Brottsutredningen efter mordet på statsminister Olof Palme Granskningskommissionens betänkande
Ur KB:s samlingar
Digitaliserad år 2015
Brottsutredningen efter mordet
statsminister Olof Palme
t®
Statens offentliga utredningar 1999: 88 Justitiedepartementet
efter mordet
Brottsutredningen
statsminister Olof Palme
på
,zumnt%0ø/;z:§r L .23~.‘T~"c~/V/1".-.:::5’Lif
L, fifq 2/: M/¢éK‘’C//lY£.¢/‘;‘Cr7f‘5"
., v MK/:o"I.r’//‘-I,cci A/L Qui;fr n
JA /$4£a,.g§//V’’/2/u.A "
Granskningskommissionens betänkande
Stockholm 1999
SOU och Ds som ingår i 1999 års nummerserie kan köpas från Fakta Info Direkt. För remissutsändningar av SOU och Ds som ingår i 1999 års nummerserie svarar Fakta Info Direkt på uppdrag av Regeringskansliets forvaltningsavdelning.
Beställningsadress: Fakta Info Direkt, Kundservice
Box 6430, 113 82 Stockholm
Tel: 08-587 671 00, Fax: 08-587 671 71
E-post order@faktainf0.se
Svara remiss. Hur och varför. Statsrådsberedningen, 1993.
En liten broschyr som underlättar arbetet för den som skall svara remiss. - Broschyren kan beställas hos:
Information Rosenbad
Regeringskansliet
103 33 Stockholm
Fax: 08-405 42 95
Telefon: 08-405 47 29
ISBN 91-7610-89 Elanders Gotab, Stockholm 1999 ISSN 03 75-250X
Till statsrådet och chefen för
Justitiedepartementet
Regeringen beslöt den 29 september 1994 att tillkalla kommission en om utredningen av mordet statsminister Olof Palme. Samtidigt utsåg regeringen dåvarande landshövdingen Sigvard Marjasin att vara ordförande i kommissionen. Regeringen skulle utse övriga senare ledamöter. Den 20 december 1994 beslöt regeringen ledamöter att som utse generaldirektören Inga-Britt Ahlenius, docenten Hans-Gunnar Axberger, dåvarande kommunalrådet styrelseordföranden i numera HSB Riksförbund Gun-Britt Mårtensson och dåvarande hovrättspresidenten Håkan Winberg. Kommissionen höll sitt första sammanträde den 18 januari 1995 och beslöt därvid anta namnet Palmekommissionen. Vid den tidpunkten hade även ett antal experter förordnats att bistå kommissionen i dess arbete. Vidare hade två utredningssekreterare anställts. Sigvard Marjasin entledigades på egen begäran regeringen den 6 av juni 1996. Efter den tidpunkten bedrev kommissionen tills vidare inte något arbete. Den 15 augusti 1996 utsåg regeringen landshövdingen Lars Eric Ericsson att vara ordförande i kommissionen. Flertalet experter och de två sekreterama entledigades därefter från sina uppdrag. Kommissionen höll i sin nya sammansättning sitt första sammanträde den 30 augusti 1996 och beslöt därvid anta namnet Granskningskommissionen i anledning utredningen mordet på statsminister Palme.
av av Olof
Granskningskomrnissionen beslöt vidare att Hans-Gunnar Axberger skulle vara kommissionens huvudsekreterare. Granskningskommissionen fann det inte möjligt att fortsätta det arbete inletts den som av tidigare Palmekommissionen. Detta berodde dels att den nye ordföranden inte tagit del i detta, dels att kommissionen ansåg att granskningsarbetet borde bedrivas ett annat sätt. Även del om en av den tidigare Palmekommissionens material kunde utnyttjas det gällde framför allt de dokumenterade utfrågningar gjorts, även vissa som men av sekretariatet framtagna faktasammanställningar innebar detta att arbetet startade om såsom från början. Arbetet i kommissionen har
således bedrivits från september 1996 till juni 1999. Granskningskommissionen har haft sammanlagt 53 sammanträdesdagar.
Hovrättsassessom Petra Lundh har som utredningssekreterare biträtt Granskningskommissionen från den 1 oktober 1996. Petra Lundh har deltagit i kommissionens löpande arbete och ansvarat för komrnissionens kansli samt granskat och upprättat redovisningar över brottsutredningsmaterialet. Jur. kand. Catharina Strömbäck har som utredningssekreterare biträtt kommissionen från den l september 1997 till 31 oktober 1998. Hovrättsassessom Anders Kylhammar biträdde som utredningssekreterare kommissionen i fyra månader under hösten 1997. Som har varit förordnade polisöverintendenten Bengt Åke
experter Jonsson, revisionsdirektörema Bo Sandberg och Christer Skogwik samt förste revisorn Maj Sölvesdotter. Experterna har utfört avgränsade uppdrag för kommissionens räkning utan att deltaga i det löpande arbetet.
Av det förhållandet att Granskningskommissionen den 30 augusti 1996 startade om arbetet såsom från början följer att för det som nu redovisas svarar endast kommissionen i dess sammansättning efter detta datum. Stockholm den 29 juni 1999
Lars Eric Ericsson
Inga-Britt Ahlenius Hans-Gunnar Axberger
Gun-Britt Mårtensson Håkan Winberg
Betänkandets innehåll
Vi har sett vår främsta uppgift att redovisa den brottsutredning som
som förekommit. Betänkandet får därmed delvis karaktären av s.k. vitbok, dvs. ett slags offentlig faktasammanställning. I det hänseendet är det dock viktigt att framhålla, att "fakta" i dessa sammanhang många gånger är svårtolkade. En renodlat deskriptiv framställning över ett ämne detta skulle vara svår att åstadkomma, åtminstone i läsbart
som skick.
Vi har också i uppdrag att bedöma och värdera. Vår ambition är att läsaren skall kunna ta del av vår redovisning och bilda sig en egen uppfattning. Våra bedömningsavsnitt återgivna under rubriken Samman-
fattande anmärkningar har därför en diskuterande karaktär. Detta
hindrar inte att försökt uttrycka oss tydligt, när funnit detta möjligt.
Brottsutredningen är, vilket torde vara allom bekant, mycket omfattande se vidare kapitel 2. Vi tror att själva har skaffat oss en relativt god allmän överblick över utredningen. Den har legat till grund för det urval som finns i betänkandet. Men även om detta betänkande är omfångsrikt återspeglar det inte mer än fragment av helheten.
När det gäller alla enskilda utredningsuppslag förekommer de i sådan mängd att det knappast står i mänsklig makt att inom rimlig tid läsa dem, smälta innehållet och resa sig för en samlande överblick. Vårt urval har där skett enligt den metod som redogör för i inledningen till kapitel dvs. har utgått från Palmeutredningens avsnittsindelning och försökt täcka enskilda uppslag avsnitt för avsnitt. Urvalet hade inte minst i den delen kunnat göras på andra sätt, med andra resultat som följd.
Som framgår i kapitel av redogörelsen för hur utfört granskningen, har inriktat oss på det dokumenterade utredningsmaterialet, inklusive dokumenterade utfrågningar av t.ex. Juristkommissionen. Vår erfarenhet är att muntliga källor i detta sammanhang har ett begränsat värde när det gäller sådant som ligger många år tillbaka i tiden, vilket stora delar denna utredning gör. Vår redovisning följer därför i första
av hand dokumenterade källor, som många gånger valt att återge i direktcitat.
Att redovisningen följer ganska nära de skriftliga källorna har också att göra med att velat undvika övergripande beskrivningar av typen "kommissionen har granskat dessa handlingar och funnit att de i huvudsak saknar intresse. När formuleringar av detta slag ändå förekommer betyder det att ansett materialet i fråga helt ointressant från gransk-
16 Betänkandets innehåll
ningssynpunkt. Det betyder inte att bedömer varje redovisat enskilt uppslag som väsentligt. Det gör inte. Tvärtom, åtskilliga enskilda uppslag är, i synnerhet med facit i hand, av föga intresse. Men har ansett att läsaren skall ges tillfälle att göra egna bedömningar och jämförelser. Dessutom förhåller det sig så att skildringen flera mindre
av intressanta uppslag sammantagna kan läggas till grund för så in-
nog tressanta iakttagelser, analyser och slutsatser, som inte låter sig formuleras utan att grundmaterialet redovisas.
Vi har i många fall valt att beskriva utredningsuppslagens innehåll kronologiskt, utifrån förhörsprotokoll och andra dokumenterade utredningsåtgärder. Det gör framställningen i dessa delar svårtillgänglig
mer än den hade blivit om genomgående hade sammanställt uppslagen till avgränsade berättelser. Men det gör också redovisningen mer autentisk. En friare sammanfattande form ger lätt intryck av att förekommande uppgifter är belagda fakta, även då det i själva verket rör sig om påståenden som inte är slutligt säkerställda. Jfr vidare kapitel Exempel på sökning i materialet och hur resultatet tolkas.
Ett dilemma när en pågående brottsutredning av detta vitt förgrenade slag skall redovisas är hur förekommande personuppgifter skall behandlas. Hur i det hänseendet förhållit oss framgår i kapitel Personuppgifter i granskningsmaterialet. Huvudregeln är den som används i tryckta referat av rättssaker, dvs. att personer anges med förnamn och första bokstaven i efternamnet. Den lösning valt har brister, bl.a. att i och för sig väl kända personuppgifter inte fullt ut anges i klartext. Vi har emellertid ansett det viktigt att följa vissa principer, för att inte kunna beskyllas för att ha hanterat personuppgifterna godtyckligt. Samtidigt har funnit det omöjligt att för detta synnerligen omfattande material finna en enkel norm, som alltid vägledning.
ger
Vår redovisning av brottsutredningen sträcker sig i princip fram till och med 1998. Därefter har resultatet av vår genomgång av grundmaterialet underställts Palmeutredningen för synpunkter och kompletteringar se nedan Källkontrol/ och kvalitetssäkring vårt material.
av Detta har föranlett vissa uppdateringar. Uppdateringar har även skett i samband med att senare ställt frågor till Palmeutredningen. Avsikten med redovisningen är emellertid inte att redogöra för brottsutredningen som den ser ut när vårt betänkande publiceras; har genomgående i vårt arbete hållit en viss distans till det dagsaktuella operativa utredningsarbetet.
Betänkandets innehåll 17
Betänkandet innehåller åtta kapitel. De är disponerade påföljande sätt.
I kapitel 1 beskriver vårt uppdrag samt hur uppfattat och utfört det. Huvuddelen kapitlet ägnas dock ät de tidigare granskningar av
av mordutredningen som förekommit. Framför allt uppehåller oss vid Juristkommissionens rapporter. Ett av skälen till detta är att funnit att Juristkommissionens och den följande Parlamentariska kommissio-
-
analyser och iakttagelser har ett förklaringsvärde även benens träffande den period granskar. Vi tar därför avstamp i dessa arbeten. Om kapitel 1 tjänar en översikt över det första utredningsåret, är
som kapitel 2 en översikt över det som följde. l kapitlet finns även en övergripande beskrivning av materialet i själva brottsutredningen, dvs. vårt primära granskningsobjekt. Kapitlets senare del innefattar en översikt över det som är känt om själva mordgärningen. Det är inte kommissionens uppgift att uttala någon mening om vad som är bevisat eller inte, det är känt måste beaktas av den som vill skaffa sig
men som
bild och värdera hur utredningsarbetet bedrivits. Därför innehåller en av betänkandet en inledande redogörelse av detta slag.
I kapitel 3 behandlar vissa generella utredningsåtgärder. Med generella utredningsåtgärder sådant som inte tar sikte på en
menar viss gärningsman eller viss brottshypotes. Det innefattar bl.a. det som skall göras i inledningen av varje mordutredning. Till stor del är dessa generella utredningsåtgärder redan behandlade under granskningarna av det första utredningsåret och de omfattas därmed inte av vårt uppdrag. Det tar är sådant som gjorts senare eller som av något skäl
upp behöver belysas ytterligare. Kapitlet innehåller tre huvudavsnitt om kartläggningen av Olof Palmes personliga förhållanden, vapenundersökningar och inhämtandet av utrikespolitisk sakkunskap. Dess-
m.m. utom tar upp de s.k. fantombilderna och några uppslag om walkietalkie-observationer samt vissa ytterligare åtgärder. En väsentlig generell utredningsåtgärd är upprättandet av en gärningsmannaprofil, GMP. Den behandlas dock i ett särskilt kapitel kapitel 7. l kapitel 4 redovisas vår granskning beträffande polisspåret. Kapitlet innefattar vissa bakgrundsredogörelser som enligt vår mening är av betydelse för diskussionen kring polisspåret, bl.a. tas den s.k. Norrmalmsutredningen och Stockholms polisstyrelses utredning angående högerextremism l kapitlet finns vidare en beskrivning av hur
upp. ärenden angående polismän hanterats inom Palmeutredningen samt
den utredning bedrivits och dess resultat. Här, liksom i övrigt, av som återspeglar betänkandet det som faktiskt utretts; några egna efterforskningar har inte haft befogenhet att göra och inte heller gjort.
18 Betänkandets innehåll
Reflektioner och bedömningar finns redovisade delvis i direkt anslutning till redovisade utredningsuppslag, delvis i ett avslutande avsnitt. En kort redogörelse för våra slutsatser beträffande polisspåret finns i kapitel I kapitel 5 behandlas enskilda uppslag. Med enskilda uppslag avses utredning som inriktats på en viss individ, på ett visst brottsmotiv eller något annat slags "spåri Vår genomgång av de enskilda uppslagen har utgått från den avsnittsindelning av utredningsmaterialet
som Palmeutredningen använder. När således redovisar uppslagen under t.ex. rubrikerna "Sydafrika" eller "Vapenhandel Bofors" redovisar inget annat än de uppslag Palmeutredningen placerat i dessa avsnitt. Avsnitten har först granskats översiktligt och sedan mer ingående i de delar som i jämförelse tett sig mest substantiella. Våra allmänna bedömningar av utredningsarbetet återfinns sist i detta kapitel. Uppslaget Christer P har sedan hösten 1988 varit Palmeutredningens huvudspår. Det kom senast till uttryck genom den resningsansökan som behandlades under 1997/98. Det är inte möjligt att beskriva utredningsarbetet som helhet utan att beakta detta "spår. Vi ägnar kapitel 6 åt utredningen i denna del. Först behandlas det rättsliga skeendet. l det sammanhanget uppmärksammar de utsagor som avgivits av målsäganden Lisbeth Palme och omständigheterna därikring. Den senare delen av kapitlet behandlar det s.k. resningsmaterialet, dvs. den utredning avseende Christer P ingavs till
som Högsta domstolen som stöd för resningsansökan. Misstankarna mot Christer P har bedömts rättsligt. Vi redovisar några reflektioner
och synpunkter beträffande delar av materialet och även angående utredningsvärdet i det som framkommit efter Svea hovrätts friande dom 1989. Kapitel 7 beskriver arbetet med den s.k. gärningsmannaprofilen GMP, inklusive de åtgärder den föranledde. Den första delen ägnas åt metoden och den GMP som upprättats i denna mordutredning. Vi har själva granskat GMP, bl.a. genom att anlita amerikansk expertis, som fått yttra sig över en översättning. Vi redovisar detta och även
egna synpunkter. I den andra delen av kapitlet redogör för de åtgärder Palmeutredningen vidtagit i anledning av GMP-arbetet. Ett antal GMPrelaterade uppslag som varit av större intresse för brottsutredningen redovisas utförligt. Även i dessa delar redogör för våra
mer synpunkter. I kapitel 8 har samlat de mer väsentliga slutsatser ansett oss kunna dra till en sammanfattande diskussion. Vi återknyter där till de frågeställningar som haft i uppdrag att besvara, liksom till de slutsatser i kapitel 1 dragit av de tidigare granskningarna beträffande det första
Betänkandets innehåll 19
utredningsåret. l kapitel 8 finns även våra mer övergripande synpunkter angående utredningsarbetet och dess bedrivande. Betänkandet innehåller ingen sammanfattning. Vårt huvuduppdrag har varit att redovisa brottsutredningen efter den 5 februari 1987, vilket ,iort i kapitel 2 7. Den redovisningen låter sig inte sammanfattas; den
-
sammanfattning. slutsatserna i kapitel 8 skulle i och för är i sig själv en sig kunna komprimeras, men det skulle förta deras diskuterande karaktär och därmed riskera att göra bilden onyanserad.
Vissa använda termer. l betänkandet använder förkortningen PU Palmeutredningen som sammanfattande benämning på hela mordutredningen. Det innefattar alltså dels förundersökningsledningen, dels spaningsledningen och den denna underordnade Palmegruppen. Med PU-materialet avser det dokumenterade utredningsmaterial som finns samlat hos polisen. Palmeutredningens material är indelat i uppslag. Vi använder för enkelhetens skull denna polisiära term i betänkandet. Ett uppslag spaningsuppslag kan vara allt från en enstaka notering om en viss företeelse till en omfattande utredning med ett stort antal underuppslag. Säkerhetspolisen har varit organiserad på olika sätt under den tid vår granskning omfattar och då också benämnts på skilda sätt. Vi använder
Säkerhetspolisen, vilket innefattar säkerhetsavdelningen, SÄK, termen Säpo och andra variationer som förekommit under åren. När talar kommissionen avser vårt eget arbete i Gransk-
om ningskommissionen från den 30 augusti 1996. Som framgått har vår granskning föregåtts av arbetet i den tidigare Palmekommissionen, med vilket alltså åsyftar det arbete som under förre landshövdingen Sigvard Marjasin utfördes före den 6 juni 1996. När åberopar källor från den tiden hänför oss till "den tidigare Palmekommissionen". Det är framför allt de dokumenterade utfrågningar som då genomfördes
använt; de flesta oss deltog i dessa. Vi har också undansom av tagsvis åberopat de minnesanteckningar som finns bland den tidigare Palmekommissionens efterlämnande handlingar, se vidare kapitel 1 Arbetsmateria/ som framtagits av den tidigare Pa/mekommissionen. Personnamn i citat. Vi använder i stor utsträckning anonymiserande beteckningar som ersättning för personnamn se nedan kapitel Personuppgifter i granskningsmateria/et. Detta vore inte meningsfullt om samtidigt skrev ut namnen i citat där annars anonymiserade namn
20 Betänkandets innehåll
förekommer. Personnamn i den kategorin är därför i citat ändrade till
den anonymiserande beteckning använder. I vissa fall, då
anonymisering skett i originalcitatet, kvarstår dock originalets text, med
en anmärkning om den beteckning som används i betänkandet.
1 Bakgrund
Kapitlets innehåll
l detta kapitel beskriver vårt uppdrag samt hur uppfattat och utfört det. Det innehåller också redogörelser för hur förhållit oss till den tidigare Palmekommissionens material och för den revisionella granskning brottsutredningen som låtit två experter från Riksrevisions-
av verket utföra. En grannlaga fråga för oss har gällt hur personuppgifter från utredningsmaterialet skall återges. Vi redovisar i detta inledande kapitel hur resonerat i det hänseendet.
Huvuddelen kapitlet ägnas åt de tidigare granskningar av mord-
av utredningen förekommit. Framför allt uppehåller oss vid Jurist-
som kommissionens rapporter. Det finns flera skäl till detta. Ett är att redogörelsen för Juristkommissionens arbeten fungerar som en historik beträffande det första utredningsåret och därmed också som en introduktion till vårt eget granskningsarbete. Ett annat är att funnit att Juristkommissionens och den följande Parlamentariska kommissio-
-
analyser och iakttagelser har ett förklaringsvärde även nens beträffande den period granskar. Vi finner det därför naturligt att ta avstamp i dessa arbeten och redovisar i kapitlets avslutande del Våra slutsatser av de tidigare granskningarna.
22 Bakgrund
l 1
Uppdraget
. 1.1.1 och dess
Uppdraget bakgrund
I en motion till riksmötet 1992/93 1992/93:K508; jfr även K809 yrkade Kent Carlsson m.fl. s att riksdagen hos regeringen skulle begära att en kommission tillsattes för att granska utredningen av mordet på statsminister Olof Palme. Motionen behandlades i konstitutionsutskottet. Utskottet inhämtade yttrande från Riksåklagaren. 1992/93 års riksmöte beslöt skjuta behandlingen motionen till upp av 1993/94 års riksmöte. Riksdagen beslutade den 24 november 1993 att en genomgång av brottsutredningen och en denna genomgång grundad redovisning skulle göras av en kommission bet. l993/94:KU10, rskr. 1993/94:17. Riksdagen ansåg att den misstro som kunde finnas mot myndigheternas vilja att så grundligt som möjligt utreda alla omständigheter kring mordet, kunde skadlig för vår demokrati och vårt rättssamhälle. vara Den öppna information om brottsutredningen som en ny kommissions arbete borde kunna ge medborgarna i Sverige kunde undanröja en sådan misstro. Samtliga riksdagspartier stod bakom beslutet. Det överläts till regeringen att, mot bakgrund utredningsläget, av besluta om vid vilken tidpunkt kommissionens arbete skulle påbörjas. Regeringen skulle vidare besluta om kommissionens direktiv och sammansättning. Den 29 september 1994 behandlade regeringen frågan tillom sättande av en kommission. I beslutet, innefattar kommissionens som direktiv, anfördes:
Mordet statsminister Olof Palme var en för hela Sverige omskakande händelse. I Sveriges moderna historia har inte förekommit någon liknade situation. En lång tid har förflutit sedan mordet och utredningsmaterialet är oerhört omfattande. Tidigare kommissioners granskning har endast omfattat utredningsmaterialet för tiden fram till den 5 februari 1987. Av yttrande den 27 maj 1993 från Riksåklagaren till konstitutionsutskottet framgår att huvuddelen av det då pågående utredningsarbetet beräknades vara slutfört vid årsskiftet 1993/94 om inget påtagligt nytt kommit fram. Riksåklagaren fann mot den bakgrunden skäl att avvakta någon tid med att tillsätta en kommission. Det är naturligtvis av vikt att den pågående brottsutredningen inte störs av kommissionens arbete. Brottsutredningen är emellertid enligt de för nu utredningen ansvariga i ett sådant läge att kommissionens arbete kan påbörjas utan att detta påverkar eller stör den fortsatta utredningen.
Bakgrund 23
I regeringens beslut hette det vidare: Regeringen beslutar att tillkalla en kommission med uppgift att igenom brottsutredningen och göra en denna genomgång grundad redovisning. I arbetet med redovisningen ingår att göra bedömningar och värderingar av utredningsarbetet. Kommissionens redovisning skall göras mot bakgrund av det tidigare brottsutredningsarbetet och granskningen härav. Kommissionens genomgång skall i första hand avse den brottsutredning som inte granskats av tidigare kommissioner, dvs. utredningsarbetet efter den 4 februari 1987.
Beträffande arbetsuppgifterna angavs i beslutet att 0 kommissionen skall "undersöka om det finns delar av utredningsmaterialet som inte är tillräckligt bearbetat 0 "kommissionens uppdrag skall omfatta uppföljning av den
en tidigare parlamentariska kommissionens särskilda granskning av brottsutredningen vad gällde misstankar om polismäns eventuella medverkan till mordet kommissionen har frihet att behandla andra till uppdraget anslutande frågor, som kan aktualiseras under kommissionens arbete
I beslutet vissa begränsningar avseende sådant som uppdraget
anges inte innefattar: O kommissionen skall inte ägna sig operativ verksamhet i syfte att finna gärningsmannen O kommissionen skall inte gå in på en överprövning av åklagares eller domstols beslut eller annars göra några ställningstaganden som ankommer på de rättsliga instanserna
Om redovisningen av arbetet sägs att 0 redovisningen kommissionens arbete bör, så långt som möjligt,
av ske öppet 0 kommissionen skall vid sin redovisning beakta att delar av brottsutredningen lett till att åtal väckts och att en domstolsprövning skett
För kommissionens verksamhet skulle bestämmelserna i kommittéförordningen gälla i tillämpliga delar. Regeringsbeslutet innefattar inte några särskilda befogenheter för kommissionen såvitt gäller tillgång till
24 Bakgrund
material, rätt att inhämta information från myndigheter eller enskilda etc.
I beslutet relateras slutligen riksdagens bedömning att kommissionens arbete skulle komma att bli tidskrävande och att kommissionen stod inför en svår uppgift.
I beaktande även av vad som föregått tillsättandet kommissionen har
av vi tolkat de direktiv som getts för vårt arbete följande sätt.
Den primära arbetsuppgiften är att gå igenom brottsutredningen. Denna del av vårt uppdrag är utredande och tar särskilt sikte det
om finns sådant som inte är tillräckligt bearbetat inom brottsutredningen.
Med denna genomgång av brottsutredningen sammanhänger
uppdraget att, som det har uttryckts, göra en denna genomgång
grundad redovisning. Vi tolkar detta så att vi har att redovisa brottsutredningen. Att brottsutredningen inte bara skall genomgås utan också redovisas innebär att vårt uppdrag inte är begränsat till allmän
en besiktning av materialet och en mer eller mindre kommenterande
avrapportering att så skett. Även själva genomgången skall redovisas.
av
Kommissionen skall redovisa bedömningar och värderingar
av utredningsarbetet. Uppdraget är alltså inte bara utredande och redovisande utan även värderande. I den diskussion som föregått uppdraget har det talats om medb0rgarkommission. Med den
en sammansättning regeringen valt kommissionen har vi också uppfattat vår
att ge roll så. Det är alltså som medborgare, representerande olika erfarenheter och med kompetens från skilda områden, som vi har att göra bedömningar och anlägga värderingar.
Uppdraget innefattar en särskild granskning brottsutredningen vad
av gäller misstankar om polismäns eventuella medverkan till mordet. Härmed åsyftas det s.k. polisspåret. Det är allmänt bekant och självklart att brottsutredningen efter mer än tretton års utredande är mycket
omfattande. Även uppgiften igenom hela brottsutredningen,
om är att måste detta i praktiken ske med skiftande grundlighet utifrån det intresse som olika delar tilldrar sig från granskningssynpunkt. Vi tolkar det som i direktiven sägs om polisspåret som en erinran om att det på denna punkt förekommit diskussion om utredningsarbetet och att det är av vikt att den delen av granskningsarbetet prioriteras. Så har också skett i vårt arbete och vi redovisar denna del granskningen särskilt.
av
Bakgrund 25
Direktiven kommissionen frihet att behandla andra till uppdraget
ger anslutande frågor, kan aktualiseras under arbetet. Den arbets-
som uppgift kan utläsas l -4 ovan är omfattande. Vilka andra
som ur uppkommande frågor, direktiven ger möjlighet till behandling av,
som har vi mot den bakgrunden inte sett några skäl att särskilt inventera. Vi har emellertid i vår granskning i viss mån behandlat frågeställningar
i formell mening inte hör till brottsutredningen, men hänger som
med denna, t.ex. Harvard-ärendet och vissa delar av den s.k. samman Ebbe Carlsson-affären.
Uppdraget första hand den brottsutredning som inte
avser granskats tidigare kommissioner. Det innebär att granskningsupp-
av draget primärt gäller tiden från den 5 februari 1987 och framåt. Av flera skäl måste dock även vår granskning beröra det första året. Det är inte möjligt att granska den följande tidens utredningsarbete utan att
väl insatt i vad förekom dessförinnan. En redovisning av vara som brottsutredningen måste samma sätt inkludera den första tiden för att bli helt begriplig. Vi kommer dock att falla tillbaka och delvis helt förlita på den utredning och de bedömningar som framför allt
oss Juristkommissionen gjorde. Av skäl som framgår i redovisningen av Juristkommissionens granskning förutsätter vårt uppdrag emellertid att vi förhåller relativt självständigt till granskningar utfördes för
oss som
än tio år sedan. Mot bakgrund vad sägs i direktiven mer av som förtjänar det vidare påpekas att varken Juristkommissionen eller någon
har granskat själva brottsutredningen under det första året det annan
vi uttryckligen har uppdrag att göra beträffande den därefter sätt som följande perioden Det kan tilläggas att en bedömning av det s.k. polisspåret jfr 4 blir meningslös det första årets händelser
ovan om
undantas. Vi har sammanfattningsvis sett våra direktiv i denna del som ett riktmärke, inte formell begränsning av vårt mandat.
men som en
Att kommissionen inte skall ägna sig åt operativ verksamhet är en självklarhet. Vi har ansett det helt grundläggande för vårt arbete
vara att dra klar gräns gentemot det polisiära arbetet samt att hålla god
en distans till denna gräns. Ett skäl till detta har varit att vi så långt möjligt velat undvika att störa det utredningsarbete som pågår. Ett annat är att vår uppgift inte är polisiär art och därför inte får sammanblandas
av med det polisen för. Personer vänt sig till oss med upp-
ansvarar som gifter de bedömt intresse för mordutredningen har vi hän-
som vara av
I Parlamentariska kommissionen uttalar i sin rapport att den haft tillgång till allt material från förundesökningen och att detta i urval studerats SOU 1988:18 52. På annat ställe sägs: "När det gäller brottsutredningen har vi
s. inte prövat de olika spår och uppslag utretts av polisen. Denna inställning
som beror till stor del att förundersökningen inte är avslutad. a.a.s. 31.
26 Bakgrund
visat till PU. När vår granskning allmänt plan lett till ett mer oss bedömningen att spaningsarbetet hade bort bedrivas på annat sätt eller att något uppslag synes otillräckligt bearbetat har vi sett det vår som uppgift att redovisa detta bland våra slutsatser; det får ligga i anses uppdragets natur att syftet inte är kommission förevarande att en av slag för brottsutredama fortlöpande skall göra påpekanden sådant om som finns i brottsutredamas eget material. I så fall glider granskning och brottsutredning ihop. Granskarens och den granskades roller kan då inte längre hållas åtskilda, något vi har funnit angeläget att göra. som Kommissionen har dock vid framför allt två tillfällen -i slutet 1996 av och i början av 1999 underställt PU resultatet kommissionens - av genomgångar av utredningsmaterial, vilket det sättet kommit till PU:s kännedom. Att kommissionen inte skall överpröva åklagares eller domstols beslut eller annars göra några ställningstaganden som ankommer de rättsliga instansema är likaledes självklarhet så till vida att en kommissionen saknar befogenhet att rubba fattade beslut eller med rättslig verkan fatta egna beslut av det åsyftade slaget. Däremot har vi inte tolkat direktiven så att inga rättsliga beslut får bedömas eller värderas av oss. Beslut under utredningen, t.ex. avseende tvångsmedelsanvändning husrannsakan, hämtande till förhör, beslag, telefonavlyssning etc måste åtminstone indirekt kunna värderas när uppgiften är att bedöma och värdera brottsutredningen. Även den resningsansökan som Riksåklagaren 1997, medan vår granskning pågick, ingav till Högsta domstolen måste kunna göras till föremål för åtminstone kommentarer. Vore redovisandet värderingar i det hänseendet av uteslutet skulle det innebära att även ett konstaterande att ett beslut följt lag och praxis dvs. en positiv värdering uteslutet. Försiktighet - - vore är dock självfallet påkallad när det gäller ställningstaganden i frågor som varit föremål för rättslig prövning. En särställning i det hänseendet intar de domar som meddelats i ärendet. Beträffande redovisningen vårt arbete framgår att den så långt av möjligt skall ske öppet. Utgångspunkten är med andra ord att brottsutredningen skall redovisas offentligt. Förslag tillsättandet om av en kommission väcktes som framgått första gången vid 1992/93 års ovan riksmöte, Av hänsyn till brottsutredningen sköts frågan Riksdagen upp. fattade beslut vid följande riksmöte, i november 1993. Regeringen verkställde beslutet i september året därefter. I regeringens beslut angavs att brottsutredningen nu enligt de för utredningen ansvariga var i ett sådant läge att kommissionen kunde tillsättas. Härur har vi hämtat vägledning för vad som har bedömts kunna offentliggöras; regeringsbeslutet om kommissionens tillsättande får mot den angivna bakgrunden förstås så att en redovisning ansågs kunna ske utan för men
Bakgrund 27
brottsutredningen. Hur vi förhållit oss till personuppgifter framgår nedan under rubriken Personuppgifter i granskningsmaterialet.
Granskningsarbetets uppläggning
Granskningens föremål
Vårt uppdrag och hur vi har sett detta framgår under Betänkandets innehåll och i föregående avsnitt. Föremålet för vår granskning är
ovan alltså brottsutredningen i anledning mordet statsminister Olof
av Palme. Brottsutredningen består i första hand av den skriftliga dokumentation som de brottsutredande myndigheternas arbete alstrat. Dokumentationen finns i allt väsentligt hos den utredande polismyndigheten. Därutöver finns en del handlingar hos förundersökningsledaren, dvs. Riksåklagaren. Detta samlade skriftliga material utgör det huvudsakliga föremålet för vår granskning.
Utöver detta skriftliga material finns muntlig information om brottsutredningen. Om man med genomgång och bedömning av brottsutredningen menar en genomgång och värdering av vad som faktiskt har gjorts av polis och åklagare dvs. inte bara det skriftligt dokumen-
terade resultatet av deras arbete är dessa muntliga källor av betydelse.
- Teoretiskt sett består källorna av alla personer som varit inblandade i utredningsarbetet. En fullständig inventering av dessa källor vore förstås inte genomförbar eller meningsfull, av flera skäl. I praktiken begränsas granskningsföremålef här till de personer som haft ledande befattningar inom utredningen och, i mån av tillgänglighet m.m., utredningsmän som kan lämna upplysningar i ämnen som tilldrar sig särskilt intresse.
Vi har bl.a. mot denna bakgrund sett genomgången av det skriftliga förundersökningmaterialet som vår huvuduppgift. Därutöver har vi genom föredragningar, utfrågningar och samtal inhämtat ytterligare upplysningar.
Granskningens former
Det skriftliga materialet Enligt 6 § kommittéförordningen 1976:119, som enligt direktiven är tillämplig på Granskningskommissionens verksamhet, föreligger en skyldighet för statliga myndigheter att lämna upplysningar till oss om muntliga upplysningar, se under nästa rubrik. Rättegångshandlingarna från det väckta åtalet liksom den kringutredning vi funnit be-
vara av
28 Bakgrund
tydelse för vårt arbete har vi således infordrat och granskat vårt kansli. Beträffande förundersökningsmaterialet i övrigt har en sådan arbetsform inte kunnat tillämpas, även om detta i och för sig hade varit önskvärt, mer praktiskt och åtskilligt tidsbesparande. Skälen till att det inte varit möjligt är följande.
Från förundersökningsledningens och spaningsledningens sida har man gjort den bedömningen att allt utredningsmaterial som förvaras hos polisen dvs nästan hela materialet, med undantag för handlingar som ingivits i målet mot Christer P utgör handlingar i och samma
en icke avslutade förundersökning. I lagens mening är materialet därmed inte att betrakta som s.k. allmänna handlingar. Det betyder att det inte omfattas av allmänhetens rätt till insyn. Detta gäller oavsett om materialet skyddas av någon sekretessregel eller inte och följaktligen utan att någon sekretessprövning behöver göras vid en begäran om utlärrmande.
Skulle förundersökningsmaterialet helt eller i delar överlämnas till en kommission för granskning, vore det att betrakta som expedierat från polisen och inkommet till kommissionen, dvs. det skulle bli att bedöma som allmän handling. En begäran om utlämnande av någon del
materialet skulle då få prövas mot sekretesslagen. Även sådan av om en prövning i de flesta fall ledde till att handlingen bedömdes som hemlig skulle en sådan förändring av förundersökningsmaterialets status enligt PU:s bedömning medföra olägenheter. Från förundersökningsledningens och polisens sida slår man vakt om rådande läge, som alltså innebär att PU inte behöver göra några sekretessprövningar som kan överklagas till domstol.
I samband med att kommissionen tillkallades upprättades en promemoria inom Justitiedepartementet där frågan om hur kommissionen skulle kunna få tillgång till förundersökningsmaterialet analyserades. Promemorian utmynnade i rekommendationen att kommissionen skulle ta del av utredningsmaterialet hos polisen.
Mot den angivna bakgrunden har Granskningskommissionen efter omstarten den 30 augusti 1996 överenskommit med PU om formerna för materialets granskning. Överenskommelsen innebar att kommissionen accepterade PU:s önskemål att materialet inte skall lämna polisen. Polisen har ställt tjänsterum till förfogande för kommissionen, som därigenom kunnat få tillgång till utredningsmaterialet. Kornmissionen har även fått utförlig information om hur materialet är disponerat etc och erhållit hjälp med sökningar av skilda slag. Kommissionen har när ledamöterna haft behov av gemensam tillgång till
2 För Granskningskommissionen gäller efter särskilt förordnande från
regeringen den sekretess som regleras i sekretesslagen 11 kap. 5
Bakgrund 29
utredningsmaterial kunnat hålla sammanträden i PU:s lokaler. Bortsett från att en friare tillgång till materialet hade medfört en för kommissionen mer praktisk och snabbare granskning har den tillämpade ordningen inte medfört större olägenheter.
Det sagda gäller i första hand polisen, men vi har haft motsvarande tillgång till det begränsade material som förvaras hos Riksåklaga-
- ren.
Övrigt skriftligt material som kommissionen bedömt sig ha behov av har infordrats till kommissionens kansli och granskats där. Det har inte mött några egentliga hinder. Vi har således haft tillgång till Juristkommissionens och Parlamentariska kommissionens grundmaterial, liksom till aktema i ett flertal mål och ärenden som har beröring med brottsutredningen. UD:s material har granskats hos UD.
Beträffande granskning av material hos säkerhetspolisen, se kapitel
Anmärkningar om kommissionens möjlighet att granska säkerhetspolisens material.
Inhämtande av muntlig information Kommissionen har ingen särskild befogenhet att inhämta uppgifter från enskilda privatpersoner eller befattningshavare vare sig genom upp-
- tagande av deras utsagor eller på annat sätt. Någon motsvarighet till de befogenheter som brottsutredande myndigheter har enligt rättegångsbalken finns inte för utredningar av det slag kommissionen har haft i uppdrag att genomföra. Däremot föreligger enligt den nyssnämnda 6 § kommittéförordningen en skyldighet för statliga myndigheter att lämna upplysningar och yttranden kommitté begär det. Även
avge när en om detta formellt endast gäller själva myndigheten får regleringen anses omfatta även enskilda befattningshavare.
Enskilda personer har utöver vad som gäller för tjänstemän vid
myndigheter ingen skyldighet att tillhandagå en granskningskomrnis-
sion. Det kan mot den bakgrunden ifrågasättas vilken grund en granskningskommission över huvud taget skulle kunna närma sig enskilda för att inhämta upplysningar. Om det gäller förhållanden vars granskande på något sätt kan menligt för den enskilde måste för-
vara siktighet rimligen iakttas, bl.a. rättssäkerhetsskäl. Än större för-
av siktighet torde böra iakttas beträffande sådant som har utretts av eller skulle kunna komma att utredas av rättsvårdande myndigheter; de for-
finns anvisade för verksamhet det slaget får inte åsidosättas mer som av via granskningskommission. Även gränsen mellan myndighets-
en granskning och operativ verksamhet måste beaktas, särskilt i en granskning som den förevarande.
30 Bakgrund
Det sagda innebär att kommissionens möjlighet att inhämta upplysningar muntligen har varit begränsad till myndigheter och myndighetsanställda, som får anses skyldiga att medverka.
Privatpersoner bör, med tanke de överväganden som nyss redovisats, i princip inte kommissionens initiativ tillfrågas om upplysningar i granskningsarbetet. Frånvaron av ett regelverk som anger i vilka former detta skulle ske, vilken formell ställning den tillfrågade skulle inta och vilka hans eller hennes rättigheter vore förhindrar detta. Däremot föreligger inget hinder mot att ta emot information från personer som eget initiativ önskar lämna uppgifter. I detta bör även kunna rymmas att kommissionen erbjuder personer, som genom att delta i den allmänna debatten eller på annat sätt i egenskap av
forskare, författare eller journalister t.ex. visat intresse för gransk-
ningsämnet, att utveckla sina synpunkter m.m. Det är då fråga om att tillgodogöra sig någons kunskap, reflektioner eller liknande, men inte, vilket bör ske, att göra den enskilde till föremål för något som kan uppfattas som en utredningsåtgärd.
Som ett exempel konsekvenser av de överväganden vi gjort i dessa hänseenden kan nämnas att Granskningskommissionen sett sig förhindrad att söka inhämta upplysningar om utredningsarbetet från målsägande och vittnen. Än mindre skulle de naturligtvis kunna tillfrågas om sådant som hör till själva brottsutredningen. I teorin skulle de kanske kunna tillfrågas om det förstnämnda, men det torde vara svårt att dra klar gräns mellan det och det andra. Vikten att
en ena av hålla en klar distans till det operativa utredningsarbetet har lett oss till slutsatsen att vi bör avstå från att använda denna typ av källor. Att vi därmed också avskurit från information hade kunnat
oss som vara relevant är tydligt, men det är en konsekvens av hur vårt uppdrag ser ut och hur rättsväsendet fungerar.
Myndigheters och tjänstemäns skyldighet att tillhandagå en kommission innefattar naturligen också en skyldighet att göra detta ett korrekt sätt; de uppgifter som lämnas skall alltså vara sanningsenliga och fullständiga. Frånvaron av ett fast regelverk leder dock till tvekan om vad som kan krävas av den enskilde tjänstemännen. Information till kommissionen lämnas inte under ed eller någon annan motsvarande försäkran. Det saknas regler om den tillfrågades rättsställning. I princip jämställs den som enbart har att lämna enkla faktauppgifter med den som vidtagit åtgärder vars lämplighet kommissionen granskar, trots att den senare i ett följande skede kan komma att inta en position liknande en presumtivt brottsmisstänkt. Med tanke detta medför frånvaron av regler som tillgodoser den tillfrågades rättssäkerhet, att de krav som kan ställas att vederbörande skall tala sanning och lämna fullständiga uppgifter tunnas ut. Detta påverkar i sin tur formerna och
Bakgrund 31
de allmänna förutsättningarna för det muntliga informationsinhämtande som kan äga rum.
Några förhör kan det inte bli fråga om. Det innebär att uppgiftslämnama inte sätts under den press som ett rättsligt ansvar innebär, men också att de inte sätts under en press motsvarande den uppstår
som då sanningsenligheten i lämnade uppgifter uttryckligen ifrågasätts genom kritiska motfrågor, korsförhör etc.
Bl.a. mot denna bakgrund är det naturligt granskning det
att en av slag vi haft i uppdrag att utföra tar sin utgångspunkt i skriftlig dokumentation.
Vad som ovan sagts innebär som en jämförande upplysning att
- en kommission som denna överhuvudtaget inte kan jämföras med t.ex. den amerikanska Warrenkommissionen, som tillsattes bara någon vecka efter mordet President John F. Kennedy. Den kommissionen hade förutom ojämförligt större resurser alla en domstols befogen-
- heter och dess uppgift var att utreda och klarlägga själva händelseförloppet. Bakgrunden var bl.a. att den antagne mördaren själv hade dödats och att det därmed inte skulle komma att bli någon rättslig utredning och prövning av presidentmordet. Kommissionens uppgift var därmed bl.a. att utreda sakförhållanden som normalt skulle ha utretts som ett led i en rättegång mot mördaren.
Arbetsmaterial som framtagits av den tidigare Palmekommissionen
Det material som framtogs av den tidigare Palmekommissionen, dvs. innan Granskningskommissionens arbete tog sin början den 30 augusti 1996, har funnits tillgängligt för oss, liksom det material som det tidigare sekretariatet efterlämnat. sekretariatet framställde
promemorior, företrädesvis i formen av utkast till betänkandetext. Detta material har i princip inte använts i vårt arbete, dels därför att det haft en inriktning som avviker från den vi valt att granskningen, dels där-
ge för att det tog sikte att formulera texter med ställningstaganden som kommissionen i dess dåvarande sammansättning förväntades inta. Sekretariatet hade emellertid även framställt en del mer renodlade redovisningar av vissa delar brottsutredningen, t.ex. över ett stort antal
av s.k. polisärenden. Faktasammanställningar av det slaget har Granskningskommissionen kunnat använda och bygga vidare på.
32 Bakgrund
Den tidigare Palmekommissionen höll vidare ett antal relativt utförliga utfrågningar, dokumenterades skriftligen Dessa har
som Granskningskommissionen använt och lagt till grund för redovisning och bedömningar; flertalet av Granskningskommissionens ledamöter deltog också i dessa utfrågningar. Den tidigare Palmekommissionens sekretariatet efterlämnade vidare minnesanteckningar från ett fyrtiotal samtal dess ordförande och sekretariatet fört med olika personer.
som För den inte närvarat vid samtalen har minnesanteckningarna ett
som begränsat värde och vi har därför inte kunnat tillgodogöra oss det arbete som lagts ned i denna del. Anteckningarna har dock genomgåtts och vissa faktauppgifter har använts i vår redovisning, varvid en hänvisning gjorts till den aktuella minnesanteckningenf‘
Medverkan av experter
Till den tidigare Palmekommissionen knöts från början ett antal fasta experter. Dessa entledigades inför omstarten hösten 1996. Expertuppdragen avsatte med ett undantag ingen skriftlig redovisning.
Undantaget gäller polisöverintendenten Bengt Åke Jonsson
som våren 1996 inför den tidigare Palmekommissionen redovisade en
krirninalpolisens arbete. Bengt Åke Jonsson
promemoria angående
förordnades nytt expert i Granskningkommissionen. Han har
som för kommissionens räkning gått igenom och granskat olika delar av utredningsmaterialet. Bengt Åke Jonsson föredrog resultatet sitt arbete
av för Granskningskommissionen i april 1997. Delar av det arbete han utförde redovisas i kapitel
Revisionsdirektörema Bo Sandberg och Christer Skogwik förordnades experter i den tidigare Palmekommissionen i april 1996
som och de kvarstod som experter även i Granskningskommissionen. De redovisade löpande sitt uppdrag och överlämnade den 12 december 1996 rapport se under nästa rubrik. Bo Sandberg och Christer
en Skogwik har även därefter anlitats för särskilda uppdrag i vissa delar.
Granskningskommissionen har inhämtat synpunkter från företrädare för FBI och f.d. utredare vid FBI, Robert Ressler. Det har framför
en allt gällt det s.k. GMP-arbetet, se kapitel I GMP hänvisas till arbeten
den amerikanske professorn James W. Clarke, som bedrivit av
3 Utfrågningarna föreligger i utskrifter, godkänts dem utfrågats.
som av som Det är sådana utskrifter som åsyftas då vi i betänkandet citerar "Den tidigare Palmekommissionens utfrågning med ... 4 Minnesanteckningarna de flesta är numrerade. De citeras med angivande
- av PK-minnesanteckning samt nummer.
Bakgrund 33
forskning kring mord och mordförsök på amerikanska statsmän och politiker. Eftersom Clarkes arbeten åberopats och de slutsatser som där dras synes ha påverkat en del resonemang i GMP har kommissionen låtit även Clarke ta del av delar av GMP och lämna synpunkter arbetet. Företrädare för kommissionen har därvid sammanträffat med Clarke. Denna del av granskningsarbetet genomfördes i USA under hösten 1998.
En revisionell granskning av brottsutredningen
Våren 1996 beslöt den tidigare Palmekommissionen att genom Riksrevisionsverket RRV anlita revisionsdirektörema Bo Sandberg och Christer Skogwik som experter fortsättningsvis kallade RRVexpertema.5 De fick i uppdrag att självständigt göra en särskild granskning av brottsutredningen med gängse revisionell metod. De skulle, under iakttagande av sin egen utredningsmetodik, arbeta fritt, ha tillgång till utredningsmaterialet och möjlighet att göra intervjuer samma sätt som kommissionen samt även ha tillgång till det material som dittills hade framtagits av den kommissionens sekretariat.
Tanken med uppdraget, som bekräftades av Granskningskommissionen, var dels att få till stånd en allmän granskning av mordutredningen utifrån en annan synvinkel än den juridiska, för att därmed bredda kommissionens bedömningsunderlag, dels att utföra en särskild kvalitetssäkring av PU:s material i vissa delar.
Rapporteringen av uppdraget skedde dels fortlöpande vid sammanträden med Granskningskomrnissionen, dels i form av en skriftlig rapport, "Palmeutredningen en revisionell bedömning, i december
- 1996. Rapporten hade dessförinnan, i de delar den refererade utredningsmaterialet och analyserade detta, underställts PU för granskning. Vid två sammanträden i november 1996, med förundersökningsledningen respektive spaningsledningen, diskuterades denna version av rapporten, under medverkan av såväl RRV-experterna som komrnissionen.
Kommissionen har, förutom ett utbyte under det fortlöpande samarbetet med RRV-expertema, använt materialet som en utgångspunkt för det granskningsarbete som kommissionen i sin nya sammansättning
5 De förordnades i kommissionen från den 4 april 1996,
som experter men påbörjade inte sitt arbete förrän ungefär en månad senare. RRV fakturerade kostnaden i enlighet med de regler som gäller för utlåning av personal från RRV. De tjänstgjorde alltså som experter i kommissionen RRV:s uppdrag. Den rapport som de kom att avge är inte att betrakta som avgiven av RRV, som inte tagit ställning till innehållet, utan som utarbetad inom kommissionen.
34 Bakgrund
inledde hösten 1996; den fungerade som en sammanfattande introduktion av ärendet och till uppgiften. Den ansats och undersökningsmodell som RRV-expertema valde för sin granskning framgår av följande utdrag ur rapporten.
För att kunna skapa klarhet och överblick, vilket är ett av problemen i anslutning till Palmeutredningen, behöver vi en undersökningsmodell för att strukturera vårt tänkande, vår datainsamling och analys. En modell är en förenkling av verkligheten uppbyggd utifrån ett antal av de egenskaper som har störst betydelse för att så kostnadseffektivt som möjligt avbilda verkligheten. Efter en inledande genomgång och bedömning har vi funnit att en helt avgörande dimension den första dimensionen i utredningen om mordet på Olof Palme är frågan om gärningsmannen kunde veta före kl 20.35, dvs. före det att makarna Palme lämnat bostaden väg till bion att han skulle göra ett attentatsförsök just den kvällen. Detta fall benämns Planerat. Det förutsätter i praktiken att någon form av övervakning skett av Olof Palme genom s.k. buggning, telefonavlyssning eller fysisk övervakning av bostaden. Det andra fallet benämns Oplanerat. Det innebär att gärningsmannen av en slump får syn Olof Palme under vägen, eller efter bion.
Den andra centrala dimensionen är huruvida det var en gärningsman eller flera gärningsmän inblandade. Med inblandning avser vi om gärningsmannen hade någon ytterligare som deltog i planering eller genomförande av attentatet. Vi har däremot inte inkluderat eventuell inblandning i "överskylning" av dådet. --- I typfallet flera gärningsmän har vi lagt in även det fall där mördaren får ersättning för dådet, dvs. är s.k. hit man. Det innebär dock ingen kvalitativ värdering av vederbörandes väntade eller faktiska "professionalism" i utförandet av dådet Därmed skapas en fyrfaltstablå med fyra kvadranter huvudscenarier enligt nedan.
En gärningsman Flera gärningsmän
Planerat Kvadrant 1 Kvandrant 2
EGM/P FGM/P
Oplanerat Kvadrant 3 Kvadrant 4
EGM/OP FGM/OP
Denna uppdelning är som synes mycket enkel, vilket ofta är kriteriet på en bra modell. Ju enklare en modell är givet kravet på ett visst förklaringsvärde, desto bättre är den.
Bakgrund 35
Denna modell tar således sikte på brottet och gärningsmannen; en viktig del i RRV-expertemas arbete var att ta fram ett underlag för en analys av utredningsläget och vad som var känt om mordet. Det är ett naturligt moment i en "kvalitetssäkring" av det polisiära arbetet. Rapporten är därför i betydande mån inriktad beskrivningar och analyser av själva händelseförloppet. Detta har varit av stort värde för kommissionen. Den som skall bedöma mordutredningen måste skaffa sig en egen bild av det som hänt. Vår möjlighet att göra det har avsevärt ökat genom det underlag som RRV-expertema tagit fram. Det är emellertid inte kommissionens uppgift att självständigt uttala en uppfattning om vad som skett. Och eftersom kommissionen inte redovisar något eget ställningstagande avseende händelseförloppet, finns det heller inte skäl att i betänkandet återge de delar av RRV-experternas rapport som tar sikte detta. De fall där vi uttryckligen citerar rapporten är då RRV-expertema uttalat en mening om sådant kommissionen skall bedöma. I övrigt har rapporten använts som ett arbetsmaterial, som legat till grund vår inriktningen av vår granskning.
Personuppgifter i granskningsmaterialet
Vårt material innehåller många personuppgifter. I åtskilliga fall kan det anföras skäl för att avidentiñera anonyrnisera individer. I ett mindre material skulle man vid en redovisning av det slag vi har i uppdrag att göra överväga att döpa förekommande personer till A, B, C etc. och därigenom kunna åstadkomma en anonymisering utan att det i större mån påverkar redovisningens begriplighet. Det är inte möjligt för oss. En omgång av alfabetet skulle inte räcka till och redovisningen skulle därför bli alltför svårtillgänglig.
Vi har närmat oss denna fråga från bl.a. följande allmänna utgångspunkter. 0 Det övergripande syftet med vårt uppdrag
är att genom en öppen redovisning av brottsutredningen ge allmänheten möjlighet att ta ställning till vad som förevarit.
0 En stor del av det centrala utredningsmaterialet har blivit
offentligt genom de rättegångar som förekommit om mordet. Det gäller även personuppgifter, som i hög grad finns tillgängliga i det offentliga förundersökningsprotokollet.
0 En annan del av utredningsmaterialet har åberopats inför dom-
stol enligt Riksåklagarens framställning till Högsta domstolen
1997. Det materialet har därvid bedömts kunna offentliggöras
36 Bakgrund
vid en ny rättegång. Där förekommande uppgifter har blivit tillgängliga för den i resningsärendet berörde.
O Det gängse sättet att i tryckta referat rättssaker återge
av personnamn är att använda förnamn och första bokstaven i efternamnet.
O Om syftet med uppdraget inte skall förfelas kan inte framställ-
ningen göras alltför svårläst. O Vår redovisning, syftar till offentlighet, kan inte helt styras
som av eventuella farhågor om ett mindre ansvarsfullt utnyttjande av materialet.
O Integritetsintresset måste ställas mot intresset offentlighet,
av som i detta fall är mycket stort och huvudskälet till vårt uppdrag.
Utifrån dessa utgångspunkter har vi följt följande huvudprinciper för vår redovisning. Förekommande personer anges i huvudsak på det sätt som är gängse i rättsfallsreferat, dvs. med förnamn och första bokstaven i efternamnet vid flera förnamn anges endast det första; om endast efternamn förekommer anges första bostaven i detta. Uppgifter som kan ses som tydligt nedsättande för enskild återges med återhållsamhet, även i de fall då de kan ha relevans för den sakliga bedömningen av det som redovisas.
Uppgiftslämnare är helt anonyrniserade i de fall då de lämnat tips om personer som skulle kunna vara inblandade i mordet, med undantag för de uppgiftslämnare som framträtt offentligt, vilka, liksom övriga uppgiftslämnare, behandlas enligt huvudregeln. Personer som utpekats eller utretts från utgångspunkten att de skulle kunna ha med mordet att göra är ytterligare anonyrniserade skilda sätt, oftast så att de benämns med en bokstav. Därvid kan samma bokstav i olika kapitel avse olika personer, vilket emellertid torde framgå av sammanhanget. Anonymisering av samma slag har gjorts beträffande polismän som förekommer i diskussionen kring det s.k. polisspåret. Som anonymiserande beteckning används ofta NN, för en person som bara förekommer
ett ställe i betänkandet. Vissa i utredningsmaterialet utpekade personer är benämnda enligt huvudregeln. Det gäller då utredningen mest bestått av kontroll och i något enstaka fall i övrigt då ytterligare anonymisering framstått som förfelad.
Resningsmaterialet, som alltså är tillgängligt för den i sammanhanget berörde, har behandlats från utgångspunkten att det varit avsett att offentliggöras och förekommande personuppgifter är redovisade
Bakgrund 37
enligt huvudregeln, dvs. förnamn och eftemamnets första bokstav används samtidigt som nedsättande uppgifter återges med återhållsamhet även då de är relevanta från utredningssynpunkt.
Befattningshavare i staten är namngivna fullt ut om de har chefsbefattningar. Utredande polismän har vid redovisningen av utredningsarbetet inte namngivits; de är inte chefspersoner. Åtgärder som vidtagits av utredningsmän inom PU redovisas i stället med beskrivningar av typen PU höll förhör med eller PU upprättade
betydelse för sammanhanget att identifiera andra befattningshavare enligt huvudprincipen med förnamn och första bokstaven i efternamnet. En förekommande utredningsman är anonymiserad.
Vissa personnarrin vilkas publicering inte kan antas medföra någon skada är inte anonymiserade; det gäller t.ex. beträffande en del avlidna eller på avlägsen ort bosatta personer. Personer som kan sägas tillhöra samtidshistorien anonymiseras i allmänhet inte heller i betänkandet, såvida inte vederbörande som uppgiftslämnare tagit kontakt med PU eller utpekats som misstänkt i något hänseende.
För personuppgifter gäller genomgående att redovisningen av andra identifierande omständigheter redigerats i olika hänseenden, t.ex. avseende bostadsort och namn anhöriga.
Anonyrnisering från angivna utgångspunkter har till viss del även skett i citerad text, som därmed inte i det hänseendet alltid utgör en exakt återgivning se ovan under Betänkandets innehåll.
Källkontroll och kvalitetssäkring av vårt material
Kommissionens egen granskning av materialet från själva brottsutredningen har genomförts i Palmegruppens lokaler, i huvudsak under tiden 1997-1998, med uppehåll för cirka sex månader då resningsansökan mot Christer P var under behandling. Det skulle ha varit önskvärt att det material som slutligen redovisas i vårt betänkande källkontrollerades mot själva brottsutredningen. Om det varit fråga om ett forskningsprojekt skulle en sådan kontroll ha gjorts. Den praktiskt begränsade tillgång till materialet som vi haft, inte minst under våren 1999 då Palmegruppens lokaler varit under ombyggnad, och våra
egna begränsade resurser ställda i relation till den ytterligare tidsutdräkt det skulle ha medfört, har dock lett oss till att inte genomföra en sådan sista avstämning.
Att vi ansett oss kunna underlåta detta har också att göra med att vårt grundmaterial sänts "på remiss till Palmeutredningen. För att i någon mån kvalitetssäkra våra dokumenterade genomgångar av Palme-
38 Bakgrund
utredningens material, lät vi i början av 1999 förundersökningsledningen och spaningsledningen ta del av dessa, huvudsakligen i icke anonyrniserat skick och med källhänvisningar till de utredningsuppslag där informationen hämtats. Det remitterade materialet omfattade alltså sådant som vi utläst utredningshandlingar, inklusive tidigare
av en version av det som här redovisas i kapitel 2 under rubriken Utredningsläget; material från kommissionens egen efterforskning och bedömningar ingick inte. Varken förundersökningsledningen eller Palmegruppen hade naturligtvis möjlighet att kontrollera materialet i detalj, men det har lästs av många i utredningen insatta personer. spaningsledningen har också låtit utredningsmän som arbetat med förekommande avsnitt läsa just dessa. Kommissionen har sedan vid sammanträden med förundersökningsledningen respektive spaningsledningen inhämtat de synpunkter läsningen föranlett och korrigerat materialet därefter. Det bör därför vara i allt väsentligt korrekt. För det sistnämnda talar även det faktum att materialet i förhållande till sin omfattning föranledde ganska få korrigerande påpekanden.
Ett påpekande beträffande kommissionens uppdrag
Kommissionen skall som framgått enligt sitt uppdrag inte vara operativt verksam. Kommissionen skall utgå från den brottsutredningen som finns, med dess eventuella brister och förtjänster. Det är aldrig kommissionens uppgift att söka fylla ut eventuella luckor i utredningsunderlaget genom egna efterforskningar utanför utredningen och utredningsmaterialet. Å
Som en konsekvens av detta finns det ett utrymme för att kommissionens bedömningar i ett vidare perspektiv inte är riktiga, t.ex. beträffande huruvida ett visst utredningsuppslag ter sig fardigutrett eller inte. Kommissionens bedömning sker det underlag som utredama tagit fram, jämfört med vad som i övrigt är känt. I ett enskilt fall kan det inte uteslutas att operativ efterforskning från kommissionens sida, t.ex. av eventuella ytterligare uppgiftslämnare, skulle ha lett till en annan bedömning än den som redovisats på grundval av det föreliggande utredningsmaterialet.
Bakgrund 39
1.2 Översikt över
tidigare granskningar
Justitiekanslerns granskning av den första delen av utredningen av misstankarna mot Viktor G Justitiekanslern JK tog i ett beslut den 4 december 1986 ställning till "Klagomål mot utredningen rörande misstänkts delaktighet i mordet på statsministern Olof Palme; fråga bl a om förundersöknings ledning och utförande av vittneskonfrontationer", intaget i JK-beslut 1986, s. 144. Granskningen var föranledd av att advokaten Gunnar Falk, som var offentlig försvarare för Viktor G, i en skrivelse till JK framfört klagomål på handläggningen av polisutredningen mot Viktor G.
Viktor G blev misstänkt ett tidigt stadium av utredningen om utredningen mot Viktor G, se kapitel 5. Han satt anhållen en tid och begärdes även häktad. Häktningsframställningen återkallades emellertid av dåvarande förundersökningsledaren, chefsåldagaren K.G. Svensson, sedan denne ansett sig ha kunnat konstatera att bevisningen mot Viktor G hade manipulerats. Förundersökningen mot Viktor G fortsatte dock ännu en tid, bl.a. fick denne delta i ett antal kontroversiella konfrontationer, om vilka det rått oenighet mellan polisen och förundersökningsledaren, en oenighet som föranledde medlingsförsök från regeringens sida och en omstridd överprövning av Riksåklagaren. JK:s granskning initierades av Falk sedan K.G. Svensson, i samband med att han beslutat nedlägga förundersökningen mot Viktor G, i ett pressmeddelande uttalat att Viktor G enligt hans mening utsatts för "rättskränkning av allvarlig beskaffenhet.
Anmälan inkom till JK 26 maj 1986. Granskningen pågick till december. Den ägde således rum den tid då det s.k. PKK-spåret "huvudspåret utvecklades och med detta motsättningarna mellan polisen och de i ärendet engagerade åklagarna. K.G. Svensson hade lämnat utredningen i och med nedläggningen den 16 maj 1986 av utredningen mot Viktor G medan Hans Holmér kvarstod som spaningsledare.
JK:s beslut innefattar en kronologisk redogörelse för polisutredningen mot Viktor G och bedönmingar av ansvaret för förundersökningens bedrivande, eventuella brister eller rnissgrepp i utredningen, huruvida Viktor G utsatts för rättskränkningar, huruvida åklagarens integritet hade kränkts av ledningsgruppen, Riksåklagaren och justitiedepartementet samt hur informationen till massmedia hade skötts. Granskningen har främst sitt intresse för bedömningen av utredningen avseende Viktor G se kapitel 5, men genom att den fokuserar de inledande förhållandena berör den frågor om förundersökningens
40 Bakgrund
organisation, förhållandet mellan polis och åklagare samt vissa rege-
ringsåtgärder.
I korthet innebar beslutet att såväl Hans Holmér som K.G. Svensson kritiserades, även om problemen dem emellan väsentligen karakteriserades som orsakade av personliga motsättningar av äldre datum. Någon rättskränkning av Viktor G hade enligt JK inte förekommit, med undantag för att en passansökan otillbörligen fördröjts, en fördröjning som enligt JK dock var utan praktisk betydelse. I de delar JK:s bedömningar berörde det som granskades av Juristkommissionen fogas kommentarer härom till redogörelsen för den kommissionens granskning nedan.
Juristkommissionen händelserna efter mordet på statsminister
om Olof Palme Den 22 maj 1986 tillsatte regeringen den s.k. Juristkommissionen, som bestod av justitieombudsmannen Per-Erik Nilsson ordförande, hovrättspresidenten Carl-Ivar Skarstedt och ordföranden i arbetsdomstolen Olof Bergqvist. Nilsson avgick som justitieombudsman i juni 1987 och entledigades då också på egen begäran från sitt uppdrag i Juristkommissionen. Skarstedt blev därefter ordförande.
Juristkommissionens uppdrag var, enligt de direktiv som gavs i regeringens beslut, att i anledning av mordet granska hur berörda myndigheter och andra samhällsorgan utfört sina uppgifter. Juristkommissionen skulle O studera hur säkerhetsskyddet för statsråd m.fl. liksom organisa-
tionen för att förebygga terrorism och liknande angrepp fungerat O undersöka de frågor berört de centrala samhällsfunktionema
som
den närmaste tiden efter mordet, med uppmärksamhet bl.a. på
rutinerna för beredskap och säkerhetsskydd studera aktuella sambands- och informationsfrågor granska brottsutredningen
Juristkommissionen skulle i övrigt ha stor frihet när det gällde granskningsarbetets närmare inriktning och uppläggning.
Det kan noteras att Juristkomrnissionen hade många fler uppgifter än att granska brottsutredningen och att denna del av uppdraget nämndes sist av de uppgifter som uttryckligen tilldelades Juristkommissionen. Vid den här tidpunkten knappt tre månader efter mordet
- torde intresset ha varit mer riktat mot frågor av typen: hur kunde detta ske och: varför fungerade det inledande polisarbetet så dåligt
Bakgrund 41
Konflikten mellan polisen och engagerade åklagare hade kunnat skönjas i turerna kring utredningen av misstankarna mot Viktor G, men hade inte fått de konturer och proportioner den skulle komma att få framöver. Genom händelsernas utveckling kom kommissionen därför att få granska ett än mer dramatiskt händelseförlopp än vad som kunde förutses när den fick sitt uppdrag.
Juristkommissionen hade räknat med att redovisa sitt uppdrag efter ungefär elva månader, dvs. i april 1987. Så blev det inte. Vid den tidpunkten redovisades granskningen såvitt gällde de första tolv timmarnas polisarbete, de centrala samhällsfunktionerna samt skyddet av offentliga personer och bekämpningen av terrorism. I en andra rapport, avgiven i december 1987, redovisades brottsutredningen den 1 mars 1986 4 februari 1987, dvs. hela perioden från tolv timmar efter
mordet fram till det s.k. sammanbrottet, då utredningsarbetet helt omorganiserades enligt ett särskilt regeringsbeslut.
Vi ägnar ett särskilt avsnitt Juristkommissionens granskning och dess slutsatser, se nedan.
Parlamentariska kommissionen med anledning mordet på
av Olof Palme Parlamentariska kommissionen tillkallades den 19 mars 1987, således under det att Juristkomrnissionen arbetade och ungefär en månad innan denna sin första rapport. Som framgår av namnet hade kommis-
avgav sionen en parlamentarisk sammansättning. Den bestod av f.d. riksdagsledamöterna Ragnar Edenman, ordförande, Thorbjörn Fälldin, Sven Gustafsson och Håkan Winberg, riksdagsledamöterna Doris Håvik, Ivar Nordberg och Jörn Svensson samt kommunalrådet Sören Mannheimer.
Parlamentariska kommissionens uppgift var att följa upp Juristkommissionens arbete. Den skulle enligt direktiven värdera och dra slutsatser av det material Juristkommissionen tog fram och föra fram egna förslag inför framtiden. Den parlamentariska sammansättningen
enligt direktiven lämplig för detta ändamål. Övervägandena skulle var följa två huvudlinjer: 0 De frågor säkerhetsskydd och andra förebyggande åtgärder samt
om
beredskap mordet och händelserna kring detta hade aktuali-
som
serat. 0 De principiella frågor rörande bl.a. ansvarsförhållanden mellan be-
rörda myndigheter som mordet och mordutredningen hade givit
upphov till.
42 Bakgrund
Parlamentariska kommissionen hade även att överväga om dess ställningstaganden för framtiden borde ta sig uttryck i utarbetade förslag angående t.ex. organisation och lagstiftning eller om den skulle stanna vid förslag till fortsatta undersökningar enligt riktlinjer som kommissionen i så fall själv borde föreslå.
Juristkommissionens material skulle bilda utgångspunkt för arbetet. Det synes ha förutsatts att Parlamentariska kommissionens egna utredningsåtgärder skulle vara begränsade, något som också framgår av att det i direktiven påmindes om att Juristkommissionen även sedan dess arbete avslutats skulle stå till den Parlamentariska kommissionens förfogande för eventuella kompletterande undersökningar.
Sammanfattningsvis bestod Parlamentariska kommissionens uppdrag väsentligen i att dra slutsatser av det material Juristkommissionen presenterade. Parlamentariska kommissionen utförde dock under hösten 1987 en egen granskning av det s.k. polisspåret. Resultatet av den granskningen redovisades den 21 december 1987 i en särskild skrivelse till Justitiedepartementet, som även bifogades till kommissionens rapport.
Parlamentariska kommissionens arbete avslutades med en rapport som avgavs den 22 april 1988, dvs. drygt ett år efter det att kommissionen tillkallats och knappt ett halvår efter det att Juristkommissionen slutredovisat sitt uppdrag. I huvudsak täcker Parlamentariska kommissionens rapport samma tidsperiod som Juristkommissionens granskning. I rapporten sägs emellertid att kommissionen informerat sig om utredningsarbetet efter omorganisationen i februari 1987 och att de upplysningar som därvid hade inhämtats inte gett kommissionen anledning att själv eller genom anlitande av Juristkommissionen företa någon granskning av brottsutredningen under tiden därefter.
Resultaten av Parlamentariska kommissionens arbete görs inte till föremål för någon självständig behandling i denna framställning,
av följande skäl. I praktiken bestod dess uppdrag och arbetsmetod i att studera det material som Juristkommissionen tagit fram och dra slutsatser av detta. Den sammantagna tanken med de två kommissionema kan uppfattas så att den ena skulle utreda, den andra värdera. Att fördela arbetet på det sättet kan kanske tyckas naturligt, men det är inte så lätt i praktiken. Ett utredningsarbetes inriktning och inte minst dess redovisning styrs av bedömningar. Värderandet av fakta förutsätter å sin sida en analys som i sin tur ofta leder över i en förnyad prövning av fakta, dvs. tillbaka till utredningsfasen. Arbetsuppgifterna i sig kan särskiljas, men det torde vara svårt att strikt fördela dem olika personer eller, som i detta fall, olika kommissioner, liksom att redovisa dem åtskilda från varandra. Jämför resultaten från de bägge kom-
man missionernas arbete återspeglar de inte heller helt den angivna arbets-
Bakgrund 43
fördelningen. De överväganden Juristkommissionen i sina rapporter återkommande redovisat under rubriken "Iakttagelser och analys utgör i praktiken Juristkommissionens bedömning utredda sakförhållan-
av den. Utrymmet för Parlamentariska kommissionen att komma fram till andra slutsatser än Juristkommissionen torde ha varit litet, bl.a. med tanke att den inte hade i uppdrag att vidta några egna utredningsåtgärder. Parlamentariska kommissionens rapport består därför i hög grad av redogörelser för vad Juristkommissionen funnit och ansett, till vilka kommissionen fogat sina kommentarer. Till övervägande del har Parlamentariska kommissionen instämt i Juristkommissionens bedömningar. Resultatet av Parlamentariska kommissionens arbete hör alltså samman med det som redovisades av Juristkomrnissionen och kan inte diskuteras åtskilt därifrån. Vi har därför valt att i relevanta delar, och särskilt där Parlamentariska kommissionens rapport avviker från Juristkommissionens rapport, redogöra för dess bedömningar i anslutning till redogörelsen för Juristkommissionens granskning.
Övrigt
Utöver dessa granskningar finns en rapport av landshövdingen Gösta Gunnarsson angående hotbilden mot och säkerhetsskyddet kring statsminister Olof Palme tiden före mordet SOU 1989:1. Den granskningen avsåg alltså inte själva brottsutredningen, men det som framkom har viss betydelse för bedömningen av denna.
1.3 Särskilt J uristkommissionens
om
granskning
1.3.1 Vissa Juristkommis-
påpekanden angående
sionens i förhållande till vårt
granskning
uppdrag
Juristkormnissionen granskade perioden från morddagen och knappt ett år framåt. Granskningen genomfördes under ungefär ett och ett halvt år från maj 1986 till december 1987. Sedan dess har nytt ljus kunnat kastas över händelserna delvis får dem att framstå i annan dager.
som Det innebär att Juristkommissionens beskrivningar och slutsatser kan behöva kompletteras och omvärderas.
Juristkommissionens granskning ägde vidare rum alltmedan spaningsarbetet pågick med full kraft, visserligen efter det debacle som kulminerade i spaningsledarens avgång, vilket naturligtvis ledde till en
44 Bakgrund
tempoförlust i utredningen. Men såväl allmänhet, brottsutredare som kommissionen själv torde vid den tiden likväl ha hyst goda förhoppningar om att gärningsmannen skulle kunna gripas. Det är rimligt att anta att Juristkommissionen i såväl sitt arbete som i sin redovisning tog hänsyn till detta och vägde in risken för att dess rapport direkt eller indirekt skulle kunna störa den omstartade brottsutredningen. Det är enligt vår mening tydligt och även försvarbart att Juristkom-
- missionen tog vissa sådana hänsyn.
Idag föreligger i praktiken inga risker av detta slag. Dels bedrivs utredningen med en jämförelsevis låg intensitet, dels har organisationsoch personförändringarna varit så många, att den kritik som eventuellt kan riktas mot det som varit i vart fall inte direkt berör dagens utredning eller de personer som arbetar med den ett sådant sätt att utredningsresultaten kan bli lidande
Den tid som förlöpt sedan Juristkommissionen arbetade och de resultat brottsutredningen lett fram till påverkar bedörrmingsperspektivet också på ett annat sätt. Ingen kan med någon grad av säkerhet förutspå om utredningsarbetet kommer att ända i mordgåtans lösning, men det är uppenbart att vi i betydligt högre grad än Juristkommissionen har att beakta och inrätta oss efter risken för att utredningen inte annat än marginellt kommer att nå längre än den redan nått. I viss mening har vi att bedöma en brottsutredning där den aktiva fasen är avslutad, vilket också förutsattes när beslutet om tillkallandet av en kommission avvaktades i väntan på att huvuddelen av det pågående utredningsarbetet skulle vara slutfört.
Bortsett från dessa skillnader, som alltså har med tidsperspektiven att göra, avvek den uppgift Juristkommissionen hade från vårt uppdrag. Dess uppdrag var en gång vidare t.ex. hade man att överväga
frågor om terrorism och säkerhet och begränsad. Av särskild
- mer betydelse i det senare hänseendet är att Juristkommissionen i princip inte granskade själva brottsutredningen. Frågor om organisation, ansvarsfördelning samt förhållandet mellan polis och åklagare och det sätt på vilket dessa skött sina uppdrag i brottsutredningen stod i fokus. I någon mån studerades även utredningsarbetets inriktning och enskilda utredningsåtgärder, men Juristkommissionens arbetsmetod bestod väsentligen av utfrågningar av personer som arbetat med ärendet. Däremot befattade man sig i mindre grad med förundersökningsmaterialet. Att granska detta är vår huvuduppgift och i den delen omfattar vårt
6 I regeringsbeslutet 1994 om tillsättandet av en granskningskomrnission anförs att brottsutredningen numera enligt de för utredningen ansvariga är i ett sådant läge att kommissionens arbete kan påbörjas utan att detta påverkar eller stör den fortsatta utredningen regeringens beslut 1994-09-29.
Bakgrund 45
uppdrag, vi framhållit annat ställe, även den tid Juristkommis-
som sionen granskade. Ett studium förundersökningsmaterialet kan
av således kasta nytt ljus även över den tid och de förhållanden Juristkommissionen bedömde.
Juristkommissionens rapporter är faktaspäckade och dess resone-
sofistikerade. De kan därvid delvis synas svårtillgängliga. Vi mang försöker i det följande att, i ljuset av vårt uppdrag i förhållande till det
Juristkommissionens uppgift, lyfta fram det som är av betysom var delse för vårt arbete och tydliggöra vad vi uppfattat som kommissio-
ställningstaganden eller de slutsatser som kan dras av de övernens väganden som redovisades.
Vi har därvid även beaktat att Juristkommissionen inte såg som sin primära uppgift att bedöma och kritisera myndigheter eller enskilda befattningshavare. I sin första rapport skrev Juristkommissionen att uppgiften inte var att utföra en granskning av det slag JO eller JK görz7
Vi ger vår granskning en mer principiell och systemrelaterad inriktning för
att det skall bli möjligt för samhället att dra lärdom av det skedda
--- .
Inte heller anlade Juristkommissionen från början kritisk utgångs-
en
punktzg
Vi hade ingen anledning att utgå från att vi skulle finna några synner-
---
ligen djupgående och allvarliga brister i myndigheternas sätt att hantera den
uppkomna situationen
--- .
Liknande principdeklarationer finns i huvudrapporten: Vår uppgift har i princip inte varit att undersöka vad gjorts rätt eller fel inom
som
gällande regler, heter det t.ex.9 Denna utgångspunkt att ramen av - Juristkommissionen i sitt granskningsarbete sagt sig inte vara ute efter vad gjorts rätt eller fel och som bl.a. kan sammanhänga med de
som tidsbundna överväganden kommissionen enligt resonemanget ovan torde ha vägletts måste beaktas av den som tar del av gransk-
av ningsresultatet.
7 12.
SOU 1987:14 s. 8 A. st. 9SOU 1987:72 24.
s.
46 Bakgrund
1.3.2 Mordnatten. Juristkommissionens första
rapport i kort sammanfattning
Polisarbetet under mordnatten i stora delar kaotiskt. Juristkommisvar sionens första rapport handlar om detta. Vissa saker fungerade i och för sig väl och kommissionen framhöll att det inte fanns någon grund för kritik mot de enskilda polismännens insatser i sökandet efter en gärningsman. Men polisen som myndighet och dess ledning fungerade mycket dåligt. Juristkommissionen sammanfattade bristerna ungefär följande sätt
0 Mördarjakten var oørganiserad. Sökandet efter gärningsmannen genomfördes inte under den fasta ledning från polisens sambandscentral som borde ha varit möjlig. Det präglades därför brist på av systematik och överblick. De enskilda patrullerna styrdes av egna initiativ.
0 Alla polisresurser sattes inte in. Den polispersonal fanns tillsom gänglig utnyttjades bara delvis.
0 Poliser i tjänst fick inte reda på vad som hänt. Det förblev under flera timmar okänt för många polismän i tjänstgöring på olika håll i Stockholm att statsministern hade blivit skjuten öppen gata och att en beväpnad mördare befann sig flykt från brottsplatsen.
0 Ingen allmän avspänning genomfördes. Inte heller några bemer gränsade, systematiska åtgärder av typen spärrning av gator eller områden i närheten av brottsplatsen, organiserad kontroll fordon av vid utfartema eller liknande utfördes.
0 Andra polisdistrikt underrättades inte. Någon underrättelse om mordet gick i inledningsskedet inte ut till andra polisdistrikt, vare sig till de närmast angränsande distrikten eller andra distrikt inom länet eller i landet i övrigt.
0 Avspärrningen och bevakningen av brottsplatsen var otillräcklig. När den egentliga brottsplatsundersökningen skulle göras morgonen efter mordet hade människor kunnat beträda mordplatsen och kasta in saker denna.
0 Befälsförhållandena oklara. Samordningen och ledningen var av verksamheten under mordnatten brast viktiga punkter. Det var oklart vem som hade ansvaret. Polismyndighetens tjänstgörande
Jfr sou 1987:14 31 s.
Bakgrund 47
högsta ledning ingrep inte aktivt i verksamheten när den kom till sambandscentralen.
Dokumentationen i sambandscentralen av de åtgärder som vidtogs 0 var bristfällig.
Rikslarm gick inte ut när det gick ut var det fel. När det efter 0 ungefär två och halv timma sändes ut skedde det utan ledningens
en kontroll. Det två gärningsmän. Nytt rikslarm sändes ut vid
angav femtiden Även det innehöll uppgifter inte
morgonen. som beaktade allt som var känt.
Bakom dessa sammanfattande punkter fanns Juristkommissionen
ett av väl beskrivet kaos. Det genomgående är bristen beredskap. Ett illustrativt exempel gäller förhållandena sambandscentralen. Sambandscentralen hade ett särskilt ledningsrum för stora händelser. När verksamheten skulle flyttas dit lyckades man inte koppla in den utrustning behövde. I stället fick en särskilt tillkallad tekniker in-
man väntas. Rummet således inte förberett.
var I en övergripande beskrivning konstaterade Juristkommissionen att händelse detta slag naturligtvis ställde mycket stora kravz en av Inte minst måste räkna med att det inträffade skulle komma att på-
man verka alla dem själva hade att delta i polisens arbete och att följden
som skulle kunna bli stress och oreda. Med hänsyn bl.a. till detta måste ställas särskilt höga krav fast och kunnig ledning. Det är i en sådan situation
en dessutom väsentligt att man lugnt och effektivt följer fastställda verksamhetsrutiner, så att förvirring inte bryter ut och väsentliga åtgärder glöms bort eller utförs ett oriktigt eller ofullständigt sätt.
Parlamentariska kommissionen kommenterade Juristkommissionens granskning i denna del på följande sätt
De brister i Stockholmspolisens verksamhet under mordnatten som juristkommissionen pekat är allvarliga. Det är klart att enskilda polismän eller avdelningar inom polisen trots det gjorde goda insatser. Ett helhetsomdöme måste ändå bli att polisen inte fungerade tillfredsställande under de viktiga timmarna närmast efter mordet statsministern. Det omdömet drabbar i första hand arbetet sambandscentralen. Den handfallenhet och förvirring som präglade verksamheten där är uppseendeväckande.
Vi är förvånade över att verksamheten fungerade så dåligt. Man befann sig i Sveriges största och mest välutrustade ledningscentral för polisverk-
sou 1987:14 s. 56. ‘Z SOU1988:18 s. 44
48 Bakgrund
samhet. Polisen hade goda personalresurser till sitt förfogande. Det fanns en nyligen utarbetad plan för polisinsatser för grova våldsbrott. Förutsättningarna för en effektiv ledning av verksamheten bör ha varit goda. Det har sagts att polismännen drabbades av handlingsförlamning grund
av situationens allvar. En annan förklaring som anförts är att verksamheten blockerades av inkommande telefonsamtal. Dessa förklaringar kan vi inte acceptera. Polisverksamheten skall fungera även i sådana situationer. Det går inte att förklara bort att den främsta orsaken till bristerna är att de
personer som närmast hade att svara för ledningen av polisens insatser inte skötte sitt arbete ett godtagbart sätt.
Parlamentariska kommissionen ansåg alltså att det var enskilda befattningshavares tillkortakommanden inkompetens som var den vik-
- tigaste förklaringen till att ledningsarbetet i sambandscentralen fungerade så illa. I det följande pekade man som exempel på den oklarhet som skapades när biträdande länspolismästaren Gösta Welander och polisöverintendenten Sune Sandström anlände till sambandscentralen:‘3
Dessförinnan hade Koci kommissarie som mordkvällen tjänstgjorde som befäl vid sambandscentralen, vår anmärkning ansvarat för verksamheten där. Det förefaller ha varit klart för alla inblandade att Welander vid sin
ankomst tog över befälet från Koci. Men det var inte klart hur arbetsuppgifterna skulle fördelas. Koci utgick från att han inte längre skulle ha befattning med mordet medan Welander och Sandström förutsatte att han fortsatte med dessa arbetsuppgifter. I realiteten leddes sambandscentralens verksamhet avseende mordet även efter Welanders och Sandströms ankomst av de polisinspektörer som tjänstgjorde som operatörer. Det är självklart att sådana oklarheter i fråga om fördelning av arbetsuppgifter och ansvar inte får förekomma. Det hade ålegat Welander att klargöra hur arbetet skulle fördelas. Vidare förefaller varken Welander eller Sandström ordentligt ha satt sig in i hur arbetet förlöpte. Om de hade gjort det skulle de rimligen exempelvis ha föranstaltat om rikslarm tidigare än som skedde.
Parlamentariska kommissionen fortsatte med konstaterandet att inte bara Welander och Sandström visat bristande kompetens utan att det gällde även på lägre nivåer i sambandscentralen. "Det sammanfattande intrycket av verksamheten är dåligt", skrev man och fortsatte: Vi har frågat oss hur det kan komma sig att personalen vid landets största polismyndighet inte kunde sköta sitt arbete ett godtagbart sätt Kommissionen, som sade sig inte ha funnit något som tydde på att det just vid detta tillfälle skulle ha rått i något avseende speciella för-
SOU 1988:18 s. 45 M A.a.s. 46.
Bakgrund 49
hållanden kunde föranleda sämre resultat än annars, drog slut-
som satsen att polisledningen i Stockholm inte upprätthållit erforderlig kompetens hos personalen på sambandscentralen.
1.3.3 Organisationen av brottsutredningen
Den inledande organisationen av spaningsarbetet
Under mordnatten hade biträdande länspolismästaren Gösta Welander ansvaret för polisens arbete. När länspolismästaren Hans Holmér anlände på förmiddagen den l mars övertog han ledningen samt började omgående samordna och organisera polisarbetet. Han skapade den s.k. ledningsgruppen. I denna ingick ett antal chefspersoner, som företrädde avdelningar skulle vara engagerade i mordutred-
som ningen. Ledningsgruppen speglade alltså sammansättningen av den polisstyrka engagerades. I ingick också en representant
som gruppen observator från Justitiedepartementet, departementsrådet Klas Bergenstrand.
Gruppen tog form redan den l mars. Något formellt beslut om dess tillblivelse och sammansättning inte ha fattats. Den torde ha varit
synes ett resultat av Hans Holmérs fortlöpande överväganden.
Som exempel kan nämnas bakgrunden till att en representant för Justitiedepartementet kom att ingå. Klas Bergenstrand fick på morgo-
den 1 av statssekreteraren Harald Fälth i uppdrag att ta nen mars kontakt med polisledningen för att skaffa information om spaningsläget. Det ledde till att han inbjöds till polishuset av Gösta Welander. Bergenstrand begav sig dit efter att ha fått klartecken från Harald Fälth. Justitieministern Sten Wickbom fick information om arrangemanget och sitt tysta samtycke. "Några principiella överväganden i fråga
gav
15Det är Juristkommissionens slutsats, däremot verkar inte Welander själv ha velat vidgå det. Den vakthavande kommissarien vid sambandscentralen, Koci, ansåg dock att han lämnade över till Welander då denne anlände till sambandscentralen 00.30. Jfr även Parlamentariska kommissionens synpunkter, refererade En liknande oklarhet fanns i inledningen av åklagararbetet, då be-
ovan. redskapsåklagaren ansåg att K.G. Svensson tagit över, medan denne utgick från att ärendet låg kvar beredskapsåldagaren se SOU 1987:14 s. 55. 1° Från polismyndigheten i Stockholm ingick chefen för kriminalavdelningen, polisöverintendent Hans Wranghult, samt cheferna för spaningssektionen, polisintendent Lennart Pettersson, våldsroteln, kommissarie Nils Linder, och tekniska roteln, kommissarie Vincent Lange. Från Rikspolisstyrelsen ingick rikskriminalens chef, polisöverintendent Tommy Lindström, och en byråchef vid Säkerhetspolisen, Per-Göran Näss.
50 Bakgrund
om regeringens inhämtande av information från polisen detta sätt under den fortsatta mordutredningen gjordes inte då, skriver Juristkommissionen. När Hans Holmér anlände anmälde Bergenstrand sin närvaro. Hans Holmér tyckte det var bra att departementet fanns på plats med en representant. Senare under dagen hade Hans Holmér
en kontakt med justitieministem varvid det överenskoms att Bergenstrand skulle fungera som kontaktman mellan polisen och regeringen. Juristkommissionen konstaterar att något formellt beslut angående detta uppdrag aldrig fattades.
Allt detta skedde alltså formlöst i ett sammanhang under mordutredningens första dag.
Ledningsgruppen synes ha trätt i funktion omgående efter det att Hans Holmér övertagit ansvaret. Från den 3 fördes protokoll vid
mars sammanträdena.
Fonnerandet av ledningsgruppen följde inte någon i förväg beslutad beredskapsplan. Det alltså fråga organisation ad hoc. Den
var om en beredskapsplan som fanns 1973 års beredskapsplan hade kommit
ur bruk. Den hade inte någon motsvarande planläggning. Jurist-
ersatts av
kommissionenz
Man hade enligt polisledningen helt allmänt gjort erfarenheten att det är
effektivare och lämpligare att från gång till annan bygga upp och anpassa
en organisation av polisens spanings- och utredningsarbete med hänsyn till
de krav som ställs i varje enskilt fall. Polisledningen har nämligen inom sig
en särskild beredskap för att ingripa i viktigare fall och kan då, när det be-
hövs, skapa en ledning och en lämpligt anpassad organisation lägre
nivåer efter vad situationen bedöms kräva.
Juristkommissionen fann inte anledning till några principiella invändningar mot sättet att organisera och leda polisens spaningsverksamhet under det intensiva uppbyggnadsskedet allra närmast efter brottet. Därvid reserverade sig dock Juristkommissionen såvitt gällde frågan om ansvaret för spaningarna borde ha legat hos Stockholmspolisen eller hos Rikspolisstyrelsen. Bedömningen omfattade inte heller den allmänna frågan om behovet av en beredskapsplan. Men Juristkommissionens inställning innebar alltså att godtog ett lagande efter
man läglighet under den första dynamiska perioden direkt efter brottet.
SOU 1987272 s. 186. 8 A.a.s. 185 19A.a.s. 85. 2° Jfr a.a.s. 83 och 87.
Bakgrund 51
Den fortsatta organisationen av brottsutredningen
Polisarbetets inledande och övergripande organisation har framgått Den ledningsgrupp som hade formerats redan l mars kom att ovan. bestå i huvudsak oförändrad under lång tid, knappt ett år till 5 februari 1987. Den sammanträdde till början två gånger per dag och höll en sammanlagt över 500 sammanträden. Sammanträdena protokollfördes och spelades in band. Organisationen "ad hoc-modellen innebar att arbetet leddes av - polismyndigheten i Stockholm med biträde Rikspolisstyrelsen. Den av bestod alltså vissa delar från vardera dessa myndigheter. Åklagarav av väsendet inte heller fortsättningsvis representerat vare sig genom var Åklagarmyndigheten i Stockholm eller Riksåklagaren. Chef för ledningsgruppen länspolismästaren i Stockholm, dvs. Hans Holmér. var norma1 brottsutredning med inslag motsvarande denna skulle I en det ha funnits förundersökningsledare, med samlat ansvar för utreden ningen, och spaningsledare. Därtill skulle det ha funnits en polisen chef. Ad hoc-modellen innebar att alla dessa funktioner samlades hos
en person. Rikspolisstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för polisväsendet och har alltså inte huvuduppgift att själv leda spanings- och som brottsutredningsverksamhet. Rikspolisstyrelsen får emellertid annan enligt sin instruktion leda polisverksamhet i vissa fall. Det gäller brott mot rikets säkerhet liksom spaning mot narkotikabrottslighet, ekonomisk brottslighet och annan brottslighet om den är av särskilt grov beskaffenhet och har riksomfattande karaktär eller internationell anknytning eller det finns särskilda skäl för det. Den dåom annars varande rikspolischefen, Holger Romander, hade enligt Juristkommissionen uppfattningen att mordutredningen borde ha lagts på Rikspolisstyrelsen att instruktionen inte medgav detta. Ett Övertagande men hade dessutom krävt ett regeringsbeslut om förstärkning av Rikspolisstyrelsens Romander aktualiserade inte frågan med företrädare resurser. för regeringen. Centrum för det operativa arbetet under ledningsgruppen utgjordes Stockholmspolisens våldsrotel. Som organisationen såg ut fanns det av ingen spaningsledare vid våldsroteln. I likhet med Stockholmspolisen helhet saknade våldsroteln fungerande beredskapsplan; det som en fanns vid roteln, konstaterade Juristkommissionen, inte ens en --översiktlig beredskapsplanläggning praktiskt fungerade Trots som flera andra avdelningar vid Rikspolisstyrelsen engagerade i att var
2 A.a.s. 154.
52 Bakgrund
utredningen användes inte rikskriminalens våldsrotel. Den förklaring till detta som Juristkommissionen fann var
att det var känsligt att utnyttja roteln med hänsyn till någon form av rivalitet mellan rikskriminalsektionens och Stockholmspolisens våldsrotlar, men framför allt med hänsyn till att rutiner och arbetsmetoder hade utvecklats olika inom de båda enheterna och att detta försvårade ett praktiskt samarbete.
Åklagarväsendet involverades i mordutredningen på mordnatten genom kontakter mellan polisen och beredskapsåklagaren i Stockholm kammaråklagaren Marianne Lundgren. Chefsåklagaren K.G. Svensson fick den 1 mars i uppdrag att svara för de åklagaruppgifter kunde bli som aktuella, t.ex. beslut tvångsmedel. Han tog kontakt med om Stockholmspolisens våldsrotel och säkerhetspolisen.
Enligt reglerna i rättegångsbalken skall förundersökning ledas
en av åklagare så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet eller då det "är påkallat av särskilda skäl". Att förundersökning oftast startar hos en polisen är naturligt och ofrånkomligt. Såvida den inte läggs ned uppkommer emellertid förr eller senare tidpunkten då åklagare skall inträda
som förundersökningsledare, det s.k. åklagarinträdet. Det är ytterst
åklagaren som beslutar om när åklagarinträde skall ske. K.G. Svensson valde inledningsvis att inte inträda förundersökningsledare. Han som gjorde inga anspråk på att ta del i ledningsgruppens arbete och det togs heller inga initiativ från sida för att etablera kontakt. gruppens en Svenssons position under denna tid ter sig för utomstående oklar. en Själv protesterade han mot att han fick agera beredskapsåklagare. De facto var han förundersökningsledare "stand-by". Formellt det synes motsvara den position en åklagare intar sedan polisen enligt det s.k. fördelningscirkuläret underrättat åklagare att förundersökning om en avseende ett allvarligt brott inletts. Den 6 mars 1986 riktades misstankar mot den 33-årige Viktor G. K.G. Svensson inträdde då som förundersökningsledare, dock endast såvitt avsåg misstankarna mot Viktor G. Därmed infördes ett delat
förundersökningsledarskap; förundersökningsledare i övrigt var fort-
farande Hans Holmér. Detta förhållande bestod fram till den l maj, då överåklagaren i Stockholm Claes Zeime beslöt att hela förundersökningsledarskapet skulle ligga hos åklagare. Han påtog sig själv den del Hans Holmér tidigare svarat för, medan Svensson stod kvar som
förundersökningsledare såvitt avsåg Viktor G. Den 16 maj lade
Svensson ned denna sin del förundersökningen och avskrev av
22A.a.s. 158. 23Jfr a.a.s. 293.
Bakgrund 53
misstankarna mot Viktor G. Efter den 16 maj förundersökningsvar ledarskapet således samlat hos Claes Zeime. Frågan delat förundersökningsledarskap aktualiserades igen om efter det s.k. tillslaget den 20 januari 1987 Operation Alfa, då polisledningen i diskussioner inför regeringen föreslog att förundersökningen avseende det då kallades huvudspåret, dvs. PKK-utsom redningen, skulle ligga under polisen, medan det övriga skulle ligga under åklagare. Någon sådan uppdelning korn dock aldrig till stånd. Förundersökningsledarskapets innebörd och avgränsning var ett återkommande stridsärnne under hela det första utredningsåret. Som förundersökningsledare i Viktor G-delen hade K.G. Svensson svårigheter att få sina order utförda. Det kunde gälla önskemål om att göra provskjutningar med hos Försvarets forskningsanstalt, FOA, vapen efterlysa vittnen åberopats Viktor G från café Mon Chéri, söksom av ning efter kulhål i fasaderna vid brottsplatsen eller tillgång till protokoll från obduktionen och förhör med Lisbeth Palme. Likartade problem ansåg sig åklagargruppen ha haft under och hösten 1986, då sommaren bl.a. krävde kompletterande utredning beträffande vad som tillman dragit sig vid biografen Grand och den s.k. Grandmannen. Enligt åklagarna de utsatta för upprepad obstruktion från polisens sida. var Vid planeringen tillslaget den 20 januari förekom ett direkt åsidoav sättande de order åklagama i egenskap av förundersökningsav som ledare givit angående tvångsmedelsanvändning. Polisledningens bild av samarbetet delvis men det står klart att åklagare och polis var en annan, genomgående hade olika vem som var ansvarig för vad och vem syn som hade att rätta sig efter vem.
Rikspolisstyrelsen eller Stockholmspolisen
Borde Rikspolisstyrelsen ha övertagit ledningen och ansvaret för mordutredningen Som framgått skulle det ha varit rikspolischefens principiella uppfattning att så borde ha skett, men att lagen inte medgav detta. Juristkommissionens ställningstagande i denna fråga ter sig en aning svävande, det står klart att kommissionen tvekade att sätta men sig till doms över den ordning som valdes. redovisas framförs flera argument för att I de resonemang som ledningen borde ha lagts hos Rikspolisstyrelsen. Följande bedörrming
avrundar argumentationen
Enligt vår mening kan det sättas ifråga om inte rikspolisstyrelsen redan de grunder finns angivna i styrelsens instruktion kunde ha övertagit som
24A.a.s. 215.
54 Bakgrund V
polisledningen i detta fall. Gärningen synes på goda skäl kunna betecknas som ett brott mot rikets säkerhet. ---
Samtidigt framstod inte behovet av ett centralt ledningsansvar som särskilt starkt, enligt Juristkommissionen, eftersom samarbetet enligt uppgift skulle ha flutit väl mellan de olika polisenhetema. Innan misshällighetema mellan polis och åklagare ledde till förändring en av organisationen fanns det därför inte några skäl för att flytta över ledningsansvaret till Rikspolisstyrelsen. Det Juristresonemang som kommissionen för i detta sammanhang är innehållsrikt inte men entydigt. Det ger ett intryck att Juristkommissionen egentligen av ansåg att det bästa hade varit om Rikspolisstyrelsen övertagit ansvaret. I sammanfattningen återkommer dock den samlade bedömningen att det inte var fel att låta ansvaret ligga kvar hos Stockholmspolisen. En angränsande fråga gällde anlitandet Rikspolisstyrelsens våldsav rotel. Juristkommissionen noterade att roteln kunde utnyttjas för förstärkning i hela landet, men att det sällan hade förekommit att den tagits i anspråk i något storstadsdistrikten. De skäl angetts för av som att roteln nu inte utnyttjades dvs. att det skulle ha berott rivalitet och samordningsproblem enligt Juristkommissionen inte — var acceptabla; om det fanns hinder av det slaget måste det ankomma på myndigheterna att undanröja dem för framtiden. Sammantaget det var enligt Juristkommissionen brist att den kunskap och erfarenhet en som fanns vid de båda enheterna dvs. våldsrotlama vid rikskriminalen och - Stockholmspolisen -inte kunde utnyttjas gemensamt. Parlamentariska kommissionen konstaterade kort att många skäl talade "för att det var riktigt att polismyndigheten i Stockholm ledde polisarbetet i brottsutredningen och förde därutöver kring resonemang hur samordningsfrågor skulle kunna lösas i framtiden. På annat ställe framgår att kommissionens principiella uppfattning att Riksvar polisstyrelsen inte skall utöva polisledning. Samtidigt påpekades att regeringen är oförhindrad att i särskilda fall uppdra Rikspolisstyrelsen att leda viss polisverksamhet. Det är möjligt att den parlamentariska kommissionen med detta ville ha sagt att det hade varit regeringens sak att ta ställning till hur brottsutredningen skulle ledas. I alla händelser påpekades i sammanhanget att regeringen utnyttjat denna möjlighet i sitt beslut den 5 februari 1987, just hade innebörden att som
25A.a.s. 215 ff. 26 A.a.s. 220. Se också reservationen 87, apropå den inledande organis. sationen. 27sou 1988:18 s. 116. 28A.a.s. 50.
Bakgrund 55
Rikspolisstyrelsen skulle leda polisverksamheten i anledning av mordet.
Ad hoc-organisation eller enligt beredskapsplan
Som framgått det polisledningens mening att organisationen ovan var bör sättas "ad hoc vid händelser av detta slag; beredsamman skapsplanen hade kommit bruk och bakom detta låg ett medvetet ur ställningstagande. Juristkommissionen sade sig inte ha underlag för att påstå att detta synsätt allmänt sett är fel. "Det synes förnuftigt nog att man skall kunna lägga upp verksamheten i stort och avpassa resurserna efter vad krävs i det enskilda fallet, fortsatte Juristkommissom sionen. Men detta inte detsamma att beredskapen längre ned, var som inom de deltagande enheterna, tillfredsställande. I en beskrivning var vad krävs vid utredandet av s.k. spaningsmord skriver Juristav som
kommissionenz
I motsats till vad gäller för de allra flesta andra typer av brottssom utredningar kräver utredningen av ett s.k. spaningsmord som regel en fastlagd organisation och inarbetade rutiner för att ha förutsättningar att fungera väl. En orsak härtill är den stora resursinsats som brukar förekomma i inledningsskedet och som i sig ställer särskilda krav samordning och ledning. En annan är att arbetet kan komma att löpa under mycket lång tid och att kraven på dokumentation av detaljuppgifter därför är större än Ett snabbt och rutinerat igångsättande av spaningsarbetet i annars. inledningsskedet är mycket betydelsefullt.
På annat ställe anför Juristkomrnissionen som en allmän synpunkt
att det otvivelaktigt är styrka i polisarbetet, inte minst i ovanliga och en pressade situationer, om man kan falla tillbaka tidigare planläggning och intränade roller och rutiner. Det må visserligen vara riktigt att det också behövs flexibilitet och förmåga att anpassa verksamheten till vad en ny och oväntad situation kräver. Likväl innebär det, här som i andra sammanhang, vissa risker att improvisera.
Redan ordvalet improvisera uttrycka ett visst avstånds- - — synes tagande. Juristkommissionen sade sig inte heller för sin del ha blivit övertygad att det sakligt sett fanns tillräckliga skäl att efter det inom
29A.st. 3° sou 85. 1987:72 s. 3‘ A.a.s. 135. 32A.a.s. 92.
56 Bakgrund
ledande skedet bedriva brottsutredningsarbetet med en sådan ledningsorganisation och ett sådant direkt deltagande polismyndighetens
av högsta ledning som det blev fråga om. En risk med att improvisera som Juristkommissionen särskilt uppmärksammade att det i stor
var en verksamhet kan bli svårt att få den tillskapade organisationen att slå igenom och fungera se även nedan under rubriken Informationsfrågor. Det kan uppstå oklarheter och missförstånd. Enligt polisledningen skulle det inte ha uppstått några oklarheter. Juristkommissionen ifrågasatte detta och pekade på att det aldrig lämnades någon samlad och dokumenterad information spaningsorganisationen och
om om ansvars- och uppgiftsfördelningen mellan ledningsgruppema och de medverkande enheterna. "Saken blev rimligen inte bättre att led-
av ningsgruppens uppgifter ändrades och att dess befattning med spaningsledningen efterhand blev en annan än den ursprungligen
avsedda", uttalade Juristkommissionen vidare.
Den uttalade kritiken mot förhållandena längre ned i organisationen tog sikte beredskapen inom våldsroteln. Juristkommissionen anfördez
Det kan naturligtvis göras gällande att en så stor myndighet som polis-
myndigheten i Stockholm har sådana resurser att man kan klara av det
mesta utan att behöva en särskild beredskapsplan eller speciella rutiner för
hur arbetet skall organiseras i ett enskilt ärende. Vi menar att vad som fak-
tiskt inträffade visar att ett sådant påstående inte är hållbart. Mycket talar
för att förutsättningarna för att snabbt organisera de vitala funktionerna på
våldsroteln, tipsmottagning och registrering, skulle ha varit väsentligt bättre
om man hade haft en fungerande planläggning.
--- Enligt vår mening kom verksamheten i inledningsskedet i högre grad
än som kan förklaras av den extraordinära situationen sådan att präglas
som
av improvisation och brist organisatorisk stabilitet.
Ansvaret för dessa brister, som måste ha bedömts allvarliga, vilade
som enligt Juristkommissionen på ledningen för krinrinalavdelningarna, men ytterst måste det "utgöra länspolismästarens att Stock-
ansvar holmspolisens beredskap inför en extraordinär händelse är tillfredsställande Bedömningen slutade med följande entydiga princip-
förklaringz
33A.a.s. 93. 3‘ A.a.s. 154. 35A.st. 36A.a.s. 155.
Bakgrund 57
Finns det invanda rutiner innebär det, enligt vårt sätt att se saken, att man
kan utgå från att alla som deltar i utredningen i princip arbetar samma
sätt, att det är klart vem som svarar för en viss uppgift och att den
rutinerade personalen snabbt kan sätta mindre erfarna polismän in i deras
uppgifter. Framför allt vid extraordinära händelser är det alltid en fördel om
man har fasta rutiner för hur arbetet skall organiseras och hur vissa åtgärder
som erfarenhetsmässigt krävs skall genomföras.
Det kan i detta sammanhang noteras att Justitiekanslern i sitt granskningsbeslut från december 1986 tycks ha utgått från felaktiga uppgifter rörande spaningsarbetets organisation. Enligt Justitiekanslern skulle nämligen ledningsgruppen enligt uppgift ha organiserats enligt en i förväg uppgjord plan 9937
.
Ledningsgruppens sammansättning
Ledningsorganisationens sammansättning speglade de deltagande enheterna, med undantag för att regeringen hade en representant utan att
operativt engagerad och att åklagarväsendet inte hade någon vara representant trots att man i vart fall beredskapsvis deltog operativt. Juristkomrnissionens synpunkter regeringens roll behandlas senare. Frågan åklagarväsendets roll hänger samman med den om för-
om undersökningsledarskapet. Men kan också ställa frågan om en ad
man hoc-organisation det slag som sattes upp borde ha innefattat en
av åklagare och om detta hade kunnat påverka händelseförloppet.
Frågan berörs flera ställen i Juristkomrnissionens huvudrapport. Det konstateras att den åklagare som utsetts, K.G. Svensson, inte tog några initiativ till att medverka i ledningsgruppen. Det konstateras också att inte heller ledningsgruppen tog några initiativ i den riktningen. Juristkommissionen bedömde det vidare som ett grundfel att polisens arbete organiserades och fick sin ledningsstruktur utan något
helst inflytande för z‘iklagarsidan.38 Skulden för att det blev så lade som Juristkommissionen på bägge parter: Spaningsarbetet synes båda håll ha betraktats uppgift enbart för polisen Att polisen inte
som en var särskilt angelägen om att åklagarna medverkade i ledningsgruppens arbete är rikligt belagt. Men Juristkommissionen synes ha lutat att
37 146.
JK—Beslut 1986 s. 38SOU 1987:72 s. 104. 39A.st. 4° Hans Holmér uttalade i och för sig inför Juristkommissionen att Svensson borde ha ingått i ledningsgruppen. Juristkommissionen ansåg dock att det uttalandet i inte ringa mån tedde sig som resultat av senare eftertanke, när
58 Bakgrund
det i första hand ålegat åklagarsidan att se till att en åklagare deltog i ledningsgruppens arbete Även från åklagarhåll hade
om man ifrågasatt det meningsfulla i ett sådant arrangemang, skulle det enligt Juristkommissionen ha varit till nytta för utredningenz
Blotta närvaron skulle ha inneburit en markering av åklagarens roll och
---
ansvar under förundersökningen, oavsett om åklagaren hade inträtt som
förundersökningsledare eller inte men i all synnerhet sedan detta väl hade
skett.43
En annan effekt av organisationens sammansättning som Juristkommissionen ställde sig kritisk till gällde säkerhetspolisens roll. Förundersökningsledaren Hans Holmér hade inget inflytande över säkerhetspolisen dåvarande säkerhetsavdelningens verksamhet i fråga om terrorismbekämpning. Samtidigt hade huvuddelen av denna personal ställts till Hans Holmérs förfogande. Detta var enligt Juristkommissionen en ovanlig situation som kunde skapa oklarhet. Den aktualiserades i samband med att misstankar riktades mot medlemmar i PKK.
Hans Holmérs ställning
Hans Holmér intog inledningsvis ställning som såväl polischef, förundersökningsledare och som spaningschef. Dessa tre funktioner intas som framgått normalt av tre personer. Sedan Claes Zeime inträtt som förundersökningsledare den l maj hade Hans Holmér formellt sett inte denna funktion. Av Juristkommissionens redogörelse framgår emellertid att han reellt sett behöll den i flera hänseenden.
Juristkommissionen konstaterade att de aktuella funktionerna ibland kan fullgöras av en och samma person, t.ex. kan det förekomma att en polischef också är förundersökningsledare. Det kunde dock ifrågasättas
Holmér såvitt vi har kunnat finna inte kom med något sådant önskemål eller förslag när saken var aktuell a.a.s. 118. Däremot konstaterade Juristkommissionen att Hans Holmér föreslog att Claes Zeime skulle ingå, sedan denne senare hade inträtt som förundersökningsledare; Claes Zeime skulle dock inte ha funnit skäl till detta. 4‘ A.a.s. 105. 42A.st. 43 Uttalandet går inte helt ihop med vad 126, där det slås fast
som sägs s. att åklagarna ytterst haft rätt att vägra att samarbeta med en visst sätt sammansatt spaningsledning som åklagarna efter gjorda erfarenheter inte fann lämplig från förundersökningsresultatets synpunkt.
Bakgrund 59
"om det var lyckligt att detta sätt samla alla de viktigare ledningsfunktionema samma ställe, i sista hand hos Holmér person1igen.‘
Juristkommissionen fäste till en början uppmärksamhet att modellen innebar att den normala kontroll- och tillsynsfunktionen föll bort; när chefen själv deltog i spaningsarbetet fanns det ingen högre instans dit eventuella konflikter och intressemotsättningar kunde hissas för ett auktoritativt avgörande. Detta hade betydelse när konflikter uppstod mellan polisledningen och åklagama. "Varje god organisation måste ha en möjlighet att snabbt och auktoritativt lösa tvister", uttalade Juristkommissionen och kritiserade därmed maktansamlingen hos Hans Holmér, som innebar att åklagama saknade en polisledning att vända sig till med sina klagomål.
Att Hans Holmér tog på sig rollen som spaningschef innebar enligt Juristkomrnissionen att denna uppgift hamnade för högt upp i organisationen.4° Det hade varit bättre för åklagarna, spaningschefen hade
om funnits längre ned i organisationen. Det operativa arbetet vid Stockholmspolisens våldsrotel skulle vidare ha fungerat bättre om spaningen hade letts den nivån. Juristkommissionen återgav i det sammanhanget uttalanden om att utredningsarbetet bedrevs över huvudet på dem som hade verklig erfarenhet av kvalificerat spanings-
och utredningsarbete
Enligt Juristkommissionen ledde arrangemanget också till att det uppstod oklarheter i ansvarsfördelningen. Den oklarhet som uppstod kring konfrontationema i Viktor G-avsnittet var enligt Juristkomrnissionen en följd av att det saknades en spaningschef med samordningsansvar längre ned i organisationen.
Som redan nämnts ansåg Juristkommissionen att Hans Holmér i realiteten uppträdde som förundersökningsledare inte bara när han formellt hade den ställningen utan även sedan Claes Zeime i maj 1986 hade beslutat att själv ta över ledningen. Detta underbyggs utförligt i rapporten. Hans Holmérs agerande fördöms som oförenligt med gällande rätts fördelning av ansvar och befogenheter mellan åklagare och polis. Även hans försvar underkändesz
‘4 sou 19s7;72 s. 87. 45A.a.s. 88. 46A.a.s.91, 156 och 161. 47A.a.s. 91. 48A.a.s. 156. A.a.s. 121. 5° A.st. Se 122 f där kritiken och utvecklas i skarpa
även s. upprepas samma ordalag.
60 Bakgrund
Den logiska konsekvensen av hans resonemang är att en polischef eller
spaningsledare har rätt att ta över förundersökningsledningen och sätta
åklagaren sidan, bara han är tillräckligt övertygad om att han själv gör de
rätta bedömningarna.
Juristkommissionen återgav uppgifter om att Hans Holmérs styre var så enväldigt att det mer eller mindre kvävde självständighet och egna initiativ hos polisbefäl lägre nivåer och hos personalen i övrigt". Om Hans Holmér sades: "Det var hans vilja som dominerade, det var han som bestämde och någon egentlig diskussion förekom inte, ingen ville eller vågade opponera sig.5 Juristkommissionen distanserade sig något från dessa utsagor, sammanfattade i central passus ett
men en eget omdöme om Hans Holmér, ett omdöme som med dagens kunskapsläge har djupare innebörd än när det skrevs
en
Att Holmér utövade sin ledning av verksamheten ett mycket viljestarkt
och dominerande sätt och att utredningsarbetet i hög grad fick sin
inriktning som en följd av hans personliga övertygelser kan enligt vår
mening inte gärna bestridas. Därtill är de redogörelser som har lämnats oss
till sin innebörd, om än inte i ton och nyanser, alltför samstämmiga och
vittnesbörden i övrigt alltför entydiga. Det är inte rimligt att tro att alla
inom polisledningen eller inom polisorganisationen i övrigt i alla en-
skildheter eller ens i de stora dragen hade samma uppfattning som Holmér.
Därifrån är dock steget ganska långt till att påstå att ledningen utövades så
att brottsutredningen något allvarligt sätt blev lidande det. Den som
inte har facit i sin hand, sedan brottet klarats upp, kan inte heller ge något
alldeles säkert svar denna fråga.
Parlamentariska kommissionen instämde i Juristkommissionens bedömningar. Emellertid tycks man ha hyst viss förståelse för att det krävdes en organisation utöver den vanliga för att administrera denna utredning. Till det som kunde kritiseras hörde att så stor del av det egentliga polisarbetet leddes av ledningsgruppenzs‘
Det innebar att de erfarenheter och kunskaper som fanns hos de
professionella mordutredama våldsroteln inte kom att utnyttjas fullt ut.
Att polisen i den största mordutredning som har förekommit organiserade
sig ett sådant sätt var enligt vår mening inte försvarligt. Det var inte
heller försvarlig att arbetet organiserades så att polismyndighetens chef
under lång tid helt engagerades i mordutredningen. Chefens ordinarie
5‘ A.a.s. 91. 52A.a.s. 92. 53SOU 1988:18 s. 62 ff. 5 A.a.s. 64.
Bakgrund 61
funktioner till vilka spanings- och utredningsarbete inte hör är allt för
- -
viktiga för att han skall tillåtas bli uppbunden det sätt som nu skedde.
Hanteringen av polisärenden
Juristkommissionen behandlar anmälningar mot polismän två ställen i sin rapport. Juristkommissionen noterade att det redan de första dagarna efter mordet korn in tips om polismän och att utredningen av sådana tips i den senare diskussionen i massmedia fått den sammanfattande benämningen polisspåret. Utredningen omfattade vid tidpunkten trettiotalet polismän. Åtskilliga av tipsen tog sikte att den utpekade polisen var lik någon av fantombildema, eller pusselbildema, som de kallades av Juristkommissionen.
Enligt Juristkomrnissionen hade det av ledningsgruppen beslutats att dessa tips skulle handläggas vid dåvarande säkerhetsavdelningen, med byråchefen Per-Göran Näss som huvudansvarig. Per-Göran Näss redovisade utredningsresultaten till Hans Holmér, som gjorde den slutliga bedömningen. Utredningen låg inte under åklagare innan Claes Zeime den l maj tog över förundersökningsledarskapet. Samtliga tips föredrogs för Claes Zeime i september 1986; de flesta var då redan avförda från fortsatt handläggning.
Juristkommissionen godtog den valda ordningen där utredningen i denna del lagts säkerhetsavdelningen under en erfaren byråchef som Per-Göran Näss. Man konstaterade vidare att tipsen rörande polismän inte behövde ha gett grund för någon egentlig misstanke och anförde allmänt
De tips som kommer in vid ett spaningsmord har en delvis annan karaktär
än en anmälan om brott. Det rör sig som regel om uppgifter om iakttagelser
vilkas samband med brottet kan vara ganska oklara. Sådana tips ger som
regel inte grund för någon egentlig misstanke. Inom ramen för förunder-
sökningen bearbetas de olika tipsen. De läggs så småningom till hand-
lingarna när utredningen i den delen inte kan föras längre. Även tips
om ett
anses som färdigbearbetat vid en viss tidpunkt kan det tas upp nytt så
snart det finns anledning till det, t.ex. därför att det har kommit fram nya
uppgifter. Att ett tips läggs sidan kan inte jämföras med t.ex. att en
förundersökning som baserar sig en brottsanmälan läggs ned.
Att enskilda tips av detta slag läggs sidan är inte detsamma som att en faktisk brottsrnisstanke utretts och avskrivits. Det finns alltså inte
55SOU 1987:72, kort 73 och något fylligt 158 ff.
s. mer s. 55A.a.S. 160.
62 Bakgrund
något krav att åklagare skall kopplas in för ett ställningstagande. Enligt Juristkommissionen kunde emellertid ändå ställa sig frågan
man
det inte hade varit lämpligt att successivt låta tips om polismäns om eventuella inblandning i mordet komma till åklagarens kännedom. Juristkommissionen ansåg att så borde ha skettz
Förundersökningen leddes av en åklagare, först delvis och från början av
maj 1986 i sin helhet. Med hänsyn till de syften som ligger bakom sär-
regleringen av utredningar om brottspåståenden som riktas mot polismän
skulle det enligt vår mening ha varit en fördel om dessa utredningar hade
särbehandlats det sättet att åklagaren hade tagit direkt ledning över ut-
redningsarbetet i denna del.
Effekter på brottsbekämpningen
Mordutredningen efter mordet Olof Palme är den största polisutredningen som förekommit i Sverige. Under det första utredningsåret arbetade i genomsnitt ungefär 150 polismän med mordet. Vid vissa tidpunkter var styrkan betydligt större. Siffran omfattar dem som direkt arbetade med utredningen, inte dem som tillfälligt engagerades för enskilda operationer exempelvis dörrknackningar och s.k. tillslag. Den omfattar inte heller de poliser som indirekt drogs in t.ex. i anledning av utökad livvaktsverksamhet. Mordutredningen föranledde av naturliga skäl omprioriteringar av framför allt Stockholmspolisens resurser. Övriga kostnader dvs. annat än löner som direkt kunde hänföras till mordutredningens första år uppgick till drygt 20 miljoner kronor. Utredningen föranledde ett mycket kraftigt övertidsuttag.
Det var enligt Juristkomrnissionen naturligt att den koncentration av resurserna som ärendet krävde fick återverkningar för annan polisverksamhet. Eftersom huvuddelen av våldsrotelns personal togs i anspråk fick mordet konsekvenser för utredandet och uppklarandet av våldsbrott i Stockholm; balansema växte och fler ärenden än vad som annars skulle ha varit fallet lades ned utan åtgärd. Juristkomrnissionen fann dock att dessa störningar låg inom ramen för vad som fick accepteras under omständigheterna. Samma bedömning gjordes beträffande användningen av rikskriminalens resurser, en användning som bl a gick ut över bekämpningen av vissa grövre förmögenhetsbrott eko-brott.
57A.a.s. 160 58Det är oklart hur kommissionen Den har ställe slagit fast
menar. annat att förundersökningen inte lagligen kan delas upp. Men här föreslås att utredningsarbetet i denna del särbehandlas. 59A.a.s. 240.
Bakgrund 63
Störst konsekvenser fick mordutredningen för narkotikabrottsbekämpningen. Samtliga polismän, ca 50, från de s.k. gatulangningsgrupperna fördes redan första veckan efter mordet över till kriminalavdelningen nio av dem återgick i juni -86, resten kvarstod till juni
- 87. Juristkommissionen fann inte anledning att kritisera det förhållandet att personal från gatulangningsgruppema togs i anspråk i mordutredningen och inte heller det faktum att verksamheten mot gatulangning en kortare tid korn att ligga helt nere. Däremot riktades kritik mot att verksamheten inte så småningom ersattes med någon annan organiserad narkotikabrottsbekämpning. Juristkommissionen konstaterade att de samlade polisresursema därvid under ett års tid minskade med ca 30 procent och ifrågasatte detta förenligt med de
om var regeringsdirektiv som förelåg angående narkotikabrottsbekämpningen. Juristkommissionen avslutadez°°
För oss ter det sig svårförklarligt att det inom Stockholmspolisen under så
lång tid inte vidtogs mera kraftfulla åtgärder för att inom ramen för distrik-
tets samlade resurser ca 3 000 polismän bibehålla den tidigare nivån
- narkotikabekämpningen.
Juristkommissionen uppmärksammade också det stora övertidsuttaget, vilket hade flera aspekter, både arbetsrättsliga och ekonomiska-Det fanns inga siffror som redovisade det normala övertidsuttaget, men detta torde ha varit mycket stort. Nödfallsövertiden, som alltså kommer därutöver, fanns däremot preciserad. Den utgjorde under perioden mars -86 juli -87 86 636 timmar, vilket enligt Juristkommissionen
motsvarade ungefär 43 årsarbetskrafter. Juristkommissionen ställde sig allmänt kritiskt frågande till den stora och i tiden utsträckta användningen av nödfallsövertid.
Informationsfrågor
Information om en brottsutredning av det här slaget skall två håll, dels inåt, in i den egna organisationen, dels utåt, till allmänheten via massmedia. Det är givetvis inte fråga om alltigenom informa-
samma tion i de bägge fallen.
°° A.a.s. 241. 6 Enligt arbetstidslagen fick allmän övertid tas ut inom en ram om 200 timmar under ett kalenderår. Utöver detta fanns en regel om nödfallsövertid. Den förutsatte bl.a. att en natur- eller olyckshändelse eller annan liknande omständighet inträffat som inte kunnat förutses av arbetsgivaren.
64 Bakgrund
Juristkommissionen uppmärksammade att den interna informationen bitvis fungerade illa. Bl.a. konstaterades att modellen med en ad hoc-organisation skapar särskilda inforrnationsproblem. I en förberedd organisation som fungerar enligt en beredskapsplan vet folk förhand hur strukturen ser ut, vem som förutsätts göra vad etc, medan en ad hoc-organisation måste börja med att "presentera sig och sedan sjunka in, vilket från inforrnationssynpunkt belastning, när det finns så
är en mycket också skall nå till medarbetama.
annat som ut
Juristkommissionen ansåg vidare att det var en klar brist att personalen vid Stockholmspolisens våldsrotel inte nåddes av fullgod information utredningsläget. De som mottog tips från allmänheten
om hade i vissa fall inte ens blivit informerade om vad som sagts till massmedia från ledningsgruppens sida. Detta var en stor brist, eftersom det dem sämre underlag för att bedöma tips från allmänheten och
gav försvårade deras möjlighet att ett adekvat sätt sortera den inkommande informationen utifrån vad som var intressant från spaningssynpunkt.
Viss information stannade hos Hans Holmér och dennes närmaste medarbetare. Detta klargjordes uttryckligen inför organisationen i övrigt. Juristkommissionen noterade att ett sådant förfarande, oavsett skälen för det, kan bidra till att de som är engagerade i brottsutredningen tror sig sämre informerade än vad de faktiskt dvs. det skapar osäkerhet
Beträffande informationen till massmedia hade åklagare och polis olika synsätt. K.G. Svensson hade en restriktiv syn och föredrog skriftliga pressmeddelanden när något vikt förekommit samt i prin-
av cip tystnad i övrigt. Hans Holmér var utomordentligt utåtriktad i den meningen att han ofta ställde sig till massmediemas förfogande via presskonferensen intervjuer osv.
Det kan i detta sammanhang påpekas att den svenska regleringen kring meddelarfrihet gör det till en delvis känslig fråga att bedöma hur befattningshavare inom det allmänna väljer att agera gentemot massmedia. Det finns dock i lagen krav på öppenhet från myndigheters sida; krav som också kommer till uttryck i den omfattande regleringen kring offentlighetsprincipen. I Rikspolisstyrelsens allmänna råd angavs vidare att det i polisens samarbete med massmedia på brotts- eller
62Juristkommissionen anförde inte detta uttryckligen i samband med att informationsfrågoma behandlades. Det uttalades i stället i anslutning till diskussio-
behovet av att arbeta enligt en beredskapsplan. Se SOU 1987:72 s. 93, nen om där Juristkommissionen kritiserar det förhållandet att någon samlad infonnation om organisationen aldrig lämnades. 53SOU 1987:72 148.
s.
Bakgrund 65
olycksplatser är ett väsentligt samhällsintresse att polisens verksamhet präglas av öppenhet och insyn samt att massmedias arbete därför så långt möjligt bör underlättas.
Juristkommissionen gjorde för sin del ingen egentlig bedömning av hur de inblandade personerna agerat; det hade antagligen bl.a. att göra med de hinder meddelarfriheten reser mot uttalandet av en eventuell komrnissionskritik i det hänseendet. När det gällde polisens allmänna sätt att sköta informationen till massmedia hade kommissionen inga principiella invändningar. Däremot Juristkommissionen mycket
var kritisk till hur polis och åklagare tillsammans skött informationen till massmedia:°
En åklagarledd förundersökning bedrivs av åklagare och polis i samarbete
med den arbetsfördelning dem emellan som rättegångsbalken föreskriver och som i övrigt har utvecklats i praxis. Att två fristående myndigheter
detta sätt har ett gemensamt ansvar för en verksamhet har sin särskilda be-
tydelse när det gäller kontakterna med massmedierna. Medierna har ett be-
rättigat intresse av att få klara och entydiga besked i fråga om verksam-
heten. Myndigheterna har ett gemensamt intresse att kontakten med mass-
medierna samordnas och att inte olika besked lämnas. I vanliga fall utgör inte detta något problem.
Den utveckling som utredningen av mordet Olof Palme fick, med en
stark ledningsgrupp hos polisen som kom i motsatsställning till åklagama, skapade emellertid problem också informationssidan. Informationen
korn nästan helt att skötas av polisen. Åklagarna höll sig i bakgrunden och
hade inte grepp om vilken information polisen lämnade. Något samråd
mellan myndigheterna förekom inte heller beträffande den information som
lämnades. Denna bristande samordning kan inte ha gagnat intresset av
entydiga och klara besked till allmänheten.
Juristkommissionen fortsatte med att slå fast att en samordning av infonnationsfrågoma skulle ha haft stor betydelse från förundersökningens synpunkt och fortsatte
När motsättningarna mellan åklagama och polisen fick ett nyhetsvärde i sig
lade vardera myndigheten ned tid och resurser för att föra ut sina syn-
punkter till massmedierna. Vi har exempelvis noterat att Hallberg polisens
ofñcielle talesman, vår anm under senare delen av januari 1987 i sin
information till massmedierna mycket klart tog ställning för polisen och
mot åklagama. Ett annat exempel är Svenssons pressmeddelande i sam-
band med att han lade ned förundersökningen mot 33-åringen. Det är enligt
vår mening självklart att myndigheter som har till uppgift att samarbeta
64A.a.s. 227. 65A.a.s. 228.
66 Bakgrund
inte skall använda tid och resurser till att strida mot varandra i mass-
medierna.
1.3.4 ledning Förundersökningens
Bakgrund
Åklagarinträdet i mordutredningen skedde successivt. K.G. Svensson inträdde som förundersökningsledare i Viktor G-delen den 6 mars. Claes Zeime tog framgått över från Hans Holmér den 1 maj, var-
som vid Svensson dock alltså behöll sin del beträffande Viktor G. Som redan beskrivits skall en förundersökning enligt reglerna i rättegångsbalken ledas åklagare så snart någon skäligen kan misstänkas
av för brottet eller då det "är påkallat av särskilda skäl. När Svensson tog över såvitt gällde Viktor G var det med stöd av huvudregeln bortsett från att det torde ha saknats lagstöd för ett delvis Övertagande av ledningsansvaret, medan Claes Zeimes inträde torde ha motiverats med särskilda skäl".
Iden formella frågan synes såväl åklagare som polis ha gjort samma bedömning om åklagarinträdet: det krävdes inte i det inledande skedet och uppdelningen beträffande Viktor G var ändamålsenlig. Åklagarna stod helst vid sidan samtidigt som ledningsgruppen föredrog att inte
av, ha dem inblandade i spanings- och utredningsarbetet. Även bägge
om parter gjorde felaktiga bedömningar innebar deras respektive ställningstagande att den latenta konflikten inte aktualiserades i detta skede.
Sedan förundersökningsledarskapet formellt övertagits av Claes Zeime, varigenom en av de tre huvudfunktioner som tidigare alla var samlade hos Hans Holmér alltså togs från polisen, kom konflikten tydligt i dagen. Tiden därefter och fram till sammanbrottet den 20 januari 1987 präglades av maktkamp mellan åklagama och ledningsgruppen. Ledningsgruppens och Hans Holmérs roll och anspråk gentemot åklagaren som förundersökningsledare har redan behandlats. I detta sammanhang hör det dock till bakgrunden att frågan om ett delat förundersökningsledarskap återkom i förhandlingarna efter den 20 januari. Som nämnts förhöll det sig vidare så att Hans Holmér enligt Juristkommissionen de facto agerade som förundersökningsledare även efter åklagarinträdet, vilket innebär att förundersökningsledarskapet kan sägas i praktiken ha varit splittrat även efter den 1 maj.
Händelseförloppet aktualiserade tre frågeställningar: O När borde åklagarinträdet ha skett 0 Kan förundersökningsledarskapet delas
Bakgrund 67
O Hur avgränsas förundersökningsledarens befogenheter efter åklagar-
inträde gentemot polisens spaningsledning och polisorganisationen i
övrigt
När borde åklagare ha inträtt som förundersökningsledare
Juristkomrnissionens ställningstagande till frågan om när åklagare borde ha inträtt som förundersökningsledare är inte entydigt. Dess principiella åsikt framkom i följande slutsatsvis anförda uttalande:°°
Vi anser för vår del att det naturliga arbetssättet hade varit att åklagare
en
omedelbart inträdde som ledare av förundersökningen i dess helhet och att
man med den utgångspunkten i samråd fastställde hur det
gemensamma arbetet skulle bedrivas.
Betydelsen av detta ställningstagande tonades dock ned med ett påpekande om att åklagarinträdet i sig inte var det viktigaste, det viktigaste var att få till stånd ett nära samarbete i någon lämplig form redan från början. Tidigare hade Juristkommissionen uttalat att det inte kunde sägas vara fel att åklagare inte inträtt från början. Därtill
ger lagen, förarbetena och praxis inte tillräckligt klar ledning. Frågan är i grunden en lämplighetsfråga och det finns skäl både för och emot.°7 Att den egentliga bedömningen att åklagare borde gått in från
var en början framskymtar emellertid senare i rapporten: "Såvitt vi kan
se hade det varit en naturlig lösning att en åklagare redan från början hade trätt in som ledare av hela förundersökningenfñs Till detta kan fogas Juristkomrnissionens bedömning att åklagarinsatsen över huvud taget borde ha varit mer aktiv.
ställningstagandet kan tolkas så, att Juristkommissionen satte ett fungerande samarbete som det primära målet för organisationen. Detta hade kunnat åstadkommas om en åklagare gått in förundersök-
som ningsledare och tagit tag i ärendet, nu blev åklagarna stående lite vid sidan av och hade svårt att göra sig gällande. Skälet till att Juristkommissionen ändå inte ansåg att det direkt fel att göra
var som myndigheterna nu gjorde synes ha varit dels att regelverket inte tydligt krävde detta, dels att ett fungerande samarbete i och för sig borde ha kunnat åstadkommas även annat sätt.
En utgångspunkt för Juristkomrnissionens bedömning i denna del var vidare att det till syvende og sidst är åklagaren avgör
som vem som
66A.a.s. 97. 57A.a.s. 96. 68A.a.s. 106.
68 Bakgrund
skall förundersökning. Den allmänna utgångspunkten är, skrev
leda en Juristkomrnissionem
att åklagare alltid anses ha en rätt att överta förundersökningsledningen,
en
när åklagaren finner skäl till det, liksom att det har lagts i åklagarens hand
att avgöra om ett Övertagande "finnes påkallat av särskilda skäl.
På annat ställe i rapporten förs ett ändamålsresonemang, som utmynnar i att eftersom det är åklagaren har uppgiften att föra talan i
som domstolen måste åklagaren också ha det avgörande inflytandet över det underlag tas fram för utförandet den uppgiften. På ännu ett
som av ställe slås fast att det helt ligger i åklagarens hand om och vilket sätt
han vill ta över förundersökningsledningen.71
Parlamentariska kommissionen ansåg att förundersökningen från början borde ha letts åklagare, i vart fall talade starka skäl för
av dettaz"
Åklagarväsendet har ett övergripande ansvar för förundersökningsverk-
samheten. Ett statsministermord är ett så speciellt och allvarligt brott att det
är uppenbart att ledningen förundersökningen från början bör bli så
av
kvalificerad möjligt. nödvändigt inte minst med hänsyn till
som Det var
den exempellösa mobilisering av polisens resurser i utredningen som ägde
rum och som utan större fantasi kunde förutses. Det stod vidare tidigt klart
att brottsutredningen skulle innebära undersökningar av ett mycket stort
antal spår och uppslag. Om åklagaren skulle ha någon möjlighet att sikt
leda förundersökningen krävdes det att han från början hade insyn i och
kunde påverka uppläggningen arbetet. Detta kunde inte åstadkommas
av
än formell och faktisk ledning förundersökningen. Även
annat genom en av
med det bästa samarbete mellan polis och åklagare skulle man förlora i
effektivitet om åklagaren ställde sig vid sidan om den faktiska ledningen av
förundersökningen.
Det sagda innebar inte att åklagaren borde detaljstyra utredningen, men väl att han eller hon borde ha skaffat sig en position som möjliggjorde att åklagarinsatsen kunde anpassas till hur utredningen utvecklade sig. Nu hamnade åklagaren i stället vid sidan om. Parlamentariska kommissionen tillfogade att dess bedömning inte innebar att åklagaren handlat i strid med gällande bestämmelser genom att inte ta över förundersökningsledningen. Lagstiftningen lämnade vida ramar och saken
var en lämplighetsfråga.
°° A.a.s. 95. 7° A.a.s. 112. 7 A.a.s. 101. 72sou 80
1988:18 s.
Bakgrund 69
Justitiekanslern uttalade inte någon bestämd uppfattning i frågan
förundersökningen borde ha varit åklagarledd från början, men om kritiserade K.G. Svensson för passivitet i det denne enligt JK inte utnyttjat de befogenheter han hade, bl.a. möjligheten att ta det över-
gripande ansvaret för förundersökningsledningen.73
Kan en förundersökning lagligen delas upp
Juristkommissionens bedömning beträffande frågan om en förundersökning kan delas upp var tydlig. En delning av förundersökningsledarskapet är inte möjlig i en mordutredning av detta slag. Kommissionen lutade att det inte heller generellt sett bör vara möjligt med en uppdelning när förundersökningen gäller ett enda brott, men avstod från att binda sig för en sådan ståndpunkt, eftersom det enligt kommissionen skulle kräva en allsidig genomgång av olika tänkbara fall. I den mån det överhuvudtaget skall var möjligt med någon form av uppdelning
det helt sak för åklagaren att avgöra hur det skall ske. Bevar en träffande den uppdelning som ägde rum mellan K.G. Svensson och Hans Holmér, där den förre tog över ledningen i Viktor G-delen, fann Juristkommissionen det i hög grad tvivelaktigt om det var rättsligt möjligt att förfara det sättet
Juristkommissionens reservationer får ses mot bakgrund av att JK redan hade yttrat sig i frågan, i granskningsärendet från 1986, och då funnit att en uppdelning av det slag som tillämpats i Viktor G-delen fick betraktas som tillåten se vidare nedan. Det är dock tydligt att Juristkommissionen inte delade JK:s bedömning. I själva verket argumenterade Juristkommissionen uttryckligen emot dennac"
Att en möjlighet att dela förundersökningsledningen inte direkt har
förutsetts av lagstiftaren är enligt vår mening obestridligt och det är vidare
tydligt att ett sådant förfarande för med sig allvarliga risker. Det belyses
inte minst av händelseförloppet i detta fall. JK har följaktligen också ställt
upp vissa för tillämpningen i praktiken stränga villkor. En förutsättning är
nämligen enligt honom att klara ansvarsgränser dras upp och att erforderlig
infonnation utbyts mellan åklagare och polis, i synnerhet att åklagaren
hålls informerad även om de delar av förundersökningen som han inte har
det omedelbara ledningsansvaret för.
73JK-Beslut 1986 s. 165. 74sou 1987:72 s. 102. 75A.a.s. 101. 76A.a.s. 126. 77A.a.s. 100
70 Bakgrund
Argumentationen i anslutning till detta uttalande är så pass entydig att man sammanfattningsvis måste förstå saken så att Juristkommissionen inte ansåg att en delning av förundersökningsledarskapet under de former som förekommit var rättsenlig. Det framgår också av den sammanfattande slutsatsenr"
Vi anser sammanfattningsvis att det kan sättas i fråga om det över huvud
finns fall i vilka det är riktigt och lämpligt att dela ledningsansvaret för en
förundersökning det sätt som skedde i detta fall. Det torde i alla hän-
delser höra till undantagen att de sakliga fördelarna med ett sådant för-
farande något sätt är avgörande eller ens särskilt stora. Däremot synes
en delning av ansvaret åtminstone typiskt sett dra med sig risken att
åklagaren förlorar i överblick och att den av honom ledda utredningen blir
mindre allsidig och därmed från rättssäkerhetssynpunkt sämre än om an-
svaret är odelat. Vidare riskerar man oklarhet och missförstånd i för-
hållandet mellan åklagare och polis.
K.G. Svensson hade som skäl för sitt beslut att dela förundersökningsledningsansvaret angett att han inte ville ta det formella ansvaret för ett utredningsarbete som han i realiteten inte kunde påverka. Juristkommissionen kommenterade detta så har:79
Om man skall se detta motiv som ett uttryck för att Svensson redan detta
mycket tidiga stadium räknade med att få svårigheter att hävda sig mot
polisens ledningsorganisation, kan vi för vår del inte finna beslutet
försvarbart.
Inte heller Parlamentariska kommissionen ansåg att en förundersökning, i fall inte den rörde brott, kunde delas Över-
vart om ett upp. vägande skäl talade enligt kommissionen emot detta.
Justitiekanslern, vars granskning alltså föregick de två kommissionema, ansåg som framgått att lagen tillät en uppdelning av förundersökningen. Enligt JK var det inte ovanligt med en uppdelning vid större brottsutredningar och erfarenheten visade inte att det skulle medföra några olägenheter. JK ansåg även att en uppdelning väl kunde gagna en effektiv och rättssäker brottsutredning. En förutsättning för detta var i och för sig att klara ansvarsgränser dras upp och erforderlig information utbyts.’ Något generellt problem utgjorde ett delat ledar-
78A.a.s. 103. 79A.a.s. 102. 3° sou 1988:18 s. 86. 81JK—Bes1ut 1986 s. 161.
Bakgrund 71
skap inte enligt JK. De problem som hade uppkommit i detta fall hade helt andra orsaken
Enligt min mening har de konfliktsituationer som uppstått vid utred-
ningen av mordet Olof Palme sin grund mera i personliga motsättningar
mellan företrädare för ledningsgruppen och Svensson än i principiellt olika
uppfattningar om ansvaret för förundersökningens ledning.
JK återkom till denna förklaring i sin sammanfattande bedömning och uttalade annat ställe att han haft "anledning att antaga att det har förelegat motsättningar mellan Svensson och Holmer av personlig art. Motsättningarna synes ligga flera år tillbaka i tiden
JK:s bedömning var med andra 0rd att om man genom ett gott samarbete kan dra upp klara gränser och utbyta erforderlig information, föreligger inget hinder mot att dela ledarskapet i en förundersökning; att det i detta fall inte fungerat var inte regelverkets fel utan de inblandade parternas, eftersom de inte kunde samarbeta.
Förundersökningsledarens respektive polisens befogenheter
Såväl K.G. Svensson förundersökningsledare hade enligt
som senare egna uppfattningar svårigheter att utöva sitt ledarskap gentemot polisen. Att det faktiskt förhöll sig så bekräftades Juristkommis-
av sionens granskning. Det reser frågan om vilka befogenheter en åklagare som förundersökningsledare hade i förhållande till den operativa utredningspersonalen.
Juristkomrnissionen slog på flera ställen och i flera sammanhang fast att en åklagare som förundersökningsledare helt bestämmer över hur förundersökningen skall bedrivas, bl.a. i följ ande uttalandet
Rättsligt sett har polisen vid meningsskiljaktigheter att finna sig i åklaga-
rens beslut och kan för egen del förfoga enbart över sådant som har att göra
med tilldelning av resurser och sådana beslut som polismyndigheten fattar i
egenskap av polispersonalens arbetsgivare.
Juristkomrnissionen tog bl.a. upp följande fall där polisen inte efterkommit eller annat sätt sökt hindra åklagarens förundersökning.
82A.st. 83A.a.s. 177 resp. 164. 84SOU 1987:72 s. 126
72 Bakgrund
Under K. G. Svenssons tid
O Vägran att medverka till Svensson begärda provskjutningar vid av FOA. "Vi finner det emellertid mycket svårförklarligt att polisen sig undersökning hos FOA, skrev kommissionen. motsatte en
O Framställningar Svensson information rörande vissa delar av om brottsutredningen t.ex. rörande Olof Palmes person och om av kompletterande utredning brottsplatsen föranledde dröjsmål och invändningar från polisens sida på den grunden, såvitt vi har kunnat uppfatta, att det Svensson efterfrågade låg utanför hans del av som förundersökningen. "Detta tidigare har framgått i sig - är som självt ett ovidkommande skäl, kommenterade Juristkommissionen.
O Svensson begärde den l april att den utredningsman, som enligt Svensson brustit i objektivitet huvudansvarig för förhören med som Viktor G, skulle skiljas från utredningen. Svensson fick inte gehör för detta.
0 Svensson fick ibland endast slumpvis och ibland inte alls information planerade rekonstruktioner, trots att han framfört att om åklagare skulle närvara vid sådana tillfä1len.88
0 Svenssons krav den l april 1986 utredning de Viktor G av av åberopade alibivittnena från café Mon Chéri ignorerades först. Sedan Svensson 12 maj givit order omedelbar efterlysning i om en massmedia och angett den text skulle användas vägrade som ledningsgruppen utföra uppdraget.
O Svensson begärde vid ett telefonsamtal med Hans Holmér den 4 april få del ett förhörsprotokoll avseende ett förhör med att av Lisbeth Palme han fått kännedom under ett sammanträde som om dagen innan; förhöret hade hållits Hans Holmér. Den 21 april av upprepade han sig begäran skriftligen och erhöll då protokollet en dag senate.
0 Annat material Svensson i egenskap förundersökningsledare som av borde fått del polisens försorg fick han del först sedan av genom av
85A.a.s. 153. 8°A.a.s. 103. 87A.a.s. 57. 88A.a.s. 56. 89A.a.s. 57 61. resp. 9° A.a.s. 57.
Bakgrund 73
han uttryckligen begärt det. Det gäller obduktionsprotokollet, Vittnesuppgifter från brottsplatsen m.m.9‘ Juristkommissionen utvecklade i sammanhanget polisens skyldighet enligt förundersökningskungörelsen att hålla åklagaren underrättad och fann att ledningsgruppen upprepade gånger bröt mot denna reglering.
O Den 4 april begärde Svensson att Hans Holmér skulle söka förmå Lisbeth Palme att medverka vid rekonstruktion. Hans Holmér en förklarade inför ledningsgruppen dag att han inte senare samma avsåg att ta upp frågan med Lisbeth Palme; Svenssons önskemål fördes således aldrig vidare.
0 Den 21 april rapporterade Svensson resultaten från FOA:s provskjutningar till ledningsgruppen och begärde skriftligen att husfasadema vid Sveavägen skulle undersökas för att spåra eventuella anslagsmärken. Hans Holmér beslöt att undersökningen ñck vänta. Den kom aldrig till stånd.
0 Turerna kring de ledningsgruppen begärda konfrontationema av med Viktor G, som alltså krävde åklagarens medgivande, är väl kända. Ett led i dem är att ledningsgruppen inte accepterade förundersökningsledarens beslut, utan tog ärendet till överåklagaren Claes Zeime. Via regeringens observatör fördes saken också till departementet och vidare till Riksåklagaren, sedermera ändrade som Svenssons beslut i den riktning ledningsgruppen önskade. Detta ägde rum de sista dagarna i april.
0 Ledningsgruppen ville i slutet april att Viktor G skulle meddelas av reseförbud. Ett sådant beslut krävde medverkan åklagaren. av Ledningsgruppen misstänkte att Svensson inte skulle med ett reseförbud och tog därför aldrig saken med denne. Viktor G upp hade begärt att få ut ett nytt pass. Ledningsgruppen löste saken så att passmyndigheten kontaktades för ett fördröjande utlämnande av av
passet.
0 Sedan reseförbudsfrågan aktualiserats ledningsgruppen inför av Claes Zeime och Svensson fått kännedom ledningsgruppens om önskemål, bad Svensson ledningsgruppen Hans Wranghult om en promemoria med de skäl fanns för ett reseförbud. Hans Holmér som
9‘ A.a.s. 119. 92A.a.s. 57 f och 120; jfr även granskningen i JK-Beslut 1986 144 ff. s. 93sou 1987:72 s. 58. 94A.a.s. 59 95A.a. s. 60.
74 Bakgrund
vände sig i anledning därav till Claes Zeime med ett meddelande till Svensson. Meddelandets innebörd var att polisen inte avsåg att framställa den begärda promemorian utan att Svensson fick ta ställning till saken ändå.
0 I mitten maj planerade ledningsgruppen ett förhör med Viktor G av och bestämde tid för detta. Svensson inbegreps inte i denna planering. Förhöret kom aldrig till stånd eftersom Svensson avskrev ärendet den 16 maj.
Under Claes Zeimes tid 0 Åklagarnas upprepade krav under hösten 1986 att utredningens allmänna inriktning skulle breddas med komplettering särskilt i Grandavsnittet och med inriktning den s.k. Grandmannen efterkoms inte. Kraven ha varit följetong under hela hösten, synes en med bl.a. promemorior från åklagarna Riberdahl och Josephson. Kraven förklingade dock inte helt ohörda. En del konfrontationer och förhör påbörjades i slutet november. Det förtjänar påpekas av när utredningen långt kom igång allvar skulle den i att senare slutändan resultera i att Svea hovrätt fann en betydande sannolikhet för att iakttagits utanför Grand var identisk en person som med den åtalade i målet.
0 Begäran fördjupad utredning beträffande ett par glasögon som om upphittats Snickarbacken, en för mördaren möjlig flyktväg, efterkoms inte.
O Det finns exempel att ledningsgruppen uttryckligen beslutade att viss information brottsutredningen inte skulle lämnas till ur åklagama. Det exempel anförs av Juristkommissionen gäller en som angående de Sveavägen upphittade ku1oma.‘°°
promemoria
0 I november/december förekom vid flera tillfällen att åklagarna, som de såg det, direkt undanhölls material av po1isen.‘°‘
0 I december gick Hans Holmér ut i TV och förklarade att han var till 95 procent säker huvudspåret. Inget samråd hade förekommit
96A.st. 97A.a.s. 61. 98A.a.s. 67 och 115. 99Se 116 ledningsgruppens överprövningar. a.a.s. om ‘°° A.a.s. 119. 1°‘ A.a.s. 68.
Bakgrund
med förundersökningsledaren. Claes Zeime avfärdade Hans Holmérs uppgifter desinformation som
"Operation Alfa , dvs. tillslaget den 20 januari 1987"
Operation Alfa namnet på inom polisledningen under hösten var en 1986 framväxande plan ett omfattande, brett tillslag mot personer, lokaler m.m. som hade anknytning till PKK-spåret. Operationen förutsatte en rad åklagarbeslut och när den slutligen skulle komma till stånd, den 20 januari 1987, fanns det beslut och skriftliga instruktioner från åklagarmyndigheten gällande anhållande, hämtning, husrannsakan, förhör, fotografering och planerade beslag. Det vad skulle angavs som eftersökas och framhölls att restriktivitet skulle iakttas; fick pengar t.ex. inte beslagtas. Åklagarna höll två genomgångar med de polismän som skulle delta. I Juristkommissionens granskning finns följande påpekanden rörande den polisiära ohörsamheten och direkta olydnaden.
0 Den omfattande och långa grundplaneringen
för operationen utfördes utan inblandning åklagarna, trots att deras kommande beslut av om tvångsmedel var centrala -för operationen.
O Polisledningen hade inte kallat den personal i första hand skulle som
ansvara för husrannsakningarna till förundersökningsledningens åklagarnas genomgång.
Förundersökningsledningens skriftliga instruktioner fördes inte direkt vidare till de poliser skulle utföra arbetet. I stället utfärsom dade polisen instruktioner. I dessa ingick inte förundersökegna ningsledningens särskilda instruktioner avseende husrannsakningarna.
0 Chefen för tekniska roteln Vincent Lange särskild satte upp en promemoria för den personal skulle utföra husrannsakningarna. som Denna promemoria delgavs ledningsgruppen inte förundermen sökningsledningen. Enligt Vincent Langes promemoria förelåg inga särskilda restriktioner för husrannsakningarna och den angav att omfattande beslag kunde bli aktuella, dvs. den beaktade inte de restriktioner åklagarna ställt upp.
Vid de husrannsakningar genomfördes gjordes omfattande som beslag, bl.a. avseende Beslagen hävdes i utsträckning pengar. stor
m A.a.s. 68. 103Om annat anges, se för det följande 70 ff. a.a.s. ‘° A.a.s. 119 och 121.
76 Bakgrund
omgående åklagama sedan fått kännedom om dem. Detta av man väckte närmast vrede hos ledningsgruppen.
Juristkommissionen riktade stark kritik mot polisen för att den inte hade den rollfördelning lagen och uttalade sammanaccepterat angav
fattningsvis:‘°5
Åklagarnas mening har varit att Holmér och ledningsgruppen inte in- --rättade sig efter att förundersökningsledningen låg hos åklagaren Zeime och inte lojalt fullgjorde vad under den förutsättningen ålåg polisen. som Vi delar i viktiga avseenden åklagarnas uppfattning denna punkt. ---
Parlamentariska kommissionen fann med hänvisning till ändamålet med sin granskning inte skäl att de olika enskildheterna i ta upp tillslaget till närmare prövning. Det diskuterades i och för sig i dock i något nedtonad form. Bl.a. uttalas apropå de omrapporten, fattande beslag enligt Juristkommissionen gjordes i strid med som åldagamas instruktioner detta skedde på grund bristande att av samordning i fråga om direktiven för åtgärderna Juristkommissionens bedömningar i övrigt framkommer i följande citat 1°7
Vi emellertid för vår del att dessa brister angående informationen menar till åklagama, vår är uttryck för något än blott och bart
anm mer
underlåtenhet i vissa fall att informera i rätt tid och med tillräckligt noggrannhet och fullständighet. I själva verket måste man, om man ser till hur verksamheten i sin helhet bedrevs och till hur samarbetssvårighetema utvecklades säga sig att den bristfälliga informationen till åklagama var ett flera tecken på att polisledningen inte tillämpade den rollfördelning av mellan åklagare och polis skall tillämpas när en åklagare är förundersom sökningsledare. Holmér har enligt vår mening i realiteten uppträtt som förundersökningsledare inte bara när han formellt hade den ställningen utan även sedan Zeime i maj 1986 hade beslutat att själv ta över ledningen.
Vi är medvetna att detta sätt att beskriva saken kan tyckas svepande om och överdrivet. Vad vi konkret menar är emellertid följande.
Att Holmér och ledningsgruppen genomför synnerligen omfattande en planering inför tillslag, förutsätter att straffprocessuella ett stort som tvångsmedel anlitas i mycket stor utsträckning operation Alfa, utan att informera åklagarna förrän grundplaneringen är klar och utan att därefter i förväg begära anvisningar eller samråda om uppläggning och inriktning, kan enligt vår mening inte något annat än ett åsidosättande av den ses som
‘°5 A.a.s. 114 ‘° sou 1988:18 121 ff. s. ‘°7 sou 1987:72 120 ff. s.
Bakgrund 77
ansvarige åklagaren. På samma sätt måste den omständigheten att
man se spaningama inom ramen för huvudspåret utan åklagarens godkännande bedrevs ett sätt som begränsade utredningsmaterialet för att inte störa det av polisen planerade stora tillslaget. Vi kan inte finna annat än att Holmér och ledningsgruppen bedrev spanings- och utredningsarbetet rörande huvudspåret mer eller mindre helt efter linjer och med mycket
egna bestämda och kompromisslösa anspråk åklagarna att de skulle medverka med de beslut om tvångsmedel som behövdes och i övrigt godta polisens bedömningar rörande underlaget för åtgärderna och syftena med hela den planerade aktionen. När åklagarnas godkännande inte kunde utverkas vägrade polisen sin sida att godta de bedömningar åklagarna gjorde
som och att finna sig i att man gjorde ett mindre tillslag. Vidare riktade Holmér internt och småningom också offentligt kritik mot åklagarna för otillräckliga kunskaper och bristande förmåga att ett riktigt sätt bedöma huvudspåret.
Vi sätter inte något sätta i fråga att polisledningens handlande grundade sig en stark och ärlig övertygelse om det riktiga i de bedömningar om huvudspåret som man gjorde. Som vi förut markerat är det inte heller vår sak att ta ställning i den sakfrågan i sig. Men vi kan inte att ett handlande
se av Holmér och ledningsgruppen som låter sig beskriva såsom vi har
nu gjort är förenligt med gällande rätts fördelning av ansvar och befogenheter mellan åklagare och polis, när åklagaren är förundersökningsledare. Inte heller kan polisledningens sätt att driva sin linje försvaras med de argument som Holmér i övrigt har åberopat. Den logiska konsekvensen hans
av resonemang är att en polischef eller spaningsledare har rätt att ta över förundersökningsledningen och sätta åklagaren sidan, bara han är tillräckligt övertygad om att han själv gör de rätta bedömningama. ---
Enligt vår mening är den slutsatsen ofrånkomlig att polisledningen även i flera frågor rörande andra utredningsavsnitt än huvudspåret drev sina åsikter i fullt medvetande om att man åklagarsidan hade en annan uppfattning och inte såg några sakliga skäl att frånfalla den. Att polisledningen för sin del var övertygad om det riktiga i sin ståndpunkt kan lika litet
som när det gäller huvudspåret försvara detta handlingssätt. Som saken utvecklade sig var det inte fråga om ett samarbete vid vilket man från polisens sida lojalt bidrog med synpunkter i sak utan om en efterhand växande konflikt mellan skilda synsätt, i vilken polisen underkände åklagamas bedömningar och vägrade att finna sig i att förundersökningsledningen låg hos åklagarna.
Det står enligt vår mening klart att detta sätt att förfara är oförenligt med reglerna i 23 kap. RB om åklagarens och polisens uppgifter och när
ansvar en förundersökning leds av åklagaren. Ledningsgruppen och Holmér kom enligt vår uppfattning i verkligheten att utgöra ett slags konkurrerande förundersökningsledning och detta fortfarande under hela hösten fram till de förändringar som tvingades fram efter tillslaget den 20 januari 1987.
78 Bakgrund
Enligt vår mening kan detta inte försvaras sig med aldrig så stark
vare en
övertygelse om att polisens bedömning av huvudspåret och av utrednings-
läget i övrigt var den riktiga eller med att det var enbart i ledningsgruppen
hade den fullständiga kunskapen och överblicken över spaningar-
som man
na. De argumenten kan vara naturliga för en stark ledarpersonlighet som
Holmer men de är sakligt sett omöjliga när lagen föreskriver den ord-
ningen, att förundersökningen skall bedrivas i samarbete mellan åklagare
och polis under åklagarens ledning och med polisen som biträde.
men
Även det principiellt är ovidkommande kan det värt att tillägga, att
om vara
det inte något sätt är visat att åklagarna efter inläsningsskedet i början av
hösten 1986 skulle ha varit sämre rustade än polisens ledningsgrupp att
göra de bedömningar och fälla de avgöranden som konflikten mellan dem
och polisen kom att röra sig om. Åklagarna har också ställt sig kritiska till
polisledningens anspråk att besitta i princip tillräcklig sakkunskap för att
göra de rättsliga bedömningar ankommer åklagaren som
som
förundersökningsledare.
Parlamentariska kommissionen instämde i de överväganden Juristkommissionen gjorde vad gäller fördelningen av befogenheter mellan åklagare och polis, uttryckte saken mer enkelt och koncist. Jurist-
men kommissionens tolkningar i det hänseendet "svarar enligt vår mening väl mot den rollfördelning som framgår av lagen: att åklagaren leder förundersökningen med polisen biträde heter det i rapporten från
som Parlamentariska kommissionen. ‘O8
Parlamentariska kommissionens dom över polisledningens och i synnerhet Hans Holmérs förhållningssätt var hård. Polisledningen hade antingen inte förstått eller inte velat förstå polisens roll i en åklagarledd förundersökning utan handlat som om åklagaren bara var en resurs till förfogande. Skälet till detta var visserligen att man ville göra sitt yttersta för att lösa mordgåtan, men även en uttalad uppfattning att
--polisledningen bäst skickad leda detta arbete":°9
var att
Att i egenskap länspolismästare omsätta ett sådant tänkesätt som det
av
sistnämnda i handling genom att i stor utsträckning nonchalera det före-
skrivna organisationsmönstret innebär ett missbruk av den ställning och det
förtroende som följer med den befattningen.
Justitiekanslerns granskning från december 1986 innehåller bedömningar är relevanta för frågan om polisens respektive åklagarens
som befogenheter. De framgår i redogörelsen för hur JK såg åklagarens
108SOU 1988:18 78.
s. 10°A.a.s. 94.
Bakgrund 79
K.G. Svenssons agerande, se nedan under rubriken Åklagarväsendets roll och insatser.
Behovet av regelförändringar
Den viktigaste frågan i Juristkomrnissionens uppdrag när det gäller förhållandet mellan polis och åklagare enligt kommissionen var om gällande regelsystem behövde förändras. Juristkommissionen ansåg emellertid inte att det inträffat visade ett behov förändringar som av i de regler som gäller för förundersökning
Denna brottsutredning har till omfattning och betydelse skilt sig från snart sagt allt som tidigare har förekommit och det är redan detta skäl sin av plats att vara försiktig med allmänna slutsatser. De svårigheter och konflikter som uppkom hade enligt vår uppfattning sin rot i att mera man inte tog tillvara de möjligheter till ett gott och effektivt samarbete som gällande regler ger än i brister och otydligheter i regelsystemet sådant. som
1.3.5 Själva
brottsutredningen
Ett mord som inte klaras upp omgående kallas spaningsmord. Det kräver systematiska spanings- och utredningsåtgärder. åt- Det slag av gärder som aktualiseras återkommer vid de flesta spaningsmord och är alltså rutinkaraktär. Sådana vid varje spaningsmord återkommande av åtgärder är:
Säkrande av bevisning från brottsplatsen brottsplatsundersökning Upptagande av Vittnesuppgifter från brottsplatsen Kartläggning av omständigheterna kring brottet Förberedelse för tipsmottagning Systematisk hopsamling av data offrets personliga förom person, hållanden samt dennes kontakter och förehavanden vid tiden för brottet Kartläggning av tänkbara motiv Uppföljande eftersökning vittnen; dörrknackning av 0 Systematisk registrering utredningsmaterialet av
Juristkomrnissionen riktade som framgått kritik mot den bristande beredskapen vid Stockholmspolisens våldsrotel. Vidare bedömdes bristerna vid roteln i mångt och mycket hänförliga till att spaningssom
80 Bakgrund
chefsfunktionen lagts för hög nivå, dvs. hos ledningsgruppen och en Hans Holmér i stället för vid roteln. Kommissionens kritik gick dock längre i detalj och omfattade de flesta delarna av utredningen.
Juristkommissionen tog bl.a. upp följande saker.
0 Det är oeftergivligt krav att tipsmottagningen fungerar vid en ett händelse detta slag. Vikten härav måste omgående ha stått klar av för polisledningen. Tipsmottagningen fick dock inte en särskild organisation förrän den 3 dvs. måndagen efter mordet, som mars, begicks på fredagskvällen. Det borde enligt Juristkommissionen ha kunnat ske tidigare, följt för våldsroteln gällande beredom man skapsplan eller haft någon planläggning för hur arbetet skulle annan organiseras. Antalet tipsmottagare vidare för litet som mest tio var personer. Många ringde hade svårt att komma fram. som
0 Den normala rutinen är att spaningschefen läser alla tips; uppgiften inte böra delas flera eftersom möjligheten till överblick anses av över och samordning spaningsarbetet då kan bli lidande. I detta av fall erfaren kommissarie att läsa alla tips. Uppgiften var sattes en utomordentligt krävande och trots arbetsinsats långt utöver det en normala kom tipsläsningen att bli en i viss mån fördröjande faktor. Juristkommissionen ifrågasatte ordningen; den innebar stor såren barhet för organisationen. Någon uttrycklig kritik föranledde detta dock inte, frågan borde uppmärksammas inför framtiden, ansåg men
kommissionen
0 Registreringen inkommande tips blev, grund av det stora inav flödet, flaskhals. Det fanns ingen beredskap för att utöka den en
befintliga registerfunktionens kapacitet. En förenklad registrering
borde ha övervägts, det skedde inte. Juristkommissionen konmen staterade att när dess arbete avslutades fanns det fortfarande åtskilligt oregistrerat material i februari 1987, ett år efter mordet, fanns det 2000 allmänna tips oregistrerade. Detta gällde ca som var visserligen sådant vid inledande bedömning åsatts låg som en prioritet, Juristkommissionen framhöll att ett ofullständigt men register har ett mindre värde än ett fullständigt. Att registreringen flaskhals fick konsekvenser så till vida att ledningen blev var en tvungen att dela ut kopior av oregistrerade tips till utrednings-
l Man bör dock komma ihåg att Juristkommissionen inte direkt granskade brottsutredningen, dvs kommissionen tog inte annat än undantagsvis del av förundersökningsmaterialet. Z A.a.s. 146. 3 A.a.s. 147.
Bakgrund 81
personalen. Det ledde till att spaningsledningen förlorade överblick över arbetslaget. Det ledde också till oordning; det förekom att samma uppgift delades ut till flera polismän, vilket förutom att det brände resurser försvårade arbetet och orsakade irritation, t.ex. hos uppgiftslämnare som blev hörda flera gånger om samma sak. Det synes hos utomstående ha gett intryck av att den ena handen inte visste vad den andra gjorde, vilket den således inte heller alltid
gjorde
Undersökningen kring Olof Palmes person kom igång sent och utfördes inte enligt normal rutin. Någon egentlig undersökning av arbetsplatsen och bostaden i syfte att söka efter spår genomfördes aldrig enligt Juristkommissionen, även vissa begränsade åt-
om gärder vidtogs i det syftet. Någon systematisk undersökning av Olof Palmes personliga förhållanden och hans kontakter under den vecka som föregått mordet kom inte igång omedelbart. Juristkommissionen:5
En systematisk utredning Olof Palmes person borde satts igång utan
om
dröjsmål. Vi har svårt att se någon förklaring till att det inte skedde.
O De särskilda problem som en sådan undersökning kunde resa i detta fall borde föranlett polisen att samråda med åklagaren. Någon kontakt av det slaget tog polisen aldrig.°
O Lisbeth Palmes skador undersöktes aldrig. Juristkommissionenzl
Detta är en grundläggande utredningsåtgärd som inte har genomförts.
Förutsättningarna för att utreda det brott som Lisbeth Palme utsattes för
har därigenom försämrats. I en framtida process saknas viktig bevis-
ning. Det kan heller inte uteslutas att en sådan undersökning skulle ha
gett underlag för ytterligare slutsatser om händelseförloppet vid skott-
lossningen och därmed också om mordet Olof Palme.
O Juristkommissionen ifrågasatte om kartläggningen omständig-
av heterna kring själva brottet i alla delar präglades av den snabbhet, grundlighet och noggrannhet som situationen krävde. Enligt kommissionen hade en mer fullständig utredning kunnat ske snabbare i vissa avsnitt. Som exempel nämndes förhållandena vid biografen Grand. Alla som besökt biografen samtidigt med makama Palme
4 A.a.s. 147 5 A.a.s. 150 G A.a.s. 151. 7 A.a.s. 151.
82 Bakgrund
eftersöktes inte. Juristkommissionen hade svårt något godtag-
att se bart skäl till detta". De som hördes tillfrågades inte om hur de var klädda. Det är en elementär åtgärd, av betydelse för sammanställningen av olika vittnesuppgifter, som nu kom att utföras först efter omorganisationen i februari 1987. Förseningen innebar förstås att den inhämtade informationen är betydligt osäkrare än om den tagits upp omgående. Ytterligare ett exempel gällde undersökningen av de upphittade kulorna och anslutande provskjutningar. Till
— detta kommer naturligtvis de inledande försummelsema, med en otillräcklig avspäning av brottsplatsen och det oorganiserade eftersöket mordnatten.
0 Vissa expertkunskaper är centrala vid kartläggningen omständig-
av heterna kring ett mord. Enligt Juristkommissionens utredning hade samarbetet med rättsläkarna stora brister. Dessa hävdade bl.a. att de anvisat ytterligare utredningsåtgärder i samband med att obduktionsfynden redovisades för polisen, t.ex. hade de framhållit vikten av att undersöka Lisbeth Palmes skador. Polisen säger sig inte ha uppfattat detta. När Per-Göran Näss besökte rättsläkarstationen i november 1986 fick han klart för sig att rättsläkama inte hade träffat ledningsgruppen och att de hade saker de ville diskutera. Ett möte arrangerades omgående. Vid detta påpekade de bl.a. att det var viktigt att Lisbeth Palmes skador undersöktes. Någon sådan undersökning kom dock ändå inte till stånd 19 Juristkommissionen konstaterade i anslutning till detta att polisen
genomfört flera ovanliga åtgärder, som kanske kunde ifrågasättas
men som likväl återspeglade en strävan att göra allt som kunde föra utredningen framåt. Mot den bakgrunden framstod det som så mycket mera svårförklarligt att så grundläggande sak
en som samarbetet med rättsläkama inte fungerat normalt. Samma mönster återkom vidare i polisens förhållande till Statens kriminaltekniska laboratorium SKL, en kunskapskälla som enligt Juristkommissionen därmed inte utnyttjades aktivt.° Juristkommissionen tog i det sammanhanget också upp den provskjutning hos Försvarets forskningsanstalt FOA som K.G. Svensson begärde under sin tid som förundersökningsledare, en åtgärd som Hans Holmér direkt motsatte sig och vägrade medverka till. Det var i och för sig svårt att
"8 A.a.s. 149 9 A.a.s. 151 12°A.a.s. 153.
Bakgrund 83
bedöma värdet av en sådan åtgärd. Juristkommissionen fann det likväl "mycket svårförklarligt att polisen motsatte sig en undersökning hos FOA.
0 Eftersökningen av vittnen fungerade som nämnts mindre väl beträffande dem som befunnit sig på Grand. Likartade brister förekom vid "operation dörrknackning". Juristkommissionen avgav följande omdöme de dörrknackningar utförts i detta fall: m
om som
Det ligger i sakens natur att värdet för brottsutredningen begränsas om
en dörrknackning inte genomförs ett fullödigt sätt. De dörr-
knackningar som i detta fall skedde vid mordplatsen och i området när-
mast omkring den hade flera brister. De var inte fullständiga och
gjordes inte ett enhetligt sätt. Någon komplett uppföljning gjordes
inte och dokumentationen hade brister i olika avseenden.
0 Samtidigt Juristkommissionen kritisk mot att rutin-
som var mer mässiga åtgärder inte utförts snabbt, korrekt och fullständigt ställde man sig frågande till det meningsfulla i vissa mer spektakulära åtgärder. T.ex. gjordes en registerkontroll av sammanlagt 17 000 personer som bodde i två aktuella områden i Stockholm. Ett annat exempel var ett uppdrag till en extern konsult att dataregistrera samtliga hotellkort 53 000 st från Stockholmstrakten under en fyraveckorsperiod; arbetet nästan två månader utföra. Ännu
tog att ett exempel som Juristkommissionen nämnde i sammanhanget var den omfattande "dörrknackningsoperation som med hjälp av en massiv personalinsats genomfördes under tre timmar den 19 mars 1986. Den omfattade 35 kvarter och bedömdes ha berört l0 000 personer. Juristkommissionen ansåg åtgärderna ovanliga men ville ändå inte kritisera dem, eftersom alla möjligheter att klara upp brottet givetvis skulle tas tillvara. Den som läser bakgrundsredo-
görelsen betvivlar dock knappast att Juristkommissionen ifrågasatte meningen med åtgärdemam. Redogörelsen omfattar även andra åtgärder än de nämnda. Den förstärker intrycket av improvisation och bristande konsekvens i utredningsarbeteLm
m A.st. 1 A.a.s. 150. m Jfr a.a.s.14l m Se t.ex. redogörelsen för efterlysningama vittnen från Grand. De be-
av sökande till nioföreställningen efterlystes, men inte de som besökt den föregående föreställningen. När det senare påpekades att långt ifrån alla från nioföreställningen var hörda gjordes ingen uppföljande efterlysning.
84 Bakgrund
Förutom dessa anmärkningar, som Juristkommissionen redovisar under Iakttagelser och ana1ys,5 återfinns del anmärkningsvärt i den
en föregående faktaredogörelsen, t.ex. följande.
0 När tipsflödet var som intensivast tvingades tipsmottagarna tidvis
stänga av telefonerna för att hinna med att skriva ned de tips de
redan fått. De satt vidare inte samlade. Vissa av dem fick byta
tjänsterum varje dag. Först i mitten av mars samlades tipsmottagningen till ett ställe
O I det inledande skedet påbörjade rikskriminalen en egen ärende-
registrering eftersom huvudregistreringen inte fungerade. Registre-
ringen dubblerades så sätt. Efter det att en samordning skett går
det numera inte att avgöra när dessa handlingar registrerades, om
det skedde före den 10 mars O Utredningen kring Olof Palmes enligt Jurist-
person, som
kommissionen kom igång för sent, synes till en början ha utförts av
Hans Holmér personligen. Han tog den 2 och 3 mars kontakter med
Lisbeth Palme, statsministerns sekreterare och annan personal i
Statsrådsberedningen, regeringsmedlemmar samt med ledningen för
det socialdemokratiska partiet. Någon dokumentation av vad som
förekom vid dessa kontakter finns inte. Enligt Hans Holmér var
syftet med kontakterna att skapa underlag för och samråda om
utredningen rörande Olof Palmes personliga förhållanden
O När utredningen om Olof Palmes person så småningom kom i gång i
mer ordnad form leddes den av polisöverintendenten Tommy
Lindström. Vissa delar av utredningsmaterialet framställdes bara i
två exemplar, ett till Tommy Lindström och ett till Hans Holmér. Det registrerades inte. Åklagarna fick inte del av allt material rörande den avlidne förrän efter lång tid", skriver Juristkommis-
sionen
O Behovet utrikespolitisk sakkunskap löstes Hans Holmér
av av genom att han vände sig till den pensionerade diplomaten Sverker Åström och träffade "en personlig överenskommelse med denne. Det ledde till Åström skrev några promemorior. Åström fick
att
125A 145 ff
a s 26 A.a.s. 137. 7 A.a.s. 138. 128A.a.s. 139. 29 A.a.s. 140.
Bakgrund 85
också viss hjälp från UD, som utsåg en tjänsteman att vara departe-
mentets representant i brottsutredningen.‘3°
1.3.6 Åklagarväsendetsroll och insatser
"Åklagarna" kallas ofta den något oklart avgränsade grupp åklagare,
vid olika tillfällen förekommit som mer eller mindre aktiva parter i som brottsutredningen. Även Juristkommissionen använder genomgående denna beteckning. Den får anses innefatta riksåklagaren Magnus Sjöberg, biträdande riksåklagaren Axel Morath, överåklagaren i Stockholm Claes Zeime, chefsåklagaren K.G. Svensson, kammaråklagaren Lage Carlström, chefsåklagaren Solveig Riberdahl, chefsåklagaren Anders Helin, karmnaråklagaren Bo Josephson, byråcheferna Jörgen Almblad och Uno Hagelberg samt kanske ytterligare någon. Sedermera tillkom Sjöbergs efterträdare Torsten Jonsson. Talesättet är oklart, eftersom det inte tydligt svarar mot någon myndighet eller reglerad funktion; åklagarväsendet synes under Juristkommissionens granskningsperiod aldrig ha satt upp en formell organisation att svara för mordutredningen. Begreppet "åklagarna" innebär följaktligen den
med åklagaranknytning som från delvis olika grupp av personer tjänsteställen ett eller annat sätt var engagerade i utredningen. Talesättet tenderar också att anonymisera ansvaret för de beslut som "åklagarna" fattade och det de i övrigt gjorde, i och med att det inte anknyter till någon myndighet eller formell funktion.
Juristkommissionen omtalade kort att K.G. Svensson den 1 mars "utsågs för åklagaruppgiften i målet. I sin första rapport be-
att svara skriver kommissionen detta något mer utförligt K.G. Svensson kontaktades redan förmiddagen av beredskapsåklagaren, som uppfattade att K.G. Svensson därmed tog över ärendet, något Svensson å sin sida inte säger sig ha gjort. K.G. Svensson kontaktades emellertid senare dagen av Uno Hagelberg, som tjänstgjorde på Riksåklagarens kansli. Hagelberg hade sarnrått med riksåklagaren Magnus Sjöberg och "frågade Svensson villig att åta sig uppgiften att bevaka
om var polisens spanings- och utredningsarbete. Avsikten var, skriver Juristkommissionen vidare, att K.G. Svensson skulle hålla sig informerad för att i ett skede kunna inträda som förundersökningsledare. Uno
senare Hagelberg bad också Svensson kontakta sin chef, Claes Zeime, för att få dennes godkännande till arrangemanget. Claes Zeime visade sig inte ha några invändningar. Det framstår inte som helt klart om det därmed
13°A.st. 13 SOU 1987:14 s. 54
86 Bakgrund
var Riksåklagaren eller åklagarmyndigheten i Stockholm ytterst
som ansvarade för åklagaruppgiften. Inte heller tycks det klart vari denna egentligen bestod.
Som redan framgått inträdde sedan K.G. Svensson som förundersökningsledare i Viktor G-delen från den 6 till den 16 maj 1986.
mars Överåklagaren Claes Zeime tog över den övriga förundersökningsledningen från polisen den l maj 1986. Claes Zeime fortsatte samtidigt att fungera som chef för åklagarmyndigheten och hade i den meningen således flera roller. Från försommaren 1986 biträddes han heltid
av först Solveig Riberdahl och senare Bo Josephson och Anders Helin. Därmed var fyra åklagare engagerade i förundersökningsledningen. Någon egentlig uppdelning av arbetsuppgifterna gjordes inte, annat än att Claes Zeime var förundersökningsledare och hade samordnande
en roll. När Claes Zeime var frånvarande övertog Solveig Riberdahl själva förundersökningsledningen.
Juristkommissionen riktade viss kritik mot åklagamas sätt att organisera arbetet. Det gällde t.ex. att Claes Zeime tog sig dubbla uppgifter,2 något Juristkommissionen tycks ha ansett försvagade förundersökningsledarskapet. Dessutom innebar det i princip samma nackdel som när Hans Holmér som länspolismästare tog sig uppgiften som spaningschef, dvs. tillsyns- och kontrollfunktionen föll bort.
Claes Zeime borde ha lagt förundersökningsledningsuppgiften på
någon annan inom myndigheten eller begärt att Riksåklagaren skulle utse en förundersökningsledare. Ett annat alternativ som Juristkommissionen anvisade var att Claes Zeime kunde ha befriats från chefsuppgiftema för att helt kunna ägna sig förundersökningen
Det kollektiva förundersökningsledarskap vårt ordval före-
som kom ifrågasattes av Juristkommissionen, konstaterade att rätte-
som gångsbalken föreskriver att uppgiften att leda förundersökning
en ligger på en person. "Något system för att dela arbetsuppgifterna i
upp ett och ärende mellan flera åklagare finns egentligen inte.4
samma Från polisen hade framförts kritik mot att olika åklagare fattade de beslut som ankom förundersökningsledaren och att detta skapade osäkerhet om vem man egentligen hade att vända sig till. Juristkommissionen lämnade ämnet med konstaterandet att det kunde finnas behov av en utarbetad ordning för flera åklagares arbete
gemensamma med en åklagamppgift, en fråga som enligt kommissionen hade räckvidd utanför detta särskilda ärende.
I sou 1987:72 106.
s. 1 A.st. 134A.a.s. 107.
Bakgrund 87
Parlamentariska kommissionen instämde i Juristkommissionens uttalanden och efterlyste en utarbetad ordning för flera åklagares arbete med en åklagaruppgift, men tillade att ordningen inte fick bli stelbent och att frågan borde "kunna lösas internt inom åklagarväsendet i
samråd med polisen.5
Den allvarligaste kritiken från Juristkommissionen mot "åklagarna gällde dock den passivitet dessa visat under utredningen. Detta tema återkommer många ställen.13° Kritiken avsåg såväl det inledande skedet, från åklagarsidan enligt Juristkommissionen borde ha
där man övervägt organisations-, resurs- och inforrnationsfrågoma ett mer aktivt sätt, som tiden sedan Claes Zeime tagit över. I det sistnämnda hänseendet hade Juristkommissionen svårt att finna en godtagbar förklaring till att åklagarinsatsen inte blev mer aktiv än den faktiskt blev.37 Sammanfattningsvis Juristkommissionen ha ansett att
synes 0 K.G. Svensson borde på ett eller annat sätt ha tagit plats i led-
-— -
ningsgruppen och följt dess arbete, O åklagare borde ha inträtt ledare för hela förundersökningen
en som på ett tidigt stadium, och att åklagarsidan under alla omständigheter borde ha följt spanings-
arbetet mer aktivt från början dvs. även om man godtar det sena
åklagarinträdet och att ingen åklagare tog plats i ledningsgruppen.
Från åklagarhåll restes under Juristkommissionens granskning flera invändningar mot den kritik som synes ha legat i luften. En invändning
att åklagarna i praktiken hade svårt att hävda sig mot en polisvar ledning som inte följde gällande regler; de hade att välja mellan att foga sig eller orsaka en öppen konflikt. Juristkommissionen, som i sak gav åklagama rätt gentemot polisen när det gällde regelverkets innebörd, ansåg likväl inte att detta räckte som förklaring till att insatserna åklagarnas sida blev så förhållandevis begränsade som de faktiskt blev i det tidiga skedet av brottsutredningen.38 På samma sätt tillbakavisades tidigare beskrivits K.G. Svenssons försvar för den återhåll-
som samma roll han valde att inta.
Från åklagarhåll hävdades vidare att man inte hade några rättsliga möjligheter att agera mot en trilskande polisledning. Inte heller detta var en godtagbar förklaring, enligt Juristkommissionen, som för övrigt ansåg att det fanns möjligheter för åklagarna att hantera polisen. Därvid
35 SOU 1988:18 s. 87. 36 SOU 1987:72, t.ex. s. 94, 97, 105 och 128. 37 A.a.s. 105. 33 A.a. s. 107.
88 Bakgrund
syftade Juristkommissionen såvitt vi förstår att åklagarna förfogade över tvångsmedelsbesluten, bl.a. beträffande avlyssning och til1s1ag.‘3°
En tredje, och anslutande, invändning gällde det underläge som åklagarsidan ansåg sig ha hamnat i i förhållande till polisen. Underlaget hade sin grund i två omständigheter: dels det stöd som polisledningen hade hos överordnade myndigheter dvs. regeringen, dels
det stöd som polisen ansågs ha i den allmänna opinionen.°
Juristkommissionen kommenterade de samlade invändningarna medl4l
den enda, men nödvändiga, anmärkningen att åklagarna principiellt inte
kan försvara undfallenhet i sak mot egen övertygelse med sådana
- -
förhållanden som de här har pekat på. Det synes de för övrigt inte heller
själva vilja göra gällande. Med all förståelse för att situationen var svår,
och att de praktiska realiteterna kunde tyckas kräva något annat, måste man
alltså säga sig att åklagarna ett klart och entydigt sätt borde ha
genomdrivit sin vilja när det uppkom motsättningar i sakfrågor mellan dem
och polisen. Uppenbart är att det i och för sig fanns medel för detta.
Kritiken mot åklagarna avsåg enligt Juristkommissionen inte de enskilda åklagarna: Våra synpunkter är mer principiella och tar sikte på åklagarväsendets insats he1het.‘2 Från detta får kritiken mot
som K.G. Svensson för att denne inte tog plats i ledningsgruppen och för att han lät dela upp förundersökningen undantas. Det bör noteras att Juristkommissionen följde upp bedömningen om åklagamas ansvar för samarbetssvårigheterna med konstaterandet: "Vi kan emellertid inte finna annat än att ansvaret i än högre grad ligger hos polisledningen och länspolismästaren Holmér personligen
Kritiken för passivitet återkom i Parlamentariska kommissionen. Som framgått tidigare ansåg den kommissionen att en åklagare borde ha inträtt som förundersökningledare från början. Parlamentariska kommissionen trodde att ett kraftfullt och tveklöst åklagaringripande från början skulle ha förbättrat förutsättningarna för ett effektivt
samarbete mellan polis och åklagare.4 I en sammanfattande bedömning skrev Parlamentariska kommissionen att det föreföll som om man från Riksåklagaren och överåklagarens sida från början tagit allt för lätt de särskilda behov av åklagarinsatser som utredningen kunde komma
139Jfr a.a.s. 124. 14°A.a.s. 123.
A.a.s. 124. Z A.a.s. 128. 3 A.st. 4 sou 1988:18 s. 81.
Bakgrund 89
att kräva. Något riktigt försök att bedriva aktiv förunder-
en sökningsledning tycktes inte ha gjorts förrän hösten 1986. Claes Zeimes agerande kunde enligt Parlamentariska kommissionen tolkas så att han förordade en passiv åklagarinsats, en bedömning kommissionen inte kunde godta.°
I anslutning till de invändningar som gjorts från åklagarhåll angående svårigheten att hävda den egna ställningen gentemot en polisledning som man uppfattade som egenmäktig och uppbackad uppifrån skrev Parlamentariska kommissionen
Allmänt sett är det helt oacceptabelt att en tjänsteman mot bättre vetande
accepterar ett missförhållande under påstående att han visserligen har
ansvaret men att han inte tror att han kan påverka situationen. --- Mot den
bakgrunden kan vi bl a inte acceptera Svenssons synsätt när han säger att
han bara ville vara förundersökningsledare när det gällde 33-åringen därför
att han inte ville ta ansvar för den övriga delen av förundersökningen som
han ansåg att han inte skulle kunna påverka.
Justitiekanslern riktade i sitt granskningsbeslut från december 1986 stark kritik mot K.G. Svensson för dennes åklagarinsatser. JK får anses ha lagt huvudansvaret för de konflikter som förekom mellan polis och åklagare under våren 1986 på Svensson, även om det också förekom kritik mot Hans Holmér för bristande vilja till samarbete med Svensson.8 K.G. Svensson borde enligt JK ha tagit plats i ledningsgruppen. Det enda skäl JK kunde finna till att K.G. Svensson inte gjorde det var personliga motsättningar mellan denne och Hans Holmér. Det kunde inte accepteras att sådana motsättningar tilläts spela roll för åklagarens information och kontakter med brottsutredningen. Passivitet i ledningsfunktionen leder lätt till att initiativet i förundersökningen går över till polismyndigheten och att åklagaren tappar greppet om undersökningen, trots att hans formella ansvar kvarstår, fortsatte JK, som även påpekade att polisens skyldighet att hålla åklagaren underrättad inte innebar att åklagaren passivt kan nöja sig med att vänta på att bli informerad
JK noterade att K.G. Svensson hänvisat till att han via sina överordnade, dvs. överåklagaren och Riksåklagaren, sökt få bättre kontakt med polisens ledningsgrupp. K.G. Svensson hade enligt JK inte haft rätt att det sättet skjuta över ansvaret på överordnad; han var
M5A.a.s. 82. 46 A.a.s. 84. 147A.a.s. 95. 48 JK-Beslut 1986 s. 163. 9 A.a.s. 162.
90 Bakgrund SOU 1999: 88
skyldig att själv Detta är ett synsätt som återkommer i JK:s
agera. bedömningar och skiljer dem något från de synsätt kommissionema anlade. Beträffande flera av de frågor och propåer K.G. Svensson utan framgång framställde till Hans Holmér och ledningsgruppen jfr ovan, där det ter sig som om hans initiativ obstruerades av polisen, uttalade JK att han i sin granskning inte funnit att ledningsgruppen skulle ha vägrat att K.G. Svensson tillhanda
I detta sammanhang finner anledning att särskilt framhålla att en polis-
myndighet i enlighet med de tidigare angivna bestämmelserna i rättegångs-
balken och i förundersökningskungörelsen visserligen är skyldig att vidta
de åtgärder åklagare beslutar om. Det måste emellertid var fråga
som en
om uttryckliga beslut och inte enbart om diskussionsvis framförda propåer
om eventuella åtgärder.
För att skulle kunna tala om en vägran från polisens sida krävdes
man det således enligt JK att saken först formaliserades i termer av uttryckliga beslut. Så länge så inte sker förelåg enligt JK:s synsätt ingen skyldighet för polisen att underordna sig åklagaren.
JK hänvisade vidare till departementspromemorian Ds Ju 1979:15, där vikten att samarbetet mellan polis och åklagare har sådana
av former att båda parter upplever sig stå till varandras förfogande; ett naturligt samspel bör eftersträvas under hela utredningsförfarandet. I promemorian har emellertid särskilt påpekats att det i första hand är åklagaren som bör se till att förbindelserna utvecklas i den utsträckning
behövs,151 fortsatte JK, alltså ansåg att Svensson varit för som som passiv i sin roll. Denne hade inte begagnat sig av de möjligheter lagen gav honom och därför hade han förlorat initiativet i förundersökningen.
1.3.7 Tvångsmedelsanvändning
Under den tidsperiod föremål för Juristkommissionens gransk-
som var ning förekom det en omfattande användning av telefonavlyssning. Juristkommissionen ansåg sig inte kunna redovisa den avlyssning som förekommit mer i detalj, men lämnade viss allmän information. Tillstånd till avlyssning hade meddelats beträffande ett tiotal misstänkta. I några fall förekom avlyssning under lång tid; i ett fall nära sju månader. Varje tillstånd kunde omfatta ett varierande antal telefonlinjer; från en upp till 80. Huvuddelen av avlyssningen synes ha gällt det s.k. huvudspåret, dvs. PKK. Det enligt Juristkommissionen en allmän
var
15°A.a.s. 163 151A.a.s. 164.
Bakgrund 91
bedömning från såväl domstol åklagare och polis att det under som avlyssningen inte framkom något material ett avgörande sätt som förändrade bevisläget. Enligt vad Hans Holmér hade uppgivit drog polisen så småningom slutsatsen att de misstänkta under telefonsamtalen inte skulle komma att säga något kunde föra utredningen som framåt. Däremot ansåg sig polisen ha stor nytta att avlyssav genom ningen hålla kontroll var de misstänkta befann sig och vilka de hade kontakt med. Juristkomrnissionen konstaterade att längre tid avlyssning har en pågått utan att några uppgifter av intresse framkommit, desto starkare blir de skäl som talar mot att avlyssningen kommer att något. Vidare ge fann man det mycket tveksamt om den motivering polisen för att angav fortsätta avlyssningen var juridiskt hållbar. Enligt kommissionens mening talade övervägande skäl för "att det endast är möjligheten att under avlyssningen få fram uppgifter brottet kan motivera ett om som beslut om telefonavlyssning Det i klartext innebära att komsynes missionen ansåg att avlyssningen saknade lagstöd. Emellertid uttalade Juristkomrnissionen också att åklagare och domstol hade prövat frågorna om avlyssning från den utgångspunkt kommissionen angivit som den korrekta. Det skulle alltså innebära att det skäl polisen angav inte kunde läggas till grund för beslut avlyssning, att åklagare om men och domstol fann att den lagliga grund skall föreligga, dvs. som möjligheten att få information brottet, lika fullt för handen. om var Parlamentariska kommissionen hade denna punkt avvikande en mening. Enligt dess bedönming är det som framkommer vid en telefonavlyssning sällan användbart bevisning i rättegång, utan som en mer ägnat att främja spaningen den inblick det i den genom ger misstänktes miljö, omgivning, levnadsvanor, umgänge och planer. Även helt triviala ting kan betydelse, vara av stor ansåg Parlamentariska kommissionen och exemplifierade med utredningen mot spionen Stig Wennerström, där ett samtal mellan den misstänktes dotter och en väninna avlyssnats, varvid underlig radioapparat omnämnts. Uppen lysningen ledde till att polisen kom att anlita den misstänktes städerska som informatör, vilket i sin tur kom att medföra ett genombrott i utredningen. Den bevismässiga betydelsen förväntade informationer av bör därför inte sättas särskilt högt. Metodens användning begränsas annat sätt
Den begränsning som är påkallad av integritetsskäl sker i huvudsak genom kravet att brottet skall vara av viss angiven svårighetsgrad. Mordet
52 sou 1987:72 s. 175. 153sou 1988:18 s. 126 ff. 54 A.a.s. 126
92 Bakgrund
Olof Palme är uppenbarligen ett så grovt brott att det även bortsett från
-
det särskilt starka samhällsintresse som föreligger av att just det mordet
klaras motiverar att utredningen bedrivs med utnyttjande av alla
upp -
lagliga medel som kan främja dess effektivitet.
Parlamentariska kommissionen med andra 0rd ha menat att det är
synes övervakningen sådan har ett värde och att den inte behöver
som som motiveras med att bevisning med en viss grad av sannolikhet kan åtkommas den vägen.
Den sammanslagning i tiden användande av olika slags
av tvångsmedel går under namnet tillslag förekom i stor omfattning
som i den s.k. operation Alfa. Att förundersökningsledningen fördes bakom ljuset polisen vid planeringen detta tillslag har framgått, liksom
av av
förundersökningsledningens instruktioner inte följdes. Det innebar i att sig lagbrott från polisens sida. Av Juristkommissionens utredning framgår dessutom att polisen ville använda tillslaget i utredningssyfte, för att sätta de misstänkta och förmå dem att tala. Jurist-
press kommissionen ställde sig tveksam till om polisens synsätt- så som det har beskrivits för står i överensstämmelse med de nuvarande
oss bestämmelserna tvångsmedel och de principer som bär upp lag-
om stiftningen.‘55 Juristkommissionen beskrev annat ställe polisens synsätt så härzm
Enligt polisen borde med hänsyn till de speciella förhållandena i
man,
fallet, använda sig ett tillslag i ett allmänt syfte att föra utredningen
av
vidare. Det viktiga med polisens synsätt, att kunna höra alla berörda i
var,
ett sammanhang så att uppgifter kunde tas in utan att de som förhördes fick
möjlighet att rådgöra med andra. Enligt polisen var en sådan uppläggning
utredningen, med hänsyn till den speciella form av brottslighet som man
av
antog att det fråga den i praktiken enda framkomliga vägen för att
var om,
komma vidare i utredningsarbetet.
I inledningen till sitt avsnitt om tvångsmedelsanvändningen påpekade
Juristkommissionen att under utredningen mycket allvarliga brott
av
väcker starka känslor hos allmänheten ställs beslutsfattarnas som integritet och förmåga att bevaka rättssäkerheten särskilt hårda prov.‘57 Juristkommissionens redovisade inte någon bedömning av huruvida aktuella beslutsfattare bestod dessa i det här fallet.
prov
155A.a.s. 176. 15°A.a.s. 78. 57 163.
A.a. s.
Bakgrund 93
1.3.8 roll i
Regeringens brottsutredningen
Regeringen hade en tjänsteman från Justitiedepartementet dåvarande departementsrådet, numera riksåklagaren Klas Bergenstrand som observatör i ledningsgruppen. Lämpligheten häri har varit föremål för mycket diskussion och även granskning. Som tidigare beskrivits tillkom arrangemanget redan på utredningens första dag. Förutom denna kanal hade Hans Holmér i princip löpande kontakter med departementet. Han sammanträffade under sin tid vidare ett antal gånger med statsministern och andra delar regeringen. Syftet med
av dessa senare kontakter synes dock ha varit att Hans Holmér skulle informera om utredningsläget m.m. I den mån man kan tala att
om regeringen spelade en roll i brottsutredningen synes den ha bestått i observatörsfunktionen samt de åtgärder vidtogs från Justitie-
som departementets sida.
Observatörens roll var som framgått inte formaliserad. Avsikten
var att det för såväl ledningsgruppen som för Justitiedepartementet bedömdes fördel att det fanns kanal dem emellan. På det
som en en sättet hölls departementet fortlöpande informerat utredningsläget
om samtidigt som arrangemanget erbjöd en smidig möjlighet för ledningsgruppen att få eventuella önskemål och synpunkter framförda till departementet, som var polisens yttersta huvudman och överordnade.
Som observatör fungerade alltså Klas Bergenstrand, men han ersattes ibland av en honom underlydande sakkunnig vid departementet polisintendent Kurt Malmström. Klas Bergenstrand informerade Sten Wickbom, statssekreteraren Harald Fälth eller rättschefen Johan Munck fortlöpande. Informationen kunde ibland leda till att departementet vidtog åtgärder och alltså reagerade på det fick veta. Det hände
man också att observatören av ledningsgruppen fick utredningsuppgifter.
58 Enligt vad som uppgavs var syftet med systemet i första hand att tillgodose regeringskansliets behov av information i säkerhetsfrågor, se a.a. s. 186. Se även a.a. s. 205; regeringen motiverade uppgiftsinhämtandet från polisen med att säkerhetsfrågoma stod i centrum för dess intresse. Vi vill för vår del inskjuta, att även om detta var en viktig sak och kan ha varit ett huvudsyfte, framgår det att arrangemanget hade generellt syfte än så. Sten
ett mer Wickbom uppgav i sammanhanget att han medvetet avstod från motsvarande kontakter med åklagama eftersom dessa i högre grad än polisen fattar sådana rättsliga beslut som regeringen inte äger rätt att blanda sig Justitiedepartementets kontakter med åklagarväsendet när det gällde frågan utbyte
om av K.G. Svensson och överprövningen av konfrontationsbeslutet visade emellertid inte på någon så långtgående försiktighet från departementets sida i förhållande till åklagarnas beslutsfattande.
94 Bakgrund
Juristkommissionen nämner t.ex. att Kurt Malmström fick i uppdrag att utreda fråga när Olof Palme senast hade varit på bio.5°
en om Observatören och dennes ersättare fungerade som en länk mellan polisen och departementet. Ingen dem skaffade information via åkla-
av
med undantag för ett enstaka tillfälle då Bergenstrand förde garna, vidare begäran från riksåklagaren Magnus Sjöberg om hjälp med att
en förbättra kontakterna mellan polis och åklagare; det ledde bl.a. till att K.G. Svensson fick tillgång till ett arbetsrum hos polisen
I några sammanhang spelade departementet en aktiv roll i brottsutredningen. Det gäller bl.a. följande tillfällen.
0 Mellan den 22 och den 26 mars förekom kontakter från departe-
mentet Sten Wickbom och Harald Fälth med riksåklagaren
Magnus Sjöberg. De utgick från polisledningens missnöje med K.G.
Svenssons beslut att försätta Viktor G fri fot. Syftet med kontak-
terna var att Sjöberg skulle överväga att byta ut K.G. Svensson som
förundersökningsledare. Harald Fälth skall även ha föreslagit att
chefsåklagaren Lars Ringberg borde ta K.G. Svenssons plats; upp-
gifterna hur Ringbergs aktualiserades går något i sänm
om namn
Helt klart är att departementet agerade å polisens vägnar och förde
fram ledningsgruppens synpunkter till Riksåklagaren i syfte att
förmå denne att agera.
Ö I slutet april ville ledningsgruppen genomföra 74 konfrontationer
av
med Viktor G, då sedan länge var fn fot. Beslutet kunde
som
endast fattas av åklagaren, dvs. K.G. Svensson. Denne medgav dock
endast ll konfrontationer men uteslöt inte att det kunde bli fler,
beroende hur utredningen framskred. Observatören underrättade
omgående departementet om den föreliggande oenigheten. Fälth tog
kontakt med Hans Holmér och därefter med Riksåklagaren detta
inträffade lördag, den 26 april. Dagen därpå kallades Riksåkla-
en
garen att tillsammans med Svensson informera Wickbom. Detta
sammanträde ägde rum den påföljande måndagskvällen. Enligt
riksåklagaren Magnus Sjöberg och K.G. Svensson korn det som en
överraskning för dem att Hans Holmér skulle närvara vid mötet,
vilket han gjorde. Enligt Harald Fälth hade Magnus Sjöberg och
K.G. Svensson fel: han hade informerat Sjöberg om att Hans
Holmér skulle med. Vid mötet tog Hans Holmér både
vara upp
frisläppandet av Viktor G och de aktuella konfrontationema. Mötet
159A.a.s. 186. 16°A.a.s. 187. 1°‘ A.a.s. 187
Bakgrund 95
synes ha utvecklats till ett meningsutbyte mellan Hans Holmér och K.G. Svensson där den förre kritiserade K.G. Svensson, som försvarade sig och i sin tur kritiserade polisen. Efter mötet bad - Sten Wickbom Magnus Sjöberg att stanna kvar. Under eftersittningen aktualiserade den vid sammanträdet ävenledes närvarande rättschefen Johan Munck möjligheten för Riksåklagaren att överpröva förundersökningsledarens, dvs. Svenssons, beslut i konfrontationsfrågan. Sjöberg sade omedelbart att det var precis vad han hade tänkt, skriver Juristkommjssionen.‘°2. Två dagar beslöt senare Riksåklagaren att ytterligare 28 dvs. sammanlagt 39 konfrontationer skulle genomföras
Ö Den ll december ägde det s.k. försoningsmötet rum. Det kom till efter ett meningsutbyte i massmedierna mellan polisen och åklagarna. Meningsutbytet hade inletts av att Hans Holmér i TV förklarat att han var till 95 procent säker att huvudspåret det rätta, var vilket föranledde förundersökningsledaren Claes Zeime att i andra medier anklaga polisen för att ägna sig desinfonnation. Massmedieuppgifterna fick Sten Wickbom att kalla partema till ett möte, där Magnus Sjöberg, rikspolischefen Holger Romander, Hans Holmér, Claes Zeime, statssekreteraren Kjell Larsson och Klas Bergenstrand samt Sten Wickbom själv deltog. Syftet att få de var stridande att försonas, vilket de också tillfälligtvis gjorde. Redan några dagar senare, den 15 december, ringde Hans Holmér till Klas Bergenstrand och anmälde att ett nytt problem i samarbetet uppstått. Klas Bergenstrand rapporterade saken till Sten Wickbom, som uppdrog Johan Munck att ta kontakt med förundersökningsledaren Claes Zeime. Därvid fick Johan Munck dock veta att saken var överspelad. Apropå detta uttalades från åklagarhåll inför Juristkommissionenm
att man fann det obehagligt att polisen, när det uppstod en inflammerad situation i förhållande till åklagama, tog en underhandskontakt med justitiedepartementet för att informera om detta. Åklagarna har också sagt att man hade en känsla av att departementet önskade att åklagarna skulle anpassa sig till Holmér och att departementet fick partisk en infonnation. Man har också gett uttryck för uppfattningen att Holmér styrde regeringen.
162A.a.s. 189. 163JK skriver i sin utredning av händelseförloppet att Riksåklagarens överprövning skedde utan varje medverkan från Justitiedepartementet JK beslut 1986 s. 174. Det synes alltså vara en felaktig beskrivning från JK:s sida. ‘64 sou 1987:72 s. 190.
96 Bakgrund
0 Situationen efter det s.k. tillslaget operation Alfa innebar ett
- sammanbrott i relationen mellan polisen och åklagama. Tillslaget ägde den 20 januari 1987. I vart fall den 25 januari diskuterades
rum saken regeringsnivå. Från Sten Wickboms och departementets sida gjordes under den följande veckan flera försök att lösa konflikten inom för den rådande organisationen. Riksåklagaren
ramen Magnus Sjöberg ha upplevt sig utsatt för påtryckningar
synes vara från justitieministem Sten Wickboms sida innebörd att åklagama
av borde vika sig för polisens krav hur det fortsatta utredningsarbetet skulle utföras. De åklagare svarade för förunder-
som sökningsledningsuppgiften hårdnade dock successivt i sin attityd. De förklarade sig sakna förtroende för hela ledningsgruppen och ville i stället samarbeta direkt med utredningspersonalen. De avgav skriftliga direktiv för det fortsatta arbetet. Holmér svarade med att föreslå att polisen skulle få fortsätta med huvudspåret medan åklagarna skulle ta hand resten. Enligt Hans Holmérs förslag
om skulle förundersökningsledningen delas i enlighet med detta. Harald Fälth förde diskussioner med Riksåklagaren om möjligheten att förfara det sätt Hans Holmér föreslagit. Vid Magnus Sjöbergs diskussioner med förundersökningsledningen tillkännagav Claes Zeime att han avsåg att avgå som förundersökningsledare. Magnus Sjöberg vädjade till honom att inte offentliggöra detta. Under det fortsatta samtalet meddelade Claes Zeime att han övervägde att helt lämna sin tjänst. Rikspolischefen föreslog senare att en överordnad samordningsgrupp skulle bildas, bestående Riksåklagaren,
av förundersökningsledaren Claes Zeime, rikspolischefen och Hans Holmér. När Hans Holmér fick kännedom om detta tog han kontakt med statsministern och förklarade att han skulle avgå om förslaget genomfördes. Utvecklingen gick dock inte längre Hans Holmérs väg. Magnus Sjöberg och Claes Zeime vägrade att ha med Hans Holmér i operativ funktion, dvs. i spaningsledningen. Riks-
en polischefens förslag genomfördes i modifierad form den 5 februari
beslut regeringen. Det innebar att förundersökningsgenom av ledningen lades Riksåklagaren och ledningen av polisens brottsutredning Rikspolisstyrelsen. Samtidigt skapades en stabsgrupp bestående Hans Holmér, Tommy Lindström och Per-Göran Näss.
av Hans Holmér förväntade sig att denna skulle ha operativa funktioner, vilket inte torde ha varit avsikten. Rikspolischefen kallade vid den presskonferens där den nya organisationen presenterades
65 A.a.s. 191.
Bakgrund 97
stabsgruppen för "referensgrupp", vilket enligt Hans Holmér
förstörde bilden.°°
Det finns fler exempel på aktiva insatser i brottsutredningen från
mer regeringens sida. Ett är då telefonavlyssning Miro Baresic bevilja-
av des, efter det att K.G. Svensson avslagit vanlig begäran därom
en från polisens sida, kapitel AvsnittÅ "Miro Baresic HDP. Det
se som tagits upp här ovan är det behandlas Juristkommissionen.
som av
I sin bedömning av nu relaterade händelser resonerade Juristkommissionen inledningsvis del kring huruvida det dess uppgift
en var att granska regeringens göranden och låtanden samt kom fram till att så i princip inte kunde vara fallet. I mångt och mycket utgick regeringens åtgärder från ställningstaganden vilade allmänna lämplighets-
som överväganden. Det kunde inte vara Juristkommissionens uppgift att ha synpunkter i de hänseendena. Däremot det enligt Juristkommissio-
var nen inte möjligt att få helhetsbild brottsutredningen
en av utan att ta hänsyn till den roll som regeringen och dess företrädare spelade i
händelseförloppet: 67
Vad vi har funnit anledning att söka klarlägga är vilken faktisk inverkan
---
som de olika åtgärderna hade brottsutredningen.
Juristkomrnissionen konstaterade att fallet unikt: I vart i
var fall
modern tid finns det knappast något motsvarande exempel
att regeringen under så lång tid och så nära följt andra myndigheters handläggning ett enskilt ärende.°8 Juristkommissionens sammanfattan-
av de bedömning synes ha varit att regeringens allmänna strävan hålla
att sig informerad för att kunna tillgodose säkerhets- och resursaspekter var förenliga med regeringsformenmg Observatörens roll utreddes
av Juristkomrnissionen förutom utfrågningar berörda
genom av personer också genom att protokoll och dokumentation från lednings-
annan gruppen studerades. Slutsatsen att observatören inte arbetat ett
var sätt som innebar inblandning i myndighetens självständiga verksamhet.7°
På ett övergripande plan godtog Juristkomrnissionen således regeringens förhållningssätt. Men Juristkommissionen pekade tre
66 A.a.s. 195. 167A.a.s. 202. 168A.st. 69 A.st. 17°A.a.s. 203.
98 Bakgrund
tillfällen, utöver omorganisationen i februari 1987, då regeringen gjorde aktiva insatser. Juristkomrnissionen syftade då på" mer O Fälths samtal med Sjöberg under våren 1986 om ett eventuellt byte av åklagare
0 det möte hos Wickbom efter vilket Sjöberg överprövade beslutet hur många konfrontationer som 33-åringen skulle delta i om 0 det s.k. försoningsmötet hos Wickbom i december 1986
Det rör sig alltså de tre händelser redovisats ovan. Jurist-
om som kommissionen bedömde regeringens agerande i de enskilda fallen
sätt framgår följande citatzm
som av Bakgrunden vid det första dessa tillfällen att man i justitiedepar-
var av tementet fick kännedom att det förelåg allvarliga motsättningar
om mellan ledningsgruppen och Svensson. Fälth informerade då Sjöberg
motsättningarna och förde i vart fall i något skede tal ett om eventuellt byte åklagare. Det kan inte innebära någon otillbörlig
av påverkan i ärendet att Fälth informerade Sjöberg. Vidare framgår inte något vår utredning än att Fälth när han förde möjligheten av
annat av ett åklagarbyte tal enbart pekade en nära till hands liggande lösning för det fall att Sjöberg skulle dela de bedömningar som hade gjorts från polisens sida. Sjöberg prövade också självständigt frågan och fann inte anledning att göra något byte. Vi kan för vår del inte finna
Fälth förfor felaktigt när han det sätt skedde tog upp frågan att som med Sjöberg. Nästa initiativ från regeringskansliets sida kom i samband med konflikten hur många konfrontationer som 33-åringen skulle delta
om När i justitiedepartementet fick kännedom om motsättningarna tog
man Fälth kontakt med Sjöberg och Wickboms initiativ anordnades
ett möte i departementet i vilket Sjöberg och Svensson deltog senare från åklagarsidan. Holmér var också närvarande. --- Wickbom har uppgett att han inte hade någon egen uppfattning i konfrontationsfrågan. Hans initiativ hade i stället sin bakgrund i att han var orolig för samarbetsproblemen. I de uppgifter som vi har inhämtat finns inte någonting tyder att Wickbom eller någon annan företrädare för
som departementet sökte påverka beslutet i sak. Det kan tilläggas att JK i sitt beslut i december 1986 uttalade att hans granskning inte gav vid handen att det fanns grund för påstående om att det skulle ha förekommit någon otillbörlig påtryckning från departementets sida
1 A.st. "2 A.a.s. 203
Bakgrund 99
Svensson för att förmå honom att ändra sitt beslut i konfrontationsfrågan. Det bör särskilt framhållas att det med hänsyn till mötets förlopp och de motsättningar mellan Svensson och Holmér i konfrontationsfrågan
som kom i dagen enligt vår mening var naturligt att Sjöberg för sin del efter mötet beslöt att överpröva Svenssons beslut. Sjöbergs beslut fattades några dagar efter mötet.
Bakgrunden till det s.k. försoningsmötet var i första hand att det
genom olika uttalanden i massmedierna hade framkommit att åklagama och polisen hade olika uppfattningar värdet huvudspåret och
om av om förundersökningens fortsatta bedrivande. Meningsskiljaktighetema
var av den karaktären att justitieministem bedömde att det förelåg risk för att myndigheternas samarbete inte skulle kunna fortsätta. Inom regeringskansliet övervägdes också vilka åtgärder som borde vidtas
om så inte skulle kunna ske. Till mötet kallades förutom Zeime och Holmér även Sjöberg och Romander. Zeime och Holmér förklarade att det fanns förutsättningar för fortsatt samarbete och lovade att anmäla för justitieministem om situationen skulle förändras. Någon otillbörlig påverkan från regeringskansliets sida förekom såvitt vi har kunnat finna inte.
Juristkommissionen fann alltså inte skäl att ifrågasätta regeringens förhållningssätt eller att den i något hänseende otillbörligen försökt påverka brottsutredningen. Men samtidigt konstaterades att "regeringens och justitiedepartementets åtgärder likväl i viss mening inverkade på hur de ansvariga myndigheterna uppfattade sin situation och sitt förhållande till varandra.3 På annat ställe talades "regeringens
om
intensiva engagemang:
Det kan inte bortses från att regeringens intensiva engagemang i detta fall rent faktiskt kan ha fått betydelse för hur aktivt och självständigt tillsynen från andra myndigheter, vår anm utövades.
Vad Juristkommissionen avsåg med detta korn tydligast till uttryck i dess bedömning beträffande Länsstyrelsens i Stockholm roll. Länsstyrelsen var högsta polismyndighet i länet och i den meningen
var överordnad Hans Holmér och ledningsgruppen. Juristkommissionen konstaterade att styrelsen kommit i en underlig roll i och med att dess sakkunnige i polisfrågor, länspolismästaren, själv operativt
var engagerad i utredningen. Därmed var man, skriver Juristkommissionen, i praktiken hänvisad till att begära biträde utifrån, närmast från
3 A.a.s. 204. A.a.s. 208.
100 Bakgrund
Rikspolisstyrelsen, om man ville utöva någon kontroll eller tillsyn över
polismyndigheten. Men till detta den egna
kom att det bekant för länsstyrelsen att dess närmast överordnade,
var
regeringen, nära följde utredningen. Landshövdingen Sandgren har för oss
förklarat att länsstyrelsen mot den bakgrunden inte tog några särskilda
initiativ i syfte att fullgöra sin tillsyns- och kontrollfunktion. Man räknade
med att regeringen om behov uppkom skulle kontakta länsstyrelsen.
Den kritik ligger i det sagda synes ut att regeringen genom
som sitt förhållningssätt, oavsett syfte och direkta effekter myndigheternas agerande, indirekt påverkade hur inblandade myndigheter och befattningshavare agerade. Exemplet med länsstyrelsen i Stockholm illustrerar detta: regeringens agerande satte i praktiken denna kontrolloch tillsynsfunktion ur spel.
På likartat sätt resonerade Juristkommissionen när det gällde åklagama. Dessa ansåg sig utsatta för påtryckningar från regeringens sida och att regeringskansliet partiskt till förmån för polisen i de
var konflikter förekom mellan polis och åklagare. De grundade detta
som särskilt omfattningen och formerna för regeringens inforrna-
av tionsinhämtande, dvs. att det skedde ensidigt från polisen, med förbigående förundersökningsledningen. Likaså ansåg de att de konkreta
av initiativ regeringen tog under våren 1986 visade sympati för
som polisens ståndpunkter, eftersom initiativen i bägge fallen utgick från att polisen var missnöjd med åklagarbeslut.
Juristkommissionen höll fast vid att inget annat framkommit än att departementet inte tagit ställning i sakfrågor rörande brottsutredningen,
konstaterade att åklagarna likväl kunde fått intrycket av att men departementet höll nära kontakt med polisen och agerade utifrån information eller hänvändelser från polisens sida.° Det fanns därför anledning att fråga sig departementet borde ha agerat för att
om upplysa åklagarna varför departementet agerade som det gjorde och
om klargöra att det inte fråga att ta ställning i de sakfrågor där polis
var om och åklagare hade skilda meningar. Svaret den frågan var i sin tur beroende åklagarnas sätt att uppfatta situationen var känt för
av om justitieministern och departementet".7 Någon entydig slutsats i det hänseendet redovisade inte Juristkommissionen, som dock framhöll att riksåklagaren Magnus Sjöbergs åsikt var att det under hösten 1986 måste ha stått klart för departementet att åklagarna ansåg att regeringen hade ensidig inställning, till förmån för polisen. Detta bestyrktes
en
75 A.a.s. 207. 176A.a.s. 206. "7 A.st.
Bakgrund 1O1
enligt Juristkommissionen i viss mån vad uppgivits Harald
av som av Fälth. Resonemanget slutar med följande konstaterande
I den mån man inom justitiedepartementet tidigare faktiskt hade vetskap
om att åklagarna uppfattade situationen det sätt som de här har beskrivit
borde saken ha tagits upp och klarats ut med åklagarna.
Men, tillade Juristkommissionen i ett uppföljande även
resonemang, om departementet inte haft sådan vetskap måste blotta risken för att missförstånd om regeringens roll kan uppkomma föranleda försiktighet. Sådana risker föreligger regeringen följer ett ärende så
om noga som man gjorde i detta fall "och gör det ett sätt inte från alla
som synpunkter är det helt givna.° Det var enligt Juristkommissionen
en bedömningsfråga om vederbörlig försiktighet i tillbörlig omfattning iakttagits i detta fall. Resonemanget fortsätter i ett allt försiktigare balanserande mellan vad som talade för respektive emot att regeringen
bort "informationsfrågan" med åklagarna och det s1utar:‘°
ta upp
Som förhållandena faktiskt utvecklade sig hösten 1986 kan dock
åtminstone i efterhand sägas att en sådan åtgärd skulle ha varit av värde.
På en punkt riktade Juristkommissionen indirekt ändå tydlig kritik
men mot regeringen eller dess företrädare. Det gäller de diskussioner
som fördes efter sammanbrottet i januari föregick den
som nya organisationen. Regeringen var där mycket engagerad i att söka lösa upp de föreliggande motsättningarna inom ramen för den rådande organisationen. Under regeringens medverkan fördes något slags "förhandlingar det var Juristkommissionen använde ordet, inklusive
- som citationstecken den fortsatta förundersökningens inriktning och
- om uppläggning. Juristkommissionen konstaterade emellertid att gällande lag inte gav utrymme för några "förhandlingar" detta, eftersom det
om var förundersökningsledarens, dvs. åklagarens, sak att bestämma över förundersökningen I förlängningen av detta ligger rimligen bedömningen, att regeringen gjorde fel när den aktivt medverkade till förhandlingar om något som enligt rättegångsbalken inte är förhandlingsbart. Den organisation som polisen förordade, med polisen för-
som undersökningsledare beträffande huvudspåret och åklagarna för-
som undersökningsledare i övrigt, för övrigt inte heller den förenlig med
var rättegångsbalken. I klara verba förekom dock inte heller på denna
178A.st. "9 A.st. 13°A.a.s. 207. ‘1 A.a.s. 209, jfr även s. 126
102 Bakgrund
punkt någon kritik från Juristkomrnissionen, som i stället återknöt till sina inledande reservationer och sade sig inte ha några synpunkter den nyordning regeringen slutligen valde.
Parlamentariska kommissionen ansåg inte att placeringen av en observatör i ledningsgruppen eller observatörens verksamhet innefattade någon otillbörlig påverkan av polismyndighetens arbete, men framhöll att det var fråga om en ovanlig och inte helt okomplicerad
åtgärd
Vi vill dock tillägga att även placeringen en observatör från
om av
regeringskansliet hos en myndighet för att i en viss situation följa dess dag-
liga verksamhet inte innebär en inblandning från regeringens sida i
myndighetens verksamhet måste stor restriktivitet iakttas och metoden
endast användas för mycket speciella situationer. Informationen bör som
regel i stället tjänstevägen. Man kan nämligen inte bortse från risken att
redan närvaron företrädare för regeringskansliet påverkar tjänste-
av en
männen att handla mindre självständigt än annars. Vidare kan det ge de in-
blandade en felaktig bild av regeringens roll i sammanhanget.
I det sistnämnda hänseendet exemplifierade Parlamentariska kommissionen med Länsstyrelsens i Stockholm underlåtenhet att utöva sin kontrollfunktion, underlåtenhet Länsstyrelsen alltså motiverade
en som med att regeringen syntes ha övertagit ansvaret. Till saken hör att Parlamentariska kommissionen var kritisk till hur Länsstyrelsen därvid förhållit sig och resonerat.‘3
De tre särskilda initiativen från regeringens sida utgjorde enligt Parlamentariska kommissionen inte några ingrepp i myndigheternas självständiga ställning. När det gäller det intryck och den eventuella oklarhet regeringens agerande allmänt sett kan ha skapat instämde Parlamentariska kommissionen i huvudsak med vad Juristkomrnissionen kommit fram till. Därutöver gjordes vissa påpekanden som innebar klart uttalad kritik mot regeringen. Redan när sam-
mer arbetssvårighetema korn i dagen borde polisledningen ha erinrats om reglerna i rättegångsbalken, med vilket torde ha åsyftats den rollfördelning enligt Parlamentariska kommissionen framgick av
som lagen: att åklagaren leder förundersökningen med polisen som biträde jfr ovan. Det hade sålunda varit lämpligt om justitierninistem vid mötet hos honom i april 1986 erinrat åklagarna och polisen om deras självständiga ansvar. Den kritik låg i det sagda framfördes också
som
‘2 sou 1988:18 101.
s. ‘3 A.a.s. 113. 184A.a.s. 107
Bakgrund 103
och med större skärpa beträffande det händelseförloppet,
senare vars bakgrund Parlamentariska kommissionen beskrev detta sätt
Efter tillslaget den 20 januari 1987 fördjupades motsättningarna mellan åklagarna och polisen och tog sig uttryck bl. a. i delvis häftiga angrepp den andra myndigheten i massmedierna. De öppna motsättningarna ledde till att justitieministern kontaktade såväl åklagarna polisen i syfte att
som klarlägga bakgrunden till motsättningarna och utröna förutsättningarna för ett fortsatt samarbete. Efter dessa kontakter med myndigheterna följde ett skede under vilket företrädare för polisen och åklagarna diskuterade den fortsatta förundersökningens inriktning och uppläggning. Företrädare för regeringen följde dessa förhandlingar nära. Först sedan det både från åklagamas och polisens sida hade förklarats att det saknades förutsättningar för fortsatt samarbete ingrep regeringen.
Parlamentariska kommissionen var kritisk till hur regeringen fortsättningsvis agerade
Att företrädarna för polisledningen och åklagarna diskuterade sina meningsskiljaktigheter och uppläggningen av det fortsatta arbetet är i och för sig inget att anmärka mot. Felet var att företrädarna för polisen framställde krav hur förundersökningen skulle bedrivas, bl. att
a. ledningen av den skulle delas på visst sätt mellan åklagarna och polisen. I dessa frågor var det åklagarna som bestämde och polisen hade att rätta
som sig efter åklagarnas beslut. De besked som Holmér vid förhandlingamas slut lämnade regeringen om att åklagarna och polisen inte kunde komma överens kan därför inte tolkas på annat sätt än som en förklaring från Holmér att han vägrade underställa sig åklagarna. --- När Holmér därför lämnade beskedet om att polisledningen inte kunde komma överens med åklagarna borde man från justitiedepartementets sida ha förklarat för Holmér att han enligt gällande regler var skyldig att följa förundersökningsledarens beslut och anvisningar. I stället fortsatte att
man försöka finna en lösning samarbetssvårighetema som kunde accepteras även av polisledningen i Stockholm. Ser man problemen med utgångspunkten att det var fråga om samarbetssvårigheter kanske det naturligt.
var Det var emellertid inte det som var frågan. I stället gällde det polisledningens bristande respekt för rättegångsbalkens regler om ledning av förundersökning.
Även Justitiekanslern berörde i sitt granskningsbeslut från december 1986 regeringens roll. Det s.k. försoningsmötet och det slutliga
185A.a.s. 108. 86 A.a.s. 109.
104 Bakgrund
sammanbrottet låg utanför den tidsperiod JK bedömde. Av granskningen framgår, utöver vad som redan redovisats, bl a följande.
Den 25 mars 1986 kallade riksåklagaren Magnus Sjöberg överåklagaren Claes Zeime samt åklagarna K.G. Svensson och Lage Carlström till informationsmöte. Även biträdande riksåklagaren
ett Axel Morath och byråchefen Uno Hagelberg deltog. Mötet synes ha varit föranlett att Magnus Sjöberg från Justitiedepartementet fått
av uppgifter att samarbetet i brottsutredningen inte fungerade väl. Vid
om mötet påpekade K.G. Svensson att han inte erhöll tillräcklig information utredningen från polisen. Magnus Sjöberg tog därefter upp
om den saken med Justitiedepartementets företrädare statssekreteraren Harald Fälth och departementsrådet tillika observatören i lednings-
Klas Bergenstrand. Enligt JK vädjade Magnus Sjöberg vid gruppen flera tillfällen till Klas Bergenstrand att denne skulle verka för att informationen till åklagarsidan förbättrades. Några dagar efter åklagar-
informationsmöte hölls ett möte Justitiedepartementet med nas Magnus Sjöberg och Uno Hagelberg från Riksåldagaren samt Harald Fälth, Klas Bergenstrand och Johan Munck från departementet. Handläggningen beträffande Viktor G diskuterades liksom informationsfrågan. Vid mötet förvånades Uno Hagelberg enligt JK över att företrädarna för justitiedepartementet så helt godtog polisledningens version vad fjrevarit.‘87
av som
JK koncentrerade sin granskning av regeringens åtgärder till turerna kring de vittneskonfrontationer som polisen ville att Viktor G skulle genomgå; i bedömningen hette det b1.a.:‘88
För mig framstår det inte anmärkningsvärt att justitieministern har låtit
som
informera sig om utredningsarbetet genom att träffa samman med Svensson
och Holmér även sammanträffandet hade aktualiserats av de uppgifter
om
ministern hade erhållit de motsatta uppfattningarna i konfronta-
som om
tionsfrågan. Syftet med mötet var informativt och inte att utreda frågan om
behovet av konfrontationer. --- Det kan för övrigt påpekas att Svensson
inte heller har haft något att erinra mot mötet med ministern.
I det sistnämnda hänseendet kan påpekas att det av JK:s utredning framgår att varken K.G. Svensson eller riksåklagaren Magnus Sjöberg hade informerats att Hans Holmér skulle närvara vid informations-
om mötet.
87 JK-Beslut 1986 151.
s. s 174.
A.a. s. 89 A.a.s. 155. Harald Fälth, den vidarebefordrade justitie-
som var som rninistems inbjudan till Magnus Sjöberg, har i ett senare sammanhang hävdat att Sjöberg informerades om att Hans Holmér skulle närvara, se ovan vid
Bakgrund 105
JK ansåg inte att justitieministem eller departementets tjänstemän kränkt åklagarens integritet. Syftet med vidtagna åtgärder hade varit att informera sig. Beträffande det beslut utvidgade konfrontationer i om Viktor G-ärendet som Riksåklagaren fattade efter det möte som Justitieministern initierat uttalade JK att de åtgärder Riksåklagaren vidtagit enligt vad utredningen utvisar, vidtagits efter sammanträdet och utan varje påtryckning eller medverkan från ministerns eller departementets tjänstemäns sida.9°
1.4 Våra slutsatser av de
tidigare granskningama
I detta avsnitt försöker vi sammanfatta och dra vissa slutsatser utifrån framför allt Juristkommissionens granskning, i de hänseenden är som av betydelse för vårt uppdrag.
1.4.1 älva
brottsutredningen
Juristkommissionen kritiserade bl.a. följande delar själva brottsutav redningen:
0 tipsmottagningens bristande
resurser 0 den långsamma och oordnade registreringen tips och andra handav lingar 0 den fördröjda och delvis uteblivna undersökningen kring Olof Palmes person den aldrig utförda undersökningen Lisbeth Palmes skada av fördröjningen av undersökningen av omständigheterna kring själva brottet de bristfälliga kontakterna med experter rättsläkama och SKL som oprofessionellt utförda dörrknackningar
Till detta skall läggas den närmast förödande kritik Juristsom kommissionen i sin första rapport riktade mot arbetet under mord-
redovisningen av turerna kring överprövningen av K.G. Svenssons beslut om det antal konfrontationer Viktor G skulle medverka Helt klart dock synes vara att Svensson, som kallades av Sjöberg, fick uppgiften att mötet enbart skulle beröra departementet och åklagarsidan. 90 A.a.s. 174; som anmärkts i en tidigare not synes detta felaktig vara en beskrivning.
106 Bakgrund
natten, då ytterst litet i den polisiära organisationen fungerade som det hade bort göra. Juristkommissionen pekade bl.a. följande se även den utförliga beskrivningen ovan, Mordnatten. Juristkom-
mer missionens första rapport i kort sammanfattning.
Mördarjakten var oorganiserad. Alla polisresurser sattes inte in. Poliser i tjänst fick inte reda vad som hänt. Ingen allmän avspärming genomfördes. Andra polisdistrikt underrättades inte. Avspärmingen och bevakningen brottsplatsen var otillräcklig.
av Befälsförhållandena var oklara. Dokumentationen i sambandscentralen var bristfällig. Rikslarm gick inte ut- när det gick ut var det fel.
Kritiken i dessa och nämnda delar är så mångomtalad att den
ovan kommit att bli trivialitet, vars betydelse kanske kan tyckas krympa
en med tilltagande tidsperspektiv. I dag, mer än tretton år senare, finns det därför skäl att påminna de inledande förhållandena och de många
om
misstag då begicks. Generellt sett har ett misstag i en mordgrova som utredning större betydelse närmare inpå själva brottet det begåtts, vilket innebär att betydelsen de missgrepp och underlåtenhetssynder
av
förekom den första tiden knappast kan överskattas. Många av de som inledande misstagen irreparabla. Detta måste också beaktas då
var senare insatser i PU bedöms.
1.4.2 Organisationen av brottsutredning och förundersökning
Polisledningen hade ingen beredskapsplan för särskilda händelser; planeringen bestod i stället att verksamheten vid särskilda händelser
av skulle organiseras utifrån det som inträffat. Polisledningen satte därför
spaningsorganisation specifikt för detta tillfälle, en "ad hocupp en organisation". Juristkommissionen var mycket kritisk till detta och
ha menat att det självklarhet att polisarbetet, i synnerhet synes var en vid särskilda händelser, måste följa beredskapsplan. Det är för oss
en uppenbart att avsaknaden av en fungerande beredskapsplan hade en avgörande betydelse för framför allt mordnattens men också hela det första årets tillkortakommanden. Ingen idag heller hävda något
synes
än att polisens agerande vid s.k. särskilda händelser måste styras annat utifrån en inövad beredskapsplan.
Bakgrund 107
Brottsutredningen var av sådan dignitet att den efter det inledande skedet borde ha lagts under Rikspolisstyrelsens ledning. Detta skall ha varit rikspolischefens uppfattning och även Juristkommissionen
synes ha lutat att detta hade varit lämpligast. Andra brister Jurist-
som kommissionen lyfte fram hade vi det då inte behövt
som ser uppkomma, t.ex. hade ansvaret naturligt fördelats på skilda nivåer i stället för att samlas hos Hans Holmér och rikskriminalens våldsrotel
- som nu inte alls engagerades på grund rivalitet och samarbetshänsyn
av
hade på ett likaledes naturligt sätt kunnat komma in i bilden.
Förundersökningen borde från början ha letts åklagare. Detta
av synes ha varit Juristkommissionens uppfattning, även kommis-
om sionen, mot bakgrund av att regelverket inte entydigt reglerar när åklagarinträde skall ske, inte direkt ville säga att den valda ordningen var felaktig. Utvecklingen visade enligt vår mening tydligt att det valda dubbel-kommandot, där den parten, polisen, mycket aktiv och
ena var den andra, åklagaren, passiv ledde till oklarhet och bristande rätts-
var säkerhet.
Som Juristkommissionen konstaterade är det åklagaren
som bestämmer om och när han skall inträda förundersökningsledare.
som En konsekvens av detta är enligt vår bedömning att kritik går ut
en som
att åklagarinträdet borde ha skett tidigare träffar åklagaren och inte polisen. Regleringen innebär att det överlåts på åklagaren att bestämma när hans övergripande ansvar kräver att han träder in operativt. En sådan reglering kan till sin natur aldrig vara precis; då överlåts inte det ansvar som är avsett att överlåtas. Detta betyder i sin tur, att det för den åklagare som bort träda in men inte gjort så, inte är ett gångbart försvar att hänvisa till att regelverket inte uttryckligen krävt hans inträde. Eftersom reglerna ger åklagaren makt att inträda när han så finner lämpligt, innebär de att han står risken för eventuella negativa konsekvenser av ett för sent inträde.
Som regelverket är konstruerat det med andra ord inte
synes ge åklagaren någon möjlighet att stå vid sidan för att på så sätt undgå
av ansvar för hur utredningen bedrivs. Det betyder att chefsåklagare
- K.G. Svenssons anförda skäl till att han inte ville ta över hela förundersökningen "Svensson ville inte ta över det formella ansvaret
för en förundersökning han i verkligheten inte kunde påverka"191
som
måste underkännas. Det är en bedömning som genomgående har gjorts vid de olika granskningama.
Frågan huruvida färundersökningsledarskapet kan delas på det
upp sätt som skedde mellan Hans Holmér och K.G. Svensson föremål
var för utförliga överväganden Juristkommissionen, ansåg
av som att
191sou 1987:72 s. 97.
108 Bakgrund
uppdelningen i hög grad tvivelaktig. Efter det att Claes Zeime var övertog hela ansvaret låg det kvar, formellt odelat, åklagarsidan och ingen tycks därefter heller ha hävdat att uppdelning är en lämplig lösning. Frågan har därmed mist del sin betydelse. Den en av uppdelning förekom bör ett uttryck dels för den obalans som ses som kom att råda i förhållandet polis-åklagare se vidare nedan, dels som för den benägenhet för improvisation och informella, kortsiktiga lösningar präglade utredningsarbetet under den aktuella tiden. som Vi delar därmed inte den uppfattning framfördes av JK, att det som kan lämpligt att i utredningar detta slag dela upp ledningsvara av Vi att det JK förde är motsägelsefullt. ansvaret. anser resonemang Enligt detta bör delning å sidan tillåten, å andra sidan en ena vara förutsätter den enligt JK att de delar ansvaret drar upp klara som gränser och utbyter information i erforderlig utsträckning. Ett formlöst samarbete där de inblandade drar klara gränser för sina roller är upp naturligtvis bra; då minskar behovet av bindande regler. Med tanke att stor förundersökning är en komplicerad en organisation, på de rättssäkerhetsfrågor alltid aktualiseras och som att den måste förutsättas kunna fungera oavsett om ledande befattningshavare samarbetar väl eller mindre väl är det emellertid för oss uppenbart att lednings- och ansvarsförhållandena skall vara klart reglerade i lag. Det därvid direkt olämpligt om lagen delegerade vore till inblandade parter att sinsemellan dela upp detta ansvar och dra upp för uppdelningen. Även detta skulle kunna fungera mellan gränser om ansvarskännande och samarbetsvilliga kan det bli svårt att i personer efterhand avgöra ansvarat för vad om det skulle behövas, t.ex. vem som
rättslig prövning
vid en
Slutligen uppdelning olämplig från effektivitetssynpunkt. Det
är en får tillhöra beredskapsfrågoma att lagen anger klara former för anses hur förundersökning skall bedrivas, bär ansvar för vad en vem som under vilka formella betingelser etc. Det bör inte avgöras ad hoc under operativt intensivt inledande skede utredning. Att göra det till ett av en öppen fråga skall leda förundersökningen i vilka delar vore en vem som
92 Saken illustreras i JK:s granskningsbeslut. Där prövas K.G. Svenssons klagomål mot polisen för att denna inte utfört hans order. Att Svensson uttryckte önskemål polisen inte tillgodosåg är ostridigt och har i de bägge som kommissionernas granskningar lett till kritik mot polisen. Men JK ansåg att polisen inte kunde lastas, eftersom Svensson enligt JK inte hade framfört sina önskemål i form sådana uttryckliga beslut som måste till för att polisen av skulle skyldig att Oavsett delar den bedömningen eller ej, vara agera. om man visar den att klara regler är förutsättning för utredandet av ansvarsförhållanen dena när förundersökningen inte fungerat.
Bakgrund 109
i
detsamma som att försena tillskapandet av en effektiv ledningsorganisation.
Under Claes Zeimes tid som förundersökningsledare arbetade en åklagargrupp mer eller mindre kollektivt med förundersökningsledarskapet. Det skedde formlöst i grupp. För den arbetsfördelning
som tillämpades fanns enligt Juristkommissionen inget egentligt lagstöd. Arbetssättet hade enligt polisen skapat oklarhet med avseende
vem av åklagarna som ansvarade för och beslutade om vad.
Arbetssättet tycks oss vara en aning typiskt för hur de engagerade åklagarna verkar ha sett sin roll. Om de hade sett förundersökningsledarskapet som ett verkligt ledningsansvar, skulle den ansvarige åklagaren antagligen inte på det skedde ha låtit det flyta inom
sätt som en grupp. Av lagen framgår klart att förundersökningen skall ledas
av en befattningshavare, inte av en myndighet som sådan. Det kan naturligtvis finnas praktiska problem förknippade med detta, särskilt vid en så stor förundersökning denna. I brist på klargörande regler
som torde det då åvila den som är förundersökningsledare att tydliga
genom beslut delegera arbetsuppgifter i erforderlig utsträckning. Som vi antytt var Juristkommissionens språkbruk en aning diffust när det gäller åklagarsidan. Det talades nästan genomgående "åklagama". Detta
om språkbruk motsvarar enligt vår mening oklarhet i den rättsliga
en regleringen och i uppfattningen om åklagarens roll som förundersökningsledare.
Juristkomrnissionen ansåg att det här kunde finnas behov
av en utarbetad ordning. Parlamentariska kommissionen instämde
i detta men varnade för sådan skulle kunna bli stelbent och rekommenderade
att en att frågan löstes internt i samarbete med polisen. Juristkommissionens granskning visar enligt vår mening att behovet av en utarbetad ordning
dvs. klara regler är påtagligt. Skälen härför sammanfaller i mångt - och mycket med dem vi just redovisat apropå frågan ett delat
om
förundersökningsledarskap.
Beträffande fördelningen av befogenheter mellan åklagarsidan och polisen uttryckte Parlamentariska kommissionen koncist lagens innehåll: åklagaren leder förundersökningen med polisen biträde. Vi
som delar uppfattningen att lagen bör tolkas det sättet, ifrågasätter
men om den praktiska verkligheten återspeglar det tydligt hierarkiska ansvarsförhållande som lagen uttrycker. Granskningama visar att Claes Zeime som förundersökningsledare inte intog aktivt ledande roll
en samt att detta var medvetet och därmed säkerligen i enlighet med hans uppfattning om vad praxis krävde. Det finns all anledning att anta att även K.G. Svenssons förhållningssätt i överensstämmelse med hans
var uppfattning om vad som gällde för förundersökningsledarskapet. Samtidigt agerade polisledningen genomgående lagen polisen
som om gav
110 Bakgrund
större befogenheter än vad granskande kommissioner kom att anse att den gör. Detta talar för att praxis sina håll uppfattats på ett annat sätt än den ordning lagen uttryck för. Trots att denna iakttagelse är lätt
ger att göra har ingen de granskande kommissionema ansett att lagen
av behöver ses över eller reglerna förtydligas.
l .4.3 Ansvar
Att det inledande arbetet med själva brottsutredningen fungerade illa berodde enligt Juristkommissionen främst brister vid Stockholmspolisens våldsrotel. För dessa bar Hans Holmér ansvaret. Dels var han ytterst ansvarig för den bristande beredskapen, dels medförde hans beslut att själv spaningschef att arbetet vid våldsroteln inte
vara fungerade det skulle ha gjort den funktionen legat på ordinarie
som om nivå. Juristkommissionen gjorde med detta resonemang också Holmér ansvarig för hur konfrontationema i Viktor G-delen utfördes
I den mån anser att Rikspolisstyrelsen borde övertagit ansvaret
man för utredningen bär dåvarande rikspolischefen ansvaret för att så inte skedde. Denne sade sig själv anse att Rikspolisstyrelsen borde ha tagit över, han tog inte själv något initiativ i den riktningen.
men
Den fortsatta brottsutredningen drabbades ett antal delvisa
av sammanbrott slutlig kollaps i januari 1987. Skulden för
och sedan en detta Juristkommissionen ha fördelat på följande sätt.
synes
Polisens ledningsgrupp vägrade acceptera den roll- och ansvarsfördelning lagen stadgar. Detta förhållningssätt ledde till konflikter
som och orsak till det slutliga sammanbrottet. Polisens ansvar måste i
var en hög grad bäras av Hans Holmér personligen. Han agerade enväldigt, självsvåldigt och satte sig oförsvarbara grunder över lagens regler.
Vi vill för vår del tillägga att Hans Holmér trots allt inte var helt
i ledningsgruppen. I någon mån måste denna mycket tungt ensam vägande skuldbörda bäras även av de andra befattningshavama, som själva ledde stora organisationer inom polisen och därmed hade egna ansvarsområden. I skuggan det intresse Hans Holmérs agerande
av tilldragit sig har detta ansvar dock förblivit konturlöst.
193SOU 1987:72 s. 157. 194I den mån de övriga inte kunde göra sig gällande mot Holmér
man anser att gäller väl i princip detsamma som sagts om K.G. Svensson och de övriga engagerade åklagama, nämligen att måste ta sitt ansvar även när situationen är
man svår. Att detta resonemang inte förts beträffande de övriga i ledningsgruppen visar måhända att kritiken mot åklagarna inte varit tillräckligt nyanserad. Vid en jämförelse bör det dock beaktas att åklagama hade formella befogenheter att
Bakgrund 1 ll
Det påverkar emellertid inte bedömningen av Hans Holmérs gärning. Domen över honom kom alltså att bli hård. Parlamentariska kommissionen ansåg att han som länspolismästare missbrukat "den ställning och det förtroende som följer med den befattningen.‘95 Juristkommissionen, vars sakliga kritik gentemot Hans Holmérs agerande och förhållningssätt framgått i utförliga citat ansåg i ett försonligt
ovan, ögonblick att det inte kunde bestridas att Hans Holmér utövat ledningen ett viljestarkt och dominerande sätt, men att steget ändå var ganska långt till att påstå att ledningen utövats så att brottsutredningen blivit lidande det. "Den som inte har facit i sin hand, sedan brottet klarats upp, kan inte heller ge något alldeles säkert svar på denna fråga Men eftersom facit numera synes ge vid handen att brottet i vart fall inte kommer att klaras det sätt
upp som arbetet under Hans Holmér förutsatte eller främjade, finns det i dagsläget utrymme för konstaterandet att brottsutredningen faktiskt skadades. Se vidare nedan, apropå åklagarnas ansvar.
Åklagarväsendet i stort agerade passivt. För detta kunde Juristkommissionen inte finna någon godtagbar förklaring. En åklagare borde ha tagit plats i ledningsgruppen mycket hade varit vunnet med
blotta närvaron av en åklagare. När polisen obstruerade använde ansvariga åklagare inte de medel de enligt Juristkommissionen hade till sitt förfogande. Åklagarna borde i stället ett klart och entydigt sätt ha genomdrivit sin vilja när det uppkom motsättningar i sakfrågor mellan dem och polisen. K.G. Svensson borde ha tagit ett större ansvar, t.ex. genom att ta plats i ledningsgruppen. Det var fel av honom att acceptera en delad förundersökning. Hans motiv för att ställa sig vid sidan att han ändå inte ansåg att han kunde utöva något inflytande
av -
var inte försvarligt. -
Sammantaget synes Juristkomrnissionens bedömning leda till
en gradering av skulden, där polisledningen står för de direkta obstruktionema och för de uppenbara regelbrotten, medan åklagarsidans försyndelser var av underlåtenhetskaraktär: de borde ha varit aktiva
mer och sökt utöva den befälsrätt lagen tillhandahåller. Vår slutsats är att bäggedera utgjorde nödvändiga förutsättningar för sammanbrottet. Det är emellertid, anser vi, en klar skillnad mellan att aktivt sabotera den föreskrivna ordningen för ett samarbete, som polisledningen gjorde, och att i försök att ändå nå ett samarbete för långt i eftergifter,
som åklagarsidan gjorde. Även det moraliska fördömandet måste bli
om
använda, vilket inte gäller för befattningshavarna i ledningsgruppen, av vilka flertalet i praktiken var underordnade Holmér. 195sou 1988:18 s. 94. 19°sou 1987:72 s. 92.
l 12 Bakgrund
hårdare av det förra än det senare, har man skäl att fråga sig om inte den principiellt skadebringande försyndelsen är den åklagarna
mer gjorde sig skyldiga till.
Beträffande åklagaransvaret finns det dock vissa tillägg att göra. Ett gäller berörda frågan lagens tydlighet i förhållande till
den ovan om tillämpad praxis beträffande åklagarens befogenheter gentemot polisen.
Ett annat tillägg gäller regeringens roll. Regeringens förhållningssätt och åtgärder föranledde som framgått ingen egentlig kritik från Juristkommissionen. Regeringen borde dock, ansåg Juristkommissionen, ha beaktat att dess intensiva engagemang kunde leda till missuppfattningar. Berörda myndigheter åklagare och Länsstyrelsen i Stockholm
-
borde ha informerats tydligare om regeringens roll och åtgärder. Mot den bakgrunden kan förhållandet mellan polisen och åklagarväsendet enligt vår mening inte ses isolerat från frågan om regeringens roll. Vi tolkar Juristkommissionens beskrivning så att åklagarväsendets förhållningssätt i under våren 1986 successivt ökande grad påverkades av vad man relativt goda grunder uppfattade som att regeringen stod bakom polisledningens agerande och överväganden. Alldeles oavsett om regeringen därvid i formell mening agerade felaktigt eller var dess roll tillräckligt aktiv för att rubba den känsliga rollfördelningen mellan polis och åklagare/förundersökningsledning. Det krävs, vilket exemplet med Länsstyrelsen i Stockholm visar, inte särskilt mycket för att regeringen underställd myndighet i ett ärende som detta skall
en uppfatta att ansvaret helt eller delvis lyfts upp till regeringsnivå.
Granskningen av regeringens roll i förundersökning och brottsutredning kan delas upp i fem punkter:
Observatören samt de löpande kontakterna mellan Hans Holmér och Justitiedepartementet Diskussionen om byte av åklagare efter frisläppandet av Viktor G Diskussionen efter K.G. Svenssons beslut om antalet vittneskon frontationer Det s.k. försoningsmötet Förhandlingarna inför sammanbrottet i februari 1987
Kommissionernas bedömningar vari princip att inget av det regeringen företog sig i de fyra första enskilda hänseendena kunde föranleda kritik. Även JK redovisade bedömningar i denna del, avseende framför allt l och samt fann, som framgått, ingen anledning till kritik mot regeringen. Bägge kommissionerna ansåg däremot att regeringen gjorde fel när den medverkade i förhandlingar om något som enligt lagen inte
förhandlingsbart. Parlamentariska kommissionen uttalade uttrycklig var och, som vi tolkar det, kraftig kritik den här punkten: departementet
Bakgrund 113
borde ha förklarat för Hans Holmér att han var skyldig att följa förundersökningsledarens beslut. Enligt Parlamentariska kommissionen borde ett påpekande av den innebörden ha gjorts justitieministern
av redan vid det första tillfället då samarbetssvårighetema kom i dagen, t.ex. vid det möte som hölls i april där företrädare för bägge sidor närvarade. Parlamentariska kommissionens kritik hade således en viss allmän räckvidd. Beträffande den s.k. observatören uttalades, vilket
redan återgivitszm
Vi vill dock tillägga att även om placeringen av en observatör från
regeringskansliet hos en myndighet för att i en viss situation följa dess dag-
liga verksamhet inte innebär en inblandning från regeringens sida i myn-
dighetens verksamhet måste stor restriktivitet iakttas och metoden endast
användas för mycket speciella situationer. Informationen bör som regel i
stället tjänstevägen. Man kan nämligen inte bortse från risken att redan
närvaron av en företrädare för regeringskansliet påverkar tjänstemännen att
handla mindre självständigt än annars. Vidare kan det ge de inblandade en
felaktig bild av regeringens roll i sammanhanget.
Det är också vår mening att information av detta slag bör gå tjänstevägen, ett ordval som understryker att det hade funnits bättre och
mer naturliga sätt att lösa informationsfrågan på.
Betydelsen av den bila de inblandade kunde få av regeringens roll behandlades som framgått utförligt av Juristkomrnissionen. I
sammanfattning innebar resonemanget att regeringen, även om den inte insett hur åklagarsidan uppfattade situationen dvs. att regeringen i
förekommande konflikter inte var opartisk borde ha beaktat risken för
att dess agerande kunde missförstås det angivna sättet. I detta låg
en viss kritik, men den gällde knappast annat än att regeringen agerat en aning oförsiktigt.
När vi idag tar del av Juristkomrnissionens resonemang i denna del gör följande reflektioner. Juristkomrnissionens försiktighet är begriplig, inte minst mot bakgrund av den tvekan Juristkomrnissionen kände inför sin konstitutionella rätt att över huvud taget bedöma regeringens agerande. Med det perspektiv som numera föreligger tolkar vi emellertid redogörelsen så, att det är osannolikt att regeringen inte hade åklagamas inställning klar för sig ett relativt tidigt stadium.
197SOU 1988:18 s. 101. 198Den första indikationen samarbetssvårigheter kom redan dagarna efter mordet. Då gav regeringen tillstånd till avlyssning av en intern, efter det att K.G. Svensson avslagit polisens begäran. Regeringens tillstånd och Svenssons avslag grundade sig skilda författningar och får därför bägge antas ha varit korrekta beslut, men ljudet av gnissel i maskineriet kan ha uppstått redan i detta
114 Bakgrund
Det framstår som närmast självklart att de ingripanden som förekom och som innebar att enskilda åklagare ifrågasattes samt ledde till att åklagarbeslut överprövades, måste ha gett de drabbade åklagarna intrycket att de personer som agerade departementets vägnar i sak lystrade till Hans Holmér. Det är också uppenbart att den som ingriper på det sätt regeringen gjorde, måste inse att ingripandena kan uppfattas som ett stöd för polisen; rent faktiskt agerade den öppet på Hans Holmérs initiativ och gav honom dessutom rätt.
Ett moment som saknas i Juristkommissionens analys av vad regeringen kan ha känt till om åklagamas inställning är observatörens roll. Med tanke vad Juristkommissionen fann utrett om ledningsgruppens obstruktion gentemot åklagarna är det enligt vår mening osannolikt att departementets observatör i ledningsgruppen inte skulle ha registrerat och fönnedlat något av den attityd som ledningsgruppen och Hans Holmér intog i förhållande till åklagarna. Av granskningen framgår bl.a. att Hans Holmér vid ledningsgruppsmöten föredrog K.G. Svenssons önskemål och meddelade att han inte avsåg att tillgodose dem. I JK:s utredning uppges vidare att riksåklagaren Magnus Sjöberg vädjade till observatören Bergenstrand att verka för att åklagarsidan fick bättre information. Av bl.a. detta måste man från departementets sida ha kunnat dra slutsatser om hur åklagarna uppfattade de initiativ som togs från departementets sida.
Det måste vidare förhålla sig så att det informationslämnande" till åklagama, som Juristkommissionen försiktigt efterlyste, i realiteten innebar ett krav att regeringen ett tydligare sätt borde ha placerat sig neutral mellan polis och åklagare, dvs. det handlade inte bara om att formellt lämna vissa upplysningar utan också om att i sak positionera sig ett annat sätt än regeringen gjorde.
I rättsliga sammanhang är det av vikt inte bara hur saker och ting verkligen förhåller sig utan också hur de ter sig, dvs. hur förhållandena gestaltar sig för utomstående. Det gäller t.ex. jävsregler. Den som är oväldig måste träda tillbaka då han kan uppfattas som partisk, även om han själv inte alls uppfattar sig så. Redan det förhållandet att han kan framstå partisk skadar nämligen tilltron till rätten. Jurist-
som kommissionens resonemang i denna del anknyter till sådana synsätt. Vi vill ansluta till det. Även regeringen agerade med gott uppsåt, borde
om den ha beaktat hur åtgärderna tedde sig för myndigheterna och för allmänheten. Framför allt måste situationen många gånger ha tett sig mycket frustrerande för de inblandade åklagarna. Även det
om naturligtvis i princip är riktigt att som Juristkommissionen säga att
tidiga skede. Denna händelse tycks inte ha varit känd av kommissionema.
- Om händelsen, kapitel AvsnittÅ "Miro Baresic HDP
se -
Bakgrund 115
åklagama på ett klart och entydigt sätt borde ha genomdrivit sin vilja när det uppkom motsättningar i sakfrågor mellan dem och polisen och att "det i och för sig fanns medel för detta9°, måste det tvångs- och underläge de inte utan skäl uppfattade sig ha hamnat i beaktas när deras ansvar bedöms.
Till det sagda hör något vi vet idag, men som kommissionema inte kunde bedöma, nämligen att polisen till stor del drev utredningen fel håll, medan åklagarsidans strävanden tog sikte på att utreda förhållanden vid biografen Grand och den s.k. Grandmannen. Hade de kunnat göra sig gällande alternativt hade de fått gehör tidigare, skulle de frågor som sedermera kom att bedömas i det åtal, som långt senare skulle komma att väckas, med all sannolikhet blivit bättre belysta. Med facit i hand kan vi konstatera att polisen, tvärtemot det intryck den särskilt beträffande det s.k. huvudspåret PKK ville förmedla, inte var
rätt spår, medan det fanns viktigt utredningsstoff i den riktning åklagama ville gå. Ansvaret för detta måste mot den bakgrund vi redovisat också bäras av regeringen, vars agerande starkt bidrog till den olyckliga utvecklingen.
Övriga frågor
Av den tidigare granskningen i övrigt har användandet av tvångsmedel, hanteringen av informationsfrågorna och handläggningen av de s.k. polisärendena betydelse för vårt arbete. Till slutsatserna i de delarna återkommer vi i de respektive avsnitt
där dessa saker tas upp.
2 i översikt
Brottsutredningen
Kapitlets innehåll
l detta kapitel beskrivs hur arbetet med brottsutredningen i stora drag varit organiserat och fungerat efter den 5 februari 1987. En central plats i detta skeende upptas av den organisation som kriminalkommissarien Hans Ölvebro satte under 1988 och ansvarade för det
upp som polisiära arbete som ledde till åtal mot en misstänkt person. Vi har i det hänseendet även sett det som befogat att något beröra hur Hans Ölvebros arbetsinsats för utredningen kom att avslutas och redovisar därför den utredning denne själv utsattes för.
Säkerhetspolisen synes aldrig ha haft någon självständig roll i utredningen. Vi försöker beskriva på vilka sätt den deltagit. l det sammanhanget redovisar också hur sett på våra egna möjligheter att granska säkerhetspolisens roll.
Som en del i denna inledande översikt behandlas Palmeutredningens skriftliga material, varvid även med ett exempel beskriver granskningen av ett visst utredningsuppslag. Syftet med detta är att ge läsaren en mer konkret bild av hur materialet ser ut, vilken typ av källor som finns och även en inblick i det rätt mödosamma tolkningsarbete, som varje nytillkommande utredningsman eller granskare står inför. Det är vår förhoppning att den som tagit del av exemplet lättare kan tillgodogöra sig den följande redovisningen i betänkandet.
Kapitlets senare del innefattar en översikt av utredningsarbetet i den centrala delen kring vad som är känt beträffande själva mordgärningen. Syftet är att återge sådant som numera kan anses okontroversiellt, tillsammans med en del vanliga hypoteser om skeendet. Det är inte kommissionens uppgift att uttala någon mening om vad som är bevisat eller inte. Men har i uppdrag att redovisa och att bedöma. Därvid måste vissa grundförutsättningar beaktas. Därför innehåller betänkandet en inledande redogörelse av detta slag. Framställningen grundas på vad uppfattat som utrett. Det som redovisas har underställts Palmeutredningen för synpunkter vid det "remissförfarande" som omnämns i kapitel 1 under rubriken Källkontroll och kvalitetssäkring av vårt material.
118 Brottsutredningen i översikt
2.1 Översikt över och
utredningsarbetet
dess från den 5 februari
organisation
l 1 Palmeutredningen
.
Vissa påpekanden
En översiktlig redovisning av arbetet med brottsutredningen kan innefatta dels det sätt vilket arbetet organiserats, dels arbetets inriktning i sak. Organisation m.m. låter sig beskrivas utifrån fattade beslut, upprättade organisationsplaner osv. Arbetet i sak är mera svårbeskrivet. Det finns flera skäl till det. Ett är att det inte finns någon dokumentation över hur utredningsarbetet varit inriktat vid olika tidpunkter. Ett annat är att det rör sig om en lång tidsperiod från vilken inblandade personer kan ha svårt att erinra sig vad som gjorts när, i
synnerhet som åtskilliga utredningsåtgärder löpt under lång tid och
enskilda uppslag ofta aktualiserats i flera omgångar. Utredningen har heller inte inriktats på att beta av ärenden, som sedan kan läggas sidan, utan så gott som alla uppslag i materialet har kontinuerligt betraktats som levande delar av brottsutredningen; man har i den meningen arbetat med allt hela tiden
Det material som kommissionen haft tillgång till och gått igenom utgörs av det förundersökningsregistrerade materialet. Vi kallar detta själva brottsutredningen. Det kan karakteriseras som ett underlag för presumtiva förundersökningsprotokoll, dvs ett åtal skulle väckas får
om de delar som är relevanta för utredningen avseende den som åtalas avskiljas för att utgöra underlag för stämningsansökan. Det är detta material vi syftar på när vi beskriver vad som dokumenterats, vad som gjorts vid vilken tidpunkt etc.
Därutöver finns polisiärt arbetsmaterial av annat slag, t.ex. spaningsledningens noteringar om hur olika uppslag hanterats när det varit uppe till bedömning, vem det utretts av, om och när det lagts ad acta etc.. I spaningsledningens material kan undantagsvis också förekomma handlingar av intresse för granskningen av brottsutredningen. Vi har fått detta material presenterat för oss och då funnit att det inte
l Ad acta-läggning ärenden uppslag förekommer i arbetet, då i be-
av men tydelsen att ärendet för tillfället inte kan eller förtjänar bearbetas mer. Det innefattar inte ett ställningstagande till ärendets sakliga status i mordutredningen.
Brottsutredningen iöversikt 119
finns anledning att granska det särskilt För vår redovisning kan detta ha betydelse i ett hänseende. När i det förundersökningsregisterade materialet själva brottsutredningen funnit att ett uppslag inte för-
- anlett någon åtgärd eller inte föranlett någon åtgärd under en viss angiven tid ingen i själva brottsutredningen dokumenterad åt-
avses gärd. Det kan emellertid förhålla sig så, att uppslaget i fråga varit uppe till bedömning, men att denna bedömning inte lett till någon åtgärd som avsatt spår i själva brottsutredningen. Det betyder att det i själva brottsutredningen kan se ut som att "inget hänt" medan det faktiska förhållandet är att uppslaget i och för sig diskuterats, men utan att någon dokumenterad åtgärd vidtagits. Från vår synpunkt gör detta ingen skillnad, eftersom kontentan i vilket fall är att uppslaget inte bearbetats i sak, men spaningsledningen har gjort detta påpekande, som därför bör redovisas.
Av själva brottsutredningen framgår vilka faktiska åtgärder som vidtagits och när de utförts; indirekt kan även bedömningar uttolkas. Den redovisning av utredningen beträffande enskilda uppslag och generella utredningsåtgärder, som följer i senare kapitel, kompletterar därför den av ovan angivna skäl översiktliga beskrivning av utredningsarbetet som följer nedan.
2I samband med att PU i januari 1999 tillställdes upprättad material-
en av oss genomgång för yttrande påtalades från rikskriminalchefen Lars Nyléns sida att vår genomgång enligt hans mening främst behandlade material som producerats i utredningen. Vid sidan av detta finns mycket material som redovisar arbetets bedrivande, bedömningar och beslut citerat från en skrivelse från Lars Nylén till rikspolischefen, en skrivelse som tillställts oss i kopia. Vi har
vid följande genomgångar med spaningsledningen följt upp detta och då fått beskedet att Lars Nylén åsyftat spaningsledningens här nämnda noteringar. Något annat material vid sidan av det förundersökningsregistrerade själva brottsutredningen finns inte. Det åsyftade materialet tillför som framgått inte annat än möjligen undantagsvis själva brottsutredningen något i sak. Det innehåller inte några dokumenterade bedömningar. Från spaningsledningens sida har tydligt deklarerats att det vi tagit del av, dvs. det förundersökningsregistrerade materialet, ger en fullständig bild av själva brottsutredningen. Däremot kan övriga handlingar vara av betydelse vid bedömandet av hur uppslag handläggningsmässigt hanterats, något som emellertid sällan stått i fokus för vår granskning.
120 Brottsutredningen i översikt
5 februari 1987 1 mars 1988
- Utredningsarbetets organisation fram till ledningssarnrnanbrottet i början av 1987 har framgått och belysts ovan i avsnittet om tidigare granskningar.
Ledningssammanbrottet ledde till att regeringen den 5 februari 1987 beslöt att Riksåklagaren skulle leda förundersökningen och att Rikspolisstyrelsen skulle leda den polisverksamhet som erfordrades för spaning och utredning av mordet. Dessa beslut gäller fortfarande.
Rikspolisstyrelsen utsåg avdelningschefen Ulf Karlsson att leda spaningsarbetet. Med undantag för de genomförda förändringarna på den översta ledningsnivån lät Ulf Karlsson den tidigare organisationen arbeta vidare. Den bestod av våldsroteln, spaningssektionen och tekniska roteln vid Stockholmspolisen samt rikskriminalen och säkerhetsavdelningen vid Rikspolisstyrelsen. Chefema för dessa enheter, med undantag för chefen för tekniska roteln, bildade tillsammans med Ulf Karlsson och en presstalesman en ny ledningsgrupp. Det operativa polisarbetet fortsatte således utan större organisatoriska förändringar. Det synes dock ha förelegat en insikt om behovet av en genomgripande omorganisation; planerna en sådan tog successivt form.
Utredningen engagerade under våren 1987 70-80 polismän. Bemanningen reducerades under hösten 1987.
Från Riksåklagarens sida beslöts att biträdande riksåklagaren Axel Morath skulle överta förundersökningsledarskapet med biträde av chefsåklagama Solveig Riberdahl och Anders Helin. Axel Morath hade det fulla förundersökningsledarskapet medan Solveig Riberdahl och Anders Helin skötte det löpande arbetet och fattade beslut i frågor som ankom på allmän åklagare.
En eller flera åklagare närvarade alltid vid sammanträdena med polisens nya ledningsgrupp. Sammanträden ägde rum minst två gånger i veckan. Samarbetet mellan polis och förundersökningsledning har, enligt vad som uppgivits från ömse sidor, fungerat friktionsfritt.
Brottsutredningsarbetets inriktning under denna tid måste ses mot bakgrund av det första årets händelser. Som framgått fanns det stora brister i hur det arbetet hade bedrivits. PU inriktade sig nu ett mer traditionellt polisiärt mordspaningsarbete. Utredningen beträffande förhållandena mordplatsen, kring Olof Palmes bostad och biografen Grand samt vapnet intensiñerades. Det tidigare huvudspåret PKKspåret miste sin karaktär av huvudspår och blev ett uppslag bland andra, engagerande ett mindre antal utredare vid säkerhetsavdelningen. Utredningen avseende Viktor G tog ny fart och synes ha varit det enskilda ärende som tog mest resurser i anspråk under 1987 och början av 1988. Utredningen i den delen bedrevs i viss avskildhet av en särskild
Brottsutredningen i översikt 121
grupp. I övrigt förekom under denna tid inget uppslag i fråga
som om resurstilldelning eller misstankegrad höjde sig påtagligt över mängden.
Hans Ölvebros organisation
I oktober 1987 tillfrågades kriminalkommissarien Hans Ölvebro
om uppdraget som spaningsledare. Han accepterade och började omgående arbetet med inläsning m.m. Han fick samtidigt i uppgift att ta fram
en plan för en ny organisation. Planen lades fram i januari 1988. Den utgick från skolboken", dvs. Rikspolisstyrelsens handbok för utredning grövre våldsbrott och innebar att sammanlagt 35 poliser skulle
av vara engagerade i utredningen.
Förslaget antogs; den 5 februari 1988 meddelade rikspolischefen Nils-Erik Åhmansson brottsutredningen
att skulle ledas av rikskriminalen. Rikspolisstyrelsen hade därmed flyttat ned det operativa ansvaret för brottsutredningen och rikspolischefen inte
var engagerad i ärendet. Högste ansvarig för utredningsarbetet formellt
var avdelningschefen Ulf Karlsson, Hans Ölvebro spaningschef
men var och operativt ansvarig. Den Hans Ölvebro sålunda ledda utrednings-
av gruppen om 35 kriminalpoliser korn att gå under namnet Palmegruppen. Någon ledningsgrupp av det tidigare slaget förekom inte.
Organisationen innebar att allt arbete med brottsutredningen med
ett undantag samlades under ett tak, att jämföra med den tidigare
— organisationen, som alltså inkluderat fem enheter från såväl Stockholmspolisen som Rikspolisstyrelsen. Man kan såga att mordutredningen därmed fick en normal organisation, låt beman-
vara mer ningsstark. Den del av utredningen som inte ingick i den organisa-
nya tionen var resterna det tidigare huvudspåret, dvs. PKK-avsnittet. Det
av låg kvar hos Säkerhetspolisen, vilket korn att få viss betydelse för den s.k. Ebbe Carlsson-affärens utveckling.
I den nya spaningsorganisationen stramades samarbetet med förundersökningsledningen upp. Det hade under den tidigare utredningen varit vanligt att enskilda utredningsmån haft samarbete med åklagarsidan. Av Juristkommissionens material framgår att chefsåklagaren K.G. Svensson i sin något oklara roll hade åtskilliga direktkontakter med poliser inom utredningen, kontakter alltså gick vid sidan
som av ledningsgruppen, där K.G. Svensson inte ingick. Det förefaller som om den typen av utbyte förekom under hela det första året. Det har för oss beskrivits som just vid sidan av-kontakter", vilket preciserats
som
3 Kriminalpolistjänst Utredning Spaning, del 3 KPUS 3, 1977 bilaga
3 s. 441
122 Brottsutredningen i översikt
ett av ledningsgruppen icke sanktionerat utbyte mellan utredningsmän eller chefer mellannivå och förundersökningsledningen. Detta synes ha tilltagit under senare delen av 1986. Vad som skedde efter sammanbrottet 1987 tycks i viss mån kunna beskrivas så, att ledningsgruppens huvudspår ersattes den tidigare vid sidan av-verksamheten". I den
av
organisationen ordnades kontakterna mellan Palmegruppen och nya förundersökningsledningen på ett från polisens synpunkt mer traditionellt sätt, vilket innebar att alla kontakter skulle via spaningsledningen och att enskilda utredningsmän alltså inte skulle rapportera till eller ta direktiv från åklagarsidan. Enligt vad uppgetts från
som åklagarhåll har det dock även fortsättningsvis förekommit fortlöpande informella kontakter mellan förundersökningsledningen och enskilda utredningsmän.
Palmegruppen började formellt sitt arbete den 1 mars 1988. Relayteringen personal avslutades den 8 mars.‘ Med vissa i
av sammanhanget mindre betydelsefulla förändringar består den organisation Hans Ölvebro satte fortfarande. En formell omorganisation
upp genomfördes den l juli 1990.5 De yttre förändringar inträffat sedan den 1
som
1988 är framför allt att bemanningen successivt reducerats sedan mars 1990 och Hans Ölvebro slutat spaningsledare och
att numera som sedermera ersatts krirninalkommissarien Stig Edqvist. En viss
av omsättning bland personalen har givetvis förekommit, men det kan noteras handfull utredare finns kvar sedan mordutredningens start
att en 1986.
1990 aktualiserade spaningsledningen de tankar en särskild ana1ysenhet, diskuterat redan från omstarten 1988. En
som man sådan enhet inrättades så de två förhörsenhetema
nu sätt att en av delades i specialenhet och en analysenhet, med kriminal-
upp en kommissarien Jerker Söderblom som chef. Söderblom försvann dock från Palmegruppen en kort tid därefter, varför enheten aldrig kom igång med sitt arbete. Den slogs så småningom ihop med specialenheten och någon särskild arbetsgrupp för analysarbete kom därför inte till stånd heller denna gång. Något ytterligare försök i den vägen har inte gjorts inom PU.
4 Som följd omorganisationen hade regeringen fattat beslut att Riks-
en av om polisstyrelsen skulle få inrätta tjänster göromålsförordnanden för Palmegruppen. 5 Den innebar bemanningen minskade från 35 till 25 och att vissa enheter
att utgick. I praktiken det fråga kvantitativ anpassning till den nya
var om en situationen efter det att Christer P i domstol friats från brottsrnisstankarna. Det ledde till ett nytt, mindre resurskrävande arbetsläge. I det sammanhanget sökte sig flera utredare ifrån Palmegruppen.
Brottsutredningen i översikt 123
I mars 1992 beslöt Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren gemensamt att personal från Palmegruppen under vissa förutsättningar fick tas i anspråk för andra uppgifter. Därefter har utredningsmän från Palmegruppen vid återkommande tillfällen tagits i anspråk för andra brottsutredningsuppgifter. Det har företrädesvis rört sig mordutredningar, om där utredare från Palmegruppen biträtt, även andra uppdrag har men förekommit, t.ex. i samband med Estonias förlisning. Under oktober 1994 var således hela Palmegruppen, med undantag för tipsmottagningen, sysselsatt med fartygskatastrofens efterdyningar. Någon åderlåtning, av betydelse för arbetet med mordutredningen, har dessa bisysslor enligt PU inte utgjort. Syftet har från spaningsledningens sida beskrivits som "psykosocialt", dvs. att tillgodose personalens behov av byte av såväl miljö arbetsuppgifter, och det har i den som meningen antagits vara till nytta för mordutredningen.
Ãklagarorganisationen från den 1 1988
mars
Åklagarinträdet i mordutredningen skedde framgått i och med att som K.G. Svensson gick in förundersökningsledare avseende Viktor G som den 6 mars 1986. I maj övertog överåklagaren Claes Zeime först förundersökningsledaransvaret i resterande delar och därefter även i Viktor G-delen. Det löpande arbetet dock fördelat flera åklagare var jfr kapitel 1. Genom regeringsbeslutet i februari 1987 lades alltså
förundersökningsledarskapet på Riksåklagaren, i sin tur beslöt att
som biträdande riksåklagaren Axel Morath skulle ikläda sig det ansvaret. Han biträddes som framgått av Solveig Riberdahl och Anders Helin, vilka bägge arbetade heltid med mordutredningen. Solveig Riberdahl blev den l september 1987 tillsynsbyråchef hos Riksåklagaren och ägnade därefter mindre tid mordutredningen. Den 25 maj 1988 utsåg Riksåklagaren byråchefen Jörgen Almblad som biträde förundersökningsledaren Axel Morath. Solveig Riberdahl fungerade därefter som ersättare för Anders Helin eller Jörgen Almblad vid förfall för någon dem; hon behöll dock hela tiden ansvaret för av kontakterna med målsäganden Lisbeth Palme. Efter den friande domen mot Christer P beslöt Riksåklagaren att åklagarinsatsen skulle dras ned; det diskuterades till och med förom undersökningsledarkapet borde återgå till polisen, eftersom det då inte längre fanns någon misstänkt, detta förhindrades dock regeringsav beslutet från 1987, som placerade förundersökningsledarskapet hos Riksåklagaren. Anders Helin återgick i alla händelser till sin vanliga åklagartjänst, dock utan att överge sitt arbete med mordutredningen. Jörgen Almblad slutade däremot helt som åklagare och övergick till en
124 Brottsutredningen i översikt
befattning inom polisen. Solveig Riberdahl blev den 1 januari 1990 överåklagare i Stockholms län. Det löpande arbetet under Axel Morath sköttes därmed Anders Helin, till sin hjälp fick kammar-
av som åklagaren Per-Erik Larsson. Vid förfall för Helin skulle han ersättas av Solveig Riberdahl, i övrigt inte hade någon formell roll i den
som fortsatta utredningen.
Den 20 november 1994 efterträdde Solveig Riberdahl Axel Morath
biträdande riksåklagare. Hon inträdde då även som förundersöksom ningsledare. Hon biträddes av Anders Helin.
Tankar att flytta ned förundersökningsledarskapet till en lägre
om nivå inom åklagarväsendet har förekommit från och till. Detta förverkligades dock först 1996. Inför Anders Helins förestående pensionering började chefsåklagaren Jan Danielsson att arbeta med utredningen under våren 1996. Den 6 december 1996 beslöt Riksåklagaren att Danielsson skulle överta ansvaret förundersökningsledare samt
som fortlöpande hålla Solveig Riberdahl informerad om arbetet. Det innebar att förundersökningsledarskapet delegerades till en åklagare som inte arbetade hos Riksåklagaren; formellt låg det dock kvar hos Riksåklagaren i enlighet med regeringsbeslutet från 1987. Den 8 september 1997 uppdrog Riksåklagaren biträdande chefsåklagaren Kerstin Skarp att biträda Danielsson.
med brottsutredningen under Hans Ölvebros ledning Arbetet
Hans Ölvebro började spaningsledare två år efter mordet. Hans
som tillträde hade föregåtts ett första års illa organiserat utredningsarbete,
av
slutat i ett nära fullständigt sammanbrott, samt ett andra år, som nog
åtminstone delvis kan betraktas en restaurations- och omsom som ställningsperiod.
Denna faktiska utgångspunkt har betydelse för det utredningsarbete
Palmegruppen kom att bedriva. Det material som fanns var delvis som illa organiserat, åtskilligt inte registrerat. Kvaliteten det som
var ens gjorts ojämn. Många viktiga utredningsåtgärder som borde ha
var vidtagits inte utförda och en del av dessa var det nu för sent att
var genomföra, andra skulle aldrig kunna få det värde de skulle ha fått om de hade utförts i tid. De grundläggande fakta om mordet som förelåg i säkerställt skick var få.
Palmegruppen hänvisad till att kvalitetssäkra den befintliga ut-
var redningen och att så långt möjligt komplettera den beträffande basfakta
mordet. Det utredningsarbete bedrivits har därmed till överom som vägande del haft grundläggande, förutsättningslös karaktär. Det är
en delvis naturligt beror också att det inte funnits så mycket att
men
Brottsutredningen i översikt 125
välja på. En stor del av utredningsarbetet har utgjorts generella av utredningsåtgärder, dvs. åtgärder som inte motiverats någon specifik av brottsmisstanke eller teori hur mordet gått till. En kanske ännu om större del har tagit sikte det tidigare befintliga materialet. Inkomna tips har gåtts igenom och bedömts på nytt, ofta i flera omgångar. Förhör har kompletterats med nya förhör med samma person om samma sak. Oregistrerat material har registrerats, registrerat material har ornregistrerats i nya avsnitt för att göra materialet överskådligt mer och därmed tillgängligt. Över huvud har arbetet taget med registrering, inklusive hänvisningssystem, varit omfattande. Denna genomgång av allt utredningsmaterial har för oss beskrivits att materialet skulle som processas. Strävan ha varit att arbeta fram ett så komplett och synes lätt tillgängligt utredningsmaterial som möjligt. Utredningsarbetet i det hänseendet har varit lätt för oss att följa; det är likaledes lätt att konstatera att ett mycket omfattande arbete har nedlagts. Till dessa utredningsuppgifter kommer de tips influtit efter nya som den l mars 1988. Den 1 mars 1988 fanns 9500 uppslag. Idag finns ca ungefär dubbelt så många, ca 18500. Det sammantagna intrycket är att utredningen under Hans Ölvebro i betydande mån var ett rekonstruktionsarbete. Det innebär att det ett övergripande plan inte låter sig beskrivas så följt först spåret att man x, sedan spåret y osv. Den som i utredningsmaterialet söker efter olika spår, som mer intensivt engagerat PU, finner inte så mycket. De större uppslag eller projekt som sysselsatt utredarna under tidsperioden är misstankarna mot Christer P och arbetet utifrån den s.k. gärnings-
mannaprofilen.°
Intresset för Christer P uppkom som ett resultat dels förnyade av genomgångar av det material som redan fanns, dels kompletteringen av utredningen avseende framför allt det s.k. Grandavsnittet och den s.k. Grandmannen eller -männen. Det ett spår den organivar som nya sationen fick upp förhållandevis snart, efter 1988. Från sommaren oktober 1988 betraktades Christer P såsom i lagens mening "skäligen misstänkt för brottet, dvs. ändå konstaterbar rriisstanke. en svag men Uppslaget hade då fått en sådan omfattning att det avskildes ett som särskilt avsnitt i utredningen KD-avsnittet, tillkom den 24 oktober som
6 Gämingsmannaprofilens betydelse för arbetet är föremål för olika uppfattningar inom PU. Enligt en uppfattning förändrade den inte huvudinriktningen och hade ringa betydelse. Enligt en annan uppfattning föranledde den intensifierade arbetsinsatser mot personer som något sätt passade in profilen. Vi kan för vår del konstatera att det finns en hel del utredningsmaterial och åtgärder som mer eller mindre klart har påverkats av GMP-arbetet, vidare kapitel se
126 Brottsutredningen i översikt
1988; beträffande PU:s avsnittsindelning, se nedan. Under hösten 1988 förekom telefonavlyssning mot Christer P. Misstankegraden förhöjdes dramatiskt sedan Christer P i december år hämtats till förhör och därefter i en videofilmad persongrupp samma utpekats gärningsmannen målsäganden Lisbeth Palme. Från som av den tidpunkten arbetade alla delar av Palmegruppen med Christer vilket dock inte nödvändigtvis betyder att alla arbetade enbart med det uppslaget. I princip torde det dock korrekt att säga att Palmevara från senhösten 1988 fram till och med rättegången i gruppens resurser hovrätten ett år var helt koncentrerade på Christer P. senare Den period följde efter den friande domen tycks ha likheter som med tiden efter sammanbrottet 1987, dvs. den präglades av förberedelser för omstart, omstart i praktiken naturligtvis också en en som hade likheter med den omstart gjordes 1988. Det gällde att åter som arbeta förutsättningslöst med hela materialet och att inventera sådant inte bearbetat eller kunde bearbetas och analyseras på som var som nytt. Denna gång försvårades omstarten av att den också krävde att utredarna distanserade sig från den tidigare inriktningen på Christer P. Till skillnad från 1987 valde PU denna gång att fortsätta med samma organisation bemanning; spaningsledningen förblev intakt. och samma Vid diskussioner inom Palmegruppen under tiden efter den friande domen framkom det emellertid att ungefär en tredjedel av utredarna hade svårt att tänka sig inriktning arbetet än att den numera en annan av frikände Christer gärningsmannen, medan övriga kunde tänka sig P var att arbeta med vilka delar som helst av utredningen. Den tredjedel som detta sätt mentalt bundna till viss lösning försvann enligt vad var en uppgivits från spaningsledningen successivt från Palmegruppen. som Spaningsledningen har vidare uppgivit att den friande domen i sig inte medförde några problem i utredningsarbetet det saknades inte arbetsuppgifter". Man fortsatte det arbete med att processa materialet, hade påbörjats i 1988. Endast tredjedel då befintsom mars en av liga spaningsuppslag genomgångna processade vid slutet av var ~ — 1989. Det innebar i och för sig inte att de var helt orörda; en genomgång med inriktning material kunde ha relevans för misssom tankarna mot Christer P hade enligt uppgift gjorts. PU genomgick dock utan tvekan en besvärlig fas under tiden efter den friande domen, trots allt innebar att det arbete som nedlagts i som förundersökningen mot Christer P den största kriminalpolisiära utred- ningsinsats förekommit i Sverige inte hade lett fram till målet, som dvs. fällande dom. Direkt efter domen ordnade PU därför en konen ferensresa med hela Palmegruppen, även förundersökningsledningen deltog i vissa delar. Förutom analys domen mot Christer överblick av över arbetslaget, diskussion kring organisationen m.m. upptogs tiden av
Brottsutredningen i översikt 127
frågor om krishantering och utbrändhet. Någon diskussion att - om byta delar av Palmegruppen eller dess ledning förekom enligt uppgift inte vid denna tid. Beträffande Christer P konstaterades att det fanns stora luckor i bevisningen. Detta var man, enligt vad uppgivits för kommissionen, som inom PU medveten om sedan tidigare. PU hade förlorat kontrollen över utredningen i samband med att det i december 1988 läckte till ut massmedia att intresset riktade sig mot Christer P. Hämtningen den av misstänkte samt konfrontationema med målsäganden och vittnen fick genomföras i hast. Det följande utpekandet från Lisbeth Palmes sida innebar att Christer P anhölls och sedermera häktades varvid utredningen hamnade under den tidspress alltid följer att den som av misstänkte är frihetsberövad. Om inte uppgifterna läckt ut skulle PU ha föredragit att fortsätta utredningen mot Christer P god tid ytterligare en innan det skulle ha varit dags att ingripa mot Christer P själv. De brister som Svea hovrätt hade pekat med andra ord i mångt och mycket var kända för PU och det fanns möjlighet att komplettera utredningen nu via en förnyad genomgång av materialet. En av de första uppgifter PU gav sig i kast med således att följa var upp och komplettera utredningen avseende Christer P. Men även andra avsnitt aktualiserades, bl.a. startades genomgångar avseende PKK och det s.k. polisspåret. Järnsides med detta fortsatte processandet icke av tidigare genomgångna uppslag. Från spaningsledningen har vidare uppgivits att arbetet efter rättegångarna delvis styrts massmedieav rapporteringen så sätt att PU kommit att utreda uppgifter och påståenden i massmedia. Något nytt huvudspåf följdes inte under de närmast följande åren. Men det förekom intressanta uppslag, utreddes efter rättegångarna. som Tanken på att utföra en s.k. gämingsmannaproñl ha väckts synes ganska lång tid innan projektet slutligen kom till stånd. Skälet till att det var trögt i portföret de tveksamheter PU kände inför nyttan var av en profil i denna utredning. En gärningsmannaprofil förutsätter en relativt god tillgång till basfakta brottet eller brotten; metoden om anses ofta mest lämpad för upprepade brott gärningsman, av samma s.k. seriebrottslighet och att den utför profilen inte har kännedom som om de eventuella misstänkta gärningsmän kan ha aktualiserats som tidigare i utredningen. I detta fall är kända basfakta få och ingen svensk hade kunnat undgå att bilda sig någon form uppfattning Christer av om P. Även Viktor G 33-åringen hade blivit mycket omskriven och - omständigheterna kring misstankarna mot honom väl kända. var Som läget var bedömdes det emellertid så småningom värt att som försöka en tillämpning metoden. Den hade under mellantiden av kommit till användning i spaningarna efter den s.k. laser-mannen, som
128 Brottsutredningen i översikt
för övrigt just en seriebrottsling. Arbetet inleddes sensommaren
var 1993 och avslutades försommaren därefter. Det utfördes av naturliga skäl inte inom Palmegruppen, men torde ändå ha tagit en del av utredningspersonalens tid, när det gällde att ta fram material, svara på frågor Resultatet av arbetet bedömdes av spaningsledningen som
osv. mycket intressant och användbart. Med ledning av gärningsmannaprofilen, eller GMP den kommit att kallas, inriktade Palmegruppen
som
stor del sitt arbete att i och utanför utredningsmaterialet efteren av söka överensstämde med "profilen". Det synes som en
personer som god del under 1994 och första delen av 1995 användes
av resurserna för att följa GMP. Det ledde också till flera utredningsinsatser.
upp
Tiden efter 1995 har PU visat ett återkommande intresse för Christer
dock led i det ständiga vändande och vridande det
mer som tillgängliga utredningsmaterialet, som hela tiden sysselsatt gruppen, än
resulat helt information. Under 1996 och under 1997, i samsom av ny band med att förundersökningsledningen övertogs av Jan Danielsson, koncentrerades emellertid utredningsinsatserna åter kring misstankarna mot Christer P och möjligheten att åstadkomma en förnyad rättslig prövning dessa. En särskild handlingsplan upprättades av Jan
av Danielsson under våren 1996. Enligt denna skulle ett arbete med utgångspunkt från att Christer P gärningsmannen inledas. Syftet var
var att inventera och värdera allt material i denna del. Under 1996 och 1997 inkom dessutom uppgifter angående Christer P. Det ledde
nya sedermera till att Jan Danielsson beslöt att be Riksåklagaren ansöka om resning. Den 5 december 1997 ingav Riksåklagaren en resningsansökan till Högsta domstolen. Den avslogs den 28 maj 1998.
Under 1996 aktualiserades det s.k. Sydafrika-spåret. Från polisiär
synpunkt det dock knappast fråga om ett spår, utan om uppföljning
var och kontroll inkomna eller publicerade uppgifter, även om uppslaget
av från spaningssynpunkt bedömts som intressant. Uppslaget hör vidare till resurskrävande, eftersom det rör utländska och svårtillgäng-
de mer liga förhållanden.
Våren 1997 lämnade Hans Ölvebro sin befattning spanings-
som ledare. Bakgrunden berörs under följande rubrik.
Förundersökningen mot Hans Ölvebro
I juni 1995 inkom anonym polisanmälan mot spaningsledaren Hans
en Ölvebro, med påståendet att denne använde en av polisens bilar "som
höll Hans Ölvebro vore den hans egen. Det uppgavs även att polisen
Enligt anmälaren förelåg skattebrott Hans Ölvebro inte med bostad. om
dessa saker i sin deklaration. Anmälan överlämnades till hade tagit upp
Brottsutredningen i översikt 129
enheten för intemutredningar, CU. Frågan förundersökning skulle om inledas underställdes åklagarmyndigheten. I början juli 1995 beslöt av
kammaråklagaren Alice Stenholm att inte inleda förundersökning.
Beslutet motiverades med att det inte fanns anledning att anta att brott som hör under allmänt åtal hade förövats. I januari 1996 inkom en ny anmälan, ställd till överåklagaren i Stockholm. Även denna anmälan var anonym, men den hade undertecknats "Palmegruppen" och det uppgavs att majoriteten av personalen på Rikskriminalpolisen låg bakom anmälan ingen vill framträda med de flesta är - namn men beredda att lämna full upplysning sakförhållandena till berörd om utredare, hette det i skrivelsen. Sakförhållandena desamma i var som den första anmälan, dock berördes inte bostaden i denna skrivelse. Chefsåklagaren Tomas Lindstrand beslöt enligt vad som antecknats skrivelsen att inleda "för-förundersökning, vilket kort ändrades senare till ett beslut om förundersökning. Ytterligare tid i slutet en senare, av februari 1996, inkom ännu anmälan, undertecknad Sven en anonym Svensson. Därefter vidtog en grundlig utredning. CU bedrev under februari och 1996 spaning mot Hans Ölvebro. Av upprättade spaningsmars promemorior framgår att syftet med spaningen att utröna huruvida var Hans Ölvebro använde polisens bilar för privat bruk. Resultatet, en av så som det framgår av spaningspromemorioma, talade för att Hans Ölvebro använde det aktuella fordonet privat. Efter ha misslyckats att med att på informell väg hos Palmegruppen inhämta körjoumaler vände sig CU till chefsåklagaren Tomas Lindstrand, beslöt att som husrannsakan skulle genomföras hos Palmegruppen. Husrannsakan genomfördes i april 1996, varvid körjoumaler och andra handlingar beslagtogs. Under samma månad hölls förhör, bl.a. med flera utredav
ningsmännen i Palmegruppen.
Av utredningen framgick följande. Hans Ölvebro hade i sin deklaration för 1993 yrkat avdrag för s.k. dubbel bosättning. Hans familj hade flyttat till Åtvidaberg, på grund att hot riktats mot honom och av familjen. Skattemyndigheten avslog yrkandet och hänvisade i beslutet till att arbetsgivaren i detta sammanhang torde "ha ett visst och ansvar eventuellt kunna skydda Er familj eller bekosta ett sådant skydd. Skattemyndighetens beslut finns intaget i förundersökningsprotokollet. På detta finns anteckning, daterad 1994-08-12 och undertecknad en av rikskriminalens dåvarande chef Jörgen Almblad. Den är inte helt lättläst, men torde uttydas: får använda tjänstebil till och från bostaden i Åtvidaberg. RKP betalar hyran för lägenhet i Abrahamsberg. Ö. står själv för skattemässiga konsekvenser i samråd med sekretariatet. Arbetsgivaren stod därefter för hyran den lägenhet i av Abrahamsberg där Hans Ölvebro bodde under veckorna. Hans Ölvebro
130 Brottsutredningen i översikt
använde kontinuerligt de bilar Palmegruppen förfogade över. en av Hans Ölvebro hade inte för Skattemyndigheten deklarerat för vare sig
bilen eller bostaden. Av förhören med tjänstemän vid Palmegruppen framgick dels att Hans Ölvebro hade uppfattats kärv och fordrande chef, dels att som en hans sätt att förfoga över gruppens bilar hade väckt stor irritation. en av Av förhöret med Jörgen Almblad framgick att denne uppfattat att Hans Ölvebro påverkad hoten och hade upplevt dem som var av mycket besvärande, i synnerhet han hade småbarn. Det påverkade som hans arbetssituation; han ville ha saken ordnad eller lämna sin post. Jörgen Almblad att han själv från sin tid som palmeutredare uppgav — han hade byråchef hos Riksåklagaren tjänstgjort i förundersöksom ningsledningen, bl.a. åklagare i målet mot Christer P var bekant som med att man fick väldigt otäcka brev. Han fattade "det beslutet att för att kompensera Hans Ölvebro för det faktum att han inte fick göra det här avdraget så skulle rikskriminalen hjälpa honom ekonomiskt på det sättet han skulle få ta tjänstebil till och från Åtvidaberg och att vi att en skulle stå för hyran för lägenheten i Abrahamsberg". Beslutet innefattade inte någon rätt för Hans Ölvebro fritt använda bilen privat. att utredning beträffande det hot Hans Ölvebro Någon mer ingående upplevt företogs inte. Ombedd att kommentera ett påstående från personer i Palmegruppen, att hoten eller mindre var nonsens, svarade mer Almblad: Jag jag törs Ölvebro inte upplever dem tror garantera att och det är vad som betyder någonting för mig. som nonsens, I november 1996 uppdrog Lars Nylén, som då efterträtt Jörgen Almblad chef för rikskriminalen, en psykiater att göra en besom dömning de hot riktats mot Hans Ölvebro. I ett utlåtande utav som talade Peter Nordström, psykiatrisk konsultöverläkare vid polismyndigheten i Stockholm, att det enligt hans bedömning "sedan flera år och alltjämt, det mycket stora intresse SR den person som genom framställt hoten, vår anmärkning visar Ölvebro sina många genom skrivelser och de indirekta och fördolda hot hon uttryckt, föreligger en hotbild Ölvebro personligen och hans familj. Med anförande mot av vissa ytterligare omständigheter bedömde läkaren att det förelåg en allvarlig hotbild Ölvebro och dennes familj. mot 15 januari 1997 hölls förhör med Hans Ölvebro. Han fick bl.a. Den frågan det inte slagit honom att hans tillgång till bil skulle kunna få om skattemässiga konsekvenser: Aldrig slagit mig att det här är en förmån. Jag har ställt för arbetsgivaren och jobbar dygnet runt. Så upp fort någon ringer så åker jag till jobbet. Jag sitter kvar kvällarna. Jag har jobbat kanske för tre personer under ett antal år. Det har aldrig slagit mig att det här är förmån. Det är hjälp för att jag skall en en kunna göra jobbet.
Brottsutredningen i översikt 131
Den 28 januari fattade chefsåklagaren Tomas Lindstrand, efter ha att redogjort för utredningen, följande beslut.
Ölvebro har förmånema inte ansett att är skattepliktiga på grund av hotet mot honom och hans familj. Han har fått stöd för sin uppfattning genom en formulering i skatteförvaltningens beslut 1994-06-13 samt genom att arbetsgivaren inte lämnat någon kontrolluppgift. Ölvebros uppgift han att talat med Ståhl om beslutet och att han inte tänkte deklarera förmånema motsägs visserligen av den sistnämnde eftersom uppgift här står men mot uppgift och bådas berättelser är trovärdiga får Ölvebros uppgift för god. tas På grund av det anförda kan inte styrkas att Ölvebro insett förmånema att varit eller kunnat vara skattepliktiga och därför skulle deklareras. Inte heller kan det visas att Ölvebro förfarit oaktsamt grovt genom att inte deklarera dessa.
Det kan inte heller visas att någon annan person uppsåtligen eller av grov oaktsamhet begått brott som har samband med Olvebros förmåner.
Förundersökningen läggs ner.
Hans Ölvebro fick i samband med
förundersökningen lämna sin post
under former som utåt torde ha tolkats så att han fick sparken. Av utredningen i detta ärende, liksom av uppgifter lämnats till kommissom sionen från personer inom PU, framgår att Hans Ölvebro under flera år
dessförinnan sökte andra tjänster och alltså ville lämna sitt uppdrag. I det ovan nämnda förhöret Hans Ölvebro själv han både sökt angav att och erhållit andra befattningar, att han sin uppdragsgivare men av nekats lämna befattningen spaningsledare. som
Arbetet med brottsutredningen efter det att Hans Ölvebro slutat
som spaningsledare
Efter det att Hans Ölvebro lämnade sin befattning tidigare övertog biträdande spaningschefen Lars Jonsson under övergångsperiod en spaningsledarskapet inom för den befintliga organisationen. ramen Våren 1997 utsågs Stig Edqvist till spaningsledare, dock med tillträde
först den 1 november.
Arbetet under Lars Jonsson fortsatte sätt under Hans samma som Ölvebros ledning. I oktober 1997 förutsåg Lars Jonsson att det pensum han och Hans Ölvebro åtog sig 1988 skulle vara avklarat i början av 1998. Vid den tidpunkten skulle enligt Jonssons bedömning samtliga
uppslag vara processade, dvs. färdiga och genomgångna, på det sätt
som man hade föresatt sig 1988. Vid den tidpunkt då denna bedömning gjordes, dvs. i oktober 1997, återstod enligt Lars Jonsson 300-500 upp-
132 Brottsutredningen i översikt
slag processa, vilket alltså är relativt liten del av de totalt cirka att en 18 500 uppslagen. Under 1997 ledde, framgått redovisningen förundersöksom av av ningsledningens arbete, koncentrationen kring uppslaget Christer P så småningom till kraftsamling, kulminerade med resningsansökan en som i december 1997. Efter resningsansökan har arbetet fortsatt i samma former som tidigare. Högsta domstolens avslag resningsansökan den 28 maj 1998 föranledde ingen omorganisation verksamheten eller förav ändring dess grundläggande inriktning. Palmegruppen består alltfort av knappt femtontal kriminalpoliser jämte administrativ personal. av ett
Anmärkningar samarbetet mellan polis och förundersökningsom ledning samt möjligheten att i efterhand beskriva hur utredom ningsarbetet bedrivits
Samarbetet mellan förundersökningsledningen och spaningsledningen har enligt vad alltså uppgivits från ömse håll fungerat väl. som Förundersökningsledningen har under hela perioden legat på åklagarsidan. Formellt innebär det att Riksåklagaren haft ansvaret för mordutredningen. Enligt Solveig Riberdahl, varit eller mindre som mer knuten till förundersökningsledningen sedan det fulla åklagarinträdet i maj 1986 och varit förundersökningsledare från november 1994 december 1996, innebär detta att åklagaren ansvarar för att polisen "gör saker, däremot inte för hur polisen utför de enskilda uppgifterna rätt och inte heller för hur polisledningen avdelar och prioriterar sina
resurser. Det är emellertid uppenbart att åklagarens insats som förundersökningsledare de facto har förändrats beroende utredningsläget. När det finns misstänkt gärningsman har åklagaren fler uppgifter och får en aktivare roll. Skillnaden dock inte bara vara kvantitativ utan en synes också kvalitativ. När det finns misstänkt styr åklagaren och dennes en perspektiv, inriktat kommande rättslig prövning, utredningsinsatserna i den delen. När det inte finns misstänkt tycks polisen en kunna arbeta närmast helt självständigt och då också själv styra synes spanings- och utredningsinsatsemas inriktning, allt i jakt en brottsmisstanke stark att föra vidare till åklagaren. I praktiken betyder nog det att åklagarens inflytande över utredningen när den befinner sig i dessa skeden är uttunnat. Det formella ansvaret synes därvid bli just formellt. Det kan ifrågasättas åklagaren i dessa skeden tar ansvar om för att polisen gör rätt saker".
Brottsutredningeni översikt 133
Att det faktiska ansvaret för brottsutredningens inriktning således "vandrat" fram och åter beroende på utredningsläget bekräftas flera av ikttagelser. Redan i Parlamentariska kommissionens utfrågning beskrev K.G. Svensson åklagarinsatsen i utredningar detta slag berg av som en och dalbana: När man har en misstänkt är arbetet på topp, och när det åter blir ett spaningsniord faller åklagarinsatsema tillbaka, sedan kommer nästa misstänkt, och då blir det sak. Detta synsätt samma synes i och för sig inte vara oomstritt bland de åklagare varit som engagerade i förundersökningsledningen. Icke desto mindre finns det alltså enligt vår mening tecken på att förundersökningsledningen i mordutredningen fungerat detta vis. Från spaningsledningens sida har det sålunda uppgivits att de direktiv under tiden efter rätteman
gångarna fick från dåvarande förundersökningsledaren Axel Morath
innebar att polisen skulle informera förundersökningsledningen när det dök upp misstankar av intresse kom när ni har något". Och efter rättegångarna diskuterades det alltså åklagarsidan inte förunderom sökningsledningen borde återgå till polisen, eftersom det inte längre fanns någon brottsmisstänkt, något skulle ha förhindrats som av regeringsbeslutet från 1987, som förankrade förundersökningsledningen hos Riksåklagaren. Den tankegången visar hur i förundersökman ningsledningen såg sin roll i ett skede där det inte fanns någon misstänkt person i utredningen. I praktiken har samarbetet mellan förundersökningsledningen enligt vad vi kunnat iaktta alltså fungerat så att åklagarinsatsen varierat beroende utredningsläget. I det skede då det inte funnits någon misstänkt gärningsman och utredningen varit att rubricera spaningssom mord, dvs. från den friande domen mot Christer P och framåt, har Palmegruppen arbetat mycket självständigt. Polisen har på hand egen bedömt när ett uppslag är fardigutrett. Systemet med "ad actaläggning, som är en central del i Palmegruppens rutiner, har förundersökningsledningen i samtal med oss distanserat sig från. Dessa frågeställningar, rollfördelningen mellan förundersökom ningsledningen och det övergripande ansvaret för arbetet med mordutredningen, återknyter vi till i kapitel Förutom informella kontakter mellan i spaningsledning personer och förundersökningsledning, som i efterhand svåra att redovisa synes närmare, har samarbetet och förundersökningsledarens fungerat ansvar respektive utövats så, att haft återkommande sammanträden man mellan spanings- och förundersökningsledning. Det ha föresynes kommit två till tre sådana sammanträden årligen. Sammanträdena har
7 Parlamentariska kommissionens utfrågning med K.G. Svensson den 25 januari 1988. Se även det mer utförliga citatet i kapitel
134 Brottsutredningen i översikt
varit informell karaktär. De har följt en viss dagordning, med ut-
av gångspunkt från spaningsledningens rapporter från utredningsarbetet, och de har innefattat beslut och direktiv till polisen från förundersökningsledaren. Några protokoll har dock inte förts, i vart fall inte före januari 1995. Hos Riksåldagaren finns ingen dokumentation från sammanträdena, medan Palmegruppen förfogar över enskilda befattningshavares personliga minnesanteckningar och sedermera även protokoll, emellertid betraktas arbetsmaterial. Beträffande pro-
som som tokollen har det från spaningsledningens sida uppgivits att sådana först inte förts, att man började med detta när det blev uppenbart att vi
men skulle bli granskade, vilket det blev under slutet av 1994.
Vi har vid flera tillfällen bett PU att för redogöra för hur arbetet
oss löpt under åren hur varit inriktade, vilka uppslag och åt-
- resurserna gärder varit prioriterade under vilka tidsperioder osv. De redo-
som görelser vi därvid fått har emellertid varit fragmentariska när vi
nedtecknat dem och underställt PU dem för eventuella kompletteringar har PU ansett dem alltför ofullständiga för att kunna användas och
ungefärligt översiktliga. Den återstående möjlighet som anvisats oss har varit genomgång av biträdande spaningschefens s.k. nummer-
en liggare, där åtgärder avseende varje enskilt uppslag finns antecknade. Bortsett från att detta alltför stor arbetsuppgift, skulle det inte
vore en
möjligt att detta sätt, via ett närsynt betraktande "träd för träd", vara nå fram till användbar helhetsbild. Vår slutsats är att eftersom
en ledningssamarbetet inte dokumenterats är det omöjligt att i efterhand rekonstruera ett underlag för redovisning av det slag vi gärna hade
en velat göra. Att återkommande, successivt uppdaterade analyser av
utredningsläget från denna dokumentationssynpunkt skulle ha varit en tillgång behöver knappast tilläggas jfr våra synpunkter i kapitel 8.
2.1.2 Säkerhetspolisens roll i brottsutredningen
Arbetet i mordutredningen
Säkerhetspolisen har aldrig haft någon formellt självständig roll i mordutredningen. I ett mycket tidigt skede, redan dagarna efter mordet, underställdes personal vid Säkerhetspolisen Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning spaningsledningen. Detta skedde infonnellt, efter ett samtal mellan Hans Holmér och rikspolischefen Holger Romander den 3 Den personal från Säkerhetspolisen som korn att medverka i
mars.
Brottsutredningeni översikt 135
mordutredningen fick sina uppgifter direkt från ledningsgruppen
Säkerhetspolisen representerades i ledningsgruppen, till börja med att av byråchefen Per-Göran Näss och sedan lägre nivå.
I denna roll kom Säkerhetspolisen att utföra mycket arbete inom mordutredningen. Eftersom det emellertid inte Säkerhetspolisen var som självständig myndighet utförde arbetet, utan dess personal som som ställdes till spaningsledningens förfogande, förekom ingen diarie-
föring av handlagda ärenden och veterligen inte heller någon annan egen dokumentering av vidtagna åtgärder från säkerhetspolisens sida jfr dock angående polisärendena nedan. I det hänseendet kom säker-
hetspolisen såvitt mordutredningen angick att fungera avdelsom en
ning inom Stockholmspolisen.
Den kanske mest omtalade säkerhetspolisens arbetsuppgifter av inom mordutredningen gäller de s.k. polisärendena. Hanteringen av dessa behandlas i kapitel Även andra uppslagstyper lades dock regel-
mässigt säkerhetspolisen, t.ex. undersökningar rörande palestinier,
kurder och kroater. Skälet torde ha varit att dessa uppslag hade med
terrorism att göra och att Säkerhetspolisen bedömdes lämpad hantera att dessa, eftersom man där hade personal sysslade med frågor kring som terrorism. Vid vår genomgång PU-materialet har vi också kunnat av konstatera att uppslag med utländsk anknytning under det första
utredningsåret i många fall har utretts av Säkerhetspolisen. Någon möj-
lighet att distinkt peka ut vad Säkerhetspolisen i dessa hänseenden
"ansvarade för finns emellertid inte, eftersom Säkerhetspolisen, som
8 Det hittills sagda framgår Juristkommissionens av rapport, del SOU 1987:72 s. 34, 50 f och 133 I likhet med vad gäller andra förhållanden - som från den inledande tiden är den formella bilden oklar. Juristkommissionen beskriver oftast förhållandet så att det personal från Säkerhetspolisen var som underställdes spaningsledningen, dvs. det inte Säkerhetspolisen sådan. var som Ibland talas dock om uppdrag till Säkerhetsavdelninged a.a.s. 134. I praktiken torde det dock ha fungerat så att Hans Holmér såvitt mordutredningen angick förfogade över säkerhetspolisens han dess chef. Av resurser, som vore Juristkommissionens utfrågningar med Per-Göran Näss och vad denne av uppgivit för den tidigare Palmekommissionen framgår att han såg det det sättet. Det motsägs inte heller av Hans Holmér i motsvarande utfrågningar. Hans Holmér skildrade visserligen inte förhållandena sätt, han församma men klarade att samarbetet med Säkerhetspolisen, efter del inledande trassel, kom en att fungera väl sedan han haft överläggningar med rikspolischefen och dåvarande chefen för Säkerhetspolisen, Sven-Åke Hjälmroth. Saken behandla- des av Svea hovrätt i det s.k. buggningsmålet. Hovrätten fann det utrett att säkerhetspolisens personal fick ha stått under Hans Holmérs befäl och anses lydnad i den mån personalen under tiden den 6 mars 1986 5 februari 1987 hade medverkat i mordutredningen.
Brottsutredningen i översikt
alltså ha haft att göra med att Säkerhetspolisen faktiskt inte ansvarade för eller flera specifika delar mordutredningen, utan endast en av fungerade för spanings- och förundersökningsledningen. som en resurs Det slutliga ansvaret och ansvaret för hela mordutredningen låg centralt
jämför framställningen angående polisärendena i kapitel 4.
beskriva säkerhetspolisens roll under denna tid är att den Ett sätt att fungerade förhörs- eller utredningsgrupp inom mordutredsom en ningen. Den avskild från andra delar utredningen, men hade var av inget självständigt utredningsansvar utan arbetade på preciserade upp-
drag. Resurserna för utredningen det s.k. huvudspår, som utvecklades av under 1986 dvs. PKK-spåret kom i hög grad att att tas från säker- - hetspolisen. Enligt Juristkommissionen ca 150 polismän sysselsatta var med detta spår i december 1986, huvuddelen korn från säkerhetsvarav
polisen
Sammanfattningsvis spelade alltså Säkerhetspolisen en betydande roll under mordutredningens första år, men ansvaret låter sig inte tydligt avgränsas, eftersom arbetsinsatsen sammanvävd med utredvar ningen i övrigt. Därutöver torde Säkerhetspolisen ha utbytt information om mordet med utländska Säkerhetstjänster. Från detta synes dock inte föreligga någon dokumentation. Per-Göran Näss har uppgivit att säkerhetspolisen fick all den hjälp kunde önska i detta hänseende, men att man intresse för mordutredningen kom fram. inget av Genom regeringsbeslutet i februari 1987 övertog Rikspolisstyrelsen för polisarbetet. Avdelningschefen Ulf Karlsson blev operativt ansvaret ansvarig, dvs. spaningschef. Under sig hade han ett antal avdelningar,
säkerhetspolisen. I och med detta blev Säkerhetspolisen en
varav en var del mordutredningen. Per-Göran Näss var chef för denna del. av Därmed kom PKK-spåret att formellt flyttas till Säkerhetspolisen, vars personal alltså redan tidigare varit i hög grad engagerad i den delen av mordutredningen. Samtidigt hade emellertid ansvaret för polisarbetet i mordutredningen flyttats från Stockholms polisdistrikt till Rikspolisstyrelsen, där Säkerhetspolisen underordnad avdelning. Något var en självständigt avseende mordutredningen fick Säkerhetspolisen ansvar därmed inte nu heller. I och med Hans Ölvebro våren 1988 tillträdde som spaningsatt ledare tillskapades framgått organisation, Palmegruppen, som en egen
9SOU 1987:72 134. s. O PK-minnesanteckningar 20. Samma uppgift lämnades byråchefen nr av Christer Ekberg vid Säkerhetspolisen, PK-minnesanteckningar nr 22.
Brottsutredningen i översikt 137
vid rikskriminalpolisen. Säkerhetspolisen hade ingen roll i denna
nya organisation, som fick ansvaret för hela mordutredningen, med ett undantag. Undantaget gällde PKK-spåret som inte flyttades över till den nya utredningsgruppen, utan fick ligga kvar hos säkerhetspolisen. I samband med denna omorganisation ordnades informationsutbytet mellan PU och Säkerhetspolisen följande sätt, enligt vad
som uppgivits för kommissionen från företrädare för säkerhetspolisen. Säkerhetspolisen överlämnade allt material rörande mordutredningen till PU. Alla tips som därefter kommit till Säkerhetspolisen har vidarebefordrats till PU. Ingen utredning rörande mordet förekommer vid säkerhetspolisen. Då PU har behov av information eller annat bistånd från säkerhetspolisen skall en formaliserad förfrågan riktas till för ändamålet
en utsedd kontaktman, som ser till att frågan besvaras, se vidare nedan. Enligt uppgift från ömse håll har denna ordning fungerat väl.
PKK-utredningen låg således kvar hos säkerhetspolisen, även efter tillskapandet av PU. Se vidare kapitel Avsnitt Y- "Turkiet" PKK.
Material hos Säkerhetspolisen med anknytning till mordutredningen
Säkerhetspolisens material med anknytning till utredningen mordet
av på Olof Palme finns inte samlat sådant sätt att den som är satt att granska materialet enkelt kan beställa fram detta. Enligt
vad som uppgivits inför kommissionen av säkerhetspolisens generaldirektör Anders Eriksson skulle säkerhetspolisen inte förfoga över någon särskild akt rörande Palmeärendet utan material som berör mordutredningen skulle vara insorterat i personakter respektive sakakter, till vilka det i de flesta fall saknas hänvisning att de innehåller uppgifter rörande utred-
om ningen mordet Olof Palme. Det har emellertid därefter uppgivits
av att det hos säkerhetspolisen finns två akter rörande mordutredningen, Mordet statsminister Olof Palme och Ej kurd. I samband med vår materialgranskning hos säkerhetspolisen har slutligen uppgivits att detta inte är två skilda akter.
Om dokumentation som rör mordutredningen har från säkerhetspolisens sida uppgetts, att när en förfrågan från PU inkommer till säkerhetspolisen registreras denna i det särskilda diariet för RKP-förfrågningar RKP rikskriminalpolisen i Palmeärendet. Diariet, som förts från våren-sommaren 1986, borde enligt den ansvarige handläggaren åtminstone från 1988 innehålla samtliga förfrågningar från PU. Möjligen kunde det finnas någon muntlig förfrågning som inte diarieförts.
11Kommissionens Sammanträffande med Anders Eriksson den 24 juni 1998.
138 Brottsutredningen i översikt
När Säkerhetspolisen upprättat Svar på en förfrågan skickas detta i original till PU tillsammans med förfrågningen och såvitt handläggaren visste behåller Säkerhetspolisen inte några kopior av handlingarna. Ibland händer det att tips rörande mordet på Olof Palme kommer in direkt till Säkerhetspolisen. Tipsen behålls då av Säkerhetspolisen i original medan kopior vidarebefordras till PU. Säkerhetspolisen gör inga utredningar i anledning Sådana tips, eftersom det är
egna av bestämt att Säkerhetspolisen endast skall vidta utredning i Palmeärendet
förfrågan av PU.
I Samband med att kommissionen framställde önskemål att få del av säkerhetspolisens material rörande mordutredningen åtog sig säkerhetspolisen att upprätta sammanställning över de person- och sak-
en akter på något sätt rör utredningen av mordet på Olof Palme.
som Enligt besked har en Sådan sammanställning i och för sig
senare upprättats, det att den mycket översiktlig och inte
men uppgavs var innehöll något värde, varför den inte inkluderades i det material Som
av ställdes till kommissionens förfogande.
Det material den tidigare Palmekommissionens ordförande och sekretariat fick ta del av har enligt Säkerhetspolisen dokumenterats. Detta material har ställts till vårt förfogande. Det består huvudsakligen
akten Mordet statsminister Olof Palme, men även av en del av andra handlingar, som vi bedömt vara av mer perifer betydelse.
Akten "Mordet på statsminister Olof Palme . Akten innehåller totalt ca 2 500 Sidor. I huvudsak rör det sig om ett från granskningssynpunkt ointressant material. Delar innehållet i materialet är sådant som även
av återfinns hos PU. Till Stor del är det emellertid fråga om till synes lösryckta handlingar, förefallit oss vara av mindre värde. Åtskilligt är
som uppenbart ointressant från utredningssynpunkt, t.ex. innehåller materia-
12Vi har inte kunnat få klar bild detta. Samme handläggare har, enligt
en av vad som antecknats i minnesanteckningar från den tidigare Palmekommissio-
arbete, vid ett Sammanträffande den 6 februari 1996, uppgett att alla nens handlingar rörande kommunikationen med PU kopierats och sparats hos Säkerhetspolisen, dvs. såväl PU:s förfrågan som säkerhetspolisens svar Skulle finnas samlat arkiverat hos Säkerhetspolisen PK-minnesanteckningar nr 21. Enligt de besked vi fått är detta inte riktigt. Förfrågningar från PU har visserligen sparats, ligger då i den person- eller sakakt ur vilken information för be-
men svarande den aktuella frågan hämtats. Någon dokumentation över vilka
av akter det sättet kommit till användning finns inte och det är således inte
som möjligt att granska denna hantering utan genomgång av alla hos säkerhetspolisen förekommande person- och sakakter. Någon Sådan genomgång har vi av naturliga skäl inte kunnat göra.
Brottsutredningen i översikt 139
let inbjudningar till de de s.k. privatspanama arrangerade årliga av mötena årsdagen av mordet. Kommissionen har gått igenom materialet, eftersom innehållet men bedömts sakna relevans för vårt uppdrag redovisas det inte här. Med tanke att kommissionen skall fästa särskild vikt vid frågor rör som polisspåret finns det emellertid skäl att något beröra vad akten innehåller i det hänseendet. Den innehåller två boxar benämnda "Polisspåret". Volym 1 består enbart kopior artiklar tidningar och av av ur tidskrifter. Även volym 2 innehåller till övervägande del sådana kopior. Här återfinns också två tunna innehållande utredning "Buss mappar av 43 se kapitel Polisman D. Akten innehåller också 94 registerkort och en PM från juni 1994 upprättad den utredningsman vid av Säkerhetspolisen, som handlade polisärendena under våren 1986. Om detta material, se kapitel Polisspårets hantering inom PU. Kommissionen har även gått igenom det material i övrigt enligt som Säkerhetspolisen hade ställts till den tidigare Palmekommissionens ordförandes och sekretariats förfogande. Även detta material är, med några undantag, av begränsat intresse att redovisa. I de delar vi funnit det relevant för mordutredningen och vårt uppdrag har vi tagit det i de upp avsnitt av vår redovisning där det sakligt sett hör hemma.
Anmärkningar om kommissionens möjlighet att granska säkerhetspolisens material
Vid det sammanträde som kommissionen hade med säkerhetspolisens generaldirektör erhöll kommissionen i vart fall inledningsvis felaktiga uppgifter angående säkerhetspolisens material rörande mordutredningen. Det första beskedet var att det överhuvudtaget inte fanns något samlat material i ärendet. Det andra att det skulle finnas två var omfattande akter. När vi senare skulle granska dessa beskedet det gavs att i själva verket bara fanns en akt. Vissa uppgifter Säkerhetspolisen som enligt minnesanteckningar från den tidigare Palmekommissionen lämnat angående hanteringen av materialet överensstämmer inte med de uppgifter som vi fått. Vi har vidare utlovats vissa sammanställningar och senare fått beskedet att sammanställningar visserligen gjorts, men att de är ointressanta och ingenting att Då vi begärt att få del se. av säkerhetspolisens material angående namngivna polismän har vi i vissa fall fått beskedet att dessa inte förekommer, annat än via dokumentation av den säkerhetsklassning görs alla polismän. Samtidigt som av har vi fått del av annat material, innehållit sakuppgifter i flera som fall omfattande utredning rörande polismän. - samma
140 Brottsutredningen iöversikt
Vi har erbjudits att granska omfattande registerutdrag. Dessa är emellertid i praktiken inte fullt uttydbara för utomstående granskare. en Som exempel kan nämnas att närmast händelsevis kom att erfara att tecknen %, och + i textmassa betyder att det i ärendet finns en hängmapp, tunnare akt respektive box med material. Utan kunen skap dessa och andra teckens innebörd kan läsaren inte se att det om finns ett material att studera. Vi att registerutdrag, som i likhet anser med dessa är kryptiskt utformade, är problematiska från granskningssynpunkt. Det kan hävdas att den tagit del dem fått tillfälle att som av granska det material registerutdraget trots att utdragets sakliga avser, innehåll mycket väl kan ha undgått den som tagit del av det. Vi har inför vårt uppdrag i denna del studerat vad dåvarande ambassadören Carl Lidbom anfört om granskningen av säkerhetspolisen i det delvis hemliga betänkande angående säkerhetspolisens arbetsmetoder i april 1989 SOU 1989:18. Ett återsom han avgav kommande tema i betänkandet är att säkerhetspolisens verksamhet i många känsliga fall inte dokumenteras och att den därför är svår att granska. Utredaren redovisade trots att han biträddes av en byråchef hos Säkerhetspolisen stora svårigheter när det gällde att få en bild av — de arbetsmetoder användes. I den inledande sammanfattningen som anfördes b1.a.:
Till bilden den gråzon där SÄPO arbetar hör beslutsordning som gör av en det svårt att i efterhand veta vilka beslut som har fattats inom säkerhetspolisen. Beslut i känsliga, tveksamma eller kontroversiella frågor fattas ofta utan någon helst dokumentation. I efterhand finns ingen annan som möjlighet att rekonstruera beslutet än genom vad de inblandade befattningshavama minns eller vill minnas. Enligt vad som sagts mig kan det också förekomma att beslut fattas ett tyst samtycke från en chef som genom får ett ärende föredraget för sig.
Bland de exempel utredaren nämnde på diffust beslutsfattande var den olagliga avlyssning förekom och sedermera lagfördes i utredsom ningen mordet Olof Palme. Den hade skett utan att lämna några av spår i form beslutsdokumentation".4 Ett annat exempel av var användandet källa A, avslöjades i samband med den s.k. Ebbe av som Carlsson-affären; utredaren hade inte funnit ett enda papper hos säkerhetspolisen rörande denna operation. Det skulle kunna hävdas att utredarens granskning ligger flera år tillbaka i tiden och att de skildrade förhållanden numera har mindre relevans. Uppdraget utfördes emellertid under den period som vi
13sou 1989:18 s. 14A.st.
Brottsutredningen i översikt 141
granskar, varför vi anser att de erfarenheter som redovisas bör beaktas av oss, när vi bedömer förutsättningarna för vårt granskningsuppdrag i denna del.
Slutligen har vi studerat förundersöknings- och domsmaterialet i det s.k. buggningsmålet, där tjänstemän vid Säkerhetspolisen dömdes för olovlig avlyssning. Av materialet framgår att tjänstemän vid Säkerhetspolisen inte alltid anser det förenligt med sitt tjänsteansvar att för granskningsorgan av skilda slag i det aktuella fallet den åklagare som
utredde ärendet- korrekt redovisa verksamheten.
Mot den angivna bakgrunden har vi utfört vårt granskningsarbete i denna del Så, att vi presenterat de frågeställningar vi är intresserade av för Säkerhetspolisen och bett att få del det material i saken som
av Säkerhetspolisen förfogar över. Vi har därutöver ställt vissa specifika frågor t.ex. har vi bett att få ta del av det eventuella material som kan
finnas beträffande vissa polismän. De Svar vi därvid fått redovisar vi, när de varit av intresse, liksom vi redovisar innehållet i de handlingar vi
detta Sätt stött på, när vi bedömt detta vara av intresse. Några efterforskningar därutöver har vi inte gjort.
Vi är fullt medvetna om att vi därmed inte kan vara säkra på att vi har granskat säkerhetspolisens material rörande mordutredningen. Vi har endast granskat det material som på beskrivet Sätt ställts till vårt förfogande. Vi anser emellertid inte att våra resurser och de rättsliga befogenheter kommission vårt slag förfogar över är tillräckliga
en av för en mer förutsättningslös genomlysning av säkerhetspolisens roll i mordutredningen. Det har uppenbarligen inte heller varit vår uppdragsgivares, dvs. regeringens, tanke att vårt uppdrag Skulle inkludera en mer ingående granskning av säkerhetspolisens sätt att arbeta och registrera material. Ett sådant uppdrag kräver andra överväganden än de som gjorts inför tillsättandet av denna kommission.
Vi vill också tillägga, att om det skulle förhålla sig så att ett visst material hos Säkerhetspolisen rörande mordet inte kommit att företes för oss, behöver detta inte bero en önskan från Säkerhetspolisen att undgå granskning. Det kan även förhålla sig så, att organisationen inte Själv har full kontroll över vilka handlingar den har och var de finns. Vår erfarenhet rörande de polismän, om vilka det dels sagts att ingen information finns, dels företetts omfattande information, pekar att den ena handen inte alltid vetat vad den andra gjort.
5 Vi syftar här främst att kommissionen inte haft möjlighet att höra uppgiftslämnare under ed. 6 Vi har stött fler exempel detta. I ett ärende med vag anknytning till mordet, där Säkerhetspolisen bedrev utredning och långtgående övervakning mot en statstjänsteman, visade sig den övervakade samtidigt vara informatör
142 Brottsutredningen i översikt
2.1.3 Kontakter mellan förundersöknings-
ledningen och regeringen
Regeringens förhållningssätt till brottsutredningen under det första utredningsåret framgår av redogörelsen i kapitel I kapitel 5 relateras vissa delar av den s.k. Ebbe Carlsson-affären, som inbegrep kontakter
olika slag mellan regeringen och brottsutredningen. Ämnet behandav las slutligen i kapitel
2.1.4 material
Palmeutredningens
Materialets omfattning Utredningsmaterialet är oerhört stort. Det finns dock ingen statistik över hur många handlingar, sidor eller pärmar det omfattar. En överslagsberäkning visar att ett exemplar av utredningen mellan tummen och pekfingret består av ungefär 600 pärmar. RRV-expertema har vid sin genomgång uppskattat att materialet innehåller 300 000 till 500 000 A4-sidor.
Utifrån den uppgiften kan man göra ett tankeexperiment. Materialet kan jämföras med vanliga förundersökningshandlingar, dvs. det är blandat av lättillgängligt material, typ registeruppgifter, och tyngre läsning, t.ex. dialogförhör. En erfaren jurist kan vid inläsning översiktligt tillgodogöra sig kanske 300 sidor sådant material på en arbetsdag. Det skulle med andra ord ta 1000 arbetsdagar att läsa in 300 000 sidor och bortåt 700 dagar att ta sig igenom ytterligare 200 000 sidor. Räknat 200 arbetsdagar år innebär det att det skulle gå fem till drygt åtta
per manår att översiktligt läsa in materialet. Tankeexperimentet kan utvecklas och problematiseras, t.ex. utifrån kommissionens uppdrag, men även från PU:s synpunkt vilka möjligheter har nytillkommande
utredningsmän att skaffa sig inblick i och överblick över materialet
Palmeutredningen består av ca 18 500 uppslag. Ett uppslag spaningsuppslag kan vara allt från en enstaka notering om en viss företeelse till en omfattande utredning med ett stort antal underuppslag, det är alltså kvantitativt sett ett mycket grovt mått.
Säkerhetspolisen, varvid de åtgärder som tilldragit sig säkerhetspolisens uppmärksamhet visade sig ha skett säkerhetspolisens tillskyndan. Även
egen andra förhållanden i det ärendet inger betänkligheter, t.ex. att den övervakade benämndes objekt Adolf jfr det i kapitel 4 berörda Projekt Adolf’.
Brottsutredningen i översikt 143
Materialets registrering, indelning etc.
Registrering av materialet i Palmeutredningen har under hela utredningstiden skett enligt ett visst system byggts ut efter hand
som som utredningen vuxit. Det har i den meningen organisk struktur.
en Registersystemet är databaserat. Själva registreringssystemet är detsamma som under lång tid använts och fortfarande används i brottsutredningar vid grövre våldsbrott. Registreringens ändamål är att främja spaningsarbetet och göra det möjligt för spaningsledningen att överblicka materialet samt att kombinera och sammanställa olika delar. Registreringen skall utgöra en garanti för att visst spaningsmaterial inte förblir obeaktat eller försvinner i mängden av annat material.
Vid utredningar av grövre våldsbrott görs normalt avsnitts-
en indelning för att sammanföra uppslag av i huvudsak sakinne-
samma håll. En sådan avsnittsindelning har även gjorts i Palmeutredningen. Varje avsnitt är döpt med bokstav från A till Ö vidare nedan.
en se
Många av avsnitten är uppdelade i ett flertal underavsnitt.
Redan morgonen efter mordet gjorde registerföraren vid Stockholmspolisens våldsrotel avsnittsindelningen från A till L. Men delar av utredningen lades som bekant på Rikspolisstyrelsen,
som gjorde en egen arbetsregistrering och avsnittsindelning. Den
egen började på bokstaven S. Samma uppslag kunde vid denna tidpunkt därför vara registrerat under olika avsnitt, hos Stockholmspolisen respektive Rikspolisstyrelsen, vilket ledde till att olika utredningsmän kunde utreda samma uppslag ovetande varandra. Denna oordning ledde
om efter en dryg vecka till insikten att de båda registren måste föras samman. Häri ligger t.ex. förklaringen till att avsnittet C idag är vakant. Där låg från början utredning offrets Det materialet hade
av person. Rikspolisstyrelsen registrerat under bokstaven T. När registren fördes samman fick avsnittet behålla bokstaven T från Rikspolisstyrelsens registrering. Från den 10 1986 har endast nuvarande register förts.
mars Man kan dock än idag hitta spår från den tidigare ordningen, dvs. dokument som är dubbelregistrerade.
PU-mateiialet förs numera i fyra exemplar, vilket är det normala för brottsutredningar angående grövre våldsbrottslighet. Under det första året efter mordet fördes utredningen i tolv exemplar vilket gjorde att det var svårt att hålla ihop den.
144 Brottsutredningen i översikt
Utredningsmaterialet innehåller numera följande huvudavsnitt. Anmälan, polisiära åtgärder, larm etc Tekniskt avsnitt, rättsmedicin Vakant Allmänna tips Iakttagelser av brottet Omhändertaget gods Farliga personer Politiska motiv Vapentips Vakant Klubben Oxen, personer med anknytning Biografen Grand, besökare, närområde Tips i samband med publicerade fantom-bilder N-avsnittet Viktor G och bär dennes namn
avser Inledande dörrknackningar Vapenärende Täbyanstalten, inledning av PKK-spåret Vapenhandel Bofors Press-informationstjänst, radio-tv, foton, valtumé Rymlingar psykfall självmord försvunna
- - - Kartläggning offrets personliga förhållanden
av Tysk terrorism, RAF Jugoslavien, avsnitt Å
se även Vapenlicenser vapenhandlare
- Turkiet Gamla stan Miro Baresic/HDP Arkiverade brev, registrerade i förundersökningen, sorterade länsvis Viss utredning om leasingbilar
Exempel på sökning i materialet och hur resultatet tolkas
Ett exempel kan illustrera hur det går till att söka i materialet. Antag att vill kontrollera ett tips, person uppger sig ha lämnat, har
om som en blivit utrett. Personen heter i detta fall Gitte W och hon sägs ha gjort iakttagelser rörande ett galleri Västerlånggatan i Gamla stan, dvs. i närheten av makarna Palmes bostad. Vi börjar då söka Gitte W. Hennes namn visade sig finnas registrerat under uppslaget Z 8123. Bokstaven Z står för Gamla stan. Under huvuduppslaget framgår att Gitte W per telefon den 2 mars kl. 15.22 tipsat polisen att hon varit inne i en högst ett år gammal
om
Brottsutredningen i översikt 145
konstaffär mittemot makarna Palmes bostad. Innehavarna var, enligt Gitte W, utlänningar verkade slipade men dåliga konst.
som
Under underuppslaget Z 8123-A framgår att polisen drygt två år
den 9 maj 1988, hållit ett förhör med Gitte W. Hon lämnade då senare,
utförliga uppgifter. Hon berättade att galleriet Västerlånggatan mer 28 hade öppnats under hösten 1985 och att hon när hon vid ett tillfälle besökte det träffade tre mellaneuropeiska män i 35-40-årsåldem. Männen pratade svenska med lätt brytning. Ingen av dem var intresserad att visa konsten eller att sälja den. Hon fick ett intryck av
av att de inte konstkännare och att det de visade bara var "skräp".
var Hon berättade vidare att konsthandeln i två plan och att man från
var det övre planet kunde in i makarna Palmes bostad. Dagen efter
se mordet hade hon gått förbi galleriet. Hon såg då att det var grå papper klistrade för fönstren och att galleriet var stängt.
Under Z 8123-1 finns ett brev från Per W, från den 21 november 1996, registrerat. På brevet finns anteckningar med hänvisningar till en rad andra uppslag: N 3070-A, N 3397, Z 8048, Z 8027, Z 6426-A och HB 11303. Dessa uppslag innehåller följande ytterligare uppgifter.
Avsnitt N är utredningen om Viktor G. I N 3070-A, som är ett underuppslag, återges ett telefonförhör den 16 mars 1986 med Jerzy ägaren till galleriet. Jerzy P berättade att han köpt lokalen i juli 1985. Han uppgav vidare att han inte kände någon Viktor G. Den enda fotograf han kände var Viktor L-B.
I huvuduppslaget N 3070 framgår att Jerzy ägare till Galleri Art Atrium, hördes av polisen den 13 mars 1986 med anledning av att ägaren till Café Mon Cheri uppgett att Jerzy P förmedlat kontakt med
fotograf Viktor G kände. Café Mon Chéris ägare hade fått en som uppfattningen att Viktor G kände Jerzy P. Jerzy P förevisades ett fotografi Viktor G kände inte igen honom. Den enda fotograf
men Jerzy P uppgav sig känna var Viktor L-B.
Uppslaget N 3397 innehåller anteckning från den 21 januari 1988
en
ett telefonsamtal från en anonym svensk man, som uppgav sig ha om sett "33-åringen tillsammans med de polacker som innehade galleriet
Västerlånggatan 28. Han hade sett dem på gatan ca två månader före mordet. Enligt mannen var polackema på rninnesgudstjänst i Johannes kyrka på mordkvällen. I detta uppslag finns hänvisningar till N 3070, Z 8048 och Z 8027.
Uppslaget Z 8027 innehåller dokumentation av en dörrknackning runt Västerlånggatan 31, påbörjad den 4 mars 1986. I Z 8027:2 finns
tre personer som fanns det aktuella galleriet: Tomasz namn
renoverat galleriet, samt Anil B och Per E, vilka båda hade knytsom ning till galleriet. I Z 8027-6 finns uppgift om att PU pratat med
en
146 Brottsutredningen i översikt
galleriets ägarinna Rashmi K. Enligt henne pågick renoveringar i galleriet varför hantverkare vistades där under aktuell tid.
I uppslaget Z 6426 finns uppgifter som den 4 mars 1986 lämnats per telefon av Ann M. Hon hade tillsammans med en väninna, Berit A, besökt en konsthandel på Västerlånggatan kort före mordet. Det glest
var med tavlor och innehavama verkade inte intresserade av att sälja eller visa tavlorna. I samband med mordet var det brunt för fönstren.
papper Ann M och Berit A kompletteringshördes den 1 februari
1993. I uppslaget finns en hänvisning till Z 8048.
Uppslaget Z 8048 består av ett av borgarrådet Mats Hulth i början av mars 1986 skrivet brev, där han vidarebefordrar uppgifter från Brit R. Brit R hade uppgivit att Jerzy P bl.a. innehade galleriet Art Atrium mitt emot Palmes bostad och att han även drev annan verksamhet,
som skulle vara av tvivelaktigt slag, m.m. Uppslaget innehåller också tips om att galleriet bara hade kludd väggarna och att det varit spring på vinden, varifrån man såg in i Palmes bostad, under sista månaden före mordet. Den 25 förhördes Andrej P. Han berättade
mars bl.a. att han studerade data och att han ibland hjälpte sin bror Jerzy P i dennes galleri. Galleriet flyttades från Bryggargatan till Västerlånggatan i juli 1985. Den 4 april 1986 förhördes Jerzy P. Han berättade vilka rörelser han drev, hur och varför han förvärvat ifrågavarande lokal, att han förhandlat med värden om att få hyra enbart övervåningen eftersom hyran var för hög, att lokalen därefter delats och undervåningen hyrts ut till en annan person, drev damklädesaffar,
som samt att lokalerna därför renoverats under februari och en tid framåt. Jerzy P uppgav att den som utfört renoveringsarbetet var Tomasz L. Polisen hörde därefter Bengt företrädare för fastighetsägaren, den 9 april 1986. Denne bekräftade Jerzy Pzs uppgifter. Tillsammans med Bengt F besökte polisen vinden. Bengt F berättade att Jerzy P inte hade nyckel till vindskontoret, vilket det utrymme hade utsikt mot
var som Palmes bostad. Inte heller hade det rapporterats något spring vinden. Polisen hörde även Tomasz L som berättade att han påbörjat renoveringen den 9 februari 1986, att hans bror och en annan
person som han namngav brukat göra honom sällskap under renoveringsarbetet och att dessa personer ibland stått och väntat på honom i
en smyg vid Harres Damkläder. Polisen hörde även en av dessa
personer, Mauriusz W, som bekräftade uppgifterna. Uppslaget innehåller också fotografier av såväl Tomasz L som Mauriusz W.
Av dessa handlingar kan man dra vissa slutsatser, framför allt att det sakliga innehållet i Gitte Wzs tips utreddes våren 1986. Det framgår att galleriägaren är relativt utförligt hörd och att polisen gått vidare och kontrollerat hans uppgifter om de män som skulle ha uppehållit sig i kvarteren. Som framgår av redovisningen tar det ett tag att leta sig fram
Brottsutredningen i översikt 147
till det uppslag där den mest centrala informationen finns, det var i detta fall i det sista uppslaget, Z 8048.
Den samlade informationen är inte alltid lättolkad. Ofta förekommer enskilda uppgifter inte "stämmer. Här uppges t.ex. galleriets
som ägare i uppslaget Z 8027-6 heta Rashmi K, vilket inte stämmer med andra uppgifter i Uppslaget, enligt vilka Jerzy P var ägaren.
Det torde också framgå att allt material måste läsas och analyseras från början. Det finns ingenstans någon sammanfattning av vilka misstankar föranlett utredning och vilket resultat man kommit fram till.
som En sådan sammanfattning skulle lätt ha kunnat upprättas av den som utrett förhållandena och som vet vad utredningen syftade till att klarlägga. sammanfattningar och analyser av det slaget förekommer emellertid inte i materialet, eftersom de anses låsa tänkandet och styra senare utredare, som bör göra sin egen bedömning. De gör emellertid också det samlade materialet mer svårtillgängligt, vilket haft sin betydelse för vår granskningsuppgift. Jfr diskussionen i kapitel 8.
Det kan tilläggas att detta är ett litet och jämförelsevis enkelt uppslag. De flesta av de uppslag vi granskat innehåller betydligt mer information, förgrenar sig i nya ämnesområden och innefattar, med tilltagande omfång, fler uppgifter som inte stämmer.
2.2 Utredningsläget
2.2.1 Inledning
Att Sveriges statsminister Olof Palme mördades Sveavägen i centrala Stockholm den 28 februari 1986 är vida känt, liksom att ingen lagförts för brottet. Men den bedömning av brottsutredningen som vi är satta att utföra förutsätter fyllig referensram än bara dessa
en mer basfakta. Visserligen är det kanske än idag mer vi saknar visshet om än vi med säkerhet vet kring mordet, men utredningen har likväl lett fram till en del kunskap, som man måste ta till sig och bära med sig för att kunna värdera det som hänt och det som gjorts. I det här avsnittet skall vi försöka belysa vad som idag är känt om mordet samt till viss del också diskutera somliga grundläggande antaganden om skeendet.
2.2.2 i översikt
Händelseförloppet
Fredagen den 28 februari 1986, efter såvitt känt normal arbetsdag,
en anlände Olof Palme till sitt hem Västerlånggatan 31 i Gamla stan ungefär klockan halv sju, eller strax dessförinnan. Hans livvakter hade
148 Brottsutredningen i översikt
inte varit i tjänst sedan förmiddagen, då han förklarat att han inte skulle behöva dem mer under dagen. Under de närmaste timmarna efter hemkomsten talade han i telefon med sonen Mårten, partisekreteraren Bo Toresson och före detta statsrådet Sven Aspling samt middag med sin fru. Strax efter halv nio lämnade paret Palme bostaden. De gick till fots till tunnelbanestationen Gamla stan. Därifrån tog de ett tåg mot city. De steg av vid station Rådmansgatan, gick upp Sveavägen och promenerade den korta vägen till biografen Grand. Där mötte de sonen Mårten och dennes fästmö. Klockan var då strax före nio. Olof Palme köpte sin hustru och sig själv biljetter till föreställningen Bröderna Mozart, som började kl 21.15.
Efter filmens slut strax efter kl 23 23.05-23.10, dröjde sig Lisbeth och Olof Palme samt sonen och dennes fästmö kvar något utanför biografen. Ungefär 23.15 gick de bägge paren varsitt håll. Olof och Lisbeth Palme gick Sveavägen mot centrum söderut, utan att korsa gatan. De passerade en öppen korvkiosk mellan Kammakargatan och Adolf Fredriks kyrkogata. Vid Adolf Fredriks kyrkogata korsade de Sveavägen och fortsatte på gatans andra sida. De stannade för att titta i ett skyltfönster och gick sedan vidare i samma riktning som de gått tidigare, dvs. söderut mot Kungsgatan. När de passerade Tunnelgatan kom en man upp bakom Olof Palme och sköt denne från nära håll i ryggen. Olof Palme föll till marken; skottet var omedelbart dödande. Den som skjutit avlossade ännu ett skott, som gick in och ut genom ryggen Lisbeth Palmes kappa och orsakade en längsgående skråma på hennes rygg. Gärningsmannen avvek in Tunnelgatan, förbi de baracker som stod uppställda där och vidare uppför trappan mot Malmskillnadsgatan.
2.2.3 Gärningen och
gärningsmannen
Skotten, dödsorsak m.m.
Utredningen Det skott som dödade Olof Palme avlossades 10-30 avstånd.
cm Kulan gick in genom rockens ryggsöm, ungefär i skulderbladshöjd, krossade ryggraden, slet sönder kroppspulsådem och luftstrupen samt gick ut genom bröstet. Skador av denna typ är inte förenliga med livets fortbestånd. De medför att benen omedelbart viker sig och kroppen rasar till marken. Olof Palme dog alltså ögonblickligen.
Lisbeth Palme träffades av det andra skottet. Det avlossades 70- 100 cm avstånd. Det gick in genom hennes mockakappa, vänstra delen av ryggsidan, ungefär i skulderbladshöjd, slet upp de kläder hon
Brottsutredningen i översikt 149
bar under och orsakade en skråma längs med hennes rygg samt gick
mockakappans högra ryggsida. åter ut genom
Av det rättsmedicinska utlåtandet avseende Olof Palme framgår att det inte rört sig ett s.k. påsittande skott; i övrigt tillät obduktions-
om fynden inte ett helt precist fastställande av det avstånd vilket skottet avfyrats. Att skotten avlossats 10-30 cm från Olof Palmes kropp resp 70-100 från Lisbeth Palme har fastslagits av Statens kriminal-
cm tekniska laboratorium SKL. Att kulan gått in genom ryggsömmen kan konstateras besiktning av Olof Palmes kläder, som finns
genom SKL. Skadorna Lisbeth Palmes kläder kan konstateras på samma
sätt.
Vittnesuppgifter tyder att skotten avlossats med l-3 sekunders mellanrum.
Det har förekommit uppgift om att paret Palme gick arm i arm när det första skottet träffade och att Lisbeth Palme då drogs med i fallet, vilket i sin tur skulle ha påverkat resultatet av det andra skottet. Det har inte gjorts några rekonstruktioner där Lisbeth Palme medverkat.
Det har likaledes förekommit uppgift om att mördaren lagt sin hand på Olof Palmes axel innan han sköt. Det finns inga klara belägg för det,
det kan inte uteslutas att det så. men var
Olof Palmes kropp obducerades den l mars, varvid de angivna skadorna konstaterades. Som dödsorsak anges i det rättsmedicinska utlåtandet från 1986 "yttre och inre blödning efter sönderslit-
den 5 mars ning stora kroppspulsådem och luftstrupen med massiv inandning av
av blod i båda lungorna. Att skadorna var för sig är dödliga, att Olof Palme dog ögonblickligen och att kroppen rasat till marken har uppgivits rättsläkaren Kari Ormstad, som var en av de läkare som ut-
av förde obduktionen. Olof Palme hade ett mindre krossår i som
pannan, visar att han föll handlöst. Kari Ormstad har uppgivit att kroppen först fallit ned knäna och sedan framåt mot marken.
Lisbeth Palmes skador har aldrig konstaterats rättsmedicinskt. Uppgiften hennes skador kommer från rättsläkare, i sin tur fått
om en som dem vid ett samtal med ett sjukvårdsbiträde 10 månader efter
ca mordet. Sjukvårdsbiträdet, mordkvällen arbetade Sabbatsbergs
som sjukhus, skall ha hjälpt Lisbeth Palme med kläderna och då konsta-
av terat skada mellan skulderbladen som påminde om en brännskada,
en piskrapp n 18
.
7 Den tidigare Palmekommissionens utfrågning med Kari Ormstad den 24 april 1995. 18Uppgiften hämtad från GMP brottsanalysen, kapitel 7 69. Det är oklart
se s. vem som lämnat den.
150 Brottsutredningeni översikt
Övrigt
Skottet mot Olof Palme var enligt vad uttalats rättsmedicinsk
som av expertis närmast optimalt syftet att döda. Ett skott skjuts
om var som genom kroppen med denna riktning är säkert dödande. Det rör sig
om en tio centimeter bred och 20 centimeter hög träffyta i skulderbladstrakten.
Angivna fakta har använts för spekulationer huruvida gämings-
om mannens bestämda mål varit att döda och gärningsmannen varit
om professionell eller inte.
Om det för gärningsmannen varit avgörande att döda Olof Palme eller om det i och för sig varit tillräckligt denne skadats allvarligt är
om av betydelse vid en diskussion kring tänkbara motiv. Fakta i denna del ger emellertid inget underlag för något ställningstagande till
om gärningsmannen varit bestämd i sitt syfte att döda eller mer obestämd och då skjutit mitt kroppen", vilket han kan sägas ha gjort. Enligt vår bedömning ger fakta i denna del inte heller något entydigt underlag för bedömande av om gärningsmannen varit professionel1, dvs. särskilt skickad för att döda, eller inte; att han valde att skjuta han
som gjorde kan ha berott på kunskap och beräkning också slump.
men
Den andra kulan träffade Lisbeth Palme i samma kroppsregion
som den första träffade Olof Palme. Om skottet riktats två centimeter längre till vänster skulle det med all sannolikhet ha varit dödande; kulan hade då krossat ryggraden ungefär samma sätt den första kulan
som krossade Olof Palmes ryggrad. Om man utgår från att skytten avsåg att döda innebär det att revolvermynningen var riktad ca 5 millimeter fel i förhållande till kolven.
Det har spekulerats om huruvida det andra skottet avsett för
var Olof eller Lisbeth Palme liksom om huruvida skickligt eller
var oskickligt. En rekonstruktion som gjorts av PU 1995, med användande av makarna Palmes kläder och kända fakta, kunde inte med säkerhet visa mördarens avsikt med det andra skottet, fakta talade för att
men det var avsett för Lisbeth Palme. Enligt åtalspåståendet i målet åklagaren Christer P var det andra skottet riktat mot Lisbeth Palme i avsikt att döda påståendet prövades aldrig Svea hovrätt, eftersom
av åtalet ogillades redan den grunden att det inte bevisats att det
var den åtalade skjutit.
som
Om skottet var avsett för Olof Palme rör det sig om en grov miss som utvisar att skottet var oskickligt. Om skottet avsett för Lisbeth
var Palme är det inte möjligt att avgöra i vad mån det oskickligt. Om
var
9 Den tidigare Palmekommissionens utfrågning
med Kari Orrnstad den 24 april 1995.
Brottsutredningen i översikt 151
det hade varit avsett att döda var det visserligen en miss, men om det träffat något längre till vänster och varit dödande skulle slutsatsen antagligen ha blivit att skytten varit skicklig. Eftersom rnissen därvidlag, givet omständigheterna i övrigt, får anses ligga inom slumpens marginaler är det i praktiken inte möjligt att av det andra skottet dra någon slutsats om skyttens kompetens. Sammantaget föreligger osäkerhet om vilka slutsatser som skall dras av det andra skottet; det ger inget entydigt underlag för bedömande av skyttens skicklighet eller "professionalism".
Spår. Upphittade kulor
Utredningen Med några få undantag har inga spår säkrats efter gärningsmannen. Undantagen består dels av två kulor, som är av samma typ, dels av de spår som gämingsmannens ammunition lämnat i makarna Palmes kläder. Brottsplatsen undersöktes inte omgående. Den egentliga brottsplatsundersökningen gjordes dagen efter mordet mellan klockan 10 och 16. Avspärmingen till en början begränsad; många personer rörde
var sig under mordkvällen, natten och morgonen i området, det gick t.ex. att kasta in blommor mordplatsen. De senare undersökningarna har varit utförliga. Inga andra spår efter gärningsmannen än de nämnda har emellertid kunnat säkras.
De upphittade kuloma Den ena kulan upphittades på morgonen dagen efter mordet Sveavägens västra sida, dvs. den motsatta sidan i förhållande till mordplatsen. Den andra upphittades ytterligare en dag senare vid lunchtid, på samma sida som mordplatsen. Fyndplatsema var belägna cirka fyrtio respektive cirka fem meter från mordplatsen. Ingen av kuloma upphittades av polisen. Uppgifterna om hur och var de upphittades har lämnats av de personer som överlämnat dem till polisen.
Kulorna har kunnat härledas till tillverkaren. De är av fabrikatet Winchester-Westem .357 Magnum. De är av s.k. Metal Piercing-typ, vilket innebär att de har en kopparmantel kring blykämans främre del. Ammunitionen kallas därför ibland metallbrytande. Kulorna har tillverkats ur samma blysats batch eller göt. Satsen kan ha omfattat flera hundratusen patroner, som sålts i många länder.
De upphittade kuloma har med hjälp av en blyisotopisk undersökning med hög grad av sannolikhet kunnat bindas till de blyfragment
152 Brottsutredningen i översikt
de avskjutna kulorna avsatte i Olof och Lisbeth Palmes kläder. Resonemanget bygger bl.a. att de blyrester återfunnits i makarna
som Palmes kläder jämförts med de upphittade kulomas blysammansättning. Kulor som hör till samma tillverkningssats har en näranog identisk isotopsammansättning. Blyresterna i kläderna och de upphittade kulorna visar stor överensstämmelse, men avviker med jämförelseprov från andra kulor. Slutsatsen av detta är att de avskjutna kulorna kommer från samma tillverkningssats som de upphittade.
Inom brottsutredningen har man beräknat att leverantören via den svenske generalagenten levererat knappt 6000 patroner av det aktuella slaget och ur den tillverkningssats som de upphittade kulorna härrör från. Leveransema har skett under 1979 och 1980.
Kuloma är i för undersökningsändamål ganska dåligt skick. De har kunnat användas för jämförande undersökningar av vilken vapentyp de utskjutits ur. De kan vidare användas för att vid jämförelse efter provskjutning utesluta många vapen som mordvapnet. Men de skulle antagligen inte med säkerhet kunna bindas till ett mordvapen. Med andra ord är det möjligt att rätt vapen inte kan bindas till mordet med hjälp av kulorna.
Se vidare under nästa rubrik.
Vapnet
Utredningen De upphittade kulorna härrör från ammunition avsedd för revolvrar av kaliber .357. Kuloma har därtill spår, s.k. bomdata, som kunnat uppmätas och hänföras till revolvrar av denna kaliber. Mordet begicks sannolikt med en revolver av denna typ.
Av denna revolvertyp finns det en handfull kända fabrikat som avsätter de bomdata som uppmätts. Det överlägset vanligaste är Smith
Wesson. PU har därför dragit slutsatsen att den använda vapnet sannolikt var en Smith Wesson .357.
Revolvrar av detta slag förekommer med olika piplängder. Vid provskjutningar med olika piplängder har det kunnat konstateras att piplängder kortare än 4 tum avsätter en särskild typ av spår i form av uppsvampning av kulans bakre del. Det kan även förekomma beträffande 4 tums-pipor, men förekommer inte då pipan är 6 tum eller längre. De upphittade kulorna har inte detta slags spår. PU har därför dragit slutsatsen att det använda vapnet haft en pipa av minst 4 tums längd.
En revolver av angivet slag väger drygt ett kilo och är, med 6 tums pipa, ca 30 cm lång.
Brottsutredningeni översikt 153
Det finns andra revolvertyper som avsätter samma spår, bomdata,
kaliber .357. Smith Wesson kaliber .38 har samma bomdata som som kaliber .357, de upphittade kuloma härrör från ammunition som
men en inte kan utskjutas kaliber .38-revolver, om inte någon form av
ur en manipulation sker. Inte heller andra former av manipulation kan uteslutas.
Det saknas säkra uppgifter om hur många legala vapen av typen Smith Wesson kaliber .357 fanns vid denna tid. Det är däremot
som känt att 13 revolvrar den aktuella typen vid tiden för mordet var
av anmälda stulna eller förkonma. Fyra av dessa har ännu inte
som anträffats därutöver finns ytterligare en legal Smith Wesson .357 från denna tid som inte kunnat spåras.
Övrigt
Ammunitionstypen Metal Piercing har namn om sig att vara kraftfull. Den har dock inte så stor genomslagskraft, bl.a. beroende att den inte är välbalanserad och därför tumlar eller ställer sig på tvären när den möter motstånd träffar sitt mål. Detta leder till att den dels kan orsaka stora skador, dels snabbt förlorar sin rörelseenergi. Valet av ammunition har betydelse för bedömandet av gärningsmannens syfte och professionalism. Att Metal Piercing-ammunition använts kan tyda att gärningsmannen velat gardera sig för att Olof Palme bar skyddsväst, något som skulle tyda professionalism. Samtidigt föreligger vissa tvivel att den valda ammunitionen skulle vara särskilt tjänlig från den synpunkten. Ammunitionsvalet i sig ger alltså ingen tydlig ledning för bedömandet av syfte och "professionalism".
Motsvarande resonemang kan föras beträffande vapnet. En revolver
kaliber .357 är ett kraftfullt och från den synpunkten tjänligt. av vapen Det är samtidigt stort och klumpigt att använda jämfört med en pistol
—
och från den synpunkten inte ett självklart val för en professionell gärningsman. En pistol efterlämnar dock patronhylsor, vilka typiskt sett kan lätta att binda till ett vapen. Smith Wesson .357 är vidare ett
vara vanligt Det gäller även i kriminella kretsar där det av vissa
vapen. bedöms lätt att komma över. Vanligheten kan i sin tur vara ett skäl för den professionelle att välja just det vapnet, som därmed lämnar mindre information till brottsutredama. Valet av vapen leder sammantaget inte till några entydiga slutsatser rörande gärningsmannens person, syfte eller motiv.
20I GMP det 1986 i Sverige totalt fanns 2160 registrerade revolvrar,
uppges att
650 i Stockholms län och ytterligare 120 i Uppsala och Södermanlands varav län. Det inkluderar alltså alla fabrikat och kalibrar.
154 Brottsutredningen iöversikt
Det har spekulerats kring om vapnet var försett med ljuddämpare. En sådan omständighet skulle peka på en noga förberedd och i den meningen professionell gärningsman. Det kan inte uteslutas att ljuddämpare använts, men det finns inget som talar för det annat än Lisbeth Palmes uppgift att hon då det första skottet avlossades trodde att det rörde sig om ungdomar som lekte med smällare, även efter händelsen trodde hon att skotten skjutits från längre avstånd. Det använda vapnet med den använda ammunitionen ger ovanligt kraftigt ljud, så kraftigt att ammunitionen i fråga enligt vad som uppges i GMP är förbjuden vid många skjutbanor. Att använda ljuddämpare revolver är inte lika effektivt som på en pistol. Det beror på att revolvems trumma är öppen. Typiskt sett är det mindre logiskt att välja en revolver och samtidigt söka dämpa ljudet med ljuddämpare. Tillgänglig information ger inte heller i denna del någon ledning för att bedöma gärningsmannens person, syfte eller motiv.
Förhållandena på mordplatsen
De som var ute stan torde ha uppfattat mordkvällen som råkall. Det var alltså i slutet av februari, sportlovsveckan. Vädret i Stockholm var mulet, det blåste 3,5 meter per sekund och termometern visade minus 5,4 grader, enligt SMHI:s mätningar vid Östra station i Stockholm kl 23. Gångbanoma Sveavägen och Tunnelgatan kring mordplatsen var täckta av ett tunt lager packad, sandblandad och snö. Trappan upp mot Malmskillnadsgatan skall enligt vad som uppges i GMP ha varit i det närmaste snö- och isfri.
Mordplatsen är belägen i Stockholms innerstads centrala del, något hundratal meter norr om Kungsgatan där Sveavägen korsas
av Tunnelgatan, vars västra del efter mordet döpts om till Olof Palmes gata. Den Östra delen av Tunnelgatan var och är en drygt sju meter bred s.k. gågata. Längs Sveavägens östra sida löper en ca sju meter bred trottoar. Gångbanan bildar med andra ord ett T vid denna punkt. Olof Palme befann sig då han besköts ungefär mitt Sveavägens trottoar och mitt för Tunnelgatans mynning eller mitt i T:ts överliggande del.
I hörnet Sveavägen Tunnelgatan låg en affär som då hette Dekorima numera Kreatima. Bottenvåningens hörn är avfasat så att det bildar en cirka tre meter lång vägg i 90 graders vinkel mot korsningens mitt. Över avfasningen skjuter andra våningen
av huset ut som ett tak över den avfasade hörnan. I det andra hörnet samma sida av Sveavägen ligger en tunnelbanenedgång.
Belysningen mordplatsen utgjordes av gatubelysningen Sveavägen samt två mitt över Tunnelgatan hängande lampor, den
ena
Brottsutredningen i översikt 155
nästan framme vid korsningen mot Sveavägen den andra ett tiotal meter österut. Dessa lampor hängde sju meters höjd. Därutöver fanns belysning dels från skyltfönstren i Dekorima-butiken, dels från
en samma butik tillhörande ljusramp, som löpte längs hela butiken, även på "avfasningen" i gathömet och bit in Tunnelgatan. Även över
en
tunnelbanenedgången fanns belysning.
35 meter in på Tunnelgatan fanns ett antal baracker, avsedda för byggnadsarbetare, tillfälligt uppställda. De upptog en sträcka på något tjugotal meter av gatan och lämnade ett normalt trottoarutrymme på varje sida fritt för passage. Barackerna tog slut vid den plats där Luntmakargatan, en parallellgata till Sveavägen, korsar Tunnelgatan. Det fanns ingen belysning vid barackema.
Ett hundratal meter in Tunnelgatan, efter korsningen med Luntmakargatan, ligger mynningen till den s.k. Brunkebergstunneln, en gångtunnel till Birger Jarlsgatan. Gatans högra södra sida sträckan från Luntmakargatan och fram till tunneln var blockerad av byggnadsställningar m.m. Tunneln var stängd vid den tidpunkt då mordet begicks. På tunnelns bägge sidor löper trappor mot Malmskillnads-
upp gatan. Den högra trappan var vid tillfället blockerad byggnadsställ-
av ningar m.m. Trappan är i fyra sektioner med sammanlagt ett nittiotal trappsteg. Till vänster om trappan på den norra sidan finns dels hiss, dels rulltrappa upp mot Malmskillnadsgatan. Såvitt känt fungerade både hissen och rulltrappan mordkvällen det finns ingen utredning som pekar i annan riktning.
Mordplatsen var alltså relativt väl, men ojämnt upplyst. Tunnelgatan utgjordes från och med de uppställda barackema vid mordtillfället
av en mörk och i långa stycken jämförelsevis trång passage.
Vittnen till själva händelsen
Ögonvittnen som framträtt I tingsrättens dom i målet mot Christer P finns antecknat ett drygt tiotal vittnen som uppgett att de sett gärningsmannen i anslutning till gämingen. Av dessa personer har två Anders B och Inge M uppgett
- att de sett hela händelseförloppet; övriga har uppgett att de riktat sin uppmärksamhet mot händelsen efter det första skottet.
I förundersökningsprotokollet i samma mål finns förhör med
ytterligare ett tiotal personer som uppgett att de sett gärningsmannen i anslutning till händelsen. Ytterligare drygt tio personer har varit på platsen eller passerat den vid mordtillfället och gjort iakttagelser som redovisas i förundersökningen. Även vittnena Lars J och Yvonne N har sett gärningsmannen, men då under dennes flykt. Efter rättegångama
156 Brottsutredningen i översikt
mot Christer P har ytterligare fem vittnen, som färdades i bil förbi platsen, trätt fram.
Sammanlagt finns det över 25 personer som har uppgett sig vara åsyna vittnen till själva händelsen eller delar av den. Flera av dem satt i bilar; trafiken Sveavägen stod still för rött ljus i den aktuella korsningen. Inget av dessa vittnen hade fram till och med rättegången mot Christer P kunnat lämna några uppgifter om hur gärningsmannens ansikte såg ut. Däremot finns del uppgifter om kön, längd, ålder och
en klädsel, se vidare om signalement nedan.
Efter rättegångama mot Christer P har vittnet Leif L uppgett att han känner igen Christer P från mordplatsen. Dessutom har nya vittnen trätt fram; sig ha sett Christer P bl.a. mordplatsen och tre
en som uppger som uppger sig ha sett honom ovanför trappan från Tunnelgatan.
Några vittnen har genomgått hypnos för att om möjligt frammana minnesbilder av gärningsmannens utseende m.m. Detta har varit resultatlöst.
Övrigt
Svea hovrätt, som höll syn mordplatsen dvs. rättens ledamöter studerade förhållandena på plats, konstaterade att belysningsförhållandena och då särskilt motljuset från Dekorimas skyltfönster varit sådana att "det inte varit möjligt att göra några säkra iakttagelser av detaljerna i ett ansikte". Den reflektionen gällde Lisbeth Palmes möjlighet att göra iakttagelser och den måste i än högre grad gälla de övriga vittnen som gjorde sina iakttagelser i motljus och dessutom från längre håll. Var och en som besöker mordplatsen en mörk vinterkväll kan lätt göra samma iakttagelse som hovrätten. Motljuset och ljusförhållandena i övrigt kan vara förklaringen till att ingen av de många vittnena kunnat återge uppgifter gärningsmannens ansikte. Anders B kan inte ha på-
om verkats av motljuset men väl av ljusförhållandena i övrigt och av att han var berusad. Det finns vittnen som liksom Anders B sett händelsen norrifrån, då i vinkel. Ingen av dessa personer har kunnat
men en annan lämna upplysningar hur gärningsmannens ansikte såg ut.
om
Det finns vittnesmål från personer som passerat mordplatsen strax
har Anja L hon och Inga Å de innan mordet begicks. Bl.a. uppgett att
hade varit bioföreställning som makarna Palme efter före-
samma ställningens slut promenerade Sveavägen söderut. De korsade Sveavägen vid Kammakargatan och gick därefter den östra gångbanan. De hade tänkt in Tunnelgatan och passera genom Brunkebergstunneln till Birger Jarlsgatan. Framme vid Tunnelgatan tyckte de emellertid att det kändes tomt och ödsligt. Efter att ha stått där ett litet
Brottsutredningen i översikt 157
och beslöt de i stället gå Kungsgatan. Väninnan Inga Å tag pratat att uppgav att de inte mött någon under promenaden på Sveavägens östra sida. I hörnet Tunnelgatan de helt ensamma."
var
Gärningsmannens signalement
Omständigheter som utretts Uppgifter från målsäganden och vittnen samt undersökningar som gjorts av SKL och PU gemensamt visar att mordet begicks av en man, som var över 175 cm lång men inte längre än ca 190 cm. Han bar en mörk jacka eller rock, dvs. längre jacka eller kortare rock.
Uppgifter från vittnen mordplatsen ger i övrigt följande bidrag till signalementet. Längd: De Vittnesuppgifter som lämnats under rättegångama mot Christer P gör det antagligt att gärningsmannen var ungefär 180-185
cm lång.
Ålder: Vittnena har inte beskrivit gärningsmannen sig
som vare yngre eller äldre; det är troligt att han var mellan 30 och 50 år gammal. Huvudbonad: Uppgifterna om gärningsmannen var barhuvad, hade keps eller någon form av mössa går isär. Ansikte, här: Inget av vittnena mordplatsen har kunnat lämna upplysningar om gärningsmannens anletsdrag. Förutom från målsäganden saknas det därför uppgifter från brottsplatsen om hur gämingsmannens ansikte såg ut. Rörelsemönszer: Vittnen har beskrivit mannens rörelsemönster som lunkande, klumpigt, haltande, rullande, som en elefant, smidigt som en stor björn etc.
Beträffande den s.k. fantombild som publicerades den 6 mars 1986 gäller att den grundades på uppgifter från en person som troligen inte sett mördaren; hennes iakttagelser gjordes vid en alltför sen tidpunkt i mordområdet. Det är därför troligt att fantombilden inte föreställer
mer mördaren, än att den skulle göra det.
21 Observera i denna del även uppgifterna om den s.k. dekorimamannen, se kapitel Utredning och utredningsresultat.
158 Brottsutredningeni översikt
Övrigt
Det har aldrig hållits något ingående signalementsförhör med Lisbeth Palme, i vart fall har uppgifter av det slaget inte dokumenterats. De uppgifter som hon lämnat om gämingsmannens utseende framkom successivt; den första tiden efter mordet hade hon ingen distinkt minnesbild av gärningsmannen. Lisbeth Palme har sedermera pekat ut den 1989 åtalade Christer P som gärningsmannen. Svea hovrätt ansåg inte att utpekandet räckte för slutsatsen att det bortom rimligt tvivel var styrkt att Christer P var gärningsman.
Gärningsmannens tillvägagångssätt
Omständigheter som utretts Inget vittne har sett fler än tre personer vid mordplatsen: Olof och Lisbeth Palme samt gärningsmannen. Att det rört sig om en och samma
skjutit och sedan avlägsnat sig Tunnelgatan österut får anses man som klarlagt.
Det får också anses klarlagt att gärningsmannen gick till väga följande sätt. Han sköt Olof Palme i ryggen, mellan skulderbladen och
ryggsömmen Olof Palmes rock, 10-30 cm avstånd. Han genom sköt därefter, inom några sekunder, ett andra skott som gick längsmed och träffade tangerade Lisbeth Palmes från ett avstånd 70-
rygg om 100 cm. Han avlägsnade sig sedan från mordplatsen och försvann vid sidan de byggbaracker som var tillfälligt uppställda på Tunnelgatan.
om
Det är troligt att gärningsmannen avvaktade något på brottsplatsen efter det andra skottet. Fyra vittnen lämnade inför hovrätten uppgifter av den innebörden.
Två av dessa vittnen Inge M och Anders B uppgav vidare att gärningsmannen först tagit ett steg tillbaka efter skotten. Det är alltså möjligt att gärningsmannen agerade så, det ter sig som en mer
men osäker uppgift.
Gärningsmannen flydde springande. Vittnesuppgiftema lämnar även utrymme för att han halvsprungit eller lunkat.
Övrigt
Gärningsmannens beteende efter skotten har av vittnena beskrivits så att han tog det lugnt och behärskat alternativt att han tvekade, som om han inte visste vad han skulle göra. Oavsett hur beteendet skall tolkas är det troligt att gärningsmannen stannat kvar några sekunder vid de beskjutna innan han gav sig iväg. Som framgår av det sätt vilket
Brottsutredningen i översikt 159
vittnena själva beskrivit vad de iakttagit, finns det till lika stort
synes utrymme för tolkningen att gärningsmannen varit kylig och kontrollerad som upprörd eller förvirrad. Därutöver finns alltså utrymme för möjligheten att själva observationen är oriktig.
Beträffande gärningsmannens beteende före skotten finns inga säkra iakttagelser. Ett vittne har uppfattat makarna Palme och gmingsmannen som ett sällskap om tre personer Anders B.22 Ett annat vittne Inge M hade följande minnesbild. En man stod vid Dekorimas skyltfönster mellan affärens entré och den s.k. avfasningen. Vittnet sade sig ha iakttagit mannen ett tre minuter, osäker på
par, men var tiden. Han såg fem-sex på väg norrut. Ungefär 20
personer passera sekunder därefter kom makama Palme gående förbi Dekorima i motsatt riktning, dvs. mot Kungsgatan. Mannen vid Dekorima följde då efter. Han tog eventuellt tag i Olof Palmes vänstra axel eller gjorde någon rörelse av det slaget, varefter två skott smällde. Det är alltså bara två personer som redovisat iakttagelser före skotten det gäller i vart fall för de utsagor som återgivits domstolarna. En dem berusad
av av var Anders B. Den andre Inge M hade goda möjligheter att göra iakttagelser; han satt tillsammans med några andra i sin bil andra sidan Sveavägen och väntade på höll att göra ett
en person som bankomatuttag. De bägge utsagorna är inte oförenliga, men den senare innehåller mer detaljinformation.
Det ter sig ganska troligt att händelsen utspelat sig ungefär så
som vittnet Inge M angett. Då beaktar vi inte bara Inge Mzs uppgifter, utan också vad Anders B uppgett, liksom Nicola F:s utsaga se nedan
om sitt möte med makarna Palme. Beträffande Inge Mzs uppgift att
om gärningsmannen skulle ha lagt sin hand på Olof Palmes axel har han själv sagt sig vara osäker. De tidsuppskattningar Inge M kommit att ange vinner inte heller stöd i annan utredning; uppgiften att han iakttog gärningsmannen flera minuter framstår tvärtom svår att förena
som med vad som i övrigt framkommit.
Gärningsmannens flykt
Omständigheter som utretts Gämingsmannen försvann springande, halvspringande eller lunkande vid sidan om de baracker som tillfälligtvis fanns uppställda Tunnel-
22Även vittnet Anders D den taxiförare som via sin växel larmade polisen har i förundersökningen talat om att han uppfattade de tre ett säll-
personerna som skap.
160 Brottsutredningen i översikt
gatan. Han tog sig sedan upp för trapporna mot Malmskillnadsgatan, fortsatte över denna och vidare nedför David Bagares gata österut.
Att det gick till detta sätt stöds av Vittnesuppgifter. Ett flertal vittnen har sett gärningsmannen försvinna in Tunnelgatan; ingen har lämnat uppgifter pekar i riktning. Ett vittne Lars J har upp-
som annan gett att han sett gärningsmannen springa uppför trapporna. Ett annat vittne Yvonne N har uppgett att hon sett en man springa nedför David Bagares gata, österut. Sedan det förstämnda vittnet förflyttat sig uppför
i gärningsmannens spår mötte han Yvonne N och frågade trapporna vart den flyende försvunnit, varpå hon svarade att hon mött mannen. Det får klarlagt att de iakttagit och att det alltså var
anses samma man gärningsmannen som sprang nedför David Bagares gata.
Beträffande hur gärningsmannen flydde, se om tillvägagångssättet
Av de två vittnena längs flyktvägen har det första uppgett att ovan.
tungt och det andra att mannen sprang samtidigt som mannen sprang han försökte stänga en ficka eller väska.
Övrigt
Bortsett från mordplatsvittnena finns det alltså bara två säkra vittnesiakttagelser gärningsmannen och ingen längre bort från mordplatsen
av än David Bagares gata. Det finns en del andra uppgifter som kan avse mördaren, dvs. det är möjligt att de denne, men ingen är säker-
avser ställd.
1996 och 1997 trädde ytterligare vittnen fram som uppgav sig ha sett de sedermera hade identifierat som Christer ovan-
en man, som för Tunnelgatstrappoma respektive David Bagares gata. Det kan diskuteras samtliga de uppgifter som därmed lämnats i denna del
om
gärningsmannen se vidare kapitel 6. kan avse
Det har spekulerats i att gärningsmannen fortsatt ned till Birger Jarlsgatan, försvunnit i flyktbil etc. Så kan det ha gått till men det finns inga egentliga indikationer stöder detta. Ett av mordutredningens
som tydligaste kännetecken är tvärtom att det finns så litet kunskap om vart gärningsmannen tog vägen efter det att han iakttogs på David Bagares gata. Iakttagelsen från David Bagares gata är för övrigt inte heller den säkerställd. Det vittne gjorde den är inte hörd i domstol.
som
Brottsutredningen i översikt 161
2.2.4 makarna Palmes
Omständigheter kring
biobesök
Bakgrunden till biobesöket
Omständigheter utretts som
Olof och Lisbeth Palmes biobesök hade inte föregåtts någon längre av planering. Det var privat och stod inte Olof Palmes agenda. Beslutet att bege sig in till stadens centrum för att bio fattades makarna av gemensamt efter det att Olof Palme kommit hem från sitt arbete. I ett telefonsamtal mellan Olof och Mårten Palme under kvällen berättade Mårten Palme att han och hans fästmö kvällen skulle senare se "Brödema Mozart Grand. Saken hade tidigare dagen diskuterats mellan Lisbeth Palme och Mårten Palmes fästmö. Lisbeth Palme hade också på sin arbetsplats nämnt att hon och Olof Palme tänkte på bio kvällen. Två filmer var då på tal, förutom den närrmda Mitt liv som hund, som visades på Spegeln som låg Birger Jarlsgatan, i en annan del av innerstaden. Uppgifterna om hur biobesöket kom till stånd härrör i första hand från Lisbeth Palme. De kompletteras uppgifter från Mårten Palme, av dennes fästmö och förhör med Lisbeth Palmes arbetsplats. personer Att biobesöket för Olof och Lisbeth Palmes del spontant bestyrks var vidare av att Mårten Palme hade köpt biljetter till sig och fästmön redan då han talade med sin far om saken och att det endast fanns ett fåtal av biljetter kvar då Olof Palme korn fram till kassan, varvid kassören Göran F sålde två ännu icke avhämtade biljetter, varit som reserverade för en direktör vid Sandrewsbiografema, eftersom det i övrigt bara fanns dåliga platser kvar och kassören enligt uppgift ansåg egen att paret Palme borde sitta bra. Beslutet att bio bör skiljas från beslutet just Bröderna att se Mozart på Grand. Biobesöket sådant har enligt vad framsom som kommit från de inblandade diskuterats i vart fall under eftermiddagen, liksom Lisbeth Palmes arbetsplats. Det finns också uppgift om att Olof Palme skall ha nämnt planen på ett biobesök då han under eftermiddagen intervjuades journalist, även fotograf närav en en var varande. Enligt Mårten Palme överenskoms vid telefonsamtalet mellan honom och fadern tidigare kvällen inget bestämt att föräldrarna om skulle komma till Grand. Sammantaget får det klarlagt att anses makarna Palme inte förrän tidigast timmarna före föreställningens start beslöt att de skulle bege sig till Grand för Brödema Mozart. att se
162 Brottsutredningen i översikt
Övrigt
När och hur beslutet biobesöket Grand fattades är av stor be-
om tydelse för utredningen. Skulle det ha rört sig om ett i förväg bestämt besök hade det kunnat känt för utomstående, då hade kunnat
vara som planlägga ett attentat utifrån denna kunskap. I och med att det inte var planerat kan den möjligheten uteslutas. Det som kan ha varit känt för i vart fall begränsad krets utomstående var att makarna Palme
en av funderade att på bio och att Olof Palme alltså skulle kunna tänkas lämna hemmet under kvällen. Det innebär att man inte kan utesluta möjligheten att någon övervakade Olof Palmes bostad utifrån denna förutsättning. Se vidare om övervakning nedan.
Färdvägen till Grand
Omständigheter som utretts Makama Palme lämnade sin bostad Västerlånggatan 31 strax efter halv nio. De gick Västerlånggatan mot Gamla stans tunnelbanestation, dit de anlände ungefär 20.40. De steg på ett tåg anlände 20.42 och avgick
som mot city 20.43. 20.47 stannade tåget vid station Rådmansgatan där makarna Palme steg De gick Sveavägen och fram till bio-
av. upp grafen Grand, dit de kom strax före kl 21.
Övrigt
Det finns ett flertal vittnesobservationer från detta förlopp: från det tillfälle då makarna Palme kom ut från sin port, från promenaden till Tbanan, från tunnelbanespärren, från perrongen, tåget, från station Rådmansgatan och från det att de anlände till Grand. Tågtiderna kommer från Storstockholms Lokaltrafik, SL.
Bland de många vittnesmålen finns inga påtagliga tecken på att makarna Palme skulle ha varit förföljda eller övervakade skuggade under I den mån de varit skuggade har det alltså skett utan att
resan. detta noterats de sett makarna Palme under deras
av personer som förflyttning från hemmet till Grand. Se vidare nedan.
Mystiska personer vid biografen Grand
Det finns ett antal redovisade iakttagelser av mystiska personer som uppehållit sig kring eller biografen Grand under mordkvällen. Utredningen i den delen har bl.a. klarlagt följande.
Brottsutredningen i översikt 163
Vittnet Lars E hördes första gången omgående efter mordet.
Han väntade i bil utanför Grand sina föräldrar, som befann sig på biografen. Strax före kl 23 iakttog han en man som uppehöll sig utanför biografen. Lars E fann mannen obehaglig och låste därför sina bildörrar. Lars E lyssnade bilradion och hörde nyhetssändningen kl 23. Mannen var fortfarande kvar. Filmen "Brödema Mozart slutade och folk strömmade ut på gatan. När det åter blivit lugnt borta.
var mannen Lars E gick in på biografen för att skaffa upplysning när den film
om hans föräldrar var på slutade. Han frågade en kvinna i foajén. Hon bröt lätt på finska.
Lars E åberopades som vittne i målet mot Christer P och då
uppgav bl.a. följande. Mannens ögon och ögonhålor hade skrämt Lars E och givit honom olustkänslor. Blicken hade etsat sig fast i minnet. Mannen hade burit en midjelång blåaktig jacka och en svagt gul, stickad mössa av rnilitärtyp. Vid ett konfrontationsförhör i december 1988
uppgav Lars E att Christer P:s utseende, framför allt blicken, otroligt likt
var Grandmannens. Han uppgav inför tingsrätten att han mycket säker
var på att Christer P var den person han iakttagit utanför biografen på mordkvällen.
Hovrätten ansåg att det Lars E berättat talade starkt för att det
var Christer P som denne sett utanför Grand. En viss tveksamhet kvarstod dock. Eftersom utpekandet skett avsevärd tid efter händelsen kunde han missta sig. Han kunde ha iakttagit en man som var mycket lik Christer P. Bl.a. på grund av Lars E:s vittnesmål drog hovrätten dock slutsatsen att det förelåg "en betydande sannolikhet för att Christer P befann sig utanför biografen Grand när makarna Palme lämnade denna.
Vittnet Birgitta W hördes första gången tiden närmast efter mordet. Hon hade tidigare föreställning på Grand och vid 2l-tiden
sett en var på väg ut från biografen. Hon iakttog då en man, som stod på gatan och tittade in i foajén. Han hade en otäck, sjuk blick som fick Birgitta W att reagera med obehag.
Birgitta W åberopades vittne i målet mot Christer P och
som uppgav då bl.a. följande. Hon såg mannen under några sekunder. Hon hade fäst sig vid mannens blick, som hon beskrev med ord som brinnande och sjukt stirrande. Han hade markerat ansikte med tydliga, markerade kinder och tunn mun. Han bar mörk jacka och hade mörkt hår eller mörk mössa. Birgitta W har gjort teckningar Dessa finns
mannen. intagna i förundersökningsprotokollet. I maj 1989 deltog hon i val-
en konfrontation. Hon uppgav att hon inte sett något fotografi den
av misstänkte före konfrontationen; däremot hade hon bild i tid-
sett en ningen där de centrala delarna av den misstänktes ansikte maskerat.
var
164 Brottsutredningen i översikt
Vid konfrontationen fann hon bland de tolv figurantema Christer P mest lik men något kraftigare än den man hon sett. När hon såg Christer P i rättssalen fann hon likheter mellan honom och den man hon sett.
Hovrätten ifrågasatte tillförlitligheten i Birgitta Wzs minnesbild och konstaterade att hon vid konfrontationen inte ansett sig kunna utpeka någon utan endast säga att Christer P var mest lik den man hon sett. Någon säker slutsats att Christer P befunnit sig utanför Grand vid
om 2l-tiden kunde därför inte dras grundval hennes vittnesmål.
av Hovrätten tillade i sammanhanget att ingen annan bevisning till stöd för att så skulle ha varit fallet hade förebragts.
Vittnena Anneli K och Margareta S hördes första gången dagarna efter mordet. Anneli K och Margareta S hade sett filmen Gå och Se Grand. Den slutade strax efter kl 23, något före Brödema Mozart; egentligen skulle den ha slutat senare, men filmernas start och faktiska speltid kan variera något se nedan. Efter filmen gick Anneli K toaletten. Margareta S har uppgett att hon medan hon väntade iakttog en man som stod på gatan omedelbart utanför dörrarna in till foajén. Mannen tittade in. Han hade en intensiv och mörk blick vilken Margareta S upplevde som spänd och ångestfylld. Det slog henne att det kunde vara en ful gubbe som tittade efter ensamma flickor. När hon tillsammans med Anneli K lämnade biografen stod mannen kvar utanför.
Enligt Margareta S hade mannen ett nordeuropeiskt utseende, var ca 175 lång, hade blå ögon, mörkt hår. Han bar glasögon, ljusbrun
cm mössa med uppfällda öronlappar, ljusblå halvlång jacka och mörkblå byxor
Anneli K lade märke till mannen när hon kom ut i foajén efter sitt toalettbesök. Hennes beskrivning av mannen liknade den Margareta S givit. Han hade stirrat konstigt genom dörren in i foajén; det mest iögonenfallande var hans stirrande blick och att han tycktes vänta
någon.
Varken Anneli K eller Margareta S har lämnat dokumenterade uppgifter huruvida de iakttagit vittnet Lars E. Margareta S har till-
om frågats hon tilltalades av någon medan hon väntade Anneli K.
om Frågan torde föranledd att Lars E uppgett att han tilltalat en
vara av kvinna i foajén brutit lätt finska, vilket Margareta S gjorde.
som Margareta S uppgav som svar frågan att hon inte hade tilltalats av nagon.
Brottsutredningeni översikt 165
Margareta S och Anneli K åberopades inte vittnen i målet mot
som Christer P. De har inte deltagit i någon konfrontation avseende Christer P.
4. Vittnet Inga Å hördes första gången
den 28 januari 1989, dvs. efter det att Christer P hade gripits.
Inga Å bevistade
samma bioföreställning som makarna Palme. I kön in till salongen, innan föreställningen börjat, lade hon märke till
en man som hon inte tyckte passade in i miljön. Den film hon skulle
se var avsedd för intellektuella människor och mannen i fråga inte intryck
gav av att vara sådan. Mannen stod längst fram i kön. När dörrarna till salongen öppnades lämnade han sin plats och gick såvitt Inga Å kunde
se mot utgången.
Inga Å beskrev
mannen som ca 185 cm lång, 35-40 år, kantiga anletsdrag, tre dagars skäggstubb och typiskt svensk utseende. På huvudet bar han en stickad mössa med någon text. Han hade plast-
en kasse i handen. Han gjorde ett nervöst intryck, han väntade
som om eller tittade efter någon.
Vid valkonfrontation i februari 1989 visade Inga Å intresse för
en ett antal av figurantema utan att säkert kunna identifiera någon dem
av som den man hon sett i biokön. En av dem hon intresserade sig för
var Christer vars rörelsemönster påminde det slängiga sätt på vilket
om mannen på Grand lämnat sin plats i kön.
Inga som även lämnade uppgifter om sin promenad efter föreställningen, då hon gick Sveavägen söderut och bl.a. stannade till vid korsningen Tunnelgatan, åberopades inte vittne i målet mot
som Christer P.
Mårten Palme lämnade på mordnatten uppgifter han
om en man som iakttagit utanför Grand efter föreställningen.
Mårten Palme hördes i målet mot Christer P och då bl.a. föl-
uppgav jande. Efter filmen stod han, flickvännen och föräldrarna och pratade utanför en bokhandel strax bredvid biografen. Mellan bokhandeln och biografen låg en möbelaffär. Där stod och tittade in i skylt-
en man fönstret. När Mårten Palme och flickvännen skildes från föräldrarna och började norrut passerade de mannen. Denne vände sig mot föräldrarna med fast blick. Mårten Palme passerade ungefär fem meters avstånd och iakttog mannen under någon sekund.
23 Inga Å förekommer i resningsmaterialet, eftersom
även hon efter det att Christer Pzs bild publicerats uppgav att hon kände igen denne, kapitel
se Genomgång av resningsmaterialet.
166 Brottsutredningen i översikt
Enligt Mårten Palme bar mannen en halvlång, blå jacka av nylon. Mannen hade fyrkantigt ansikte och smala läppar. Han trodde att
bar en mörk med knäppe skärmen försedd keps. Han uppmannen fattade vidare att mannen bar stâlbågade glasögon.
Vid konfrontation den 14 december 1989 fann Mårten Palme att
en två figuranterna, varav en var Christer inte kunde uteslutas vara
av den man han sett. Han kunde inte med säkerhet peka ut någon som
från Grand. Vid domstolsförhandlingama Mårten mannen uppgav Palme att Christer P lik den man han sett men att han var mycket
var osäker om identitet förelåg.
Hovrätten ansåg att det av vittnesmålet inte kunde "dras någon slutsats att den Mårten Palme såg var Christer P.
man som
Utöver dessa uppgifter har vittnet Pia som var samma film som makarna Palme, uppgett att hon iakttog betedde sig märk-
en man som ligt utanför Grand efter filmen. Denna person har säkert identifierats
Roger vilken sedermera åberopades som vittne mot Christer P. som Även vittnet Lars E lämnade uppgifter måste Roger Ö.
som avse
Ett antal vittnen har vidare rapporterat iakttagelser om personer som befunnit sig kring biografen Grand under mordkvällen. Ingen av dessa iakttagelser har dock sådan konkretion att de ger självständig kontur en Grandman.
Övrigt
Vittnet Lars E:s uppgifter talar med styrka för att en person som skulle kunna väntande gärningsman uppehållit sig utanför biografen
vara en vid den angivna tidpunkten. Detsamma får gälla Margareta Szs
anses och Anneli K:s iakttagelser, med den skillnaden att deras uppgifter inte prövats lika ingående Lars E:s. Det är vidare oklart om de sett
som
som Lars E. De lämnade signalementen tyder inte direkt samma person på det; däremot stämmer beskrivningen beteendet väl med vad Lars
av E Inga Å:s iakttagelse är isolerad; ingen har rapporterat
uppgett. annan något liknande och beskrivningen av den man hon sett i kön in till föreställningen stämmer inte in andra möjliga Grandmän". Mårten Palmes beskrivning stämmer inte den person Lars E uppger sig ha sett. Den Mårten Palme såg bar, enligt vad han sagt sig ha upp-
man fattat, stålbågade glasögon, vilket inte gällde för Lars E:s iakttagelse. Den Lars E såg hade vidare gulaktig mössa, vilket Mårten
man en Palme uteslöt beträffande den person han iakttagit. Beskrivningarna talar alltså närmast mot att Lars E och Mårten Palme sett samma
även det är möjligt de gjort det. Däremot synes det person, om
Brottsutredningen i översikt 167
signalement Margareta S och Anneli K lämnat ha överensstämmelser med Mårten Palmes beskrivning av den han sett. Beträffande
man Birgitta Wzs iakttagelse, slutligen, gäller att hon kan ha sett gämingsmannen, men att de uppgifter hon lämnat inte räcker för att bedöma huruvida det var samma Lars Mårten Palme eller
person som Margareta S och Anneli K såg. Birgitta W är även hörd i andra
— avsnitt av utredningen och har därvid känt igen drag även hos andra misstänkta än Christer P.
Med undantag för Inga Åzs uppgifter kan iakttagelserna
emellertid också sammanfogas i ett mönster. Birgitta W gärningsmannen när
ser denne nyligen upptäckt makarna Palme och intresserar sig för vilken film de skall på osv. Lars E ser gärningsmannen när denne i god tid återvänt för att invänta sitt offer. Margareta S och Anneli K
ser gärningsmannen när denne, i samband med det att besökarna på den föreställning dessa besökt lämnat biografen, efter makarna
spanar Palme. Mårten Palme, slutligen, gärningsmannen när denne
ser avvaktar en bit från sällskapet för att sedan ta förföljandet när
upp makarna Palme beger sig hemåt. Det finns vidare ett antal mindre pregnanta observationer i förundersökningsmaterialet kan in
som passa i ett sådant mönster. Denna sammanfogade slutledning ett antal iakt-
av tagelser innehåller dock stora osäkerheter och är alltför fragmentarisk för att ens kunna beskrivas som trolig. Däremot är den i och för sig möjlig.
Promenaden från Grand
Omständigheter som utretts
Den film makarna Palme såg slutade mellan 23.05 och 23.10. De dröjde sig kvar och lämnade salongen först när den i det närmaste
var tom. Efter att ha samtalat en stund med sonen och dennes fästmö utanför biografen begav de sig hemåt till fots den beskrivna färd-
ovan vägen. De synes ha gått relativt långsamt och stannat till vid åtminstone ett skyltfönster, klädbutiken Sari Sveavägens östra sida efter korsningen Adolf Fredriks kyrkogata. Mordplatsen är belägen tre kvarter söder om biografen Grand en sträcka på drygt 300 meter.
Filmens slut kan inte anges exakt. Den startade 21.15. Speltiden
var l timme och 49 minuter, men den faktiska speltiden kan variera beroende på att hastigheten på olika projektorer skiljer sig åt. Redovisningen av förloppet efter filmen grundas på Lisbeth Palmes uppgifter. Det finns vidare ett antal i utredningen redovisade vittnesobservationer,
24Uppgiften hämtad från GMP se kapitel 7, där sträckan anges till 330 meter.
168 Brottsutredningen i översikt
som stöder de uppgifter Lisbeth Palme lämnat. De avser personer som varit bioföreställning och promenerat Sveavägen söderut
samma samt därvid gått bakom och i vissa fall passerat paret Palme. De inkluderar vidare Ljubisa N, som arbetade i den korvkiosk som var belägen Sveavägen mellan Kammakargatan och Adolf Fredriks kyrkogata. Ljubisa N observerade paret Palme en bit efter klockan 23; han såg dem gå förbi söderut samma sida som korvkiosken. Nästa säkra observation gjordes av Nicola F som uppgett att han mötte paret
Sveavägens andra sida vid det s.k. Bonnierhuset, eller ungefär vid Sveavägen 56. Det är också den sista rapporterade observationen före mordplatsen.
Övrigt
Vissa Vittnesuppgifter tyder att någon följde efter makarna Palme. De passerat paret medan de ännu gick den västra sidan
personer som Sveavägen har visserligen inte sett någon förföljare. Den nämnde
av Ljubisa N har dock uppgett att en man gick tre till fem meter efter paret Palme se vidare nedan. En äldre dam, Kerstin N, som bodde Sveavägen 39, 6 trappor, har i förundersökningen uppgett att hon från sitt lägenhetsfönster ungefär vid den aktuella tidpunkten sett ett par över Sveavägen vid korsningen Adolf Fredriks kyrkogata, varvid en
kommit efter när de passerat över gatan. Kerstin N har dock ensam man
naturliga skäl inte kunnat identifiera makarna Palme från sin av utsiktspunkt sex våningar upp. Den likaledes ovan nämnde Nicola F har i förundersökningen uppgett dels att han bara mötte ett ungt par Sveavägen innan han mötte paret Palme, dels att han efter mötet med dem endast såg fram till det att han hörde två skott från
en person Tunnelgatshållet. Den beskrivning Nicola F gett av den man som kom bakom paret Palme och det Nicola F uppgett om hur den personen betedde sig när Nicola F vände sig om efter skotten, leder till slutsatsen att den han såg med all sannolikhet var vittnet Anders B.
Det finns alltså två indikationer Ljubisa N och Kerstin N att
- det kan ha gått någon efter paret Palme innan de kom över till Sveavägens östra sida och en indikation Nicola F på att ingen som kan
— — vara identisk med gärningsmannen följde efter dem när de väl befann sig den sidan.
De enskilda observationema om en förföljande man från Ljubisa N och Kerstin N är inte tillräckliga för att skall kunna slå fast att
ens man det är troligt att det fanns förföljande I förening med Mårten
en man. Palmes iakttagelse vid Grand bildar dock observationema ett fragmentariskt mönster gör det klart möjligt att någon följde efter. Till
som
Brottsutredningen i översikt 169
detta kan fogas Nicola F:s observationer, alltså innebär att ingen
som annan än vittnet Anders B skulle ha funnits bakom paret Palme.
Anders B har i sin tur uppfattat att tre
personer varav en var gärningsmannen befann sig framför honom just innan mordet begicks. I den mån gärningsman följde efter från Grand måste denne alltså ha
en passerat paret Palme någonstans vägen för att sedan invänta dem längre fram.
Vittnet Inge Mzs iakttagelse att någon stod och väntade vid hörnet Tunnelgatan Sveavägen kan inpassas i den bilden, dock bara under förutsättning att den tidsangivelse han lämnade i domstolarna, dvs. att gärningsmannen stått flera minuter och väntat, är oriktig.
Sammantagna bildar även alla dessa iakttagelser ett fragmentariskt mönster, som inte kan sägas vara så tätt att det låter sig beskrivas
som sannolikt, men det är uppenbarligen fullt möjligt att händelseförloppet utspelat sig detta sätt. Att mönstret kan synas ge en klar bild kompenserar dock inte vagheten i flera de ingående observationema;
av flera vaga iakttagelser kan typiskt sett inte fogas till annat än
samman en minst lika vag helhet. Svea hovrätt, som prövade hypotesen
om en förföljande gärningsman passerat och sedan inväntat Olof Palme,
som ansåg inte att Mårten Palmes uppgifter eller någon utredning ut-
annan gjorde bevis för att någon följt efter från Grand. Hovrätten ansåg däremot att Ljubisa Nzs iakttagelse visat att någon gått efter vid korvkiosken, men att det beträffande sträckan från denna till mordplatsen inte i utredningen fanns redovisat några iakttagelser att någon gått
om efter makarna Palme Kerstin N, som i förundersökningen redovisade iakttagelser från sitt lägenhetsfönster, åberopades inte i rättegången och hördes alltså inte som vittne.
Var makarna Palme övervakade
Några påpekanden
Frågan om Olof Palme varit övervakad tiden före mordet gäller dels fysisk övervakning, dels avlyssning. Frågan om avlyssning berörs vidare under nästa avsnitt.
För såväl frågan om fysisk övervakning huruvida avlyssning
som ägt rum gäller att det är svårt och ofta omöjligt att avgöra att ett visst förhållande inte förelegat. Att övervakning inte kan exempelvis
ägt rum svårligen bevisas genom en iakttagelse rörande detta icke-förhållande. I stället måste en sådan slutsats dras motsatsslut: någon över-
genom vakning har inte kunnat iakttas, alltså har övervakning inte Det
ägt rum. avgörande för bärigheten i en sådan slutsats är dels kvalitén i de iakttagelser som inte innefattat tecken övervakning, dels sannolikheten
170 Brottsutredningen i översikt
eventuell övervakning skulle ha låtit sig iakttas. Är den för att en senare sannolikheten låg spelar det mindre roll kvalitén iakttagelserna
om är hög; det går ändå inte att säga något bestämt om huruvida övervakning ägt rum.
Omständigheter som utretts Före makarna Palmes ankomst till biografen Grand finns det under mordkvällen inga redovisade observationer som klart tyder att Olof Palme skulle ha varit föremål för fysisk övervakning. Makarna Palme har under tiden från det att de lämnade bostaden fram till det att de anlände till Grand observerats av många personer som hörts under utredningen. De har av naturliga skäl tilldragit sig uppmärksamhet; för de flesta människor är det en särskild händelse att se en person som Olof Palme i levande livet. Flera av dem som hörts har uppgett att de tittat efter livvakter, men inte sett några.
Övrigt
Den sammantagna kvalitén de redovisade iakttagelserna är från den
av
angivna utgångspunkten ganska god. ovan
Beträffande sannolikheten för eventuell övervakning skulle ha
att en upptäckts måste bedömningen skifta för olika delar av förloppet. Under promenaden i Gamla stans kvarter fram till det att makarna Palme befann sig på tunnelbaneperrongen bör sannolikheten för att en eventuell förföljare skulle upptäckas relativt god. På tunnelbaneperrongen
vara måste det vara avsevärt svårare att upptäcka en förföljare, detsamma gäller under själva resan, bl.a. med tanke att det var mycket folk med på tåget. Även under det att makarna Palme steg och gick
av upp mot utgången och sedan till biografen Grand torde det ha funnits relativt goda möjligheter för en eventuell förföljare att smälta in i miljön. Det bör vidare noteras att det inte finns någon observation av makarna Palme under en längre tid av resan.
RRV-expertema ansåg sig efter en genomgång av materialet som huvudaltemativ, men med ett antal angivna reservationer, dock kunna godta att inget efterföljande skett mellan bostaden och tunnelbanestationen Rådmansgatan/biografen Grand. Mängden iakttagelser av makarna Palme i förening med det faktum att ingen sett någon som tyckts följa efter talar enligt vår mening i huvudsak mot att de varit skuggade. Att det samtidigt föreligger klar möjlighet för att i
en synnerhet en för uppgiften tränad person kunnat följa efter utan att detta har uppdagats i utredningsmaterialet är emellertid också tydligt.
Brottsutredningen i översikt 171
Frågan om övervakning analyserades av Säkerhetspolisen i
en undersökning våren 1986. På grunder i vart fall framstår
som numera som något oklara kom Säkerhetspolisen fram till att analysen talade för att Olof Palme hade varit övervakad eftermiddagen den 27 februari samt från det att han lämnade bostaden kvällen den 28 februari fram till det att han mördades kl 23.21, se kapitel Kartläggning Olof
av Palmes personliga förhållanden.
Var makarna Palme avlyssnade
Omständigheter som utretts Säkerhetspolisen genomförde dagarna efter mordet en relativt ingående sökning efter avlyssningsutrustning på såväl Olof och Lisbeth Palmes arbetsplatser som i deras hem. Undersökningsåtgärdema är redovisade i kapitel Kartläggning av Olof Palmes personliga förhållanden. Inga tecken avlyssning uppdagades. Fullständig säkerhet kring förhållanden av detta slag kan inte nås utan rivning väggar,
av uppbrytning av golv etc. åtgärder av det slaget vidtogs inte.
Säkerhetspolisen utförde likaledes en kontroll av teleledningama och den telestation till vilken Olof Palmes telefon var ansluten. Inga tecken avlyssning uppdagades. Det är i och för sig inte uteslutet att avlyssning hade ägt rum tidigare men att utrustningen hade avlägsnats efter mordet. Inte heller av sådana åtgärder uppdagades emellertid
några spår typ damrnspår i teleskåp.
Övrigt
RRV-expertema ansåg, som huvudaltemativ, det mycket osannolikt att buggning av bostaden förekommit och osannolikt att telefonavlyssning skett. Vi gör en motsvarande bedömning. Beträffande avlyssning under mordkvällen gäller att det är troligt att Olof Palmes privatbostad inte var vare sig buggad eller telefonavlyssnad. Såväl bostaden som telefoner med ledningar och anslutande kopplingscentraler har alltså undersökts utan att man kunnat finna spår avlyssningsutrustning.
av Det kan inte helt uteslutas att avlyssning i någon form likväl ägt
rum under mordkvällen, men det saknas i utredningen tecken att så skulle ha varit fallet. Sannolikheten för att en sådan avlyssning ägt rum, avslutats efter mordet men före undersökningen utan att detta efterlämnat några spår, får bedömas som mindre än sannolikheten för att någon följt efter makarna Palme till biografen Grand utan att detta upptäckts.
172 Brottsutredningen i översikt
2.2.5 Tidpunkter för mordet, larrnanrop
polisens
och polisens ankomst till brottsplatsen
Vissa påpekanden
I diskussionen om tidpunkterna för mordet, polisens larmanrop, ankomst till brottsplatsen bör man beakta att den osäkerhet som
m.m. föreligger tidsangivelsema kring mordet gäller mycket korta tids-
om rymder. Sekundnära tidsuppgifter kan frammana ett rekonstruerat skeende som ser ut att förlöpa långsammare än vad det verkliga skeendet gjort. Allt synes då överskådligare och man frestas att bryta ned analysen i allt kortare tidssekvenser. Men det är då viktigt att hålla i minnet att det förlopp som studeras var över på fem till tio minuter, att skeendet av Vittnesuppgifter att döma var kaotiskt och att de som var med det inte alls hade den överblick som vi nu har; den uttryck-
om ningspersonal poliser och ambulansmän som kom till platsen visste t.ex. inte att statsministern var inblandad ambulansen var inte ens larmad, utan råkade bara passera förbi.
En exakt tidsangivelse dokumenterats via Fröken Ur eller
som liknande kan ge intryck just av att man fått exakt visshet. Men sekunderna tickar hela tiden och även exakta tidsangivelser kan vara ungefärliga i sak. Vad betyder t.ex. en uppgift om att polis anlänt till platsen ett visst sekunden angivet klockslag Avses det ögonblick då polisbilen uppenbarade sig Eller då den stannade på platsen Eller då en polisman stigit ur bilen och börjat agera Det kan skilja flera tiotals sekunder mellan dessa moment. Till den tidsangivelsen knyts kanske sedan uppskattning av att ett följande förlopp bör ha tagit omkring
en
minut. Osäkerheten i det resultat då når är så stor att sekunden man beräkningen närmar sig det meningslösa. Ändå är det lätt fångas
att av sådana kalkyleringsförsök, för den som inte gjort dem själv utan
som bara tar del slutresultatet tenderar att te sig mer precisa och robusta
av än de i verkligheten är.
Vissa saker tar vidare längre tid än skulle kunna tro. Flera av
man de nedan återgivna dokumenterade larmsamtalen över telefon innefattar innehållsmässigt inte många repliker. Men den uppmätta samtalstiden ligger likväl kring halv minut se samtalen till och från LAC nedan.
en
Det sagda leder till skepsis inför användandet av exakta tidsuppgifter ett förlopp som är så fragmentariskt kronologiskt dokumen-
om
de första minuterna efter mordet Olof Palme. Det är viktigt terat som att läsaren har klart för sig att det alltid finns en felmarginal, att den ökar när beräkning läggs till beräkning och att analyser där halvminuter
avgörande betydelse måste tas med en nypa salt, i synnerhet i ett så ges komprimerat händelseförlopp som det som här studeras.
Brottsutredningen i översikt 173
Tidsuppgiftema i materialet måste betraktas med viss skepsis också från en annan synpunkt. Intresset för tidsangivelserna kring mordet väcktes relativt sent. Polisen har aldrig gjort något samlat försök att fastställa alla relevanta tidpunkter. Förhören i förundersökningen har inte inriktats tider. Det betyder att de uppgifter som finns i den vägen sällan har kontrollerats genom motfrågor och liknande. Detta förhållande, att utredarna i allmänhet inte varit inriktade på tidpunkter eller sådant som kan vara av kronologisk betydelse, innebär att tidsuppgifter ur tidiga förhör inte väger lika tungt som t.ex. signalementsuppgifter och annat vilket typiskt sett tillmätts större vikt både
av förhörsledare och förhörda.
Vissa tidsangivelser och kronologiska data
Det finns ingen exakt, säker tidsangivelse för mordet. Detsamma gäller för larmanropet över polisens radio och polisens ankomst till mordplatsen. Tidpunktema kan dock i viss mån uppskattas med ledning av vad som är känt om det händelseförlopp som följde direkt efter mordet. Utgångspunkten är vissa i och för sig säkra tidsangivelser. Tidpunkterna är avrundade till jämna tiotal sekunder, om annat framgår. 23.22.20 påbörjas registreringen av ett larmsamtal till larmcentralen 90 000 LAC. Samtalet spelas in automatiskt av LAC. På bandet finns tidsangivelser från "Fröken Ur inlagda. Den som ringer ögonvittnet Leif som för växeltelefonisten omtalar att det är mord Sveavägen och får svaret att han kopplas till polisen. Leif L, som ringer från sin biltelefon, väntar i knappt en och en halv minut på svar, därefter avbryter han 23.23.40 sitt larmförsök. Även detta framgår
av bandinspelningen; linjen bryts av ett brus, när Leif L lägger på. 23.23.40 ringer växeltelefonisten vid Järfälla Taxi till LAC. Samtalet spelas in med samma automatik som Leif L:s samtal. Växeltelefonisten har dessförinnan mottagit ett anrop från chauffören Anders D, i likhet med Leif L ögonvittne på mordplatsen. Anders D bad växeln larma polisen. Med anledning därav ringde växeltelefonisten till Stockholmspolisen direkt ej via LAC. Radiooperatören Ulf H vid sambandscentralen SBC tog emot larmet. Ulf H bad växeltelefonisten att kontakta Anders D för att be denne stanna kvar på platsen tills polis
25 Denna och de följande hänvisningama angående tidsuppgifter från LACbandet grundar sig kommissionens avlyssning av den kopia som finns hos PU.
174 Brottsutredningen i översikt
anlände. Hon gjorde detta och ringde sedan det bandet kl 23.23.40 noterade samtalet till LAC för att förvissa sig om att ambulans var larmad. Samtalet pågick till 23.24.20. 23.24.40 ringer Kennet är operatör LAC, till SBC. Även
som detta samtal är automatiskt bandat av LAC. På SBC svarar radiooperatören Jan H. Kennet E frågar om man på SBC känner till ett larm om skottlossning på Sveavägen. Jan H uppger att man SBC inte känner till ett sådant larm. Samtalet pågår till 23.25.10. 23.26.00 ringer radiooperatören Jan H från SBC till LAC. Samtalet bandas samma sätt som de tidigare samtalen. Jan H meddelar att SBC känner till larmet. Samtalet pågår till 23.26.20. 23.28.00 rapporterar ambulanspersonal till LAC enligt LAC:s bandinspelning att ambulansen med Olof Palme lämnar mordplatsen och är på väg mot Sabbatsbergs sjukhus. 23.31.40 rapporterar ambulanspersonal till LAC enligt LAC:s bandinspelning att ambulansen anlänt till sjukhuset.
Därutöver kan följande händelser eller kring mordplatsen relateras i kronologisk ordningsföljd:
Anders D larmar sin taxiväxel. Vittnet Anders D har i polisförhör uppgett följande. Han stod och väntade med sin taxi vid rött ljus i korsningen Sveavägen Tunnelgatan. Han stod i mittñlen på västra sidan väg in mot stan, dvs. söderut. Han greppade handmikrofonen till sin taxiradio sedan han registrerat det första skottet. Just dessförinnan hade ljuset slagit om till grönt. Han fick omgående svar
sitt anrop och bad växeln ringa polisen. Han uppskattade att samtalet med taxiväxeln tog högst trettio sekunder.
Leif L ringer 90 000 För att larma polis. Vittnet Leif L har i polisförhör uppgett följande. Han for med sin bil Sveavägen in mot stan, dvs. söderut. Han hörde först en knall och sedan en till varvid han blev varse vad som skedde. En framförvarande taxi gjorde en U-sväng och stannade invid brottsplatsen. Leif L gjorde detsamma och stannade framför taxin. Under manövem började han slå 90000 sin biltelefon. Han avbröt dock försöket eftersom han trodde att han var tvungen att slå 08 före larmnumret och han slog därför numret på nytt. Han fick svar LAC och kopplades till polisen. Samtalet spelades in, se ovan. Sedan han väntat en tid fick han klart för sig att en taxichaufför platsen larmat polis. Han avbröt då sitt larmförsök. Väntetiden uppgick som framgått till knappt en och en halv minut. På polisens uppmaning företog Leif L en egen rekonstruktion av händelse-
Brottsutredningeni översikt 175
förloppet. Han kom då fram till att det bör ha gått 43-45 sekunder från det första skottet till det att han fick svar 90 000 och kopplades vidare till polisen där han alltså aldrig fick svar.
Att Anders Dzs larmanrop i tiden satts före Leif Lzs larmförsök är en slutsats av de uppgifter de bägge sammantaget lämnat. Slutsatsen kan inte betraktas som säker.
En taxichaufför larmar polis på Kungsgatan. En taxichaufför vid Järfälla Taxi, som hört sin kollega Anders Dzs larmanrop, befann sig Kungsgatan några hundra meter öster om Sveavägen. Han såg en polisbil på platsen och gjorde poliserna, kommissarien Gösta Söderström och dennes chaufför Ingvar W, uppmärksamma händelsen. Polisbilen körde direkt mot mordplatsen.
Kommissarie Gösta Söderström kommer till mordplatsen. Polisbilen med Gösta Söderström och Ingvar W anlände till mordplatsen som första polispatrull. De uppgav att de under färden hört ett larmanrop från SBC på radion.
En ambulansman på Kungsgatan iakttar en polispiket på väg mot mordplatsen. En ambulans från Sollentuna, som sedermera skulle komma att vinkas in vid brottsplatsen "So11entuna—ambu1ansen, färdades Kungsgatan västerut, för tillfället utan utryckningsuppdrag. En av ambulansmännen har uppgett följande. När ambulansen befann sig 50-100 meter från korsningen Sveavägen iakttog han en polispiket under utryckning. Den körde Sveavägen norrut förbi Kungsgatan i hög fart. När ambulansen kom fram till Sveavägen slog ljuset om till rött och den stannade för att invänta grönt ljus. Därefter svängde ambulansen till höger Sveavägen och körde i lugn takt norrut.
Händelsema under 4 och 5 kan ha inträffat ungefär samtidigt.
Den första polispiketen kommer till mordplatsen. Polispiketen 3230 under befäl av Kjell Ö Söderrnalmspiketen anlände som andra polispatrull till mordplatsen. Den hade svarat på larmanrop från SBC och korn från Brunkebergstorg. Det bör alltså vara den polisbil som den nyss omnämnda ambulanspersonalen iakttagit. 7.26 "S0llentuna-ambulansen vinkas in vid mordplatsen. Den ambulans, som kommit från Kungsgatan passerade mordplatsen och vinkades in. Den var som framgått inte larmad och dess personal kände inte till händelsen.
26Det går inte avgöra vilken denna och den i texten nästföljande händel-
att av sen som inträffat först. De har därför samma nummer.
176 Brottsutredningen i översikt
7.27 Den andra polispiketen kommer till mordplatsen. Polispiketen 1230 under befäl av Christer P Norrmalmspiketen anlände tredje
som polispatrull. Den hade också svarat larmanrop från SBC och korn från Norra Bantorget där den befann sig på en bensinmack och tankade när larmet gick ut.
"Sabbatsbergs-ambulansen kommer till mordplatsen. Den larmade ambulansen, som kom från Sabbatsbergs sjukhus, anlände till mordplatsen.
Ambulanserna far från mordplatsen. Sollentuna-ambulansen med Olof Palme körde mot Sabbatsbergs sjukhus. Sabbatsbergsambulansen körde efter. Ambulanspersonalen rapporterade 23.28.00 till LAC se ovan.23
Övrigt
Vissa skeenden kan uppskattas tidsmässigt med ledning av vad som genom Vittnesuppgifter eller på annat sätt är känt dem:
om
Den ambulansman som gjorde iakttagelsen av polispiketen under färden Kungsgatan västerut, upp mot Sveavägen, uppskattade att det tog en halv till minut från det att han såg polispiketen till det att
en ambulansen blev invinkad vid mordplatsen.
Ambulansmannen och hans kollega har uppgett följande de
om åtgärder de företog på mordplatsen. De hade inget utryckningsuppdrag vid tillfället utan patrullerade i väntan uppdrag. När de vinkades in vid Tunnelgatan gick ambulansmannen ur för att bilda sig
en uppfattning om vad som skett. En kraftigt blödande man låg trottoaren. Ambulansmannen talade med folk platsen. Samtidigt tog hans kollega fram bår, syrgas och De satte in svalgtub och försökte
sug. få in syrgas. Den skadade ingen av dem visste att offret var
statsminister Olof Palme blödde då ännu mera. De öppnade rock och
kavaj samt klippte upp skjortan för att inspektera skadan. De fann ett litet hål omedelbart till höger bröstkorgens mitt. De lyfte sedan
om upp den skadade bären, rullade fram denna till ambulansen för att lasta in den. I det ögonblicket anlände den larmade ambulansen från Sabbatsberg och dess personal biträdde i arbetet. De försökte få Lisbeth Palme att åka i den andra ambulansen, vilket hon dock inte ville.
27Se föregående
not. 28Texten innefattar korrigering lydelsen i det avlämnade betänkandet, där
en av det sades att "Sabbatsbergs-ambulansen rapoiterade till LAC. En motsvarande korrigering har gjorts andra ställen där denna rapportering omnämns.
Brottsutredningen i översikt 177
Ambulansmannen uppskattade den tid Sollentuna-ambulansen var på platsen till mellan två och fyra minuter.
Uppgifterna innebär således att det skulle ha tagit minst två och högst fyra minuter för Sollentuna-ambulansen och dess personal att 0 gå bilen samt bilda sig uppfattning händelsen och skador-
ur en om nas art sätta in sug och syrgas öppna rock och kavaj samt klippa upp skjortan besiktiga skadan lyfta och spänna fast Olof Palmes kropp båren
upp rulla fram till ambulansen och lyfta in båren diskutera med Sabbatsbergs-ambulansens personal och Lisbeth Palme
0 starta bilen och börja köra mot Sabbatsberg den tidpunkt då
rappor-
ten att transporten var på väg registrerades hos LAC, se ovan
Med tanke de förhållanden som enligt vad som framgått av vittnesmål ha rått platsen och att personalen inte haft möjlighet att
synes förbereda sig för de åtgärder som måst vidtas är det rimligt att utgå från att ambulansmannens tidsuppskattning stämmer, dvs. att det är möjligt att hela händelseförloppet kan ha passerat på två minuter, men att det kan ha tagit fyra minuter. Det förefaller troligt att det tagit i vart fall tre minuter.
Den taxichaufför, som gjorde poliserna Kungsgatan uppmärksamma händelsen, Anders A, har uppgett följande i förundersökningen. Han stod och väntade på Kungsgatan vid restaurang King Creole, när han hörde kollegan Anders D:s anrop till växeln om skottlossningen Sveavägen. Efter det att taxiväxeln bekräftat att polisen var larmad, vilket Anders A uppskattade att det skedde en till en och en halv minut efter Anders D:s anrop, fick han syn en polisbil andra sidan Kungsgatan. Han steg ur sin bil, stoppade polisbilen och berättade vad som hänt. Han uppskattade att detta tog ca 20 sekunder, högst en halv minut. Polisbilen satte sedan full fart mot mordplatsen. -Innebörden av detta är att det skulle ha gått l minut och 20 sekunder till 2 minuter från Anders D:s anrop till taxiväxeln och polisbilens avfärd mot mordplatsen. I jämförelse med vad som gäller p l och 2 ovan, där tidsuppskattningama kan jämföras med ett visst faktiskt skeende, vars tidsutdräkt kan bedömas i sig, är Anders Azs upp-
29Det har inte gjorts någon rekonstruktion händelserna brottsplatsen efter
av mordet och således inte heller av ambulanspersonalens åtgärder.
178 Brottsutredningen i översikt
skattning i högre grad en subjektiv bedömning av hur lång tid han upplevt att det gått mellan de angivna händelserna. Emellertid kan den jämföras med vad växeltelefonisten har gjort, åtgärder som delvis finns dokumenterade.
Det är klarlagt att växeltelefonisten vid Järfälla Taxi ringde till LAC 23.23.40. Dessförinnan hade följande skett.
Anders D observerar mordet
Anders D anropar taxiväxeln och får
svar
Anders D och växeltelefonisten kommunicerar om händelsen
Växeltelefonisten tar fram telefonnummer och ringer upp SBC
Växeltelefonisten rapporterar händelsen till SBC/Ulf H
Växeltelefonisten anropar Anders D och ger honom Ulf H:s in-
struktioner 7. Växeltelefonisten ringer 23.23.40 till LAC enligt ovan
Taxichauffören Anders A:s uppskattning innebar således att det skulle ha gått en till en och en halv minut mellan Anders Dzs larm till taxiväxeln och växelns bekräftelse till Anders D. Det kan med hänsyn till vad som alltså försiggick under den tidsrymden p. 3-6 förefalla rimligt, bl.a. med hänsyn till larmsamtalet. Med tanke den tid de enligt ovan uppmätta LAC-samtalen tog i anspråk växeltelefonistens
påföljande samtal till LAC pågick t.ex. 40 sekunder synes det troligt
att det tog åtminstone bortåt en minut från det att hon avslutat samtalet med Anders D till det att hon avslutat samtalet med operatören på sambandscentralen.
Om man till detta lägger Gösta Söderströms uppgift att han hörde larmet strax efter det att han gett sig av mot mordplatsen och antar att den är riktig, betyder det att larmet gick ut i runda sekundtal en och en halv till två minuter efter det att Anders D larmade sin växel. Det talar också för att det dröjde ett tag från det att operatören på sambandscentralen avslutat larmsamtalet med växeltelefonisten vid Järfälla Taxi till det att larmanropet gick ut.
Vittnet Leif L larmade polisen via 90 000 på sin biltelefon direkt efter mordet, samtidigt som han gjorde en manöver med sin bil och parkerade. Detta samtal är inregistrerat på LAC:s band som påbörjat sekunderna före 23.22.20. Leif L avslutade samtalet utan att ha kommit fram till sambandscentralen. Det larm nådde sambandscentralen
som kom alltså i stället via den taxichaufför, Anders D, som också var vittne till händelsen. Taxichauffören torde ha agerat i samma skede som Leif L kanske något tidigare än denne; han uppgav att han tog radio-
kontakt med växeln direkt efter skotten.
Brottsutredningeni översikt 179
Taxichaufförens larm gick alltså till den egna taxiväxeln, där telefonisten sedan ringde till sambandscentralen inte via 90 OOO/LAC. Växeltelefonisten kan inte rimligen ha kommit fram dit tidigare än när Leif L först fick hos LAC. Medan denne endast hade att slå 90 000
svar
låt att han fick slå numret två gånger och att han samtidigt - vara manövrerade sin bil passerade det larm nådde fram till sam-
- som bandscentralen först via taxiradion till taxiväxeln. Kontakten med sambandscentralen bör därför ha etablerats tidigast 23.22.20, troligen
Det är troligt att samtalet mellan växeltelefonisten och samsenare. bandscentralen pågick mer än en halv minut och att operatören därefter kunnat påbörja larmanropet polisradion. Klockan bör då ha varit omkring 23.23.
Vissa oanvändbara tidsangivelser och i tiden fastställbara händelser
Det finns ett antal enskilda händelser, som vore av intresse att placera in tidsmässigt, likväl inte kan bestämmas med tillräcklig
men som noggrannhet i tiden. Det gäller framför allt händelser relaterade till verksamheten vid SBC och den förekommande radiotrafiken mellan poliser. Dessutom gäller det uttagstider för en s.k. bankomat i mordplatsens närhet. Tidsangivelser i SBCss datorer. Verksamheten i SBC var vid denna tidpunkt till stor del datoriserad. Varje radiooperatör hade tillgång till dataskärmar, där alla aktuella ärenden kunde följas. En operatör som beordrade ett ingripande av något slag skrev in åtgärden i datorn, varvid ett "ingripandemeddelande", ett s.k. IM, registrerades. När operatö-
bekräftade registreringen åsattes meddelandet automatiskt en tid av ren datorn. Den operatör tog emot larmet från växeltelefonisten vid
som Järfälla taxi gjorde sådan registrering. Det är oklart om han be-
en kräftade den redan omedelbart efter det att han talat med Järfälla taxi eller först efter det att han fått svar sitt eget 1armanrop.3° Ingripandemeddelandet åsattes i alla händelser tiden 23.23.
Denna tidsangivelse, liksom andra IM-tider från mordkvällen, är emellertid inte heller som tidsangivelse betraktad tillförlitlig. Skälet är dels att datorklockan inte utvisar sekunder, vilket betyder att den verkliga tiden kan ha varit från 23.23.00 till 23.23.59, dels att det inte finns några garantier för att den gick rätt. Klockan kontrollerades inte
30 Operatören har i samtal med företrädare för den tidigare Palmekommissionens sekretariat uppgivit att han gjorde bekräftelsen i det första momentet, se kapitel F ördrbjning i sambandscentralen m.m.
180 Broztsutredningen i översikt
efter händelsen. Kommissionen har vid sina besök kunnat konstatera att datorklockan gått bortåt en minut fel systemet för tidsangiveler och ingripandemeddelanden har vid dessa besök enligt uppgift varit detsamma som under mordkvällen. Tillsammans med den inexakthet som följer av att sekunder inte visas innebär det att tiden 23.23 kan avse allt från 23.22.00 till 23.24.59, dvs. ett tre minuter, spann om man antar att klockan kan en minut fel vardera hållet. Eftersom så ungefärliga tidsangivelser är ointressanta i det här sammanhanget måste man alltså bortse från IM-tidema när det gäller att fastställa absoluta tidpunkter. Av dessa skäl har vi inte ansett att de tidsangivelser som registrerats via SBC:s dator är användbara underlag för våra som bedömningar i denna del.
Radiotrafiken. Uppgifter om förekommande radiotrafik är svåra att belägga i allmänhet och i synnerhet omöjliga att anknyta till exakt tid. Radiotrañken spelades inte in, oavsett om den ägde mellan rum enskilda enheter eller med SBC inblandad. Att helt eller delvis fastställa innehållet i och tidpunkter för den radiotrafik förekom under som mordkvällen och natten är därmed i princip lika svårt att i eftersom hand fastställa vad som sagts och när det sagts mellan de poliser som fanns och kring brottsplatsen. Vi har därför inte försökt att oss rekonstruera kommunikation av det slaget. En händelse som därför inte kan bestämmas tidsmässigt är när Gösta Söderström anropade SBC från brottsplatsen och uppgav offret vem var. Flera har omvittnat att de hört detta. Det torde ha skett någon gång kring 23.30.
Bankomatuttag. En person i brottsplatsens närhet gjorde ett bankomatuttag i nära anslutning till mordet. Det rör sig om Helena fästvars man Inge M var ögonvittne till händelsen. Inge M var den person som uppgav att han från andra sidan Sveavägen iakttog gärningsmannen när denne väntade vid Dekorimas hörn. Själv väntade Inge M alltså på Helena som i samma tog ut i bankomaten Tunnelveva pengar gatans andra sida, sett från Inge Mzs position. Bankomatuttaget är av bankens dator regisrerat till 23.18.l5 23.l8.56. Av polisens utredning framgår att klockan hade ett larmsystem som skulle varna om den gick mer än två minuter fel. Redan denna tillåtna felmarginal gör tidsangivelsema mindre intressanta. Varningssystemet dessutom var urkopplat den aktuella helgen. Till ytterrnera visso ställdes klockan i själva datorsystemet dvs. den klocka mot vilken eventuell felvis- - en
3 Det kan tilläggas att det i polisspårsdiskussionen ifrågasätts dessa tider om kan ha varit manipulerade; åberopas de inte kan den diskussionen undvikas i det här sammanhanget.
Brottsutredningen i översikt 181
ning skulle stämmas manuellt och utan anknytning till Fröken
av - Ur eller motsvarande. Tidsangivelsen är alltså otjänlig som underlag i detta sammanhang.
Sammanfattande anmärkningar
Tidpunkten för mordet. Inspelningen Leif L:s larmförsök, i förening
av med hans uppgifter att det tog drygt 40 sekunder från det första
egna skottet till det att han kom fram till LAC:s växel, talar för att mordet begicks cirka 23.2l.30. Det antagandet är förenligt med övriga uppgifter om skeendet. Tidpunkten för växeltelefonistens samtal med LAC, dvs. 23.23.40, bedömd i förening med de åtgärder hon i vart fall vidtagit dvs. utan hänsynstagande till hur lång tid som kan ha förlöpt mellan de handlingsmoment hon utförde talar således för att det bör
ha gått minuter från Anders Dzs larm till det att hon ringde det kl
ett par 23.23.40 registrerade samtalet till LAC. För polisens ankomst till platsen finns ingen tidsangivelse, den får beräknas eller uppskattas. En sådan beräkning eller uppskattning måste ta sin utgångspunkt i någon säker tidsangivelse, till vilken polisens ankomst kan relateras. En sådan tidsangivelse är ambulansernas avfärd från brottsplatsen. Den skedde något före 23.28.00, då ambulanspersonalen rapporterade börjat åka mot sjukhuset. Det får med
att man tanke de åtgärder vidtogs på platsen m.m. betraktas som säkert
som att den första ambulansen då varit plats minst två minuter.
Det är klarlagt att Gösta Söderströms bil anlände först, därefter Södermalmspiketen och att Sollentuna-ambulansen kommit efter dessa två. Det är vidare ostridigt att fordonen anlänt med vissa mellanrum. Hur långt mellanrum det var mellan polisbilarna finns det inga exakta belägg för, det saknas skäl att inte ta fasta ambulansmannens
men uppgift att ambulansen låg knappt halv till en minut bakom
om en piketbussen. Eftersom det alltså finns en någorlunda säker uppgift om när ambulansen anlänt i förhållande till piketbussen tar den närmast följande framställningen sikte på när piketbussen kan beräknas ha kommit till mordplatsen. Piketbussen är även från larmsynpunkt mer intressant, eftersom den till skillnad från Gösta Söderströms bil anlände som en följd av anropet över polisradion.
Om ambulansen varit på mordplatsen åtminstone två minuter när den 23.28 for till sjukhuset, måste polispiketen ha varit på plats senast
halv minut dessförinnan, dvs. 23.25.30. Utgår i stället från att en man ambulansen varit mordplatsen fyra minuter och att den anlände en minut efter polispiketen, dvs. den andra änden av det möjliga
182 Brottsutredningen i översikt
tidsintervallet, skulle det innebära att polispiketen anlänt redan 23.23
till mordplatsen.
Som ovan redovisats förefaller det troligt att ambulansen varit
oss på plats minst tre minuter. Det betyder att det också är troligt att polispiketen varit på plats senast 23.24.30.
Tidpunkten för larmanropet. Det är ostridigt att patrullen i Södermalmspiketen svarat SBC:s larmanrop och att den då befunnit sig vid Brunkebergstorg samt att den omgående kört till mordplatsen. Det kan ha tagit bortåt 30 sekunder från det att larmanropet gick ut till det att piketbussen var på mordplatsen. Tiden för larmanropet kan således beräknas till tidigast 23.22.30 och senast 23.25.00. Bedömer
man, som vi gjort, det som troligt att polispiketen plats senast 23.24.30,
var innebär det sagda att larmanropet gått ut senast 23.24.
Ett sätt att komma något längre i precisering är att väga in omständigheterna kring taxichauffören Anders A:s uppgifter. Han påkallar Gösta Söderströms uppmärksamhet efter det att växeltelefonisten över taxiradion bekräftat kollegan Anders D:s larm. Växeltelefonisten lämnade denna bekräftelse innan hon ringde till LAC ambulans.
om Det samtalet finns som framgått registrerat, det påbörjades 23.23.40. Om man vidare utgår från att hon ringde detta samtal direkt efter det att hon bekräftat Anders D:s larm, bör Anders A:s kontakt med Gösta Söderström och Ingvar W ha ägt rum ungefär samtidigt växel-
som telefonisten får kontakt med LAC, dvs. 23.23.40. Det bör ha tagit Söderström högst 30 sekunder att komma till mordplatsen från den plats på Kungsgatan där han talat med Anders A.
Denna beräkning är oberoende av vad man antar om den tid ambulanspersonalen tillbringade brottsplatsen. Den kan därför
användas som en kontroll av de slutsatser dragits utifrån dessa
som antaganden. Den bygger således dels den säkra uppgiften om när Växeltelefonisten vid Järfälla taxi ringde till LAC om ambulans, dels på att hon dessförinnan bekräftat polislarmet över taxiradion, dels på taxichauffören Anders A:s uppgift att han hört denna bekräftelse och
32 Antagandet är teoretiskt. Att Södermalmspiketen skulle ha anlänt 23.23 är i praktiken uteslutet. Då pågick ännu vittnet Leif Lzs larmförsök. På bandet hörs Leif L och hans passagerare tala. Det finns ingen anledning att tro att Leif L skulle ha hängt kvar linjen för att larma polis, polisen redan hade anlänt.
om Den första polispatrullen kan således ha anlänt tidigast då larmförsöket avslutades, vilket var cirka 23.23.40. 33Detta tiden från det
avser att anropet påbörjades till det att patrullen var plats. Kommunikationen mellan sambandscentralen och patrullen kan ha pågått under tiden. Det är alltså möjligt att radiokommunikationen avslutades kort innan patrullen kom fram.
Brottsutredningeni översikt 183
därefter omgående påkallat Gösta Söderströms uppmärksamhet, dels att Söderströms bil därefter åkt snabbt och direkt till mordplatsen. Beräkningen leder med vissa avrundningar till slutsatsen att Gösta Söderströms bil anlänt till mordplatsen 23.24, eller strax därefter.
Om till detta lägger antagandet att Södermalmspiketen anlänt
man 10-20 sekunder efter Gösta Söderström och att det tagit den 30 sekunder att köra från det att larmanropet gick ut, kan tidpunkten för larmanropet bestämmas till kort före den tidpunkt då Söderström anlände till mordplatsen. Det stämmer med uppgift som Söderström
en lämnat, nämligen att han hörde larmanropet över radion när han svängde in Sveavägen väg till mordplatsen, dvs. några sekunder innan han var framme. Det skulle med andra 0rd innebära att larmanropet gick ut omkring 23.24 eller strax dessförinnan. Det är i princip
resultat beräkning utifrån antagandet att Sollentunasamma som en ambulansen tillbringade tre minuter mordplatsen leder till.
Beträffande lannanropet föreligger dock en dokumenterad uppgift
gör att tiden kring 23.24 kan sättas i fråga. På det s.k. LAC-bandet som finns nämligen ett samtal registrerat 23.24.40, där operatören vid SBC Jan H fråga från LAC uppger sig inte känna till något larm om skottlossning Sveavägen. Samtalet pågick till 23.25.10. 23.26.00 ringde Jan H, fortfarande enligt LAC-bandet, tillbaka till LAC och
att SBC fått in larmet. Det finns ingen tidigare utredning om uppgav dessa samtal; Jan H är inte hörd av vare sig polisen eller tidigare kommissioner. I detta sammanhang utgör emellertid uppgiften om detta samtal kontraindikation, inte stämmer med vad vi i övrigt be-
en som dömt troligt, vidare kapitel Fördröjning i sambandscentralen
som se m.m. Sammanfattning. De exakta tiderna för när mordet inträffade och för händelser i det följande skeendet är fragmentariskt dokumenterade. Det är svårt att under de förutsättningarna i efterhand rekonstruera ett händelseförlopp varat några minuter. Med reservation för att upp-
som gifterna måste betraktas ungefärliga och att även andra osäkerheter
som föreligger har kommit fram till följande.
Tidpunkten för mordet kan beräknas till cirka 23.21.30. Den första larmade polisbilen anlände till mordplatsen senast 23.25.30. Det grundas att ambulansen, som lämnade mordplatsen 23.28, varit där minst två minuter och att den anlänt minst en halv minut efter den larmade polisbilen. Eftersom det förefaller oss troligt att ambulansen
på plats minst tre minuter, beroende på de åtgärder som personalen var ostridigt vidtog platsen, förefaller det också troligt att den första
oss larmade polispatrullen anlände senast 23.24.30.
184 Brottsutredningen i Översikt
Larmanropet gick ut när den larmade polisbilen befann sig vid Brunkebergstorg. Det är troligt att det gått bortåt trettio sekunder från den tidpunkten till polisbilens ankomst till brottsplatsen. Larmanropet har då gått ut senast 23.25, troligen senast 23.24. Beträffande den sistnämnda bedömningen finns dock en uppgift på det s.k. LAC-bandet om ett samtal där en operatör SBC uppger sig inte känna till händelsen klockan 23.24.40. Detta understryker möjligheten att larmet
av trots allt inte gått ut förrän 23.25.
3 Vissa
generella utredningsåtgärder
m.m.
Kapitlets innehåll
I detta kapitel redovisas en del generella utredningsåtgärder. Med generella utredningsåtgärder avses här åtgärder som inte vidtagits i efterforskandet av viss gärningsman eller med bäring på något särskilt motiv eller någon särskild brottshypotes. Till åtgärder av det slaget hör flera av de saker som rutinmässigt görs i en brottsutredning med okänd gärningsman. Sådana åtgärder vidtogs tidigt i utredningen och de har då varit föremål för redovisning och granskning av de tidigare kommissionerna. Beträffande inledande spaningsinsatser, brottsplatsundersökning, tipsmottagning, kontakter med rättsläkare och andra experter, registrering, m.m. hänvisar därför till i första hand Juristkommissionens rapporter, där åtgärder och förhållanden av detta slag behandlas.
Vår redovisning inskränker sig till sådant som gjorts senare eller som av andra skäl behöver redovisas ytterligare. Det gäller tre huvudavsnitt, som granskat särskilt: Kartläggningen av Olof Palmes personliga förhållanden, Vapen- och ammunitionsundersökningarna samt lnhämtandet av Utrikespolitisk sakkunskap via UD. Under rubriken Övrigt redovisar vissa andra generella utredningsåtgärder, som ansett oss böra uppmärksamma. Det gäller bl.a. utredningen av walkietalkie-observationer, utsändandet av de s.k. fantombilderna och utlysningen av en belöning för tips som kunde leda till att gärningsmannen grips. Vi har även låtit göra en specialstudie av de s.k. dörrknackningar som förekom efter mordet.
Till generella utredningsåtgärder hör också analyser av den typ som gjordes i arbetet med gärningsmannaprofilen, GMP. Detta arbete redovisas särskilt i kapitel 7.
Kapitlet avslutas med våra sammanfattande anmärkningar, där riktar särskild uppmärksamhet mot vissa förhållanden och redovisar vissa synpunkter.
186 Vissa generella utredningsåtgärder
m.m.
3.1 av Olof Palmes
Kartläggning
förhållanden
personliga
Den kartläggning av Olof Palmes personliga förhållanden som gjorts har i PU-materialet registrerats under avsnittet T Kartläggning av
offrets personliga förhållanden
Huvudavsnittet består främst av förhör med personer som kunde tänkas ha kännedom om Olof Palmes personliga förhållanden, såsom anhöriga, vänner och medarbetare. Det finns vidare dokumentation av tekniska säkerhetsskyddsundersökningar, kontroll av vilka möjligheter som fanns till övervakning av bostaden etc. En del av materialet innehåller kopior av dokument som återfanns i det Säkerhetsskåp som fanns
Olof Palmes tjänsterum.
I avsnittet finns också tips som rör Olof Palmes personliga förhållanden och utredningsåtgärder i anledning av dessa. Dessa uppslag redovisas bland övriga enskilda uppslag i kapitel
3.1.1 Förhör med närstående
personer
Under två skilda uppslag i detta avsnitt återfinns samtliga förhörsprotokoll, konfrontationsprotokoll och de övriga utredningsanteckningar som avser Lisbeth Palme respektive Mårten Palme. En redogörelse för dessa återfinns annan plats i kommissionens material se kapitel Särskilt förhörsåtgärder under medverkan måls-
om m.m. av äganden Lisbeth Palme. De har i mycket liten utsträckning berört Olof Palmes personliga förhållanden.
Beträffande formerna för förhören med Mårten Palme kan följande tilläggas. Vid det samtal som rikskriminalchefen Lars Nylén hade med f.d. rikskriminalchefen Tommy Lindström den 4 september 1997 se kapitel Särskilt om förhörsåtgärder m.m. under medverkan av målsäganden Lisbeth Palme bekräftade Lindström en uppgift om att han och utredningsmannen Gunnar H vid ett tillfälle tagit med Mårten Palme i spaningsbuss från rikskriminalen och åkt till biografen
en Grand. Lindström uppgav att det troligen inte upprättats några anteckningar över denna va11ning. Det finns inte någon känd dokumentation över denna utredningsåtgärd. Det är alltså oklart vad den innefattade.
Det har vidare hållits ett antal förhör med Olof Palmes son Joakim. Han hördes, såvitt framgår av dokumentationen i avsnittet, första gången den 23 maj 1986. Han förhördes vid detta tillfälle endast om en
1Detta avsnitt består huvudavsnitt och två underavsnitt; TA "Privat" och
av ett TB Dokument från Palmes tjänsterum.
Vissa generella utredningsåtgärder m.m. 187
händelse en demonstration av EAP som ägt rum i New York i
- december 1984, då Joakim Palme tillsammans med fadern befunnit sig där. I juli 1989 förhördes Joakim Palme om sina kontakter med Lisbeth Palme respektive Mårten Palme den 13-14 december 1988, då Christer P greps. I slutet av oktober 1993 hölls så ett relativt omfattande förhör med Joakim Palme. Det hölls Joakim Palmes begäran och han berättade under förhöret allmänt om föräldrarnas vanor, om hot och hotbilder, om inträffade incidenter, om livvaktsskyddet, om förhållandena efter mordet, om "fantombilden", om 33-åringen, om hösten 1988 och om förhållandena inför rättegången.
Till förhören med närstående kan även räknas förhören med Ingrid K, Mårten Palmes dåvarande flickvän, som var med biografen Grand under mordkvällen. Ingrid K hördes första gången den 2 mars 1986. Protokollet från detta tillfälle består av endast tre rader där det konstateras att hon inte gjort några iakttagelser. Ett nytt, betydligt utförligare, förhör med henne hölls den 24 april 1986. Ingrid K fick då berätta om händelserna under hela morddagen. Samma dag hölls också en rekonstruktion med henne. I mars 1990 kontaktades Ingrid K nytt med en kompletterande fråga rörande hennes uppgift om att det ringt hennes lägenhetsdörr under det telefonsamtal hon haft med Lisbeth Palme eftermiddagen den 28 februari 1986.
3.1.2 Förhör med medarbetare
m.m.
Omkring en vecka efter mordet kontaktades medarbetare till Olof Palme. Syftet var att kartlägga hans personliga förhållanden. De första som kontaktades var de närmaste medarbetarna i Statsrådsberedningen. Med hjälp av statssekreteraren i Finansdepartementet, Ulf Göransson, upprättades den 8 mars 1986 en förteckning över personer som i arbetslivet bedömdes stå Olof Palme nära. Förteckningen upptar namn 16 personer. Personerna är följande: statssekreteraren Ulf Dahlsten, statsministern Ingvar Carlsson, pressekreteraren Kjell Lindström, f.d. pressekreteraren Sören Thunell, departementsrådet Hans Dahlgren, statssekreteraren Ulf Göransson, assistenten Ann-Marie Willsson, sakkunniga Inga-Lena Wallin, generaldirektören Odd Engström, ambassadören Anders Ferm, statssekreteraren Kjell Larsson, socialchefen Ulf Larsson, partisekreteraren Bo Toresson, Emma Rotschild, Harry Schein och departementssekreteraren Stefan Noréen. Förteckningen upptar också fyra namn under rubriken "pensionärsgängetW Krister Wickman, Allan Larsson, Sten Johansson och Staffan Kellerborg.
Samtliga personer i förteckningen har hörts i utredningen under perioden mars till maj 1986. Utredningen sköttes huvudsakligen av den
188 Vissa generella utredningsåtgärder
m.m.
s.k. privatgrupp, som bildades vid rikskriminalen under Tommy Lindströms ledning.
Utöver de totalt 20 personerna i förteckningen har ytterligare ett 40tal personer förhörts i denna del, många vid upprepade tillfällen. Förhör har sålunda ägt rum med bl.a. statsråden samt med anställda vid socialdemokratiska partikansliet i Stockholm och förbundsskolan Bommersvik. Merparten av förhören ägde rum under våren 1986.
Vid förhören har de hörda personerna fått berätta hur och när de kommit i kontakt med Olof Palme, när de senast såg honom och vilket intryck han då gjorde, Olof Palme nämnde något hot,
om om om eventuella händelser som möjligen kunde sättas i samband med mordet samt om de kände till några tänkbara motiv till mordet. Förhörsprotokollen är ofta kortfattade.
Under förhören har också andra uppgifter inhämtats. Genom Olof Palmes sekreterare, som förhörts vid upprepade tillfällen under utredningen, har PU t.ex. fått uppgifter om Olof Palmes engagemang veckorna före mordet, om brev- och posthanteringen, om telefonsamtal och om andra rutiner rörande Olof Palme. Via en person, som ansvarade för Olof Palmes skriftväxling, dvs. hade att ta del av inkommande post och utarbeta förslag till svarsskrivelser, har PU inhämtat uppgifter om underliga brevskrivare. Genom den personen har också framkommit att alla brev som bedömdes innehålla hot mot Olof Palme skickades direkt över till Säkerhetspolisen utan föregående diarieföring
i Statsrådsberedningen.
Uppgifter som framkommit genom förhören i denna del har på olika sätt följts upp av PU. Som exempel kan nämnas uppföljningen av Olof Palmes engagemang morddagen. Hans program fredagen den 28 februari 1986 såg enligt den dokumentation som finns i denna del av materialet ut följande sätt: Kl. 9.00-10.00 Tennis med Harry Schein i Kungliga Tennishallen. Kl. 11.00 Olof Palme anlände till Statsrådsberedningen. Han
hade vägen från tennishallen besökt Ströms Herr ekipering i hörnet Kungsgatan/Sveavägen.
Kl. 11.30 Besök av Iraks ambassadör. Kl. 12.00-12.30 Besök av personal från partiexpeditionen och sam-
manträde angående vissa fonder. Kl. 13.00 Statsrådslunch. Kl. 14.15 Intervju tidningen "Statsanställd. Kl. 15.00 Norges ambassadör på besök. Kl. 16.00 Besök av AIC Margaretha G, Arbetarrörelsens
Internationella Centrum.
Vissa generella utredningsåtgärder 189
m.m.
PU har i denna del hållit förhör med Harry Schein, en anställd vid Kungliga Tennishallen, fyra andra i tennishallen närvarande tennisspelare, fem anställda vid Ströms Herrekipering, sekreteraren vid Socialdemokraternas partiexpedition, som var föredragande vid
sammanträdet angående vissa fonder, chefredaktören vid tidningen Statsanställd Ingvar Y och fotografen John W samt Margaretha G. Härtill kommer att PU inhämtat livvaktemas rapportering över körningen till Kungliga Tennishallen och åter, anteckningar över besöket av Iraks ambassadör samt listor över de personer som sökt bidrag ur de fonder som sammanträdet kl. 12.00 rörde. Under förhören i denna del av utredningen har också diverse tips och annat kommit fram.
Bland de hörda förekom kritik mot utredningen i denna del. Partisekreteraren Bo Toresson har i ett förhör den 6 mars 1987 framhållit att han inte varit helt nöjd med det sätt vilket polisutredningen bedrivits. Det förhållande han pekade rör denna utredningsdel
som var att han själv inte förhörts förrän lång tid efter mordet. Han hade trott att han genom sin långa erfarenhet och sina kunskaper partiet
om var en av de första som polisen skulle kontakta. Han framhöll också under förhöret att han ansåg att polisen nonchalerat Lisbeth Palmes uppfattning och att det redan första eller andra dagen efter mordet
uppstått blockering mellan Lisbeth Palme och polisen. Vidare berättade
en han om ett samtal som en av de anställda vid partiexpeditionen fått från en kvinna som sagt sig vilja lämna uppgifter. Detta hade meddelats polisen. Polisen hade emellertid ansett att den anställde skulle fortsätta kontakten med kvinnan. Detta var Bo Toresson emot. Han ansåg att det hela var polisens sak.
3.1.3 Andra generella
utredningsåtgärder
Inhämtade uppgifter om Olof Palmes engagemang tiden före mordet, om rutinerna för Olof Palmes livvakter
m.m. I en av säkerhetspolisen den 21 mars 1986 upprättad promemoria finns en sammanställning över Olof Palmes tider och engagemang under januari och februari 1986. Sammanställningen bygger uppgifter av Olof Palmes sekreterare och livvakter. Som bilaga till promemorian finns en handling upprättad den 14 mars 1986 kallad Modus operandi". I denna redogörs för de rutiner som gällde för Olof Palmes livvakter. Av handlingen framgår att livvakterna skulle vara åtta till antalet, med en reserv. De skulle tjänstgöra två gången under en vecka i taget. Det fanns två förutbestämda hämtnings- och lämningsplatser, den s.k. Apotekshörnan och Rosenbad. Apotekshörnan" är
190 Vissa generella utredningsåtgärder m.m.
belägen i korsningen Storkyrkobrinken/Västerlånggatan, ca 100 meter
från Västerlånggatan 31, där Olof Palme hade sin bostad. Hämtning respektive lämning vid Rosenbad skedde vanligen utanför entrén. Kvällar eftermiddagar skulle dock hämtning och lämning ske
eller sena
sjunde våningen, där Olof Palme hade sitt tjänsterum. Av samma handling framgår också att avvikelser ibland skedde Olof Palmes begäran. En ofta använd replik i detta sammanhang var "Jag ringer om jag behöver er.
I en annan av Säkerhetspolisen den 26 mars 1986 upprättad promemoria konstateras att Olof Palmes aktivitet under ledig tid i stort sett var okänd för Säkerhetspolisen trots att polisen efter mordet förutom livvaktema förhört personalen i Statsrådsberedningen.
Under ifrågavarande uppslag finns även livvaktemas rapporter från de sista veckorna intagna.
Tekniska säkerhetsskyddsundersökningar i samband med mordet I en av Säkerhetspolisen den 25 mars 1986 upprättad promemoria med bilagor beskrivs de tekniska säkerhetsskyddsundersökningar som företagits i samband med mordet Olof Palme. Handlingarna registrerades i PU i 1988 då Hans Ölvebro tillträtt spaningschef.
mars som
Den 2 mars 1986 gjorde Säkerhetspolisen tillsammans med representanter från televerket undersökning telefonlinjema från Olof
en av Palmes bostad Västerlånggatan till telefonstation Jeriko. Inget anmärkningsvärt iakttogs.
1986 begärdes säkerhetsskyddsundersökning i Olof
Den 4 mars en Palmes bostad. Kriminalinspektör Leif N har i en promemoria daterad den 6 1986 redogjort för hur han och kollegan Leif M den 4 mars
mars 1986 kl. 16.10-20.00 påbörjat säkerhetsskyddsundersökning av statsministervåningen Västerlånggatan 31. De kontrollerade därvid telefonerna, snabbtelefonanläggningen och porttelefonen. Vidare gjordes
visuell undersökning av väggar och socklar i statsministerns arbetsen rum, vissa elektriska apparater kontrollerades liksom viss ledningsdragning. Slutligen gjordes svepsökning med radio. Ingenting framkom som kunde tyda på obehörig avlyssning.
Samma dag, den 4 mars 1986, utfördes en teknisk säkerhetsskyddsundersökning i Olof Palmes tjänsterum. Inte heller här fanns det något som tydde obehörig avlyssning.
Den 5 1986 fortsattes säkerhetsskyddsundersökningen i Olof
mars Palmes bostad. En del ytterligare kontroller gjordes och svepsökning företogs med hjälp av en svepsökningsbuss parkerad vid Storkyrkan. Inget anmärkningsvärt noterades.
Vissa generella utredningsåtgärder m.m. 191
Den 7 mars 1986 kontrollerades också Lisbeth Palmes tjänsterum i Södra Nämndhuset i anledning av misstanke om olovlig telefonavlyssning. Dessutom genomfördes en svepsökning. Inte heller här fanns något som tydde att telefonen eller de aktuella skulle
rummen vara föremål för avlyssning.
I anledning av mordet på Olof Palme kontrollerades även vissa andra personers bostadstelefoner. Detta gällde bl.a. utrikesministern Sten Andersson liksom kabinettssekreteraren i Utrikesdepartementet Pierre Schori. Kontrollen skedde i anledning av uppgifter de själva hade lämnat.
Den 10 mars 1986 företogs en undersökning av Olof Palmes Säkerhetsskåp, placerat i hans tjänsterum. Eftersom ingen hade koden till skåpet öppnades detta med hjälp låstekniker från säkerhets-
av polisen. Förutom personal från Säkerhetspolisen närvarade departementsrådet Hans Dahlgren och Olof Palmes sekreterare. Beträffande innehållet, under följande rubrik.
se
Dokument från Olof Palmes tjänsterum Handlingarna som återfanns i Olof Palmes Säkerhetsskåp innehöll så gott som uteslutande handlingar rörande Olof Palmes medlanippdrag i kriget Iran-Irak, men även en del andra tjänstehandlingar. Vidare innehöll det kopior av skriftväxling med taxeringsmyndigheten i Stockholm i det s.k. Harvardärendet samt ett fåtal handlingar rörande privata ekonomiska förhållanden.
Det kan nämnas att det bland handlingarna finns en promemoria över det samtal som Olof Palme fört med Iraks ambassadör vid dennes besök hos Olof Palme den 28 februari 1986. Det framgår därvid att samtalet främst rört det rådande läget i Irak vid denna tid. I slutet
av samtalet framförde ambassadören att man från irakiskt håll var bekymrad över uppgifterna om svensk vapenexport till Iran. Olof Palme hade instämt i denna oro.
I säkerhetsskåpet fanns också en anteckningslapp med ett personnamn och ett telefonnummer. Telefonnumret visade sig vid kontroll till en fondkommissionär. PU undersökte under 1988
sommaren vem personen var. Vid ett förhör med vederbörande framgick att Olof Palme under 1985 varit i kontakt med honom för att omvandla konvertibla skuldebrev till aktier. Vid förhöret framkom att personen i fråga redan något år tidigare hade förhörts om samma sak av polisen. Detta visade sig stämma; ett protokoll över det tidigare förhöret återfanns långt senare, troligen 1993.
192 Vissa generella utredningsåtgärder m.m.
Undersökning säkerhetspolisen huruvida Olof Palme hade
av av varit föremål för fysisk övervakning Den ll mars 1986 fick en krirninalkommissarie vid Säkerhetspolisen i uppdrag att organisera en utredningsgrupp, som skulle undersöka och analysera om Olof Palme hade varit föremål för övervakning.
Utredningsgruppen redovisade resultatet den 24 april 1986. Under arbetet hade gruppen bearbetat cirka 1200 tips, varav cirka 400 studerats mer ingående. Gruppen hade även tagit del av förhör med Olof Palmes medarbetare, livvakter och Lisbeth Palme. I redovisning skilde man mellan kartläggning en övervakningsform där objektets vanor och rutiner studeras från en eller flera dolda positioner under längre tid och övervakning fasen efter kartläggningen där efterföljande är den primära arbetsmetoden.
Gruppen redovisade följ ande slutsatser beträffande kartläggning:
Det har inte kunnat konstateras om Olof Palme har utsatts för kartläggning i Gamla Stan eller vid Rosenbad. Olika tips har angett fastigheter i Gamla Stan som tillhåll för övervakare
eller som observationslokaler. Tipsen har studerats och gruppen har inte
kunnat avfärda de misstankar som tipsen givit upphov till.
Vad som talar mot att en observationslokal använts är att det finns relativt
få fastigheter som är lämpliga härför och att sikten är starkt begränsad var
man än skulle sitta.
Att kartlägga Olof Palmes rutiner vid promenaden till och från statsråds-
beredningen torde inte ha utgjort en alltför omfattande arbetsinsats för
någon intresserad. Det bedöms dock som mindre sannolikt att spaning mot
Olof Palme, för att kartlägga tider och rutiner till och från statsrådsberedningen, har utförts från position Västerlånggatan.
Beträffande övervakning ansåg gruppen att en övervakning av bostaden i Gamla stan inte kunde uteslutas. Gruppen fortsatte:
Beträffande tunnelbanefárden finns endast en observation som möjligen
skulle kunna tyda att en övervakning ägt rum under färden. Det är för
övrigt inte direkt förvånande att observationer som kan tyda en över-
vakning under färden saknas, även om en sådan ägt rum. Det är naturligt att
den en sådan plats och under sådana omständigheter inte skulle kunna
noteras. En övervakning kan dessutom ha skett genom transport i en annan
vagn än den makarna Palme färdades
Vissa generella utredningsåtgärder 193
m.m.
Slutsatsvis anförde gruppen följande:
Det som talar för att en övervakning kan ha ägt rum är:
0 att iakttagelser gjorda geografiskt helt skilda håll uppvisar signale-
mentsmässig samstämmighet flera punkter
O att iakttagelser den 28 februari kan länkas mellan Gamla Stan Grand
- -
Tunnelgatan
Gruppen bedömer att det under perioden fram till den 27 februari inte kan
uteslutas att det förekommit övervakning av Olof PALME.
Analysen talar för att Olof PALME varit övervakad eftermiddagen den
27 februari samt från det att han lämnade bostaden kvällen den 28
februari fram till det att han mördades kl 23.21.
Det har ur analysmaterialet utkristalliserats två personer som kan ha delta-
git i en övervakning. Därutöver kan ytterligare en person skönjas. Således
bör operationen ha genomförts av minst tre personer förutom mördaren.
På grund av att det saknas väsentliga iakttagelser kring centrala moment
kan det inte bedömas hur denna grupp har varit organiserad eller vilken
grad av kompetens och erfarenhet den haft.
Undersökningen grundades på en värdering av de vittnesmål som vid tiden förelåg. Sedan dess har flera vittnesmål från denna tid omvärderats, se t.ex. om den s.k. Skuggan, under Publicering av de s.k. fantombilderna nedan. Någon direkt uppföljning av denna undersökning har såvitt framgår av PU-materialet inte gjorts. Bedömningen i GMP
var närmast att det saknas tecken såväl kartläggning som övervakning, se utdraget ur GMP i kapitel 7. Det torde också vara den gängse bedömningen inom PU numera.
Inhämtande av uppgifter om anställda vid Socialdemokratiska partiexpeditionen
I början av mars 1987 inhämtade PU en förteckning över de personer som under perioden 1 september 1985 31 mars 1986 hade varit an-
ställda vid Socialdemokratiska partiexpeditionen. Förteckningen upptar även anställda vid Sveriges Kristna Socialdemokraters Förbund, som hade kontor i samma fastighet. På uppslaget finns följande anteckning: "Slagningar i de vanliga polisregistren har inte visat något anmärkningsvärt." Vid samma tidpunkt inhämtades också information om vid vilka tidpunkter Olof Palme besökt partiexpeditionen under tiden september 1985 februari 1986.
-
194 Vissa generella utredningsåtgärder m.m.
Några dagar senare höll PU ett samtal med partisekreteraren Bo Toresson. Bo Toresson lämnade vid detta tillfälle särskilda uppgifter om ett antal anställda. Det kunde t.ex. röra personer som i sitt arbete haft vissa utländska kontakter. På handlingen finns följande anteckning: Enligt SÄK finns inte något anmärkningsvärt
om ovanstående i registren.
Genomgång av post ställd till Olof Palme I slutet av september 1987 tog utredningen en ny kontakt med den politiskt sakkunnige assistent i Statsrådsberedningen som skött hanteringen av Olof Palmes post. Hon tillfrågades särskilt angående post till Olof Palme under 1985 och början av 1986. Det framkom att korrespondensen fanns arkiverad i Statsrådsberedningen och att den totala korrespondensen under 1985 utgjordes av cirka 8000 diarieförda skrivelser och under 1986 av cirka 1500 diarieförda skrivelser. Assistenten uppgav att hon läst igenom samtliga handlingar och bestämt handläggningen av dem. Hon påminde om att brev som bedömts innehålla hotelser mot Olof Palme skickats direkt till Säkerhetspolisen utan föregående diarieföring.
I ett första skede gick PU därefter igenom till Olof Palme ställda brev och kort, som besvarats av denne och som bedömdes kunde vara intressanta i utredningen. Ett femtiotal avsändare sorterades ut och det företogs registerslagningar dessa. Ett tiotal visade sig vara dömda för bl.a. misshandel, olaga intrång, ofredande eller vara registrerade som psykiskt sjuka. Dessutom bedömdes fem personer som intressanta trots att de inte förekom i polisregistren.
I ett andra skede gick PU igenom ca 150 handlingar där personer av skilda anledningar tillskrivit Olof Palme, sökt hjälp av honom eller uttryckt sin avsky för honom utan att direkt uttala något hot. Ett tiotal av dessa bedömdes som intressanta för vidare uppföljningsåtgärder.
I slutet av det i ärendet upprättade spaningsuppslaget har utredningsmannen noterat att "Några elaka s.k. rättshaverister har kunnat anträffas.
I januari 1992 har PU följt upp de tio personer som valts ut i det andra skedet genom att gå igenom aktuella brev, utföra registerslagningar, inhämta fotografier och upprätta en promemoria över materialet.
Vissa generella utredningsåtgärder 195
m.m.
Inhämtande av uppgifter i samtliga socialdemokratiska partidistrikt I slutet av oktober 1987 bestämdes att utredningsmän från PU skulle besöka samtliga socialdemokratiska partidistrikt i riket för att samla in uppgifter om extremister, rättshaverister, hatbrev, hotbrev, avhoppare från partiet och liknande. Genom Socialdemokratiska partistyrelsen fick PU fram adresser och telefoner till de 27 partidistrikten. Utredningen kom att genomföras under november 1987 tre utrednings-
av män. Resultaten redovisas i två promemorior upprättade i november och december 1987. De innehåller en redogörelse för vissa incidenter och mer eller mindre underliga personer. Undersökningen har under 1992 följts upp genom registerslagningar de bedömts
personer som
något sätt kunna vara aktuella.
Utredningen synes inte ha lett till något uppslag av intresse.
Kontroll av insyn i makarna Palmes lägenhet på Västerlånggatan I mars 1994 kontrollerade två utredningsmän från PU vilka möjligheter som fanns för en iakttagare att utifrån se in i makarna Palmes lägenhet
Västerlånggatan respektive fastighetens trapphus. De konstaterade därvid endast från Spektens gränd hade viss, mycket begrän-
att man sad, insyn i lägenheten. Rörande trapphuset antecknades följande: Slutsatsen blir att om makarna Palme tagit trapporna, har observa-
en tör Prästgatan Spektens gränd kunnat se dem. Har de däremot tagit
hissen, bör de ha kunnat observeras.
Vissa åtgärder i anledning GMP
av Efter det att den s.k. gärningsmannaproñlen, GMP se kapitel 7, presenterats i februari 1994 bestämde sig PU för att på skilda sätt försöka få fram intressanta möjligen skulle kunna över-
personer som ensstämma med profilen. Som ett led i detta arbete kontaktades i maj 1995 den politiskt sakkunnige assistent i Statsrådsberedningen
som skött hanteringen av Olof Palmes post och den under 1986 biträdande säkerhetschefen i Statsrådsberedningen. Båda ombads att med GMP som bas försöka frammana minnesbilder de påträffat i
av personer som sina arbeten och som kunde stämma in profilen. På detta sätt fick PU fram namnet en person som under lång tid skickat brev till Olof Palme. Vederbörande hade emellertid utretts redan 1990, varvid det inte kommit fram någonting som pekade att vederbörande skulle vara inblandad i mordet.
196 Vissa generella utredningsåtgärder
m.m.
I samma syfte beslöt PU att förhöra de personer som tjänstgjort som Olof Palmes livvakter den närmaste tiden före mordet. Dessa hade inte tidigare förhörts i utredningen, men de hade avgivit vissa skriftliga rapporter. Under februari-mars 1995 genomfördes sådana förhör med åtta personer. Inget nytt av betydelse för utredningen framkom under förhören.
Övriga utredningsåtgärder i denna del
PU har förutom de åtgärder redovisats ovan även företagit vissa
som andra utredningsåtgärder med anknytning till Olof Palmes privata förhållanden. Så har PU t.ex. inskaffat uppgifter om Olof Palmes bilinnehav, valplaneringen för Olof Palme avseende veckorna 30-37 1985, protokoll över den säkerhetsskyddsundersökning av makarna Palmes våning Västerlånggatan genomfördes i samband med att de
som flyttade in 1983, en i september 1991 upprättad Hotbildsbedömning angående Lisbeth Palme etc.
3.1.4 Gärningsmannaprofilens sammanfattning
utredningsresultaten i denna del
av
I GMP om GMP, kapitel 7 förekommer vissa anmärkningar och
se reflektioner angående kartläggningen av offrets personliga förhållanden.
Beträffande utredningsmaterialets kvalitet sägs det i GMP att de privatekonomiska förhållandena inte är klarlagda
Paret Palmes ekonomiska situation är inte tillräckligt belyst. Det saknas
helt redovisning av de ekonomiska omständigheterna före och efter
en
brottet. Ingenting i den övriga informationen tyder dock att det finns
något i de ekonomiska omständigheterna som skulle kunna förklara brottet.
Under offerkunskap redovisas i GMP den kunskap som finns i utredningen rörande offrets person
Privatpersonen
Olof Palme var gift sedan 1956 och hade tre söner med sin hustru. 1949 in-
gick han skenäktenskap med en tjeckisk kvinna för att hon skulle kunna
lämna sitt land. Hon gifte sig senare med en annan svensk man. Under åren
upprätthöll man vänskapliga förbindelser familjevis.
2 GMP s. 24. 3A.a.s. 40.
Vissa generella utredningsåtgärder m.m. 197
Olof Palme hade en stor vän- och bekantskapskrets men det synes som om han ändå var en ensam person med få verkliga vänner och förtrogna. Detta förhållande synes vara tämligen vanligt bland personer i hans position och har sannolikt sin grund i de svåra beslut av personlig natur de måste fatta från tid till annan. Det beskrivs att Palme ibland kunde vara hård och oförsonlig och det fanns ett smärre antal personer kring honom som kan betecknas som fiender, i konventionell mening. Ingen av dem har dock agerat
ett sådant sätt att misstankar väckts om att de haft med hans död att gora. Såvitt kunnat utrönas finns inget förklaringsvärde, vad gäller mordet, i Palmes relationer inom eller utom familjen. Makarna Palme levde ett stillsamt privatliv vid sidan av de offentliga pliktema. De umgicks med släkt och en begränsad vänkrets. De hade inte extravaganta vanor. Tvärtom anfördes deras anspråkslösa leverne som ett tecken dubbelmoralism, av inbilska motståndare. Ekonomi, hälsa m.m. Tillgänglig information visar att Palme hade en ordnad ekonomi men det finns inga tecken att den skulle ha varit exceptionellt god av ett eller annat skäl. Olof Palme var vid god hälsa vid sitt frånfälle. Han medicinerade inte regelbundet. Han använde inte heller narkotika och var måttlig med alkohol. Han hade slutat röka sedan länge. Han var inte sexuellt avvikande. Palme var 174 cm lång.
GMP innehåller vidare i avsnittet Hypoteser följande under rubriken Privata m0tiv:4
I alla mordutredningar ställer man sig vanligen först frågan vilket sätt offrets liv förklarar mordet och man vidtar ett stort antal mått och steg för att kartlägga bakgrund och aktuella omständigheter. När offret är en prominent person försvåras dessa utredningsåtgärder. Även det är förenat med påtagligt ökad risk att bli mördad redan det
om av faktum att man är en prominent person brukar motiven sällan stå att finna i offrets privatliv och det ter sig därför naturligt att i första hand söka andra motiv, som har relation till det faktum att offret utgör en politisk eller ekonomisk kraft. Svårighetema att utreda prominenta offers privatliv beror bl.a. på att de under sina liv ofta skyddar den personliga sfären. Den påfrestning det innebär att nästan ständigt vara satt under medias lupp eller risken att mänskliga misstag får offentliga konsekvenser leder troligen till att sådana personer ägnar särskild omsorg att skydda sitt liv mot insyn. För många ledare är livet mycket ensamt, de har få förtrogna och omständigheterna tvingar dem
4 A.a.s. 73.
198 Vissa generella utredningsåtgärder m.m.
ibland till beslut de helst inte skulle vilja fatta i den mån de drabbar andra människor hårt. Detta kan leda till isolering, misstänksamhet och överdriven vaksamhet. Troligen sneglar såväl efterlevande anhöriga som yrkesvänner risken för att den döde skall få ett snedvridet eftermäle om alltför privata detaljer ur hans liv delges polisen. Det kan antas att man har en viss återhållsamhet i sina kontakter med utredningsmän. Det är vidare högst troligt att många, som har relevant information, gör egna bedömningar av huruvida deras kunskaper kan förklara mordet. En ursprungligen välvillig önskan att skydda offret får som konsekvens att polisen inte får ett helhetsperspektiv
händelsen vilket, i dessa fall, medför att man med säkerhet inte tidigt
kan utesluta eventuella privata motiv.
3.1.5 Juristkommissionens de
granskning av inledande utredningsåtgärdema i denna
del
Av Juristkommissionens granskning framgår bl.a. följande beträffande den inledande utredningen kring Olof Palmes privatliv
Holmér tog den 2 och 3 mars 1986 själv kontakt med personer i Olof Palmes närmaste omgivning, bl.a. Lisbeth Palme, Olof Palmes sekreterare och annan personal i statsrådsberedningen. Dagarna efter mordet hade Holmer också kontakt med medlemmar i regeringen och med ledningen för det socialdemokratiska partiet. Någon dokumentation av vad som förekom vid dessa kontakter finns inte. Enligt vad Holmer själv har uppgett syftade kontakterna till att skapa underlag för och samråda om utredningen rörande Olof Palmes personliga förhållanden. --- En systematisk kartläggning av Olof Palmes personliga förhållanden och av hans förehavanden under dagarna närmast före mordet påbörjades efter närmare två veckor, då uppgiften fördes över från våldsroteln till rikskrirninalsektionen. Förhör hölls med flertalet av de personer som hade haft kontakt med Olof Palme samma dag som han mördades. Från och med mitten av mars hördes bl.a. personer som var eller tidigare hade varit knutna till regeringskansliet eller som hade en ledande ställning i socialdemokratiska partiet. Flera av dem hade då själva hört av sig till polisen och bett att få bli hörda. Personalen i statsrådsberedningen hördes under senare delen av mars och statsråden i mitten eller under senare delen av april. Dessförinnan hölls enstaka förhör med anledning av olika tips som hade kommit in. ---
Vissa generella utredningsåtgärder m.m. 199
Utredningen rörande Olof Palmes personliga förhållanden handlades i
huvudsak av en liten grupp utredare rikskriniinalsektionen. Arbetet
leddes av polisintendenten Tommy Lindström. Holmér svarade för rikt-
linjerna och höll även en del förhör själv. Vissa delar av materialet fram-
ställdes i bara två exemplar av vilka Holmér hade det ena och Lindström det andra. Detta material registrerades inte. Innehållet gjordes tillgängligt
bara för en mycket begränsad krets. Åklagarna fick inte del av allt
materialet rörande den avlidne förrän efter lång tid.
3.2 och
Vapen- ammunitionsutredning
3.2. l Allmänt
Redovisningen av brottsutredningen i denna del utgår från avsnitten I Vapentips och X Vapenlicenser Vapenhandlare i PU-materialet. Det
är ett mycket stort material, som samlat upptar över 60 pärmar dvs. ungefär en tiondel av hela PU-materialet.
Avsnittet I består av ett huvudavsnitt och sju underavsnitt. Här återfinns skilda tips och utredningsåtgärder som rör vapen. Tips m.m. som lett till mera omfattande utredningsåtgärder har registrerats särskilt i underavsnitten. Av dessa är tre inriktade på identifierade tre
vapen, personer med anknytning till misstänkta vapen och ett innehåller material som allmänt gäller vapen- och ammunitionsundersökningama. Även avsnittet X innehåller material tillhör och ammuni-
som vapentionsundersökningama.
Vår redovisning nedan berör de allmänna förutsättningarna för utredningsåtgärdema samt utredningen beträffande de vapen, som tilldragit sig särskilt intresse. Det material vi i övrigt gått igenom i dessa delar har vi inte bedömt vara av intresse att särskilt redovisa. Vi redovisar därvid inte heller de personuppslag som förekommer i dessa avsnitt.
Vapenundersökningar
Beslut om uppvisande av vapen våren 1986 I mars 1986 beslöt den dåvarande spaningsledningen att samtliga licensinnehavare i riket av revolvrar av fabrikatet Smith Wesson kaliber .357 skulle uppvisa sina vapen för polis. Målsättningen med denna aktion var att försöka utröna om det fanns något mörkertal
av stulna eller illegalt utlånade vapen av ifrågavarande fabrikat och typ.
200 Vissa generella utredningsåtgärder
m.m.
Alla polisdistrikt erhöll den 1 april 1986 direktiv om hur undersökningen och avrapporteringen skulle till.
Samtliga polisdistrikt avrapporterade uppdraget men någon utvärdering av de insamlade uppgifterna kom inte att ske.
Uppgifterna, som samlades i fyra pärmar, håller för närvarande 1999 att datoriseras, vilket enligt den registeransvarige kommer att leda till ökad sökbarhet.
Aktionen ledde till att ett vapen anmäldes stulet; en revolver som hade tillgripits vid ett inbrott i Eskilstuna. Vid en genomgång av förundersökningen i anledning av brottet har det emellertid visat sig att inbrottet skedde efter mordet på Olof Palme.
Beslut provskjutning våren 1986
om I mars-april 1986 beslöt den dåvarande spaningsledningen att samtliga i Stockholms län registrerade revolvrar av fabrikat och kaliber Smith Wesson .357 Magnum skulle provskjutas. För detta ändamål fick juridiska sektionen i Stockholms polisdistrikt tillsammans med rikskriminalen i uppdrag att samla in aktuella licensuppgifter inom Stockholms län. Uppgifterna som inhämtades kom att avse licensinnehavare vapen med kaliber .357. Licensinnehavamas namn och
av adress liksom sökordet .357 registrerades därefter i PU:s vapenbas.
Som en förberedelse inför den planerade provskjutningsaktionen införskaffades också 10.000 patroner av fabrikat Winchester typ Metal Piercing kaliber .357 magnum.
Någon systematisk provskjutning genomfördes dock inte vid denna tid.
Undersökning av stulna/förkomna vapen, förtullade vapen samt illegala vapeninnehav t.0.m. tidpunkten för mordet För att få fram uppgifter om aktuella vapen som vid tidpunkten för mordet var anmälda som stulna eller förkomna har undersökning i form
s.k. slagningar gjorts i den centrala vapenbasen IVF. I denna bas av skall uppgifter samtliga stulna eller förkomna vapen i Sverige
om
finnas
6Enligt PU finns dock ingen garanti för att samtliga anmälda vapenstölder eller förkomna vapen finns med, eftersom registreringarna i basen sköts lokalt av varje polismyndighet för sig och det förekommer en del slarv i den hanteringen.
Vissa generella utredningsåtgärder m.m. 201
Av handlingarna framgår inte när undersökningen genomförts eller om slagningar gjorts vid flera tillfällen. Det är emellertid troligt att denna typ av undersökning första gången ägde rum relativt tidigt efter mordet- mars-april 1986 eftersom det i utredningen om Mockfjärds-
— vapnet, S-vapnet och Linköpingsvapnet finns uppgifter som tyder detta.
Resultatet från undersökningen har redovisats i en odaterad promemoria enligt PU upprättad under 1988 som kom att utgöra
— underlag till det beslut som fattades någon gång under hösten 1989 om att då genomföra en provskjutningsaktion se nedan. Enligt promemorian fanns det vid tiden för mordet tio vapen av ifrågavarande typ
i vapenbasen IVF.7 upptagna
Förutom dessa tio vapen fanns i IVF-basen 15 anmälda Smith Wesson-revolvrar av okänd kaliber och 105 vapen av okänt fabrikat och okänd kaliber.
Beträffande förtullade vapen togs uppgifter in från tullmyndighetema. Ett vapen som kunde vara aktuellt hittades. Detta vapen har enligt den nämnda promemorian varit föremål för teknisk undersökning.
Ett illegalt vapen hittades. Det har genomgått teknisk undersökning.
Beslut om genomförande av en provskjutningsaktion Hösten 1989 beslöt dåvarande förundersökningsledaren, biträdande riksåklagaren Axel Morath, och spaningsledningen gemensamt att en
provskjutningsaktion skulle genomföras. Beslutet finns inte i PUny materialet eller hos Riksåklagaren; det är troligen inte dokumenterat. Enligt uppgift skulle samtliga för mordutredningen aktuella vapen i Stockholms län tas i beslag och provskjutas. Från fall till fall skulle därefter avgöras huruvida kuloma från de provskjutna vapnen skulle sändas till SKL för jämförelse med de s.k. OP-kulorna. Samtliga kulor från provskjutna vapen skall idag ha genomgått sådan undersökning.
Beslutet föregicks av den promemoria som nämns ovan. I promemorian diskuteras bl.a. målsättningen för en utökad undersökning av vapen inom Stockholms län och ett förslag till hur provskjutningen skulle till presenteras. Provskjutningen kom sedan enligt uppgift från spaningsledningen att i allt väsentligt äga rum i enlighet med förslaget i promemorian.
7 Egentligen anmälda stulna eller förkomna vid mordtid-
var 13 vapen som punkten. Tre av dessa visade sig vid en kontroll emellertid vara anträffade före mordet.
202 Vissa generella utredningsåtgärder
m.m.
Beträffande målsättningen för undersökningen sades att denna skulle syfta till att direkt eller indirekt försöka avslöja om ett legalt vapen använts vid mordet. Att åtgärden skulle omfatta Stockholms län motiverades av kända omständigheter kring makarna Palmes biobesök och att det mot bakgrund härav kunde antas: O att gärningsmannen sett makarna Palme på väg till biografen Grand.
Om han varit obeväpnad hade han haft möjlighet att under bioföreställningen hämta vapnet och återvända till platsen.
0 att gärningsmannen haft vapnet på sig och sett makarna Palme på
Sveavägen när de var väg hem. 0 att gärningsmannen blivit kontaktad infor-
av annan person som
merat om makarna Palmes biobesök, varpå gärningsmannen med
vapnet begett sig till biografen Grand.
Förslaget om provskjutningen borde enligt promemorian ses mot bakgrund av att det vid tiden för mordet fanns ca 500-600 legala innehav av aktuella revolvrar i Stockholms län jämfört med tio stulna i hela riket. Redan åtgärden att låta licensinnehavarna uppsöka polisen och överlämna sitt vapen skulle kunna ge resultat, t.ex att vapnet anmäldes som stulet eller t.o.m. att den eventuelle gärningsmannen erkände mordet. Ledde inte denna kontakt till resultat skulle förhoppningsvis en jämförelse av kuloma vid SKL göra det.
Provskjutningsaktionen skulle till följande sätt. Samtliga licensinnehavare som det inhämtats uppgifter om redan 1986 skulle registreras om de varit innehavare av aktuell vapentyp vid tidpunkten för mordet. Vapenredogörama i respektive polisdistrikt skulle kontaktas för ny och fullständig inventering. Därefter skulle nya uppgifter om t.ex. försäljningar registreras. Varje vapen och vapeninnehavare skulle erhålla ett specifikt nummer, ett s.k. OPV-nummer. Numret skulle sedan registreras i PU:s databas och påföras varje handling i ärendet. En fullständig lista över samtliga aktuella vapen och vapeninnehavare vid tiden för mordet skulle därefter färdigställas. PU skulle sedan kontakta ett polisdistrikt i taget för provskjutningar. I samband härmed skulle informationsskrivelse till licensinnehavarna, kallelse, kvitto/kontrollblankett och ett särskilt frågeformulär översändas till vapenredogörarna i distriktet. Vapenredogörama skulle därefter sända kallelse och informationsskrivelse till licensinnehavama. Dessa skulle anmodas att inställa sig med sitt vapen hos PU. I samband med överlämnandet av vapnet skulle en representant från PU ställa frågorna i det utarbetade frågeformuläret. Formuläret som bifogas promemorian upptar frågor bl.a. om hur vapnet förvarades vid tiden för mordet, om
Vissa generella utredningsåtgärder 203
m.m.
det var utlånat, när det iakttagits före respektive efter mordet, hur många skott som skjutits med det, vilken ammunition använts,
som om och i så fall när vapnet rengjorts, om vapnet ändrats etc. Vapnet skulle sedan förses med sitt OPV-nummer och överlämnas till KKT Stockholrnspolisens tekniska rotel för provskjutning. Eventuellt skulle SKL därefter jämföra förekommande spårdetaljer kulor från de provskjutna vapnen med OP-kuloma. Resultaten från KKT/SKL skulle redovisas skriftligen. Efter provskjutningen skulle licensinnehavama kallas att hämta sina vapen.
I den informationsskrivelse som skulle tillsändas respektive licensinnehavare lämnades också information om vilken ammunition
som använts vid mordet. Licensinnehavarna ombads för det fall de innehade rätt typ av ammunition att inlämna två patroner av denna och i förekommande fall asken där ammunitionen förvarades. Ammunitionen skulle sedan lämnas till KKT som skulle föra liggare över kodmärkning och OPV-nummer. Därefter skulle provet sändas till SKL för blyisotopanalys.
Resultaten av provskjutningarna är redovisade polisdistrikt för polisdistrikt i 13 promemorior, upprättade av PU under tiden den 27 mars 1990 26 juni 1991. Någon samlad redogörelse för resultaten har
vi inte kunnat återfinna i materialet. Vi har själva sammanställt dem enligt följande.
Totalt var 620 vapen aktuella för provskjutning enligt upprättade listor. Av dessa hade då resultaten redovisades 429 vapen provskjutits. 75 vapen hade visat sig vara av fel vapentyp eller ha fel kaliber och hade därför uteslutits. 44 hade piplängd under tre tum varför även de
en uteslutits. Nio hade uteslutits på grund av att innehavama hade diplomatisk immunitet. Fem hade uteslutits eftersom innehavama flyttat från länet vid tiden för mordet. Tolv hade försålts vid tiden för mordet och ägarna var bosatta utanför länet eller hade inte gått att spåra. 18 hade felaktigt blivit dubbelregistrerade. Fyra var oanvända samlarvapen. Tre hade skrotats grund av pipsprängning. Två hade anmälts stulna. Fyra vapen hade vid tiden för mordet förvarats av vapenhandlare eller av polismyndighet. Ett förvarades vid aktuell tidpunkt med förvaringslicens utanför länet. Ett hade inlösts staten. Ett
av hade pluggats före tidpunkten för mordet. Ett avsåg endast en extrapipa. Ett hade förkommit i Sydafrika 1982. Ett hade bytts bort utomlands och hade inte kunnat spåras. Slutligen hade en vapenhandlare som köpt ett vapen inte kunnat redogöra för vem han sålt vapnet till. Totalt hade 183 vapen sorterats bort. Dessa utgjorde tillsammans med de provskjutna vapnen 612 st. När vapenundersökningen redovisades 1990-1991 återstod således endast åtta vapen att undersöka
204 Vissa generella utredningsåtgärder
m.m.
och eventuellt provskjuta. Av dessa återstår i dagsläget endast ett vapen se uppslaget angående GH i kapitel GMP-objekt m.m..
Om därutöver inkluderar de som PU på annat sätt
man vapen kommit att intressera sig för återstår enligt spaningsledningen fem kända vapen att kontrollera. Förutom det nämnda, rör det sig om Mockfjärds/Haparandavapnet, S-vapnet, ett vapen som stals i Helsingborg 1983 och ett vapen som stals i Arvika 1976.
Undersökning av stulna/förkomna vapen där det av dataregistreringen inte framgår fabrikat och kaliber 1994 genomförde PU undersökning av anmälningar av vid tiden för
en mordet stulna/förkomna revolvrar där det av dataregistreringen inte framgick vare sig fabrikat eller kaliber. Som ovan nämnts uppgick dessa vid tidigare undersökning till 105 st. PU gjorde en för-
vapen en nyad slagning i IVF-basen och tog därefter in kopior av aktuella anmälningar. När det av dessa inte gick att konstatera om vapnen skulle kunna vara aktuella i mordutredningen ställdes kompletterande förfrågningar till respektive polisdistrikt. Totalt granskades 66 anmälningar, vari 87 angivits eller beskrivits som revolvrar. Av dessa
vapen kunde 86 vid närmare granskning avföras som ointressanta. Ett
en vapen kvarstod där det inte någonstans framkom vad för slags vapen det var fråga om. Vapnet hade tillgripits vid ett inbrott 1982 hos en kvinna född 1916. Kvinnan saknade licens för vapnet hade avlidit
som i januari 1986.
3.2.3 Ammunitionsundersökningar
1990 beslöt PU att spridningen av ammunitionstypen Winchester Western .357 Magnum Metal Piercing, som med största sannolikhet användes vid mordet Olof Palme, skulle undersökas. Genom en blyisotopsundersökning dessförinnan, utförd av Naturhistoriska Riksmuseet, och frågor till Winchester Westem-fabriken i USA,
genom hade kunnat konstateras att de kulor som upphittats mordplatsen var tillverkade av fabriken i november månad 1979. De askar som patroner från denna tid förpackats i hade i fabriken märkts PM, vilket betydde just november 1979. Undersökningen utfördes under perioden 1990- 1996. I samband med att den avslutades upprättade utredningsmännen en omfattande promemoria, rubricerad Sammanställning över ammunitionsavsnittet. I promemorian beskrivs bl.a. målsättningen med undersökningen och tillvägagångssättet vid denna.
Vissa generella utredningsåtgärder m.m. 205
Målsättningen med undersökningen var att med utgångspunkt från de leveranser av aktuellt parti som skett från generalagenten till olika vapenhandlare försöka spåra enskilda köpare av ammunitionen ifråga.
Undersökningen genomfördes på så sätt att generalagentens fakturakopior från perioden den 25 oktober 1979 31 december 1980
gicks igenom. Med ledning av dessa fick man fram vilka vapenhandlare i Sverige som köpt ammunitionstypen under den aktuella tidsperioden. Totalt rörde det sig om 19 vapenhandlare, spridda över hela landet. Dessa hade tillsammans erhållit 5 900 patroner 118 askar ä 50 patroner. Av handlingar hos generalagenten framgick också att leveranser skett till Finland, Norge och Danmark av totalt 5 400 patroner. Således levererades till Sverige och dessa länder ll 300 patroner av aktuell typ under tidsperioden.
Utredningsmännen tillskrev i juni 1990 de 19 vapenhandlama och bad dessa att spara sina bokföringshandlingar från 1979-1980 skyldigheten att sådana handlingar upphör efter tio år. Där-
spara annars efter besöktes samtliga vapenhandlare och förhör hölls med innehavama och andra anställda hade kännedom om annnunitions-
som försäljningen. I samtliga fall ställdes bokföringsmaterialet till PU:s förfogande och uppgifter lämnades om såväl tänkbara enskilda köpare av ammunitionen som pistolskytteklubbar, vilka bedrev s.k. grovpistolskytte. Vid tiden för aktuella leveranser var ammunitionen licensbelagd och kunde köpas antingen på enskild licens eller s.k. klubblicens. Vid förhör och genomgång av bokföringshandlingarna framgick att ammunitionsköpen så gott som uteslutande skett kontant, varför några fakturakopior eller liknande inte fanns.
För att komma i kontakt med grovpistolskyttar dvs. tänkbara
köpare och för att få uppgifter om huruvida klubbarna för tävlingar
eller annat ändamål inköpt ammunitionen tillskrevs i februari 1992 87 pistolskytteklubbar, belägna över hela landet. Eftersom närmare hälften
klubbarna inte svarade skickades i januari 1994 dvs. två år senare av -
en ny förfrågan ut till dessa. -
Via uppgifter från pistolskytteklubbama kunde tänkbara enskilda
köpare förhöras. Dessa lämnade i sin tur uppgifter om andra tänkbara köpare. På detta sätt har enskilda köpare lokaliserats och förhörts. Antalet förhörts i detta avseende uppgår till ca 350 st.
personer som Totalt har nästan 500 förhör hållits under undersökningens gång.
Genom undersökningen uppskattar PU att två tredjedelar av det aktuella partiet, dvs. runt 4 000 av de 5 900 patronema, lokaliserats till slutkunden.
Under utredningen togs patroner av den typ, som låg i askar märkta med beteckningen PM, i beslag. Vidare togs ammunition i beslag om
206 Vissa generella utredningsåtgärder m.m.
köparen angav att köpet skett under aktuell tidsperiod. Sammanlagt togs drygt 450 patroner fördelade på 31 olika poster i beslag.
Efter utredningens genomförande har PU låtit blyisotopsundersöka en patron från varje post. Av resultaten från undersökningarna framgår att mätvärdena för nio patroner tangerar eller överlappar varandra och har en med OP-ku1oma överensstämmande blyisotopsamrnansättning. Av dessa nio kommer fyra från olika askar med beteckningen 3 PM 7 vilket enligt Winchesters kodbeteckning står för att de är tillverkade den 7 november 1979. Till övriga fem saknades askar. Tre av patronema är inköpta i Dorotea, troligen 1979/80. Övriga är inköpta i Floby, Vetlanda, Piteå, Tingsryd, Örkelljunga respektive på okänt ställe.
Ytterligare två patroner förvarades vid beslaget i askar märkta 3 PM 7. Dessa överensstämde blyisotopsmässigt inte med OP-kuloma men de hade näraliggande värden.
Mockfj ärdsvapnet/Haparandavapnet
Haparandavapnet är ett av de 13 vapen av rätt typ" anmälda
som var som stulna eller förkomna vid tidpunkten för mordet på Olof Palme se ovan under Vapenundersökningar. Enligt PU kan utgå från att
man Mockfjärdsvapnet är identiskt med det s.k. Haparandavapnet.
Första utredningsomgången. Mockfjärdsvapnet aktualiserades
genom ett tips som kom in den 11 mars 1986. Då meddelade krimi-
en nalinspektör som arbetade vid rikskriminalen att han tidigare deltagit i en rånutredning, där en revolver Smith Wesson .357 Magnum varit aktuell. Revolvem hade aldrig återfunnits. Enligt uppgifter från en Veijo R skulle en person som hette Lasse A ha tagit med sig revolvem till en bror i Norge i slutet av september 1983. Lasse A hade under utredningen gripits i Finland och utlämnats till Sverige i april 1984. Han hade då förnekat all kännedom vapnet. Vid ett rånen,
om av som ägt rum mot ett postkontor i Mockfjärd, hade en kula avlossats och återfunnits. Denna kula, som fortsättningsvis kallas Mockfjärdskulan, skulle finnas hos Statens Kriminaltekniska Laboratorium SKL.
Dagen därpå, den 12 mars 1986, fick PU in uppgifter från
en kriminalinspektör i Luleå. Enligt denne hade revolver Smith
en Wesson .357 Magnum stulits vid ett inbrott i Haparanda den 6 september 1983. Förundersökningsprotokollet rörande inbrottet bifogades. Av detta framgick att inbrottet begåtts av bland andra Veijo R. Denne hade förutom revolvem stulit bl.a. 100 patroner "Winchester Magnum. I förundersökningen fanns dessutom uppgifter om att
Vissa generella utredningsåtgärder m.m. 207
revolvem provskjutits en viss plats utanför Elijärvi och att revolvem sålts till Lasse A.
Två dagar senare skickade Haparandapolisen till PU över ett brev som inkommit från Veijo R. I brevet berättade denne om det inbrott han gjort i en sommarbostad i Haparanda den 6 september 1983 och om sin inblandning i ett väpnat rån i Bruzaholm den 28 september 1983. Rånet hade han begått tillsammans med bland andra Lasse A. Vid rånet hade en Smith Wesson-revolver, som Veijo R stulit vid inbrottet i Haparanda, använts. Vapnet hade därefter blivit kvar hos Lasse A. Veijo R uppgav sig dessutom vara hundraprocentigt säker att den ammunition som stulits vid samma tillfälle och sedan följt med vapnet var Winchestertillverkade Magnum Metal Piercing-patroner, dvs. ammunition av det slag som de mordplatsen upphittade kulorna härrör från.
Det företogs en viss uppföljning av tipset. Bl.a. konstaterades det att Lasse A avtj änade straff vid Pelso Centralanstalt i Finland och att Veijo R avtjänade straff i Uleåborg i Finland. Vidare ombads SKL jämföra Mockfjärds-kulan med de s.k. OP-kulorna.
Den 5 maj 1986 meddelade SKL per telefon att kulan som anträffats vid rånet i Mockfjärd inte hade någon överensstämmelse med de kulor som anträffats på mordplatsen
Några dagar senare lades ärendet ad acta. Andra utredningsomgången. Ett och ett halvt år senare -i oktober 1987
gick en utredningsman vid PU igenom anmälningar av stulna Smith -
Wesson .357 Magnum-revolvrar. Han uppmärksammade då att en sådan revolver anmälts stulen inom Haparanda polisdistrikt, liksom 100 patroner av Winchester Magnum-modell. Han skaffade därför fram handlingarna från den utredningen. Av en promemoria, daterad den 15 oktober, framgår att han också varit i kontakt med SKL. Därifrån uppgavs vid telefonsamtal att Mockfjärdskulan inte hade någon överensstämmelse med OP-kuloma, men att Mockfjärdskulan var i så dåligt skick splittrad och delad att det inte gick att vara hundra-
- procentigt säker. I promemorian föreslog utredningsmannen att förhör skulle hållas med inblandade och att de platser där provskjutning av vapnet skulle ha skett skulle undersökas.
PU höll därefter, också i oktober 1987, förhör med den bestulne vapenägaren i Haparanda och med Veijo R, som alltså var den som
stulit vapnet. Vapenägaren berättade bl.a. att två askar ä 50 patroner av märket Winchester Metal Piercing mycket riktigt också stulits vid inbrottet. Veijo R uppgav vid förhör att Lasse A, som köpt vapnet av Veijo R, sålt det vidare till en argentinare i Göteborg kallad Claudio. PU besökte även polisen i Kemi, bl.a. för att undersöka den kraftstation
208 Vissa generella utredningsåtgärder m.m.
i Elijärvi där Veijo R skulle ha provskjutit revolvern med Metal Piercing-ammunition. Det kunde emellertid konstateras att huset hade renoverats och att det därför var omöjligt att se eventuella kulhål.
Under första halvåret 1988 fortsatte PU att utreda ärendet. Förhör hölls med ett antal personer som kunde antas ha kännedom om vapnet, bl.a. med Lasse A.
Lasse A sade sig ha sonat sina brott, han kände varken till något vapen eller Claudio M. I slutet av förhöret sade han dock att han var säker att vapnet ifråga inte använts vid mordet Olof Palme. I
en promemoria daterad den 23 april 1988 har utredningsmännen antecknat att de efter förhöret med Lasse A känt sig övertygade om att denne mycket väl visste vad som hänt med vapnet. Tredje utredningsomgången. Våren 1989 påbörjade PU intensiv
en utredning kring stölden av Haparandavapnet, rånet i Bruzaholm samt rånet i Mockfjärd. Det hade vid denna tid visat sig att Mockfjärdskulan och OP-kulorna hade samma blyisotopsammansättning och därför sannolikt måste komma från batch tillverkningssats, jfr
samma kapitel 2. Förundersökningsprotokoll och arbetsmaterial rörande rånet mot Sparbanken i Bruzaholm och arbetsmaterialet rörande rånet mot postkontoret i Mockfjärd gicks igenom. I mitten av mars upprättades flera promemorior och andra handlingar rörande händelserna, varefter slutsatser drogs och förslag till åtgärder framfördes. Dessa handlingar innefattar en sammanfattning av vad som framkommit. Bl.a. framgår följande.
Haparandavapnet och 91 patroner av rätt typ stals vid ett villainbrott i Haparanda den 6 september 1983. Ammunitionen hade inköpts 1979 i en sportaffär i Luleå. Inbrottet klarades upp och den av gärningsmännen som tog hand om vapnet var Veijo R. Veijo R har berättat att Lasse A, en av flera finska bröder med kriminell bakgrund, härefter köpt vapnet. Den 28 september 1983 rånades Sparbanken i Bruzaholm. Brottet klarades upp och Veijo R, Lasse A och Jorma K dömdes för det. Rånet gick till så att Veijo R och Lasse A
var maskerade samt beväpnade med en yxa respektive den revolver som tillgripits i Haparanda. Jorma K, som körde flyktbilen, väntade i denna utanför lokalen. När rånet utfört kördes flyktbilen till
var en grusgrop där man bytte bil. En månad senare, den 27 oktober, rånades postkontoret i Mockfjärd av två maskerade och beväpnade män, en med yxa och pistol och en med revolver. Under rånet uppstod visst tumult och en kund som befann sig i lokalen sköts i låret
av mannen med revolvern. Efter rånet försvann männen i flyktbil stod
en som uppställd utanför och som kördes av en medhjälpare. Flyktbilen återfanns vid och vittnen att rånarna bytt bil där.
en grusgrop uppgav
Vissa generella utredningsåtgärder m.m. 209
Modus operandi vid de två rånen alltså i stort sett detsamma var och det finns därför skäl att tro att det begicks med inblandning av
samma personer. Efter kriminalteknisk undersökning kulan från rånet i en av Mockfjärd konstaterade SKL att denna metal piercing-typ, var av kaliber .357 och tillverkad i Winchesterfabriken i USA. Vidare konstaterades att kulan bar spår att ha utskjutits ur en revolver Smith av Wesson alternativt Ruger kaliber .357 eller ur något vapen med bomdata som dessa jfr kapitel 2. samma För att försöka få fram uppgifter Haparandavapnet och den om var tillhörande ammunitionen fanns bestämde PU sig för att försöka bistå polis och åklagare handlade utredningen kring Mockfjårdsrånet, så som att brottet kunde klaras upp. Under denna tid inhämtades också ett skriftligt yttrande från SKL angående Mocküärdskulan. SKL:s meddelande, som utfärdats den 18 april 1989, lyder följande sätt:
I utredningen mordet statsminister Olof Palme anses en kula som tillav varatagits efter ett rån den 27 oktober 1983 i Mockfjärd, ha visst intresse. s.k. metal piercing kula och överensstämmer med den Kulan utgörs av en kulor anträffats efter mordet. Vid jämförande undersökningar typ av som med avseende på spårdetaljer mellan mordkuloma och kulan från rånet har inte påvisats några detaljer som skulle visa att kuloma utskjutits ur samma Fråga har uppstått om rånarkulan är i kalibem .38 eller kalibem vapen. .357.
I anledning härav får laboratoriet meddela att kulan anträffad i Mockfjärd är delad att manteln skilts från blykärnan och att manteln och blygenom kärnan lidit materialförlust. Tillsammans väger delarna 8,75 Winchesterkulor aktuellt utförande har tillverkats i kaliber .38 Spec. och .357 av Magnum. Enligt uppgift från tillverkaren har kuloma i kaliber .357 Magnum endast tillverkats med kulvikten 158 grains ca 10,2 g, medan kuloma i kaliber .38 Spec. tillverkats med kulvikten 150 grains 9,7 g. Det är således inte möjligt att avgöra om kulan från Mockfjärd hört till en patron i kaliber .38 Spec. eller till kaliber .357 Magnum.
Härefter höll PU förhör med ett 20-tal kunde tänkas ha personer som upplysningar att lämna. Flera av dessa hördes vid upprepade tillfällen. I månadsskiftet maj-juni 1989 underrättades PU av chefsåklagaren i Borlänge Christel Anderberg att hon beslutat begära Lasse A om häktad sannolika skäl misstänkt för grovt rån i Mockfiärd den som 27 oktober 1983. Den 5 juni 1989 häktades Lasse A av Leksands tingsrätt, varefter han begärdes utlämnad från Finland. I september 1989 beslöt myndigheterna i Finland att han skulle utlämnas och han kom att sitta häktad i Falun under månads tid. Därefter bestämde ca en
210 Vissa generella utredningsåtgärder m.m.
åklagaren att han i brist på bevis skulle friges. Under tiden då Lasse A väntade ett beslut i utlämningsfrågan och då han satt häktad förhördes han vid fem tillfällen PU. Han vägrade att säga något av om vapnet men vid det sista förhöret hänvisade han till sina bröder. en av Brodern, Harri A, som hade häktats för ett annat brott i slutet av oktober 1989, förhördes därefter vid flera åtta tillfällen under de - — drygt två månader han frihetsberövad. Harri A, tidigare dömts var som för brott och bl.a. suttit frihetsberövad Säters sjukhus psykiatrisk
en
klinik vid flera tillfällen, berättade att Haparandavapnet sålts vidare av en nu mördad man vid namn Veikko Han hade sålt det till en person som skulle vara narkoman. För att avslöja nanmet på köparen begärde Harri A ersättning i skilda fonner. Från början krävde han straffrihet för de brott som han eventuellt gjort sig skyldig till att ta genom befattning med Haparandavapnet och för den stöld han vid det aktuella tillfället satt häktad för. Därefter krävde han 100 000 kr och namnbyte i ersättning. Härutöver ville han bli överflyttad från Haparandafängelset, där han vid tillfället var placerad, till häktet i Västerås. PU begärde i anledning härav hos Kriminalvårdsstyrelsen att Harri A skulle förflyttas till Västerås. Han flyttades till häktet i Västerås den 3 januari 1990, en dag innan han skulle frisläppas. Harri A förelades vid ankomsten till Västerås en skriftlig utfästelse daterad den 2 januari 1990 och undertecknad av chefen för rikskriminalen Tommy Lindström samt spaningschefen Hans Ölvebro. Utfästelsen innehöll allmän information om den utfästa belöningen med följande tillägg Den Eder begärda : av summan 100000 kr utbetalas därest Edra upplysningar leder till en identifiering av mordvapnet. Harri A krävde emellertid kontant betalning i förskott. Under 1990 fortsatte utredningen i ärendet. Nya undersökningar företogs och ytterligare förhör hölls utan att åtgärderna ledde till något mer konkret resultat. I september 1990 sammanträffade bland andra Hans Ölvebro och en utredningsman med Harri A nytt. Harri A förevisades vid tillfället 100 000 kr i 1000 kr-sedlar som han skulle få direkt efter att PU hunnit kontrollera hans uppgifter om vapenköparen. Harri A ville dock ha pengarna direkt och dessutom ett svenskt medborgarskap. Som ett alternativ erbjöds han ett förskott under tiden hans summan uppgifter kontrollerades. Harri A vägrade gå med erbjudandet.
Fortsatt utredning. PU har fortsättningsvis kontinuerligt utrett ärendet.
Vissa generella utredningsåtgärder 211
m.m.
Flera kulor från provskjutningar som de aktuella personerna påstod
sig ha gjort med Haparandavapnet-Mockfjärdsvapnet har undersökts av
SKL visat sig annan ammunitionstyp än den i utredningen
men vara av aktuella.
PU har i två omgångar under november 1991 respektive juni 1992 genomfört bottenundersökningar i Flosjön i Dalarna efter det att
uppgifter inkommit att Haparandavapnet-Mockfjärdsvapnet skulle
om ha slängts där. Uppgifterna härrörde dels från anonym uppgifts-
en lärrmare, dels från Lasse A, som pekat ut en plats som han påstod att vapnet kastats från. Eftersom bottenförhållandena var goda borde man med den använda sökmetoden sannolikt ha funnit en revolver om det funnits någon. Någon revolver dök dock inte i det avsökta området.
upp
Uppgifter har framkommit pekar på att det var Lasse A och två
som andra identifierade Seppo T bror till en kvinna som varit
personer, sammanboende med bröderna A och en person kallad
en annan av
Raggar-Lasse", begick Mockfjärdsrånet. "Raggar-Lasse" hade
som begärts häktad för rånet i nära anslutning till detta men häktningsframställningen avslogs.
Seppo T har i december 1997 på eget initiativ lämnat uppgifter till PU att han fram till hösten 1985 haft Mockfjärdsvapnet och
om ammunition till detta i sin besittning och att han vid denna tid sålt vapnet till Christer P. Eftersom försäljningen vapnet och ammuni-
av tionen enligt Seppo T utgör brottslig gäming har han inte närmare velat berätta händelsen trots att han upplysts om gällande preskriptions-
om regler. Han har hänvisat till att han möjligen kan berätta mera öppenhj ärtigt efter det att Mockfj ärdsrånet preskriberats.
Seppo T nämnde även att han på Kumla-anstalten delat cell med en Gösta P och att denne var bekant med Christer P. PU har härefter kartlagt respektive under vilken tid de tre vistats anstalt och förhört
var Gösta P. Kartläggningen, skedde i februari 1998, gav vid handen
som att samtliga suttit på Kumla-anstalten under perioden den 7 juni 3
oktober 1982. Gösta P uppgav under förhöret, som ägde rum i december 1997, att han kände Christer P ganska väl men att namnet Seppo T var helt okänt för honom.
Rånet i Mockfjärd preskriberades den 27 oktober 1998. Vår granskning har sträckt sig fram till ungefär den tidpunkten. Så långt hade cirka 150 förhör hållits i ärendet. Utredningen i detta avsnitt har emellertid fortsatt med tidvis stor intensitet.
212 Vissa generella utredningsåtgärder m.m.
3.2.5 S-vapnet
S-vapnets är ett av de 13 vapen av "rätt" typ som var anmälda som stulna eller förkomna vid tiden för mordet Olof Palme. I ett daterat spaningsuppslag finns uppgifter om att en revolver Smith Wesson stulits vid ett inbrott 1977. Av en anteckning uppslaget framgår att detta fogats till utredningen i april 1986. I uppslaget finns också en kopia brottsanmälan intagen. Av denna framgår att av inbrottet ägde rum i Jens S:s lägenhet i Stockholm den 17 december 1977. Vid inbrottet tillgreps bl.a. revolver Smith Wesson .357 en Magnum och femton skott. I mars 1989 kontaktade en man som ville vara anonym PU. Mannen berättade att han ca tio år tidigare begått ett inbrott i lägenhet en en viss adress i Stockholm. På dörren hade namnet S varit angivet. Mannen hade där tillgripit en revolver och ammunition till denna. Revolvem med ammunition hade han därefter sålt till Håkan A som nu var död. Till PU hade så tidigt som den 4 1986 kommit in ett annat tips mars om Håkan A. Det pensionerad polis berättat att han i var en som en utredning förhört Håkan A, även kallad tavelskojaren. Denne skulle enligt uppgift inneha en .357 Magnum-revolver och kompis med vara knarkförsäljaren Gösta A. I anledning av detta tips hade PU i mitten av mars 1986 inhämtat uppgifter om att såväl Håkan A Gösta A varit som frihetsberövade vid tiden för mordet Olof Palme. I mitten av oktober 1989 förhörde PU Björn S. Björn S berättade att han 1983 eller 1984 köpt en Smith Wesson .357 Magnum-revolver av Håkan A. Denna händelse tidsbestämde han till 1978-79. I senare samband med köpet hade Håkan A berättat att revolvern kom från USA och inte var stulen vid något inbrott i Sverige. Björn S hade senare införskaffat ammunition till vapnet mindes inte vilken typ men av denna varit. Vapnet hade haft en sex tums-pipa, varit svartfärgat och haft kolvplattor av mörkt material. Vid ett tillfälle när Lasse H, en som nu var avliden, varit närvarande hade Björn S suttit och lekt med vapnet. Ett skott hade gått av, penetrerat Lasse Hzs skoklack och därefter träffat taket. Björn S trodde att kulan fortfarande satt kvar i taket hemma hos honom. Efter tid hade Björn S sålt tillbaka vapnet en till Håkan A. Därefter började PU att närmare utreda stölden av S-vapnet. I oktober 1989 besöktes Björn S:s bostad. Det konstaterades därvid att det dels fanns ett märke i golvet, dels ett hål i taket där kula en eventuellt kunde ha gått in. Någon kula anträffades dock inte vid detta
8 S-vapnet är uppkallat efter den legale ägaren. Namnet skrivs inte ut här.
Vissa generella utredningsåtgärder m.m. 213
undersökningstillfälle, varför Björn S tillfrågades poliserna fick om återkomma och göra ett nytt försök att påträffa den eventuella kulan. Vid tid förhördes Jens Han berättade att det var hans far samma hade licensen för vapnet, hade inköpts 1954. 1974 hade Jens som som S erhållit förvaringslicens för det. Vapnet var en svaitoxiderad Smith Wesson .357 Magnum, Highway Patrolman med tums-pipa. Jens S sex mindes inte vilken typ ammunition som stulits vid inbrottet. av Vid kompletterande förhör med Jens S i slutet av oktober ett par 1989 framkom ytterligare uppgifter, bl.a. att Jens S provskjutit vapnet visst ställe i västra Sverige och att vapnet när det tillgreps låg i ett ett blixtlåsförsett mörkbrunt spräckligt fordral med teddyfoder inuti. Jens S överlämnade också flera fotografier och diabilder vapnet. Under slutet 1989 och början 1990 kartlades Håkan A:s beav av kantskapskrets, varvid ett tiotal alla utom dömda för brott personer - en förhördes vid ett eller flera tillfällen. Det framgick därvid att det i denna krets allmänt känt att Håkan A handlade med illegala vapen, var främst pistoler och revolvrar, många insmugglade från USA. Flera av de hörda hade sett eller flera revolvrar av aktuell typ hemma hos en Håkan A. En att han 1982 Håkan A köpt en inperson uppgav av smugglad .357 Magnum beskrevs rostfri. Vapnet hade 1985 som som kastats i vattnet vid Galärvarvet i Stockholm. En annan person kände till att Håkan A överlämnat Smith Wesson .357 Magnum, troligen en från Florida, till i början 1980-talet vådasköt sig själv en person som av till döds med revolvern. I januari 1990 företogs registerslagning beträffande Håkan A. en Denne hade mycket riktigt avlidit 1988. Sommaren 1990 undersökte PU den plats i västra Sverige där Jens S provskjutit revolvern. Härvid anträffades tre kulor som Jens S uppgav från den övningsammunition som han använt. Kulorna skickades var omgående till SKL för undersökning. I sakkunnigutlåtande daterat den 8 1991 konstaterade SKL att de insända kuloma var av typen mars Wadcutter i kaliber .38 och att det inte var meningsfullt att jämföra spår i blykulor med spår i kulas mantlade delar. Eftersom det de s.k. en OP-kuloma endast fanns användbara spår i den kopparmantlade delen fick frågan de tre kuloma utskjutits ur samma vapen som OPom kulorna" lämnas öppen. I oktober 1992 följdes den tidigare nämnda uppgiften om en person vådaskjutit sig till döds upp av PU. Efter en del utredningsåtgärder som lyckades få fram begått självmord julafton 1984. man att mannen Han hade skjutit sig med Smith Wesson .357 Magnum, modell en 581, med ett visst tillverkningsnummer. Av utredningshandlingarna framgick att det inte hade gått att spåra varifrån vapnet kom. Vid en
214 Vissa generella utredningsåtgärder m.m.
slagning i det centrala vapenregistret konstaterades att vapnet inte var anmält stulet eller förkommet. I november 1992 skickade PU via Interpol förfrågan till USA en om den på julafton 1984 beslagtagna revolvem. I förfrågan det angavs att fanns skäl att anta att revolvem smugglats från USA till Sverige och i anledning därav önskade PU få veta i USA vapnet tillverkats, var som till vilken återförsäljare det sålts, huruvida återförsäljaren kunde ange vem som köpt vapnet samt om vapnet anmält stulet eller förvar kommet i USA. Samma månad erhöll PU från USA svaret ifrågaatt varande serienummer var ogiltigt. Serienumret skulle återfinnas på kolven och om detta avlägsnats eller ändrats gick vapnet inte att spåra. Härefter fick PU via polisen i det distrikt där självmordet ägt rum och via SKL, som förvarade vapnet, fram ett nytt Efter nummer. en ny förfrågan till USA erhölls i januari 1993 spårats till svaret att vapnet en vapenhandlare i Texas. Vapnet hade den 7 april 1982 sålts till svensken Lars vars födelsenummer angavs. I oktober 1993 förhörde PU Lars Denne berättade att han varit anställd vid ett rederi och arbetat en båt som gick till USA. Vid ett tillfälle hade det uppstått problem ett med båten och Lars S hade då stannat i USA under tid. Under denna en tid 1982 hade han köpt ifrågavarande i Brownsville, Texas. - - vapen Härefter hade han råkat ut för en bilolycka och fått flygas hem till Sverige. Vapnet hade då blivit kvar i USA. Den 9 november 1993 fyra år efter det att PU inspekterat och undersökt det eventuella kulhålet i taket Björn S:s lägenhet beslöt — kammaråklagaren Per-Erik Larsson att husrannsakan skulle äga i rum Björn S:s lägenhet i syfte att eftersöka och säkra kula utskjuten från en en revolver Smith Wesson .357 Magnum. Att åtgärden aktualiserades vid denna tidpunkt har spaningsledningen förklarats av med att det var fråga om en ingripande åtgärd, innefattande rivningsarbeten flera våningar upp. Någon husrannsakan och därmed åtgärd det av slaget korn emellertid aldrig till stånd. Däremot framgår att Björn S besöktes i mitten av december samma år. Han berättade då att vådaskjutningen inträffat minst ett par år före mordet. Björn som varit sjuk efter en hjämblödning, att han i samband med att han uppgav tillfrisknat något kommit fram till att vapnet använts vid vådasom skjutningen varit en automatpistol kaliber .45. Den Smith Wessonrevolver som han köpt av Håkan A och som han sedan lämnat tillbaka hade varit ny och kommit direkt från USA. Den levererat som vapen till Håkan A var en av två bröder, välkända i vapensmugglarsom var sammanhang. Den senaste utredningsåtgärden vidtagits i avsnittet är som en undersökning som gjorts av Tekniska roteln grundval ett fotografi av på S-vapnet. Ändamålet med undersökningen bl.a. fastställa var att
Vissa generella utredningsåtgärder m.m. 215
fabrikat och modell vapnet. KKT, som kontaktat Smith Wessons generalagent i Sverige, Anders Lexne, för ett expertutlåtande, konstaterade att vapnet var en Smith Wesson modell 28 Highway Patrolman med sex tums 15 cm pipa i kaliber .357 Magnum av
— äldre tillverkning.
3.2.6 Linköpingsvapnet
Linköpingsvapnet är ett av de tretton vapen av Tätt typ som var anmälda stulna eller förkorrma vid tiden för mordet på Olof Palme.
som
I ett spaningsuppslag som är odaterat, men förmodligen upprättat under månad 1986, finns uppgifter om att en revolver Smith
mars Wesson kaliber 357 med hölster och rem stulits vid ett inbrott i Linköping den 15 juli 1980.
Under ett annat spaningsuppslag, även det odaterat, finns en förundersökning mot flera rörande bl.a. revolverstölden i
personer Linköping registrerad. Av denna framgår att det vid ett inbrott någon gång under tiden 15 17 juli 1980 hemma hos kaptenen Lars H stulits
bl.a. tre vapen. Ett av dessa var en revolver Smith Wesson .357 Magnum. Ett hölster och till vapnet hade också stulits liksom
en rem 150-200 patroner av okänt fabrikat.
I november 1988 började PU utreda stölden av detta vapen. Härvid förhördes de i förundersökningen misstänkta personerna, Anders
en av F. Denne att han efter stölden sålt revolvem till en man i
uppgav Norrköping för 2000 kr. Anders F mindes inte namnet på mannen men hänvisade till kvinna som kanske kände till namnet. Kvinnan hördes
en men kunde inte lämna några upplysningar i saken.
Av utredningsanteckningar daterade den 18 maj 1989 framgår att PU vid kontroll i de s.k. OP-pärmama hittat en notering under nr OP
en 337 att en revolver Smith Wesson kaliber .357 med tillverk-
om ningsnummer 209711 dvs. Linköpingsvapnet undersökts av KKT
- och SKL OP 337 knutet till ett uppslag, innehöll notering
var som en
att Peter E gripits för olaga vapeninnehav den 10 november 1986, om att revolvem tagits i beslag och att SKL konstaterat att revolvem inte kunde aktuell i mordutredningen avseende Olof Palme. Utred-
vara ningsmannen har i anteckningarna särskilt noterat att det varken av anmälan mot Peter KKT:s protokoll eller av SKL:s utlåtande
av
9De s.k. OP-pärmarna är särskilda pärmar sammanställts KKT och som
som av rör de undersökningar av vapen och kulor som företagits i utredningen av mordet Olof Palme. OP-pärmarna finns idag hos Palmegruppen.
216 Vissa generella utredningsåtgärder
m.m.
framgår vilken typ av ammunition som fanns i vapnet vid beslaget eller som vapnet provskjutits med.
Till utredningsanteckningama fogades såväl anmälan, KKT:s protokoll som SKL:s utlåtande. SKL:s utlåtande är daterat den 22 april 1987. Av utlåtandet framgår att man mottagit två kulor och två hylsor från en provskjuten revolver och att Kulorna jämfördes med de kulor som tillvaratagits på mordplatsen. Liksom dessa kulor hade de
nu insända kuloma märken efter fem högervridna bommar med bredden 2,4 2,5 mm. Några överensstämmelser beträffande mikroskopiska
detaljer iakttogs inte. Inget talade för att mordplatskuloma och de
nu insända kuloma skjutits ut ur samma vapen. Det insända kul- och hylsmaterialet jämfördes även med kulor och hylsor som tidigare registrerats enligt FAP 446-1. Inte heller härvid påvisades några överensstämmelser.
I mitten av oktober 1989 förhördes Lars H, som ägde vapnet vid inbrottet, vid två tillfällen. Denne berättade att han erhållit meddelande om att vapnet anträffats men att han inte haft några anspråk på att få tillbaka det eftersom han erhållit ersättning för vapnet från ett försäkringsbolag. Rörande vapnet uppgav han att det varit svart eller blånerat och haft bruna kolvplattor. Han kunde inte piplängd
uppge men beskrev pipan som lång. Beträffande ammunitionen stulits
som berättade han att det bl.a. försvunnit en mycket stark sort. Dessa patroner, som varit ca 40 st., beskrevs utseendemässigt och Lars H berättade att de varit förpackade i gula askar, troligen med röd bård
en och försedda med texten "super X. Vid förevisning olika sorters
en av ammuntionsaskar pekade Lars H ut den ask som ammunitionen
typ av Winchester Metal Piercing .357 Magnum sålts i före 1980. Lars H berättade att han köpt ammunitionen tillsammans med revolvem, troligen i början av 1970-talet, i en vapenaffär utanför Linköping.
I mitten av oktober 1989 skickade PU också över de tidigare undersökta kuloma som förvarades hos KKT till SKL för blyisotopsundersökning. Resultatet synes ha varit negativt, dvs. kuloma visade ingen överensstämmelse med dem som upphittats mordplatsen.
I början av december 1989 inhämtade PU hela förundersökningen mot Peter E rörande olaga vapeninnehav. I denna fanns en kopia av det undersökningsprotokoll från KKT som PU sedan tidigare hade tillgång till. På kopian i förundersökningsprotokollet fanns ett tillägg
som saknades på PU:s kopia. Tillägget löd I stötbotten patronerna finns texten ‘W.W Super, 357 Magnum’. Patronema har förbrukats vid provskjutningen. Patronema är tillståndspliktiga enligt § 5 vapenlagen". KKT har således gjort tillägget om ammunitionstyp vid ett
senare tillfälle än då protokollet upprättades och expedierades första gången.
Vissa generella utredningsårgärder m.m. 217
I början december 1989 skickade PU vidare en ny begäran om
av provskjutning till SKL. I denna refereras till ett samtal som PU haft med SKL. Det hade därvid diskuterats att vapnets pipa vid det tidigare undersökningstillfället bar uppenbara spår av en inte yrkesmässigt utförd förkortning av densamma.
Vid denna tid försökte PU via vapenlicensen, vapenkortet och innehavaren den vapenaffar där vapnet inköpts, få fram uppgifter
av
vapnets ursprungliga piplängd. Detta lyckades emellertid inte. om
Inte heller kunde man via Peter E få fram några uppgifter om vapnets ursprungliga piplängd eftersom denne mördades vid denna tid -i december 1989.
Efter vissa problem med att få fram vapnet undersöktes detta av SKL. I ett sakkunnigutlåtande, daterat den 12 november 1990, konstaterade SKL att revolvem förändrats från sitt ursprungsskick så sätt att pipan, som sannolikt ursprungligen haft en piplängd om sex tum, kapats till återstående längd om ll cm och att komet och
en komfoten därigenom avlägsnats. Slutsatsen som SKL drog efter ny provskjutning med vapnet och den därefter vidtagna mikroskopiska undersökningen av kuloma var att det vid en jämförelse med OPkulorna inte iakttagits "några överensstämmelser beträffande mikroskopiska detaljer. Inget talade således för att de kulor som tillvaratagits
platsen för mordet Olof Palme har utskjutits ur det insända vapnet, åtminstone inte efter det att vapnet ändrats till sitt nuvarande skick.
De sista registrerade utredningsåtgärdema i avsnittet företogs i september 1994. Då kontaktades Peter Ezs änka. Hon berättade att hon 1986 inte kände Peter E de hade träffats utan hänvisade till
- senare -
kvinna då haft sällskap med denne. PU identifierade en annan som kvinnan men tog såvitt framgår aldrig kontakt med henne.
Det rör sig således ett identifierat och återfunnet vapen, vars
om pipa emellertid vid något tillfälle kapats. I det skicket kan vapnet inte ha använts vid mordet. Däremot kan det inte uteslutas att det i sitt ursprungliga skick använts vid mordet. Detta kan emellertid numera inte längre utredas.
3.3 Inhämtande av utrikespolitisk
UD:s roll i
sakkunskap. mordutredningen
Av utredningsmaterialet framgår att PU vid skilda tillfällen anlitat UD för åtgärder och bedömningar, liksom att uppslag influtit via UD. Den
218 Vissa generella utredningsåtgärder m.m.
roll UD spelat i mordutredningen framträder dock med större tydlighet i det relativt omfattande material UD samlat i ärendet. Kom-
som missionen har gått igenom detta material och även inhämtat upplysningar från UD-tjänstemän m.fl. Sammantaget framgår följande hur
om samarbetet mellan PU och UD fungerat åren.
genom
3.3. l Allmänt
Kabinettssekreteraren Jan Eliasson, som vid tiden för mordet var chef för UD:s politiska avdelning, insåg under de första dagarna efter mordet att en apparat inom UD skulle behöva tillskapas för att ta emot en inkommande tipsflod. För detta ändamål kallade han till sig kanslirådet Nils G Rosenberg, som bl.a. handhade krigsmaterielfrågor och kontakterna med polis och Säkerhetspolisen. Nils G Rosenberg tillfrågades om han kunde ta på sig uppgiften att samla alla tips rörande mordet. Han accepterade och Jan Eliasson därefter samtliga
gav anställda inom UD direktiv om att alla sådana tips skulle via Nils G Rosenberg, eftersom han ansåg att det var oerhört viktigt med en helhetssyn materialet. Jan Eliasson följde själv arbetet noggrant och kom med många förslag och idéer om vad som borde göras. Nils G Rosenberg vidarebefordrade samtliga tips till Palmeutredningen.
Samtidigt korn länspolismästaren Hans Holmer att till sig knyta den förre ambassadören Sverker Åström i utrikespolitiska
som rådgivare frågor.
Under det första utredningsåret skedde mordutredningens samarbete med UD därför dels via UD:s politiska avdelning och den där utsedde sambandsmannen, Nils G Rosenberg, dels via Sverker Åström.
1° Materialet består till delen tips till utlandsmyndighetema
största av som vidarebefordrats till UD, svar från UD i anledning av dessa tips och förfrågningar från PU till UD och utlandsmyndighetema med begäran om t.ex. analyser eller biträde vid kontakt med utländska myndigheter. Tipsen har vidarebefordrats till PU samma dag som de har nått UD. Utöver tips och förfrågningar finns promemorior upprättade inom UD och meddelanden till och från PU. Handlingarna är samlade i tolv pärmar avdelningen UMK utrikesministern med kansli. Ett likaledes tämligen omfattande material finns också i UD:s arkiv. Där finns även handlingar rörande internationell rättshjälp från den enhet
handlägger frågor det slaget. Även dessa handlingar innehåller ställvis som av uppgifter av intresse för granskningen av mordutredningen. Allmänt sett kan
sägas att UD-materialet i det berör enskilda utredningsuppslag dubblerar sådant som finns hos PU; i enskildheter kan det dock tillföra sakupplysningar. UD-
materialet är välordnat men inte lätt överskådligt.
Vissa generella utredningsåtgärder 219
m.m.
3.3.2 till förre ambassadören Sverker
Uppdrag
ström
Allmänt Sverker Åströms uppdrag
om Sverker Åström yrkesdiplomat och hade tjänstgjort ambassa-
var som dör och kabinettsskreterare vid UD. Vid mordtillfället 1986 var han pensionerad; sin senaste befattning som svensk ambassadör i Paris hade han lämnat 1982. Han hade, enligt vad han uppgav då han hördes inför Juristkommissionen den 10 mars 1987 inte därefter haft några uppdrag för UD. Däremot hade han ibland biträtt Olof Palme, bl.a. i samband med det tal Olof Palme i oktober 1985 hade hållit vid FN:s 40-årsjubiléum. Han hade också haft ett uppdrag av diplomatisk karaktär för statsrådet Birgitta Dahl. Han berättade inför Juristkommissionen vidare att han sedan tre år, dvs. med början 1984, disponerade ett tjänsterum i Rosenbad, i statsministerns kansli.
Sverker Åström kontaktades kort efter mordet förlagsdirektören
av Ebbe Carlsson, som frågade om han kunde tänka sig att bli Hans Holmérs rådgivare i utrikespolitiska frågor. Han kände Holmér sedan tidigare. Bl.a. hade han under sin tid som Parisambassadör vigt Holmér då denne gifte sig i början av åttiotalet. Han sammanträffade därefter måndagen den 3 mars med Ebbe Carlsson och Hans Holmér. Mötet utmynnade i Sverker Åström skulle författa promemoria vilka
att en om utländska grupperingar som kunde vara av intresse för mordutredningen.
I samband med denna förfrågan tog Sverker Åström kontakt med UD och efterhörde departementets inställning till det föreslagna uppdraget. UD hade inget att erinra. Samtidigt hade UD som framgått vidtagit vissa dispositioner i anledning av mordet och utsett kanslirådet Nils G Rosenberg till sambandsman. Det beslöts Sverker Åström
att skulle ha kontakt med Nils G Rosenberg i sitt uppdrag.
Sverker Åström träffade den 5 Hans Holmér i polishuset och
mars överlämnade den promemoria som han utlovat dagen innan. Vid mötet närvarade även Nils G Rosenberg.
I samband med Hans Holmér engagerade Sverker Åström
att frågade han denne han offenligt kunde Åström sin
om uppge som
utrikespolitiske rådgivare, vilket denne medgav. Arrangemanget
varade så länge Hans Holmér kvarstod spaningsledare, dvs. till
som februari 1987.
I Juristkommissionens utfrågning diskuteras en presskonferens där Sverker Åström hade presenterats som en komponent i spaningsorganisationen. Sverker Åström sade sig ha detta och den framställt saken så, full-
reagerat mot att som ständigt hade missuppfattat situationen.
220 Vissa generella utredningsåtgärder m.m.
Sverker Åström har i samtal med såväl Juristkommissionen
som med oss framhållit att han uppfattade uppdraget som icke officiellt och grundat på rent personliga förhållanden. Han uppbar aldrig någon ekonomisk ersättning. Han har samtidigt framhållit att han höll UD underrättat om allt han företog sig inom ramen för uppdraget och i allmänhet lät sig åtföljas av någon representant från UD vid sina sarmnanträffanden med Hans Holmér. Inför Juristkommissionen tillfrågades Sverker Åström på uppdrag han arbetat eller bedrivit sin verk-
vems samhet. Han svarade att det hade rört sig om en rent personlig relation mellan Hans Holmér och honom själv, han hade med tanke det extraordinära läget tyckt att det varit självklart att göra Hans Holmér den tjänsten. Han tillade att det varit lika självklart att inte utföra uppdraget annat än i ständig kontakt med UD.
Sverker Åströms promemorior är upprättade och instämplade vid UD. Även i andra handlingar från UD framstår Sverker Åström
som en del av departementet. Det finns anledning att tro att han uppfattades så av personer han själv var i kontakt med i sammanhanget. Vid ett tillfälle togs kontakter med ett antal främmande stater med anhållan om biträde i utredningsarbetet. Detta beskrevs Sverker Åström
av följande sätt då denne utfrågades Juristkommissionenz
av
jag tog initiativet till att säga till UD:s ledning att, även om det skulle
---
vara ett mycket extraordinärt handlingssätt, så ska vi göra så att vi kallar
upp en rad olika ambassadörer. Vi valde ut engelsmannen, fransmannen,
amerikanen, ryssen, västtysken och Italien, jag tror att det var dom. Unge-
fär sex-sju ambassadörer och kallade upp dem i tur och ordning. Och jag
var närvarande de flesta av dom mötena. Och sa till dom det att nu gör vi
en väldigt ovanlig diplomatisk demarche hos er, men ärendet är också
ovanligt, för vi har inte haft så mycket statsministrar mördade i Sverige.
Och vi ber nu er att vidarebefordra till er regering att alla dom upplysningar
som ni har från era hemliga tjänster, hemliga eller inte hemliga tjänster, kan
inhämta om det här, som har någon som helst relevans för den här
utredningen, vill vi gärna att ni vidarebefordrar till oss.
Av dokumentationen hos UD framgår att det i åtminstone ett antal fall
Sverker Åström de inkom och han var som tog emot svar som att därvid synes ha uppfattats som den svenska regeringens/mordutredningens representant. Om resultatet av initiativet, se nedan.
Kontakterna med mordutredningen skedde enligt vad Sverker Åström uppgivit med Hans Holmér Vid två tillfällen kom han
ensam. dock att delta i möten med spaningsledningen. Ett av mötena var av social karaktär och inkluderade även andra medarbetare till Hans
2 Juristkommissionens utfrågning med Sverker Åström den 10 1987.
mars
Vissa generella utredningsåtgärder m.m. 221
Holmér. Det andra var ett ledningsgruppsmöte den söndag som föregick operation Alfa. Vid ett tillfälle sammanträffade han på Hans Holmérs initiativ med dåvarande förundersökningsledaren K.G. Svensson. Vid ett annat tillfälle tog han själv kontakt med statssekreteraren Harald Fälth vid Justitiedepartementet, för att efterhöra hur regeringen tänkte besvara en interpellation i riksdagen, där en fråga
Sverker Åströms roll i utredningen om rests.
Enligt Sverker Åström hade UD problem med samarbetet med säkerhetspolisen. Hans Holmér ordnade i samband med det ovan nämnda mötet den 5 så Sverker Åström och Nils G Rosenberg
mars att skulle få träffa tjänstemän vid Säkerhetspolisen för att diskutera utländska grupperingar av intresse. Initiativet utföll mindre väl; Sverker Åström han uppfattade det okunnig och ointresserad
mottogs av en som tjänsteman. De bemöttes med oginhet. Saken togs sedermera upp med säkerhetspolisens chef Sven-Åke Hjälrnroth, framförde ursäkt.
som en Enligt Sverker Åström hade förhållandet mellan UD och säkerhetspolisen länge varit dåligt. Särskilt dåligt hade det varit under den tid Sverker Åström varit kabinettssekreterare vid UD, bl.a. grund
av att dåvarande rikspolischefen Carl Persson, i samband med att Sverker Åström 1972 tillträde sin tjänst, till Olof Palme anmält säkerhets-
att polisen bedömde Sverker Åström själv utgjorde säkerhetsrisk.
att en
Sverker Åströms promemorior
m.m. Den promemoria Sverker Åström upprättade efter den första kontakten med Hans Holmér och Ebbe Carlsson har i huvudet texten "Utrikesdepartementet Politiska avdelningen och rubriken Promemoria 1986- 03-04. För Hans Holmér efter samtal kvällen den 3 mars. Den har i övrigt följande lydelse.
Möjligheten att mordet begåtts av representant för utländsk grupp lejd
-
mördare eller fanatisk medlem måste givetvis studeras noggrant. Här
-
några tankar.
Några alternativ bör rimligen studeras
Det är svårt att tänka sig någon stat eller grupp i Östeuropa utom
Jugoslavien eller Latinamerika. Några reservationer bör dock göras. För
contras i Nicaragua var Palme uppenbarligen en fiende men att denna
grupp, i hög grad och helt synligt styrd av amerikanska intressen, skulle
företa ett terrordåd fjärran från den egna regionen är inte sannolikt.
Pinochets anhängare i och utanför Chile såg naturligtvis i Palme en mot-
ståndare. Men att de nu skulle gripa till vapen är högst osannolikt.
222 Vissa generella utredningsåtgärder m. m.
Gäller detsamma Castros fanatiska och talrika motståndare. De är helt medvetna om Palmes och Sveriges nära kontakter med Cuba, bl.a. syftande till att, förmodar jag, om möjligt åstadkomma ett rimligare förhållande mellan Cuba och USA. Saken bör noga prövas. Afrika liksom Asien österut fr.0.m. Pakistan kan väl rimligen uteslutas. Möjligen bör beaktas att sikhema i Palmes vänskap med fru Gandhi och hennes son, nuvarande premiärministern nog var minst sagt ovänskapligt inställda till Palme. Endast i ett fall har man från utländskt ansvarigt håll antytt att annan stat skulle ligga bakom. Det gäller ett för utländsk publik avsett Tassmeddelande den 2 mars och en artikel följande dag av känd författare, vari USA i beslöjade ordalag utpekas. Tills vidare får detta ondsinta misstänkliggörande nog anses vara framkallat av en i Sovjet nästan automatisk polemisk propagandistisk
reflex. Det är förvånande att inte någon svensk journalist i Moskva tagit fatt i saken och bett om bevis.
Återstår Västeuropa, Medelhavsområdet och Asien västerut fr.0.m. Iran.
Av västeuropeiska terrorgrupper är det väl egentligen bara Röda arméfraktionen som kan tänkas även om både CCC och Action Directe bör nämnas i sammanhanget. Motiv för RAF finns i form av en säkert kvarstående indignation över utlämnandet av en tysk terrorist 1975 som bl.a. ledde till attentatförsöket mot Anna-Greta Leijon.
Den kroatiska gruppen Ustasja har bevisligen begått flera terrordåd och kan tänkas ha ett motiv att skada Sverige och Palme. Ambassadmördaren fick nyligen genom beslut av regeringen strafftiden tidsbestämd i sak, antar jag, nedsatt. Bara för någon vecka sedan tog regeringen ett annat beslut, innebärande att mannens rörelsefrihet under fängelsetiden begränsas. Det förra beslutet väckte tydligen besvikelse både hos jugoslaviska regeringen och hos vissa kroatiska grupper. Att regeringen i Belgrad skulle ha beordrat våldsanvändning är väl uteslutet. Men möjligheten att kroatisk oppositionsman eller grupp står bakom måste fasthållas.
- - Dock märkes den viktiga omständigheten att kroaterna veterligen inte begått terrordåd annat än mot egna landsmän serber eller sådana kroater som accepterat regimen i landet. Den baskiska organisationen ETA tvekar inte att använda våld, inne i Spanien men även i Frankrike. Mig veterligen har de inte begått våldsdåd i andra länder. Ett teoretiskt möjligt, men osannolikt motiv skulle kunna vara att Palme vid besök i Madrid talade mot användande av våld.
Vissa generella utredningsåtgärder 223
m.m.
4. De armeniska flyktinggruppernas terrorverksarnhet är väl känd. Den har mig veterligen uteslutande riktats mot turkiska liv och intressen. Att dessa grupper skulle vara inblandade här finns ingen rimlig anledning anta.
Den våldsamt reaktionära kallar sig EAP och leds från
grupp, som som USA av en helt bisarr person, har riktat under åratal en våldsam kampanj mot Palme. Enligt uppgift är den inre disciplinen bland de unga avhéingama mycket hård och man tränas till fanatism, men om någon medlem har begått våldsbrott eller uttalat hot om detta, känner jag inte till. Det förefaller osannolikt. SÄPO bör veta.
Kurderna har organisationer som kämpar med våld. PKK, som i Sverige beräknas ha flera hundra medlemmar, är uttryckligen betecknad
som terrororganisation enligt terroristlagen. Vilka motiv skulle de kunna tänkas ha Möjligen två, ett mera långsiktigt och ett mera omedelbart. Det förra det allmänna förhållandet att de känner sig diskriminerade i Sverige. Hur starka sådana stämningar är och om någon antydan gjorts om våldsanvändning, bör väl SÄPO känna till.
Det höga straffet för den kurd som nyligen dömdes för mordet i Medborgarhuset måste uppenbarligen ha väckt starka känslor hos vissa kurder här. Åter gäller SÄPO bör känna till hur diskussionen gått i de
att kurdiska kretsama.
De mot Khomeini fientliga iranska flyktingarna är talrika och för ett aggressivt språk. Inga tecken finns som jag känner till att de är benägna begå våldsdåd.
Återstår araberna. Att någon Arafat direkt beroende skulle
av grupp ligga bakom är närmast uteslutet. Arafat måste rimligen i hög grad ha uppskattat Palmes stöd de palestinska rättigheterna. Men andra palestinier, Abu Nidal, Force 17 och de med Syrien samverkande grupperna, måste ha sett annorlunda Palme. De har visat att de vill undanröja just moderata försvarare av Palestinas sak. Ett viktigt exempel är mordet Sawali i Portugal för två sedan. Men det är ändå svårt föreställa sig att skulle vilja undanröja just Palme. Det skulle vara lika naturligt att vända sig mot Kreisky som också står för en kompromiss i Palestina. Om Kreisky gäller emellertid att han har speciellt nära förbindelser med Libyen och Khadafñ personligen. Detta kan skydda honom. Det vore nog värt höra med österrikarna om Kreisky utsatts för hot eller attentatsförsök och i så fall från vilket håll. Ett genomgående drag i den muslimska världen är fundamentalismens utbredning. Det gäller från Iran till Egypten. Här finns helt hänsynslösa
224 Vissa generella utredningsåtgärder m.m.
personer men något motiv som har avseende Sverige är inte möjligt att skönja.
Mordet förefaller väl förberett. Rimligen bör även flyktvägama ur landet ha varit planerade låt vara att det är svårare att lämna Sverige obemärkt nattetid än dagtid. Om en utländsk person eller grupp är skyldig är det naturligt anta att mördaren sökt omedelbart lämna landet. Jag antar att polisen utnyttjar Interpol och andra utländska kontakter för att den vägen söka få upp något spår. I den mån ambassaderna kan vara till någon nytta står UD uppenbarligen till tjänst. 10. Syftet med ovanstående punkter har varit att ange några möjligheter
för det fall att brottet över huvud har internationell anknytning. Min slutsats är närmast att inget omedelbart motiv kan identifieras, men att verkligt starkt de kurdiska och kroatiska alternativen i första hand bör noggrant studeras.
I UD:s material finns dag av Säkerhetspolisen upprättad
en samma promemoria, Sverker Åström sedermera kommenterade. För
som sammanhanget bör även säkerhetspolisens promemoria återges.
Mordet Olof PALME en redovisning av vad som talar för respektive
mot att en politisk organisation skulle ha utfört gärningen 1 Västtyska organisationer typ Rote Armee Fraktion . För Västtysklands ambassad i Stockholm ockuperades år 1975. Den svenska regeringen under Olof PALME utvisade de ockupanter som överlevde den explosion som inträffade ambassaden. Två greps medlemmarna i en grupp som planerade att kidnappa
senare f.d. statsrådet LEIJON. De utländska medlemmarna i denna grupp utvisades bl.a. till Västtyskland regeringen FÄLLDIN.
av Mot Mer än tio år har förflutit sedan ambassadockupationen. I LEIJON-ärendet
det borgerlig regering fattade utvisningsbesluten. Också denna var en som händelse ligger långt tillbaka i tiden.
Jugoslaviska kroatiska organisationer
- För Ambassadmördaren Miro BARESIC har under ett antal fört en kamp för att få sitt livstidsstraff omvandlat till ett tidsbestämt straff. Regeringen har ända tills helt nyligen motsatt sig detta. Det beslut som fattades under hösten 1985 innebar visserligen att straffet tidsbestämdes. Troligen hade dock BARESIC kalkylerat med att kunna friges tidigare än vad beslutet kom att innebära.
Vissa generella utredningsåtgärder 225
m.m.
BARESIC och den grupp kroater som stöder honom har således ett motiv för gämingen. Mot BARESIC ser trots allt ett slut sin fángelsevistelse. Ett avslöjande att han skulle ha något med mordet att skaffa skulle allvarligt försämra hans möjligheter att friges halv eller två tredjedels tid. Den grupp kroater som stöder honom är liten och det är tveksamt att de skulle våga offra sig för en sak som bara skulle förstöra för övriga kroater i Sverige.
PLO med undergrupperingar För
Mot Olof Palme har aktivt arbetat för ett erkännande av PLO och PLO-ledaren räknar sig som en personlig vän till Palme.
Mot PLOfientligt inställda palestinska grupper För Grupper som Abu Nidal och Abu Moussa betraktar Arafat för-
som en rädare och har vid flera tillfällen utfört mord mot PLO-företrädare. T.ex. vid socialistinternationalens möte i Portugal. Palmes positiva attityd gentemot PLO skulle möjligen kunna göra honom obekväm i dessa mäns ögon. Mot De mot PLO ñentligt inställda grupperna har inte någon anledning att till angrepp mot sekundära mål utanför den palestinska intressesfáren. Det har heller inte förekommit några kända attentat mot andra än israeler och Israels bundsförvanter samt de palestinier som stämplats som förrädare.
Militanta turk-kurdiska organisationer För Den svenska regeringen har genom sitt beslut den 10 december 1984 "terroriststämplat" åtta medlemmar av organisationen PKK. De åtta PKKmedlemmarna har genom beslut ålagts restriktioner som de upplever vara förödmjukande. Mordet Cetin GUNGÖR den 2 november 1985 har ytterligare spätt debatten om dessa PKK-medlemmars eventuella knytning till terrorism och massmedias dessförinnan försiktiga hållning gentemot PKK har förbytts till en negativ attityd.
226 Vissa generella utredningsâtgärder m.m.
PKK har efter mordet Cetin GUNGÖR förbrukat sitt förtroendekapital och har inte längre något att förlora. PKKs fördömande inställning till den svenska regeringen framgick redan före mordet Cetin GUNGÖR bl.a. olika massmediauttalanden
genom från ledande PKK-företrädare. Hüseyin Y säger t.ex. i en SvD-intervju den 6 augusti 1985 att "PKK tolererar inte att svenska myndigheter bekämpar Kurdistan med lögner. Vårt tålamod räcker två månader till. Därefter kommer vi att betrakta Sverige som fiende. I Helsingborgs Dagblad 850929 säger han: Palme har tagit avstånd från den kurdiska nationalismen, ett fritt Kurdistan och tvärtemot säger att problemen skall lösas inom de existerande gränsema. Den 15 februari 1984 tog PKKs politbyrå beslutet att samtliga förrädare skulle avrättas. PKK-medlemmars uttalande att Palme samarbetade med den turkiska regimen kan tolkas som att också han faller in under begreppet förrädare. Vid en husrannsakan den 2 mars 1986 hos en av de terroriststämplade kurderna anträffades en bok som bl.a. är en rapport om Palme och den svenska regeringen. Det kan goda grunder antagas att utdrag ur denna rapport tillställts PKKs högsta ledning. Cetin GUNGÖRS mördare har vid förhör sagt att "den svenska rasistiska regeringen samarbetar med MIT Den turkiska underrättelsetjänsten. De två mord i Sverige som PKK ligger bakom har utförts så att offren skjutits bakifrån.
Mot En indikation att PKK ligger bakom mordet skulle innebära kraftigt försämrade möjligheter för kurder att röra och uppehålla sig i Sverige. PKK har i utlandet tidigare riktat sina attentat uteslutande mot egna avhoppare och andra oppositionella kurder.
Politiska gruppers modus operandi i samband med och efter mordattentat Politiska planerar och utför attentat mot person väljer sina mål
grupper som med stor omsorg. Offren skall person som inte bara gruppmedlemmama utan också
vara en
större krets sympatisörer ska anse det vara motiverat att röja ur vägen. en Exempel sådana personer kan vara en diktator, en religiös ledare, en "företrädare för militarismen", ett hot mot världsfreden" e.dyl. Gruppen dömer offret till döden och utser den eller de personer som ska genomföra operationen. Efter ett spaningsskede genomförs attentatet. När attentatet är utfört är det viktigt för gruppen att för omvärlden tala om att offret röjts ur vägen just därför att det t.ex. företrädde militarismen.
Vissa generella utredningsåtgärder 227
m.m.
Lika viktigt är det att ta sig "äran" för det utförda attentatet. Sympatisörema måste få veta vilka de har att tacka. Vill påverka
gruppen en politisk situation ligger det i sakens natur att man också talar om att offrets efterträdare och medarbetare står näst i tur.
Ett genomgående mönster för de flesta kända är att de antingen
grupper lämnar kvar flygblad brottsplatsen eller att de brevledes eller telefon
per till myndigheter eller massmedia tar sig ansvaret för dådet. Därvid lämnas sådana uppgiftet att det inte ska behöva råda någon tvekan om att det är "rätt grupp som tagit sig ansvaret. Detta med anledning att det ofta
av förekommer att människor i olika gruppers namn tar sig ansvaret, t.ex för att misskreditera någon grupp eller för att själv ta sig äran för något som någon annan utfört.
I detta fall har inte något flygblad lämnats kvar brottsplatsen. Polis eller massmedia har inte så vitt känt erhållit något brev med detaljerade
uppgifter om något som bara gärningsmannen och utredarna bör känna till.
Inte heller har gärningsmannen förklarat motivet till dödsdomen eller pekat ut någon annan regeringsmedlem som nästa offer.
De samtal som kommit in från personer som i olika organisationers namn tagit sig ansvaret har varit för lösa i konturema. Den uppringande har inte haft någon nyckelinformation att ge som kunnat binda gruppen vid brottet.
Den slutliga bedömningen måste således bli att mordet på Olof Palme inte förövats av någon politisk grupp av euro-terroristisk, latin-amerikansk eller mellanösterntyp.
Om det skulle visa sig att en politisk grupp ligger bakom mordet är därför den turk-kurdiska organisationen PKK den som ligger närmast att misstänka. Denna grupp har ett motiv för gämingen och samtidigt ett motiv att inte tillkännage att det var PKK som låg bakom mordet.
Dessa säkerhetspolisens bedömningar granskades således Sverker
av Åström den 6
som mars 1986 upprättade följande promemoria, som har rubriken Mordet statsministern kommentar till PM från SÄPO".
- Allmänt Redovisningen av tänkbara politiska organisationer begränsar sig till vänsterextremistiska och nationalistiska
rörelser. Med i bilden bör man nog också ha exempelvis latinamerikanska högerextremistiska organisationer. Från 1970-talets senare hälft finns exempel chilenskt mordhot mot Olof Palme. Contras i Nicaragua bör också uppmärksammas liksom exilkubaner.
Det finns också exempel på sydafrikansk terrorism i utlandet mot opinionsbildare ex Storbritannien.
vi 228 Vissa generella utredningsåtgärder m.m.
Högerextrema organisationer som World Anti Communist League, Resistance International och EAP kan inte heller helt bortses ifrån. En verklig knäckfråga är den som behandlas i säkerhetspolisens, vår anm. PM sid 3-4. Ingen har tagit sig brottet. Om den skyldiga tillhör terroristorganisation, hur har han då resonerat Han måste förstå att
- gruppen det blir vilda gissningar och misstankar alla håll, inklusive mot den egna
Kan syftet då ha varit att med tanke framtiden undanröja en gruppen. politiker vars person och politik man ansåg ett ingripande sätt skada de egna intressena. Detta skulle kunna gälla t.ex Sydafrika, latinamerikanska högerextremister och, kanske, några palestinska grupper och RAF. Om detta skulle syftet behöver mördaren inte identifiera sig. Men han bör
vara samtidigt göra reflexionen att den politik han vill försvåra kan komma att fortsätta oförändrad, trots attentatet och rentav skärpas. Eftersom gämingen är anonym kan den inte tjäna som varning. Ett mord med detta möjliga motiv skulle självfallet också utgöra en hämnd. Att hämndmotivet skulle ha varit avgörande kan heller inte uteslutas. Eller syftet att allmänt sett destabilisera det svenska samhället
var Knappast motsatsen har snarare blivit fallet.
Västtyska organisationer I Västtyskland har Röda Armé-fraktionen senare tid visat sig mer aktiv. Från västtysk sidan har man varit ganska emfatisk i sina påpekanden att det
i detta fall kan röra sig om Röda Armé-fraktionen. Det är väl dock anmärkningsvärt att så snart efter mordet och vid en så sen tidpunkt en rad svenska ambassadtjänstemän i Bonn blev uppringda. Bonn-ambassaden har också lämnat några intressanta synpunkter i sitt kxyptotelegram den 3 mars
bl.a. att telefonnummer till ambassadtjänstemännen inte är omedelbart tillgängliga för allmänheten. RAF bör kanske inte utan vidare föras bort från analysen. Jugoslaviska-kroatiska organisationer Som skedde i min PM 4 mars bör erinras om att så sent som torsdag den 27 februari krirninalvårdsstadgan ändrades så att fångar av typ Baresic har försämrade möjligheter till permission etc. Mot PLOfientIiga palestinska grupper Palestinska extrema grupper kan tänkas vilja attackera mål utanför den omedelbara palestinska sfären. Här kan nämnas några exempel:
År 1981 mördades Frankrikes ambassadör i Libanon i gatukorsning i
en Beirut. Han hade få dagar dessförinnan arrangerat ett sammanträffande med Frankrikes dåvarande utrikesminister Cheysson och Arafat. Syrien eller Abu Nidal misstänktes den gången för mordet, men någon skyldig kunde aldrig påträffas. Till saken hör att ambassadören också var aktiv för att sammanföra olika libanesiska grupperingar.
Vissa generella utredningsåtgärder 229
m.m.
Attentaten i Rom och Wien i julhelgen 1985 riktade sig formellt mot E1
men var sannolikt också avsedda som en varning till Italien och Österrike för deras Arafatvänliga politik.
Uppgifter föreligger om ett palestinskt hot mot Västtysklands vice utrikesminister Mölleman, som varit mycket aktiv i Mellanöstemfrågan. Militanta turk-kurdiska organisationer
Det är lätt att dela slutsatsen att PKK har motiv för mordet stats- minister Palme vilket de själva offentligt uttalat och att de samtidigt
- har goda skäl att inte ta sig skulden med bl.a. tanke kurdernas ställning i Sverige. Samtidigt finns ytterligare skäl som talar mot:
Risken för upptäckt måste ändå bedömas som stor med besvärliga konsekvenser för PKK och dess sympatisörer i hela världen.
De tidigare morden har haft en annan karaktär bl.a. genom att de riktat sig mot "avfällningar". Att i de två andra mordfallen offren sköts bakifrån är möjligen inte ett särskilt starkt argument.
I UD-materialet finns ytterligare en promemoria av Sverker Åström, den är från den 12 mars och har följande innehåll:
En del tyder väl att mordet förövats av hyrd mördare eller mördarliga. Om detta är riktigt, minskar sannolikheten att de skyldiga är att söka bland kända terroristorganisationer av typen PKK, extrema palestinier eller kroater, RAF etc. Sådana förövar väl dåden själva. Vem kan då ha tillräckligt starka motiv, respektive förfoga över tillräckliga penningresurser rimligen miljonbelopp för att engagera en mördare Jag bortser här från möjligheten av svenskbaserad uppdragsgivare.
Den som anlitat en professionell mördare måste rimligen vara en person eller grupp eller organisation eller stat som ansåg Palmes försvinnande som en angelägenhet av vital betydelse men som absolut inte ville ge sig tillkänna. Vederbörande måste ha funnit, att Palmes fortsatta verksamhet, själva hans existens, var ett enormt hot mot den sak man företräder. Motivet måste alltså vara utomordentligt starkt, så starkt att man även var beredd att ta en viss låt vara begränsad risk för upptäckt. Var kan man hitta motiv av sådan intensitet Två möjligheter skulle kunna vara tänkbara; Sydafrika och antikommunistiska extremister i och kring USA. A. Palmes engagemang mot apartheid-politiken var ingenting nytt. Det går tillbaka till 1950-talet. Men läget är nu farligare för regimen än någonsin. Det inre våldet trappas upp och risken för större oroligheter växer. Palmes aktiva insats för att ge stöd och legitimitet ANC, beskriven som terroristorganisation, sågs säkert av Pretoria som ett betydande hot. Vidare
230 Vissa generella utredningsåtgärder
m. m.
är en politisk opinionsbildning igång i västländema som kan leda till
verksamma sanktioner. Sverige, och Palme personligen, beslut om mera spelade här en given roll.
B. I och kring USA kan det möjligen finnas grupper som ansåg att Palmes engagemang i Centralamerika allvarligt försvårade deras verksamhet att kullkasta sandinistregimen, slå ned rebellema i San Salvador, bereda Cuba svårigheter etc. Det är ett faktum att medan debatten i i kongressen pågår
ökad ekonomisk och militär hjälp till contras, tydligen mycket stora om penningbelopp samlas in i USA privat väg för att användas av contras.
De kretsar som avses kan vara av två slag; antikommunistiska amerikaner med anknytning till FDN den rörelse försöker störta regeringen i
som Nicaragua eller FDN självt, dvs. i USA exilerade nicaraguaner eller cubaner. De är dock att märka att dessa två grupper normalt inte betraktas
besittande den sofistikerade analytiska förmåga som rimligen borde som ligga bakom ett beslut att undanröja Palme.
Både när de gäller Sydafrika och amerikanska extremistgrupper gäller att finansieringen inte skulle vara något problem. Inte heller saknar de kännedom om lämpliga metoder och organisationer som kan utnyttjas. Man kan utgå från att vederbörande i båda fallen har egen erfarenhet av covert och clandestine verksamhet. I båda fallen skulle vederbörande ha ett intresse uteslutande av själva resultatet men vilja undvika att blir utpekade. Anonymiteten är alltså självklar.
4. Ovanstående skall tas för vad det är, alltså några spekulationer med utgångspunkt i antagandet att det rör sig om lejd mördare och att intressenten är att söka utomlands.
det återgetts har Sverker Åströms arbete efterlämnat Utöver som nu redovisningar samtal med utländska diplomater, bl.a. rörande PKK,
av och slutligen promemoria från mars 1987, där en amerikansk
en tidningsartikel kommenteras. Det finns också promemoria med
en vissa funderingar kring PKK, daterad den 9 februari 1987. Inför Juristkommissionen nämnde Sverker Åström han tittat
att särskilt vissa motivbilder. En dem Sydafrika, där Sverker
av var Åström kontakt med Sydafrika-expert, inbjöds till
tog en som Stockholm för samtal i frågan. I UD-materialet finns en promemoria, daterad den lO 1986, där dessa samtal redovisas. Sagesmannens
mars inställning framgår av följande citat ur promemorian:
13 En artikel författad Richard Reeves, publicerad i New York Times
av Magazine den 1 mars 1987.
Vissa generella utredningsåtgärder 231 m.m.
Han utvecklade utförligt att Palmes och Sveriges politik den sydperson av afrikanska regimen sedan länge måste ha uppfattats an som enormous threat. Palme påverkade andra västländer i riktning mot hårdare tag mot Sydafrika. Gång på gång "skammade" han dem att göra de gester som egentligen inte ville göra. Att eminent persons från en grupp av samväldet sänts till området och att en grupp EEC-rninistrar tidigare rest dit var säkert ett resultat av en opinionsbildning i hög grad ledd Palme. Hans av uppträdande socialistintemationalen i Arusha och senast hans benu handling av Oliver Tambo "folkriksdagen" i Stockholm måste ha varit utomordentligt irriterande och besvärande för Pretoria.
Palme gav ANC en slags legitimitet. Allt detta är särskilt betydelsefullt i ett läge som för regimen blir alltmer kritiskt, rent katastrofalt, både inom av landet och i utlandets reaktioner.
Sydafrika har ofta genom olika civila och militära begått våldsdåd organ utanför gränserna. Detta gäller främst grannländema även europeiska men länder. De bombade ANC:s högkvarter i London för några år sedan och de har gång gång begått andra våldshandlingar mot ANC:s vänner.
Ett känt exempel deras arbetsmetoder är operationen att diskreditera den engelske politikern Jeremy Thorpe ledande i anti-apartheidrörelsom var sen, genom att offentligt brännmärka honom homosexuell. som
Man kan sammanfatta sagesmannens,vår anm. framställning så som att Sydafrika haft utomordentligt starka skäl att undanröja just Palme; att Sydafrika har alla resurser, jämte erforderlig hänsynslöshet, för att göra det;
att Sydafrika har allt att vinna på att inte yppa sig; att vi inte har någon hjälp att vänta från underrättelseorganisationer i länder som England och USA, vilka nära samarbetar med både Boss och Special Branch. Om någon sydafrikansk är skyldig kan den rentav grupp anse att den gjort a service to the West.
Sagesmannen hade avslutningsvis framhållit att han intensivt var engagerad i den sydafrikanska frågan och därför partisk, varvid det
fanns en risk att han kunde tänkas överdriva den sydafrikanska
aspekten.
Sverker Åström har vidare berättat han i 1986 privat att mars rent var i Damaskus hos sin gode vän ambassadören Göran Berg. I
M I PU-materialet finns uppslag, där det framgår Åström ett att Sverker den ll mars 1986 sammanträffade med samme sagesman. Med vid detta tillfälle var också en utredningsman från stockholmspolisens våldsrotel. Sagesmannen lämnade då ytterligare och mer konkret inriktade uppgifter, kapitel se Sydafrikaavsnittet.
232 Vissa generella utredningsåtgärder m.m.
Damaskus fanns PKK:s ledning. De länder som utsatts för terrorverksamhet har vid sina ambassader där särskilda avdelningar med polisiära och militära tjänstemän som är helt specialiserade att följa allting har att göra med från Syrien utgående terrorism, som PKK. Sverker Åström fann det därför angeläget att tillinklusive med den svenske ambassadören informera sig via dessa sammans kanaler. De förde bl.a. ett till synes ingående samtal med en ambassadör vid västeuropeisk beskickning, ett samtal som Sverker en Åström avrapporterade promemoria till Hans Holmér. Den bei en Sverker Åström handlar Mellanöstern utan att beröra PKK. Enligt var den aktuella ambassaden i Damaskus "den kanske bästa källan som finns när det gällde palestinska I sina slutsatser betonade grupper m.m. Sverker Åström hur svårt det ändå att göra säkra bedörrmingar, när var världens största experter på frågan var så osäker och manade till en av Sverker Åström hade så stor försiktighet som ambassadören enligt gjort. Sverker Åström har i sina samtal med Juristkommissionen och med betecknat sina promemorior ytliga och allmänt framställt sin oss som roll som begränsad.
Den särskilda s.k. demarchen
på Åströms initiativ kontakter med ett antal stater i
Som framgått togs
syfte få fram uppgifter intresse för mordutredningen. Denna att av demarche ledde i stort sett inte till några resultat alls. Efter sin ovan Sverker Åström inför återgivna beskrivning av förfarandet fortsatte Juristkommissionen att beskriva utfallet så här:
Det långrev mycket, mycket lite. Dom flesta av dom här var en som gav svarade, att dom hade ingenting alls. Och det svarade dom antingen för att dom inte hade någonting eller också att dom sa att det här var en oriktig väg att låta polisunderrättelser passera, utan polisunderrättelser ska i normalfallet från polis till polis hemliga vägar.
Hur helst jag är rätt underrättad, detta notvarp väldigt lite i som gav, om själva verket. Vi hade inte hoppats att KGB skulle öppna sina dossier för å andra sidan så det förvånansvärt lite, tyckte vi nog, och oss, men gav tyckte jag. Därför att det kan det kan ett barn förstå, att när vem, så alla dessa länders polis- och underrättelseorganisationer mordet äger rum sätts då högvarv, att få tag på: Vad kan det här vara, har vi någonting med det här att göra, våra underlydande, våra allierade, våra vänner, fiender. Allt sätts naturligtvis igång i dessa regeringar. Allt sätts högspänn då under de här närmaste dagarna då efteråt. Då kan man säga så här att det kan inte onaturligt dom hade fått någonting i sina vara om och gentemot ett hyggligt land som Sverige, att dom hade låtit egna varpar,
Vissa generella utredningsåtgärder 233
m.m.
någon liten fisk komma vidare till oss. Så blev inte fallet. Det gav ingenting egentligen.
Av en promemoria som upprättats av Nils G Rosenberg den 16 april 1986 framgår Nils G Rosenberg och Sverker Åström dag
att samma besökt Holmér och då bl.a. framfört att demarchen endast lett till meddelanden om att man från de respektive ländernas sida inte visste något, men att man i och för sig var beredd att hjälpa till. Enligt vad Nils G Rosenberg uppgivit för kommissionen var Turkiet det enda land som återkom med information, i vilket sammanhang Nils G Rosenberg gjorde reflektionen att man från det hållet kan ha haft ett intresse av att misstankar riktades mot PKK.
3.3.3 UD:s roll i
övrigt
Det första året
Den 3 mars 1986 sände UD ut en kort redogörelse för mordet till samtliga utlandsmyndigheter för att dessa skulle vidarebefordra den till respektive utrikesministerium. På samma sätt distribuerades information till utländska beskickningar i Stockholm. När fantombilden offentliggjorts den 6 mars spreds den samma sätt.
Inom UD kom alltså kanslirådet Nils G Rosenberg för
att ansvara insatserna i mordutredningen. De tips som flöt in via utlandsmyndigheterna passerade Nils G Rosenberg, som i sin tur omgående vidarebefordrade dem till polisen, men behöll egna kopior. Det första året inkom tips från närmare hälften av myndigheterna, cirka 50 stycken. Det rörde sig om flera hundra tips.
Av såväl dokumentationen av vad som uppgivits för kom-
som missionen från UD:s sida framgår att det tidigt fanns en frustration inom UD över att man inte fick någon feed-back" de tips som vidarebefordrades till polisen. Man efterlyste information kunde
som underlätta ambassademas värdering av tips, ge dem möjlighet att ställa vissa enklare kontrollfrågor etc. Det fanns också en undran över varför polisen inte var mer intresserad av det material som successivt byggdes upp hos UD.
Samarbetet mellan Sverker Åström och UD ha fungerat väl,
synes något som även framhållits från Nils G Rosenbergs sida. Enligt Nils G Rosenberg dock inte Sverker Ãströms roll så den vid tiden
var stor som framställdes i medierna. Arrangemanget var Hans Holmérs personliga sätt att lösa sitt kunskapsbehov, varvid det var bra med ett namn att hänvisa till.
234 Vissa generella utredningsåtgärder
m. m.
Förutom hanteringen av tips och uppslag samt den egna analysverksamhet som var förknippad med detta hanterade UD självfallet de frågor om internationell rättshjälp m.m. som departementet dagligdags utför som biträde svenska rättsvårdande myndigheter. Detta arbete, som tidvis har varit mycket omfattande, har hela tiden handlagts en särskild enhet med ansvar för frågor av detta slag.
Efter sammanbrottet 1987
I och med att Hans Holmér försvann från utredningen upphörde Sverker Åströms uppdrag. I den utfrågning Juristkomrnissionen
som höll med Sverker Åström den 10 1987 konstaterade han
mars denne att inte på länge haft kontakt med Hans Holmér och att hans befattning med detta mål kommit till sitt absoluta slut. Vid sitt Sammanträffande med oss har han uttryckt det så att i samband med att Hans Holmér droppades, droppades även han själv. Han hade därefter inte haft någon som helst kontakt med mordutredningen, vilket han fann en smula överraskande, eftersom det borde ha funnits ett intresse av att hans uppdrag avrapporterades och att upplysningar om hans medverkan inhämtades.
Vid tiden för sammanbrottet efterfrågades inom UD besked om vilken hållning svenska utlandsmyndigheter skulle inta inför frågor kring mordutredningen, vars utveckling tilldragit sig intresse även utanför landets gränser. En s.k. Sprachregelung utfärdades därför den 17 februari 1987. Det framgår av handlingarna att texten utarbetats av Sverker Åström. Den hade följande lydelse.
Olof Palmes bortgång var för alla svenskar en nationell tragedi. Den sorg
och bestörtning som kom till uttryck i alla andra länder tjänade som en
erinran om den roll som Olof Palme spelade i kampen för rättvisa och fred i
världen. Det var kvällen den 28 februari 1986 som Olof Palme sköts till
döds bakifrån öppen gata i Stockholm. Ett andra skott avlossades som
var nära att träffa hans fru Lisbeth Palme. Mördaren avlägsnade sig en
sidogata. En polisundersökning inleddes omedelbart efter mordet. Den
leddes av den högste polischefen i Stockholm. Han organiserade kring sig
en grupp av Sveriges mest erfarna polismän som därefter oavbrutet har
sysslat med utredningen för att få klarhet om alla omständigheter kring
mordet och om möjligt finna gärningsmannen.
Utredningen är den mest omfattande som någon gång företagits i Sverige.
Den har varit svår. Inga av de vittnen som var i närheten av mordplatsen har kunnat ge några mera bestämda uppgifter om mördarens signalement.
Mordvapnet har icke återfunnits. Inga andra ovedersägliga bevis har fram-
kommit. Den grupp som lett utredningen har systematiskt undersökt alla de
Vissa generella utredningsåtgärder 235
m.m.
iakttagelser som gjorts vid mordplatsen. Den har bl.a. genom tillkallade experter noga prövat de antaganden som kan göras om att individer eller grupper, i Sverige eller i andra länder, kan ha taget initiativet till, medverkat till eller utfört mordet. Inga ansträngningar har sparats för att bringa klarhet. Vid vissa tillfällen har misstankarna mot viss person eller mot viss grupp varit starka nog för att berättiga ett ingripande från åklagarens sida. Sålunda anhölls en svensk medborgare i mars 1986 som misstänkt för medverkan i brottet men släpptes kort därefter. I slutet av januari i år anställdes förhör med ett antal i Sverige bosatta utlänningar, de flesta med anknytning till den kurdiska revolutionära organisationen, PKK. Även de släpptes enär åklagaren inte fann att de omständigheter som pekade mot deras delaktighet i mordet utgjorde tillfredsställande bevisning. Utredningen fortsätter utan avbrott och med full intensitet. Det har vid vissa tillfällen funnits olika meningar hos åklagarna och ledarna av polisutredningen om värdet av olika indicier och om den relativa betydelsen och sannolikheten av olika antaganden som gjorts om gärningsmannen och hans eventuella uppdragsgivare. Dessa skiljaktigheter har blivit föremål för vidsträckt publicitet i Sverige. En omorganisation utredningsarbetet har
av numera företagits för att ytterligare effektivisera detta. Omorganisationen innebär att ledningen av utredningen har överförts till riksåklagaren och rikspolischefen. De svenska myndigheterna är fast beslutna att med alla till buds stående medel bringa klarhet kring detta fruktansvärda dåd.
Förutom Sverker Åström efter denna tid inte längre fanns med i
att bilden synes omorganisationen av mordutredningen inte ha medfört några förändringar för UD:s roll. Däremot innebar naturligtvis sammanbrottet och den turbulens som förevarit ett nytt läge även för UD. I den nya situation som uppstod efter utredningens omorganisation upprättade Nils G Rosenberg en promemoria 10 februari 1987, som summerade UD:s dittillsvarande roll i utredningen och även sammanfattade de tips som kommit till UD. Där sägs bl.a.: Från tiden omedelbart efter mordet statsminister Olof Palme har de svenska utlandsmyndighetema fått ett stort antal tips vilka insänts till departementet. Naturligt nog mottogs fler tips i början än nu. Alltjämt inkommer dock ca 20-talet tips eller andra meddelanden per vecka från utlandsmyndighetema. Av 116 ambassader och konsulat har minst hälften
ett eller annat sätt direkt berörts av mordutredningen. Utrikesdepartementets handläggning av tipsen har i första hand varit att vidarebefordra det mycket omfattande materialet dels till spaningsledningen, dels till chefen för rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning. I arbete har också ingått att bedöma materialet, sammanfatta och i vissa fall följa upp med följdfrågor.
236 Vissa generella utredningsåtgärder
m. m.
Information som har ansetts särskilt intressant vare sig det har varit
—
direkta tips eller exempelvis mer allmänna bedömningar har dessutom
-
gått till statssekreterarna i statsrådsberedningen och justitiedepartementet. I
UD har kabinettssekreteraren, polchefen liksom biträdande polchefen
löpande varit infonnerade. Ambassadören Sverker Åström har likaså följt
all informationsgivning samt deltagit med synpunkter och bedömningar.
Utrikesdepartementets kontakter med spaningsledningen har dessutom
inneburit undertecknad och ambassadör Åström haft regelbundna möten
att med länspolismästare Holmér m.fl. I det operativa spaningsarbetet har departementet och utlandsmyndig-
heterna biträtt med att för spaningsledningen infordra uppgifter för mord-
utredningen.
Därefter följer sammanfattning och systematisering av de under det
en första året inkomna tipsen, jämte en del reflektioner. De tips eller hotbilder som beskrivs sammanhänger med RAF, jugoslavisk-kroatiska organisationer, PKK, Mellanöstern, Iran/Irak, Latinamerika och högerextremistiska organisationer. Till detta är fogat kommentaren att de refererade tipsen vidarebefordrats till spaningsledningen och RPS/säkerhetspolisen, men att det för UD inte är känt vilka åtgärder
kan ha vidtagits PU. Promemorian avslutas med aningen som av en -
anmärkning att det i några fall skulle ha underlättat det amper - om fortsatta arbetet för de berörda utlandsmyndigheterna om PU gett sin reaktion tipsen till känna.
I kommissionens samtal med Nils G Rosenberg erinrades han om denna avslutande fonnulering, som alltså tycks uttrycka en kritisk ståndpunkt. Han framhöll därvid att skrivningen tillkommit efter noggrant fi1ande honom och kabinettssekreteraren Pierre Schori.
av Den föranleddes att "inte vid något tillfälle fått något gensvar
av man från polisen.
Townley-ärendet m.m.
Inom UD intresserade man sig tidigt för möjligheten att mordet Olof Palme kunde ha latinamerikansk bakgrund. I en promemoria, som
en upprättades inom UD redan den 6 mars 1986, diskuterades möjligheten att DINA, som var beteckningen den Chilenska säkerhetstjänsten under 1974-1977, kunde ligga bakom mordet. Därvid nämndes Michael
5 Kommissionen har följt de uppgifter finns angivna i promemorian.
upp som Slutsatsen är att det idag inte återstår några utredningsåtgärder att vidta i anledning av vad som där sägs.
Vissa generella utredningsåtgärder 237
m.m.
f
Townley. Denne hade DINA:s uppdrag mördat en chilensk före detta minister, Orlando Letelier, i Washington 1975. Det hade förekommit uppgifter om att Townley också skulle ha varit i Sverige för att döda Olof Palme vid denna tid. I promemorian noterades emellertid också att DINA hade ersatts ny organisation, som såvitt bekant
av en inte hade ägnat sig internationell verksamhet". I promemorian nämndes även att en person Fontes eller Fuentes i ett tips till det svenska honorärkonsulatet i Oporto, Portugal, utpekats som "chef för operationen mot Palme".
UD ha företagit en del egen utredning i dessa delar och det är
synes tydligt att berörda befattningshavare känt irritation över vad man uppfattade ointresse för dessa "spår från mordutredningens sida.
som Den 18 juni framförde Nils G Rosenberg till polisöverintendenten Hans Wranghult att UD ansåg det angeläget att polisen sände en utredningsman till Washington för att inhämta upplysningar angående Townley, liksom att ärendet Fuentes borde uppföljas via förhör i Spanien. Wranghult återkom, enligt vad som antecknats vid UD,
dag och meddelade att Rosenbergs propå hade behandlats i samma spaningsledningen samt att ärendena inte bedömdes som så viktiga att åtgärderna behövde utföras.
fyllig promemoria från ambassaden i Washington, daterad 27
I en juni 1986, således en dryg vecka senare, finns en redogörelse för Townley-ärendet, den information som inhämtats via FBI och de förberedelser ambassaden hade gjort för att möjliggöra ett infonnationsutbyte mellan FBI och den svenska mordutredningen. Även Fuentes berördes.
Efter sammanbrottet i mordutredningen upprättade Nils G Rosenberg en kort promemoria som synes sammanfatta Townleyärendet. Den hade följande lydelse.
Under 1979 framkom i tidningsuppgifter Mats Lundegård i DN den 31
januari 1979 att Chilejuntan hade planerat mörda Olof Palme. Liknande
uppgifter hade förekommit tidigare i ett skriftligt vittnesmål av den
chilenske politiske flyktingen Victor T. Från svenskt håll riktades i detta
sammanhang en fråga till State Department i Washington om Michael
Townley, som i förenta staterna dömts för mordet Orlando Letelier,
utrikesminister och Washingtonambassadör under Salvador Allende, nämnt
något om ordern att mörda eller låta mörda Olof Palme. Detta fömekades
av State Department i februari 1979.
6 Denna promemoria, innehåller åtskilligt intresse i sak, finns inte i
som av PU-materialet. Det gäller flera promemorior hos UD, men denna synes tillföra jämförelsevis meri sak än andra.
238 Vissa generella utredningsåtgärder m.m.
Senare har emellertid i september förra året bekräftats av mordutredama i FBI att Michael Townley verkligen uppgivit att han vid två tillfällen varit inblandad i planer att mörda Olof Palme, nämligen vid besök i Madrid och i Mexico i mitten av 1970-talet. Han hade fått uppdraget från den Chilenska säkerhetstjänsten DINA. Enligt uppgift från FBI finns också möjlighet från den svenska regeringen att till den amerikanska göra en framställning att Michael Townley närmare hörs om vissa frågor. Townley har numera avtjänat sitt straff och lever under skyddad identitet hemlig ort i USA. Enligt uppgift till kabinettssekreteraren från en f.d. chilensk utrikesminister gavs uppdraget till Townley vid ett möte i Madrid i samband med Francos begravning. Närvarande var bl.a. Pinochet, Townley och chefen för säkerhetstjänsten DINA. Intressant är vidare att en f.d. officer i den Chilenska säkerhetstjänsten DINA Armando Fernandez L med hjälp av FBI nu har lyckats lämna Chile. Den avhoppade säkerhetsofñceren kan ha något att säga om chilenska planer att mörda Olof Palme.
UD:s irritation över mordutredningens inställning till dessa uppslag synes vara det som låg bakom det möte som hölls efter sammanbrottet, den 31 mars 1987, och som dokumenterats i en promemoria av Nils G Rosenberg. Vid mötet deltog förutom kabinettssekreteraren Pierre Schori, kansliråden Sven-Olof Petersson och Nils G Rosenberg, riksåklagaren Magnus Sjöberg, biträdande riksåklagaren Axel Morath, chefsåklagama Solveig Riberdahl och Anders Helin, byråchefen Jörgen Almblad, chefen för rikskriminalen Tommy Lindström, biträdande avdelningschefen Per-Göran Näss samt polisintendenten Roland Ståhl. Vid mötet gick man, som det heter i promemorian, informellt igenom tre uppslag med latinamerikansk anknytning. Fortsättningsvis är följande antecknat.
Kabinettssekreteraren började med att redovisa hur intresset hade kommit att riktas mot Michael Townley och dennes roll i mordet den chilenske förre utrikesministern Orlando Letelier. FBI hade i sina förhör med Townley fått veta att denne hade erhållit uppdraget från Chile 1975 att mörda Olof Palme. Ministem Ulf Hjertonsson hade efter samråd med länspolismästare Holmér haft långa och detaljerade samtal med de FBI-agenter som löste fallet Letelier. FBI hade fäst uppmärksamheten bl.a. den högerextremistiska anknytningen inkluderande den kroatiska extremismen som fanns bl.a. i Paraguay där Baresic vistats en längre tid, innan han greps. I anslutning till fallet Townley hänvisade kabinettssekreteraren till anknytningen till den italienske högerextremisten Stefano D. Denne hade nära samarbetat med Townley och var med i Madrid 1975 vid Francos
Vissa generella utredningsåtgärder m. m. 239
begravning då chilenske juntaledaren Pinochet uppdrog Townley att
mörda Olof Palme. Att Stefano D då var i Madrid hade framkommit vid
läsningen boken Klaus Barbie Bödeln från Lyon. Att intresset
av om -
kommit att riktas mot Stefano D berodde emellertid att dennes namn
jämte italienske advokaten F i år nämnts vid två oberoende tillfällen till
våra ambassader i Washington och Bern. I dagarna hade Stefano D
arresterats i Venezuela.
Den ingående efterforskningen av fallet F redovisades alltifrån samtalet till
det svenska honorär-konsulatet i Oporto till F:s uppdykande i Barcelona, där han kvitterade ut 30.000 US dollar av okänt ursprung. I diskussionen kring dessa tre uppslag med latinamerikansk anknytning
enades att det var svårt att se något nytt motiv från chilensk sida.
man om
Kvar stod dock de ursprungliga motiv som fanns redan 1975, då Pinochet
enligt uppgift gav i uppdrag Townley att mörda Olof Palme. FBI hade i
samtal med minister Hjertonsson betonat att Chile-juntans trängda läge
utgjorde ett motiv som noga måste utforskas. Vid mötet diskuterades också möjligheten att be venezolanska myndig-
heterna att höra Stefano D och att ambassaden i Rom ev. kunde medverka
till att den italienske advokaten Frederico F hördes om sina kontakter med
Stefano D. Kabinettssekreteraren betonade att från UD:s sida skulle natur-
ligtvis allt göras för att underlätta mordutredningen. Om så önskades,
skulle det säkert att infonnellt via UM i Venezuela få frågor framförda till Stefano D.
Vidare diskuterades motivet Iran/Irak där det var svårt att se om olika
grupperingar vid sidan av regimema kunde ha haft något intresse av
mordet. Irak var kanske mer emot medlingen än Iran framhölls det.
Som framgår noterades samfällt att den Chilenska motivbilden var svag. Av dokumentationen att döma har UD heller inte fortsatt sitt eget engagemang i dessa delar efter detta möte. Den utredning som finns inom PU när det gäller Townley och Stefano D är redovisad i kapitel
Avsnitt HH Terroristorganisationer som hänförs till annat av-
snitt. Där framgår bl.a. att PU via Interpol erhållit information, enligt vilken Townley befann sig i USA i vart fall kort före mordet och kort därefter.
Kontakter med Banisadr
I slutet 1987 begärde PU via dåvarande spaningsledaren Ulf
av Karlsson UD:s biträde att via ambassaden i Paris skaffa information från den förre iranske ministern Banisadr, som levde i exil i Paris. Bakgrunden var att Banisadr enligt uppgifter i svensk press skulle ha
240 Vissa generella utredningsåtgärder m.m.
uppgivit att Iran var inblandat i mordet. I ett meddelande till Ulf Karlsson den 2 december 1987 skrev Nils G Rosenberg att han efter samråd med kabinettssekreteraren Pierre Schori föreslog mordutredningen att i detta fall i stället söka utnyttja de polisiära kanalerna. Rosenberg avslutade:
Vår tveksamhet beror att om Paris-ambassaden tog kontakt med
Banisadr skulle detta kunna utnyttjas i politiska syften, vilket skulle kunna
skada förbindelsema till Iran. En rent polisiär kontakt som uppföljning av
Banisadrs uppgifter kan inte gärna misstänkliggöras utan får mer karak-
tären av rutin.
I en promemoria ett halvår senare, 20 juni 1988, upprättad av kanslirådet Sven-Olof Pettersson anledningen till dess upprättande framgår inte, redogörs i två punkter för kontakter mellan mordutredningen och UD angående Banisadr. I den första punkten beskrivs den
nyssnämnda propån från december och UD:s avböjande svar. I den andra punkten heter det:
I februari återkom spaningsledningen med förfrågan huruvida ett polis-
förhör med Banisadr kunde hållas ambassaden. UD svarade med ledning
av tidigare överväganden att det vore att föredra om förhöret kunde skötas
annan plats. Spaningsledningen återkom därefter inte mera i denna
fråga. Däremot fortsatte samarbetet med frekventa kontakter mellan UD
och spaningsledningen i en rad andra frågor med anknytning till mord-
utredningen.
Se även kapitel Avsnitt Q "Vapenhandel Bofors .
-
3.3.4 Vissa allmänna framförts
synpunkter som
till kommissionen
Såväl Sverker Åström, Nils G Rosenberg Jan Eliasson har gett
som uttryck för uppfattningen att de utrikespolitiska analyserna i mordutredningen inte blivit tillräckligt djupgående.
Enligt Nils G Rosenberg det så att inom UD ansåg han själv, Jan
var Eliasson och Pierre Schori att vissa tips borde följas upp. UD gjorde försök att trycka på mordutredningen men det ledde inte till något; "det behövs", som Nils G Rosenberg uttryckte det, "två för en dialog. I vissa fall lät UD göra egna uppföljningar och i ett fall vidtogs närmast
17Den s.k. Ebbe Carlsson-affären nådde offentligheten den l juni 1988. I Ebbe Carlssons uppdrag ingick att tala med Banisadr, vilket han också gjorde.
Vissa generella utredningsåtgärder m.m. 241
utredning "som kanske gick utöver vår befogenhet. Det en egen sistnämnda gällde Townley-ärendet, där UD själva kontaktade FBI via ambassaden i Washington. UD bedömde uppgifterna om Townley som mycket intressanta denna bedömning underkändes av spanings-
men ledningen utan motivering.
Så här i efterhand var det Nils G Rosenbergs bedömning att det skulle ha varit fördel UD:s och polisens arbete hade koordinerats
en om
något sätt, t.ex. i form informell arbetsgrupp som kunde
av en träffats vid något tillfälle per månad. Men för att åstadkomma en bättre koordination måste "det finnas vilja till detta och sådan saknades
en en hos polisen.
Jan Eliasson har till kommissionen framfört likartad kritik mot mordutredningen. UD vidarebefordrade samtliga tips till polisen, men Nils G Rosenberg klagade inför Eliasson över att han aldrig fick reda
tipsen hamnat eller vad hänt med dem. Jan Eliasson hade
var som själv en kuslig känsla att man kastade in materialet i ett svart hål;
av
visste inte vad hänt och vem som fått del av det. Han kände man som sig mycket frustrerad över detta.
För egen del fann Jan Eliasson, som hade arbetat tillsammans med Olof Palme i dennes medlaruppdrag i kriget mellan Iran och Irak, att det där fanns beaktansvärda motivbilder. Uppdraget var mycket känsligt. Medlaren var satt att ge domen över konflikten, vilket kunde innebära betydande konsekvenser för ländernas territorier och politiska ledning. De slutsatser Olof Palme hade kommit att dra skulle i vissa hänseenden ha kunnat bli mycket besvärande för krigförande part om de offentliggjordes. Det gällde frågor om vilket land som var angripare i konflikten och användning kärnvapen. Olof Palme kunde vara
om av oförsiktig när han diskuterade uppgifter om dessa förhållanden, påpekade Jan Eliasson, och gav exempel tillfällen då känslig information skulle ha kunnat någon den inte var avsedd
snappas upp av för.
Kring årsskiftet 1987/1988 fick Jan Eliasson tillfälle att undersöka vad som skett beträffande de utrikespolitiska tipsen i mordutredningen.
18 Sverker Åström har inför kommissionen uppgivit vid hans dis-
att man kussioner inom utredningen inte bedömde Iran/Irak-motivet som intressant, eftersom inget dessa länder skulle ha haft något att vinna att mörda Olof
av Palme. Då han hördes inför Juristkomniissionen i mars 1987 redovisade han samma inställning mer utförligt. Denna motivbild hade han tillmätt en väldigt liten betydelse. För det första var Olof Palmes roll inte personlig roll utan han
representant för generalsekreteraren i FN. För det andra förhöll det sig så var att Olof Palmes verksamhet inte ledde till någonting. Överhuvudtaget fanns det enligt Sverker Åström ingen anledning att tro, att Olof Palme hos någon de
av två regeringarna skulle ha gjort sig impopulär.
242 Vissa generella utredningsåtgärder
m.m.
I januari 1988 sammanträffade han med bl.a. Solveig Riberdahl och Axel Morath. Jan Eliasson blev besviken över att dessa som han tyckte saknade överblick över materialet. Många frågor fick han inte besvarade; de kände inte till uppgifterna. Utredningsmaterialet hade blivit "kolossalt utspritt och de hade inte rekonstruerat det. Efter detta första möte gick det en tid innan ett andra möte hölls. Jan Eliasson hade hoppats att förundersökningsledningen då skulle ha undersökt hans uppgifter och satt sig in i materialet. Han blev därför ännu mer besviken vid det andra mötet, när de fortfarande inte kände till olika uppgifter och tips, eller såg några samband mellan olika tips. Jan Eliasson hade i anledning härav tyckt att det var angeläget att
en ordentlig genomgång av materialet kom till stånd och han uppmanade därför förundersökningsledningen att gå igenom UD:s arkiv.
I april 1988, när Jan Eliasson tillträtt sin tjänst som FN-ambassadör i New York, ringde han till Nils G Rosenberg för att fråga om åklagama eller polisen gått igenom UD:s arkiv. Ingen från PU hade
nu överhuvudtaget hört av sig. Därefter kontrollerade han saken med Nils G Rosenberg vid ytterligare ett par tillfällen.
Först i samband med att Sydafrikaspåret aktualiserades 1996, hörde Solveig Riberdahl och biträdande spaningsledaren Lars Jonsson av sig. Jan Eliasson hade då bett dem komma till UD och ta del
av materialet. Därefter hade Lars Jonsson och en annan polisman under två dagar gått igenom UD:s arkiv och anteckningar.
I anledning av sina erfarenheter gjorde Jan Eliasson reflektionen att han kunde förstå dem, som ville "hjälpa till i utredningen. Bristen på mobiliseringsförmåga inom polisen efter mordet var total. Man borde naturligtvis ha samlat allehanda experter runt sig för att tillgodogöra sig deras kunskaper. Så skedde inte och många tappade därför tron på svensk polis.
Det förtjänar i det sistnämnda hänseendet framhållas, att Jan Eliasson framförde likartade synpunkter då han utfrågades Jurist-
av kommissionen i februari 1987, enligt vad framgår Jurist-
som av kommissionens handlingar. Han uttalade sig där om det bristfälliga samarbetet mellan UD och Säkerhetspolisen samt nödvändigheten av att det i framtiden blev bättre. Han ansåg att Säkerhetspolisen
var obenägen att tillgodogöra sig de kunskaper som fanns inom utrikesförvaltningen, när det gällde frågor om terrorism och i brottsutredningar som den aktuella. Självfallet skulle UD inte in i själva spaningsarbetet, men det fanns utrymme för mer samverkan. På fråga varför det inte redan fungerade detta vis svarade Jan Eliasson vid detta tillfälle att det egentligen borde göra det, med tanke på utvecklingen från mordet på den jugoslaviske ambassadören Rolovic 1971, ockupationen av västtyska ambassaden 1975 och framåt. Han hoppades
Vissa generella utredningsåtgärder m.m. 243
att det bara var en fråga om eftersläpning, men noterade, i en intemationell jämförelse, att "det som är den markanta skillnaden för svensk del
jämfört med andra länder det är att vi har så totalt fristående myn- --digheter. I de flesta länder är myndigheter och säkerhetspolis direkt knutna till regeringskansliet. Det är i själva verket vi som är ett mycket speciellt fall inte bara internationellt i allmänhet utan också i förhållande till övriga västvärlden, övriga demokratier
Förundersökningsledningen Solveig Riberdahl och Jan Danielsson har inför kommissionen givit en positiv bild av de insatser UD biträtt med; PU har fått mycket hjälp från UD åren. Det förhållandet
genom att man från UD:s sida varit kritisk till delar av samarbetet kommenterade förundersökningsledningen så, att det kan ha funnits en förväntning hos UD på att PU skulle avrapportera de uppgifter som kom från UD. Så kan det emellertid enligt förundersökningsledningen inte fungera. En brottsutredning har till syfte att utreda brottet. Det är inte realistiskt att inom för den verksamheten informera uppgifts-
ramen lämnare olika slag hur utredningen av de uppgifter som lämnats
av om utfallit. Förundersökningsledningen har även framhållit att ett mer organiserat samarbete med UD skulle ha kunnat te sig problematiskt från konstitutionell synpunkt.
3.3.5 Sammanfattning
Sammanfattningsvis har UD och PU hela tiden stått i kontakt i skilda frågor. Det första året förekom ett visst systematiskt samarbete via Sverker Åström. Detta informellt till sin karaktär, Åströms
var även om roll inte kan beskrivas som privatpersonens. Därefter övergick kontakterna till att ske "myndighet till myndighet i enskilda ärenden, dvs. till ad hoc-samverkan, med Nils G Rosenberg som sambandsman. Något organiserat samarbete med förundersökningsledning, polisen och UD kan inte sägas ha ägt rum under någon tidsperiod. Det har t.ex. aldrig funnits någon gemensam arbetsgrupp eller något annat liknande samordningsorgan.
Från UD:s sida kritisk till hur mordutredningen har skött
är man samarbetet med UD, framför allt gäller detta det första året efter mordet. Av såväl handlingar som av vad som uppgivits av de befattningshavare vi talat med framgår att det inom UD finns en skepsis till i vad mån utrikespolitiska bedömningar gjorts inom mordutredningen, liksom till kvaliteten i de bedömningar som eventuellt har gjorts. Från UD:s sida anser man inte att mordutredningen tillgodo-
19Juristkommissionens utfrågning med Jan Eliasson den l7 februari 1987.
244 Vissa generella utredningsåtgärder m.m.
gjorde sig det material om mordet UD samlat på ett tillfreds-
som ställande sätt.
Enighet råda de analyser Sverker Åström gjorde
synes om att som inte var tillräckligt djupgående, vilket han inte heller själv anser. I UDmaterialet i övrigt finns inga dokumenterade analyser som kan sägas avvika påtagligt från Sverker Åströms i det hänseendet. Pro-
mer memorian från ambassaden i Washington Townley har dock
om en annan karaktär, bl.a. genom att den går in mer konkret på ett visst uppslag.
Förundersökningsledningen har ställt sig oförstående till kritiken och förklarat sig nöjd med UD:s bidrag till utredningsarbetet.
3.4 Övrigt
Efterlysning av walkie-talkie-iakttagelser
m.m.
Skelleftehamnsbrevet
I ett brev ställt till Hans Holmér, poststämplat i Skelleftehamn den 5 mars 1986, berättade en man som ville vara anonym om en iakttagelse han gjort i närheten av mordplatsen vid tiden för mordet. Brevskrivaren, som tillfälligt befunnit sig i Stockholm, hade varit på väg till ett möte när han kl. 23.23 i hörnet Olofsgatan/Tunnelgatanm lagt märke till en man som talade i walkie-talkie. Mannens signalement beskrevs relativt utförligt. Han hade sett svensk ut men hade talat ett främmande språk, möjligen holländska eller schweizertyska. Anledningen till att brevskrivaren kunde ange exakt tid för sin iakttagelse var att han varit försenad till sitt avtalade möte och därför "stup i ett tittat på sin armbandsklocka.
Några dagar senare inkom ett nytt brev, poststämplat i Linköping den 11 mars 1986, från samme brevskrivare, som nu uppgav sig vara resande i dammodebranschen. I brevet lämnades ytterligare upplysningar om den iakttagne mannen, bl.a. skulle denne i walkie-talkien ha sagt "das Auto, das Auto. Brevskrivaren sade sig också ha tecknat
av mannen och teckningen bifogades brevet.
Under 1987 och 1988 inkom ytterligare två brev, poststämplade i Stockholm respektive Luleå, sannolikt från brevskrivare. Denne
samme
20Olofsgatan är en parallellgata till Sveavägen, den första västerut. Det aktuella gathörnet är således i förhållande till mordplatsen beläget Sveavägens andra sida, ett kvarter bort från denna.
Vissa generella utredningsåtgärder m.m. 245
lämnade ytterligare uppgifter sig själv och iakttagelsen av mannen
om med walkie-talkien.
PU har skilda sätt försökt utreda uppgifterna i breven. Redan den 8 1986 gick den dåvarande spaningsledningen ut i massmedia och
mars bad den brevskrivaren att höra av sig. Dagarna därpå läm-
anonyme nades successivt information i ärendet ut till massmedia, men detta
mer ledde inte utredningen framåt. Senare under 1986 kontaktade PU dammodebutiker i Skelleftehamn och Linköping för att få fram namn försäljare/representanter i branschen. Trots att många förhör hölls kunde brevskrivaren inte identifieras. I maj 1987 konstaterade SKL i ett utlåtande att breven från 1986 och brevet från 1987 av allt att döma har upphovsman. De detaljerade uppgifter som läm-
gemensam mer nades i det fjärde brevet 1988 följdes upp och en person som misstänktes identisk med brevskrivaren förhördes. Det konstaterades
vara emellertid efter ytterligare utredningsåtgärder att vederbörande inte kunde vara brevskrivaren.
Uppmaning till allmänheten att rapportera walkie-talkieiakttagelser
I samband med att PU offentligt efterlyste den som skrivit Skelleftehamnsbrevet, vilket alltså skedde någon eller några dagar efter det att brevet kommit in till PU, uppmanades allmänheten att rapportera eventuella walkie-talkie-iakttagelser som skulle kunna ha med mordet att göra. När denna uppmaning exakt ägde rum och hur den
mer närmare utformades kan inte fastställas, eftersom det saknas dokumentation som berör detta.
Efter det att uppmaningen till allmänheten gått ut och fram till månadsskiftet mars-april 1986 inkom 40-50 tips rörande walkie-talkieiakttagelser gjorts runt i Stockholm före, under och efter
som om morddagen. Dessförinnan hade PU endast fått in handfull sådana
en tips, endast ett var visst intresse. Det gällde en iakttagelse av
varav av
walkie-talkie slarvigt parkerad bil Tunnelgatan nära korsen i en ningen med Sveavägen, dvs. alldeles i närheten av mordplatsen, strax före kl. 23.00 morddagen. Denna iakttagelse kunde emellertid avföras från utredningen sedan bilföraren identifierats och det konstaterats att det uppgiftslämnaren sett var en polisradio, en s.k. scanner.
Uppgifterna i Skelleftehamnsbrevet är därmed det första tipset till PU gäller iakttagelse av en person som talar i walkie-talkie vid
som en
tidpunkt och plats som skulle kunna tyda att Olof Palme en en
övervakad vid tiden för mordet. I detta sammanhang kan noteras att var
246 Vissa generella utredningsåtgärder
m.m.
varken polis, Olof Palmes livvakter eller makarna Palme själva före mordet rapporterat någon form av misstänkt övervakning.
GMP:s analys rapporterade walkie-talkie-iakttagelser
av
I GMP analyseras rapporterade walkie-talkie-iakttagelser. Analysen grundar sig 40 observationer av män bärande eller talande i walkie-talkies. Observationerna delas in i skilda kategorier efter när respektive var de gjorts. Följande bedömning redovisas beträffande observationemaz
Observationer före 28/2 utanför Gamla Stan kan inte saklöst avföras från diskussionen eftersom det socialdemokratiska partihögkvarteret ligger mittemot biografen Grand och kan tänkas ha ingått i övervaknings-
en operation. Däremot synes observationer där eller kring Sveavägen under den 28:e februari före det att paret Palme lämnade hemmet kunna läggas sidan eftersom det var okänt, t o m för paret Palme själva, att de skulle befinna sig där under kvällen. Därmed återstår endast två observationer som bägge kunnat förklaras. Av de sex observationema efter mordet torde, samma grunder, de två observationema i Gamla Stan kunna avföras från diskussionen. Av de återstående har några kunnat förklaras efter kontroll med väktarbolag, spaningsrotlar hos polisen och med andra användare radiokommunika-
av tionsapparater. I det resterande materialet fäster man sig vid avsaknaden
av observationer i tunnelbanan under färden mot biografen ett skede där
man verkligen kan ha haft behov av kommunikation. Vidare är det påfallande att det inte finns några observationer i området Grand där
norr om man kunnat förvänta sig dylik aktivitet. De återstående observationema har noggrant analyserats. Ingen av dem kan passas in i ett rimligt scenario. Orsaken härtill har varit att de tidsmässigt är orimliga eller för att de skett
en plats som inte rimligen varit aktuell i sammanhanget.
Beträffande innehållet i det s.k. Skellefteharnnsbrevet sägs följandez
Enligt ett anonymt brevskrivande vittne, den så kallade Skelleftehamnsmannen, fanns det en walkie-talkieförsedd man vid Olofsgatan. Man kan undra vilken uppgift han skulle ha haft. Såvitt vi kunnat utröna finns det ingen begriplig uppgift för denna På andra sidan, det vill säga den
person. östra sidan av Sveavägen, fanns det ingen man med walkie-talkie. Allmänt sett kan man undra varför man skulle hålla sig med en huvudgärningsman och en eller flera tilläggspersoner. Vi kan inte se något rimligt skäl till
2‘ GMP s. 90. se även det längre utdraget GMP i kapitel där det här
ur citerade partiet utgör en del. 22A.a.s. 92.
Vissa generella utredningsåtgärder 247
m.m.
detta. Slutsatsen av detta är att gärningsmannen agerar självständigt och de
informationer som finns om walkie-talkies, beskriver fantasier eller
slumpmässigt närvarande poliser, väktare och andra med legala skäl att
använda radioapparater.
Kommissionens genomgång av uppslag rörande walkie-talkieiakttagelser
RRV-expertemas genomgång
I RRV-expertemas genomgång av utredningsmaterialet ingick en
granskning av de mer centrala walkie-talkie-iakttagelserna som rapporterats till PU.
RRV-expertema bedömde uppgifterna i det s.k. Skelleftehamnsbrevet de mest intressanta gällande walkie-talkie-iakttagelser och
som deras analys skiljer sig i detta avseende från den analys som görs i GMP. Skälen till att denna observation bedömdes som mest intressant angavs på följande sätt:
För det första är den rimlig för att den just passar väl in i tid och plats. Det
är faktiskt den observation av W/T som är mest rimlig med tanke den
händelseutveckling som faktiskt kom att ske oavsett spår i kvadrant
--- Kvadrant 2 avser planerat brott med flera inblandade; beträffande RRV-
experternas kvadrantmode11, se kapitel våra anm. För det andra kom-
mer den in tidigt och kan inte ha påverkats av Palmeutredningens upp-
maning i massmedia om att höra av sig med W/I -observationer, inte heller
övriga W/T -observationer kan ha smittat av sig" till denna som var den
första. För det tredje skulle en säkerställd W/I -observation mest sannolikt hänföra sig till mordet Olof Palme.
Även andra skäl bedömdes iakttagelsen intresse. Ett sådant
av vara av skäl att uppgiften att mannen med walkie-talkie eventuellt
var om pratade schweizertyska förekommer i en annan rapporterad walkietalkie-iakttagelse, gjorts i Gamla stan den 26 eller 27 februari 1986
som Jarl N, nedan. Ett annat skäl var att RRV-expertema, för det fall
se fråga är ett händelseförlopp i kvadrant 2 dvs. planerat brott med
om flera inblandade, ansåg det rimligt att det just i hörnet Tunnelgatan/ Olofsgatan vid denna tidpunkt stått en person som haft koppling till en flyktbil.
De slutsatser som RRV-expertema drog av sin analys var att uppgifterna i Skelleftehamnsbrevet kan vara riktiga och att de därför inte direkt bör avfärdas även om det finns vissa indikationer att det skulle kunna röra sig desinformation. Några sådana indikationer är
om den tvärsäkra tidsuppgiften, de detaljerade uppgifterna om den
248 Vissa generella utredningsåtgärder m.m.
iakttagne mannens utseende och att brevskrivaren lämnar ytterligare information i senare brev. Enligt RRV-experterna skulle brevskrivaren också kunna har kunskap möjlig konspira-
vara en person som om en tion och som vill ge polisen ett värdefullt tips, men inte vågar framträda. RRV-experterna kritiserade mot denna bakgrund de argument som i GMP hade anförts till stöd för att helt avfärda denna observation.
RRV-experterna framhöll i detta sammanhang också att
det är en klar brist att vad som gått ut i massmedia resp förekommit i massmedia under de första veckorna inte finns samlat för analys hos Palmeutredningen. Det har stor betydelse för tolkningen vittnesmålens
av trovärdighet."
Övrig granskning
Kommissionen har hos PU begärt att få ta del alla förekommande
av uppslag rörande walkie-talkie-iakttagelser. Med hjälp av det databaserade registret eftersöktes samtliga uppslag vari orden "walkietalkie eller kommunikationsradio förekommer. Det visade sig finnas 179 sådana uppslag.
Första månaden efter mordet inkom ett drygt 50-tal tips, där det talas om walkie-talkie eller kommunikationsradio. Under resterande del av 1986 inkom ytterligare ett drygt 30-tal sådana tips. 1987 mottog PU knappt 30 tips rörande walkie-talkie eller kommunikationsradio och 1988 ca 15. Därefter har några enstaka tips av det slaget kommit in
årligen.
Några tips innehåller endast teorier om mordet och mer allmänna upplysningar till polisen, som är av föga intresse i detta sammanhang. Många tips rör dock walkie-talkie-iakttagelser, som gjorts från hösten 1985 fram till 1988. Flertalet rapporterade iakttagelser
har ägt rum morddagen eller under dagarna därikring. Från morddagen och Stockholms innerstad inrapporterades ett 40-tal observationer, de flesta i Sveavägens närområde. Åtskilliga av dessa iakttagelser gjordes dock vid tidpunkter som gör att de måste bedömas mindre intressanta.
som Från Gamla stan inrapporterades ett dussintal walkie-talkie-observationer under veckoma före mordet.
I det följande redovisas de uppslag som vi bedömt kunna vara av något intresse. Därutöver redovisas ett antal uppslag rörande walkietalkie-iakttagelser i kapitel 4 se Fotograf som hört meddelande över polisradion, Ulla i Gamla stan, Dekorimamannen och Iakttagelse
av man med walkie-talkie.
Vissa generella utredningsåtgärder m.m. 249
Iakttagelse mordkvällen med walkie-talkie i hörnet Tunnelav man gatan-Olofsgatan. I mitten av mars 1986 lämnade Margarethe A uppgifter walkie-talkie-iakttagelse till PU. Margarethe A berättade om en att hon på mordkvällen befann sig i sin bostad Tunnelgatan tillsammans med sin När hon omkring kl. 20.00-21.00 tittade ut son. fönstret såg hon en man som stod vid en port i hörnet genom Tunnelgatan-Olofsgatan. Mannen talade i svart walkie-talkie. Hon en hade i samband med iakttagelsen kommenterat denna för sonen. Strax efter klockan tio, då hennes make kom hem, var mannen med walkietalkien borta. Nästa dag förhördes Margarethe Azs son. Han bekräftade moderns uppgifter. Han hade själv iakttagit mannen andra sidan gatan. Mannen hade i handen haft en walkie-talkie, delvis dold innanför sin jacka. En del apparaten hade stuckit upp och antennen hade varit av fullt synlig. Sonen hade trott att mannen var väktare. Tipset följdes PU kontroll med personalchefen i den upp av genom organisation höll till i huset, utanför vilket mannen stod, och som kontroll med ett vaktbolag. Några åtgärder som föranlett civil genom personal med walkie-talkie utanför aktuellt hus hade inte förekommit vid tiden för iakttagelsen. Hösten 1988 förhördes Margarethe A och hennes son nytt utan att ytterligare uppgifter framkom.
Iakttagelse ett dagar före mordet med walkie-talkie i par av man Gamla stan. I slutet 1986 lämnade Mare R ett tips till PU. Hon av mars hade förmiddagen den 26 februari 1986 omkring kl. 10.00 tänkt besöka butik i Gamla stan. Butiken öppnade först kl. 10.30 och i en väntan att den skulle öppna hade hon promenerat runt i omgivningarna. Hon hade då observerat en storväxt man med en walkie-talkie Västerlånggatan. Hon hade trott att mannen var butiksvakt och beskrev honom mellaneuropé tysk, österrikare eller som liknande med blont halmgulf hår. Mannen hade gjort ett "uniformt intryck. Några dagar fick Mare R för polis peka ut platsen där hon senare sett Hon pekade ut plats utanför Västerlånggatan 28, mannen. en belägen helt nära porten till fastigheten där Olof Palme hade sin bostad. Vid ett uppföljningsförhör i april 1986 Mare R att hon var uppgav helt säker på att det hon sett bära en walkie-talkie. Hon mannen var hade sett antennen och en del av apparaten.
Iakttagelse dagar före mordet män med walkie-talkie i ett par av Gamla I början april 1986 kontaktade Jarl N PU. Han berättade stan. av
250 Vissa generella utredningsåtgärder m.m.
att han den 26 februari 1986 befunnit sig på Västerlånggatan i Gamla stan tillsammans med sin broder. Omkring kl. 10.00-11.00 hade han lagt märke till en talade i walkie-talkie. Mannen hade sett man som farlig ut och pratat tyska, troligtvis gör i Schweiz. Han hade som man varit 185-190 cm lång och haft cendréfärgat hår. På fråga varför Jarl N hört av sig så sent med sin iakttagelse han att han glömt bort uppgav den men att han påmints om den då han hört, läst eller sett att en annan person lämnat liknande uppgifter. Några dagar senare hölls ett nytt förhör med Jarl N Han ändrade då . i någon mån sina uppgifter och berättade att han inte säker var om det var den 26 eller 27 februari 1986 som han och brodern besökt Gamla stan samt att iakttagelsen gjorts omkring kl. 11.00-1 1.30. Mannen han iakttagit befann sig 30 meter in Västerlånggatan sett ca norrifrån, gatans östra sida. Mannen hade haft ansiktet vänt mot Olof Palmes bostad. Ca 50 meter längre söderut i angränsande gränd en väster om Västerlånggatan stod ytterligare en man, som höll något mot örat, troligen en walkie-talkie. Vid tiden för iakttagelsen visste Jarl N inte att Olof Palme bodde Västerlånggatan 31. Jarl N:s bror hördes. Han bekräftade att han promenerat Västerlånggatan i Gamla stan vid den tidpunkt som Jarl N uppgett. Han hade emellertid inte iakttagit någon med walkie-talkie. man
Iakttagelse på mordkvällen med walkie-talkie i Gamla stan. av man Drygt ett år efter mordet, i slutet 1987, kontaktade Leif C PU av mars och berättade om en iakttagelse han gjort under mordkvällen. Han hade i sällskap med två män och två kvinnor varit i Gamla stan kvällen då Olof Palme mördades. Sällskapet hade haft för avsikt att besöka där en belägen nöjeslokal, men eftersom man tyckt att inträdesavgiften för var hög hade sällskapet i stället promenerat runt i stadsdelen. Under promenaden, då sällskapet inte varit samlat utan männen troligen gått lite före kvinnorna, hade Leif C uppmärksammat höll en man som en walkie-talkie i handen. Mannen hade stått i ett gathöm. Leif C hade antagit att mannen var polis. Iakttagelsen hade ägt vid kl.19.00rum 19.30. På fråga varför Leif C inte hört sig till polisen tidigare av svarade han att han först några veckor tidigare fått klart för sig att Olof Palme vid denna tid bodde i Gamla stan. Vid ett uppföljande förhör i april 1987 preciserade Leif C var iakttagelsen av mannen ägt Mannen hade stått i korsningen rum. Västerlånggatan-Kåkbrinken, några steg in i gränden. Leif C beskrev mannen som en svensk, ljushårig kortklippt man, 20-30 år och 180 cm lång. Leif C hade under promenaden kommenterat sin iakttagelse och sagt något om att civila poliser finns överallt".
Vissa generella utredningsåtgärder 251
m. m.
Vid förhör med övriga personer i sällskapet bekräftade de båda männen att de hade ett minne av att Leif C vid tillfället talat om en man med walkie-talkie. Ingen av dem hade dock sett mannen. En av kvinnorna i sällskapet uppgav att hon vid tillfället iakttagit en man med
walkie-talkie delvis gömd under rocken. Mannen hade stått en Västerlånggatan, inte i någon gränd.
Iakttagelse mordkvällen av man med walkie-talkie vid Adolf Fredriks kyrka. Drygt ett år efter mordet, i april 1987, kontaktade Karin G PU. Hon berättade att hon mordkvällen ca kl. 21.20 åkte bil söderut Sveavägen. I höjd med Adolf Fredriks kyrka korsningen Sveavägen- Kammakargatan såg hon en man med walkie-talkie. Mannen hade varit 178-180 cm lång, hade haft mörkt burrigt hår och varit slätrakad.
I oktober 1987 hölls ett uppföljningsförhör med Karin G. Hon berättade att hon varit väg hem i en bil tillsammans med en vän, Bengt C. Under färden lade hon märke till en man med walkie-talkie som uppehöll sig utmed kyrkogårdsmuren utanför Adolf Fredriks kyrka. Mannen pratade i apparaten och hon hade sett ett spröt sticka upp någon decimeter. Hennes vän hade inte sett mannen. Hon hade först våren 1987 talat med en vän som var polis om sin iakttagelse. Han hade rekommenderat henne att höra av sig till PU.
I september 1988 förhördes Karin G på nytt. Hon nämnde då att hon inte hade trott att hennes iakttagelse hade med mordet att göra och att hon därför först inte hade hört av sig till polisen.
Vid samma tid, i september 1988, förhördes Bengt C. Han berättade att Karin G nämnt sin iakttagelse redan under bilfärden men han hade
grund av bilkömingen inte haft möjlighet att titta mannen.
Iakttagelse mordkvällen med walkie-talkie vid Brunkebergs-
av man torg. Drygt ett år efter mordet, i april 1987, kontaktade två kvinnor, Catarina N och Anette K, PU. Båda berättade om en iakttagelse de gjort under en bilfärd mordkvällen kl. 23.10-23.15. De hade åkt Malmskillnadsgatan i riktning mot Sergels torg när de vid Brunkebergs torg sett en man med walkie-talkie. Catarina N beskrev mannen som tjock och svarthårig, med en ljus jacka. Anette K uppgav att mannen som talade i walkie-talkie inte hade verkat ha något att dölja. Han hade enligt Anette K varit vänd mot slottet, haft mörkblont hår och burit en ljus jacka. Att kvinnorna inte hört av sig till PU med sina uppgifter tidigare förklarade Anette K med att hon tidigt berättat om iakttagelsen för en kamrats fader som var polis. Denne hade sagt att iakttagelsen var ointressant.
252 Vissa generella utredningsåtgärder m.m.
Iakttagelse på mordkvällen med walkie-talkie på Norra Latins
av man skolgård. Sex år efter mordet, i 1992, kontaktade Marianne Ö PU.
mars Hon berättade att hon befunnit sig Norra Latins skolgård mordkvällen ca kl. 22.30-23.00. Hon hade där lagt märke till en man som befunnit sig ca 20 meter ifrån henne. Mannen hade hållit ett föremål
Marianne Ö absolut uppfattade walkie-talkie framför som som en ansiktet. Marianne Ö beskrev svensk, 25-30 år
mannen som ca gammal. Som förklaring till att hon hörde av sig till PU så sent uppgav Marianne Ö hon varit feg och inte velat bli inblandad.
att
3.4.2 Publicering av de s.k. fantombildema
F ramställning och beslut om publicering
Den 4 mars 1986 kontaktade ledningsgruppen för mordspaningama BKA i Wiesbaden för lån av en s.k. signalementsmaskin. Följande kväll anlände tyska poliser från BKA med signalementsmaskinen till Stockholm.
Spaningsledningen valde ut 22 personer, som lämnat signalementsuppgifter män som möjligen kunde sättas i samband med mordet Olof Palme. Iakttagelsema hade gjorts olika ställen i Stockholm under tiden julafton 1985 den 28 februari 1986. Som exempel de
observationer som valdes ut kan nämnas två män som i mitten
av februari 1986 betett sig underligt på Lisbeth Palmes arbetsplats se kapitel Avsnitt T "Kartläggning av offrets personliga förhållan-
den, en man som mordkvällen kommit in sent biografen Saga, en kurdisk man som iakttogs Stockholms centralstationen på julafton 1985 etc. Samtliga 22 personer fick med hjälp av signalementsmaskinen framställa varsin fantombild. En av de tyska polismannen gjorde i samband med bildkonstruktionema en trovärdighetsvärdering av de personer som lämnade uppgifter. Med ledning av denna trovärdighetsvärdering och av vad iakttagelsen rört valde ledningsgruppen ut två bilder som den beslöt publicera i massmedia.
Den första bilden Den första bilden offentliggjordes den 6 mars 1986 kl. 8.00. Den påstods föreställa en man som möjligen kunde vara identisk med gärningsmannen. Bilden kom allmänt att kallas fantombilden och det är nästan uteslutande denna bild som åsyftas när fantombilden omnämns.
Iakttagelsen som bilden bygger hade gjorts av en kvinna, Susanne T även kallad tecknerskan, den 28 februari 1986 mellan kl.
Vissa generella utredningsåtgärder m.m. 253
23.30 och 23.40. Susanne T hade vid denna tid för en kort stund lämnat restaurang Alexandra, där hon befann sig, och via personalutgången tagit sig ut Smala Gränd. När hon öppnat porten mot Smala Gränd hade hon nästan stött ihop med en man, som gick ihopkrupen, med händerna i byxfickoma. När mannen fick syn henne hade han sett förskräckt ut och vänt sig om. Därefter hade han skyndat sina steg och vid Snickarbacken hade han tagit av höger mot Birger Jarlsgatan. Susanne T hade lämnat ett utförligt signalement mannen och hade också gjort en egen teckning av honom.
Efter det att denna fantombild publicerades har flera uppföljningsförhör ägt rum med Susanne T. Vid ett förhör i juni 1986 förevisades hon bild som föreställde Kjell E. Tips hade inkommit
en
att Kjell E var lik fantombilden och polisen hade vid flera tillfällen om förhört honom. Kjell E hade under mordkvällen uppehållit sig i kvarteren runt Smala Gränd. Han hade berättat att han mellan kl. 00.00- 01.00 besökt restaurang Alexandra. Han hade kommit dit i bil tillsammans med ett par kamrater. Bilen hade parkerats Birger Jarlsgatan snett emot restaurangen. Sällskapet hade sneddat över gatan, passerat Snickarbackens mynning och gått in restaurangen. Susanne T var emellertid säker att Kjell E inte var den person hon mött på Smala Gränd.
Under 1996 tog PU nytt kontakt med Susanne T och hon förevisades då dels fotografier, dels en videofilm föreställande en person som PU då intresserade sig för se GG i kapitel GMP-objekt m.m.. Susanne T uppgav efter att hon fått se videofilmen att mannen var oerhört lik den man hon mött på Smala Gränd och att det är absolut ingen tvekan om att mannen liknar den man hon sett Smala Gränd. Hon kunde inte utesluta identitet mellan männen men vågade inte uttala sig härom då mannen filmen enligt henne såg mer trött och sliten ut än den man hon mött Smala Gränd.
Den andra bilden Den andra bilden publicerades första gången den 24 mars 1986 kl. 10.00. Den uppgavs föreställa en man som kom att kallas Skuggan.
Den iakttagelse som bilden grundas hade gjorts av en man, Patricio M, på Sergels torg dagen före mordet. Patricio M hade enligt vad han påstod omkring kl. 18.00 varit väg över Sergels torg i riktning varuhuset Åhléns när han mött Olof Palme nära håll.
mot Efter Olof Palme, ca 20 meter bakom, hade det gått en man med bestämda steg. Denne hade inte sett sig omkring, som vanliga flanörer brukar göra, utan hade verkat följa efter Olof Palme. Patricio M hade
i
254 Vissa generella utredningsåtgärder l
m.m.
gett ett utförligt signalement mannen han mött. Eftersom han var konstnär hade han även gjort en skiss av mannen.
Efter det att bilden av Skuggan offentliggjordes förhörde PU Patricio M vid flera tillfällen. Han medverkade också vid en konfrontation i april 1986.
Vid det senaste förhöret, som ägde rum i november 1988, ändrade Patricio M sin berättelse. Han påstod nu bl.a. att sammanträffandet med Olof Palme Sergels torg skett tidigare under eftermiddagen, medan det fortfarande var ljust ute. Beträffande den efterföljande mannen uppgav han att han mött denne 30 meters avstånd och att han då inte på något sätt kopplat ihop mannen med Olof Palme.
Från PU:s sida har uppgivits att Patricio Mzs uppgifter är falska och att anledningen till att han kontaktade polisen var att han ville neutralisera den bild som givits i medierna om att gärningsmannen kunde vara utländsk. Han hade därför lämnat ett signalement som stämde en man med nordiskt utseende. Den bedömningen har också redovisats i GMP se under nästa rubrik. Vi har inte kunnat klarlägga grunden för denna bedömning; den kan inte utläsas ur det registrerade utredningsmaterialet.
GMP:s bedömning av fantombildema I GMP används fantombildema och deras bakgrund som ett exempel svårigheten att analysera PU-materialet.
I utredningens inledande skede gavs offentlighet två av de fantombilder
som framställdes. Den ena sades föreställa mördaren medan den andra
angavs föreställa en person som skulle ha förföljt Olof Palme i Stockholm,
dagen före mordet. Bilden Mördaren och Skuggan, som de kommit att
kallas, föranledde ett stort antal människor att lämna olika tips och berätta
om iakttagelser de gjort. Mördaren angavs ha befunnit sig i flyktområdet vid en orimligt sen tidpunkt och bilden har senare med viss sannolikhet
kunnat knytas till en person, som inte har med mordet att göra. Med
Skuggan är förhållandena än mer bisarra. Han har aldrig existerat, utan är
tillkommen genom en invandrares försorg för att balansera bilden Mördaren, som hade utländska drag, medan Skuggan gavs mer nordisk karaktär.
23GMP s. 23
i Vissa generella utredningsåtgärder m.m. 255
Resultatet av publiceringen Publiceringen av de två fantombildema ledde till att en mycket stor mängd tips strömmade in till PU. I anledning härav lades ett särskilt avsnitt i utredningsmaterialet med rubriken Tips i samband med fantombilder upp. Under detta avsnitt registrerades de tips som huvudsakligen byggde påstådd likhet mellan någon person och männen bilderna. Avsnittet består i dag av omkring 1550 uppslag, varav så gott som samtliga inkom i anslutning till publiceringen. Eftersom många uppslag innehåller flera tips om samma person är antalet tips registrerade i avsnittet betydligt större än antalet uppslag. Härtill kommer att en stor mängd tips rörande likhet med fantombi1dema sorterats in under andra avsnitt. Detta gäller tips som bara delvis rör fantombildema, dvs. sådana som innehåller även annan information av intresse, t.ex. att mannen ifråga har viss typ av vapen, att han är av viss nationalitet etc. Det gäller också tips som varit omöjliga att utredningsmässigt följa upp, t.ex. då uppgiftslämnaren iakttagit en person som han tyckt vara lik någon av fantombildema men som han i övrigt inte kunnat lämna några uppgifter om såsom namn, bostad etc.
Det är således idag inte möjligt att säga hur många tips i utredningen som föranletts av beslutet att publicera de två fantombildema. Det kan emellertid konstateras att det åtminstone rör sig om flera tusen tips. Per-Göran Näss från den dåvarande ledningsgruppen har inför den tidigare Palmekommissionen uppgett att den första fantombilden föranledde 7-8000 tips och att detta slog sönder brottsutredningen. Enligt Per-Göran Näss skall en bild av detta slag inte publiceras förrän det material redan finns är bearbetat.
som
3.4.3 Utfästelse
om belöning
Den 4 mars 1986 utlyste länspolismästaren Hans Holmer en belöning på 500 000 kronor för tips som kunde leda till att gärningsmannen greps.
Den utfásta belöningen höjdes genom ett beslut av regeringen den 12 november 1987. Beslutet innebar att regeringen medgav att Rikspolisstyrelsen fick ta i anspråk sammanlagt högst 50 miljoner kronor avseende belöning till den eller dem som kunde lämna sådana upplysningar till polisen att mordet på Olof Palme kunde klaras upp. Innan Rikspolisstyrelsen fattade beslut om att betala ut en belöning skulle styrelsen anmäla sin avsikt om detta till regeringen.
24Per-Göran Näss i utfrågning inför den tidigare Palmekommissionen den 26 mars 1996 även PK-minnesanteckningar nr 20.
256 Vissa generella utredningsåtgärder m.m.
Annons om den höjda belöningen publicerades bl.a. i tidningen International Herald Tribune den 19 november 1987. Kommissionen har försökt efterforska vilka ytterligare åtgärder som vidtogs i den vägen och hur saken följdes upp. Detta har vi emellertid inte lyckats att närmare klarlägga.
3.4.4 Genomgång av rymlingar, permissionsrapporter, självmord m.m.
Relativt tidigt under utredningen tog PU kontakt med Kriminalvårdsstyrelsen i syfte att inhämta uppgifter om personer som hade rymt eller annat sätt avvikit respektive hade permission från fängsligt förvar. Kriminalvårdsstyrelsen överlämnade i anledning av begäran dels uppgifter personer som avvikit, dels styrelsens s.k. perrnis-
om sionsrapporter. Med dessa uppgifter som underlag upprättades den 10 april 1986 två förteckningar. En förteckning upptog män, födda under perioden 1936-1956, vilka avvikit från kriminalvårdsanstalt under februari och mars 1986. Förteckningen bestod av 24 män. Den andra förteckningen upptog 72 män, födda 1936-1956, vilka var intagna på kriminalvårdsanstalt men haft permission vid tidpunkten för mordet på Olof Palme. Förteckningarna gicks härefter igenom och beträffande vissa personer vidtogs ytterligare utredningsåtgärder, främst registerslagningar.
Genomgången haft permission från vistelse i
av personer som kriminalvårdsanstalt kompletterades i juli 1989. Då upprättades inom PU en förteckning över 70 män/kvinnor, som inte var födda under perioden 1936-1956 haft permission från kriminalvårdsanstalt
men som vid tidpunkten för mordet.
PU har vidare från respektive polisdistrikt inhämtat anmälningar/ utredningar över samtliga självmord som begicks i Sverige under perioden den l april 1986 3 september 1987. PU erhöll i denna del ett
mycket omfattande material. Materialet har kontrollerats och ett 60-tal personer som signalementsmässigt bedömdes kunna överensstämma med gärningsmannen dvs. rätt kön, ålder m.m. sorterades fram.
- - Dessa har sedan gåtts igenom på nytt och i flera fall har tidigare undersökningar kompletterats med förhör med anhöriga och andra utred-
ningsåtgärder.
Vissa generella utredningsåtgärder 257 m.m.
Farliga personer m.m.
Tidigt under utredningen hämtades sex pärmar med hotbrev rörande Olof Palme in från Stockholmspolisens våldsrotel, vilken den enhet var som normalt svarade för utredning hot riktade mot Olof Palme. av Pärmarna genomgicks och de hot som kunde utredas ytterligare plockades ut. Den övervägande delen breven i pärmarna dock från av var anonyma brevskrivare som inte kunde spåras. Senare erhölls från Säkerhetspolisen ytterligare några hotbrev. Under sommaren och hösten 1986 gjordes kontroll kriminella en av personer i ett visst område i Stockholms city. Området omfattade Gamla stan, Norrmalm och del av Vasastan. Två databaserade register, SPAR statliga person- och adressregistret och PBR person- och belastningsregistret samkördes. Samkörningen resulterade i lista på en 500 personer. Av dessa plockades män dömda för mord, dråp, misshandel, olaga vapeninnehav, brott mot vapenlagen ut. Dessa m.m. uppgick till 348 st. I samband med att GMP togs fram kontrollerades någon de om av 348 män som vaskats fram 1986 stämde in på gärningsmannaproñlen. Se kapitel Genomgång GMP-kontrollistan. av
Dörrknackning
Dörrknackningsoperationer genomfördes i viss mån efter mordet. De finns beskrivna och delvis bedömda i Juristkommissionens rapport s. 141 f och s. 150. Juristkommissionen konstaterade att de inte varit fullständiga och de inte hade gjorts på ett enhetligt sätt. Granskningskommissionen har uppdragit polisöverintendenten Bengt Åke Jonsson, medverkat som som expert i kommissionen, att granska PU-materialet i denna del. Granskningen redovisas nedan under Sammanfattande anmärkningar.
3.5 Sammanfattande
anmärkningar
3.5.1 Olof Palmes
Kartläggningen av personliga
förhållanden
I likhet med en hel del annat borde ha skett i utredningens inledansom de skede försummades sådant som gällde Olof Palmes personliga förhållanden den första tiden efter mordet. Det har uppmärksammats och bedömts av de tidigare kommissionema.
258 Vissa generella utredningsåtgärder
m.m.
Juristkommissionen uttalade angående kartläggningen av den avlidnes och kontakter att "en systematisk utredning om Olof
person Palmes borde ha satts igång utan dröjsmål. Vi har svårt att se
person någon förklaring till att det inte skedde och exempliñerade med att någon egentlig undersökning bostaden eller arbetsplatsen för att
av
eventuella inte gjordes än i begränsad mån. Även säkra spår annat bristen undersökning Olof Palmes personliga förhållanden och
av kontakter under den sista veckan påtalades. Vi instämmer i detta och vill tillägga att brister detta slag inte kan botas av senare utred-
av ningsåtgärder; de lämnar alltså bestående kunskapsluckor och spekulationsutrymme. Utredningsläget i denna del är oförändrat. Den
generella utredning har gjorts inom PU med något enstaka
som undantag, gjord inom den period Juristkommissionen granskade och
bedömde.
I GMP noteras det brist att makarna Palmes ekonomiska
som en förhållanden inte klarlagts, något som hade varit naturligt vid en liknande utredning där offret inte varit en i motsvarande grad offentlig
l GMP sägs därvid vidare att inget i den övriga informationen person. tyder att det finns något i de ekonomiska omständigheterna som skulle kunna förklara brottet. Enligt vårt synsätt kan man knappast uttala någon egentlig mening om detta när det fullständigt saknas ett utredningsunderlag. Vi delar uppfattningen att det i materialet inte finns några tecken detta och att det inte heller annan grund finns anledning att fundera i dessa banor. Men man inte ens brytt sig om
om enkla kontrollåtgärder avseende deklarationer, bankkonton, frågor till anhöriga etc. är ett konstaterande att det saknas indikationer i det
om övriga utredningsmaterialet inte så mycket värt. Vi anser alltså att detta är brist och att dokumenterad utredning i dessa delar borde ha
en förekommit. I den mån resultatet hade bedömts särskilt känsligt från integritetssynpunkt hade det kunnat behandlas samma sätt som
utredningsdokumentation har denna karaktär."
annan som
I detta sammanhang bör även de problem som förekommit kring förhören med Lisbeth Palme nämnas. Förhörsprotokollen behandlar knappast alls Olof Palmes privata förhållanden. Polisöverintendenten
25SOU 1987:72 150
s. 26På ställe i GMP sägs att tillgänglig information visar att Palme hade
annat ordnad ekonomi det finns inga tecken att den skulle ha varit exceptio-
men nellt god ett eller annat skäl s. 40, även citerat i redovisningen ovan.
av 27 Vissa delar det s.k. T-avsnittet, är avskilda från utrednings-
av se ovan, materialet i övrigt och förvaras särskild plats. 28I vissa andra förhör har uppdelning skett så att frågor kring Olof Palmes
en privatliv redovisats i ett särskilt protokoll, som hanteras det sätt som
Vissa generella utredningsåtgärder 259 m.m.
Bengt Åke Jonsson, som kommissionens uppdrag granskat förhören med Lisbeth Palme, har efter sin granskning konstaterat följande.
Lisbeth Palme har förhörts vid många tillfällen rad olika förhörsav en ledare. Något verkligt ingående, fördjupat, detaljrikt förhör rörande hennes iakttagelser mordplatsen har emellertid aldrig genomförts såvitt jag kunnat finna. Inte heller har något förhör hållits som ett ingående sätt gått in på offrets personliga förhållanden, eventuella fiender och andra för spaningsarbetet väsentliga omständigheter.
Dessa förhållanden, och då inte minst de gäller förhållandena på som mordkvällen, framstår mycket allvarlig brist i utredningen. Omsom en ständighetema kring förhörsåtgärder under medverkan Lisbeth m.m. av Palme diskuteras vidare i kapitel Särskilt förhörsåtgärder om m.m. under medverkan av målsäganden Lisbeth Palme. Bengt Åke Jonsson granskade övrigt material även i privatdelen. Han påpekade efter sin granskning att förhören i denna del vissa gånger
varit kortfattade och hastiga. Han noterade bl.a. följande.
I spaningsuppslag förhör med Ingvar Carlsson den 20 1986 --- mars anges förhörstiden till kl 12.20 12.40. Det torde enligt min erfarenhet ha varit en omöjlighet att genomföra ett ingående förhör med statsen av ministerns närmaste medarbetare, som dessutom kunde antas sitta inne med detaljerade upplysningar Olof Palmes livsvanor, eventuella fiender om m.m., inom loppet av tjugo minuter.
Spaningsuppslag upptar förhör med Ulf Dahlsten, den säkerhets- --ansvarige i regeringskansliet. Vid förhöret hänvisar Dahlsten fråga en från förhörsledaren till vad han tidigare uttalat sig inför Hans Holmér. om Vad Dahlsten egentligen sagt till Holmér framgår inte vidare materialet. av Jag får här intrycket att ingen planmässighet vid kartläggningen Olof av Palmes liv och bakgrund förekommer. Polismän höll förhör med m.m. personer den "lägre nivån medan Holmér själv höll förhör med personer högre upp rangskalan.
Det finns således tydliga brister beträffande utredningen Olof av Palmes privata förhållanden. Den kom i gång med fördröjning och är begränsad till vissa områden; någon egentlig kartläggning Olof av Palmes privatliv finns aldrig gjord. Detta Bengt Åke Jonssons var även slutsats.
Normalt sett är kartläggningen av offrets privatliv och personliga förhållanden högt prioriterad i mordutredning, eftersom motivet vid en
nämndes i föregående not. Beträffande Lisbeth Palme och familjen Palme i övrigt har någon sådan uppdelning inte skett och det finns således för hennes del inga särskilda förhörsprotokoll som gäller privatlivet.
260 Vissa generella utredningsåtgärder
m.m.
"vanligt" mord mycket ofta är hänförligt till privatlivet. Att ett privatlivet är viktigt att kartlägga vid vanliga spaningsmord innebär emellertid inte att detta nödvändigtvis varit av samma prioritet i detta fall. För alla till början svårförstådda mord måste gälla att för-
en klaringen i första hand är att söka i offrets levnadsomständigheter. För de flesta innefattar det begränsad sfär, som till största delen
av oss en består i det här sammanhanget skulle kalla privatlivet. För
av det man
extremt offentlig Olof Palme, landets statsminister m.m., en person som är sfären mycket vidare. En privat motivbild framstår då bara som en
många möjligheter. Det finns beträffande statsmannamord ingen av erfarenhetsmässig grund säger att dessa oftast eller ofta skulle ha
som
i den mördades privatliv. I den mån det överhuvudtaget finns sin rot några erfarenhetsmässiga grunder, pekar de i annan riktning. Medan
en det alltså är naturligt att börja med privatlivet vid ett vanligt mord, kan det te sig naturligt att i ett fall som detta söka förklaringen i
mer den dödes offentliga, professionella liv, inte minst mordet inträffar
om "på öppen gata, detta mord gjorde. Det sätt vilket det utfördes
som talar enligt vår mening i varje fall inte för att det skulle ha en bakgrund i Olof Palmes personliga liv, det naturligtvis inte utesluter det.
även om
Att kartläggning ett led i bred och förutsättningslös
en som en utredning likväl måste komma till stånd också i ett fall av detta slag är självklart. Även vid genomförandet sådan utredning haltar dock
av en jämförelsen med vanliga mord. Den offentliga personens status, den publika nyfikenheten kring den sidoinformation som mordutredningen kan upphov till, de anhörigas behov att skydda sig från det
ge av offentliga intresset etc. innefattar reella komplikationer jfr de reflektioner detta slag GMP-författarna gjorde i de citat som är
av som återgivna ovan. Kartläggningen den dödes privatliv kräver i ett fall
av
detta med andra ord särskilda överväganden, integritetsskäl, som av
också från den synpunkten att om inte de berörda hanteras rätt men kommer utredningen inte att tillföras den kunskap den är i behov av. Hur därvid skall till väga är i sin tur knappast något som kan
man
inlärt, inövat eller följa beredskapsplaner, därtill är händelsen vara alldeles för särpräglad. De åtgärder Hans Holmér inledningsvis vidtog
hand jfr Juristkommissionens redogörelse, som citerats ovan
egen är svåra bedöma, eftersom de inte dokumenterades. I den del de
att syftade förbereda kartläggning privatlivet kan de dock inte
till att en av utan vidare dömas ut.
Att Hans Holmér sedan tillsammans med Tommy Lindström tycks ha bedrivit utredning, inte delgavs någon annan, och som
en egen som inte heller finns dokumenterad, är däremot oförsvarligt. Det är svårt att värdera de kunskapsförluster underlåtenheten att dokumentera här
som lett till. I den mån Hans Holmér och Tommy Lindström fick fram
i
i Vissa generella utredningsåtgärder 261 l m.m.
värdefull information har den i alla händelser gått förlorad för mordutredningen. Privatgruppen genomförde sin utredning under till maj 1986. mars Förhörsdokumentationen är genomgående väsentligt högre kvalitet av än vad som allmänt gäller från denna tid i övrigt. Vårt intryck är att utredningen genomfördes utredningsmän väl skickade för av som var uppgiften, liksom att de hörda oftast har ansträngt sig för personerna att i utredningens intresse lämna så öppna och förbehållslösa utsagor som möjligt. Som polisöverintendenten Bengt Åke Jonsson framhållit efter den genomgång han gjorde för kommissionens räkning finns det emellertid också väsentliga och bestående brister även i denna kunskapsinhämtning. I många delar ter sig detta utredningsarbete likväl förtjänstfullt. De förhör som privatgruppen höll har i åtskilliga fall innefattat uppslag till fortsatta utredningsåtgärder, då vidtagits. Detta har ibland innesom burit att för enskilda personer besvärande hypoteser har gjorts föremål för undersökning. I de fall utredningsmaterialet gett anledning till sådana hypoteser har utredningsmännen inte väjt för borra i dem, att snarare tvärtom. Vi har inte stött på något uppslag framstår som som oavslutat. De enskilda uppslag redovisas i denna del finns i som kapitel Avsnitt T "Kartläggning offrets personliga förhållan- - av den. Utredningen i detta avsnitt har inte heller, i så många andra som avsnitt, processats i flera omgångar, utan den genomfördes och avslutades i huvudsak våren 1986. Beträffande uppgifter från familjen Palme avviker utredningsmaterialet som framgått från vad som hade varit önskvärt. Det har emellertid framkommit vid kommissionens samtal med bl.a. utredningsmän som var engagerade i privatgruppen att det förekommit fortlöpande kontakter informellt slag med i familjekretsen. av personer Det är därför fullt möjligt att de utredningsmän varit engagerade som fått tillräcklig information för att kunna göra sina bedömningar ändå. I så fall gäller bristen enbart dokumentationen. Sammantaget anser vi att den utredning avseende Olof Palmes privatliv som så småningom kom att genomföras trots allt rimligt var avvägd, i varje fall har vi inte från våra utgångspunkter anledning att ifrågasätta de bedömningar som de sedermera kom att för som ansvara denna del av utredningen har gjort. Därvid beaktar att de brister i privatgruppens förhör framkommit i vart fall delvis torde ha berott som spaningsledningens sätt att inledningsvis hantera denna del av utredningen. Till vår bedömning måste fogas den reservationen, naturligtvis som är viktig, att det uttalar är sådant framkommer i oss om som materialet. Vi vet självfallet inte alla omständigheter kring Olof om
262 Vissa generella utredningsåtgärder
m.m.
Palmes skulle kunna kasta ljus över mordet, har utretts så
person, som långt det går. Det skulle förutsätta att vi själva besatt en ingående kunskap privata förhållanden i Olof Palmes liv, vilket vi inte gör.
om Det vi kan säga är att de uppslag som förekommer har utretts och kunnat läggas till handlingarna. Med tanke hur utredningsarbetet i denna del sammantaget bedrivits är det snarast sannolikt att utredningen i denna del är ofullständig.
Till utredningen i denna del hör också Harvardärendet. Det redovisas och bedöms i kapitel Avsnitt T "Kartläggning oflrets
- av personliga förhållanden .
3.5.2 Samarbete med UD
Utrikespolitisk analys.
Det första utredningsåret karakteriserades här som annars av de väl kända missförhållanden som utvecklades under Hans Holmérs ledarskap och de konflikter följde. UD:s svårighet att få feed-back
som den information överlämnades till polisen, liksom det ointresse
som med vilket initiativ bemöttes, följer mönster som det åklagar-
samma na och sedermera förundersökningsledningen vittnat om. Detta har de tidigare komrnissionema granskat och bedömt.
Även beträffande Sverker Åströms medverkan, sådan den
numera framträder, finns paralleller. Den hade en utpräglat informell karaktär, något är kännetecknande för mordutredningen under den första
som tiden. Inblandade parter har varit med att framställa Sverker
noga Åströms roll privatpersonens och uppdraget personligt.
som som
korrekt. Åström har samtidigt han framhållit Ingendera är som uppdragets personliga karaktär understrukit att det självfallet utfördes i nära samråd med UD. Detta torde knappast ha varit enbart för UD:s skull. Som privatperson, utan tillgång till UD:s resurser och det tidigare
klädnad, skulle Åström ha varit mindre värde för utredämbetets av ningen.
I den mån syftet med arrangemanget var att åstadkomma en mer effektiv och ändamålsenlig hantering beträffande utredningens behov
Utrikespolitisk sakkunskap, kanaler till UD etc. kan fråga sig av man
detta lyckades. Svaret nej. Åström varken i tjänst om synes vara var eller privat; resultatet hans medverkan blev också ett varken eller.
av Han bestod utredningen med analyser men dessa var, också enligt
hans bedömning, ytliga. Han gjorde insatser, att ta utrikes-
egen som kontakter, prata med tidigare kollegor etc. men de blev begränsade
— och sakligt sett halvhjärtade. Detta är i så fall inte en nödvändig konsekvens den formlösa konstruktionen av uppdraget, men det ligger
av uppenbart i farans riktning att den som tar på sig en uppgift under
Vissa generella utredningsåtgärder 263 m.m.
betingelser som dessa, utför den med lättare hand och kraft än svagare om det sker i tjänst och under ansvar. De omständigheter under vilka Sverker Åström verkade företer i själva verket vissa likheter med det sätt vilket Ebbe Carlsson engagerades. Bägge fick uppdrag som privatpersoner. Bägge tilläts företräda statsmakten. Inget av uppdragen formaliserades i beslut eller var resultat av en beslutsgång som innefattade befogenhet att uppdrag ge av detta slag. Bägge gick "som barn i huset i regeringskansliet. Bägge anförtroddes hemliga handlingar. Ingen dem avlönades ekonomiskt. av Det finns naturligtvis också skillnader. Åström utförde stora sitt arbete öppet i förhållande till såväl allmänhet berörda myndigheter. Han som ägde en obestridlig expertkunskap, utan vidare motiverade som uppdraget som sådant. Ebbe Carlssons verksamhet utvecklades till ett direkt brottsligt företag, vilket självfallet inte gällde Åström. Den likhet som är värd att notera gäller den informella hanteringen, det obesvärade förhållandet till det regelverk omgärdar statlig verksamhet som samt sammanblandningen av privat och offentligt. Självfallet kan detta också ses som ett sätt att i ett extraordinärt ärende söka komma runt ett formellt regelverk för att åstadkomma effektiv och ändamålsen mer enlig hantering än vad upplevdes genomförbart saken skulle ha som om hanterats "tjänstevägen. Det gör dock inte det hela mindre problematiskt förutom att det således knappast effektivt, i synnerhet var som tillvägagångssättet i fallet Åström inte är undantag bekräftar ett som regeln utan snarare framstår som en del i ett mönster. Dessutom kvarstår möjligheten att arrangemanget väl så mycket tillkom för att Hans Holmér även i detta hänseende ville ha bättre kontroll över utreden ningen och de delar statsmakten den engagerade, än vad regelsysteav met medgav. Av redogörelsen framgår att samarbetet mellan UD och PU inte heller fortsättningsvis, efter 1987 års omorganisation, tycks ha fungerat väl. Från UD:s sida inte det och vi kan för vår del konstatera anser man att den typ av utrikespolitiska analyser UD skulle kunna ha m.m. som bidragit med i princip saknas i PU-materialet. Den i CIA-avsnittet redovisade framställningen från PU till UD, gjordes våren 1988, är som ett tecken på att detta inte heller från PU:s sida fungerade tillfredsställande se kapitel Avsnitt HA —CIA. Vi har allmänt intrycket att PU avskärmat sig från extern kunskap och försökt hantera allt eller i vart fall så mycket möjligt inom för kriminalsom ramen polisens kompetens. Det gäller också i detta fall. Att det emellertid funnits behov konstruktivt biträde från UD av framgår av de iakttagelser vi redovisat beträffande bristen basanalyser i de internationella uppslagen, kapitel
se Sammanfattande
anmärkningar.
264 Vissa generella utredningsåtgärder m. m.
Det finns tecken att inte heller UD alltid varit så tillmötesgående krävs för ett konstruktivt samarbete. I Banisadr-ärendet synes UD som ha intagit attityd PU kan ha upplevt ungefär samma sätt som en som från UD:s sida upplevde utredamas ointresse för Townley-ärendet. man Det är begripligt PU här ansåg att UD och ambassaden var den om enda eller i fall närmast till hands liggande vägen att få hållfastvart
heten i Banisadrs uppgifter prövade. Men UD satte uppenbarligen
andra hänsyn före PU:s i detta fall. Det är svårt att bedöma om den avvägning UD där gjorde riktig, attityden synes inte ha varit var men konstruktiv och det kan konstateras att utfallet främjade utvecklingen den s.k. Ebbe Carlsson-affären. av Slutligen finns det skäl att framhålla, att en hel del trots allt gjordes till utrönande mordet kan ha haft internationell bakgrund. Trots om en frånvaron dokumentation finns det enligt vår bedömning inte skäl att av betvivla att Säkerhetspolisen använde de kanaler man hade för att lyssna. Enligt vad uppgivits i olika sammanhang, bl.a. av Persom Göran Näss i samtal med den tidigare Palmekommissionens ordförande och sekretariat framkom ingenting. Till resultat ledde den i samma detta avsnitt omnämnda "demarchen". Det är möjligt att denna inte var optimal för sitt syfte, det är samtidigt tänkvärt att det inte här men framkom något helst, bortsett från de uppgifter angående PKK som kan misstänkas ha haft desinformativt syfte. Om mordet saknar som internationell anknytning är denna frånvaro av reaktioner de förfrågningar som gjorts naturlig och logisk. Den synpunkt framförts från förundersökningsledningen om att som organiserat samarbete mellan UD, som är en del av regeett mer ringskansliet, och PU hade varit konstitutionellt problematisk, delar vi. Likartade synpunkter har framgått framförts av Jan Eliasson i olika som sammanhang. Utredningen mordet statsministern har i det av hänseendet belyst svaghet i den svenska förvaltningsmodellen, med en dess helt fristående myndigheter. Däremot har vi mindre förståelse för PU inte gett UD "feed-back". Det är förstås riktigt att de som är att sysselsatta med brottsutredning inte skall ägna sig att aven rapportera alla tips och uppslag man får till uppgiftslämnarna. Relationen till UD fanns det emellertid skäl att vårda just av hänsyn till utredningsintresset. En stor mängd tips kanaliserades till UD och man hade där behov "feed-back för att kunna organisera sin insats så av effektivt möjligt och därmed bästa sätt kunna bidra till utredsom ningsarbetet.
29PK—minnesanteckningar 20. nr
Vissa generella utredningsåtgärder m.m. 265
3.5.3 Övrigt
Vapen- och ammunitionsutredningar
PU har lagt ned mycket stora ansträngningar att få fram uppgifter om mordvapnet. De har i första hand utgått från hypotesen att det vapen som använts är en revolver kaliber .357 och då troligen
av av fabrikatet Smith Wesson. Det har funnits all anledning att lägga ned stora resurser utredningen i denna del. Tillgänglig information, framför allt de upphittade kulorna, pekar mot ett vapen av den angivna typen. Det har därför varit befogat att inrikta arbetet på det sätt som skett. Det kan visserligen inte uteslutas att ett annat fabrikat använts eller att mordvapnet var manipulerat på något sätt, men det har likväl inte funnits något alternativ till att i första hand inrikta spaningsarbetet i den riktning den tillgängliga informationen pekar. Beträffande prov-
skjutningsprojektet sådant, kapitel Sammanfattande anmärk-
som se ningar och kapitel
Utredningen kring det s.k. Mockfjärdsvapnet, eller Haparandavapnet, är mycket omfattande; den motsvarar i sig en omfattande brottsutredning. Från utredningssynpunkt är uppslaget emellertid också av stort intresse: dels rör det sig om ett vapen av rätt typ som skulle kunna tänkas ha cirkulerat vidare och kommit till användning vid mordet, dels det ha använts tillsammans med ammunition från
synes samma batch som de kulor som upphittats vid mordplatsen. Kombinationen av "rätt" vapentyp, möjligt vapen och rätt ammunition är från mordutredningens synpunkt anmärkningsvärd. Detta gör det så angeläget att få fram ytterligare information kring vapnet och dess öden, att alla tänkbara förundersökningsinsatser är befogade.
Walkie-talkie-iakttagelser
Ske11eftehamnsbrevet är den enda till synes relevanta observation av walkie-talkies från mordplatsens närhet som inrapporterats innan observationer av detta slag efterfrågades av utredningen. Den är bl.a. av det skälet mer intressant än de övriga. Dess utredningsvärde är samtidigt mycket svårbedömt. Med tanke den tid förflutit
som numera utan att den anonyme brevskrivaren på något sätt gett sig till känna och
att inga andra iakttagelser, som skulle kunna avse samma objekt, dykt upp, förefaller det väl så sannolikt att detta uppslag inte innehåller något av intresse för utredningen. I nuvarande skick utgör det i alla händelser inte något bearbetningsbart spår.
Beträffande övriga iakttagelser gäller för det första att ingen av dem uppenbart kan kopplas till mordet de skulle kunna ha med mordet att
266 Vissa generella utredningsåtgärder m. m.
göra, men för att man skall kunna dra den slutsatsen krävs ytterligare information, som än så länge lyser med sin frånvaro. För det andra är samtliga iakttagelser behäftade med åtminstone någon omständighet som förtar utredningsvärdet. Beträffande den i sig mest intressanta observationen, Leif C:s uppgift om en man i hörnet Västerlånggatan- Kåkbrinken, gäller t.ex. att den inrapporterats mer än ett år efter mordet, med den osäkerhet i olika hänseenden som följer därav. Med tanke den mängd uppgiftslämnare som hört av sig med iakttagelser från Gamla stan kan det också sägas vara upplysande att ingen annan synes ha rapporterat någon iakttagelse, som kompletterar den uppgift Leif C lämnat.
Sammantaget bedömer vi inte att de ovan redovisade walkie-talkieuppslagen tillför utredningen något av mer betydande intresse.
De s.k. fantombilderna
Publiceringen av de s.k. fantombilderna tillhör det första utredningsåret och de faller därmed utanför ramen för vad vi uttryckligen är satta att granska. Offentliggörandet av bilderna hör emellertid till det som numera framstår i delvis annan dager än det gjorde 1986-1987.
Från RRV-expertemas sida gjordes följande reflektioner om den första fantombilden och dess publicering.
Denna bild finns de flesta svenskars näthinnor än idag. Den fick som
konsekvens att ett stort antal tips kom in som främst grundade sig på en
påstådd porträttlikhet mellan den person som man tipsade polisen om och
fantombilden. T.o.m. tips om en tänkt PKK-inblandning som kom ända
från Turkiet grundade sig denna porträttlikhet.
Enligt vissa bedömningar ledde det till en enorm belastning utredningen
med tips och Vittnesuppgifter, kanske 6-7000, av låg kvalitet. Juristkom-
missionen anger för sin del att 1500 förhör genomfördes med anledning av
de två "pusselbildema" SOU 1987:72, s. 145. Det blev en extra rygg-
säck som fick hela utredningen att knäa under lång tid framöver. Det
ledde sannolikt också till att andra mer relevanta utredningsuppgifter åsido-
sattes under de inledande månaderna. Många av de tips som influtit om
misstänkta polismän har också grundat sig porträttlikhet.
Bortsett från dess störande moment i detta avseende påverkade det såväl
vittnens minnesbilder som att uppgifter från andra vittnen kanske aldrig
lämnades in eftersom de iakttagelser de gjort inte stämde överens med
fantombildens utseende gärningsmannen.
Det har under vårt arbete från många håll framhållits för oss hur olycklig publiceringen av i synnerhet den första fantombilden, som
Vissa generella utredningsåtgärder 267
m.m.
uppfattats som föreställande gärningsmannen, varit. Den ledde alltså till ett mycket stort tipsinflöde och har fortsatt bidra till att uppgifter strömmat in. Den information som sålunda måst hanteras har dragit stora resurser inom utredningen och i största allmänhet "skymt sikten för utredarna. Effekter av det slaget är förutsebara och riskerna kända. Därför bör bilder av det här slaget användas med stor urskillning.
I detta fall var det inte heller då bilden konstruerades något som klart talade för att den person som bilden föreställde skulle vara identisk med gärningsmannen. Däremot fanns det flera saker
som talade emot att så skulle vara fallet. Det har med tiden kommit att framstå som närmast uteslutet att fantombilden föreställer gärningmannen. Det betyder alltså att den dåvarande spaningsledningen valde att gå ut till den svenska allmänheten och även internationellt bilden
spreds via UD och internationella medier för att begära in uppgifter
om personer som företedde likheter med en man, om vilken det inte fanns några särskilt goda skäl att tro att han hade med mordet att göra. Detta är sannolikt det största enskilda missgrepp som förekommit inom utredningen. Eftersom det var jämförelsevis överlagt publiceringen
skedde den 6 mars 1986 framstår det som ett tecken
- grav inkompetens.
Vi har själva i vår granskning kunnat konstatera att uppgifter
om fantombi1den förekommer i snart sagt vart och vartannat uppslag. Än idag är det på många håll en levande föreställning att gärningsmannen såg ut som fantombilden och att det t.ex. skulle äga relevans om Christer P företer likheter med denna. Bildens publicering har alltså på ett substantiellt sätt bidragit till PU-materialets ansvällning och svåröverskådlighet. Till detta kommer den nog så viktiga aspekt, som också berörs av RRV-expertema i citatet ovan, att information om personer som inte är lika fantombilden kan ha sållats bort eller tillmätts mindre vikt uppgiftslämnare just denna grund. Även denna effekt kan
av man se illustrerad i PU-materialet. I UD:s hantering av Townleyärendet synes fantombilden ha tillmätts stor betydelse, varvid FBI-personal som förevisats bilden förklarat att det inte fanns någon likhet mellan denna och Townley det framgår i den ovan nämnda promemorian som i ärendet upprättades av ambassaden i Washington den 27 juni 1986. Den avkylande effekt detta kan ha haft på såväl FBI:s
som svenska UD:s ambition att gå vidare saknade kanske i just detta fall betydelse för mordutredningen, men den föranleddes av en irrelevant omständighet.
Som irrelevant omständighet har fantombilden således spelat
en mycket olycklig roll i hela mordutredningen,
268 Vissa generella utredningsåtgärder
m.m.
Belöningen
Det fanns både för- och nackdelar med beslutet att utlysa en belöning till den eller dem som kunde lämna sådana upplysningar till polisen att mordet på Olof Palme kunde klaras upp. Till nackdelarna hör den inverkan en belöning kan ha den rättsliga processen. HD har i sitt resningsbeslut avseende målet mot Christer P framhållit att bl.a. den mycket stora penningbelöningen gör att uppgifter som framkommit efter rättegångarna mot denne måste bedömas med stor försiktighet. Det synes också som om beslutet om belöningen fattats utan några mer ingående rättsliga överväganden kring förutsättningarna för belöningens utdelande. Det finns även frågetecken kring beslutets utrikes
uppföljning.
Det är emellertid enligt vår mening svårt att tänka sig att regeringen skulle valt att inte utlysa belöning i detta fall. För det första är det
en sannolikt att belöningen skulle kunna ha haft en påtagligt positiv inverkan uppgiftlämnares benägenhet att inkomma med intressant information och att detta övervägde nackdelarna. Att den inte haft en sådan inverkan behöver inte betyda att det fel att utlysa den.
var Avsaknaden reaktion kan bero att mordets bakgrund är sådan att
av den inte låter sig röjas genom incitament av detta slag. För det andra, och i anslutning till det just sagda, har förekomsten av en belöning i denna storleksordning, i kombination med det förhållandet att den inte lett till att några avgörande tips kommit in, indirekt bidragit till utredningsunderlaget. Det utgör ett, mer eller mindre starkt, tecken på att viktiga omständigheter kring gärningen inte är kända i någon större krets, vilket i sin tur kan ses som ett tecken att brottet inte föregåtts av en konspiration. För det tredje har belöningens utlysande haft ett starkt symbolvärde, som ett påtagligt sätt visat hur angeläget det är för den svenska staten att mordet kan klaras upp. I det sistnämnda hänseendet hade ett motsatt val, dvs. att deklarera att svenska staten inte avser utlysa någon belöningssumma, troligen haft ett omvänt och högst oönskat symbolvärde.
Dörrknackning
Granskningskommissionen har som ovan nämnts uppdragit polisöverintendenten Bengt Åke Jonsson, medverkat expert i
som som kommissionen, att granska PU-materialet i denna del.
Enligt Bengt Åke Jonsson bör skilja mellan å sidan de
man ena upplysningar som den polispersonal som kommer först till brottsplatsen inhämtar från vittnen, närboende etc. i syfte att i omedelbar anslutning
Vissa generella utredningsåtgärder m.m. 269
till brottet försöka gripa gärningsmannen och å andra sidan de upplysningar som polisen i senare skeden bestämmer sig för att inhämta från personer som bor eller arbetar i brottsområdet. Det är det sistnämnda brukar kallas "dörrknackning". Bengt Åke Jonsson
som fortsatte:
Dörrknackningen inledes med att den för aktionen ansvarige med all per-
sonal som skall deltaga går igenom upplägget och ändamålet med aktionen.
Det är viktigt att personalen är välinformerad om brottet och omstän-
digheterna kring detta, bevisning som eftersträvas, handlingaltemativ om
den hörde uppträder oförutsett m m. Ett upprättat frågeformulär genomgås
därefter noggrant och kommenteras. De polismän som genomför dörrknackningen får under inga förhållanden
nöja sig med några kortfattade "frågor och svar stående i dörren. Polis-
männen måste ibland försöka övertala den person som efter en påringning
öppnar att få komma in och börja samtala om händelsen. Polismännen får
under inga förhållanden acceptera att bli avspisade av ovilliga personer.
Det gäller som en engelsk polisman uttryckt det att komma innanför
dörren, hänga av sig rocken, sitta ned och skapa förtrolighet, gärna vid en
kopp kaffe. Först då en kontakt har skapats med den uppsökte personen kan
uppgifter komma fram som visar sig värdefulla.
Bengt Åke Jonsson redovisade, efter genomgång den dokumen-
en av tation av dörrknackningsoperationer som finns i PU-materialet, ett antal mycket påtagliga brister i detta. Han drog följande slutsats.
För mig framstår det sålunda som uppenbart att dörrknackningsåtgärdema
veckorna efter mordet på statsministern inte genomfördes ett plan-
mässigt och välorganiserat sätt utan fastmera bar improvisationens prägel. I
de fall åtgärderna genomfördes av polispersonal med vana vid utrednings-
uppgifter är dokumentationen relativt tillfredsställande vilket däremot inte
är fallet då åtgärderna genomfördes av polismän tillhörande andra arbets-
enheter inom Stockholmspolisen.
4 Polisspåret
Kapitlets innehåll
l detta kapitel redovisas vår granskning beträffande polisspåret. lnledningsvis diskuterar något kring begreppet, varvid gör en åtskillnad mellan polisspåret och de enskilda polisärenden, som förekommer i utredningsmaterialet.
Vi har bedömt det som nödvändigt att uppehålla oss en hel del vid bakgrunden till den misstro som funnits mot delar av Stockholmspolisen, en misstro som enligt vår analys utgör en viktig del av diskussionen kring polisspåret. Kapitlet innefattar därför redogörelser för bl.a. den s.k. Norrmalmsutredningen och Stockholms polisstyrelses utredning angående högerextremism inom Stockholmspolisen.
l kapitlet finns vidare en beskrivning av hur polisspåret på ett mer övergripande plan hanterats inom Palmeutredningen samt av den utredning som bedrivits och dess resultat. Vi har delat framställningen i uppslag som är inriktade på enskilda polismän, teorier som berör polisen i allmänhet och sådant som inte nödvändigtvis behöver gälla polisen men som ändå kopplats till polisspåret.
Polisspåret som term förekommer inte inom Palmeutredningen. En redogörelse för den utredning som kan sägas ha förekommit i denna del har därför inte någon självklar avgränsning. Vi tar upp sådant som
uppfattat som någorlunda levande föreställningari diskussionen kring polisspåret i den mån det återspeglas i Palmeutredningens material. Någon egen utredning av sådant som Palmeutredningen inte gjort men kanske kunde ha gjort har inte, här lika lite som i andra delar, engagerat oss Av det sagda följer att allt som sagts och skrivits om polisspåret inte tas upp i betänkandet. Det kan bero på att själva inte uppmärksammat det eller på att inte bedömt det som tillräckligt substantiellt för att beröra i ett sammanhang som detta och att det inte finns någon dokumenterad utredning att redovisa.
De reflektioner och bedömningar som ansett oss böra anlägga i dessa delar återfinns delvis i anslutning till redovisade utredningsuppslag, delvis i ett avslutande avsnitt, genomgående under rubriken
272 Polisspåret
Sammanfattande anmärkningar. En kort sammanfattning av våra slutsatser beträffande polisspåret finns i kapitel 8.
Förekommande polismän är anonymiserade enligt vad som angetts i kapitel De polismän som mer eller mindre uttryckligt har förknippats med polisspåret benämns "polisman A", polisman B osv., fram till polisman L.
Polisspåret 273
4. 1
Bakgrund
4.1.1 Allmänt om polisspåret
Polisspår och polisärenden
Polisspåret har uppkommit utanför den polisiära mordutredningen. Journalister och andra från polisen fristående granskare har pekat på polisiära åtgärder eller enskilda polismäns handlingar som eventuellt skulle kunna sättas i samband med mordet. Det har bl.a. rört sig om polismän i tjänst under mordnatten och därvid påstås ha agerat som var konstigt, polismän ha extrema politiska uppfattningar vilka som uppges skulle kunna ha legat till grund för ett motiv att mörda statsministern eller polisiära funktioner fungerat så illa under utredningen att som misstanken väckts att det rört sig om avsiktligt nedsatt effektivitet. Det finns naturligtvis åtskilliga uppslag de flesta som ursprung- - ligen härrör från källor utanför utredningen, som sedan uppmärkmen sammats utredarna och införlivats med utredningsmaterialet. Det av skiljer polisspåret från många andra de spår" som under åren som av förekommit i diskussionen efter mordet är att det aldrig inom PU betraktats något egentligt uppslag. Det är därvid signiñkativt att som polisspåret inte motsvaras något särskilt avsnitt i polisens utav redningsmaterial, i vart fall inte något avsnitt som bär en till polisspåret associerbar beteckning. Rent faktiskt förekommer i utredningen i och för sig uppslag med anknytning till är poliser i sådan personer som mängd att dessa samlats särskilt de ligger under avsnitt D, Allmänna tips. PU:s inställning, från Hans Holmérs spaningsledning till den nuvarande förundersökningsledningen, har emellertid varit att det inte funnits något utredningsbart polisspår och att tanken ett sådant i stort sett faller sin orimlighet, men att det inte kan uteslutas att egen mördaren eller någon av hans medhjälpare är polis, på samma sätt som vederbörande kan läkare, lärare, journalist etc. I den meningen, vara är det lika oegentligt att tala om ett polisspår, som om ett menar man, läkar-, lärar- eller joumalistspår. Mot den bakgrunden måste vissa distinktioner göras. Med polisspåret misstanken att polisen som sådan eller en grupp inom menas polisen varit inblandad i mordet. PU har inte funnit några indikationer ett sådant spår och har därför inte utfört några utredningsåtgärder med den inriktningen. Däremot har PU utrett ett mycket stort antal uppslag angående enskilda polisers eventuella inblandning i mordet, liksom ett antal andra uppslag som skulle kunna peka en polisiär inblandning, t.ex. iakttagelser walkie-talkies i Stockholms city under av
274 Polisspåret ‘
mordkvällen. Med ett mindre noggrant språkbruk är det därmed möjligt att hävda såväl att polisspåret aldrig utretts att det utretts utförligt. som
Det finns därför anledning att skilja mellan polisspåret, definierat det nyss angivna sättet, och polisärenden.
0 Polisspåret: Misstanken att polisen som sådan eller en grupp inom polisen är inblandad i mordet.
0 Polisärenden: Utredningsuppslag gäller är som personer som poliser eller uppslag som annars kan ha ett samband med personer som är poliser.
Ett stort antal polisärenden har således utretts, medan något polisspår i princip inte existerar i utredningsmaterialet. Begreppen överlappar uppenbart varandra. Distinktionens betydelse ligger i hur uppslagen uppfattas från utredningssynpunkt. Po1isspz°1r är brottsmisstankar där det från utredningssynpunkt är sakligt relevant att poliser förekommer. Polisärenden är uppslag i största allmänhet som motiverar utredning och där den utredde råkar polisman, vilket i vara och för sig leder till vissa från polisens synpunkt formella krav på hur utredningen skall genomföras. Något sakligt skäl att göra distinktionen skulle knappast föreligga det inte för diskussionen kring om vore polisspåret och utredningsmaterialets uppläggning.
Polisspårets innebörd
Någon etablerad definition polisspåret finns inte. Begreppet har sitt av ursprung i den allmänna debatten, där det använts journalister och av andra från polisen fristående granskare för att peka på polisiära åtgärder eller enskilda polismäns handlingar eventuellt skulle kunna sättas i som samband med mordet. Själva termen bestämd form singularis styr tanken till - - en, mer eller mindre sammanhängande, teori hur och varför mordet begicks. om Ett antal omständigheter skulle alltså kunna bindas till just ett samman spår. Det faktiska språkbruket är emellertid ett annat: polisspåret är en samlande beteckning för ett antal tips, uppslag och teorier mordet om och dess bakgrund. Det betyder att skilda element i polisspåret inte behöver vara förenliga med varandra, än mindre kunna sättas samman till ett mönster där varje bit har sin plats. Detta utesluter inte att det kan finnas ett mönster; tanken synes snarast att spåret är så outrett vara pass att vad kan se är fragment av ett mönster, skulle kunna som framträda och tydliggöras vi bara visste om mer.
Polisspåret 275
De företeelser, brukar förknippas med polisspåret är sinssom emellan olika art. En är tips och uppslag beträffande enskilda av grupp polismän. De misstankar det därvid kan vara fråga om kan gälla dels något kan sättas i samband med brottet, dels politiska uppfattsom ningar så extrem art att de skulle kunna ha utgjort ett brottsmotiv. av Denna sammanfaller med det defmierats som polisärenden grupp som begreppen är, som sagt, överlappande. En andra utgörs andra iakttagelser, tips eller uppslag som grupp av berör polisen myndighet och kan sättas i samband med mordet. som Det föreligger då alltså dels en koppling till polisen, t.ex. en iakttagelse polisbil, dels någon form samband mellan iakttagelsen och av en av mordet, iakttagelsen har t.ex. gjorts i mordkvarteren vid den tidpunkt då mordet begicks. En tredje av företeelser i polisspåret är iakttagelser av samma grupp slag de nämnda, inte innehåller någon given koppling till som nyss som polisen skulle kunna ha sådan koppling. Det rör sig med men som en andra ord uppslag kan misstänkas gälla polisen eller poliser om som och kan sättas i samband med mordet. En iakttagelse av civila personer kommunicerar med walkie-talkie kan t.ex. avse poliser, med tanke som på att polisen relativt få yrkesgrupper som vid denna tid var en av använde sig sådan apparatur mobiltelefoner av dagens typ var inte i av bruk 1986. En fjärde är iakttagelser typ som har koppling till grupp av samma polisen utan att ha något direkt samband med mordet. Det kan gälla ett allmänt "mystiskt" polisiärt beteende, i allt väsentligt innehåller men denna sådant som har med extremism eller pa1mehat att göra. grupp Det har sitt intresse att notera till vilken av dessa grupper skilda element i polisspåret hör. De faktiska och rättsliga möjligheterna till utredning skiljer sig åt. Från resurssynpunkt är det rimligt att prioritera utredningsinsatsema utifrån vilken grupp av uppslag det är fråga om. Den prioriteringen är i sin tur avhängig den allmänna kunskap som av finns hur mordet gick till och de antaganden kan göras utifrån om som den kunskapen. De resurser som läggs ned att utreda en polisiär konspiration bör t.ex. sättas i relation till sannolikheten av att mordet är resultat konspiration. Från den synpunkten finns det alltså två ett av en prioriteringsgrunder, dels själva uppslagets art och substans, dels hur uppslaget kan fogas in det redan framtagna utredningsmaterialet.
276 Polisspåret
Översikt över polisspårets innehåll
Utpekade enskilda polismän
En stor mängd polisärenden bör inte räknas till polisspåret. Det gäller framför allt tips inkommit till polisen och utretts utan att de som uppmärksammats utanför utredningen och som inte innehåller något konspiratoriskt inslag. Till polisspåret hör däremot uppslagen gällande enskilda poliser, som tillhör den krets poliser förknippats med den som s.k. baseballigan. Den utbredda misstro som funnits mot dessa poliser har medfört att tips angående någon dem inte minst i massmedierna av rönt särskild uppmärksamhet och rest förväntningar noggranna
utredningsåtgärder. Till polisspåret hör vidare uppslag gällande
enskilda poliser, som uppvisat eller påstås ha uppvisat nazistiska eller högerextrema åsikter. Förväntningar utredningsåtgärder har här funnits även då det saknats ett direkt samband mellan det läggs som polismannen i fråga till last och mordet. Kärnan i denna del av polisspåret gäller enskilda poliser en grupp eller f.d. poliser. För personerna i denna grupp gäller att ett eller flera av följande kriterier är uppfyllda:
0 har uppvisat eller påstås ha uppvisat nazistiska eller högerextrema åsikter 0 har uttalat eller påstås ha uttalat kraftig aversion Olof Palme mot O har varit föremål för iakttagelser eller påstådda iakttagelser kan som sättas i samband med mordet 0 innehar privat revolver den typ mordet sannolikt begåtts med av O har besökt Sydafrika under apartheidregimens tid
Med en grövre indelning rör det sig alltså två slags kriterier, dels de om som förknippats med polisiärt övervåld, dels de har att göra med som extrema åsikter. I praktiken uppfyller flera de aktuella polismännen av bägge kriterierna. När en polis ur denna krets nämns i samband med polisspåret är det med misstanken att vederbörande ingått i någon form av sammansvärjning som legat bakom mordet. Det betyder att det från utredningssynpunkt inte är tillräckligt att konstatera att den utpekade polismannen inte kan vara gärningsman t.ex. på grund att han har av alibi, eftersom vederbörande fortfarande kan ha roll i den missen tänkta sammansvärjningen. De intresserar sig för polisspåret söker som därför efter personliga eller andra samband mellan de förekommande poliserna, samband som man i sin tur söker länka vidare till mordet. Från denna synpunkt är det t.ex. relevant några poliser denna om ur
Polisspåret 277
krets tillsammans i organiserade former gett uttryck för en kraftig aversion mot Olof Palme. Det finns vidare några polisärenden förekommit i diskussionen som kring polisspåret utan att de utpekade för den skull hör till de ovan nämnda kategorierna. Det gäller t.ex. en officer med vapenintresse och kopplingar till polisen. Det gäller även en del enskilda polismän, som inte ha något samband med "baseballigan" etc. Ett sådant polissynes ärende fristående från de nämnda uppslagen gäller den som synes vara polisman, bl.a. företog märklig kort efter mordet. som en resa
Uppslag berör polisen i allmänhet som Polisspåret innehåller ett antal uppslag mer eller mindre uttryckligt som pekar ut poliser och också innefattar ett påstående om att uppslaget som kan sättas i samband med mordet, dvs. konkreta sammansvärjmer ningsanklagelser. Det gäller uppgiften ett privat polismöte i om Stockholm dagen före mordet Södermötet, där mordet skulle ha planerats eller diskuterats något sätt. En tid före mordet skall det vidare ha förekommit ett möte med deltagande bl.a. poliser i Norrav köping, där deltagarna skall ha konspirerat mot regeringen och Olof Palme Norrköpingsmötet. En uppgift detta slag gäller den s.k. Polisfesten. Dagen annan av efter mordet hölls polisfest i Stockholm med deltagande av ett stort en antal polismän. Det förekommer uppgifter om att det vid denna fest skulle ha utbringats skål för mordet, en uppgift som skulle kunna en uppfattas ett tecken polisiär inblandning. som Buss 43 kallas ett tips härrör från journalist. Denne iakttog som en kring tidpunkten för mordet två mystiska män i anslutning till 43:ans buss. Han utpekade männen två dem ingår i kretsen kring som av som baseballigan. Även bussföraren redovisade iakttagelser. Uppgifterna dåvarande länspolismästaren Hans Holmérs uppeom hållsort under mordnatten hör också hit. Det har ifrågasatts om denne, han själv uppgett, befann sig i Borlänge på mordnatten. Misssom tanken är att Hans Holmer i själva verket i Stockholm och att han var således ljugit sina förehavanden vid tidpunkten för mordets om begående. Eftersom det är misstanke som rör den dåvarande chefen en för Stockholmspolisen och omständigheter kan sättas i ett som tidsmässigt samband med mordet kan det räknas till polisspåret i denna
del. Det är väl känt och dokumenterat att polisens insatser under mordanmärkningsvärt otillräckliga. Även i den följande mordnatten var utredningen många fel och misstag begåtts. Till polisspåret hör har en
278 Polisspåret
därvid de hypoteser och teorier angående polisiär inblandning i brottet som framförts som förklaring till de otillräckliga polisinsatserna. En hypotes gäller fördröjning i sambandscentralen, vilken också kan utvidgas till en mer vittgående teori polisiär medverkan i direkt om anslutning till mordet. I den mer vittgående teorin polisiär medverkan om eller "cover up ingår också iakttagelser rörande poliser och polisbilar i anslutning till brottsplatsen. Iakttagelsema gäller bl.a. radiobil med en ett polisbefäl som enligt vissa bedömningar skall ha befunnit sig för tidigt i mordplatsens närhet och dessutom tagit anmärkningsvärd en
färdväg dit.
Uppslag som eventuellt kan förknippas med polisen
Det finns en uppslag brukar nämnas i samband med grupp som polisspåret trots att de inte nödvändigtvis behöver polisen eller avse enskilda polismän. Tipset, iakttagelsen etc. kan alltså tänkas vara korrekt och relevant för utredningen ändå inte ha med polisspåret men att göra. Det mest omtalade gäller ett vittne, redovisat iakttagelser som av män med misstänkt walkie-talkie utrustning. Iakttagelsema gjordes kring tidpunkten för makarna Palmes tunnelbaneresa och gjordes dels Gamla stans tunnelbanestation, dels i Schönfeldts gränd i Gamla stan Ulla i Gamla stan. Två finländska kvinnor har redogjort för ett möte med en man som stod utanför Dekorima, dvs. intill mordplatsen, och talade i en walkie-talkie. Mannen pratade finska och en av kvinnorna kände igen honom från i Upplands Väsby. Mötet ett gym ägde rum kort före mordet Dekorimamannen. Ett vittne bodde i som innerstaden har redovisat iakttagelser bil, förare först talat i av en vars en radiosändare och därefter med rivstart avlägsnat sig från platsen. en Iakttagelsema, gjordes Drottninggatan kort före mordet, indikesom rade att det kunde ha rört sig polisbil Bilen på Drottninggatan. om en
Extremistiska uppfattningar eller rörelser inom polisen
Ett centralt inslag i polisspåret utgörs uppgifter olika former av om av extremism inom poliskåren. Dessa uppgifter har inget direkt samband med mordet, men kan samma sätt extrernrörelser andra - som håll i samhället intresse vid eftersökandet ett eventuellt - vara av av motiv för brottet. De uppgifter förekommer rör högerextremism i som vid mening. Tecknen sådan extremism föranledde polisstyrelsen i Stockholm att i mars 1987 initiera utredning där diverse företeelser en undersöktes. Det är delvis dessa företeelser återkommer i polissom
spåret.
Polisspåret 279
4.1.2 Vissa avseende förhållanden
utredningar
vid Stockholmspolisen
Bakgrund
Vaktdistrikt 1 VD 1 inom Stockholmspolisen innefattar grovt uttryckt Stockholms city, Norrmalm och Vasastan. Som synonym till VD 1 används ofta Norrmalmspolisen. Under början åttiotalet kom Norr-
av malmspolisen att ifrågasättas för sina arbetsmetoder i vissa fall. Kulmen nåddes hösten 1983, då polismän från VD 1 anhölls
en grupp för misstänkt övervåld i tjänsten. Incidenten resulterade sedermera i rättslig prövning och fällande domar mot polismän se nedan.
För att komma tillrätta med ett ökande gatuvåld i innerstaden hade länspolismästaren Hans Holmér 1982 låtit inrätta fyra särskilda s.k. gatuvåldsgrupper GVG. Två grupper bildades inom VD de togs från C-turen respektive G—turen. De påbörjade sitt arbete samtidigt i 1982, ha uppfattat sin uppgift olika sätt. G-turens
mars men synes GVG kom att utmärka sig dels för effektivitet i rensningsarbetet, dels för kontroversiella polisiära metoder. I massmedia fick gruppen nanmet baseballigan, vilket lär ha haft att göra med att de ingående poliserna ofta civila och kunde bära s.k. baseballmössor. Alla gatuvålds-
var
upplöstes formellt vid årsskiftet l982/83. Polismännen i Ggrupperna turens GVG kom dock i stor utsträckning att fortsätta tjänstgöra till-
s.k. ornrådespoliser. De fortsatte därvid med huvudsaksammans som ligen GVG-verksamhet, dvs. samma verksamhet som tidigare, men bokfördes områdespoliser jfr nedan. De polismän som anhölls i
som det nämnda fallet från 1983 hörde till denna grupp och kom alltså ur baseballigan.
Norrmalmsutredningen
Mot den angivna bakgrunden beslöt polismästaren i Stockholm Sune Sandström att tillsätta arbetsgrupp för att se över förhållandena i
en främst VD Direktiv utfärdades den 13 december 1983. Arbets-
bestod polisöverintendenten Gunnar Severin, polisgruppen av intendenten Arne Jönsson, poliskommissarien Hans Hyllander och krirninalinspektören Jan Länninge. Justitiedepartementet utsåg efter polischefen Sune Sandströms begäran en observatör, lagmannen Lars- Olov Hillerud. Polisstyrelsen utsåg inforrnationssekreteraren Roland Öhrn att styrelsens observatör. Gruppen redovisade sitt arbete i en
vara
280 Polisspåret
rapport i september 1984. Den har allmänt kommit att kallas Norr-
malmsutredningenl
I de delar som är av intresse i förevarande sammanhang redovisades följande. De två GVG-grupper som bildades i VD l kom omgående att arbeta olika sätt. Den ena, C-turen, arbetade enligt instruktioner och de intentioner som fanns bakom inrättandet av GVG-gruppema. Den andra, G-turen, drog snart på sig kritik från såväl kollegor
som allmänheten. Kritiken från kollegorna gick ut att G-turen använde bryska metoder och missbrukade möjligheten att arbeta i civila kläder. Av rapporten framgår att det är en spridd uppfattning inom polisen att ingripanden allmän plats bör göras uniformerad personal, efter-
av som det annars lättare uppstår störningar. När man arbetar samman i grupper av detta slag bör därför civila polismän fungera enbart
som spanare, understödda av unifonnerad personal, som tillkallas för ingripanden. G-turen arbetade dock i det närmaste helt civilt i väl
en sammanhållen grupp. Inom VD 1 framfördes bl.a. uppfattningen att verksamheten borde stoppas "för att förhindra ett olyckligt slut. Trots den tendens till stegrad våldsanvändning, som kunde avläsas både i gruppens egna rapporter och i framförda klagomål, vidtog ledningen för VD l inga åtgärder. Gruppen arbetade i hög grad hand, dvs.
egen utan befälsstyrning. Under hösten tillsattes en kommissarie med uppgift att försöka styra gruppen rätt. Denne bedömde emellertid att det inte var möjligt att komma tillrätta med gruppens arbetsmetoder och föreslog i stället att den skulle upplösas. Verksamheten fortsatte likväl året ut, då samtliga GVG-grupper upplöstes efter beslut chefen för
av ordningsavdelningen.
Av utredningen framgår att G-turens ingripanden i övervägande antalet fall gjordes när polismännen burit civila kläder. Detta stämde inte med givna direktiv eller med hur VD 1:s andra GVG-grupp arbetade. Gruppen hade ingen egentlig ledning. Under maj till september 1982 hade den inget ordinarie befäl. Den leddes då av polismän inom gruppen enligt polisinstruktionens förmansbegrepp. Verksamhetens målinriktning ändrades, de metoder som användes polismännen har
av de sannolikt utformat själva", hette det i rapporten.
Någon kontinuerlig kontroll av tjänstgöringen förekom inte. Det verkar som om polisledningen inte hade klart för sig när enskilda polismän var i tjänst och när de inte var det Arbetsgruppens intryck
1 Norrmalmsutredningen. Slutrapport, Stockholms polisdistrikt, Ordningsavdelningen, Utredningen, Norrmalms VD, 1984-09-24. Rapporten omfattar drygt 40 sidor samt bilagor. Citat i det följande är hämtade rapporten.
ur 2 Arbetsgruppen har funnit att vakthavande befäl i vissa tjänstgöringsturer inte har full kontroll över personalen. Det förekommer t.ex. att anmälan före arbets
Polisspåret 281
vidare vissa verksamhetsgrenarna i VD l fått sköta sig var att av själva. GVG-grupperna upplöstes alltså formellt i och med utgången av 1982. Om utvecklingen därefter skrev Norrmalmsutredningen:
Medlemmarna i G-turens GVG kom efter upplösningen att placeras i skilda områden områdespoliser. De flesta i H-turen. Områdespolisverksom samhet enligt gällande tjänsteföreskrifter synes dock inte ha bedrivits i någon större omfattning dessa poliser. Man kan i stället hävda att de av fortsatte huvudsakligen med GVG-verksamheten men bokfördes som områdespoliser. Polisinspektör med uppgift att samordna Områdespolisverksamheten försökte vid flera tillfällen att ändra inriktningen för områdespolisema från G-turens GVG utan att lyckas. Förhållandet anmäldes till VD-ledningen. Distriktsledningen företog ingen åtgärd och det har under utredningen framkommit att ledningen varit medveten om polismännens sätt arbeta. I oktober 1983 inträffade den händelse som ledde till att flera att polismän tidigare ingått i G-turens GVG anhölls som misstänkta för som bl.a. olaga tvång.
sammanhang gjordes följande bedömning: I ett senare
Det är förvånande att polismännen i även efter denna upplösning gruppen tilläts tjänstgöra tillsammans. Detta synes ha skett i stor omfattning vilket framgår och uppgifter lämnats till utredningen. Även vid av rapporter som många dessa tillfällen har gruppen arbetat utan befäl, vilket även var av fallet vid det tillfälle då de flesta gruppens medlemmar anhölls för bl.a. av olaga tvång i oktober månad 1983.
På allmänt plan konstaterade utredningen, utan att specifikt ett mer knyta det till G-turens GVG-grupp:
Det förekommer uppgifter i utredningsmaterialet som visar att enskilda polismän intar attityder inte är förenliga med polisrollen. Detta kan som gälla t.ex. attityder till missbrukare och s.k. utslagna personer.
Det framkom också att VD l hade problem med vissa polisers attityder till kvinnliga kollegor. I ett arbetslag B-turen motarbetades kvinn- - liga poliser aktivt: befälet tillät i praktiken inte kvinnor i yttre tjänst. Trots förhållandena kända hade ledningen inte förmått göra att var
inte sker till vakthavande befäl och det har också inträffat att vakthavande paus befäl inte haft kännedom att polismän infunnit sig till tjänstgöring eller om om de anmält sig vid arbetspassets slut. Gruppen fann det "alarmerande" att sådant kunnat inträffa.
282 Polisspåret
något dem.3 Utredningen rekommenderade befälet i fråga skulle att omplaceras. Det sägs inte vilket befäl I annat sammanhang som avses. framgår att det rör sig polisman B nedan.
om se
Beträffande våldsanvändning fann utredningen att VD 1 helhet som inte utmärkte sig i förhållande till andra vaktdistrikt, i vart fall inte om man beaktade en del för VD 1 specifika omständigheter t.ex. var polismännen i detta distrikt att regelbundet behöva ensamma om transportera gripna och Omhändertagna i hiss, vilket erfarenhetsmässigt ofta ledde till stök och bråk. G-turens GVG utmärkte sig däremot, bl.a. genom att i högre grad än andra rapportera våld mot polisman. Utredningen noterade vidare: De polismän ofta rapporterat våld som har också blivit anmälda för övervåld. Även i detta hänseende intar gatuvåldsgruppens medlemmar en särställning. En närmare granskning av gruppens anmälningar visade att bakgrunden ofta var att handfängsel använts:
För att kunna anbringa handfängsel har i många fall s.k. fotsvep’ använts för att omkull den som skulle frihetsberövas. I vissa fall har s.k. distraktionsslag använts. Våldet har redovisats i anmälan. Distraktionsslag noga beskrivs ofta som knytnävsslag eller batongslag. Den ofta använda beskrivningen nedläggning framåt enligt rikspolisstyrelsens anvisningar orsakar ofta skador i ansiktet.
Av rapporten framgår att utredningen ansåg att övervåld förekommit i G-turens GVG, även försiktig med precisera det till om man var att enskilda tillfällen/l Norrmalmsutredningen definierade i huvudsak problemet med G-
turens GVG, dvs. basebal1igan, ledningsfråga:
som en Utredningens uppfattning är att utförde ett bra arbete --- gruppen men kritiken gäller arbetsmetodema och den riktar sig i första hand mot VDledningen som lämnade att sköta sig själv. gruppen
3 Det faller i någon mån utanför vårt perspektiv har ändå sitt intresse i men sammanhanget att något utveckla detta. Utredningen visade att den kvinna som senast placerats i B-turen omedelbart begärde förflyttning, vilket accepterades. Inga kvinnliga poliser i denna tur fick tjänstgöra i radiobil. "En kvinnlig polis har till arbetsgruppen uppgivit att yttre befälet i turen skulle aktivt arbeta för att hon inte skulle kunna bli hundförare om hon hade detta önskemål, heter det vidare. En kvinnlig polis uppges ha funnit sig tillrätta i arbetslaget. Hon tjänstgjorde i receptionen eller som arrestvakt. Det kan tilläggas att det i varje tur måste finnas en kvinna som kan tjänstgöra i arresten. 4 Enskilda händelser har inte bedömts i arbetsgruppen. Det har inte heller framkommit några sådana som inte tidigare varit kända och i vanlig ordning utretts vid juridiska avdelningen eller justitieombudsmannen." av
Polisspåret 283
Av intresse i förevarande sammanhang är också den skrivelse från de fackliga organisationerna vid VD l som inkom till utredningen i början dess arbete. Den innehåller konkreta beskrivningar av hur av arbetsmiljön i vaktdistriktet ter sig och förslag åtgärder som skulle förbättra personalens arbetssituation. Det framgår emellertid också att personalen påfallande missnöjd med rådande förhållanden. Därvid
var skymtar kraftiga spänningar mellan polismännen och deras uppdragsgivare, i vid mening. Följande uttalande kan noteras:
I detta sammanhang kan nämnas att den enskilde polismannen ofta kommer i en konfliktsituation vad avser lagarna LAS, AOS och LOS. Med tanke åklagamas, domstolarnas och politikernas nonchalanta och liberala tolkning lagarna. Polismännen måste ofta använda sig av dessa
av lagar för att komma tillrätta med akuta ordningsproblem. Polismännen måste ta hänsyn till affarsinnehavama, de boende och andra intressenter. En fråga som ofta upplevs negativt av polispersonalen Norrmalm är kontakten med massmedia. Nyhetsbevakningen om polisen upplevs som klart negativ. Inslag har förekommit i lokalradion i uppenbart syfte att misstänkliggöra polisen i deras arbete. Polismännen är av den uppfattningen att polisledningen alltför sällan bemöter dessa ogrundade påhopp. Medborgarvittnen infördes Norrmalmspolisen den l okt 1983. Polispersonalen uppfattar detta som ett misstroende mot hela yrkeskåren. Den ständiga övervakningen arbetsplatsen av utomstående upplevs som klart störande. Polismännens hederskodex ifrågasätts. Arbetslusten försvinner. Medborgarvittnen har vid vissa tillfällen stått över axeln rapporterande polismän och gjort anteckningar. Vilka andra yrkesgrupper skulle finna sig i en sådan övervakning
Mot slutet skrivelsen finns följ ande sammanfattande bedömning:
av Avslutningsvis anser vi att det mesta av den kritik som riktats mot VD l och dess personal beror okunnighet hos politiker, polisledning och massmedia. Arbetsmiljön är hård och det medför att den metodik som ligger till grund för vårt arbete måste anpassas till den verklighet som vi står inför.
Den tiosidiga promemorian från de fackliga representanterna, daterad den 14 februari 1984, är intagen som bilaga till rapporten.
Machnowfallet
Eftermiddagen den 28 juni 1982 omkring kl 17 omhändertog två polisassistenter, i vårt betänkande benämnda polisman D och polisman
284 Polisspåret
E, en person på Sergels torg i Stockholm. Personen hette Rolf Machnow, en 39 år gammal missbrukare. Skälet till omhändertagandet angavs vara att Machnow på grund av berusning inte var i stånd att ta vård om sig själv. Han fördes till det s.k. OT-rummet T-centralen Det är oklart vad som sedan inträffade men i det åklagarbeslut
som avslutade polisutredningen hette det: "Under vistelsen i OT-rummet blev Machnows tillstånd sådant att sjukhusvård bedömdes på-
vara kallad. Ambulans rekvirerades. Sedan Machnow förts till Sabbatsbergs sjukhus konstaterades samma dag klockan 18.15 att han avlidit." Ärendet utreddes grundligt. Enligt polisman D och polisman E hade Machnow själv åsamkat sig skador. I JO:s granskning återgavs
senare deras berättelse från förundersökningen följande sätt
Enligt polisman Dzs och polisman Ezs bedömning Machnow så berusad
var att han inte själv var i stånd att taga vård om sig själv och de omhändertog honom därför. De ledde honom till det s.k. OT-rummet i norra delen av Tcentralen för att därifrån rekvirera transporthjälp. Då de kom in i rummet sattes Machnow den väggfasta bänk som finns ena långsidan. Han kom då att sitta ungefär mitt för kortsidan det skrivbord står i
som rummet. Machnow satt lugnt bänken under tiden som polisman D och polisman E tog upp anteckningar och rekvirerade transporthjälp. Efter uppskattningsvis fem minuter reste han sig plötsligt. Han tappade därvid balansen och föll i det närmaste handlöst framstupa över skrivbordet och slog då magen eller mellangärdet mot bordskanten. Machnow studsade därefter baklänges med ryggen före mot den väggfasta bänken och vidare ned golvet, där han blev liggande magen. Polisman D och polisman E kontrollerade genast om Machnow hade skadat sig. Han reste sig då upp med hjälp av polismannen och förklarade att han mådde bra. De satte honom då ånyo bänken. Polisman D och polisman E återgick därefter till sina platser var sin sida av skrivbordet. Efter ytterligare cirka fem minuter började Machnow plötsligt att tala osammanhängande och föll nästan samtidigt höger. I fallet vred han kroppen så att vänstra sidan av huvudet slog mot bänkens framkant. Polisman D kastade sig då fram för att
5 OT-rummen tillhandahölls av SL. Det små avsedda tillfällig
var rum, som förvaringsplats för frihetsberövade personer i avvaktan transport till polisstation. Det norra rummet T-centralen, dit Rolf Machonw fördes, kom enligt Norrmalmsutredningen att få en vidare användning än som avsetts, bl användes det som avvisiteringsrum, skrev utredningen och fortsatte: Alla
personer som införts i rummet har sannolikt inte noterats i någon handling polisstationen. Det är inte möjligt att utreda i vilken omfattning rummet
använts. Utredningen noterade också att det såväl av anmälningar mot som av polismän framkommit att våld förekommit i rummet. Enligt utredningen
var förhållandena inte acceptabla och det föreslogs att det aktuella OT-rummet inte fortsättningsvis skulle få användas. ° JO:s beslut 1984-05-08.
Polisspåret 285
försöka hindra att Machnow skulle falla ned golvet. Han hann dock
endast få armarna under Machnow samtidigt som denne slog i golvet.
Ungefär samtidigt som detta hände anlände de polismän som skulle biträda
med transporten. Chef för den patrullen var polisinspektören Håkan
Olsson. Av hans berättelse framgår bl. a. att Machnow låg golvet medan
polisman D och polisman E satt vid skrivbordet då han och polisassistenten
Christina Jorinder kom in i OT-rummet. Det sades då inte någonting om att
Machnow skadad. Olsson tyckte dock att den omhändertagne såg
var
konstig ut och dessutom fanns det blod golvet. Med hjälp av Olsson och
Jorinder satte sig Machnow bänken men sjönk omgående ihop. Han
föreföll då helt borta och polismännen såg att han hade ett sår i
vara
huvudet. Olsson ringde efter ambulans och i väntan den lades Machnow
ned golvet. Då ambulanspersonalen anlände visade Machnow svaga
livstecken och man gav honom då luft och syrgas. Utöver den behand-
lingen satte ambulanspersonalen igång med hjärtkompression. Behand-
lingen fortsatte under transporten till Sabbatsbergs sjukhus, dit han in-
fördes kl. 17.55 och kl. 18.15 konstaterade en läkare att Machnow hade
avlidit.
Chefsåklagaren Per-Håkan Bondestam lade den l juli 1983 ned förundersökningen mot polisman D och polisman E, med motiveringen att det inte kunde styrkas att någon av dem förfarit brottsligt. Knappt ett år fann anslöt sig till Per-Håkan Bondestams bedöm-
senare JO, som ning i åtalsfrågan, att polisman Dzs och polisman Ezs underlåtenhet att sörja för tillräcklig tillsyn av Rolf Machnow i OT-rummet var så allvarlig att de inte borde undgå disciplinärt ansvar. Han förde därför denna fråga till polisstyrelsen.
Polisstyrelsen handlade ärendet den 18 juni 1984. Föredragande var länspolismästaren Hans Holmér, som yrkade att polisman D och polisman E inte skulle åläggas någon disciplinpåföljd, vilket också blev polisstyrelsens beslut. JO förde då frågan vidare till Arbetsdomstolen,
i januari 1985 beslöt att inte ålägga polisman D och polisman E som disciplinansvar. Domstolen ansåg att de inte visat det goda omdöme
kunde ha krävts dem, att det fel de begått inte skulle försom av men anleda någon disciplinpåföljd. Två ledamöter i AD var skiljaktiga och ansåg att disciplinpåföljd för tjänsteförseelse skulle utgå.
JO uttalade även kritik i en del andra hänseenden, han skrev bl.a.:
Utöver det redovisade finner jag det påkallat att något uppehålla mig
---
vid ett yttrande som polisman D fällde vid ett förhör den 15 september
1983 i här aktuell utredning. På fråga från förhörsledaren om polisman D
ville lyssna den bandinspelning som gjorts vid förhöret svarade han
följande. Nej, men jag skulle gärna vilja skicka en hälsning till JO och
massmedia och be dom att inte trakassera oss så mycket". Med den
l
286 Polisspåret
hälsningen avses tydligen att JO:s granskning av polisman D:s åtgärder
eller brist åtgärder i Machnowärendet skulle vara att
anse som
trakasserier. Jag vill då erinra om att ombudsman enligt 21 § lagen
1975:1057 med instruktion för justitieombudsmännen skall verkställa de
utredningsåtgärder som fordras för prövning klagomål och andra
av
ärenden. Klagomålen i detta fall avsåg bl.a. begäran om utredning
av
omständigheterna kring Rolf Machnows död. Polisman D:s yttrande, som
fällts i anslutning till ett ärende av så allvarlig natur, måste enligt min
mening anses utomordentligt olämpligt.
Fallet Machnow blev även föremål för indirekt prövning i några tryckoch yttrandefrihetsmål. Det mest kända gällde Sveriges Television,
som sommaren 1984 sände ett program som bl.a. belyste JO-institutionen. Fallet Machnow tjänade som exempel. I programmet, som var direktsänt, framträdde bl.a. Rolf Machnows syster. Hon polisman D
namngav och polisman E samt deras befäl och höll dem i praktiken ansvariga för broderns död. De tre polismannen anmälde tv-programmet till JK,
som väckte åtal för förtal avseende polisman D och polisman E. Åtalet bifölls. Det prövades i tre instanser7 och avslutades med dom i Högsta domstolen den 15 april 1987. Den ansvarige programutgivaren dömdes till 50 dagsböter. Polisman D och polisman E tilldömdes skadestånd om 25.000 kronor vardera.
Machnowärendet har föranlett omfattande publicitet. Polisman D och polisman E har med eller utan namns nämnande gjorts ansvariga för Rolf Machnows död. Såväl åklagaren som JO har efter ingående undersökningar konstaterat att det inte finns bevis som stöder den anklagelsen. Flera domstolar har i tryck- och yttrandefrihetsmål funnit att det mot den bakgrunden inte är försvarligt att med namns nämnande likväl upprepa anklagelsen. JO ansåg dock att polismännen D:s och E:s bristande tillsyn av Rolf Machnow hade bort föranleda disciplinär påföljd. Det kan i viss mån ha gett stöd för misstanken att allt inte
om gått rätt till vid omhändertagandet Rolf Machnow. Ärendet inne-
av fattade långt fler turer än de relaterats här.
som
Skeppsholmenmålet
En fredagskväll i oktober 1983 patrullerade poliser den s.k.
sex ur baseballigan tillsammans i en polisbuss. Gatuvåldsgrupperna vid
var denna tid upplösta. De tjänstgjorde i stället s.k. ornrådespoliser och
som
7 Hovrättsförhandlingama ägde rum dagarna efter mordet. Det var dessa förhandlingar vittnet Lars K besökte för identifikation av polisman D, jfr avsnittet om denne nedan.
.W .
Polisspåret 287
skulle därvid patrullera två och två, men de hade av vakthavande befäl fått tillstånd att patrullera gemensamt. Om själva händelsen förelåg olika beskrivningar, enligt det åtals väcktes mot tre
men som av poliserna hade en man tagits med i polisbussen, där han, utan att vara gripen eller lagligen omhändertagen, påsatts handbojor. Han transporterades sedan till en plats längst ut Skeppsholmen, där han lämnades. Mannen hävdade att han misshandlades under färden, vilket poliserna samstämmigt bestred. Enligt poliserna hade han fått sitta golvet i bussen. Handbojor hade inte använts. Domstolarna målet
gick upp till Högsta domstolen fann det bevisat att mannen mot sin
vilja förts ut till och lämnats kvar Skeppsholmen samt att han betvingats med handbojor. Den polisman som ansågs ha varit den som de facto förde befäl och den polisman som körde bussen dömdes till vardera 100 dagsböter för olaga tvång. Även polisman åtalad, för
D var
ha varit den handfängslet. Åtalet i den delen ogillades. att som satte
I påföljdsfrågan skrev tingsrätten, vars påföljdsbestämning varken
hovrätten eller Högsta domstolen fann anledning att frångå, att mannen utsatts för ett svårartat övergrepp, som kunde vara ägnat att undergräva allmänhetens förtroende för polisen. Överväganden av det slaget kunde tala för att fängelsestraff borde utdömas, skrev tingsrätten, men fortsatte:
Tingsrätten anser sig emellertid böra ta hänsyn till att befälet och föraren
tjänstgjort inom ett vaktdistrikt där polismännen är utsatta för särskilt svåra
påfrestningar i sin tjänst. Vidare beaktar tingsrätten att befälet och föraren
enligt vad som framkommit av polisinspektören Ericssons vittnesmål utfört
ett energiskt och framgångsrikt arbete som områdespoliser. Ett kraftigt
—
bötesstraff får anses utgöra tillräcklig påföljd.
Värt att notera förutom själva gämingen, att domstolarna alltså fann att de ifrågavarande poliserna farit med osanning såväl när det gäller användningen av handbojor som skälet till att mannen en sen fredagskväll släpptes av en mörk och enslig plats långt från det ställe där han anträffats de hävdade att han ville av där.
Sammanfattande anmärkningar
Syftet med den lämnade bakgrundsredovisningen har varit att ge en beskrivning situationen under åren kring 1986, eftersom förhållanden
av
gÅklagare chefsåklagare K.G. Svensson.
var
288 Polisspåret
det skildrade slaget torde betydelse för förståelsen den av vara av av miljö i vilken diskussionen kring det s.k. polisspåret uppstått
När Norrmalmsutredningen lade fram sin rapport, hösten 1984, halvtannat år före statsministermordet, konstaterades alltså att det inom Stockholmspolisen fanns i vart fall en gruppering som
satte sig över givna instruktioner arbetade utan befalsstyming utövade polistjänst civilt i strid mot officiell policy
goda grunder misstänktes för övervåld i tjänsten fortlevde trots upplösning och omorganisation arbetade inom ett distrikt där det förekom "med polisrollen oförenliga attityder och där ledningen inte ingrep mot känd könsdiskriminering
Norrmalmsutredningen definierade alltså väsentligen problemet med G-turens GVG, dvs. baseba11igan, som en ledningsfråga:
Utredningens uppfattning är att gruppen utförde ett bra arbete men
---
kritiken gäller arbetsmetodema och den riktar sig i första hand mot VD-
ledningen som lämnade gruppen att sköta sig själv.
Ansvaret för att missförhållandena uppstod och framför allt för att de fick bestå måste naturligtvis sökas chefsnivå, det är också
men naturligt att de förhållandevis få polismän som ingått i gruppen tilldrar sig ett visst intresse. Även de skulle ha arbetat i goda avsikter för
om att stävja kriminalitet och främja ordning står det klart att de
som individer ansett sig ha en särställning i förhållande till gällande lagar och poliskåren i övrigt. I ledningsansvaret måste därvid ingå åtgärder som inom organisationen och samhället i övrigt visar att detta inte tolereras.
Vad som senare skett från polisens och statsmakternas sida för att komma tillrätta med de problem som uppenbarligen förelåg kring synen Stockholmspolisens arbete faller utanför det perspektiv som här funnits anledning att anlägga. Vi kan emellertid inte undgå att konstatera, att de frågeställningar kring det polisiära arbetet som sålunda tilldrog sig intresse vid åttiotalets mitt är fortsatt aktuella.
9 Det finns flera åtal rörande övervåld begånget polismän, förekommer
av som i diskussionen kring polisspåret. Till tidsbilden kan läggas en dom, som Södra Roslags tingsrätt meddelade den 26 februari 1986 DB 129, två dagar före mordet. Där dömdes polisman D och en kollega till honom för misshandel och ofredande. Brotten begicks dock inte i tjänsten. De hade i samband med en fest i december 1984 förgripit sig en person som tingsrätten beskrev som en späd, småväxt, 15-årig yngling.
Polisspâret 289
4.1.3 inom
Utredning om högerextremism polisen
Allmänt
Frågan om det förekommer högerextremism inom polisen har dykt upp då och då, såväl inom polisen som i den allmänna debatten. Intresset för saken kulminerade i den diskussion kring polisspåret som uppkom i utredningen av statsministermordet. Det ledde till att Stockholms polisstyrelse beslöt tillsätta en arbetsgrupp för att utreda sanningshalten bakom uppgifterna om extremism. Beslutet fattades den 30 mars 1987, dvs. relativt kort efter det att Hans Holmérs spaningsledning brutit samman och denne lämnat utredningen, och i praktiken även arbetet som länspolismästare. Utredningen inriktades särskilt mot Norrmalms vaktdistrikt, VD Händelser under arbetets gång ledde till att arbetsgruppen även inriktade sin granskning på om det förekommit otillbörliga kontakter mellan svensk och sydafrikansk polis och på frågan om påstådd inblandning av Stockholmspolisen i mordet, dvs. polisspåret. I den senare delen kom granskningen dock att bli helt översiktlig, se vidare nedan.
Gruppen bestod av Carl Cederschiöld ordförande i polisstyrelsen, Roland Öhrn vice ordförande i densamma, Gösta Welander biträdande länspolismästare, Kaj Jonsson ordförande i Stockholmsavdelningen av Svenska Polisförbundet och, från mitten av september 1987, Sven-Åke Hjälmroth tillträdande länspolismästare. Arbetsgruppen lade fram sin rapport i januari 1988, då den antogs av polisstyrelsen i
plenum.
Översikt över Stockholms polisstyrelses utredning
Polisstyrelsens rapport redovisar en relativt bred utredning. Uppgifter om följande företeelser eller påstådda företeelser belystes: 0 Polismän under 1969 och 1970 på fritiden lyssnat på marsch-
som
musik och inspelade tal av Hitler m.fl. 0 Polismän under 1970-talet spelat marschmusik i piketbuss
som en 0 Sammankomster herrmiddagar högerextremistiskt slag under
av
1982-84 O En polisman som under mordnatten ringde till VD 1 och uttryckte
tillfredsställelse över mordet
1° Rapport med anledning påståenden högerextremism inom
av om m.m. Stockholmspolisen citat i det följande är hämtade ur rapporten.
290 Polisspåret
Polisers delaktighet i mordet "polisspåret" Polisfesten den l mars 1986, med en påstådd skål för mordet
Brev med hotelser mot en journalist för att denne förföljt poliser i
samband med mordet O Förekomsten klistermärken från EAP i VD l och nidbilder
av av
Olof Palme på klädskåp i VD 3 iakttagelser långt före mordet 0 Iakttagelse partiledaren i Vänsterpartiet kommunisterna Lars
av Werner av polismän som i samband med bevakningen av en demonstration bar märken med svenska flaggan sina uniformer
O Fyndet av en SS-hjälm och teknisk utrustning i en polismans lägen-
het O Polismän vid VD l som privat anlitat en militär instruktör för
utbildning i självförsvar 0 Polismän vid VD l under sjuttio- och början åttiotalet gjort
som av
nazisthälsningar 0 En gruppering med namnet Stockholmspolisens nationalsocia-
listiska förening O En polisman innehade skivor med nazistiska marscher och tal
som
av Hitler m.fl. 0 En polisman skall ha iakttagits via TV då han deltog i
som en
demonstration anordnad av en extrem högerorganisation O Sex polisers enskilda till Sydafrika
resor
Av intresse för den bakgrundsskildring, som detta avsnitt utgör, är de företeelser som ligger i tiden före mordet och de som mer allmänt belyser frågan om eventuell högerextremism. Utredningens resultat beträffande själva polisspåret och dit hörande frågor redovisas i respektive sammanhang.
Av de undersökta företeelsema kan med ledning av det material
polisstyrelsens utredningsgrupp fick fram åtskilliga betraktas som
mindre intressanta som underlag för en bedömning.
Den polisman som på sextiotalet arrangerade privata sammankomster där man lyssnade marschmusik m.m. flyttade från Stockholmspolisen den 1 januari 1970. Personalen hade sedan dess omsatts flera gånger. Det torde vid tidpunkten inte ha funnits någon kvar i VD 1 av dem som kan ha deltagit. Sammantaget hade dessa uppgifter alltså inte tillräcklig substans för att kunna ligga till grund för
Utöver det som här upptagits belyste utredningen uppgifter om en polisman som sin fritid velat kvittera ut" en god vän som gripits efter ett bråk mellan skinheads och invandrare samt samme polismans beteende Operabaren i Stockholm, där han påstods ha upppvisat en svensk flagga med hakkors fästad på kavaj slagets undersida. Se nedan polisman C.
Polisspåret 291
i
l
någon bedömning av eventuell högerextremism inom polisen vid den tid då undersökningen gjordes.
Uppgiften att det spelats marschmusik i en piketbuss undersöktes bl.a. genom att en polisman som i ett radioprogram 1983 uppgivit att han spelat Bjömeborgamas marsch hördes utredningsgruppen. Även
av tidigare och nuvarande vaktchef hördes. Det kom fram att polismannen ofta tog med sig egna band till polisfordonen för att lyssna när tjänsten så tillät. Detta var vanligt när det var tyst i etern, företrädesvis nattetid. Alla typer av musik kunde förekomma, dock aldrig några marscher som kunde associeras till extrema politiska uppfattningar, uppgavs det. Den ifrågavarande polismannen tillbakavisade uppgifter som förekom i ärendet, att han skulle ha extrema uppfattningar. Han hade för 15 år sedan dvs. på tidigt sjuttiotal varit medlem i Demokratisk Allians, en organisation som han dock inte ansåg att den kunde betraktas som extrem, om man såg till dess stadga, syfte eller fattade beslut. Numera var han sedan länge inte medlem i någon politisk organisation.
Iakttagelserna om klistermärken från EAP och nidbilder Olof Palme från VD l respektive VD 3 hade gjorts av en ledamot av polisstyrelsen långt före mordet. Utrymmena ifråga besiktigades av utredningsgruppen, varvid det konstaterades att där numera inte fanns några märken.
Lars Werners iakttagelse ledde till att polisledningen erinrade vaktdistriktschefema om förbudet att bära bl.a. svensk flagga uniformen. Att det skulle ha förekommit nazisthälsningar VD l gick inte att belägga. Den som tillskrivits uppgifterna, en polisman som framträtt i media, uppgav för utredningsgruppen att han blivit felciterad när det sagts att hans iakttagelser gällde åttiotalet; han hade bara uttalat sig om gamla händelser från sjuttiotalet. Gruppen gjorde ytterligare efterforskningar och ansåg sig kunna konstatera att det inte förekom någon jargong eller attityd som kunde yttra sig i nazisthälsningar, men ville inte utesluta att det vid vissa tillfällen kan ha förekommit enskilda överdrifter. Polisstyrelsen fann ändå skäl att ta uppgifterna på allvar och förde resonemang kring behovet av en fungerande yrkesetisk utbildning m.m.
Existensen av någon organisation inom polisen med namnet Stockholms nationalsocialistiska förening fann utredningsgruppen inte några tecken på, "trots betydande ansträngningar. Man höll det för utomordentligt osannolikt att en organiserad grupp av detta slag skulle finnas. På denna punkt synes utredningen alltså ha gett ett närmast entydigt svar. Den polisman som hade utpekats som initiativtagare till föreningen, tillika innehavare av nazistiska grammofonskivor av olika slag, hördes av gruppen, liksom vederbörandes chef. Polismannen
292 Polisspåret
ställde sig helt frågande till uppgifterna även om han angav en tänkbar förklaring till hur uppgifterna kunnat komma i cirkulation. Hans chef gav honom ypperliga vitord: en av de bästa polismännen i distriktet med ett gott omdöme och bra uppträdande".
Fyndet av en SS-hjälm hos en polisman behandlas nedan polisman E; det har utretts inom ramen för förundersökningen. Polisstyrelsens utredningsgrupp klarlade genom vissa efterforskningar att Valön, den plats där polismannen säger sig ha bärgat hjälmen, förvärvades av Föreningen Kamraterna 1955. Föreningen fann då olika föremål med nazistemblem. Föremålen skall dock ha samlats in och förstörts. Polisstyrelsen ansåg att detta förhållande fick polismannens förklaring till hur han kommit i besittning av hjälmen att framstå som än mer sannolik.
I det bakgrundsmaterial som polisstyrelsens utredningsgrupp efterlämnat och som kommissionen tagit del av finns anteckningar av biträdande länspolismästaren Gösta Welander från en föredragning av säkerhetspolisens dåvarande chef, Sven-Åke Hjälmroth, i maj 1987. Av anteckningarna framgår att säkerhetspolisen från 1970 fått återkommande men inte särskilt frekventa uppgifter om högerextremism
— som tydligen noterats. I februari 1979 synes säkerhetspolisen ha tagit kontakt med Stockholmspolisen. Därvid nämndes inga namn; informationen avsåg företeelserna som sådana, t.ex. att marschmusik spelades i en piketbuss och att Hitlerhälsning förekom. Anteckningarna innehåller vidare upplysningar om de s.k. herrmiddagama se det avsnittet, och om att såväl justitieministrarna Ove Rainer och Sten Wickbom som statsminister Olof Palme informerades om dessa möten. Efter 1984 skall det dock inte ha kommit några indikationer högerextremism till säkerhetspolisen.
sammankomster med påstådd nazistisk inriktning herrmiddagarna
Polisstyrelsens redogörelse för de s.k. herrmiddagama lyder i sin helhet
följande sättz
Ett uppmärksammat förhållande är de sammankomster som ordnades av en
polisinspektör i VD l under åren 1982-1984. Till sammankomstema, som hade karaktär av herrklubb, inbjöds polis-
personal att äta middag och lyssna föredrag i aktuella samhällsfrågor av
någon inbjuden talare. Föredragen behandlade ämnen som överlevnad, kapprustning, vapenfrågor och terrorism.
12 lO ff.
Rapporten s.
Polisspåret 293
Klubben hade inga fasta medlemmar utan kunde besökas av polismän som var intresserade av något visst ämne eller av att träffas privat under informella former. Ett mindre antal av deltagarna var inte polismän. Under perioden januari 1982 februari 1984 förekom 11 kända möten.
- Som mest kunde ett 40-tal polismän närvara. Normalt rörde det sig om ett 20-tal. Av deltagarna var det flera som endast besökte sammankomstema vid något enstaka tillfälle. Mötena rönte ett efterhand vikande intresse och upphörde slutligen helt. Av vad som har framkommit förekom vid något tillfälle Hitler-hälsning. Av kommentarer och frågor framgick också att flera deltagare föreföll ha en udda politisk uppfattning. Säkerhetspolisen ñck tidigt kännedom om mötena. Företeelsen undersöktes
och SÄK redogjorde för dessa möten för justitieministrama Ove noga Rainer och Sten Wickbom. År 1983 skedde även redovisning för
en statsminister Olof Palme.
Uppgifter saknas om att Stockholms polisdistrikt skulle ha informerats av Säkerhetspolisen om mötenas förekomst. Uppgifterna var inte av den arten att de enligt regeringens föreskrifter kunde antecknas i säkerhetspolisens register, varför heller ingen s.k. "spontanutlämning" av uppgifterna kunde ske. Med spontanutlämning avses utlämnande av nytillkomna uppgifter, mellan personalkontrolltillfállena, om personer som tillhör skyddsklass. Fråga om utlämning prövas av rikspolisstyrelsen jämlikt personalkontrollkungörelsen .
--- Gruppens kommentar: Det får anses klarlagt att det vid de aktuella sammankomstema har förekommit uttryck för åsikter av en extrem karaktär. Mötena har haft en varaktighet i tiden och besökts av ett inte obetydligt antal polismän. Enligt gruppens mening är det dock icke möjligt att härav dra slutsatser om förekomsten av en mer utbredd eller organiserad förekomst av högerextremistiska uppfattningar inom polisdistriktet. Dels rör de observationer som har gjorts av extrema yttringar endast vissa av sammankomstema och då endast vissa av de deltagande åhörarna, dels har gruppen deltagande polismän omsatts betydligt flera deltagare har
uppenbarligen gått ett inledande möte av nyfikenhet för att sedan inte vidare delta dels har sammankomstema spontant upphört grund av
visat ointresse.
När det gäller den polisman som organiserat sammankomstema konstaterar emellertid gruppen att en särskild bedömning bör göras. Det är från yrkesetiska utgångspunkter olämpligt att en polisman detta sätt för i huvudsak polismän aktivt organiserar möten av en sådan karaktär att de för utomstående kan framstå som ett forum för att uttrycka icke demokratiska åsikter.
294 Polisspåret
För den vidare bedömningen av den aktuelle polismannen hänvisade gruppen till en annan punkt i rapporten se under följande rubriker.
Polisman som på mordnatten ringde VD 1 och uttryckte tillfredsställelse över mordet
I det avsnitt där polisstyrelsens arbetsgrupp redogör för uppgifter kring polisspåret återges följande händelser och kommentar.
Tidigt morgonen den 1 mars uppringdes vakthavande befäl i VD 1 av en polisman tidigare tjänstgjort vid vaktdistriktet. Under telefonsamtalet
som skall polismannen ha uttryckt sin tillfredsställelse över mordet Olof Palme med uttryck i stilen så dog den fähunden Palme". Polismannen skall också ha utbringat en skål i champagne för mordet eller mördaren.
Polismannen har i radioprogrammet Kanalen uppgett att han även ringt några andra polismän under natten och morgonen efter mordet.
Det vid tillfället vakthavande befälet bekräftar att han natten mot den l mars mottog ett samtal från en polisman. Han bekräftar också att denne därvid uttryckte sig negativt om Olof Palme, men han kan erinra sig detaljer i samtalet. Han ansåg dock vid tillfället samtalet vara så anmärkningsvärt att han anmälde detta för vaktdistriktchefen Hans Hyllander, vilken i sin tur informerade dåvarande chefen för ordningsavdelningen Sune Sandström som förde informationen vidare till den dåvarande spaningsledningen i Palme-utredningen. Vakthavande befälet säger sig senare ha hört genom radio att han skulle ha återgett en bestämd ordalydelse, men han kan nu erinra sig närmare vad som sades. Den utpekade polismannen har bekräftat att han ringt upp vakthavande befäl vid sin tidigare arbetsplats då nyheten om mordet blev känd för att höra vad som hänt. Han kan inte erinra sig exakt vad som yttrades i samtalet, men säger sig aldrig ha gjort någon hemlighet av att hans personliga inställning till Olof Palme och det han representerade var mycket negativ. Gruppens kommentar: Gruppen konstaterar att flera samtal har ägt rum och att det sannolikt i samband härmed uttryckts nedsättande omdömen om Olof Palme. Gruppen finner att polismannen har, oavsett att samtalens exakta ordalydelse inte gått att klart fastställa, uppträtt ett klart olämpligt sätt sär-
13Rapporten s. 16 ff. 4 Det rör sig den polisman, arrangerade de nazistiskt inriktade
om som sammankomstema, tillika den som flyttades från VD 1 efter att Norrmalmsutredningen uppmärksammat hans diskriminering av kvinnliga polismän, i vårt betänkande benämnd polisman B.
Polisspåret 295
skilt då han mordnatten ringt upp en tjänstgörande polisman och uttryckt nedsättande omdömen om den mördade statsministern.
Det skall här noteras att det är fråga om samme polisman som stod som
arrangör till de under punkten 2 redovisade sammankomstema. Det bör
därför enligt gruppens mening här i ett sammanhang göras en samlad
bedömning.
Gruppen fortsatte med att konstatera att polismannen i fråga, dvs. polisman B, tidigare omplacerats bl.a. på grund av sin negativa attityd till kvinnliga poliser. Den slog vidare fast att polismannen inte begått något brott, att det han gjort hade skett utanför änsteutövningen och att det inte påståtts att han påverkats sina åsikter i sin tjänst.
av Men genom att arrangera sammankomstema och genom telefonsamtalet till VD 1 hade han visat prov på ett så dåligt omdöme att detta i sin tur varit ägnat att allvarligt rubba allmänhetens förtroende såväl för honom som enskild polisman som för polisen i stort.
Bedömningen resulterade i att polisstyrelsen agerade för att avskära polisman B från fortsatt tjänst, se under följande rubrik.
Stockholms polisstyrelses begäran att en polisman skulle fdrsättas i disponibilitet
Mot den bakgrund som beskrivits under de två föregående rubrikerna ville polisstyrelsen få polisman Bzs agerande prövat disciplinärt. Det konstaterades att de lagliga möjligheterna för detta var begränsade, men att det fanns en sällan nyttjad möjlighet för regeringen att jämlikt 7 kap. 7 § LOA försätta arbetstagare vid polisväsendet i disponibilitet. Därför beslöt polisstyrelsen att begära att Rikspolisstyrelsen underställde regeringen denna fråga. Försättande i disponibilitet innebär att personen i fråga avstängs från sitt arbete, men får behålla sin lön.
Beslutet fattades den 25 januari 1988. I juni 1988 anmälde en privatperson, May N, polisstyrelsens utredning och handläggning därav till granskning hos JO. Drygt ett år efter polisstyrelsens begäran, den 14 februari 1989, fattade Rikspolisstyrelsen beslut i ärendet.
Rikspolisstyrelsen konstaterade att försättande i disponibilitet enligt det åberopade lagrummet kunde komma i fråga, då det är nödvändigt för rikets bästa. Det krävdes därvid enligt Rikspolisstyrelsen, att det föreligger ett starkt nationellt säkerhetsintresse för att med stöd av denna bestämmelse mot någons vilja koppla bort denne från arbetet. I sak gjorde Rikspolisstyrelsen till synes en annan bedömning än polisstyrelsen av de aktuella sammankomstema:
296 Polisspåret
De ämnen som avhandlades vid de föredrag som hölls vid samman-
komsterna och som alltså torde få antas ha varit ett av skälen till varje
—
deltagares närvaro var av den arten att de knappast kan sägas föra
— —-—
tanken till något slag av extrem politisk uppfattning; utöver ämnen av det
slag som anges i arbetsgruppens rapport avhandlades frågor som exempel-
vis Skolan förr och nu, Polismannens olika roller inför domstol och
Arbetarrörelsens historia i Sverige.
I det material som Rikspolisstyrelsen hade att utgå från påvisades inga omständigheter som medförde att polisman B skulle anses ansvarig för vissa åhörares beteende vid vissa sammankomster". Rikspolisstyrelsen ansåg därför inte att polisman Bzs roll som arrangör av sammankomsterna kunde medföra att han skulle försättas i disponibilitet. Beträffande telefonsamtalet ansåg Rikspolisstyrelsen att det var svårt att klarlägga exakt vad sagts. Det torde emellertid stå klart att X
som polisman B, vår anm uttalat något värdeomdöme om Olof Palme och att detta inte varit positivt", konstaterade man emellertid. I ärendet hade även inkommit en skrivelse från den som hade mottagit samtalet. I skrivelsen tonades betydelsen av det inträffade ned. Det hade snarare varit fråga om ett störande privatsamtal än något anmärkningsvärt. Rikspolisstyrelsen ansåg att det var olämpligt av X att ringa detta samtal och ge det ett innehåll som kunde väcka den förargelse som uppenbarligen blev fallet. Det kunde emellertid inte bli fråga om att den grunden försätta polismannen i disponibilitet.
Ytterligare drygt ett år senare, den 3 april 1990, riktade JO i sitt granskningsbeslut vad får uppfattas allvarlig kritik mot polis-
som som styrelsen i Stockholm. JO delade Rikspolisstyrelsens bedömning om när försättande i disponibilitet rättsligen kan komma ifråga. Beträffande utredningen om sammankomsterna och telefonsamtalet gjorde JO följande bedömningar: 5
Arbetsgruppen och polisstyrelsen har vid sina överväganden fäst stor vikt
vid innehållet i det telefonsamtal som lagts X till last. Det har emellertid
inte genom arbetsgruppens utredning klarlagts vad som yttrats vid samtalet.
I rapporten, som låg till grund för polisstyrelsens framställning till RPS, har
det angivits att vakthavande befälet, Anders B, funnit samtalet så
anmärkningsvärt att han anmält det till vaktdistriktschefen. Denna passus i
rapporten, som närmast förefaller att ha grundats hörsägen, står inte i
överensstämmelse med vad Anders B har uppgivit i sin promemoria som
han överlämnat till Jo.
‘5 JO:s beslut 1990-04-03. 1° Skrivelsen hade tidigare återgivits JO. Den hade följande lydelse citerat
av från JOzs beslut: Undertecknad tjänstgjorde som vakthavande befäl vid VD 1 natten då Olof Palme mördades. Ett till mig inkommande telefonsamtal från
Polisspåret 297
i
Vad sedan gäller de sammankomster som anordnats av X sägs varken i
arbetsgruppens rapport eller i polisstyrelsens yttrande något närmare om
arten av det material som man lagt till grund för sina slutsatser. Det finns emelletid anledning att tro att rapportens uttalanden om vad som förekommit vid sammankomstema åtminstone delvis grundats anonyma uppgifter och andra upplysningar av tvivelaktig kvalitet. Sammanfattningsvis kan konstateras att handläggningen av ärendet avseende X inte uppfyllt de befogade krav som kunnat ställas den från rättssäkerhets- och effektivitetssynpunkt. Arbetsgruppens och polisstyrel-
sens handlande framstår som särskilt anmärkningsvärt med hänsyn till att
detta avsett områden som omgärdas med ett särskilt skydd genom rege-
ringsformens regler om yttrandefrihet och mötesfrihet.
Efter JOzs beslut framställde polisman B sedermera skadeståndsanspråk mot staten. 1994 beslöt JK att skadestånd skulle utgå se JK-Beslut 1994 s. 161. Polisstyrelsens agerande innebar enligt JK förtal av polismannen; de uppgifter som lämnats om honom hade varit ägnade att utsätta honom för andras missaktning. Det hade heller inte varit i lagens förtalsbestämmelses mening försvarligt att uttala sig det sätt som polisstyrelsen gjort. JK beslöt därför att staten skulle ersätta polismannen med 20 000 kronor som ideellt skadestånd.
kollegan har sedan tillmätts oanade proportioner i senare utredningar
--rörande disponibilitet. Jag bedömde inte samtalet då, och inte heller nu, som särskilt anmärkningsvärt, utan snarare som ett störande privatsamtal från en troligen salongsberusad kollega. Hade jag funnit samtalet anmärkningsvärt och intressant för skeendet, hade jag omedelbart kontaktat närmaste chef. Nu ingick uppgiften endast som en av många vid en regelbundet återkommande morgonbön två dygn efter händelsen. Samtalet bedömdes således inte av mig som anmärkningsvärt, utan har framställts så i den vidare handläggningen, i vilken jag deltagit. Jag har ens blivit formellt hörd i frågan." I ett ytt-
— rande till JO skrev polisstyrelsen att uppgifterna från det vakthavande befälet inhämtats per telefon via dennes chef, som höll i luren och förmedlade frågor och svar. Upprättade anteckningar hade senare, efter JO-anmälan, bekräftats av såväl befälet som chefen. Det vakthavande befälet hade dessutom själv framträtt i massmedia och berättat om samtalet. Polisstyrelsen framhöll vidare att det var ostridigt att vakthavande befäl rapporterat samtalet till avdelningschefen och att uppgiften sedan vidarebefordrades till mordutredningen.
298 Polisspåret
Polisfesten den 1 mars 1986
Po1isfesten och polisstyrelsens utredning kring den behandlas nedan under rubriken Uppslag berör polisen i allmänhet.
som
Polismäns resor till Sydafrika
Hösten 1987 förekom uppgifter i massmedia om att 10-15 polismän från VD 1 under de senaste åren hade besökt Sydafrika. Det skulle ha skett gruppvis, varvid kontakter med sydafrikansk polis samt deltagande i övning och utbildning skulle ha förekommit. De aktuella polismannen skulle vidare ha försökt värva kollegor för resor till Sydafrika i syfte att hjälpa den vita regimen".
Samma dag som uppgifter av detta slag förekom i Riksradions ekosändningar beslöt länspolismästaren Sven-Åke Hjälmroth låta
att Stockholmspolisens klagomålssektion granska uppgifterna. Granskningen visade sig inte vara helt lätt att genomföra bl.a. av det skälet att journalister som arbetat med materialet ansåg sig förhindrade att närmare ange vilka polismän det rört sig om. Den genomfördes så att alla avdelningschefer inom Stockholmspolisen uppmanades att undersöka om det fanns uppgifter om polismän som besökt Sydafrika. De fackliga organisationerna ombads göra motsvarande undersökning. Vidare gjordes efterforskningar hos IPA, International Police Association, som är en privat internationell sammanslutning för sociala kontakter mellan polismän. Förfrågningar gjordes även hos UD och svenska beskickningen i Pretoria, bl.a. bad man hjälp med efter-
om forskningar uppgifter i sydafrikansk Även den sydafrikanska
av press. polisen kontaktades. Därifrån förnekades dock kategoriskt att det skulle ha förekommit något utbyte av det slag hade beskrivits i svenska
som massmedier.
Arbetet ledde till att sex polismän som besökt Sydafrika under åren 1981 1987 identifierades. Om dessa framkom följande uppgifter.
-
Polisman R uppgav att han tillsammans med sin fru hade besökt Sydafrika under två veckors tid 1985 en kombinerad semester och bröllopsresa". Vid ett par tillfällen bodde de hos sydafrikanska poliser, som de fått kontakt med via IPA. Merparten tiden bodde de på
av hotell. Vid återkomsten skrev polisman R ett brev till de poliser
en av de övernattat hos och tackade för gästfriheten. Brevet publicerades i IPA:s tidning. Det refererades sedan i medier med större spridning, bl.a. citerades:
Vi skall aldrig glömma ert underbara land, och vi hoppas kunna komma
tillbaka en dag. Jag har ordnat en sydafrikansk afton för poliserna i
Polisspåret 299
Stockholm, och de var helt tokiga över den. Mitt största problem är nu att
försöka övertyga den svenska regeringen att vi behöver er Casspir här i
Sverige.
Casspir är en pansarbil som användes vid den sydafrikanska polisen.
Polisman R uppgav att artiklarna i den sydafrikanska pressen var mycket missvisande. Hans privata brev hade misstolkats. Den sydafrikanska afton han ordnat bestod i att han bjudit anhöriga sydafrikansk mat. Uttalandet om Casspir var ett skämt och anspelade en diskussion han haft med den sydafrikanska polis som var brevets adressat. Han uppgav sig vara mycket olycklig över hur brevet utnyttjats i sydafrikansk propaganda. Han tog avstånd från regimen; skälet till att de valt att resa till Sydafrika var att en släkting till hans fru arbetat där och berättat mycket om landet.
Polisinspektören Bo N uppgav följande. Han var en av Svenska Kennelklubben licensierad hunddomare. Han hade rest världen kring och bedömt hundar. Han hade i denna egenskap varit i Port Elisabeth
dag våren 1985. Sedermera rekommenderade Kennelkubben en svenska domare att inte åta sig uppdrag i Sydafrika. Bo N hade därefter tackat nej till sådana uppdrag.
Polisinspektören Leif M medföljde på den då Bo N bl.a. besökte
resa Sydafrika. Leif M ville inte lämna några upplysningar om sin resa, med motiveringen att det rörde sig om en privat angelägenhet. 4. Polisman P uppgav att han hade besökt södra Afrika och bl.a. Sydafrika under en längre resa sommaren och hösten 1985.
I den tidningsartikel, där brevet från polisman R citerades, återgavs även delar av ett brev som polisman P sänt till IPA:s tidning i Sydafrika. Artikeln hade rubriken: Polishjärtan i Sverige varma för Sydafrika. Ur brevet från polisman P citerades: Jag uppskattar verkligen min vistelse i Sydafrika, liksom också klimatet, människorna och de underbara flickorna. Jag skall bedja för Sydafrikas framtid".
Vid den aktuella tidpunkten var han inte anställd inom polisen. Han hade varit anställd 1982-84 och återanställdes i mars 1986. Han berättade inför sin återanställning för rekryteringspersonalen om att han besökt Sydafrika.
Polisman U uppgav att han hade besökt Sydafrika vid två tillfällen. Den första gången var under ett halvår 1981, då han arbetade en gård. Kontakten hade förmedlats av en kamrat från militärtjänstgöringen. Detta var innan han anställdes som polis och han berättade om vistelsen vid anställningstillfället. Under ett halvår 1986 var polis-
300 Polisspåret
man U tjänstledig från polisen. Han tillbringade då bl.a. två månader i Sydafrika för att besöka gamla vänner och bekanta.
Polisman C uppgav att han under sin semester i februari 1987 hade varit i Sydafrika. Han besökte svenska vänner där. Han hade inte arbetat eller deltagit i någon utbildning tillsammans med den lokala polisen.
Utredningsgruppen sammanfattade utredningsresultaten så härz
Gruppen konstaterar efter den utredning som gjorts att ingenting fram-
kommit som styrker att yrkesmässiga kontakter med sydafrikansk polis
skulle ha förekommit. Dessa farhågor, vilka motiverat den särskilda utred-
ningen, förefaller därför i sin helhet kunna avföras.
Det konstaterades vidare att de resor som förekommit var privata och att dessa inte föranledde annan kommentar än att de visade på den risk polismän liksom andra som reste till Sydafrika löpte att utnyttjas i propagandasyfte. Det föreslogs därför att polisstyrelsen genom allmänna riktlinjer eller annat sätt skulle ge polismän ledning för hur de borde förhålla sig vid kontakter av privat natur med Sydafrika.
Sammanfattande anmärkningar
Herrmiddagarna I Granskningskommissionens arbete har en del framkommit utöver det som redovisas i Stockholms polisstyrelses rapport. Av de handlingar kommissionen stött hos Säkerhetspolisen framgick bl.a. följande.
I ett ärende benämnt SK 8-82 fanns en pärm märkt Projekt Adolf, som till största delen tog sikte på de aktuella sammankomstema.
Pärmens innehåll utgjordes av vad som såg ut som ett arbetsmaterial, dit handlingar av olika dignitet hade förts. Huvuddelen bestod av vad som kallades en Personförteckning, upptagande ursprungligen 53 namn, sedan hade ytterligare namn påförts, mot slutet med blyerts. Listan upptog då kommissionen tog del den 63 punkter. Alla
av personer var inte poliser, t.ex. fanns en domare, en journalist och en advokat med. Den senaste "påföringen" verkade vara gjord i mars 1996.
I pärmen fanns inledningsvis ett antal promemorior med allmänna beskrivningar av verksamheten, bl.a. en promemoria från 1983
mars med titeln Ang högerextrernistisk sammanslutning med anknytning till
17Rapporten s. 40.
Polisspåret 301
poliskåren i Stockholm. Den innehöll uppgifter om polisman B. Denne nazist och klart uttalad motståndare till det
uppgavs vara rådande demokratiska statsskicket. Han sades ha stort inflytande inom polisen. Sammankomstema beskrevs. Deltagarna uppgavs vara handplockade. 16 personer namngavs som deltagare. Det framgick att viss spaning mot mötena skulle inledas eller hade inletts. I följande promemorior och anteckningar beskrevs fler sammankomster, vilka deltagit, vilka ämnen som avhandlats osv. Det
som framgick att de deltagande polismannen i stort sett alla kom från VD En promemoria från februaril984 hade följande lydelse person-
ersatta med NN eller den benämning som annat ställe i namn betänkandet används.
Uppgifter om sammanslutning vid stockholmspolisen som ev kan betecknas som högerextremistisk I mars 1983 blev det känt vid säkerhetsavdelningen att en herrklubb fanns vid vd l och att det inom denna fanns en dragning högerextremism. Enligt uppgifter hade klubben funnits åtminstone sedan början av 1982. Dess ledare och organisatör av sammankomster är polisman B, som sägs vara nazist och stark motståndare till det rådande demokratiska statsskicket. Klubben har sedan början av 1982 och till dags dato haft åtminstone 11 sammankomster. Dessa äger regelmässigt rum i Van der Lindeska Valven vid Västerlånggatan i Stockholm. sammankallande är ovannämnde polis-
B. Någon kallelse eller affischering om sammankomsterna föreman kommer icke, utan budskap om sammankomst framföres muntligt till var och en av polisman B. Rutinerna vid sammankomsterna är alltid desamma. Polisman B tar emot samtliga vid ingångsdörren och hälsar genom att ta i hand. Nazisthälsning förekommer. Efter drink i baren samlas till middag vid ett långbord
en man där alltid polisman B presiderar. Efter middagen kommer ett föredrag av inbjuden föredragshållare, varefter tillfälle gives för åhörarna att ställa frågor. Polisman B brukar därefter tacka föredragshållaren och i samband med detta håller han alltid ett anförande om sin egen syn det ämne som behandlats. Han låter därvid sin politiska inställning komma fram ett sätt som inte kan missförstås av åhörarna. Ämnen för föreläsningarna är regel valda i anda speglar
som en som polisman Bzs politiska inställning. Följande kända ämnen har förekommit: Överlevnad föreläsare NN, FOA, känd för kontakter med högerextrema organisationer
302 Polisspåret
Kapprustning i öst kontra väst föreläsare NN, har förekommit två gånger Vänstervridningen i pressen föreläsare NN, Idrottsbladet Terrorism föreläsare NN, FOA
Andra föredrag har rört bl.a. rätts- och skolfrågor. Föredragshållare utöver
ovan nämnda har varit advokat NN, kammaråklagare NN, samt en
tingsrättsdomare m.fl.
---
Vid säkerhetsavdelningen finns namnuppgifter 40 polismän vid
som
något tillfälle besökt tillställningama. Normalt brukar 25-talet besökare
finnas vid sammankomsterna.
Vid de flesta möten som avhållits har en i högerextremistiska sammanhang
mycket känd person, nämligen NN, deltagit. Då han varit närvarande har
han också stått vid ingångsdörren och hälsat deltagarna välkomna till-
sammans med polisman B. Han har också presiderat vid bordets kortända
tillsammans med denne.
Mötena brukar avslutas omkring klockan 24.00. Det bör framhållas att
spritförtäringen vid tillställningama är mycket måttlig.
I senare promemorior sades att sammankomsterna Troligen upphört. Det fanns ingen dokumentation över att sammankomster skulle ha ägt rum efter 1984.
I pärmen följde därefter registeruppgifter och foton de registrerade personerna, i något fall förekom tidningsklipp, här och där fanns lösa blyertsanteckningar om hos de aktuella personerna förekommande karaktärsdrag.
Av såväl pärmens beteckning som det sades i dess innehåll
som framgick att Säkerhetspolisen gjort bedömningen att sammankomsterna var att betrakta som nazistiska eller i vart fall att de arrangerades av personer som rätteligen kunde betecknas på det sättet. Det sades inte som i polisstyrelsens rapport att nazisthälsning förekommit "vid något tillfälle utan att det "förekommer. Uppgiften att flera deltagarna
av bara närvarat vid något tillfälle och då kanske utan att i förväg ha haft sammanhanget alldeles klart för sig vann dock visst stöd i säkerhetspolisens material. Av det senare framkom emellertid också att gästerna utvaldes och inbjöds särskilt av polisman B, som syntes ha åtnjutit respekt hos i vart fall en del av sina kollegor. Det var alltså inga öppna möten.
Kommissionen, som utgår från att polisstyrelsen via säkerhetspolisens föredragning fick tillgång till de uppgifter om sammankomsterna som finns hos Säkerhetspolisen, har mot denna bakgrund intrycket att polisstyrelsens kommentar till företeelsen är något överslätande. Visserligen är det riktigt företeelsen inte kan dra
att man av några slutsatser om förekomsten av en mer utbredd eller organiserad
Polisspåret 303
förekomst högerextremistiska uppfattningar inom polisdistriktet.
av Det är samtidigt tydligt att Säkerhetspolisen tagit saken på stort allvar, så stort allvar att statsministern direkt informerades. Det finns därför anledning att förmoda att polisstyrelsen varit mer oroad än vad som framgår i dess kommentar. Det är två saker som särskilt borde varit ägnade att oroa. Dels att det tycks ha funnits en kärna av mer eller mindre öppet nazistiska polisman, som manifesterade sin intressegemenskap på detta sätt, låt vara att denna kärna kanske inte bestod av särskilt många individer. Dels att kulturen inom distriktet varit sådan att sammankomster detta slag inte bara tolererades, utan också
av bevistades av åtskilliga enskilda polismän. Denna kultur tycks även framträda andra håll.
Polisstyrelsens bedömning betrafiande polisman B
Stockholms polisstyrelses begäran att få polisman B försatt i disponibilitet blev framgått hårt kritiserad vid den efterföljande
som granskningen. Av JO:s och JK:s granskningar framgår att polisstyrelsens utredning inte hade den formella stadga som måste krävas för den typ åtgärder, utredningen kom att utmynna i beträffande
av som polisman B. Det också klart att det saknades juridisk grund för att
synes försätta polisman B i disponibilitet. JK ansåg att det inte gick att frigöra sig från intrycket att framställningen främst har motiverats av ett önskemål om att få ett slut en massmedia uppmärksamhet rörande polisen som upplevdes som besvärande". Men, som JK också uttalade, önskemål som att komma till botten med saken eller att skydda polisen i stort mot obefogade angrepp kan givetvis inte rättfärdigas sådana syften skulle uppnås bekostnad av en enskild
om polismans berättigade rättssäkerhetskrav. I de delar granskningen utmynnat i kritik avseende beslutet att söka försätta polisman B i disponibilitet är det således lätt att instämma. Det hade varit bättre om fallet tagits som utgångspunkt för överväganden angående behovet av lagliga möjligheter för polisen att göra sig av med personer som inte har de egenskaper en polisman måste äga.
Om uppgifterna hos Säkerhetspolisen avseende herrmiddagama är riktiga tycks det dock som om såväl Rikspolisstyrelsen som JO hamnade snett i sin bedömning av dessas karaktär. Rikspolisstyrelsen går innehållet i säkerhetspolisens material att döma för långt i vad
av
närmast ter sig iver att bagatellisera mötena. JO tycks hänsom som en föra den information från Säkerhetspolisen som polisstyrelsens bedömningar grundades till kategorin andra upplysningar av tvivelaktig kvalitet.
304 Polisspåret
Det förhåller sig liknande sätt med telefonsamtalet. Av det förhållandet, att entydig bevisning vad sagts vid detta inte finns, om som följer att man bör vara försiktig med att lägga det till grund för åtgärder mot polismannen, men inte att samtalet måste ha varit oskyldigt. Det är snarare så att åtskilligt tyder att det varit omdömeslöst på just det sätt polisstyrelsen beskrev. Rikspolisstyrelsens konstaterande att något värdeomdöme om Olof Palme förekommit och att detta inte varit positivt framstår opåkallat eufemistiskt; samtalet och dess innesom håll har trots allt anmälts till befäl, liksom till mordutredningen. JO:s uttalande om att polisstyrelsens slutsats samtalet dvs. att det om rapporterats vidare eftersom detta var så anmärkningsvärt närmast förefaller att ha grundats hörsägen, missvisande. Även synes om orden i rapporten här kanske kunde ha valts med större omsorg, ter det sig närmast som en truism, att den fört uppgifter ett samtal som om av detta slag vidare, funnit detsamma anmärkningsvärt, det är därför han funnit det värt att anmärka. Framför allt förhåller det sig så, att en samlad bedömning polisav man B:s person diskrimineringen av kvinnliga poliser vid VD den drivande rollen i de uppenbart tvivelaktiga herrmiddagarna och det omdömeslösa samtalet under mordnatten påkallade någon form - av handling från polisstyrelsens sida. Det är tydligt att polisstyrelsen därvid valde fel väg. Men de i efterhand granskande framorganen ställer den situation polisstyrelsen ställdes inför enklare än den som var, när herrmiddagama och telefonsamtalet beskrivs harmlösa. som
Polismäns resor till Sydafrika
Polisintendenten Thord Pettersson, som var ansvarig för den internutredning som bedrevs i anledning uppgifterna polismäns av om resor till Sydafrika, har för kommissionen uppgivit att hans avdelning hade svårigheter att utföra det uppdrag hans enhet erhöll Sven-Åke av Hjälrnroth. Det förelåg inga brottsrnisstankar. Det polismännen eventuellt företagit sig hade de gjort på sin fritid. Utredama Thord Pettersons avdelning vägrade därför arbeta med saken. Det hela löstes så att Thord Petterson själv tog sig ärendet. Han började med att an kontakta de poliser som hade vaskats fram det sätt som ovan beskrivits. Han erbjöd dem att berätta sina besök i Sydafrika. om Berättelsema dokumenterades, i den mån de berörda poliserna medgav detta. Några förhör var det inte fråga om. Vissa av de tillfrågade var tveksamma till att delta; det har ovan framgått att en person vägrade redogöra för sin vistelse. En polisman C ovillig att annan var medverka och ville inte att hans redogörelse skulle dokumenteras.
Polisspåret 305
Thord Petterson ansåg att uppdraget hade varit svårt att genomföra, eftersom det hade saknats formell grund för utredningen. Därvid
en uttryckte han förståelse för de utredningsmän som inte velat utföra uppdraget, eftersom poliser är vana vid att det man företar sig skall ske i formell ordning och med lagstöd. Detta gäller enligt Thord Petterson inte minst intemutredningar, där de är föremål för åtgärder är noga
som med att bli korrekt behandlade. Sammanfattningsvis var de åtgärder
-
vidtogs inte att betrakta som utredning i gängse mening, utan mer som som ett sätt att låta de polismän, som var beredda därtill, förklara sig. Några kontrollåtgärder i form uppföljande förhör, slagningar etc.
av förekom inte.
I säkerhetspolisens material fanns ytterligare upplysningar om några av de inblandade poliserna och deras sydafrikakontakter.
Om polisman R fanns en del uppgifter antecknade i den akt om honom fanns hos Säkerhetspolisen. 1984 ansågs det befogat att
som registrera den form av verksamhet han enligt uppgift bedriver. Verksamheten ansågs ha klar anknytning till högerextrernism. Polisman R synes ha betraktats som nazist och visat detta tämligen öppet. Det
att han i mitten av 80-talet uppvisade klara sympatier med uppgavs apartheid-politiken, att han hade kontakter med Sydafrika som gick via Tyskland och att han under sin resa till Sydafrika medföljt den sydafrikanska polisen uppdrag i kåkstäder. Om polisman R var
vidare antecknat att han är dömd för vållande till kroppsskada i tjänsten och att han 1991 antogs till polisens speciella anti-terroriststyrka nationella insatsstyrkan.
Polisman R förekommer även i Palmeutredningens, PU:s, avsnitt
Sydafrikaspz°1ret. Under hösten 1996 inkom ett tips till PU om en om polisman påstods ha varit i Sydafrika. Tipset kom från en annan
som polis som gått assistentkursen vid polishögskolan och där sammanträffat med polisman R, som var placerad vid nationella insatsstyrkan i Stockholm. Polisman R hade skilt sig från övriga deltagare och visat klan högerextrema tendenser. Han hade bl.a. kommenterat mordet Olof Palme med att han tyckte det var ganska bra. Han hade brukat sjunga nazistiska sånger på krogen. Polisman R hade dessutom berättat att han varit på bröllopsresa i Sydafrika, där han gjort studiebesök vid polisen. Han sade sig ha bott hemma hos polischefen i Pretoria och hade uppvisat foton från polisens träningsläger. Polisman R hade också en gummikula som skulle höra till de vapen som den sydafrikanska polisen förfogade över.
Tipset till PU följdes upp genom ett telefonsamtal med polisman R. Denne underrättades om att PU ville hålla ett kompletterande förhör med honom angående vilka platser och personer han besökt respektive träffat i samband med sin bröllopsresa i Sydafrika våren och sommaren
306 Polisspåret 1
i
l
1985. Polisman R, som tyckte det hela var olustigt och som hade
en känsla av att vara förföljd, svarade att han redan lämnat fullständig
en redogörelse för resan till Thord Pettersson och att inget negativt därvid framkommit. Om PU önskade höra honom ville han ha en skriftlig kallelse till förhör. PU ha låtit sig nöja med detta; några ytter-
synes ligare åtgärder avseende polisman R finns inte i materialet.
Polisman U förekom, liksom polisman i säkerhetspolisens ovannämnda ärende SK 8-82. Han uppgavs vara bekant med polisman R och polisman dvs. två av de andra sydafrikaresenärema. I det sammanhanget nämndes även polisman G. Det uppgavs att polisman U sannolikt varit den som ordnat kontakterna i Sydafrika. Polisman U och polisman R hade uppmärksammats för en incident 1991, då de hade närmat sig Säkerhetspolisen ett sätt som kunde tolkas som att de försökte skaffa sig information vilka aktiviteter bedrevs i
om som förhållande till nazistiska rörelser. Det framkom i handlingarna att polisman U hade ansökt om att få komma till anti-terroriststyrkan,
men inte blivit antagen.
Det kan konstateras att den uppfattning Thord Pettersson sålunda redovisat om intemutredningens insatser i sammanhanget inte riktigt stämmer med beskrivningen i polisstyrelsens material, där det sägs att det uppdragits Stockholmspolisens klagomålssektion att utreda
om de framkomna uppgifterna var korrekta Polisstyrelsens arbetsgrupp synes i och för sig även ha företagit egna utredningsåtgärder i
sammanhanget. Dess slutsats att det inte framkom något som styrkte att "yrkesmässiga kontakter med sydafrikansk polis skulle ha förekommit kan vara riktig. Frågan är emellertid vad som läggs i begreppet yrkesmässig. Det tycks ha förekommit kontakter kollegor emellan
och av säkerhetspolisens uppgifter att döma det sydafrikanska
var engagemanget från vissa polismannen starkare än vad det framstår i
av som rapporten. Även i denna del framstår polisstyrelsens bedömningar, i
jämförelse med vad som framgår i säkerhetspolisens material, som något överslätande. Det borde kanske även ha redovisats att någon egentlig utredning genom klagomålssektionen inte gick att få till stånd.
Polisstyrelsens material och säkerhetspolisens information i alla
ger händelser skilda perspektiv de förekommande personerna och den företeelse saken gäller. Kommissionen saknar underlag att bedöma var sanningen ligger mellan dessa skilda perspektiv, konstaterar att
men saken borde ha gjorts till föremål för en grundligare utredning och att det alls inte kan uteslutas att de mest korrekta uppgifter före-
som kommit i sammanhanget är de återgavs i massmedia, dvs. att före-
som
18Rapporten s. 33.
Polisspåret 307
teelsen gällde fler poliser och hade en allvarligare karaktär än vad som blev känt för eller redovisades av polisstyrelsen.
Övriga delar av polisstyrelsens granskning
Det kan konstateras att en del av det som utreddes av polisstyrelsen och som redovisats översiktligt ovan visade sig sakna substans. En del annat utgör enskildheter inte mycket att dra några växlar på.
som Frågan är emellertid inte också måste lägga samman sjuttio-
om man talets företeelser det i och för sig privata lyssnandet nazistisk
marschmusik och tal av Hitler m.fl. med klisterbildema EAP och
nidbildema på Olof Palme, Lars Werners iakttagelse av svenska flaggor på polisunifonner vid demonstrationsbevakning, fyndet av SS-hjälmen samt det förhållandet att polisstyrelsen inte syntes kunna utesluta att nazisthälsningar enskilda överdrifter fortfarande förekom. Något klart belägg för högerextremism detta inte, men flera företeelser
ger som var för sig inte är så mycket att på, kan sammantagna naturligtvis ge en tydligare bild.
Sammanfattning Säkerhetspolisen hade vid tidpunkten för mordet information som pekade mot ansatser till högerextremistisk opinionsbildning i Stockholms poliskretsar. Vi utgår från att Säkerhetspolisen hade och har
relativt hög tröskel att passera innan information av detta slag en dokumenteras; informationen i sig ger ett vederhäftigt intryck, även om den i alla enskildheter naturligtvis inte kan betraktas som belagd. De uppgifter som fanns kan knappast avfärdas som bagatellartade; det har
uppenbarligen inte heller Säkerhetspolisen gjort, med tanke vidtagna åtgärder, inklusive avrapporteringen till statsministern och två justitieministrar.
I ärendena från åttiotalet Norrmalmsutredningen, fallet Machnow
och Skeppsholmen-målet framväxte ett mönster. Rötägg, tendenser
till övervåld och tvivelaktig människosyn förekom inom Stockholmspolisen, ledningen förmådde inte komma tillrätta med företeel-
men serna. Detta mönster är tydligt också i utredningen om högerextremism
Svårighetema att med hjälp granskning och rättsliga instanser m m. av åstadkomma förändring illustreras samtidigt tydligt. Det rättsliga
en slutet polisstyrelsens försök att göra sig av med polisman B torde ha haft kraftigt avkylande verkan på andra initiativ i liknande riktning.
en Situationen synes samtidigt ohållbar. Vi frågar oss om rätt slutsatser dragits det ärendet och de granskningsåtgärder som företagits. Vår
av
308 Polisspåret
slutsats av den genomgång vi gjort är att det krävs förändringar vad gäller de rättsliga möjligheterna att granska polismäns vandel och att göra sig av med dem som visat sig uppenbart olämpliga.
4.2 inom PU
Polisspårets hantering
4.2.1 Översikt
Redan de första dagarna efter mordet inflöt tips och aktualiserades uppslag angående personer inom polisen som eventuellt kunde ha med brottet att göra. Hans Holmér beslöt i ett tidigt skede den 6 — mars 1986, enligt vad Juristkommissionen fann utrett att dessa polis- ärenden skulle hanteras i särskild ordning, härom strax. mer Vid sidan av polisärendena utreddes tips angående polisbilar som rört sig i området kring mordplatsen och iakttagelser walkie-talkies. av Dessa uppslag utreddes av våldsroteln vid Stockholmspolisen se Parlamentariska kommissionens skrivelse till regeringen den 21 december 1987, fogad som bilaga till dess betänkande, SOU 1988:18. Någon särskild förundersökningsledning förekom inte för polisärendenas del, utan de hörde i det hänseendet med den samman övriga utredningen och förundersökningsledare därmed Hans var Holmér. K.G. Svensson beslutade om tvångsmedel i ett polisärende polisman L i mars. När Claes Zeime övertog förundersökningsledningen vidtogs inga särskilda åtgärder i denna del utredningen. I av september 1986 fick han en föredragning rörande samtliga polisärenden. Per-Göran Näss har uppgivit att han uppfattade det så att Claes Zeime tog över ledningen förundersökningen successivt och av att ansvaret för polisärendena övergick till denne i augusti 1986.19 Själva ärendena synes ha legat kvar hos säkerhetspolisen fram till april 1988, då kriminalinspektören Jan S överlämnade dem till PU. Det rörde sig då enligt Jan S om uppskattningsvis 40-60 ärenden. Enligt Hans Ölvebro det fråga 48 ärenden. De handlades fortsättvar om ningsvis på enheten för inre spaning. Den 1 juli 1990 bildades en specialenhet. Där handlades polisärendena under fem år. Efter den 1 juli 1995 har de hanterats på samma sätt övriga uppslag. som Sammanfattningsvis utreddes polisärendena alltså i särskild ordning med biträde av Säkerhetspolisen fram till strax efter det att Hans Ölvebro tillträdde spaningsledare. Därefter har de hanterats som i själva
19 Samma uppgift lämnad av Hans Holmér enligt PK-rninnesanteckningar nr 41.
Polisspåret 309
utredningen, varvid särskilda överväganden i någon mån styrt hanteringen.
Närmare om hanteringen under den första tiden
Vid Juristkommissionens avrapportering av brottsutredningen fram till den 4 februari 1987 fanns ett trettiotal polisärenden i vilka den utpekade polismannen hade kunnat identifieras. Samtliga dessa uppslag synes då ha bedömts vara utredda.
Att polisärendena utreddes i särskild ordning innebar enligt Juristkomrnissionen och Parlamentariska kommissionen att de handlades vid Säkerhetspolisen, där byråchefen Per-Göran Näss, som också ingick i spaningsledningen, ansvarade för utredningen. Detta torde allmänt ha uppfattas så att ärendena utreddes och bedömdes självständigt instans avskild från utredningen i övrigt. Så
av en som var
det inte. Dessa ärenden låg under samma ledningsgrupps- och förvar undersökningsledningsansvar som alla andra utredningsuppslag. Ansvaret för hur polisärendena skulle hanteras låg ytterst hos Hans Holmér; det var t.ex. denne som ytterst beslutade när ett uppslag var färdigutrett.
Av det sagda framgår att hanteringen av polisärenden inte låter sig beskrivas fullt så enkelt som att den sköttes av säkerhetspolisen. Det första årets utredningsorganisation innebar i stället följande. Förundersökningsledaren överlämnade polisärendena till byråchefen vid säkerhetspolisen Per-Göran Näss. Det bör påpekas att Säkerhetspolisen vid denna tid ålagts att bistå spaningsledningen och i så måtto var underställd denna. Per-Göran Näss tog ställning till behovet av utredningsåtgärder. Eventuell utredning ombesörjdes av en kriminalinspektör vid Säkerhetspolisen, Jan hade avdelats för ändamålet.
som Han anlitade i sin tur vid behov annan personal från Säkerhetspolisen. När utredningsåtgärderna var utförda bedömdes ärendet av Per-Göran Näss, som slutbedömde det för säkerhetspolisens räkning. Därefter föredrog han det för Hans Holmer.
Per-Göran Näss uppfattade gången så, att han hade att för spaningsledningens räkning utreda förekommande polisärenden och återrapportera dem dit. Det sedan spaningsledningen, där den
var övergripande bilden utredningsläget fanns, som hade att bedöma
av
2° sou 1987:72 73-,Parlamentariska kommissionen skrivelse 87-12-21, åter-
s. given i SOU 1988:18 s. 216 ff. 21Den tidigare Palmekommissionens utfrågning Per-Göran Näss och Jan S
av den 26 mars 1996.
310 Polisspåret
ärendet. Att det måste gå till det sättet var närmast en självklarhet, eftersom det inte kunde tal att bedriva utredning vissa
vara om en av brottsmisstankar skild från den kunskap som i övrigt insamlades
om brottet. Av det skälet var det enligt Per-Göran Näss viktigt, att så fort det sig göra lät, återföra de utredda polisärendena till spaningsledningen. Per-Göran Näss själv avskuren från åtskillig kunskap
var om utredningsläget och det gällde i än högre grad Jan för
som kommissionen beskrivit att den kunskap han hade om utredningen, fick han via massmedia. Det betyder att Per-Göran Näss och Jan S utredde de uppslag de tilldelades utifrån den information ingångstipsen
som innehöll.
Per-Göran Näss har vidare uppgivit att de uppdrag han fick gällde enskilda polismän som misstänkta gärningsmän. Det var, med ett undantag, i princip aldrig fråga om att utreda de utpekades eventuella delaktighet i en sammansvärjning eller de på annat sätt kunde ha
om någon koppling till brottet. Om han skulle ha fått uppdrag det slaget
av hade han hanterat dem helt annat sätt. Men det fick han alltså inte och det var inte hans uppgift att ta egna initiativ i den riktningen. Att utredningen utfördes av säkerhetspolisens personal innebar enligt vad Per-Göran Näss och Jan S uppgivit för den tidigare Palmekomrnissionen inte heller att säkerhetspolisens kunskap beträffande politiska extremgrupperingar, personer som bedömts utgöra säkerhetsrisk etc. togs i anspråk. Poängen med att anlita säkerhetspolisen låg i princip enbart i att det var en från polisen i övrigt organisatoriskt skild
avdelning. Hans Holmér har för Juristkommissionen uppgett att utredningen inte kunde ligga klagomålssektionen, normalt utreder
som brottsmisstankar mot poliser, eftersom denna inte representerad i
var
ledningsgruppen, men att säkerhetspolisen, som var representerad, var
lämplig just för att den var fristående från Stockholmspolisen
Enligt Per-Göran Näss fanns det från utredningssynpunkt direkt
en nackdel med att polisärendena hanterades detta sätt. De utredde
som dem hade, som nyss framgått, inte full kunskap om utredningen, vilket innebar en risk för att de missade någon aspekt i undersökningen. De som satt i spaningsledningen fick i sin tur inte någon helhetsbild
av
22 Viss kontroll mot säkerhetsavdelningens personregister synes regelmässigt ha förekommit i polisärendena. Det framgår av flera uppslag att så skett. Vad Per-Göran Näss och Jan S åsyftade vid utfrågningen torde ha varit att man inte använde just kunskapen om extrernistgrupper som finns inom Säkerhetspolisen; kontrollen inskränkte sig till registerslagning. Detta bekräftas vår
av genomgång av polisärendena. 23Juristkommissionens utfrågning med Hans Holmér den 8 december 1987.
Polisspåret 311
polisärendena, eftersom de utreddes bit bort. Från effektivitets-
en synpunkt den valda modellen alltså inte optimal.
var
Hur Per-Göran Näss såg på uppgiften framgår av följande passus ur
utfrågningem"
Fråga: Kan man säga att den lilla gruppen inom Säpo arbetade som en
parallell mordutredning
Svar: Nej, långt därifrån. Vi sysslade med att handlägga dom tips vi fick in,
göra dom utredningsåtgärder vi bedömde vara möjliga och nödvändiga för att se om det fanns någon möjlighet att komma vidare med tipset eller
När kom fram till den nivån, då måste det tillbaks till huvudpotten så att
säga, för att syresättas, för att vi kom inte längre. Om vi hade fått ett kon-
kret uppdrag, exempelvis nu ska ni som Säkerhetsavdelning utreda möjligheten av att det inom svensk polis finns en organisation eller en samman-
slutning som kan ha konspirerat för att exempelvis rikta sig mot landets
statsminister, då hade det varit ett uppdrag. Då hade vi bedrivit en parallell utredning, så att säga.
Hans Holmér har i kontakter med den tidigare Palmekommissionens ordförande och sekretariat bekräftat Per-Göran Näss uppgift att det var han själv som fattade beslut även i polisärendena. Per-Göran Näss fick ärendena den reguljära vägen, utredde dem med hjälp av sina tjänstemän vid Säkerhetspolisen och föredrog dem sedan för Hans Holmér, som tog ställning till den fortsatta handläggningen. Föredragningama ägde rum ungefär en gång i veckan. Hans Holmér uppgav vidare att utredningen av polisärendena alltid och oavsett ingångstipsets innehåll tog sikte alibikontroll. Ledningsgruppen diskuterade under Hans Holmérs tid inte möjligheten av en konspiration inom polisen.
I säkerhetspolisens material finns en redogörelse för polisärendenas hantering. Den har upprättats av Jan S. Den bekräftar i huvudsak det som framkommit enligt ovan, dock med den nyansen, att säkerhetspolisens roll enligt denna redogörelse framstår som mer självständig, än vad den gjort i den tidigare Palmekommissionens utfrågning med Per- Göran Näss och Jan S. Redogörelsen är daterad i juni 1994 och har följande lydelse:
Promemoria avseende Rikspolisstyrelsens Säkerhetsavdelning RPS/SÃK, dvs. nuvarande Säpo, utredning av inkomna Spaningsuppslag omkring polismän i mordutredningen gällande dåvarande statsministern Olof Palme.
24 Den tidigare Palmekommissionens utfrågning med Per-Göran Näss den 26 mars 1996. 25PK-minnesanteckningar nr 41.
312 Polisspåret
Kort efter mordet statsminister Olof Palme den 28 februari 1986 utsågs undertecknad av Säpos dåvarande ledning till den ansvarige för utredningarna omkring spaningstips gällande polismän och detta med hjälp av ett antal utredningsmän. Chef och ytterst ansvarig för utredningarna vid Säpos ledning, var dåvarande byråchefen P-G Näss, som i sin tur fick ärenden för utredningen direkt, eller indirekt, från chefen för mordutredningen, dvs. länspolismästaren Hans Holmér. Även förundersökningsledar-
om skapet växlade mellan olika personer, var dessa:
Länspolismästare Hans Holmér Chefsåklagare K-G Svensson Överåklagare Claes Zeime eller Riksåklagarens särskilda åklagare i form av Axel Morath och Jörgen Almblad
Under min utredningsverksamhet hade jag direktkontakt endast med Zeime, Morath och Almblad i deras egenskap av förundersökningsledare. All övrig kontakt med förundersökningsledare gick via byråchefen P-G Näss. I sammanhanget kan det dock nämnas, att det från tid till annan var mycket svårt att få ett konkret svar frågan vem som faktiskt för-
var undersökningsledare och ansvarig för förundersökningen omkring mordet
I takt med att undertecknad och medarbetarna utredde de inkomna spaningstipsen fram till en punkt då ärendet enligt min och byråchefen P-G Näss bedömning för ögonblicket var färdigutrett, påtecknade Näss ett sådant beslut varefter det enskilda ärendet via undertecknad vidaresändes till Pa1megmppen Paul Johansson m.fl. för arkivering och eventuell ytterligare registrering. Det innebar alltså i klartext att jag aldrig låg på färdigutredda ärenden inom Säpo. På så sätt minskade kontinuerligt antalet ärenden som skulle utredas, även om givetvis nya ärenden hela tiden tillkom i form av Spaningsuppslag.
På grund av att det tämligen snart framstod uppenbart, att antalet
som Spaningsuppslag för utredning skulle bli rätt stort och inte ens till antalet kunde överblickas för framtiden, ifrågasatte undertecknad visavi byråchef P-G Näss om det inte var lämpligt med någon form av diarieföring vid Säpo av de ärenden som utreddes vid avdelningen omkring mordet. På grund av att ärendena redan diarieförts som spaningstips i förundersökningen och endast överlämnats till Säpo för vissa utredningsåtgärder utan arkivering, ansågs någon ytterligare diarieföring inte nödvändig. Av rent praktiska skäl, dvs. med tanke omständigheten att undertecknad personligen till och från fick förfrågningar omkring de enskilda ärendena, lät jag upprätta ett slags kombinerat diarium och minnesanteckningar genom anteckningar registerkort av varje inkommande/utgående ärende. På så sätt kunde de uppgifter lämnas omkring bland annat ärendets ankomstdag, diarienummer, anmälare, vem det avsåg och vad det gällde, tillika med givetvis när ärendet redovisades, etc. Inalles kom inte mindre
Polisspåret 313
än nittiofyra 94 registerkort att upprättas omkring ärendena och vilka
fortfarande finnes i förvar.
Förutom registerkorten finns en kopia av ett reversal från april 1988, som
utvisar vilka ärenden som vid tidpunkten fanns kvar vid Säpo och som
överlämnades till Rikskriminalen via polisintendent Roland Ståhl, för
fortsatt utredning i enlighet med de nya direktiv som givits omkring huvudmannaskap för bedrivandet av utredning omkring polismän. Till detta kommer diverse andra handlingar, som förvaras av undertecknad under dom år som gått, men som nu önskas tillförda Säpos arkiv omkring Palme-mordet. Något senare kommer undertecknads samling av tidningsurklipp omkring Palme-mordet och dess påstådda polisinblandning, för tiden mars 1986
-
april 1988, att sammanställas och tillföras Säpo-arkivet.
De nämnda registerkorten jämte ett stort antal tidningsurklipp finns mycket riktigt arkiverade hos säkerhetspolisen. De innehåller handskrivna, kortfattade anteckningar med i princip det innehåll som beskrivs i promemorian; vad saken gällt framgår dock inte alltid för en utomstående. En kan förekomma på flera kort, det rör sig så-
person ledes inte om 94 personer. Alla kort avser inte polismän och en del kan inte knytas till någon identifierad person. I sak ger registerkorten ingen för den utomstående substantiell information, vilket inte heller synes ha varit meningen, eftersom syftet alltså endast var att upprätthålla en viss ordning i materialet, i frånvaro av gängse diarieföring.
Förundersökningsledningens roll
Sedan förundersökningsledningen även i denna del övergått till åklagare synes förundersökningsledningen ha förhållit sig tämligen passiv till såväl polisspåret som polisärendena. Det är delvis naturligt, med tanke på hur arbetet med förundersökningsledningen varit upplagt. Inget polisärende har nått någon grad av misstanke i mordutredningen och de har därför stannat inom polisen, även om de varit föremål för något slags granskning av åklagare.
Kommissionen har vid några tillfällen upplysts att Riksåklagaren låtit gå igenom polisärendena och att promemorior upprättats över dessa genomgångar. Kommissionen har sedermera också fått del av dessa promemorior. De är emellertid extremt kortfattade och innehåller ingen annan information, än upplysningen att en uppföljning av tips mot polismän skett och att ingenting i materialet givit anledning till skälig misstanke mot någon enskild polisman eller grupp av polismän.
314 Polisspårer
Den senaste promemorian är daterad 1995-10-25 har i sin helhet följande lydelse:
Tips angående polismän
Denna dag har uppföljning skett av ifrågavarande tips. Tidigare
genomgångar har gjorts dels under tiden april-maj 1993 dels ock under
september-oktober 1994.
Ingenting i det tillkommande materialet ger anledning till skälig misstanke
mot någon enskild polisman eller grupp av polismän.
Anders Helin
Den andra promemorian, också den undertecknad av Anders Helin, är daterad 1994-11-23 och har en snarlik lydelse.
Förundersökningsledningens arbete med polisärendena synes alltså ha bestått i en genomgång i efterhand av företagna utredningsåtgärder samt bedömning av om dessa varit tillfyllest, vilket de bedömts vara.
Sammanfattande anmärkningar
När man skall granska hur polisärendena hanterats är det viktigt att hålla den distinktion Juristkommissionen pekade i minnet. Det har inte varit fråga om att utreda brottsmisstankar i juridisk mening utan om att följa upp och kontrollera spaningstips. De regler som finns om utredning av brottsmisstankar mot poliser är alltså inte direkt tillämpliga.
Den egentliga brottsutredningen avseende statsministermordet kan inte heller utan vidare delas så att olika enheter självständigt ut-
upp, reder olika uppslag. Arbetsuppgifterna kan delas, själva utred-
men ningen är odelbar.
Det problem utredningen ställdes inför när uppslag angående poliser aktualiserades var alltså inte alldeles lätt att ta ställning till. I realiteten
26 "De tips som kommer in vid ett spaningsmord har en delvis annan karaktär än en anmälan om brott. Det rör sig som regel om uppgifter om iakttagelser vilkas samband med brottet kan vara ganska oklara. Sådana tips ger som regel inte grund för någon egentlig misstanke. Inom ramen för förundersökningen bearbetas de olika tipsen. De läggs så småningom till handlingarna när utredningen i den delen inte kan föras längre. Även ett tips färdig-
om anses som bearbetat vid en viss tidpunkt kan det tas upp nytt så snart det finns anledning till det, t.ex. därför att det har kommit fram nya uppgifter. Att ett tips läggs sidan kan inte jämföras med t.ex. att en förundersökning som baserar sig på en brottsanmälan läggs ned." SOU 1987:72 160
s.
Polisspåret 315
synes Säkerhetspolisen under Per-Göran Näss ha kommit att fungera som en förhörsgrupp, med uppgift att kontrollera utpekade personer och de uppgifter som fanns i respektive uppslag. Det innebar inte
trots att det allmänt uppfattades så att ärenden skildes ut och be-
dömdes självständigt av säkerhetspolisen. Att säkerhetspolisens självständiga ansvar för dessa utredningsuppgifter inte gick längre än vad det gjorde kan emellertid knappast föranleda någon kritik, eftersom det från effektivitetssynpunkt hade varit fel att förfara något annat sätt än man nu gjorde. I detta fall har det inte funnits något realiserbart alternativ till att polisen fick utreda också eventuella misstankar mot poliser, eftersom det alternativet skulle ha inneburit att polisen fråntogs hela mordutredningen.
Samtidigt har det i detta ärende, precis som i andra fall då misstankar kan riktas mot poliser, funnits ett starkt behov av extern kontroll över utredningen. Det hade av det skälet precis som Jurist-
kommissionen funnit varit naturligt och riktigt att låta åklagare ta
ställning till alla polisärenden. Det var en brist att så inte skedde under den tid då förundersökningen leddes Hans Holmér. Efter det att
av Claes Zeime inträtt som fönindersökningsledare föredrogs samtliga polisärenden för honom under sensommaren 1986. Formellt sett hade man därmed åstadkommit en acceptabel ordning.
Den kritik som Per-Göran Näss inför den tidigare Palmekommissionen riktat mot utredningsordningen, dvs. att man riskerade att förlora kunskap genom att lägga utredningen en från den övriga utredningen avskuren avdelning synes inte fullt ut beakta att den slutliga bedömningen ändå gjordes av spaningschefen. I teorin återfördes kunskapen på det sättet till utredningens centrum. Att detta inte fungerat särskilt väl, med tanke hur själva utredningen centraliserats till just spaningschefen m.m. Hans Holmér är en annan sak, som redan utförligt belysts och kritiserats av tidigare kommissioner.
Att utredningen av polisärenden lades Säkerhetspolisen" har också uppfattats som en garanti för att eventuell extremism bland de förekommande poliserna skulle fångas upp och beaktas. Något syfte av det slaget hade organisationsformen som framgått inte och säkerhetspolisen användes heller inte det sättet vid utredandet av de enskilda uppslagen. Några försök att allmänt inventera vilken information som fanns om polismän gjordes inte, t.ex. synes inte ärendet SK 8-82 med bl.a. uppgifterna om de s.k. herrmiddagarna ha kommit till användning. Säkerhetspolisens handläggning av polisärendena framstår i det ljuset enbart som en organisatorisk fråga det var avdelningens avskildhet
man ville använda, inte dess kunskaper.
Som framgått ansåg Juristkommissionen att det hade varit fördel
en om uppslag avseende poliser hade särbehandlats, så sätt att åklaga-
316 Polisspåret
ren hade tagit direkt ledning av utredningsarbetet i dessa delar. Med tanke den bedömningen hade det varit naturligt om förundersökningsledningen fortsättningsvis, efter omorganisationen, skulle ha tagit mer aktiv del i polisärendenas hantering än vad som kom att bli fallet.
Förundersökningsledningens roll i detta hänseende har emellertid varit passiv. Delvis har detta varit en följd av den allmänna arbetsfördelningen mellan åklagare och polis i detta utredningsarbete. Förundersökningsledningen kan också sägas ha tagit en större del i utredningen av polisärendena än i övrigt genom de genomgångar av tips mot polismän som synes ha förekommit med viss regelmässighet. Hur grundliga dessa genomgångar varit kan inte bedömas, eftersom den dokumentation de efterlämnat är intetsägande. Dokumentationen i form av de ovan relaterade promemoriorna tyder, liksom de samtal vi haft med förundersökningsledningen om polisspåret, dock att detta varit en oprioriterad del av utredningsarbetet.
4.3 och utredningsresultat Utredning
4.3.1 Allmänt
om polisärendena
Under den tidigare Palmekommissionens arbete gjordes en dokumenterad inventering av de ärenden i brottsutredningen som kan hänföras till polisspåret. Ca 130 uppslag redovisades. De hade framtagits med hjälp av PU:s dataregister, där samtliga ärenden vari polismän utpekas enligt vad som sägs i redovisningen försetts med ett prefix. Dessa uppslag har varit föremål för förnyad genomgång i Granskningskommissionens arbete. Majoriteten dem utgår från mycket tunna ingångstips
av och nästan inget har fått ökad substans i och med företagna utredningsåtgärder. Återkommande delar i ingångstipsen är vapenintresse, likhet med fantombilden eller skuggan, påstående om aversion mot socialdemokratin, palmehat eller uttalad politisk extremism.
Tydliga kopplingar till mordet tidsmässigt, geografiskt eller annat
orsakssamband är sällsynta. Materialet utgör inte heller en samling av
brottsmisstankar mot polismän utan snarare en samling av uppgifter som kunnat bedömas som värda att kontrollera, eftersom ärendet och utredningsläget varit och är sådant att inga stenar bör lämnas ovända. Det betyder att många av de förekommande tipsen tagits allvar trots
del anmälningarna närmast verkar ha gjorts på måfå. Någon att en av gång kan man därvid skönja en förhoppning från anmälarens sida att erhålla del i den utlysta belöningen; andra gånger rör det sig relativt tydligt om anmälare som kan misstänkas ha en gås oplockad med den som utpekas. Åtskilliga är anonyma.
Polisspåret 317
Som redan Juristkommissionen påpekade måste polisens utredande av tips m.m. vid ett spaningsmord skiljas från utredande av egentliga brottsmisstankar. Utredningsläget kan sådant och det har det
vara varit i detta ärende att även långsökta och till chansartade efter-
- synes forskningsåtgärder trots allt ter sig värda att genomföra. Beträffande polisärendena tillkommer den omständigheten att det för polisen kan upplevas som särskilt angeläget att undanröja grogrund för den misstänksamhet, som kan väckas hos allmänheten, om inte uppslag
angående den egna yrkeskåren utreds noga. De polisärenden vi gått igenom präglas många gånger av just detta: en vilja att visa att enskilda polismän närmast utreds mer noggrant än andra utpekade.
Inom PU finns en i mars 1996 upprättad förteckning över polisärenden Identifierade poliser som tipsats i utredningen. Förteckningen upptar 67 uppslag. I förteckningen anges bl.a. "orsak", definierat som huvudorsaken till att vederbörande polis blivit tipsad". En sådan orsak är "åsikter", varvid det heter att då åsikter angivits kan det innefatta bl.a. extrema åsikter, Palme-fientliga uttalanden, uppträtt mystiskt etc", dvs. det är fråga om en vid definition.
I 24 fall har endast åsikter angetts som orsak till tipset. I ytterligare 9 fall har åsikter angetts tillsammans med någon omständighet,
annan vanligtvis vapen. I 12 fall anges fantombilden ensam som orsak, i ytterligare ett fall finns den med tillsammans med annan omständighet. I 6 fall anges vapen som orsak, i ytterligare 8 fall tillsammans med annan omständighet.
Det är svårt att sammanfatta anledningen till förekommande tips så grovt. Helhetsbilden är dock tydlig och den bekräftas av vår genomgång materialet. Åsikter, likhet med fantombilden samt vapeninne-
av hav eller vapenintresse är de dominerande misstankarna bakom tipsen. Åsikter skall då alltså förstås i vid mening, det kan t.ex. innefatta att en berusad polisman i ett privat sammanhang ha gjort
uppges aggressiva uttalanden om Olof Palme eller socialdemokratin.
Det betyder att ingångstipsen i stort sett genomgående har ett mycket begränsat samband med själva brottet. Detta innebär i sin tur att polisärendena sammantaget inte framstår som en central och viktig del i den egentliga brottsutredningen. Det rör sig från den utgångspunkten snarare om utredningens periferi. Det betyder inte att det saknats skäl
27sou 1987:72 s. 160 citerat ovan s. 61. 28 Skillnaden i förhållande till den tidigare Palmekomrnissionens
av oss uppföljda genomgång, som alltså omfattar fler uppslag 132, består bl.a. i att den senare innehåller flera uppslag angående samma polisman och uppslag där en utpekad polis inte kunnat återfinnas eller som inte nödvändigtvis behöver avse poliser över huvud taget.
318 Polisspâret
att utreda dem, utredningsåtgärdernas angelägenhetsgrad måste
men beaktas vid bedömningen av hur de prioriterats och utförts.
Mot den angivna bakgrunden finns det ingen anledning att redogöra för samtliga polisärenden. Redovisningen här inriktas i stället på de utredningsåtgärder är relevanta för bedömandet hur polisspåret
som av utretts. Därvidlag har det också sitt intresse att mer stickprovsvis redovisa del uppslag inte har med diskussionen kring polis-
en som spåret att göra.
4.3.2 Uppslag inriktade enskilda personer
Allmänt
I detta avsnitt redovisas utredning som förekommit mot personer som kan sägas ha beröring med diskussionen kring polisspåret. Redovisningen och därmed urvalet styrs av den utredning som faktiskt förekommit inom PU rörande polisärenden. Som framgår är det ibland ganska slumpmässigt mot vilka och med vilken inriktning utredningsåtgärder kommit att vidtas.
Polisman A
Polisman A var en vapenintresserad och vapenkunnig polis som vid tiden för mordet tjänstgjorde vid Stockholmspolisen, där han arbetade i Norrmalmspolisens piketstyrka. Kort efter mordet lämnade han sin tjänst för att driva egen verksamhet med vapenhandel, något han påbörjat redan tidigare. Verksamheten bedrevs tillsammans med en f.d. militär. I den rollen levererade polisman A vapen och skyddsutrustning till polisen, bl.a. till mordutredningen under Hans Holmér. En tid efter mordet anställdes han vid Televerket Radio, en anställning han dock inte innehade särskilt lång tid. Hans namn aktualiserades tidigt i utredningen genom ett tips angående vapeninnehav och intresse för nazismen. Intresset för polisman A återuppväcktes och kulminerade i samband med uppdagandet hans inblandning i den insmuggling av
av buggningsutrustning, som förekom i den s.k. Ebbe Carlsson-affären. Stora mängder och ammunition togs då i beslag hos A, liksom
vapen diverse föremål som tydde att A sympatiserade med nazismen.
Polisspåret 319
Översikt över utredningsåtgärderna 29
Polisman A har varit aktuell i utredningen i ett antal omgångar. Den första påbörjades efter ett anonymt tips den lO 1986 från
mars en person som uppgav sig vara tidigare kamrat med A. Enligt tipsaren innehade polisman A en magnumrevolver, motståndare till det
var socialdemokratiska partiet samt hade under skoltiden varit intresserad av kriget och nazismen. Det är troligt att utredningen då initierades även utifrån allmänna kunskaper inom polisen polisman A:s
om person. Utredningen avslutades rätt snart med ett beslut om att uppslaget skulle läggas ad acta; beslutet är icke daterat.
I juni 1986 korn ett tips från en uppgiftslämnare, hade besökt
som polisman A:s hem och då iakttagit bl.a. hel del Efter ut-
en vapen. nya redningsåtgärder lades även detta uppslag ad acta, den 28 augusti. Dessförinnan, den 19 augusti, hördes dock polisman A tämligen ingående av säkerhetspolisen. Detta är det första dokumenterade förhöret med polisman A.
En tredje omgång synes ha inletts i mars 1987, då ett anonymt, Ospecificerat tips angående polisman A och dennes affarskollega den f.d. militären inkom. I det skedet handlades uppgifterna A inte
om längre vid Säkerhetspolisen. Några egentliga utredningsåtgärder
synes emellertid inte ha vidtagits i detta sammanhang, dokumentationen
av att döma.
Den fjärde utredningsomgången utlöstes av den s.k. Ebbe Carlssonaffären 1988. Ett flertal tips kom då in, ett resultat
som av uppmärksamheten kring bl.a. polisman A. A hördes särskilt ett vykort
om med en gåtfull text, vykortet hade beslagtagits hos polisman A tillsammans med ammunition och bilder polisman A där han
vapen, av utförde nazistiska symbolgester. Ett hans provsköts. PU
av vapen övertog flera av de beslag tullen gjort hos polisman A. I denna
veva hölls även ett förhör med A. I protokollet uppges att förhöret är
en komplettering till ett förhör som hade hållits två år tidigare; PU intresserade sig åter för polisman A:s alibi.
29Här återges de åtgärder återspeglas i PU:s material. Det finns
som även en akt över polisman A hos säkerhetspolisen. Den innehåller en del senare handlingar angående A:s vapenhandel och uppgifter förhållandena vid Tele-
om verket Radio, där polisman A under juni till december 1986 var säkerhetschef det synes ha förekommit misstankar om att A tog egna provisioner i samband med upphandling och andra liknande oegentligheter, men inget i handlingarna bestyrker misstankarna. I akten finns även handlingar berör PU:s intresse
som för A. När innehållet i dessa handlingar tillför informationen i PU-materialet något av intresse har detta anmärkts.
320 Polisspåret
En femte utredningsvända förekom 1989-90 i anledning av ett tips om ett vapen, som skulle ha ägts av polisman A.
I uppslaget finns ett läkarintyg angående polisman A. Det utfärdades 1992 läkare vid Södersjukhuset och gäller A:s tillstånd
av en när han skrevs ut den 28 februari 1986. Intyget synes medge slutsatsen att utredningen angående polisman A:s alibi inte bedömdes som avslutad vid denna tidpunkt.
Försommaren 1993 hölls så de mer ingående alibiförhören med
träffat polisman A under morddagen och mordkvällen. personer som De får betraktas uppföljning ursprungstipsen. Alibiutred-
som en av ningen beträffande A hade vid denna tid således pågått från mars 1986 till 1993, dvs. i närmare sju och ett halvt år.
sommaren
Sammanfattningsvis har följande förhållanden kring polisman A, såvitt framgår PU:s dokumentation, varit föremål för mer eller
av mindre grundlig utredning:
hälsotillstånd och förehavanden morddagen lägenheten Regeringsgatan 85 vapeninnehav, inklusive provskjutning innebörd och bakgrund till det vykort som ingick i tullbeslaget påstående att polisman A efter mordet sålt en revolver
om
Utredningsresultat Beträffande hälsotillstånd och alibi finns en den 24 mars 1986 daterad promemoria från Säkerhetspolisen, med följande innehåll:
Enligt en säker och tillförlitlig källa, vilken önskar vara anonym, har föl-
jande inhämtats rörande polisman A.
Polisman A lades in med sprucken blindtarm den 21 eller 22 februari 1986.
Den 26 mars besöktes polisman A, och han var då i kondition att ens klä
sig själv. Även besöktes polisman A och vid detta tillfälle
den 27 mars
iakttogs att han knappt var kapabel att själv. Den 28 februari skrevs
han ut egen begäran, då han inte trivdes. Polisman A var placerad i en
sal med 3 äldre Polisman A sjukskriven till den 1 april 1986.3
män. är
Från denna tid finns även en kort promemoria om polisman A:s vapen och vapenhandel. Det torde emellertid vara utredningen kring
3° Troligen rör det sig felskrivningar, när besöken dateras till den 26 och 27
om mars, inte minst med tanke att promemorian är daterad den 24 mars. Antagligen avses den 26 och 27 februari. 31 Denna promemoria finns inte i säkerhetspolisens akt polisman A,
om se vidare nedan under Övrigt.
Polisspåret 321
hälsotillståndet som föranledde det odaterade avskrivningsbeslut, som antecknats ursprungstipset från den 10 mars och undertecknats av Per-Göran Näss:
Beslut
Då verkställd utredning visat att polisman A 1986-02-21--28 varit intagen
sjukhus för bukoperation och vid utskrivningen varit återställd skall
vidare åtgärder i saken vidtagas, då misstanke om brott föreligger.
Den 19 augusti hölls förhör med polisman A vid Säkerhetspolisen. Det odaterade beslutet får antas ha fattats före detta förhör, eftersom det finns ett nytt, inte närmare motiverat, beslut ad acta-läggning från
om den 28 augusti. Detta beslut, liksom förhöret, synes ha föranletts av de uppgifter som inkommit från den nedan omtalade uppgiftslämnaren.
I förhöret den 19 augusti tillfrågades polisman A om sina förhållanden morddagen och kvällen. Han uppgav att han skrevs ut kl ll och åkte hem till sin bostad Söder i taxi. Kl 19 fick han besök av en tjänsteman från Försvarets materielverk, FMV, vars namn han inte ville uppge. Vid 20-21-tiden fick han besök av två kollegor, varav en var Göran den andre kunde han inte komma ihåg namnet på. På natten, vid 1-2-tiden blev han uppringd av en piket-kollega, som berättade om mordet.
I förhör den 18 oktober 1988, ett förhör som enligt förhörsprotokollet utgör en komplettering till augustiförhöret från 1986, uppgav polisman A att han besöktes av kollegan Thord A eftermiddagen den 28 februari 1986, omkring kl 15-16 samt att det var Göran S som ringde på natten. På fråga sade polisman A vidare att FMV-tjänstemannen var Per A. Polisman A fick vid detta tillfälle även frågor om lokalen på Regeringsgatan 85. Den hyrdes från 1985 till hösten 1986 och var smygkontoriserad. Inga vapen förvarades där. Den var med till visshet gränsande sannolikhet inte uthyrd vid tillfället för statsministermordet. Endast polisman A och hans kollega den f.d. militären hade nycklar.
Den 28 februari 1992 utfärdades ett läkarintyg angående polisman A. Det begärdes in av PU i samband med uppgifter i massmedia om polisman A. Intyget är undertecknat av chefsöverläkaren Thomas I vid Södersjukhuset. I intyget sägs bl.a.:
Enligt min uppfattning är det osannolikt att polisman A skulle kunnat
företa några längre språngmarscher eller förflyttat sig snabbt i trappor inom
de närmaste dagarna efter sin utskrivning.
Joumalanteckningar finns bifogade. Thomas I hade inte undersökt polisman A eller själv haft honom som patient. Av intyget framgår att
322 Polisspåret
Thomas I uttalar sig om hur det typiskt sett förhåller sig med en patient som haft åkommor av det slag polisman A hade och undergått den behandling denne hade varit föremål för.
Försommaren 1993 hölls slutligen ett antal ingående förhör med personer som varit i kontakt med polisman A under morddagen.
Thord A uppgav följande. Han kom i kontakt med polisman A när denne var skjutinstruktör för livvaktsgruppen. Han hade haft en del flyktiga kontakter med polisman A, bl.a. hade han besökt denne i hans bostad några gånger. De hade inget privat umgänge, delade
men vapenintresset. Besöket morddagen vid 3-4-tiden var "en artighetsvisit; polisman A var ganska svag och inte intresserad av något längre besök. Thord A hade vid något tillfälle besökt Regeringsgatan 85. Det var en vanlig lägenhet, tungt möblerad. Hans intryck var att den var till för polisman A och den f.d. militärens gemensamma firma. Thord A hade inte medverkat med polisman A på något möte på Söder. Han hade på senare tid inte haft med polisman A att göra.
Göran S uppgav följande. Han jobbade vid tiden för mordet Norrmalm, i piketen. Göran S träffade polisman A 1982-83 i samband med skjutövningar där polisman A fungerade som skjutledare. Han hade sedan arbetat tillsammans med A som skjutinstruktör. Det var återkommande utbildning för framför allt piketpersonal. De hade inte annat än undantagsvis umgåtts privat. Besöket hos A mordkvällen mindes han dåligt, men han hade talat med kollegan Per H och kommit fram till att de jobbade civi1t den kvällen och var hemma hos polisman A. Även minnena väldigt diffusa kom han ihåg A
om var att var dålig och bar morgonrock. På frågan kan du komma ihåg hur han rörde sig" svarade Göran S: Han gick som en 95-åring, små steg och framåtböjd grund av smärta i magen. Det liksom det är den enda bild jag har av han. Såvitt Göran S kom ihåg var det ingen annan där samtidigt. Han mindes inte varför man besökte polisman A. Göran S
tjänstgjorde alltså mordkvällen och deltog i spaningarna på mordnatten. Han ringde till polisman A natten och berättade mordet. Skälet
om till att han ringde var bl.a. att de fick sitta och vänta en del. Han hade träffat A bara någon enstaka gång efter mordet i augusti/september -86 flyttade Göran S från Stockholm. Göran S fick frågor han hade
- om pratat politik med polisman A någon gång. Det hade han inte. Göran S hade inget minne av att ha besökt Regeringsgatan 85.
Per H uppgav följande. Han hade träffat polisman A när denne fungerade som skjutinstruktör. De umgicks inte privat. De besökte polisman A på mordkvällen, men Per H mindes inte exakt när. Han
var för övrigt inte helt säker att det var mordkvällen. De körde målad polisbil men var civila. Polisman A gick i morgonrock och var skröplig, han hade varit inne och opererats, Per H kom inte ihåg för vad. Han
Polisspåret 323
trodde att anledningen till besöket var att Göran som i likhet med polisman A var skjutinstruktör, skulle diskutera någon sådan angelägenhet med polisman A. Besöket kanske varade en halvtimma. Det diskuterades inget politiskt.
Per A, vid förhörstillfället avdelningsdirektör vid FMV, uppgav följande. Han hade känt polisman A sedan 1982 eller 1983. De träffades vid vapentester i samarbete mellan försvaret och polisen. De var bägge intresserade av skytte och vapen och träffades fortfarande. Polisman A var numera agent för en vapenfinna från vilken FMV köpte vapen. Före 1986 hade han varit hemma hos polisman A tre, fyra gånger, i samband med skjutövningar. Per A nämnde i sammanhanget bl.a. namnet på den f.d. militären. Av polisman Azs poliskollegor hade Per A träffat polisman F några gånger. Han hade fått höra att A låg
sjukhus med brusten blindtarm. Han kände en person vars far dött i den åkomman och visste att det var allvarligt samt beslöt därför att besöka polisman A och överlämna en chokladask fredagen den 28 februari efter arbetets slut. När han kom oanmäld till sjukhuset fick han veta
- att A skrivits ut samma dag. Han ringde då A och frågade han fick
om komma och hälsa på. Polisman A, som normalt framåt och hög-
var ljudd lät som ett litet barn egentligen. Per A kom dit vid sex-tiden och de satt och pratade någon timma. Polisman A var ensam. På fråga uppgav Per A att A rörde sig "väldigt dåligt". Skälet till att polisman A hade lämnat sjukhuset trots att han var så dålig var att han inte trivdes med miljön, personalen osv. Per A hade besökt kontoret på
- Regeringsgatan, troligen dock efter detta tillfälle. Han trodde att det var den f.d. militären som stod för den lägenheten. Den var liten och deras firma växte snart ur den. Efter besöket hade Per A åkt direkt hem;
han bodde då fortfarande hos sin mamma. Via försvaret, som hade
kontaktats av polisen, blev han omedelbart efter mordet tillfrågad om han kunde hjälpa till att identifiera mordkulan. På söndagmorgonen hämtades han av en polisbil och sammanträffade med Vincent Lange. Han kom fram till att det var en Winchester Western, kaliber .38 eller .357. Efter att ha fått upplysningar om kulans vikt förstod han att det var en .357 Magnum, på räfflorna kunde man se att det var en Smith Wesson eller någon av kopiorna. Sedan hörde han ingenting på många herrans år, förrän han kallades för provskjutning sin Smith
en av Wesson. Det var således det andra tillfället han hade haft med mordutredningen att göra och detta förhör var det tredje. Per A trodde
definitivt inte att polisman A har med mordet att göra. De hade aldrig pratat politik.
Av de uppgifter som de hörda sammantaget lämnade framgick vidare att polisman A betraktades som särpräglad, i olika hänseenden
324 Polisspåret
extrem och upptagen av sitt vapenintresse. Samtliga tillfrågades om polisman Azs politiska åsikter, vilka beskrevs som högerorienterade.
Beträffande vapeninnehav m.m. har utredningen gett följande resultat.
En uppgiftslämnare berättade vid ett förhör i juni 1986 om ett besök i polisman Azs hem, han gjort å yrkets vägnar. Bland diverse upp-
som slagna böcker fanns Mein Kampf. Bostaden var särpräglad. Under ett följande besök gjorde polisman A utfall mot Olof Palme. Uppgiftslämnaren beskrev polisman A helt oberäknelig, han växlade från
som total affekt till total avslappning på några sekunder. Uppgiftslämnaren hade funnit situationen olustig och associerat till mordet.
Polisen synes ha tagit fasta på uppgifterna om vapen. Polisman A fick frågor om dessa i förhöret den 19 augusti 1986. Han uppgav att han hade haft alla sina i behåll morddagen; inget var utlånat. I
vapen juni 1986 hade han besökts av några poliser i anledning av en ansökan om vapenlicens. Därvid hade hans vapensamling inventerats. Kort senare lades uppslaget ånyo ad acta; i ett beslut den 28 augusti 1986 anförde Per-Göran Näss:
Inkomna uppgifter om polisman Azs vapeninnehav föranleder vidare
åtgärd, då verkställd utredning visat att polisman A kan avföras från utred-
ningen.
I mars 1987 inkom ett anonymt tips angående polisman A och den f.d. militären. Det föranledde viss ny utredning. Den gjordes denna gång vid rikskriminalen och berörde de bägge utpekade och deras vapenhandel. Åtgärderna innefattade slagning, viss sondering bland kollegor m.m., men inga direkta förhör.
I juli 1988 redovisade SKL sina undersökningar kulor från prov-
av skjutning av vapen som tillhörde polisman A. Kulorna visade inga överensstämmelser med mordkuloma.
I oktober 1989 övertog PU beslag som hade gjorts i tullärendet. I det mycket omfattande materialet ingick bl.a. patroner av den typ som Olof Palme dödades med. Blyisotopisk jämförelse begärdes. Resultaten redovisades SKL i 1990. De torde få förstås så att kulorna inte
av mars visade någon överensstämmelse med proven avseende mordkuloma.
I juli 1988 hörde journalisten Björn H av sig och uppgav att tullbeslaget innehöll ett vykort med kryptisk text m.m. Vykortet hämtades omgående in till PU. Dess avsändare, Klas A, hördes.
32Vykortets löd "Svinet den andra sidan låter sej fortfarande förfäras
text av fantombilden, men järnvägsspåret blir allt hetare. Sätt dej snarast i förbindelse med Enskedemannen.
Polisspåret 325
Dennes sambo hördes samma dag för kontroll av Klas A:s alibi. Det framgår i uppslaget att Svenska Dagbladet innehållit en artikel om vykortet samma dag som tipset kom in och att Klas A i anledning av detta hört av sig till polisen. Dagen efter hördes polisman A om vykortet. Förhörsvittne polisman A:s begäran var polisman B. Polisman A var vid detta tillfälle anställd hos Protector AB, vilket synes ha varit hans eget företag. Inget av värde framkom; vykortet tycks ha varit ett privat skämt.
I december 1989 inkom ett tips från en anställd vid en vapenfirma angående en revolver Smith Wesson .357. Vapnet skulle vid tiden för mordet ha ägts av polisman A, som sedan sålt det till en Ove M. Vapnet var troligen en ombyggd 38:a med 2 l/2 tums pipa. Tipset är utrett och polisman A har lämnat upplysningar i uppslaget.
Utöver dessa utredda uppslag finns det en del uppgifter som inte synbarligen föranlett någon utredning, i vart fall inte någon utredning som uttryckligen inriktats på respektive tips.
Överåklagaren Ola Nilsson, som var förundersökningsledare i smuggelmålet mot bl.a. polisman A, vidarebefordrade i juli 1988 en uppgift från en person som ca ett halvår efter mordet hade hört ett samtal mellan polisman A och polisman B. De hade sagt att de visste vem som utfört mordet, men att man aldrig skulle kunna finna mördaren. Uppgiftslämnaren hördes PU. Han då att han inte
av uppgav uppfattat det som att polisman A och polisman B vetat vem mördaren var, utan snarare att de genom sina känningar i utredningen kollegor
som fungerade som livvakter Hans Holmér fått insikter om vem
som var mest intressant i utredningen. Förhörsprotokollet ger intryck av att uppgiftslämnaren något ville modifiera de uppgifter han enligt Ola Nilsson skulle ha lämnat till denne.
Ett underuppslag i utredningen från juni 1988 har följande bakgrund. Vid en diskussion inom PU angående polisuppslag drog sig kriminalinspektören Ingemar I till minnes att han en gång råkat höra fragment av ett samtal mellan polisman A och en viss person, här kallad NN. Samtalet utspann sig medan man väntade på en hiss i polishuset. Samtalet gick ut att Sverige var väg åt helvete och att något borde göras. NN hade sagt att det fanns folk som skulle se till att det blev ändring. Händelsen inträffade i december 1985 eller januari 1986. Ingemar I hade endast hört fragment och ansåg själv inte att man kunde dra några större växlar på det han hört. Han tillade att samtalet förts helt öppet och inte haft något konspiratoriskt över sig. Det be-
slöts sedermera att ett uppslag skulle skrivas över Ingemar I:s iakttagelser. Det skedde alltså i juni 1988, dagarna efter det att den s.k. Ebbe Carlsson-affären tagit sin början. När de beskrivna diskussionerna
326 Polisspåret
inom PU hade ägt rum framgår inte. Det finns ingen ytterligare utredning redovisad i anslutning till uppslaget.
Vid tiden för Ebbe Carlsson-affären förekom även tips om att polisman A liknade fantombilden. Dessa föranledde ingen särskild åtgärd.
Uppgifter om utredningen angående polisman A som framkommit i den tidigare Palmekommissionens utfrågningar Polisman A blev tidigt aktuell i utredningen. Uppslaget handlades av säkerhetspolisen. Per-Göran Näss och Jan S har inför den tidigare Palmekommissionen uppgett följande ärendet. Ingångsuppgiftema
om beträffande polisman A var inte mycket att ta på. "Realia" i ärendet var faktiskt enbart förhållandet att han hade vapen. Det fanns också någon uppgift om att han skulle ha extrema uppfattningar, men utöver det fanns inga påtagliga misstankar. Detta måste ställas i relation till utredningsåtgärdema; det fanns många väntande ärenden som var viktiga. Man fick relativt snabbt fram uppgifter om polisman Azs sjukhusvistelse och den brustna blindtarmen, bl.a. hade kollegor besökt honom dagarna före mordet. Det ansågs helt omöjligt att polisman A i sitt tillstånd skulle ha kunnat delta i en mordoperation den dag han skrevs ut. Det var en sådan skälighetsbedömning, som gjorde att man tyckte sig kunna lägga ärendet sidan.
Per-Göran Näss påpekade att den lokal polisman A disponerade på Regeringsgatan kunde ha varit av intresse, om platsen för mordet hade kunnat vara planerad i förväg. Men eftersom fakta i målet utesluter detta var lokalen enligt Per-Göran Näss ointressant.
Polisman Azs eventuella kontakter ledningscentralen hade inte utretts. Inte heller hade A satts i samband med högerextremism eller "herrklubbsmötena i Gamla stan. Utredama hade inte kontakt med den subversiva roteln inom säkerhetspolisen. Enligt Jan S var alla de poliser som utreddes i denna ordning extrema något sätt, det var i många fall skälet till att de dragit sig spaningstips. Men likväl saknades det tecken på en konspiration och utredningen inriktades inte det. Följande passus ur Utfrågningen är illustrativ:
Fråga: Vad tjänar då dom här utredningarna till om man inte så att säga
vidgar perspektivet utan bara hade ett smalt schakt att betrakta
Svar: Det måste ändå vara någonting som talar för att det finns en
konspiration, och de som ändå talade om konspiration det var privatspanare
och journalister som ville ha ett Pulitzer-prize. Deras önskedröm var ju, det
33 Uppgifterna och citaten i det följande är hämtade från den tidigare Palmekommissionens utfrågning med Per-Göran Näss och Jan S den 26 mars 1996.
Polisspåret 327
var alldeles uppenbart, alla privatspanares och joumalisters önskedröm
var att det skulle vara en polis som hade mördat honom. Man ville det,
det var uppenbart. Men återigen, vi var tvingade att hålla oss till realia
och det vi hade, det var alltså enskilda polismän, kanske de var
nazistsympatisörer, kanske var de långt ute på högerkanten annat sätt
eller extrema något annat håll. Men vi kunde aldrig se någon formation
eller något sådant som vi kunde göra oss nytta av i en förundersökning. Jag
kan aldrig säga att jag sett något sådant.
Beträffande det förhör som hölls av Jan S med polisman A i augusti 1986, där även Per-Göran Näss närvarade, upplystes att polisman A
var påtagligt nervös inför förhöret. Han var även spritpåverkad. När han informerades om att förhöret skulle gälla mordet statsministern blev han märkbart lättad. Per-Göran Näss och Jan S tolkade hans reaktion så, att han varit rädd för att förhöret skulle handla något annat. Det
om gjordes också vissa efterforskningar, men man kom inte längre än till att sätta det i samband med att han kort senare slutade sin anställning vid Telverket Radio, möjligen hade han förfarit oegentligt i något
upphandlingsförfarande.34
Hans Holmér sammanträffade den 14 maj 1996 med företrädare för den tidigare Palmekommissionen. Enligt de minnesanteckningar som upprättades uppgav Hans Holmér följande angående sin kännedom om polisman A.
Polisman A kände han till sedan tidigare bl.a. det sättet att A på RPS
---
uppdrag utrett behovet av ett nytt tjänstevapen. Polisman A var utbild-
ningsansvarig i vapenfrågor 70- och 80-talet. Hans Holmér visste att han
var vapentokig i en positiv mening, nämligen duktig vapen. Han var
även känd för sin Palme-fientliga attityd och högeranstrukna åsikter.
Uppslag som kom in i förening med vad som sålunda var känt om honom
samt hans omvittnade handlingskraft gjorde att en utredning gjordes be-
träffande honom. Såvitt Hans Holmér minns kom det fram att polisman A
var nyopererad vid tiden för mordet, men hur ärendet avslutades minns han
inte.
34 I säkerhetspolisens akt finns anteckning från dagen för förhöret 19
en augusti 1986. Den är gjord av Jan S och innehåller i princip de uppgifter som här återgivits. Det framgår att polisman A varit orolig för att förhöret skulle gälla hans arbete Televerket Radio. När det stod klart att det inte skulle göra det utan handla om statsministermordet pustade polisman A enligt anteckningen högt av lättnad. Jfr även säkerhetspolisens noteringar om förhållan-
dena vid Televerket Radio återgivet i fotnot ovan. 35PK Minnesanteckningar 41.
nr
328 Polisspåret
Uppgifter polisman A i andra uppslag
om Uppgifter om polisman A finns även i andra delar av utredningen, vilket framgår andra ställen i betänkandet, se särskilt avsnittet om Södermötet och samröret med Löjtnant X.
Polisman A:s delaktighet i den s.k. Ebbe Carlsson-affären 36
Som framgår annat ställe var polisman A involverad i den s.k. Ebbe Carlsson-affären. Han drogs in i den och tillsammans med två
genom polismän med vilka han tjänstgjort i Norrmalmspolisens piketstyrka, Per K och Per Polisman A åtalades därvid i juni 1989 för varusmuggling, valutabrott och olaga vapeninnehav, efter att under månadsskiftet juni-juli året innan ha varit anhållen i två dagar. Han friades från ansvar av Stockholms tingsrätt; polisman A ansågs ha begått de handlingar som lades honom till last under uppfattning att nödsituation förelåg. Han dömdes däremot till 40 dagsböter för olaga vapeninnehav. Svea hovrätt dömde honom emellertid till ansvar på samtliga punkter. Enligt hovrätten utgjorde förhållandena så som de
tilltalade i målet uppgav sig ha uppfattat dem -inte någon nödsituation. Hovrätten bedömde straffvärdet för polisman Azs brott som jämförelsevis högt och noterade att denne var den ende av de åtalade som agerat för ekonomisk vinnings skull. Polisman A dömdes till 120 dagsböter, 20 ansågs avtjänade de dagar han suttit anhållen.
varav genom
Domens bakgrund var för polisman Azs del att han i april 1988 hade kontaktats sin förre kollega Per K, som då hade i uppdrag att i
av tjänsten olika sätt biträda Ebbe Carlsson. Polisman A hade i ett tidigare skede Palmeutredningen levererat till Per K, då
av vapen m.m.
Hans Holmérs uppdrag. Per K bad denna gång polisman A undersöka möjligheterna att anskaffa avlyssningsutrustning och dörrkontroller. Polisman A ñck sedermera en lista specificerad utrustning. Han kontaktade ett företag i Hamburg, PK Electronics och fick klart för sig att utrustningen inte kunde inköpas den vägen för leverans till Sverige, utan att Rikspolisstyrelsen skulle komma att underrättas officiellt om utförseln från Västtyskland. Detta var inte lämpligt och andra alternativ övervägdes därför. Polisman A överenskom sedermera med en branschkollega i utlandet att denne mot en provision 250.000 kronor skulle köpa och föra ut utrustningen från
om Västtyskland till London, där den skulle levereras till A.
Polisman A beställde utrustningen hos PK Electronics; den kostade knappt halv miljon kronor. Leveransen skedde i huvudsak i två
en
36Se även den utförliga redovisningen i kapitel Avsnitt Y "Turkiet" PKK.
mer —
Polisspåret 329
omgångar. Efter diverse försök att lösa saken annat sätt reste A till London och tog hem, dvs. smugglade, godset via Arlanda den 28 april 1988.
Även den andra leveransen hämtades polisman A i London.
av Införseln över den svenska gränsen gick då till så att A reste med utrustningen till Köpenhamn, där han möttes av Per K, som kört ned från Stockholm bil han tidigare fått utanordnad från säker-
i en som hetspolisen. De for sedan gemensamt till Helsingör, där de tog färjan till Helsingborg. Polisman A reste som däckspassagerare medan Per K
förde bilen med utrustningen till den svenska tullkontrollen. ensam Avsikten var att de två skulle förenas andra sidan och fortsätta tillsammans till Stockholm. Per K blev emellertid föremål för kontroll i tullen och varusmugglingen avslöjades. När Per K inte dök upp tog polisman A sig egen hand till Stockholm. Detta var den 1juni 1988.
Övrigt
Kommissionen har i sin granskning av material hos Säkerhetspolisen stött på följande uppgifter om polisman A.
Den citerade promemorian från Säkerhetspolisen som daterats
ovan den 24 mars 1986, enligt vilken polisman A sjukhuset besöktes av kollegor dagarna före mordet, fanns inte bland de handlingar hos säkerhetspolisen kommissionen tagit del av. Däremot fanns andra hand-
som lingar, innehöll upplysningar kring sakförhållanden.
som samma
Bland handlingarna fanns således en handskriven anteckning ett registerutdrag. Enligt anteckningen, som inte finns i PU:s material och
är daterad den 18 mars 1986, var polisman A "känd av kollega som som vill framträda med namn. Polisman A kan ha haft med det inträffade att göra enl. denne. Event. skall A ha blivit utskriven från sjukhus efter bukoperation den 28/2. Enligt ytterligare en odaterad anteckning på samma registerutdrag står Besökt av kollega den 27/2, då denne låg på SÖS. Polisman A trodde då att han skulle bli utskriven den 28/2. Opererad för brusten blindtarm.
I säkerhetspolisens akt fanns vidare en utredningsanteckning daterad den 8 juni 1986, med följande lydelse:
Polisman A förekommer i avdelningens register men han skall någon
gång under åren 1982-1983 ha deltagit i möten arrangerade av en förening
vilken politiskt hör hemma långt ut högerkanten. Föreningen består av
poliser och åklagare och den leds av en person vilken har karakteriserats
en
som nazistsympatisör, med det kan påstås att hela föreningen som sådan
är nazistisk.
330 Polisspåret
Ann L känner den kollega vilken i sin tur känner polisman A och även besökte denne sjukhus den 27/2 1986, då polisman A opererats för blindtarmsinfektion och enligt uppgiftslämnaren skulle skrivas ut från sjukhuset den 28/2.
Slutligen fanns i polisman A:s akt en skrift från senare tid, en promemoria daterad den 14 augusti 1996, upprättad av Jan Den hänvisade till den just citerade utredningsanteckningen. Jan S hade inför sitt Sammanträffande med den tidigare Palmekommissionen tagit reda på vilka polismän som lämnat upplysningama A. Det Ann om var L och Lars B. Enligt promemorian hade Jan S talat med dessa den 26 mars 1996. Om Lars B står:
När han tillfrågades om han hade besökt polisman A sjukhuset vid något tillfälle under angiven tid, förklarade han jakande, att han hade besökt honom dagen för mordet på statsminister Olof PALME Förutom B var hela piketgruppen, dvs. 5-6 poliser, med vid polisman A:s sjukbädd vid tillfället. Polisman A låg vid tillfället i sin säng och hade mycket ont. Det kom B mycket väl ihåg från sitt besök hos honom.
Polisman B
Polisman B finns bakom några rätt uppmärksammade delar i polisspåret. De herrrniddagar med påstådd högerextrem prägel som organiserades för poliser under början av åttiotalet arrangerades av polisman B. Under mordnatten ringde en polisman till VD 1 och uttryckte tillfredsställelse över mordet. Det polisman B ringde. var som Polisman B är vidare identisk med det polisbefal, flyttades från som VD l grund av sin negativa hållning till kvinnliga poliser. Dessa förhållanden har behandlats framför allt i avsnittet ovan, om Stockholms polisstyrelses utredning om högerextrernism. Av utredningsmaterialet hos PU framgår att polisman B är bekant med polisman A, han uppträdde bl.a. som förhörsvittne vid något av förhören med denne. Beträffande polisman B finns ett uppslag i PU. Det består ett av anonymt telefontips från oktober 1987, där att en person uppgav polisman B, samma dag som det tillkännagavs att Hans Holmér avgått, hade jublat över detta. B hade vid tillfället bevistat ambassad, en troligen den australiensiska, där det skulle ha pågått fest till firande en av Hans Holmérs avgång. I december 1987 beslöt Per-Göran Näss att tipset inte föranledde någon åtgärd, "då uppgifterna på intet sätt kan ha betydelse för utredningen av Palmemordet. Polisman B förekommer -
Polisspåret 331
också tillsammans med polisman A i ett tips, se avsnittet om polisman A.
Förutom dessa uppslag, som alltså inte föranlett några vittgående åtgärder, har ingen utredning med sikte polisman B förekommit i PU.
Däremot har polisman B framgått varit föremål för
som ovan ingående granskning i Stockholms polisstyrelses rapport om högerextremism. Han förekommer också i Norrmalmsutredningen, som synes ha lett till att han omplacerades.
Vid Granskningskomrnissionens arbete har följande framkommit. Vid förfrågan hos Säkerhetspolisen angående polisman B upplystes att han inte förekommer annat än som säkerhetsgranskad det gäller för alla polismän. Polisman B är emellertid som framgått en centralgestalt i det avsnitt som kallas Projekt Adolf i säkerhetspolisens ärende SK 8-82. Förutom vad som framgår i redogörelsen för herrmiddagarna ovan, finns i en annan del av samma ärende två promemorior intagna under polisman Bzs namn. Den ena är den ovan nämnda promemorian från 1983 där herrmiddagarna omtalas första gången. Den andra är en promemoria från 1980 där det från fullt tillförlitlig källa uppges att en svensk polisman, identisk med polisman B, deltagit i ett möte med en nazistisk organisation Sveriges Nationella Förbund, i vilken han uppges ha varit välkänd.
Polisman C
Polisman C anställdes som polis 1979. Han tillhörde kretsen kring baseballigan. Polisman C har också omtalats i samband med att han hade varit aktiv för att få person från organisationen Bevara Sverige
en Svenskt, BSS, som hade gripits vid ett misshandelsbråk, släppt från arresten. Det har inkommit flera tips angående polisman C under utredningen, dock inget som är direkt knutet till mordet. I stället gäller tipsen vapeninnehav, tvivelaktiga åsikter och uppseendeväckande beteende.
Ingångstipset i huvuduppslaget angående polisman C kom i mars 1986. Uppgiftslämnaren pekade ut bl.a. polisman C som högerextremist och uppgav att denne ägde en s.k. magnurnrevolver. I Czs krets hade uppgiftslämnaren iakttagit en man som liknade en av fantombilderna skuggan.
I samband med att tipset lämnades utreddes polisman Czs anställningsförhållanden och vapeninnehav. Det företogs vidare kontroll vid Säkerhetspolisen C var känd och av var C befunnit sig vid tiden för mordet. Det gjordes även en provskjutning av polisman Czs Smith
332 Polisspåret
Wesson .357 Magnum. Kulorna kontrollerades dock inte förrän 1990, då SKL uttalade att inget tydde att kuloma utskjutits ur samma vapen som mordkuloma. Utredningen klarlade ganska snart att polisman C hade deltagit i en militärövning vid K 4 den aktuella tiden,
precist befann han sig morddagen övning utanför Överkalix. mer Polisman C hördes aldrig själv. I ett på ingångstipset antecknat Beslut 1986-08-13 skrev Per-Göran Näss:
Föranleder vidare åtgärd då verkställd utredning visat att polisman C vid
tiden för iakttagelser av "skuggan" fullgjort tjänstgöring vid K4 Arvidsjaur under sådana förhållanden att han kan avföras från utredningen.
I november 1987 inkom ett nytt tips. Det hade föranletts av den uppmärksamhet kring polisspåret som då förekom i massmedia. Tipsaren trodde att polisman C ingick i baseballigan och satte sin iakttagelse i samband med detta. Enligt uppgiftslämnaren hade polisman C på en pizzeria i småstad uppvisat ett "av den typ amerikanska
en vapen polisen använder. Händelsen skulle ha inträffat "för några år sedan.
Uppgiftslämnaren hade fått informationen från en annan person. När den personen kontaktades av PU visade det sig att även denne hade uppgiften i andra hand. Uppgiften kom ursprungligen från en man, beträffande vilken endast förnamnet var känt. Mannen bodde inte längre i staden, men det lämnades en del andra uppgifter om honom, t.ex. vad hans hustru hette och var han numera tjänstgjorde. Någon ytterligare uppföljning företogs dock inte.
Från december 1987 finns vidare utredningsanteckningar rörande baseballigan och polisman C:s placering där. Utredningen ledde till nya förhör med den ursprunglige uppgiftslämnaren och fotokonfrontation. Inga direkt nya uppgifter framkom dock. Kort därefter lades ärendet åter ad acta efter beslut av Per-Göran Näss. Polisman C hördes inte heller denna gång.
Med datering fem år oktober 1992, finns utrednings-
senare, en anteckning. Där konstateras att polisman C
varit föremål för omfattande utredning, varvid man bl.a. har kontrollerat
hans vapeninnehav och alibi för tiden, då Olof Palme mördades. Något
anmärkningsvärt har härvid inte framkommit.
Det noterades vidare att polisman C 1980 erhöll licens för en Smith Wesson .357 Magnum och att vapnet var provskjutet. Uppslaget bör möjligen knytas till vad som tidigare är känt och gjort beträffande polisman C, avslutade utredningsmannen.
Polisman C är även omnämnd ett flertal gånger i uppslaget angående Y se nedan. Det framgår där att polisman C var god vän
Polisspåret 333
med Y. Flera från varandra oberoende uppgifter i uppslaget pekar ett i skilda hänseenden extremt beteende från polisman C:s sida. Det finns vidare flera från varandra oberoende uppgifter om att polisman C förevisat vapen ett sätt som väckt uppseende.
Kommissionen har tagit del akt polisman C hos säker-
av en om hetspolisen. Sakligt sett innehöll den inget värt att notera i detta sammanhang, utöver det som redan framgått av materialet hos PU.
Utanför PU förekommer polisman C i polisstyrelsens utredning om högerextrernism, jfr Polisman C berörs i vart fall tre avsnitt i
ovan. av den utredningen: uppgiften att han sin fritid velat "kvittera ut
om
god vän, här benämnd Y, som gripits efter ett bråk mellan skinheads en och invandrare, påstående om en händelse Operabaren i Stockholm, där polisman C skulle ha uppvisat svensk flagga med hakkors fästad
en
kavajslagets undersida oklar tidpunkt och polismäns resor till Sydafrika.
Natten den 8 november 1986 greps 23 personer i Gamla stan i Stockholm, misstänkta för misshandel efter en attack en grupp invandrare. Samtliga gripna utom två, Y och en kamrat till denne, var s.k. skinheads. De gripna frigavs senare under natten efter konfrontationer och identifiering. Y kvarhölls dock eftersom han var bosatt i USA och inte hade fastställbar adress i Sverige. Kort efter det att Y:s kamrat hade släppts ringde polisman C till vaktdistrikt enligt vad
framgår den promemoria som vakthavande befäl vid vaktsom av distriktet upprättade. C uppgav sig vara kriminalinspektör samt
senare att Y och dennes kamrat ett hans bästa vänner. Polisman C
var par av sade vidare att Y inte var någon buse och att denne inte gjort något olagligt. C ringde sedan ytterligare en gång för att kvittera ut Y. Senare på natten infann sig polisman C polisstationen och bekräftade Y:s tillfälliga adress i Stockholm. Sedan uppgifterna kontrollerats släpptes Y, eftersom adressen därmed var fastställd.
Vakthavande befäl anmälde det inträffade till polisens klagomålssektion intemutredning. Biträdande länspolismästaren beslutade att inte föra saken vidare till åklagare, eftersom misstanke om brott inte förelåg. Händelsen uppmärksammades sedan i massmedia, varefter biträdande länspolismästaren beslöt att det heter i polisstyrelsens
som rapport, klarläggande syfte anmäla det inträffade till åklagare. Åklagaren höll förhör med den vakthavande kriminalinspektören och lade sedan förundersökningen med motiveringen att brott inte
ner förelåg. Polisstyrelsens utredningsgrupp inhämtade för sin del uppgifter från polisman C och de två polismän vid vaktdistrikt 3 som talade med denne under natten. I sin bedömning konstaterade polisstyrelsen att polisman C inte agerat i tjänsten:
334 Polisspåret
Frågan har i stället gällt det inträffade kan uppfattas så polisman C37 om att ett otillbörligt sätt allmänt sökt utnyttja sin ställning polis för att som förmå vakthavande befäl att frige Y38, eller agerandet endast är att om se som ett försök att identifiera och i övrigt lämna sådana upplysningar om Y att denne för uppfyllande av gällande regler skulle kunna friges.
Det kan konstateras att uppgift står mot uppgift vad gäller innehållet i det eller de telefonsamtal som utväxlades mellan polisman C och företrädare för VD Enligt vakthavande befäl skall polisman C ha ringt vid två tillfällen, varit mycket upprörd och uttryckligen sagt sig vilja kvittera ut Y.
Polisman C bestrider att han uttryckt sig på det sätt uppgetts liksom att som han skulle ha varit upprörd. Hans enda syfte med telefonsamtalet var att ge sådana informationer om Y att denne inte längre skulle behöva kvarhållas. Han kan vidare bara erinra sig ett telefonsamtal.
Gruppen gör bedömningen att då uppgift står mot uppgift, det icke är möjligt att belägga att polisman C ett otillbörligt sätt sökt utnyttja sin ställning som polis för att få Y frisläppt. --- Gruppen drar också slutsatsen att eftersom inget i utredningen tyder att polisman C utgett sig handla i tjänsten, det i vart fall icke skulle kunna fråga annat än ett vara om olämpligt beteende fritid, vilket inte enligt gällande regler kan föranleda någon disciplinär prövning.
Det upplystes avslutningsvis att Y inte, som tydligen påståtts i något sammanhang, lämnat landet efter det att han släppts. Kommissionen har nämnts tagit del polisman Czs akt hos som av Säkerhetspolisen, där det fanns en promemoria från 1986 med rubriken "Bevara Sverige Svenskt BSS Knytningar till personal vid - Stockholms pd och KVS Kriminalvårdsstyrelsen, vår anm.. Den behandlar bl.a. den här aktuella händelsen. Det framgår att Y vid det aktuella tillfället själv kände till polisman skulle fixa ut honom. att en Det hade inte gått att utröna hur Y, som alltså i polisens förvar, var kunde veta detta. En kontroll hade dock visat att "känd BSSen medlem, namnet här uteslutet,vilken är anställd vaktkonstapel i som arresten, tjänstgjorde denna natt". Det omtalas även att det känt att var personal vid Allmänna häktet var medlemmar i BSS. Polisstyrelsens utredningsgrupp bedömde även påståendet att om polisman C skulle ha iakttagits Operabaren då han visat nål upp en med en svensk flagga med ett hakkors fastsatt kavajslagets undersida. Det finns ingen uppgift när händelsen skulle ha inträffat. om Polisman C bestred inför utredningsgruppen kategoriskt beskyllningen. Ursprunget till uppgiften som tydligen förekommit i massmedia — -
37Polisman C var anonymiserad i rapporten och kallades där F. 38Jfr föregående not; Y benämndes K i rapporten.
Polisspåret 335
gick inte att härleda. Mot Czs bestridande fanns det enligt gruppen inget som talade för att den var riktig.
Slutligen identifierade polisstyrelsen polisman C som en av de sex polismän rest till Sydafrika. Resan hade för hans del ägt rum i
som februari 1987; han hade besökt svenska vänner som bodde där. Han uppgav sig inte ha arbetat eller deltagit i någon utbildning tillsammans med sydafrikansk polis. Polisstyrelsens bedömning resorna framgår
av ovan. Av utredningsakten framgår att polisman C var ovillig att medverka i utredningen av Sydafrikaresoma. Till skillnad från övriga berörda ville han inte yttra sig band och motsatte sig även i övrigt dokumentation av saken. Den som tar del av akten kan endast med viss svårighet få fram att den polisman som i utredningen benämns F är identisk med polisman C.
Polisman D
Tipset angående polisman D och buss 43 är ett av de tidigast omtalade spåren med anknytning till polisen. En gång torde det ha betraktats hela polisspårets upphov. Det utgår från iakttagelser
som som journalisten Lars K anmälde till utredarna om en man som strax efter mordet betett sig märkligt vid en busshållplats Birger Jarlsgatan, en hållplats som är belägen i en för mördaren möjlig flyktväg. Tidigt inkom också uppgifter från bussförare linje 43. Buss-
en förarens och Lars Kzs uppgifter kunde avse samma händelse, vilket ökade intresset. Redan ett tidigt stadium, men inte från allra första början, identifierade Lars K den han sett som polisman D. D in-
person gick i baseballigan. Tillsammans med polisman E han föremål
var för utredning i anledning Rolf Machnows död i det s.k. OT-rummet.
av Han friades från ansvar i polisutredningen och tilldömdes i flera tryckoch yttrandefrihetsmål skadestånd från de medier som anklagat honom för Rolf Machnows död. Polisman D är vidare utpekad i ett helt annat uppslag, av en person som i massmedia kallats vittnet Jerker.
"Buss 43 På den 3 mars 1986 inkom ett tips från Lars K.
morgonen Han hade åkt med buss 43 längs Birger Jarlsgatan mot Roslagstull, dvs. norrut, på mordkvällen vid tiden för mordet. Vid hållplatsen vid Eriksbergsgatan gick mystisk bussen. Mannen åkte dock inte
en man med utan gick igen innan bussen lämnade hållplatsen. Lars K
av återkom med sitt tips under eftermiddagen, han lämnade då något fler detaljer. Den 4 lämnade en bussförare i fortsättningen kallad
mars bussföraren ett tips om två mystiska personer som stigit buss 43 ungefär 23.30 vid Eriksbergsgatans hållplats. Ett odaterat tips från
336 Polisspåret
samma uppgiftslämnare och med likartat innehåll finns också i uppslaget. Det har lämnats vid personligt besök. Den mottog det
som har spaningsuppslaget antecknat att bussföraren inte verkade vara riktigt normal i huvudet. Den 5 mars lämnade Lars K samma tips igen, nu vid personligt besök. Han berättade då också att han den 4 mars identifierat mannen på bussen som polisman D. Han hade känt igen D då han besökte rättegång där D målsägande. Målet gällde
en var förtal i anledning av att Sveriges Television lämnat uppgift innebar
som att bl.a. polisman D gjordes ansvarig för Rolf Machnows död se Machnowfallet ovan. Den 9 mars återkom bussföraren till polisen angående de uppgifter han lämnat; han var rädd att hans tips kommit bort. Han preciserade med hjälp av bussens färdskrivare vissa tidsuppgifter.
Den 11 mars hördes Lars K vid säkerhetspolisen. Han lämnade
en fyllig berättelse, som låg i linje med vad han tidigare uppgivit. Han sade nu även att han trodde sig ha hört skotten och att han gått till rättegången för att kontrollera den han sett identisk med polis-
om var man E eller polisman D. Samma dag hördes bussföraren säker-
av hetspolisen.
Den 13 mars hördes polisman D, även han av säkerhetspolisen. Polisman D uppgav att han redan hade hörts den 11 Mordkvällen
mars. hade han varit hemma med sin fästmö. Poliserna föreslog att de skulle hålla ett omgående förhör med fastmön. Det ville polisman D inte, med motiveringen att det skulle kräva hämtning från arbetsplatsen och leda till förlust av lön. Polisman D ville att hon skulle kallas i vanlig ordning.
Den 14 mars hördes fástmön. Hon bekräftade att polisman D tillsammans med henne varit hemma under mordkvällen. Morgonen efter hade de väckts av polisman E, som ringde och berättade att Olof Palme var död. D och E skulle tillsammans besöka sin advokat kl 10 på lördagsmorgonen.
Samma dag hölls förhör med Lars K:s dotter. Lars K hade uppgett att han mordkvällen besökt en teater där dottern arbetade och sedan tagit buss 43 hem. Syftet med förhöret med dottern var att kontrollera det Lars K sagt. Innebörden av de uppgifter dottern lämnade att det
var var tveksamt om Lars K besökt teatern den aktuella kvällen. Några dagar senare bekräftade emellertid skådespelerskan Kim A i förhör att hon träffat Lars K på teatern på mordkvällen.
Den 18 mars hölls ett s.k. konfrontationsförhör med Lars K och bussföraren. Av förhörsprotokollet att döma verkade det tveksamt
om de hade åkt med buss.
samma
Den 20 mars hölls förhör med en annan bussförare, Unni E. Unni E körde buss 43 en senare tur under mordkvällen. Hon beskrev
en
Polisspåret 337
passande händelse vid Eriksbergsplan samt en person med Lars K:s signalement gick Ingmarsgatan. Unni E i senare förhör som av uppgav hon känt sig påverkad förhörsledarem vid detta tillfälle, se vidare att av nedan i avsnittet Sammanfattande anmärknzingar. I april hördes enligt vad framgick hade åkt en passagerare, som som med buss Lars K. Han uppgav att bussföraren var en man. samma som Även kvinnliga sällskap från den aktuella kvällen är passagerarens hörd; förhöret hölls utomlands. Hon bekräftade de uppgifter passageraren lärrmat. I mitten maj hördes bussföraren igen. Han berättade att han den 2 av maj hade kontaktats Lars K under ett arbetspass på buss 43. Han av hade därefter besökt Lars K:s hem. Lars K hade visat bilder ur tidskriften 399, där det fanns bilder polisman D och polisman E. Bussföraren hade då omedelbart känt igen polisman D. Drygt ett år i juli 1987 hölls ett nytt förhör med polisman senare, D:s fästmö. Enligt beslut åklagare skulle hon ha hämtats utan av föregående kallelse, hon kom i stället att höras i hemmet eftersom men hon hade ett litet bam att ta hand om. Hon bekräftade sina tidigare uppgifter. Hon blev å polisman D:s vägnar upprörd över förhöret. I månadsskiftet oktober-november 1987 redovisades hela ärendet för den dåvarande spaningsledaren Ulf Karlsson, som även studerade handlingarna. Därefter synes uppslaget i praktiken ha lagts ad acta. I december 1987 hölls emellertid ett förhör med en man, som enligt vad polisman D tidigare uppgivit tillbringade fredagen den 28 februari 1986 med polisman D. Åzs uppgifter stödde Dzs berättelse. Han hade dock lämnat polisman D och dennes fästmö när de skulle äta vid 19.30-20-tiden. I uppslaget finns flera handlingar är ägnade att allvarligt rubba som tilltron till bussförarens utsagor. Han har sålunda i ett radioprogram hävdat de män steg buss 43 vid det aktuella tillfället på att en av som mordkvällen kvinna utklädd till han har i ärendet infört var en man, material rör bygglovstvist där han var part, han har till utredsom en ningen meddelat att mordet begåtts dåvarande redaktören för av tidningen Dagens Nyheters debattsida etc. Det sista underuppslaget i ärendet är daterat i maj 1993. Det är ett åklagaren Anders Helin vidarebefordrade från Leif P. Lars K tips som hade i samband med ett tv-program den 3 eller 4 mars 1986 länmat uppgifter till Leif P. Det gällde polisman D. Under det samtal Leif P hade med Lars K kom Hans Holmér förbi, varvid Leif P "lämnade över Lars K till Holmér med orden här är en som vet vem mördaren är. Det är oklart varför tipset förts vidare liksom varför det skett vid denna sena tidpunkt.
338 Polisspåret
"Vittnet Jerker". I massmedia har en person benämnts vittnet som Jerker" redovisat en iakttagelse polisman D. Mordkvällen han av var restaurang Monte Carlo. Han träffade där en kvinna, Kicki De lämnade restaurangen vid 22.30-tiden, gick Kungsgatan mot Vasagatan, vek av okänd gata norrut och kom så småningom till Adolf Fredriks kyrkogata. Mellan Holländargatan och Adolf Fredriks kyrkogata iakttog de en atletisk med rödaktig walkie-talkie. På man en Adolf Fredriks kyrkogata 7 eller 9 gick de in i öppen port för att en värma sig. De tände inte ljuset. Plötsligt kom springande nedför en man trappan. Han sprang nästan på paret sin väg ut. Mannen med walkietalkien har Jerker identifierat polisman D. Jerker säger sig som ha anmält sina iakttagelser till polisen redan veckan efter mordet, men polisen återkom inte, trots att detta hade överenskommits. Det första uppslaget i utredningen angående Mauno som synes vara identisk med Jerker, är från maj 1988. Det framgår inte det om är Mauno L som tagit kontakt med PU eller tvärtom. Mauno L lämnade i huvudsak de uppgifter framkommit i massmedia. Det framgick som vidare att han och Kicki hade fortsatt ut Sveavägen och fram till mordplatsen, där de hade bevittnat upplivningsförsök och kvarstannat tills ambulansen lämnat platsen. De hade sedan gått hem till Kicki i Gamla stan, där hon bodde i en liten lägenhet Stora Nygatan. Ett nytt förhör hölls kort senare. Vid slagning framkom att Mauno L, till yrket sjuksom var vårdsbiträde, hade viss kriminell belastning, känd säkermen var av hetspolisen. Ett nytt förhör hölls PU i slutet maj. Det gick till så av av att Mauno L hämtades vid Centralstationen, varefter han vallades runt de platser varifrån han redovisat iakttagelser. Samma dag som detta ägde rum hördes Mauno L:s sambo telefon. En vän till Mauno per L hördes kort därefter. I september 1988 upprättades promemoria en över ett samtal PU haft med journalisten Maja R, där denna redovisade kontakter med Mauno liksom del bedömningar angående denne. I en oktober samma år föreslog utredningsmannen enligt vad antecksom nats att uppslaget skulle läggas ad acta av följande skäl. Utredningen visade att Mauno L lämnat motstridiga uppgifter om mordkvällen och natten. Identiñeringen polisman D hade gjorts utiav från tidningsbilder långt efter mordet. Utredaren betraktade identifieringen som "misstänkt självsuggestion. Mauno L:s uppgift att han ringt till dåvarande palmeutredningen efter mordet hade inte avsatt några spår i form av spaningsuppslag, varför uppgiften kunde misstänkas vara Den kvinna Mauno L varit tillsammans med osann. mordkvällen och natten hade inte kunnat identifieras. Vid vallningen på Stora Nygatan visade Mauno L negativt intresse för försöket att spåra Kicki. Journalisten Maja Rzs uppgifter visade vidare att Mauno L
Polisspåret 339
ändrat sin berättelse ett sätt gjorde att man svårligen kunde fästa som tilltro till denne.
Polisman E
Polisman E förekommer inte direkt utpekad i något uppslag, i vart som fall inte något utretts inom PU. Intresset för polisman E i utredsom ningen väcktes i samband med att några personer vid en vattenläcka i hans lägenhet hösten 1987 fann en SS- hjälm, ett par walkie-talkies och iakttog något de uppfattade som radioutrustning. Detta föranledde som utredning och sedermera omfattande publicitet i massmedia. Polisman E ingick i baseballigan. Tillsammans med polisman D var han föremål för utredning i anledning Rolf Machnows död i det s.k. OTav rummet. Han friades från ansvar i polisutredningen och tilldömdes i flera tryck- och yttrandefrihetsmål skadestånd från de medier som anklagat honom för Machnows död.
Den upptäckte vattenläckan var Hans C, som ägde den fastighet som där polisman E bodde. I anledning detta hölls ett utförligt förhör av med honom. I huvuddrag framkom följande. Hans C upptäckte själv vattenläckan i taket husets tvättstuga. Tvättstugan belägen under polisman Ezs lägenhet. Efter att ha sökt var polisman E och rådgjort med kollegor till denne gick han in i lägenheten tillsammans med fastighetsskötaren och en kollega till polisman E, Max M. När läckan skulle eftersökas var man tvungen att frilägga rör. I samband med det flyttades en del saker i ett skåp. Bland sakerna fanns två walkie-talkie-apparater och svart hjälm, vars sidor en fanns ett SS-märke respektive ett hakkors. Hans C kände ett starkt obehag inför hjälmen. Han noterade i lägenheten vidare ett antal jävla apparater alltså blinkade och rass1ade. Det rörde sig dels om två som stereoanläggningar, dels annat, bl.a. telefon som hade en helt om en karaktär än vad vanliga Svensson har. Telefonen var dock i annan som och för sig typ kunde se i annonser. Hans intryck var att av en som man telefonen sammankopplad med inspelningsutrustningen. var Hans C reagerade på mängden saker, väldigt mycket var uppställt". Av förhöret framgår vidare att lägenheten var 41 kvm och bestod av ett samt kök, matrum, hall och badrum. Det rum där sakerna stod rum uppställda alltså förhållandevis litet. Vidare framgår det att Hans var Czs reflektioner över det stod uppställt i lägenheten gjordes efter som det att hjälmen och walkie-talkie-apparatema hade hittats; detta hade väckt hans misstänksamhet.
340 Polisspåret
Hans C berördes som sagt illa det inträffade. Han funderade på av hur han eventuellt skulle vidare. Han var verksam kommunalsom politiker och satt i kommunfullmäktige på ett socialdemokratiskt mandat. Av den anledningen han bekant med Roland Öhrn, var som var vice ordförande i polisstyrelsen. Han beslöt sig för att tala med denne. Av olika skäl blev detta inte av förrän ca två veckor efter händelsen/ upptäckten. Den 5 oktober 1987 lämnade han sin redogörelse till Roland Öhrn, varefter det hela rullade igång. Fastighetsskötaren Lennart B hördes dag Hans C. samma som Utöver vad som framkom i förhöret med denne Lennart B bl.a. uppgav att den polisman som var med bar civila kläder och avlägsnade sig efter 3-4 minuter, eftersom han kände sig överflödig. Hans C och Lennart B vari lägenheten och arbetade ca l-l l/2 timme. Enligt Lennart B tedde sig lägenheten mer som en radiostudio eller dylikt än ett hem. Han som irriterade sig särskilt bandspelare slog till och från rätt så en som ofta. Det fanns lampor lyste eller blinkade. Han fick uppfatt— som ningen att allt som förekom i rummet avlyssnat. När de lämnade var lägenheten sa Lennart B till Hans C att han inte ville gå in i lägenheten ensam igen. "Jag förstår dig, svarade Hans C. När de kom ut fann de två uniforrnerade poliser utanför den låsta ytterporten. Den ene var närmast aggressiv och ville kontrollera lägenheten. Hans C motsatte sig detta och efter en stunds dividerande gav sig polismännen Beav. träffande själva vattenskadan Lennart B att denna bestod i uppgav en
normal förslitningsskada.
Polisassistenten Max M hördes i november 1987. Max M såg ingen nazisthjälm den torde ha kommit fram efter det att han gått. Han ansåg att det som fanns i rummet fullt normala grejor. Telefonvar svararen slog när det ringde. Han ville själv stänga den när av polisman E ringde upp medan Max M fortfarande kvar i lägenvar heten. Svararen började då blinka och spela in. På fråga sade dock polisman E att det inte spelade någon roll att bandet rullade. Ett utförligt förhör hölls i detta sammanhang också med polisman I jämför om denne nedan. Polisman I tjänstgjorde vakthavande som befäl och chef för den s.k. A-turen. I var polisman Ezs chef. Polisman I hade fått kännedom att det vattenläcka i om var en polisman Ezs lägenhet och sände tillgänglig polisman till platsen. ut en Syftet var att bereda hantverkare tillträde till lägenheten och begränsa eventuella skador. Han betraktade detta ett vanligt polisiärt jobb. som På direkt fråga upplyste polisman I att han väl kände till att det fanns en nazisthjälm som förekommit inom polisen. Den hade figurerat i en 15-20 år. När talat saken poliser emellan hade många man om igenkännande sagt: Jaså, är det den jävla hjälmen Han visste att den förekommit vid en fest Valön, där polisfacket har rekreaen
Polisspåret 341
tionsanläggning, ett år tidigare. Polisman E hade tillvaratagit en del par saker efter festen, bl.a. polisman I:s metspö, och tydligen även den ifrågavarande hjälmen. Polisman I betraktade detta med hjälmen som otroligt oskyldigt. Polisman I uttryckte vidare en viss uppgivenhet när det gällde möjligheten grundlig utredning komma till ett att genom slut med misstänkliggörandet polismän. Själv var han beskylld för av att vid polisfest dagen efter mordet ha utbringat en skål för mordet. en Trots detta gripet luften och att det hade dementerats i att var ur massmedia fortsatte uppgiften att cirkulera. Under det fortsatta förhöret redogjorde polisman I för bakgrunden till den aktuella festen, varvid det bl.a. framgick att I centerpartist och hade suttit i kommunvar fullmäktige i Nacka. I uppslaget finns två handlingar från journalisten Sven A intagna, är rubricerad minnesanteckning från telefonsamtal 14.10 varav en som kl 10.45 med Roland Öhrn, Sth polisstyrelse" och annan utgör en kopia brev till dåvarande justitieministem Anna-Greta Leijon. Av den förstnämnda handlingen att döma hade Sven A haft kontakter med Roland Öhrn och fått detaljerade uppgifter angående vattenläckan hos polisman E och de uppgifter därvid lämnats av Hans C. Det framsom går att Sven A hade lovat att tills vidare hålla tyst, men jag ger dig inte många timmar till". Polisman E själv hördes i oktober 1987. Anledningen till förhöret vissa fynd gjorda i polisman Ezs lägenhet i slutet av uppgavs vara --september 1987 vid lokalisering av en vattenläcka, i form av kommunikationsradioutrustning Walkie-Talkies, elektronisk utrustning, etc.. Förhöret ingående. I förhörsprotokollet framkommer bl.a. följ var Han kände till anledningen till förhöret, eftersom polisman I hade berättat han blivit uppringd journalist ställt frågor kring att av en som vattenläckan och den hjälm upphittats. Journalisten hade upplyst som fått sina uppgifter från vid Öhrn i polisman I om att han en man namn polisstyrelsen. När läckan upptäckes befann sig polisman E hos sin sjuka mor i Göteborg. Beträffande hjälmen polisman E att han hade den om hand, uppgav han inte dess ägare. Han hade omhändertagit den efter en fest men var Kamratemas rekreationsö Valön för ett par år sedan. Han hade ingen aning ägde den. Hjälmen användes, enligt vad som synes om vem som framgå förhörsprotokollet, för practical jokes med anspelning av de uppgifter förekommit i medierna högerextremism "och såsom om dant hos Norrmalmspolisen, reportagen i radioprogrammet Kanalen nämns särskilt. Hjälmen var riktig, det var inte fråga om teaterrekvisita.
342 Polisspåret
Beträffande walkie-talkie-utrustningen polisman E att han
uppgav skaffat denna omkring 1983-84 när han tillsammans med sin dåvarande flickvän bodde på landet. Det rörde sig s.k. PrivatRadio, om en att användas vid friluftsaktiviteter. Utrustningen hade emellertid inte just kommit till någon användning. Polisman E att det i lägenheten i övrigt fanns TV, uppgav stereoanläggning förstärkare, radiodel, kassettbandspelare, CD-spelare och spolbandspelare, 2 videobandspelare, hemdator, transformator en en samt en telefonsvarare. Han förnekade bestämt att han skulle ha haft någon utrustning för avlyssning eller liknande och synes ha ställt sig frågande inför uppgifterna om elektroniska prylar. Han berättade vad han använde sina saker till och fick också frågor om sin videokamera. Polisman E mindes inte vad han gjorde mordkvällen, kom men ihåg att han morgonen efter väcktes av sin dåvarande flickvän med beskedet "Du måste lyssna TV:n, statsministern har blivit mördad". Han bodde vid detta tillfälle i inte i den lägenhet där vattenläckan inträffade, dit hade han flyttat ganska exakt ett år Han minns senare. inte om han tjänstgjorde den 28 februari 1986, trodde att han hade men haft fridagar vid den tidpunkten. Han antog att han hade tillbringat kvällen i hemmet med sin dåvarande flickvän. Av protokollet framgår att förhörsledaren uppmaning från förundersökningsledningen, "erbjöd" polisman E poliskontroll en av det som fanns i lägenheten. Polisman E ville emellertid inte låta utföra kontrollen; han trodde inte att det skulle göra varken "till eller från i massmedias ögon eftersom man i alla fall skrev och sade bara det man ville". Han ångrade sig emellertid se förhörsledarens berättelse nedan och i slutet av november 1987 beslöt förundersökningsledaren, biträdande riksåklagaren Axel Morath, att husrannsakan hos polisman E skulle äga rum. I beslutet angavs att denna företogs på Ezs begäran. I egen protokollet finns bl.a. intagna fotografier diverse stereo-, TV-, telefon- och datautrustning. Det avbildats utgör såvitt kan bedömas som
normal hem-utrustning.
Den f.d. flickvännen hördes Säkerhetspolisen fem dagar efter av förhöret med polisman E. Hon att hon varit sammanboende och uppgav förlovad med polisman E. De hade varit tillsammans under tiden 1982- 1986. Hon hade inte underrättats varför hon kallats. I protokollet om
39I uppslaget finns i Ändamålet en mars 1984 utfärdad licens för polisman E. är angivet som "Fritidsändamål som ridning, fiske och vildmarksliv privatradio intagen. Licensinnehavare är. Licensen har annulerats i juli 1987 grund av bristande betalning.
Polisspåret 343
har därvid antecknats att "av det skälet kunde hon inte känna till att hon skulle tillfrågas närmare vad hon och polisman E gjorde fredagen
om den 28 februari 1986 under dagen och kvällen. Det framgår inte vilket sätt förhörsledaren ansåg sig kunna utgå från att hon inte hade talat med polisman E om saken efter förhöret med denne polisman E
för övrigt att de hade god kontakt med varandra och talade i uppgav telefon 3-4 gånger per vecka.
Hon att de vid denna tid bodde den adress polisman E
uppgav uppgivit. Hennes minne mordet från morgonen den l mars då
av var hon blev uppringd sin förmedlade nyheten. Hon såg sedan
av mor, som på TV tillsammans med polisman som hon väckte. Hon hade inget minne vad de gjorde dagen och kvällen innan, men trodde att hon
av själv arbetade. Sedermera har hon med stöd tjänstgöringslistor från
av sin arbetsgivare uppgett att hon arbetade såväl fredag som lördag hon tjänstgjorde i affär i Stockholm. När hon hade ett arbetsschema av
en det slaget brukade hon aldrig gå ut kvällen. Eftersom de brukade göra allt tillsammans utgick hon från att även polisman E tillbringade kvällen i hemmet. Hon bekräftade Ezs uppgifter angående radiout-
rustningens anskaffande. Enligt henne var utrustning av det slaget vanlig i de lantliga trakter där de tid bodde eftersom telefonen inte
en alltid pålitlig. Hon tillade att de använt den vid kanotpaddling.
var
Utöver det sagda, som kan utläsas ur PU:s uppslag angående vattenläckan hos polisman E, har den tidigare Palmekommissionen via utfrågning Per-Göran Näss och Jan S inhämtat kompletterande
av upplysningar. De har berättat följ ande.
Per-Göran Näss kallades till chefen för Säkerhetspolisen Sven-Åke
Hjälmroth fredageftermiddag i oktober 1987. Han sammanträffade
en där med vice ordföranden i Stockholms polisstyrelse Roland Öhrn. Denne att han fått information från en fastighetsägare i Alvik,
uppgav
gick ut att det varit vattenläcka i en lägenhet och i samband som en med det hade gjort iakttagelser av apparater i lägenheten som man
man bedömde utgjorde radiocentral. Dessutom hade man funnit en
en gammal SS-hjälm i ett skåp. Per-Göran Näss fick i uppgift att utreda detta. Säkerhetspolisen ordnade därför spaningslokal från vilken
en polisman Ezs lägenhet kunde övervakas. På onsdagen veckan därpå återkom Öhrn och berättade att han innan han kontaktat säkerhetspolisen lämnat uppgifterna till journalisten Sven A. Sven A hade velat publicera uppgifterna, Öhrn hade förmått honom att avvakta
men polisens utredning. Sven A hade gått med att vänta en vecka. Den följande dagen, torsdag, avsåg emellertid Sven A offentlighet
att ge hela saken. Trots att säkerhetsavdelningens spanare då i praktiken var
4° Den tidigare Palmekommissionens utfrågning den 26 1996.
mars
344 Polisspåret
plats beslöt man i det läget att avblåsa övervakningen, besom dömdes meningslös i det polisman E skulle komma att varskos genom publiceringen. I stället sattes vanlig utredning i gång, en som omgående inleddes med att polisman E hördes. I samband med förhöret upplystes polisman E om att han hade möjlighet att begära att få en husrannsakan gjord, för att säkra bevisning om sin oskuld. Detta avvisade polisman E i affekt. Efter ett par dagar återkom han och undrade erbjudandet kvarstod. Förhörsom ledaren Jan S vände sig då till riksåklagaren och begärde att få genomföra en husrannsakan hos polisman E. Enligt Jan S kan husen rannsakan inte genomföras med den misstänktes samtycke. Det krävs laga grund och ett beslut. Jan S underströk i sammanhanget att han som utredningsman ansåg sig ha lika stor rätt att bevisa någons oskuld som att bevisa någons skuld, även han betraktade åtgärden extraom som ordinär. På direkt fråga hur man visste att E:s lägenhet i var samma skick som i samband med vattenläckan och om den utrustning som avfotograferades var densamma som den utrustning hyresvärden sett, svarade Jan S att de ansett sig kunna spåra de apparater vedersom börande beskrivit i förhör, bl.a. hade den blinkande apparaten identifierats som en vanlig telefonsvarare. I polisstyrelsens utredning angående högerextremism inom Stockholmspolisen behandlades även fyndet nazisthjälmen hos av polisman E. Polisstyrelsens utredningsgrupp klarlade vissa genom efterforskningar att Valön, den plats där polisman E sade sig ha bärgat hjälmen, förvärvades av Föreningen Kamraterna 1955. Man fann då olika föremål med nazistemblem. Föremålen skall dock ha samlats in och förstörts. Polisstyrelsen ansåg att detta förhållande fick E:s förklaring till hur han kommit i besittning av hjälmen att framstå än som mer sannolik. Polisstyrelsen konstaterade slutligen att oaktat vad man kan ha för åsikt om det lämpliga i att någon privat innehar en nazisthjälm, detta ändå måste anses tillhöra den enskilde polismannens
privatliv.‘
Vid kommissionens granskning handlingar hos Säkerhetspolisen av har följande framkommit. Polisman E finns enligt uppgift inte registrerad på annat sätt än de spår avsätts vid den säkerhetskyddskontroll som som alla poliser genomgår. Vi har alltså fått uppgiften att det inte finns någon akt angående polisman E. Inte heller vår registerförfrågan gav någon hänvisning till ärende där polisman E förekommer. I ärendet SK 8-82 finns emellertid ett omfattande material om polisman E. Det gäller uteslutande "vattenläckan". Handlingarna bekräftar det Per-Göran Näss inför kommissionen att överuppgav om
4 Rapporten s. 28.
Polisspåret 345
vakning polisman E förbereddes gick om intet grund av den av men massmediala uppmärksamheten. I stället hölls alltså förhör på vanligt sätt med polisman E. Av handlingarna framgår dock att polisman E faktiskt övervakad via lägenhet. Även längre gående åtgärder var en förbereddes; tjänsteman från Säkerhetspolisen, som uppträdde under en falskt och använde falsk legitimation, skaffade sig t.ex. via hyresnanm värden falska nycklar till Ezs lägenhet. Såväl dokumentationen som beskrivna åtgärder ett för förhållandena vant och välordnat intryck. ger Det material som detta sätt dokumenterar säkerhetspolisens operationer ha överlämnats till PU, i vart fall finns det inte i synes det material kommissionen gått igenom. De handlingar som vi detta
sätt endast återfunnit hos säkerhetspolisen gäller vidtagna spanings-
åtgärder och vad som därvid framkommit.
Polisman F
Polisman F tjänstgjorde mordkvällen i den s.k. Södermalmspiketen. Patrullen de två svarade larmanropet och beordrades var en av som till platsen. Den anlände dit efter Gösta Söderström men före den andra piketen. Patrullen har uppmärksammats även för att den strax före mordet befann sig i de kvarter låg i det skulle komma att bli som som mördarens flyktväg. Den därvid sysselsatt med att bistå polisman F var då denne skulle flytta sin privata bil, som stod parkerad på Regeringsgatan 103. Det har vidare uppmärksammats att polisman de fyra poliser beordrades uppta förföljandet av som var en av som gärningsmannen, efter att ha förflyttat sig upp för trappan i Tunnelgatans ände, stannade och kräktes, något som enligt honom själv berodde på att han samtidigt patrullen fick larmet svepte en burk som Coca-cola. Den 2 1986 hördes polisman F om sina iakttagelser mordmars platsen. Den 11 inkom ett tips angående polisman enligt vilket mars polisman F vapenñxerad, hade åsikter på den yttersta högerkanten var och bodde på Regeringsgatan nära Nalen. Samma dag hördes polisman F ånyo sina iakttagelser mordplatsen och om sina föreom havanden just före mordet. Enligt utredningsanteckning från juni 1986 var polisman F en känd vid säkerhetspolisen. Utredningen i övrigt, som synes ha utförts under den tiden, består enligt dokumentationen i kontroll av polisman
Fzs tjänstgöringsförhållanden, vapeninnehav licens för tre vapen,
bostadsort och anställningsförhållanden. Per-Göran Näss lade ärendet ad acta efter beslut i juni 1986:
346 Polisspåret
Verkställd utredning visar att polisman F varit i tjänst vid tillfället och att i övrigt inget framkommit om honom som är av betydelse för utredningen.
I september 1986 hördes polisman F än gång sina iakttagelser en om mordplatsen m.m. I mars 1989 lämnade journalisten Börje H information polisman om F. Börje H uppgav att träffat polisman F en person, som sommaren 1985, ansett att denne uppträtt anmärkningsvärt, uttryckt ett starkt samhällshat och verkat obalanserad. Enligt Börje H polisman F var anställd hos polisman A efter mordet. Tipset inte ha föranlett synes
någon utredningsåtgärd.
I juni 1990 begärde PU med förtur provskjutning polisman F:s av Smith Wesson .357 Magnum. Drygt åtta månader inkom senare utlåtande från SKL vapnets provskjutning. Resultatet negativt, ang var dvs. inget tydde att de upphittade kuloma utskjutits vapnet. ur I mars 1992 inkom ett tips från uppgiftslämnare, hade en som inhämtat uppgifter polisspåret i massmedia. Uppgiftslämnaren beom rättade bl.a. om en händelse före mordet som tydde att polisman F var fientligt inställd till Olof Palme och kunde låta det komma till uttryck ett aggressivt sätt. Uppgiftslämnaren andra angav personer som skulle kunna höras om händelsen. Uppgiftslämnaren hördes ytterligare en gång knappt ett år Några andra uppföljningssenare. åtgärder finns inte dokumenterade. Som framgått är polisman F själv aldrig hörd de tips där han om utpekats. Däremot föreligger alltså ett antal förhör med honom i en annan del av utredningen, nämligen den gäller förhållandena kring som mordplatsen efter mordet. I det första förhöret sades inget om trappor eller illamående etc. I det andra, en dryg vecka omtalades bilflytten och hur han senare, sprang uppför rulltrappan som då gick igång. Inget sades heller denna gång om hans illamående. I förhöret i september 1986 F att han uppgav åkte baklänges uppför rulltrapporna för att dem tog trapporna ge som säkring. Han kom därvid sist polismännen. 1994 hördes han i upp av anledning av uppgifter i ett TV-program. Han berättade då om illamåendet och sade att han de poliser kom springa var en av som att uppför trapporna leder till Malmskillnadsgatan. Han hade just som upp innan druckit en burk Coca-cola och det orsaken till att han måste var
kasta upp efter språngmarschen.
Ur utredningen i övrigt kan följande noteras. Polisman F anlitades som skjutinstruktör, varvid han hade efterträtt polisman A. Polisman F slutade en tid efter mordet polis, kom sedan tillbaka. som men
Polisspåret 347
Enligt en av Ulf Karlsson i mars 1992 upprättad promemoria har polisöverintendenten Curt Nilsson uppgett att polisman F dyrkade polisman A. Enligt samma promemoria var polisman F vapenfixerad och politiskt långt ut högerkanten. Informationen hade Curt Nilsson lämnat vid besök hos Ulf Karlsson i november 1988. Ulf Karlsson hade omgående lämnat uppgifterna vidare till PU se vidare nedan om Södermötet", där promemorian återges.
Polisman G
Det finns ett flertal tips som gäller polisman G. De första inkom samma dag fantombilden offentliggjordes, dvs. den 6 mars 1986. De
som utgick just från polisman Gzs likhet med fantombilden, men innefattade också uppgifter om vapenintresse och en personlighet som skulle kunna vara förenlig med en gämingsmans. På ett av spaningsuppslagen finns
handanteckning: OBS Kompis med namnet polisman L. I en april 1986 lämnade en officer vid ett regemente där G tjänstgjort detaljerade uppgifter om denne. G var mycket lik fantombilden och var i övrigt en mycket sannolik gärningsman, bl.a. mot bakgrund av hans skicklighet med vapen och hans attityd.
I ett underuppslag från mars 1992 finns ett samtal med en läkare antecknat. Läkaren ringde till tipsmottagningen i mars 1992 och berättade att han den 31 oktober 1988 hade berättat för PU om en patient som hade betett sig avvikande och gjort märkliga uttalanden. Patienten var polisman G. Denne hade vid tre tillfällen under 1988 vårdats en narkomanvårdsavdelning, där personer tas in för korttidsbehandling och avgiftning. Läkaren förde vidare uppgifter från personalen vid avdelningen. Polisman G hade varit medicinberoende. Beroendet skulle, uppgav läkaren, enligt polisman Gzs egna uppgifter ha uppkommit 1985 sedan han återkommit från Främlingslegionen. Polisman G skulle ha gjort ett antal anmärkningsvärda uttalanden, som hade väckt personalens uppmärksamhet.
I uppslaget finns även följande antecknat i anslutning till uppgiften att läkaren varit i kontakt med utredningen redan 1988:
42Han skulle bl.a. ha Skjuta någon avstånd är att
sagt: en meters som använda knark. Man vill göra om det". Han hade uttryckt ett allmänt kommunisthat. Han hade sagt sig känna 33-åringen, att han förekom i dennes anteckningsbok, att han förhörts i Palmeutredningen, att han skyddades av polisbefäl, att han ständigt gick beväpnad med minst två knivar och en pistol samt att han ibland sov med sitt tjänstevapen under huvudkudden.
348 Polisspåret
Det överenskoms vid det tillfället att polis skulle besöka läkaren på hans
arbetsplats, för att erhålla mer fullständiga uppgifter. I nära anslutning till
detta samtal kom utredningen om mordet Olof Palme att koncentreras
till den tidigare misstänkte Christer varför något besök av polis blev
aktuellt eller i vart fall skjutet framtiden.
I april 1994 inkom ett nytt tips från sjukvården, denna gång från
en psykolog som arbetade vid samma sjukhus som den nämnde läkaren. Uppgiftslämnaren ansåg att polisman G hade en personlighetsprofil som passade in en gämingsmans och ställde en från den utgångspunkten relativt detaljerad diagnos G. Strax dessförinnan finns registrerat ett tips om polisman G som hänför sig till dennes likhet med fantombilden. Bilder på G bifogades. I september 1996 inkom ett tips från en polis som träffat polisman G i USA. Det grundade sig att G var allmänt avvikande och att uppgiftslämnaren hört talas en
om polis som skulle ha varit aktuell i utredningen av mordet. Uppslaget angående polisman G avslutas kort promemoria där det framgår
av en att G numera var anställd vid citypolisen, men att han sedan ett drygt år var tjänstledig för studier i USA. Promemorian är daterad i september 1996.
Utredningen angående polisman G inleddes omgående. Säkerhetspolisen höll ett ingående och till synes bryskt förhör i polisman Gzs hem eftermiddagen samma dag som de första tipsen kom in se vidare om Gzs JO-anmälan nedan. Det konstaterades att polisman G bar mustasch och helskägg. På fråga uppgav han att han sett ut så sedan
månad tillbaka. Han fick vidare redogöra för vad han gjort på morden dagen och kvällen. Han uppgav att han kvällen varit tillsammans med sin sambo hos hennes bror i en stockholmsförort för att hjälpa till med en flytt. Han hade emellertid mått dåligt och åkt hem med taxi vid 2l-tiden. Han hade gått och lagt sig omkring kl 23. Ungefär 23.30 hade hans sambo ringt och frågat hur han mådde. Polisman G medverkade
till att hans sambo, som kom hem under förhöret, kunde höras vid samma tillfälle utan att de dessförinnan fått tillfälle att samråda. Sambon bekräftade bl.a. att hon ringt hem vid 23-23.30 på mordkvällen och att polisman G då svarat. Dagen efter fotograferades polisman G
av personalen från Säkerhetspolisen för att dokumentera skäggväxten.
Enligt anteckning i en av förhörsledaren upprättad promemoria var polisman Gzs skägg och mustasch vid förhörstillfállet inte längre än att det kanske kunde ha odlats fram från och med morddagen.
På spaningsuppslaget från den 6 mars 1986, enligt vilket det till spaningsledningen inkommit ett flertal uppgifter om polisman Gzs likhet med fantombilden, finns en beslutsanteckning undertecknad av
Polisspåret 349
Per-Göran Näss: Beslut 1986-06-12. Ärendet föranleder ingen vidare åtgärd
Utredningsåtgärdema mot polisman G blev föremål för JO:s prövning JO:s beslut 1988-02-19. Anmälan ingavs genom att kriminalkommissarien John J vid ett besök hos JO i mars 1987 lämnade en redogörelse för ingripandena mot Polisman G, så som denne uppfattat dem. Det framgår att polisman G upplevt de vidtagna åtgärderna som mycket obehagliga.
Efter att ha konstaterat att de förhör som hållits med polisman G och hans sambo haft stöd i rättegångsbalken ägnade JO en hel del uppmärksamhet en genomsökning som ägt rum av polisman Gzs klädskåp VD Enligt JO var det i någon mån osäkert om ingreppet var att betrakta som husrannsakan i regeringsformens mening eller om det varit ett utflöde av det civilrättsliga förhållandet mellan polismyndigheten och polisman G såsom arbetstagare/skåpinnehavare". JO var närmast benägen att se det som en husrannsakan. Någon direkt kritik från JO:s sida utmynnade resonemanget dock inte Till saken hör att det förblev oklart vad den som ytterst föranstaltat om åtgärden, polisöverintendenten Hans Wranghult, åsyftat med densamma. Enligt Wranghults egen uppfattning avsåg han inte att någon husrannsakan skulle göras, utan endast att de allmänna utrymmen som polisman G disponerade skulle undersökas. JO:s beslut, som kan betraktas som något överslätande, avslutas med en bedömning som bekräftar att JO haft överseende med enskildheter, men ogillade helheten:
Jag har svårt att värja mig för intrycket att man gått onödigt bryskt
---
tillväga mot polisman G och att det i viss mån förekommit påtryckningar
för att denne skulle med på olika åtgärder. Det förefaller således som om
åtgärderna mot polisman G borde ha kunnat genomföras ett betydligt smidigare sätt.
Vissa uppslag, som har sakligt samband med de föregående
"Löjtnant X Under november 1987 inkom uppgifter om löjtnant X. Löjtnant X var mycket lik fantombilden. Han hade bakgrund som fallskärmsjägare och ingick i en antisabotagestyrka inom flygvapnet samt hade mycket god tillgång till vapen. Det uppgavs att X umgicks i kretsar som var politiskt extrema. Säkerhetspolisen anlitades för att biträda med utredningen. Vissa efterforskningar gjordes och Säkerhetspolisen återkom i april 1988 med besked från Per-Göran Näss att det fanns "näring" i tipset.
350 Polisspåret
Förhör med uppgiftslämnaren hölls sommaren 1988. Det framgick att löjtnant X anlitades för utbildning, där han bl.a. förevisade vapen. Den grupp där löjtnant X ingick hade flera gånger utmärkt sig genom att ta sig in i hårt bevakade anläggningar m.m. Uppgiftslämnaren förknippade ett antal personer med löjtnant X, bl.a. polisman A, som enligt uppgiftslärrmaren hade goda relationer till löjtnant X och
en namngiven hög officer, som enligt uppgiftslämnaren brun.
var Löjtnant X och polisman A skulle ha sammanförts av den höge officeren.
Det gick inte att via efterforskningar fastställa var löjtnant X befunnit sig vid tiden för mordet. I november 1988 hördes han själv. Han uppgav sig ha märkt att han numera betraktades
som en säkerhetsrisk. Han berättade om sin verksamhet och upplyste bl.a. om att han vid ett tillfälle samarbetat med Rikspolisstyrelsen i en övning
bestod i att lura sig in hos Överbefälhavaren. Löjtnant X och som en kollega hade fått låna en polisbil och polisoveraller. För polisens del medverkade polisman A och Per K43. X och kollegan lånade polismännens legitimationer och tog sig sedan in i staben samt avbröt övningen i anslutning till Överbefälhavarens tjänsterum. Polisman A och Per K befann sig under operationen utanför byggnaden i ett civilt fordon. De hade samband medelst walkie-talkie. Det framgår inte när detta företag genomfördes.
Den vapensats som löjtnant X använde vid utbildning tillhandahölls av FMV, där den tagits fram av bl.a. den i uppslaget angående polisman A förekommande Per A.
X hade aldrig innehaft någon revolver kaliber .357. Han var mycket vapenintresserad, men hade blivit av med sina licenser 1980, efter det att han dömts för att ha skjutit skarpt in genom ett butiksfönster. Enligt löjtnant X berodde beteendet på att han fått en black-out sedan han under en penicillinkur druckit sprit. Sommaren 1988 hade han erhållit en ny licens för en pistol.
Vid tiden för mordet hade han deltagit i en övning Gotland. Den påbörjades den 24 februari 1986 och avslutades den 28 februari vid lunchtid. Från den tiden fram till ankomsten till hemmet i Västsverige har löjtnant X alibi. Det framgår av förhörsprotokoll som finns intagna i uppslaget. Hans hustru har i förhör uppgivit att X sov hemma mordnatten.
Förutom polisman A, Per K och Per A förekommer i utredningen vid ett tillfälle en polis som synes kunna vara identisk med polisman C.
43 Per K är identisk med den Per K som även förekommer annat ställe i betänkandet, bl.a. i kapitel Avsnitt Y- "Turkiet" PKK.
Polisspåret 351
Denne kände löjtnant X och hade arbetat i piketstyrkan vid Stockholmspolisen.
Slutligen kan nämnas att uppslaget innehåller en kort Sammanfattning av avsnittet ---, daterad i januari 1991. Den lyder på följande sätt:
Efter inkommet tips granskades personen och dennes förehavanden för
aktuell tid. ÖB-Säks personal hjälpte till att få fram allt material för att
kunna göra en totalbedömning av ärendet.
OBS att bland det redovisade materialet finns känslig information, vad
avser antisabotageskyddet.
Information och utredningen i övrigt tillsammans med förhör har givit att
den utpekade personen har haft ett alibi för den aktuella tiden, ävenledes
saknas motiv. Man kan även konstatera att de vapentyper man förfogat
över överensstämmer med den vapentyp som kan vara aktuell i ärendet.
Detta faktum utesluter dock att man kan ha haft tillgång till annat vapen,
men detta är ett faktum som gäller envar. Ärendet föreslås bli ad acta lagt.
n Yn Y förekommer i ett uppslag som initierats av en journalist. Journalistens uppgifter korn in till PU i augusti 1990. Uppslaget om Y kan kopplas samman med polisspåret det sättet att Y var god vän med polisman C och andra poliser. Y är den person polisman C
som vid ett tillfälle sägs ha försökt fixa ut från arresten. Y hade vidare nära band till och bodde ofta hos en läkare, som hade adress på Birger Jarlsgatan vid den plats där de påstådda iakttagelsema rörande buss 43 skall ha gjorts. Y kan även anses höra till avsnittet extrema grupperingar; han hade anknytning till BSS och Sverigedemokraterna.
I september 1990 inkom bl.a. ett tips som härrörde från en vän till Y. Uppgiftslämnaren hördes i oktober 1990 och lämnade uppgifter om Y och dennes kamrater, bl.a. polisman C. Extrema åsikter och delvis kraftigt asocialt beteende påtalades som grund för att sätta dem i samband med mordet.
Utredningen angående Y är relativt utförlig, den korn igång
även om sent. Diverse slagningar gjordes omgående efter det att journalistens uppgifter korn in i augusti 1990. Förhör med Y och läkaren hölls i april 1991. Det framgick bl.a. att bägge mordkvällen befunnit sig gård
en söder om Stockholm, således inte i fastigheten Birger Jarlsgatan. Flera år senare, hösten 1994, hölls förhör till kontroll av de uppgifter Y och läkaren hade lämnat. Det framställdes även en förfrågan till
352 Polisspåret
Säkerhetspolisen om ett antal personer i Yzs bekantskapskrets; svar erhölls i januari 1995.
Utredning avseende övriga polismän med anknytning till
polisspåret
Under denna rubrik redovisas uppslag, som kan sägas ha viss anknytning till diskussionen om polisspåret. Polisman H. I april 1988 inkom uppgift från en polis som arbetat vid VD 1 1980-81. Denne hade sett polisman H bära revolver i ett armhålshölster. I det uppslag där tipset redovisas finns ingen utredningsåtgärd dokumenterad. Det hänvisas till ett annat uppslag, som gäller polisman E. I det ärendet är polisman H hörd, dock endast om sin roll i samband med upptäckten av vattenläckan.
Det hänvisas vidare till ännu ett uppslag, som gäller provskjutning. Det framgår där att polisman H hade licens bl.a. för en Smith Wesson .357 Magnum. Provskjutning av polisman H:s vapen begärdes i augusti 1993, till synes som ett led i provskjutningen av alla sådana vapen. I samband med provskjutningen hölls förhör enligt fastställt formulär angående vapnet m.m. Därav framgick att polisman H någon enstaka gång hade använt ammunition av typen Winchester .357 Metal Piercing. Patronema, 3-4 st, hade han fått av polisman A. Han uppgav också vad han gjort mordkvällen; han hade varit hemma med sin sambo.
I ett utlåtande från februari 1994 uttalade SKL att det inte iakttagits några överensstämmelser mellan provkuloma och mordkuloma, varvid det dock anmärktes att jämförelsen inte var meningsfull, eftersom PU vid provskjutningen inte använt rätt ammunition, dvs. sådan som förekom vid mordet. Två år efter detta besked, i mars 1996, kallades polisman H till ny provskjutning. En sådan genomfördes, nu med rätt kulor. I ett utlåtande från maj 1996 konstaterade SKL att inga överensstämmelser kunde iakttas. Polisman I är identisk med det annat ställe förekommande polisbefäl som beordrade ut poliser till polisman Ers vattenläckande lägenhet. Det
också polisman I som höll tal på po1isfesten den 1 mars 1986, där var det tämligen lösa grunder gjorts gällande att det förekommit en
- skål för mordet se nedan, Polisfesten den 1 mars 1986. Det finns också ett sent inkommet spaningsuppslag angående polisman i mars 1992 inkom ett tips till åklagaren Anders Helin. Det förmedlades av en annan åklagare, Ulf Engberg, som hade kontaktats av en Georg A angående polisman Georg A hördes i samma veva. Ett tiotal dagar
-
m T T 7"’ E 1 ri Polisspåret 353
före mordet hade han iakttagit polisman I utanför sin bostad. Polisman I hade uppträtt störande. Georg A hade tilltalat honom varvid I ropat "fanskapet klarade sig i kväll, men nästa gång tar vi honom, det år Palme vi är ute efter och den där jävla sossen har förstört hela samhället. Vid tillfället var polisman I enligt Georg A påverkad. Georg A tog med polisman I in till sig för att lugna ner denne. I stannade någon timma eller två. Han fortsatte säga saker som att Hitler var ett fenomen, antydde att han bar revolver och uttalade hotelser mot en kvinna som bodde under Georg A. Polisman I brukade besöka kvinnan i fråga av och till. Förhörsledaren har gjort en anteckning
angående förhöret, av vilken framgår att Georg A hade druckit alkohol före förhöret och att det varit svårt att hålla den röda tråden. Förhörsledaren bedömde dock att Georg A uppfattat händelserna så som de återgetts i förhöret. I maj 1992 hölls förhör med polisman
- Han tillbakavisade uppgifterna att han skulle ha uppträtt som påståtts. Däremot medgav han att han någon gång vid den aktuella tiden efter en fest begett sig till området i fråga för att söka upp sin särbo. Han var spritpåverkad och hade inte klart för sig vad klockan var. Han hade sökt kontakt med kvinnan genom att kasta sten hennes fönster. Han ville minnas att de bägge bjudits in till Georg A. Det var inte uteslutet att det där förekommit något politiskt käbbel. De angivna uttalandena finner han helt orimliga; han brukade inte uttrycka sig på det sättet, inte heller i berusat tillstånd. Han hade inget vapenintresse och hade inte haft annan kontakt med vapen än via militärtjänsten och sitt tjänstevapen. I fick vissa frågor om vad han gjorde mordkvällen och svarade att han sannolikt var hemma i bostaden; nyheten om mordet hade han fått av kollegan polisman B, som hade ringt, förmodligen morgonen den 1 Några ytterligare utredningsåtgärder, förutom
mars. slagning, har vidtagits. Polisman J dömdes strax före mordet till fängelse för brott i tjänsten. Han fick därefter sluta som polis. Det besked han kort före mordet erhöll från Högsta domstolen och som innebar att domen stod fast, kom att sättas i samband med mordet.
Den 7 1986 kom ett tips från tv-reporter. Denne hade i sin
mars en tur fått tips från en polis, som ville vara anonym, att en annan polis begått mordet. Polismannen kunde inte identifieras med ledning av uppgifterna. Per-Göran Näss lade ärendet ad acta i juni 1986 då inga ytterligare uppgifter inkommit. I efterhand står det klart att det var polisman J åsyftades, det gick alltså inte att få fram vid denna
som men tid. Samma dag som detta tips kom in anmälde en anonym polisman
att han misstänkte att mordet kunde ha begåtts av polisman som arbetade vid vaktdistrikt 3 i Stockholm. Polisman J skulle morddagen
354 Polisspåret
eller dagen innan ha fått en dom fyra månaders fängelse fastslagen. I väntan domen skulle polisman J vidare ha uttalat "något stort kommer att hända ... Den 9 mars 1986 kom ett anonymt tips om att
två polismän åhörts säga att polisman J var mördaren. Den 24 mars 1986 inkom ännu ett anonymt tips angående en polisman som morddagen eller dagen innan fått avslag sin ansökan om prövningstillstånd i ett mål där han dömts för brott. Polismannen namngavs inte, men tipset torde mycket väl kunna avse polisman I september
- 1986 hördes polisman Han uppgav att han varit hemma mordkvällen. I omedelbar anslutning till förhöret hördes Christoffer M, som uppgav att polisman J varit hemma på mordkvällen och natten. Christoffer M hade visserligen gått och lagt sig vid 8-9-tiden, men hade väckts natten av som fått reda på nyheten om mordet. Utredningen utvisade att polisman J 1985 dömdes till fyra månaders fängelse för olaga frihetsberövande, falsk tillvitelse och myndighetsmissbruk. Han var långtidssjukskriven från den 16 januari 1986 till den 19 mars 1986 och slutade därefter formellt som polis. Han var alltså inte i tjänst morddagen. Polisman J förekom inte i vapenregistret. I september 1986 skrev Per-Göran Näss av ärendet med motiveringen Föranleder vidare åtgärd då verkställd utredning visat att polisman J kan ha haft med gämingen att skaffa." Mer än fem år senare, i januari 1992, hölls
förhör med Nils Ö. Polisman J hade då han hördes uppgivit att Nils Ö hade ringt honom mordnatten och meddelat nyheten. Nils Ö mindes vid förhöret att de hade talats vid och att det var före kl 3 på natten; han kom inte ihåg om det var han som ringde J eller tvärtom. Ytterligare
ett år senare, i februari 1993, besökte den inledningsvis nämnde tvreportem PU och Hans Ölvebro för intervju. I samband härmed
en diskuterades den ovan nämnda uppgift som tv-reportem tidigare lämnat. Han kunde numera upplysa att den person tipset gällt var polisman Sagesmannen ville dock fortfarande vara anonym. Polisman K hade en chefsbefattning inom polisen. Knappt ett och ett halvt år efter mordet, i juli 1987, inkom ett anonymt tips, med signaturen PHT 652, till Riksåklagaren. Det gällande polisman K, med bl.a. en uppgift om att denne hade haft mycket pengar senaste året. Kort därefter korn ett nytt anonymt tips samma signatur som ovan som utpekade polisman K som mördaren. Några månader därefter, i november 1987, daterade Per-Göran Näss en änsteanteckning:
Ärendet föredraget för åklagare varvid mitt förslag beslutats att inga
åtgärder för närvarande skall vidtagas, då uppgifterna om polisman K
innehåller någon substans. Ytterligare kontakter avvaktas.
Polisspåret 355
Ungefär ett år efter det första tipset, i juni 1988, kom ett anonymt brev samma signatur som tidigare om polisman K, med bl.a. följande uppgifter om denne: han snokade i regeringskansliet före mordet och berättade att han höll med en deckare om hur statsministern mördas. Tidigare skulle han ha klagat över dålig ekonomi, men numera hade han råd med vad helst.
som
Drygt två och ett halvt år efter detta, i januari 1991, hölls ett förhör med polisman K. Han hade själv begärt att få bli hörd, sedan han fått kännedom om att hans namn förekom i utredningen. Polisman K uppgav att han var politisk ointresserad och hade uppfattat Olof Palme ungefär som han uppfattade alla andra politiker. Han redogjorde för sina ekonomiska förhållanden, varvid framgick att han vid tiden kring mordet upptagit en del lån, anskaffat en del i en fastighet samt öppnat en affär tillsammans med sin hustru hustrun hade sedan insjuknat och planerna hade gått om intet. Han hade arbetat med försvarets beredskapsplanering kring bl.a. regeringskansliet. Det gällde dock inte personskyddet, som sköttes av säkerhetspolisen. I det sammanhanget hade han fått skissera ett scenario, bl.a. innefattade att stats-
som ministern mördades. Innan denna uppgift var slutförd inträffade mordet. Uppdraget kom därefter att upplevas som olustigt och materialet förstördes. Ytterst få kände till dessa förhållanden. Det tänkbart
var att han någon gång hade yttrat sig ett sådant sätt att det kunde missförstås som att han höll med en deckare, det skulle dock i så fall ha varit efter mordet. Polisman K underströk att han inte haft någon insikt om statsministerns personskydd.
Polisman L tjänstgjorde vid tiden för mordet fordonsroteln vid Stockholms polisdistrikt, men var sedan 7 januari 1986 sjukskriven. Veckan efter mordet lämnade kollegor till polisman L tips denne.
om Ett antal omständigheter av intresse kom fram.
Polisman L stämde ganska bra in det signalement fanns. Han
som uppgavs vara lik fantombilden, innehade en revolver av ett slag som skulle kunna vara aktuellt som mordvapen och han uppgavs frekventera restaurang Karelia, som är belägen i kvarteren kring mordplatsen. Dessutom framkom att han i ett tidigare tjänsterum haft artiklar rörande politiska våldsbrott m.m. uppsatta väggen. Beträffande revolvem
kom det fram att denna beslagtagits den 6 januari 1986 under anmärkningsvärda omständigheter. En bil hade påträffats den natten stående tvären framför ett övergångsställe Regeringsgatan 66. Bilen var i oordning, med ett fönster trasigt, dörrarna olåsta, tändkablarna löst hängande under instrumentbrädan etc. Bilen, som inte var stöldanmäld, visade sig tillhöra polisman L. Denne uppgav sedermera att det var han som hade disponerat bilen vid tillfället. I baksätet påträffades en
356 Polisspåret
portfölj, som innehöll diverse papper, en kikare och en med fem patroner laddad revolver av märket Smith Wesson .38 special.
Polisman L hade efter mordet företagit uppmärksammad bilresa
en söderut tillsammans med en Lars L. De hade färdats i en svart Mercedes med sotade rutor och dragit till sig uppmärksamhet. De hade vid flera tillfällen kontrollerats av polis, varvid de lämnat motstridiga besked sina förehavanden och planer. Lars L hade
om dessutom för del lämnat uppgifter om iakttagelser han gjort före
egen mordet han skulle sedermera också ange polisman L för mordet. Sammantaget var omständigheterna så anmärkningsvärda att polisman L och Lars L greps när de den 7 mars 1986 sin resa anlöpte Malmö med färja efter ett besök i Köpenhamn. Polisman L hördes omgående och fick även delta i en konfrontation. Han släpptes därefter. Samtidigt med förhöret genomfördes efter beslut av chefsåklagaren K.G. Svensson husrannsakan i polisman L:s bostad. Polisman L uppgav vid förhöret att han då mordet begicks besökt ett nöjesställe i Norrtälje till-
med ett antal angivna personer. Uppgifterna kontrollerades sammans och visade sig ge stöd för polisman L:s uppgifter. Inget annat som kunde ge grund för misstankar mot honom framkom.
I april 1986 beslutade Per-Göran Näss att det inte skulle vidtas några ytterligare utredningsåtgärder mot polisman L. Polisman L:s vapen provsköts dock drygt ett senare. Enligt besked från SKL talade inget för att mordplatskuloma utskjutits ur revolvem i fråga. Upp-
gifter angående polisman L fortsatte att flyta in från Lars L. Redan den tidigare utredningen hade emellertid, som det heter i Per-Göran Näss utredningsunderlag, visat "att Lars L saknar trovärdighet".
Utredningsåtgärderna avseende polisman L blev föremål för JO:s prövning JO:s beslut 1986-10-22. I en anmälan till JO i mars 1986 riktade polisman L kritik mot Säkerhetspolisen för dess ingripande mot honom. Per-Göran Näss kommenterade klagomålen utförligt. Han skrev bl.a.
Polisman L har uttryckt farhågor att han kan få svårt att tillbaks till
tjänsten som polis. Skulle dessa farhågor till någon del besannas torde
emellertid orsaken därtill icke stå att finna i annat än polisman L:s egna
förhållanden och icke bero säkerhetsavdelningens handläggning av detta
ärende.
JO bedömde dels gripandet och förhöret den 7 mars 1986, dels den samtidigt företagna husrannsakan i polisman L:s bostad. JO godtog genomgående de överväganden Säkerhetspolisen gjort och fann inte att förhör, hämtning eller husrannsakan genomförts på något otillbörligt sätt.
Polisspåret 357
Polisman som inte synes ha återkommit i polistjänst, begick självmord i vittnens åsyn i oktober 1993.
Exempel på polisärenden helt utanför polisspåret
Som framgått finns det stor mängd polisärenden, de flesta har
ovan en inget med det i den allmänna diskussionen uppmärksammade polisspåret att göra. Som illustration till hur dessa utredningsuppslag kan ut och vilka åtgärder de föranlett redovisas och diskuteras här
se fem slumpvis utvalda uppslag. Syftet är inte primärt att ifrågasätta de åtgärder vidtagits, utan att visa att det ibland synes kunna vara
som svårt att avväga utredningen ett rimligt sätt. Varje ärende ger också en blixtbelysning av de omfattande arbetsinsatser som gjorts och bidrar därför till en beskrivning av brottsutredningen som helhet.
Ärende 1 Det finns polisärenden där ingångstipsen är tunna men där en utredning likväl initierats.
Ett sådant exempel är följande uppslag. Ingångstipset från den 16
1986, är anonymt, utpekar en namngiven polis. Polismannen mars som var enligt tipset extremist och palmeñentlig. Tipsmottagaren bedömde att uppgiftslämnaren var seriös och att polismannen borde kontrolleras. Säkerhetspolisen begärde i juni 1986 hos det polisdistrikt, där polismannen tjänstgjorde, att hans förehavanden undersöks på ett diskret sätt. Och vidare: Enär det åligger säkerhetsavdelningen att undersöka detta spaningsuppslag önskar vi erhålla en bedömning av polismannens samt hans eventuella extrema åsikter." Säker-
person hetspolisen efterfrågade även vapeninnehav samt tjänstgöringstider mellan den 27 februari och 1 mars 1986.
Ett svar från polisdistriktet finns intaget i uppslaget. Det framgår att polismannen tjänstgjorde 21.30-24.00 den 28 februari och att han innehade jaktvapen. I svarsbrevet tillades Ev ytterligare uppgifter redovisas senare.
På en kopia av ingångstipset finns följande antecknat:
Beslut 1986-08-13 Föranleder vidare åtgärd då verkställd utredning visat att polismannen
sin tjänstgöring är utesluten som gärningsman och i övrigt inget
genom framkommit som kan knyta honom till dådet. Per-Göran Näss
358 Polisspåret
Vad som framgår är att polismannen kontrollerats, att det framkommit att han tjänstgjorde då mordet begicks, att han hade licens för vissa jaktvapen samt att Säkerhetspolisen tydligen bedömt att han inte haft med gämingen att göra. Uppgifterna i själva ingångstipset, att polismannen var extremist, har föranlett en fråga till den lokala polismyndigheten, men det framgår inte den besvarats. En möjlighet är att
om svaret förmedlats muntligt men att det inte av hänsyn till polismannen
och kanske till att utredningsåtgärden som sådan bedömts tvivel-
som aktig dokumenterats.
-
Ärende 2
Det finns polisärenden är mycket grundligt utredda utan att det
som av uppgifterna i uppslaget framgår varför.
Ett sådant exempel utgick från uppgifter från tulltjänsteman i
en norra Sverige. Han anmälde den ll mars 1986 till Säkerhetspolisen, att en namngiven polisman den 2 mars 1986 anlänt till sitt hem i en liten blå bil, troligen Passat eller Taunus. Polismannen hade uppträtt konstigt och företedde likheter med fantombilden. Polismannen arbetade vid tillfället i Stockholm.
Företagen utredning visade att polismannen inte var lik fantombilden och som det får förstås att den bil han hade färdats i
— inte kunde vara den i utredningen vid det tillfället aktuella blå Passaten. Per-Göran Näss lade ärendet ad acta enligt ett beslut i april 1986, med motiveringen: Då polismannen sig har ett fordon
vare av aktuellt märke och nummerkombination och det heller i övrigt finnes skäl att fortsätta utredningen avskrives ärendet då misstanke om brott
föreligger.
I oktober 1986 togs ärendet igen. Det gjordes slagning på
upp en polismannen och tjänstgöringslistor infordrades.
Två och ett halvt år efter det att tipset lämnats, i oktober 1988, hördes polismannen ingående personal från PU sin vistelseadress
av i en norrländsk stad. Han arbetade då som garagebiträde hos polisen i staden. Han tillfrågades om sina tjänstgöringsförhållanden morddagen han slutade arbetet kl l7, for hem och hemma under
ca var kvällen samt for på morgonen på planerad semester till hemmet i
en norra Sverige. Han fick redogöra för resan hem, han gjort
var pauser etc. Dagen därefter hördes han ånyo ingående och kompletteringsvis. Han hade bl.a. uppgivit att han vid tiotiden läst en kvällstidningslöpsedel i Uppsalatrakten att Olof Palme mördats. Han konfronterades nu med upplysningen att kvällstidningama inte utkommit förrän vid ll-tiden och att han således inte kunde ha sett någon löpsedel vid
Polisspåret 359
angiven tidpunkt. Polismannen svarade till detta bl.a. att han kanske hade passerat Uppsala något senare än vad han först uppgivit. Han ställdes inför ett flertal frågor av samma rnisstrogna innebörd. Dagen därefter hördes hans mor. Hon fick besvara frågor om när sonen korn hem, om dennes intresse för politik m.m. Samma dag hölls förhör med polismannens läkare en vårdcentral. Därefter synes utredningsuppslaget ha övergivits.
Det är uppenbart att polismannen utsatts för rätt pressande åtgärder. Läsaren uppslaget får ingen vägledning skälet till dessa. I
av om förhören från 1988 antyds att utredarna anser sig ha skäl att ifrågasätta en del uppgifter som polismannen hade lämnat. Ingångstipset är emellertid efter den redan 1986 företagna kontrollen helt innehållslöst; det enda det säger är att polismannen for semester till hemmet den 1 mars 1986. Utöver detta framskymtar att han kanske är en något särpräglad person, som uppenbarligen inte trivts i Stockholm. Som det
ser ut i handlingarna är frågan här inte om uppslaget utretts tillräckligt, utan om det 1988 funnits fog för att överhuvudtaget företa några
åtgärder.
Ärende 3
Ett annat polisärende där åtgärder vidtagits på ett sent stadium utan att de framstår som självklart befogade gäller en polisman, som hade ådragit sig uppmärksamhet från kollegor grund beteenden som
av synes ha varit excentriska snarare än extrema.
Första tipset inkom i veckan efter mordet, den 6 mars 1986. Det angavs att polismannen var vapenintresserad, innehade en revolver kaliber .357 Magnum och att den ammunition han brukade använda var av just den typ som Olof Palme mördats med. Vidare var han lik fantombilden och politiskt blå, dock utan känd för några
att vara extrema åsikter. Tipsaren, en kriminalinspektör, hördes av säkerhetspolisen den 22 april 1986. Han uppgav då att det var uppgifterna om vapen och ammunition som fått honom att tänka polismannen. Förhörsledaren, som hade tjänstgjort med den utpekade, upprättade en promemoria, där han angav att det föreföll honom osannolikt att kollegan skulle haft något med mordet att göra och att den utpekade polismannen hade mellanblont helskägg. Vapenkontroll visade att
44I samband med vårt utredningsmaterial tillställdes PU för synpunkter har
att en av de utredningsmän som var engagerade i detta uppslag uppgivit att skildringen inte är rättvisande. Polismannen hade lämnat oriktiga uppgifter och hans berättelse gav anledning till frågor. Vi har ingen anledning att ifrågasätta detta. Men faktum kvarstår, att ingångsuppgifterna är mycket lösliga.
360 Polisspåret
polismannen hade licens för fem pistoler och två revolvrar, dock ingen kaliber .357. Polismannen var enligt en utredningsanteckning inte känd hos säkerhetspolisen. Per-Göran Näss lade ärendet ad acta enligt ett beslut i juni 1986: Verkställd utredning visar att polismannen innehar vapen av aktuell typ och att i övrigt inte framkommit någon omständighet om honom som är av betydelse i målet.
Ungefär två år efter mordet inkom ett nytt tips om polismannen. Även detta härrörde uppenbart från kollega, avsändaren
en även om var anonym. Uppgifterna var i princip de samma som de tidigare utredda. Per-Göran Näss beslöt den grunden att inte vidta någon ytterligare åtgärd i ärendet.
Nästa handling i uppslaget är ett förhörsprotokoll från förhör med polismannen, hållet tio år efter mordet, i april 1996. Det framgår inte vad som påkallat åtgärden. En nyhet framkommer dock: polismannen innehade en revolver av kaliber .357. Den var av märket Dan Wesson och direktimporterad från USA. Vid den tidigare vapenkontrollen vid tillståndsregistret hade angivits en Dan Wesson .38 special, importerad från USA. Polismannen fick nu frågor om ammunition, vad han gjorde mordkvällen troligen hemma med sambon samt om hur länge han burit helskägg femton år. Ungefär fem månader senare, i augusti 1996, hördes polismannens sambo. Hon uppgav att de varit hemma i villan mordkvällen och att de varit uppe sent; hon mindes att de ännu varit vakna då de tillsammans hörde nyheten radio. Hon var säker att polismannen inte varit i Stockholms city mordkvällen.
Förhören från 1996 ter sig långsökta. Det är svårt att se vad som framkallat dem, möjligen var det vapenuppgiften Dan Wesson är dock enligt vad som uppges från PU inte aktuell som vapentyp. Ingångstipset ger inte mycket att på. Polismannen har gemensamt med många de poliser som utretts att han betraktats som udda, även om
av det i hans fall alltså verkar ha rört sig om excentricitet och inte extremism i tipset från -88 framhålls t.ex. att polismannen hade "svårt för att åka annat än Valiant i tjänsten.
Ärende 4 Drygt ett år efter mordet, i april 1987, inkom ett brev som vidarebefordrades till säkerhetspolisen. Det innefattar ett mycket tunt ingångstips, som utretts med kraftig fördröjning. Tipset löd:
Ang. Palme-mordet. En person från Göteborg som heter polismannens namn var i Sthlm dessa dagar under motiveringen han skulle poliskurs. Han är EAP-are.
Polisspåret 361
Ytterligare nästan ett och ett halvt år senare, i september 1988, upprättades ett spaningsuppslag över tipset. Polismannen, född 1934, bosatt och tjänstgörande i Göteborg, identifierades, viss efterforskning rörande också ha gjorts. Det antecknades vidare i hans person synes uppslaget att Säkerhetspolisen inte haft några upplysningar som knyter polismannen med EAP, I oktober 1988 gjordes en slagning, samman inget anmärkningsvärt framkom. Ännu ett år inhämtades uppgifter om polismannen från en senare polischef i Göteborg. Det framkom att polismannen hade genomgått vidareutbildning i Stockholm vid tiden för mordet. Vissa karaktärsupplysningar lämnades också. I februari 1990, dvs. nästan tre år efter det att tipset inkom, hölls förhör med polismannen. Han fick lämna upplysningar om var han befann sig vid tiden för mordet han kunde inte presentera något alibi och, efter att ha konfronterats med uppgiften om samröre med EAP, om sin politiska hemvist. I det hänseendet uppgav han att han en gång för länge sedan gått med i Högerpartiet och att detta hängt kvar, utan att han för den skull någon hängiven anhängare till Moderata samvar lingspartiet. Inledningsvis har tipset uppenbarligen bedömts som värdelöst, en bedömning knappast kunnat föranleda kritik den fått kvarstå. som om PU:s inventering processande materialet synes sedan ha lett - — av till utredning. Å sidan kan utredningen inte klandras för att den ena strävat efter att vända varje sten i sökandet efter en lösning. Å andra sidan ter sig åtgärderna som i detta fall pliktskyldiga och senfärdiga. Samtidigt måste ha förståelse för att uppslagen är närmast man oräkneliga till antalet och att det tagit tid för utredningen att nå fram till uppslag med fog prioriterats lågt. I bedömningen måste emellertid som också vägas in hur den som varit föremål för utredningsåtgärderna uppfattat och upplevt dem. Integritets- och rättssäkerhetsaspekter får inte glömmas bort.
Ärende 5
Ett exempel ett polisärende enbart utgår från likhet med som fantombilden utgör följande uppslag. En namngiven polisman utpekades i ett tips från slutet av mars 1986 ansåg att polismannen var lik fantombilden. Det av en person, som
45I samband med att PU granskat vårt utredningsmaterial har apropå detta uppslag påpekats att fördröjningen under den tid PU var sysselsatt med utredningen mot Christer P får anses naturlig, eftersom personalen då var mycket hårt arbetsbelastad.
362 Polisspåret
angavs även att polismannen skulle vara enstöring. Det sist-
en nämnda tillbakavisades dock av utredningsmannen hos säkerhetspolisen, som kände till den utpekade sedan tidigare, och i egenskap
av förhörsledare vid förhör i juni 1986 konstaterade att kollegan sig
var lik.
Emellertid kunde den utpekade inte prestera något alibi, varför
en omfattande utredning företogs till kontroll uppgifter han lämnat
av om att han morddagen vid 16-tiden rest norröver i bil, där han
egen morgonen efter hjälpt en åkare med tidningsutköming.
Med tanke fantombildens utredningsvärde har polismannen utsatts för en onödig och antagligen påfrestande undersökning, dessutom synes utredningsresurser ha förspillts. Bortsett från att utredningen i detta fall skedde såväl i närmare anslutning till brottet till
som tipsets inkomst föranleder ärendet reflektioner liknande dem
som redovisades i föregående ärende.
Ärende 6
Det finns uppslag bland polisärendena inte kan bedömas vid
som en granskning.
Ett uppslag i avsnitt H upptar en uppenbarligen feldaterad 1983- O3-06 promemoria, som enligt handskrivna anteckningar densamma synes härröra från säkerhetspolisen. Promemorian behandlar ett spaningstips angående ett tvillingpar, av vilka en var polis. Bröderna hade bildat ett eget politiskt parti. I promemorian har uppgifts-
en lämnare ifrågasatt om bröderna kan sättas i samband med polisbil
en som skall ha iakttagits i närheten av mordplatsen mordkvällen.
En handskriven anteckning anger att ärendet enligt diariet är redovisat vid okänd tidpunkt och att det handlagts Per-Göran Näss. I
av september 1994 har det gjorts en slagning på polismannen inget anmärkningsvärt framkom.
Det är vad som finns i ärendet, som alltså inte kan bedömas. Andra exempel av samma slag finns redovisade nedan Vissa iakttagelser
av polisbilar under mordkvällen. Bedömningen i fall detta slag måste
av vägas mot vad som uttalats om de just redovisade fallen,
som synes överutredda. Det går inte att påstå att ett uppslag som detta är underutrett, det är det sannolikt inte. Däremot är det ett exempel slarvig dokumentation. Därvid får tas i beaktande att det i ett utredningsmaterial av sådan omfattning som PU-materialet är oundvikligt att vissa delar framstår ostädade. I ett uppslag det förevarande
som som finns inget som tyder att något innehållsligt värde gått förlorat
av genom den bristfälliga dokumentationen.
Polisspåret 363
4.3.3 Uppslag berör i allmänhet
som polisen
Fördröjning i sambandscentralen m.m.
Allmänt En misstanke som framförts i olika sammanhang är att polisens handläggning av larmet om mordet medvetet fördröjdes, med följd att polisen kom sent till brottsplatsen och att gärningsmannen därmed fick ett försprång. Till den diskussionen hör även misstankar om att en polisbil den s.k. kommissariebilen dök upp i mordplatsens närhet
- för tidigt för att den skulle ha kunnat kallats dit genom larmet.
Dessa misstankar har det gemensamt att de riktas mot flera tjänstgörande polismän samtidigt, polismän som i en större eller mindre grupp skulle ha agerat gemensamt och i samråd. Något utpekande av en eller flera av dessa polismän som direkt inblandade i själva gärningen synes det däremot inte vara fråga om. Polisernas roll skall i stället ha bestått i att försvåra möjligheten att upptäcka och gripa gärningsmannen eller att annat sätt skyla över brottet. I den meningen gäller misstankarna mot polisen alltså snarare bristande vilja att utföra tjänsteåligganden än delaktighet i mordet. I vart fall synes de för brottsutredningen ansvariga ha uppfattat saken så, eftersom det inte inom mordutredningen vidtagits några utredningsåtgärder med direkt sikte de framförda misstankarna.
Det finns ingen utredning av huruvida det skett en fördröjning i sambandscentralen etc. Den polisman som tog emot larmet är t.ex. inte hörd i mordutredningen. I andra delar finns relevant information inhämtad, men då i annat syfte och registrerad i allmänna avsnitt. Utan att föregripa senare bedömningar kan det därmed konstateras att man i brottsutredningen varit obenägen eller inte ansett sig ha haft skäl- att
befatta sig med denna del av polisspåret.
Det finns således inga till de framförda misstankarna avgränsade utredningsuppslag att redovisa i dessa delar, samtidigt som det aktuella händelseförloppet sina ställen belyses i utredningsmaterialet. Exempelvis kan diskussionen kring den nyss nämnda kommissariebilen i viss mån utredas med hjälp av vad kommissarien i allmänt utredningssyfte
tillfrågats om. Det är vidare så, att en del utredningsåtgärder, vilka
rubricerats som allmänna åtgärder, i praktiken föranletts av de uppgifter kring polisspåret som förekommit i massmedia under årens lopp. I den meningen har det gjorts vissa utredningsansatser. Dessutom innehåller Juristkommissionens efterlämnade arbetsmaterial ett stort antal mycket grundliga förhör angående bl.a. polisens agerande kring och efter mordet. Juristkommissionen har t.ex. haft ett samtal med den operatör som tog emot larmet, ett samtal som finns dokumenterat. Slutligen har
364 Polisspåret
det funnits möjlighet för kommissionen att ställa frågor till aktuella befattningshavare inom polisen när detta bedömts meningsfullt i beaktande bl.a. av den tid som förflutit sedan händelsen.
Det är alltså möjligt att redovisa viss utredning kring de aktuella frågorna. Men det är likväl viktigt att ha klart för sig att man från mordutredningens sida aldrig föresatt sig att fullt utreda dessa omständigheter.
Fördröjning av larmanropet Vår framställning i denna del bygger vidare det som redovisats i kapitel under rubriken Tidpunkter för mordet, polisens larmanrop och polisens ankomst till brottsplatsen.
Den tillgängliga utredningen angående förhållandena vid sambandscentralen under minuterna efter det att larmet från växeltelefonisten vid Järfälla taxi kom in består av Juristkommissionens samtal med operatören Ulf H och minnesanteckningar från de samtal den tidigare Palmekommissionens ordförande och sekretariat hade med operatörerna Ulf H och Jan H.4° Information vad skett vid sambandscentralen
om som framkommer vidare indirekt i uppgifter som lämnats av de poliser som svarat eller annars hört larmet över radion.
Juiistkommissionen höll den 3 september 1986 vad som i kommissionens anteckningar rubricerats som en intervju med Ulf H. Av anteckningarna framgår följande. Han tog emot ett telefonsamtal från Järfälla taxis växel. Växeltelefonisten sade att någon var skjuten i korsningen Tunnelgatan-Sveavägen. Ulf H försökte få fram fler uppgifter om händelsen men växeltelefonisten visste inte så mycket. Han sade till henne att anropa taxin och be chauffören möta polisen. Därefter registrerade han ett ingripandemeddelande, IM. Detta skedde enligt datorn kl 23.23. Han gick ut med ett områdesanrop i område ett. En piket svarade från Norra Bantorget. Den fick uppdraget. En annan piket, som också låg nära brottsplatsen, fick även den uppdrag att bege sig dit. Han larmade inte ambulans, eftersom han först ville ha bekräftat att skottlossning verkligen ägt rum; hans tanke var att den patrull som kom först till platsen vid behov kunde larma ambulans. Strax efter att piketbussarna fått uppdraget, Ulf H uppskattade det till högst tre minuter senare, kom ett s.k. ilanrop från en av dem. Det togs emot av en annan operatör vid sambandscentralen, Anders T. Det framgår inte
46 PK-minnesanteckningar nr 31 och 33. Därutöver har Juristkommissionen hållit ett stort antal utfrågningar/samtal med övrig personal som tjänstgjorde i sambandscentralen mordkvällen. Det som där framkommer belyser dock inte de allra första minuterna efter mordet.
Polisspåret 365
samtalsanteckningarna vad detta samtal gällde. Ulf H tog emot ett av samtal från kommissarie Christian Dahlsgaard, som undrade om han borde åka till platsen. Det skedde ungefär samtidigt ilanropet kom som in. Ulf H att han hade tjänstgjort tillfälligt vid sambandsuppgav centralen i år. På plats framgår att han normalt tjänstett par annan gjorde i C-turens piket; det den piket som befann sig vid Brunkevar bergstorg och svarade på larmet samt anlände andra polisbil till som mordplatsen. Av minnesanteckningar från de samtal den tidigare Palmekommissionens ordförande och sekretariat hade med Ulf H den 20 mars 1996, dvs. tio år efter händelsen, framgår utöver det som framkommit ovan följande. Det fanns två sätt för operatör att ta emot ett larm. en Antingen gjorde handanteckning och gick ut med larm direkt, man en och i datorn. Eller också för att därefter registrera händelsen åtgärden började med att registrera händelsen i datorn, för att därefter ut man med larmet och sedan registrera åtgärden i datorn. Han hanterade larmet skottlossning från Järfälla taxi det sättet, dvs. han om senare knappade in uppgifterna datorn först, och gick sedan ut över radion med ett larmanrop. Sedan han fått svar från först Norrmalmspiketen Norra Bantorget sedan Södermalmspiketen vid Brunke-
vid
bergstorg registrerade han i datorn att dessa beordrats till platsen. Beträffande den information han fick från Järfälla taxi uppgav han växeltelefonisten hade givit ett stressat intryck och att han känt viss att osäkerhet de uppgifter hon lämnade. I anteckningarna upptas också om kommentarer från Ulf H till de uppgifter operatören Jan H lämnat, se vidare nedan i anslutning till redogörelsen för vad Jan H uppgivit. Av minnesanteckningar från de samtal den tidigare Palmekommissionens ordförande och sekretariat vid tid hade med Jan H samma framgår följande. Han hade arbetat åtta-nio månader sambandscentralen när mordet inträffade. Mordkvällen var en fredag efter lön och det ganska stökigt. Han fick förfrågan från Larmcentralen, var en LAC, någon skulle skjuten i hörnet Sveavägenom som vara Tunnelgatan. Han tittade sin s.k. statusskärm, där de fem senaste
ingripandemeddelandena den händelse LAC frågade om
syns, men fanns inte med där." Han ropade då ut fråga till sina kollegor i en sambandscentralen fick inget Han bad att få återkomma till men svar. LAC. När samtalet avslutats tittade han igen på statusskärmen och såg
47Operatörema hade flera skärmar vid sina bord. En där de själva registrerade in det de gjorde och där de kunde avläsa övrig aktivitet. Det var den en annan kallades statusskärm. Den visade alltså händelser som var aktuella senare som och hade till syfte att underlätta synkroniseringen av arbetet och förhindra dubbelarbete.
366 Polisspåret
då ett IM om en misshandel Sveavägen-Tunnelgatan. Han ringde upp LAC och bekräftade att sambandscentralen fått in händelsen; han talade vid detta tillfälle med LAC än den hade ringt en annan person som upp. Jan H hade inte hört kollegan Ulf Hzs eller patrullemas anrop svar, vilket inte var så konstigt med tanke på hur de placerade i förvar hållande till varandra. Däremot borde han ha Ulf Hzs IM det sett om hade varit infört. Hans förklaring till att han inte gjort det Ulf H var att måste ha tagit emot larmet och gått ut med larmanropet innan denne registrerat uppgifterna i datorn; det först när avslutade var man registreringen genom att trycka sänd uppgifterna lagrades och som kom upp statusskärmarna. Ulf H har enligt rninnesanteckningarna från samtalet med honom kommenterat detta på följande sätt. Han kunde tänka sig två förkla-
ringar. Den ena att Jan H helt enkelt sett fel och missat händelvar att sen fanns på skärmen. I det sammanhanget påminde sig Ulf H han att först inte kodade händelsen misshandel utan kontroll person/ som som fordon. Adressuppgiften fanns dock med och det därför enligt Ulf var H mindre sannolikt att Jan H inte skulle ha sett den. Den andra förklaring han kunde tänka sig hängde med den tröghet samman som fanns i datorsystemet. Ett inregistrerat IM kom omedelbart upp operatörens egen skärm, men det kunde dröja, ibland till upp ett par minuter, innan det kom statusskärmarna. Detta upp var en av orsakerna till de dubbelföringar regelmässigt inträffade i arbetet på som sambandscentralen. Med dubbelföringar avsågs operatör registreatt en rade in ett larm, varefter operatör fick uppgift en annan om samma händelse från annat håll och också registrerade in händelsen, eftersom det första ingripandemeddelandet inte hade hunnit komma upp statusskärmen. Det var enligt Ulf H allmänt känt att detta inträffade. Befälen i de bägge piketpatrullema intervjuades Juristkommisav sionen, Christer P Norrmalmspiketen den 24 juli 1986 och Kjell Ö Södermalmspiketen den 27 augusti 1986. Christer P bekräftade att hans patrull svarade larmet. De vid det tillfället i färd med var att tanka en bensinmack vid Norra Bantorget. De for till mordplatsen med blåljus påslaget. En piket och befälsbil fanns platsen, annan en liksom ambulans av samtalsanteckningama framgår inte det - om var en eller två ambulanser personal höll på lasta in båren med - vars att den skjutne. Även Kjell Ö bekräftade hans patrull att svarat larmet. De hade alldeles dessförinnan passerat Malmskillnadsgatan vid trappavsatsen ovanför Tunnelgatan. När radioanropet kom befann sig piketbussen fortfarande Malmskillnadsgatan nästan framme vid Brunkebergstorg. De uppgav sin position och for mot mordplatsen. På annat ställe framgår att de åkte ned Beridarbansgatan den korta biten
Polisspåret 367
till Sergels torgs-rondellen och därefter Sveavägen raka vägen till platsen; den sammanlagda sträckan torde uppgå till drygt en halv kilometer. Då de kom fram mot Kungsgatan svängde radiobil upp en alldeles framför dem; det kommissarie Gösta Söderströms bil. De var anlände med andra ord i stort sett samtidigt med Gösta Söderström till mordplatsen, han nådde dit först och därigenom och grund även om att han högsta yttre befäl i vaktdistriktet den aktuella kvällen av var blev chef brottsplatsen. Även kommissarie Gösta Söderström intervjuades. Det skedde den 28 augusti 1986. Enligt redogörelsen uppgav han följande. Han befann sig i radiobil Kungsgatan då han anropades av en man som kom springande och ropade att det skottlossning i korsningen Tunnelvar gatan-Sveavägen. Söderström ville snabbt komma till platsen och tog därför inte reda vad hette. När bilen var framme vid trafikmannen ljusen i korsningen Sveavägen-Kungsgatan hörde Söderström larmanfrån sambandscentralen. Strax därefter de plats. En piket ropet var från dvs. den just omtalade Söderrnalmspiketen med Kjell Ö VD befäl, anlände ögonblicket efter Söderström. 10-12 personer stod som runt låg och blödde. Två personer höll med livräddande en man som åtgärder. Söderström tittade samt såg att denne låg i en stor mannen blodpöl och mycket nedblodad. Söderström ansåg inte att det var var något han kunde göra. En pekade mot trapporna upp till Malmman skillnadsgatan och sade "Dom ditåt. Söderström gav Södersprang malmspiketens befälhavare order om att uppta förföljandet. Denne frågade efter signalement. Söderström sade att det skulle de få senare. Poliserna från piketstyrkan sprang iväg. Söderström vidare att det i folksamlingen fanns en kvinna uppgav mycket uppriven. Han kände vagt igen henne, men kunde inte som var komma hon Det svårt att prata med henne, men han vem var. var fick klart för sig att den skjutne var hennes man. Efter kontakter med vittnena konstaterade Söderström att dessa inte hade iakttagit särskilt mycket, de hade främst koncentrerat sig offret. Han meddelade sambandscentralen att gärningsmannen hade sprungit upp mot Malmskillnadsgatan. Då hade han ännu inget signalement. Hans chaufför Ingvar W meddelade honom strax senare ett signalement. Ingvar W tog rapporteringen till sambandscentralen. Ännu signalement kom över ett fram också larmades ut; det förvirrande, man visste inte om det som var rörde sig två gärningsmän. Söderström gjorde nya försök att tala om med den skjutnes hustru och fråga henne vem hon var. Hon var mycket upprörd och skrek något om att hon var Lisbeth Palme och att mannen Olof Palme. Söderström trodde först inte detta, men kände sedan var igen henne och gick fram till den skjutne och kände igen statsministern. När brottsplatsen fick klart för sig vem offret var uppstod en man
368 Polisspåret
viss förvirring och förstämning. Först hade allt gått rutin fick - nu det en annan dimension. Han meddelade sambandscentralen att offret var statsministern. Ambulansen kom enligt Söderström snabbt, personalen försökte med livräddande åtgärder, lastade in båren och for efter några minuter. Enligt vad Söderström den tid kommit att uppgav var som anges för polisens ankomst till mordplatsen, 23.23, felaktig. Klockan var enligt hans uppfattning 23.28 då han anropades Kungsgatan. Polisen kom inte alls så snabbt till platsen det påståtts utan sex-sju som minuter efter gämingen.
Kommissariebilen
Under mordkvällen tjänstgjorde poliskommissarie Christian Dahlsgaard som s.k. yttre befäl. Han fanns i radiobil 1520, där Tomas E var förare. Bilen befann sig i Kungsträdgården när larmet om skottlossning på Sveavägen gick ut. Dahlsgaard hörde andra på svara anropet och kallas till platsen. Han beslöt att själv bege sig dit. Patrullen for upp Hamngatan, sedan Regeringsgatan höger och så småningom David Bagares gata vänster upp till Malmskillnadsgatan, där trapporna från Tunnelgatan mynnar ut. Det har ifrågasatts varför patrullen tog denna väg, enligt vad från del håll uppgivits, som, som en inte med bil skulle kunna leda fram till brottsplatsen. Det har vidare - ifrågasatts varför Dahlsgaard inte hejdade den hans bil person, som ostridigt mötte David Bagares gata. Personen visade sig vara identisk med den person följt efter gärningsmannen, dvs. vittnet som Lars Slutligen har det, med ledning uppgifter hur vittnet Lars J av om förflyttat sig, ifrågasatts om inte kommissariebilen i själva verket måste ha befunnit sig platsen innan larmet gått ut. I förhållande till de uppgifter förekommit i diskussionen kring som polisspåret finns det i princip ingen relevant utredning Dahlsgaard i om PU. Han är hörd sina iakttagelser vid mordplatsen och har därvid om även upprättat en egen promemoria. Värd att notera är Dahlsgaards uppgift att det tog högst 11/2-2 min från det att larmet gick tills hans bil svängde in på David Bagares gata, liksom iakttagelse beträffande en vittnet Lars denne inte det minsta andfådd vilket alltså kan tolkas var
48 Det finns ett uppslag med ett anonymt och från mordsynpunkt helt substanslöst tips om Christian Dahlsgaard. Tipsaren sig ha sett Dahlsgaard ha uppgav kontakter med kriminella "under vänskapliga former. Den enda anknytningen till mordet låg i att tipsaren påminde om att Dahlsgaard under mordnatten färdades i radiobilen 1520. Uppslaget har inte föranlett några utredningsåtgärder i förhållande till Dahlsgaard.
Polisspåret 369
han inte hade sprungit hastigt efter mördaren, något som som att bestyrks annan utredning. av
Sammanfattande anmärkningar
Fördröjning i sambandscentralen. Som vi redovisat i kapitel 2 anser vi det klarlagt den till platsen larmade polispiketen anlände till att mordplatsen senast kl 23.25.30 och att den troligen anlände i vart fall minut tidigare. Vi har vidare bedömt det som troligt att larmet gått ut en påbörjats halv minut innan polispiketen anlände, dvs. senast 23.24. en Utifrån vad är känt hur polisens sambandscentral fick som om kännedom händelsen, jämfört med vad som i övrigt kan antas om om skeendet, framstår det vidare osannolikt att operatören vid samsom bandscentralen avslutat det mottagna larrnsamtalet före 23.23. Med rimliga antaganden förloppet och i beaktande av de osäkerheter om råder beträffande flera enskildheter i detta framstår det som ett som möjligt resultat normal hantering larmet skulle ha gått ut vid av en om den tidpunkt då vi funnit det troligt att det gått ut, dvs. ungefär 23.24. Sammantaget förefaller det troligt att händelserna utspelat sig på oss ungefär följande sätt:
O Mordet begicks ungefär 23.2l.30 0 Taxichauffören Anders D hade kontakt med sin växel kring 23.22 0 Han talade med växeln ungefär 30 sekunder; samtalet var slut före
23.23 0 Växeltelefonisten fram numret till sambandscentralen och fick tog kontakt före 23.23 0 Växeltelefonisten och operatören vid sambandscentralen talade ungefär 30 sekunder Därefter dvs. efter 23.23 gick operatören ut med larmet - - Larmet besvarades först Norrmalmspikteten och strax därefter av av Södermalmspiketen O Södermalmspiketen åkte omgående till mordplatsen och anlände dit ungefär 23.24.00-23.24.30 0 En halv till minut vinkades Sollentunaambulansen in till en senare mordplatsen O Personalen sysselsatt med undersökning, livräddande åtgärder, var lastning på bår och ilastning i ambulansen ungefär tre minuter från det att ambulansen vinkats in; klockan därefter knappt 23.28 var 0 Kl 23.28.00 meddelade ambulanspersonal att man var väg mot sjukhuset
370 Polisspåret
Denna beskrivning av händelseförloppet utrymme för möjligheten ger att hanteringen på sambandscentralen inte så snabb den bör var som Men det är svårt att ha någon bestämd mening detta. Å vara. om ena sidan är det möjligt att det tog minut från det att operatören på en sambandscentralen hade fått underlag för att gå ut med larmanropet tills han faktiskt gjorde det. Å andra sidan det också är möjligt att samtalet från växeltelefonisten vid Järfälla Taxi kom fram än det tidigast senare kan antas ha gjort. Enligt vår beräkning föreligger i alla händelser inget som kan beskrivas som påtagliga fördröjningar. Vid bedömningen av skeendet och de inblandades åtgärder finns det här åter anledning att påminna om att händelsens extrema karaktär inte känd i detta var skede. Samtidigt bör det understrykas att den enskilt viktigaste faktorn för vår analys och beräkning är den tid bedömer att ambulanspersonalen tillbringade platsen jfr redogörelsen i kapitel 2. Vi det därvid anser även möjligt att det endast förlöpte två minuter från det att ambulansen vinkades in till det att den andra ambulansens personal meddelade att man var på väg till Sabbatsberg. Detta utrymme för hypoteser ger om en viss fördröjning. I det sammanhanget är operatören Jan Hzs uppgift till LAC strax före 23.25, då han sig inte känna till larmet, uppgav av intresse. Den talar med viss konkretion för möjligheten att larmet vid den tiden ännu inte gått ut att det i vart fall måste ha varit på gång vid den tidpunkten följer det enligt vår mening klarlagda förhållandet av att den larmade Söderrnalmspiketen plats 23.25.30. var senast Sammantaget finner vi det i och för sig sannolikt att Jan Hzs mer besked till LAC i sak felaktigt beroende något slags kommuvar nikationsproblem inom sambandscentralen än att larmet då ännu inte gått ut. Men bägge alternativen måste med tillgängliga fakta betraktas som möjliga. Dessa förhållanden, dvs. att det troligaste är att ingen påtaglig fördröjning skett, ställda mot möjligheten att det gått till två av upp minuter efter det sambandscentralen fått kännedom att man om larmet till det att larmanropet gick ut, skall jämföras med hypotesen om en konspiration, som alltså är att analys tidsuppgiftema pekar på en av en medveten fördröjning larmet i sambandscentralen. Om detta är av två saker att säga. För det första talar omständigheterna enligt vår mening alltså mot att
det överhuvudtaget skett någon påtaglig fördröjning;
det är mer sannolikt att så inte skett än att det förekommit. För det andra är den möjliga fördröjningen minuter. Om det ett par för en krets konspiratörer hade varit ett centralt i handlingsav moment planen att passivisera sambandscentralen borde detta emellertid ha skett på ett sätt som tillförsäkrade konspirationen större marginal. Mot en
Polisspåret 371
detta kan hävdas att konspiratörema kanske hade tänkt sig en större marginal, att detta omöjliggjordes att samtalet från LAC till Jan men av H avslöjade den pågående fördröjningen. Det skulle i så fall visa på flera svagheter i brottsplanen, t.ex. att inte styrde inkommande man samtal och att i vart fall inte Jan H tillhörde de sammansvurnas krets. Om eventuell fördröjning i stället för att vara ett centralt moment en bara ett flera sätt för inom polisen att kasta grus i var av personer spaningsmaskineriet skulle den framstå tjänlig och logisk. Då som mer borde emellertid även fler medhjälpare ha dykt upp för att från olika håll försvåra arbetet. Det kan hävdas att det var just vad som skedde. dvs. det osystematiska eftersöket, den otillräckliga avspärrningen, de fragmentariska vittnesuppgiftsanteckningarna, kaoset sambandscentralen, det felaktiga rikslarmet och så vidare, fram till villospår Viktor G och PKK allt detta skulle då vara belägg för att polisen som många håll gjorde vad den kunde för att försvåra spaning och utredning. Det skulle förutsätta att poliser överallt i Stockholm varit eller mindre införstådda med att statsministern skulle mördas. mer Blotta möjligheten ett minuters fördröjning av larmet i samav par bandscentralen är mycket långt från att kunna tolkas som ett tecken detta. Det sagda innebär inte att förhållandena sambandscentralen och tidsuppgiftema kring polisens ankomst till mordplatsen m.m. är tillfredsställande utredda. Det framstår till en början som svårbegripligt att polisen inte på LAC registrerade såväl kommunikation samma sätt som tidsuppgifter. Om det skett skulle hela diskussionen kring den som eventuella fördröjningen kunnat inskränkas till en uppspelning av bandet. Lika anmärkningsvärt inom sambandscentralen fäste är att man så liten vikt vid att datorernas klockor visade exakt och rätt tid. Som vi påpekat annat ställe har datorklockoma visat fel tid bägge gångerna kommissionen besökt sambandscentralen. Dessutom visade olika datorer olika tid, vilket ett ungefärligt intryck en verksamhet där gav precision rimligen måste eftersträvas. Anmärkningsvärt är också att den s.k. logglistan från mordkvällen och mordnatten inte bevarades. En automatisk utskrift av alla noteringar i sambandscentralens dator görs fortlöpande. Den har i normalfallet endast betydelse då datorsystemet på något sätt havererar. I detta fall skulle den ha kunnat för att användas som bevismedel. sparas Till dessa missförhållanden kommer att polisen inte gjort några försök att rekonstruera sitt eget arbete under den första tiden efter mordet. Det stod mycket tidigt klart att de inledande åtgärderna fungerat dåligt och, bl.a. Gösta Söderströms redogörelse och genom uppfattning tidsförhållandena, att frågor kring polisens ankomst till om mordplatsen skulle komma att ställas. Trots det saknas det helt
372 Polisspåret
dokumenterade ansatser till självrannsakan och uttryck för vilja att en lära av uppenbart begångna misstag. Det också ha lett till synes att misstagen kommit att upprepas i andra sammanhang, t.ex. i samband med de s.k. Stureplansmorden 1994. Vi återkommer till dessa frågor i våra övergripande bedömningar, men konstaterar redan här att underlåtenheten att snabbt och grundligt utreda de polisiära förhållandena på mordplatsen och i sambandscentralen har bidragit till den jordmån där polisspåret vuxit fram. Det är särskilt tydligt när det gäller polisledningens sätt att hantera Gösta Söderström och de uppgifter han larmade. Sammanfattningsvis kan det synas som om diskussionen om en fördröjning i sambandscentralen helt hade kunnat avfärdas det inte om vore för samtalet från LAC till operatören Jan H i sambandscentralen, ett samtal vars innehåll inte har kunnat ges någon tillfredsställande förklaring och som gör att det trots allt måste betraktas möjsom en lighet att en fördröjning förekommit. Det grundläggande skälet till att det inte gått att sätta punkt för diskussionen medveten fördröjom en ning är emellertid de missförhållanden som allmänt rådde i sambandscentralen och polisens ovilja att själva snabbt söka bringa klarhet i förhållandena. Detta gör att vi får leva med att vissa enskildheter kan förbli oförklarade.
Kommissariebilen. Det har alltså hävdats att den färdväg den s.k. kommissariebilen valde anmärkningsvärd, eftersom den inte ledde var till mordplatsen utan en trappavsats flera kvarter från brottsplatsen; med bil skulle detta vägval vara otjänligt för den ville ta sig till som hörnet Sveavägen-Tunnelgatan. Prernissen är dock felaktig. Ett kvarter söder om Tunnelgatstrappan ligger Apelbergsgatan, via vilken det går att köra med bil ned till Sveavägen. Polisbilen hade alltså kunnat fortsätta den vägen ned till mordplatsen och anlända med bara några sekunders fördröjning jämfört med Tunnelgatan hade varit farbar om med bil. Det var alltså ingen återvändsgränd komrnissariebilen som körde in på. Att patrullen i och för sig inte valde den närmaste vägen till mordplatsen är uppenbart och har Christian Dahslgaard förav klarats med att patrull kom från håll en annan samma som kommissariebilen och att han därför valde att täcka in alternativ en flyktväg från platsen för den uppgivna skottlossningen. Christian Dahlsgaards handlande i det sammanhanget och vad han uppgivit om det förefaller oss naturligt och förenligt med de polisiära bedömningar
49Söderströms uppfattning om tiden för polisens ankomst får enligt vår mening anses tillförlitligen vederlagd, inte minst med tanke vad är känt som om tiden för ambulansemas avfärd från mordplatsen.
1999:88 Polisspåret 373 SOU
han hade göra. Med tanke den flyktväg mördaren tog var beatt dömningen förutseende. Det är inte rimligt att vända detta förutseende patrullen och i stället utgå från att skälet till att den begav sig till mot rätt plats skulle ha varit att den på förhand haft kännedom om attentatet
och attentatsplatsen. Det naturligtvis olyckligt att Lars J inte hejdades, eftersom var hade kunnat lämna värdefull information till ledning för denne patrullens och den övriga polisens spaningsarbete. Bilden kompliceras ytterligare vittnet inte gjorde någon ansats att själv hejda av att För Dahlsgaards vidkommande bör det vidare understrykas
polisbilen.
inte finns något talar för varken Dahlsgaard eller någon att det som att inte befann sig brottsplatsen visste särskilt mycket om annan som brottet vid denna tidpunkt. Det hade att var ett larm om man skottlossning i hörnet Sveavägen-Tunnelgatan, det var allt. Några slut- Dahlsgaards underlåtenhet att hejda Lars J kan enligt vår satser av man bedömning inte dra, vidare strax nedan. se Det finns inga hållfasta belägg för att kommissariebilen kom för tidigt. Tvärtom talar omständigheterna för att Christian Dahlsgaards
egna uppgifter om skeendet stämmer. Slutligen bör frågan ställas de omständigheter som anförts om leder till bedömning än de överväganden som sammantaget annan gjorts beträffande och dem för sig. Den enskilda omständigvar en av het kan sig besvärande för Christian Dahlsgaard är att Lars J som te stoppades. Om patrullen tagit denna väg för att eventuellt inte nu genskjuta eventuell gärningsman borde väl Lars J ha hejdats Efteren så inte skedde kan fråga sig syftet med patrullens närvaro som man om området kan ha varit Det ställer i sin tur valet färdväg i i ett annat. av dager Vi har förståelse för att kan fundera i de en annan osv. man banorna, ändå inte att underlåtenheten att hejda Lars J kan men anser läggas till grund för konspirationsmisstankar. Det är fullt tänkbart att patrullen bedömde Lars J inte kunde ha haft med skottlossning att en Spaningen måste i ett skede det aktuella och med den att göra. som begränsade information patrullen hade ske med urskillning; det var inte kontrollera alla i området. Även det alltså fråga om att personer om från flera synpunkter skulle ha varit bättre Lars J hade kontrollerats, om det förhållandet så inte korn att ske inte direkt anmärkningsvärt är att och därför inte heller ägnat att väcka några misstankar om att patrullen
skulle ha varit ute i otillbörliga ärenden.
374 Polisspåret
Södermötet
Bakgrund
Det har som en del polisspåret framförts det skall ha av att ägt rum möten av konspiratoriskt slag mellan polismän tiden före mordet. De brukar kallas Södermötef eller Mötena söder, eftersom det eller de skall ha ägt Söder i Stockholm. Kommissionen rum har i utredningsmaterialet endast kunnat identifiera uppgifter om ett möte. Uppgifterna innebär i praktiken att mordet skulle ha planerats vid detta möte. "Södermötet" har vid skilda tillfällen omtalats i medierna. Därvid har det hänvisats till polischef i Stockholm, känt till mötena, en som vilket gav uppgifterna ökad trovärdighet. en
Utredningen Av en tjänsteanteckning i uppslaget, signerad Hans Ölvebro, framav går att journalisten Olle A hade kontaktat Ölvebro och berättat bl.a. följande. Olle A hade källa polischef i Stockholm. Denne en som var hade av polischef fått höra antal polismän träffades en annan att ett dagen före mordet Söder i Stockholm. De aktuella polismannen var polisman A, Per K, Kjell K, Jerry E och Jan S.5° Dessutom deltog en vapenexpert torde åsyfta löjtnant X, ovan. Vid mötet hade diskuse terats vapen och eventuellt också planer att mörda Olof Palme. Tjänsteanteckningen är daterad den 13 maj 1991, medan utskriften är daterad den 3 1992. Anteckningen alltså ha aktualiserats i mars synes samband med den utredning sedermera korn igång våren 1992. som Den 27 februari 1992 meddelade polisintendent Erik Rönnegård vid
polismyndigheten i Stockholm i anledning uppgifter i TV-
av programmet Norra Magasinet Hans Ölvebro polisintendent Curt att Nilsson berättat för Rönnegård Södermötef. Det skulle ha skett om Nilssons tjänsterum, troligen före 1988. Med datering den 3 mars 1992 finns promemoria upprättad en av Ulf Karlsson angående uppgifter han fått Nilsson och hur han av vidarebefordrat dem. Promemorian har följande innehåll.
I samband med TV-programmet Norra Magasinet 1992-02-27 framkom uppgifter om att en polischef till olika bland andra till mig personer, skulle ha lämnat information om en sammankomst "på Söder där polimän deltagit. Denna sammankomst skulle kunna ha något med mordet Olof
5° Per K förekommer andra ställen i vårt betänkande, i kapitel Jan S t.ex. är att förväxla med den kriminalinspektör hanterade polisärendena för som säkerhetspolisens räkning.
Polisspåret 375
Palme att göra. Det framkom också att den uppgiftslämnande polischefen skulle ha varit polisintendent Curt Nilsson vid Stockholmspolisen.
Någon uppgift angivet slag har inte lämnats till mig. Däremot besöktes av polisintendenterna Curt Nilsson och Ann-Marie Hedström 1988-11jag av 07 varvid Nilsson enligt mina efter samtalet förda anteckningar uppgav följande.
Han känner väl polisman A arbetat under Nilsson. Polisman A är kallsom sinnig och okänslig och fullt kapabel att mörda. Han är vapenfixerad och står politiskt långt ut högerkanten. Polisman A efterträddes som vapeninstruktör polisman F. Även han vapenfixerad och långt ut till höger. av Polisman F dyrkade polisman A. Polisman F hade en lägenhet i hörnet Tunnelgatan-Regeringsgatan och den polisman i piketbuss 3230 som var under kvällen för mordet flyttade sin bil. Polisman F var en av de poliser beordrades förfölja mördaren. Polisman F kräktes när han sprungit som uppför Polisman A begärde sig ut från sjukhus den 28:e efter trappan. genomgången blindtarmsoperation. Polisman A har en lunkande gång även i normala fall. Polisman F har drabbats av oförklarlig viktminsksenare ning. Slutade polis är tillbaka vid piketen VD Polisman A har som men god vän, namnet den f.d. militären, som var anställd en "säkerhetssidan" inom televerket.
1988-11-08 antecknade jag följande.
Besökte Palmegruppen tillsammans med Rpc och Öd. Förvissade mig om att Hans Ölvebro kände till den information som Curt Nilsson lämnade 1988-11-07.
Utredningen tog fart i och med att Rönnegård tog kontakt med Hans Ölvebro. Det i sin tur framkallat av uppgifterna i Norra Magasinet. var Det framgår Ölvebros tjänsteanteckning att PU tidigare kände till av själva påståendena. Vad skedde den 27 februari var att Olle A:s som alltså Rönnegård, kontaktade Ölvebro. Enligt Ulf källa, som var Karlssons promemoria från den 3 mars 1992 hade han i november 1988 med Palmegruppen förvissat sig Hans Ölvebro vid ett möte om att kände till de uppgifter Nilsson lämnat till Ulf Karlsson. Dessa uppgifter omfattade dock inte Söderrnötet. Rönnegård och Nilsson hördes dag. Chefsåklagaren Anders samma Helin närvarade. De relativt ingående förhören visade att Rönnegård och Nilsson hade klart skilda bilder vad som förevarit dem emellan. av Rönnegård, hördes först, berättade att han vid ett tillfälle, som som han sedermera preciserade till i vart fall efter november 1989 efter att Christer P hade frikänts, suttit i Nilssons tjänsterum. Nilsson hade då berättat ett möte före mordet med högerextremister närvarande. om Uppgifterna föreföll Rönnegård lätta att kontrollera. Nilsson kunde i princip alla som varit med, till och med adressen namnge personer
376 Polisspåret
nämndes enligt vad Rönnegård hade för sig. Beträffande namnen mindes Rönnegård Kjell K, Per K och Janne eventuellt även polisman A. Nilsson hade vidare resonerat kring polisman A som möjlig gärningsman; sättet som gärningsmannen rört sig på kunde förknippas med en person som nyligen opererats. Vid mötet hade även en piketpolis, som varit en av de första mordplatsen, närvarat. Rönnegård mindes inte namnet den han beskriver överensstämmer med polisman vår anm.. Nilssons uppgifter mycket detaljerade var och initierade, ett helt scenario. Nilsson hade vidare uppgett att uppgifterna var kända för spaningsledningen. Efter ett samtal med - Olle A, där denne uppgett att spaningsledningen inte kände till de uppgifter Rönnegård hört från Nilsson, sökte Rönnegård Nilsson upp för att kontrollera saken. Nilsson att han talat med Tommy sa Lindström och Axel Morath uppgifterna. Rönnegård frågade också om om Nilsson verkligen trodde det här med konspirationsteori om poliser. Det besvarade Nilsson med att diskutera några poliser i vars förehavanden man hade mycket lite insyn han nämnde Kjell K. Rönnegård fortsatte:
Men då sa jag honom dvs. Nilsson, vår anm., det är allvarliga anklagelser. Tror du verkligen att det skulle möjligt att flera poliser, vara och då mena han det att, det här är killar som är så hårda så att dom till och med skulle kunna hålla tätt om det här.
Rönnegård hänvisade vidare till att Nilsson mycket betrodd inom var polisen och att han hade polisledningens öra, han fick t.ex. ofta företräda myndigheten i stora frågor fotbolls-EM i Stockholm. som -Rönnegård "förbannad, inte så litet heller Nilsson för var att denne två gånger vilselett honom att spaningsledningen om var informerad trots att denna han förstod varit ovetande. som nu Nilsson, som hördes av PU senare samma dag, ombads kommentera de i massmedia cirkulerande uppgifterna Södermötet. Han kände om inte till några möten, uppgiften för honom helt obekant". Han hade var inte vidarebefordrat någon information sådana möten. Däremot om hade han av journalisten Lars B, som han träffat ganska ofta, fått uppgifter om en av sina underlydande polismän. Polismannen i fråga, polisman hade betett sig anmärkningsvärt på brottsplatsen. Under förföljandet av gärningsmannen hade han ovanför trapporna till Malmskillnadsgatan stannat och kräkts. Dessutom han bosatt längs var flyktvägen. Nilsson hade undersökt uppgifterna och fått dem bekräftade samt därefter fört dem vidare till Sven-Åke Hjälmroth. Han kom sedan träffa Tommy Lindström och Åke att Röst utredningsman vid PU i ärendet. Han daterade detta till någon tid efter det att Juristkommissionen lämnat sin rapport hösten -87 eller våren -88. Han hade fört -
1999:88 Polisspåret 377 SOU
motsvarande uppgifter vidare till Ulf Karlsson. Då hade han även berättat del polisman F:s relation till polisman A. Uppgifterna om en om polisman F hade han diskuterat med Rönnegård. När Nilsson konfronterades med Rönnegårds uppgifter ifrågasatte han inte denne blandat ihop rykten möten, vilket man kan ha om om talat med uppgifterna angående polisman F. Nilsson ifrågasatte om, "om det inte slagit lite kullerbyttor i huvudet Rönnegård. Vissa uppgifter i Rönnegårds berättelse enligt Nilsson uppenbart felvar aktiga, tidpunkten för deras diskussion. Den ägde rum mycket t.ex. tidigare november 1989. I övrigt verkade Nilsson ha kunna tänka sig än han återgett journalisten Lars Bzs teorier och att det är den att punkten Rönnegård kan ha blandat ihop saker och ting. som I förhöret med Nilsson denne att Rönnegård tidigare uppgav "kommit i onåd olika sätt hos polisledningen för att han ifrågasatt pågående förändringsarbete och att han socialdemokratisk komsom munpolitiker bevisligen mullvadat med politikerna ett sätt som starkt irriterat Hjälmroth och Gösta Welander Så han har levt undantag". Det fanns absolut inga motsättningar mellan Nilsson och
Rönnegård, tvärtom.
I juni respektive september 1992, dvs. rätt långt senare, hölls förhör med två de poliser utpekats deltagare i Södermötet. av som som Bägge tillbakavisade kategoriskt att de skulle ha deltagit i några möten det angivna slaget. Förhören är relativt ingående och innehåller av information de utpekade poliserna och till viss del deras inbördes om relationer. Därvidlag utredningen i någon mån ha tagit sikte synes klarlägga eventuella "nätverk. Man kan notera att de poliser som att hörts är de vilkas framstår de mest överraskande i namn som sammanhanget. Polisman A, Per K och Kjell K är inte hörda i ärendet, inte heller löjtnant X, alltså torde vara den åsyftade militären. som
Uppgifter lämnats till kommissionen som Erik Rönnegård har inför kommissionen lämnat en redogörelse som med vad framkommit i PU:s utredning, med överensstämmer som följande avvikelser och kompletteringar. Det fick Rönnegård att kontakta PU var de uppgifter som som lämnades i TV-programmet Norra Magasinet. Han kunde inte erinra sig exakt när det första samtalet mellan honom och Nilsson ägde det måste ha varit 1990 eller 1991. rum, men Nilsson hade tagit ämnet sig själv. Rönnegård hade varit upp av obenägen att lyssna till vad Nilsson hade att säga. Han anser överhuvudtaget Nilsson pratar väl mycket och uppgav direkt fråga att att
378 Polisspåret
han ansåg Nilsson vara lösmynt. Det hade enligt Rönnegård lett till viss förvåning inom polisen att Nilsson ägnade tid att samtala med journalisten Lars B. Eftersom Rönnegård vid det aktuella tillfället egentligen inte ville lyssna vad Nilsson hade att säga förblev han stående i rummet. Nilsson redovisade scenario med hel del ett en detaljer om hur det här skulle ha kunnat till. Nilsson känner de personer han talade dvs. de skulle ha deltagit i den eventuella om - som konspirationen väldigt väl. Nilsson har varit länge inom Stockholms- polisen, är mycket betrodd och få har så bra kontakter han. De som personer han talade om, bl.a. Jan dessutom hans "skyddsvar egna lingar", som han inte hade någon anledning att misstänkliggöra på detta sätt. Rönnegård tog därför de uppgifter Nilsson lämnade som på stort allvar. Varför skulle Nilsson nämna något detta möte det inte om om ägt rum och varför skulle han lämna ut sina skyddslingar var frågor som Rönnegård ställde sig när han lyssnade till Nilsson. På fråga Rönnegård att han i och för sig uppfattade det så uppgav att Nilsson spekulerade i tänkbara händelseförlopp, att denne så men var initierad i det han talade att det måste allvar. Rönnegård om, tas var dock klar över att det rörde sig hypoteser. om Det är riktigt att han tog kontakt med Nilsson för konsenare att trollera att denne verkligen talat med mordutredarna det han om berättade för Rönnegård. Rönnegård kunde dock inte erinra sig numera det samtalet närmare eller hur Nilsson då reagerat. Rönnegård uppgav att han hade haft kontakt med journalisten Lars B och talat om "södermötet m.m. Efter det att Rönnegård hade kontaktat PU och såväl Rönnegård som Nilsson förhörts upplysningsvis blev Rönnegård uppsökt av Nilsson. Denne var fruktansvärt upprörd över att Rönnegård tagit kontakt med PU. Rönnegård hade då svarat att Nilsson själv uppgett att mordutredarna var informerade, varför det väl inte fanns något att vara upprörd över. På fråga om han idag tror att något södennöte" ägt eller rum att någon polisiär konspiration kan ha legat bakom mordet, svarade Rönnegård att han idag inte tror det, eftersom det efter så här lång tid skulle ha läckt ut information detta i så fall. Men vid den tidpunkt om då samtalet med Nilsson ägde rum ansåg han inte att sig det vare ena eller andra kunde uteslutas. I det sammanhanget Rönnegård uppgav att det för hans bedömning kunde ha spelat viss roll att han komen var munalpolitiskt aktiv socialdemokrat och att han kanske vaksam var mer mot högeravvikelser inom polisen än vad kollegor inte hade som samma politiska bakgrund var.
Polisspåret 379
Curt Nilsson har inför kommissionen lämnat en redogörelse som överensstämmer med vad som framkommit i PU:s utredning, med följande avvikelser och kompletteringar.
Bakgrunden till det samtal som Rönnegård rapporterat om till PU var att Nilsson fått en uppgift om att polisman F kräktes under förföljandet gärningsmannen. Nilsson trodde att han fått denna uppgift
av
journalisten Lars B, men när han hade kontrollerat saken med Lars av B hade denne sagt att så inte var fallet. Nilsson betonade att han aldrig blivit ojuste bemött av Lars B och att han har förtroende för denne
yrkesman. För Nilsson framstod det därför gåtfullt varifrån som som han fått informationen om polisman Fzs kräkningar.
I alla händelser fann Nilsson uppgiften mycket anmärkningsvärd. Han hade resonerat så här. Polisman F hade sina sympatier långt till höger och hade anknytning till extrema kretsar inom polisen. Hans beteende vältränad polisman kräks efter en jämförelsevis lätt
- en som språngmarsch skulle kunna förklaras av en stor mental anspänning.
- Nilsson drog den rätt naturliga slutsatsen" att polismannen kanske visste vem det var som skjutits när poliserna kommenderats att uppta förföljandet offrets identitet ännu inte känd på brottsplatsen och att
var han kanske misstänkte att hans lägenhet kunde ha tagits i anspråk
egen
den flyende gärningsmannen. Nilsson kände även till att polisav mannen var en nära vän till polisman A. Denne hade opererats kort före mordet och beskrivningen gärningsman med vaggande
av en gång" rörde sig relativt långsamt från brottsplatsen kunde stämma
som in polisman A, hade Nilsson resonerat. För att få närmare information hur det förhöll sig med polisman Fzs kräkningar hade
om Nilsson tagit kontakt med befälet i den piketstyrka där polisman F tjänstgjorde, Kjell Ö. Denne hade givit Nilsson detaljerad beskriv-
en ning patrullens åtgärder före och efter larmet, bl.a. av händelsen då
av polisman F parkerade sin bil och då denne kräktes. Det var upp-
om gifter dethär slaget Nilsson förmedlade till Rönnegård. Nilsson
av som hade i sammanhanget även tankar om att en konspiration kunde ha utgått från att Olof Palme brukade besöka socialdemokraternas partilokaler Sveavägen, belägna ungefär mitt emot biografen Grand, och från att han då kunde promenera hem. Ett scenario motsvarande det som inträffade skulle därmed kunna ha varit förberett.
Nilsson är mycket osäker på när samtalet utspelade sig och kan inte
någon hållpunkt alls för en tidsbestämning. Han kom inte ihåg om ange Rönnegård tog kontakt med honom vid något senare tillfälle för att kontrollera om mordutredarna var informerade. Han minns däremot att han sökte upp Rönnegård efter det att PU tagit upp saken och hört honom upplysningvis. Han hade blivit arg på Rönnegård för att denne skenat iväg och gjort klart för Rönnegård vad han tyckte om detta.
380 Polisspåret
Därefter hade de inte talat saken; de har i dag mycket goda
om relationer som kollegor.
Nilsson hade ingen förklaring till hur Rönnegård kunnat uppfatta honom som han gjort. Skälet till att Rönnegård fört uppgifterna vidare till PU trodde han kunde bero på hänsyn från Rönnegårds sida. Denne kände till att Nilsson hade genomgått en besvärlig period vid tiden för det aktuella samtalet. Rönnegård kan ha trott att Nilssons börda vid tiden så tung att det fanns risk för att uppgifterna polisman F
var om m.m. inte skulle komma att bli framförda det sätt Nilsson skulle
som ha önskat om han varit vid full vigör. Nilsson trodde därför att Rönnegård kunde ha agerat av omsorg.
Det sakliga innehållet i de uppgifter södermötef
om m.m. som förekommit saknar enligt Nilsson substans. När han av PU fick höra om de uppgifter Rönnegård lämnat gjorde han reflektionen Grattis till en privatspanare till. Hans intryck var att PU dragit slutsats,
samma dvs. att Rönnegårds uppgifter inte var tillförlitliga.
Sammanfattande anmärkningar
Nilsson har en sämre minnesbild än Rönnegård det samtal
av som ostridigt ägt rum mellan honom och Rönnegård. Det behöver inte betyda att Rönnegårds mer detaljerade uppgifter ligger närmare verkligheten, eftersom det rör sig om händelser, gamla redan när
som var PU försökte belysa dem och som nu ligger än längre tillbaka i tiden. Ett försök att sammanfoga de berättelser lämnats leder till följande
som bedömning.
Det är ostridigt att Nilsson under tjänsten till Rönnegård framfört spekulationer om i vart fall polisman A och polisman F och dessas förehavanden i samband med mordet. Nilsson har inför kommissionen redogjort för hur han tänkte i dessa frågor och det synes mycket väl kunna vara liknande tankegångar som han delgav Rönnegård. Att Nilsson haft funderingar det aktuella slaget framgår vidare den
av av promemoria Ulf Karlsson upprättat efter att ha kontaktats av Nilsson. Rönnegård har i vart fall enligt vad han numera inte uppfattat
uppger det som sades som annat än spekulationer från Nilssons sida. Uppgifterna om att poliser varit inblandade det sätt som saken sedermera kommit att framställas i massmedia synes mycket väl kunna ha sitt
ursprung i Rönnegårds samtal med Nilsson. Beträffande uppgifterna i massmedia finns även möjligheten att Lars B kan ha uppfattat Nilsson precis samma sätt som Rönnegård ha gjort. Rönnegård drog
synes slutsatsen att Nilsson inte skulle ha framfört sina spekulationer han
om inte själv hade tagit dem visst allvar en slutsats vi i så fall
- som
Polisspåret 381
finner rimlig varför han tillät sig tro att Nilsson själv hyste misstankar i den riktning hans spekulationer gick. Samtidigt är det möjligt att Rönnegård, enligt uppgift hyste en misstro mot den krets av som egen poliser Nilsson hade talat om, reagerade något känslomässigt som det han fick höra. Kombinationen av de uppgifter som lämnades och den lämnade dem, dvs. att det person med mycket god som var en personkännedom talade vad Rönnegård uppfattade som vedersom om börandes skyddslingar, gjorde uppenbarligen ett starkt intryck på Rönnegård. Det förefaller inte osannolikt att han kan ha läst in mer i den information Nilsson lämnade än vad denne egentligen ville ha sagt. Förklaringen till uppgifternas uppkomst skulle i så fall ligga dels i ett vårdslöst spekulerande från Nilssons sida, dels i en tämligen okritisk och möjligen vilket Rönnegård själv antytt ideologiskt präglad - reaktion från hans sida. Det måste emellertid understrykas att denna tolkning lämnar åtskilligt oförklarat. Det är således fortfarande helt dunkelt vem som först fört ett södennötd tal. Diskrepansen mellan det Rönnegård sig ha hört från Nilsson och det denne kan påminna sig ha sagt uppger är för stor för att enbart kunna förklaras i enlighet med det nyss förda resonemanget. Det är gåtfullt att Rönnegård så distinkt påminner sig två möten mellan honom själv och Nilsson medan den senare endast har diffust minne ett möte ett annat slag. Vad som emellertid ett av av förenar Nilsson och Rönnegård är att de bägge samtalat med journalisten Lars B och kanske även med andra journalister om södermötet Det är fullt möjligt att de därvid fått information som tillfört m.m. ärendet substans. Nilsson har t.ex. uppgivit att han för sin del tror att det är Lars B informerat honom polisman F:s beteende under som om mordkvällen. Något södermöte" med alla de utpekade personerna den 27 februari 1986 tycks i alla händelser inte ha ägt polisman A och löjtnant rum; X har befunnit sig plats. Uppgifterna från Jerry E och Jan S annan sig inte minst mot den bakgrunden trovärdiga. Det saknas för ter som övrigt helt tecken att mötet skulle ha förekommit; uppgiften har inte någon påvisbar källa. Rönnegård hänvisar till Nilsson, som ens hänvisar till rykten han hört från journalisten Lars B och massmedia, i vart fall journalisten Olle A, hänvisar till Rönnegård. Den första utredningsomgången direkt i anslutning till att Rönnegård kontaktat PU avslutades sannolikt sedan förhören med Rönnegård, Nilsson och Olle A lett till just den slutsatsen. Förhören med Jerry E och Jan S ägde långt Man kan fråga sig vad de egentligen rum senare. syftat till och varför de inte följts upp med förhör med polisman A, Per K och Kjell K. Det kan PU undviker kontakt med vissa synas som om polismän.
382 Polisspåret
I detta uppslag har PU uppenbarligen varit väg in i utredning en om en möjlig polisiär konspiration. Om bortser från södermötet man den 27 februari 1986, alltså näppeligen har ägt innehåller som rum, uppslaget en hel del av intresse för polisspåret. Det framgår klart, både av Ulf Karlssons PM och PU:s förhör med Nilsson, att denne betraktat polisman A och polisman F som suspekta. Kjell K enligt vad var, Nilsson uppgav i förhöret i PU, nära vän till polisman A, "de har samma intressen. Kjell K är precis polisman A utomordentsom en ligt skicklig polisman inom sitt område däremot måste iaktta --- man en viss försiktighet i sitt umgänge med honom, jag. Särskilt då när anser man diskuterar frågor kan ha att göra med olika säkerhetssaker." som Av intresse är även de uppgifter lämnades kommissarien Jan som av Han kände polisman A väl och uppskattade honom mycket. Han besökte för övrigt polisman A sjukhuset strax efter operationen. Han hade lärt känna denne som en intelligent, sympatisk, trevlig människa, men det finns en bit där inte jag, i och för sig, accepterar det som men behöver jag inte värdera och det finns bit i Azs värld jag inte been som griper mig på. Beträffande Kjell K uttryckte sig Jan S inte i klartext. Han tycktes förutsätta att förhörsledaren förstod vad han menade när han sade sig inte kunna tänka sig att umgås med K över huvud taget. Apropå Kjell K, Per K m.fl. frågade förhörsledaren Jan S denne om kände till att "grabbarna som ingick i Norrmalm många ansågs av vara lite extrema:
Ja, det är många där som är extrema. Det kan jag räkna hela bordet upp det är en skam alltså, en skam för svensk polis att de här fick hålla på. Men det är en annan sak.
Förhörsledaren föreslog efter det svaret Därefter ville Jan S en paus. tillägga bl.a. följande.
Men jag har fortfarande, i mig alltså, en känsla av att det finns saker och ting som inte står rätt till i bland annat nånting i den här konstellationstypen du pratar om. Det vill jag ha sagt, jag tror inte att det är riktigt utrett än. Det finns saker och ting där som mitt 30-åriga, min 30-åriga erfarenhet polisjobbet och intuition säger att det stämmer inte.
Norrköpingsmötet
Bakgrund och utredning
Vid ett samtal Hans Ölvebro hade med journalisten Tomas B i som september 1992 nämnde denne att han hade källa berättat en som om ett möte i Norrköping sex veckor före mordet. Vid mötet hade ett antal
Polisspåret 383
poliser varit närvarande. Liknande möten hade vid samma tid ägt rum på flera platser i Sverige. De hade alla något med mordet att göra. Källan hade närvarat vid mötet i Norrköping och berättat om detta för en polisman vid säkerhetspolisen. Polismannen hette Kenneth N.
Kort sammanträffade Ölvebro med Kenneth N. Kenneth N
senare identifierade källan, dvs. den person som skulle ha berättat om mötet, som Jörgen B. Kenneth N hade senast träffat Jörgen B för ungefär fem och ett halvt år sedan, den 4 februari 1987. Vid det tillfället hade Jörgen B överlämnat ett antal maskinskrivna papper. Kenneth N mindes inte innehållet men korn ihåg att Olof Palmes namn förekom, liksom andra Enligt sina anteckningar hade Kenneth N skickat
namn. pappren till Säkerhetspolisen i Stockholm.
Ärendet utreddes i anslutning till det att informationen kommit till PU:s kännedom. Det hölls två förhör med Jörgen B. Vidare hördes Kenneth N och ytterligare tre personer. PU gjorde också förfrågningar hos Säkerhetspolisen angående de handlingar som Kenneth N uppgav sig ha skickat dit och angående Jörgen B.
Jörgen B uppgav att han före mordet deltog i ett möte polishuset i Norrköping. Ett flertal poliser närvarade. Namnen de deltagande sade han sig ha undantr’aingt, men hans vän kriminalinspektören Hans L deltog i alla händelser. I senare förhör uppgav han initialerna O.L för en av de närvarande polismännen. Jörgen B uppgav att det var fem eller sex polismän närvarande, men folk kom och gick under mötets gång. Under mötet talade man om Olof Palmes förestående resa till Moskva och att Olof Palme därvid skulle sälja ut Sverige. Jörgen B uppfattade att en kupp, som skulle utföras under Moskva-resan, förbereddes. Det diskuterades t.ex. vad som krävdes för att hålla en stad av Norrköpings storlek".
Mötet i Norrköpings polishus ägde enligt Jörgen B rum den 16 januari 1986. Den 21 januari sammanträffade han med kommunalrådet Henry E och informerade denne om vad han varit med om. Dessförinnan hade han talat med sin svärmor Dagmar F om saken. Ungefär ett år i februari 1987, överlämnade han så en skrift,
senare, enligt Jörgen B själv A4-sida, till Kenneth N. I övrigt hade han inte
en fört sina uppgifter vidare förrän han anonymt kontaktat en radioreporter, vars program han uppskattade.
Polismannen Hans L hördes vid två tillfällen, i oktober och november 1992. Han uppgav att han kände Jörgen B ganska väl; de hade flygning och verksamheten i flygklubben som gemensam hobby,
umgicks inte privat. Jörgen B brukade titta in hos Hans L på en men kopp kaffe och prata. De talade om olika saker, bl.a. politik. Hans L karakteriserade Jörgen B som snabb, intelligent med stor kontaktyta. Dock hade han tyckt sig iaktta vissa personlighetsförändringar hos
384 Polisspåret
Jörgen B kring årsskiftet 1985-86. Beträffande de uppgifter Jörgen B lämnat uppgav Hans L enligt förhörsprotokollet bl.a. följande:
Hans L får i sammanfattning del av de uppgifter som Jörgen B har lämnat
till utredningen via journalister. Hans allmänna reflektion är att han
tillbakavisar uppgifterna det bestämdaste. Något möte av det slag som
Jörgen B berättar om har aldrig förekommit, än mindre att Jörgen B skulle
ha kallats dit som någon form av militärkonsult eller liknande. När de
närmare detaljerna gåtts igenom med Hans L är han helt frågande inför
dem.
Av förhören med Hans L framgår att denne var medveten om att Jörgen B haft kontakter med säkerhetspolisen. I senare förhör framkommer uppgifter som torde få tolkas så att Hans L själv tillhörde säkerhetspolisen.
Hans L hördes nytt ett par år senare, i januari 1995. I oktober 1996 hörde Hans L av sig till PU angående vissa kontakter han haft med journalisten Lars B. Lars B hade framfört vissa enligt Hans L helt grundlösa påståenden av innebörd att Hans L skulle ha varit i Stockholm en tid före mordet och att Hans L därvid även skulle ha träffat polisman A. Hans L, som numera var pensionerad, hade tagit illa vid sig.
Henry E hördes i oktober 1992. Han uppgav att han kände Jörgen B sedan länge och hade haft en hel del med denne att göra. Jörgen B hade varit fackligt aktiv vid ett större företag i Norrköping av andra uppgifter i uppslaget framgår att det torde ha varit LM Ericsson. Under tiden 1965-1975 hade Henry E varit ombudsman för Metall. Under de senare 4-5 åren av den perioden kom han att lära känna Jörgen B mer. Även därefter hade de träffats. Vid något tillfälle dök han dvs. B
upp med den här uppgiften, uppgav Henry E. Han preciserade sedermera med hjälp av egna anteckningar tidpunkten till den 21 januari 1986. I förhörsprotokollet heter det:
Vad Jörgen B ville berätta för Henry E var att han hade kontakter eller
kände till eller hade hört något samtal där det skulle vara diskussioner om
något hot mot Sverige eller säkerheten eller att det pågick någonting.
Jörgen B var väldigt försiktig med vad han sade. Henry E fick aldrig
uppfattningen att det var något hot riktat direkt mot statsminister Olof
Palme.
Henry E synes inte ha tagit Jörgen B:s uppgifter allvar:
Henry Ezs reaktion som han nu minns, var att hela historien var så
fantastisk, att Jörgen B som person skulle kunna ha sådana kontakter och
fått del av de uppgifter det gällde.
Polisspåret 385
Dagmar F hördes i november 1992. Dagmar F var Jörgen Bzs svärmor. Hon uppgav att Jörgen B kommit hem till henne en kväll och varit uppriven. Han sade att han hade varit på ett möte och fått en upplysning om att något var på gång med Olof Palme, det var fråga om sammansvärjning eller någon form av åtgärd mot Olof Palme. Dagmar F hade associerat till händelsen med Anna-Greta Leijon. Hon hade dock inte riktigt förstått det han sa. Jörgen B var för upprörd för att riktigt kunna förklara och få fram vad han ville". Kanske ville han inte heller tala om allt, trodde Dagmar F. Jörgen B hade vidare sagt att han skulle ta kontakt med en kommunalpolitiker som han hade förtroende för och berätta för denne vad han hört.
Även Kenneth N hördes i november 1992. Dokumentationen är uppdelad två uppslag. I det ena, som är ett förhörsprotokoll, är Kenneth N anonym även om hans namn framgår av en manuell registreringsanteckning i marginalen; det framgår annat ställe att Kenneth N:s identitet blivit offentligt känd i samband med massmedias intresse för Norrköpingsmötet". I det andra uppslaget lämnar förhörsledaren vissa ytterligare uppgifter om Kenneth N. Det synes lämpligt att redovisa det uppslaget, som bl.a. innehåller bakgrundsupp-
senare lysningar, först.
I det hem1iga uppslaget framgår följande. Kenneth N var kriminalkommissarie, anställd vid Säkerhetspolisen och chef för dess avdelning i Norrköping sedan 1977. Från 1990 hade han dock arbetat i Stockholm. Kenneth N hade haft sin första kontakt med Jörgen B 1979 genom dåvarande IB. Jörgen B hade flygcertifikat och förfogade över eget flygplan och kunde vara användbar som informatör. Vid förhöret hade Kenneth N visat upp handskrivna minnesanteckningar från alla sina kontakter med Jörgen B. De flesta kontakterna skedde 1981-84. Bl.a. rapporterade Jörgen B om öststatsförhållanden. 1982-83 hade Per- Göran Näss varnat för Jörgen B och allmänt uppmanat till försiktighet vid kontakterna med denne. Kenneth N nämnde vidare förtroende att Jörgen B tillsammans med polismannen Hans L och någon från Sjöfartsverket hade utfört ett uppdrag i en öststat för IB:s räkning. Uppdraget hade misslyckats. Det var sannolikt i början av 1980-talet. Kenneth N kunde inte lämna några närmare detaljer. Detta uppdrag synes även ha berörts av Hans L, som nämnde en operation tillsammans med Jörgen B 1977-78, som han av sekretesskäl inte ansåg sig kunna in på. Allmänt karakteriserade Kenneth N Jörgen B så, att denne nog ville vara en större agent än han var och att han ibland kunde uppträda provocerande hemligt" i samband med möten.
Beträffande de i ärendet aktuella uppgifterna uppgav Kenneth N att han hade sammanträffat med Jörgen B några månader efter mordet och att denne då inte nämnt något om Olof Palmes död eller något möte i
386 Polisspåret
polishuset i Norrköping. Efter det tillfälle då Jörgen B överlämnade den i ärendet omtalade handlingen, dvs. den 4 februari 1987, hade Kenneth N inte haft någon kontakt med Jörgen B, men han hade hört att Jörgen B skaffat sig en rörelse av något slag i en norrlandskommun.
I själva förhöret, det "öppna" uppslaget sägs bl.a. följande. Kenneth N mindes väl r1är och under vilka omständigheter han fick Jörgen Bzs skrift. Det var alltså den 4 februari 1987 ett hotell i Norrköping. Det rörde sig enligt Kenneth N om en sida, skriven en väldigt dålig maskin:
En massa svammel om Palme. Inte om mordet. Fanns inget som helst,
fanns ingen uppgift om poliser över huvud taget i detta papper. Det var om
hans resa tror jag till Moskva, var det nånting sånt där. Men inte någonting.
Sen hade han blandat in sin mor i det här. Ett långt stycke om sin mamma
och Guillou fanns nämnd i det här.
Han reagerade inte något särskilt sätt inför skrivelsen. Han tror inte ens att han tittade på papperet då han fick det utan att han stoppade ned det. Han tog skrivelsen till stationen, där han lade den i ett kuvert, klistrade igen och skickade det till Stockholm. Han hade inte fått
upp någon reaktion därifrån och inte frågat heller, förrän nu, när det börjat skrivas om saken. Vid mötet då Jörgen B överlämnade sitt papper talade de inte om Olof Palme eller mordet.
Uppslaget innehåller sammantaget del tvetydigheter. I förhöret
en med Kenneth N nämnde förhörsledaren att Hans L hade berättat att Kenneth N tillkallats vid några tillfällen när Jörgen B varit hos Hans L och lämnat uppgifter. Kenneth N uppgav att han aldrig träffat Hans L han bör han menat tillsammans med Jörgen B. Hur kommenterar du det" frågade förhörsledaren. Nej., svarade Kenneth N, som alltså inte tycktes vilja tala om saken. Hans L hade i förhör uppgett just det förhörsledaren nämnde.
Enligt Kenneth N var Jörgen B inte en betydelsefull informatör. På uppmaning att allmänt karakterisera Jörgen B som person uppgav Kenneth N:
Han vill vara märkvärdig vet du och inte synas och när man kom, jag satt
ibland och studerade honom innan när vi träffades och precis som att han
mer eller mindre konspiratoriskt skulle, till det här mötet. Vi var in
ett fik och det var inga konstigheter. Att han, han har nog levt i någon
form av agentvärld. Om det här jobbet IB har gjort honom så eller vad
det beror att han vill vara lite märkvärdigare än vad han är och var. Jag
tror inte att han hade någon större, jag vet inte alls och vad det rörde sig om
i Polen, som sagt var, det vet jag inte. Men att de misslyckades, så mycket
vet jag.
Polisspåret 387
Med datering i november 1992 finns i uppslaget en anteckning signerad Hans Ölvebro, där det sägs att enligt Säkerhetspolisen hade Jörgen B "enklare uppdrag" för SSI under 1977-82 och april -87 till juli -90.
Sammanfattande anmärkningar
PU:s utredning av detta uppslag har skett snabbt. Utredningen är utförlig.
Jörgen B uppgav alltså att han halvannan månad före mordet deltog i ett möte på polishuset i Norrköping. Namnen de deltagande hade han undanträngt. Antalet deltagare kunde inte anges; folk kom och gick under mötets gång. Man talade om Olof Palmes Moskva-resa och att Olof Palme skulle sälja ut Sverige. Han uppfattade att en kupp, som skulle utföras under Moskva-resan, förbereddes.
Det sagda utgör vad som synes vara kärnan i det Jörgen B uppgav. Hans uppgifter i förhören är ofta ungefärliga och saknar i viss mån konkretion. Det förblir t.ex. oklart om Jörgen B menar att det var ett möte i egentlig mening eller bara ett samtal mellan personer som kom och gick. Han har själv inte kunnat precisera om han hade kallats till mötet eller bara hamnat där när han hade Vägarna förbi för att hälsa på sin vän Hans L. Han gav heller inte något tydligt svar på vad hans egen funktion i sammanhanget var. Klart synes vara att han uppfattat det som sades som oroande och upprörts av det, samtidigt som han vid förhören delvis tonat ned det som sakligt sett ägde rum genom att tala om kvirr mot Olof Palme och om samtalet som typiskt för vad som kunde diskuteras i Sverige vid den tiden.
Det framstår med andra ord som oklart vad Jörgen B egentligen ville ha sagt. På frågor från den utgångspunkten hänvisade Jörgen B till detaljer och små faktorer som gjorde att han drabbades av en chock när han gått därifrån. Det att det hade talats om fler grupper som
var var beredda och
framför allt när jag gick därifrån, då var det Hasse som följde mig till
dörren och betedde sig alltså ett helt annorlunda sätt än normalt va. Tar
mej i hand och säger alltså, att du vi återkommer till dej.
På frågan om han sedan tagit upp saken med Hans L, för att kontrollera sina intryck, svarade Jörgen B ett sätt som läsaren uppfattar som
undvikande att det hade han inte gjort, trots att han i och för sig hade
fortsatt att träffa Hans L.
Det kvarstående intrycket är att uppgiftslämnarens berättelse är diffus, motsägelsefull och att det är svårt att få grepp om vad han egentligen velat säga. Den person han har utpekat som närvarande vid
388 Polisspåret
mötet, Hans har helt tagit avstånd från uppgifterna. Kommunalrådet Henry E synes ha betraktat dem som strunt, detsamma gäller Kenneth N. Samtliga har lämnat uppgifter om Jörgen B:s person som är ägnade att så tvivel om såväl trovärdighet som tillförlitlighet. Inget, knappt ens Jörgen B:s egna uppgifter, tyder sammantaget att något möte av konspiratoriskt slag ägt rum Norrköpings polishus före mordet. Det innebär i och för sig inte att detta kan uteslutas, men från mordutredningens synpunkt är det svårt att se att det skulle finnas något ytterligare att tillföra.
Det finns emellertid anledning att göra en reservation beträffande utredningen i detta uppslag. Det är uppenbart att de förhållanden som utretts berör säkerhetstjänsten, inklusive IB. Det framgår också av PUmaterialet, där vissa förhörsuppgifter alltså redovisats särskilt just den grunden. Annat synes emellertid inte ha kommit upp bordet. Om Hans L tillhörde säkerhetspolisen är det t.ex. relevant det kan
förklara vad hans och Jörgen B:s kontakter handlade om men det
beaktas inte i förhören. Vi kan inte heller bortse från att Henry Ezs och Jörgen Bzs kontakter kan ha haft beröring med dessa förhållanden. Mot den bakgrunden finns det skäl att vara försiktig med tolkningen av de uppgifter som lämnats, eftersom uppgiftslämnarna kan ha haft intresse att dölja sakförhållanden för PU:s utredare och den öppna polisen.
Därtill kommer att det brev som Kenneth N uppgav sig ha skickat inte kunnat återfinnas hos Säkerhetspolisen. Vår i och för sig begrän-
sade erfarenhet av säkerhetspolisens rutiner se kapitel 2 och vissa
enskilda uppslag i kapitel 5 gör dock att vi inte kan betrakta det som uteslutet att brevet helt enkelt slarvats bort.
Länspolismästaren Hans Holmérs uppehållsort under mordnatten
Bakgrund och utredning I diskussionen kring polisspåret har det förekommit ifrågasättanden av var länspolismästaren Hans Holmér befann sig den 28 februari till den l mars. Utgångspunkten är väl känd: Hans Holmér avsåg att lördagen den 1 mars 1986 deltaga i Vasaloppet. Han befann sig därför ett hotell i Borlänge natten mellan den 28 februari och den l mars.
Med anledning av återkommande spekulation kring riktigheten i de uppgifter Hans Holmér själv lämnat om sin vistelseort den aktuella natten beslöt dåvarande förundersökningsledaren Axel Morath om viss utredning angående dessa förhållanden. I november 1990 beslagtogs på Scandic Hotel i Borlänge en anmälningsblankett Nordiska gäster", en kopia av en hotellräkning för rum 105 den 28 februari 1986 och en kopia av en Eurocard-nota.
Polisspåret 389
Av anmälningsblanketten framgår att en person skrivit in sig som Hans Holmér med ankomstdag den 28 februari. Avresedagen framgår inte med tydlighet; det synes stå l mars, men kan också läsas som 11 mars. Vederbörande har placerats i rum 105. På blanketten finns Hans Holmérs adress och telefon i Stockholm. På hotellräkningen är ankomstdagen angiven till den 28 februari och avresedagen till den 1 mars. Därutöver finns uppgifter om pris m m. Dessutom finns en maskinstämpel hotellräkningen, där datumet 28 februari är angivet. Enligt Eurocard-notan har betalning för rummet erlagts den 1 mars 1986 med ett Eurocard-kort utställt Hans Holmér. Den är undertecknad av Hans Holmér och försedd med signaturen EB.
I slutet av november 1990 hölls förhör med Elisabeth F. Hon hade tidigare arbetat som receptionist hotellet. På morgonen den l mars, då hon tjänstgjorde, kom en man ned i receptionen vid 7.30-tiden. Hon frågade honom om han kände till att Olof Palme hade mördats. Han blev förskräckt och ringde ett samtal. Hon förstod av detta att han skulle avbryta sin resa och åka till Stockholm. Hon kände inte igen mannen som Hans Holmér. Vid förhöret bekräftade hon att det var hennes signatur EB Eurocard-notan; hon hade vid denna tid ett efternamn som började B.
I juli 1991 begärdes en skriftprovsundersökning av signaturen notan. SKL meddelade att det inte var möjligt att påstå att notan fyllts i av Elisabeth men att det inte fanns några tecken att någon annan skulle ha gjort det. I augusti 1991 hördes receptionschefen vid hotellet. Hon hade innan saken börjat uppmärksammas några år efter mordet inte känt till att Hans Holmér bott på hotellet mordnatten. Det hade sedermera kommit många frågor om detta. Hotellets policy var att inte lämna ut uppgifter av detta slag. Det var möjligt att hon sagt att Hans Holmér inte bott där, av bekvämlighetsskäl. Hon kände igen Elisabeth B:s, numera Fzs, signatur notan. Hon hade kontrollerat att Elisabeth F arbetade på morgonen den 1 mars. Att hotellräkningen/kvittots maskinstämpel angav 28 februari berodde att datum vid denna tid ställdes om manuellt och att detta i allmänhet inte skedde förrän frampå förmiddagen. Det var därför rätt vanligt att samma ankomst- och avresedag angavs i stämpeln; hon visade vid förhöret andra kopior hotellnotor där så skett. Numera är detta automatiserat, och datum ändras alltså vid midnatt. Samma dag hölls även ett förhör med en kontorist vid hotellet. Hon bekräftade uppgifterna att hotelldygnet vid den aktuella tiden skrevs ut det sätt som beskrivits. Hon kände även igen Elisabeth Fzs signatur på Eurocard-notan.
I detta sammanhang har också förekommit viss utredning angående en numera avliden polisman, som hade tjänstgjort som Hans Holmérs chaufför. Det har påståtts att han skulle ha fungerat i denna roll på
390 Polisspåret
mordnatten. Utredningen i denna del visade att polismannen varit chaufför, men att han av personliga skäl hade omplacerats i slutet av 1985. En kontroll av vissa journaler visade att polismannen i vart fall inte hade tjänstgjort för Hans Holmér efter den 15 januari 1986.
Sammanfattande anmärkningar
Det har egentligen aldrig funnits något skäl att i mordutredningen närmare efterforska dåvarande länspolismästaren Hans Holmér
var befann sig mordkvällen; inget pekar att han haft med mordet att göra. Allt talar för att det förhåller sig så som han uppgett inför Juristkommissionen och i andra sammanhang, dvs. att han befann sig annan ort fredagskvällen och att han begav sig till Stockholm med egen bil så snart han fick reda vad som hänt. Den utredning som likväl förekommit bestyrker detta.
Polisfesten den 1 mars 1986
Bakgrund och utredning Den l mars 1986 hölls en större subskriberad fest för poliser från i huvudsak VD Stockholms polisstyrelses utredningsgrupp, som utredde dessa förhållanden, använder ordet bankett om utredningen, se ovan, Utredning om högerextremism inom polisen. Festen hölls i Ragnbrants Festvåningar, Apelbergsgatan 12 i Stockholm. Omkring 100 deltog. Festen planerad sedan månad och betalning
personer var en hade erlagts i förskott. Det uppgavs att man försökt ställa in festen efter mordet. Tiden härför var dock mycket kort. Flera av de inbjudna gästerna gick inte att nå, en del bodde inte i Stockholm och var sannolikt redan väg. Vidare hade restaurangen förbrukat förskottet för inköp av mat m.m. Arrangörerna valde därför att genomföra festen.
Under middagen höll ett polisbefäl, polisman befäl vid VD ett tal. Enligt uppgift i massmedia skall han därvid ha utbringat skål
en en i tillfredsställelse över mordet, eller gjort något uttalande av motsvarande innebörd. Utredningsgruppen hörde polisman festarrangören och en gäst som själv inte var polis samt tog del av uppgifter som kom från en anonym gäst som lämnat upplysningar via en ledamot i polisstyrelsen. De sistnämnda uppgifterna, som synes ha varit diffusa, gick ut på att vittnet i middagstalet hört "något nämnas om en skål i champagne i samband med mordet Olof Palme".
Uppgifterna om skålen vann inte stöd hos någon av dem som utredningsgruppen själv talade med. Polisman I förnekade dem
Polisspåret 391
bestämt. Han hade utbringat en skål för "A-turen vid VD1. Något för Olof Palme nedsättande eller någon tillfredsställelse över mordet uttryckte han på intet sätt. Festarrangören och den hörde gästen bekräftade detta; de var helt säkra på att någon skål etc. inte hade förekommit. Inte heller i något annat sammanhang under festen förekom enligt dem något sådant.
Utredningsgruppen pekade i sammanhanget möjligheten att det anonyma vittnet blandat samman det som skett under festen med det telefonsamtal som polisman B ringde till VD l under mordnatten, i samband med detta har det talats såväl om skål i champagne och tillfredsställelse över mordet. Det är långtifrån omöjligt att detta samtal, som utspelat sig "internt" inom VD kan ha diskuterats under middagen. I övrigt konstaterade polisstyrelsen att det inte framkommit något tydde att skål verkligen hade utbringats.
som en
Festen och skålen har kommenterats polisman I vid ett förhör i
av oktober 1987 angående fynden hos polisman E. Festen förekom traditionsenligt varje år. Fruar, makar eller respektive var inbjudna. Per-
—— sonalen i A-turen hade lördagsmorgonen ställt sig till förfogande för spaningsarbetet, blivit hemskickade igen. De hade fått klart för sig
men att det inte från tjänstens synpunkt förelåg något behov av att ställa in festen. Polisman I ifrågasatte mot den bakgrunden varför man skulle avstå från festen när polisledningen inte intresserade polis-
var av männens tjänster.
Det tillhörde traditionen att chefen för A-turen, dvs. polisman höll ett tal omkring turen. Det förekom två gånger om året, dels vid denna fest, dels vid julbordet. Därvid utbringades likaledes traditionsenligt ett fyrfaldigt leve för turen. Polisman I påpekade i förhöret att stämningen var dämpad i anledning av mordet. Alla hade en klump i halsen. Polisman I berörde mordet i sitt tal: han tyckte inte om Olof Palme som politiker, men man kunde inte acceptera att landets statsminister sköts
öppen gata. Polisman I uppgav att det bara var radioprogrammet Kanalen som vidhållit att det skulle ha förekommit en skål för mordet. Flera andra journalister hade undersökt saken, men kommit fram till att någon sådan skål inte förekommit, vilket det alltså inte heller gjort.
Sammanfattande anmärkningar
Uppgiften om att det i ett officiellt tal, som polisstyrelsen kallade det, vid en bankett för ett hundratal poliser och inbjudna gäster, skulle ha utbringats en skål för mordet dagen efter det att detta begåtts har inte gått att få bekräftad, trots viss utredning från polisstyrelsens sida. Vi
392 Polisspåret
kan därför inte se att det finns någon grund för denna allvarliga anklagelse.
Att festen kom att hållas kan från de rent praktiska synpunkter som de festansvariga framhöll mot dess inställande synas rimligt. Argumentationen förutsätter dock att festdeltagama, och kanske särskilt då de i vars vaktdistrikt mordet just inträffat, känt sig hågade att delta. Därest det hade funnits en önskan eller övertygelse hos de ansvariga om att festen under omständigheterna inte borde hållas, skulle de praktiska olägenheterna rimligen ha kunnat överbryggas även om det hade lett till vissa ekonomiska avbräck. Ett beslut av den innebörden borde vidare, återigen under omständigheterna, ha kunnat mötas av förståelse även av dem som inte skulle ha kunnat att nå med ett besked om inställandet. Den argumentation som de ansvariga uttryckt synes utgå från att festens vara eller inte vara mest var en fråga om etikett och att dess inställande hade varit att betrakta som en tom gest för vilken man inte var beredd att betala priset. Det kan tyckas att arrangörerna borde ha insett att många utomstående skulle finna det anstötligt att det för mordområdet ansvariga vaktdistriktet håller fest mindre än 24 timmar efter det att landets statsminister mördats. Beslutet kan dock ha försvårats av oförmåga att i stunden överblicka dess konsekvenser.
Misstankar angående oidentifierade polismän från baseballigan
Bakgrund och utredning I augusti 1988 inkom ett tips från en kvinna gällande poliser som tillhörde baseballigan. Tipset innebar följande. Kvinnans bror hade varit
en repövning vid K4 i Arvidsjaur vid tiden för mordet. Ett antal poliser från Norrmalm hade enligt kvinnan medverkat. De hade utmärkt sig olika sätt. Inför sin permission den 28 februari hade en av dem yttrat: Den här helgen kommer det att hända något som det kommer att stå om i historieböckema". Brodern hördes i oktober 1990 drygt
två år senare, alltså. Han hade deltagit i en repövning och därvid kommit i kontakt med fjälljågare, som gjorde sin grundutbildning. Det var bland dessa som de aktuella personerna ingick. Han kunde inte namnge någon av dem. Han visste inte om de var poliser, men hade efter att ha tagit del uppgifter i massmedia kommit fram till att det
av kunde vara ett gäng som tillhörde baseballigan. Han bekräftade uttalandet som någon av dem hade gjort just före mordet, om att något skulle inträffa som skulle stå i historieböckema.
En lista på alla som vid tiden tjänstgjort vid regementet togs fram. Drygt trehundra av dem hade sin hemvist i Stockholmsregionen. De
Polisspåret 393
kontrollerades mot persondokument i förundersökningen. Ingen träff noterades. Även andra uppgifter kontrollerades med regementet. Därvid framkom att flera sakuppgifter i tipset var felaktiga. t.ex. hade det angivits att de aktuella polismännen burit kamouflageunifonner när de for permission, dessa uniformer fanns enligt militären inte men vid tidpunkten. Det förhöll sig vidare så, att den som tas in Polishögskolan i regel skall ha fullgjort sin värnplikt. Det är alltså inte sannolikt att ett antal poliser skulle ha fullgjort militär grundutbildning sätt som uppgavs i tipset.
Sammanfattande anmärkningar
Uppgifterna korn fram två och ett halvt år efter mordet och den sent aktuella militärövningen och på omvägar. Kvinnan eller hennes bror kunde inte nämna några namn. Uppgiften om baseballigan tycks vara hypotes, dykt efter det att denna diskuterats i massmedia. en som upp Enskildheter i tipset har visat sig felaktiga. Det som kan utredas har utretts, sent visserligen, det synes i och för sig begripligt att tipset men inte prioriterats så högt. Inget har framkommit som stöder att poliser ur baseballigan befunnit sig vid regementet vid tidpunkten. Det innebär också att uppslaget inte utan vidare kan sägas vara ett polisärende. Den enda kvarvarande kopplingen av intresse synes gälla polisman befann sig i tjänst vid K4 vid detta tillfälle. Det förekommer C, som inga uppgifter tyder kopplingar det slaget. Någon utredning som av med sikte på detta dock inte heller föreligga, även om tipset först synes registrerats under ett uppslag, som gäller polisman C.
Vissa iakttagelser polisbilar under mordkvällen av
Bakgrund och utredning I Parlamentariska kommissionens arbetspromemoria rörande polisspåret finns tre uppslag som inte dykt upp bland de polisärenden
Granskningskommissionen gått igenom.
De tre uppslag det gäller är följande. Polisbilar på Rörstrandsgatan och Tranebergsbron. Hans S5‘ kontaktade PU ett år efter mordet, den 6 februari 1987. Han hade lyssnat radioprogrammet Kanalen, behandlade en kvinnas observationer som angående polisen. Hans S hade då erinrat sig en händelse som inträffat
51I Parlamentariska kommissionens promemoria står Gunnar men det torde vara en felskrivning.
394 Polisspåret
på mordkvällen före kl 23. Han hade befunnit sig i korsningen Rörstrandsgatan-Karlbergsvägen för att hjälpa en vän att flytta säng. en Plötsligt hade ett polisfordon kommit körande och stannat hastigt. En civilklädd man rusade ur och sprang in i buss, for mot en som Karlbergs station. Den uniformsklädde föraren körde därefter in i en snödriva och hade sedan vissa svårigheter att ta sig därifrån. Väl loss ur drivan hade bilen kört i väg i riktning bussen. samma som När Hans S sedan farit ut mot Vällingby hade han mött ett stort antal polisbilar på väg mot Cityornrådet och vilka framfördes hastigt. I Parlamentariska kommissionens promemoria från den 15 december 1987 sägs:
Polisens utredare har ännu inte kunnat identifiera dessa två händelser. Spaningsuppslagen kommer att utredas när tid ges.
Ärendet är emellertid hos PU antecknat fardigbehandlat den 6 som februari 1987, vilket innebär att det inte har företagits någon dokumenterad utredningsåtgärd i uppslaget över huvud taget.
Nedsläckt polisbil på Stureplan. I november 1987 kontaktade Gun K PU och lämnade följande uppgifter. Mordkvällen ungefär vid tiden för mordet jfr vidare nedan hade hon tillsammans med sin make promenerat från Norrmalmstorg till Restaurang Monte Carlo i hörnet Sveavägen-Kungsgatan. De hade gått via Stureplan. Där såg de helt en nedsläckt polisbil stående under den s.k. Svampen. De skämtade om detta. När de korn fram till korsningen Sveavägen-Kungsgatan hade de sett en polisbuss uppställd nere vid Tunnelgatan. De iakttog dock ingen aktivitet i samband med att de gick in på restaurangen. I uppslaget sägs vidare: UL uppgiftslämnaren, vår anm. tror att de hade lämnat Norrmalmstorg vid 23.20-tiden eftersom inte hade man spärrat av brottsplatsen när de passerade den. Gun K berättade vidare att de sedan de kommit in på restaurangen hade suttit vid ett fönsterbord restaurang Monte Carlo och tittat vad som hände på Tunnelgatan samt iakttagit att så småningom man spärrade av området. Personal från restaurangen hade varit vid nere mordplatsen, känt igen Lisbet Palme och hört att den skjutne Olof var Palme. Därigenom hade gästerna väldigt tidigt fått klart för sig vad som hänt Uppslaget avslutas med noteringen UL gjorde inga observationer av något speciellt slag under sin promenad. Det mycket lugnt på var stan och de hade haft det trevligt. I Parlamentariska kommissionens promemoria sägs "Tipset korn in den 24 november 1987 och kommer att utredas när tid ges".
Polisspåret 395
Inga dokumenterade utredningsåtgärder har emellertid vidtagits i uppslaget.
Iakttagelse polisbil pa° Johannesgatan. Den 18 mars 1986 kon— av taktade Marianne U PU och uppgav att hon mordkvällen gjort vissa iakttagelser kring sin bostad Johannesgatan, Hon hade kommit hem från sitt arbete på Sveriges Radio omkring kl 22.50. Hon hade då iakttagit två män vid Johannes kyrkogård. När en polispatrull sakta kom åkande hade männen försökt gömma sig. Hon gick in till sin lägenhet, där hon hämtade sin hund, skulle rastas. Hon iakttog då som männen igen och kände obehag inför dem. Beträffande en av männen
lämnade hon vissa signalementsuppgifter.
I februari 1987, dvs. ett knappt år senare, besökte Marianne U PU kontrollera vad hänt med hennes tips. I det uppslag som då för att som upprättades framgår att Marianne U fått läsa dokumentationen från 1986. Hon gjorde därefter vissa påpekanden. Hon hade sett två mars män. Hon hade sett dem vid tre tillfällen: när hon kom hem ungefär 22.50, när hon kom ut med sin hund och när hon korn tillbaka ca 23.10. Det vid detta tillfälle hon såg polisbilen. Hon lämnade var senare som ytterligare uppgifter om männen och deras beteende samt uppgav att nu hon även hade lagt märke till en röd bil som stod vid hennes port. Bilen gick tomgång men det satt ingen i den. Marianne U bad att få kopia förhörsutskriften. Enligt order en av från befäl nekade förhörsledaren henne detta. Förhörsledaren har i uppslaget noterat att Marianne U identifierat sig med legitimation från Sveriges Radio. I december 1987, dvs. snart två år efter tipset, hölls förhör med Marianne U. Hon lämnade då samma uppgifter som tidigare men de var detaljerade. Bl.a. sade hon att hon tagit bussen från radiohuset kl mer 22.30 och att det innebar att hon hemma vid sin port senast 22.50. var Tillfrågad tiden för polisbilens förbipasserande, kunde hon inte om den exakt, "men hon är ganska säker att kyrkklockan inte hade ange slagit kvart över, dvs. 22.15.52 Hon hade sedan iakttagit männen ännu gång från sitt fönster i bostaden eftersom hon hade blivit nyfiken en deras avsikter. Detta hade upprepats ett par gånger innan hon hade gått och lagt sig, vilket hon förmodligen gjort runt 22.3O.53 Hon uppgav sig inte ha noterat några sirener eller speciell verksamhet i annan kvarteret, förutom de två männen.
52Tidpunkten borde rimligen 23.15. vara 53Jfr föregående not.
396 Polisspåret
I uppslaget finns vidare en utskrift ingiven av journalisten Sven A, från radioprogrammet Kanalen i februari 1987, och ett tidningsklipp med en artikel av Sven A. I Parlamentariska kommissionens promemoria sägs:
I utredningsmaterialet finns såvitt gäller kvinnan bara hennes anmälan och de uppgifter som hon lämnade ungefär ett år senare då hon hos polisen efterhörde vad som skett med hennes anmälan. Polisens utredare har för en kort tid sedan funnit att två polispatruller mordnatten omkring kl. 22.50 beordrades till Johannesgatan för ett ingripande i en lägenhet. Polismännen hördes några dagar efter mordet men upplyste då inte ingripandet. Nya om förhör har att hållits med polismannen i de två patrullema.
Förutom förhöret med Marianne U, hölls kort efter det att denna som promemoria skrevs, har enligt dokumentationen hos PU inga ytterligare åtgärder vidtagits. Det finns heller ingen dokumentation avseende de polispatruller som enligt vad i promemorian skulle ha varit som uppges identifierade eller beträffande de förhör skulle ha hållits. som
Sammanfattande anmärkningar
Dessa uppslag har alltså inte kommit fram vid de genomgångar PUav materialet vi gjort via PU:s register eller vid genomgång de s.k. av polispärmama. Deras förekomst visar att det inte med full säkerhet kan hävdas att alla ärenden med polisspårsanknytning i vid mening genomgåtts om inte hela utredningsmaterialet genomsökts manuellt. Det är värt att notera att de är mindre väl utredda än genomsnittet av de ärenden som kommit fram vid den normala sökningen efter polisärenden. Det första ärendet är till helt outrett. Det finns i och synes för sig många sämre" uppslag som utretts. Men substansen i denna uppgift inkommen efter ett år, framkallad av en uppgift i media och svår att kontrollera är inte sådan att underlåtenheten framstår ~ som någon direkt brist. Allvarligare är att PU inte levt till den föresats upp som Parlamentariska kommissionen noterat, dvs. att uppslaget skulle utredas så snart tid gavs. Inte heller i det andra ärendet finns några dokumenterade utred-
ningsåtgärder. Spaningsuppslaget är som anmärkts i redogörelsen del-
vis obegripligt. Det ter sig därför oanvändbart utan ett nytt, klargörande samtal med uppgiftslämnaren. Det sannolika att mottagaren synes vara bedömt tipset som värdelöst. Anteckningen att uppgiftslämnaren - som just uppgett att hon nedsläckt polisbil under Svampen och sett en en piketbuss uppställd vid Tunnelgatan före mordet om då det nu var inte sett något speciellt under sin promenad ter sig gåtfull, skall men
Polisspåret 397
kanske förstås tolkning än ett återgivande. Inte heller som en snarare här har PU emellertid levt till de föresatser haft, enligt vad upp man i Parlamentariska kommissionens promemoria. som uppgavs Det tredje ärendet, polisbilen Johannesgatan, har tilldragit sig
massmedialt intresse och utredarna har i uppslaget särskilt noterat att
uppgiftslämnaren haft legitimation från Sveriges Radio. Det är det en bäst utredda uppslaget de tre, utan att för den skull vara lika väl av polisärendena i övrigt. Liksom när det gäller Sunniva Tzs utrett som iakttagelser eventuell polisbil Drottninggatan se nedan av en saknas dokumenterad koppling till den utredning av polisfordons en rörelser gjorts i utredningen. Skälet till att detta uppslag inte är som polisärende kan att det i första hand kan tolkas som noterat som ett vara rörande de mystiska män hon sett. Parlamentariska kommissionen har
dock för sin del noterat det ett "polisspår". Uppgifterna i dess som promemoria att polismännen identifierats, hörts och hörts nytt
bekräftas alltså inte i uppslaget.
Fotograf hört meddelande över polisradion som
Bakgrund och utredning
Fotografen Åke M har uppgivit, han mordkvällen kl. 23.35 avlyssatt nade följande kommunikation sin polisradio:
Hallå där uppe hur är det - Det är för jävligt kallt. - Statsministern mördad. —
Han hörde inget eller avslut av typen klart slut. anrop tipset från Åke M enligt spaningsupp- Det ursprungliga mottogs telefon den 25 1986. Åke M hördes än ett år slaget per mars mer i maj 1987. Han lämnade då de uppgifter som återgivits ovan, senare, tillfogade kringinformation angående radion, sina förehavanden men före och efter iakttagelsen Förhörsledaren har sedan tillagt m.m. följ ande anteckning:
870514 hörde Åke M har jag vid flertal tillfällen Sedan undertecknad ett hans radio och kristaller fungerade. Åke sökt honom för att få klarhet i hur M har inte hört sig, och jag tar detta som en intäkt att han aldrig har av avhört det samtal han har relaterat i förhöret. Det verkar egendomligt som arbetar tidning inte omedelbart sätter sig i förbinatt en person som en delse dels med sin tidning och dels med polis. Det dröjer ca 25 dagar innan
han underrättar polis.
398 Polisspåret l
I uppslaget följer härefter brev från Åke M till Hans Ölvebro. Brevet ett är daterat i februari 1995 och uppenbarligen avsänt i anledning av uppgifter Ölvebro lämnat i i TV.
ett program om polisspåret Hans
Ölvebro sade i Åke M programmet att uppmanats att förete sin radio, att denne hade vägrat göra detta. Åke M i brevet bl.a. men uppgav att han lämnat sitt tips dagen efter mordet, att han vid förhöret 1987 upplyst om att bilen med radion befann sig utanför på polisen gatan om ville se den och att ingen någonsin kontaktat honom efter detta enda förhör. Åke M hördes därefter utförligt i mars 1995. Radion överlämnades för teknisk undersökning i samband med förhöret. Sådan undersökning har också utförts och det finns ett protokoll från 1995 intaget i mars uppslaget. Resultatet är svårtolkat, har PU uppfattats så att det i men av och för sig är möjligt att Åke M kunnat avlyssna polisradion via den utrustning han hade. Den sista handlingen i uppslaget Åke utgörs av M:s kvittens på att han återfått utrustningen.
Sammanfattande anmärkningar
Det är oklart hur ursprungstipset hanterats, möjligen har det blivit liggande i den inledande röran och nedtecknats Åke en tid efter det att M tog kontakt. Det framgår inte på vilket sätt utredningsmannen sökte kontakt med Åke M efter förhöret 1987 eller hur han närmare kommit fram till sin slutsats Åke M hittat uppgiften radiokommuom att på om nikationen. Anteckningen präglas misstro mot uppgiftslämnaren, av en en misstro som inte verkar ha varit uppenbart välgrundad. Hans Ölvebros uppgift till TV Åke M visa sin radio om att vägrat synes ha varit förhastad. Det följande förhöret skapar ingen klarhet. Uppgiften har sammanfattningsvis först inte utretts alls, för att slutligen, nio år efter mordet, göras till föremål för den utredning då ännu som var möjlig, utan att någon klarhet kunnat nås.
4.3.4 eventuellt kan
Uppslag som förknippas
med poliser eller polisen i allmänhet
Ulla i Gamla stan
Bakgrund och utredning
Dagarna efter mordet inkom ett tips från kvinna, Ulla gjort en som iakttagelser på och kring Gamla stans tunnelbanestation vid halv niotiden mordkvällen, alltså ungefär vid den tid då makarna Palme
Polisspåret 399
lämnade bostaden för att bege sig till biografen Grand. Ulla S uppgav sig ha iakttagit två tunnelbaneperrongen och en i en personer — en närliggande gränd talat i walkie-talkies. I massmedia har det — som ibland sagts att hennes iakttagelser inte utretts tillräckligt eller att de avfärdats ett osakligt sätt. Ulla S lämnade sina uppgifter till polisen den 5 mars 1986, då det upprättades ett spaningsuppslag. Den 6 hördes hon per telefon. mars Den 11 sammanträffade hon med två polismän platsen för mars hennes iakttagelser. I protokollet från det förhör då hölls finns som även uppgifter vad uppgetts kriminalinspektör Torbjörn om som av en S vid Nacka polisdistrikt och polismännens kommentarer angående vittnets trovärdighet. Därefter finns inget dokumenterat förrän i januari 1990, dvs. efter den friande domen mot Christer P. Det hölls då ett kompletterande förhör med Ulla S samt ett kontrollförhör med Stig Hotell Gamla Stan. I februari 1990 hölls ett nytt förhör med Stig L och förhör med hotellreceptionisten Kenneth G. I april 1990 hölls även ett förhör med polismannen Claes B, tjänstgjorde civilt i det aktuella som området mordkvällen. Drygt två år i maj 1992, förhördes senare, Claes B igen. Det gällde det tidigare förhöret och var påkallat av en JOanmälan från journalisten Sven A. I uppslaget finns även skrivelser från Sven A inklusive utskrift från samtal denne haft med Ulla S. Ulla Szs uppgifter är relativt detaljerade. Enligt protokollet från förhöret den 1l 1986 berättade hon följande. Hon hade arbetat mars Svenska Dagbladet, där hon jobbade med försäljning, till ungefär klockan 20. Hon tog tunnelbanan från Fridhemsplan mot Gamla stan kl 20.22. Hon minns tidpunkten eftersom hon tittade klockan. Tåget anlände till Gamla stan 20.32-34. På perrongen såg hon en man, som hade i öronen och ett spröt som stack upp ur rocken. Hon proppar passerade och när hon kommit 5-6 meter från honom hörde mannen hon brus. När hon då vände sig såg hon hur han vänd mot ett om Riddarfjärden pratade i lur med vita knappar på. Hon gick sedan en nedför och ut spärren. Hon skulle upp till Lilla trapporna genom Nygatan, till hotell Gamla Stan, där hon arbetade extra och hade innestående lön att hämta ut. Hon gick Schönfeldts gränd. Där iakttog hon ställde sig i dörr intill affär och sysselsatte sig med en man som en en lur något slag. I ett tidigare förhör sade hon att mannen talade i en av walkie-talkie, att hon inte hörde vad han sa. Hon beskrev en men utförligt hur och var männen stått och hur de uppträtt. På originaluppslaget har antecknats "Männen är kollegor från KEE KEE enligt uppgift beteckningen för den s.k. eko-roteln. En motvar svarande anteckning finns förhöret från den 6 mars. Senare tycks PU ha varit inne att Ulla S iakttagit som haft i uppdrag att spanare övervaka skinheads, därav förhöret med Claes B 1990. I dagsläget
400 Polisspåret
synes det dock stå klart att PU inte lyckats identifiera de Ulla personer S säger sig ha sett. Polismännen som talade med Ulla S kände sig tveksamma om tillförlitligheten i uppgifterna och antecknade. Vi har mycket svårt att avgöra sannolikheten i det Ulla S har berättat." De tog kontakt med den polisman i Nacka som Ulla S först vänt sig till. Denne att han uppgav kände vittnet sedan flera år tillbaka. Hon hade haft del psykiska en problem, men han trodde att hon upplevt det hon vittnade det om, var därför han vidarebefordrat hennes uppgifter.
Sammanfattande anmärkningar
Dokumentationen utredningen Ulla Szs iakttagelser bär spår av av av den förvirring som rådde den första tiden efter mordet. Uppgifterna i de olika förhören går inte helt ihop, det kan lika gärna bero den men som förhört och nedtecknat uppgifterna Ulla S. Förhöret som vallningen med Ulla S den 11 mars 1986 innebar dock i alla händelser att hennes uppgifter togs in i utredningen och bedömdes på ett jämförelsevis tidigt stadium. För iakttagelsernas riktighet talar just att de redovisats på ett så tidigt stadium, liksom att de är detaljerade och tämligen rediga. Mot dem talar att de inte stöds några andra uppgifter, liksom att det finns av utrymme för allmän osäkerhet om deras tillförlitlighet. Om iakttagelsema är riktiga är de gåtfulla. Det framstår som en brist i utredningen att det inte kunnat klarläggas vad Ulla S sett eller hon om något sätt rnisstagit sig. Bristen är hänförlig till den första tiden efter mordet; möjligheten att utreda iakttagelser detta slag avtar hastigt. av Anteckningarna de första förhören tyder på att tog något för lätt man på hennes iakttagelser. Numera föreligger knappast några möjligheter att genom ytterligare utredning bringa klarhet kring uppslaget Ulla i Gamla stan". Några slutsatser relevans för bedömandet polisav av spåret kan man dock inte dra av detta. De rapporterade iakttagelsema gäller inte heller uttryckligen poliser. Uppslaget ger i övrigt god illustration till de bedömningsen svårigheter som granskaren står inför. Ser enbart till dokumentaman tionen och denna gjorda anteckningar framstår utredningen som ofullständig och rentav förvirrad. Samtidigt måste vi granskare ha som förståelse för att de arbetade med ärendet under den inledande som tiden var resultatinriktade. Fick de klart för sig att ett tips inte såg ut att leda någon vart, kunde det antagligen läggas sidan utan att utredarna brydde sig om att inför eftervärlden förklara varför. Behovet av dokumentation växer med insikten att utredningen kan bli lång. om
Polisspåret 401
Som granskare står vi inför risken att kritisera utredare som kanske gjort helt riktiga bedömningar eller att släppa förbi vad från vår som utgångspunkt lika gärna kan grava förbiseenden. vara
Dekorimamannen
Bakgrund och utredning
Med "dekorimamannen" som strax före mordet skall avses en person ha befunnit sig i det gathöm där mordet begicks, dvs. där den butik som då hette Dekorima belägen. Mannen skall vid tillfället ha var kommunicerat med någon via en walkie-talkie och burit vapen. Dekorimamannen kallas även "den finske kroppsbyggaren grund att uppslagets upphovsman identifierat personen som en finländare av vilken hon iakttagit ett s.k. Upphovsmän är en svensk kvinna gym. och hennes väninna. Kvinnorna har finskt och har därför ursprung ibland kallats "de finska flickoma. Utredningen dekorimamannen är mycket omfattande. Den sattes om igång efter det att uppgifterna kommit in senhösten 1992 och synes ha bedrivits med intensitet under våren 1993, då ett stort antal förhör hölls. Den fortsatte i avstannande takt under 1994. Det sista deluppslaget upptogs vid vår granskning ett beslut chefsåklagaren Birgitta av av Cronier, där anmälan från journalisten Sven A, angående "avsiktligt en och aktivt sabotage utredningen den s.k. Dekorimamannen, av av avskrivs. Tipset hade följande bakgrund. Journalisten Olle A vände sig hösten 1992 till PU med uppgiften att han hade källa träffat en kvinna en som Finlandsbåt. Kvinnan hade berättat att hon mordkvällen en tillsammans med väninna varit bio och sedan gått Sveavägen en norrut. Väninnan hade frågat som stod i hörnet Sveavägenen man, Tunnelgatan, vad klockan Mannen hade inte velat svara. Medan var. väninnan försökte få ett talade i en walkie-talkie och sa att svar mannen han igenkänd fick svaret att han skulle fortsätta ändå. var samt Kvinnorna gick från platsen. Väninnan berättade att hon kände igen hon tilltalat på finska, och att hon sett att han höll ett mannen, som under sin jacka. En stund hörde de ett skott. De for dock vapen senare
I åklagarens beslut heter det bl.a.: Jag har inhämtat information från Palmeoch tagit del handlingar i berörda hänseenden. Härav framgår att gruppen av samtliga i ärendet kända aktuella personer hörts. Förhören har hållits i anslutning till de uppgifter fortlöpande inkommit och som härigenom kontrollesom rats.
402 Polisspåret
hem utan att ge sig tillkänna. Dagen därefter fick de veta att statsministern hade skjutits. Olle A hade själv kontakt med kvinnan, hette Anneli. Hennes som väninna, som tilltalat och känt igen dekorimamannen, hette Anki. Anneli hördes upprepade gånger ingående. Även Anki hördes. Berättelserna har en gemensam kärna men innehåller motsägelser, bl.a. hade kvinnorna olika uppfattning om vilken film de skulle ha sett, då de tidigare varit bio. De har varit ovilliga till att medverka vid rekonstmktioner av händelseförloppet och konfrontationsförhör. Ankis uppgifter om dekorimamannen mycket detaljerade. De var innefattade signalement, familjeförhållanden och att han frekventerade ett namngivet s.k. gym i en ort norr om Stockholm samt hur han där betett sig. Han skulle vidare ha ett finskt där såväl förnamn, som efternamn var korta. Med ledning dessa uppgifter efterforskades av mannen ingående. Ett stort antal med anknytning till gymet personer hördes, utan att PU därvid lyckades få fram något identiom mannens tet. Ursprungsuppgifterna innehåller ingen information att poliser om skulle ha förekommit i sammanhanget. Den misstanken har framförts under resans gång, men står närmast i strid med vad de finska flickorna berättat i förhören. Olle A har via hypoteser ifrågasatt egna om inte mannen kunde identisk med Anti A, polisman. vara en som var PU har också brutit ut den del av utredningen dekorimamannen om som gäller Anti A, och fogat den till polisärendena. Olle A hördes sedermera angående sina hypoteser Anti A. Han om hade via en bekant fått höra om polisman med anknytning till en baseballigan som hade två korta finska namn", nämligen Anti A. Han beställde därför fram ett passfoto Anti A och besökte vid några av tillfället gymet för att undersöka någon där kände igen Anti A. om Han gick runt på gymet och visade fotot, varvid han presenterade en påhittad historia sitt ärende. Det fanns bl.a. sade sig om en person som känna igen Anti A. Denne person hade då Olle A hördes redan förhörts en gång. Det framgår av det förhöret att vederbörande måste ha misstagit sig, bl.a. uppgav han att mannen fotot finländare och var inte talade bra svenska, något som inte uppgetts stämma beträffande Anti A. Även Anti A själv hördes. Han född i Sverige föräldrar var av härstammande från Estland. Han talade inte finska, han via även om estniskan kunde göra sig förstådd med finländare. Han tjänstgjorde vid tiden för mordet i piketgruppen. Uppgifter från hans hustru, som hördes, gav honom alibi för mordkvällen. Beträffande uppslagets bakgrund i övrigt framgår följande. I juni 1994 lyckades PU få till stånd ett förhör med den förmedlat man som kontakten mellan Anneli och Olle A. Olle A deltog i förhöret som
Polisspåret 403
förhörsvittne och ställde själv frågor. Mannen hade kommit i kontakt med Anneli i juni 1992 Finlandsbåt. De sågs åter i oktober, då en Anneli berättade sina upplevelser mordkvällen. Mannen korn om sedan vidarebefordra uppgifterna till Olle A, som han kände sedan att många år tillbaka. De ursprungliga uppgifterna kom således via Anneli. I uppslaget framgår att Anki, den talade med som var som dekorimamannen, klandrade Anneli för att denna fört uppgifterna
vidare.
Sammanfattande anmärkningar
Uppslaget är flera sätt svårgripbart. Uppgifterna har kommit in sent, än år efter mordet, 1992. De var redan då svåra att kontrollera. mer sex Utrymmet för minnesfel är betydande. Möjligheten att kvinnorna misstar sig beträffande tidpunkten datum för sin iakttagelse kan inte uteslutas. Det finns dock knappast skäl att anta annat än att en händelse gett upphov till tipset ägt dess koppling till mordet kan som rum, men efterkonstruktion eller ett misstag. Det finns såvitt vi kunnat se vara en ingen utredning beträffande mordkvällen som stöder uppgifterna. annan Det förhållandet att uppgifterna, trots deras uppenbara betydelse för mordutredningen, rapporterats in så sent sänker deras trovärdighet. Det är därvid också svårt att se varför kvinnorna inte velat anmäla sina iakttagelser själva. Deras ovilja att delta i rekonstruktioner m.m. påverkar också trovärdigheten. Dekorimamannen själv, dvs. mannen "gymet", synes särskilt undflyende. PU har förhörsdokumentationen att döma gjort stora anav strängningar för att identifiera vederbörande med ledning av de uppgifter kvinnorna lämnade, utan framgång. Det bör understrykas att detta uppslag alltså inte kan betraktas som något egentligt polisspår. Kvinnorna älva har aldrig påstått att dekoriskulle ha varit polis. Detta är i stället journalisten Olle A:s mamannen hypotes, hypotes inte gått att få bekräftad. Den i uppslaget en som förekommande polismannen Anti A har såvitt kan bedömas inget med dekorimamannen eller de finska flickorna att göra.
Bilen på Drottninggatan
Bakgrund och utredning
I massmedia har förekommit uppgifter kvinna, ibland kallad om en vittnet Ingrid, från sin bostad sett en polisbil i närheten av mordsom platsen vid tidpunkten för mordet. I bilen fanns en polisman, som talade
404 Polisspåret
i kommunikationsradio. Samtalet avslutades abrupt och bilen begav sig hastigt från platsen. Uppgifterna härrör från Sunniva som bodde på Drottninggatan i Stockholm. Det finns ett omfattande uppslag rörande uppgifterna från Sunniva T. Av handlingarna att döma har utredningen pågått från mars 1986 till april 1987. De uppgifter Sunniva T lämnade den 19 1986 innefattar mars följande. På mordkvällen befann hon sig i sin bostad. Hon och hennes man hade haft en middagsgäst, som lämnade lägenheten kl 22.45. Strax därefter hörde hon ljud från en kommunikationsradio gatan. Hon tittade ut och såg en vit polisbil uppställd på gatan utanför. I bilen satt en ensam polisman, iklädd overall. Han talade i kommunikationsen radio. Bilens bakre del var avdelad. Där förvarades apparater och tung utrustning. I bilen fanns fyra tydliga siffror, 0502, 0520 eller 0522. Bilen for efter ett tag från platsen i riktning Tunnelgatan-Norra Bantorget. I en anteckning från ett telefonsamtal några dagar - senare uppges bl.a. att Sunniva T trodde att hon hade iakttagit bilen ungefär kl 23.00, att personen i bilen hade suttit med dörren öppen och att bilen var en Saab. Ungefär ett år i februari 1987, besökte Sunniva enligt vad senare, som framgår av en tjänsteanteckning, polisen för att efterhöra vad som hänt med hennes tips. Av anteckningen framgår att det nummer som nämnts troligen var anbringat den inre backspegelns baksida vid framrutan. Kort senare hölls ett ingående förhör med Sunniva T. Samma dag, på kvällen, gjordes ett utförligt redovisat rekonstruktionsförhör, där Sunniva T från sitt lägenhetsfönster fick olika typer se av polisbilar, kördes fram till ungefär den plats där den från som mordkvällen iakttagna bilen skulle ha befunnit sig. Middagsgästen, Rolf G, hördes första gången telefon den 22 per mars 1986, dvs. i anslutning till att Sunniva T:s uppgifter första gången kom in till polisen. Förhöret är fragmentariskt återgivet och relaterat på fem rader. Det kan inte utläsas det är polisen kontaktat Rolf G om som eller tvärtom. I sak framgår att Rolf G trodde att han hade lämnat lägenheten 23.45 dvs efter mordet och senare än vad Sunniva T hade trott. Han gick Drottninggatan-Adolf Fredriks kyrkogata-Sveavägen- Tegnérgatan-Döbelnsgatan till Hotell Kom, som låg på Döbelnsgatan 17-19. Han kom med andra ord ned till Sveavägen snett emot mordplatsen, gick sedan i riktning från denna till biografen Grand för att sedan ta till höger Tegnérgatan. Han lade märke till att det kom ut några personer från Grand, i övrigt såg han inget särskilt. Rolf G hördes igen ett år i februari 1987. Det framgår att han senare, hade diskuterat Sunniva T:s iakttagelser från mordkvällen med henne och att de hade skilda minnesbilder av när han hade lämnat lägenheten:
Polisspåret 405
enligt Rolf G det strax före midnatt, medan Sunniva T alltså sagt att var det timma tidigare. Rolf G ville inte ta ställning till vem som var en hade rätt. Beträffande promenaden till hotellet mindes han att han hade övervägt att in Grand för att handla choklad i en automat. Biografen upptänd och några enstaka personer var väg ut. Han var hörde inga sirener och lade inte märke till några polisbilar under vägen från Sunniva T till hotellet. Av kontroll med Peter O biografen - en Grand, framgick att sista filmen hade slutat 23.40 och att foajén bör ha släckts ungefär 23.55. Av ett anonymt tips i slutet februari 1987 framgår att Sunniva T av någon vecka efter mordet i ett privat sammanhang skall ha berättat om sina iakttagelser mordkvällen. Enligt uppgiftslämnaren hade Sunniva T inte lämnat sina uppgifter till polisen eftersom hon skulle negativt inställd till polisen. vara Från tid finns delvis svårbegriplig anteckning avseende samma en Sunniva T:s make. Denne sägs uppfattningen att Rolf G gick vara av ungefär kl 23. Han sysslade därefter med disken och gjorde inga iakttagelser motsvarande dem hustrun redovisat. Hon nämnde inget om vad hon sett förrän dagen efter, då de fått nyheten om mordet. Förhören och rekonstruktionen från februari 1987 följdes upp av en omfattande utredning vilka vaktbolag som hade uppdrag i närheten om Sunniva T:s bostad och vilka bilar kunde ha befunnit sig på av som platsen vid den aktuella tidpunkten. Det framgick bl.a. att Svensk Bevakningstjänst hade bevakning Centralbadet, som låg i närheten. av relativt vanligt med utryckning dit. Centralbadet tillsågs därut- Det var över med jämna mellanrum, bl.a. på grund av att uteliggare ofta sökte natthärbärge där och då förorsakade störningar. I en faktasammanställning från april 1987 över utredningen avseende Svensk Bevakningstjänst drog PU slutsatsen att bevakningsbilar från firman torde ha förekommit vid rikliga tillfällen Drottninggatan 88 under mordkvällen och natten. Det Sunniva T beskrivna beteendet, sättet att av parkera och avrapporteringen via radio efter utförd tjänsteuppgift, stämde med hur företagets väktare kunde agera platsen. Efter sammanställningen nedtecknade utredningsmännen följande bedömning:
Vår bedömning efter att ha jämfört och analyserat uppgifter från egen Sunniva T kontra bevakningspersonal från Svensk Bevakningstjänst blir att det med stor sannolikhet bör ha varit ett av företagets bevakningsfordon Sunniva T observerat Drottninggatan vid aktuell tidpunkt. som ---
Det framgår sammanställningen att PU inte lyckats identifiera vilken av Svensk Bevakningstjänsts väktare Sunniva T i så fall skulle ha sett; av det fanns flera möjliga alternativ. Detta torde i sin tur få ses mot bak-
406 Polisspåret
grund av att Sunniva Tzs iakttagelse inte närmare kunnat tidsbestäm-
mas.
Sammanfattande anmärkningar
Detta uppslag är från mars 1986, då Sunniva T första gången lämnade uppgifter till mordutredningen. Det finns inget i materialet talar som mot att Sunniva T gjort de iakttagelser hon redovisat. Hennes uppgifter är många sätt detaljerade, konsistenta och inte innehålla några synes motsägelser. När det gäller tidpunkten talar fakta snarast mot middagsgästens antaganden; denne borde med tanke vad han uppgivit om förhållandena under vandringen till hotellet ha lämnat lägenheten i sådan tid att han kom ner Sveavägen innan mordet begicks. Men det finns också ett antal skäl till att bedöma tipset med försiktighet. Tidpunkten är och förblir oklar. Även middagsgästen om skulle ha misstagit sig på tiden, kan Sunniva T ha gjort sin iakttagelse en längre tid efter det att gästen gick än hon själv trodde. Det finns i alla händelser inget att hänga upp en preciserad tidpunkt på. De uppgifter Sunniva T lämnat om hur den aktuella polisbilen närmare såg ut är relativt vaga. Hon kunde inte identifiera någon de polisbilstyper av som förekom vid rekonstruktionen. De siffror hon hade sett på backspegeln förekom enligt PU inte polisbilar. Sunniva T uppgav själv i förhöret att hon mycket dålig bilmärken. Det avsätter var rätt tydliga spår i den beskrivning hon kunnat lämna avseende fordonet. Den förklaring som PU tycks ha stannat för, dvs. att Sunniva T sett ett bevakningsfordon, synes samtidigt sannolik och den kan mycket väl vara riktig. Några övertygande belägg för att uppgifterna kan förklaras detta sätt föreligger dock inte. Sunniva relativt T var van vid att se bevakningsfordon, inte minst bör hon ha sett Svensk Bevakningstjänsts bilar tidigare. Det talar mot att hon skulle identifiera en väktarbil som polisbil. Av förhöret med henne framgår vidare att hon skilde mellan ljusa och mörka polisbilar detta vid den tid då var såväl de blågula de äldre svartvita polisbilarna fanns i drift. Hon som identifierade denna bil som mörk", dvs. den svartvita typen. Svensk Bevakningstjänsts bilar var, enligt vad framgår de bilder som av som intagits i uppslaget, vita med blågula symboler. Man kan tänka sig dem förväxlade med de polisbilarna, knappast med den äldre nya men modell, som Sunniva T sade sig ha sett. Det är kort fullt möjlig sagt en men inte alldeles utömmande förklaring PU fastnat för. Så som framställs den inte heller utredningsmännen själva. Det förtjänar av också understrykas att PU trots ingående utredning alltså inte lyckats få
Polisspåret 407
fram vilken bekvakningsbil och vilken väktare Sunniva T i så fall skulle ha sett.
De utredningsåtgärder vidtogs i 1986 inskränkte sig till
som mars samtalen med Sunniva T och Rolf G samt en allmän kontroll av var diverse polisfordon befunnit sig. Det tycks som om utredarna lagt tipset till handlingarna efter det att de ansett sig ha kunnat konstatera att det inte kunde ha varit någon polisbil. Utredningen i detta skede ter sig grund, illa dokumenterad och bitvis uppenbart bristfällig. Det gäller t.ex. den första kontakten med Rolf G, som resulterade i en fragmentarisk förhörsanteckning. Av dokumentationen att döma tillfrågades han inte han sett några polisbilar etc, vilket han borde ha gjort om
om han hade gått den angivna vägen vid den angivna tidpunkten. Detta är
illustration till polisarbetets brister vid denna tid. ännu en
Iakttagelse av man med walkie-talkie
Bakgrund och utredning Magnus P meddelade den 24 mars 1986 att han vid tidpunkten för mordet gjort iakttagelse en man med walkie-talkie i hörnet
en av Sveavägen-Oxtorgsgatan. Det framgår ett i november 1988 hållet
av förhör med Magnus P att han hade vänt sig till polisen sedan han hört att man efterlyste iakttagelser av walkie-talkies.
Magnus P att han kom gående Sveavägen och skulle
uppgav
Oxtorgsgatan söder Kungsgatan, där han hade sin bil parkeupp om rad. Snett bakifrån, sneddande över Sveavägen, korn en man, som bar
walkie-talkie mot bröstet. På apparatens översida fanns en röd knapp en
stack bit. Mannen, 25-30 år, gick fort och målmedsom upp en som var vetet. Magnus P iakttog honom bara kort stund. Magnus P gav
en relativt utförliga signalementsuppgifter. Han lämnade också en skiss över platsen för iakttagelsen. Magnus P lämnade sina uppgifter vid ett personligt besök. Tipsmottagaren har antecknat att Magnus P är ett trovärdigt vittne.
Av förhöret från november 1988 framgår att Magnus P kunde tidsbestämma iakttagelsen rätt väl. Han hade tillsammans med sin hustru spelat Bingo vid Kungshallen och med ledning av när spelet börjat och de spel de deltagit i kunde händelsen bestämmas till några minuter efter 23.21. Magnus P och hans hustru gick efter iakttagelsen vidare till bilen. De körde Oxtorgsgatan österut, sedan Malmskillnadsgatan till Brunkebergstorg och Söderleden ut mot en förort. Under färden Oxtorgsgatan sade hustrun att det värst vad det är mycket poliser
var ute i stan i kväll, eftersom de hörde sirener i bakgrunden. Magnus P
408 Polisspåret
uppskattade att det gick tre till fyra minuter från det att han såg wa1kie-talkie-mannen till det att de hörde sirener.
Även hustrun är hörd, dock först i januari 1989. Hon hade också gjort iakttagelser av mannen med walkie-talkie, iakttagelser i vissa
som detaljer avviker från dem Magnus P redovisat. Magnus P talade under
— färden söderut från Stockholm flera gånger om mannen med walkietalkie, som förefallit mystisk. Tillfrågad hustrun att hon inte
uppgav hört några sirener eller liknande under bilfärden hem.
Någon ytterligare dokumenterad utredning föreligger inte.
Sammanfattande anmärkningar
Magnus P:s tips inkom i senare delen av mars 1986, vilket är jämförelsevis tidigt. Att vidare utredning inte skett förrän bortåt tre år senare skulle vara värt att anmärka, om det inte vore för att det följer ett för läsaren vid det här laget välbekant mönster.
Något har Magnus P uppenbarligen sett. Uppgifterna walkie-
om talkie är en aning svävande, bl.a. beskrev hustrun walkie-talkien lite annat sätt. Det finns dock anledning att utgå från att Magnus P såg det han beskriver ungefär vid tidpunkten för mordet. Men iakttagelsen kan så långt den numera låter sig utredas inte sättas i samband med mordet, vilket naturligtvis inte utesluter att ett sådant samband kan finnas.
Övriga uppslag angående walkie-talkies
I kapitel som behandlar generella utredningsåtgärder, redovisas
en genomgång av uppslag där walkie-talkies ett eller annat sätt förekommer Efterlysning av walkie-talkies iakttagelser m.m.. En del
- av dessa kan sägas ha bäring på polisen i så måtto att poliser få
var en av yrkesgrupper som vid tiden för mordet använde bärbar radioutrustning.
4.4 Tidigare granskningar
4.4.1 Juristkommissionen
Beträffande Juristkommissionens granskning polisspåret,
av se kapitel Hanteringen av polisärenden.
Polisspåret 409
4.4.2 Polisstyrelsens i Stockholm granskning av
polisspåret
Polisstyrelsen i Stockholm företog granskning av uppgifter i massen media påstådd högerextremism inom Stockholmspolisen. Den om granskningen utmynnade i har behandlats ovan. Den rapport som arbetsgrupp utförde granskningen hade föresatt sig att även bringa som klarhet i påståendena att Stockholmspolisen varit inblandad i om mordet Olof Palme, dvs. polisspåret. I sin redogörelse för arbetet i denna del beskrev polisstyrelsen dessa och utredning dem följande sätt.
påståenden gruppens av
Uppgifterna har bl.a. rört påståenden om att i vart fall en polisman iakttagits buss i närheten mordplatsen en kort stund efter mordet. en av Vittnen skall vidare ha sett polisbilar vid mordplatsen strax före mordet. Teknisk apparatur skall ha träffats i en polismans hem. Gruppen har med anledning dessa uppgifter begärt att få ta del av det av poliser i Stockholmsområdet. Önskemålet material i utredningen som rör har tillmötesgåtts endast såtillvida muntlig redovisning lämnades att en vid ett sammanträde med biträdande riksåklagaren Axel Morath, gruppen byråchefen hos riksåklagaren Jörgen Almblad och avdelningschefen Ulf
Karlsson, rikspolisstyrelsen, den 5 november 1987.
Vid den föredragning lämnades framhölls att varje enskild som gruppen uppgift eller tips rört polismän i samband med Palmeutredningen som sammantaget rör det sig ett 40-tal olika tips från hela landet underom sökts mycket Det att förundersökningsledningen, såväl den noga. uppgavs nuvarande den tidigare, därvid funnit att det inte i något fall förelegat som grund för framförda misstankar.
Gruppens kommentar: Gruppen beklagar att den har beretts tillfälle att älv ta del det utredningsmaterial som rör poliser i Stockholm. av
Det är angeläget att allt görs för att bringa klarhet i påståenden om ytterst polismäns eventuella inblandning i mordet.
Eftersom den parlamentariska kommissionen granskar dessa förhållannu den saknar dock anledning beröra ovannämnda uppgifter. gruppen att nu
Polisstyrelsen företog alltså de skäl framgår aldrig någon självav som ständig granskning av polisspåret.
55 13 Rapporten s.
410 Polisspåret
4.4.3 Parlamentariska kommissionen
Parlamentariska kommissionen utförde under hösten 1987 en egen granskning av det som då kommit att kallas polisspåret. Arbetet ingick inte i det ursprungliga uppdraget föranlett den debatt utan var av som förekom under den tid Parlamentariska kommissionen arbetade. I det arbetsmaterial som Parlamentariska kommissionen lät arkivera återfinns promemoria daterad den 15 december 1987, rubricerad en Polisspåret i huvuddrag". I promemorian behandlas kortfattat ett antal utredningsuppslag under följande rubriker. Inom parentes anges våra anmärkningar.
Busstipset Buss 43 Vattenläckan polisman E Tidsbestämningen Polisens ankomst till brottsplatsen m.m. Polisbil 1520 kommissariebi1en Polisbil Drottninggatan Sunniva T Poliser på Johannesgatan Polisbilar på Rörstrandsgatan och Tranebergsbron Polisbil på Stureplan Walkie-talkies endast helt översiktligt Blandade anmälningar mot polismän endast helt översiktligt
Innehållet i promemorian tillför inte någon väsentlig information till det vi ovan redovisat. Den är mindre innehållsrik, bl.a. det skälet att av åtskilligt av det vi redovisat har tillförts utredningen efter det att Parlamentariska kommissionen arbetade. Faktaredogörelsen i övrigt överensstämmer emellertid med vad vi funnit vid vår granskning jfr dock ovan avsnittet Vissa iakttagelser polisbilar under m0rdkvällen.5° av Resultatet av Parlamentariska kommissionens granskning redovisades den 21 december l987 i särskild skrivelse till Justitieen departementet, som även bifogades till kommissionens rapport. Skrivelsen hade följande lydelse.
Under hösten har det i press, radio och TV pågått en livlig debatt något om som man kallar för polisspåret i utredningen mordet statsminister om Olof Palme. I debatten har det från flera håll föreslagits att åklagarnas och polisens handläggning av detta spår skall granskas särskilt.
56 På en punkt återger promemorian tveksamhet, inte längre en som numera föreligger. Det gäller det bandade samtal ambulanspersonalen hade med som LAC kl 23.28. Det synes vid tiden för Parlamentariska kommissionens granskning ha rått osäkerhet i vilket skede detta samtal ägde Numera är det om rum. klarlagt att det skedde då ambulanserna lämnade mordplatsen.
Polisspåret 411
I vårt, liksom i juristkommissionens, uppdrag ingår att granska brottsutredningen efter mordet statsministern. Juristkommissionen har i del 2 av sin rapport, överlämnades den 15 december 1987, lämnat en redogörelse
som för sin granskning just brottsutredningen. Vår avsikt är att med den
av rapporten utgångspunkt göra de överväganden och eventuella
som ytterligare utredningar som ligger i vårt uppdrag.
Vår avsikt har varit samlad rapport över vårt arbete. Den
att avge en intensiva debatt polisspåret gett upphov till och de rykten som blivit
som
följd bl.a. att polisens utredning i denna del inte kan göras offentlig en av i varje fall inte har emellertid gjort att vi ansett det påkallat att, utan att
nu avvakta juristkommissionens rapport, företa en granskning av brottsutredningen i de delar den gäller misstankar om polismäns eventuella medverkan till mordet och att denna skrivelse redogöra för resultatet av
genom vår granskning.
Vår granskning har avsett brottsutredningen i följande delar:
iakttagelser busschaufför och en busspassagerare uppgett att de - som en gjort mordnatten kl. 23.30 vid en busshållplats Birger Jarlsgatan;
iakttagelser olika personer gjort av polisbilar, eller bilar som upp- - som fattats som polisbilar, Drottningsgatan, Johannesgatan, Rörstrandsgatan, Tranebergsbron och Stureplan;
bestämningen tidpunkten då larm med anledning av mordet sändes ut - av över polisradion och tidpunkten då de första polismännen kom till platsen;
iakttagelsen kort efter mordet av en polisbil på David Bagares gata; -
iakttagelser hyresvärd och en fastighetsskötare gjort i september - som en 1987 i samband med en undersökning av en vattenläcka i en polismäns lägenhet;
tips beträffande en polisman som några dagar efter mordet företog en märklig bilresa i södra Sverige;
tips och anmälningar i vilka enskilda polismän pekats ut som eventuella mördare eller medverkande till mordet på grund av bl.a. sitt utseende och likhet med polisens spaningsbilder, sina personliga egenheter eller sina politiska åsikter.
Merparten dessa spaningsuppslag har utretts. I några fall främst sådana
av där anmälan eller tipset kommit in nyligen pågår eller planeras utredning.
-
De utredningar som har avsett misstankar mot enskilda polismän handhas
rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning. Övriga utredningar handhas av av våldsroteln vid polismyndigheten i Stockholm.
Vi har vid vår granskning tagit del allt utredningsmaterial i denna del
av
åklagarna och polisen har. Vi har dessutom haft samtal med åklagarna som företrädda bitr. riksåklagaren Axel Morath och byråchefen Jörgen
av Almblad och polisens spaningsledning företrädd av avdelningschefen Ulf
412 Polisspåret
Karlsson. De har härvid redogjort för brottsutredningen i dessa delar och de bedömningar de gjort. Vår sekreterare och bitr. sekreterare har gått igenom delar av materialet med de utredningsmän som svarat för merparten av utredningarna. Slutligen har vi vid dessa samtal och genomgångar fått upplysningar om de åtgärder som planeras i de utredningar ännu inte
som slutförts.
Utöver ovan angivna delar av brottsutredningen har åklagarnas och polisens företrädare lämnat upplysningarna om arbetet med att utreda olika tips om s.k. walkie-talkies i närheten av mordplatsen. Vi har även tagit del av visst utredningsmaterial om detta.
Vi vill till en början betona att ledningen och utförandet av brottsutredningen ankommer åklagama och polisen. Vi har begränsat vår uppgift nu till att granska om åklagama och polisen i tillräcklig omfattning utreder de påståenden i brottsutredningen som gäller polismäns eventuella medverkan till mordet. Vår granskning kan självfallet bara avse brottsutredningen i det skick den är i dag. Vi har vid vår granskning funnit att åklagama och polisen i allt väsentligt vidtagit eller avser att vidta de åtgärder som spaningsuppslagen rimligen bör föranleda. Utredningsmaterialet ger, enligt vår mening, ingen anledning till erinran mot åklagarnas bedömning att det för närvarande saknas grund för misstanke mot någon polisman. Spaningsuppslagen finns kvar i utredningsmaterialet och något eller några av dem kan därför komma att få betydelse om nya uppgifter ger anledning till det. Vidare är det självklart att det- innan det blivit utrett vem eller vilka som begått mordet inte går
att utesluta att mördaren eller någon medverkande till mordet finns inom poliskåren eller inom någon yrkesgrupp.
annan Beträffande frågan om den tid det tog för polisen att komma tilll mordplatsen har vi vid vår granskning inte funnit något tyder annat än att
som de första polismännen kom till platsen inom ett par, tre minuter efter mordet. Juristkommissionen har för sin del kommit till samma slutsats. Vi vill avslutningsvis än en gång understryka att vår granskning och de slutsatser vi redovisat endast avsett brottsutredningen i de delar den gäller misstankar mot polismän och inte mordutredningen i sin helhet.
4.5 Sammanfattande
anmärkningar
4.5. l Allmänt
Förtroendet för Stockholmspolisen hade under åttiotalet satts ifråga bl.a. genom de förhållanden som gjordes till föremål för granskning
av
Polisspåret 413
den s.k. Norrmalmsutredningen. När Norrmalmsutredningen lade fram sin rapport, hösten 1984, halvtannat år före statsministermordet, konstaterades att det inom Stockholmspolisen fanns i vart fall en gruppering fungerat ett oacceptabelt sätt. Det fanns också klara
som tecken att polisledningen hade svårt att komma till rätta med missförhållandena, tenderade att kvarstå inom åtminstone vaktdistrikt
som
Det föreföll det i denna del polisen fanns en kultur av
som om av våldstro, högerextremism och misstro mot möjligheten att med vanliga demokratiska medel komma till rätta med samhällsproblem, en kultur
syntes fortleva oberoende vilka attityder polisen chefsnivå som av intog. Det finns utrymme för olika tolkningar av hur utbredd denna kultur och vilket allvar den i övrigt borde tas, men att fenomenet
var existerade kan inte bestridas, inte heller att det vid denna tid påverkade
del människors uppfattning om polisen. Detta var en realitet som en polisen och dess ledning vid tiden för mordet levde med. Mot den bakgrunden hade det varit naturligt för polismakten att vara vaksam på att mordet och mordutredningen skulle kunna spä de tendenser till misstro fanns. Man kan nästan så långt som till att säga, att det
som för det fall mordutredningen skulle bli långdragen, var i någon mening förutsebart att ett polisspår skulle kunna utvecklas.
Dessutom hade säkerhetspolisen vid tidpunkten för mordet information pekade mot att det förekom högerextremistisk opinions-
som bildning i Stockholms poliskretsar. Uppgifterna kunde, som framgått
inte avfärdas bagatellartade. De dessutom konkreta och ovan, som var ett antal i sammanhanget aktuella individer var kända.
Polisen fick vidare omgående och goda grunder utstå kraftig kritik för sina insatser på mordnatten. Insatserna var så usla det har
belagts via granskningar av olika slag, se kapitel l att det fanns skäl
att fråga sig det bara kunde vara fråga om inkompetens eller om det
om också kunde röra sig om en ovilja att göra sitt bästa.
Till detta kommer psykologiskt sett okänsliga åtgärder i utredningsfasens inledning, t.ex. spaningsledaren Hans Holmérs beslut att anlita några de kontroversiella polismannen från vaktdistrikt l och
av baseballigan som sina personliga livvakter.
Att det fanns grogrund för misstro mot polisen vid tiden för
en mordet och i anledning det följ ande händelseförloppet låg alltså från
av början i öppen dager. Hur påverkade det polisens utredningsarbete Mycket litet, vill det synas.
Polisen gjorde för litet för att själv utreda och dokumentera vad som gått snett under mordnatten. Typexemplen är att mordnattens datalogg från sambandscentralen inte sparades och att rapporter från dem som
inblandade i mottagandet av larmet inte infordrades, åtgärder som var kanske hade kunnat förebygga år spekulationer. När de alltmer
av
414 Polisspåret
ingående ifrågasättandena sedan kom, stod polisen tämligen svarslös. Det torde vara en självklarhet i de flesta former av statlig verksamhet att händelseförlopp av motsvarande dignitet kräver dokumentation och ett omgående klarläggande av vad som inträffat, inklusive en utvärdering av hur myndigheten och dess personal hanterat situationen.
Bristerna har till rätt stor del botats den mycket ingående
genom granskning som Juristkommissionen gjorde. Hur förtjänstfull denna än var kom den dock för sent för att kunna ersätta utvärdering direkt i
en anslutning till händelserna, när rninnesbildema färska och innan
var berörda parter i anledning av händelsernas utveckling hamnat i mer eller mindre låsta försvarspositioner. Att döma den rapport Polisin-
av spektionen i Stockholms län avgav de s.k. Stureplansskjutningama
om 1994 hade Stockholmspolisen lång tid efter mordet inte heller tagit resultaten av Juristkommissionens granskning till sig se vidare kapitel 8.
Förutom att polisledningen hade skäl att via aktiva åtgärder mota Olle i grind, dvs. visa att man tog itu med tillkortakommanden
egna och deras orsaker samt förberedde sig för den granskning och kritik som låg i farans riktning, hade mordutredama anledning att titta de polismän som tidigare utmärkt sig. Särskilt kretsen kring de s.k. herrmiddagama hade varit naturlig att uppmärksamma redan i mordutredningens inledande skede. Personerna borde tilldragit sig intresse på ungefär samma grunder som de individer och förekommer
grupper som i uppslagen angående högerextremism.
Visserligen vidtogs ganska snart, i anledning av inkommande tips, utredningsåtgärder i förhållande till polisman A, de improvise-
men var rade, halvhjärtade och i centrala delar odokumenterade. På sätt
samma
som att utredningsåtgärder trots allt vidtogs beträffande polisman A bör
det också noteras att tips gällande enskilda polismän utreddes med full kraft och många gånger påfallande effektivt. Det gäller t.ex. polisman G och polisman L. Bägge anmälde de ingripanden de utsattes för till JO, varvid det framgick att utredningsmännen inte lagt fingrarna emellan till skydd för sina kollegor. Även tipsen beträffande polisman D, som var lättviktiga och hade osäkra källor, utreddes mycket ingående. Det gäller likaledes den i tiden betydligt utredningen
senare mot polisman E. I många för allmänheten okända polisärenden i mordutredningen är frågan inte heller om tipset utretts tillräckligt utan om det inte med tanke på den utsatte vidtagits alltför långtgående åtgärder.
Det som föranleder kritik mot utredningsarbetet är alltså inte hur tips angående enskilda polismän i allmänhet hanterades utan frånvaron av ett helhetsgrepp, eller makro-perspektiv om man så vill. Och det gäller då inte hur utredningen organisatoriskt sköttes. I det hänseendet togs ett helhetsgrepp, i och med att alla polistips handlades av personal
Polisspåret 415
i
från säkerhetspolisen. Men som framgått var detta bara ett sätt att flödesmässigt hantera tipsen ett ändamålsenligt sätt. Tanken var inte att i sak tillföra säkerhetspolisens upparbetade kunskap eller dess analyskompetens ingendera efterfrågades utan enbart att åstad-
- komma en hantering i avskild ordning. Vad kritiken gäller är den sakliga hanteringen och då särskilt bristen vad vi i andra sammanhang kallat basanalys och proaktivt arbete se kapitel Sammanfattande anmärkningar, och kapitel 8. Utredningen kom att bli uträglat "mikroinriktad varje polisman för sig och mestadels reaktiv.
- —
Det slående är alltså att det sakligt sett genomgående saknats ett sammanhållet, analyserande perspektiv. Det som framkommit genom Norrmalmsutredningen, säkerhetspolisens uppgifter om högerextremism och i andra sammanhang var inte bara att det fanns enskilda polismän betedde sig illa och inte höll måttet, utan framför allt att
som det inom Stockholmspolisen fanns något slags kultur, eller ansats till kultur, med våldstro och antidemokratiska drag. Det var inte minst denna kultur, eller vad man vill kalla den, som det fanns skäl att intressera sig för och analysera. Det fanns också skäl att klarlägga de eventuella personsamband av nätverkskaraktär som kan ha förelegat. Av säkerhetspolisens material framgick att det funnits en i och för sig löslig men ändå klubbliknande gruppering. Av det material vi tagit del
och redovisats tidigare framgår också att det fanns kretsar av av som
kunde av intresse, t.ex. "baseballigan" och några av personer som vara de poliser delvis de samma som omtalas i uppslaget om Södermötet.
När det gäller arbetets reaktiva karaktär kan utredningen kring den ovannämnde Y tjäna som exempel. Y var en för polisen välkänd person. Likväl föranledde sakförhållandena ingen utredning inom PU förrän den dag då journalist satte en promemoria med dessa
en samman även i kretsar utanför polisen kända fakta och sände in den till PU med
förfrågan om dessa förhållanden hade utretts. Promemorian kom in i en augusti 1990 och föranledde då vissa omedelbara åtgärder. Därefter inkom ytterligare tips Yzs Sedermera har en relativt om-
om person. fattande utredning genomförts, där även vissa personsamband klarlades via en förfrågan till säkerhetspolisen. Det man frågar sig är varför den vidtogs först efter det att uppgifter, redan måste ha varit bekanta
som för PU, inkom i form av ett tips.
Vad är skälet till att utredningen kring polismän skett utan helhetsgrepp och utpräglat reaktivt Det är förstås lätt att lansera rnisstanken att det beror att "poliser inte vill utreda poliser, dvs. att det rört sig om ett slags kollegial korruption. Bilden är dock inte alls så entydig att man utan vidare kan påstå detta.
416 Polisspåret
För det första avviker hanteringen inte från huvudmönstret. Bristen på helhetsgrepp, frånvaron av basanalyser och det reaktiva arbetssättet präglar stora delar av mordutredningen.
För det andra är polisärendena, i synnerhet under den inledande perioden, då de under Per-Göran Näss handlades av en för uppgiften särskilt utvald krirninalinspektör, i allmänhet väl utredda. Den dokumentation Säkerhetspolisen i denna delefterlämnat skiljer sig genomsnittligt från övrig utredning från denna tid; den är av högre kvalitet. Sammantaget tyder det att särskilt kompetent kraft avdelades för uppgiften och att den merendels utfördes med omsorg.
För det tredje är det, som redan antytts, påfallande att många polisärenden tips angående enskilda polismän utretts ingående och
- ibland ganska bryskt. Som framgått gäller det även tips som kom in tidigt i utredningen. Det finns i och för sig undantag, framför allt den otillfredsställande utredningen beträffande polisman A. Helhetsintrycket är likväl att de flesta polisärenden avviker från genomsnittsnivån i det de är mer grundligt bearbetade än andra uppslag. Det är så pass tydligt att man måste ställa sig frågan inte PU i allmänhet
om använt mer resurser mot poliser just därför att de är poliser. Det är i så fall motsatsen till kollegial korruption".
Detta gäller alltså det vi kallar polisärendena. Beträffande polisspåret, dvs. tanken en polisiär konspiration etc, är bilden annorlunda, eftersom mordutredningen oavsett ledning genomgående avfärdat denna motivbild/brottshypotes. Som skall framgå i det följande förstår vi inte den bedömningen, eftersom vi anser att det i så fall finns många andra uppslag som inte heller hade förtjänat mordutredamas intresse. Vi anser med andra ord att med de krav vad som bör föranleda utredningsåtgärder, som kan utläsas av utredningsmaterialet i övrigt, hade även denna motivbild/brottshypotes bort utredas.
De skäl och den argumentation som anfördes vid Juristkommissionens granskning angående polisärendena lade ett särskilt ansvar åklagarsidan. Det kan ifrågasättas hur detta ansvar förvaltades. Det intryck vi fått av förundersökningsledningens inställning till detta ämne är att man där inte uppfattat frågorna kring polisspåret som särskilt problematiska. Eftersom "det saknas koppling till Sveavägen", har man sagt, har det inte heller funnits skäl att särskilt intressera sig för denna brottshypotes.
I de diskussioner vi fört med förundersökningsledningen i denna del har vi som vår uppfattning framfört att vi i materialet sett två ytterligheter. Å sidan PKK, där det med ringa koppling till Sveavägen
ena gjorts enorma utredningsinsatser utifrån resonemang om brottshypoteser och motivbild. Å andra sidan det s.k. polisspåret där det likaledes finns ringa koppling till Sveavägen och där det över huvud
Polisspåret 417
taget inte vidtagits några utredningsåtgärder eller ens förts resonemang kring brottshypoteser och motivbild. Som jämförande exempel har vi även framhållit uppslaget Alf E se kapitel Vissa avsnitt registrerade under politiska motiv m.m., som föranlett omfattande utredning, men där det helt saknas koppling till Sveavägen. Det har visat sig att förundersökningsledningen har en annan syn detta än vad vi haft. Beträffande PKK har man bl.a. sagt att det inte bara förelåg motiv m.m., utan också ett modus operandi, som organisationen två gånger tidigare hade tillämpat i Sverige och som var intressant i sammanhanget. Beträffande Alf E har man sagt att hans inriktning Olof Palmes person och önskan att få bort denne från makten var något helt annat än de mer allmänna åsikter som förekom inom de aktuella poliskretsarna. Förundersökningsledningen har också pekat att det kring Alf E fanns ett nätverk, en organisation och ekonomiska resurser, vilket saknar motsvarighet beträffande de aktuella poliskretsama. Vi instämmer i dessa reflektioner, men anser att de i huvudsak rör grad och inte art. PKK var förvisso ett mycket mer intressant spår och det prioriterades rätteligen före mycket annat. Alf E representerade likaledes en mer konkret och tydligt uttalad motivbild än den som skulle kunna ha sökts i "polisspåret.
Men den grundläggande invändning som förundersökningsledningen gjort avseende "polisspåret och även avseende andra motiv-
bilder, som t.ex. Bofors vapenaffärer håller inte vid en jämförelse
med de nämnda uppslagen, som alltså också väsentligen saknar "koppling till Sveavägen. Argumentationen måste i stället inriktas just motivbild, brottshypoteser I det hänseendet är det alltså riktigt att
m.m. PKK och andra uppslag i den kategorin är mer intressanta, men det slags näring eller substans som funnits i uppslagen PKK och Alf E finns också, än i mindre grad, i polisspåret.
om
Likväl har ingen analys eller utredning skett. Under våra samtal med förundersökningsledningen har det hänvisats till att de aktuella polismännen bara är enskilda polisman, som inte ingår i några nätverk och
saknar organisation. Det har också framkommit att dessa ställsom ningstaganden är grundade allmänna bedömningar; det finns ingen annan utredning gjord än den som framgår av det vi redovisat. Förundersökningsledningen har med andra ord ansett sig kunna utgå från att det inte finns några nätverk eller organisationer. Det anser vi oss inte kunna utgå från efter att ha tagit del av materialet. Vi anser att just detta borde ha utretts, bl.a. den grunden att det i det material stött
och redovisat finns indikationer att det förhåller sig ett annat sätt än vad förundersökningen sagt sig ha utgått från.
Förundersökningsledningen har vidare hänvisat till att chefsåklagaren Anders Helin varit avdelad för att särskilt granska utred-
418 Polisspåret
ningen avseende polismän, att han vid flera tillfällen gått igenom materialet och att han därvid föredragit resultatet för förundersökningsledningen. Som framgått ovan har Anders Helin upprättat promemorior i anledning av denna granskning. Dessa är emellertid enligt vår mening inte användbara som underlag för en efterföljande granskning; den information de innehåller säger inte än att Anders Helin
mera uppger sig ha granskat vissa, specificerade, uppslag och att han inte funnit skäl till vidare åtgärder. Vi anser att det är anmärkningsvärt att förundersökningsledningen inte i sak dokumenterat dessa genomgångar.
Parlamentariska kommissionen uttalade i sin redovisning att ett antal polisärenden var under granskning eller att PU utlovat att de skulle granskas i sinom tid. Det hade kunnat förväntas att dessa ärenden skulle ha följts upp av förundersökningsledningen. Som framgått av vår redovisning har emellertid utredningsföresatser som Parlamentariska kommissionen förespeglades aldrig blivit utförda.
Enligt vår mening har förundersökningsledningen såväl beträffande polisärendena som "polisspåret försummat sin uppgift. Det är så mycket mera anmärkningsvärt som denna sak särskilt lyftes fram av Juristkommissionen, som pekade det ansvar som hade bort åvila åklagaren beträffande denna del av utredningen. Saken har vidare tidigt tilldragit sig stor uppmärksamhet och alltså föranlett ett särskilt initiativ av Parlamentariska kommissionen. Enligt vår mening är detta ett tydligt exempel att förundersökningsledningen sådan den utövats under Riksåklagaren i praktiken inte uppfattat sig som ansvarig för hela brottsutredningen. Ledningsansvaret har därmed inte fungerat.
Sammanfattning Som framgått anser vi att ett helhetsgrepp borde ha tagits med inriktning vissa grupper inom polisen, varvid en basanalys borde ha gjorts och eventuella nätverk kartlagts. Beroende resultatet av ett sådant arbete och den kunskap som ett mer aktivt sökande hade kunnat leda fram till, skulle det eventuellt även ha varit befogat med aktiva utredningsåtgärder mot vissa polismän. Som likaledes framgått anser vi att ett sådant arbete i så fall skulle ha utförts 1986 eller i vart fall under åren närmast efter mordet. Vår ståndpunkt är föranledd av en jämförelse med vilka omständigheter som i andra sammanhang föranlett
57 Så här skrev Juristkommissionen även citerat i kapitel l: "Med hänsyn till de syften som ligger bakom särregleringen av utredningar om brottspåståenden som riktas mot polismän skulle det enligt vår mening ha varit en fördel om dessa utredningar hade särbehandlats det sättet att åklagaren hade tagit direkt ledning över utredningsarbetet i denna del. SOU 1987:72 s. 161.
Polisspåret 4 l 9
utredning. Förundersökningsledningen har haft ett särskilt ansvar för att tips rörande polisen eller poliser blir korrekt hanterade. Det får anses ha framhållits redan av Juristkommissionen.
Vi vill slutligen tillägga, att det inte är utan egen förskyllan som polismakten drabbats av diskussionen kring polisspåret. Sakligt sett finns det inte så mycket substans i den diskussionen, men frånvaron av substans har kunnat kompenseras av den grogrund för misstro och bristande tilltro till utredningsinsatsema som polisens egna åtgärder givit upphov till. Polisspårsdiskussionens uppkomst kan inte heller skyllas massmedia eller enskilda "privatspanare", eftersom misstron alltså delvis har haft fog för sig och dessutom finns företrädd inom polisen själv. När det gäller en så uppmärksammad del som det s.k. Södermötet har ryktesspridningen således härstammat eller i vart fall fått stöd från polisens egna led.
4.5.2 De enskilda uppslagen
De synpunkter vi haft i de uppslag som redovisats under rubriken Uppslag berör polisen i allmänhet och Uppslag som eventuellt kan
som förknippas med poliser eller polisen i allmänhet framgår i de Sammanfattande anmärkningar som finns i anslutning till respektive uppslag. Vi har inte funnit något uppslag, som idag motiverar ytterligare utredningsåtgärder. Inte heller beträffande polisärendena anser vi oss ha anledning att anmäla någon avvikande mening beträffande de bedömningar som PU gjort då utredningen avslutats, vilket skett i samtliga fall.
I övrigt vill vi beträffande polisärendena redovisa följande synpunkter. Polisman A. Några brottsmisstankar har aldrig funnits mot polisman A. Ser man till vad som föranlett utredning mot andra polismän och i övrigt kan det dock lätt konstateras att flera spaningsindikationer funnits: vapeninnehav, extremism, palmehat, kontakter i kretsar som måste bedömas som intressanta från spaningssynpunkt, arbetslokalen i mordplatsens närhet samt personliga omständigheter.
Den inledande alibiutredningen kring polisman A var otillräcklig och alltför dåligt dokumenterad. Det är möjligt att utredarna skaffade sig så mycket information att de blev övertygade om att polisman A
58 Att ett uppslag vid vår granskning inte befunnits kräva ytterligare bearbetning innebär givetvis inte att vi utesluter att uppslaget kan vara av intresse. Det
bedömts är PU med hänsyn till vad som framkommit och kända fakta i som om övrigt numera har anledning att vidta ytterligare utredningsåtgärder eller inte.
420 Polisspåret
inte kunde vara gärningsman. Den första anteckningen från säkerhetsavdelningen tyder på att det informellt hade gjorts förfrågningar angående polisman A och att uppgifterna om hans sjukhusvistelse då hade kommit fram. Promemorian från 1996 i säkerhetspolisens material visar att fler efterforskningsåtgärder än vad som framgår av PUmaterialet företogs. Dess innehåll reser dock vissa frågor. Det finns sålunda skäl att fråga sig när besöket hela piketgruppen vid polis-
av man A:s sjukbädd kan ha ägt rum. Om det verkligen var den 28 februari, måste det ha varit innan A begärde att få bli utskriven. I så fall borde det ha beaktats att smärtoma inte hindrade honom från att bege sig hem, varvid tillståndet inte kan betraktas ett medicinskt alibi.
som I alibifrågan väger de personer, som besökte polisman A i dennes hem under mordkvällen tyngre. Dessa personer hördes framgått inte
som förrän 1993, vilket betyder att den inledande utredningen måste anses summarisk.
Polisman A borde alltså ha gjorts till föremål för ingående
mer utredningsåtgärder från början. Det som sedermera gjorts, har gjorts för sent. Polisman B. Det finns, förutom de ovan nämnda, inga tips eller uppslag som kopplar samman polisman B med mordet eller annat sätt för in honom i utredningen. De tips som förekommit har ingen utredningsbar substans. Det finns emellertid anledning att fråga sig om inte en person, som avsatt den typ av spår i skilda intemutredningar som polisman B har gjort, borde ha blivit föremål för viss kontroll. PU:s förhåll-
en ningssätt synes Visa i hur hög grad utredningsarbetet i denna del varit reaktivt, dvs. drivet av impulser utifrån, i stället för proaktivt, dvs. initierat av egen analys och efterforskning.
Polisman C. Utredningen visade att polisman C har alibi för mordtillfället. Hans Smith Wesson .357 Magnum är provskjuten; inget tyder på att den använts mordvapen. Vad gäller den typen hårddata
som av får polisman C anses färdigutredd och utesluten som gärningsman. Ingångstipsen är också tunna; någon direkt koppling till mordet föreligger inte i något av dem. Det finns således ingenting som kan knyta polisman C till brottet och föranleda utredningsåtgärder av det skälet. "Buss 43 och utpekandet polisman D. Utredningens resultat
av synes vara att bussföraren och Lars K åkt med samma buss och att iakttagelser som därvid gjorts i och för sig kan vara intressanta med tanke
plats och tidpunkt. Utredningen var utförlig och tog betydande resurser i anspråk. Bägge uppgiftslämnama tillförde utredningen mycket material.
Polisspåret 421
Varken Lars K:s eller bussförarens utsagor är trovärdiga. Bussförarens uppgifter i vad angår polisman D och polisspåret är som framgått av redovisningen inte värda att ta allvar. Lars K:s identifikation av polisman D har låg trovärdighet; han uppgav själv i förhör att han gått till rättegången för att känna igen mannen busshållplatsen.
Polisman D har dessutom ett visst alibi genom dc uppgifter hans sambo lämnat. Hans egna uppgifter om vad han gjorde morddagen stöds vad vittnet Å uppgivit. Men framför allt saknas det alltså
av anledning att fasta avseende vid de påståenden som gjorts om honom i ursprungstipsen. Uppslaget kan därför avföras ointressant för såväl
som mordutredningen som polisspåret.
I övrigt är följande värt att notera från utredningen av detta uppslag. Åtskilliga utredningsåtgärder har inriktats mer att spräcka
uppgiftslämnamas tips än att kontrollera dem. Det kan i och för sig tyckas bakvänt, kontroll ingångsuppgifters hållfasthet är
men av nödvändig och kan visa sig vara effektiv från resurssynpunkt. Det gäller dock knappast helt och hållet i detta fall. Försöken att spräcka Lars K:s berättelse genom att söka bevisa att han inte varit på den plats han uppgett, att han inte åkt med den buss han påstått osv var resultatlösa och ledde bara till resursslöseri, vid en tidpunkt i utredningsarbetet
våren 1986 då resursprioritering var viktig. Med tanke att Lars — - K:s identifikation av polisman D saknade värde ter sig flera åtgärder onödiga. Läsaren kan få intrycket att utredningen i detta fall mer inriktades uppgiftslämnaren än uppgifterna och att skälet till det var att den utpekade var polis. Av intresse är en anteckning i ett förhör med föraren av en annan buss, med vilken utredarna ett tag synes ha trott att Lars K åkte. Den busschauffören körde som framgått ovan en senare tur mordkvällen. I ett andra förhör påpekade hon i en skriftlig anteckning att hon i ett tidigare förhör utsatts för påverkan:
Jag påpekar att tidigare förhör skett under viss påverkan och att det känts
besvärande efteråt. Dels har förhörsledaren angett att han velat spräcka en
annan persons vittnesmål och att det var därför jag blev kallad, och dels
kände jag mig styrd vad gäller min uppgift om en äldre passagerare i
bussen. Minnesbilden är sann, den är korrekt återgiven i förhöret men min
-
känsla då och nu är att jag utsattes för påverkan. Förhörsledaren blev
positiv vid den minnesbilden och jag kan ha blivit stimulerad att koppla
ihop minnet med just den bussturen, men jag känner mig utsatt för
påverkan och anser inte att förhöret var opartiskt genomfört, och det känns
inte för mig riktigt att under de omständigheterna ed att så var fallet.
Det går att hysa viss förståelse för att utredarna ville belägga svart
en
vitt att Lars K:s utsaga var otillförlitlig, något de antagligen omgående bedömde vara fallet. Lars K:s berättelse var dock i långa
422 Polisspåret
stycken alldeles korrekt. Som uppgiftslämnare blev han mot den bakgrunden något omilt behandlad. Till utredarnas försvar bör noteras att den som hörde bussföraren andra gången uppmanade henne att skriva ned de synpunkter hon hade på det första förhöret samt fogade dem till protokollet. "Vittnet Jerkers" utpekande av polisman D. Utredningen genomfördes
ett tillfredsställande sätt sedan den första dokumenterade kontakten i början av maj 1988. Det sena utpekandet av polisman D har låg trovärdighet, sättet det skett utgör i sig självt en indikation på bristande trovärdighet. När det gäller Kicki som skulle kunna ge
stadga Mauno L:s berättelse pekar utredningen på att Mauno L inte
velat eller kunnat bidra till att hon hördes. Polisman E. Utredningen genomfördes snabbt och grundligt. Något till mordet kopplat ingångstips finns inte i uppslaget, som i stället gällt misstänkt politisk extremism och ett mer allmänt misstänkt innehav av radioutrustning. Mot den bakgrunden har det funnits skäl att intressera sig för uppgifterna. Med tanke på att polisman E:s namn förekommit i diskussionen kring polisspåret och att han tillhört den s.k. baseballigan var det också naturligt att undersöka saken.
Det bör noteras att fynden alltså gjorts långt efter mordet och att polisman E inte bodde i den aktuella lägenheten vid tiden för mordet. Även det antas att iakttagelserna radioutrustning
om av m.m. var korrekta är det med andra ord svårt att se vilket sätt de kunde infogas i mordutredningen. Utredningen synes dessutom närmast tyda
att fastighetsägaren och fastighetsskötaren misstagit sig utrustningens karaktär. Det är främst uppgifterna från Max M, polisman E:s egna reaktioner när han fick veta att det var folk i hans lägenhet och de uppgifter han lämnat i förhör som leder till den slutsatsen. Till det
sagda kommer att polisman E har ett visst alibi i form av uppgifterna från den förra fästmön.
Bevisvärdet i den husrannsakan som genomfördes en tid senare bedömer vi som mycket begränsat. Det kan sättas i fråga om det är meningsfullt eller ens lämpligt att på detta sätt erbjuda en presumtivt misstänkt en s.k. husrannsakan vederbörandes egna villkor. Antingen föreligger det ett utredningsbehov eller också gör det inte det, det är det som bör styra tvångsmedelsanvändningen. Frivilliga åtgärder i form av att saker visas upp, eventuellt på plats, kan förstås förekomma, med det är mest förvillande om de presenteras som att polisen har gjort husrannsakan. Budskapet blir som i detta fall dubbelt: å ena sidan för själva åtgärden husrannsakan tanken till jämförelsevis allvarliga brottsmisstankar, å andra sidan leder en motivering, som går ut
Polisspâret 423
på att tvångsåtgärden skall vidtas för att bevisa den för tvånget utsattes oskuld, i helt annan riktning.
Den övervakning av E som säkerhetspolisen kom att genomföra var måhända inte olaglig men den stod inte i rimlig proportion till vad som hade framkommit. Det ter sig olustigt att Säkerhetspolisen så lättvindigt satte igång den operationen. Än olustigt är det att Säkerhetspolisen
mer illegalt med användande av falska identitetshandlingar och lika
- lättvindigt skaffade sig nyckel till E:s lägenhet och förberedde åtgärder i E:s hem. I förening med vad som senare blivit känt om säkerhetspolisens verksamhet väcker förfaringssättet associationer till olovlig avlyssning, inklusive hemfridsbrott. Bortsett från den självklarhet med vilken allt detta verkar ha iscensatts reser händelseförloppet frågor om polismaktens självständighet i förhållande till politiska beslutsfattare och opinionsmässigt tryck. I detta fall synes de sakligt och rättsligt sett tvivelaktiva aktiviteterna och planerna ha utlösts av att en ledamot
polisstyrelsen angelägen att förhållandena kring polisman E av var om belystes. Slutet blev att E utsattes för en rättskränkning. Polisman F. Ingångstipset innehöll inte mycket substans. Polisman F har solitt alibi; han satt i den piketbuss, som anlände till mordplatsen som andra polispatrull. Hans vapen är, sent men ändock, provskjutet.
Polisman Fzs uppträdande före och efter mordet väcker i och för sig frågor. Uppgifterna om obalanserat uppträdande och stark aversion mot Olof Palme förekommer från flera källor, även kollegor se utredningen kring "södermötet. De uppgifter F lämnat om hur han tog sig upp Malmskillnadsgatan vid förföljandet av gärningsmannen är motsägelsefulla; ena gången stod han still i rulltrappan och åkte baklänges, andra gången han så att han fick lov att kräkas. Det hade an-
sprang kommit på de respektive förhörsledama att klara ut denna motsägelse, som nu i stället är ägnad att väcka den typ av misstro som kommit att
polisspåret näring. Det kan övervägas dessa förhållanden kanske ge om ännu skulle kunna redas ut. "Löjtnant X Uppslaget är inte definitionsmässigt ett polisärende. Det kan höra till polisspåret om man tänker sig ett samarbete mellan X och poliser. Som framgår av uppslaget kan man det. X hade i alla händelser alibi och synes inför mordet ha varit sysselsatt med aktiviteter som gör det osannolikt att han samtidigt ägnade sig förberedelser för ett statsministerrnord. Uppslaget angående polisman H reser en fråga om provskjutningsaktionen se om denna i kapitel 3. Det är anmärkningsvärt att den första provskjutningen genomfördes ett felaktigt sätt. Om nu kulorna skulle sändas till SKL borde självfallet rätf ammunition ha använts.
424 Polisspåret
Den andra provskjutningen borde ha gjorts omgående efter SKL:s påpekande om att den första inte var meningsfull. Detta kan synas vara en detaljanmärkning från vår sida. Det är det emellertid inte. Om man beslutar om något för utredningen så resurskrävande,
pass som en generell vapenkontroll, och för den enskilde så ingripande,
pass som en provskjutning av vederbörandes vapen inom ramen för en mordutredning, måste detta rimligen göras rätt och prompt. Annars riskerar aktionen att framstå halvhjärtad och vidtagen mest för formens
som skull. Substansen i ingångstipset angående polisman J var att denne upplevt sig illa behandlad, skulle vara kapabel till dådet och att det avslagna prövningstillståndet kunde ha utlöst det. Det får betraktas som ett i och för sig intressant tips. Det har också utretts ett rimligt sätt. Christoffer Mzs uppgifter talar starkt mot att polisman J skulle kunna vara gärningsman och Per-Göran Näss beslut i september 1986 att lägga ärendet ad acta ter sig rimligt. Alibikontrollen fördjupades därefter. Den kontrollen är visserligen sen, men den kan inte betraktas som avgörande för bedömningen av uppslaget. Att PU i detta fall gjort
som en sista kontroll, troligen i samband med en förnyad genomgång av ärendet, bör inte vändas emot utredarna. Det kan synas som om PU dragit sig för att vidta utredningsåtgärder mot en chefstjänsteman som polisman K. Ingångstipsen innehåller inte särskilt mycket substans, men väl så mycket som andra polisärenden, där PU gått vidare med diskret efterforskning, slagning och även förhör. Efterforskning av alibi har således inte förekommit i ärendet. Polisman K fick inga frågor om sina förehavanden under det förhör som hölls hans egen begäran. Tipsen inger samtidigt olust; det är uppenbart att de kan ha kommit från någon som enbart varit ute efter att skada polisman K. I detta fall har ärendet i vart fall i det tidigare skedet föredragits för åklagare. I den meningen hanterades det i särskild ordning. Vi anser därför sammantaget inte att någon ytterligare utredningsåtgärd beträffande polisman K hade varit befogad.
Utredningen beträffande polisman L var mycket grundlig. Den har genomförts snabbt och lämnat ett för mordutredningens del tydligt svar. Någon egentlig brottsmisstanke mot polisman L fanns aldrig.
- Vapnet var visserligen en Smith Wesson, men inte av rätt" kaliber, dessutom var det vid tidpunkten för mordet beslagtaget av polisen. I efterhand ter sig utredningsåtgärdema bryska, men det är svårt att peka
någon enskildhet där de gick för långt jfr JO:s granskning. Kollegornas tips, Lars Lzs uppgifter och den märkliga bilresan gjorde det nödvändigt med en utförlig utredning.
5 Enskilda
uppslag
Kapitlets innehåll
Med en grov indelning kan utredningsarbetet delas i dels generella utredningsåtgärder, dels enskilda uppslag. Några generella utredningsåtgärder har behandlats i kapitel 3. Med enskilda uppslag avser utredning som inriktats på en viss individ, på ett visst brottsmotiv eller något annat slags "spår. Vår uppgift är mer inriktad på att redovisa utredningen av sådana enskilda uppslag än på att granska det generellt inriktade utredningsarbetet. l kapitel 4 har särskilt redovisat det s.k. polisspåret. Kapitel 6 ägnas åt det uppslag som rättsligt sett fört längst, nämligen utredningen avseende Christer P. l kapitel 7 återfinns redovisningen vissa uppslag som kan kopplas till den s.k. gärnings-
av mannaprofilen. I detta kapitel har samlat redovisningen av de resterande uppslag, som gått igenom.
Vår genomgång av de enskilda uppslagen har utgått från den indelning utredningsmaterialet som framkommer i Palmeutredningens
av registrering. Den kan sägas utgöra en "innehållsförteckning" för hela utredningsmaterialet. Den är indelad i avsnitt se kapitel Palmeutredningens material. Vi har utgått från denna avsnittsindelning. Avsnitten har först granskats översiktligt och sedan mer ingående i de delar som i jämförelse tett sig som de mest substantiella. Redovisningen av granskningen följer samma mönster.
Materialet är som redan framgått mycket omfattande. Det finns ingen möjlighet för att ta ställning till om vårt urval är representativt.
oss Det hade krävt att allt material först skulle ha genomgåtts och att ett urval därefter skett. Någon sådan total genomgång av utredningsmaterialet har inte gjort och det vore en orealistisk arbetsuppgift för oss. Vi har självfallet haft som strävan att redovisa alla uppslag som är av något intresse från mordutredningens synpunkt, liksom uppslag som på ett eller annat sätt i övrigt ter sig intressanta från granskningssynpunkt. Men det finns inga garantier för att det inte finns intressanta uppslag, som saknas i vår redovisning. Det är sannolikt att det finns sådant skulle ha redovisat, haft tid och resurser att gå igenom
om utredningsmaterialet även på andra sätt än det valt. Vi bedömer dock
426 Enskilda uppslag
att den metod använt att utgå från Palmeutredningens avsnitts-
indelning och söka efter det väsentliga i varje sådant avsnitt är den
som är bäst ägnad att med en rimlig resursinsats vaska fram det viktigaste.
Resultatet av vår genomgång av generella utredningsåtgärder och enskilda uppslag, inklusive de som redovisas på annat ställe i vår rapport, har underställts Palmeutredningen i januari 1999.1 I samband med de genomgångar därvid haft med förundersökningsledningen och spaningsledningen har ställt frågan, om det fanns något enligt deras mening väsentligt uppslag, som inte var med i materialet. Med reservationen att det är svårt att besvara en sådan fråga beträffande ett så omfattande material blev svaret från bägge håll att det inte fanns något från utredningssynpunkt mer påtagligt intressant uppslag
som saknades. Från förundersökningsledningens sida nämndes dock ett i vapenavsnittet registrerat uppslag, som på sin tid bedömdes som intressant. Det gällde en man som våren 1987 begick självmord. Ett annat uppslag som inte kommit fram under vår granskning av det förundersökningsregistrerade materialet, men stött på vid
som en genomgång hos Fliksåklagaren av de tvångsmedelsbeslut fattats i
som utredningen, rör en man som under en kort tid våren 1988 föremål
var för telefonavlyssning. Mannen hade vid tiden för mordet sin arbetsplats i en lokal belägen mellan biografen Grand och mordplatsen och påstods ha gjort en del märkliga uttalanden efter mordet. Båda dessa uppslag har tagit fram och gått igenom. De är färdigutredda och männen avförda från utredningen. Vi har inte funnit skäl att särskilt redovisa dem. Uppslagen exemplifierar emellertid det som redan sagts, nämligen att vår metod inte täcker hela materialet och att det finns sådant som inte återspeglas i vår redovisning.
Det finns skäl att understryka att vår genomgång de enskilda
av uppslagen avser det Palmeutredningen utrett och insorterat under de rubriker Palmeutredningen själv valt att sätta på respektive avsnitt. När
således redovisar uppslagen under t.ex. rubrikerna "Sydafrika" eller "Vapenhandel Bofors" redovisar inget annat än de uppslag Palmeutredningen placerat i dessa avsnitt. Det är inte våra rubriker och inte heller en redovisning av vad efter en sökning i hela materialet funnit utrett beträffande "Sydafrika-spåret" eller "Bofors-spåret". Det finns
1 Det material som "remitterades" omfattade fler uppslag i en utförligare redovisning än det som finns med i betänkandet. Det omfattade enbart redovisningen av vår genomgång av själva brottsutredningen och således inte resultatet av annan informationsinhämtning från vår sida och heller inte våra sammanfattande anmärkningar eller slutsatser.
Enskilda uppslag 427
dock anledning att utgå från att allt som i sak rör respektive avsnitt finns samlat där.
Avsnitten redovisas i princip i den ordning som följer av Palmeutredningens avsnittsindelning. Vi har inriktat redovisningen av vår genomgång på uppslag från den första tiden, större uppslag och sådant
på ett eller annat sätt ter sig typiskt eller illustrativt. En stor del av som uppslagen är av begränsat omfång och utan intresse. De har därför inte tagits med.
428 Enskilda uppslag
5.1 Avsnitt HA CIA
-
Allmänt
Uppslag där CIA eller personer med anknytning till CIA utpekas för att ligga bakom mordet Olof Palme har i PU-materialet samlats under ett särskilt avsnitt benämnt CIA HA, vilket är ett underavsnitt till Politiska motiv H. Avsnittet CIA består ett fyrtiotal uppslag. om av Av dessa utgör de allra flesta tips från privatpersoner eller som av en annan anledning tror att CIA eller CIA tillsammans med annan sammanslutning såsom israeliska underrättelsetjänsten, brittiska underrättelsetjänsten, den svenska Säkerhetspolisen, baseballigan m.fl. ligger bakom mordet. Utmärkande för dessa tips är att övervägande delen inte innehåller någon konkret information gärningen, om gärningsmannen, eventuella medhjälpare etc. utan är den mera av karaktären att de innehåller teorier och gissningar varför CIA skulle om kunna ligga bakom mordet. Motiven är mycket skiftande. som anges Som exempel kan nämnas att Olof Palme inte fört tillräckligt USAen vänlig utrikespolitik, att han försökt framkasta tredje världsen ekonomi vilket skulle göra tredje världen ekonomiskt oberoende, att han kritiserat Vietnamkriget, att han haft kontakter med Yassir Arafat och att han varit farlig för dåvarande presidenten Reagans Nicaraguapolitik. Ett tiotal tips rymmer mer konkret information och har lett till att PU företagit viss utredning. Några har medfört relativt omfattande utredningsåtgärder. Detta gäller framför allt tre uppslag Ivan B, det — s.k. P 2-telegrammet och William H. Merparten uppslag, ett trettiotal, har knappast föranlett någon utredning alls, eftersom tipsen det är av slag som inte går att följa dvs. det rör sig spekulationer upp, om rena eller lösa hypoteser.
Första tipset
Det första tipset vari en person skulle knuten till CIA pekades som vara ut för att ligga bakom mordet inkom till PU så tidigt den 2 som mars 1986. En anonym uppgiftslämnare uppgav att i Saltsjöbaden boende en kines kallad Chongch eller något i den stilen, och tidigare skulle som ha varit CIA-agent i Singapore, kunde gärningsmannen. vara Chongch rörde sig, enligt uppgiftslämnaren, med gott om pengar trots att han inte verkade arbeta. PU gjorde i april år försök att — samma genom registerslagning identifiera den utpekade personen, men lyckades inte.
Enskilda uppslag 429
Tommy J
Efter detta första tips inkom dagarna efter mordet ytterligare uppgifter anknöt till CIA. Den 5 kontaktades PU av Sundsvallspolisen som mars fått ett telefonsamtal från Tommy Denne hade sagt att som en man, han visste mördaren att han inte tänkte berätta det vem var men eftersom han ansåg att belöningen var för liten. Vid uppföljande telefonsamtal dag berättade Tommy J att ett samma det varit två gärningsmän begått mordet. Den ene skulle heta som Sjevjenko och med amerikanskt medborgarskap. Gärningsvara ryss männen skulle utsända den sovjetiska underrättelsetjänsten vara av GRU. CIA skulle betala dem 700 000 amerikanska dollar för mordet. Enligt Tommy J skulle de färdas i blå Toyota och de skulle vara en kvar i Sverige någonstans på västkusten. Följande dag förhördes Tommy J av säkerhetspolisen. Av en promemoria över förhöret framgår att Tommy J vid tillfället var intagen på Sidsjöns sjukhus psykiatrisk klinik. Vid förhöret ändrade han
en
sina tidigare uppgifter betalningens storlek. Han uppgav bl.a. att om den s.k. fantombilden föreställde Sjevjenko och att denne använt sig av revolver kallad Undercower 38 SPL". Vidare uppgav han att han en redan 1984 träffat Sjevjenko varefter han själv skaffat information om denne. Denna information hade han lämnat till säkerhetspolisen 1985 och han hade därefter blivit misshandlad av torpeder. sommaren Efter kontroll visade det sig att varken Tommy J eller Sjevjenko en kända hos säkerhetspolisen. Uppslaget lades ad acta. var 1987 respektive 1988 hörde Tommy J åter sig till PU. Han var då av intagen sjukhus respektive häkte.
nvann
Den 6 1986 kontaktade journalisten Karl K PU. Han berättade att mars vän till honom Jovan B även kallad Ivan, vilket han här forten sättningsvis kallas i farten det sättet att han vänt sig till - var journalister med historia Palme-mordet och CIA. Ivan hade been om rättat att han kände amerikansk kille i 40-årsåldern, Charlie, som en varit Vietnam-veteran och legoknekt i Rhodesia. I november 1985 hade Ivan träffat Charlie då denne bodde på hotell Sheraton i Stockholm, där Ivan tidigare arbetat. Charlie hade arbetat som budbärare för en organisation kallad ITT hade med CIA att göra. Vid detta tillfälle som hade Charlie tillfrågat Ivan denne ville ha ett jobb att mörda Olof om - Palme. Ivan hade trott att det sagt på skoj och tackat nej. Charlie var hade då berättat att han blivit kontaktad någon för att likvidera Olof av Palme. När Charlie hade sagt nej hade personen nämnt något om att
430 Enskilda uppslag
kontakta någon eventuellt fallskärmsjägare från Israel. Efter annan, en denna händelse hade Ivan kontaktat Alf K, Säkerhetspolisen och K-G
O, Stockholmspolisens narkotikaavdelning. Uppgiftslämnaren Karl K
uppgav fråga att han visste att Ivan efter november 1985 sprungit hos såväl Alf K K-G O. Själv hade han före mordet hört Ivan som berätta om CIA och Olof Palme. Han kunde dock inte erinra sig några detaljer och menade vid telefonsamtalet borde hålla Ivan på att man mattan eftersom denne hade tendens att göra allting viktigare än en vad det var i verkligheten. Ivan hade enligt Karl K bl.a. satt upp en skylt mordplatsen där det stod att CIA mördat Olof Palme. Karl K uppgav vidare att han, efter att föregående dag ha talat med Ivan, berättat om saken för sin sambo. Hon hade då påmint sig att hon, då hon vid ett tillfälle åkt tåg från Köpenhamn till Stockholm, träffat en amerikansk man i 40-årsåldern. Denne hade bl.a. berättat han att var Vietnam-veteran och att han skulle ta in hotell Sheraton. Han hade vidare berättat att han brukade träffa folk i Norge och att de skulle mörda Olof Palme. Några dagar senare, den 10 mars, kontaktade Ivan själv PU. Samtidigt inkom två promemorior från säkerhetspolisen. I promemorioma redogjorde Säkerhetspolisen för de uppgifter källa lämnat. Uppen gifterna byggde vad Ivan berättat för källan. Den 14 mars förhördes Ivan första gången KKl Stockholmsav polisens våldsrotel. Därefter förhördes han vid två tillfällen, den 15 mars och den 23 mars, av rikskriminalpolisen. Ivan berättade i förhören bl.a. följande. Han föddes i Jugoslavien 1952. 1973 flyttade han till Egypten för den jugoslaviska underrättelsetjänstens räkning. Samma år flyttade han vidare till Libyen, där han arbetade militär instruktör. Eftersom som han hade order om att röra sig i Afrika korn han under tid att arbeta en som vakt i Rova, Rhodesia. Vid ett besök på safariklubb i Rova korn en Ivan i kontakt med Charles eller Charlie f.d. amerikansk - en officer i USA:s specialstyrkor i Vietnam och välkänd lego-officer, engagerad av Ian Smiths regering. Ivan träffade därefter Charles vid ett par tillfällen i Tripoli 1975. I april 1976 lämnade Ivan Afrika. Han kom till Sverige samma år och blev svensk medborgare 1984. 1979 erhöll han arbete som dörrvakt på hotell Sheraton, där han 1984 var tvungen att sluta sin anställning efter bråk med hotellets ledning. Under 1979/80 träffade han Charles på Sheraton. Denne berättade han arbetade att som specialkurir för ITT International Telephone and Telegraph Corpora- tion. Ivan antog att detta organisation under CIA, vilket var en senare skulle ha bekräftats. Därefter träffade han Charles vid ytterligare ett par tillfällen före november 1985, då han och Charles möttes i en gata Stockholm och sedan gick till hotell Continental för Samtalet att prata.
1999:88 Enskilda uppslag 431 SOU
korn in och Charles hade frågat vilket vapen Ivan skulle vapen använda för likvidera politiker. Ivan hade rekommenderat 44 att en Magnum eller 357 Magnum med hydrodynamisk explosivitet. Därefter hade Charles erbjudit Ivan två miljoner dollar för att mörda Olof Palme. Orsaken till Olof Palme skulle mördas att Sinderion, en att var hemlig organisation i USA med medlemmar som Kissinger och Weinberger, inte ville riskera att Olof Palme valdes till generalsekreterare i FN. Charles hade också sagt att den franske presidenten Mitterand och ledaren för Italiens kommunistiska parti skulle mördas
så småningom. I början eller mitten januari 1986 träffade han åter Charles en av i Stockholm. De gick till restaurang Hamlet för att prata och gata Charles erbjöd åter Ivan två miljoner dollar för att mörda Olof Palme. Charles hade vid detta tillfälle visat ett gult kuvert i C 4-fonnat. Kuvertet hade haft brutna lacksigill och utanpå fanns dels en öm, dels top secret stämplat. Kuvertet innehöll dossier Olof Palme med en om bl.a. medicinska och karta över Stockholm med olika punkter tester en såsom Rosenbad, Gamla stan och Sheraton utmärkta. Charles uppgav USA ville få bort Olof Palme fredsmäklare mellan Iran och Irak att som eftersom USA tjänade detta krig. Vid tillfället tillfrågastora pengar des också Ivan han kände Aron en israelisk fallskärmsjägare som om arbetade för den israeliska säkerhetstjänsten. Efter detta sammanträffande kontaktade Ivan bl.a. Alf K, Säkerhetspolisen, K-G O, Stockholmspolisens narkotikaavdelning, socialborgarrådet Inger Båvner samt journalister tidningen Gnistan. För samtliga berättade han om ett par mordplanema Olof Palme. På mordkvällen hade Ivan varit tillsammans med två kvinnor, som han till efter midnatt. Han hade fått kännedom om mordet namngav, att en vän ringt honom under natten. genom På särskild fråga Ivan bekant med Viktor G svarade Ivan att om var han träffat Viktor G dennes flickvän. Ivan hade pratat en del genom med Viktor G och denne hade vid två tillfällen varit hemma hos Ivan. Viktor G hade ibland utgett sig för att CIA-agent, vilket Ivan tagit vara skämt. Anledningen att detta togs upp av utredarna var att Ivan som ett förekom i Viktor G:s i och för sig mycket digra telefonbok, se avsnittet
om denne. I mitten eller något bestämdes att Säkerhetspolisen av mars senare skulle för ärendet. Under tiden april-september 1986 överta ansvaret höll Säkerhetspolisen ytterligare sju förhör med Ivan. Vidare hölls fram till september 1986 totalt 26 förhör med 16 som ett eller personer sätt hade anknytning till denne. De kvinnor som Ivan uppgivit att annat han varit tillsammans med mordkvällen bekräftade detta. Ett relativt antal bekräftade att Ivan före mordet i allmänna ordalag stort personer
432 Enskilda uppslag
uppgivit att Olof Palme skulle likvideras eller att någonting skulle hända Olof Palme". För några dem hade Ivan också nämnt CIA i av sammanhanget. Flera framhöll att Ivan, samtidigt han berättat som om Olof Palme, nämnt att även andra politiska ledare skulle likvideras. En uppgiftslämnare berättade att Ivan tidigare lyckats förutse statskuppen i Sydjemen en dryg vecka innan denna inträffat. Några berättade Ivan att sedan hösten 1985 varit besatt CIA och att han därefter skyllt alla av världshändelser denna organisation. Samtliga förhörda beskrev Ivan med 0rd som mytoman, pajas, intensiv, välinfonnerad, idérik, fantasifull, spontan och komplexfylld. I maj 1986 skickade Säkerhetspolisen förfrågan till jugoslaviska en myndigheter om Ivan. Svar erhölls i september år. Av samma svaret framgår bl.a. att Ivan inte fullgjort sin militärtjänstgöring varför militärdomstolen efterlyst honom. Om han skulle återvända till Jugoslavien skulle han, enligt myndigheterna, komma att ställas inför rätta. Ivan beskrevs såsom labil, lat, skrytsam och äventyrslysten en omogen, person. I maj 1986 gjordes också försök att med hjälp FBI identifiera av Char1es, vars eftemamn Ivan hade givit något svävande uppgift en om, och kontrollera vilka anställda inom "ITT", försöket som var men misslyckades. Den 31 oktober 1986 beslöt byråchefen Per-Göran Näss ärendet att skulle läggas ad acta Föranleder f.n. vidare åtgärd". Till beslutet fogades viss skriftlig redovisning ärendet med sammanfattning en av en och bedömning där det konstaterades utredningen inte kunnat att ge svar på om Ivan inblandad i mordet eller han hört någonting var om och sedan fantiserat ihop historien runt omkring eller allt om var fantasier. Under 1987 hörde ett sig till PU och lämnade tips par personer av om Ivan. Båda personerna hade träffat på Ivan under en semesterresa till Bulgarien. Denne hade medfört större inne-
en dokumentportfölj
hållande tidningsurklipp och andra handlingar Olof Palmes liv och om om mordet på denne. En berättade Ivan sig för av personerna att utgett att vara journalist vid TT i Stockholm. Uppgiftslärnnaren hade under semestervistelsen också träffat Dessa hade berättat ett ungt par. att Ivan suttit bredvid dem på flygplanet till Bulgarien. Ivan hade ner pratat oavbrutet under hela flygresan, så att det inte fått tillunga paret fälle att förlova sig i luften de planerat. som I januari 1988 förhördes uppgiftslämnaren Karl Kzs sambo. Hon berättade att hon i november 1984 under tågresa mellan Helsingborg en och Stockholm mött amerikansk berättat för henne han en man som att tillhörde en liten grupp från Tyskland, Danmark och av personer Norge. Gruppen planerade att mörda Olof Palme. Mannen, som var
Enskilda uppslag 433
fanatiker, hade sagt att han tidigare varit legosoldat i Vietnam och Centralamerika. I september 1988 lyckades PU med hjälp av FBI få fram personuppgifter amerikansk medborgare, Charles E annat namn än den en osäkra uppgift Ivan lämnat, varit gäst hotell Sheraton som som - under november 1985. I promemoria daterad i september 1989 anen gående Charles E att denne enligt egen uppgift vistats hotell uppges Sheraton tillsammans med två affärsbekanta. Syftet med resan till Sverige hade varit att starta ett försäljningsbolag i samarbete med ASEA. Namnet Charles M det Ivan uppgett kände Charles E namn inte till. Charles E hade varit officer vid amerikanska flottan under 1953-57. I juni 1989 kom ett nytt tips i ärendet in till PU. Uppgiftslämnaren hade i Stockholm träffat som sagt att Christer en restaurang en man P oskyldig till Palme-mordet. Mannen, som enligt egen uppgift var varit helikopterförare i Libyen, hade berättat att han blivit tillfrågad om han ville utföra mordet och att han försökt varna Säkerhetspolisen, men där blivit klassad mytoman och säkerhetsrisk. Mannen hade översom lämnat ett visitkort med namnet Ivans fullständiga namn. I september 1991 tog PU kontakt med Alf K vid säkerhetspolisen. Alf K berättade att Ivan under 1985 vid flera tillfällen tagit telefonkontakt med honom. Ivan hade i allmänna ordalag berättat om internationell underrättelseverksamhet, främst i Israel, inom CIA och inom KGB. Informationen hade mest varit svammel och efter hand kom Alf K uppfatta Ivan mytoman, ville ikläda sig en att som en som roll betydelsefull informatör. Inte vid något tillfälle hade Ivan som nämnt att Olof Palme skulle hotad till livet. Alf K hänvisade till en vara promemoria han upprättat i april 1986. Vid denna tid hade säkerhetspolisen också talat med K-G O vid Stockholmspolisens narkotikaavdelning. Av promemoria daterad i mitten av april 1986 framgår att en denne haft kontakter i tjänsten med Ivan lämnat tips om olika brott som alltsedan 1983. Ivan hade emellertid inte nämnt något om attentatsplaner mot Olof Palme före mordet. Under vårvintern 1992 gick PU nytt igenom hela ärendet. Protokoll över förhör hållna Säkerhetspolisen hämtades in och av registrerades i PU liksom en del andra handlingar. Bland dessa handlingar fanns Säkerhetspolisen den 28 oktober en av 1986 upprättad promemoria. Promemorian är mycket utförlig och uppfemton sidor med utredningsåtgärder och bedömningar. Förutom för tar förhör hållits redogörs bl.a. för den asylutredning som gjordes i som samband med att Ivan kom till Sverige. I asylutredningen gjordes bedömningen de uppgifter Ivan lämnat att han inte kunde att - om återvända till Jugoslavien grund att myndigheterna hade avslöjat av
434 Enskilda uppslag
att han varit inblandad i brott mot staten saknade tilltro, han fick - men av humanitära skäl ändå stanna i Sverige. Också den visumansökan
som Ivan gjorde till Libyen 1986 berörs. Ivan erbjöd sig i ansökan att som frivillig försvara Libyen pilot och sig ha 6 800 flygsom uppgav timmar i MIG-plan. Enligt Säkerhetspolisen tillfrågad major vid en av Fst SÄK det över 15 år förvärva sådan tar att en erfarenhet och Säkerhetspolisen konstaterar därför i promemorian att Ivan, korn som till Sverige vid 24-års ålder, under denna förutsättning måste ha börjat
flyga MIG-plan vid nio års ålder. Av promemorian framgår också att Ivan i maj 1986 varit föremål för husrannsakan.
Under genomgången 1992 hölls ett antal förhör åtminstone nya sex med personer som förhörts tidigare under utredningen, bl.a. för- — hördes Ivan själv. Denne lämnade del uppgifter säkeren nya om att hetspolisen och P 2-logen i Rom skulle inblandade i mordet. Vid vara övriga förhör framkom inga uppgifter. Över genomgången finns nya en sammanfattning upprättad. Så sent i februari 1994 finns förfrågan från PU till säkersom en hetspolisen registrerad angående den husrannsakan och de beslag som gjordes i maj 1986 hos Ivan. I svarsskrift i 1994 mars uppgavs att beslagsprotokollet i original förvaras Säkerhetspolisen. Av bilagd av en kopia framgår att beslut husrannsakan fattats Hans Holmér den 7 om av maj 1986 på grund misstanke olaga vapeninnehav. Vid husav om rannsakan beslagtogs, förutom ett harpungevär, även kalendrar, visitkortsalbum och adressböcker innehållande 700 Den 4 juni 1986 namn. hade Solveig Riberdahl hävt beslagen utom såvitt gällde harpungeväret,
vilket innehav Ivan i september år Stockholms tingsrätt samma av dömts för.
Kommissionen har sammanträffat med de utredningsmän en av som arbetade mycket med uppslaget angående Ivan, kriminalinspektören
Roland S. Ivan är enligt Roland S intressant personlighet. Ivan hade en redan tidigare fungerat som informatör både Säkerhetspolisen och Stockholmspolisen. I detta ärende lämnade han vad Roland S kallade
trestegsinf0rmation. Det innebär att informatören först lämnar en sann uppgift som är lätt att kontrollera. Därefter lämnas uppgift en sann som är svår att kontrollera. Slutligen lämnas uppgift en osann som är omöjlig att kontrollera. En del de uppgifter Ivan lämnade i detta av uppslag var således sanna, en del tydligt falska och del har inte var en gått att kontrollera. Vissa uppgifter sammanblandade med film i var en vilken Ivan hade medverkat statist. Andra uppgifter gick ihop med som vad som finns i andra uppslag angående konspirationer. Enligt Roland
S var Ivan inte någon renodlad "informationssvindlard, eftersom han ibland lämnat värdefulla uppgifter.
Enskilda uppslag 435
Förfrågan till UD angående CIA
Den 30 maj 1988 sände PU:s biträdande spaningschef Ingemar Krusell skrivelse till UD, kanslirådet Nils G Rosenberg. I skrivelsen efteren frågade PU skriftlig redogörelse med ett antal frågor. en svar Skrivelsen hade följande lydelse:
Under den pågående förundersökningen och spaningarna efter gärningsman alt. gärningsmän vid mordet statsminister Olof Palme, har s.k. spaningsuppslag inkommit beträffande olika utländska underrättelsetjänster. För den kriminalistiska bedömningen av spaningsuppslagen krävs ingående kännedom underrättelseorganisationemas status i en mera om relation till regering och parlament, deras organisation och sätt att arbeta Detta gäller bl. CIA, organisation för den oinvigde framstår m.m. a. en som såsom stat i staten" och myter vad beträffar dess en omspunnen av verksamheter.
I spaningsunderlaget i mordfallet Olof Palme förekommer det under avsnittet H 425 rad spaningsuppslag, i vilka CIA angives ett eller en ha initierat mordet. Dessa mindre anledning till konkreta annat sätt ger misstankar fastmera till hypotetiska antaganden om möjliga motiv. utan Det har ifrån den svenska säkerhetspolisens sida RPS-Säk. anförts, att det skulle kunna till fördel för utredningen i ärendet belysandet av CIA:s vara verksamhet ministern vid svenska ambassaden i Washington lämnade om organisationen. Åberopande dagens telefonsamtal hemställes om sin syn skriftlig redogörelse såsom följande frågeställningar: en svar
Vilken status intager CIA idag i relation till regering och parlament
konstitution eller eljest tilldelats någon fristående status Har CIA genom i exekutivt hänseende i säkerhetsfrågor eller vid utformandet av sin policy i politiska frågor
Vilken är CIA:s främsta uppgift idag, och hur är dess verksamhet organiserad
4. Hur såg USA Sverige och svensk politik vid tidpunkten för mordet statsminister Olof Palme Frågan ställes mot bakgrund av de markeringar gjorts från USA:s sida under Vietnam-krigets dagar, som hemkallande av ambassadören m.m.
Vilken inriktning kan att CIA hade för sin verksamhet i man presumera Sverige vid mitten av 1980-talet
Fanns det i början år 1986 någon anledning för USA och dess av underrättelseorgan CIA utifrån objektiv bedömning att i personen - en och politikern Olof Palme se en sådan fara för de egna intressena, att ett undanröjande honom låg nära till hands av
436 Enskilda uppslag
Är det i det utrikespolitiska perspektivet frekvent såsom företeelse att
stormakternas underrättelseorganisationer undanröjt låtit undanröja resp. för dem politiskt obekväma personer i statsledande funktion
Frågan ställes utifrån den idag ofta förekommande invändningen, att ifrågavarande stormakts goodwillförluster vid uppdagandet av dess underrättelseorganisations gämingsmannaskap är betydligt större än de eventuella fördelarna av att personen ifråga undanröjts.
Följdfråga till frågorna och 7.: Skulle enligt UD:s bedömning någon stormakt exempelvis USA CIA vid svaret Ja fråga - genom - vara beredd att undanröja en statsledande politiker, oaktat risken för en stor goodwill-förlust
Har utrikesdepartementet och dess tjänstemän vid svenska ambassaden i Washington erhållit eller erfarit någon form reaktion från icke officiellt av amerikanskt håll efter mordet Olof Palme, vilken slutsatser skulle av kunna dragas om t.ex. CIA-inblandning vid mordet
Vid kommissionens granskning handlingar förvarade hos UD av framgick att skrivelsen föranlett dåvarande kabinettssekreteraren Pierre
Schon att den 7 juni 1988 dvs. några dagar efter det den s.k. Ebbe - att Carlsson-affären brutit ut- ta kontakt med dåvarande chefen för säker-
hetspolisen Sune Sandström. Schori framhöll, enligt vad som antecknats hos UD, "det tveksamma i beställningen varefter Schori och
Sandström överenskom att skrivelsen kunde lämnas avseende. Det utan finns heller ingen svarsskrivelse denna förfrågan registrerad i PU-
materialet.
Det s.k. P Z-telegrammet
I en i Dagens Nyheter den 31 januari 1989 publicerad artikel uppgav Lennart F att han i den danska månadstidningen PRESS läst om intressanta uppgifter rörande mordet Olof Palme. Uppgifterna skulle
tyda att CIA haft med mordet att göra. En Licio G person, beryktad ledare för ett fascistiskt brödraskap, italienska P 2-logen — skulle tre dagar före mordet ha skickat telegram till Philip G ett en avpolletterad profascist, skulle president George Bushs som vara en av närmaste medarbetare. Telegrammet skulle i svensk översättning lyda
Var god informera vår vän att det svenska trädet kommer fällas. att Enligt PRESS hade historien telegrammet berättats i ameriom ett kanskt radioprogram, "The Bill Moran Show, den 17 september 1988,
av en person som i programmet presenterades högt CIAsom uppsatt agent. Den föregivne agenten skulle ha bekräftat att telegrammet om det svenska trädet syftat mordet på Olof Palme.
1999:88 Enskilda uppslag 437 SOU
I april 1989 identifierade PU Lennart F. Varken denne, Licio G,
Philip G eller telegrammet kända säkerhetspolisen. Licio G var av visade sig emellertid förekomma i ett antal tidningsnotiser. Ur dags-
1981 inhämtades uppgifter att Licio G 1976 bildade P 2 pressen om eller Propaganda Due sedan han uteslutits ur Italiens största fri-
murarorden. P 2 sades ett högercxtremistiskt hemligt ordensvara sällskap med höga ämbetsmän bl.a. militärer, domare och företrädare för underrättelsetjänsten medlemmar. P 2 misstänktes bl.a. för att —som ligga bakom det bombattentat 1980 krävde ett stort antal dödsoffer som i Bologna. Av notiser framgick också att Licio G skulle ha gripits i
Schweiz 1982, 1983 och i augusti 1987 anmält sig frivilligt för rymt den schweiziska polisen. I slutet november 1989 skickade PU via Interpol en förfrågan till av FBI, bl.a. angående innehållet i radioprogrammet The Bill Moran Show. PU efterhörde vidare möjligheten att hålla förhör med CIA-
agenten och Philip G, det fanns någon sådan person. om Under vårvintern 1990 lämnade journalisten Olle A uppgifter som
rörde detta uppslag. Han försåg PU med utländska tidningsartiklar och uppgifter han själv fått fram. Olle Azs uppgifter innefattade bl.a.
följande. Författarinnan och f.d. Vita huset-medarbetaren Barbara H
dem medverkat i radioprogrammet The Bill Moran var en av som Show. Hon den telefon intervjuat den högt var person som per CIA-agenten, kallade sig Barbara H har skrivit uppsatte som boken October Surprise, vilken handlar den s.k. Iran-Contrasom affären. Agenten Y också kallat sig Racine eller "Rosine" som skulle enligt Olle A identisk med Oswald eller Oscar W. Vid ett vara tillfälle Olle A att Rasine eller Oscar W egentligen senare uppgav hette Ibrahim Razin och arbetade journalist vid den judiska tidsom skriften SEMIT i Frankfurt Main. Andra uppgifter som Olle A am lämnade f d chefen för CIA, William Casey, för en amerikansk var att journalist nämnt CIA hade haft ett arbetsnamn på mordet Olof att Palme Pantera Uncia Snöleopard och att Michael Townley, som - känd ha planerat och utfört flera attentat, varit i Stockholm var för att veckan innan Olof Palme mördades. Uppgiften om Michael Townley
hade Olle A fått vid telefonintervju med Rasine. en I slutet maj 1990 erhöll PU via Interpol vissa från FBI på av svar den förfrågan gjorts i november 1989. FBI bekräftade att som radioprogrammet LA Live With Bill Moran sänts den 17 september
1988. Följande hade, förutom programledaren, varit personer närvarande i studion: Barbara H författare till boken October Surprise — och tidigare Vita huset-medarbetare, radiojoumalist samt ytterligare en endast deltagit i mindre omfattning. En kontakt till en person som Barbara H hade dessutom varit närvarande per telefon. Denna person
438 Enskilda uppslag
kallade sig själv "Mr Rasine". Förutom dessa upplysningar bifogades inspelningar av programmet samt ett exemplar boken October av Surprise. I juli 1990 finns anteckning registrerad, där det sägs Italiens en att president Cossiga, enligt uppgifter i massmedier dag, hade samma beordrat en undersökning italienska hemliga frimurarlogen P av Orsaken till undersökningen skulle enligt medierna det i vara att italiensk TV under juni/juli förekommit uppgifter gjort gällande som att P 2 i samarbete med CIA bl.a. utfört mordet på Olof Palme. Uppgifterna skulle ha förts fram f.d. CIA-agentema Dick B och Rasine, av vilken uppträtt maskerad. Båda skulle ha känt till det s.k. P 2-tele-
grammet. Samma dag sände PU påminnelse till FBI den förfrågan en om som gjorts i november 1989, eftersom dittills bara delvis erhållit man svar. Följande dagar hade PU via UD täta kontakter med Sveriges ambassad i Rom. PU erhöll president Cossigas brev i svensk översättning, inspelningar TV-intervjuema med Dick B och Rasine. En av person vid svenska ambassaden besökte pressekreteraren på sektionen för inrikespolitiska frågor. Denne att USA alla nivåer via uppgav CIA direkt och via amerikanska ambassaden försäkrat att Dick B aldrig varit engagerad CIA. Beträffande det motiv förts fram för av som mordet Olof Palme dennes kännedom den s.k. Iran-Contras- - om affären försäkrades att åtskilliga regeringschefer i världen - runt om hade haft samma kunskaper skeendet Olof Palme varför detta om som motiv inte var hållbart. Hela programserien sänts i italiensk TV som var enligt pressekreteraren skräddarsydd kommunister. av I en till uppslaget fogad intervju med Rasine, publicerad i Aftonbladet den 28 juli 1990 denne bl.a. Olof Palme mördauppgav att des för sin kännedom Iran-Contrasaffären, Olof Palme själv om att varit CIA-agent och att Lockerbie-attentatet skulle ha varit riktat mot den svenske FN-kommissarien Bernt Carlsson grund denne av att visste lika mycket som Olof Palme om Iran-Contrasaffären. Från Sveriges ambassad vid Heliga Stolen i Rom meddelades i augusti 1990 att statssekretariatets italienansvarige Licio G uttalat om att det inte var typiskt för Licio G att sig på internationell inge en flytelserik vänsterledare; denne hade tidigare verkat i Sydeuropa, Främre Orienten och Latinamerika. Vid denna tid skickade PU via Interpol ytterligare påminnelse en om sin förfrågan till FBI, till amerikanska ambassaden i London. I nu september meddelade därifrån att redovisning skulle sändas man en inom kort men att den inte innehöll så mycket värde. av I samband med ett annat ärende hos BKA i Meckenheim hemställde PU i september 1990 preliminär undersökning med om en av en person
1999:88 Enskilda uppslag 439 SOU
Rasine Razin eller Oswald W. Enligt de tyska myndigheterna namn fanns ingen med någondera namnet registrerad. Inte heller fanns person det i Frankfurt någon judisk tidsskrift, något tryckeri eller något förlag med SEMIT. Från judiska församlingen i Frankfurt erhölls namnet uppgift tidsskrift med namnet SEMIT fanns i Dreieich. Den om att en skulle förläggas firma E. Weiss. En utredningsman vid PU ringde av en till förlaget. På fråga herr Razin träffades uppgav den som svarat att om han inte där. Personen ändrade sig därefter och påstod att det övervar huvudtaget inte fanns någon Razin där. I oktober 1990 upprättade PU sammanfattning av ärendet. en Handlingen bär rubriken Till US justitieminister och hänger troligtvis i januari 1991 registrerad handling där civilministem samman med en Bengt K.Å. Johansson tackade amerikanska myndigheter för den hjälp de svenska utredarna fått. Dessemellan, den sista december 1990, slutredovisade FBI sitt på PU:s frågor. Beträffande Mr Rosine svar eller Mr "Y" hade denne under programmet LA Live with Bill Moran uppgivit att han varit anställd vid CIA sedan 1965. Enligt FBI denna uppgift inte riktig. FBI undersökt både namn och röst var som hade inte hittat någon överensstämmelse med anlitade av CIA. personer Mr Rosine hade under programmet inte heller nämnt någonting om han fått kännedom telegrammet eller om han sett det själv. vem om av Eftersom det förekommit uppgifter att Mr Rosine skulle ha fått om uppgift telegrammet Paul V konstaterade FBI att denne var om genom högt inom maffian. Någon Philip G hade aldrig en uppsatt person arbetat inom George Bushs administration. Däremot hade FBI under 1990 hållit förhör med 83-årig med detta namn. Denne hade en man berättat han vid ett tillfälle i samband med en social tillställning att många år tillbaka träffat Licio G. Han kände inte till något telegram om svenskt träd. Inte heller kände han igen namnen Oswald W, Mr ett Rosine, Mr Y, Paul V eller Barbara H. I februari 1991 skickade PU via Interpol en ny begäran om utredningsåtgärder i USA. PU där att man fått uppgift oklart uppgav varifrån; vår anm. brigadgeneralen George C, som utfrågats vid om att utskottsförhör i samband med Iran-Contrasaffären i egenskap av Oliver Norths närmaste identisk med Mr Mr Rosine, Oswald W man, var och Ibrahim Razin. George C skulle enligt PU uppträda som chefredaktör för tidsskriften SEMIT. PU önskade besked om uppgifterna
var riktiga. Under månad skickade PU ett antal frågor till en samma kontaktperson Ministero de1l’Interno i Italien. Kontaktpersonen tillfrågades agent Zero vilken uppträtt i den italienska TVbl.a. om programserien identifierad, det i den italienska utredningen var om framkommit uppgifter berörde påståendet att Licio G till Philip G som
440 Enskilda uppslag
skickat ett telegram att det svenska trädet kommer fällas och om att om Licio G förhörts beträffande uppgifterna telegrammet. I inkom om mars svar från kontaktpersonen. Denne inte lyckats uppgav att man identifiera "agent Zero alias Hinraim R, amerikanska myndigmen att heter trodde att denne vapenhandlare. Beträffande Licio G var uppgavs att denne inte förhörts av italienska rättsinstanser, att utredningen men om P 2-logen fortsatte. Under hösten 1991 återkom FBI till PU i flera omgångar. Uppgifterna om George C kunde inte bekräftas eftersom information om denne liksom om Ibrahim Razin och Mr Rosine saknades. Däremot hade FBI lyckats få fram relativt utförlig information Oswald W. om Denne hade 1953 arresterats för att falskeligen ha sig för utgett att vara officer. 1971 hade en informatör uppgett att Oswald W försörjde sig på att förse kriminella personer med falska id-handlingar Under m.m. brottsutredningen hade en person med nära kännedom honom beom skrivit honom som "a selfadmitted compulsive liar. Samma år, dvs. 1971, hade han arresterats Scotland Yard för utpressning. 1984 hade av han varit misstänkt för narkotikabrott. Vid tillfälle hade han ett utgett sig för att "Special Deputy Sheriff. 1985 hade han dömts för vara narkotikabrott till års fängelse. Beträffande Paul V FBI sex uppgav att denne suttit fängslad från den l januari 1985 och fram till efter mordet på Olof Palme. En lista över de fängelser Paul V suttit på under denna period, liksom över de officiella besök han haft, skickades över till PU. I april 1992, slutligen, ingav förundersökningsledningen framen ställan om internationell rättshjälp i brottmål till Stockholms tingsrätt. I denna hemställdes att tingsrätten UD skulle uppdra vedergenom börande judiciella myndighet i Tyskland att identifiera två och personer hålla förhör med dem. Personerna det gällde George C, chefvar redaktör för tidsskriften SEMIT, och Christina W i Dreieich. Som anledning till begäran att PU erhållit uppgift telefonangavs om att en intervju med Ibrahim Razin, troligen identisk med George C, hållits på visst telefonnummer Christina W i Dreieich skulle inneha. som Stockholms tingsrätt beviljade framställningen. I slutet november av 1992 inkom två promemorior via Sveriges ambassad i Bonn. De hade upprättats av tyska polismyndigheten Av den promemorian framena går att polisen hade lyckats identifiera Christina W österrikiska som medborgaren Christa W. Hon sades ha bott i Frankfurt-am-Main fram till månadsskiftet maj-juni 1992, då hon återvänt till Österrike, där hon skulle bo under en viss angiven adress. Polisen hade också varit i kontakt med en Christian H i Dreieich innehade det aktuella som nu telefonnumret. Enligt Christian H hade Christa W varit den enda innehavaren av telefonnumret under de sista månaderna 1991. I sex promemorian angavs slutligen att inte hade anträffat någon man person
SOU l999t88 Enskilda uppslag 441
George C. Av den andra promemorian framgår att SEMITmed namnet förlagets firmatecknare varken kände till någon Philip G eller någon George C. Däremot hade förlaget under perioden 1989-1991 haft tre amerikanska medborgare korttidsanställda redaktörer. En av dessa som hette Oswald W.
William H
I juli 1991 kontaktade Mogens E från Danmark PU. Mogens E berättade han hade hos sig, Bill. Bill skulle vara amerikan att en person och ha anknytning till underrättelsetjänsten. Han skulle ha varit involverad i Irangate. Enligt Mogens E skulle Bill ha blivit tillfrågad journalister sin kännedom mordet Olof Palme. Bill hade av om om dock bestämt sig för att prata med PU först och ville nu bli förhörd i
Danmark. Efter kontakt med polisen i Roskilde dag fick denna i en samma uppdrag fastställa Bills identitet och om möjligt göra en troväratt
dighetsbedömning av honom.
Följande dag hörde Roskildepolisen sig och meddelade att man av sammanträffat med Bill. Denne hade legitimerat sig som amerikanske medborgaren William H. William H hade uppgivit att han blivit häktad och dömd i London i samband med Irangate och Oliver Northaffären. Enligt Roskildepolisen hade han gjort ett vederhäftigt och tro-
värdigt intryck. Härefter bestämdes att PU skulle närvara vid förhör med William H i Roskilde. Förhöret ägde i slutet juli 1991 och från Sverige rum av närvarade också utredningsman arbetade med Boforsaffaren. en som William H berättade bl.a. följande. Han hade i januari 1988 fått förfrågan från svensk TV om han en ville hjälpa till få fram sanningen Robot 70 i Iran. Han visste att om inte hur hans blivit känt i sammanhanget. Därefter hade han fått namn flera förfrågningar han ville medverka i intervjuer, vilket han avom böjt. William H att han tidigare hade varit militär med överstes uppgav Han hade varit verksam inom militära underrättelsetjänsten och rang. inom CIA, där han kontrakterad agent fram till 1985. Hans var arbetsuppgift hade företrädesvis bestått i att skaffa fram information vad andra länder hade för slags vapenarsenal. Detta hade lett om honom in i vapenhandeln och i slutet 60-talet hade han under tre år av varit biträdande militärattaché i Iran. Under denna tid hade han lärt känna många iranska affärsmän. När den iranska revolutionen startade 1979 engagerade sig samtliga hans vänner i denna. En av hans när-
442 Enskilda uppslag
maste vänner, som varit direktör i ett större företag, blev efter revolutionen verkställande minister i Revolutionsrådet. 1980 kontaktades han av denne vän, som undrade han hade möjlighet att anskaffa om vapen. William H hade svarat att han kunde göra detta under
förutsättning att
han erhöll tillstånd från USA:s regering. Därefter medverkade han vid flera affärer mellan Iran och Brasilien, land inom som var ett stort krigsindustrin. Washington hade ingen invändning eftersom USA inte var direkt inblandat. Efter tid ville Iran ha Tow-robotar. William H en hade sagt att han kunde ombesörja detta, han inte ville bli men att inblandad eftersom han inte kände till de exakta relationerna mellan USA, Iran och Israel. Israel det land alltid skeppade till var som vapen Iran, ibland bakom på alla. Enligt William H gjorde Israel detta ryggen för att finansiera sin underrättelsetjänst. Härefter korn USA via att Israel skeppa krigsmateriel till Iran. Det sades att det inte fråga var om offensiv utrustning utan bara reservdelar. Åtskilliga Nato-lager korn om på detta sätt att tömmas. William H kom så småningom att fungera Irans bagman, dvs. som den som skulle sköta betalningarna för vapenleveransema. Betalningarna till Israel och USA skulle ske via Geneve, Zürich eller Cayman Islands. I iraniernas instruktioner till honom ingick han inte att fick betala något förrän han inspekterat respektive leverans. Vid en inspektion av en leverans skulle ske i 1985, omfattande 2000 som mars Tow-robotar, visade det sig att från USA försenade. Israel varorna var ville trots det ha betalt. I anledning härav mötte William H vid flera tillfällen premiärministern Simon Perez särskilde rådgivare högt — en uppsatt person inom den israeliska säkerhetstjänsten. Vid tillfälle ett hade denne sagt att USA och Israel aldrig skulle acceptera att något annat Natoland eller Sverige skulle sälja till Iran i så fall vapen utan skulle de göra allt för att stoppa detta. Enligt William H hade stor vapenspion i Europa redan under en 1984 tecknat ett avtal med Bofors försäljning 10 batterier Robot om av 70 till Iran. Leveransen skulle gå via Sydkorea och William H hade själv sett avtalet. Det fanns dessutom signerat kontrakt mellan ett Sverige och Iran om försäljning av 150 fälthaubitsar. William H uppgav vidare att han i maj 1985 hade i arresterats London, eftersom man i hans hotellrum hittat 300 000-400 000 förfalskade sedlar det framgår inte i vilken valuta. Sedlarna hittades vid en husrannsakan och hela händelsen enligt William H, iscensatt var, av CIA i samarbete med M15 och MI6 i syfte att få bort honom. William H dömdes till 22 månaders fängelse. Han fick kännedom mordet på om Olof Palme först efter flera månader och han tänkte direkt detta att var ett verk av CIA och den israeliska underrättelsetjänsten, eftersom
Enskilda uppslag 443
Sverige Bofors levererat vapen till Iran. Efter fängelsevistelsen genom sändes han till camp i USA. Han frigavs i september 1989. en Härefter hade han fått uppgifter Palme-mordet. Ordem om att om Olof Palme skulle mördas kom troligen från Washington. CIA gav i augusti-september 1985 israeliska underrättelsetjänsten i uppdrag att mörda Olof Palme just på grund Bofors kontrakt med Iran om av leverans 150 fälthaubitsar. Den israeliska underrättelsetjänsten lejde av palestinier för att utföra mordet. Denna person mördades själv strax en efter mordet antingen i Sverige eller i Danmark. Sannolikt var även den svenska underrättelsetjänsten inblandad i mordet eftersom Olof Palme livvakter mordkvällen och någon uppenbarligen känt till att han var utan skulle på teater med sin hustru den kvällen. William H uppgav att han kände till mördaren och den givit denne order namnen som utföra mordet. Polisen skulle efter förhöret kontakta William H:s om att ombud i Sverige, advokaten Henning vilken skulle lämna ifrågava-
rande namn. På särskild fråga William H kände till det s.k. P 2-telegrammet, om Licio G, Philip G, Rasine, Razin, Rosine eller Oswald W svarade han han endast hört namnet Oswald W förut och att denne person skulle att arbeta inom den israeliska underrättelsetjänsten. Efter förhöret med William H, alltså hölls i juli 1991, började som PU arbeta med detta uppslag. Man tog kontakt med Henning S och fick vissa namnuppgifter, bl.a. Nir och Mansoar Ingenting sades om dem gärningsman respektive den som givit ordern. vem av som var Följande dagar tog William H kontakt med PU vid flera tillfällen. Vid tillfälle han att han varit i kontakt med journalisten ett uppgav Peter S berättat Licio G betraktades internationell vasom att som en pentjuv knuten till maffian. Peter S hade haft hel akt om Licio G och en det s.k. P 2-telegrammet. Enligt William H skulle det redan i augusti 1984 ha träffats avtal att Olof Palme skulle ta hand om. om man Anledningen till att telegrammet ställt till Philip G skulle vara att var bokstäverna -i i omvänd följd finns i Philip Gzs efternamn. I telen - r grammet skulle finnas ytterligare ett kodat meddelande som William H inte lyckats dechiffrera. Nir skulle ha befunnit sig i USA vid tidännu punkten för mordet och det skulle således ha varit Mansoar M som
varit gärningsman. kontakt med Olof Palmes personlige advokat. Denne hade PU tog tidigare förhörts och då berättat att Olof Palme strax före mordet talat han trodde sig ha funnit möjlig förhandlingsväg som FN:s om att en fredsmäklare i kriget Iran/Irak. Nu tillfrågades advokaten om Olof Palme något ytterligare detta. Det hade han inte. PU diskusagt om terade också med advokaten, tillika ombud för Martin Ardbo, som var direktör Bofors, denne kunde tänkas ha någon information i om
444 Enskilda uppslag
saken. Advokaten kontaktade senare PU och berättade att han sammanträffat med Martin Ardbo inte hade trott sig kunna tillföra utredsom ningen något. Martin Ardbo hade också sagt att uppgifterna om att fälthaubits 77 och Robot 70 skulle finnas i Iran verkade felaktiga. Under hösten försökte PU identifiera de Henning S personer som lämnat namn på. För detta ändamål tog PU kontakt med dels Statens invandrarverk, dels Roskildepolisen i sin tur kontrollerade danska som register. I danska register hittades iranier med namnet Mansour M en som kommit till Danmark i september 1984. Personen hade vistats i Sverige under en period bodde i Köpenhamn. Ett fotografi men nu av honom skickades över till PU. I ärendet finns en handling daterad den 24 oktober 1991 registrerad. Handlingen, som är ställd till UD, innehåller kort beskrivning en av ärendet och därefter ställs frågor William H är, uppgifterna om vem om angående London-historien är riktiga och hans uppgifter i övrigt är om trovärdiga. Svar frågan korn via Säkerhetspolisen, som uppgav att inget var känt William H. om Sommaren 1992 hörde sig till PU. Denne en anonym person av var mycket initierad i ärendet och att han personligen skeptisk uppgav var till de uppgifter som William H lämnat. William H hade enligt uppgiftslämnaren vissa intressen i Sverige och han kunde därför tänkas vilja "deala med lämnad information. I augusti samma år fick PU fram uppgift att israelisk en om en regeringsmedlem, Amiram Nir, skulle ha omkommit vid flygolycka en iMexico 1988. I april 1993, slutligen, kontaktade Robert H Avsnitt HD
se
- "Mellanöstern inkl Israel PU och att William H villig uppgav var att komma till Stockholm och lämna ytterligare upplysningar under förutsättning att PU betalade hans resa. PU avböjde erbjudandet. Kriminalinspektören Roland som var den utredningsman som sommaren 1991 for till Danmark för att delta vid förhör med William H, har vid samtal med kommissionen uppgivit att William H lite var av en Ivan-typ. Hans uppgifter saknade trovärdighet; de byggde spekulationer och påhitt.
"Agent" F
I april 1992 kontaktades PU dåvarande pressekreteraren i Statsav rådsberedningen, Lars Christiansson. Han hade erhållit uppgifter att om ett antal journalister höll att utarbeta ett material skulle som ut att ett organ inom Nato hade beordrat mordet på Olof Palme. Inom Nato fanns enligt uppgiftslämnaren ACC, ITAC och SOPS. tre organ,
Enskilda uppslag 445
En MI 6-man engelsmannen boende i Stockholmsförort och - en - ITAC-officer amerikansk pensionerad överste i Tyskland en — en skulle källor till följande uppgifter. Under 1985 planerades Olof vara Palmes förestående Moskvaresa. I samband med denna planering skulle handbrevskontakter mellan Olof Palme och Gorbatjov ha förekommit. Olof Palme skulle i ett handbrev ha gett uttryck för att han förordade en neutralisering hela Norden. Detta skulle ha kommit till Natos av kännedom och det utlösande skälet till att Nato-organet SOPS vara beordrat mordet Olof Palme. Det skulle finnas ett krypterat telexmaterial från Washington bekräftade uppgifterna och det s.k. som P 2—te1egrammet skulle sänts ett led i denna händelse. som Förutom uppgifterna ovan förekom en mängd detaljer om hur Nato skulle ha fått kännedom handbrevens innehåll. om PU lyckades slagning identifiera danske medborgaren F. genom en Vid ett förhör med denne i maj samma år berättade han att han under en flygresa träffat journalist. De hade kommit att diskutera mordet en Olof Palme och F hade då hittat på historien handbrevet och hur om detta kommit till Natos kännedom.
5.2 Avsnitt HB
- Sydafrika
Allmänt
Uppslag med anknytning till Sydafrika är i PU-materialet registrerat under avsnittet HB, också kallas Sydafrika. Materialet är stort och som omfattar totalt nästan 350 registrerade uppslag 15 pärmar. Avsnittet är
indelat i 21 underavsnitt
Första månaden efter mordet Olof Palme inkom ett drygt tiotal tips med anknytning till Sydafrika. Tipsen föranledde inga omfattande utredningsåtgärder. Därefter och fram till hösten 1996 inkom några enstaka uppslag år, sammanlagt ett 40-tal. Resterande 300 uppslag per har registrerats i PU i samband med den utredning av det s.k. Sydafrikaspåret, aktualiserades hösten 1996, efter det att Eugene de som
2 Avsnitten är följande PU:s rubriker inom parentes: HBA Massmedias bevakning "Sydafrikaspåret", HBB W, HBC Peter C, HBD Dirk C, ang. HBE Eugene de Kock, HBF Philip Powell, HBG Riian S, HBH Louis N, HBJ Craig W, HBK Anthony W, HBL Övriga aktuella personer, även svenska, HBM Kunskapare och fakta/information, HBN Heine H, HBO Svenska Dagbladets scenario, HBP Maurio R, HBR UD, HBS Interpol- Säpo-Kut, HBT TRC The Truth and Reconciliation Commission, Information TRC, Information från TRC, HBU Brian D, HBV N och om HBÖ Sammanställningar, analyser.
446 Enskilda uppslag
Kock lämnat uppgifter om att den sydafrikanska säkerhetstjänsten skulle ligga bakom mordet Olof Palme och att konspirationen letts av den f.d. spionen Craig W. Av dessa 300 uppslag är ett 30-tal rena massmedieupps1ag, dvs. de innehåller enbart kopior tidningsav artiklar och liknande. Ett drygt 40-tal utgörs registerslagningar hos av Säkerhetspolisen och Interpol. Resten utgörs tips och utredav egna ningsåtgärder. I stort sett samtliga utredningsmän vid PU under hösten 1996 var involverade i utredningen kring Sydafrikaspåret. I denna del kan konstateras att PU använt sig tillgänglig expertis såsom UD, säkerav hetspolisen, RPS/KUT Kriminalunderrättelsetjänsten och Interpol. Underavsnitten redovisas inte var för sig. I stället är uppslag olika ur underavsnitt som hör med varandra sammanvävda, för att samman redovisningen skall bli överskådlig. Som vid redovisningen mer av övriga enskilda uppslag inriktas framställningen på de första uppslagen, de största uppslagen och de uppslag som vi i övrigt bedömt vara av särskilt intresse.
Utredningen av uppslag inkomna i 1986 mars
Tips med anknytning till Folkriksdagen mot Apartheid. Den 4 mars 1986 kontaktade Elisabeth D PU och berättade att det fredagen den 21 februari 1986 hållits en Folkets riksdag i Folkets Hus i Stockholm. Olof Palme hade varit närvarande liksom flera andra statsråd. Hela förmiddagen, kl. 9.00-13.30, hade fyra män uppehållit sig i entrén i Folkets Hus. Männen hade uppträtt mycket nervöst. Enligt Elisabeth D var en av männen svensk, ca 40 år, och tre nordindier, också i 40var årsåldem. Två veckor senare hörde Elisabeth D sig nytt. Hon ville i av anledning av misstankarna mot 33-z‘iringen komplettera sina tidigare uppgifter med att en av männen hon iakttagit vari 30-35 årsåldem. Tipset följdes i början april 1986, då Elisabeth D förhördes. upp av Elisabeth D hade arbetat värdinna vid Folkriksdagen mot som Apartheid i Folkets Hus. Hon hade i samband härmed lagt märke till totalt fem män som verkat underliga. Hon lämnade signalement på samtliga. Tre av männen bedömde hon indier. Männen hade som fråga om hon kunde hjälpa dem med något, svarat att de väntade på sin ambassadör. En svensk man hade verkat knäpp; han hade frågat om alla politiska partier fanns representerade i salen och därefter uttalat ja alla som är här kan bli sjuka idag, själv blev jag sjuk 1969. Den sista mannen hon lagt märke till var i 30-35-årsåldem och välklädd som en
Enskilda uppslag 447
diplomat. Han hade sprungit in i foajén och uppför trapporna. Efter ca 15 minuter hade han återvänt och sprungit ut gatan.
I augusti 1993 inhämtades uppgifter om att Säkerhetspolisen hade haft personskydd Olof Palme den 21 februari 1986. En av de tjänstgörande livvakterna hade upprättat promemoria över dagen och
en denna fogades till utredningen.
Därefter har PU i samband med utredningen av det s.k. Sydafrikaspåret hösten 1996 inhämtat ytterligare uppgifter om Folkriksdagen. Denna arrangerades Isolera Sydafrikakommittén ISAK och
av Svenska FN-förbundet. Ett stort antal prominenta personer deltog, bland andra ANC:s ordförande Oliver Tambo. Via UD inhämtades en kopia huvudtalaren Olof Palmes anförande.
av
I början 1998 har PU också inhämtat kopior av delar av ISAK:s
av arkiv från Folkriksdagen, bl.a. deltagarlistor. Tips BOSS. Den 5 1986 kontaktade en person med syd-
om mars afrikansk bakgrund PU och tipsade om att den sydafrikanska säkerhetstjänsten BOSS kunde ligga bakom mordet Olof Palme. Uppgiftslämnaren ifrågasatte i Sverige haft en aning om den hätsk-
om man het och det raseri Olof Palme under decennier skapat i styrande
som och reaktionära kretsar i Sydafrika.
I slutet april år redovisade Säkerhetspolisen ärendet med
av samma att konstatera att BOSS stod för Bureau of State Security och att Någon att identifiera har inte stått att finna i texten.
Per W. I ett brev till Hans Holmér, daterat den 5 mars 1986, skrev författaren och Sydafrikakännaren Per W att han ville påminna om den visserligen avlägsna möjligheten att mordet Olof Palme skulle kunna ha planerats Sydafrika och att Olof Palme fredagen före sin död
av under Folkriksdagen fördömt Sydafrika fränare än någonsin. Han tillade att Olof Palme i Sydafrika ständigt utmålats som "landets värsta fiende i väst och att Sydafrika legat bakom flera mord motståndare, bl.a. det uppmärksammade mordet på Ruth First, vän till Olof Palme.
I ett kompletterande brev till Hans Holmér, daterat den 6 mars 1986, tog Per W särskilt den sydafrikanske mästeragenten Craig W,
upp
infiltrerade IUEF International University Exchange Fund. Per som W skrev att Craig W för någon månad sedan meddelat att han avsåg att lämna sin höga post inom Säkerhetspolisen för att ägna sig privat verksamhet.
Hans Ölvebro har inför kommissionen uppgett att dessa brev inte kom att registreras i PU förrän efter 1989 eftersom handlingarna blivit liggande i någon av de tidigare chefernas kassaskåp.
Hösten 1996 över tio år efter det att han tog kontakt med PU
- hördes Per W ingående om sin kännedom om Sydafrika.
448 Enskilda uppslag
Sverker Åströms I promemoria. en promemoria upprättad den 6 mars 1986 nämnde f.d. ambassadören Sverker Åström möjligt som ett alternativ att Sydafrika skulle kunna tänkas ligga bakom mordet på Olof Palme. Promemorian har registrerats i Sydafrikaavsnittet i mars 1995. Se vidare kapitel Uppdrag till förre ambassadören Sverker
Åström.
Samtal med Abdul M. Den ll 1986 sammanträffade utredmars en ningsman från Stockholmspolisens våldsrotel och Sverker Åström med Abdul M, företrädare för World Campaign Against Military and Nuclear Collaboration with South Africa. Abdul M att han uppgav mycket väl kunde tänka sig att sydafrikanska agenter låg bakom mordet Olof Palme. Anledningen till detta skulle Olof Palmes vara ställningstagande för de svarta i Sydafrika. Sydafrikanska agenter låg bakom flera inbrott och bombattentat i bl.a. London. I utredningen av ett inbrott på ANC:s kontor i London hade svensk, W, figurerat. en Denne, som var i 45-årsåldem, hade varit bosatt i London sedan mitten av 1970-talet och sades gift med engelska. W hade ställts inför vara en rätta misstänkt för inbrott men frikänts. Sydafrikanema Peter C och Edward A skulle också vara inblandade i inbrottet. Abdul M nämnde att W skulle haft sarnröre med pensionerad polis i Sydafrika, Craig en W, och att det i Sverige skulle finnas en rörelse stödjer den som sydafrikanska regimen, VAT Victims Against Terrorism. - Anders Ferm. FN-ambassadören Anders Ferm skrev i promemoria en den 12 mars 1986 att Sydafrika hade motiv att mörda Olof Palme, eftersom denne trappat kritiken mot apartheidregimen i Sydafrika upp och därför stod som symbol för motståndet. Sverige hade t.ex. givit stöd till Lesotho genom att sända rådgivare användes i förhandsom lingar med Sydafrika. Sverige hade så sätt förhandlat "bakom skynket. Promemorian kom att registreras i PU först 1992. På fråga från kommissionen har Hans Ölvebro han inte hur detta uppgett att vet kommer sig.
Utredningen våren 1986 sommaren 1996 - W hade, som nyss framgått, aktualiserats i PU redan den 11 mars 1986. Den 8 april 1986 kontaktade uppgiftslämnare PU och lämnade en tips om W, som uppgiftslämnaren ansåg nästintill identisk med vara den fantombild som föreställde den s.k. skuggan. Uppgiftslämnaren uppgav att W några dagar före mordet Olof Palme hade verkat förvirrad. Wzs livsuppgift enligt uppgiftslämnaren att bekämpa var
Enskilda uppslag 449
kommunism och socialism. Han hade varit engagerad i NRP och BSS, varit FN-soldat och värvat legosoldater, dömts för olaga vapeninnehav i Sverige och suttit häktad i Öst-Berlin okänd anledning. Enligt av uppgiftslämnaren hade han också varit sabotör och spion för Sydafrikas CIA-agent. På spaningsuppslaget har antecknats "PRI:3.3 räkning samt I november 1986 kontaktade polisen och berättade att han en man 20 år tidigare träffat f.d. löjtnant krog. Efter krogbesöket en en träffades de några gånger. Mannen kände bara till löjtnantens förnamn. Löjtnanten sades vara högerextremist och skribent en nyhetsbyrå högerkanten. Han skulle ha varit i Kongo och krigat l960-talet. Han bodde i London. När fantombilden publicerats efter mordet Olof nu Palme hade uppgiftslämnaren genast sett att den föreställde löjtnanten troligen avsågs fantombilden gärningsmannen. I början maj 1987 kontaktade W själv PU telefon från Norge. av per Han tyckte det konstigt att han inte fått något svar brev som han var sig ha skickat. Breven skulle innehålla uppgifter om mordet uppgav Olof Palme och ligan bakom mordet samt tips om var ligamedlemmama kunde gripas. Några frågor till W ställdes inte vid denna kontakt. Därefter och under 1988 inkom ytterligare ett tips om W. Under par 1988 hade PU kontakt med den ovan nämnde uppgiftslämnaren en ny och promemoria upprättades W den är daterad och det framen om går inte vem som upprättat den. Promemorian, sägs bygga på pressklipp, andra- och tredjesom handskällor samt beträffande uppgifterna om Cypern en förstahandskälla, innehåller bl.a. följande. W inledde, efter att ha tjänstgjort FN-soldat i Kongo och Cypern, karriär som legosoldat eller som en rekrytör legosoldater. Hans "track record skulle omfatta som av Sydafrika, Biafra och Sydvietnam. Enligt en källa skulle W:s förflutna inom branschen för privata soldater tämligen patetisk och missvara lyckad. Sedan 1970-talet skulle han ha lagt sig till med ett rykte om att a for hire, bl.a. har källa beskrivit honom som mellanvara gun en hand för mordkontrakt och annan som en av "Europes Top Pro en Killers. Flera källor hade påstått att W i huvudsak arbetat för den sydafrikanska Säkerhetspolisen BOSS sedan 1970-talet och att han troddes huvudorganisatören mordet apartheidmotståndaren vara av Ruth First dödades brevbomb i Mocambiques huvudstad som av en Maputo 1982. Kopplingen till BOSS bestyrks delvis att W åtalades i av London 1983 för olaga innehav dokument som stulits vid ett inbrott av i ANC:s Londonkontor. Vid rättegången frikändes han dock. Sedan
3 Pri:3 är informell prioritetsklassning, betyder att uppslaget är en som prioriterat siffran 3 betyder högsta prioritet.
450 Enskilda uppslag
något år bodde W och hans hustru permanent Cypern. Han skulle där presentera sig som journalist, men hans journalistiska verksamhet skulle vara begränsad till tre spots i veckan för turkisk radioen station. W hade Cypern ansökt vapenlicens för ett handeldvapen, om eftersom han behövde ett vapen då han "var rädd för sina forna sydafrikanska affärskontakter. Ansökan hade avslagits och han skaffade därefter ett hagelgevär. Enligt promemorians källas kontaktman Cypern blev W plötsligt medveten att kontaktmannen rotade i hans om förehavanden. Vid ett tillfälle dök W berusad vid kontaktmannens upp bostad och hotade döda denne. W skulle därefter ha kontaktat lokala heavies med erbjudande flera tusen kronor för ett beställningsom mord kontaktmannen. W hade vid tillfället uppgivit att han arbetade för Mossad och att han brittisk intelligence officer". En tid var senare hade den lokala polisen arresterat honom för rattonykterhet. I samband härmed hade W berättat att han dödat "at least six people. Källor Cypern skulle beskriva Wzs inkomster från journalistiken som blygsamma i kontrast till hans upmarket lifestyle; kostsam villa, frekventerande exklusiva nattklubbar, etc. Till promemorian fogades utdrag ur Wzs pass, utvisande att han i februari 1986 fått visum till Sydafrika. Under 1990 gjordes en registerslagning avseende W och i mars 1991 har PU i en promemoria benämnd "Redovisning W-avsnittet av skrivit:
I ett tidigt skede föreslog namnet den utredningsman som undertecknat promemorian att W skulle höras för att fastställa vad som var förtal och skvaller runt hans person. Detta ansågs nödvändigt varför ledningen själva har ansett att ärendet skall läggas ad acta.
I oktober 1993 har Säkerhetspolisen upprättat handling angående W. en I denna anges, förutom diverse personuppgifter, att W gjort FN-tjänst i Kongo och Cypern, att han 1975 tillträdde tjänst journalist i en som London och att han flyttade till Cypern 1985. Avslutningsvis konstateras att W vari Sydafrika i februari 1986, okänt mellan vilka datum. Efter det att "Sydafrikaspåret" aktualiserats i månadsskiftet september/oktober 1996, tog PU telefonkontakt med W den 2 oktober 1996. W underrättades om att kontakten togs med anledning av skriverierna i den svenska pressen, där han utpekats gärningsman som vid mordet Olof Palme framförallt Peter C, sydafrikansk f.d. av säkerhetsagent. W ifrågasatte omedelbart varför PU kontaktat honom först 1996. Han påstod att han under flera års tid försökt lämna uppgifter och skriftligt material om mordet Olof Palme, att han men förvägrats detta av olika myndigheter och myndighetsföreträdare. Han sade sig bl.a. ha varit i kontakt med Sveriges ambassader i Ankara och
Enskilda uppslag 451
Tel Aviv, med Pierre Schori och med polisen. Han övervägde i anledning av detta att dra svenska regeringen inför domstol i Luxemburg. Det diskuterades var ett Sammanträffande mellan PU och W skulle kunna äga rum. W kunde inte bestämma sig utan ny kontakt skulle tas två dagar senare.
Därefter har PU haft ett tiotal kontakter med W per telefon och via telefax fram till sommaren 1997. W har bl.a. erbjudits Sammanträffanden i Stockholm och svenska ambassaderna i London respektive Rom. Han har dessutom erbjudits att skriftligen redogöra för var han befann sig den 28 februari 1986. Inget av dessa alternativ har han accepterat. Han har uppställt en mängd villkor för ett sammanträffande. Bl.a. har han velat ha en förklaring till varför svenska myndigheter inte velat ta emot hans material mordet Olof Palme och en garanti
om för att materialet verkligen handläggs konfidentiellt. Han har dessutom vid flera tillfällen föreburit att han varit upptagen av sitt arbete, att hans fru varit sjuk etc.
I mitten av oktober 1996 överlämnade W via journalisten Karl H tidsskriften Contra bl.a. ett ll-sidigt brev vad han råkat ut för i an-
om ledning att han forskat kring mordet på Olof Palme. I brevet
av berättade han bl.a. följande. 1967 startade han på uppdrag av Marcus Wallenberg nyhets- och utredningsbyrån Näringslivets Information. Såväl byrån han själv utsattes för sovjetiska aktiva åtgärder och i
som slutet 1960-talet försökte sovjetiska underrättelsetjänsten värva
av honom till olaglig spioneriverksamhet. Hösten 1971 underställdes byrån och W Marc Wallenberg Jr. Efter någon månad hittades denne skjuten till döds i Stockholm. Därefter fick sovjetiska intressen del i byrån. 1974 meddelade Säkerhetspolisen W att sovjetisk underrättelsetjänst verkade förbereda en omfattande aktion mot honom. Efter en inbjudan Olof Palme till mottagning ett hotell i Stockholm
av en blev W mottagen av Pierre Schori. Denne presenterade honom för Nicolai S som W visste var KGB-officer och inblandad i aktionen mot honom. Nicolai S kallade honom för Welsh. Natten till den 1 mars 1976, the Welsh national day och precis tio år före mordet Olof Palme hade två utlänningar för två ledande nyhetsmedier presenterat en påhittad historia att W CIA:s uppdrag värvat legosoldater i
om Sverige för tjänstgöring i Afrika. I anledning härav hade han blivit avstängd från sin tjänst och flyttat till England. På lediga stunder hade han därefter förberett en uppsats om otillbörliga sovjetiska aktiviteter i Sverige. Detta hade kommit till en KGB-chefs kännedom. Under
1985 hade utkastet till hans uppsats om otillbörliga sovjesommaren tiska aktioner stulits i hemmet. Han och hans fru hade därefter bestämt sig för att flytta till Cypern, vilket de gjort i slutet av 1985. Efter mordet på Olof Palme hade W kontaktats journalisten Jan M som frågat
av
452 Enskilda uppslag
honom om han hade någon idé om varför Olof Palme mördades. Därefter startade W med egna medel en egen undersökning i denna fråga. W kom en engelsman och två tyskar spåren. Engelsmannen hade vid flera tillfällen kontaktat Anders L och enligt säkra uppgifter skulle de båda ha arbetat för den sovjetiska underrättelsetjänsten. Då W samlat in ett omfattande material ville han lämna över detta till svenska myndigheter. Detta hade emellertid förvägrats honom mängd
av en olika myndigheter. Han hade dessutom blivit uppsökt person
av en verksam inom svensk underrättelseverksamhet som varnat honom för att besöka Sverige eftersom någon skulle försöka mörda honom. W hade därefter utsatts för ett mordförsök. Hans blodtryck hade plötsligt blivit farligt högt och han hade förts medvetslös till sjukhus, där hans hustru fått beskedet att hans liv inte kunde räddas. Wzs brittiske vän, som han hållit informerad för det fall något skulle hända honom, hade avlidit ett par veckor senare på grund av högt blodtryck. Brevet avslutas Såvitt jag förstår var två mord planerade att genomföras i Stockholm samma natt, ett på statsministern, och därefter ett, med kodnamnet °bröllop, en man, som efter sin död skulle utpekas som Palmes mördare med hänvisning till ett manuskript stulits från
som honom. Mordens planerare hade räknat med att han skulle vara i Stockholm, men där fanns han inte. Han låg och sov i sitt nya hem i östra Medelhavet.
Under framför allt hösten 1996 inkom flera nya tips rörande W. Bl.a. inkom uppgifter om att denne uttalat sig hätskt mot Olof Palme i det radioprogram han medverkade i den turkiska radion Cypern. Tipsen har utretts så långt möjligt och PU höll också ett nytt ingående förhör med den inledningsvis nämnde uppgiftslämnaren.
Efter sommaren 1997 har inga försök gjorts att kontakta W. Heine H. I början av april 1986 skickade f.d. sydafrikanske medborgaren Heine H ett brev till Säkerhetspolisen. I brevet skall Heine H ha påstått att han hade viktig information att lämna och därför önskade träffa en säkerhetspolis i hög befattning.
Den 12 april 1986 sammanträffade två poliser från Säkerhetspolisen med Heine H. Heine H berättade att han för SIDA:s räkning arbetat vid Bai Bang i Vietnam. Under en semesterresa till Sydafrika i februari 1985 hade han gripits av Säkerhetspolisen i Kapstaden. Denna hade erbjudit honom ett samarbete när han återvänt till Sverige. Man ville att han skulle utföra bombattentat, mord, etc. Mannen framställt
som erbjudandet hette Griebenawer och skulle vara chef för Norden-avdelningen och ärenden som berörde ANC i Sydafrika. Griebenawer hade visat Heine H en dödslista, vilken Olof Palmes namn stod överst. Även dåvarande utrikesministern Lennart Bodström fanns med på
Enskilda uppslag 453
listan. Efter det att Heine H återvänt till Sverige fick han besök av en Gericke, chef för den sydafrikanska legationen i Stockholm. Även man, denne försökte förmå Heine H att samarbeta. Gericke skulle också vid flera tillfällen ha försökt förmå Heine H att ta emot nattgäster i sin bostad. Anledningen till att Sydafrika försökte värva Heine H trodde han dels att Sydafrika hoppades att han hade försvarshemligheter var han kunde avslöja, dels att han i Sydafrika hade ett arv om en som miljon kr, han inte räknade med att kunna få ut. I protokollet över som sammanträffandet har avslutningsvis antecknats:
Heine H gjorde ett lugnt och sansat intryck oss. Viss oro att det skulle hända honom eller familjen något fanns. Hans berättelse kom rakt upp och ner och han gjorde inte några ansträngningar för att bli betrodd.
I maj 1988 kontaktade Heine H säkerhetspolisen i Uppsala. Han lämnade med vissa kompletteringar i stort sett samma uppgifter som 1986. Av förhörsprotokollet framgår att Heine H, som flyttat till Sverige 1976 från Sydafrika, var gift med en svensk kvinna och att paret bodde i på mindre ort, där Heine H också drev en verkstad. en Han förtydligade uppgiften nattgäster och berättade att han sex om dagar före mordet Olof Palme fått ett anonymt telefonsamtal med en förfrågan han kunde erbjuda en sängplats en sydafrikansk om medborgare. För kort tid sedan hade han fått ett liknande samtal. Detta hade skett tre dagar före mordet ANC-ledamot i Paris. Heine H en påstod vidare att namngiven kvinnlig tjänsteman UD, som en tjänstgjort vid ambassaden i Kapstaden, lämnat ut uppgifter om SIDA Griebenawer fått tag på. Kvinnan skulle ha haft intim kontakt som en med säkerhetspolis. Heine H berättade också att han regelbundet en haft besök i sin verkstad av folk från ryska ambassaden, sydafrikanska legationen, etc. På fråga varför han valt att lämna uppgifterna just nu svarade han att han för några dagar sedan såg "Sten Andersson och tre negrer TV, vilket gjort honom orolig. I januari 1990 fick PU in ett tips, där uppgiftslämnaren refererade till en artikel i Aftonbladet och undrade om man kollat den person som under tiden januari 1986 juni 1988 haft en verkstad den ort där - Heine H bodde. Därefter PU ha ställt fråga till säkerhetspolisen om Heine synes en H, eftersom det i februari år inkom promemoria därifrån. Där samma en redogjordes för Heine H och dennes kontakter med polis, svenska och utländska ambassader, SIDA, m.fl. Promemorian avslutas med konstaterandet att Heine H:s uppgifter inte är trovärdiga och att denne med största sannolikhet måste klassificeras som underrättelsesvindlare.
454 Enskilda uppslag
En månad senare, i mars 1990, besökte journalisten Olle A Hans Ölvebro och lämnade uppgift visst telefonnummer, känt om att ett som Brommanumret se vidare strax nedan, även fanns i 018-området, dvs. Uppsala. Där gick numret till organisation i viss ort. På en en denna ort bodde Heine H, som enligt Olle A sydafrikan och eventuvar ellt agent. I september 1990 gjordes en registerslagning Heine H. Denne förekom dock inte i de polisiära registren. I juni 1991 har PU ställt Förfrågan i anledning mordfallet en av Olof Palme till UD. PU ville ha besked huruvida hette en man som Gericke tjänstgjorde eller hade tjänstgjort den sydafrikanska legationen i Stockholm. Vidare ställdes frågan sydafrikanen om Griebenawer var känd vid UD. I svar som inkom en dryg månad meddelade UD att det fanns senare en person med namnet Dawid Olwage Gericke tjänstgjort vid den som sydafrikanska ambassaden i Stockholm under tiden 16 juli 1983 31 — oktober 1986. Vidare meddelade UD att Heine H i 1989 besökt mars den svenska legationen i Kapstaden. Vid ett samtal med legaen tionstjänsteman hade Heine H hänvisat till brigadier Griebenawer. en Efter Heine H:s besök gjordes uppteckning över det skickades en som till säkerhetspolisen. UD hade bett legationema i Kapstaden och Pretoria att om möjligt kontrollera uppgifterna Griebenawer. om I september 1991 rapporterade legationen i Pretoria ställt att man frågan om Griebenawer till en pålitlig kontakt, kände till som personer som tidigare arbetat inom den sydafrikanska säkerhetstjänsten. Kontakten hade återkommit med beskedet att namnet bekant. nu var I samband med att Eugene de Kock lämnade uppgifter mordet om på Olof Palme se nedan upprättade UD omfattande promemoria en som skickades över till PU. Där beskrivs Heine H:s kontakter med legationerna i Kapstaden och Pretoria samt ambassaden i Harare. Av uppgifterna framgår bl.a. att Heine H:s svärfader, hade flyttat till som Sydafrika sommaren 1989, uttalat att Heine H psykiskt sjuk och var behövde vård mentalsjukhus. Under hösten 1996 kom ytterligare tips rörande Heine H in ett par till PU. Angående det nyssnämnda "Brommanumret" finns ett särskilt uppslag, som handlar om ett sammanboende mordnatten fick par som en påringning av någon som meddelade att Olof Palme död. var I början av mars 1986 hörde journalist sig till PU och en av uppgav att han varit i kontakt med kvinna Ann W, sambo kl 23.35 på en vars mordnatten tagit emot ett telefonsamtal. En med obekant röst hade man sagt Nu är Palme död. Mottagaren, som trott att det rörde sig ett om
Enskilda uppslag 455
struntsamtal, hade svarat "Det struntar väl jag i. På uppslaget finns en anteckning av en utredningsman som varit i kontakt med Televerket.
Därefter, i mitten april 1986, hörde en person, som läst om fel-
av ringningen i tidningen, sig till PU. Han framförde uppfattningen att
av detta borde utredas, vilket skulle kunna göras med "lite analytisk för-
måga.
I oktober 1986 förhördes såväl Ann W som hennes sambo. Telefonsamtalet hade enligt Ann W kommit kl. 23.25 och sambon hade efter ett tiotal signaler lyft luren. En man, som talade svenska utan brytning, hade sagt Nu är Palme död eller Palme är död. Sambon hade svarat Det skiter jag i och mannen hade då replikerat "Jaså, gör du det. När sambon kommit tillbaka till Ann W hade han sagt att det var en tokjävel som sade att Palme var död.
I juni 1987 kontaktade Manfred L PU angående ett telefonsamtal, som han hade ringt till sin syster i Bromma natten till den 1 mars 1986. Han berättade att han mellan kl. 02.00 och 03.00 blivit uppringd av brodern Arthur som berättat att Olof Palme var död. Brodern, som numera var avliden, hade sagt att han fått reda dödsfallet genom ett telefonsamtal från sin son. Manfred L hade därefter ringt till sin syster Ann W i Bromma. Hennes sambo hade svarat och Manfred L hade utan att presentera sig frågat Får jag prata med Ann Sambon hade svarat att han inte fick det eftersom hon sov. Manfred L hade då sagt "Du kan hälsa henne att Olof Palme är död. Enligt Manfred L var han och sambon inte kontanta med varandra. De hade bara träffats en gång och aldrig tidigare pratat med varandra på telefon. Det var därför sannolikt att sambon aldrig uppfattat att det var Manfred L som ringt.
Dagen därpå förhördes Arthurs son som bekräftade att han ringt sin pappa mellan kl. 01.30 och kl. 02.00 natten till den 1 mars 1986 och meddelat att Olof Palme blivit skjuten till döds.
Därefter förhördes Ann W och hennes sambo nytt. Sambon, som var mycket irriterad över förhöret, svarade fråga att han inte skulle ha känt igen Manfred L:s röst men att denne väl borde ha presenterat sig om det nu var han som ringde. "Svenska Dagbladets scenario. I början av maj 1987 erhöll säkerhetspolisen ett artikelutkast av journalisterna Roger M och Mari S på Svenska Dagbladet. Av utkastet framgick att journalisterna hade haft kontakt med källa lämnat uppgifter om mordet Olof Palme.
en som
Källan hade uppgivit att den sydafrikanska spionen Craig W var den som planerat mordet. Craig W hade tidigare arbetat som sydafrikansk spion i IUEF i Geneve till dess att han 1980 avslöjat sig. Genom arbetet hade Craig W fått full insyn i hur andra länder, främst de skandi-
456 Enskilda uppslag
naviska, genom hem1iga bidrag stött motståndare till apartheidregimen.
När Olof Palme 1982 återvaldes till statsminister hade detta varit "oväntat för regimen i Sydafrika. Allt eftersom Olof Palme arbetat hårdare för sanktioner mot apartheidregimen, framstod det som klart att han var ett hot mot regimen, då han hade ett stort internationellt kontaktnät, både inom fackföreningsrörelsen och socialistintemationalen. Källan hade också sagt att han sett en lista över Sydafrikas fiender en lista som i pressen skulle ha kallas dödslista. Där var Olof
- Palmes namn nämnt.
Craig W hade lämnat sin polistjänst 1985. Enligt källan hade han gjort detta för att kunna organisera mordet. Själv hade Craig W i tidningsintervjuer sagt att han "lämnade yrket av personliga skäl och att om han varit svart skulle han ha arbetat för ANC. Källan hade också nämnt Giovanno R, som beskrivits som en f.d. mafñagangster, boende i Sydafrika. Denne skulle ha varit involverad i ett maffiarelaterat mord i Europa. Giovanno R sades vara intressant eftersom han startat företag i Sydafrika tillsammans med Craig W.
Beträffande själva mordet hade källan berättat att det varit tre personer inblandade. De skulle ha kommit till Sverige i en campingbil några veckor eller månader före mordet. De "bodde i skogen, ville inte bli registrerade som hotellgäster". Campingbilen var av en modell med sovplats ovanför förarhytten. Bilen hade de anskaffat med hjälp av en västtysk f.d. bilhandlare. Denna person skulle vara känd av västtysk polis eftersom han ca fem år före mordet dömts till ett eller två års fängelse. Innan han avtjänat straffet hade han flytt till Sydafrika, där han blev medlem i National Party. I dagsläget skulle han vara ordförande i ett eget partidistrikt i norra Johannesburg. Hans son skulle vara polis i Sydafrika. Mannen hade enligt källan åtagit sig flera dirty jobs regimen. Han hade flera gånger efter flykten till Sydafrika rest tillbaka till Västtyskland på falskt pass. Mannen skulle heta Franz Esser".
Efter mordet skulle männen ha flytt västerut. Källan hade lämnat signalement på en av de tre männen. Denne sades vara stor, över 180 cm, ha stora fingrar och händer, stort ansikte och rött hår. Källan hade erhållit sin information av en av dem som var inblandade. Han hade dessutom under sommaren 1986 bevistat ett interpolmöte i Sydafrika, där han träffat personer som berättat om mordet. Vid mötet hade flera länder deltagit, bl.a. Chile och Taiwan.
Enligt en anteckning av Per-Göran Näss innehöll artikelutkastet sakfel; varken Sydafrika, Taiwan eller Chile var vid den aktuella tiden medlemmar i Interpol.
1999:88 Enskilda uppslag 457 SOU
Den 22 maj 1987 kontaktade Roger M Säkerhetspolisen nytt och berättade att han fått fram uppgifter om att Sydafrika satsat stora på köpa infiltrat6rer. Inom Norden hade denna kampanj pengar att
gått under beteckningen Operation Agneta. Högerextremister i Norge
skulle på detta sätt ha fått flera miljoner kronor. En norrman, Erik B, verksamheten. Denne hade varit bosatt i Örebro och skulle ha deltagit i vid tiden för mordet Olof Palme skulle han ha befunnit sig i
Stockholm. Den 27 maj 1987 publicerades artikeln i Svenska Dagbladet. I juli 1987 kontaktade Roger M återigen säkerhetspolisen. Han hade efter kontakt med källan fått fram ytterligare uppgifter. De tre ny männen skulle ha avrest med flygbolaget Luxair från Johannesburg den 2 november 1985 och de skulle ha ankommit Luxemburg dagen därpå. Därifrån skulle två männen ha rest vidare till München, där de av sammanträffat med Franz Esser", ordnat bilen. Den tredje som skulle sätt ha tagit sig till Stockholm, där de tre återmannen annat förenats. Männen skulle ha levt ett "utsvävande" liv i Stockholm, dock allmän loka . En dem skulle eventuellt haft en flickvän i av Bromma. Deras leverne hade så småningom kommit till uppdragsgivarens kännedom och de hade uppmanats att genast utföra "upp-
draget. Samma månad, dvs. i juli 1987, försökte Säkerhetspolisen identifiera västtysken Franz Esser". Detta misslyckades dock. Under hösten 1987 inhämtades passagerarlistor från Luxairs flight från Johannesburg till Luxemburg den 1 november 1985.4 1101 Under PU:s utredning Sydafrikaspåref hösten 1996 vidtogs av åtgärder i ärendet. Interpols register kontrollerades och en förflera nya beträffande Franz Esser skickades till Tyskland via Interpol. I
frågan
från Tyskland i juni 1997 ville Interpol Wiesbaden ha mer uppsvar gifter sakförhållandena beträffande hur Franz Esser-spåret" blev om känt. I början oktober 1996 kontaktade den andra journalisten av Svenska Dagbladet, Mari brev Solveig Riberdahl i anledning av per Eugene de Kocks uppgifter nedan. I brevet skrev hon bl.a. "När
se
dagarna går förvånas jag över att polisen inte hör av sig med tanke det tips jag förmedlade 1987. Hon skrev också att hon inte trodde att tagit uppgifterna allvar eller kontrollerat dem särskilt noga.
polisen
Därefter återgav hon del uppgifter med ytterligare preciseringar och en detaljer. Bl.a. skrev hon den använda bilen troligen var tysk- eller att holländsk-registrerad. Franz Esser skulle ha flytt från ett straff i
4 Uppgiften förbryllar något, eftersom ingångsuppgiften var att männen skulle ha rest den 2 november.
458 Enskilda uppslag
Tyskland 1977. I Sydafrika skulle han ha anklagats för ha begått att ekonomiska brott. Han blev emellertid inte dömd eftersom han körde ihjäl sig dessförinnan. Den hitlist källan sade sig ha sett innehöll, förutom Olof Palmes också Mathias Hinterscheid, f.d. namn, namnen generalsekreterare i Europeiska Fackliga Samarbetsorganisationen, och Beit. Mari S hänvisade i samband med namnet Beit till journalisten Anders Hzs omfattande dokumentation Sydafrika, där det skulle om förekomma en Alfred B under period bodde i Sydafrika och som en gjorde sig en förmögenhet på diamanthandel. En dryg vecka senare tog PU kontakt med Man i anledning av att det i en tidningsartikel i Expressen uppgivits att hon hade ytterligare information att lämna. Mari S berättade att källan uppgivit de att en av personer han träffat vid polismötet i Durban 1986 sommaren var en man, B. Denne B var antingen de tre männen varit i en av som Stockholm eller varit i deras omedelbara närhet. B skulle en som vara sydafrikan. Polismötet skulle enligt källan antingen Interpolvara ett möte eller ett IPA-möte International Police Association. Mordet skulle ha beslutats högsta nivå, P.W. Botha. Beträffande bilen av uppgav hon att detta inte var en husbil i egentlig mening utan mer en vanlig bil som man bygger med sovplats ovanpå. Om källan sade om Mari S att denne europé flyttat till Sydafrika för hon var som att som uppfattat det tjäna pengar och leva ett behagligt liv. Vid förhöret framkom att Mari S varit i Stockholm i maj-juni 1987 och lämnat uppgifter i ärendet till utredningsmannen Walter K. PU tog efter förhöret med Mari S kontakt med Walter K, som mindes att han sammanträffat med henne. På fråga han hade om dokumenterat förhöret han att han inte säker på det; det beuppgav var rodde troligtvis huruvida något nytt framkommit. I oktober 1996 kontaktades PU tjänsteman vid Tullkriminalen av en i anledning av de uppgifter i massmedia vid den tiden förekom som om Sydafrika. Tulltjänstemannen meddelade att tullen sedan flera år tillbaka haft en husbil i beslag. Husbilen hade anträffats tjuvkopp1ad i januari 1990. Den tyskregistrerad och ägaren Hubert R hade okänd var adress samt var dömd för brott. I anledning tipset lät PU genomföra av en teknisk undersökning bilen. I protokoll över undersökningen har av det antecknats att inget anträffades kunnat sättas i samband med som mordet statsministern.
Tips om samband mellan mordet på Olof Palme och mordet på ANCledaren Chris Hani. I januari 1993 hörde kvinna bevistat en som samma biografföreställning som Olof Palme den 28 februari 1986, av sig till polisen. Hon uppgav att hon tyckte den 40-årige polack, som nyligen hade mördat en svart kommunistledare i Sydafrika, mycket var
SOU 1999188 Enskilda uppslag 459
lik den hon beskrivit i förhör och som skulle kunna ha med person mordet på Olof Palme att göra. I slutet maj 1993 lämnade en person uppgift om att mordet av Olof Palme skulle kunna ha förövats samma personer eller samma av organisation, låg bakom dödsskjutningen av ANC-ledaren Chris som Hani. Paret låg bakom mordet Chris Hani hette Derby-Lewis som och han som sköt hette Walus. I september år 1993 följde PU tipsen och det noterades samma upp att varken paret Derby-Lewis eller Walus var kända inom utredningen. I oktober skickade PU förfrågan till UD. Där beskrevs att flera uppen giftslämnare aktualiserat mordet kring årsskiftet 1992/93 kommunistpartiets ledare Chris Hani i Sydafrika och att ett par, Clive och Gail Derby-Lewis, jämte polsk invandrare Janusz Walus, skulle ha en gripits och åtalats för detta. Paret Derby-Lewis skulle ha planerat och finansierat mordet och Walus skulle ha utfört det. PU önskade få veta vilket sätt mordet utförts, paret Derby-Lewis och Walus tillhörde om någon organisation och det känt var berörda personer vistades om var eller vad de hade haft för sig vid tiden för mordet Olof Palme. PU önskade också få hjälp med personuppgifter och foton. I januari 1994 erhöll PU svar från ambassaden i Pretoria. Enligt den sydafrikanska förundersökningsledningen i anledning av Hani-mordet hade såväl Clive Derby-Lewis som Walus varit i Sydafrika vid tiden för mordet Olof Palme. Detta svar baserades inrikesministeriets register, i sin tur baserades flygplatsemas resandestatistik. Clive som Derby-Lewis mest känd parlamentariker för konservativa var som partiet. Mordet hade planerats av honom och Walus tillsammans. Walus hade fått i uppgift att rekognoscera runt Hanis bostad och undersöka dennes rutiner. Det vid sådan rekognosceringstur per bil var en Walus hade upptäckt Hani ensam utanför sitt hus. Walus hade som stigit bilen och skjutit fyra skott mot Hani; det första bakifrån ur nära håll. Walus, inte varit maskerad, hade sedan lugnt satt sig i som bilen och kört från platsen. Ett vittne hade senare kunnat peka ut gärningsmannen. Foton, personproñler och utskrift av förhöret med Gail Derby-Lewis, hade frikänts av domstolen, bifogades. som
Karl B. I PU-promemoria, daterad i maj 1994, framgår att TVen programmet Striptease den 27 april 1994 innehöll en intervju med f.d. generalsekreteraren i Civilförsvarsförbundet Karl B. Karl B berättade i denna att han kort tid efter mordet blivit kontaktad av en person som befann sig i England och sade sig ha information om mordet som Olof Palme. Enligt skulle konspiration bestående av personen en svenska affärsmän, sydafrikansk säkerhetstjänst och någon vid säkerhetspolisen ligga bakom mordet. Karl B hade i anledning av informa-
460 Enskilda uppslag
tionen varit i kontakt med Säkerhetspolisen, efter några månader som hört av sig och sagt att man kontrollerat uppgifterna och släppt nu ärendet. I TV-programmet intervjuades också biträdande spaningschefen i PU, Ingemar Krusell. Denne att det inom PU inte fanns uppgav något tips eller uppslag om Karl B:s uppgifter. I anledning TVav programmet hade PU gjort en särskild kontroll, varvid konstaterades att Krusells uppgifter stämde, dvs. Karl B:s uppgifter fanns inte i PUmaterialet. Några veckor senare förhördes Karl B PU. Han berättade att av mannen som kontaktat honom var en brittisk medborgare han känt som sedan början av l970-talet. Mannen hade kontaktat honom på måndagen eller tisdagen efter mordet. Han skulle komma till Stockholm dagen därpå och bad då att få träffa Karl B. För Karl B berättade mannen att engelska underrättelsetjänsten MI 6 fått information att om mördaren skulle sökas bland sydafrikanska kontakter och att det fanns ett samband mellan sydafrikansk vapenhandel och mordet. En svensk polisman eller poliskälla vid Säkerhetspolisen skulle inblandad. vara Efter det att Karl B mottagit denna information hade han försökt komma i kontakt med PU telefon misslyckats. Han hade därför per men talat in informationen på band. Bandet hade hans informationssekreterare lovat att lämna till Säkerhetspolisen i Uppsala, eftersom denne kände en person som arbetade där. Bandet lämnades på så sätt till Säkerhetspolisen i Uppsala veckan efter mordet. Efter några månader, i maj-juni, hade Karl B bett informationssekreteraren, som numera var avliden, att kontrollera vad hänt i ärendet. Denne hade som kommit tillbaka med uppgiften "att det är utrett och det har inte lett till
någonting.
Mer konkret hade informationen inneburit att Boforsaffären och provisionema i denna spelat stor roll för mordet. Ett provisionsföretag AI Services hade mottagit och ägaren i detta hade bott i pengar Sydafrika och Rhodesia. Chefen skulle heta Robertson eller Donaldson och skulle bo omväxlande i London och Johannesburg. I anledning av informationen hade Karl B skrivit artikel i Civilförsvarstidningen, en där han påpekade att vapenhandeln och de fanns där kunde pengar som vara ett spår att nysta Därefter hade något mycket egendomligt inträffat, enligt Karl B. Han hade blivit uppringd direktören vid Bofors av Martin Ardbo, som försäkrat att detta absolut felaktigt och att var man inte skulle vidare på det spåret, eftersom det skulle kunna skapa åtlöje kring civilförsvaret och Karl B. Ytterligare en vecka senare, i slutet maj 1994, hörde PU Walter av K, som bekräftade att han under aktuell tid sektionschef vid säkervar hetspolisen i Uppsala. Walter K att han vid tiden då bandet uppgav
Enskilda uppslag 461
lämnats hade gått kommissariekurs och att han då ersatts skulle ha en Ernst N. Walter K hade ingen kännedom om Karl B:s uppgifter. av I juni 1994 skickade PU förfrågan i ärendet till säkerhetspolisen i en Uppsala. Svar förfrågan inkom efter ett drygt halvår, i januari kom från den hade svarat som chef 1995. I svaret, som person som aktuell tid, redogj ordes för att diariet kontrollerats och att det inte under fanns några noteringar att något band angående Palmemordet sänts om till Stockholm. Vidare sades att de anställda tillfrågats, men att ingen
kände till något band skulle innehålla ifrågavarande uppgifter. Ett som 40-tal kriminalpoliser inom Uppsala polisdistrikt hade dessutom till-
frågats särskilt, varvid talat enskilt med de varit avdelade för man som Inte heller detta hade emellertid lett till något resultat.
tipsmottagning.
Allt detta hade fört fram till slutsatsen att det osannolikt att Karl B:s var infonnationssekreterare lämnat bandet till säkerhetspolisen i Uppsala.
I januari 1995 finns utredningsanteckning av en utredningsman en vid PU registrerad. Av denna framgår bl.a. att Karl B inför PU yttrat att När jag tänker tillbaka ärendet har jag funderat om inforrnanu lämnat bandet för avlyssning och återfått det av
tionssekreteraren
kollegan säkerhetspolisen i Uppsala med uppgift att historien redan
känd eller intresse. I så fall kanske ärendet aldrig registreravar utan des. Utredningsmannen vid PU sedan ha vänt sig än en gång till synes I PU-materialet finns nämligen promemoria från säkerhetspolisen. en Säkerhetspolisen, daterad den 4 oktober 1995, där det bl.a. heter:
B utredningsmannen vid PU, vår anm. undrade hur våra rutiner är be- PALME-tipsen. Tips skickas med intemposten till SÄPO går träffande som till E eller J utredningsman vid Säkerhetspolisen, vår anm. vilka direkt bokför dessa delar dem till den handläggare det berör. När tipset är samt ut fardigbearbetat, åter till E eller Efter bokföring sänds tipsen och redovisningen tillbaka till RKP/A. Tips inkommer via SÄPO:s registrator som brev och liknande diarieförs, därefter till E eller J som kontrollerar om något känt vid SÄPO. Bokförs E eller enär det redan är diarieär av förhoppning B fått sina frågor, inte får han återfört. Med att svar om komma till mig.
Schori kontakt med Hans Ölvebro Boris E. I oktober 1994 tog Pierre och berättade han från Sydafrika kontaktats av en svensk journalist, att han hade förtroende för. Journalisten, Boris E, hade träffat en f.d. som berättat han hade information mordet polisagent i Sydafrika som att om Olof Palme. Agenten skulle eventuellt ha tillgång till dokument som
på
bekräfta informationen. Schori skulle be Boris E sätta sig i förkunde bindelse med Ölvebro.
462 Enskilda uppslag
Några dagar senare ringde Boris E Ölvebro. Boris E ombads upp efter ett kort referat vad hänt skriva ned sina uppgifter av som att och skicka in dem till PU. I en 17-sidig rapport, inkom vecka efter telefonsamtalet, som en uppgav Boris E att han nyligen kommit hem från veckor lång en sex filminspelning i Sydafrika. Under hade han intervjuat resan en avhoppad f.d. chef för säkerhetstjänstens dödspatruller, Dirk C. Denne hade under intervjun frågat om Boris E ville ha information mordet om på Olof Palme och nämnt att han hade kollega hade saker en som att berätta. Därefter hade Boris E sammanförts med källa en person, A, som tidigare arbetat teknisk i den sydafrikanska säkersom expert hetstjänsten. Källa A berättade att mordet Olof Palme planerades av Sydafrikas främste spion i modern tid, Craig W. Craig W hade som ung polisaspirant fått i uppdrag att börja studera universitetet med syfte att infiltrera regimkritiska organisationer. Under 1970-talet hade han infiltrerat och saboterat biståndsorganisationen IUEF International University Exchange Fund i Geneve, vilken leddes svensken Lars av E. Craig W hade genom iscensatt flykt tagit sig Sydafrika. Han en ut ur fick därefter anställning i IUEF och blev bäste vän med Lars E. I IUEF blev Craig W vice direktör och informationsansvarig. Han hade som sådan förskingrat stora belopp, bl.a. köptes Daisy Farm in och byggdes till träningsläger för den sydafrikanska polismaktens upp terrororganisationer. Projektet att infiltrera IUEF gick under kodnamnet "Operation Daisy. I slutet 1970-talet hade Craig W även försökt av infiltrera IDAF International Defence and Aid for Southern i
Africa
London, vilken viktig organisation i kampen apartheid. var en mot Denna hanterade stora penningsummor. Bl.a. Sverige gav via hemliga konton hos SIDA stora bidrag till IDAF:s verksamhet. Denna infiltration misslyckades dock. 1980 hade Craig W, i samband med att en annan sydafrikansk agent hoppat av, avslöjats. Han hade därefter återvänt till Sydafrika. Han hade varit inblandad senare i CCB Civil Cooperation Bureau, vilket den organisation byggt The var som upp third force i Sydafrika. The third force hade sysslat med aktioner som gått ut på att mörda regimmotståndare, skapa splittring och hat etc. Craig W hade därefter gått över till civil verksamhet och sysslade nu med bl.a. stora fastighetsaffärer. Källa A hade arbetat med Craig W i dennes företag Longreach. Företaget hade sysslat med spioneri, attentat och morduppdrag. Craig W umgicks med bl.a. Peter C, som var den person som genomfört sprängattentatet ANC:s kontor i mot London. Tillsammans med källa A och Dirk C hade Boris E besökt de gamla träningslägren Vlakplaas, för vilken Dirk C varit chef, och Daisy Farm. Båda lägren hade använts för utbilda och att träna agenter att kidnappa, tortera och mörda regimens motståndare.
Enskilda uppslag 463
Om mordet på Olof Palme hade källa A konkret berättat att det mer planerats i Johannesburg och flera ställen i Europa. Kodordet för mordet Hammer. Svenska security agents hade deltagit i operavar tionen kartlägga Olof Palmes rörelsemönster och vanor genom att veckorna före mordet. Den avdelning som dessa säkerhetsagenter arbetat vid skulle ha haft en kvinna som chef. Den person som var ansvarig för mordet plats i Stockholm Anthony W, tidigare var kapten i Rhodesias Selous Scouts; ett elitförband sysslade med som kommandoraider, sabotage och mord i Rhodesia med grannländer. Anthony W sades bo på gård nära Beira i Mocambique och syssla en med affärer. En skulle vara inblandad i mordet var annan person som sydafrikan med skandinaviskt släktskap. Motiven till mordet Paul A, en skulle två. Det första rörde Sveriges stöd till kampen mot den vara sydafrikanska regimen 1980-talet. Sverige var det land som ekonomiskt stödde motståndsrörelsema mest av alla och Olof Palme den dominerande statsmannen bakom stödet. Det andra skulle vara var privat motiv för Craig W, sades ha haft personlig konett rent som en flikt med Olof Palme och hållhake denne gällde försvunna en som
biståndspengar.
I rapporten berättade Boris E också att han under sitt Sydafrikabesök varit i kontakt med Craig W. Denne hade berättat om sitt liv och bl.a. sin inblandning i gripandet Steve Biko 1977. Craig om av W hade förnekat all inblandning i mordet på Olof Palme. Boris E påpekade att källa A, var rädd för sitt liv, avsåg att som söka amnesti i Sydafrika att avlägga vittnesmål inför The Truth genom and Reconsiliation Commission" TRC, Sanningskommissionen, och han inte ville framträda han inte fick garanti om amnesti. Källa att om A enligt Boris E beredd att låta sig höras svensk polis utanför var av Sydafrika han fick sådan garanti. Boris E varnade slutligen PU om en kontakt med sydafrikanska myndigheter, eftersom den gamla för att ta regimens män i stor utsträckning fanns kvar. Boris E rekommenderade i stället PU vända sig till Sydafrikas justitieminister Dullah Omar, att han själv varit i kontakt med och litade på. som I mitten november 1994 besökte Boris E och en krimiav nalinspektör från Luleå Hans Ölvebro. Boris E hade dagen innan haft kontakt med källa A, mycket rädd. Man kom överens om att som var försöka påskynda källa A:s möjlighet att lämna Sydafrika för att i Europa, möjligen i Sverige, kunna skriva ned sitt vittnesmål och begära amnesti. Samma dag uppsöktes Pierre Schori, som informerades om situationen och ombads försöka påskynda förfarandet. Samma dag besöktes också ordföranden i Polisförbundet, Gunno Gunnmo. Därvid diskuterades kontrakt mellan Boris E och Polisförbundet om att ett utnyttja Boris Ezs material vid ett seminarium under 1995. Som ett led i
464 Enskilda uppslag
förberedelserna inför seminariet korn överens att källa A också man om skulle kunna användas varför Polisförbundet berett att bekosta källa var A:s resa till Sverige. I slutet 1994 upprättade Hans Ölvebro sammanfattning vad av en av som dittills hänt i ärendet. I ett brev, daterat i februari 1995, från justitieminister Laila Freivalds till den sydafrikanske justitieministem Dullah Omar, redogjorde Freivalds för de uppgifter kommit fram i mordutredningen. som Därefter gjordes en förfrågan svensk polis skulle kunna om sammanträffa med källa A på svenska ambassaden i Sydafrika. I början av mars 1995 meddelade Solveig Riberdahl Hans Ölvebro att hon talat med dåvarande expeditionschefen i Justitiedepartementet, Stefan Strömberg, som uppgett att Freivalds varit i kontakt med den sydafrikanske justitieministem. Denne hade lämnat positivt besked beträffande källa A. Samma dag hade Ölvebro talat med Boris som uppgett att han några veckor före Ingvar Carlssons och Laila Freivalds besök i Sydafrika varit i telefonkontakt med källa A. Denne skulle då flytta. Boris E hade inte fått någon adress. Han hade därefter försökt ny nå källa A per telefon men misslyckats. Boris E hade även talat med källa A:s advokat, också sökt källa A utan lyckas nå honom. som att Därefter stod Hans Ölvebro i förbindelse med Boris E i augusti 1995 och i maj 1996. Dessemellan hade Boris E under lång tid varit på resa i Söderhavet. Vid senaste tillfället meddelade Boris E att han varit i kontakt med källa A i april 1996 och att denne då hans ärende sagt att nu tagits upp i Sydafrika och att han beredd att träffa Boris E var
någonstans i Europa.
Samma dag den 26 september 1996 Eugene de Kock i som Sydafrika lämnade uppgifter mordet Olof Palme hörde Boris E om av sig till PU. Han berättade att han talat med källa A veckor ett par tidigare. Denne hade då uppmanat Boris E att söka Eugene de Kock för att få de uppgifter som källa A lämnat bekräftade. Boris E berättade också att han under dagen försökt nå källa A misslyckats. Istället men hade han till källa A:s advokat framfört att antingen gäller vår överenskommelse eller skiter Ni i allting och i så fall måste jag lämna ut namn och övriga uppgifter till polisen. I telefax-meddelande till PU i slutet september 1996 avslöjade så av Boris E källa A:s identitet. Källan Riian S och hans ombud var var advokaten Vim C. I början oktober 1996 överlämnade Boris E till av PU dokumentation från sin till Sydafrika. I mitten denna månad resa av höll PU ett mycket omfattande, 59-sidor långt, kompletterande förhör med Boris E. Jan Danielsson och Hans Ölvebro försökte under sin utredning i Sydafrika 1996 se nedan få till stånd ett förhör med Riian S det men
Enskilda uppslag 465
misslyckades. Enligt vad Hans Ölvebro uppgett för kommissionen förhandlade de med Riian S i 14 dagar det ledde inte till något. men Ölvebro har i samtal med kommissionen betecknat Riian S som Hans informationssvindlare. Samma slutsats har förundersökningsledaren Jan
Danielsson redovisat.
Eugene de Kocks uppgifter hösten 1996
Den 26 september 1996 lämnade det f.d. polisbefälet Eugene de Kock uppgifter mordet Olof Palme i pågående rättegång mot de om en Kock i Pretoria. de Kock berättade att han hade vetskap att Craig W om och andra i operation Longreach låg bakom mordet Olof personer Palme och framhöll dessa fakta måste undersökas. de Kocks uppatt
gifter fick uppmärksamhet i såväl sydafrikanska som svenska
stor massmedier. PU rådde dagarna därefter febril aktivitet. En mängd nya Inom en tips strömmade in, samtidigt PU hade intensiva kontakter med UD som och ambassadema i Pretoria och Kapstaden, vilka i sin tur stod i förbindelse med sydafrikanska myndigheter. Via UD skaffade PU fram över Eugene de Kocks uppgifter. Kriminalkommis-
domstolsprotokoll
sarien Jan K i Johannesburg engagerades. Jan K en av flera svenska var poliser SIDA arbetade i den sydafrikanska s.k. Sanningssom genom kommissionens, TRC, utredningsenhet. Jan K ombads att införskaffa all tillgänglig information eventuell sydafrikansk inblandning i om mordet Olof Palme. PU tog också kontakt med flera Sydafrika- En kortare sammanfattning över de tidigare uppslagen i kännare. avsnittet upprättades. Den 3 oktober 1996 skickade förundersökningsledningen genom Riberdahl och Jan Danielsson "Begäran medgivande för Solveig en om svensk åklagare och polis i Sydafrika inhämta uppgifter angående att mordet Olof Palme till UD. Ambassadören i Sydafrika, Bo Heinebäck, hade då redan varit i kontakt med Sydafrikas justitieminister Dullah Omar, understrukit att han var oerhört angelägen som vi till botten i utredningen de här påståendena. Omar föratt går av säkrade vid möte med Heinebäck den 4 oktober att de svenska ett utredarna skulle få bästa möjliga assistans alla plan och att Sydafrika skulle sitt för bistå teamet skulle anlända från göra yttersta att som Sverige.
466 Enskilda uppslag
Efierforskningséitgdrder i Sydafrika i oktober-november 1996
Det beslöts sedermera att svenska utredare skulle inhämta uppgifter i Sydafrika. Förundersökningsledaren Jan Danielsson och spaningsledaren Hans Ölvebro avreste den 10 oktober 1996. De stannade fyra veckor. Under denna tid sammanträffade de med mängd en personer, bland andra justitieministem Dullah Omar, säkerhets- och polisministern Sydney Mufamadi, överåklagaren DOliviera m.fl. Ett drygt tiotal förhör5 genomfördes. Via den sydafrikanska
polisen, sannings-
kommissionen och andra myndigheter fick Danielsson och Ölvebro också tillgång till del dokumentation, bl.a. utdrag de polisiära en ur registren. Av PU-materialet framgår följande den information om som inhämtades i Sydafrika.
Eugene de Kock. Eugene de Kock, f.d. överste vid sydafrikanska säkerhetstjänsten och chef för Vlakplaas, hade arresterats den 4 maj 1994. Han hade åtalats för 129 brott och dömts för 89, bl.a. för flera mord. När de Kock lämnade uppgifterna sydafrikansk inblandning i om mordet på Olof Palme ingick de i det de Kock anförde till sitt försvar. Han hade sökt anmesti. Enligt en uppgift till kommissionen från Hans Ölvebro dömdes de Kock till års 285 fängelse under tiden Danielsson och Ölvebro vari Sydafrika. Danielsson och Ölvebro sammanträffade med de Kock dagen efter det att de anlänt till Sydafrika, dvs. den 11 oktober 1996. Förhöret hölls liksom övriga förhör på engelska och de Kock hade sin advokat närvarande. de Kock berättade att senator Philip Powell den 1 oktober 1993 givit honom namn på och adress till kallades The Shooter. en man som Denne enligt Powell inblandad i mordet Olof Palme och var var den som avfyrade skotten. de Kock mindes inte namnet på Detta mannen. och adressen hade han skrivit i anteckningsbok, förstörts i upp en som samband med att han greps. Det dock inte den W omtalas var som ovan. Powell hade gjort mycket klart för de Kock att The Shooter var en svensk "intelligence officer, bosatt i Turkiet och som numera var de Kock hade ett minne att han skulle kapten. Anledningen till av vara att Powell lämnat dessa uppgifter till de Kock de två hade var att ett mycket öppet förhållande till varandra. För det fall de Kock
någon gång
kom till Turkiet kunde han söka kontakt med Enligt de Kock mannen. hade Powell arbetat för den sydafrikanska polisen inom STRATCOM - Strategic Communications, sysslade med propaganda och som mer
5 I det följande talas för enkelhetens skull om "förhör, vilket det egentligen inte kan sägas ha varit fråga om.
Enskilda uppslag 467
eller mindre dirty tricks. Powell hade därefter gått över till a front of the military intelligence unit, som var känt som company Longreach. Detta hörde till DCI Directorate of Covert Intelligence. - Chef för Longreach Craig W. En polisman, Louis N, skulle var annan också inblandad i Longreach. Enligt de Kock hade han och Powell vara vid i 45 minuter i ett läger, han inte kunde minnas pratats ca som på. Efter detta tillfälle hade han försökt prata med Powell namnet Powell hade då inte heller kunnat minnas namnet på The nytt, men Shooter. Powell hade hänvisat till John L och dennes hustru Cindy och att dessa visste allt hela operationen, eftersom de tidigare sagt om arbetat för Craig W. Enligt uppgift från Dirk C skulle en Anthony W en inblandad nedan. På fråga de Kock emellertid att vara se uppgav Craig W aldrig skulle ha använt sig Anthony W. Enligt de Kock var av Dirk efter när han lämnade sådana uppgifter. C bara ute pengar Att The Shooter" skulle svensk underrättelseofficer eller en vara en f.d. sådan följdes i Sverige. I mitten november 1996 senare upp av meddelade polisöverintendenten Kurt Malmström vid Säkerhetspolisen det i Turkiet inte fanns någon med kaptens grad och förflutet att person i svensk underrättelsetj änst. Hans Ölvebro har inför kommissionen uppgett att de Kocks anteckningar visat sig finnas kvar i kopia och att PU fått del av dem, de varken innehöll något svenskt namn, någon adress eller men att något telefonnummer till Turkiet.
Powell. Jan Danielsson och Hans Ölvebro gjorde under Syd- Philip afrikabesöket flera försök att få träffa senatorn för Inkatha Freedom Party, Philip Powell. Powell, inte ville medverka till ett sammansom träffande, lät till slut via partikollega hälsa att han inte lämnat någon en sådan information som de Kock påstått.
Jonathan L. Den 16 oktober 1996 sammanträffade Jan Danielsson och Hans Ölvebro med Jonathan L svenska ambassaden i Pretoria. Jonathan L förnekade all kännedom om mordet Olof Palme. Han berättade han gått i skola Craig W, att de då inte att samma som men kände varandra. 1980 hade de blivit goda vänner och de träffades då och då, gånger året. Jonathan L hade vid något tillfälle ett par om träffat omtalade "W" i London. den ovan
Riian Om Riian ovan under Boris E. se
Anthony W. Anthony W hörde redan i början oktober 1996 av sig till av svenska ambassaden i Maputo och meddelade att han var chockad och bestört över anklagelserna mot honom. Han önskade så snart som möjligt få med de svenska utredarna och göra klart för dessa att prata han inte haft med mordet att göra.
468 Enskilda uppslag
Jan Danielsson och Hans Ölvebro sammanträffade med Anthony W svenska ambassaden i Pretoria den 15 oktober 1996. Anthony W berättade att han var född 1949 i Rhodesia. Han hade arbetat 16 år i armén och slutat som kapten i Selous Scouts i oktober 1979. Officiellt hade han inte slutat förrän i april 1990. Efter det att han slutat inom det militära hade han åkt till Sydafrika och startat ett privat företag, som huvudsakligen höll med säkerhet för kommersiella företag. Sedan flera år tillbaka drev han ett företag i träbranschen i Beira, Mocambique. Under perioden april november 1986 hade han - en affärsrelation med Craig W. Anthony W hade då arbetat "fellow som director i ett företag kallat Longreach. Detta företag byggdes upp särskilt för att göra riskanalyser och hade i princip bara klient, en ett företag som hette GMR, leddes Mario R. Anthony W hade som av blivit bekant med Craig W ett och ett halvt år innan Longreach startades. Så länge Anthony W involverad i företaget sysslade han var endast med riskanalyser. Han märkte varken militära eller polisiära influenser i företaget. Anthony W han hade besökt många uppgav att länder, men aldrig Skandinavien. Han kände inte några svenska polismän och hade inte träffat några sådana. Första gången han hörde talas om mordet på Olof Palme två veckor före dagens sammanträde, när var "Sydafrikaspåret" aktualiserades i medierna. Anthony W visade upp sitt pass till styrkande att han varit i Sydafrika vid tiden för mordet. av På frågor Anthony W att han kände Riian S eftersom denne uppgav varit livvakt Mario R under tiden i Longreach, han kände Peter C att genom Craig W, att han hälsat de Kock vid tillfällen under ett par Longreach-tiden, men att han inte träffat sig Dirk C eller W. vare En vecka senare lämnade Anthony W via sin advokat till Jan Danielsson och Hans Ölvebro registreringshandlingar, utvisande att företaget Longreach registrerats Jersey den 17 april 1986.
Craig W. Den 1 oktober 1996 skickade den svenske ambassadören i Sydafrika till PU en kopia ett brev Craig W skrivit till Svenska av som Dagbladet i augusti 1987. Brevet hade skrivits i anledning den av artikel, som tidningen hade publicerat den 27 maj år, samma se ovan under Svenska Dagbladets scenario". I brevet beklagade Craig W Olof Palmes död och framhöll hur smärtsamt och groteskt det ha var att blivit anklagad för att ligga bakom dennes död. Därefter framfördes klagomål mot tidningen, som publicerat artikeln utan att minsta försök gjorts att kontakta Craig W före publiceringen. I brevet ställde Craig W också frågan allvarligt skulle kunna den sydvem som mera tro att afrikanska polisen, är tränad i öken-krigföring, skulle ha kunnat som campa i tre månader i de svenska skogarna mitt i vintern bli utan att
Enskilda uppslag 469
upptäckta, därefter ha förflyttat sig till Stockholm, mördat Olof Palme och sedan ha försvunnit utan minsta spår. Den 18 oktober 1996 hölls ett tre timmar långt förhör med Craig W. Förhöret hölls i Luanda, Angola, där Craig W suttit fängslad i ett par veckor i anledning viseringsproblem. Vid förhöret berättade Craig av W hur han i början 1970-talet infiltrerat studentrörelsen i Sydafrika, av flytt landet 1975 och hur han därefter Lars E erbjudits hur han ur av arbete informationsansvarig vid IUEF i Geneve. 1978 hade han som blivit ställföreträdande direktör och Lars E:s närmaste man. Under denna tid han i Stockholm gånger. Besöken arrangerades av var ett par SIDA och han träffade bl.a. Pierre Schori, Mats Hellström, Bernt mfl. 1980 avslöjade avhoppad sydafrikansk säkerhetspolis Carlsson en Craig W sydafrikansk agent och han tvingades därefter att var återvända till Sydafrika. Under perioden 1980-85 var han chef för en inom den sydafrikanska Säkerhetspolisen, vilken utbildade avdelning till infiltratörer. 1984 skrev han i artikel att Sydafrika, för ungdomar en förbli demokrati, inte borde använda sina militära styrkor mot det att en folket. Det hade då utretts huruvida han möjligen var CIA- eller egna KGB-agent. Därefter tröttnade han Säkerhetspolisen och funderade sig politiskt. Han hade vid årsskiftet 1985-86 tagit på att engagera Brigardier Tolletjie B, chef för DCC The Directorate of kontakt med Covert Collection inom den militära underrättelsetjänsten. Craig W erbjuden och accepterade tjänst överstelöjtnant och chef blev en som för sektionen Ander Lande Övriga världen. I april 1986 startade han företaget Longreach, som fungerade som "täckmantel för hans arbete i DCC. Longreach sysslade med säker- Craig W kom vid denna tid i kontakt med Mario R och hetsarbete. dennes företag GMR, i vilket Craig W så småningom kom att arbeta. I början 1987 slutade Craig W sitt arbete i militära underrättelseav och han kom därefter arbeta helt civilt. Han engagerade sig tjänsten att för National Party och blev partiet nominerad till Parlapolitiskt av utnämndes till medlem i the Presidents Council, där mentet 1987 samt han arbetade till 1990-91. Därefter blev han affärsman heltid. På särskilda frågor Craig W att han inte varit i Stockholm uppgav sedan han arbetade i IUEF, han inte kände några svenska polismän, att han inte hade några poliskontakter i Sverige och att han aldrig hade att träffat Olof Palme. Craig W berättade Anthony W, att denne under om varit anställd konsult i Longreach, att de försökt göra affärer en tid som tillsammans i Sydafrika och att Anthony W därefter hade flyttat till Mocambique, där han sitt träföretag. Om Riian S berättade han startat denne fått hans uppdrag säkerhetsvakt Mario R en att att vara farm Mario R ägde. Riian hade fått pengar att driva farmen som som
med, hade levt godsägare och spenderat alla tillgångarna.
som en
470 Enskilda uppslag
Craig W hade i anledning härav avskedat Riian i sin under som tur 1987 sålt information till journalist för skämma Craig en att ut W i valkampanjen. Riian S hade några år blivit rik affärsman. senare en Craig W misstänkte att Riian S rörde sig med knarkpengar från Colombia och något brast bubblan". Riian S förlorade då allt. senare Alltsedan Svenska Dagbladet publicerade artikeln honom 1987 om hade rykten surrat Craig W:s inblandning i mordet på Olof Palme. om Craig W uppgav vidare att förutom Riian S även Eugene de Kock var ñentligt inställd till honom eftersom han lyckats sig i det anpassa nya samhället, medan de Kock misslyckats med detta. Om "W" berättade Craig W att han lärt känna denne i USA. W fick Craig W:s uppdrag att åka till London och spana PAC. I London lärde W känna Peter C om Peter C, se nedan. Peter C hade vid ett tillfälle W stulna gett ANC-dokument. Craig W sade sig känna Peter C väl. Peter C hade bott hemma hos Craig W under längre tid då Craig W fått "försörja" en denne. Detta hade Craig W tröttnat på och Peter C hade blivit sur. Slutligen försäkrade Craig W att han inte hade något med mordet på Olof Palme att göra och att han till llO procent skulle samarbeta för att försöka rentvå sitt namn. I ett brev daterat den 25 oktober 1996 ställt till statsminister Göran Persson framförde Craig W via ombud klagomål de svenska mot utredarna. I brevet sades bl.a. att Craig W, suttit fängslad i två som veckor, varit rädd för vad kunde hända han inte samarbetade som om med svenskarna och att Craig W på grund förhörets längd inte av kunnat återvända till Johannesburg med reguljärt flyg dag. samma Vidare anklagades de svenska utredarna för att ha kränkt Craig W:s rättigheter flagrantly breaching all priciples of law and that client our was being improperly deprived of his rights by this device . Ambassadören i Sydafrika, Bo Heinebäck, upprättade i anledning av
klagomålet ett förslag till s.k. Sprachregelung språkregel, vari
samtliga påståenden bemöttes.
Dirk C. Jan Danielsson och Hans Ölvebro sammanträffade med Dirk C den 23 oktober 1996. Dirk C berättade sin bakgrund vid den om sydafrikanska säkerhetstjänsten. I början 1980-talet han chef för av var Vlakplaas; ett träningsläger, där vita rekryter utbildades i begå att diverse våldshandlingar. Dirk C hade själv varit inblandad i mord, bilstölder etc. Han tröttnade emellertid allt detta och önskade sluta av medicinska skäl. Innan han hann sluta blev han inkallad till chefen, som suspenderade honom utan att Dirk C fick veta varför. Efter flera månader väckte Dirk C talan vid domstol för få återgå till polisatt arbetet. I en stor "polisrättegång 1985, då Craig W uppträdde som "stjärnvittne", anklagades Dirk C för att ha uppträtt sätt ett som var
Enskilda uppslag 471
ovärdigt hans ställning. Dirk C tilläts sluta vid poliskåren av medicinska skäl den sista januari 1986. I slutet av 1980-talet kontaktade han ANC och under ett tag tvingades han lämna Sydafrika. Dirk C berättade vidare hur han runt årsskiftet 1994/95 blivit kontaktad journalisten Boris E. Denne hade frågat om han kände till något om av mordet Olof Palme. Dirk C hade då svarat att enligt Riian S är det Anthony W är mördaren och Craig W ligger bakom. Dirk C som som hade själv aldrig varken träffat eller hört talas Anthony W förrän om Riian S nämnde honom. Om Riian S berättade Dirk C att denne är en tidigare polis, han kände väl och som arbetat nära Craig W i som Longreach. Dirk C spekulerade därefter i vilka uppgifter Craig W i som ett förhör skulle kunna tänkas försvara sig med mot Riian S:s uppgifter och sade theres that he chased Riian away and all this rumours nonsense. Dirk C sig god vän även med Peter C, som i uppgav vara sin skulle god vän med Eugene de Kock. Peter C hade tur vara beträffande mordet Olof Palme först sagt till Dirk C att det var en kille bodde i Turkiet mördaren. Peter C hade senare som som var specificerat detta och sagt att mördaren W. Dirk C uppgav sig var aldrig ha träffat eller hört talas W i något annat sammanhang. På om särskilda frågor Dirk C att han aldrig hade besökt Sverige, att uppgav han inte kände några svenska polismän och att han inte hade hört talas några svenska polismän skulle ha varit i Sydafrika. I samband om att med att utredarna samrnanträffade med Dirk C överlämnade denne ett l50-sidigt manuskript, benämnt Hitsquads, han önskade tillca som föra utredningen.
Peter C. Redan den 1 oktober 1996 hörde Peter C via en journalist av sig till svenska ambassaden i Pretoria. Samma dag besökte han ambassadören Bo Heinebäck. Peter C var upprörd över att personer säker inte haft med mordet på Olof Palme att göra som han var pekades bland andra Anthony W. Peter C uttalade sig nedlåtande ut, Dirk C, nu springer omkring och uttalar sig alla håll. om som Peter C berättade att han född i England och arbetade som pilot i var Sydafrika och Mocambique. Fram till mitten av 1980-talet hade han arbetat agent i den sydafrikanska säkerhetstjänsten. Han hade bl.a. som använts till att infiltrera ANC utomlands, bl.a. i London. Peter C förnekade all inblandning i mordet Olof Palme. Han pekade i stället ut W den höll i vapnet. W, som påstods som som ha högerreaktionära politiska åsikter, hade fått uppdraget att skjuta Olof Palme den sydafrikanska säkerhetstjänsten inom för Craig av ramen W:s operation Longreach. W hade, enligt Peter C, anknytningar till den svenska underrättelseverksannheten. Han hade ett förflutet som svensk FN-soldat i Kongo och befann sig i mitten av 1980-talet i
472 Enskilda uppslag
London. Under flera år, troligen 1983-86, samarbetade W med sydafrikansk säkerhetstjänst fully paid agent. Craig W under som en var denna tid W:s kontaktperson och den betalade dennes lön. W som var enligt Peter C tuff ytan bröt lätt vid förhör. Det men samman var W som hade avslöjat den sydafrikanska säkerhetstjänstens operation i London, ett avslöjande som hade lett till att Peter C dömdes till fängelse i två år. Peter C, som var övertygad att hans uppgifter korrekta, sade om var sig inte ha några bevis i saken. Han hänvisade dock till Eugene de Kock som han brukade hälsa i fängelset. Jan Danielsson och Hans Ölvebro sammanträffade inte med Peter C under sin vistelse i Sydafrika eftersom han befann sig i resa grannländerna. I uppslaget finns intaget tidningsartiklar från Expressen den 6 respektive 10 februari 1997, av vilka framgår att Peter C skulle ha avlidit den 9 februari 1997. Han hade reparerat lastbil hos god en en vän när lastbilen plötsligt startade och klämde fast honom vägg. mot en Enligt artikeln tydde inget på att det skulle ha varit fråga något om annat än en olycka.
Viss övrig utredning under denna tid
Under tiden Jan Danielsson och Hans Ölvebro vistades i Sydafrika
på-
gick ett intensivt utredningsarbete i Sverige. PU inhämtade information om Sydafrika genom att tala med rad Sydafrikakännare. Samtal en hölls också med kabinettsekreteraren Jan Eliasson, biståndsministern Pierre Schori och ambassadören Mats Hellström. Ambassadören Anders Möllander upprättade särskild promemoria Olof Palmes en om roll i södra Afrika. Inom PU upprättades vidare en lista över ett tiotal personer som figurerade i utredningen i denna del. Listan skickades över till säker-
hetspolisen och till kriminalunderrättelsetjänsten med förfrågan
om något var känt om aktuella personer. Som nämnts strömmade mängder tips in till följd den av av massmediala uppmärksamheten kring Sydafrikaspåret. Bl.a. kom ett knappt tiotal tips in om att Craig W varit synlig på olika platser i Stockholm vid tiden för mordet Olof Palme. PU fick i detta
sammanhang också in fotografier på påstods
ett par en man som vara spanjor och ha varit i Stockholm vid denna tid. Mannen på bilderna var mycket lik Craig W. PU följde uppgifterna och det visade sig att upp mannen mycket riktigt var spanjor. Han hette Isodoro C. Isodoro C
Enskilda uppslag 473
till Stockholm den 16 februari 1986 och rest därifrån ett hade kommit
par Veckor senare. utredde under hösten 1996 även ett påstående i en kvällstidning PU Craig W vid tiden för mordet bott i organisationen IPA:s Interom att lägenhet Kammakargatan i Stockholm. national Police Association det publicerats hörde flera polismän av sig till PU I anledning av som försökte vidare få fram 1986 års bokningslistor för med uppgifter. PU lägenheten dessa fanns inte bevarade. PU lät också i den svenska men införa förfrågan, där svenska polismän bott i den IPA-joumalen en som lägenheten under den 21-28 februari 1986 ombads kontakta aktuella fick det sättet fram uppgifter ett knappt tiotal personer PU. PU om vid tiden för mordet, de flesta deltagare vid polis-SM i som bott där de hördes hade stött på någon utlänning i bordtennis. Ingen av som eller någon kunde stämma in på beskrivningen lägenheten person som
av Craig W. Under denna tid inkom också ett tips om en polisman som påstods
varit i Sydafrika. Tipset kom från annan polis som gått ha en vid polishögskolan och där sammanträffat med en assistentkursen polisman R. Tipset och den utredning detta föranledde person, redovisas i Polismäns till Sydafrika och de därpå
kapitel resor
följande sammanfattande anmärkningarna.
UN
mitten 1997 uppsökte svenska ambassadören i Mocambique, I av mars Hon ville träffa spaningschefen, eftersom denne Helena PU. men berättade hon för utredningsmännen att hon i
inte var tillgänglig en av
februari blivit kontaktad engelsktalande som sade sig vara av en man, Zambia och ha bakgrund i den sydafrikanska säkerhetsfödd i en Mannen hade berättat att han sedan tid tillbaka kände sig tjänsten. en hotad f.d. vän, sydafrikanen N. N hade vid något tillfälle pratat av en Olof Palme och i detta sammanhang nämnt en finskom mordet på skulle inblandad i ett spår rörde "bodytalande person, som vara som buildning och två flickor gjort iakttagelser på mordplatsen. som Helena Özs uppgiftslämnare hade tidigare sammanbott med N men
försämrats med åren och uppgiftslämnaren kände sig relationen hade hotad, eftersom han misstänkte att N något sätt kunde vara numera i mordet på Olof Palme. Han hade vid ett tillfälle, 1993 eller inblandad 1994, i sportväska tillhörig N. I väskan hade han hittat ett
tjuvtittat en
band med inspelning från svenska riksradion engelska. en rörde just uppgifterna den finsktalande personen med Programmet om
474 Enskilda uppslag
walkie/talkie och de två flickorna mordplatsen jfr kapitel Dekorimamannen. Dagen därpå besökte Helena Ö Lars Jonsson. Hon kompletterade sina tidigare uppgifter och berättade att uppgiftslämnaren trodde N att var av nordiskt ursprung, möjligen finländare med släkt i Sverige. Han och N blev bekanta 1986. N hade då skrutit sina kopplingar till om sydafrikanska säkerhetstjänsten. De hade därefter umgåtts relativt mycket och 1992 hade de startat bolag drev färjetrafik ett som i Maputo. N hade haft mycket dessa hade tagit slut 1994. pengar men Han hade då flyttat in i en husvagn i uppgiftslämnarens trädgård. Under hösten 1996 hade N försvunnit från husvagnen. Han hade lämnat kvar en väska och en låda. I lådan fann uppgiftslämnaren den rnikrokassett som innehöll nämnda radioprogram. N skulle vidare inneha ovan en mängd vapen, bl.a. en revolver med kaliber 22, AK 47:a och en en Glock-pistol 9 mm. Uppgiftslämnaren, följt mediernas som rapportering om Sydafrikas eventuella inblandning i mordet på Olof Palme, trodde att Dirk Czs uppgifter att Anthony W skulle mördaren om vara egentligen avsåg N. N skulle prata svenska. Samma dag upprättade PU ett promemoria över landet
Mocambique.
I början av april 1997 skickade Helena Ö vissa kompletteringar till PU från ambassaden i Maputo. Hon hade på nytt uppsökts av sin uppgiftslämnare, som berättat att N arresterats mocambikansk polis av den 24 mars. Han hade dessutom överlämnat del material, bien som fogades. Helena Ö hade tagit reda på att polisen bland Nzs tillhörigheter hittat tre sydafrikansk och brittisk nationalitet pass av som alla var utställda i olika föreställde N. Helena Ö skrev också det i namn men att en nyhetstidning den l april publicerats notis arresteringen, en om som polisen beskrivit som "mycket allvarlig. Den 9 april 1997 publicerades i tidningen Mediafax i Maputo en lång artikel med rubriken En mycket speciell misstänkt. Vem är den sydafrikan som hålls fängslad PIC Kan han Olof Palmes av vara m6rdare. PU erhöll artikeln via ambassaden i Maputo. Därefter tog PU kontakt med kommissarien Jan K
se ovan vid
Sanningskommissionen i Sydafrika. Jan K meddelade i mitten april av att det inom Sanningskommissionen fanns akt på och intresse för en ett N. Ett par dagar rapporterade Jan K han kunde vidare senare att med N för Sanningskommissionens räkning. PU höll därefter tät kontakt med Jan K, som bl.a. utredde Nzs rätta identitet. I slutet av april 1997 åkte Jan K till Maputo. Han kontaktade kort därefter PU och meddelade att han haft två möten med den lokala polismyndigheten. Han hade därvid fått uppgift N skulle om att ha en revolver Smith Wesson .357 Magnum.
Enskilda uppslag 475
I början maj 1997 kontaktade Jan K nytt PU. Eftersom han av talade i telefon ville han inte tala i klartext, men han framhöll att han ansåg mycket intressant med utgångspunkt från mordet Olof N vara Palme. Jan K lämnade följande uppgifter. N hade koppling till Sverige och innehade rätt Han hade adopterats en svensk familj vid vapen. av två års ålder, talade svenska och hade besökt Sverige vid flera tillfällen. Han innehade åtminstone Smith Wesson .357 Magnum sedan en 1983. Denna skulle förvaras i ett kassaskåp i Sydafrika. Eventuellt skulle han inneha ytterligare ett sådant han dock inte officivapen, som ellt hade kvar. N hade varit och fortfarande verksam i sydafrikanska var säkerhetstjänsten. Han skulle ha använts för operationer utomlands med liknande tillvägagångssätt vid mordet Olof Palme. Han skulle som ha bekanta i Sverige han enligt uppgift besökt 1981 och som egen 1988. N satt för närvarande arresterad i Maputo misstänkt för spioneri. Mikrobandet mordet Olof Palme hade såvitt framkommit om försvunnit. N hade haft besök av representanter för sydafrikanska säkerhetstjänsten och dessa hade eventuellt tagit med sig bandet. Jan K avslutningsvis att han skulle försöka skicka mer detaljer via uppgav kurirpost och han framhöll också att man borde ligga lågt i kontakterna med Sydafrika, eftersom han tyckte det var underligt att svenska myndigheter inte hade underrättats om mannen ifråga. PU företog därefter registerslagningar och förfrågan till säkeren hetspolisen Nzs tre identiteter gjordes. Det fanns emellertid inga om uppgifter om N. I mitten maj 1997 inkom en detaljerad skriftlig rapport från Jan av K. Rapporten hade skickats med bekant till Jan K, anställd vid SAS. en I rapporten skrev Jan K att sydafrikanske medborgaren N gripits i Maputo den 24 1997 grund av en anmälan mot honom av en mars bekant bl.a. mordbrand. Utredningen hade visat att den misstänkte om innehade ett antal och olika identitetshandlingar med anknytning vapen till Sydafrika. Det konstaterades att han under lång tid arbetat för den sydafrikanska säkerhetstjänsten. N satt för närvarande anhållen i Maputo, misstänkt för spioneri. Jan K hade sammanträffat med utredningsmän, underrättelsefolk och den misstänkte. På grund rådande av omständigheter hade utredningsarbetet, enligt Jan K, inte kunnat bedrivas så grundligt önskvärt och uppgifterna i promemorian hade som därför inte i detalj kunnat kontrolleras. Möjligheterna att bedriva en ingående undersökning emellertid goda, eftersom det fanns ett mer var intresse för den misstänkte från Sanningskommissionens sida och stort Jan K hade erhållit Sanningskommissionens uppdrag att utreda N. Av Nzs uppgifter och handlingar hade bl.a. följande framegna av kommit. Han född 1949 i Sydafrika. Han hade växt upp barnhem var och två år gammal adopterats. Av adoptivföräldrarna var pappan
476 Enskilda uppslag
brittisk medborgare och svensk. Mamman hade varit mamman missionär i Svensk Lutherska kyrkan i Sydafrika. Bägge adoptivföräldrarna var avlidna. Vid tre tillfällen hade han besökt Sverige; i början av 1950-talet, 1981 och 1988-89. 1981 hade han hälsat släktingar som han delvis namngav. Vid besöket 1988-89 hade han också besökt släktingar. Vid bägge tillfällena hade han varit i Stockholm. Beträffande det ljudband, där ett radioprogram rörande mordet Olof Palme spelats in och som anträffats vid gripandet N att detta uppgav hade han själv spelat in. I samband med de Kocks uppgifter hösten 1996 hade Sydafrikas eventuella inblandning i mordet på Olof Palme diskuterats i Maputo. En svensk i Maputo hade frågat N vad man diskussionen rörde. Tidigare dag hade N hört radioutsamma en sändning om detta mord och han lovade därför den svenske att mannen banda nästa nyhetssändning, vilket han också gjort. Bandet hade emellertid blivit liggande bland hans tillhörigheter. Vid husrannsakan hos N efter gripandet hade polisen hittat tre vapen. Av en passhandling framgick att N var registrerad för ytterligare revolver Smith vapen; en Wesson .357 Magnum. N förstod och pratade del svenska. Till en lokala utredare hade han sagt att han talade både svenska och finska. N hade bekräftat att han arbetat för den militära underrättelsetjänsten i Sydafrika sedan 1984 i The Directorate of Covert Collection DCC. Enligt Jan K hade det funnits misstankar att DCC inte bara sysslade med underrättelseinhämtning utan också deltog i aktiva operationer såsom mord Bl.a. hade DCC omnämnts vid mordet Dulcie m.m. av September i Paris 1988. Av en källa hade Jan K inhämtat att N beskrivits som Mr 200%, dvs. mycket duktig både att hämta in underrättelser och på att utföra operationer. Efter Jan K:s rapport utställde Riksåklagaren fullmakt för Jan en K att bedriva undersökningar i utredningen av mordet på Olof Palme. Genom N:s beskrivning över han bott vid sina vistelser i var Stockholm lyckades PU sannolikt fastställa vilka hotell det rört sig om. Dessa hotell kontaktades men inget av dem hade sparat några förteckningar över hotellgäster från denna tid. PU:s databas med egen hotelluppgifter kontrollerades utan resultat. De svenska släktingar som N uppgivit att han hade besökt eftersöktes och deras identitet kunde fastställas. Förhör hölls. N:s uppgifter bekräftades, men inget direkt intresse för mordutredningen framav kom. PU försökte vid denna tid genom Radio Sweden fastställa när den inspelade radioutsändningen ägt rum. Detta visade sig inte möjligt vara eftersom Radio Sweden inte fick tillräckligt många sökparametrar. I juni 1997 besökte Jan K PU. Han överlämnade rad handlingar, en bl.a. protokoll över polygrafundersökning polygraf"1ogndetektor,
Enskilda uppslag 477
sju fotografier funna i bankbox i Durban, flygbiljett, kopior av fyra en pass och vapenkort. N hade polygrafundersökts i mitten april 1997 i Maputo. Av av protokollet över denna framgår att N bl.a. reagerat över frågorna om han deltagit i mordet Olof Palme respektive om han misstänkte någon särskild för mordet. N hade vid detta tillfälle sagt att han var definitivt säker att mordet sydafrikansk operation och att han var en hade sina misstankar vem som var inblandad. om De sju fotografierna återfunnits i N:s bankfack föreställde bl.a. som kvinna med långt ljust hår. Några bilder föreställde Eriksdalsen ung badet i Stockholm och bild föreställde SAAB ombyggd till husbil en en med sovplats ovanpå bilen. Flygbiljetten funnits i N bankbox en tur och retur resa som :s var Johannesburg Stockholm, utställd i Durban den 9 maj 1986. Utresan bokad till den 23 juni och återresan till den 3 juli. Av biljetten var framgick den ombokats först resebyrån i Durban, oklart när, och att därefter på resebyrån Vasagatan i Stockholm den 10 juli. I anledning biljetten kontaktade PU SAS meddelade att ingen dokumentaav som tion längre än fem år. sparas I mitten juni 1997 kom PU i kontakt med ytterligare personer i av Sverige träffat N. Kontaktema ledde emellertid inte till något. som I slutet juni 1997 meddelade Jan K att det var klart för provav skjutning med N:s Smith Wesson-revolver. I anledning härav skickade PU över 50 kulor den typ som användes vid mordet. av I mitten augusti 1997 meddelade Jan K per telefon bl.a. att av provskjutningen N:s Smith Wesson gång, att det anträffats av var dagboksanteckningar tydde att N varit i Sverige vid jultid 1988, som han fått uppgift att N skulle ha haft svenskt pass 1995, vilket att en om ambassaden i Maputo höll att undersöka samt att kvinnan fotografiet eventuellt skulle ha arbetat svenska skolan i Maputo och att PU i den saken skulle kontakta en kvinna vid UD vars barn gått
skolan. I september 1997 inkom protokoll över den provskjutning som ägt med N:s revolver. Av utredningsanteckning upprättad av en rum en utredningsman vid PU dag framgår att ammunitionen, tio kulor, samma inkom med budpost. De två inre kuverten hade hål och locket plastburken kulorna lagda i hade lossnat. När utredningsmannen som var öppnade plastpåsen föll kulorna ut från det yttre kuvertets hål. På en av det plastkuvertet fanns notering att det var säkerhetsyttre en om kontrollerat. Vid kontakt med Jan K hade denne uppgett att han inte öppnat det inre kuvertet från laboratoriet, utan bara lagt det i ett större kuvert. Efter diskussioner med Jan K kunde utredningsmannen också konstatera att det större kuvertet fått en extra tejpremsa i bottenkanten.
478 Enskilda uppslag
Därefter överlämnades kuloma till tekniska roteln för vidarebefordran till SKL i Linköping. Den 29 september 1997 uttalade SKL i — ett sakkunnigutlåtande:
De båda kuloma jämfördes mikroskopiskt sinsemellan, varvid goda överensstämmelser iakttogs beträffande förekommande spårdetaljer. Vid motsvarande jämförelse med de s.k. OP-kuloma iakttogs inga överensstämmelser.
Analysenhetens/GMP-gruppens analys
Redan den 2 oktober 1996 begärde PU biträde kriminalunderav rättelsetjänsten inom Rikspolisstyrelsen med informationsinhämtning och efterföljande analys avseende specifikt angivna delar Sydafrikaav avsnittet. Uppdraget avseende analysen redovisades efter knappt nio månader, den 27 juni 1997, i en tryckt rapport "Mordet på Olof Palme Syd- afrikaavsnittet. Analys delaspekter. Analysen utfördes två krimiav av nalinspektörer vid Analysenheten/GMP-gruppen, bägge har tidigare ingått utredningsmän i Palmegiuppen. Rapporten omfattar 21 sidor. som I rapporten sägs under rubriken Uppdraget att PU begärt biträde med analys av de delar av Sydafrikaavsnittet berör konspiration som en
med koppling till Sydafrikas underrättelse/säkerhetstjänst och där Craig
W utpekats som huvudorganisatör för mordet. Under rubrik samma påpekas att arbetet tagit längre tid än från början trott, vilket berott man dels materialets storlek, dels på att förhören från Sydafrika tagit tid att få utskrivna. Beträffande använd metod sägs i rapporten att kriminalinspektörerna för att få bättre överblick över materialet använt sig ett datoriserat av analysprogram. Programmet förutsatte egentligen att grundmaterialet är värderat vad gäller källornas tillförlitlighet och informationens sakriktighet. Denna värdering hade kriminalinspektörerna fått göra själva i detta fall, vilket försvårat analysen och lett till att den till delar stora hade fått formen hypotetiska av resonemang. Rapporten består av två huvuddelar genomgång inhämtad - en av information och analys berör motivbilden, Craig W en som som tänkbar organisatör samt tillvägagångssättet vid mordet. Analysdelen innehåller också avsnitt motstridiga uppgifter och informationsom flöden, uppgiftslämnarnas tillförlitlighet och Craig W vid tiden för mordet. Rapporten avslutas med sammantagen bedömning och en rekommendationer avseende fortsatta utredningsåtgärder. I rapporten konstateras att fem källor lämnat uppgifter att om en sydafrikansk konspiration, organiserad Craig W, ligger bakom av
Enskilda uppslag 479
mordet Olof Palme. Dessa källor är Svenska Dagbladets källa som alltså inte är identifierad, Eugene de Kock, Peter C, Riian S och Dirk C. Källomas uppgifter återges kort med angivande av från vem uppgifterna härrör. Därefter redogörs kort för de personer som påstås vara inblandade, för företaget Longreach samt för vad som var känt om underrättelse- och säkerhetstjänsterna i Sydafrika. I ett särskilt avsnitt berörs källornas inbördes förhållande och deras relation till Craig W.
I avsnittet tillvägagångssättet för mordet sägs att tidigare ana-
om lyser pekat att mordet inte i första hand verkat vara en professionellt utförd operation, vilket man kanske skulle kunna förvänta sig om Craig W organisatör. Det framhålls att även om man ansluter sig till
var denna bedömning så gör inte det att man helt kan utesluta en sydafrikansk inblandning. Vissa avdelningar inom den sydafrikanska underrättelse- och säkerhetstjänsten, t.ex. CCB Civil Cooperation Bureau inom den militära underrättelsetjänsten hade enligt uppgift anlitat rent kriminella för morduppdrag. Exempel fanns att
personer operatören gått längre än vad som var planerat och man kunde inte bortse ifrån att den sydafrikanska underrättelse- och säkerhetstjänsten skulle kunna ha haft folk i Stockholm vid denna tiden för att bevaka folkriksdagen, vid vilken flera ledande personer inom befrielserörelserna i södra Afrika deltog.
Innehållet summeras under rubriken Sammantagen bedömning
Uppgiftslämnarnas tillförlitlighet går att bedöma och källorna de hän-
visar till är okända eller förnekar kännedom. Informationen är motstridig
och har karaktären av andrahandsuppgifter vilket gör att inte heller sak-
riktigheten kan bedömas. Det framskymtar också motsättningar som gör att
möjligheten av medvetet oriktig information inte helt kan uteslutas. Det
finns således egentligen ingenting som bekräftar påståendena om att
mordet utförts av sydafrikansk underrättelse/säkerhetstjänst med Craig W
som organisatör. Vår uppfattning är trots detta att man i nuläget inte utan
vidare kan avfärda de lämnade uppgifterna. Motivbilden är svår att be-
döma. Attentat utfördes i Europa, även om dessa enligt vad som är känt
riktades mot befrielserörelserna och deras representanter. Tillvägagångs-
sättet utesluter inte sydafrikansk inblandning. Craig W skulle utan tvekan
lämplig organisatör och hans egentliga uppdrag vid tiden för
vara en
mordet är okänt.
Rapporten avslutas med att PU rekommenderas att inhämta mer detaljkunskap andra attentat i Europa, bl.a. om mordet Dulcie Septem-
om ber. Vidare rekommenderas PU att koncentrera sig förhållandena strax före och vid mordet avseende de olika underrättelse- och säkerhetstjänsterna, deras organisation, uppgifter och inbördes förhållande samt Craig Wzs uppdrag för militära underrättelsetjänsten och eventuell
480 Enskilda uppslag
koppling till CCB. Slutligen listades ett tiotal personer, bland andra Riian S och Philip Powell, som inte var förhörda men kunde tänkas ha information att lämna.
Av rekommendationerna ovan har PU, såvitt vi kunnat se, endast följt upp mordet på Dulcie September. Uppföljningen har möjligen skett som ett resultat av utredningen mot N, då denne innehade
en mängd vapen av olika kalibrar. Frågan som PU ställde till Interpol i Frankrike i maj 1997 gällde närmast vilket vapen och vilken ammunition som använts vid mordet. I juni 1997 svarade Interpol i Frankrike att Dulcie September skjutits med kulor kaliber 22
av - 1ongrifle och att mordvapnet troligen var en Ruger MK 1 med ljuddämpare. Sedan tidigare, november 1996, visste PU att Dulcie September, som var ANC-representant i Paris, mördats på sitt kontor av en okänd gärningsman som skjutit fem skott mot henne.
UDts material
Den 28 januari 1997 upprättade departementsrådet Ingrid Herzog på UD-IR, en promemoria som expedierats inom UD. Promemorian, som ger en sammanfattning av Sydafrika-spåret har följande lydelse:
Sydafrika-spåret i mordet på Olof Palme
Den 26 september 1996 inrapporterade ambassaden i Kapstaden att det i
den pågående rättegången mot f.d. polisbefälet, överste Eugene de Kock
förekommit uppgifter om samband mellan den forna sydafrikanska säker-
hetstjänsten och mordet Olof Palme. Vid rättegången sade de Kock att
han lämnat uppgifter till den sydafrikanska riksåklagaren och att en
Operation Longreach" under ledning av spionen Craig W, varit inblandad i mordet den svenska statsministern. De Kocks uttalande uppmärksammades i media i såväl Sydafrika som i Sverige. Efter diverse kontakter
underhand olika nivåer mellan UD, svenska ambassaden och syd-
afrikanska myndigheter överlämnade Sverige den 7 oktober en framställan
om inbördes rättshjälp till Sydafrika. Framställningen gick ut att två
personer från Palme-utredningen, chefsåklagare Jan Danielsson och polis-
kommissarie Hans Ölvebro, skulle få tillfälle att hos behöriga myndigheter
i Sydafrika inhämta information och förhöra personer som kunde vara av
intresse för den svenska brottsutredningen. Förutsättningen
för förhören var
att de skedde frivillig basis.
Utredama fick under sin fyra veckor långa vistelse i Sydafrika den 9/10-
7/11 träffa ett stort antal personer som skulle kunna tänkas ha informa-
tioner av värde för att lösa mordet Olof Palme. Från Sydafrikansk sida
ställde man upp mycket hög nivå för att bistå utredarna. Utredama togs
bl.a. emot av justitieministem Dullah Omar och ministern för säker-
hetsfrågor, Sydney Mufamadi vid ett par tillfällen. Justitieministem Omar
Enskilda uppslag 481
uppgav härvid bl.a. att utredarnas besök i Sydafrika varit till glädje och av värde även för Sydafrika. Det kan också nämnas att förundersökningsledaren Solveig Riberdahl, RÅ, fick tillfälle träffa vicepresident
att Thabo Mbeki när denne var besök i Stockholm den 13 november. Utredarna kunde vid sitt besök i Sydafrika bl.a. förhöra Eugene de Kock, Craig W och Anthony W, som av den avhoppade säkerhetsagenten Dirk C utpekats som Palmes mördare. Eftersom Craig W vid tillfället hölls fängslad i Angola grund av vad som uppgavs vara viseringsproblem hölls förhöret med honom i Angola. Craig W:s advokat har därefter i en skrivelse till statsminister Göran Persson framfört kritik mot åklagare och polis i deras handläggning av förundersökningen av mordet Olof Palme. Utredama anklagas bl.a. för att flagrantly breaching all principles of law. I skrivelsen antyder advokaten bl.a. att Sverige utövat påtryckningar Angola för att man skulle hålla Craig W fängslad så att utredarna kunde förhöra honom. En språkregel som utarbetats inför ev. pressfrågor med anledning av anklagelserna bifogas. Skrivelsen har överlämnats till Justitiekanslern för handläggning. JK har bett Riksåklagaren att yttra sig i ärendet. JK har ännu inte avslutat handläggningen av ärendet. UD har den 28 januari fått en informell avrapportering av chefsåklagare Jan Danielsson om utredarnas besök i Sydafrika. Från detta samtal kan noteras att sydafrikansk säkerhetspolis och vanlig polis bistått utredarna med öppna dörrar. Däremot hade man inte fått någon kontakt med den militära underrättelsetjänsten. Detta kan möjligen bero att ANC inte har något egentligt inflytande över denna. Underrättelsetjänsten värvade Craig W från Säkerhetspolisen fr.o.m. början av år 1986. Det var vid denna tidpunkt Operation Longreach startade. Fr.o.m. 1987 var Craig W säkerhetspolitisk rådgivare president Botha. Det kan också nämnas att försvarsministern, som egentligen skulle ha deltagit i ett möte mellan utredarna och justitieminister Omar, i sista stund meddelade att han inte kunde vara med. Det material som inhämtats i Sydafrika analyseras nu av polisutredningen. Utredarna har antytt att det möjligen kan bli aktuellt med ytterligare en resa till Sydafrika. Skälet till det är bl.a. att man inte fick tillfälle att förhöra en
antas sitta inne med viktig information i ärendet. Det kan också person som bli aktuellt att bl.a. höra en svensk, W, som bor den turkiska delen av Cypern, och som av sydafrikanska agenter i de s.k. dödspatrullema pekats ut som Palmes mördare. Wzs namn var aktuellt redan tidigare under utredningen. Någon definitiv slutsats om huruvida Sydafrika-spåret kan leda till en lösning av mordet Olof Palme går inte att dra detta stadium. En fråga som ännu inte kunnat utredas närmare är t.ex., som nämnts ovan, den militära underrättelsetjänstens roll i sammanhanget.
482 Enskilda uppslag
5.3 Avsnitt HC Iran/Irak
-
Allmänt Uppslag som något sätt anknyter till Iran eller Irak har i PUmaterialet samlats under ett särskilt avsnitt benämnt Iran/Irak HC. Avsnittet är ett underavsnitt till "Politiska motiv" H.
Avsnittet består huvudsakligen av uppslag innehållande tips och teorier om att Iran/Irak, någon till dessa länder knuten organisation, annan sammanslutning eller enskild person ligger bakom mordet Olof Palme. Det innehåller ca 100 uppslag. Av dessa inkom omkring 25 redan första månaden efter mordet. Fram till den 31 december 1988 hade knappt 80 uppslag kommit in och därefter, så långt vår granskning sträckt sig, således drygt 20.
Generellt gäller att de tips kom in första månaden oftast inne-
som håller mer konkret information om misstänkta gärningsmän. Därefter synes uppgifterna i tipsen successivt ha kommit att bli abstrakta och mer motivinriktade. Helt hypotetiska uppslag om vilka som ligger bakom mordet eller om motivet för mordet har blivit vanligare, liksom sådant som inte är möjliga att utreda. Som exempel på helt hypotetiska tips kan nämnas en person som i januari 1993, utan att kunna precisera vad han grundade det på, uppgav sig tro att Amal-milisen skulle ligga bakom mordet. Som exempel tips som inte är möjliga att utreda kan nämnas ett brev till PU från december 1987, där en anonym uppgiftslämnare påstod att en inte namngiven iransk Khomeynitrogen student fick order om att mörda Olof Palme.
Av uppslagen i avsnittet är ett tiotal helt utan verklighetsanknytning eller annars inte värda att ta på allvar. Ett sådant uppslag innehåller t.ex. ett brev från att han fått uppenbarelse
en man, som uppger en av innebörd att han med hjälp av 1986 års telefonkatalog över Bagdad skulle kunna peka ut Olof Palmes mördare. Ett annat utgörs av ett tips som inkommit från några personer som lekt anden i glaset, varvid de fått kontakt med "andra sidan och så sätt erhållit information
om mordet.
Åtminstone fem uppslag innehåller tips påstås
om personer som uppvisa likheter med den s.k. fantombilden. Flera av uppslagen i vart
fall sju är sådana att uppgiftslämnaren kan misstänkas vilja komma i
åtnjutande av någon förmån såsom ersättning för lämnade uppgifter, t.ex. politisk asyl, inresetillstånd till Sverige eller ekonomisk ersättning se uppslagen "Mr A " och Salah A. Några uppslag åtminstone fem
— — har handlagts över en längre tid. Ett par tre uppslag utgör rena in-
fonnationsuppslag, dvs. de innehåller inte några tips om gärningsmän, anstiftare eller motiv.
Enskilda uppslag 483
Inte något avsnittets uppslag är omfattande än att det av mer innehåller ett 20-tal underuppslag. Under det första utredningsåret utreddes i stort sett samtliga uppslag i avsnittet helt eller delvis av säkerhetspolisen. Efter det att Hans Ölvebro tillträdde spaningschef i 1988 har Säkerhetspolisen som mars anlitats för vissa avgränsade utredningsåtgärder. Framställningen i det följande inriktas liksom redovisningen av övriga enskilda uppslag de första tipsen, de största uppslagen och de uppslag som vi i övrigt bedömt vara av visst intresse.
De första tipsen Redan dagen efter mordet inkom det första tipset med anknytning till "Iran/Irak". Polisen i Köpenhamn meddelade troligen att en man iranier besökt Folketingsbiblioteket för att låna en bilderbok över - Folketinget. Denna fanns inte inne, men skulle sändas till mannen under ett visst en postlådeadress i Spånga. Samma man skulle namn enligt uppgift senare ha kommit till Limhamn, där han skulle ha sagt polisen "kolla svensk polis och Palme. Ärendet utreddes säkeratt av hetspolisen, i odaterad promemoria konstaterade att det trots som en kontroll med polisen i Köpenhamn och Limhamn inte gått att identifiera mannen. Följande dag, den 2 1986, skrev en uppgiftslämnare ett brev mars till polisöverintendenten Sune Sandström och anmälde en iakttagelse, han gjort den 28 februari efter kl. 16.00. Uppgiftslämnaren hade som passerat Sergels torg, där det pågick en demonstration mot kriget mellan Iran och Irak. Han hade särskilt lagt märke till tre män som stod lite vid sidan. En av männen hade varit i 25-35-årsåldern och haft mustasch. De två andra männen hade varit betydligt yngre. I en promemoria, daterad den 25 april 1986, konstaterade Säkerhetspolisen att det inte gått att identifiera männen, men att demonstrationen haft ett 75-tal deltagare och att allt gått lugnt till. Den 3 mars hörde en annan uppgiftslämnare av sig till polisen. Han hade under eftermiddagen den 28 februari iakttagit en man, som han bedömt vara iranier eller irakier, Riksgatan mellan riksdagshusen. Personen hade varit 35-40 år och burit en brun överrock. Han hade verkat påverkad av något, varit aggressiv och minst tre gånger ropat Olof Palmes Säkerhetspolisen uttalade i en promemoria att tipset namn. inte varit bearbetningsbart. Samma dag, den 3 mars, inkom ett anonymt tips till Södertäljepolisen Josef H boende i Södertälje. Denne var enligt om en man - uppgiftslämnaren innehavare en pistol och åkte omkring i en vit av
484 Enskilda uppslag
porsche. Ett par dagar senare kontaktade Säkerhetspolisen i Helsingborg PU och uppgav att den iranske medborgaren Josef H försökt lämna landet via Helsingborg/I-Ielsingör tidigt morgonen den 4 mars. Eftersom Josef H saknade pass hade han förvägrats utresa. Enligt Säkerhetspolisen i Helsingborg var Josef H medlem i assyrisk före-
en ning och känd för att syssla med vapen- och ammunitionsaffärer samt med narkotikahandel. Josef H var tidigare dömd för bl.a. misshandel. Den 6 mars inkom ytterligare ett tips Josef H från
om en man som tidigare bott tillsammans med den kvinna Josef H till-
som nu var sammans med. Mannen uppgav att Josef H hade revolver hemma
en och att han arbetade på irakiska ambassaden. Den l7 följdes
mars uppgifterna från Säkerhetspolisen i Helsingborg Den 21
upp. mars meddelade Södertäljepolisen i ett brev till PU att man grund
av misstanke om olaga vapeninnehav dag gjort husrannsakan i
samma Josef Hzs bostad, varvid man funnit en ollonpistol av Smith Wessontyp och en stilett. Förhör med Josef H hade också hållits. I
en promemoria, daterad den 23 april 1986, konstaterade Säkerhetspolisen att Josef H inte längre var aktuell i utredningen.
Den 3 mars kom också ett tips om ett eventuellt motiv för mordet. En kvinna som arbetade vid Swede Health AB ett företag som
— sysslade med export av sjukvårdstjänster telefon att
- uppgav per Karolinska sjukhuset tidigare behandlat iranska patienter. Klinikchefen hade vänt sig till Olof Palme, eftersom de iranska myndigheterna försökt utnyttja patienterna som PR för sin sak i det heliga kriget. Uppgiftslämnaren misstänkte att Olof Palme därigenom hamnat i onåd hos iranska myndigheter. I en av Säkerhetspolisen upprättad promemoria, daterad ett halvår den ll september 1986, redogjorde säker-
senare, hetspolisen för ytterligare förhör med uppgiftslämnaren och konstaterade att tipset inte lett till någonting.
Den 4 mars inkom ett tips som ledde till en tvångsmedelsåtgärd. Posten Bandhagen 1 kontaktade denna dag PU och meddelade
att en man, som under förmiddagen kommit in och postat ett brev, överensstämde med det utlarmade signalementet gärningsmannen. Han var ca 180 cm lång, hade kraftig kroppsbyggnad, bar en halvlång mörkblå jacka och skinnmössa med öronlappar. Mannen hade skickat ett flygpostbrev per express till en adress i Frankrike. Som avsändare
angavs Iranska Nationella Motståndsrörelsen och adress i Tullinge. Ärendet
en föredrogs samma dag för chefsåklagaren K.G. Svensson, som beslöt att brevet skulle tas i beslag och undersökas. Så skedde, brevet öppnades och en kopia av det skickades för översättning till svenska. Den 5
mars hävdes beslaget, brevet förslöts nytt och återsändes till postanstalten. I en promemoria daterad den 9 juni 1986 redogör Säkerhetspolisen för
Enskilda uppslag 485
ärendet. Av promemorian framgår bedömningen att brevskrivaren inget sätt varit delaktig i mordet på Olof Palme.
Tips i anledning den s.k. fantombilden. Efter det att den s.k. fantomav bilden publicerats i massmedierna lämnades flera tips om att personer med iranskt eller irakiskt liknade denna bild. Sådana tips har, ursprung åtminstone delvis, registrerats i avsnittet Iran/Irak och inte i "Tips i samband med publicerade fantom-bilder. Som exempel tips som grundar sig fantombilden och som registrerats i detta avsnitt kan nämnas ett tips som kom in till PU den 8 mars 1986. En kvinna, som arbetade som städerska varuhuset PUB, kontaktade då PU och berättade att en iransk man, som städat varuhuset i tre veckor under mars-april 1985, var lik fantombilden. I en Säkerhetspolisen upprättad promemoria redogörs för den utredning av därefter företogs. Av ett samtal med städledaren PUB hade det som framkommit att mannen hette Mohammed A. Säkerhetspolisen hade därefter inhämtat uppgifter honom. Det visade sig att mannen, som om medborgare i Pakistan, bodde och drev klädaffár Västerlångvar en gatan i Gamla stan. Vid ett förhör med honom den 11 september 1986 han att han varit i Pakistan vid tiden för statsministermordet. uppgav Uppgifterna överensstämde med de stämplar, som fanns i mannens och Säkerhetspolisen konstaterade också att mannen hade helpass, skägg, såväl vid tiden då passfotot togs, som vid förhörstillfället.
Större uppslag
Ayid W. Den 12 1986 lämnades ett tips om en irakisk man, Ayid mars W. Uppgiftslämnaren berättade att Ayid W den 13 februari 1986 hade hyrt bil den biluthyrningsfirma där uppgiftslämnaren arbetade. en Bilen, skulle ha återlämnats den 20 februari, hade lämnats utanför som firman med nycklarna i tändningslåset den 4 mars. Enligt uthyrningskontraktet skulle Ayid W bo Plaza Hotell, med visst angivet Biluthyrningsfirman hade sökt honom där utan resultat. rumsnummer. Samma dag lämnade Helena R, anställd vid Hotell Stockholm Plaza, tips gäst- irakisk medborgare som bott på hotellet vid tiden om en en då Olof Palme mördades. Hotellrummet hade bokats av Iraks ambassad skulle stå för logikostnaden. Övriga kostnader skulle gästen själv som för. Den 4 hade gästen lämnat hotellet utan att göra rätt för svara mars sig. Enligt parkeringsbiljett hade gästen hämtat ut sin bil ur garaget en den 28 februari kl. 23.25. Garaget hade utfart mot David Bagares gata. Under de närmast följande dagarna utreddes detta uppslag. Det visade sig att från hotellets sida redan vecka tidigare, den 4 man en 1986, hade meddelat irakisk medborgare bott hotellet mars PU att en
486 Enskilda uppslag
från den 4 februari till den 4 och att han checkat ut utan att
mars erlägga betalning.
Kopior av Ayid Wzs pass, biluthymingskontraktet, hotellfakturan och parkeringsbiljetten hämtades in av PU. Vidare tillhandahöll hotellet en lista över de telefonsamtal Ayid W ringt. Med hjälp denna
av relativt digra lista togs därefter mottagarabonnentemas och
namn adresser fram.
I en promemoria daterad den 15 mars 1986 konstaterade säkerhetspolisen att Ayid W har vistats i Sverige för att få läkarvård. Han innehar diplomatpass. Enligt uppgift från säker källa har han återvänt till Irak. Enligt samma källa har Ayid W. under sin vistelse i Sverige haft täta kontakter med Iraks ambassa Promemorian avslutas Ingen ytterligare åtgärd RPS/säkerhetspolisen
Härefter har Stockholmspolisen de två följande dagarna, den 16 och 17 mars 1986, hållit ett knappt tiotal förhör med främst hotellpersonal och personer som blivit uppringda av Ayid W. Framför allt kartlades hotellets rutiner beträffande gästs begäran att få ut sin bil från garaget.
Den 17 mars 1986 fick Stockholmspolisen besked att utredning avseende irakiske medb. Ayid W skall överföras i sin helhet till säkerhetspolisen
Uppslaget avslutas med en fyrsidig av Säkerhetspolisen upprättad promemoria, Uppföljning samt sammanställning. Denna promemoria är odaterad men det finns en notering att spaningschefen tagit del 860411. Av promemorian framgår att Ayid W sökt och fått visering till Sverige ambassaden i Bagdad den 15 januari 1986. Viseringen gällde under 45 dagar. Som referens hade Ayid W uppgivit doktor Jan B vid Betaniastiftelsens sjukhus i Stockholm. Vid en kontroll med Jan Bzs sköterska hade denna berättat att Ayid W besökt sjukhuset i början av februari 1986. Ayid W hade skottskada och kulan satt eventuellt
en kvar varför Ayid W remitterades till professor G vid Karolinska sjukhusets neurologiska avdelning. Vid en kontakt med G:s sköterska hade denna uppgivit att Ayid W besökt professor G den 6 februari 1986. Han hade skadats av en kula som gått in genom vänstra kinden, passerat genom skallen och gått ut genom nacken. Eventuellt kunde kulfragment sitta kvar, men någon operation var inte aktuell. Ayid W hade vårdats för samma skottskada i London 1984. I promemorian redogörs också för den utredning som gjorts i övrigt. Det att det
uppges från säker källa hade framkommit att Ayid W vid samtalen till irakiska ambassaden velat få hjälp med att skaffa fram flickor och att Ayid W
så vis fått kontakt med "två prostituerade kvinnor från Malmskillnadsgatan. Slutsatsen som drogs i promemorian var att det inte finns några uppgifter som tydde att Ayid W skulle vara inblandad i mordet Olof Palme. Denna slutsats grundades på
Enskilda uppslag 487
att han kom till Sverige så långt innan mordet att hotellrummet var beställt i irakiska ambassadens namn att han sitt leverne väckt uppmärksamhet hotellet - genom att han haft kontakt med massa olika kvinnor - en att han väckt uppmärksamhet biluthymingsfirman genom att inte betala och lämna tillbaka bilen vid rätt datum att han stannade kvar på hotellet flera dagar efter mordet. - Utredningen alltså ha avslutats i april 1986.6 synes
"Mr A. I slutet november 1987 översände UD en promemoria till av PU. Enligt promemorian hade UD till ambassaden i Abu Dhabi med-
delat följande:
Från ambassaden i Teheran har secundo återgivna m.i.s.o. erhållits. Vi är tacksamma om ni lyssnar de ev. informationer brevskrivaren Mr A kan ha att lämna de tre agenter som uppges ha mördat statsminister Palme. om Några löften uppehållstillstånd etc. kan givetvis inte ges till Mr A. om
I mitten december år 1987 översände UD till PU en ny av samma promemoria, härrörde från ambassaden i Abu Dhabi. Ambassaden som meddelade att hade kontaktats Mr A och avtalat möte med man av honom följande dag. Ambassaden ville ha anvisningar om hur man nu lättast kunde bedöma Mr Ass trovärdighet och ställde frågan om någon förhörsmall fanns att tillgå. Följande dag UD i ännu promemoria att ambassaden i uppgav en Abu Dhabi meddelat att sammanträffat med Mr A, vars riktiga man nu identitet skulle ha visat sig vara överste T från Iran han benämns här dock även fortsättningsvis Mr A. Mr A, enligt egen uppgift sysssom lade med planering, skydd och genomförande av den iranska sjöfarten i Gulfen, hade uppvisat ett iranskt pass. Han var född 1942. Han hade berättat följande. Redan i 1986 hade han anat oråd mars då chefen för Pasdarkåren, Mohsin R, nämnt att en agent från hans hemstad gjort för landet stor insats utomlands. Det visade sig att en agenten till Mr A ingift släkting från Turkiet. Mr A hade därvar en efter, vid fler tillfällen, samtalat med agenten. Denne var obildad, full religiöst patos och hade skrytsamt berättat om hur han mördat Olof av Palme. Agenten 34 år och ca 178 cm lång. Uppdraget att mörda var
6 Spaningsledningen har mot detta invänt att ärendet varit föremål för omregistrering och diverse interna kontrollåtgärder efter denna tid. Vad vi åsyftar, här eljest jämför kapitel 2 Palmeutredningen, Vissa påpekanden, är att som inga åtgärder i själva brottsutredningen förundersökningsregistrerade åtgärder förekommit.
488 Enskilda uppslag
Olof Palme hade lämnats av chefen för Pasdarkårens säkerhetsavdelning. Motivet för mordet var en önskan att sätta stopp för fredsprocessen och Olof Palmes engagemang i denna. Agenten och två andra namngivna personer erhöll före mordet fem månaders träning i Iran och Libanon. Därefter förseddes de tre männen med libanesiska pass. De flög till Tyskland och tog sig till Sverige med färja. I Stockholm bodde de hotell två månader före mordet. Under denna tid hade de täta kontakter med iranska ambassaden bistod med
som upplysningar, transporter och tillhandahöll mordvapnet.
Själva mordet hade enligt Mr A:s uppgifter gått till följande sätt. På mordnatten hade de körts till mordområdet, som hade varit folktomt. När Olof Palme skjutits hade de gått in i ett hus eller grind i
genom en närheten. De hade därifrån kunnat iakttaga hur polis och allmänhet strömmat till. Efter mordet hade de bott kvar på hotellet i vecka.
en Därefter hade de flugit tillbaka till Iran via Tyskland.
Mr A sade sig efter berättelsen vara beredd att lämna ut gärningsmannens namn och adress i Iran samt att vittna i kommande rätte-
en gång under förutsättning att han gavs möjlighet att leva ett fredat liv tillsammans med sina två bam.
Ambassaden i Abu Dhabi kommenterade Mr A:s berättelse med att denne gjort ett samlat och gott intryck. Han var frustrerad revolu-
av tionsgardistemas agerande och verkade centralt placerad. Sammanfattningsvis ansåg ambassaden att överstens styrkte hans
person snarare berättelse än försvagade den.
Samma dag som Mr Azs berättelse kom till PU:s kännedom gjordes slagningar i det hotellregister som upprättats inom PU. Inga av de uppgivna namnen fanns registrerade. PU begärde också att säkerhetspolisen skulle försöka göra en identitetsfastställelse, kontrollera
om aktuella personer rest in i Sverige under angiven tid och hålla eventuella alibiförhör.
Vid jultid 1987 meddelade ambassaden i Abu Dhabi via UD att Mr A ringt från Iran. Han hade påstått att han haft problem med sina kontaktmän. Efter påpekande från ambassaden om att svenska myndigheter behövde mer information i ärendet för att kunna ta ställning till hans begäran om beskydd, uppgav han att han skulle försöka skicka ett fotografi av den ingifta släktingen. Den tjänsteman vid ambassaden som pratat med Mr A noterade i meddelandet att han tyckte pusselbitarna stämde alltför väl och påpekade att Mr A inte hade den karaktäristiska iranska brytningen.
Härefter förekom en del ytliga kontakter mellan Mr A och ambassaden.
I mitten av januari 1988 meddelade ambassaden i Teheran att Mr A:s handlingar, såvitt kunde bedömas, äkta.
var
Enskilda uppslag 489
I mitten februari år informerade Per-Göran Näss PU om av samma att säkerhetspolisens utländska kontakter inte hade några uppgifter om Mr A. En månad i mitten 1988, meddelade säkersenare, av mars hetspolisen att någon identitetsfastställelse inte kunnat ske beträffande de tre eftersom uppgifterna om dem var alltför knapppersonerna, händiga. I slutet maj 1988 meddelade ambassaden i Teheran via UD att av Mr A hört sig telefon. Han kunde av säkerhetsskäl inte besöka av per Teheran, avslöjade under telefonsamtalet namnet gärningsmen mannen och var denne nu bodde. Under förekom någon enstaka kontakt mellan ambassasommaren den i Abu Dhabi och Mr A. Mr A fick bl.a. besked om att de uppgifter han lämnat inte varit tillräckligt utförliga för att Rikspolisstyrelsen skulle kunna ta ställning till frågan att ge honom skydd. om I början september 1988 meddelade ambassaden i Abu Dhabi att av nytt haft besök Mr A. Han hade berättat att han sedan knappt man av två månader tillbaka befunnit sig i Dubai flykt. Han hade gjort ett nervöst, slitet intryck och nytt berättat om mordet. Vissa detaljer i berättelsen hade skilt sig från vad han tidigare uppgivit. Bl.a. skulle den utpekade gärningsmannen ha skjutit Olof Palme när Olof Palme var väg mot en bil. I juli 1989, slutligen, meddelade ambassaden i Abu Dhabi att Mr A hört sig. Han hade erhållit uppehållstillstånd i Dubai och avsåg att av söka visering till Sverige.
Salah A. I slutet februari 1988 tog Salah A kontakt med Kramav forspolisen för att lämna uppgifter om mordet Olof Palme. Han berättade följande. I juni 1986 hade han kommit till Sverige som flykting. Hans asylansökan ännu inte färdigbehandlad. I början av var juni 1986 hade han besökt Aten som turist. Under denna vistelse hade han cafeteria träffat två irakiska medborgare, Ali K och "Nabil". en Dessa hade övertalat Salah A att flytta till deras hotell, Emantena, och de kom att få lägenheterna bredvid varandra. En kväll hade Salah A hoppat över till Alis och Nabils balkong för att skrämmas. I lägenheten fanns då Nabil och okänd Dessa talade arabiska med en man. irakisk brytning. Den okände hade burit större pistol instoppad en innanför byxlinningen. Av samtalet hade framgått att den okände hade något att göra med den irakiska säkerhetstjänsten och att han var ute efter att mörda palestinsk general i Aten. Nabil hade sagt det är lätt, en du behöver bara tillväga sätt som Mohammed gjorde i samma Stockholm med Palme. Salah A hade fått uppfattningen att det hela varit ett skämt dagen därpå hade han läst i tidningen att en men palestinsk general mördats i Aten. Salah A, blivit rädd, hade därsom
490 Enskilda uppslag
efter rest till Sverige i sällskap med Ali K. Före till Sverige avresan hade Salah A erlagt 2000 dollar till Ali K för att han, när de kom till Sverige, skulle få köpa ett tiotal falska Vid ankomsten till Sverige pass. hade emellertid Salah A bestämt sig för att söka politisk asyl i landet. Han hade ångrat affären med Ali K och velat få tillbaka sina pengar. Eftersom Ali K vägrat med på detta hade Salah A kontaktat Arlandapolisen och anmält Ali K för innehav falska Att han av pass. inte då berättat om sammanträffandet i Aten berodde att han fruktade för sitt liv. I början av april 1988 började PU arbeta med detta tips. Man försökte fastställa Ali Kzs identitet och en begäran förundersökningsom åtgärder i Aten skickades till grekiska myndigheter via Interpol. Skrivelsen till de grekiska myndigheterna innehåller, förutom redoen görelse för den berättelse som Salah A lämnat, hemställan vissa en om uppgifter:
a huruvida en palestinsk general blivit mördad i Aten eller annan ort i Grekland i maj/juni 1986 b huruvida någon följande varit gäst på hotel av personer Emantena Salah A Ali K Man med förnamnet Nabil Okänd irakier, medlem av Iraks säkerhetstjänst Person med namnet Mohamed
Därefter inhämtades utdrag ur Salah Azs akt hos Statens invandrarverk. Av akten framgick att Salah A var egyptisk medborgare. Hans ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd avslogs i april 1987. I juni år samma avstyrkte Invandrarverket överklagandet. Ärendet hade kort därefter överlämnats till regeringen, som i september 1987 avslagit Salah Ars överklagande. Även irakiske medborgaren Ali Kzs akt inhämtades. Denne hade enligt uppgifterna i akten inrest i Sverige med förfalskat pass i februari 1984. I september år hade han förklarats samma som flykting och erhållit uppehålls- och arbetstillstånd. Han hade under 1985 suttit fängslad i Bombay, okänt för vilket brott, och hade därefter i januari 1986 varit häktad i Danmark för försök till bedrägeri. I maj 1988 höll PU ett uppföljningsförhör med Salah A. På särskild fråga förnekade Salah A att han konstruerat händelsen i Grekland i syfte att undgå en utvisning till Grekland. Salah A blev mycket upprörd
över frågan.
I början av juni 1988 sammanträffade utredningsman vid PU en med Birgitta i samband med tingsrättsförhandling i Härnösand. en
Enskilda uppslag 491
Förhandlingen gällde ett åtal mot Salah A för olaga hot mot och misshandel Birgitta under en kort tid runt årsskiftet 1987/88 varit av som tillsammans med Salah A. Enligt Birgitta Ö hade Salah A redan första veckan börjat tala äktenskap, vilket hon kopplat ihop med en för om hans del hotande utvisning. Salah A hade inte berättat om någon dramatisk händelse för henne. Spontant uppgav hon att Salah A var "otroligt bra att ljuga. Kort efter samtalet med Birgitta Ö förhördes Salah A nytt. Vid detta förhör han att orsaken till att han åkt till Aten var att han uppgav skulle hjälpa i Upplands-Väsby, Fuad M, med en visumen person ansökan. Fuad M hade förmedlat kontakten med Ali K, som redan befann sig i Aten och hade mött Salah A på flygplatsen. Förhörsprotokollet innehåller följande anteckning av utredningsmännen:
Vi ifrågasätter Salah Azs uppgifter och tror att Salah A lämnat Palmetipset i syfte att undgå utvisning framför allt till Grekland. Innan Palmetipset en ingavs försökte Salah A framtvinga ett äktenskap med Birgitta men förhållandet sprack.
Under och hösten fortsatte därefter utredningen av uppsensommaren slaget. I promemoria daterad i mitten av augusti 1988 spekulerade en utredningsmännen över Uppslagets eventuella anknytning till en av organisationen Abu Nida Promemorian innehåller en sammanfattning och vissa slutsatser angående likheter dras. Utredningsmannen konstaterade att Salah A:s berättelse riktig innebar den att Salah om var A rörde sig i terroristkretsar. Vidare konstaterade han att det i Upplands-Väsby, där Fuad M boende, fanns en Abu Nidal-krets, till var vilken terroristen Mohammed K hörde. Denne befann sig enligt uppgift i Sverige vid tiden för mordet, försvann utomlands strax därefter. men I september förhördes såväl Ali K Fuad M. Fuad M berättade som att han händelse blivit bekant med Salah A under en tågresa. av en Salah A erbjöd Fuad M arbete i Jemen och han reste även till senare Aten för att skaffa visum till Fuad M. Enligt Fuad M visade det sig att Salah A "opålitlig och bedragare. Ali K bekräftade uppgiften var en Fuad M fönnedlat kontakten med Salah A och att de båda träffats i att Aten i juni 1986, då Salah A hade i uppdrag att skaffa visum för Fuad M till Nordjemen. Enligt Ali K det riktigt att de bott hotell var Emantena. Ali K berättade också att Nabi1 var en person som arbetade hotellets diskotek. Nabil ursprungligen från Irak men bodde i var Aten. Nabil enligt Ali K en politiskt omedveten person som var verkade sakna kontakter. Senare under hösten förhördes ytterligare en person i Salah Azs bekantskapskrets. PU erhöll också delvis svar den förfrågan, som
492 Enskilda uppslag
ställts till de grekiska myndigheterna. Det framgick att fyra personer med arabiska namn bott på hotellet. En dessa hette Mohamad T och av var från Syrien. De övriga okända. Vidare erhölls namnet på var en irakier som sades ha arbetat på hotellet under juni 1986. Denne skulle därefter ha flyttat till USA. Den sista handlingen, som registrerats under uppslaget, är en av Säkerhetspolisen i januari 1990 upprättad promemoria. I den konstaterades bl.a. att Salah A bott hotell Emantina under perioden den 8-13 juni 1986. Under perioden den 28 maj-5 juni år hade tre samma personer med namnet Mohamed bott där. Ingen Nabil eller Ali K hade bott på hotellet. I promemorian konstaterades också, att 1986 hade generalen vid PLO, Abu Ghazala, dödats bilbomb i Grekland. av en Attentatet hade dock inte inträffat förrän i oktober 1986.
Iransk-kurdisk kvinna. Den 24 oktober 1988 kontaktade iransken kurdisk kvinna PU. Hon berättade bl.a. följande. Under shahens tid var hon genom sin familj nära knuten till shahens säkerhetstjänst. Efter revolutionen hamnade hon i fängelse där hon tillbringade två år. Hon räddade sitt liv att lovprisa Ayatollah genom Khomeyni. Nio nära anhöriga och släktingar till henne avrättades. Efter frigivningen involverades hon i revolutionsgardistemas styrkor. Hon blev uttagen att verka i den urbana terroristverksamheten, för att utföra mord och andra terrorhandlingar utomlands i den muslimska grupperingen Hizbullah. I denna hade hon verkat i Syrien, Libanon och Libyen. I kvinnans grupp ingick den i Iran mycket kände Mashalla G, vilket på svenska betyder slaktaren eller "charkuteristen" samt dennes bror Hassan, som var en känslokall massmördare. Hassan hade förekommit tidningsbilder i Teheran Times under tiden september l979-januari 1980. En kort tid innan han mördades höll Olof Palme ett tal på Sergels torg. Kvinnan hade vid tillfället ifråga passerat förbi Sergels torg och promenerat Drottninggatan fram Åhléns. Utanför Åhléns hade hon mot lagt märke till tre kvinnor, som pratade hennes hemlands språk. När hon tittade närmare kvinnorna hade hon känt igen dem en av som Hassans fästmö eller hustru. Kvinnan hade blivit mycket rädd. Hon hade aldrig tidigare sett fästmön i Sverige och hon fick uppfattningen att denna känt igen henne. Kvinnan arbetade vid detta tillfälle i närheten. Strax efter händelsen hade det enligt hennes arbetskamrater kommit in en svartmuskig och frågat efter henne. Mannen hade man sökt igenom lokalen, men inte lämnat något meddelande. Kvinnan hade efter denna händelse slutat sitt arbete och bytt bostad på grund av rädsla.
1999:88 Enskilda uppslag 493 SOU
Enligt kvinnan måste Khomeyniregimen ha sänt Hassan till Sverige för livet Olof Palme. Motivet till mordet skulle ha varit att att ta av Olof Palme vapenleveranser till Iran. Kvinnan berättade också stoppat hon kände iransk narkotikalangare, B, hade kontakt med en att en som svensk vapenhandlare. B skulle vid ett tillfälle ha talat om den ökände terroristen Carlos, även kallad Scha.ka1en. Kvinnan påpekade att man inte kunde bortse från möjligheten att Carlos den som mördade var Olof Palme. Kvinnan berättade också att några dagar efter mordet på Olof Palme avled iranier hette Hadi S. Han hade bott i Solna. en som Sannolikt det heroin från B ändade hans liv. Hadi Szs hustru var som hade i samband med dödsfallet betett sig mycket underligt. Hon hade larmat ambulans först två dygn efter dödsfallet. Några dagar efter det att kvinnan lämnat sin berättelse kontaktade PU de kvinnan refererat till. Två makar förhördes. De personer som kvinnan under tre månader, den 21 augusti-21 november uppgav att 1985, hade varit provanställd i deras rörelse. Enligt makarna hade hon emellertid saknat yrkeskunskap, varför hon fått sluta efter det att provanställningen löpt ut. Kvinnan hade enligt makarna känt sig förföljd och verkat allmänt oroad. Hon hade haft fula ärrbildningar kroppen och hade berättat att hon varit utsatt för tortyr. Vidare förhördes tidigare arbetskamrat till kvinnan. Arbetsen kamraten att kvinnan visat tecken psykiska problem. uppgav Kvinnan hade berättat att hon haft stora svårigheter innan hon lyckades lämna Iran. Arbetskamraten mindes särskilt händelse som inträffat i en tiden före den 21 november 1985. Kvinnan hade tillfälligt lämnat arbetsplatsen för att handla mat. När hon korn tillbaka var hon upprörd, skrämd och misstänkte att någon skuggade henne. Hon gömde sig därför Strax efter kom okänd, svartmuskig och ovårdad i pentryt. en i 30-årsåldem in i lokalen. Mannen hade sökt igenom lokalen och man tittat in kontoret. Han sade inget. Händelsen inträffade vid den även tid då kvinnan slutade salongen. Därefter rekvirerade PU ett utdrag ur kvinnans personakt hos Invandrarverket. Av akten framgick det att hennes fader och styvmoder hade avrättats under 1981 grund att fadern tillverkat vapen av kurdgerillan. Under 1978-79 hade kvinnan hjälpt iranier att fly över gränsen till Irak. 1981 hade hon hamnat i fängelse eftersom hon inneoch inte burit slöja. Hon hade betalat borgen och lyckats fly haft vapen i bergen. 1983 hade hon efterlysts för människosmuggling, varför upp hon varit att fly till Irak. Hon hade varit gift med en man, som tvungen varit underrättelseagent under shahens tid. Under revolutionen hade han flytt till Spanien och därefter aldrig avhörts. Kvinnan hade kommit till Sverige kvotflykting från Iran 1984. som
494 Enskilda uppslag
I mitten av november 1988 kontaktade kurator PU och en anonym ville lämna upplysningar kvinna. Kuratom berättade om samma om kvinnans familjeförhållanden. Berättelsen överensstämde med de uppgifter som fanns i Invandrarverkets akt. Enligt kuratom skulle kvinnan ha kämpat så hårt för att släkting kvar i Iran skulle friges en som var från ett fängelse att hon kontaktat iraniem B skulle ha goda relasom tioner till iranska ambassaden i Stockholm. Hon hade överlämnat 40 000 kr till denne för vidare befordran till ambassaden, skulle ha som pengarna som borgen eller muta för att släktingen skulle släppas. B hade emellertid lurat henne, varefter hon hämnats avslöja genom att Bzs narkotikahantering för polisen. Kvinnan hade hotat sätta eld på sig själv. Hon hade enligt kuratom aldrig nämnt något att hon varit om terrorist. I en av Säkerhetspolisen upprättad promemoria, daterad i mitten av november 1988, sägs att kvinnan okänd där. Det konstaterades var att det var fullt möjligt att hon suttit i fängelse för sin familjs anknytning till shahens hemliga polis. Enligt Säkerhetspolisen det dock var tveksamt om hon efter två år i fängelse skulle bli till uttagen terroristutbildning. Därefter redogjorde Säkerhetspolisen för Hizbullahs verksamhet. Det sades att Hizbullah bildades 1979, organiserades men först 1981. Verksamheten kom igång 1982. Vid maktövertagandet uttalade Khomeyni, att personer över 20 år redan förstörda västervar av landet. De som togs ut till Hizbullahs terroristverksamhet i regel var ungdomar under 20 år och studenter studerat utomlands. De första som som utbildades hade i uppgift att värna den islamiska revolutionen i Iran och dessutom att delta i kriget mot Irak. Man utbildade personer från olika länder i Iran och sändes därefter tillbaka från personerna Iran. Sammanfattningsvis ansåg Säkerhetspolisen kvinnans uppgifter tvivelaktiga med hänsyn till kunskapen Hizbullahs uppbyggnad. om Man rekommenderade dock att fler samtal skulle hållas med henne. Därefter hölls ytterligare förhör med kvinnan. Något förstärkte som uppgifterna i förhållande till hennes tidigare berättelse korn dock inte fram. PU kontaktade också Stockholmspolisen, bekräftade som att kvinnan hade avslöjat B, vilket lett till att denne dömts för narkotikabrott och olaga vapeninnehav. Vidare kontaktade PU Solnapolisen och inhämtade utredningen om Hadi S:s död. Uppgifterna stämde inte överens med vad kvinnan hade berättat. Enligt Hadi S:s hustru hade Hadi S kl. 03.00 tagit ca Mogadon, Valium, Persidon och heroin. Hon hade funnit honom död morgonen därpå och tillkallat ambulans före kl. 09.00.
Enskilda uppslag 495
Vissa från granskningssynpunkt illustrativa uppslag
registrerat i två olika uppslag. Den 7 1986 lämnade Samma tips mars advokat ett tips irakisk medborgare, Baher som en anonym om en sades kunna inblandad i mordet. Denne skulle ha kommit till vara Sverige i januari år och då sökt politisk asyl. Efter ett misssamma lyckat avvisningsförsök hade han återkommit till Sverige. Han hade
därvid nationalitet. Ärendet utreddes säkerhetsuppgett en annan - av polisen bl.a. konstaterade att Baher I under tiden för mordet vistats som flyktingförläggning i Skåne. I juni 1986 beslöt Säkerhetspolisen
på en
ad acta-lägga ärendet. Bland uppslagen i detta avsnitt finns ett annat uppslag som med all
sannolikhet bygger ingångstips det just nämnda. Enligt samma som detta uppslag lämnade advokat dag, dvs. den 7 mars en anonym samma tips Baher Denne sades ha sökt politisk asyl i Sverige 1986, ett om en och därvid uppgivit olika nationaliteter, såsom pakistanier och iranier.
Säkerhetspolisen konstaterade i promemoria, daterad i december en - 1988, inte kände till ifrågavarande Samma månad har att man person. det gjorts registerslagning just på Baher en Det alltså röra sig ingångsuppgift, utretts i två synes om en som uppslag, vilket kanske kan ha sin naturliga förklaring i ett stort material. Det är emellertid förvånande att Säkerhetspolisen i det ena
fallet kommit till utredningsresultat i det andra inte. ett men
V. I början december 1987 föreslog en uppgiftslämnare per
Mustafa av
brev PU skulle undersöka Mustafa V, anställd iranska ambassaatt den i Stockholm. I februari 1988 inkom ett nytt brev från samma uppgiftslämnare som meddelade han i tidigare brev felaktigt angivit att Mustafa V arbeatt tade Irans ambassad. Det skulle rätteligen turkiska ambassaden. vara I promemoria upprättad Säkerhetspolisen i mars 1988 konen av någon Mustafa V eller med näraliggande namn inte stateras att person under 1980-talet varit anställd vid Irans ambassad i Stockholm. Där- efter finns ingen ytterligare åtgärd registrerad. Dokumentationen tyder på ett internt kommunikationsproblem.
Ghazi Z. I mitten juni 1988 kontaktade Ghazi Z Norrköpingspolisen av och erkände mordet Olof Palme. Han berättade att han fått upp-
draget iranska ambassaden i Stockholm. Den aktuella kvällen hade av blivit skjutsad till Man hade pekat ut statsministern för han centrum. honom och honom ett Därefter hade han skjutit statsgett vapen. ministern. För uppdraget hade han fått till England och en en resa mindre Vid tiden för mordet bodde han bl.a. hos en summa pengar. kamrat i Tensta, här kallad A. Under tipset finns följande notering:
496 Enskilda uppslag
Uppgiftslämnaren visar tydliga tecken psykiskt sjuk och vid att vara kontroll med avd. 26 psyk.avd. i Norrköping han är intagen uppger man att där men hade försvunnit.
I mitten av september samma år började PU emellertid utreda uppslaget. Efter registerslagning då det framkom Ghazi Z iransk en att var medborgare förhördes han, polisen i Norrköping, i oktober på genom den psykiatriska avdelning han då vistades vid. Ghazi Z sig ha uppgav dåliga nerver och kände sig pressad efter mordet. Han önskade snarast bli skjuten. Han hade inte varit intagen psykiatrisk klinik vid tiden för mordet. Enligt avdelningssköterskan fanns det inget anmärkningsvärt noterat i Ghazi Zzs journal, sträckte sig från april 1986. som Efter förhöret med Ghazi Z samtalade PU i oktober med såväl överläkaren Gunilla L sköterskan båda vid Norrköpings lasarett. som De berättade båda att Ghazi Z mycket sjuk och ville dö. Han var var inte våldsbenägen. Enligt sköterskan hade han erkänt mordet på Olof Palme för att han trodde att han då skulle bli avrättad. PU identifierade också kamraten A och höll ett kort förhör med honom. A berättade att Ghazi Z var mycket sjuk. Ghazi Z hade besökt honom vid två tillfällen, sommaren 1986 och sommaren 1988. I början av november 1988 förhördes Ghazi Z nytt. PU försökte nu fastställa hans vistelseort den 28 februari 1986. Han berättade bl.a. vid detta tillfälle att han sköt Olof Palme med fem skott framifrån, att det var helt folktomt och att han sedan blev upplockad Volvo. av en Därefter förhördes A ytterligare gång i mitten november en av samma år. Enligt A hade Ghazi Z bara besökt honom över dagen vid två tillfällen, troligen i oktober 1986 och i juni 1988. Ytterligare en kamrat till Ghazi Z, Farooqi H, spårades och förhördes. Ghazi Z hade bott hos Farooqi H vid två tillfällen, båda i tiden efter mordet. Enligt Farooqi H hade Ghazi Z aldrig nämnt något om Olof Palme. Han hade däremot varit Englandsresa, vilken han en bekostat att socialbidragen de perioder han vistats genom spara sjukhus. Farooqi H hade i efterhand kontaktat Ghazi Z och frågat nu varför han utgav sig för att Olof Palmes mördare. Ghazi Z hade då vara svarat att han hittat historien för att han ville att polisen skulle skjuta honom. Ett uppslag denna karaktär kan naturligtvis svårbedömt, av vara men i detta fall tyder i vart fall dokumentationen Ghazi Z borde att ha kunnat uteslutas på ett tidigare stadium.
Enskilda uppslag 497
5.4 Avsnitt HD Mellanöstern inkl
-
Israel"
Allmänt
Uppslag PU bedömt ha huvudsaklig anknytning till Mellanöstern som och Israel har i materialet registrerats i det särskilda avsnittet Mellaninkl Israel HD. Avsnittet är ett underavsnitt till Politiska östern motiv H. Avsnittet Mellanöstem inkl Israel" består drygt 90 uppslag. Det av innehåller tips, hypoteser, utredning och annan information om att Israel eller andra länder i Mellanöstern, till detta område knutna organisationer och sammanslutningar eller enskilda personer med urdärifrån, eller annat sätt skulle kunna inblandade i sprung ett vara mordet. Av dessa drygt 90 uppslag tillkom tredjedel redan under en första månaden efter mordet. Efter ett hade hälften av avsnittets uppslag tillkommit. Ytterligare femton uppslag tillkom fram till och ca med 1988. Därefter har bara några få uppslag tillkommit årligen. De tips kom in första månaden innehåller relativt konkret insom formation påstås kunna inblandade i mordet. om personer som vara Därefter liksom i avsnittet Iran/Irak, uppslagen successivt ha synes, blivit abstrakta och motivinriktade. Tips innehållande rena mer mer hypoteser eller vilka kan tänkas ligga bakom mordet har om vem som blivit allt vanligare, liksom andra tips är svåra eller omöjliga att som följa En teori är vanligt förekommande i uppslagen är t.ex. att upp. som israeliska agenter kan ha mördat Olof Palme. Beträffande avsnittets övriga uppslag gäller att ett knappt tiotal tips, helt eller delvis bygger att med ursprung i upptar som personer Mellanöstern och Israel påstås likna någon de s.k. fantombildema. av Fem-sex uppslag är tokuppslag t.ex. uppslaget Tips tillkommer
se
spådom, redovisas nedan. Några uppslag är sådana att upp-
efter som
giftslämnaren kan misstänkas ha kontaktat polisen för att komma i åtnjutande någon form ersättning för sin information, t.ex. ekoav av beskydd. Åtminstone uppslag nomisk ersättning, politisk asyl eller tre innehåller tips mord enligt uppgiftslämnaren liknar statsom som ministermordet. Ett par-tre uppslag innehåller sådant som PU inhämtat i massmedia och sedan utrett. Ett tiotal uppslag har efter lång tid följts
med framför allt registerslagningar och förfrågningar till säkerhets-
upp polisen. I vart fall ett uppslag har efter lång tid lett till mera omfattande utredningsåtgärder Jocop M. Två uppslag innehåller beslut om
se
tvångsmedelsåtgärder.
Avsnittets uppslag är med ett undantag relativt små och har inte föranlett några omfattande utredningsåtgärder från PU:s sida. Det mer
498 Enskilda uppslag
mest omfattande uppslaget innehåller drygt 20 underuppslag Professor Robert FD. Ett par andra innehåller drygt 10 underuppslag. Under första utredningsåret handlades i stort sett samtliga uppslag helt eller delvis vid säkerhetspolisen. Efter det att Hans Ölvebro tillträdde som spaningschef i 1988 har Säkerhetspolisen anlitats för mars vissa avgränsade utredningsuppdrag. I det följande redovisas drygt 20 uppslag relativt utförligt. Först redovisas de första tipsen som lämnades till PU, därefter de största uppslagen och sist vissa uppslag, som vi från granskningssynpunkt bedömt vara av visst intresse.
Tipsen de första dagarna
Telefonsamtal till nyhetsbyrån Reuter. Det första tipset lämnades den l mars 1986 av en reporter vid nyhetsbyrån Reuter. Reportern meddelade att en engelsktalande man med arabisk brytning ringt från New York och sagt att mordet utförts av representanter för Judiska Aktionsgruppen. Motivet för mordet skulle att Olof Palme antijudisk vara var och hade kontakter med Arafat. Beslut mordet skulle ha fattats så om sent som veckan före mordet. Ärendet, utreddes säkerhetssom av polisen, följdes upp i slutet av april 1986 med kontakt med en ny reportern. Denne uppgav då att han fått intryck att av mannen var en galning. Mannen hade nämnt US Defence League, skulle - som vara extrem högerorganisation för judar i USA. Ärendet lades ad den en acta 5 maj 1986, efter att Säkerhetspolisen kontrollerat och konstaterat att de inte hade någon information Judiska Aktionsgruppen. om Män på kafeteria i Malmö. Det andra tipset lämnades dag, den samma 1 mars 1986, sent på kvällen av en kvinna i Malmö. Kvinnan berättade att hon vid tre tillfällen, den 20, 21 och 28 februari, runt kl. 16.00 druckit kaffe på en kafeteria i Malmö. Samtliga gånger hade hon suttit bredvid två araber som bara pratat arabiska. De hade vid alla tre tillfallena nämnt Abu Nidal. Den 28 februari hade de också nämnt Olof Palme. Vid detta tillfälle hade båda rest sig hastigt kl. 16.25 och lämnat kafeterian bärande på varsin resväska. Kvinnan lämnade signalement på männen. Under samma uppslag finns en tidningsartikel från Hufvudstadsbladet den 13 januari 1986 och två andra tips registrerade. Tidningsartikeln handlar om att Libyens ledare skulle ha beordrat palestinska terrorister att mörda Västtysklands utrikesminister. Ett tipsen lämnaav des av en journalist Aftonbladet. Journalisten att han natten uppgav till måndagen den 3 1986 hade blivit uppringd invandrad mars av en polack, som dålig engelska hade talat om hösten -85 och styrka
1999:88 Enskilda uppslag 499 SOU
17. Polacken hade gjort indirekta antydningar mordet Olof om Palme och refererat till tidigare i Aftonbladet publicerad artikel en "Verk Abu Nidal. Det andra tipset lämnades ett par veckor senare av Stefan N, berättade att han av en bekant hört att en man som av som liknade polisens signalement skulle finnas i Uppsala, att denne skulle tillhöra palestinsk Abu Nidal och att mannen skulle göra en grupp bomber i Danmark. I daterad i slutet september 1986, redogjorde
en promemoria, av
Säkerhetspolisen för pågående uppföljning av politiska extrema en organisationer. Säkerhetspolisen konstaterade att det inte inkommit några uppgifter skulle kunna tyda att de i uppslaget omnämnda som organisationerna skulle ha något med mordet Olof Palme att göra.
Nattligt samtal till privatperson. Söndagen den 2 mars 1986 kontaktades PU äldre kvinna. Hon berättade att hon mordnatten kl. 2.15 av en blivit uppringd talade svenska med utländsk brytning. av man som Mannen hade sagt Palme är skjuten av två judiska högerextremister. Palme är död. Därefter hade samtalet brutits. Några dagar den 6 1986, ringdes PU upp av en bekant senare, mars till kvinnan. Vederbörande undrade varför PU inte hört av sig till kvinnan och ifrågasatte att man tagit hennes uppgifter allvar. Säkerhetspolisen upprättad promemoria, daterad i april 1986, l en av konstaterades att det inte gått att identifiera den som ringde, men att inget tydde denne haft med mordet att göra. Säkerhetspolisen att gjorde i promemorian bedömningen att det eventuellt skulle kunna röra sig någon med dålig humor haft för avsikt att ringa till om som kvinnans Sonen riksdagsman och skulle enligt uppgift ha son. var engagerat sig i judiska frågor.
Män frågade Alva Myrdal. Den 2 1986 kontaktade en som efter mars kvinna polisen. Hon berättade att hon arbetade som sjuksköterska Stortorps konvalescenthem och att Alva Myrdal varit hennes patient. dagar innan Alva Myrdal avled, vilket hon hade gjort den 1 Ett par februari 1986, hade sjuksköterskan blivit kallad till expeditionen, där två män frågat Alva Myrdal låg fem och om Olof Palme om rum skulle besöka Alva Myrdal hennes födelsedag den l februari. Hon hade inte lämnat några uppgifter. Männen hade varit utlänningar, ut eventuellt franska araber. Båda hade varit bleka i hyn och de hade inte brutit franska, italienska eller jugoslaviska. Kvinnan lämnade därefter signalement männen. Den beskrevs i 30-35 årsene vara åldem, 175-180 lång, normalt byggd, ha vackra tänder, bruna cm vara ögon och mörkt, vågigt hår. Uppslaget handlades Säkerhetspolisen, den 7 1986 av som mars förhörde sjuksköterskan. Hon då bl.a. att hon reagerat direkt uppgav
500 Enskilda uppslag
den bild fantombilden, som publicerats i massmedierna. Bilden stämde med vissa ändringar väl överens med männen besökt en av som konvalescenthemmet. Den 18 april 1986 förhördes sjuksköterskan Samma dag nytt. upprättade Säkerhetspolisen handling rubricerad Ytterligare framen komna omständigheter". Av denna framgår sjuksköterskan, i att samband med att den första fantombilden publicerades, den 6 1986, mars uppgett att en av männen hade likheter med denna bild. Eftersom vissa detaljer i hennes beskrivning den stämde in på signaleav mannen mentsuppgifter som Norrköpingspolisen erhållit beträffande polisman L se kapitel Uppslag inriktade på enskilda personer beslöts dels att Mercedesbilen som polisman L och Lars L färdades i skulle spärras vid inpassering till Sverige, dels att såväl polismannen Lars L vid som eventuell inpassering skulle hämtas till förhör. Den 7 1986 kl. mars 12.40 meddelade Malmöpolisen att den aktuella personbilen påträffats färjan mellan Köpenhamn och Malmö. Polisman L och Lars L hämtades till förhör kl. 13.10. Efter inledande förhör med polismannen bestämdes att fortsatt förhör skulle hållas den utredningsman, av som handlade ärendet vid Säkerhetspolisen i Stockholm. Samma eftermiddag flög förhörsledaren och sjuksköterskan till Malmö, där polisman L förhördes med början kl. 17.30. Denne han uppgav att under mordkvällen tillsammans med andra besökt motell i personer ett Norrtälje där allmän dans anordnats. Därefter genomfördes spegelen konfrontation med polisman L och sju andra Sjuksköterskan personer. fann inte polismannen identisk med någon besökarna på konav valescenthemmet. Polisman L fick därefter lämna polisstationen. Den 18 april 1986 upprättade också utredningsman vid Stocken holmspolisen, en promemoria i ärendet. I promemorian sägs polisatt man L hörts av Säkerhetspolisen den 7 1986 i Malmö och mars att en konfrontation genomförts. Några dagar senare hölls ett telefonförhör med sjuksköterskan. Hon meddelade då att hon inte hade fler uppgifter att lämna. Slutligen deltog sjuksköterskan i slutet april vid spegelav en konfrontation med Viktor G. Hon kände inte igen honom eller någon av ñgurantema.
Handling överlämnad tyska polisen. Den 2 1986 inkom av mars ett meddelande om att det på ett ankommande flyg fanns handling en som skulle kunna vara av intresse för polisen. Handlingen överlämnades samma dag av en purser, som fått den den tyska polisen i samband av med utresan från Tyskland. Handlingen hade hittats i ficka på en en libanes, som tillsammans med två andra libaneser försökt lämna Tyskland på falska viseringar. Handlingen, innehöll och adresser som namn
Enskilda uppslag 501
i Sverige, hade den tyska polisen satts i samband med mordet på av Olof Palme. Handlingen innehöll på någon kiosk och namn personer,
en cigarraffär.
Fyra år efter mordet och att uppgifterna inkom, under 1990,
genomfördes registerslagningar på privatpersonema. Ingen av dem
förekom i de polisiära registren. Säkerhetspolisen meddelade i november 1990 det på fanns gammal notering att en av personerna en angående kontakt med den polska beskickningen. en
Tips tillkommer spådom. Den 2 1986 inkom ett spanings-
efter mars
uppslag till Malmöpolisen, i vilket uppgiftslämnaren berättade att Olof Palmes mördare flytt till södra Sverige. Mördaren skulle tillhöra en organisation i Mellanöstern, eventuellt Libanon, och vara professionell mördare. Mordet enligt uppgiftslämnaren, planerat sedan länge och var, "hjärnan" bakom dådet skulle jurist från samma område som vara en mördaren. Juristen skulle dock bosatt närmare Stockholm och vara vara gift med kvinna nationalitet. Enligt en anteckning av uppen av samma giftsmottagaren uppgiftslämnaren känd för att tidigare ha lämnat var vederhäftiga uppgifter. Ett dagar sammanträffade polisen med uppgiftslänmaren. par senare Denne då att mördaren troligen befann sig i Helsingborg. uppgav Mördaren skulle den 6 eller 7 eventuellt lämna Sverige och via mars Ystad till Polen. Från Polen skulle han sedan resa vidare till resa Mellanöstern. I promemoria, daterad i 1988, konstaterade säkerhetsen mars polisen uppgiftslämnaren identifierats och att han uppgivit att den att information han lämnat hämtad hans förmåga att spå i kort. var ur
till Sveriges ambassad i Bern. Den 3 mars 1986 med-
Telefonsamtal
delade UD pressattachén vid Sveriges ambassad i Bern fått ett att telefonsamtal från kallat sig Max. Max, som pratat med en person som tysk brytning, hade berättat Olof Palme mördats två personer från att av Abu Nidal, grund att han haft ett alltför öppenhjärtigt samtal med av KGB-vän från SPD angående ubåtsaffären. De två personerna skulle en ha från Spanien till Sverige på turkiska pass, utfärdade av en libysk rest attaché i Paris. De skulle ha erhållit mordvapnet med diplomatpost. Max lämnade två allmänt hållna signalement gärningsmännen och tillade organisationen de tillhörde skulle ha sitt centrum i Sverige, i att började på bokstaven L och nyligen haft en skiden ort som som tävling. Därefter hade Säkerhetspolisen ett telefonkontakter med presspar attachén. Max kunde emellertid inte identifieras och ärendet lades ad
acta den 25 mars 1986.
502 Enskilda uppslag
Tips om man som gjort ett konstigt köp flygbiljett. Den 3 1986
av mars besökte en person som arbetade vid resebyrå PU. Personen berättade
en att han vid tre-fyra tillfällen haft kontakt med arabisk
en man, som presenterat sig som Abdul A. Mannen 35 år, 180 lång, hade
var ca cm mörkt hår, en "typiskt arabisk näsa, bredaxlad och vältränat
var gav ett intryck. Han hade vid det senaste tillfället varit iklädd blå,
en tre fjärdedels lång täckjacka och keps med uppknutna öronlappar. Vid
en
| det första besöket, som skett den ll april 1985, hade | mannen | beställt |
| en enkel öppen flygbiljett sträckan Stockholm | Moskva Beirut. - | - |
Denna flygbiljett utnyttjades aldrig utan byttes i juli ut mot en enkelbiljett till Tunis via Moskva. Några dagar efter attentatet senare, mot North West Orients kontor och judiska i Köpenhamn, synagogan kontaktade uppgiftslämnaren ett uppgivet telefonnummer i mannen Handen. Där svarade en flicka, verkade nervös och rädd. Det enda som hon sagt var Skit i biljetten. Han hade inte fått tala med Abdul A. I slutet av januari 1986 hade Abdul A ringt och frågat efter sin biljett. De hade bestämt att han skulle besöka resebyrån. Abdul A hade gjort detta någon dag efter telefonsamtalet. Han hade då burit beskrivna ovan kläder. Ärendet tilldelades Säkerhetspolisen den 20 april 1986. I en promemoria daterad den 23 februari 1986 bör troligen den 23 maj vara 1986 konstaterade Säkerhetspolisen att Abdul A förekom i deras register grund att han haft viss anknytning till tillav en person hörande PLO. I övrigt inget känt honom och ärendet lades ad var om acta i slutet av maj 1986. Därefter har PU vid okänd tidpunkt handlingarna daterade bör dock ha varit under 1993 gjort en registerslagning och förfrågan till en Säkerhetspolisen angående identifiering Abdul A och denne av om fanns kvar i landet. I ett daterat i juni 1993 identifierade Säkersvar hetspolisen Abdul A. Denne Statslös palestinier och hans var namn hade förekommit på handlingar tillhörande palestinier 1982 en Som försökt ta sig in i Sverige på falska handlingar. Enligt Säkerhetspolisen var det oklart om Abdul A vistades i Sverige. I juli 1993 gjorde PU en ny registerslagning. Inget anmärkningsvärt framkom.
Hypotes från oflicerare vid Södermanlands regemente. Den 3 mars 1986 kom ett brev in till PU från officerare vid Södermanlands regemente. De framförde att Libyens president Kadaffi hotat Statsmän och att libyska terrorister verkat på olika platser i världen. Enligt officerarna fanns det säkraste och helt oantastliga Skyddet för attentatsmän en ambassad. Man framhöll att Libyska Folksocialistiska Folkkontoret låg vid Valhallavägen och bifogade en karta med flyktväg Tunnelen Valhallavägen utritad. gatan -
1999:88 Enskilda uppslag 503 SOU
I odaterad handling upprättad Säkerhetspolisen sades att det en av inte fanns något talade för att Libyen skulle vara involverad i som attentatet. Ärendet lades ad acta den 23 april 1986.
Tips i anledning av den första fantombilden
I samband med den första fantombilden publicerades den 6 mars att 1986, kom flera tips in till PU att personer med anknytning till om Mellanöstern uppvisade likheter med den publicerade bilden. I det följande redovisas ett sådana uppslag. Ett av dem, det senare, är par tillika ett av de större uppslagen i avsnittet.
Palestinier på Monte Carlo. Natten till den 7 mars 1986 restaurang uppsökte Bengt L polisen i anledning den publicerade bilden den av eventuella gärningsmannen. Bengt L berättade att han efter attentaten flygplatserna i Rom och Wien besökt restaurang Monte Carlo i
på
Stockholm. Han hade där kommit att sitta bredvid två palestinier som försvarat och anklagat Sverige för att arbeta mot den attentaten palestinska saken. Enligt palestiniema tillhörde Sverige ett system som skulle bekämpas. En männen hade varit lik den nu publicerade av bilden. Mannens kamrat hade kallats Ami. I handling daterad den 18 1986 konstaterade Stockholmsen mars polisen Amis identitet inte gått att fastställa inre spaning. I att genom Säkerhetspolisen den ll april 1986 daterad handling sägs att Ami en av inte förekom i deras register samt att namnet i fråga är mycket vanligt
bland palestinier.
Palestinier efterlyst för mord i Madrid. Den 6 1986 kontaktade mars journalisten Tommy M PU. Han hade tyckt sig likheter mellan den se framställda bilden Olof Palmes baneman och ett foto i Köpenhamnstidningen BT:s kvällsupplaga den 22 februari år. Fotot i tidsamma ningen föreställde efterlyst palestinier Hisham K. Denne person och en James G, hade internationellt efterlysts misstänkta för en annan man, mord två israeler i Spanien. Ett dagar kontaktade Agneta S vid Solnapolisen PU. Hon par senare berättade hon kände pressfotograf, befann sig utomlands och att en som ville Pressfotografen hade kontaktat henne och som vara anonym. meddelat trolig gärningsman Hisham K, vars medbrottsling att var James G häktad i Danmark för att ha utfört våldsdåd i Barcelona. satt De två männen tillhörde, enligt pressfotografen, Force 17 och hade skjutit ned två män med revolvrar Smith Wesson .357 Magnum. Hisham K skulle ha befunnit sig i Stockholm vid tidpunkten för stats-
ministermordet.
504 Enskilda uppslag
Säkerhetspolisen, som handlade ärendet, konstaterade i handling en daterad den 16 1986, att Hisham K känd och han förmodmars var att ligen arbetade under Abu-Jihad inom Al Fatah. I odaterad handling en finns ytterligare information om Hisham K. Han israelisk uppges vara medborgare ansluten till Al Fatah och tillsammans med gambiem James G vara misstänkt för att ha mördat två matroser i lägenhet i en Barcelona. James G hade gripits i Köpenhamn i mitten februari. av Hisham K vistades okänd ort. Av en handling daterad den 24 1986 framgår att spaningsroteln mars vid Stockholmspolisen kontaktat Säkerhetspolisen, eftersom uppslaget berörde person från Mellanöstern. Från Säkerhetspolisen erhölls besked om att Säkerhetspolisen utrett uppslaget och dag sänt att man samma en total redovisning av ärendet till Stockholmspolisens våldsrotel. Den 2 april 1986 höll Säkerhetspolisen ett uppföljningsförhör med Agneta som bl.a. berättade att hon erhållit uppgift Hisham K om att var israel, född i Haifa och räknades palestinier. som I en handling daterad den 18 april 1986 finns anteckning en av
Säkerhetspolisen att spaningsledningen ställt fråga angående
en en gambier som gripits i Köpenhamn misstänkt för att ha mördat två israeliska matroser i Barcelona. I handling finns anteckning samma en om att James G gripits i Köpenhamn den 17 februari 1986. I slutet av april 1986 redovisade Säkerhetspolisen uppföljning en av ärendet. I denna redovisning påpekade Säkerhetspolisen att Tommy M:s uppgift, att Hisham K skulle ha befunnit sig i Sverige vid tidpunkten för Statsministermordet, inte riktig. Enligt Säkerhetspolisen fanns var inga indikationer att Hisham K rest in i Sverige. Så sent i januari 1995 gjorde PU registerslagning Hisham som en K.
De två största uppslagen
Professor Robert H. I början av januari 1990 översände Sveriges ambassad i Washington via UD promemoria till PU. En Robert H en hade nyårsafton uppsökt ambassaden och berättat att han nyligen i New York Times sett ett foto av Abo dömts till livstids fängelse som i Uppsala. Robert H hade varit övertygad att Abo T identisk om var med en person han träffat på restaurang Bolaget i Stockholm sommaren 1985 och att denne eventuellt Olof Palmes baneman, eftersom han var stämde med beskrivningen av en starkt haltande man. Sommaren 1985 hade Robert H befunnit sig i Stockholm för ett forskningsprojekt efter inbjudan från SIPRI. Han hade bott i en lägenhet Döbelnsgatan och ofta besökt restaurang Bolaget. Vid ett
Enskilda uppslag 505
tillfälle i augusti 1985 hade han kommit att samtala med en ung svensk kvinna och marockan. Marockanen hade berättat en egendomlig en historia tydde att han hade kontakter i USA:s armé. Robert H som hade fäst sig vid skrämmande, ondskefulla ansikte och krafmannens tiga muskulära kropp. Mannen hade haft käpp och haltat kraftigt. Efter restaurangbesöket hade Robert H och mannen diskuterat vem som skulle följa kvinnan hem. Då taxi kommit förbi hade marockanen en hastigt dragit in flickan i bilen och de hade farit därifrån. Det sista Robert H sett dem båda kvinnans skrämda blick. Robert H hade av var därefter besökt Stockholm vid flera tillfällen. Han hade kommit att intressera sig för mordet Olof Palme och hade under ambassadbesöket spekulerat över de olika mordteorierna. Robert H hade gjort ett något nervöst intryck. Ett veckor senare meddelade ambassaden i Washington att par Robert H hade återkommit telefon och frågat om någon från per Stockholm avhörts. Han hade också berättat att han nu vänt sig till FBI som ingenting begriper i saken". Robert H hade varit övertygad om att hans instinkt den rätta och att han hade en väsentlig pusselbit när var det gällde att lösa mordet. Han hade uttryckt att han var rädd för att någon skulle snuva honom på belöningen. I början februari 1990 kontaktade Connie W PU. Hon hade haft av ett samtal med professor Robert H vid Pennsylvania State University. Robert H hade berättat intressanta uppgifter den i Uppsala missom tänkte och dömde terroristen Abo T. Connie W lämnade telefonnummer till Robert H i USA. I mitten februari 1990 fick PU information från USA:s ambassad av i London, via Interpol. I början januari samma år hade en hemlig av källa anställd universitetet i Pennsylvania kontaktat FBI. Källan hade haft information han trodde var av betydelse för utredningen som mordet Olof Palme. Källan professor i ett humanistiskt ämne av var och expert Mellanöstem-affärer. Han hade de senaste åren intresserat sig för mordet. Under 1989 hade han läst i New York Times om undersökningarna Lockerbie-katastrofen och att Abo T misstänktes av för inblandning. Källan trodde att det möjligt att denne Abo T var också mördat Olof Palme. Källan hade därefter berättat om en händelse restaurang i Stockholm sommaren 1985. Det sägs inte i en uppslaget, det ligger naturligtvis nära till hands att källan var men identisk med Robert H. I slutet februari 1990 fick Robert H per telefon för första gången av direktkontakt med utredningsman vid PU. Robert H berättade om en händelsen i augusti 1985 och om fotot av Abo T i New York Times. I slutet 1990 kontaktade Robert H på nytt PU per telefon. av mars Han hade förevisats några nytagna foton av Abo T och de över-
506 Enskilda uppslag
ensstämde inte med det i New York Times publicerade fotot. Enligt
en artikel i New York Times om Lockerbie-katastrofen skulle Abo T ha kommit till Sverige falskt marockanskt pass. Robert H trodde att tidigare publicerade bilder kom från det passfoto Abo T använt sig
av när han tagit sig in i Sverige. Han påpekade att han inte trodde att fotot i det passet föreställde Abo T. Tidigare hade Robert H också fått veta att Abo T var 175-177 cm lång. Mannen Robert H träffat enligt
var Robert H längre, ca 180-185 cm. Robert H sade sig trots det säker
vara
att mannen han mött var samma person som han sett i tidningen i New York.
I början av augusti 1990 skickade Robert H över material foton Abo T och en lista med namn på personalen restaurang Bolaget till
— PU samtidigt som han föreslog vissa utredningsåtgärder.
I augusti 1990 förhörde PU Abo T. Han berättade att hans familj på kvällen den 28 februari 1986 besökts av hustruns bror Mohammed M, dennes hustru Wafa T och ett par andra Gästerna hade stannat
personer. länge. Tidigt morgon därpå skulle han åka till Cypern. Han hade fått skjuts till flygplatsen av Mohammed M men flyget var inställt, varför de återvänt till hemmet. Han hade efter några timmar väckts hustrun
av som berättat om mordet Olof Palme. De hade blivit upprörda. Han avreste samma kväll till Cypern, där han vistats vecka innan han
en besökt släktingar i Egypten. Sedan sin ankomst till Sverige 1983 hade han aldrig varit skadad i något ben. Han hade aldrig besökt restaurang Bolaget, aldrig gått ut med andra kvinnor och han skulle aldrig samtala med amerikaner, som han avskydde.
I början av oktober 1990 förhördes också Mohammed M och Abo Tzs hustru Jamila M. De lämnade båda uppgifter väl stämde
som överens med de Abo T lämnat. Varken Mohammed M eller Jamila M kunde med säkerhet säga vad de gjort kvällen den 28 februari 1986, men båda höll det för troligt att de träffats farniljevis eftersom de brukade göra så inför någon familjemedlems förestående hem till
resa Mellanöstern.
I september 1990 hade Robert H hört av sig nytt och i början av oktober meddelade han att han i november avsåg att besöka Stockholm. Han önskade då ett Sammanträffande med den person handlade
som ärendet angående Abo T. I slutet av november sammanträffade två utredningsmän vid PU med Robert H. Robert H berättade att han försökt få gehör för sina uppifter om Abo T hos olika journalister, CIA, Mossad m.fl. men inte lyckats. Själv var han övertygad att
om mannen han mött i augusti 1985 var Abo T. En av utredningsmännen förklarade då att inga uppgifter framkommit tydde att Abo T haft
som en benskada eller använt käpp. Vidare utredningsmännen att Abo
uppgav Tzs förehavanden hösten 1984 våren 1990 var noggrant kartlagda i
-
Enskilda uppslag 507
den utredning ledde till att Abo T dömdes till livstids fängelse. som Den andre utredningsmannen förklarade att det inte fanns något som tydde gärningsmannen mördade Olof Palme hade en kraftigt att som haltande gång. Det i och för sig riktigt att det förekommit sådana var uppgifter i tidningarna i ett tidigt skede, polisen hade valt att inte men dementera dessa bl.a. eftersom då kunde selektera ut vittnen som man endast gått tidningsuppgifter. Robert H hade därefter inget mer att tillföra att han avsåg att återvända till USA redan samma utan uppgav dag. I februari 1992 besökte professor Robert H nytt en av de utredningsmän han hade träffat 1990. Han berättade att han till hustruns stora förtjusning funderade att ge upp sin undersökning om mordet Olof Palme; hustrun hade börjat tro att han blivit galen. Han hade kommit fram till att Abo T kanske inte var den person som han numera träffat restaurang Bolaget. Robert H berättade därefter att han sista tiden råkat ut för mängd märkliga saker och att han fått en en känsla israelema låg bakom mordet Olof Palme. Han hade vid av att flera tillfällen försökt få kontakt med Mossad. Efter lång tid hade han kontaktats Mossadchef, Amir. Amir var kriminolog vid ett av en universitet i Israel och terroristkonsult. Robert H hade berättat för Amir Abo T och efter tid hade han fått ett vykort som bl.a. bekräftade om en Abo T känd Mossad. Robert H hade också läst en artikel om att var av f.d. Mossadagent, Juval Aviv, utrett Lockerbie-katastrofen en som Pan-Am. Robert H sig känna Ebbe Carlsson ganska väl och att uppgav Ebbe Carlsson kände till Aviv. 1991 hade Robert H tagit kontakt med Aviv och berättat sin historia för denne. Aviv hade talat om för honom Abo T den han träffat i Stockholm och att det var Abo att var man som T Olof Palmes mördare. Enligt Aviv det CIA som låg baksom var var attentatet och det chefen för kontraspionaget som organiserat om var det hela. Han gift med palestinsk kvinna som var kusin till Abo var en T. Det därför rekryterat denne. Motivet skulle ha haft att göra var man med vapenhandel, Iran-Contras etc. Aviv hade visat honom en lista över alla blivit dödade i Iran-Contrasaffären. Förutom Olof Palme som hade bl.a. Carl Algernon och Bernt Carlsson funnits listan. Kontentan Avivs berättelse enligt Robert H, att Olof Palme dödats av av var, CIA på grund ett spionfall. Avivs berättelse hade varit så komav plicerad Robert H inte kunde redovisa den. Robert H hade fått höra att mängd "smörja" Aviv kunde trots det och det faktum att en av men Aviv avslöjats bedragare inte utesluta att det kunde finnas som en sanning i berättelsen. Robert H berättade vidare att han själv över- lämnat ett foto Abo T till Emma Rothschild vid en konferens som av anordnades SIPRI i oktober 1991. Emma Rothschild hade lovat att av hon skulle försöka fotot till Mårten Palme och förmå denne att visa ge
508 Enskilda uppslag
det för Lisbeth Palme. Robert H hade Hans Dahlgren försökt få av bekräftat om Lisbeth Palme sett fotot. Robert H berättade också att han talat med Josef skribent International Tribune i Paris. Josef F hade talat med Bernt Carlsson strax före flygkraschen. Bernt Carlsson skulle då ha berättat att han tre till fem visste var en av personer som vad som hänt Olof Palme. En del av dessa hade dött under personer märkliga omständigheter. Bernt Carlssons systers arbetade, enligt man Robert H, i den spritbutik där han handlade sin whisky. Mannen hade berättat att han och hustrun åkt till Bernt Carlssons lägenhet fem ca dagar efter flygkraschen. Lägenheten hade då varit i total oordning som
om någon eftersökt något.
Robert H hörde därefter av sig till PU vid ytterligare ett tillfällen par under 1992. Vid det första tillfället berättade han att han tillav en fällighet sett en person som liknade på Bolaget gå in på mannen en adress Valhallavägen. På adressen låg Libyens ambassad. Robert H hade gjort egna efterforskningar i saken och trodde att den aktuelle mannen var en viss herr Mellali. Vid det andra tillfället han sig uppgav ha varit i kontakt med William H se avsnitt HA CIA. - I mars 1993 besökte Robert H nytt PU, där han sammanträffade med en ny utredningsman. Robert H lämnade delvis information. ny Protokollet över samtalet omfattar åtta sidor. Under sommaren 1994 kontaktade Robert H åter sin senaste kontakt vid PU angående ett Sammanträffande. Denne utredningsman hade i april 1993 visserligen lämnat PU gick ändå med på ett men sammanträffande under sin semester i Stockholms skärgård. Över sammanträffandet förde utredningsmannen anteckningar omfattande tre sidor. Under tiden augusti 1994 till 1995 skickade Robert H brev och mars andra handlingar till samme utredningsman. Denne har vidarebefordrat detta relativt omfångsrika material till PU och vid tillfällen har ett par han gjort egna översättningar och sammanfattningar materialet av omfattande ett 20-tal sidor. Efter mars 1995 har Robert H inte avhörts.
Palestinsk grupp i Sverige. Avsnittets till omfånget näst största uppslag rör delvis samma omständigheter som uppslaget angående Robert H och dennes uppgifter. Bl.a. omtalas Abo T. Dessutom förekommer Stefan N, jfr uppslaget Män på kafeteria i Malmö. I augusti 1989 kontaktades PU av personal Kronobergshäktet. De hade en intagen man, Stefan N, som ville lämna uppgifter angående statsministennordet. Stefan N berättade att palestinsk i en grupp Sverige låg bakom mordet Olof Palme. Gärningsmannen död. var Han hade varit ombord det flygplan sprängdes över Irland som sommaren 1989. Den som planerat mordet var ledaren för Kali C. gruppen,
Enskilda uppslag 509
Kali C drev restaurang "Flagstaff" i frihamnen. Gruppen bestod av sju namngivna Under oktober gjordes registerslagningar på samt-
personer. liga i uppslaget förekommande personer. Flera av dem var tidigare dömda för våldsbrott och tillgreppsbrott.
I februari 1990 kontaktades PU Stockholmspolisen som då
av handlade en anmälan grov misshandel mellan palestinier. I det
om materialet fanns uttalanden som tydde på att de inblandade männen kunde vara terrorister. Härefter gjorde PU registerslagningar av-
seende de personer som varit inblandade i misshandeln. I samband härmed gjordes också en registerslagning Abo T. Abo T hade under 1989 dömts för medhjälp till mord, försök till mord och allmänfarlig ödeläggelse till livstids fängelse.
I en promemoria, troligen från 1993, redovisas en viss sammanfattande utredning i uppslaget.
Vissa från granskningssynpunkt illustrativa uppslag Jocop M. I april 1986 infördes palestinier, skulle utvisas från
en som Sverige, till polisen. Palestiniem, som kallade sig Jocop M, misstänktes för att uppehålla sig i Sverige under falsk identitet. Enligt handläggaren på utlänningsroteln hade mannen dödat minst 15 personer i Beirut, däribland kvinnor och bam. Han skulle också vara sprängutbildad och uppträda iskallt. Han hade gått i någon form av behandling t.o.m. den 28 februari 1986. När han omhändertogs av polisen hade han en tidningsbild med Olof Palme inringad sig.
I en promemoria daterad i början av september 1986 redogjorde Säkerhetspolisen för handläggningen. I samband med att Jocop M infördes till polisen hade Marita M hört av sig. Marita M kände Jocop M väl. I slutet av augusti 1986 förhördes hon av säkerhetspolisen. Hon trodde att Jocop M fanns kvar i Sverige.
Ett par dagar efter förhöret med Marita M kontaktade en socialsekreterare Säkerhetspolisen och berättade att hon hade Jocop M hos sig. Via tolk uppgav Jocop M att han blivit kallad till ett förhör i april 1986. Han hade då tagits i förvar på grund av ett utvisningsbeslut. Efter åtta-nio dagar hade han släppts. Han hade ringat in Olof Palme en tidningsbild som ett minne av denne. Jocop M uppgav sig vara gift med Antwanet K, som bodde i Spånga. Enligt socialsekreteraren hade regeringen avslagit Jocop M:s ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd den 6 februari 1986. Beslutet hade delgivits Jocop M på morddagen, dvs. den 28 februari. Säkerhetspolisen konstaterade slutligen att det pastorsexpeditionen inte fanns några uppgifter om att Jocop M bodde i
Spånga.
510 Enskilda uppslag
I februari 1996 nästan tio år efter att Jocop M aktualiserades i PU
-
förhördes han nytt av PU. Jocop M drev en livsmedelsaffär i - Spånga. Han berättade att han var från Beirut och att han kom till Sverige som politisk flykting i maj 1985. Han erhöll permanent uppehållstillstånd 1991. I samband med att det i början av hans vistelse i landet uppstod oklarheter hans identitet satt han häktad under åtta-
om nio dagar. Därefter hade han utvisats och transporterats till Berlin, men blev sedermera återförd till Stockholm. Beträffande bilden Olof Palme berättade Jocop M att han, som var konstnärligt lagd, hade sparat denna för att vid ett senare tillfälle kunna göra en teckning av Olof Palme. Om den 28 februari 1986 uppgav Jocop M att han då bodde hemma hos Marita M. De hade varit hemma under kvällen och genom ett telefonsamtal från en väninna till Marita M, fått kännedom om mordet.
I februari 1996 förhördes också Marita M. Hon berättade att hon varit tillsammans med Jocop M från november 1985. Han hade inte varit politiskt aktiv. De befann sig båda i hennes lägenhet i Vällingby under fredagskvällen den 28 februari 1986. Följande dag, tidigt morgonen, hade en väninna ringt och talat om vad som hänt. Anmälan till Radionämnden. I oktober 1987 uppsöktes PU av Agneta S. Hon överlämnade två brev. Det ena var en kopia av en anmälan som hon gjort till Radionämnden i april 1983. I anmälan framför hon synpunkter på den enkelspårighet i nyhetsrapporteringen som har kommit till uttryck i samband med Yassir Arafats Stockholmsbesök" och hon anmärkte särskilt rapporteringen då Olof Palme höll tal i Storkyrkan. Hon skrev bl.a. Vidare kräver undertecknad att ni inom Radionämnden bör granska John R:s yttrande i söndagens Rakt sak från Religionsredaktionen, där han använde formuleringen Olof Palme kunde knappt genomföra sitt tal, därför att judar i den fullsatta Storkyrkan skrek glåpord mot honom och buade’. Det andra brevet var en kopia av Radionänmdens beslut. I beslutet redogör Radionämnden för programledaren John R:s uttalanden och nämnden konstaterar därefter att prograrninslaget inte strider mot radiolagen eller avtalet mellan staten och Sveriges Riksradio. Av en av PU i samband med besöket upprättad anteckning framgår att Agneta S inte verkade psykiskt frisk och att hennes uppgifter inte hade något samband med mordet Olof Palme.
I 1994 har PU låtit göra registerslagning John R.
mars en Besök vid finska ambassaden i Beirut. Den 14 mars 1986 erhöll säkerhetspolisen meddelande om att finska ambassaden i Beirut föregående dag haft besök av en engelsktalande, välklädd och saklig arab". Denne hade uppgivit att han hade brådskande uppgifter att lämna mordet
om
Enskilda uppslag 511
Olof Palme. Mannen, kallade sig Khalil K, var beredd att träffa
som företrädare för mordutredningen i Beirut eller Aman. Den 14 mars 1986 hade mannen nytt besökt ambassaden. Han hade upprepat sitt önskemål och uppgivit att mordet utförts av en statlig säkerhetstjänst.
Uppslaget inkom till PU från Säkerhetspolisen i februari 1991 och är därför först då registrerat. Det innehåller en i april 1991 gjord tjänsteanteckning som lyder "Det finns vid Säpo inga ytterligare uppgifter ang. detta tips. Personen med namn Khalil K finns registrerad. Av detta dras slutsatsen att tipset är uppföljt/OP. Brev från polsk dam. Ett sent uppslag i avsnittet innehåller ett brev som via Sveriges ambassad i Warszawa kom in till PU i mars 1995. Brevet som är skrivet polska översattes av säkerhetspolisen. Avsändare var en anonym kvinna som sade sig bo i en namngiven by i sydvästra Polen. Kvinnan berättade om en fransktalande person med mellanöstemutseende" som i februari 1986 under några dagar bodde hos en grannfamilj. Mannen, som sades eventuellt vara iranier, indier eller algerier hade haft ett förhållande med dottern i grannfamiljen. Grannfrun hade berättat att hon funnit en grovkalibrig revolver gömd i mannens resväska. Mannen hade, enligt grannfrun, förklarat att man bör slå ihjäl olämpliga ledare. I grannfamiljen hade det talats om att mannen skulle resa till Sverige. Två veckor före mordet Olof Palme flyttade han ifrån familjen. När fantombi1den publicerades tyckte sig brevskriverskan känna igen mannen som bott hos grannfamiljen. Först nu vågade hon tillskriva svenska myndigheter om saken. Hon hade väntat på att grannfamiljen själv skulle anmäla saken. Eftersom grannfamiljen hade goda kontakter med polska myndigheter fruktade hon att saken skulle ha tystats ner om hon anmält det hela. Myndigheterna skulle dessutom inte ha kunnat garantera henne något personligt skydd.
Brevskriverskan lämnade namn och adress till grannfamiljen. Hon lämnade dessutom ett ganska detaljerat signalement mannen. På den svenska översättningen finns följande anteckning gjord. Övers. anm. utifrån språket: Brevskriverskan har ett "bildat" språk, med bara några få stavfel. Brevet verkar seri6st, ger inte det så vanliga intrycket av psykisk störning eller ev. "hämndlystnad mot grannarna
Det finns förutom översättningen inga dokumenterade utred-
- -
ningsåtgärder i ärendet.
512 Enskilda uppslag
5.5 Avsnitt HE EAP
- Europeiska Arbetarpartiet
Allmänt Avsnittet "EAP" HE rör tips angående EAP och personer med anknytning till EAP. Avsnittet är ett underavsnitt till Politiska motiv H och består av omkring 160 uppslag.
Redan den 1 mars 1986 kom flera tips in angående att personer med anknytning till EAP kunde vara involverade i mordet Olof Palme. Under årens lopp har ungefär 200 sådana tips kommit in till PU. De flesta tipsen kom in de första veckorna efter mordet.
I avsnittet finns visst bakgrundsmaterial. Det finns femton promemorior upprättade av Säkerhetspolisen som beskriver EAP och dess förgreningar samt fem promemorior angående vissa EAP-medlemmar. Materialet har kompletterats med uppgifter från FBI. De flesta av promemorioma har upprättats 1982 1985. Vidare finns en promemoria
författad av Johan Enegren vid Sveriges generalkonsulat i New York den 6 april 1986 angående Lyndon LaRouche EAP:s grundare och en promemoria författad av Anders Ferm den 6 juni 1986 med titeln Några teorier rörande mordet Olof Palme och information om LaRouche/EAP.
Det finns också tre listor med uppgifter om personer med anknytning till EAP. En av listorna är upprättad av Säkerhetspolisen och består av 78 namn och personnummer.
Beträffande EAP m.m. finns vidare en 1990 upprättad sammanställning avsnitt HÖ. Den redovisas sist i detta avsnitt.
Avsnittet avviker således en del genom att det innehåller viss basutredning.
Bokbordet i Hallunda centrum den 28 februari 1986 Den l 1986 hörde Margareta D och två anonyma uppgiftslämnare
mars av sig till PU och berättade att några personer den 28 februari 1986 hade haft ett bokbord uppställt i Hallunda centrum. Personerna vid bokbordet hade delat ut flygblad och uttalat sig hätskt mot Olof Palme. Senare i mars 1986 hörde ytterligare fyra personer av sig till PU med liknande berättelser. Tips av samma innebörd kom även in senare.
Enligt flera av tipsen sköttes bokbordet av två män. Enligt några tips fanns även en kvinna med vid bokbordet. En tipsare angav att en av männen bröt på finska; en annan berättade att en av männen bröt på amerikansk engelska.
Enskilda uppslag 513
Den 22 april 1986 besökte två polismän Hallunda centrum och talade med personalen i några av butikerna där. Ingen av dem som tillfrågades hade lagt märke till någon demonstration i Hallunda centrum den 28 februari 1986. Vid kontakt med Huddingepolisen fick PU upplysningen att bl.a. Schillerinstitutets kulturella verksamhet" vilken
har anknytning till EAP7 hadc haft tillstånd till demonstrationer i
— Hallunda centrum alla fredagar i februari 1986 kl. 9.00 18.00.
-
Flera personer med EAP-anknytning förhördes angående vem som hade stått vid bokbordet den 28 februari 1986. Även rad andra ut-
en redningsåtgärder vidtogs. Någon klarhet nåddes dock inte.
I en kort promemoria upprättad av Säkerhetspolisen den 2 juli 1986 föreslås att ärendet avskrivs. I promemorian har antecknats följande. Av förhören framgår att det sannolikt är EAP som haft sina bokstånd och namnlistor i Hallunda centrum 860228. Hos polisen i Huddinge finns inga anteckningar om tillstånd till demonstration denna dag. heller finns någon uppgift om något ingripande Uppgiften om att det inte fanns något tillstånd för demonstration den 28 februari 1986 torde dock vara felaktig. Som framgått ovan hade Schillerinstitutets kulturella verksamhet tillstånd för en demonstration den dagen.
Uppslag angående vissa personer med anknytning till EAP Michael E. Den 6 mars 1986 kontaktades Säkerhetspolisen
av en uppgiftslämnare som var kriminalinspektör. Han hade den 6 februari 1986 förhört Michael E angående ett ärende om brott mot skattebrottslagen. Michael E hade då uttalat ett klart hat mot Olof Palme och stor
en oro över att denne snart skulle resa till Sovjetunionen. Michael E var påfallande lik den bild av den misstänkte mördaren som publicerats i tidningarna fantombilden. Den 16 april 1986 förhördes kriminalinspektören varvid denne lämnade något utförligare uppgifter.
Ytterligare fem personer tipsade PU i mars 1986 angående Michael Ezs likhet med fantombilden.
Den 11 april 1986 förhördes Michael E. Han berättade bl.a. följande. På kvällen den 28 februari 1986 var han EAP:s kontor på Nathorstvägen i Stockholm. Omkring kl. 22.00 lämnade han kontoret och åkte troligen med tunnelbana till sin bostad. Han mindes inte
- om han var ensam eller om det fanns andra kvar på kontoret. Om någon
7 I en promemoria upprättad av Säkerhetspolisen den 3 september 1985 anges att Schillerinstitutet är en underorganisation till EAP i Sverige. Vidare anges att institutets målsättning är att stärka västalliansen samt att främja de tyskamerikanska förbindelsema i synnerhet och de västeuropeiska-amerikanska förbindelsema i allmänhet.
514 Enskilda uppslag
annan var kvar, var det troligtvis Ulf S och i så fall kunde han ha fått skjuts till sin bostad i Ulf S:s bil. Han bodde tillsammans med Patrik K som kunde minnas vid vilken tid han kom hem kvällen. Han fick kännedom om mordet först dagen därpå genom att läsa tidningarna.
Vid ett nytt förhör i slutet av maj 1986 ställdes frågor till Michael E angående EAP-demonstrationer vid Olof Palmes besök i New York, USA, i oktober 1984. Han berättade bl.a. att han hade varit med om att ordna en demonstration utanför det hotell där Olof Palme bodde och en annan utanför Anders Ferms bostad.
I januari 1992 utfördes en slagning beträffande Michael E. Ulf Den l mars 1986 berättade en person per telefon att han hade sett Ulf S vid EAP-möten och att denne hade uppträtt hysteriskt och konstigt. Ulf S hade uttalat sig ett sådant sätt att han måste undersökas med anledning av mordet Olof Palme. Uppgiftslämnaren anförde även att det signalement för mördaren som sänts ut stämde med Ulf S utseende. Ytterligare nio tips med liknande innehåll kom in till PU i mars 1986. Enligt ett av dessa tips hade Ulf S i december 1984 sagt att EAP hade planer på att mörda Olof Palme.
Den 21 april 1986 förhördes Ulf Han berättade bl.a. följande. Han anslöt sig till EAP 1973. Han var samtidigt medlem i SSU men uteslöts därifrån efter det att han hade framfört sina idéer om den ekonomiska världsordningen. Han var redaktör för EAP:s tidning "Stoppa knarket och hade varit skribent för tidningen Ny solidaritet. Han hade vid tre tillfällen om vardera ungefär en månad besökt EAP:s Europakontor i Wiesbaden i Västtyskland. Trots Olof Palmes alla fel hade EAP-ledningen aldrig diskuterat något annat än att bekämpa Olof Palme med vanliga politiska medel. Att använda sig av våld skulle bara få motsatt verkan. Däremot var det sannolikt att Sovjetunionen kunde ligga bakom mordet. Den 28 februari 1986 var han tillsammans med sin fru EAP:s kontor till kl. 23.00. De stängde kontoret och åkte hem till bostaden. Michael E fanns kontoret till omkring kl. 21.30. Patrik K var där till kl. 21.00. På särskild fråga svarade han att han personligen inte haft någon kontakt med Viktor G.
I maj 1988 utfördes en slagning beträffande Ulf S. Cliflord G och Kerstin G. Den 1 mars 1986 kom det in ett anonymt tips till PU angående Clifford G. Den som lämnade tipset berättade att Clifford G var en mycket aktiv EAP-medlem som hade uttalat sig väldigt hätskt mot Olof Palme samt att Clifford G:s längd, hårfärg och ålder stämde väl överens med signalementet för mördaren. Senare i mars 1986 kom det in några mera allmänt hållna tips angående Clifford G och hans hustru Kerstin G ordförande i svenska EAP. En biografvaktmästaren Grand, som arbetade biografen under mord-
Enskilda uppslag 515
kvällen, har på annat ställe i utredningen uppgett att han bild på
sett en Kerstin G. Han tyckte att hon var påfallande lik en kvinna som han hade sett på Grand den kvällen.
Kerstin G förhördes i april 1987. Hon berättade bl.a. följande. Hon och hennes man fick en son den 17 januari 1986. Hon medverkade inte vid något bokbord under de sista månaderna av graviditeten och inte heller efter det att sonen föddes. Hon var inte helt säker vad hon hade gjort under dagen den 28 februari 1986 förutom att ta hand sin
om son. Hon kunde ha varit inne på EAP:s kontor någon gång vid kl. 16.00. På kvällen var hon och hennes man hemma och middag. Därefter såg de en konsert med en israelisk dirigent TV. Vid kl. 22.00 23.00 gick de och lade sig. Hon och hennes make hade redan
före mordet bestämt sig för att lämna EAP. De hade varit aktiva i partiet sedan 1974 1975. Hon ansåg det vara uteslutet att någon av de
aktiva EAP-medlemmama skulle ha utfört mordet Olof Palme. Hon hade ingen kännedom om att det skulle ha förekommit någon
vapenutbildning inom EAP eller att EAP-medlemmar skulle ha haft tillgång till vapen. Familjen reste till USA i slutet av april 1986. Hon och hennes make hade sedan dess inte haft någon kontakt med EAP.
I maj 1987 samtalade en utredningsman från PU med Clifford G och Kerstin G i USA. Med vid samtalet var även en FBI-agent. Kerstin G upprepade att hon tillsammans med familjen hade varit hemma under kvällen den 28 februari 1986. Clifford G berättade att han liksom sin hustru hade avvecklat engagemanget i EAP. Han hade tidigare skrivit artiklar i Executive Intelligence Review EIR, en EAP-tidskrift den
om militära utvecklingen i Sovjetunionen och Europa. Han hade även erbjudit kommendörkaptenen Hofsten att skriva artikel i EIR. Denne
en hade emellertid avböjt erbjudandet. I mars 1986 arrangerade han ett möte i Stockholm med bl.a. f.d. Natochefen för Europa, ambassadörer m.fl.
I maj 1988 utfördes också en slagning beträffande Clifford G.
John H. Den 1 mars 1986 kontaktade en anonym person PU per telefon och berättade att han sedan tonårstiden hade känt John H samt att denne var medlem i EAP och vid flera tillfällen hade uttalat sitt hat mot och även hotat Olof Palme. Flera liknande tips kom in till PU i
mars 1986. En del av dem innehöll även uppgifter om att John H lik
var fantombilden.
John H förhördes den 24 mars och den 17 juni 1986. Han berättade bl.a. följande. Han anslöt sig till EAP 1975. Hans fru anslöt sig något senare. Sommaren 1983 begärde de samtidigt utträde ur partiet. När han lämnade sekten blev han och hans familj förföljd. Man körde runt med bilar efter honom och kallade honom för KGB-agent m.m.
516 Enskilda uppslag
Han har sedan bl.a. genom att medverka i artiklar i Svenska Dag-
bladet och andra tidningar offentligt tagit avstånd från EAP.
-
John H berättade att EAP fick goda inkomster genom att sälja trycksaker. Mest vinstgivande var nidbilder av och nidskrifter om Olof Palme. Han träffade LaRouche i Wiesbaden 1983. LaRouche hade många beväpnade vakter. Efter detta besök bestämde han sig för att lämna EAP. Han kunde tänka sig att EAP hade något slags desinformationssyfte, dvs. hade som syfte att sprida förvirring. EAP hade kontakter med Alf E. Denne hade pengar och ett mycket utvecklat hat mot Olof Palme. Han ansåg det vara absurt att tänka sig att EAP skulle vara inblandat i mordet.
Uppslaget angående John H innehåller även en promemoria av den 18 april 1983 upprättad av säkerhetspolisen. J och K. Den 1 mars 1986 kontaktade en uppgiftslämnare PU och lämnade ett tips om EAP och Uppgiftslämnaren berättade att han vid flera tillfällen varit i kontakt med EAP och att han trodde att det var någon från EAP som hade mördat Olof Palme. Vidare uppgav han att han 1980 hade träffat EAP-medlemmen J en färja mellan Trelleborg och Sassnitz och att denne hade uttalat att Palme borde vara död.
I en promemoria upprättad av Säkerhetspolisen den 2 mars 1986
att K, aktiv inom EAP, hade gjort sig skyldig till bedrägerier och anges narkotikabrott samt enligt notering i spaningsregistret var misstänkt
en för ett bombhot mot Socialdemokratiska partiets valvaka i Stockholm natten till den 17 september 1979.
I en Malmöpolisen den 3 1986 upprättad handling beskrevs
av mars J som en fanatisk ledare inom EAP. I samma handling uppgavs att K skulle ha bombhotat Socialdemokratiska partiets lokaler i Stockholm i samband med Valvakan i september 1979. Enligt Malmöpolisen skulle K bo hos J en adress utanför Stockholm.
Den 12 mars 1986 hölls ett förhör med den uppgiftslämnare som sammanträffat med J under en färjetur 1980. Uppgiftslämnaren pekade vid en fotokonfrontation ut bl.a.
Drygt fem år senare, i maj 1991, utfördes en slagning beträffande uppgiftslämnaren. Det framkom bl.a. att han 1981 hade dömts för grovt narkotikabrott. I juni 1991 förhördes uppgiftslämnaren på nytt. Han berättade bl.a. att han aldrig hört några personer inom EAP uttala att de skulle döda Olof Palme men att han ändå tyckte att de uppträdde ett sådant sätt att han hade fog för sina misstankar om att EAP låg bakom mordet.
Hösten 1993 undersökte PU om J bodde kvar den adress som uppgetts 1986. Fastighetsägaren meddelade att J sagt upp sin lägenhet i maj 1993 och sannolikt flyttat till Washington.
Enskilda uppslag 517
I december 1994 genomfördes slagningar på såväl J K. Det
som framgick att K var efterlyst misstänkt för att ha begått brott. Vid en kontakt med ansvarig utredningsman i Helsingborg erhölls uppgift
om att K skulle befinna sig utomlands.
Något förhör med K eller J har inte hållits.
Michael H. Den 6 mars och 2 april 1986 fick polisen i mindre stad
en tips om att Michael H hade sagt att han skulle mörda Olof Palme och att han hade en revolver som man kunde skjuta säkerhetsvästar
genom med och att ammunitionen splittrades i kroppen.
Michael H förhördes den 8 april 1986. Han berättade bl.a. följande. Han var medlem i EAP:s lokala avdelning i staden. Han ansåg att Olof Palme hade sålt Sverige till Sovjetunionen. Före valet 1985 hade han till några vänner sagt att Olof Palme borde mördas. Han hade dock sagt det skämt. Han kunde ha sagt att det gick att skjuta säker-
genom hetsvästar med en viss ammunition. Han hade emellertid aldrig sagt att han hade en revolver. Den 28 februari 1986 kl. 14.00 22.00 arbetade
— han i sin fars gatukök. Därefter tills nästa dag han barnvakt hos
var en bekant. Michael Hzs uppgifter om sina förehavanden den 28 februari 1986 bekräftades av hans mor och far samt den person han
var barnvakt hos och ytterligare en bekant.
Övrigt
Utöver vad som här redovisats finns ytterligare uppslag kring personer med anknytning till EAP. Eftersom de synes vara av än mindre intresse redovisas de inte.
Sammanställning Den 20 juni 1990 upprättades i PU en åttasidig promemoria benämnd Avsnitt HE Redogörelse och förslag". I promemorian uppges att av-
— snittet om EAP vid denna tidpunkt innehöll 130 uppslag, vilka samtliga gåtts igenom och delats in i olika block. Till block 1 hänfördes sådana uppslag som var av en mer allmän karaktär, t.ex. uppslag som består av insända tidningsklipp. Samtliga uppslag i detta block borde läggas ad acta. Till block 2 hänfördes uppslag inte kunde kopp-
som las till personer, t.ex. demonstrationer och incidenter i samband därmed. Också dessa uppslag borde läggas ad acta. Till block 3 hänfördes ett 20-tal uppslag rörande enskilda med påstådd
personer anknytning till EAP och där ytterligare utredning inte bedömdes påkallad, t.ex. grund av att personerna hade alibi eller kunde uteslutas
av
518 Enskilda uppslag
andra skäl. Till "block 4 hänfördes 17 uppslag som promemorieförfattaren ansåg borde utredas ytterligare. Bland dessa nämndes uppslagen rörande J, K, John H och Ulf S. Under rubriken "Utredningsresultatet hitintills uppges att det inte finns något konkret i materialet som tyder att EAP som parti eller någon grupp inom EAP skulle ha med mordet att göra. Vidare uppges att enligt vad som är känt har EAP eller dess systerpartier runt om i världen aldrig använt sig av våld riktat mot politiker eller andra offentliga personer.
5.6 Avsnitt HF
- Scientologikyrkan
Allmänt Avsnittet HF rör Scientologikyrkan och personer med anknytning till Scientologikyrkan. Avsnittet är ett underavsnitt till Politiska motiv H och består av 26 uppslag.
Några uppslag rör tips om personer som hade anknytning till Scientologikyrkan och skulle ha haft tillgång till skjutvapen eller ha sagt att Olof Palmes borde dödas. Flera uppslag består av förhör med personer som tidigare varit medlemmar i Scientologikyrkan men sedan "hoppat av eller uteslutits och som berättat om Scientologikyrkans Verksamhet och dess eventuella motiv för att mörda Olof Palme. Exempel på motiv som angavs var skattemyndigheters strävan att skattlägga kyrkans verksamhet som vanlig företagsamhet och Justitiedepartementets avslag kyrkans ansökan om att få tillstånd att anordna vigslar. De flesta övriga uppslag innehåller allmän information om Scientologikyrkan. Vid två tillfällen har PU tagit emot besök av representanter från Scientologikyrkan önskat informera sig polisens
som om utredning vad gäller Scientologikyrkan.
I det följande redovisas det största uppslaget och några informationsuppslag.
Beträffande Scientologikyrkan finns också 1990 upprättad
en sammanställning. Den redovisas sist i detta avsnitt.
Tips från Per S Den 14 mars 1986 kontaktade advokaten Per S Stockholmspolisen per telefon och Sundsvallspolisen vid personligt besök. Han berättade bl.a. följande. Han företrädde en kvinna i ett ärende om äktenskapsskillnad. Hennes make A tillhörde Scientologikyrkan. A hatade myndigheter.
- - Kvinnan hade berättat att A hade besökt Scientologikyrkan i USA och där tränat sig att skjuta med revolver.
Enskilda uppslag 519
Den 29 april 1986 lämnade Per S ytterligare uppgifter till PU. Han berättade bl.a. följande. Han hade i brottmålet mot bombmannen från några vittnen fått höra att Scientologikyrkan hade en dödslista och att Olof Palme stod högst denna listas Han trodde att Hannu H
upp var den som hade placerat ut bomberna men att denne inte hade styrts av Lars T utan av Scientologikyrkan. Scientologikyrkan hade vänt sig i vrede mot staten i de länder där Scientologikyrkan inte längre fått åtnjuta skattefrihet, bl.a. Sverige. Scientologikyrkan brukade använda sig av dirty tricks innebärande ren personförföljelse mot avhoppare m.fl. Efter det att Per Szs kvinnliga klient hade separerat från A hade Scientologikyrkan utsatt henne för terror.
I slutet av maj 1986 förhördes kvinnan. Hon berättade bl.a. följ ande. Hon hade tidigare varit gift med A. De fick kontakt med Scientologikyrkan 1972. A var missbrukare men blev av med sitt missbruk och blev en fanatisk medarbetare i Scientologikyrkan. De drog sig ur Scientologikyrkan 1975. De tog emellertid åter kontakt 1980 och startade ett behandlingshem för narkomaner i Narconons regi. Hon delade inte Scientologikyrkans uppfattningar i alla frågor och blev därför utsatt för mängd trakasserier från Scientologikyrkan. Bl.a. förbjöds
en hon att träffa A. Hon hade dock aldrig hört talas om att Scientologikyrkan utövat fysiskt våld mot någon. 1985 reste A till Florida i USA och befann sig där i tre månader. I ett brev till deras son skickade A med några fotografier av sig själv med revolver. I februari 1986 var A hos Scientologikyrkan i Florida i ungefär en månad. Han var sedan hemma några veckor innan han i mars 1986 åkte till Los Angeles. Hon misstänkte inte att A skulle ha någonting med mordet Olof Palme att gora.
I slutet av maj 1986 förhördes även A. Han berättade bl.a. följande. Han var medlem i Scientologikyrkan och föreståndare för ett behandlingshem som bedrevs i Narconons regi. Narconon var en från Scientologikyrkan fristående organisation men man hade dock samma utbildningsprogram som Scientologikyrkan. Vidare fanns en koppling mellan Narconon och Scientologikyrkan genom föreningen Social Coordination. Han reste till USA den 22 januari 1986 och korn tillbaka tre veckor senare. Lite senare besökte han USA igen, från den 21 mars till och med den 29 mars 1986. Vid det första besöket i USA hade han tillsammans med en kamrat provskjutit en cowboy-revolver
eventuellt en 45:a en skjutbana. Den 28 februari 1986 var han
— hemma i sin bostad. Han hörde radion att Olof Palme hade blivit skjuten.
8Om bombmannen redogörelsen för Per Szs uppgifter i kapitel
m.m., se Utredning avseende Christer Prs relation till "bombmannen".
520 Enskilda uppslag
I september 1986 berättade en uppgiftslämnare bl.a. följande för polisen. Hon hade arbetat som kursledare det aktuella behandlingshemmet under sommaren 1984. A hade då varit mycket avogt inställt till Olof Palme eftersom han tyckte att Olof Palme motarbetade Narconon. Påsken 1986 besökte hon Scientologikyrkan i Stockholm och träffade A. Litet senare passerade de platsen där Olof Palme hade mördats. A hade sagt att han hade varit i Stockholm under mordnatten. Han hade även sagt att han samma kväll hade sett en film som visades
biografen Rigoletto. A hade en lägenhet i Stockholm.
Senare i september 1986 hämtades A till en polisstation för ett nytt förhör. Han förhördes utredningsman V.9 A fick bl.a. frågan det
av om var riktigt att han den 28 februari 1986 befunnit sig i sin bostad i Nyland samt upplystes om att PU från annat håll hade fått information om att han hade varit i Stockholm den dagen och sett nattbio på Rigoletto Kungsgatan. A uttryckte tveksamhet och sade slutligen att han inte riktigt kom ihåg om han hade varit hemma eller i Stockholm. Han berättade att han hade fyra jaktvapen och att han hade licens för dessa.
I en promemoria författad av en utredningsman vid PU i november 1986 finns anteckningar om ett besök hos PU av representanter från Scientologikyrkan. Scientologikyrkans representanter var Mike R och Carl H från USA samt advokaten Lars E. De sade bl.a. följande. Mike R och Carl H var utsända till Sverige för att informera sig om de rykten
sade att Scientologikyrkan eller dess medlemmar var inblandade i som mordet Olof Palme. De var väl informerade om utredningen beträffande A och sade att de var villiga att hjälpa till med upplysningar
denne. Lars E hade träffat A. Han föreslog att de två amerikanska om representantema skulle försöka pressa ur A sanningen om vad denne hade gjort den 28 februari 1986. Amerikanerna var emellertid tveksamt inställda till att göra det. Utredningsmannen upplyste representantema om att PU vid några tillfällen under våren hade talat med avhoppade medlemmar som hade lämnat uppgifter om Scientologikyrkan. Dessa hade berättat bl.a. att det fanns en underrättelseorganisation inom Scientologikyrkan som hade samlat uppgifter om Olof Palme och att Scientologikyrkan hade en dödslista med Olof Palme som första namn.
I två brev från en dansk uppgiftslämnare, daterade i november respektive december 1987, lämnas uppgifter om A och Scientologikyrkan. Uppgiftslämnaren skrev bl.a. att han tidigare hade arbetat hos Köpenhamns kriminalpolis i fjorton år men sedan 1982 var selvstaendig virksomhedskonsulent. I breven berättade han utförligt om PU:s utredning beträffande A och Scientologikyrkans åtgärder be-
9 Om utredningsman V, seAvsnitt N "Viktor G".
-
Enskilda uppslag 521
träffande denne. Han upplyste även om att Scientologikyrkan anlitat privatdetektiven Bo S för att förhöra A. Förhöret hade varat i elva timmar. A skulle vid detta förhör ha berättat att han den 28 februari 1986 varit samma biograf som Olof Palme och sedan gått till en annan biograf men kommit för sent till föreställningen. Enligt Bo S skulle A mellan biograferna ha följt det som beskrivits som "flyktvägen. Vidare skulle A av en advokat ha fått rådet att inte lämna några nya uppgifter till PU.
Till breven bifogade uppgiftslämnaren flera handlingar engelska som hade upprättats inom Scientologikyrkan och som han hade fått från en bekant inom Scientologikyrkan ca 60 sidor. Vissa av handlingarna rör Scientologikyrkans strategi för att motarbeta sina motståndare i Sverige och för att öka Scientologikyrkans anseende i allmänhet exempelvis genom att knyta kontakter med fredsrörelser, Amnesty International m.fl.. I handlingarna understryks vikten av att knyta kontakter med personer som har stort inflytande i samhället. Andra handlingar beskriver i detalj PU:s utredning om A och hur amerikanska Scientologikyrkan agerade i förhållande till denna utredning. I en promemoria daterad i november 1986 redogör Mike R och Carl H för sin vistelse i Sverige. Sammanträffandet med utredningsmannen hos PU i november 1986 beskrivs tämligen ingående. Enligt dem hade utredningsmannen lämnat bl.a. följande upplysningar.
He said that he had in fact done the investigation into the Church based
---
on some reports they had gotten from former Church members he said 5 or
6 naming and the two major squirrels in Sweden and that this had
--- ---,
started in mid April and gone through to the end of June.
He had at that time decided that the Church was definitely not involved and
had dropped the matter. He also said that a witness had said that he had
seen someone run into the adress of the Church shortly after the murder. He
then took the witness to the Church, and when he saw the Church said that
was not in fact the same place he had thought was Namnet de två
avhopparna squirrels uteslutna här.
- - Vidare anges i denna promemoria att utredningsman V senare vid mötet skulle ha gjort klart att A inte var misstänkt för att ha mördat Olof Palme men att PU var intresserad av A eftersom denne inte kunde redogöra för vad han hade gjort den 28 februari 1986. Utredningsman V hade även sagt att han tyckte att A hade upprätt som ett nervvrak och inte längre fungerade normalt.
I en åttasidig promemoria har PU i mitten av april 1988 sammanfattat breven från den danska uppgiftslämnaren. Promemorian avslutas med bedömningen att de handlingar som hade bifogats breven innehöll många detaljer som gick att kontrollera och att handlingarna därför
522 Enskilda uppslag
framstod som äkta dokument från Scientologikyrkan. Vidare sägs att uppgiftslämnarens sätt att uttrycka sig visade att han var synnerligen väl insatt i Scientologikyrkans verksamhet.
I juni 1988 förhördes A på nytt. A berättade bl.a. följande. Han var inte helt säker om han hade varit i Stockholm den 28 februari 1986 eller om han hade varit där följande veckoslut. Det veckoslut han tillbringade i Stockholm inledde han med att stämma träff med en kvinna som han tidigare hade träffat genom sitt arbete. Hon skulle komma till hans lägenhet i Stockholms utkanter under kvällen. Vid kl. 21.00 hade hon ännu inte kommit och han insåg då att hon hade svikit honom. Han ringde då till en annan kvinnlig bekant och kom överens om att han skulle åka hem till henne omkring kl. 22.40. Med ett sexpack öl under armen åkte han dit. Just när han skulle ringa på dörren hörde han
en irriterad mansröst från lägenheten som sade "vad fan skall han hit att göra. Han insåg att han inte var välkommen och gick därifrån. Han tog tunnelbanan omkring kl. 22.40. Han hade bestämt sig för att på nattbio och steg av vid T-centralen. Han gick först till Sergelteatem som emellertid inte visade nattbio. Därefter gick han över Hötorget till en biograf belägen på norra sidan av Kungsgatan. När han kom in på biografen sade damen i kassan att filmen hade börjat kl. 23.00 och pågått en god stund. Eftersom han hade tunna skor på sig och frös gick han in i salongen i alla fall. Han stannade kvar där i ungefär 30 minuter och gick sedan därifrån. Han kunde inte minnas biografens
namn men tror att filmen hette Smaragdskogen. Han gick Kungsgatan och över Hötorget till T-centralen och åkte sedan hem. Han såg inte något anmärkningsvärt när han passerade Sveavägen. Han kunde inte minnas om han reste tillbaka till behandlingshemmet under lördagen eller söndagen.
I mitten av juni 1988 förhördes en person som ansvarade för Narconons ekonomi i Sverige. Hon berättade att A inte misstänktes för några ekonomiska oegentligheter.
I augusti 1988 förhördes privatdetektiven Bo S. Han berättade att han tidigare hade varit scientolog och att han hade fått uppdraget från Scientologikyrkan att tala med A. Vidare återgav han vad A hade sagt till honom. Dessa uppgifter stämmer väl med vad som A sade vid förhöret i juni 1988.
Informationsuppslag I en promemoria upprättad inom PU den 21 april 1986 finns en kort redogörelse för Scientologikyrkan och en organisationsplan för Scientologikyrkan med närstående organisationer.
Enskilda uppslag 523
I augusti 1986 besöktes PU av Renko H och Jane K från Scientologikyrkans huvudkontor för Europa. Renko H och Jane K visade
upp en artikel ur Aftonbladet från juli 1986 angående uppgifter om Scientologikyrkans samband med mordet Olof Palme. De upplystes bl.a. om att någon spaning eller utredning beträffande Scientologikyrkan inte längre bedrevs mot Scientologikyrkan.
En promemoria upprättad av Säkerhetspolisen i januari 1989 återger uppgifter som har inhämtats från FBI i Los Angeles. Uppgifterna rör Scientologikyrkan i USA och dess grundare Lafayette Ron Hubbard.
Förutom allmänna uppgifter om Scientologikyrkan finns flera
uppslag som innehåller avhoppares berättelser om trakasserier från Scientologikyrkan.
Sammanställning I januari 1990 upprättades inom PU en fyrsidig promemoria benämnd Redovisning av avsnitt HF-Scientologikyrkan". Den har författats av den utredningsman som synes ha handlagt flertalet uppslag i avsnittet. I promemorian beskrivs avsnittets tre huvuddelar kortfattat: allmänna tips där Scientologikyrkan utpekas som palmefientlig och i stånd till vad som helst, tips angående Ted Gm samt uppgifterna från Per S
om en funktionär vid det Scientologikyrkan närstående Narconon. Beträffande förekommande motivbilder görs bedömningen att det är svårt att tänka sig att sekten skulle med våld i dessa avseenden
reagera
i vart fall i organiserad form. De enskilda uppslagen framställs som färdigutredda.
5.7 Avsnitt HG motiv
- Övriga religiösa
Allmänt Avsnittet Övriga religiösa motiv HG rör tips angående vissa religiösa organisationer och personer med anknytning till dessa. Avsnittet är registrerat som ett underavsnitt till Politiska motiv H och består av ett trettiotal uppslag i två pärmar. De jämförelsevis mest innehållsrika uppslagen redovisas här.
O Dessa tips omregistrerade till Avsnitt HG "Övriga religiösa
är numera motiv".
524 Enskilda uppslag
John T- European American Evangelistic Crusaders Den 1 mars 1986 kontaktade en pastor inom Svenska Missionsförbundet PU. Han berättade att John T i USA ledde en organisation kallad European American Evangelistic Crusaders EAEC och att denne hade bett till Gud att Olof Palme skulle mördas. Några veckor senare kompletterade pastorn sina uppgifter och berättade att man inom vissa parakyrkliga rörelser hade haft ett stort hat mot Olof Palme och betecknade denne som djävulens redskap.
Sammanlagt har 24 tips med liknande innehåll kommit in till PU varav sjutton i mars 1986. Många av dem som har lämnat tips beträffande John T har berättat att de post hade fått flygblad och
per kassettband med predikningar av John T. Flygbladen bär rubriker som "Djävulsdyrkama vinner seger över den svenska kristenheten", Sveriges ödestimma har nu slagit och Den stora lögnen. Ett av banden som har lämnats in till PU Sveriges ödestimma har av PU
- skrivits ut och sammanfattats en sida. Bl.a. sägs att Olof Palme under sin studietid i USA arbetade för CIA, att han var med i en organisation som hade hand om utvecklingen av världsregeringen och att han var djupt inblandad i den sovjetiska underrättelsetjänsten.
I mitten av augusti 1986 förhördes Gunnar R. Han berättade bl.a. följande. Han tillhörde en frikyrkoförsamling. Han hade kommit i kontakt med John T" på bibelskola. Han hade besökt John T i
en senare Sacramento i Kalifornien, USA. John T hade utvandrat från Sverige till USA omkring tjugo år tidigare och hade deltagit i bibelskolor för att sedan starta en församling. Denna församling utvecklades till organisationen EAEC. Han hade hjälpt John T med att ordna distributionen i Sverige för dennes skrifter och kassettband. Han hade hört att Olof Palme hade verkat för att avskaffa kristendomsundervisningen i skolan och i vissa kretsar därför ville bedja bort Olof Palme från
att man posten som statsminister. Med detta menades emellertid inte att Olof Palme skulle dödas.
I augusti 1986 höll FBI i Sacramento i Kalifornien ett förhör med John T med anledning av mordet på Olof Palme.
I oktober 1986 kontaktade en uppgiftslämnare PU och berättade bl.a. följande. Han hade i september 1983 stött en man en uteservering Manhattan i New York. De hade diskuterat den svenska fackföreningsrörelsen. Mannen var uppenbarligen identisk med John T. John T sade att han hade en plan för att knäppa Olof Palme.
John T kallades här "Jan T, men det är uppenbarligen samme person.
Enskilda uppslag 525
I maj 1987 besökte utredningsman från PU Sacramento och talaen de med John T i närvaro två FBI-agenter och pastorn Gordon G. av Uppslaget består ett protokoll fört vid samtal med John T av John T berättade bl.a. följande. Han hade spelat in kassettband och upplyst människor vad hade hänt i Sverige genom Olof Palmes om som politik. Olof Palme hade bl.a. förstört skolundcrvisningen. Han hade inte bett för Olof Palme skulle bli mördad. Han emot våld och att var kunde inte acceptera mord lösning problem. Han hade av som Säkerhetspolisen blivit tillfrågad han kände Viktor G och då svarat om att han inte gjorde det. EAP fortfarande kommunister. Dess ledare var Lyndon LaRouche hade inte konverterat från sin pro-sovjetiska linje även rörelsen utåt sken det. Olof Palme samt Willy Brandt, om gav av Indira Gandhi och Bruno Kreisky hade bildat en världsregering och träffades varje år. Mordet Olof Palme hade utförts av professionella tidigare hade dödat Indira Gandhi. Han hade inte varit i Sverige som sedan 1983 och hade ingen avsikt dit igen eftersom han inte att resa trodde klimatet så bra för honom. Han hade två eller tre dagar var efter mordet Olof Palme blivit uppringd av en person som hade sagt att han ville döda honom. Slutligen tillfrågades John T vad han kände till World Anti om om Communist League WACL. I protokollet anges följande: Det blev lång stund, sedan såg John T mig i ögonen innan han svarade, tyst en dom har jag aldrig hört talas om, utan att det lät särskilt övertygande. Det senaste uppslaget beträffande John T består av en anteckning gjord i april 1990. I denna sägs att det inte hade framkommit något konkret tyder att de utskickade hatbanden har någonting med som mordet Olof Palme att göra. Det förslogs att ärendet skulle läggas ad
acta.
UlfE Livets 0rd och april 1986 kom det in åtta tips med innebörden att Ulf E I mars ledare för Livets Ord i Uppsala eller någon annan inom som var - Livets Ord kunde ligga bakom mordet Olof Palme. Ytterligare sådana tips korn in i september 1986, juni 1994 och oktober 1996. Tipsen innehåller beskyllningar att Ulf E hjärntvättade människor, om att han sagt att socialismen djävulens redskap samt att han vid var bönemöten sagt att Sverige behöver regering och att Palme en ny ska bort". I promemoria upprättad PU den 20 1986 anges att bl.a. en av mars Livets Ord flera religiösa sekter på den extrema högervar en av kanten. Enligt promemoria upprättad av säkerhetspolisen en annan
526 Enskilda uppslag
den 13 maj 1986 hade inget framkommit tydde på att Livets Ord som hade något med mordet på Olof Palme att göra.
Ulf S och Martinusvännerna
I slutet av maj 1986 korn det in ett tips från uppgiftslämnare en som uppgav att Ulf S var medlem i Ma.rtinusvéinnerna och att denne hade sagt att det av skrifterna framgick att Olof Palme skulle "ryckas bort. Åtta år i juni 1994, utfördes slagning beträffande Ulf senare, en I november 1994 förhördes Ulf S. Han berättade att han tidigare hade varit engagerad på den politiska högerkanten och sedan blivit medlem i Martinusvännema. Martinusvännerna tror på andlig en vetenskap och en förlåtande ideologi. Den 28 februari 1986 han i var Göteborg. I november 1994 hölls också förhör med två vänner till Ulf S. En av dem sade att han tidigt den l 1986 hade morgonen mars talat i telefon med Ulf S vad hade hänt och att Ulf S på om som kvällen den 28 februari 1986 hade varit på ett dansställe i Göteborg.
Vykortet till Kyrkomas världsråd m.m.
I detta uppslag som är omfattande och innehåller ett tjugotal under- uppslag behandlas ett vykort skickades till Kyrkomas världsråd — som i Geneve och teorier om detta. Där behandlas även flera religiösa sammanslutningar. Den 14 mars 1986 skrev ambassadören Olle D ett brev till PU. Han skickade en kopia ett vykort och berättade bl.a. följande. Han hade av tidigare varit ordförande för Kyrkomas världsråds avdelning "Intemational Affairs". Den 18 februari 1986 kom det ett vykort ställt till rådet i Geneve. Det handskrivet och löd: N’oub1iez 27 Février A var pas bientöt. City of Stockholm." Vykortets framsida bestod bild av en av Stockholms stadshus. Först efter Olof Palmes död väckte vykortet uppmärksamhet, eftersom man kunde undra i Stockholm i mitten vem som av februari kunde antyda att något intresse skulle hända den 27 av februari 1986. I kristna kretsar i Sverige det ganska känt Olof var att Palme hade medverkat vid konferenser rådet hade anordnat. som Den 29 mars 1986 lämnade Sigbert A ett liknande tips angående vykortet. Han poängterade att på vykortet hade landet för adressaten Schweiz skrivits tyska, meddelandet franska och City of Stockholm engelska. Senare kom det till PU in promemoria en författad av Sigbert A benämnd Om vilsna profettankar före och efter mordet Olof Palme. I promemorian sägs bl.a. följande. Kjell S hade varit ledare för "Förbedjare för Sverige och varit med att bilda om
Enskilda uppslag 527
Kristna Ambassaden i Jerusalem. Kjell S hade i ett brev av den 12 1986 beskrivit hur han 1983 hade varit med om att ordna mars bönedagar mot Olof Palmes inbjudan Yassir Arafat till Stockholm. av Vid sådant möte hade enligt Kjell S profetia meddelats: "Så skall ett en skott ljuda och terroristdåd ske i ert lands huvudstad I en intervju i Svenska Dagbladet i september 1987 kommenterade Kjell S Arafats Sverigebesök 1983 och mordet på Olof Palme: "Inbjuder man terrorism, så får skörda terrorism. Det är andlig lag. Vi såg man en faran i tid. promemoria upprättad inom PU i september 1987 sammanfattas I en "en del religiösa uppslag kan kopplas till Viktor G. I som promemorian talas inte namngiven to1kare av vykortet. Denne om en skulle ha sagt att vykortet kunde vara ett kryptogram varvid även bilden på vykortet kunde betydelse. Stadshusets torn och byggvara av nad skulle ett tecken att Stockholm är identiskt med Babylon, vara skökan vid det stora vattnet. Vidare behandlas en sionistkongress i Basel 1985 arrangerad Kristna Ambassaden. Vid kongressen framav kom att det skulle sändas ett vamingsbrev till Olof Palme, i vilket man begärde att denne skulle ta ställning för Israel och flytta den svenska ambassaden i Tel Aviv till Jerusalem. I promemorian sägs även att det fanns viss indikation att Viktor G hade varit med vid kongressen. en om I ett brev till RPS, Interpol, från Bundesamt für Polizeiwesen i Bern, daterat i december 1987, lämnas uppgifter om deltagarna vid koni Basel 1985. Därefter följer några ganska omfattande progressen memorior och anteckningar om olika nya religiösa rörelser. Två år efter det att saken aktualiserats, i februari 1988, lämnade en anställd vid SAS ett tips att vykortet som hade sänts till Kyrkomas om världsråd kunde härröra från konferens Stockholm som hade en om hållits i Geneve den 27 februari 1986. Några dagar senare kontaktade Lena S PU. Hon berättade att hon arbetade för Stockholms stad och bl.a. hade haft till uppgift att skicka vykorten. Därefter begärde PU in listor över de inbjudits till konferensen och kunde konstatera att som det borde stämma att vykortet hade skickats från Stockholms stad som påminnelse om konferensen. en
Ted G och Baghwan
Sammanlagt fjorton hörde sig till PU och tipsade om att personer av avlidne sångaren Ted G kunde ha mördat Olof Palme. De den numera flesta tipsen korn in i april 1986. Som exempel kan följande tips
Z Om Viktor G, Avsnitt N Viktor G". se —
528 Enskilda uppslag
nämnas. Olof Palme blev mördad för att han skulle sälja vårt fiskevatten till Sovjet. Detta kunde inte godtas CIA, därför anlitade av som den nyandliga grupp som leddes av Baghwan. Den 28 februari 1986 korn Baghwan till Sverige. Han hade inget visum och stannade därför endast på Arlanda flygplats i sex timmar. Han träffade Ted G, som senare på kvällen utförde mordet. Två polisman från PU besökte Ted G i dennes bostad vid två tillfällen i augusti och september 1986. Ted G berättade bl.a. följande. Han hade lämnat Sverige i slutet december 1985 och bott hos vänner av i Oslo. De sista dagarna i februari 1986 reste han med tåg från Norge till Grekland där han träffade sin läromästare Baghwan. I hans pass fanns en stämpel från Jugoslavien den 1 1986. Någon gång av mars under våren hade han talat med sin far telefon och denne hade berättat att det gick rykten att han inblandad i mordet Olof om var Palme. Han tog illa och valde därför att stanna utomlands längre än upp han från början hade avsett. Han kom tillbaka till Sverige i mitten av juli 1986.
5.8 Avsnitt HH
- Terroristorganisationer
som hänförs till annat avsnitt
Allmänt
Detta restavsnitt HH är registrerat som ett underavsnitt till Politiska motiv H och består ett fyrtiotal uppslag. Det innehåller huvudav sakligen tips och uppföljningar av tips vissa utländska organisatioom ner och myndigheter samt personer med anknytning till dessa. De organisationer och myndigheter nämns är DINA Chilenska säkersom hetspolisen, Röda brigadema Italien, RAF Röda Armé-fraktionen, Västtyskland, ETA Spanien, Sendero Luminoso Peru, Mossad Israeliska underrättelsetjänsten, PIRA Nordirland och ASALA
en
armenisk organisation. Dessutom finns det tips beträffande indiska sikher och japanska extremister. Av uppslagen synes de som gäller Townley respektive Stefano D vara av störst intresse. De redovisas nedan, berörs även i kapitel men
Michael Townley och DINA Chilenska Säkerhetspolisen
Uppslaget gäller Michael Townley och DINA. Även Stefano D nämns. Utredningen beträffande denne finns emellertid registrerad i ett annat större uppslag som redovisas särskilt se nedan.
1999:88 Enskilda uppslag 529 SOU
Vid tillfällen i 1986 och i juli 1990 berättade Jose R för tre mars säkerhetspolisen i Malmö och Malmöpolisen att han från en källa" hade hört Michael Townley alias Roberto Thieme och Julio I att - — hade mördat Olof Palme uppdrag Pinochetregeringen i Chile. av I promemoria från Säkerhetspolisen i Stockholm av den 23 april en 1986 sägs bl.a. Roberto Thieme inte känd i Spanien och att Julio att var hade gripits i Spanien för eventuell inblandning i mordet general I Schneider 1970. I promemoria upprättad Säkerhetspolisen i en annan av Stockholm i augusti 1990 sägs att ingen personerna var kända vid av Säkerhetspolisen. Enligt två anteckningar daterade i maj respektive juni 1986 hade Lisbeth Palme till Hans Holmér överlämnat några tidningsartiklar från januari-februari 1979. Artiklarna handlade att Michael Townley om uppdrag DINA hade mördat tre chilenska politiker. Vid förhör i av USA skulle Michael Townley ha berättat att han hade fått order att mörda Olof Palme i Madrid 1976. I artiklarna nämndes även att Olof Palme stod särskild dödslista hos DINA. en I 1987 hölls ett möte hos UD:s kabinettssekreterare med föremars RÅ ägde RÅ:s begäran och trädare för UD, och RPS. Mötet rum dokumenterades i promemoria författad Nils G Rosenberg vid en av UD:s politiska avdelning. Mötet, dess bakgrund och den promemoria det resulterade i är redovisat i kapitel UD:s roll i övrigt. I oktober 1987 skickade Sveriges ambassad i Washington ett telex till UD med viss information från U.S. State Department om att Chile hade vägrat medverka till att finna de skyldiga till mordet bl.a. att Orlando Letelier i Washington. 1991 skickade den amerikanska ambassaden i London en I mars promemoria till RPS, Interpol. Promemorian innehåller information från U.S. Marshals Service Michael Townley befann sig under om var 1986. Michael Townley hade gjort vissa inom USA. Man hade resor haft kontakt med honom hans arbetsplats den 25 februari 1986 och därefter den 2 1986. Han hade inte fått något amerikanskt pass. mars fru hade lämnat the witness protection program" och återvänt till Hans Chile. Michael Townley har inte förhörts med anledning av mordet
Olof Palme.
Stefano D
Stefano D har utpekats italiensk terrorist. Han har haft samröre som en med Michael Townley. Han nämns i den ovan återgivna promemorian från UD. Uppslaget har 25 underuppslag.
530 Enskilda uppslag
Den 18 januari 1986 hade Interpol i Rom skickat telexmedett delande till RPS, Interpol, att Stefano D skulle ha till om rest Europa med ett privat flygplan ägt tysk och Stefano D hade av en att använt ett förfalskat pass utfärdat i namnet Henry Verlere.
I en handling från Säkerhetspolisen daterad i oktober 1986 framförs
teorier om vem Stefano D kunde ha anlitat för mörda Olof Palme. att En person som nämns är Roberto i Italien i sin frånvaro hade som dömts till fängelse i nio år för mordförsök, mordbrand Roberto m.m. befann sig i England och hade legat lågt sedan engelsk en domstol hade avslagit en begäran om att han skulle lämnas ut till Italien.
I februari 1987 skickade UD kopior två telexmeddelanden till av Holger Romander, RPS, angående information Stefano D. Medom delandena hade sänts från Sveriges ambassader i Washington respektive Bern. I januari 1987 besökte författaren Saul L hade skrivit - som en bok om mordet på Orlando Letelier och journalisten Iona A - tidningen Literatumaja Gazetas korrespondent i USA Sveriges ambassad i Washington. Iona A berättade att Frederico italiensk en advokat, hade lämnat upplysningen Stefano D inblandad i att var mordet på Olof Palme. I februari 1987 ringde med förnamnet en person Antoine till Sveriges ambassad i Bern och berättade han kände att en person som hade hört att Frederico F visste låg bakom mordet vem som på Olof Palme.
Enligt ett telexmeddelande från Sveriges ambassad i Caracas i april
1987 greps Stefano D i Venezuela den 28 1987 och utlämnades mars till Italien två dagar Av ett brev till RÅ från åklagarmyndigsenare. heten i Florens i april 1988 framgår RÅ att samma månad hade gjort en framställning förhör med Stefano D i Italien. RÅ inbjöds om att närvara vid förhör i Florens i slutet maj 1988. av Jörgen Almblad samt två utredningsmän i Italien den 24-29 maj var 1988. Resan redovisas i särskild promemoria, där bl.a. följande en framgår.
Den 25 maj 1988 träffade de doktor Trapani ansvarade för som utredningen beträffande Stefano D i Florensdistriktet. Trapani berättade
bl.a. att Stefano D misstänkt för ligga bakom flera var att politiska mord i Italien, att vittnen i vissa brottmål mot denne hade tagit tillbaka
sina uppgifter och att advokaten Frederico F hade avlidit i hjärtinfarkt i
september 1987.
Den 26 maj 1988 besökte de doktor Lombardo förunder- sökningsdomare i Florens för att förbereda förhöret med Stefano D. - Den 27 maj 1988 hade de ett möte med doktor Vigna även han förundersökningsdomare som berättade att hade funnit vissa - man skrivelser i Frederico F:s bostad. I skrivelserna fanns hypotes en av en om att Stefano D låg bakom mordet Olof Palme. I en annan
Enskilda uppslag 531
skrivelse fanns teorier ett samband mellan Lyndon LaRouches om organisation och mordet. Skrivelsema verkade innehålla allmänna hypoteser hämtade ur tidningsartiklar. Den 27 maj 1988 närvarade de vid ett förhör med Stefano D. Förhöret hölls i stadsfängelset i Florens med doktor Lombardo som förhörsledare. Vid förhöret fördes ett protokoll doktor Lombardos av sekreterare. Detta har översatts till svenska. Stefano D berättade bl.a. följande. Han visste ingenting mordet Olof Palme. Han hade om befunnit sig i Caracas i Venezuela från september 1982 till april 1987. Han hade varit i Madrid vid Francos begravning 1975. Han hade emellertid inte träffat Michael Townley vid detta tillfälle. I PU:s promemoria att Stefano D sade att han hade träffat Michael anges Townley i Madrid vid Francos begravning, vår anm. Han hade därträffat Michael Townley i organisationen Land och Frihet i emot Chile. Han kände igen namnet Miguel F men kunde inte placera denne. Han hade sedan 1977 inte haft några förbindelser med Chile eller chilenare. Han hade träffat advokaten Frederico F i Caracas men han visste inte detta hade skett före eller efter mordet Olof Palme. om Han kände inte Roberto F. Påståendena att han skulle ha befunnit om sig i Europa i januari och februari 1986 var falska. De svenska utredningsmännen kunde kontakta två advokater i Rom för att få namn på de kände till att han hade varit i Venezuela vid tiden personer som för mordet Olof Palme. Samma dag förhöret med Stefano D hölls träffade de en chef som hos kriminalpolisen. Han berättade att det var en opålitlig informatör till den italienska Säkerhetspolisen hade lämnat uppgifter om att som Stefano D vid årsskiftet 1985-1986 hade kommit till Europa med ett privat flygplan. Slutligen i promemorian att Jörgen Almblad hade kommit anges fram till från svensk sida saknade jurisdiktion för att själva ta att man kontakt med Stefano D:s advokater i Rom. Man skulle i stället göra en skriftlig framställning angående detta. I ett underuppslag finns sida med anteckningar från ett besök i en Washington. Anteckningama har förts efter samtal med Saul L. I anteckningarna bl.a. följande. Vid samtalet närvarade Saul anges Elisabeth Letelier änka efter Orlando Letelier, FBI-agenten Robert A. Bousko och kriminalinspektören Sören M. Saul L berättade bl.a. om Stefano D samt Michael Townley och mordet Orlando Letelier. Han framhöll flera gånger vikten att man förhörde Michael Townley av angående mordet Olof Palme.
532 Enskilda uppslag
Alessandro S
Den 3 mars 1986 tipsade Rolf Häktet Göteborg, PU om att Alessandro S hade suttit häktad på Häktet Göteborg under hösten 1985 och att denne den 18 oktober 1985 hade skickat telegram till Olof ett Palme. Telegrammet innehöll ett hot mot Olof Palmes säkerhet för det fall regeringen fattade beslut att Alessandro S skulle lämnas till om ut Italien. Den 14 november 1985 beslöt regeringen att Alessandro S skulle lämnas ut till Italien. Alessandro S i Italien misstänkt för vissa var högmålsbrott och väpnat rån. Regeringen erinrade att han i Italien om inte fick straffas för gärningarna såsom för politiska brott. I ett telegram till Rikspolisstyrelsen från april 1986 meddelade Interpol i Rom att Alessandro S alltsedan den 29 november 1985 hade suttit i häkte i Rom; han hade således inte varit på fri fot den 28 februari 1986. I en promemoria till Lars Jonsson från Säkerhetspolisen i november 1994 återges telex-meddelandet från Alessandro S den 18 oktober av 1985. Meddelandet ställt till "Statsminister Olof Palme and the var cabinet ministers och hade följande lydelse: "Dear Sirs, I wam you that I am the exile of Italy and I therefore represent being my country, also norrnan and norwegian, I tell to free within the 24 you me next hours or serious international repercussion will happen. Captain of savoia cavalleria. Alessandro S. Vidare sägs i promemorian att Alessandro S tillhörde den tyska vänsterextremistiska terrorgruppen RAF Röda Arméfraktionen och att han i Italien efterlyst för var kopplingar till högerextremism. Slutligen nämns att det i Italien fanns en vänsterextremistisk terroristgrupp benämnd Röda brigadema.
5.9 Vissa avsnitt under
registrerade
Politiska motiv m.m.
5.9. 1 Allmänt
Under denna rubrik redovisas resterande avsnitt är registrerade som under Politiska motiv. Avsnitten rör högerextrema och nazistiska organisationer samt bedömts ha anknytning till dessa. I personer som detta avsnitt redovisas även utredningen avseende Alf inte är som registrerad under Politiska motiv utan i avsnitt D Allmänna tips.
Enskilda uppslag 533
5.9.2 WACL Anti-Communist League
World -
avsnitt HI
Avsnittet består av sex uppslag.
Arvo H och Anders L
1987 besökte journalisten Håkan H PU och lämnade följande I mars tips. Ungefär tio minuter efter mordet Olof Palme ringde en man till i Bromma och meddelade Olof Palme död. Paret hade fått ett par att var hade slagit fel telefonnummer. Han hade uppfattningen att mannen kontrollerat olika telefonnummer och kommit fram till att den som ringde kunde ha att ringa till Arvo H. Det förutsatte att vederavsett börande slagit fel två siffror. Arvo H var ledare inom WACL av sex och representerade politisk ytterlighet. WACL var en internationell en sammanslutning med kontakter med olika exilorganisationer och regimer i världen. WACL brukade hålla årliga kongresser olika ställen i världen. Den senaste kongressen hade hållits i San Diego i USA. WACL kunde kopplas till mängd små organisationer som var en högerinriktade. Vidare hade Miro Baresic varit direkt kopplad extremt till WACL när han jobbade säkerhetsvakt i Paraguay. Anders L som aktiv inom Demokratisk Allians hade haft kontakter med Arvo H. — Dessa kontakter hade okänd anledning upphört efter mordet Olof av Palme. Promemorian avslutas med hänvisning till en redogörelse för en WACL författad av Anders L. I uppslag daterat i juni 1991 finns en skrivelse från journalisten ett Olle A registrerad. Skrivelsen rör Anders L den 20 februari 1986 som skulle ha lämnat kuvert adresserat till Olof Palme regeringsett kansliet. I kuvertet låg kopia notis från Ystads Allehanda från en av en april 1918 hade kopierats jubileumsbok utgiven av tidningen. som ur en Notisen hade rubriken Dtr Olof Palme död. På kopian var ordet Dzr överkorsat med Notisen handlade om en farbror till statsen penna. ministern. I kuvertet fanns även ett politiskt dokument" undertecknat Anders L. Samma dag lämnade han ett kuvert med likadant innehåll av till UD. Anders L hade förhörts i augusti 1987. Förhörsanteckningarna omfattar 32 sidor. I bifogad promemoria sägs att det var svårt att få en klara från Anders L och att därför hade kortats ner till svar svaren läsliga meningar. Anders L berättade bl.a. följande. Han hade skickat flera brev till Säkerhetspolisen. Han hade även skickat ett brev till Olof
13Det s.k. Brommanumret, även Avsnitt HB "Sydafrika". se -
534 Enskilda uppslag
Palme. Han hade för sig att Olof Palme skulle komma till Ystad och hade tänkt lämna information jubileum där. om ett Han hade tänkt lacka över orden doktor och "död" det blev bara men över doktor. Han hade arbetat hos Arvo H Baltiska Kommittén hos Baltiska
Institutet och fick där viss anknytning till WACL. Hans
arbetsuppgifter
inom Baltiska Kommittén skriva kollektbrev, var att redigera ansökningar, m.m. Hans enda uppgift inom WACL försöka var att bekämpa inflytande från högerextremistiska och nynazistiska Han ansåg grupper. att WACL hade fått för stora proportioner i utredningen mordet om Olof Palme. Vad han kände till så fanns det inte någon extremistisk organisation beredd att tillgripa våld. Så fort som var någon var beredd att göra detta höll honom utanför eftersom visste man man att han skulle motsätta sig detta. Han hemma den 28 februari 1986 var och talade vid tiden för mordet Olof Palme i telefon med en person som han narrmgav. Telefonsamtalet varade i ungefär 45 minuter. Vidare bodde en 86-årig dam i hans lägenhet. Damen hade sagt att hon visste han att var hemma och att hon särskilt korn ihåg det på grund av en annan händelse som inträffat dag. samma I januari 1992 genomfördes slagning beträffande en Anders L varvid det antecknades att han hade avlidit i november 1991.
I mars 1994 förhördes dotter till Arvo H. Hon berättade bl.a. en följande. Hennes far var 80 år och estniskt Han ingick i av ursprung. estniska nationalrådet hade säte i Stockholm. som I sin kamp för att befria Estland från den sovjetiska ockupationsmakten hade han haft kontakter med WACL. Vissa fraktioner WACL i Sydamerika av var sannolikt nazistiska till karaktären. Hennes far och estniska nationalrådet absolut inte nazistiska. Han var var nära att avrättas av SS i Estland under kriget och tog avstånd från nazismen. Han hade
anknyt-
ning till Folkpartiet. Han hade inte någon aversion mot socialdemokratin eftersom estniska rådet fick ekonomiskt stöd från de socialdemokra-
tiska regeringama.
Carl H
I november 1987 fick PU ett brev där det Carl H angavs att ledare för - Skånepartiet var medlem i WACL och hade i radio han varit i - sagt att Amerika och träffat WACL:s ledare. Vidare hade Carl H två månader efter mordet på Olof Palme i tidningen Arbetet skrivit att det var Olof Palmes eget fel att han blev skjuten och "vi hade att varnat honom skriftligt 14 dagar innan".
I december 1994 förhördes Carl H. Han berättade bl.a. följande.
Han hade vid några tillfällen skrivit till Olof Palme och Malmö även
Enskilda uppslag 535
arbetarkommun och kritiserat Olof Palmes politik i flera avseenden. Dessa brev hade emellertid inte innehållit några varningar. Han kände inte till tidningen Arbetet hade haft någon artikel av eller om honom att angående varning till Olof Palme. Han visste inte vad WACL stod en för. Natten mellan den 28 februari och 1 mars 1986 var han hemma med sin sambo i Malmö.
Allmänt angående WACL
I åttasidig promemoria upprättad kriminalinspektör vid PU i en av en 1988 redogörs för WACL. WACL grundades 1967 efter att "Antimars Bolsjevik block of Nations and Asian Pacific Anti-Communist Leagues hade enats att bilda paraplyorganisation för organisaom en tioner mot kommunism. Första mötet hölls i Taipei i Taiwan. Taiwan kom sedan bli organisationens främsta finansiärer. WACL att en av håller möten gång år. Deltagarnas och hotellkostnader been per resetalas organisationen. Sveriges Nationella Förbund SNF blev av medlem i WACL 1979. SNF splittrades emellertid 1986.
5.9.3 NRP avsnitt HJ
Nordiska Rikspartiet -
Avsnittet består av 38 uppslag. Beträffande detta avsnitt finns också en 1990 upprättad sammanställning avsnitt HÖ. Den redovisas nedan.
Karl A
Den 4 1986 berättade bl.a. följande. Karl A var mars en anonym person medlem i NRP och hade och ammunition. Karl A hade sagt att vapen det är vi grejat Palme. Vidare hade han tidigare sagt att han som skulle döda Olof Palme, Kjell-Olof Feldt och Hagge Geigert. Samma dag tipset korn in utfördes husrannsakan hos Karl A som dels hans adress i Stockholm, dels c/o-adress i en föregen en till Stockholm. I lägenheten i Stockholm fann man en revolver av ort äldre modell och plastpåse med 57 patroner av "22 long typ. en Vapnet och ammunitionen togs i beslag. I anteckning från Säkerhetspolisen den 26 mars 1986 anges att en av vid husrannsakan hos Karl A inte hade funnit något som kunde man härledas till någon nazistisk rörelse. Vidare antecknades att någon ytterligare åtgärd från Säkerhetspolisen inte var aktuell.
536 Enskilda uppslag
I en promemoria upprättad Säkerhetspolisen i 1988 sägs av mars att Karl A hos Säkerhetspolisen inte känd i några nazistiska eller andra var sammanhang som kunde förknippas med mordet på Olof Palme.
Leif
Den 4 mars 1986 berättade Knut B att han kände någon hade som skickat ett hotbrev till Olof Palme och undertecknat det med Knut Brs namn samt att kriminalpolisen i Sundsvall visste hade skickat vem som hotbrevet. I en promemoria upprättad Säkerhetspolisen i juni 1986 av anges att Leif J hade förhörts den 12 1986. Leif J erkände han sedan mars att början av 1983 hade skickat hotbrev till Olof Palme och Sveriges Radio. Hotbreven undertecknades med andras bl.a. Knut B. Han namn, hade retat sig på Knut Bzs alla insändare i Sundsvalls Tidning i vilka denne försvarade socialdemokratin. Den 28 februari 1986 han var hemma och tittade på TV. I promemorian finns anteckning en om att Leif J var sjukpensionär och "lite smått alkoholiserad och enligt dem som kände honom skulle han inte kapabel att mörda. vara
Timmo S
Den 13 mars 1986 kontaktade PU och berättade en anonym person att Timmo S var aktiv i NRP och hade uttalat hot mot Olof Palme. Vidare hade Timmo S för några år sedan åtalats för ha slängt in rökbomb att en i biografen China och dömts till fängelse månader för detta. sex Den 23 mars 1986 genomfördes slagning beträffande Timmo en Den 24 mars 1986 förhördes han. Han berättade att han inte längre var aktiv i NRP samt att hans far begravdes den 28 februari 1986 och att han var tillsammans med familj och släkt hela den dagen. I en promemoria upprättad Säkerhetspolisen den 26 1986 av mars anges att Timmo S vid flera tillfällen 1972-1974 hade gjort sig skyldig till skadegörelse. Han hade bl.a. kastat rökfackla i trapphuset en i ett hus där Demokratisk Allians hade sina lokaler. 1974 han s.k. RAGvar ledare i NRP jfr nedan. I utredningsanteckningar från säkerhetspolisen av den 24 april 1986 att det hos Säkerhetspolisen inte anges finns några anteckningar Timmo S efter 1974 och enligt uppgift om att från berörd församling hade Timmo S:s far jordfästs den 28 februari 1986.
Enskilda uppslag 537
Gustaf V
I juni 1987 upplyste Uppsalapolisen PU att Gustaf V var häktad i om ett mål angående våldtäkt och att denne hade berättat att han i m.m. informationssyfte hade skaffat papper från bl.a. NRP. Vidare hade han gjort skylt med texten "Skjut en sosse. I juli 1987 talade Per-Göran en Näss med polisman vid Säkerhetspolisen i Uppsala som berättade att en Gustaf V hade sagt att han studerade teologi och att han hade beställt NRP-broschyrer eftersom han ville ta del av olika politiska inriktningar. Enligt polismannens personliga uppfattning var Gustaf V psykopat. I december 1994 genomfördes slagning beträffande Gustaf V. en Vid slagningen antecknades att Gustaf V hade dömts för misshandel 1985 och för våldtäkt 1987.
Karl Å i Lönsboda
I mitten november 1987 kontaktade Mats B PU och berättade att av Karl Å i Lönsboda ledde neonazistisk i Göingetrakten. en grupp Gruppen ägnade sig skjutövningar i skogen och att tillverka egna samt hade nynazistiska kontakter. vapen Åtta år -i oktober 1995 sökte PU Mats B dennes arbetssenare — plats och fick meddelandet att han hade avlidit tre år tidigare. Samma varvid fann 53 med Karl Åzs dag utfördes datorsökningar man personer Ingen dessa bodde emellertid i Lönsboda. Polisen i namn. av personer Osby kände inte till någon med det aktuella namnet i Lönsboda.
Allmänt NRP och vissa medlemmar om I september 1987 fick PU från vissa handlingar som en anonym person hade upprättats inom NRP. På fyra sidor beskrivs hur NRP:s 0rts— grupper inom RAG Rikspartistisk Aktions Grupp fungerade. Vidare finns medlemsförteckning två sidor. en Enligt promemoria upprättad i oktober 1987 var uppgifterna i en dessa handlingar kända Säkerhetspolisen sedan länge. Vidare anges av att RAG:s riksledare, Staffan W, och några andra de mest aktiva av inom NRP hade slutat med det "politiska livet efter att de hade avtjänat fängelsestraff 1985-1986. I februari 1995 genomfördes slagningar beträffande bl.a. personer finns med på medlemsförteckningen ungefär 20 personer. Några som dem hade dömts för mordbrand, misshandel, olaga hot respektive av olaga vapeninnehav.
538 Enskilda uppslag
Sammanställning
I mars 1990 upprättades inom PU kort promemoria benämnd en "Avsnitt HJ Redovisning och förslag". I promemorian - uppges att avsnittet vid denna tidpunkt innehöll 33 uppslag. Beträffande utredningen sägs att det saknas konkreta uppgifter för NRP närmare mordet som och mordplatsen. Under rubriken Förslag framförs bedömningen att NRP som organisation kan avskrivas. Däremot borde RAG-gruppen i Stockholmsområdet undersökas närmare innan avsnittet definitivt kunde läggas till handlingarna. Endast den visat lojalitet och som stor offervilja under längre tid i ortsgruppens arbete kan enligt en promemorian bli medlem i RAG-grupp. en
5.9.4 BSS
Bevara Sverige Svenskt avsnitt
- HK
Avsnittet består av drygt tio uppslag. Den 7 mars 1986 ringde till PU och sade en anonym man att fantombilden föreställde Lars H i Nyköping. Den 13 mars 1986 förhördes Lars H polisstationen i Nyköping. Den 20 januari 1986 började han studera vid Stockholms universitet. Han pendlade mellan hemmet i Nyköping och universitetet. Den 28 februari 1986 var han på universitetet till omkring kl. 12.45. Därefter tog han tunnelbanan till Bandhagen och hemma hos bekant, var en Christopher När han var hos Christopher J ringde han två telefonsamtal till Leif Z, ledare i BSS. De korn överens träffas en om att senare under kvällen. Kl. 21.50 tog han tunnelbanan från Bandhagen r till Södermalm. Han gick sedan till BSS:s lokal Södermalm och träffade Leif Z där omkring kl. 22.30. De två tillsammans till var ungefär kl. 01.00 när Leif Z lämnade lokalen. Han övemattade i lokalen. Morgonen därpå ringde Leif Z och talade att Olof Palme om hade mördats. Han åkte sedan buss tillbaka till Nyköping. Han hade inte något med mordet Olof Palme att göra. Den 21 maj 1986 förhördes Leif Z. Han sade han redan hade att blivit förhörd av två polismän. De hade kommit hem till honom och bl.a. frågat vad han gjorde kvällen den 28 februari 1986. Han var styrelseledamot i BSS. Lars H också med i BSS, inte i var men styrelsen. Han och Lars H brukade träffas ibland. De träffades i BSS:s lokal på kvällen den 28 februari 1986 omkring kl. 21.00 22.00. Han kom inte ihåg om Lars H hade ringt honom tidigare under kvällen. Han vari lokalen till omkring kl. 24.00 och gick sedan hem. Han visste inte vad Lars H gjorde sedan. Det inte uteslutet att Lars H i lokalen. var sov
Enskilda uppslag 539
Lokalen låg på Söderrnannagatan. Han kände till Christopher Denne var en från BSS fristående författare som BSS hade haft vissa kontakter med.
Den 21 maj 1986 förhördes också Christopher Han hade lärt känna Lars H genom Leif Z. Den 28 februari 1986 hade Lars H gjort sig ledig och for hem till honom. De tillsammans hela dagen. På
var kvällen bit hemma hos honom och pratade och lyssnade på
de en musik. Han skjutsade Lars H till Högdalens tunnelbanestation omkring kl. 21.30. Han åkte sedan tillbaka till sin bostad. Han hade efteråt hört att Lars H hade tagit tunnelbanan till stan och besökt Leif Z i BSS:s lokal söder.
I april 1991 genomfördes slagningar beträffande Lars H, Leif och Christopher
I februari 1992 förhörde PU Gunnar Han var fastighetsförvaltare hos den bostadsrättsförening som hade hyrt ut lokalen Södermannagatan till Leif Z. Det hade förekommit klagomål från andra hyresgäster eftersom ungdomar med rakade huvuden och vissa flaggor brukade samlas vid lokalen lördagar och söndagar. Föreningen började misstänka att man hade fått en högerextremistisk organisation som hyresgäst. Han kunde inte minnas att han hade gjort några särskilda iakttagelser beträffande lokalen den 28 februari 1986. Leif Z hyrde lokalen från den 1 april 1984 till och med den 30 september 1987. Be-
träffande Leif Z finns ytterligare uppslag. Inget av intresse för mordutredningen framkommer.
5.9.5 Sveriges Nationella Förbund avsnitt
-
HL
Avsnittet består av några enstaka uppslag. Beträffande detta avsnitt finns också en 1990 upprättad sammanställning. Den redovisas nedan.
Det finns ett flertal tips från våren 1986 om Ulf H, där denne utpekas som nazist m.m. I juli 1986 förhördes Ulf H i sin bostad. Förhöret genomfördes av Säkerhetspolisen i Stockholm och dokumenterades i en promemoria. Ulf H berättade bl.a. följande. Han var tjänsteförrättande ordförande i Sveriges Nationella Förbund SNF. SNF ville avskaffa demokratin och införa det slags kungavälde som fungerade före 1914. Han kände inte till kunde ligga bakom mordet på
vem som Olof Palme. Han låg och sov när hans dotter ringde honom den 1 mars 1986 kl. 02.30. Hon ringde för att kontrollera att han var hemma och hade alibi för mordet. Han ansåg att SNF borde samla in pengar till gärningsmannen som tack för vad denne hade gjort. En annan medlem i SNF S hade tidigare under 1986 utfäst en belöning 10 000 dollar
- -
540 Enskilda uppslag
till den som mördade Olof Palme. I promemorian sägs vidare bl.a. att Ulf H synes vilja briljera och imponera sin omgivning. Han påstod exempelvis att biskopen Desmond Tutu hade besökt honom i hans bostad i Stockholm. Vidare skröt han med sina förbindelser med Chile och visade en chilensk orden som han hade fått. Han hade mycket litteratur i bostaden, företrädesvis äldre böcker".
I augusti 1986 kontaktade journalisten Lennart H PU per telefon och berättade bl.a. följande. En kvinna hade sökt honom. Hon hade
upp berättat att en annan kvinna hade sagt att Ulf H på något sätt
var inblandad i mordet Olof Palme och att en belöning hade betalats för brottet samt att Ulf H kände Viktor G.
I en handling upprättad av Säkerhetspolisen i augusti 1986 sägs att Ulf H hade hörts i anledning av olika tips. Inget hade dock framkommit som tydde att han hade haft med mordet att göra.
I november 1987 kontaktade en anonym person PU per telefon och berättade följande. Strax före mordet Olof Palme hade Ulf H i sin bostad ett möte med inbjudna gäster från Österrike och Sydamerika. Vid mötet avhandlades hur Olof Palme skulle elimineras. Olof Palme mördades för att invandrarna skulle få skulden för mordet. Ulf H fick pengar från utlandet och delade ut dem till ultrahögergrupper i Sverige.
I mars 1988 ringde en person till PU och berättade att Ulf H hade sagt att S hade varit involverad i mordet Olof Palme och att tre personer av okänd nationalitet hade varit i närheten av mordplatsen. Anteckningarna från detta telefonsamtal finns registrerat under ett annat avsnitt. I oktober 1989 ringde samma person till PU och berättade bl.a. följande. Han hade tidigare dag talat i telefon med Ulf H. Ulf H
samma hade skrikit att det är vi som har gjort det. Han antog att Ulf H syftade att de hade mördat Olof Palme. Ulf H hade även sagt att det kommer att hända saker med "militära aspekter.
I juli 1990 genomfördes slagning beträffande Ulf H varvid bl.a.
en antecknades att han hade dömts för förskingring 1986.
I december 1992 förhördes Ulf H på nytt. Han tillfrågades bl.a. om ett antal personer och uppgav om dem följande.
S var medlem i SNF och brukade skicka för att få SNF:s
pengar tidning Nationell Tidning. Han hade aldrig talat med S men kände till att S i januari eller februari 1986 hade utfäst en belöning 10 000 dollar till den mördade Olof Palme. Åke L sekreterare i SNF
som var och hand Szs brev. Varken han eller Åke L Szs brev på
tog om tog allvar. De var de enda som kände till brevet med den utfästa belöningen. Han visste inte huruvida S hade haft med mordet Olof Palme att göra.
Leif J en annan medlem i SNF "idiot"
- - var en som var vapenkunnig och hatade Olof Palme. Leif J hade skjutit mot "några negrer
Enskilda uppslag 541
på Högbergsgatan och brukade vara på sinnessjukhus. En gång hade Leif J blivit för full ett möte på officersmässen Katarina Bangata. Två namngivna poliser polisman A och polisman B hade sett till att
- -
radiobil kom och hämtade Leif J för att köra hem denne. en
Nils M var troligen medlem i NRP och var en av de personer som kastade in en rökbomb Chinateatem. Ulf H hade varit försvarare för
medtilltalad till Nils M och hade därefter endast sporadiskt stött ihop en med Nils M.
Han kände Lars H väl. Lars H var medlem i SNF och kunde inte ha mördat Olof Palme.
Han hade SNF haft kontakter med Tor H, Erik B och Jan Ö.
genom Han trodde att de hade haft förutsättningar för att få mordet Olof Palme utfört. De skulle emellertid ha avslöjat sig efter dådet. Tor H hade bombhotat högtidligheten när Nobels fredspris skulle utdelas och åkte fast endast grund han hade varit lösmynt efteråt. Jan Ö
av att hade gjort sig skyldig till ett sprängattentat mot en moské i Oslo men kunde inte hålla tyst om dådet och dömdes sedan till fängelse fem år.
Det enda sambandet mellan SNF och Alf E var att denne prenumererade Nationell Tidning. SNF ansåg att det var en nödvändighet att Palme kom bort och sörjde inte fanskapet".
Enligt en anteckning från december 1993 avled Ulf H i mars 1993.
I december 1992 genomfördes en slagning beträffande Leif Därvid antecknades bl.a. följande. PBRz Olaga vapeninnehav vapen med kaliber 22 och olaga hot 1985 hotat att spränga synag0ga. Det framgår inte Leif J har dömts för dessa gärningar. Samma månad, i
om december 1992, förhördes han och uppgav bl.a. följande. Han hade tidigare missbrukat alkohol och tabletter. Vid ett tillfälle hade han varit hemma hos en kamrat, Kjell och då fått med sig ett vapen när han skulle gå och handla mat. Han kom sedan att hota bl.a. en taxichaufför och omhändertogs av polis. Han hamnade på Långbro sjukhus. Detta
anledningen till att han fanns i polisens register med anteckning om var olaga vapeninnehav och olaga hot 1984. Han var medlem i SNF 1978
- 1984. SNFzs sammankomster hölls oftast hemma hos Ulf H. Ingen i sällskapet sympatiserade med Olof Palmes och socialdemokraternas åsikter. Några direkta hot mot Olof Palme förekom emellertid inte vid de möten som han hade varit med på. Vera O hade utnämnt honom till riksledare i NRP. Titeln innebar dock inte att han hade någon ledande funktion utan var endast en titel. Den 28 februari och den 1 mars 1986 var han ensam hemma i sin bostad. Han led av epilepsi och höll sig ofta hemma eftersom han var rädd att få ett anfall. Han var vid tiden för förhöret avgiftad från sina alkoholproblem och förde en lugn tillvaro utan partipolitiskt engagemang.
542 Enskilda uppslag
I december 1992 förhördes vårdaren Lars H anställd vid Allmänna
- Häktet Stockholm -i rikskriminalens lokaler. Han hade troligtvis vid ett besök hemma hos Ulf H fått höra om vissa brev hade kommit
som från någon person han inte kände till. Han kunde inte komma ihåg
som om breven kom från Han hade aldrig varit medlem i SNF. Den 28 februari 1986 var han ensam i sin bostad och fick inte någon vetskap om mordet förrän på morgonen därpå.
Den 2 mars 1986 ringde en anonym kvinna till PU och tipsade
om att Tor H var högerextremist och hade avtjänat ett fängelsestraff i Norge för bombhot mot biskopen Desmond Tutu. Enligt anteckning
en dömdes Tor H i Oslo den 25 november 1985 för förbrytelse mot personlig frihet till fängelse tre månader och femton dagar. I
- en promemoria upprättad av Säkerhetspolisen i februari 1993 finns bl.a. följande anteckningar om Tor H. Den 18 augusti 1986 förhördes han i Oslo av företrädare från säkerhetspolisen. Han berättade då att han hade dömts till fängelse åtta månader för bombhot mot Desmond Tutu när Nobels fredspris skulle delas ut i Oslo i december 1984. Han frigavs i december 1985 och vistades i Stockholm till månadsskiftet mars-april 1986 då han flyttade tillbaka till Norge. Under kvällen den 28 februari 1986 befann han sig hemma hos NRP-medlemmen Vigdis S i Tyresö. De såg en film tredje riket på TV. Nästa dag omkring kl.
om 10.30 kom Vigdis S in i hans rum och berättade att Olof Palme hade mördats. Han hade enligt promemorian inte tilldragit sig säkerhetspolisens intresse under de senaste åren.- I januari 1995 genomfördes
en slagning beträffande Tor H.
Sammanställning
I mars 1990 upprättades inom PU en kort promemoria benämnd "Avsnitt HL Redovisning och förslag". I promemorian att ut-
- uppges redningen hade fokuserats organisationens tjänsteförrättande ordförande, Ulf H. Under rubriken Förslag framhålls att den fortsatta utredningen borde bedrivas förutsättningslöst med förhör
av personer som är eller varit knutna till organisationen. Så skedde framgått
som också.
Enskilda uppslag 543
5.9.6 f.d.
Sverigepartiet, Framstegspartiet —
avsnitt HM
Avsnittet består av nio uppslag.
Ett antal tips dagarna efter mordet var inriktade på Stefan H, som tillhörde Framstegspartiet. Den 11 mars 1986 skrev Stefan H ett brev till Hans Holmér och uttryckte sin förvåning över att han till skillnad
från andra partiledare inte hade erbjudits polisskydd. Han poängtera-
de att Framstegspartiets paroll Begränsa invandringen inte var populär i vissa kretsar.
Den 12 mars 1986 förhördes en person som kände Stefan H. Uppgiftslänmaren berättade bl.a. följande. Hela Stefan H:s lägenhet var belamrad med politiska skrifter. Han hade synnerligen reaktionära synpunkter utlänningar och Sveriges invandringspolitik.
Den 18 mars 1986 inkom ett pressmeddelande undertecknat av
- Framstegspartiet till PU. Personen som hade sänt det till PU hade
mottagit det per post. I pressmeddelandet sades bl.a. följande.
Världen har i snabb takt blivit av med tre tyranner: först BABY DOC,
sedan MARCOS och så PALME. Det är bra för Sverige, att vi slipper
Palme fortsättningsvis. Han har genom åren förorsakar Sverige mycket stor
skada. Inte överraskande hyllades Palme av den sovjetiska partikongressen
med en tyst minut.--- Om mördaren infångas, ska det bli intressant att kon-
statera huruvida denne är svensk eller invandrare. Om mördaren är invand-
rare, kan man göra tillägget att Palme fallit offer för sin egen vansinniga
invandringspolitik.
Stockholm den 1 mars 1986.
FRAMSTEGSPARTIET
I juli 1988 förhördes Stefan H. Han berättade bl.a. följande. Han hade författat pressmeddelandet. Framstegspartiet ombildades hösten 1986 och namnändrades till Sverigepartiet efter en sammanslagning med BSS varvid han blev Sverigepartiets ledare. Hösten 1987 uppstod det emellertid en spricka i partiet. Därefter hade hans gren av partiet legat i malpåse". Den 28 februari 1986 hade han hand om sin då fyraårige
Han och hans f.d. sambo hade gemensam vårdnad. Han trodde att son. sonen gick och lade sig vid kl. 19.00 och han själv vid kl. 23.00. Morgonen därpå fick han kännedom om mordet på Olof Palme genom Svenska Dagbladet.
I april 1991 genomfördes en slagning beträffande Stefan H varvid det antecknades att han 1988 hade dömts för misshandel och "olaga affischering.
544 Enskilda uppslag
I april 1991 förhördes också den f.d. sambon. Hon berättade bl.a. följande. Hon hade en son tillsammans med Stefan H. Hon kom mycket väl ihåg att Stefan H den 28 februari 1986 hade hämtat deras son hos henne vid kl. 16.00 17.00 och lämnat honom eftermiddagen nästa
dag. Hon korn särskilt ihåg denna händelse eftersom hennes undulat dog kl. 14.00 denna dag. Hon visste inte om Stefan H och sonen hade varit i Stefan Hzs bostad eller någon annanstans.
5.9.7 Öppet Forum avsnitt HN
— Detta avsnitt omfattar två uppslag. Det första Öppet Forums
rör en av medlemmar. Det andra uppslaget består av Öppet Forums verksamhetsberättelse för 1985 m.m.
Rolf P
Den 1 mars 1986 kom ett anonymt telefontips till PU om att Rolf P fyra år tidigare hade medverkat i radioprogrammet Öppet Forum. Rolf P hade om Olof Palme sagt att Den jäveln skall ha ett nackskott". Rolf P hade en bild i en tidning varit klädd i keps och parkas.
Ytterligare fem liknande tips beträffande Rolf P kom in till PU 1987.
Den 13 april 1986 förhördes Rolf P. Förhöret ägde i Rolf P:s
rum bostad Öland. Han berättade bl.a. följande. Han hade flyttat från Stockholm till Öland för få det lugnt. Vidare Öland fritt från
att var utlänningar. Han var med i en sammanslutning i Stockholm bestående
av ca 500 personer. Sammanslutningen hade inte något Avsikten
namn. var emellertid att kunna få så många medlemmar att man kunde registrera sammanslutningen ett politiskt parti. Sammanslutningen
som var emot att det kom utlänningar till Sverige. Han hade tidigare avtjänat fängelse två månader för brott mot tryckfrihetsförordningen m.m. Han hade fällt ett yttrande om utlänningar i ett närradioprogram i Stockholm 1982. Samtliga partier vänstern, mitten och högern bestod av idioter
- — som inte lyssnade till folket. Han och den sammanslutning han var med i var emot våld och tog avstånd från mordet Olof Palme. Mordet kunde ha utförts beställning av någon utländsk ambassad i Stockholm. Mördaren kunde exempelvis ha flytt till Lidingö där många ambassadörer bodde och ha kastat mordvapnet i vattnet från Lidingöbron. Han visste hur mördaren såg ut. Den första bilden som sändes ut var något felaktig. En natt fick han genom en drömvision reda mördarens utseende. Han var beredd att fylla i och ändra bilden så
Enskilda uppslag 545
att utseendet blev rätt. Den 28 februari 1986 var han hemma tillsammans med sin sambo. På kvällen hade de tittat någon pangpangfilm. Dagen därpå vaknade han av sin klockradio och fick höra att Olof Palme hade mördats.
Vid ett förhör sex år i januari 1992, bekräftade sambon Rolf
senare, Pzs uppgift att de varit hemma i bostaden på Öland under mordkvällen.
Öppet Forums verksamhetsberättelse
1985 m.m. Närradionämnden sände vissa handlingar angående Öppet Forum till PU, möjligen begäran av PU. Bland handlingarna finns Öppet Forums ansökan om tillstånd att sända närradio i vilken Rolf P 1982 åtog sig att vara programutgivare. I verksamhetsberättelsen för "Den ideella demokratiska föreningen Öppet Forum att under
anges man 1985 hade haft bl.a. följande aktiviteter. Vid ett sammanträde föreslog ordföranden Anders L att föreningen aktivt skulle verka för ökat stöd och ökad upplysning till svenska barnfamiljer för att öka nativiteten. Föreningen gjorde ett studiebesök i Rinkeby för att på platsen studera de sociala konsekvenserna i samband med invandringspolitiken. Föreningen gjorde även ett studiebesök i Botkyrka för att studera kulturell verksamhet, hemspråksundervisning och vandalisering i vissa trapphus hos språkliga minoriteter. Vid ett annat tillfälle höll Rolf P ett föredrag om asagudarna. Vidare hölls ett sammanträde vid vilket styrelsen beslöt att ansöka om nytt sändningstillstånd hos Stockholms Närradio efter den tragiska avstängningen.
5.9.8 "Alf E avsnitt DA
- Tips, utredningsåtgärder och information rörande Alf E finns i
annan PU-materialet samlat under avsnittet DA "Alf E. Avsnittet är
relativt omfattande och upptar ett 70-tal uppslag och mängd under-
en uppslag.
Alf E aktualiserades i utredningen redan under de första dagarna efter mordet, då flera tips strömmade in. Under den första månaden fick PU ta emot ett drygt 15-tal tips om Alf E. De flesta tipsen från
var personer som i pressen uppmärksammat dennes annonskampanjer mot Olof Palme och Socialdemokratiska partiet flera kände också Alf
men E mera personligen.
.
Ett av de allra första tipsen kom från en person bosatt i
som var trakten av Alf E:s bostad i Värmland. Personen påstod sig ha sett Alf E
14Avsnittet bär Alf E:s efternamn.
546 Enskilda uppslag
och en okänd man sittande i en nedsmutsad blå Ford Granada vid 18tiden lördagen den 1 mars 1986.
Ett annat tips kom in under den första tiden var ett brev från en
som uppgiftslämnare som var nämndeman och deckarförfattarinna. Hon berättade att Alf E strax före jul 1985 kontaktat henne för ett möte. Vid mötet hade Alf E kommit att tala om Olof Palme och i detta sammanhang hade han bl.a. uttalat Jag ska avsätta Palme fortare än du tror och Den dagen vi har röjt honom ur vägen kommer socialdemokraterna att välja oss". Uppgiftslämnaren hade därefter erbjudits platsen som justitieminister i Alf E:s framtida regering.
I en promemoria upprättad av Säkerhetspolisen den 24 mars 1986
Alf E:s hatpropaganda mot Olof Palme vara känd av säkerhetsuppges polisen. I promemorian sägs dock att det inte var troligt att någon av Alf E:s vänner skulle kunna ligga bakom mordet. Promemorian innehåller ett tillägg av innebörden att det dock mot bakgrund av alla tips mot Alf E var lämpligt att kontrollera honom.
Den 31 mars 1986 besökte Säkerhetspolisen Alf E:s bostad i Värmland. Besöket var föranlett av att Alf E begärt polisskydd för sina barn som gick i skola i Stockholm. Under besöket tillfrågades Alf E om vad han gjorde den 28 februari. Han berättade att han och hustrun hade varit ensamma hela veckan i parets lägenhet Norr Mälarstrand i Stockholm. Där hade de arbetat med ett utskick av pamfletten Läsning för socialdemokrater, del 4. Barnen hade sportlov och tillbringade detta i Värmland. Fredagen den 28 februari hade Alf E under dagen varit och handlat saker till huset. Tidigt under kvällen hade han och hustrun ätit middag restaurang Claes Hörnet. Därefter hade de återvänt till lägenheten där de ensamma tillbringat resten av kvällen. Alf E berättade också att han om någon såsom ledare för organisationen Oppositionen inom socialdemokratin var intresserad av att Olof Palme fick leva kvar.
Enligt en anteckning av polisöverintendenten Hans Wranghult den 1 april 1986 hade Hans Holmér samma dag beslutat att det inte förelåg skäl för polisbevakning av familjen Alf E.
I en promemoria upprättad den 16 april 1986 drog Säkerhetspolisen slutsatsen att det för närvarande inte fanns några tecken att Alf E eller hustrun skulle ha haft något samröre med mordet Olof Palme. Till promemorian finns en handling fogad med anteckningen Hela Alf E ärendet betecknas från säkerhetspolisens sida som färdigbehandlat.
Härefter och under resterande del av 1986 kom ytterligare ett knappt tiotal tips rörande Alf E och dennes hustru in.
Våren 1987 kom ytterligare tips om Alf E. Ett av dessa innehöll uppgifter om att f.d. häradshövdingen Nils K under en flygresa i december 1985 mellan Karlstad och Stockholm kommit att samtala
Enskilda uppslag 547
med en doktor, som av övriga uppgifter att döma måste ha varit Alf E. Under denna resa hade Alf E företett en attachéväska full med sedlar. Ett annat tips kom från en äldre man som arbetat hjälpreda Alf E
som på dennes gård. Mannen berättade att Alf E åkt till Stockholm på uppdrag dagarna före mordet trots att det varit bestämt att familjen skulle åka till den stuga hade i Dalarna under veckan eller i vart
man fall under veckoslutet. Senare hade Alf E vid ett tillfälle yttrat "Nu ligger han där han som tog sonen från mej.
—
Vid denna tid, dvs. under våren 1987, började PU på nytt att intressera sig för Alf E. Flera kompletterande förhör hölls.
Nya personer hörde av sig med tips. Ett tipsen kom från
av en kriminalinspektör, som höll på att utreda anmälan från Alf E mot
en en granne. Alf E hade i samband med utredningen av anmälan skrivit ett brev, daterat i maj 1987, till kriminalinspektören. I brevet stod bl.a. följande: Vi menar att Palme skrev under sin dödsdom när han tog min son ifrån mig. Därmed gick det för mig vilken utstuderad
upp politisk skurk han var och att han fortast möjligt måste bort från svensk politik och vidare De personer som hjälpte Palme att försöka knäcka mig och ta ett barn ifrån landets mest kända och välartade famil-
en av jer de personerna har Gud hämtat hem utom socialdemokra-
nu en tisk läkare hon avgick emellertid omedelbart från sin tjänst när amerikanska journalister började ringa och när det började brännas. Men socialnämndens ordförande i Arvika som var den största skurken är död, domaren är död och Palme har alla vet blivit jordnära
som en politiker. En annan person som hörde av sig landstingsrådet Stig
var G. Han berättade att han sedan omkring 1972 kände Alf E genom dennes hustru och att Alf E var märklig bl.a. skrev
en man som förvirrade brev. Stig G hade av Alf E blivit erbjuden post i komman-
en de regering som skulle ledas av Alf E. Vid ett tillfälle hösten 1985 hade Stig G stött Alf E på en tågresa. Alf E hade under resan kommit med en mängd beskyllningar mot Olof Palme, bl.a. rörande
sonen.
Genom inre spaning registerslagning m.m. erhölls bl.a. uppgifter om Alf Ezs vapeninnehav. Han hade flera vapen, men inget kunde
som vara aktuellt som mordvapnet. Under tiden april-juli 1987 bedrevs också yttre spaning.
I juni 1987 försökte spaningsledningen vidare få tillstånd att avlyssna Alf Ezs och hustruns samt David Fzs telefoner. David F
var en något udda person som fanns i närmaste kretsen kring Alf E. I en promemoria till förundersökningsledaren beskrevs utredningen mot Alf E och det hemställdes att tillstånd till telefonavlyssning skulle begäras eftersom Alf E kunde misstänkas för Stämpling alternativt anstiftan till mord. Någon framställning telefonavlyssning till tingsrätten
om gjordes dock aldrig.
548 Enskilda uppslag
I slutet och början hösten 1987 gjordes också
av sommaren av omfattande undersökningar Alf E:s ekonomi, bl.a. inhämtades
av kopior deklarationer, kontakt togs med försäkringskassan och krono-
av fogdemyndigheten, uppgifter inhämtades om inkomna medel Alf E:s postgirokonto under perioden 1979-87 och med dessa som grund upprättades listor över Alf E:s bidragsgivare etc. Slutligen hölls under denna period också ingående förhör med såväl Alf E som hustrun.
Hustrun förhördes i augusti 1987. Hon berättade att hon och Alf E under mordveckan varit i Stockholm och arbetat med sina papper. Att de inte åkt till stugan i Dalarna så som det var bestämt förklarade hon med att stugan för obeboelig då det inte fanns vatten etc. Mord-
var dagen hade hon och Alf E varit ute och handlat lite vid l7-l8-tiden. Därefter hade de ätit middag på restaurang Claes Hömet. Efter middagen hade de återvänt till lägenheten och lyssnat musik. De hade kommit i säng vid 23-23.30-tiden. På morgonen hade de blivit uppringda bekant berättat om mordet. De hade därefter
av en som väntat med att åka hem till Värmland till måndagen.
Alf E förhördes ingående i början av september 1987. Han berättade på nytt vad han gjort under mordkvällen. Han uppgav att han fick kännedom mordet ett telefonsamtal tidigt på morgonen den
om genom l Alf E hade inget med mordet att göra men trodde att den ut-
mars. lösande faktorn bakom mordet kunde hans pamflett Läsning för
vara socialdemokrater, del 4, i vilken Olof Palme starkt kritiserats och bl.a. anklagats för att begå folkmord i Sverige. Alf E menade att han själv endast sysslat med information och framfört sanningar som kunde ha blivit för mycket för någon eller några läst hans publikationer. Alf
som E hade också lång utläggning om Olof Palmes samhällsfarliga
en politik. Bl.a. beskyllde han Olof Palme personligen för att medvetet ha låtit ubåten i Hårsfjärden undkomma. Vidare gjorde han Olof Palme personligen ansvarig för att myndigheterna tagit hans son ifrån honom och placerat denne i fosterhem. Han kallade Olof Palme antikrist och
Att det säkert skulle bli en prick i himlen för den som knäppte uppgav Palme. Att döda Palme var inte bara att göra Gud en tjänst utan även att göra landet tjänst. Rörande sitt parti Oppositionen inom Social-
en demokratin berättade han att detta inte var registrerat som parti hos Riksskatteverket, det fanns varken stadgar, revisorer eller någon offentlig kassa, styrelsen och medlemsförteckningen var hemlig men partiet hade 53 000-55 000 medlemmar eller sympatisörer. Arbetet inom partiet bestod att samla in som omvandlades till information i
av pengar
eftersom Alf E förvägrades att komma till tals på annat sätt annonser inom massmedia. Sympatisörema skickade ofta in mindre summor, 5- 5 000 kr gången. Alf E hördes slutligen sina ekonomiska
om förhållanden.
Enskilda uppslag 549
I en i mitten av september 1987 daterad PM har PU sammanställt delar av de uppgifter som dittills framkommit.
Utredningen mot Alf E fortsatte. Under slutet av 1987 och 1988 hölls flera förhör med personer bl.a. inom näringslivet kunde
- — som tänkas ha upplysningar om Alf E. Under 1988 gjorde PU också
en undersökning av ett av de eventuella motiven; omhändertagandet 1976 av Alf E:s då 15-årige Därvid framkom partisekreteraren
son. genom Bo Toresson, Enn Kokk och Sven Aspling m.fl. att det aldrig förekommit några diskussioner om Alf E på departementsnivå eller inom socialdemokraternas verkställande utskott.
Hösten 1989 kontaktade en uppgiftslämnare Säkerhetspolisen angående Alf E. Han lämnade information förekom i
om personer som Alf E:s omgivning och om hur denne finansierade sin verksamhet.
I slutet av 1991 började PU kartlägga delar av de bidragsgivare
man fått fram via uppgifter från postgirot. I samband härmed förhördes Alf E nytt.
I en i december 1991 daterad PM har den utredningsman vid PU som handlagt uppslaget gjort en noggrann sammanfattning uppgif-
av terna rörande Alf E. I promemorian redogörs bl.a. för Alf E:s bakgrund och utbildning, att han under 1940-talet anslutit sig till socialdemokratiska partiet och att han 1974 gick emot partiet i frågan fri abort.
om Efter det att riksdagen antagit den nya abortlagen bestämde sig Alf E för att revoltera vilket ledde till att partiet uteslöt honom och hans hustru. Härefter hade Alf E blivit förbittrad partiet och utvecklat ett direkt hat mot Olof Palme såsom ledare för partiet. 1975 fick han sluta en tjänst som företagsläkare vid Kooperativa Förbundet, vilket han upplevde som om Olof Palme manövrerat bort honom även därifrån. På grund av hätska angrepp mot Olof Palme blev han utfryst av massmedia och så vis hänvisad till att göra sin röst hörd i
annonskampanjer. 1976 hade Alf E en uppgörelse med sonen som fuskat vid ett prov i skolan. Enligt sonen hade han blivit misshandlad av fadern i samband med läxläsning och han tog därför sin tillflykt till sociala myndigheter i Arvika, som fosterhemsplacerade honom hos hans klassföreståndare. Alf E uppfattade omhändertagandet beordrat Olof
som av Palme. 1982 då Olof Palme återerövrat regeringsmakten och löntagarfonder diskuterades anslöt sig Alf E till fondmotståndarna eftersom han uppfattade att Olof Palme höll att göra landet till en diktatur.
1992 publicerade Dagens Nyheter en artikel som handlade
om Ragnar Bzs memoarförfattande. I artikeln förekom uppgifter om att prominenta personer hade stött Alf E:s kampanj mot Olof Palme. Artikeln finns intagen i materialet.
1992 och -93 vidtogs vissa mindre omfattande utredningsåtgärder rörande Alf E.
550 Enskilda uppslag
1994 tog emellertid utredningen ny fart. Då förhördes bland andra Ragnar B och dennes hustru. De berättade att de troligen i oktober 1985 fått besök i sin villa i Portugal av några namnkunniga personer med anknytning till svenskt näringsliv. De hade försökt förmå Ragnar B att skänka pengar till doktor Alf Ezs kampanj mot Olof Palme och i det sammanhanget de exempel prominenta personer som skulle
angav ha bidragit. Efter artikeln i Dagens Nyheter hade Ragnar B kontaktats
journalisterna Thomas B och Lars B som övertalat honom att ställa av upp en intervju. Intervjun hade emellertid inte kommit att sändas i TV, vilket Ragnar B förmodade berodde att TV-ledningen fått kalla fötter.
Under 1994 inkom också flera nya tips rörande Alf E. Ett av tipsen kom från Bertil B. Bertil B berättade att han hade en god vän som hade en auktionsñrma. Denne hade i sin firma sålt tillhörigheter som härrörde från Alf Ers son. Bland gods i svarta plastsäckar hade anteckningsböcker vittnade om kraftigt hat mot Olof Palme hittats.
som Anteckningsböckema hade troligen förts till soptippen. Uppgiftslämnaren är identisk med den man som 1997 till PU anmälde att han mordkvällen mött Christer P Brunkebergsåsen ovanför mordplatsen. Tipset föranledde ett antal förhör rörande Alf Ezs tidigare farniljeförhållanden.
Under 1994 förhördes också Alf E och hans fru nytt. Alf E uppgav vid detta tillfälle att han också stöttats av Wa11enbergarna.
Under 1995 och -96 inkom ytterligare tips om Alf E. I april 1996 upprättade PU en ny sammanfattning av spanings-
uppgifter rörande Alf E. Denna sammanfattning avslutas med följande konstaterande: Om tror en konspiration bakom mordet finns
man det fortfarande mycket att rota i vad gäller Alf E.
5.10 Avsnitt N G
Viktor
- 5 .lO.l fram till den 16 1986
Utredningen maj
Redan dagen efter mordet inkom till polisen ett tips från en ung kvinna. Hon berättade att hon föregående kväll mordkvällen varit på kafé Mon Chéri Kungsgatan tillsammans med två väninnor. De hade kommit i samspråk med en man som uttalat sitt hat mot Olof Palme. Mannen hade lämnat över ett visitkort med namnet Vic G och telefonnummer.
De närmast följande dagarna inkom flera tips som rörde Viktor G. En kvinna tipsade om att Viktor G, som själv uppgivit att han
anonym stridit för USA mot Nordvietnam, hade yttrat Olof Palme är för kon-
SOU 1999288 Enskilda uppslag 551
servativ och står på KGB:s lista för avrättning. Blod kommer att flyta. En annan person tipsade om att Viktor G, som var medlem i ytter-
en lighetsorganisation, hade talat att störta Olof Palme. En kvinna och
om en man tipsade polisen om att en person de kände, Viktor G, hade ett sådant de sett i tidningen efter mordet. De berättade också
vapen som att Viktor G ofta hållit till på Västerlånggatan, att han ogillade Olof Palme, att han plötsligt haft 30 000 kr till ett lägenhetsköp och att han sagt att han var utbildad FBI och CIA.
av
Tipsen ledde till att polisen började intressera sig för Viktor G och efter beslut av chefsåklagaren K.G. Svensson hämtades han till förhör den 8 mars 1986. Samma dag genomfördes husrannsakan i hans
en bostad.
Viktor G berättade att han kvällen den 28 februari varit ett kafé, Mon Chéri, där han bl.a. samtalat med tre flickor. Han trodde att han därefter bevistat en nattföreställning biografen Rigoletto,
som ligger på Kungsgatan, och att han sedan möjligtvis tagit hamburgare
en
McDonalds före hemresan med tunnelbana till Norsborg.
Han var dock osäker.
En kriminalpolis, som här benämns utredningsman V, hade sedan tidigare bearbetat ett tips inkommit redan mordnatten från
som en ung kvinna, Jessica Hon hade tillsammans med väninna, Diana
en varit på nattbio på biografen Saga på Kungsgatan. Filmen, Morrhår och ärtor", hade börjat kl. 23.00. Under föreställningen, när uppskattningsvis halva filmen visats, hade kommit in i salongen och satt
en man sig. Mannen hade, enligt ett senare förhör med kvinnorna, före-
en av fallit jagad och stressad.
För att ta reda om Viktor G den kommit in sent
var man som under föreställningen Saga anordnade utredningsman V på kvällen den 8 mars en valkonfrontation med Jessica S och Diana Z. Jessica S pekade med viss tvekan ut Viktor G. Hon valde mellan honom och
en annan man, men uppgav att frisyren och det markerade käkpartiet hos Viktor G stämde bäst med den man hon sett. Därefter fick hon, enligt utredningsman V:s protokoll, se olika ytterplagg och fotokonfronta-
en tion om sju foton och hon sade då helt klart att det Viktor G hon sett
var på Saga. Diana Z kunde inte peka ut någon vid valkonfrontationen. Vid en fotovisning senare under kvällen pekade hon, enligt ett protokoll som upprättats av utredningsman V, ut Viktor G utan någon tvekan.
Efter föredragning sent samma kväll beslutade Hans Holmér att Viktor G skulle släppas. Det beslag, som hade gjorts i samband med husrannsakan, hävdes.
Härefter inriktades emellertid utredningen i än högre grad Viktor G. Flera personer hördes ingående. Bland annat klarlades det att de tre unga kvinnorna Mon Chéri samtalat med Viktor G kl. 21.30-
ca
552 Enskilda uppslag
22.30. Viktor G hade enligt kvinnornas samstämmiga uppgifter varit fientligt inställd till Olof Palme och bl.a. yttrat något om att man blir skjuten i säger vad man tycker. Vidare klarlades det att ryggen om man män samtalat med Viktor G McDonalds Kungsgatan tre yngre omkring kl. 01.10 den 1 Viktor G hade pratat amerikanska och mars. uttalat att han inte tyckte Palme. Mannen och kvinnan som uppgivit om att Viktor G ägde ett den typ som förevisats i pressen hördes vapen av nytt. De att de aldrig sett något vapen hos Viktor G utan uppgav denne hade själv berättat att han haft under sin utbildning i USA. vapen Mannen berättade också att Viktor G den 27 februari hämtat en grön halvlång jacka med kapuschong s.k. parkas förvarats i - en - som källaiförråd. Denna bar Viktor G enligt flera vittnen mordmannens kvällen. Ytterligare hördes. Hon sade sig ha haft ett fören person hållande med Viktor G. Han hade bl.a. berättat för henne att han var CIA-agent och snart skulle få en revolver. På den 12 hämtades Viktor G till nytt förhör. Sammorgonen mars tidigt gjordes husrannsakan i hans bostad. En del kläder liksom en ny annat material togs i beslag och överlämnades till tekniska roteln för sökande spår, kunde sättas i samband med skjutning och för av som uttydande genomtrycksskrift visst skrivmaterial. Också palmeav fientligt material, såsom EAP-material med understrykningar av palmefientliga uttalanden, påträffades och togs i beslag. Utredningsman V ledde det följande förhöret. Viktor G hade svårt i detalj redogöra för vad han gjort mordkvällen. På efteratt mera middagen delgavs han misstanke delaktighet i mord Olof Palme. om Han anhölls på kvällen samma dag. De följande dagarna hölls långa och omfattande förhör med Viktor G med utredningsman V förhörsledare. Flera nya husrannsaksom ningar gjordes; ytterligare material hittades och beslagtogs. Polisen hämtade in referenser avseende Viktor G och förhör hölls med personer i dennes bekantskapskrets. På eftermiddagen den 14 meddelade SKL under hand att man mars hittat två små tändsatspartiklar ärmen på Viktor Gzs parkas. Partiklama härrörde emellertid med hundraprocentig respektive nittiofemprocentig säkerhet inte från slags ammunition som de uppsamma hittade kuloma. De beslagtagna kläderna fördes till Bundeskrirninalamt BKA i Wiesbaden för ytterligare undersökning. Den 15 berättade person i Viktor G:s bekantskapskrets att mars en denne i ett telefonsamtal med henne den 4 februari sagt att Olof Palme står på dödslistan och blod kommer att flyta Stockholms gator -
5 Underhandsbeskedet finns inte i PU utan uppgifterna härom har lämnats till Juristkommissionen.
Enskilda uppslag 553
det kommer att bli blodbad. Detta förhör följdes upp ett par dagar och uppgiftslämnaren bekräftade då att Viktor G fällt uttalandet senare i sammanhanget Olof Palme är alldeles för konservativ i ryssamas ögon därför kommer de att göra sig av med honom först. - Redan dagen efter mordet hade polisen fått ett tips från en fransktalande Ibrahim D, från Benin i V ästafrika. Ibrahim D hade beman, han mordnatten blivit stoppad när han kommit rättat att av en man körande i sin bil Döbelnsgatan i höjd med Kammakargatan, dvs. i närheten mordplatsen. Mannen hade först på engelska och sedan av svenska bett Ibrahim D att köra honom vart helst samt erbjudit som Ibrahim Mannen hade haft mycket bråttom. När Ibrahim D D pengar. hade vägrat hade sprungit därifrån. Ibrahim D hade sagt att mannen händelsen ägt rum kl. 23.45 00.30. - Utredningsman V arrangerade den 16 valkonfrontation, då mars en Ibrahim D pekade ut Viktor G som stoppat honom. som mannen Den lämnade BKA det preliminära beskedet att det inte 17 mars kunde uteslutas att tändsatspartiklama Viktor G:s parkas var från Winchester-ammunition. Samma dag K.G. Svensson, den 6 mars inträtt som förgav som undersökningsledare såvitt avsåg Viktor G, in en begäran om häktning denne till Stockholms tingsrätt. Tingsrätten beslöt att häktningsav förhandlingen skulle äga rum den 20 mars. I samband med förberedelserna inför häktningsförhandlingen tog åklagama den 19 del bandutskrift den valkonfrontation mars av en av NN hållit med Ibrahim D den 16 Ãklagama fick då klart för som mars. konfrontationen föregåtts fotovisning där Viktor G fanns sig att av en med. Ibrahim D hade således fått ett fotografi Viktor G före se av valkonfrontationen. Denna åtgärd korn sedermera att granskas och kritiseras JK. Vidare framgick det att konfrontationen hållits utan av tolk trots att Ibrahim D talade bristfällig svenska. K.G. Svensson beslöt därför att ett nytt förhör omgående skulle genomföras med Ibrahim D. Han höll själv detta förhör i närvaro tolk. Mot slutet av förhöret av skedde direktkonfrontation mellan Ibrahim D och Viktor G. Ibrahim en D höll fast vid att Viktor G den som stoppat honom, men han var man haft kapuschong, mössa eller liknande så att inte uppgav att mannen särskilt mycket ansiktet hade synts. Viktor G började under konav frontationen att prata franska med Ibrahim D. Beträffande Ibrahim Dzs trovärdighet kan nämnas att denne i början april nytt kontaktade av
G Det preliminära beskedet finns inte i PU utan uppgifterna härom har lämnats till Juristkommissionen. 7 JK-beslut 1986 144 ff. JK ansåg det klarlagt att utredningsman V beordrat s. den felaktiga åtgärden a.a.s. 169.
554 Enskilda uppslag
polisen. I ett förhör den 11 april 1986 han att han mordkvällen uppgav vid 22.30-tiden sett den fantombilden i massmedierna efterlysta som personen Sveavägen. K.G. Svensson beslöt efter förhöret med Ibrahim D att Viktor G skulle försättas på fri fot. Viktor G emellertid fortfarande misstänkt var för mordet Olof Palme och samma dag beslutade tingsrätten på K.G. Svenssons begäran om telefonavlyssning beträffande Viktor G. Avlyssningen pågick därefter till den 30 april. För att klarlägga om Viktor G haft något att göra med mordet tillsattes efter frigivningen särskild utredningsmän en grupp av som bara skulle arbeta med dessa misstankar. Gruppen höll ett stort antal förhör med förekom i Viktor G:s mycket omfattande telepersoner som fonbok eller som annat sätt kände, hade träffat eller denne. sett Ytterligare några förhör hölls med Viktor G själv. Vidare gjordes en genomgång av de restauranger och liknande ställen han brukat besom söka och dörrknackning utfördes hans bostadsadress. Genom utredningen växte bild fram den misstänkte. Han en av var uppvuxen i södra Sverige, frireligiös, utåtriktad och mycket intresserad av politik och samhällsfrågor. Han hade gjort vapenfri tjänst i det militära och hade försörjt sig tillfälliga arbeten, bl.a. väktare som och lärare. Viktor G talade ett flertal språk och hade rest runt i världen. Han var proamerikansk. Hörda beskrev honom med ord personer som snäll, ofarlig 99 99lättledd, levde i verklighet, fantiseranen egen , de", sjukligt ljugande, manodepressiv m.m. SKL konstaterade i ett undersökningsprotokoll från den 10 april beträffande de rökpartiklar som hittats Viktor G:s parkas att den mindre partikeln inte härrörde från Winchester-Western-ammunition med samma tändsatsinnehåll referensmaterialet. Den större som partikeln kunde, enligt SKL, härröra från sådan patron hade en men en tändsatskombination som förekommer i många andra patronfabrikat. I slutet av april hölls efter beslut av K.G. Svensson konfrontationer med 22 vittnen. Polisen hade begärt att 74 vittnen skulle delta i konfrontationema. Efter det att K.G. Svenssons beslut kommit till riksåklagaren Magnus Sjöbergs kännedom överprövade denne efter vissa turer beslutet och bestämde att konfrontationer skulle med äga rum ytterligare 28 vittnen. Sex dessa kom olika skäl inte att äga av av rum. Övriga genomfördes i mitten maj. Turerna kring konfrontationema av har behandlats utförligt i Juristkommissionens rapport och JK. av Vid en av konfrontationema i slutet april pekade av en person, Kerstin N, ut Viktor G som den hon sett restaurang Vera man snett
‘S SOU 1987:72, s. 59 ff. 9 JK-beslut 1986 s. 144 ff.
Enskilda uppslag 555
mitt emot biografen Grand mordkvällen omkring kl. 21.00. K.G. Svensson fick i mitten maj kännedom om att denna valkonfrontation av föregåtts fotovisningar Viktor G. Den 19 mars hade Kerstin N av av pekat ut än Viktor G, den 10 april hade hon av 2000 en annan person bilder plockat ut fyra och därefter stannat för Viktor G med sjuttioprocentig säkerhet, slutligen hade hon den 21 april förevisats en enda bild Viktor G. Även denna konfrontation har varit föremål för JK:s av granskning. Det kan tilläggas att polisen härefter har hittat en person satt och väntade sin flickvän vid aktuell tidpunkt och som som stämmer väl överens med Kerstin Nzs iakttagelser. Vid konfrontation i slutet av april pekade en kvinna, en annan Birgitta W ut Viktor G med orden det kanske skulle finnas möjlighet att det han som jag har sett utanför Grand. Birgitta W hade var mordkvällen vid 21.00 iakttagit man som stått och tittat in i ca en foajén på biografen Grand. Hon hade före konfrontationen sett ett fotografi Viktor G i utländsk tidning. Dessutom hade hon före av en konfrontationen förevisats 1000 diabilder, varav hon först plockat ut fyra, vilka Viktor G och därefter ytterligare två. Om Birgitta av var en, Wzs iakttagelser, kapitel Omständigheter kring makarna Palmes se biobesök Uppgifter från Birgitta W förekommer även i uppslagen . angående Christer P och GG; hon har uppgett sig känna igen drag även hos dessa, kapitel Riksåklagarens resningsansökan och dess se behandling och GMP objekt m.m. - I ett utlåtande den 9 maj konstaterade BKA att inga besudlingar hittats med hänsyn till sitt utseende kunde leda till slutsatsen att som Viktor G:s parkas varit i kontakt med skjutvapen. I synnerhet kunde det med bestämdhet uteslutas att något skjutvapen transporterats i parkasens fickor. Av erfarenhet kunde, enligt BKA, sägas sådan att en transport borde ha avsatt tydliga spår, särskilt ingen omedelbar som rengöring av vapnet hade kunnat äga rum efter skjutningen. På utsidan parkasen och i ena fickan hade BKA anträffat av besudlingar innehållande för krutrök karaktäristiska element bly, barium, koppar och aluminium. Helhetsbilden gav dock det intrycket att besudlingarna handlade smuts som anbringats under längre tid. om BKA framhöll att de för rök karaktäristiska elementen bly och barium flitigt förekommande i miljön, bensinavgaser innehåller t.ex. bly. var Besudlingama kunde alltså inte leda till slutsatsen att parkasen varit i kontakt med skjutvapen. På höger ärm hade BKA påträffat en liten rökpartikel. Denna lilla del härstammade enligt BKA dock troligen från ett annat vapensystem än de rökpartiklar hade anträffats Lisbeth Palmes kappa. som
20A.st.
556 Enskilda uppslag
Förutom rökpartiklama hade BKA påträffat några blypartiklar i parkasen. Enbart närvaron av denna besudling kunde enligt BKA inte leda till slutsatsen att bäraren av parkasen någon gång hade avfyrat ett skjutvapen. För att kunna dra denna slutsats skulle det ha varit nödvändigt att anträffa ett representativt antal rökpartiklar karaktäsom var ristiska för dem som uppstår efter skott. De anträffade partiklarna kunde, enligt BKA, exempelvis ha häftat vid parkasen på plats där en skott avlossats t.ex. en skjutbana. Samtidigt uttalade BKA, att den omständigheten att det saknades rökpartiklar liknande dem som anträffats på paret Palmes kläder, inte kunde leda till slutsatsen att bäraren av parkasen icke avlossat skott mot paret Palme. Av erfarenhet visste man enligt BKA nämligen att krutröken i allmänhet inte slår ned skyttens kläder, eftersom rökmolnet normalt försvinner bort från den som skjutit. Viktor G hade i ett av de första förhören lämnat uppgift att en om han under mordkvällen Mon Chéri samtalat med pojkar efter ett par kontakten med de tre flickorna. I samband med att de sista konfrontationema genomfördes efterlystes efter vissa turer mellan polis och åklagare de två pojkarna i massmediema. Pojkama, Kenneth N och André gav sig snart till känna och förhör hölls med dem den 14 och 15 maj. De bekräftade att de samtalat med Viktor G ifrågavarande kväll. Beträffande tidpunkten var de något osäkra. Kenneth N uppgav dock att Viktor G var kvar minst en halvtimme och högst dryg en timme efter det att de tre flickorna lämnat Mon Chéri, vilket skedde vid 22.30-tiden. André P uppgav att Viktor G lämnat Mon Chéri i vart fall efter kl. 23.00 eftersom denne sagt att han skulle på nattbio och André P då tänkt att Viktor G skulle komma för sent eftersom filmen redan börjat. Den 16 maj beslöt K.G. Svensson att lägga ned förundersökningen mot Viktor G med motiveringen att utredningen inte givit något stöd för antagande att Viktor G haft med brotten att göra och då det inte längre fanns anledning till att förundersökningen fullföljdes. Kvarvarande beslag hävdes. I och med detta beslut lämnade K.G. Svensson utredningen. Han avgav samtidigt ett pressmeddelande, undersom tecknades även av chefsåklagaren Lage Carlström, hade biträtt som honom i ärendet. Pressmeddelandet hade följande lydelse. Förundersökningen beträffande den tidigare anhållne nedan kallad mannen Viktor G misstänkt för delaktighet i mordet Olof Palme har i dag nedlagts, enär den verkställda utredningen inte ger något stöd för antagande att Viktor G haft något med denna gärning att göra. Det finns nu ingen
21 Turerna har beskrivits i Juristkommissionens rapport, SOU 1987:72, s. 61 och även i JK-beslut 1986 s. 158 och 170.
Enskilda uppslag 557
anledning fullfölja förundersökningen, varför denna nedlägges jämlikt att 23 kap. 4 § 2 st. rättegångsbalken.
Viktor G begärdes häktad den 17 efter muntliga föredragningar för mars vederbörande utredningsman söndagen den 16 och måndagen åklagarna av den 17 mars.
Beträffande de olika omständigheter, som i samband med häktningsframställningen anförts indicier mot Viktor G kan följande anföras. som
Döbelnsgatan och biografen Saga I utredningens inledningsskede koncentrerades utredningen i avsevärd grad kring misstankar, uppkommit att Viktor G vid en tidpunkt omkring som klockan 23.30 mordkvällen befunnit sig i omedelbar närhet av mordplatsen under egendomliga omständigheter samt att Viktor G omkring klockan 23.45 kommit in och övervarit bioföreställningen "Morrhår och ärter biografen Saga. Viktor G förnekade vid förhör enträget, att han skulle ha befunnit sig angivna platser vid dessa tillfällen. I stora drag uppgav Viktor G vid inledande förhör, att han besökt kafé Mon Cheri Kungsgatan under kvällen, därefter besökt nattföreställningen biografen Rigoletto filmen Rocky 4 samt slutligen, innan han åkt hem, besökt och ätit hamburgare Mac Donald. En helt avgörande omständighet för beslutet att begära Viktor G häktad var att vid föredragningen uppgavs, att Viktor G hållen valkonfrontation med ett vittne D med 100% genom en säkerhet kunde bindas vid att under egendomliga omständigheter ha uppehållit sig Döbelnsgatan, efter mordet nära mordplatsen. På onsstrax dagen den 19 blev vi emellertid medvetna att föredragningen i mars om denna del varit ofullständig och missvisande, beroende allvarliga missgrepp i det polisiära arbetet. Det bör tilläggas, att D först vänt sig till polisen den 1 mars och då uppgivit tidpunkten för sammanträffandet Döbelnsgatan till 23.45 00.30. Det skall också påpekas, att tidpunkten omkring kl. 23.30 är resultat av en rekonstruktion D:s förehavanden efter kl. 22 och därför är påtagligt av osäker. Valkonfrontationen, där Viktor G ingick som nr som skedde utan åklagarkontakt, företogs utan tolk och med resultat, som med största sannolikhet utgör ett felaktigt utpekande av Viktor G till följd av fotovisningen dagen innan, språksvårigheter, ledande frågor och missförstånd. Slutligen bör anmärkas, att D den 9 april tagit kontakt med polisen och uppgivit han den fantombilden i massmedia efterlysta att även sett som Sveavägen vid halv elva-tiden mordkvällen. personen En värdering vittnet D:s uppgifter mot bakgrund av vad som framav kommit rörande det sätt vilket utredningen skötts i denna del ger vid det inte kan finnas något belägg för att Viktor G befunnit handen, att anses sig Döbelnsgatan vid 23.30-tiden mordkvällen.
558 Enskilda uppslag
Vad gäller misstanken om Viktor Gzs besök biografen Saga mordkvällen uppgavs vid föredragningen att två kvinnliga vittnen S och Z sett Viktor G komma in nämnda biograf vid 23.45-tiden mordkvällen. Det uppgavs vidare, att S vid en valkonfrontation efter att ha valt mellan två personer i gruppen med säkerhet skulle ha pekat ut Viktor G den som sene biobesökaren. Även beträffande vittnet Z uppgavs, att hon sedan hon sett fotografier efter en avbruten valkonfrontation, förklarat att utan någon som helst tvekan Viktor G var biobesökaren. Detta stöddes vid föredragningen av viss skriftlig dokumentation.
Sedan åklagarna den 19 mars fått del av protokoll över konfrontationema med S och Z kunde konstateras, att den föredragning, åklagarna fått som inte var korrekt. Anmärkning: Under konfrontationema förekom Viktor G som nr 5 i gruppen.
Som anmärkningsvärt kan anföras, att det framkom att även vittnet senare S efter fullbordad valkonfrontation förevisats fotografier. Således hade hon klockan 23.45 samma kväll förevisats ett fotomontage bestående foton av på sju män iförda olika slags ytterplagg. Dessa män förutom Viktor G var andra än de som deltagit i valkonfrontationsgruppen. Enligt det utskrivna protokollet över denna fotovisning har vittnet uppgivit att det är helt klart att nr 5 var den som kommit in på biografen. I förhöret antecknades därefter, att vittnet önskade att vidare förhör skulle anstå, eftersom hon kände sig "totalt slut.
Vid en samlad bedömning bevisvärdet dessa Vittnesuppgifter måste av av med beaktande av det i rättsligt hänseende otillfredsställande sätt vilket utredningen i detta avseende skötts, att vittnesuppgifterna anses ger något stöd för påståendet att Viktor G vid tillfället besökt Saga. Att S och Z vid senare förhör uttalat sig något säkrare förändrar denna bedömning.
Beslagtaget Palmefientligt skriftligt material
I samband med husrannsakan i Viktor Gzs bostad har beslagtagits visst skriftligt material med anteckningar och understrykningar, visat som en klar Palmefientlig inställning hos Viktor G. Detta förhållande i sig utgör ingen grund för påstående om brottslig gäming.
Viktor Gzs uttalande om "Palme på dödslistan m. m. Vid föredragning den 17 mars erhölls besked, att vittnet T stod fast vid sina uppgifter, att Viktor G vid ett telefonsamtal den 4.2 uttalat, att Olof Palme stod dödslistan m.m. Sedan utskrift bandförhöret den 16 skett, av mars kunde vi vid en genomläsning protokollet vid tidpunkt av en senare konstatera, att vittnet uttalat följande Viktor Gzs uttryckssätt: Sedan om talade han om några män, jag vet inte exakt vad det för män det var men var tydligen några kommunistiska eller ryska hade träffat någon män, som som hette A.B. och som skall vara predikant. Och den där predikanten han hade attackerat de här männen och därför stod han dödslistan. Och Palme är alldeles för konservativ i ögon så honom kommer de ryssamas att
Enskilda uppslag 559
göra sig med först. Honom kommer de att göra sig av med först, sade
av han. Och det kommer att bli ett blodbad. Det kommer att bli ett sådant blodbad, blod kommer att flyta Stockholms gator.
Vad Viktor G uttryckt vid detta telefonsamtal enligt detta citat och i övrigt enligt förhöret inte stöd för antagande att Viktor G varit involverad i
ger eller känt till någon mordplanering.
Tändsatspartiklar på Viktor G:s högra rockärm
På högra ärmen den jacka, som Viktor G burit den aktuella kvällen, har Statens kriminaltekniska laboratorium anträffat två tändsatspartiklar. Den
har konstaterats inte härröra från Winchesterammunition med hänsyn ena till de i partikeln ingående grundämnena och för laboratoriet tillgängligt referensmaterial. Den andra partikeln skulle kunna härröra från en Winchesterpatron har en tändsatskombination, som förekommer i
men många andra patronfabrikat.
Viktor G har vid förhör uppgivit, att han inköpt jackan för 6 7 år sedan.
— Han har vidare uppgivit, att han haft jackan utlånad och tidvis förvarad hos olika bekanta. Han har sagt sig inte ha någon förklaring till förekomsten av partiklarna. Beträffande frågan om hur partiklarna tekniskt sett kunnat hamna jackärrnen har SKL frågor från åklagarna uppgivit:
Undersökningsresultaten utvisar således att det högra ärmen jackan finns små partiklar från tändsats härrörande från vapenammunition. Däremot kan det avgöras vilket sätt partiklarna hamnat ärmen. Det kan ha skett att avlossat ett skott varit iklädd jackan vid
genom en person, som avskjutningen. Det kan också så att partiklarna kommit en dylik
vara
så kallad kontaktsmitta. Jackan har vid sådant förhållande då plats genom befunnit sig en plats där damm innehållande tändsatspartiklar har funnits. Åbrink nämner exempel detta ett fall i Danmark, där i ett
som
nio stycken skott avlossats. I rummet befann sig sju personer. I samrum band med undersökning händer personer, så befanns det att tre
av
återfanns tändsatspartiklar. Polisen fann under utredningen att personer åtminstone en av dessa tre inte kunde ha skjutit."
Med hänsyn till undersökningsresultatet och med beaktande av att det fastslagits att makarna Palme beskjutits med Winchesterpatroner finns inte stöd för påstående att ifrågavarande partiklar har något med de mot makarna Palme avlossade skotten att göra.
Valkonfrontationer med vittnen
Beträffande Viktor G har under utredningens gång företagits förutom ett
— stort antal fotovisningar inte mindre än 55 valkonfrontationer, varav
undertecknade åklagare fattat beslut beträffande 22 stycken.
560 Enskilda uppslag
Som sammanfattande slutsats kan påstås, att ingen vittnena med tillav närmelsevis någon grad säkerhet kunnat utpeka Viktor G, sig det av vare rört sig om mordplatsen eller iakttagelser på andra platser. Ingen vittav nena mordplatsen har pekat ut Viktor G. Tvärtom har ett vittne uttryckligen uteslutit Viktor G som mördaren. Därutöver kan nämnas, att Lisbet Palme vid förhör lämnat uppgifter om gärningsmannens klädsel, som inte stämmer med den klädsel, Viktor G enligt ett flertal som samstämmiga uppgifter burit nämnda kväll. Ett vittne N har vid valkonfrontation den 29 april utpekat Viktor G som den person, som hon vid 2l-tiden mordkvällen iakttagit en bar nära biografen Grand Sveavägen. Till belysande av otillförlitligheten N:s uppgifter kan hänvisas till följande av handlingar. Det skall anmärkas, att när beslut ledningsgruppens genom bud framförda enträgna begäran fattades åklagama valkonfrontation av om med N, kände vi inte till att foton av Viktor G förevisats henne även den 21.4.
Angående Viktor Grs egna uppgifter vid förhör
Viktor G har som tidigare nämnts i inledande förhör uppgivit, att han under kvällen besökt kafé Mon Cheri och under besöket samtalat med tre flickor och att han sedan dessa lämnat kaféet, under en tidrymd 45 minuter av ca samtalat med två ynglingar kaféet, den hade polsk anknytvarav ene ning. Han har i inledande förhör uppgivit att han därefter troligen var nattbio Rigoletto och efter bions slut besökt Mac Donald Kungsgatan.
Dessa uppgifter har under utredningens gång vunnit sådant stöd av uppgifter från vittnen såväl Mon Cheri Mac Donald att Viktor som Gzs uppgifter om sina förehavanden mordkvällen kan någon anses punkt vederlagda. I svensk rätt åligger det inte en misstänkt att styrka sin oskuld genom att visa 100 % alibi utan det åligger i stället åklagaren att styrka vederbörandes skuld.
Det har vidare under utredningen framkommit något belägg för att Viktor G innehaft någon handeldvapen.
I övrigt kan om utredningen angående Palmemordet sägas i anledning - av uppgifter i massmedia från polisledningens presstalesman ytterligare 90 om misstänkta, som kunde anhållas att någon ytterligare misstänkt utöver - Viktor G inlottats åklagaren.
K. G. Svensson Lage Carlström
Tillägg till pressmeddelandet cå K. G. Svensson av
Slutligen vill jag i fråga om åklagarens roll i utredningsarbetet beträffande Viktor G anföra följande. Viktor G hade långt tidigare kunnat avföras från mordutredningen om inte ledningsgruppen i Palmeärendet inblandgenom
Enskilda uppslag 561
ningen i förundersökningsledningen, agerande i olika riktningar och försök till påtryckningar åklagaren genom olika kanaler stört och hindrat ett rationellt arbete från åklagarens sida. Enligt min mening har Viktor G utför rättskränkning allvarlig beskaffenhet. Det ankommer inte satts av mig göra några närmare uttalanden om ansvarsfrågan i denna del. Jag att välkomnar regeringens snabba ingripande i fråga om tillsättande av en granskningskommission. Enligt min mening är det nödvändigt att en allsidig och fullständig granskning och belysning av hela den aktuella rättsaffären, avseende Viktor G, kommer till stånd snarast möjligt.
K. G. Svensson
Denna del utredningen kom sedan att bli föremål för granskning av av Justitiekanslern, efter anmälan från Viktor Gzs ombud. Se JK-beslut en 1986 144 ff, berörs flera ställen i vårt betänkande. s som
5.10.2 efter den 16 1986
Utredningen maj
Efter det förundersökningen lagts ned fortsatte polisen att bearbeta att vissa uppslag. Bl. kom det ungefär vid denna tidpunkt in några nya a. tips Viktor G skulle ha haft tillgång till vapen. Dessa uppslag om att utreddes främst under 1986 ledde inte till något. sommaren men Under våren 1987 ökade intresset för Viktor G nytt. I april 1987 den kvinna, hört Viktor G säga att Olof Palme tog som står dödslistan" och blod kommer att flyta Stockholms gator det kommer bli blodbad ovan, på nytt kontakt med polisen. att se avsåg framgått inte vad Viktor G själv skulle ha
Uttalandena som ovan
dennes återgivande andras utsagor och uppfattningar. Hon sagt utan av berättade hon i mitten december 1985 bott hos Viktor G under att av några dagar. Vid tillfälle hade hon tittat i garderob. Enligt vad en ett en väninna till henne berättat, hade hon till väninnan sagt att hon numera i garderoben. Enligt väninnan hade hon berättat om sett ett vapen episoden med vapnet i garderoben i januari 1986. Hon kunde själv inte minnas detta. Härefter hölls omfattande förhör med såväl kvinnan själv med väninnan. Väninnan bekräftade uppgifterna. En vapensom konfrontation genomfördes så småningom och kvinnan pekade, efter att ha fått bilder pistoler och revolvrar, ut revolver med lång pipa. se av en Under åtminstone förhör professor Lars Liedberg närvarande. ett var Denne gjorde därefter den bedömningen att kvinnan var en trovärdig
person. I Viktor Gzs telefonbok fanns namnet en ökänd brottsling, Tommy A. Polisen hade redan våren 1986 frågat Tommy A om han var
562 Enskilda uppslag
bekant med Viktor G, vilket Tommy A förnekat. Polisen bestämde sig nu för att utreda detta förhållande ytterligare. I telefonboken fanns också del kriminellt belastade namnen en bulgarer. Också med bulgarema hade vissa förhör hållits under våren 1986. Personerna bekanta med Viktor G förhören hade inte lett var men till något. Under en husrannsakan i 1986 i Viktor Gzs bostad hade mars polisen hittat två nycklar. Dessa nycklar hade visat sig i passa en port Döbelnsgatan, där bulgar ägde affär. Även detta spår utreddes en en nu ytterligare. Den 6 maj 1987 begärde förundersökningsledaren, biträdande riksåklagaren Axel Morath, att Viktor G på nytt skulle bli föremål för telefonkontroll telefonavlyssning. Enligt den promemoria, bisom fogades till ansökan, grundade sig begäran bl.a. på kvinnans uppgifter om vapen i garderoben, också andra uppgifter nämndes, såsom men att Tommy A och bulgarema förekom i telefonboken, nycklarna att passade i en port Döbelnsgatan, liksom tidigare kända uppgifter. Vidare uppgavs att uppgifter framkommit Viktor G tänkte byta om att identitet och lämna landet. Stockholms tingsrätt beslöt dag telefonkontroll i enlighet samma om med åklagarens begäran. Därefter förnyades detta tillstånd varje vecka fram till den 19 juni. Telefonavlyssningen mot Viktor G pågick denna omgång alltså från den 6 maj till den 19 juni 1987. I mitten av juni uppgav Lars A, i samband med han en person, att hördes i utredningen ett annat brott, att han Tommy A tillav sett sammans med en spanjor på två olika restauranger i Stockholm i mars 1986. Spanjoren hade presenterat sig Vic G. Denna uppgift som togs dock tillbaka i ett förhör hölls i december 1987. som
Den 12 augusti ansökte förundersökningsledningen
nytt om telefonkontroll beträffande Viktor G. Förutom de skäl tidigare som anförts uppgavs att Viktor G försökt få telefonkontakt med bulgarema, att han vid ett telefonsamtal talat hur gör ett maktövertagande om man genom att först skjuta statsministern därefter regeringen i övrigt, - att han försökt att få kontakt med ett speciellt företag i Stockholm som varit föremål för utredning och där det i vissa led fanns direkt koppen ling till sovjetisk underrättelsetjänst samt att han på fråga han om skjutit statsministern svarat skulle du berätta Stockholms tingsrätt beslöt dag telefonkontroll. Detta samma om tillstånd förnyades sedan varje vecka, sista gången den 13 november. Som mest avlyssnades 12 telefonnummer. Denna telefonavlyssning pågick alltså från den 12 augusti till den 20 november 1987. Några nya uppgifter av värde framkom inte under denna tid.
Enskilda uppslag 563
Under och hösten gjordes genomgång av materialet sommaren en ny i övrigt och tidigare uppslag följdes Många förhör hölls med såväl upp. tidigare hörda personer som nya personer. I september 1987 kom ett tips in att person, Eduardo D, hade om en upplysningar att lämna mordet Olof Palme. Eduardo D påstod att om han under mordnatten Kungsgatan blivit påsprungen av en man som kom för trapporna från Malmskillnadsgatan och hoppade in i en ner mörk bil. Vid konfrontation pekade Eduardo D ut Viktor G. Det en kom sedermera att ifrågasättas Eduardo D alls var att lita på. Bl.a. om hördes bekant till honom i november år och det framkom då en samma Eduardo D "ljuger allt. Det visade sig även att Eduardo D att om sedan tidigare känd som mindre trovärdig jfr nedan, Sammanvar fattande anmärkningar. I oktober 1987 besökte ett par polismän Viktor G i dennes föräldrahem i södra Sverige. Som skäl till besöket Viktor Gzs angavs eventuella kännedom den förrymde spionen Stig Bergling om var kunde tänkas ha tagit sin tillflykt. Det framgår dock av en upprättad promemoria att det verkliga skälet till besöket var att se hur Viktor G reagerade. enligt promemorian tidvis mycket aggressiv. Han var Polisen bedrev under perioden den 4 december 20 december spaning mot Viktor G. Under denna period låg spaningarna dock nere under tio dagar, då Viktor G befann sig utomlands. Den 8 januari 1988 begärde åklagaren nytt tillstånd till telefonkontroll avseende Viktor G. Samma skäl som tidigare angavs. Tingsrätten beviljade tillstånd samma dag. Den 12 januari beslöt förundersökningsledningen genom Axel Morath att Viktor G skulle beläggas med reseförbud förbud att lämna - Storstockholm eftersom han skäligen misstänkt för delaktighet i - var mord samt försök därtill. Skälet till att reseförbudet meddelades vid denna tidpunkt troligen att det vid ett telefonsamtal den ll januari var mellan Viktor G och hans hade framgått att Viktor G fått visum pappa till Canada, Mexico och Frankrike. Reseförbudet förenades med skyldighet för Viktor G att varje dag anmäla sig till Stockholmspolisen. Beslutet delgavs Viktor G den 17 januari. Polisen begärde i promemoria till åklagaren den 14 januari att en telefonkontrollen skulle fortsätta. Solveig Riberdahl beslutade följande dag att ansökan telefonkontroll inte skulle göras. Telefonavlyssny om ningen pågick denna omgång, skulle komma att bli den sista, i en som vecka. Sammanlagt pågick avlyssning således cirka fem månader under senare delen av 1987. Viktor G kallades till förhör den 19-20 januari. Vid förhören nya medverkade även Solveig Riberdahl. Viktor G hördes ingående bl.a. den kvinnliga bekantingens uppgifter, Tommy A, om vad om om
564 Enskilda uppslag
Eduardo D uppgivit och vad han gjorde mordnatten mellan kl. 23om 01. Vidare konfronterades han med Eduardo D, kände inte igen men denne. Den 20 januari hävdes reseförbudet. Härefter kom det återigen in en del tips främst beträffande vapen. Tipsen utreddes ledde inte till något. men Efter tingsrättens dom mot Christer P beslöt Axel Morath den 2 augusti 1989 att lägga ned förundersökningen mot Viktor G med motiveringen att brott inte styrkt och att Viktor G inte längre kunde var misstänkas. Detta således den andra gången ett sådant beslut träffavar des beträffande Viktor G; K.G. Svensson hade den 16 maj 1986 fattat ett motsvarande beslut se ovan. Efter det att förundersökningen för andra gången lagts ned inkom endast enstaka tips. I slutet av 1993 underrättades polisen att Viktor G, då om som flyttat till USA, försvunnit där. PU fick i anslutning till detta
en fråga
av UD om PU avsåg att kontakta amerikanska myndigheter. I ett skriftligt svar till UD PU att misstankarna Viktor G uppgav mot var avskrivna enligt åklagarbeslut. Det fanns därför inte skäl till PU att skulle ta direktkontakt med amerikanska myndigheter. Det framhölls dock att PU givetvis intresserade eventuella uppgifter skulle var av som kunna tyda på Viktor Gzs inblandning i mordet. Kort senare, i början januari 1994, meddelade amerikansk polis av att Viktor G anträffats mördad i North Carolina.
5.11 Avsnitt Q Bofors
- Vapenhandel
Allmänt
De spaningsuppslag i PU-materialet bedömts ha huvudsaklig som anknytning till Bofors vapenhandel har registrerats under särskilt ett avsnitt Vapenhandel Bofors Q. Avsnittet består av drygt 60 registrerade uppslag. Av dessa har en dryg tredjedel anknytning till Bofors försäljning 410 fälthaubitsar av till Indien 1986. Omkring tredjedel rör påståenden en om export av vapen, främst vapensystemet RBS 70 Robot 70, från Bofors till Iran. Resterande uppslag, en knapp tredjedel, rör annat såsom krigsmaterielinspektören Carl Fredrik Algernons död, Bofors vapenhandel i övrigt, journalisten Cats Falcks död m.m. I stort sett samtliga spaningsuppslag är motivrelaterade. Med enstaka undantag innehåller de inte någon konkret information mer om mordet på Olof Palme, dvs. gärningen, gärningsman om etc.
Enskilda uppslag 565
Spaningsuppslagen består till största delen, drygt hälften, av tips från enskilda haft andrahandsuppgifter, teorier eller personer som spekulationer vad, eller vilka ligger bakom mordet. Ett om vem som drygt tiotal uppslag utgörs massmedieuppgifter tidningsartiklar av och bandupptagningar TV-inslag. Knappt tio uppslag är handlingar av förhör, sammanställningar, analyser och annat material som - hämtats från utredningen i den s.k. Boforsaffären Boforsutredningen. Några uppslag består förhör med som bedömts kunna ha av personer information intresse i denna del, bl.a. har förhör hållits med förre av svenske ambassadören i Teheran, Göran Bundy. Resterande spaningsuppslag, i fall utgörs annat material. Inte något uppslag vart sex, av
innehåller beslut om tvångsmedelsåtgärder.
Många uppslagen i avsnittet överlappar varandra eller gäller av saker. Flera hänger ihop och det säger därför inte så mycket när samma talar uppslagens storlek. Det mest omfattande enskilda uppman om slaget innehåller knappt 40 underuppslag se Karl L. Avsnittet skiljer sig från de övriga genom att merparten av materialet tillkommit relativt lång tid efter mordet. Av avsnittets uppslag har endast fyra registrerats under 1986. 1987 1988 korn ca 15 uppslag år att registreras. 1989-1991 tillkom totalt knappt 10 uppper slag. 1992 registrerades omkring 15 uppslag, vilket torde bero att uppgifter i Indienaffären uppmärksammades i massmedierna vissa nya och PU i samband härmed dels fick in tips, dels hämtade in flera att nya handlingar från Boforsutredningen. Därefter har bara något enstaka uppslag registrerats årligen. I samband med att Schweiz högsta domstol 1997 beslöt till Indien bl.a. lämna ut vissa bankatt namnen kontoinnehavare misstänktes för att ha tagit mutor i samband med som Indienaffären registrerades emellertid nya uppslag. Uppmärksamsex heten kring denna händelse ledde till att flera nya tips kom in till PU. Uppslag angående Bofors vapenhandel har huvudsakligen handlagts två utredningsmän vid PU. Säkerhetspolisen har använts i mycket av ringa utsträckning, och då endast för avgränsade uppgifter. Vår redovisning innefattar relativt utförlig redogörelse för drygt en 20 uppslag, med de största uppslagen först och därefter andra uppslag har tett sig visst intresse från granskningssynpunkt. I sak är som vara av redovisningen indelad under rubrikerna Indienaffären, Påstådd vapenexport till Iran och Övriga uppslag.
Indienaffären
Karl L. I slutet april 1987 kontaktade Karl L PU. Han tipsade om att av Olof Palmes aktiva deltagande i de förhandlingar, föregick Bofors som
566 Enskilda uppslag
vapenkontrakt med Indien, skulle kunna utgöra motiv för mordet. Olof Palme hade enligt Karl L rest till Indien 1985 och träffat premiärminister Rajiv Gandhi. Resan hade ägt i ett skede då det i rum stort sett varit klart att Frankrike skulle få den aktuella vapenordem. Olof Palme hade personligen gått emellan och prutat tre miljarder kronor det ursprungliga pris Bofors angett. Bofors hade därefter fått kontraktet. Karl L uppgav att han fått dessa uppgifter källa deltagit i av en som en vapenkartell som medverkat i vapenförhandlingama. I september samma år kontaktade Karl L nytt PU. Han framförde samma uppgifter som ovan men att Olof Palme betalt uppgav nu mellanskillnaden mellan de olika kontrakten och själv erhållit 23 miljoner kr för affären. Olof Palme hade på grund sin inblandning av mördats av en internationell liga, bestående fransmän och västav tyskar. I mitten av oktober 1987 besökte S PU för att lämna uppgifter. S berättade att han i februari år sammanträffat med Karl L, samma som han haft affärsmässiga kontakter med. Karl L hade sagt att han visste varför Olof Palme mördats och att orsaken Indiens vapenorder var att gått till Bofors istället för till ett franskt företag, lagt som ut stora summor för agentverksamhet och i provisioner. Dessa hade gått pengar om intet. Olof Palme "dödförklarades därefter vid ett vapenkartellmöte i februari 1986. I samband med samtalet med Karl L hade S erinrat sig att han i juni 1986 sammanträffat med finsk affärsman i en baren hotell i Åbo. Affärsmannen ett hade berättat en liknande historia för S. Mannen hade sagt att han hade finsk bekant i en vapenbranschen. Denne bekant hade berättat att Indien förhandlat med ett franskt/amerikanskt konsortium köp haubitsar. Affären hade om av varit så gott klar när Olof Palme i januari 1986 besökt Indien. som Därefter hade Indien gjort helomvändning och valt Bofors konen som traktspartner. Bofors skulle enligt bekantingen ha betalt provision till Olof Palme. Provisionen hade utbetalts via ett konto i Schweiz, troligen till partiet. Det amerikansk/franska konsortiet hade betalt stora summor i mutor och för agentverksamhet. Vid ett möte mellan vapenhandlare i februari 1986 hade det bestämts att Olof Palme skulle röjas vägen. ur Kort efter S:s tips höll PU förhör med Karl berättade följansom de historia. Han kände vapenhandlare i Finland väl. Denne berättade en under månadsskiftet januari/februari 1986 det statliga franska att företaget GIAT, bl.a. tillverkar sammankallat andra som vapen, vapenhandlare från bl.a. Italien, Västtyskland och eventuellt Spanien till ett kartellmöte i Frankrike. Med vid mötet finsk medborgare var en representerande en tysk fabrik. Anledningen till mötet att fått var man indikationer på att storordem från Indien förmodligen skulle till Bofors. Olof Palme hade nämligen personligen åkt till Indien, pratat
Enskilda uppslag 567
med Rajiv Gandhi och så sätt medverkat till att Bofors skulle få ordern. Detta skedde i ett läge när det varit så gott som klart att GIAT skulle komma att få den. Övriga mötesdeltagare skulle i viss mån ha fått del ordern genom legoarbeten. GIAT hade under mötet menat att av skulle fatta beslut hur man skulle agera. Den finske medman om borgaren hade tidigare representerat den finske vapenhandlaren och för denne hade han efter mötet berättat att det utmynnat i "tummen ned för Olof Palme. Efter mordet hade vapenhandlaren ringt till Karl L och sagt något vad det jag tummen ned för Palme. Olof Palme om var sa, skulle ha erhållit 22 miljoner kronor av Bofors för sitt agerande. Pengarna skulle ha satts in ett konto tillhörande Socialistintemationalen. Karl L särskild fråga att den finske vapenhanduppgav laren kallades J ali och den finske representanten "Aro". Av notering i förhörsprotokollet framgår att PU varit i kontakt en med den finska polisen i Tammerfors, där Jali och Aro var välkända. I mitten november 1987 åkte utredningsmän från PU till av Tammerfors förhörde Jaali T och Aaro L. där man företagsledare och vapenkonstruktör berättade bl.a. Jaali T som var följ Han hade konstruerat automatvapnet Jati-Matic. Företaget han hade drev affärer med Indiem Sunil B, som drev en agenturvapen. firma i Helsingfors, hade varit företagets representant när det tillverkat Jati-Matic. Jaali T kände inte till något om den internationella vapenhandeln. Han var inte språkkunnig och hade därför 1984 anställt Aaro hjälpt till med utländska kontakter. Jaali T hade själv besökt L, som några vapenmässor han hade aldrig varit något vapenhandlarmen möte. Han trodde inte att Aaro L varit utanför Tammerfors i januari/ februari 1986. I april/maj 1986 hade han blivit informerad av en f.d. överste, Penti att ett möte ägt rum någonstans i Europa i januari/ om februari 1986. På detta kartellmöte hade affären Bofors-Indien diskuterats och vad skulle göra med anledning denna. Inget hade blivit man av sagt, det hade bara pekats nedåt med tummarna. Enligt Penti S hade Olof Palme betalt Gandhi tre miljarder kronor för att Bofors skulle få ordern. Penti S hade fått uppgifterna kanaler. Jaali T hade genom egna berättat historien för flera personer, bl.a. för Karl L. Aaro L berättade bl.a. att han efter affären Bofors-Indien hört olika rykten på stan såsom att Olof Palme skulle ha betalt en miljon dollar i samband med affären det framgår inte av materialet vad betalningen skulle ha avsett. Denna uppgift hade han fått från sin arbetsgivare Jaali T. I februari 1986 han med stor säkerhet i Tammerfors, möjligen i var Åbo eller Isojokki. Han hade aldrig deltagit i något kartellmöte och inte representerat något tyskt bolag, vilket i och för sig skulle ha varit en
568 Enskilda uppslag
stor ära för honom, men det uteslutet eftersom Jaali T:s företag var saknade sådana kontakter. 1 mitten av december reste utredningsmän från PU nytt till Finland. Förutom Jaali T, förhördes ytterligare gång, förhördes som en också Penti S och Juhani T, delägare i samma firma som Sunil B. Penti S uppgav att han varit chef för vapenavdelningen företaget Tampella OY, som under lång tid konstruerat och tillverkat Han vapen. kände till Bofors Indienaffär och berättade att det i branschen uttryckts missnöje med att Olof Palme hade arbetat för fred och samförstånd samtidigt som han bidragit till att sälja vapen från Sverige till Indien. Han kände inte till något vapenhandlarmöte och hade ingen kännedom om GIAT:s eventuella konsulter och agenter. Beträffande de uppgifter som Jaali T lämnat uppgav han att de måste ha missuppfattats; han hade inte berättat någon sådan konkret historia. Juhani T uppgav sig vara direktör i Marcas International OY, vilket bolag representerade det statliga handelsrådet och de fem-sex största finska bolagen vad gällde export och import i Indien. Han hade ingen kunskap om detaljerna i Bofors-Indienaffären. Han hade hört ryktas om ett vapenhandlarmöte och menade att om ett sådant förekommit det var inte troligt att Jaali T eller Aari L deltagit. I en promemoria, upprättad i december 1987, konstateras att utredningen i ärendet visar att det troligtvis har ägt ett vapenhandrum larmöte i Europa men att det inte finns några frågorna När svar Var Vem eller vilka osv.. I samband med den friande domen mot Christer P hösten 1989 fick PU via Säkerhetspolisen kännedom om att en person i Finland, Matti hade ett vapentips med anknytning till Christer P. Med hjälp av Centralkriminalpolisen i Helsingfors förhördes Matti I-Ian berättade bl.a. att han var bekant med Karl L. Karl L hade varit starkt kritisk mot Olof Palme och dennes utlänningspolitik. Vid ett besök hemma hos Karl L den 10 eller 11 februari 1986 hade denne på finska yttrat nu dödas den jävla Palme. Karl L hade vid tillfälle pratat samma om Smith Wesson och att hårdmantelkulor går igenom skyddsväst. I en samband med att Christer Pzs offentliggjordes kom Matti I ihåg nanm att Karl L nämnt detta namn då han kritiserat sina söner. När ett en av fotografi av Christer P publicerades i massmedierna tyckte Matti I att detta liknade Karl L. Matti I påminde sig också att Karl L under 1984 ringt honom och berättat att han med hjälp Hans Holmér fått ett av nybildat bolag registrerat sex dagar. Att Matti I inte hört sig tidigare av berodde att han var mycket rädd. Han hade därför hoppats att polisen skulle klara upp mordet utan hans uppgifter. Efter den friande domen hade han bestämt sig för att gå till polisen. Härefter vidtogs viss utredning till utrönande Karl L kunde far till Christer P. av om vara
Enskilda uppslag 569
Vissa fakta i Karl L:s levnadshistoria gjorde att man ansåg sig kunna
utesluta detta. Karl L och andra i dennes bekantskapskrets har även personer hört sig till PU ett stort antal gånger. Karl L har lämnat uppsenare av gifter vid i fall tio ytterligare tillfällen, såväl till åklagare som vart exempel kan nämnas Karl L vid ett tillfälle fått till stånd polis. Som att möte med åklagama Anders Helin och Per-Erik Larsson samt en ett utredningsman vid PU. Vid annat tillfälle har han besökt biträdande ett riksåklagaren Axel Morath. Protokollen över dessa samtal är ofta relalånga och innehåller detaljerade uppgifter i vissa avseenden tivt som från gång till Karl L har bl.a. nämnt att hans källa bor i ändras annan. Zürich, schweizisk bankman och från Ungern skulle att en en person inblandade mördaren, är kurd, skickats till Iran. vara samt att som Genomgående har Karl L också hotat med att kartellen skulle komma avslöja Olof Palmes roll i Indienaffären om inte fem miljoner kronor att betalades till kartellen via PU och Karl L. Ett sådant avslöjande skulle leda till hela den socialdemokratiska regeringens fall, då enligt Karl L tagit penningbelopp i samband med hela svenska regeringen emot Bofors Indienaffär. En rad andra myndigheter och har under åren hört av sig personer till PU och de haft besök eller fått brev av Karl t.ex. rapporterat att statsministern, statsrådsberedningen, Gösta Bohman etc.
Indienorder Mordet på Olof Palme" I maj 1988 PM "AB Bofors m.m. registrerades i PU handlingar tillhörande Boforsutredningen. ett par AB Bofors Indienorder Mordet Olof Den ena är en promemoria - Palme, upprättats i oktober 1987 utredningsman Bengt som av en jfr nedan, anmärkningar från Boforsutredningen.
Sammanfattande
behandlar eventuella kopplingar mellan Indien- Promemorian, som affären och mordet Olof Palme, innehåller bl.a. följande uppgifter. Bofors förhandlingar med Indien angående försäljning av fält- AB haubitsar inleddes flera år innan kontraktet skrevs 1986. Flera utländska vapentillverkare konkurrerade med Bofors. I samband med att Indhira Gandhi mördades 1984 avbröts förhandlingarna under sex månader. Därefter försvann del konkurrenter och i slutet av 1985 en återstod förutom Bofors endast fransk tillverkare. Från senhösten en Bofors förhandlingsdelegation, bl.a. direktören Martin Ardbo 1985 var och exportchefen Hans E, stationerad i Indien. 13 december 1985 hölls ett förhör med Nobel Industriers Den W i Boforsutredningen. Ingemar W skulle några finanschef Ingemar dagar därefter åka till Indien för att deltaga i förhandlingarna. Ingemar när det gällde Bofors möjligheter att få ordern
W var pessimistisk
570 Enskilda uppslag
eftersom Bofors pris betydligt högre än den franske tillverkarens. var Bofors hade inte heller lyckats lösa exportkreditfrågan.
Den 15 januari 1986 reste Olof Palme till Indien och sammanträffade med Rajiv Gandhi.
Den 14 mars 1986 stod det klart att Bofors skulle få ordern och kontrakt skrevs den 24 Bl.a. Martin Ardbo deklarerade i samband mars. härmed att affären inte varit möjlig Olof Palme och den utan svenska regeringens agerande i bl.a. exportkreditfrågan. Av granskade dokument kunde utläsas Bofors möjligheter att att erhålla ordern mycket goda i slutet januari var av 1986. Förhandlingsläget hade således på månad bytts från pessimistiskt till optimistiskt. en Det kunde inte uteslutas att orsaken till det
gynnsammare förhandlings-
läget vid denna tid Olof Palmes personliga agerande. Olof Palmes var agerande borde ha varit känt det franska konkurrentföretaget och av dess agenter. I beaktande de penningbelopp av stora som ordern rörde kontraktssumman uppgick till 8,4 miljarder kronor vår anm. ca kunde det inte uteslutas att motivet för mordet Olof Palme haft sin
grund i kampen Indienordem. Erfarenheterna efter mordet på om Indhira Gandhi hade visat att förhandlingarna den gången fördröjdes vilket i detta fall skulle ha kunnat den franske konkurrenten. gynna
I den pågående förundersökningen hade inget framkommit
som visade att Bofors definitivt erhållit Indienordern den 28 februari men ett slutligt ställningstagande från Indiens sida nära förestående. Det var kan därför inte uteslutas att mordet på Olof Palme sista desperat var en åtgärd från konkurrenthåll i hopp att turbulensen skulle fördröja om beslutet och därmed konkurrenterna tillfälle komma i gen". ge att Anders Carlberg, VD vid Bofors Nobel Industrier, fick med kort varsel företräde hos Olof Palme den 20 februari 1986. Två dagar senare öppnade den svenska regeringen Pakistan RBS 70. som mottagare av Vad diskuterade Carlberg med Olof Palme Öppnades Pakistan på
grund av att det redan då känt att Bofors skulle få ordern och det var att då skulle vara inkonsekvent att tillåta försäljning till Indien inte till men Pakistan
Förutom det som nu refererats innehåller promemorian två allmänt hållna tips som hade kommit in till Boforsutredningen under 1987, där
det påstås att ett vapenhandlarmöte hållits i Frankrike i månadsskiftet januari/februari 1986. I det tipset finns uppgiften ena att en finsk vapenhandlare skulle ha deltagit. Det är såvitt framgår dokumentaav tionen inte klarlagt tipsen har samband med tipsen berörts om som ovan under Karl L.
Den andra handlingen från Boforsutredningen är registrerad
som under detta uppslag är en minnesanteckning från ett samtal med Martin Ardbo i november 1987 i samband med husrannsakan i dennes bostad.
Enskilda uppslag 571
Ardbo framhöll vid detta samtal att Olof Palmes medverkan var den helt avgörande omständigheten för att Bofors fick ordern. Förhandlingsläget svängde när Olof Palme engagerade sig. Ardbo trodde dock inte att mordet hade med Bofors vapenaffärer att göra. I annat spaningsuppslag finns ett protokoll från ett samtal som ett PU i december 1987 hade med Anders Carlberg. Samtalet anknyter till fråga ställdes i den promemoria, som redovisas ovan. Samtalet en som hölls med anledning i Olof Palmes agenda funnit att ett i av att man förväg inplanerat möte skett den 20 februari 1986 kl 16.30 i Rosenbad mellan Carlberg och Olof Palme. Carlberg att orsaken till mötet uppgav att han den dagen blivit kontaktad den svenska förhandvar av lingsdelegationen i Indien. Situationen i Indien var pressad och det förhandlades bl.a. vilket det franska bolaget eller Bofors som om av kunde den bästa consensusräntan och den längsta kredittiden. I ange ledning härav kontaktade Carlberg Olof Palme och ett möte planerades in eftermiddag. Vid mötet framförde Carlberg Bofors önskemål samma svenska regeringen skulle räntebidrag och stå för valutarisken då att ge Bofors önskade sälja i svensk valuta medan indiema ville köpa i en valuta. Olof Palme lovade tänka över saken och återkomma med annan besked. Troligen redan eftermiddag lämnade han ett positivt samma besked. Olof Palme hade under slutet mötet med Anders Carlberg av eller omedelbart efter ringt Rajiv Gandhi och framfört att han upp följde förhandlingarna. Bakgrunden till att Olof Palme engagerat sig i saken för Bofors räkning enligt Carlberg att Bofors under hösten var 1985 varslat permittering 700 anställda. Regeringen hade med om av anledning härav tillsatt särskild kommitté, där bl.a. Ingvar Carlsson en ingick. I oktober 1985 skulle Olof Palme resa till New York för att deltaga i FN:s 40-års jubileum. Inför resan hade Carlberg kontaktat Olof Palme och bett honom diskutera förhandlingsläget med Gandhi. Vid hemkomsten hade Olof Palme meddelat att Gandhi själv tagit upp de kommande förhandlingarna och sagt att förutsättningarna för att Bofors skulle få med i slutförhandlingarna var goda. Slutvara förhandlingarna började i december 1985. I januari 1985 hade Olof Palme rest till Indien och träffat Gandhi. I samband med denna resa hade Carlberg varit i kontakt med Olof Palme för att få stöd för nytt
genomförandet av affären.
PM från UD. I oktober 1988 upprättade Christian Leffler vid UD en promemoria över kontakter mellan Sverige och Indien under tidsperioden september 1980 14 1986. Leffler hade sedan augusti 1988 i - mars uppdrag att gå igenom de rapporter som kommit in från olika beskickningar runt i världen och någon anledning skulle om som av kunna ha relevans i PU. Promemorian är mycket kortfattad. Den
572 Enskilda uppslag
innehåller först en mycket översiktlig redogörelse för spionaffär en med fransk inblandning i Indien i början 1985. I anledning denna av av affär hemkallades såväl den franske ambassadören den franske bisom trädande militärattachén. Därefter finns beträffande Indienaffären följande anteckningar i punktform.
860123: Olof Palme berör ämnet med Gandhi i New Delhi. - 860218: Olof Palme telefonerar Gandhi i ärendet. Enligt Gandhi ligger Sverige fortfarande 10 % över Frankrike, varför Sverige kan komma i fråga om man sänker priset. De nära förbindelserna Indien- Sverige motiverar att dylika uppgifter utlämnas parten i pågående ena förhandling.
860308: Bofors får presentera slutbud, vilket bl.a. innebär att krediten i licensavtalet får utökas.
860314: Indien meddelar beslut att affären går till Bofors. - Ingemar E. I januari 1991 uppsöktes utredningsmännen i Boforsen av utredningen av Ingemar E berättade bl.a. följande. I samband med som AB Bofors ansträngningar att erhålla haubitsordern från Indien tecknade Bofors den 15 november 1985 ett agentavtal med AE Services Ltd AES. Avtalet tecknades två veckor efter det att Olof Palme genom statssekreteraren Carl Johan Åberg gjort klart för Bofors att Indien inte ville att några mellanhänder skulle förekomma. Detta besked skulle Olof Palme ha fått vid sina kontakter med Gandhi. AES kontrollerades via ett Hong Kong-företag Ciaou Anstalt i av Lichtenstein. Företrädare för AES Bob W, hade regelbundna var som kontakter med Martin Ardbo. Bofors hade även tecknat agentavtal med två andra bolag, vilka ägdes av indiern Win C respektive indiern H. Dessa agentavtal hade ingåtts tidigare. Samtliga agentavtal innebar att mellanhänderna skulle erhålla viss procent kontraktsvärdet i en av provision. Förbudet mot mellanhänder fick till följd att avtalen måste revideras. I enlighet med revisionsavtalen betalade Bofors ut totalt 319 miljoner kronor. Enligt ursprungsavtalen skulle bolaget ha betalt 1 430 miljoner kronor. Bofors konkurrent franska vapentillverkaren var SOFMA. H och AES var även agenter för SOFMAs räkning. De två agenterna hade intresse av att ursprungsavtalen med Bofors skulle aktualiseras. Annars fanns risken att Bofors skulle lägga sig lägre en prisnivå gentemot indierna. SOFMAs konkurrenskraft skulle då minska. För agenterna spelade det ingen roll skulle få ordern vem som under förutsättning att provisionerna låg nivå. Under samma Boforsutredningen togs bl.a. två dagböcker i beslag hos Martin Ardbo. Av en anteckning gjord i september 1987 framgår att Q:s inblandning var ett problem grund av dennes nära koppling till "R". Denna
Enskilda uppslag 573
anteckning gjorde enligt uppgiftslämnaren AES mycket intressant medan intresset för H minskade. Q identisk med italienaren Ottavio var Q och R stod för Rajiv Gandhi. Qzs gift med Gandhi. Bofors syster var betalade 50,5 miljoner kronor till AES konto i Schweiz. Pengarna överfördes därefter via ett konto i Jordanien till Colbar Investment Ltd med konto i Geneve. Q kontrollerade troligtvis Colbar. Genom revision det ursprungliga avtalet mellan Bofors och AES reducerades proviav sionen med 201 miljoner kronor. Detta skulle enligt uppgiftslämnaren kunna ett tänkbart mordmotiv. vara I slutet juni år, dvs 1991, besökte Ingemar E PU. Han av samma rapporterade då del egna undersökningar han gjort. Han hade om en bl.a. sammanträffat med Hans E vid Bofors. Denne hade varit bestämd över att det inte någon provisionstagare Bofors sida som skulle var kunna ligga bakom mordet. Hans E hade däremot tyckt att man skulle syna fransmännen.
Glenn Den 5 och 6 november 1991 hade TV 4:s Nyheterna inslag beträffande kopplingen Bofors Indienaffär mordet Olof Palme. De handlade bl.a. fransk finansman, Glenn som tidigare skjutits om en till döds i Paris. Glenn S skulle enligt Nyheterna ha agerat för att eller fördröja affären Bofors-Indien. I inslagen nämndes också stoppa vapenhandlaren Arnand K skulle ha koppling till mordet Olof att en Palme. Vidare sades hemlig promemoria i saken skulle ha överatt en lämnats till Tommy Lindström. Med anledning dessa nyhetsinslag har PU hämtat in flera av tidningsartiklar från nyhetsbyrån AP. I februari 1992 upprättade PU en promemoria att det i utredningen framförts påstående att mordet om den franske medborgaren Glenn S skull kunna ha med Palmemordet att göra. Enligt tidningsartiklarna Glenn S med goda relationer var en man till den polska fackföreningsrörelsen Solidaritet. Glenn S skulle ha förmått Solidaritet att i samarbete med den polska järnvägens fackförbund omdirigera ett tåg lastat med sovjetiska avsedda för polska vapen armén. Vapenlasten skulle ha omdirigerats via Öst- och Västtyskland till Contras lager i Honduras. Omdirigeringen skull ha skett med hjälp falska dokument framtagna av Oliver North och CIA. I september av 1986 hade Glenn S skjutits till döds med sex skott av motorcykelburna attentatsmän i Paris. Enligt promemorian finns det inget som tyder att det skulle finnas någon anknytning mellan Glenn S och mordet Olof Palme. Mordet Olof Palme nämns överhuvudtaget inte i de handlingar som PU tagit del av.
Vissa handlingar från Boforsutredningen registrerade i PU 1992. Under februari 1992 har PU under fyra uppslag registrerat ett antal handlingar ingående i Boforsutredningen.
574 Enskilda uppslag
Under det första uppslaget har förteckning Händelser betyen av delse i affären Bofors AB Indien registrerats. Förteckningen, är - som fyra sidor, innehåller i kronologisk ordning datum för alla viktigare händelser i affären. Under det andra uppslaget har sida med namnet Adnan K en som rubrik registrerats namnet förekommer i uppslaget Glenn om se ovan. Uppgifterna i handlingen kommer från Martin Ardbos dagboksanteckningar under september-oktober 1987. Bl.a. finns en anteckning om att Martin Ardbo den 10 september haft ett möte med K i Wien och att man kommit överens i vissa frågor. Handlingen innehåller också en anteckning att K gjort sig förmögenhet på och om en vapenoljeaffärer och har bostad i Monte Carlo, villa i Marbella samt kontor i Paris och New York. I det tredje uppslaget redogörs för att polisen under 1987-88 försökt utreda vilka avtal Bofors ingått med bl.a. AES se Ingemar E. Utredningen har skett för att försöka få bekräftat eventuella mutor föreom kommit. Under uppslaget har fyra handlingar registrerats: en promemoria om hur polisen kom i kontakt med den engelska journalisten Simon H, en redogörelse för hur denna kontakt utvecklades och vilka andra personer utredningsmännen samarbetade med, en av en promemoria angående Bob W/AB Bofors/Olof Palme" och översätten ning av ett samtal mellan Simon H och Bob W. Promemorian angående Bob W/AB Bofors/Olof Palme innehåller bl.a. följande: Torsdagen den 11 februari 1988 träffade utredare Simon H, journalist en Financial Times. Simon H överlämnade två ljudband innehållande två intervjuer som Simon H gjort med Bob W några dagar tidigare. Bob W är den person som för AES undertecknat provisionsavtalet mellan Bofors och AES. Under intervjuerna nämner Bob W den överenskommelse som Olof Palme och Gandhi gjort att inga mellanhänder om skulle få förekomma. Bob W knyter mordet på Olof Palme till Boforsaffären samt till uppgiften att Adnan K gynnade fransmännen. Adnan K var mellanhand och sådan kapabel att utöva inflytande". som AES fungerade bara som konsult. Bob W att han endast råd uppger gav
mot bakgrund av sin kännedom om försvarsindustriangelägenheter och
att AES inte något mystiskt sätt var mäktig att tillförsäkra Bofors kontraktet. I det fjärde uppslaget har två handlingar huvudsakligen behandsom lar AES:s roll i affären registrerats. I den sägs det att avtalet mellan ena Bofors och AES, daterat den 15 november 1985, är ett representantavtal. Det anmärks att det är sent ingånget med tanke att Bofors redan då vid flera tillfällen uppmanats att upphöra med att använda middle-men. Detta hade framförts i oktober vid ett möte i New York
Enskilda uppslag 575
mellan Olof Palme och Rajiv Gandhi. En kopia av avtalet finns också registrerad. Påståenden mutor i samband med Bofors Indienafldr. I månads-
om skiftet maj/juni 1992 sände TV 4:s Nyheterna ett inslag om att mutor eventuellt förekommit i samband med Bofors Indienaffár. I inslaget hänvisades till uppgifter i tidningen Indian Express, som uppgav att Bofors betalt mutor till den italienske affärsmannen Ottavio Q namnet förekommer också i uppslaget om Ingemar E, nära vän till Rajiv Gandhi. Q skulle ha erhållit 51 miljoner kronor av totalt 351 miljoner kronor som påstods vara utbetalda i mutor. I ett senare inslag intervjuades Pierre vice chef för polisens federala byrå och chef för sektionen för internationell rättshjälp i Bern, i samband med att det i domstol skulle avgöras om namnen innehavarna av bankkontona i Schweiz, dit pengarna satts in i Bofors-Indienaffären, skulle lämnas ut eller inte.
I början av juni samma år kontaktade en utredningsman vid PU Hans Ölvebro. Utredningsmannen hade via journalisten Bo A erhållit uppgifter om att Pierre S hade uppgifter som kunde vara av betydelse för PU. Någon vecka senare skickade PU via Interpol en förfrågan till polisen i Schweiz om Pierre S hade sådana uppgifter och hur PU i så fall skulle förfara för att kunna erhålla dem. Ett par dagar senare erhölls svar från Schweiz. Där förklarades att Pierre S under en intervju med en svensk journalist fått frågan om det fanns något samband mellan Bofors-Indienaffären och mordet på Olof Palme. Då Pierre S tvekat en stund med svaret tolkades det som om han hade uppgifter härom. Detta var enligt den schweiziska polisen fel. Pierre S hade inga uppgifter av detta slag.
I januari 1997 sände rikskrirninalen en förfrågan via Interpol till Schweiz avseende de s.k. Boforskontona. I förfrågan hänvisades till nyhetsinslaget i månadsskiftet maj/juni 1992, som innehöll uppgifter om vissa förhållanden rörande Bofors-Indien-kontona och deras eventuella samband med mordet Olof Palme. Det uppges att uppgifter hade inkommit enligt vilka Bofors-Indien-kontona skulle släppas till Indien för deras brottsutredning avseende mutbrott och åklagare i Bern
att en därvid skulle ha yttrat att uppgifterna som kommit fram om dessa konton skulle kunna vara av intresse för de svenska mordutredama. Vidare uppges att PU för att kunna fullfölja uppslaget i utredningen som avser samband med försäljningen av fálthaubitsar från Bofors till Indien vill ställa frågan vilka möjligheter det finns för PU att få ta del av nämnda uppgifter.
I en skrift daterad i februari 1997 svarade den schweiziska polisen att åklagarens uttalande hade återgivits ett missvisande sätt. Det
576 Enskilda uppslag
hade ryckts ur sitt sammanhang av pressen. För det fall PU önskade utfå ifrågavarande handlingar måste en formell ansökan om att få ut handlingarna inges. Ansökan skulle därefter prövas enligt schweizisk lag. Ett sådant förfarande hade tillämpats beträffande de handlingar som utlämnats till Indien.
Sist i uppslaget har ett meddelande från Interpol i New Delhi, daterat i februari 1997 registrerats. I meddelandet uppges att italienske medborgaren Ottavio Q söks för arrestering och utlämnande till Indien. I brottsrubriceringen anges brottslig sammansvärjning, trolöshetsbrott, bedrägeri, mutbrott, bestickning m.m. Brotten hänförde sig enligt meddelandet till kontrakt daterat den 24 mars 1986 mellan indiska regeringen och AB Bofors ang. försäljning av 410 fälthaubitsar för totalt 8410 miljoner kronor. Vidare sägs att Bofors i samråd med Ottavio Q och andra utsett A E Services Ltd i Storbritannien till en av sina agenter i enlighet med avtal den 15 november 1985 och att Q spelat en avgörande roll vid avtalets ingående. Av det belopp om drygt 50 miljoner kronor som betalts till AES konto i Schweiz hade drygt 7 miljoner kronor under perioden 16-29 september 1986 överförts till annat konto tillhörande Colbar Investment Ltd. Kontot disponerades av Q och dennes hustru. Beloppet har därefter överförts vidare till en bank på Guernsey.
Påstådd vapenexport till Iran Det första tipset rör påstående vapenexport från Bofors till Iran
som om kom in till PU den 10 mars 1986. En tullassistent i Stockholm kontaktade Säkerhetspolisen och berättade att en journalist som arbetade med Bofors påstådda vapenexport till Iran hade kommit fram till att en iranier i Malmö fungerade som mellanhand. Iraniems namn var Mahmoud K. Denne, som hade fem andra iranier knutna till sig, hade kontakt med företaget Scandinavian Commodity och Karl S. Tullassistenten ifrågasatte om Bofors vapenexport till Iran kunde kopplas till Olof Palmes medlingsuppdrag och därmed utgöra ett diffust motiv till mordet Olof Palme.
Efter det att tullassistenten också namngivit de fem iranierna som påstods vara inblandade konstaterade Säkerhetspolisen att ingen av dem var känd och ärendet lades ad acta. Åkare sig ha Den 19 maj 1986
som uppgett transporterat vapen m.m. kontaktade Henrik W PU per telefon. Henrik W berättade att han fått fram uppgifter som gjorde att han kände sig helt säker vad och vilka som låg bakom mordet Olof Palme. Hans källa hade alltsedan mordet Olof Palme hotats att inte tala om vad han visste. Källan
Enskilda uppslag 577
hade skuggats, överfallits och slagits medvetslös. Hoten hade även riktat sig mot källans barn. Personerna som hotat källan hade lämnat vissa uppgifter som säkert kunde sammankopplas med mordet Olof Palme och olovliga vapenexportaffärer med Iran som godkänts och hemligstämplats av den socialdemokratiska regeringen.
Ett par timmar efter detta telefonsamtal besökte PU Henrik W. Denne berättade att han studerat Bofors och dess vapenaffärer. Uppgifterna hade han fått åkare, vilken arbetat som chaufför
ovan av en Bofors. Åkaren hade berättat han utfört flertal för
att ett transporter Bofors till Iran, huvudsakligen under 1973. Lasten, som bestod av krigsmateriel, hade betecknats specialstål. Svenska regeringen kände till detta. I november 1985 hade regeringen något sätt blivit varse att det hela läckt ut. Härefter hade en rad konstigheter inträffat. Den 3-7 februari 1986 hade en man med tysk brytning ringt upp åkaren och sagt du skall inte fortsätta med detta. En vecka senare hade samma sak inträffat och natten hade bilar kört in åkarens gårdsplan. Den 9 mars hade åkaren nytt fått ett underligt telefonsamtal. I samband med ett sjukhusbesök hade han hotats av "Iranliknande typer. Ungefär vid samma tid hade han fått ytterligare fyra underliga nattliga samtal samtidigt bilar vände hans gårdsplan. I maj hade åkaren troligen
som överfallits i ett uthus och svimmat. Någon vecka senare hade någon per telefon hotat mörda åkaren. Henrik W menade att det skulle kunna röra sig om samma personer som hämnats på Olof Palme genom att mörda honom som nu skrämde åkaren.
En dryg vecka senare kontaktade Henrik W PU nytt. Han uppgav att en iranier iranska ambassaden haft kännedom om olaglig vapenhandel med Iran. Även Olof Palme hade haft kännedom dessa
om affärer. Henrik W hade nu lyckats spåra en person som utsatt hans källa för telefonhot. Denne person var anställd iranska ambassaden.
Några dagar i slutet maj 1986, förhörde PU åkaren. Han
senare, av bekräftade helt Henrik W:s uppgifter och uppgav sig ha kvar dokumentation som styrkte att han med regeringens tillstånd kört vapentransporter till Iran. Vid ett telefonsamtal den 9 mars hade en person sagt "sista varningen fortsätter du att rota i affären så vet du har
att en försvunnit och fler kommer försvinna. Åkaren tolkade uttalandet
att som syftande Olof Palme.
Ärendet tilldelades säkerhetspolisen. I mitten juni 1986 fattades
av följande beslut. Föranleder vidare åtgärd. Kopia av uppgifterna skall för kännedom tillställas namnet ett polisdistrikt, där anmälan om olaga hot ingivits, och förre länsåklagaren Stig Age, som handlägger Boforsutredningen. Beslutet är undertecknat av Per-Göran Näss.
578 Enskilda uppslag
Under samma uppslag har en kopia av ett brev från Henrik W till Jan Eliasson, UD, registrerats. Brevet utgörs av ett kapitel bok
ur en av Henrik W, som behandlar en möjlig koppling mellan mordet Olof Palme och vapenaffarema med Iran, och ett önskemål från Henrik W om ett Sammanträffande med Eliasson. Brevet har vidarebefordrats via Jörgen Almblad till PU.
Slutligen innehåller uppslaget en handskriven analys av Henrik Wzs egen sammanställning av sina undersökningar och tankar kring sambandet mellan vapenaffárer och medlaruppdrag som motiv för att mörda Olof Palme. Analysen har upprättats av spaningsledaren i Boforsutredningen Bengt B i februari 1988. Bengt B redogör bl.a. för ett möte hos KMI den 14 oktober 1987 mellan Boforsutredama och företrädare för KMI, bl.a. Jörgen Holgersson och Carl Fredrik Algernon. Den direkta anledningen till mötet var en skrivelse från Arne Thorén, ambassadör i Bagdad, som relaterade att Irak hade klara bevis för att RBS 70 fanns i Bahrain. Holgersson och Algernon förvånade
var och hade ingen aning om hur eventuella robotar i Iran kunde ha hamnat där. Man enades om att låta UD undersöka vilka klara bevis som fanns i Irak. Vid senare påstötningar från polisen meddelade UD att Irak inte besvarat UD:s fråga. Under mötet erfor polisen att UD ända sedan hösten 1985 erhållit rapporter från Thorén i Bagdad om robotar i Iran. Bengt B avslutar denna del med att konstatera att också andra mycket viktiga upplysningar och dokument undanhållits av UD. De hade därefter kommit fram mera av nödtvång än till följd av en strävan att skapa klarhet. I analysen uppger Bengt B också att man nu undersökte påståenden angående bl.a. RBS 70:s förekomst i Iran och att den förre ambassadören i Iran, Göran Bundy, blev mer och mer intressant, kanske även för PU, att höra för att få en verklig inblick i vad som förekommit mellan Sverige Olof Palme och Iran i detta sammanhang.
- - Abolhassan Banisadr och Ebbe Carlsson. I november 1987 publicerades tidningsartiklar, i vilka Irans ex-president Banisadr uttalade att Olof Palme mördats för att han börjat undersöka den omfattande smugglingen av krut och vapen till Iran. Olof Palme skulle vid denna undersökning ha erhållit kännedom om att Iran finansierade kriget mot Irak med narkotikaaffarer.
I ett brev från Nils G Rosenberg, UD, till Ulf Karlsson, RPS, i december 1987 föreslår UD att mordutredningen utnyttjar de polisiära kanalerna för ett samtal med Banisadr de uppgifter från denne
om som hade förekommit i bl.a. Aftonbladet. I brevet sägs också sådan
att en kontakt från ambassaden skulle kunna utnyttjas i politiska syften och skada förbindelserna till Iran. Jfr kapitel UD:s roll i övrigt.
Enskilda uppslag 579
I slutet av januari 1988 skrev PU genom Ulf Karlsson och Tommy Lindström ett brev till Banisadr där han tillfrågades om det var riktigt att han hade uppgifter rörande mordet på Olof Palme och om dessa i så fall kunde överlämnas till PU på lämpligt sätt.
I ett daterat i februari år uppgav Banisadr att Olof
svar samma Palme fått vetskap om narkotika- och vapenhandel som kostat honom livet. Banisadr uppgav sig ha fått information om denna handels internationella anknytning och som gällde Iran, Pakistan, Afghanistan och Turkiet. Enligt Banisadr sändes narkotika till Italien och Östeuropa och distribuerades därifrån till USA och Västeuropa. Storleken affärerna skulle uppgå till 1 miljard dollar per år. Slutligen meddelade Banisadr att han hade namnen de iranska affärsmannen och deras chefer i sin ago.
Därefter finns i uppslaget handling från förlagsdirektören Ebbe
en Carlsson jfr kapitel Fortsatt utredningsverksamhet utanför den reguljära mordutredningen den s.k. Ebbe Carlss0n-affären registrerad. Handlingen, som är daterad i början av april 1988, bär rubriken Samtal med BANI SADR. Av handlingen framgår att Ebbe Carlsson på dåvarande rikspolischefen Nils-Erik Åhmanssons uppdrag
samma dag besökt ex-presidenten Banisadr i dennes hem utanför Paris, där han levde i exil. Banisadr hade utvecklat sina tidigare uppgifter och berättat bl.a. följande. Han hade för lång tid sedan fått ett brev från en före detta medlem i revolutionsgardet, vilken flytt till Västtyskland. Mannen hade berättat att han haft uppdrag att nära gränsen till Pakistan bekämpa narkotikasmugglingen. I sin tjänst hade fått klart för sig att
mannen ledande iranier var inblandade i handeln. I anledning av mannens berättelse hade Banisadr sökt information om Irans narkotikahandel. Denna sköttes minister för revolutionsgardet, Rafir D. Även
av en en rad söner till kända ayatollor, vilka Banisadr namngav, skulle vara bland de inblandade. Dessa hade fått lov att bedriva denna handel, eftersom den syftade till att skaffa hårdvaluta i form av vapen m.m. Av en källa, som Banisadr beskrev som digne”, som var helt oberoende
Övriga och som dessutom befann sig inne i Iran, hade han erhållit av uppgift om att Olof Palme fått kännedom om denna byteshandel och att svenska vapen var inblandade. Olof Palme hade då försökt använda sitt inflytande för att stoppa handeln. Eftersom han därigenom blev ett hinder för Irans krigföring hade Irans högsta ledning beslutat att låta mörda honom. Beträffande Robot 70 hade Banisadr sagt sig sakna egen information men tillagt alla säger att den finns där och att den spelat
avgörande roll i kriget. På särskild fråga från Ebbe Carlsson hade en Banisadr angående relationen Iran-PKK sagt att han var okunnig om
22Digne franskt ord betyder ungefär hög eller aktningsvärd.
är ett som
580 Enskilda uppslag
PKK men att han kände till uppgifterna om att mordet Olof Palme skulle ha beslutats och planerats i Damaskus. Han var mycket skeptisk till dessa uppgifter.
I juni 1988 höll PU Ingemar Krusell, Sören M, Jörgen Almblad och Solveig Riberdahl förhör med Ebbe Carlsson. Ebbe Carlsson informerade bl.a. om PKK:s relationer till Iran, vilka han kommit att intressera sig för via den information han erhållit genom tidningsläsning och Hans Holmér. Han berättade om sitt och polismannen Per K:s besök hos Banisadr. Han hade uppfattat denne välvilligt inställd
som en person men beträffande lösningen mordet hade hans berättelse varit allmänt hållen. Banisadr hade inte nämnt några källor. Ebbe Carlsson framhöll vidare att hans slutsats var att relationerna mellan Irans ledning och PKK kunde beläggas genom tidningsurklipp m.m. och att PKK därmed kunde ha haft en roll i det som inträffat i Stockholm. Han menade att det var långsökt att tro att franska vapenhandlares vrede låg bakom mordet. Motivet borde i stället sökas i det farligaste som Olof Palme höll med medlingsuppdraget i kriget Iran/Irak. I slutet av
förhöret finns följande antecknat Förhöret avser fortsättningsvis Olof Palmes personliga förhållanden och relationer inom och utom Sverige. Det har vid förhöret överenskommits att CARLSSON s informationer i detta avseende skall ingå i protokollet, då de är av sådan art att de utgör något spaningsuppslag i mordfallet. Göran Bundy. I mars 1988 hördes den förre ambassadören i Teheran, Göran Bundy, upplysningsvis av PU. Bundy, som var ambassadör i Teheran under tiden april 1980-juni 1985, berättade bl.a. följande. Kriget Iran/Irak bröt ut i september 1980. Kort efter krigsutbrottet fick Olof Palme en förfrågan om han ville bli FN:s medlare i kriget. Olof Palme kom därefter under tre tillfällen 1980, -81 respektive -82 att
- besöka Iran i denna egenskap. Såvitt Bundy kunde bedöma uppskattade Iran Olof Palme som medlare men landet ville inte ha slut kriget. Iran uppskattade också Olof Palmes besök hos senapsgasskadade iranska soldater ett sjukhus i Uppsala. Inte heller fanns några fientliga uttalanden om Olof Palme i iranska tidningar. På särskild fråga till Bundy om denne hört talas om att iranska prästerskapet vid en sammankomst den 9-11 februari 1986 skulle ha beslutat om Olof Palmes avrättning, svarade denne att han aldrig hört talas om detta och att han inte kunde se något motiv för ett sådan beslut. I juli 1983 hade Bundy blivit uppkallad till iranska UD som hade gett uttryck för missnöje med att vissa leveranser från Bofors uteblivit. Bundy hade funderat över om dessa leveranser varit avsedda för den kemiska anläggningen utanför Isfahan eller om det gällt färdiga vapensystem. Under försommaren 1985 hade det också ryktats om att Olof Palme
Enskilda uppslag 581
stoppat krutleveranser till Iran. Bundy ansåg det långsökt att försöka finna någon koppling mellan mordet Olof Palme och irritationen och ilskan i Teheran över att han stoppat leveranser som ställts i utsikt. Slutligen Bundy att det inte framkommit något som tydde på att
uppgav Robot 70 skulle finnas i Iran. Han hade aldrig fått några frågor härom, varken från andra ambassader eller militärattachéer. PM från UD. I oktober 1988 upprättade Christian Leffler, UD, en promemoria beträffande Gulfstatema, krigsmaterielfrågor och Olof Palmes relationer till den saudiska kungafamiljen. Promemorian är mycket kortfattad. Beträffande påstådd vapenexport till Iran innehåller den endast en anteckning att Kuwaits ambassad i augusti 1985 hos tjf utrikesminister Gertrud Sigurdsen klagat över svensk vapenexport till Iran. Enligt en promemoria daterad samma månad konstaterade KMI att nämnd utrustning inte vare sig tillverkades eller försåldes av svenska företag. Ytterligare material från Henrik W. I augusti 1991 inkom till PU ytterligare material från Henrik W. Henrik W skickade för kännedom ett häfte 113 frågor om svensk vapenexport till Iran. En utredningsman vid PU har i anledning av detta material upprättat två sammanställningar, daterade i oktober 1991 respektive april 1992, över innehållet. I sammanställningama ingår också sammanfattningsvis vad William H se CIA-avsnittet uppgivit angående ett påstått kontrakt om leverans av Boforsvapen till Iran under samma tidsperiod. I sammanställningama
som är relativt omfattande sägs bl.a. att Henrik W har indicier att - - Bofors våren 1985 planerade att sälja 400 Robot 70 via Singapore till Iran. Vid jämförelse mellan Henrik W:s och William Hzs uppgifter
en konstaterar utredningsmannen att olikhetema är påfallande. Enligt Henrik W skulle motivet för mordet Olof Palme kunna vara att denne stoppat en vapenleverans till Iran. Iran skulle i så fall ligga bakom mordet. Enligt William H skulle motivet i stället vara att Sverige exporterade vapen till Iran, vilket USA och Israel inte kunde acceptera. CIA och Mossad skulle därför ligga bakom mordet.
I november 1991 inkom ytterligare omfattande material från Henrik W. Materialet består av ett kalendarium över händelser rörande Bofors påstådda vapenaffärer med Iran. Sammanställning upprättad i Boforsutredningen, registrerad i PU 1992. I april 1992 registrerades i PU en sammanställning upprättad i Boforsutredningen av spaningsledaren Bengt B och utredningsmannen Bengt P. Sammanställningen, som upptar uppgifter som kan tyda att leveranser av krigsmateriel förekommit till Iran, är daterad i november 1986. Sammanställningen i original skickades efter upprättandet till
582 Enskilda uppslag
länspolismästare Hans Holmér. Originalet förvaras enligt anteckning i Holmérs s.k. UD-pärm. Sammanställningen omfattar fem sidor och upptar uppgifter under 21 punkter från varandra delvis oberoen-
sex av de källor. Slutsatsen som Bengt B och Bengt P drar är att det inte kan uteslutas att vissa uppgifter är riktiga.
Övriga uppslag
Carl Fredrik Algemons död. Krigsmaterielinspektören Carl Fredrik Algemons död berörs flera ställen i avsnittet men behandlas främst i två uppslag.
I juni 1988 har PU registrerat tre handlingar från Boforsutredningen rörande Algemons död. Två av dem innehåller uppgifter som utredningsmannen Bengt P erhållit vid samtal med byråchefen Christer Ekberg vid Säkerhetspolisen i oktober 1987. I den första handlingen redogör Christer Ekberg för hur han den 15 januari 1987 kl. 21.00 i egenskap av jourhavande polischef vid Säkerhetspolisen meddelades att Algernon omkommit vid T-Centralen. Han hade ringt upp såväl Carl Johan Åberg som Jörgen Holgersson och senare samma kväll sammanträffat med Holgersson och tekniker i UDH:s lokaler. Man hade företagit en ytlig teknisk undersökning av Algemons tjänstemm och därefter förseglat dörren. Dagen därpå hade en noggrannare undersökning ägt rum. Därefter hade ansvaret lämnats över till Stockholmspolisen. Den andra handlingen innehåller uppgifter att Ekberg via
om Holgersson fått veta att fru Algernon ville ha ett Sammanträffande med Boforsutredama. Den tredje handlingen är ett protokoll över ett samtal som Bengt P hållit med fru Margareta Algernon i oktober 1987. Margareta Algernon berättade bl.a. följande. Hon trodde att maken omkommit genom en olyckshändelse. Han hade inte på något sätt uppträtt konstigt före händelsen varför hon inte trodde att han begått självmord. Såvitt hon kände till hade han inte heller blivit utsatt för hot eller liknande. Efter julhelgerna hade han legat hemma i förkylning under en veckas tid. Lördagen den 10 januari hade han trots förkylningen åkt in
ett möte med Anders Carlberg. Mötet hade enligt maken gällt en ny smuggelaffar Oman. Torsdagen den 15 januari 1987 hade makarna
— som vanligt åkt gemensamt till sina arbeten. Maken hade berättat att han under söndagen skulle företa en tjänsteresa till Vålådalen. När de skilts hade hennes man sagt Hej då, vi ses ikväll". Att hon trodde att hennes make fallit offer för en olyckshändelse förklarade hon med att han brukade vara ganska vårdslös i tunnelbanan och ofta stå nära perrongkanten. Han hade dålig hörsel på vänster öra, högt blodtryck, rester av förkylningsfeber i kroppen och ont i ett knä, vilket kunde ha
Enskilda uppslag 583
bidragit till att han fallit ner tunnelbanespåret. Dagen efter makens död hade en okänd man ringt. Mannen, som talat med utländsk brytning, hade sagt att det var Palmes fel att det hänt. Efter någon vecka hade hon fått ett liknande samtal. I mitten av september hade hon blivit kontaktad av Cats Falcks mamma som berättat att Cats när hon försvann varit i färd med att avsluta en undersökning rörande vapenhandel och dataaffärer om Cats Falck, se nedan.
Under samma uppslag finns en mycket kortfattad promemoria upprättad av Lars Jonsson, PU, i september 1996. I promemorian sägs bl.a. att utredningen kring Carl Fredrik Algernons död torsdagen den 15 januari 1987 kl. 17.54 vid T-Centralen i Stockholm handlades av polismyndigheten i Stockholm. Kammaråklagare Torsten Wolf beslöt den 17 februari 1987 att förundersökningen skulle läggas ned med motiveringen att gämingen utgjorde brott.
Under det andra spaningsuppslaget finns en artikel ur tidningen Z nr 6 1992 med rubrik Säpo-chef: Mordet Olof Palme blev Algernons död. Artikeln är skriven av Henrik W. Bakgrunden till artikeln är en dagboksanteckning som Bengt B gjort under Boforsutredningen. Anteckningen lyder "Vidare meddelade Ljungwall att han vid ett sammanträffande med Sven-Åke Hjälmroth, SÄK, i mitten september 1987
av talat Algernons dödsfall. Sven-Åke Hjälrnroth hade då han
om sagt att hade uppgifter om att Algernon vid Palmes död förlorat ett viktigt stöd i sin verksamhet som KMI och därför inte orkat leva vidare i hetluften kring Boforsaffärema.
slutet juni år förhörde PU Sven-Åke Hjälrnroth i anled-
I av samma ning tidningsuppgiftema. Sven-Åke Hjälrnroths bestämda uppfatt-
av ning var att han talat allmänt med Ljungwall och då lämnat en högst personlig uppfattning om vad som kunde ligga bakom Algernons död. Sven-Åke Hjälrnroth reagerade över formuleringen hade uppgifter om, vilket han menade var alldeles fel. Han hade haft personlig kontakt med Algernon sedan 1976 och hade vid flera samtal med honom fått känsla att Algernon kände sig mer trängd av upp-
en av märksamheten kring Boforsaffärema efter Olof Palmes död. Journalisten Cats Falcks död. Den 8 april 1997 inkom ett anonymt brev skrivet engelska. I brevet påstods att det fanns ett samband mellan Cats Falcks och Lena Gräns död i november 1984 och Carl Fredrik Algernons död i januari 1987. Cats Falck och Lena Gräns försvann i november 1984. De hittades sedan döda sittande i en bil i Hammarby-kanalen i maj 1985. Sambandet skulle framgå av hemliga dokument från östtyska säkerhetstjänsten som kommit fram efter den tyska återföreningen. Enligt dokumenten skulle såväl Cats Falck och Lena Gräns som Algernon ha blivit mördade. Cats Falck skulle ha
584 Enskilda uppslag
mördats då hon undersökt en vapentrade gick via Rostock. Hon
som hade dessförinnan erhållit vissa handlingar om denna vapentrade
av Algernon. Två av tre mördare skulle leva i en by nära Berlin och byn skulle skyddas av videokameror
m.m.
En utredningsman vid RPS kriminalunderrättelsetjänst har samma dag som brevet kom in gjort en tjänsteanteckning om att han pratat med Lars Jonsson, PU, som deltog i utredningen av Cats Falcks död. Lars Jonsson hade uppgett att det rört sig om en olyckshändelse. Vidare har utredningsmannen antecknat att en kollega vid PU hade gått igenom utredningen kring Algemons död. Enligt denne hade Stockholmspolisen gjort en mycket grundlig och bra utredning av omständigheterna kring Algemons död och det fanns enligt utredarens mening ingen tvekan om att Algernon begått självmord.
Sammanställning I mars 1990 upprättade en utredningsman inom PU kortare
en promemoria benämnd Avsnitt Q redogörelse och förslag. I prome-
morian uppges att avsnittet vid denna tidpunkt bestod av ett 35-tal uppslag, som kunde delas in i tre huvudmotiv. Det första huvudmotivet innebar att "mulloma" i Teheran skulle ha beordrat mordet på Olof Palme eftersom han påstods ha stoppat vapenleveranser till Iran. Enligt det andra huvudmotivet skulle Irak ligga bakom mordet grund av att Bofors påstods ha levererat vapen till Iran. Det tredje huvudmotivet
var att Olof Palme mördades på uppdrag av internationella vapenhandlarmaffian eftersom han personligen engagerat sig för att den stora vapenexportordem av falthaubitsar till Indien skulle till Sverige i stället för till Frankrike. Enligt utredningsmannen hade inget konkret framkommit som styrkte den första eller den andra motivbilden. Beträffande den tredje motivbilden pekade utredningsmannen att det trots att Anders Carlberg uppgett att det helt var Olof Palmes förtjänst att Sverige erhöll ordern inte fanns någonting som kunde styrka ett samband mellan motivbilden och händelsen Sveavägen den 28 februari 1986. Utredningsmannen föreslog att utredningen i avsnittet skulle kompletteras med en utredningsåtgärd; ett nytt förhör med Karl L jfr ovan.
Övriga uppgifter
Kommissionen har inhämtat viss ytterligare information kring utredningen av detta avsnitt, se nedan Sammanfattande anmärkningar.
Enskilda uppslag 585
5.12 Avsnitt T av offrets
- "Kartläggning
förhållanden
personliga
5.12.1 Allmänt
I avsnitt T har ett 40-tal tips som helt eller delvis rör Olof Palmes personliga förhållanden registrerats. Några av dessa har lett till omfattande utredningsåtgärder. Det gäller särskilt det s.k. Harvardärendet. De uppslag som från granskningssynpunkt eller av annan anledning bedömts intressanta redovisas nedan. Redovisningen av vissa uppslag är översiktlig än vad den är i övrigt. I några fall, som vi inte
mer redovisar, har utredningen följt upp lösa hypoteser angående personer i Olof Palmes omgivning, som eventuellt skulle kunna ha hyst agg till denne, alibikontroller, visat att i fråga inte varit
genom som personerna inblandade.
5.12.2 Det s.k. Harvardärendet händelserna vid
-
Länsrätten i Stockholms län
Under ett uppslag i detta avsnitt återfinns den utredning som PU företagit i anledning av händelserna vid Länsrätten i Stockholms län länsrätten den 28 februari 1986, då Olof Palmes överklagande i det s.k. Harvardärendet raderades från det interna dataregistret och överklagandehandlingarna försvann. Utredningen initierades enligt vad som framgår av uppslaget genom ett tips och händelserna har utretts i tre omgångar: 1986-mars 1987, september-december 1987 och
mars januari l991-mars 1993.
Kommissionen har i denna del förutom det förundersökningsregistrerade PU-materialet använt visst oregistrerat material. Vidare har kommissionen använt den dokumentation som finns hos länsrätten och
rör detta ärende. som
Bakgrund och händelseförlopp vid länsrätten Under hösten 1983 fick Olof Palme en inbjudan att vara föreläsare vid Jeny Wurff Memorial Lecture i USA. Föreläsningen skulle äga rum
23Generella utredningsåtgärder i detta avsnitt är redovisade i kapitel 24Länsrättens i Stockholms län akter i målen S 22670-86 och S 22671-86 samt minnesanteckningar lagmannen Åke Lundborg, diarieförda under
upprättade av Adm. ärende dnr 169/86.
586 Enskilda uppslag
antingen vid John F Kennedy School of Government, tillhörande Harvarduniversitetet, eller på AFSCME:s American Federation of State, County and Municipal Employees kansli i Washington D C. Olof Palme tackade till inbjudan. Vid ett telefonsamtal i februari 1984 mellan Hans Dahlgren, utrikespolitisk rådgivare i som var Statsrådsberedningen, och Hale Champion, Executive Dean vid John F Kennedy School of Government, bestämdes tidpunkten för föreläsningen till den 3 april samma år. Vid samtalet framförde Hans Dahlgren att Olof Palme inte brukade ta emot arvoden för föredrag av detta slag. Vidare aktualiserade Hans Dahlgren Olof Palmes vägnar att Olof Palmes son Joakim önskade komma till John F Kennedy School of Government och där följa undervisningen en tid. I samband med Olof Palmes vistelse vid Harvard för föreläsningen berördes frågan om Joakim Palmes önskemål nytt. Den 18 maj 1984 fick Joakim Palme telefonbesked från John F Kennedy School of Government att han tilldelats ett stipendium och att han var välkommen till universitetet under höstterminen. Den 25 juli 1985 deltog Olof Palme i radioutfrågning. Han tillen frågades då han erhållit något arvode för sin föreläsning vid om Harvard och om något samband förelåg med Joakim Palmes vistelse vid Harvard. Den 27 juli 1985 skrev Olof Palme ett brev till skattemyndigheten. I brevet skrev han att han inte hade kännedom om något samband mellan föreläsningen vid Harvard och Joakim Palmes vistelse där. Den l augusti 1985 fick Olof Palme genom en kommuniké av Harvarduniversitetet veta att stiftelsen Jerry Wurff Memorial överfört ett belopp om 5000 dollar till Harvarduniversitetets stipendiefond, från vilken Joakim Palme erhållit sitt stipendium. Taxeringsnämnden fann sedermera att det förelåg ett mycket starkt samband mellan den föreläsning Olof Palme hade hållit i april och det stipendium sonen erhöll månad Stipendiet ansågs i realiteten en senare. vara Olof Palmes arvode för föreläsningen. Taxeringsnämnden tog därför upp värdet av stipendiet 5 000 dollar eller 40 000 kr till be- - — skattning hos Olof Palme. Olof Palme var missnöjd med taxeringsnämndens beslut och klagade därför till länsrätten. Besvärshandlingama överlämnades via bud till chefen för domstolen, lagmannen Åke Lundborg, den 26 februari 1986. Handlingarna gavs in i två exemplar. De ankomststämplades, registrerades och uppgifterna matades in i datorn dag. samma Den 12 mars 1986 förmiddagen skulle registratorn lägga in en kopia i akten. Akten kunde då inte återfinnas. Registratom eftersökte målet datorn några uppgifter målet fanns inte. Vid kontroll men om visade det sig att 34 mål registrerats in den 26 februari att bara 33 men
Enskilda uppslag 587
mål fanns kvar. Ett mål hade raderats i sin helhet. Detta hade skett den 28 februari från länsrättens terminal 23, placerad registreringsenheten. Via DAFA försökte personal vid länsrätten få bekräftelse att det var Olof Palmes mål som raderats samt få reda vid vilken tidpunkt raderingen skett. På eftermiddagen den 12 mars ringde Lundborg upp överåklagaren Claes Zeime och berättade vad som hade hänt. Zeime lovade kontakta Hans Holmér. Sent eftermiddagen samma dag korn Håkan Stockholmspolisen, besök hos länsrätten. Håkan S och Lundborg korn överens om att avvakta med en formell polisanmälan till dess att länsrätten själv utrett saken ytterligare. Vid 17tiden samma dag bekräftade DAFA att de s.k. stjärnnumren Olof Palmes mål och målet som var raderat överensstämde.
Den 13 mars 1986 meddelade DAFA att en delete-transaktion radering skett den 28 februari kl 18.23. Samma dag kontrollerades vid länsrätten vilka personer som flexat ut efter denna tidpunkt.
Den 14 mars 1986 bekräftade DAFA att delete-transaktionen kl. 18.23 var den som raderat Olof Palmes mål. Vidare meddelade DAFA att den aktuella terminalen hade stängts kl. 16.00 den 28 februari och varit öppen nytt mellan kl. 18.23 och 18.30. Under denna senare tid hade systemet först påpekat för användaren att denne måste ha behörighetskort. Förutom delete-transaktionen hade användaren även varit inne och tittat ett annat mål. Lundborg kontaktade under dagen Håkan S och rapporterade om händelseutvecklingen. Samma dag efterlystes handlingarna internt inom länsrätten.
Den 25 mars 1986 gjorde länsrätten en formell polisanmälan om det inträffade.
I en dom den 6 februari 1987 biföll länsrätten Olof Palmes överklagande. De egentliga domskälen löd i denna del följande sätt.
Enligt länsrättens bedömning talar flera omständigheter för att det faktum
att Olof Palme avstått från arvode för föredraget haft betydelse för Joakim
Palmes erhållande av stipendium. Det finns emellertid inte anledning anta
att de av Olof Palme lämnade uppgifterna att han villkorslöst avstått från
arvode och att han inte haft kännedom om överföring av arvodesmedel till
stipendiemedel är felaktiga. Mot bakgrund av vad som framkommit i målet
kan det inte anses klarlagt att sådana förhållanden föreligger att de till
universitetets stipendiefond överförda medlen skall tas upp till beskattning
såsom arvode. Länsrätten bifaller därför besvären i denna del.
PU:s utredning Den 17 mars 1986 kontaktades polisassistenten Jan F av en bekant som berättade att Olof Palme den 26 februari lämnat in ett överklagande till hennes arbetsplats. Kvinnan arbetade vid länsrätten. Hon berättade
588 Enskilda uppslag
vidare att man i mitten av vecka 10 haft anledning att plocka fram handlingarna. De hade då inte kunnat återfinnas. Vid en slagning i dataregistret saknades ärendet. Enligt kvinnan hade någon av cheferna kontaktat polisen som sagt sig inte ha tid med saken. Polisassistenten förde följande dag uppgifterna vidare till mordutredama.
Detta spaningsuppslag är den första handling som registrerats i PU rörande händelserna vid länsrätten. I arbetsmaterialet finns emellertid av kriminalinspektören Håkan S upprättade anteckningar från det besök som denne gjorde vid länsrätten den 12 mars. Av anteckningarna framgår att länsrätten önskade avvakta med en formell polisanmälan då man först ville utreda saken internt.
Några dagar senare, den 21 mars 1986, kontaktade advokaten Bertil S PU. Bertil S hade varit Olof Palmes ombud i ärendet vid länsrätten. Han hade samma dag blivit uppringd av en journalist vid TT. Denne hade frågat om Bertil S hört att originalhandlingarna i Harvardärendet var försvunna och att ärendet raderats från länsrättens dataregister den 28 februari. Första utredningsomgången. Stockholmspolisen inledde förundersökning i ärendet den 25 mars 1986. Av en anteckning, daterad den 29 april 1987 och upprättad av polisintendenten Gunnar Severin, framgår att förundersökningen lades ned den 18 mars 1987. Av samma anteckning framgår också att avdelningschefen vid Rikspolisstyrelsen Ulf Karlsson och Solveig Riberdahl från förundersökningsledningen tagit del av utredningen.
Av arbetsmaterialet framgår att polisen med ett undantag inriktat utredningen i denna första utredningsomgång på de fem personer som med flextidskort passerat ut ur länsrättens lokaler efter den tidpunkt då raderingen registrerats kl. 18.23. Förhör hölls med drygt tiotalet personer. Därutöver har några personer kontrollerats, främst genom registerslagningar. De utredningsåtgärder som vidtagits är väl beskrivna i den promemoria från PU som refereras nedan.
I arbetsmaterialet finns en anteckning, daterad den 16 april 1986, som kriminalkommissarien Lennart Thorin, upprättat i anledning av ett samtal han haft med en utredningsman vid PU. Utredningsmannen hade uppgivit att vissa misstankar fanns att Lars L, boende i Sollentuna, skulle kunna ha något med länsrättens Olof Palme-ärende att göra. Lars L skulle vara utbildad tekniker även om han de senaste åren arbetat vid socialbyrån i Tensta. Lars L påstods ha varit god vän med bombmannen och en kumpan till denne samt ha umgåtts förtroligt med en annan person i denna krets som var tekniker och specialist data. Av anteckningen framgår inte varför eller på vilket sätt Lars L skulle vara inblandad i händelserna vid länsrätten.
Enskilda uppslag 589
Andra utredningsomgången. I promemoria, daterad i mitten av en september 1987, med rubriken Dataintrång m.m. i länsrätten har PU gjort ett sammandrag händelserna. I promemorian beskrivs bakav grunden till Olof Palmes överklagande och den utredning som vidtagits i den första utredningsomgången. Av promemorian framgår bl.a. följande. Den 26 februari 1986 lämnades överklagandehandlingarna personligen till Åke Lundborg. Denne vidarebefordrade handlingarna till över chefen för registreringsenheten Björn D. Samma dag lämnade Björn D handlingarna för registrering data. Denna uppgift korn också att dag utföras Anette H. Därefter lades handlingarna, som samma av tilldelats rotel 21, i ett aktomslag vilket sorterades in för förvaring i ett särskilt registreringsenheten. Björn D behöll en kopia av berum svärsskrivelsen sitt När han ett veckor senare skulle återrum. par ställa kopian till aktomslaget upptäcktes att originalhandlingarna var borta och att ärendet saknades i dataregistret. DAFA som hade hand om länsrättens datasystem kontaktades och det s.k. on line-bandet säkrades. Genom DAFA klarlades, sätt ovan framgått, att Olof Palmes ärende raderats den 28 februari kl. 18.23. Raderingen hade skett vid en terrninal i postöppningsrummet registreringsenheten. Den hade föregåtts att någon först försökt utföra radering utan att använda sig av av en behörighetskort. Dessförinnan hade terminalen använts för en transaktion ägt kl. 16.06. Omedelbart efter raderingen hade termisom rum nalen ställts fråga kvinna, Desiree H. Denna transaktion hade en om en avslutats kl. 18.30. Därefter hade aktiviteten vid terminalen upphört. Vid kontroll vilka anställda varit kvar på länsrätten aktuell en av som tid visade det sig att fem använt sitt flextidskort efter kl. personer 18.23. Av dessa fem arbetade två H och S registrepersoner - — ringsenheten. Bägge hade stämplat ut efter kl. 19.00. ABAB-vakten Tommy H hade företagit rondering i lokalerna kl. 19.27. I promemorian återges också i korthet vad som sagts under förhör med elva personer. S arbetade assistent på registreringsenheten uppgav att hon som som denna kväll arbetat över eftersom hon haft så mycket att göra. Hon hade inte lagt märke till några andra personer fanns kvar om arbetsplatsen efter kl. 18.23. I promemorian kommenteras att S under förhöret verkat anmärkningsvärt förtegen. H, arbetade kontorist registreringsenheten sedan slutet som som november 1985, medgav så småningom att han tillsammans med av praktikanten P faktiskt hastigast tittat Olof Palmes besvärssom handling eftersom de varit intresserade Palmes namnteckning. Enligt av H det P plockat fram besvärshandlingen efter att ha frågat om var som denna i datorn. H sig inte känna till hur man raderar i datorn. uppgav
590 Enskilda uppslag
som alltså praktikant, arbetade registreringsenheten sedan var den 25 februari 1986. Han medgav att han den 27 eller 28 februari, efter att ha slagit ärendet på datorn, nyfikenhet plockat fram upp av besvärsakten och tittat i den. Därefter hade han tillbaka akten. stoppat Eventuellt hade han tittat på handlingen tillsammans med H. Desiree H, vars ärende någon tittat i datorn omedelbart efter raderingen, kände inte till att hon överklagat ett skattebeslut utan hänvisade till modern, Gertrud H. Gertrud H uppgav att hon avfattat besvären för dotterns räkning eftersom dottern bosatt i Österrike. På särskild fråga berättade hon var att familjen i Österrike hade nära släkting arbetade en som ett departement och varit personlig god vän med Olof Palme. som
I promemorian nämns också att fingeravtrycksundersökning
en gjorts av Desiree Hzs besvärshandling och jämförelse mellan att en handlingen säkerställda avtryck och S:s fingeravtryck givit negativt resultat. Promemorian avslutas med konstaterandena att nycklar och behörighetskort lär vara drift samt att expertis bedömer det vara praktiskt taget uteslutet att radering skett plats än i länsrättens annan lokaler. Av en av PU upprättad anteckning, även den daterad i september 1987, framgår att det efter genomgång utredningen rörande datainav trånget vid länsrätten och efter samråd med bl.a. byråchefen hos Riksåklagaren Jörgen Almblad beslutats att fortsatt bearbetning materiaav let skulle ske. Några dagar senare tog PU kontakt med den utredningsman som handlagt den tidigare utredningen vid Stockholmspolisen. Utredningsmannen uppgav vid denna kontakt att in- och utpassering till respektive från länsrätten kunde ske utan att flextidskort användes, vilket innebar att sådana passeringar inte registrerades. Mot den bakgrunden utökades kretsen av de som kunde misstänkas ligga bakom raderingen och handlingarnas försvinnande från de utredningen tidigare sex personer som varit huvudsakligen inriktad på till hela länsrättens personal 250 - ca personer. I oktober 1987 förhördes lagmannen Åke Lundborg två vid tillfällen. Han uppgav bl.a. att länsrätten redan flera år tidigare tagit bort instruktionen för radering instruktionspärmama. ur I mitten av oktober 1987 gjordes slagningar i brottsregistret samtliga 266 anställda vid länsrätten och Mellankommunala skatterätten, som hade kontorsgemenskap med länsrätten. Vidare kontrollerades om någon dem aktuell hos Säkerhetspolisen, förekom i av var persondokument i förundersökningsregistret eller registrerade i var vapenregistret. Pass/körkortsfoton togs fram samtliga. Kontrollema
Enskilda uppslag 591
utvisade några bl.a. H och Annie dömts för brott. Två att personer, de anställda förekom sedan tidigare i förundersökningsregistret. Den av hade lämnat ett tips baserat fantombilderna och den andra ene en av hade hörts i anledning att hon haft ett fordon en VW-passat uppav - ställd på viss plats. En handfull av de anställda förekom i vapenregistret, ingen dem hade något registrerat vapen som skulle men av kunna utgöra mordvapnet. I slutet oktober 1987 hemställde Jörgen Almblad hos Stockholms av tingsrätt i framställning inbördes rättshjälp i brottmål att tingsen om UD skulle uppdra österrikiska myndigheter att hålla rätten genom förhör med Desiree H. Anledningen angavs vara att det i utredningen mordet statsminister Olof Palme framkommit uppgifter om att av Desiree H skulle kunna lämna upplysningar värde för utredningen. av Stockholms tingsrätt beviljade framställningen och förhöret kom att äga vid Bundespolizeidirektion i Wien i december 1987. Under förrum höret närvarade två kriminalinspektörer vid PU. Desiree H förevisades fotografier de anställda vid länsrätten och Mellankommunala skatteav rätten. Hon kände inte igen någon dem. Inte heller i övrigt kunde av hon lämna några upplysningar förde utredningen i ärendet framåt. som I början november 1987 besöktes modern, Gertrud H. Hon föreav visades också fotografier samtliga anställda vid länsrätten och av Mellankommunala skatterätten. Inte heller hon kände igen någon. Beträffande släktingen skulle god vän med Olof Palme visade som vara det sig denna uppgift inte riktig. Vännen hade varken träffat att var eller haft kontakt med Olof Palme. Under åren 1988-1990 företogs såvitt framgår av materialet i stort inga utredningsåtgärder i ärendet. I arbetsmaterialet finns dock en sett skrivelse, daterad i början december 1988, från kriminalinspektören av Inge L. Av skrivelsen framgår följande. Inge L förhörde i början av juli 1986 jurist- Annie F -i samband med utredningen ett rån. Rånaen av bodde hos Annie F. Annie F hade varit anställd vid länsrätten och ren slutat där i maj 1986. Annie F ägde sommarstuga utanför Stocken holm. Stugan utgjorde ett tillhåll för grova brottslingar, bl.a. för Harry M. Dessa uppgifter hade kriminalinspektören lämnat till PU redan i juli 1986. Han mindes inte han pratat med där. Från PU:s sida hade vem inte sett några kopplingar mellan händelserna länsrätten och man mordet Olof Palme. Även i övrigt hade uppgifterna mött svagt intresse, eftersom utredarna höll med det s.k. kurdspåret. Inge L hade med bestämdhet påtalat att dessa brottslingar som höll till i grova Annie Fzs sommarstuga borde kontrolleras med tanke deras stora brottslighet inom narkotikahandeln och då dessa kunde tänkas ha tillgång till Annie F var vid denna period i stort behov av vapen. varför motiv kunde finnas att utföra olagligheter mot skäligt pengar,
592 Enskilda uppslag
arvode". Skrivelsen avslutas med Eftersom intresset från Palmeutredarna var mycket svalt beslutade jag mig för att fundera vidare och lämna uppgifter i övrigt. I anledning av denna skrivelse har kriminalkommissarien Lennart Thorin i december 1988 upprättat promemoria också den bara en som återfinns i arbetsmaterialet. Av promemorian framgår Thorin rekviatt rerat de arkivhandlingar som vid denna tid fanns rörande Annie att han samtalat med den utredningsman handlagt den första utredsom ningen och erhållit vissa upplysningar. Samtalet och upplysningarna finns redovisade Thorins slutsats att det inte framkommit men var något som pekade mot att Annie F i något avseende haft med de försvunna handlingarna att göra. Han konstaterade avslutningsvis att ingen ytterligare utredning rörande detta kommer att verkställas. Under sommaren 1989 hörde sig till PU och tipsade en person av om att Annie som varit Sigvard Czs jfr kapitel bl.a. Utredning avseende Christer P:s tillgång till vapen flickvän, arbetat vid länsrätten vid tiden för mordet.
Tredje utredningsomgången. Kring årsskiftet 1990/91 började PU nytt att utreda händelserna vid länsrätten. I mitten januari 1991 av
beslöt chefsåklagaren Anders Helin att förundersökningen i ärendet
skulle återupptas, nu med två personer H och P misstänkta. - - som Under januari och februari hölls förhör med handfull en personer utöver H och P. Av dessa hade förhörts redan under ett par personer den första utredningsomgången. En dem hördes biträdande av som var chefen för registreringsenheten, Birgitta H. Birgitta H ansåg P vara en försigkommen ung man och berättade att han när han började vid länsrätten satt större delen tiden vid datorn och lekte. Enligt Birgitta av H var han kunnig på datorer och han hade utfört saker inga andra som kommit att man kunde göra. Den 31 januari respektive den 1 februari 1991 förhördes såväl H som P på nytt. Båda delgavs under förhören misstanke brott, om undertryckande av urkund och dataintrång. H nekade till misstanken och berättade under det drygt två och en halv timme långa förhöret att han arbetat kontorist vid länsrätten som under perioden augusti 1985 augusti 1986. Under denna tid hade han bl.a. arbetat med varit mycket intresserad datorer. De hade som av arbetat bredvid varandra dataterminaler i postöppningsrummet och bl.a. registrerat inkommen post. Troligen några dagar efter det att Anette H förevisat Olof Palmes besvärsskrivelse på registreringsenheten hade P plockat fram skrivelsen och visat honom. De hade tittat på Olof Palmes namnteckning. H antog att P därefter hade lagt tillbaka handlingen. Att H i ett förhör 1986 nekat till påståendet skrivelsen att
Enskilda uppslag 593
framme förklarade H med han varit rädd för att bli inblandad. varit att erinrade sig också P vid något tillfälle slagit upp Olof Palmes H att ärende på datorn. På särskild fråga H att han trodde att uppgav krävdes för detta. H hade slutligen ett svagt minne av behörighetskort P tagit kopia besvärsskrivelsen. att en av Även nekade till misstanken. Under det nästan fyra timmar långa P förhöret berättade han att han arbetat länsrättens registreringsenhet några månader 1986 med början den 24 februari. Han arbetade under framförallt med postöppning och inregistrering ärenden. Samma dag av Olof Palmes besvärsskrivelse kom in visades denna på registresom ringsenheten, troligen Anette H. Vid ett senare tillfälle, troligen enav två veckor därefter, hade han tänkt plocka fram skrivelsen för att titta
på den. Han kunde då inte återfinna den. Efter det att P erinrats om att tidigare han faktiskt hade plockat fram skrivelsen och tittat han sagt att på den, han detta riktigt att han velat titta den uppgav att var men och den då inte fanns. P mindes inte om han varit ytterligare en gång att han tittat skrivelsen. Beträffande frågan om behörigensam när han tidigare berättat att han dagligen fått hetskort erinrades han om att låna behörighetskort chefen eller biträdande chefen för registreav ringsenheten. P trodde inte att han arbetat över den 28 februari. Inte
heller kände han till namnet Desiree H. I mitten februari 1991 begärde PU en ny fingeravtrycksav undersökning det tidigare säkrade avtrycket från Desiree Hzs beav svärsskrivelse, jämfört med avtryck från P. Resultatet av undersöknu ningen visade ingen överensstämmelse. I promemoria daterad i mitten februari 1991 har PU sammanen av utredningsläget rörande händelserna länsrätten. Promemorian fattat innehåller redogörelser för den inledande interna undersökningen som gjorts anställda vid länsrätten, undersökningen hos DAFA, förav vid radering data, rutiner vid användning behörighetsfarandet av av och flextidskort, förhören med H och P samt återstående utredkort ningsåtgärder. I promemorian redovisades bedömningen att det för
närvarande inte fanns något pekade ett samband mellan mordet som och händelserna länsrätten. 1991 började PU utreda ABAB:s rondering i länsrättens I mars lokaler mordkvällen. Av s.k. markeringslistor kunde utläsas att hade påbörjats kl. 19.27. ABAB:s passerkort hade därefter rondering för in- och utpassering till respektive från länsrättens lokaler använts vid ytterligare tillfällen kväll. Således hade någon enligt markesamma ringar lämnat lokalerna kl. 21.52 eller 21.57. Därefter hade en ny kl. 22.25 åtföljt utpassering kl. 23.09. Enligt
inpassering skett av en
med länsrätten skulle endast rondering kväll företas. avtalet en per Under utredningen förhördes vid ett tillfällen den ABAB-vakt som par
594 Enskildauppslag
tjänstgjort på kvällen den 28 februari. Han förklarade markeringarna med att han möjligen hade tagit rast i länsrättens lokaler efter utförd rondering och att han möjligen återvänt till lokalerna under senare kvällen för att ringa ett samtal eller titta lite på TV. Under utredningen, som avslutades först i 1993, hördes ytterligare väktare mars tre och en arbetsledare vid ABAB. I slutet 1993 har PU av mars upprättat en
kompletterande promemoria med sammanfattning den företagna
en av utredningen i ärendet. Av en anteckning i juni 1993 framgår förundersökningsprotokoll att i ärendet redovisats till åklagarmyndigheten i Stockholm den 28 mars 1993 och att chefsåklagaren Anders Helin den l juni samma år fattat beslut om att förundersökningen skulle läggas ned, eftersom åtal för eventuella brott dataintrång och undertiyckande urkund - av inte kunde väckas grund preskription. av Härefter har PU i juni 1997 företagit registerslagningar avseende H och P. Av dessa framgår att H tidigare hade straffats för
förskingring
och bedrägeri medan P ostraffad. var I månadsskiftet september/oktober 1997 höll PU förnyade förhör med H och P. De underrättades därvid ärendet om att var avskiivet, eftersom eventuella brott preskriberade, och
var tillfrågades om de mot
den bakgrunden kunde bringa nytt ljus över händelsen. Båda nekade nytt till inblandning. P bedyrade under förhöret att han inte hade någon anledning att hålla inne med sanningen.
5.l2.3
Övriga uppslag
Tips om två besökande män på Lisbeth Palmes arbetsplats
Ett av de allra första tipsen registrerats i detta avsnitt inkom till PU som den 1 mars 1986 då arbetskamrat till Lisbeth Palme hörde en av sig. Arbetskamraten berättade händelse inträffat om en som ca tio dagar före mordet, då hon iakttagit två män betett sig underligt. som Männen hade åkt hiss arbetskamraten och samma som en av männen hade sagt att han skulle till "fem trappor, vilket det var våningsplan där Lisbeth Palme hade sitt tjänsterum. Mannen hade klivit av där och gått in på en toalett mitt emot Lisbeth Palmes Efter stund hade rum. en han avlägsnat sig utan att uträtta något ärende. Arbetskamratens tips följdes efter några dagar då förhör hölls upp med Lisbeth Palmes närmaste chef, Margareta N. Även Margareta N kunde beskriva mannen och berättade denne pekats arbetsatt ut av kamraten, omedelbart hade anmält händelsen till henne. som Margareta N uppgav vid förhöret vidare det under
att eftermiddagen den 28
1999:88 Enskilda uppslag 595 SOU
februari bland Lisbeth Palmes arbetskamrater inte var någon större
hemlighet Palme eventuellt skulle bio under kvällen. att paret led i uppföljningen ifrågavarande tips förhördes också Som ett av socialchefen Ulf L. mitten april 1986 hörde anställd vid Lisbeth Palmes I av en annan sig till PU och berättade att hon vid tidpunkt åkt arbetsplats av samma hiss från våning till källaren. I hissen hade två okända män sex sig. De hade befunnit sig i hissen då hon steg in och åkt med
uppehållit
till källaren utan att av.
fixerad vid Olof Palme
Man som var
Den 12 1986 inkom ett tips svensk man, här benämnd M. mars om en jobbade byggnadsarbetare i Norge och sades vara lik den Denne som fantombilden. M skulle 30-35 år, 175 lång och i nors.k. vara ca ca cm mala fall studera vid svenskt universitet. Dagen då Olof Palme ett och dagarna därefter hade han uteblivit från sin arbetsplats i mördades påstods, enligt de uppgifter norska polisen fått, vara väl för- Norge. M trogen med Olof Palme. Ärendet tilldelades Säkerhetspolisen den 13 mars 1986. Följande dag, den 14 1986, hölls förhör med Hans Dahlgren, utrikespolitisk mars rådgivare i Statsrådsberedningen. Dahlgren berättade att M var psykiskt
labil, han skrivit brev till Olof Palme under tiden 1976-82 och att att han fått visst stöd denne. Dahlgren berättade också att M hösten av besökt krog i Stockholm och att i familjen Palmes 1985 en en person närhet därvid hört honom att han skulle ta över efter Olof Palme yttra och han dennes påläggskalv. En annan person i familjens att var skulle vid tillfälle ha hört M i berusat tillstånd yttra något i närhet ett med ibland kan det bli nödvändigt att skjuta folk. Detta yttrande stil hade hörts också av andra Den 15 1986 förhördes M två utredningsmän vid riksmars av berättade han haft problem med sin familj. På krirninalen. Han att problemen hade han avbrutit sina studier. Studierna hade han grund av sedermera återupptagit. En dag efter valet 1979 hade han bestämt sig
för ägna sig nationell politik. Han hade vid tillfället suttit en att och samtalat med deppig valarbetare. Under samtalet hade pub en bestämt sig för åka hem till Olof Palme, var hans stora idol. han att som därefter åkt till Vällingby och ringt hemma hos Olof Han hade ut denne hade han berättat att han kom från ett Palme. När öppnat norrländskt landskap och jag har bestämt mig för att ägna mig sagt politik. Olof Palme hade då efter ett kortare samtal bett honom komma
till Riksdagshuset följande dag. M hade emellertid ångrat sitt besök
596 Enskilda uppslag
hemma hos Olof Palme och hade därför inte sökt denne i upp Riksdagshuset. Två dagar därefter hade M varit och handlat ett vamhus i Stockholms city och han hade därvid
av en tillfällighet stött på
Olof Palme. Olof Palme, uppenbarligen kommit ihåg honom, hade som frågat om han "inte åkt hem än. M hade uppmanats att göra så, börja om sitt liv och skriva brev till Olof Palme hur det gick för honom. om Denna uppmaning hade M åtlytt och han han därefter hade uppgav att brevväxlat med Olof Palme fram till dennes död. M hade börjat studera vid universitet. I april 1982 hade han för A-pressens
räkning intervjuat
Olof Palme. Han hade då också träffat Hans Dahlgren. 1983 hade han erhållit ett stipendium, besökt FN:s säkerhetsråd och FN-ambassadören Anders Fenn. Året därpå hade han erhållit ett nytt stipendium, rest till USA och nytt träffat Anders Ferm. För få ihop till att pengar en ny sådan vistelse hade han i början januari 1986 åkt till Norge för av att arbeta. Beskedet Olof Palmes död hade han fått på om morgonen den 1 mars av en arbetskamrat, som han Han hade därefter inte namngav. kunnat arbeta. På fråga M befunnit sig vid tidpunkten var för mordet uppgav han att han varit på viss bar, där han träffat en en god vän, som han också namngav.
Den 19 mars 1986 meddelade Säkerhetspolisen M känd att var vid säk, de uppgifter som föreligger kan tillföra utredningen mordet ang Olof Palme något värde". av I mars 1987 meddelade M att han önskade bli kontaktad för att lämna uppgifter. Han i samband med detta han arbetade uppgav att som ABAB-vakt.
I en promemoria, daterad i 1988, framgår mars att en utredare vid rikskriminalen förhört M i mitten november 198725. av M hade då lämnat uppgifter inte berörde mordet Olof Palme och som utredaren hade därför vidarebefordrat dem till säkerhetspolisen. Samma dag som promemorian upprättades hade utredaren kontaktats av Hans Dahlgren. Dahlgren uppgav att han hade tillgång till de uppgifter till som sänts Säkerhetspolisen och ville informera sig vad utredaren antecknat i om övrigt rörande mordet. Dahlgren berättade under samtalet att M vid denna tid bevistade universitet i USA och där intervjuade personer. Han hade börjat uppträda underligt, vid flera tillfällen varit berusad och
bl.a. upprepat det han tidigare det ibland sagt om att var nödvändigt "att skjuta folk.
Därefter började PU på nytt utreda ärendet rörande M. I mitten av april 1988 förhördes Joakim Palme. Han uppgav att han inte kände M utan fått kännedom om denne Hans Dahlgren, sin sambo och hennes av
25 Årtalet framgår av dokumentationen, men det bör logiskt sett ha varit 1987.
Enskilda uppslag 597
Palme berättade vidare att han kände till att viss syster. Joakim förekommit mellan Olof Palme och M. Det Joakim korrespondens till M väninna till hans sambos syster träffat Palme kände om var att en M hade därvid gjort märkliga uttalanden om denne en restaurang. Olof Palme, vilket väninnan fört vidare till familjen Palme, varför man
inom familjen kände till att M en något obehaglig person. var I början maj 1988 identifierades och förhördes den person som av uppgifter hade träffat M restaurang. Detta beenligt tidigare en vederbörande, berättade att M vid första tillfället de kräftades av som trevlig. Han hade då bl.a. nämnt att han Olof Palmes träffats verkat var
påläggskalv.
juni 1988 inkom ytterligare ett tips M från Norge. M I mitten av om Olof Palme med hatkärlek. Enligt uppgiftsuppgavs ha pratat om hade han också varit försvunnen från sin arbetsplats ett par lämnaren dagar före och efter mordet Olof Palme. juni 1988 kontaktade PU sektionschefen vid ABAB:s I slutet av Denne M slutat där den l oktober 1987. ambassadsektion. uppgav att hade han under tid arbetat vakt vid familjen Dessförinnan en som bostad. Vid tillfälle i samband med detta arbete hade han Palmes ett Lisbeth Palme. Han förbjöds därefter att tjänstgöra denna intervjuat
plats. Vid denna tid, i slutet juni 1988, gjordes också en registerslagav avseende M. Inget anmärkningsvärt framkom. M innehade vapenning licens för revolver, dock kaliber .357. en början juli 1988 höll PU i Norge förhör med personer som I av kunde tänkas ha information att lämna. En av de första personerna som nyssnämnde uppgiftslämnaren. Denne arbetade i början hördes var den företag M. Någon eller några dagar efter av 1986 vid samma som Olof Palme kontaktade uppgiftslämnaren sin förman mordet berättade då att M varit borta från arbetet angående M. Förmannen 26 februari 3 1986, att under denna tid erunder tiden den mars man med arbeta i M:s ställe och att M enligt upptappat en annan person att ha beställt biljett från Norge två dagar före mordet. Enligt gift skulle timlönelista hade M arbetat den 28 februari. Detta behövde
upprättad
emellertid inte innebära att M verkligen varit plats, eftersom man
särskilt med bokföra arbetade timmar rätt dag; inte var noggrann att huvudsaken att antalet timmar blev riktigt angivet. var Även förhördes. Han kunde inte minnas att man skulle förmannen med att arbeta i M:s ställe, men uppgav att ha ertappat en annan person efter mordet redogjort för M:s bortovaro för den nyss han tidigt uppgiftslämnaren och att de uppgifter han då lämnat var omtalade korrekta. Han påstod sig till och med ha skrivit ned dem en lapp som
han gett uppgiftslämnaren.
598 Enskilda uppslag
Ytterligare några personer förhördes i Norge. Samtliga vittnade om att M pratat om Olof Palme med stor kärlek och att han efter mordet visat en närmast sjuklig och obalanserad En sorg. av personerna som hördes var den person, med vilken M påstått att han sammanträffat mordkvällen. Denne kunde inte minnas detta och höll det närmast för otroligt att han skulle ha uppehållit sig på den aktuella platsen under mordkvällen. Härefter inhämtades uppgifter Mzs arbetsförhållanden tidsom — schema och timlönelista, bostadsförhållanden, matkupongsstämplingar, biljettbokningar m.m. Dessa uppgifter ledde emellertid inte utredningen framåt. I början av augusti 1988 kontaktades M PU för samtal rörande av ett ett tips han lämnat tidigare. I protokollet upprättats över som sammanträffandet med M beskrivs denne varande 185 lång, ha som ca cm mediär till kraftig kroppsbyggnad, gå med lufsiga och kutig steg vara i ryggen. I slutet av samma månad, augusti 1988, höll PU ett nytt förhör med M, nu med inriktning eventuellt alibi. M berättade då han inte att arbetat den 28 februari eftersom han varit fyllsjuk. På kvällen hade han gått till nattklubben Garage. Han hade sammanträffandet med den person han tidigare nämnt. Därefter hade han gått till en annan nattklubb, där han suttit och samtalat med namngiven en annan person och en bekant till vederbörande. Mordet på Olof Palme hade M, som han nämnt vid tidigare förhör, fått kännedom arbetsom genom en kamraten vid frukosten på lördagsmorgonen. Efter augusti 1988 lades utredningen i ärendet på is. Först i slutet av mars 1991 återupptogs den. Vid denna tidpunkt förhördes arbetskarnraten och de två andra M uppgivit han personer som att sammanträffat med mordkvällen. De två bekräftade de träffat M senare att vid den tidpunkt denne nämnt, varvid det alltså kunde fastställas att M hade alibi. I november 1991 upprättade PU utredningsanteckningar, vilka av framgår att det är utrett att M har alibi vid tidpunkten för mordet.
Kvinna som begärt att få låna Palme pengar av Olof
En uppgiftslämnare i Olof Palmes närhet berättade våren 1986 om en kvinna som på tidigt sjuttiotal hade begärt få låna Olof att pengar av Palme på ett sätt som liknade utpressning. Uppgiftslämnaren beskrev kvinnan efterhängsem obalanserad och ganska bråkig. Kvinnan som identiñerades och hördes i maj 1986. Efter vissa kontroller ansågs tipset kunna läggas ad acta.
1999:88 Enskilda uppslag 599 SOU
Tips från informationssvindlare
tips i detta avsnitt gäller uppgiftslämnare, B, som påstod sig Ett sent en syssling till Lisbeth Palme. Det inkom till PU i mitten av februari vara 1992. B berättade han under 1985 befunnit sig i ekonomiskt trångatt mål och han hade därför tillskrivit Olof Palme. I slutet av 1985 hade besökt Olof Palme dennes tjänsterum. Vid besöket hade krigshan materielinspektören Carl Fredrik Algernon också närvarat. Algernon och Palme hade varit inbegripna i diskussion och vid ett tillfälle en hade Algernon "Winberg håller tyst. På detta hade Palme svarat yttrat måste skötas snyggt eller liknande. Vid tillfället hade B erhållit detta 500 Palme. Härefter kontrollerades B:s eventuella släktskap kr av med Lisbeth Palme. Det visade sig då att B:s uppgifter om att han var
syssling till Lisbeth Palme stämde. I slutet februari 1992 publicerade tidningen Expressen en intervju av med B. Denne påstod då Olof Palme månad före mordet sagt till att en honom han mordhotats polis och att anledningen till att han att av en ofta inte hade livvakter att han helt enkelt inte litade poliskåren. var anledning tidningsartikeln höll PU vid tre tillfällen i månadsskiftet I av februari/mars 1992 långa förhör med B. Vid denna tidpunkt kontrollerades också Lisbeth Palme haft någon kontakt med B. Enligt om uppgift från Lisbeth Palme hade hon aldrig träffat denne. Vidare erhöll PU flera tips B i anledning av artikeln i Expressen. om B B hade bl.a. kontaktat chefen för Det uppgavs att var mytoman. Statens försvarshistoriska muséer och uppgett att han var marinarkeolog och hittat skeppsvrak, försett med danska riksvapnet, från ett l500-talet. Han hade vidare kontaktat docent forskade om en som Arktis vid Nordiska Museet och berättat de mest otroliga historier om hur han korsat Grönland vid två tillfällen. Några dagar in i 1992 erhöll PU ett brev från B. I brevet mars erkände han ångerfullt det han berättat inte överensstämde med att verkligheten. Han hade aldrig haft någon kontakt med var sig Lisbeth
eller Olof Palme. I uppslaget finns slutligen registrerat en tidningsartikel, som publicerades i Svenska Dagbladet i oktober 1996. I artikeln, som bär rubriken Mannen lurade mediema, beskrivs hur B under många som år lurat medierna med falska uppgifter han lämnat i egenskap av som historiker, "författare", vägdirektör, docent, dykare etc.
600 Enskilda uppslag
5.13 Avsnitt U RAF Tysk terrorism,
-
Allmänt
Spaningsuppslag som rör tysk terrorism, inklusive RAF Röda arméfraktionen och dess förgreningar har i PU-materialet registrerats i avsnittet Tysk terrorism, RAF U. Avsnittet består omkring 110 av uppslag. Den första månaden efter mordet inkom ett 50-tal tips hänförts som till detta avsnitt. Dessa uppslag innehåller till stor del uppgifter om personer som sägs sympatisera med tyska terrorister. Ett fåtal innehåller mer konkreta uppgifter kopplade till mordet på Olof Palme. Av första månadens uppslag rör ett tiotal liknar "fantombilderna". personer som Omkring tio rör telefonsamtal, vari olika tyska grupperingar såsom RAF, Kommando Holger Meins och Kommando Kristian Klaar påtagit sig ansvaret för mordet. Flera rör brev med liknande innehåll. Fem-sex uppslag härrör från i början i tidningen Kvällspersoner, som av mars posten sett foton av Baader-Meinhof-ligans medlemmar, och som därefter tyckt sig ha sett ligamedlemmar i Skåne. Ett tips har lett till par tvångsmedelsanvändning hämtning till polisförhör respektive hus- rannsakan se nedan Ytterligare tvångsmedelsbeslut och Det största uppslaget. Efter den första utredningsmånaden inkom ytterligare tio uppslag ca under det första utredningsåret. Tiden därefter och fram till dags dato har knappt tio uppslag tillkommit. Inget dessa innehålla någon av synes information vikt. av Av avsnittets uppslag runt 40 ha tillkommit på PU:s synes eget initiativ se nedan Uppslag initierade PU. av Säkerhetspolisen verkar under det första utredningsåret ha använts endast då särskild information behövts, dvs inte i utsträckning samma som i tidigare genomgångna delar rörande utlandet, där säkerhetspolisen ofta självständigt utrett det första årets ärenden. Därefter — under hösten 1987 och våren 1988 har PU låtit Säkerhetspolisen gå igenom och bedöma uppslag rörande RAF. Se nedan, Sammanställningar och analyser. Av avsnittets enskilda uppslag att döma PU:s kontakter med synes utländska myndigheter ha varit få. Av de sammanställningar och analyser som upprättats i avsnittet framgår emellertid att PU i denna del haft ett nära samarbete med terroristexperter vid Bundeskriminalamt i Wiesbaden. Fortsättningsvis redovisas det första och sedan det största uppslaget. Därefter redovisas några uppslag tett sig intresse i gransksom vara av ningshänseende.
Enskilda uppslag 601
Första tipset
Redan efter mordet inkom det första tipset med anknytning morgonen till tysk terrorism. Vakthavande vid UD, Anna B, meddelade då per telefon att hon kontaktats Sveriges ambassad i Bonn. En av av ambassadens tjänstemän, förste ambassadsekreteraren Peter hade under blivit uppringd uppgivit att RAF låg baknatten av en man som om mordet statsministem. Härefter togs omgående kontakt med Peter T, som berättade att han kl. 02.45 blivit uppringd i sin bostad man som flytande tyska av en meddelat "Här är RAF. Vi har skjutit statsminister. Därefter hade er luren lagts på. Peter T berättade vidare att han under natten varit jourhavande i bostaden. Telefonnumret till bostaden fanns inte antecknat några jourlistor och det fanns inte i den allmänna telefonkatalogen. Mannen måste därför enligt Peter T ha känt till hans befattning och telefonnummer. Den 3 kontaktade PU televerkets utlandsavdelning, som mars bara expedierat ett samtal till Tyskland under natten då uppgav att man mordet ägt Det kunde konstateras att det inte kunde ha rört sig om rum. det samtal Peter T mottog. Den 4 inkom promemoria från UD. I denna redogjorde mars en ambassaden i Bonn för att Peter T övertagit den tidigare pressattachén L:s bostad och att det i den allmänna telefonkatalogen inte fanns någon hänvisning från L till ambassaden. Mannen som ringt samtalet måste därför ha känt till att L arbetat vid ambassaden eller ha haft tillgång till särskild diplomatlista. en Den 6 lät ambassaden i Bonn via UD meddela att två brev mars undertecknade RAF anlänt till ambassaden. Det första brevet hade av den tyska polisen bedömts inte utgöra något allvarligt hot. Den andra försändelsen hade inkommit med expressutdelning och haft ett innerkuvert adresserat till "Botschafter in Dienst Peter T. I detta brev, som undertecknat Harald K, krävdes att tidningarna Aftonbladet och var Expressen inom 24 timmar skulle offentliggöra en dementi med innebörd att RAF och Action Directe inte haft med mordet att göra. I annat fall skulle ett kommando skickas till den svenska pressen med en bomb. Den tyska polisen hade spontant konstaterat att det inte rörde sig äkta brev. De fel förekom i brevet gör RAF inte". Enligt om ett som den tyska polisen hade RAF bättre diktion, skrev längre brev och använde sig vanligen tennotryckare och inte av vanliga skrivav maskiner. Under hösten 1987 och våren 1988 utredde Säkerhetspolisen detta uppslag nytt, bl.a. togs flera kontakter med den personal som tjänstgjorde vid ambassaden vid tiden för mordet. Utredningen ledde
602 Enskilda uppslag
inte till annat resultat än att Säkerhetspolisen kom instämma i den att tyska polisens bedömning.
Det största uppslaget
Den 10 mars 1986 kontaktade Paul K polisen. Paul K berättade han att i slutet av januari 1986 arbetat med två män arbetsplats på en Hornsgatan i Stockholm. Männen hade uttryckt sin avsky för Olof Palme och vid ett tillfälle hade de uttalat att det här måste planeras väldigt noga. Den yngre männen hade berättat för den äldre han av att ägde en revolver kaliber .357 Magnum och pratat effekten olika om av slags ammunition. Den yngre hade också uttalat att Olof och Lisbeth
Palme skulle mördas Baader-Meinhof-ligan
av m.m. Dagen därpå förhördes Paul K på nytt. Han bedyrade att han talade sanning och lämnade ytterligare uppgifter männen, bl.a. berättade om han att den vid ett tillfälle låtsasskjutit den äldre i yngre mannen ryggen och att den yngre vid ett tillfälle skulle åka till Gamla stan för att kolla en grej. Den 11 mars hördes också Paul K:s chef Christer A. Christer A berättade att Paul K i slutet januari utfört arbete fastighet i av en hörnet Homsgatan/Ringvägen och där under veckas tid delat en omklädningsrum med två män från viss namngiven byggñrma. Paul en K hade för Christer A berättat männen och vad dessa Enligt om sagt. Christer A var Paul K de pålitligaste människor han träffat. en av Samma dag togs kontakt med Olavi K, vid den namngivna byggfirman. Han bekräftade att två anställda Göran G och Mikael E - utfört arbete aktuell fastighet i slutet januari. Olavi K berättade av också att firman för närvarande sysselsatt med rivningsarbete var en fastighet vid Kungstornet på Kungsgatan. Fastigheten hade enligt Olavi K också ingång från Malmskillnadsgatan denna ingång fick inte men användas. Den 12 mars överlämnades ärendet till polisöverintendenten Hans Wranghult i ledningsgruppen som samma dag beslöt att Göran G och Mikael E skulle hämtas till förhör. Mikael E hämtades i sin bostad kl. 17.30 dag. Han bekräfsamma tade i förhör att han arbetat med täckningsarbete fastighet på en Söder i Stockholm under tiden 20-23 januari. På arbetsplatsen hade man pratat en del politik. Att han skulle ha yttrat något att Olof och om Lisbeth Palme skulle mördas betecknade han fantasier som rena av någon som möjligen uppsnappat delar ett samtal och sedan av som förstorat innebörden. Mikael E sig vapenintresserad upp uppgav vara men innehade inget Många år tidigare hade han ägt replik vapen. en av
Enskilda uppslag 603
en revolver. Kvällen den 28 februari hade han tillbringat med fästmön och deras nyfödda bam. Mikael Ezs fästmö bekräftade dessa uppgifter.
Göran G påträffades samma dag kl. 18.20. Också han hämtades till förhör. I anteckning om hämtningen sägs att inget av vikt hade
en hittats vid kontroll Göran G:s personliga tillhörigheter. Göran G
en av berättade att han visserligen varit kritiskt inställd till vissa delar av Olof Palmes politik, att han aldrig uttalat hotelser eller liknande mot
men Olof Palme. Han hade aldrig heller pratat skjutvapen eller ammuni-
om tion. Kvällen den 28 februari hade han tillbringat hemma tillsammans med fästmön. Fästmön bekräftade detta.
Samma kväll kl. 19.50 beslöt Hans Wranghult att Mikael E och Göran G skulle släppas.
Ytterligare tvångsmedelsbeslut Den 5 1986 kontaktade en journalist på Dagens Nyheter PU och
mars meddelade att en man ringt och bruten svenska sagt det ligger ett meddelande i box 492 Centralstationen.
Hans Wranghult beslöt husrannsakan i förvaringsboxen, varefter
om
polispatrull omedelbart sändes till Centralen. När patrullen passeen rade förbi den aktuella boxraden för att hämta nyckel till boxen i effektförvaringen uppmärksammades två män med en kamera. På återvägen såg polisen hur ett vitt föremål sannolikt ett kuvert hölls upp,
— — samtidigt det fotograferades. Efter kontakt med polisledningen
som beslöt Wranghult att kriminaltekniker skulle tillkallas. Under tiden kom
ordningspolis fram till patrullen och sade att boxdörren var öppen. I en boxen låg ett vitt kuvert med RAF:s symbol framsidan en stjärna med automatvapen över. Brevet innehöll uppgifter om att RAF inte dödat Olof Palme.
Av ordningspolisens rapport framgår att två polismän under denna tid arbetat med att kontrollera vilka förvaringsboxar Centralen som inte blivit omsatta. När polismännen kommit fram till de två sista boxarna hade de lagt märke till två män med en kamera. Männen hade verkat leta efter särskild box. Rapporten innehåller också ett
en signalement på en av männen.
Uppslag initierade av PU Personer varit med i Kröcher-utredningen I materialet finns
som m.m. 40 uppslag samlade under ett försättsblad med texten "Personer som varit med i Kröcher-utredningen. Personer som är RAF-medlemmar eller sympatisörer.
604 Enskilda uppslag
Samtliga 40 uppslag innehåller på namn en person, personnummer, adress och en bedömning t.ex. osannolik, sålde kamera till Kroecher, utesluten befann sig i Madrid dåddagen, "tänkbar", intagen fängelse rån utesluten, mindre trolig, hördes vittne i Kroechersom affaren. Det framgår inte när förteckningen är upprättad eller när bedömningama gjorts. Däremot verkar alla genomgångna personer nytt under sommaren 1990, då registerslagningar gjorts på samtliga. Vid samma tid inhämtades fotografier och det gjordes kontroller i vapenregistret. Förhör har hållits med vissa personer. Karl G har t.ex. bedömts som t‘2inkbar. En registerslagning visade att han 1978 hade dömts för förberedelse till grovt rån. Karl G förhördes i november 1990. Han berättade att han vid tiden för mordet på Olof Palme varit i Österrike och hälsat på sin svårt sjuke I pappa. samband med utredningen av Kröcheraffären hade han under sex månader suttit häktad för samröre med Kröcher; de hade tidigare bott i samma bostadskollektiv. En annan person som bedömts "kan uteslutas är Leif K. Redan natten mot den 2 mars 1986 hade en person ringt tidningen Aftonbladets växel och sagt att bl.a. Leif K borde kontrolleras eftersom denne var medlem i Holger Meins-gruppen. Av utredningsanteckningar, upprättade den 4 mars 1986, framgår att det i samband med terroristutredningen i Stockholm 1977 hade framkommit att flera personer, som ingick i Kröcher-ligan, också hade tillhört en grupp kring Radio 88, en illegal radiostation opererade i Stockholm som 1970-76. Leif K var enligt anteckningarna de ledande inom en av Radio 88 och ingick även i terroristgruppen. Han åtalades 1977 för underlåtelse att avslöja förberedelse till människorov, frikändes. men Han dömdes däremot för att ha underlåtit att avslöja ett bombdåd mot Mc Donalds på Sveavägen i Stockholm. Leif K förhördes i september 1986 och uppgav då att han hade väntat sig att bli förhörd, med tanke sin "terroriststämpefi Vid förhöret berättade han att han arbetade som ingenjör vid Kungliga Tekniska Högskolan och att han varit ensam hemma den 28 februari. På förhörsprotokollet finns en anteckning enligt vilken Leif sedan långt före mordet haft långt brunaktigt rufsigt helskägg. Därefter har i ärendet i september 1988 en bekant till Leif K förhörts. I oktober 1989 gjordes registerslagning. en En tredje person som bedömts möjlig har längden, smärt. I övrigt inget som talar direkt för är Werner L. Werner L förekom inte i tillgängliga register enligt en slagning i juli 1990. Säkerhetspolisen uppgav på förfrågan att Werner L 1978 efterlysts västtyska myndigav heter, att han misstänkts tillhöra en terroristisk sammanslutning och att han gripits i Österrike i juni 1990. I september 1992 vände sig PU till Interpol i Stockholm med begäran hjälp med förfrågningar en om om
Enskilda uppslag 605
Werner L i Tyskland. I förfrågan, som ställdes till Interpol i Wiesbaden, uppgavs att Werner L förekom i utredningen av mordet Olof Palme, att det antecknats att han var medlem/sympatisör i RAF och att det upplysts att han 1978 efterlysts av Västtyska myndigheter såsom tillhörande en terroristisk sammanslutning. PU begärde svar frågorna Werner L var frihetsberövad den 28 februari 1986 eller
om för det fall han inte var det om det var bekant var han uppehöll sig
eller bedrev sin verksamhet. PU bad dessutom om signalementsbeskrivning och fotografi. Ett svar från tyska myndigheter, daterat i november 1993, finns registrerat. I svaret anges att frågorna besvarats redan i oktober 1992. Vidtagen utredning uteslöt att Werner L skulle kunna ha befunnit sig i Stockholm vid tiden för mordet. Skrivelsen avslutades med att tyska myndigheter ville veta vilka upplysningar/tips
fanns att Werner L skulle vara inblandad i mordet Olof som om Palme. Mordet på Rohwedder. I avsnittets senaste uppslag finns en promemoria, daterad i novemberl993. Av promemorian framgår att det i samband med modus operandi-diskussioner inom PU rörande mord med terroristisk anknytning i Europa befunnits att mordet Karsten Rohwedder i Düsseldorf hade vissa marginella likheter med mordet Olof Palme vad gällde genomförandet och rättsmedicinska fynd. Efter samråd med Hans Ölvebro hade det beslutats att det tyska utredningsmaterialet skulle rekvireras.
I odaterad promemoria upprättad av biträdande spaningschefen
en Ingemar Krusell beskrivs därefter vem Rohwedder var, hur mordet gått till och de gemensamma fakta med mordet Olof Palme som finns. Rohwedder, medlem i tyska socialdemokratiska partiet, hade
som var innan han mördades i april 1991 under en kort tid varit chef för den förvaltningsorganisation, som i den östtyska statsförvaltningens ställe blev huvudman för de statsägda företagen efter Östtysklands fall. Mordet ägde hemma i Rohwedders villa. Då han visade sig i
rum fönstret sköt någon honom med gevär från 60 meters håll. Skottet
ca träffade mellan skulderbladen och genomborrade ryggraden, aorta, mat- och luftstrupama. Ytterligare två skott avlossades, varav ett träffade Rohwedders hustru. På den plats varifrån skottet avlossades återfanns ett brev, där RAF tog ansvar för mordet. Ett par dagar senare följde ett brev där "Kommando Ulrich Wessel sades ha utfört dådet. Ulrich Wessel gärningsmännen vid attentatet mot tyska
var en av ambassaden i Stockholm 1975. Han avled Södersjukhuset efter att ha skadats sin egen handgranat. Enligt BKA i Wiesbaden fanns
av ingen grundad misstanke mot någon särskild gärningsman. Mordet är fortfarande ouppklarat.
606 Enskilda uppslag
Tips som utretts eller följts upp efter lång tid Bergsgatan 24. Den 4 mars 1986 hörde en kvinna, som ville vara anonym, av sig till polisen och meddelade att hon kommit hem till sin lägenhet Bergsgatan 24 sent under mordnatten. Mellan kl. 01.00 och 02.00 hade hon hört någon granne under sig högt och upprört prata i telefon vid två tillfällen. Grannen pratat tyska hade nämnt Pa1me
som och Ho1ger. Dagen därpå hördes kvinnan. I samband med förhöret konstaterades att hon hade tre grannar våningsplanet under. Vid en undersökning av grannamas personnummer visade det sig att samtliga var födda i Sverige. I augusti 1990 gjordes registerslagningar grannarna och fotografier av dem skaffades in. I februari 1995, dvs. nio år efter det att kvinnan hört av sig, höll PU ett nytt förhör med henne. Det klarlades att hon bara hade varit på tillfälligt besök i Stockholm, tillsammans med maken, svågem och svågerns hustru. De hade därvid fått låna ifrågavarande lägenhet. Även svågem hade hört telefonsamtalen. Samtal för Bo Toresson. Den 5 1986 kontaktade Öster-
avsett mars sundspolisen PU och meddelade att en person, Lars hört av sig till polisen. Lars S hade berättat att han fått det telefonnummer som tidigare innehafts av det socialdemokratiska partiets partisekreterare Bo Toresson. Lars S hade fått ett telefonsamtal från
nu en person som, enligt PU:s dokumentation, sagt Dass ist Kommando Krister Klarr, wir wollen auch ihren nechsten mann miirden. När Lars S tyska frågat vad saken gällde, frågade personen om det var Toresson han talade med, därefter upprepades hotet varpå luren lades på. Den 23 mars 1986 kontaktade PU Lars som bekräftade de lämnade uppgifterna. I mars 1993, dvs. sju år senare, ställde en utredningsman vid PU en förfrågan till Televerkets kundtjänst det av Lars S uppgivna telefonnumret. Det bekräftades därvid att numret, som numera innehades av Lars tidigare stått på Vivian Toresson. Tips till kurator. Den 6 mars 1986 kontaktade en jourhavande kurator PU och berättade att hon fått ett telefonsamtal från en anonym kvinna som befunnit sig i utkanten av extrema vänstergrupper. 1975 hade kvinnan träffat en man, Bosse H från Lidingö, alias Chicago. Enligt kvinnan stämde Bosse H:s utseende fullständigt överens med den i tidningen publicerade bilden av mördaren fantombilden, som publicerades samma dag. Bosse H hade varit en politisk vettvilling som sympatiserade med Baader-Meinhof-ligan och han hade haft ett vapen som liknade mordvapnet. Hon lämnade vissa uppgifter om i vilket område han bodde, bl.a. hade bostaden sjöutsikt. Kvinnan hade lovat kuratom att hon skulle skriva till polisen om sina uppgifter. I
Enskilda uppslag 607
augusti 1993 försökte PU genom olika registerslagningar identifiera mannen i tipset. Två personer med det aktuella namnet och bosatta i den utpekade kommunen hittades. Ingen av dem överensstämde med de övriga uppgifterna. I april 1996 kontrollerades personerna igen. De visade sig vara far och son. Ingen av dem bodde eller hade bott med sjöutsikt. Nya registerslagningar genomfördes. Ingen person hittades
kunde den som uppgifterna ovan avsåg. Säkerhetspolisen som vara tillfrågades också, men inte heller det gav något. I april 1996 tio år
efter tipset kallades också kuratom till nytt förhör. Hon berättade att
hon den 6 mars 1986 tjänstgjort som jourhavande kurator vid socialförvaltningen i Stockholm. Kvinnan som lämnat uppgifterna hade inte hört av sig vid något mer tillfälle.
Peter C. Den 6 mars 1986 kontaktade en man, Lars D, polisen. Lars D berättade att han tidigare arbetat med en person, Peter C, som våren 1985 i förtroende berättat att han skulle få besök av en tysk man med anknytning till Baader-Meinhof-ligan. En registerslagning i juni 1993 utvisade att Peter C inte förekom i polisens register, att han var ogift och bodde i Norrlandskommun. Samma månad lämnade PU en
en begäran om förhör med Peter C till polisen där Peter C hade sin adress. I augusti 1993 förhördes så Peter C. Han berättade att han under kortare perioder haft tysk respektive österrikare boende hos sig. Båda
en en hade arbetat tillfälligt det företag som Peter C arbetat vid. Peter C mindes inte vad han gjort kvällen den 28 februari 1986.
Gerhard I ett telefonsamtal till polisen, troligen den 8 mars 1986, meddelade en kvinna att hon den 3 mars i Sveriges Televisions nyhetsprogram Rapport sett ett inslag där rösten från ett telefonsamtal till ambassaden i Västtyskland rekonstruerades antagligen åsyftas det ovan omtalade samtalet till Peter T. Personen som talade hade uppgivit sig representant för RAF. Kvinnan hade känt igen rösten såsom
vara tillhörande en tysk man, Gerhard S. Denne skulle vara kriminellt belastad och i maj 1984 ha suttit Härlandafängelset. På spaningsuppslaget finns anteckning att tipsaren inte verkat helt tillförlitlig. I
en om maj 1993 upprättades en promemoria över en telefonkontakt PU haft med kriminalvårdsstyrelsen. Det hade då klarlagts att Gerhard S varit intagen Härlandafangelset i maj 1984. Han hade avtjänat straff till och med den 24 januari 1985, varefter han utvisats. Han hade emellertid åter varit intagen i fängelse under perioden december 1985-april 1986. Enligt kriminalvårdsstyrelsen hade Gerhard S ej permission vid tiden för mordet Palme. I slutet av juni 1993 gjordes en registerslagning på Gerhard S. Av denna framgick att utvisning verkställts den 7 april 1986.
608 Enskilda uppslag
Uppgift härrörande från RAF-sympatisör. I november 1988 kontaktade en man med skyddade personuppgifter polisen. Mannen uppgav att han vid en fest en och en halv månad tidigare träffat RAF-sympatisör
en som sagt att RAF låg bakom mordet på Olof Palme. RAF-sympatisören hade varit i 30-årsåldem, långhårig och verkat kriminell till sin läggning. Fem år senare, i september 1993, tog PU kontakt med
ny uppgiftslämnaren. Denne berättade att festen i fråga ägt viss
rum adress i Flemingsberg. Uppgiftslämnaren lovade att försöka kontakta kvinnan, som arrangerat festen, för att få fram mer uppgifter. Sommaren 1994 kontaktade PU på nytt uppgiftslämnaren. Denne uppgav att lägenhetsinnehavaren, som han inte mindes namnet på, hade flyttat.
Tips som utretts
I slutet av mars 1986 ringde en man, som enligt spaningsuppslaget verkat kraftigt berusad, PU. Mannen uppgav sitt och berättade att
namn han dagen innan haft besök av Carl S som hade velat låna 10 000 kr för att åka till Östtyskland eller vad det var. Carl från
som var Hamburg, hade verkat nervös. Enligt uppgiftslämnaren tillhörde Carl S Baader-Meinhof-ligan och skulle flera år tidigare ha yttrat att han skulle mörda Anna-Greta Leijon respektive att Olof Palmes blod skall flyta Stockholms gator. På spaningsuppslaget finns anteckningen Förtur 860328 Ai. Därefter synes inget ha hänt.
Sammanställningar och analyser
Den 27 oktober 1987 upprättade Säkerhetspolisen en promemoria rubricerad "Angående RAF och dess inblandning i mordet statsminister Olof Palme. I denna sägs att vicepresidenten för Bundeskriminalamt BKA och chefen för terroristavdelningen vid BKA i mars 1986 gjort en bedömning av RAF:s eventuella inblandning i mordet Olof Palme. De hade därvid ansett att misstankarna i denna riktning var så svaga att de kunde avföras, eftersom de uppgifter
som fanns inte överensstämde med hur RAF tidigare agerat. Promemorian avslutas med bedömningen:
Med hänvisning till vad som anses vara RAF:s tillvägagångssätt vid
attentat och terrordåd får det anses som mindre troligt att de haft direkt
en inblandning i mordet på statsminister Olof Palme.
Enskilda uppslag 609
Den 20 april 1988 upprättade Per-Göran Näss sexsidig promemoria en kallad Säkerhetsavdelningens bedömning av inkomna uppgifter att västtyska Rote Arméfraktion RAF skulle vara ansvarig för mordet statsminister Olof PALME. Av denna framgår att säkerhetsavdelningen bedömt ett 20-tal uppslag i avsnittet om RAF. Många av dessa rörde telefonsamtal, vari det uppgetts att RAF tog sig anonyma ansvaret för mordet. Detta stämde enligt säkerhetsavdelningen inte överens med RAF:s tidigare tillvägagångssätt vid attentat och terrordåd. RAF kända för att alltid lämna långa och detaljerade var redogörelser för de faktorer ansåg berättiga terroraktionen. som man Följ ande slutsats drogs i promemorian:
Säkerhetsavdelningen kan inte finna att vad som framkommit under utredningen stöd för att RAF haft med mordet att skaffa. Liknande ger bedömning har även gjorts av BKA. --- Det synes erforderligt eller möjligt att för närvarande driva utredningen vidare i denna del av ärendet.
Biträdande spaningschefen Ingemar Krusell upprättade, sannolikt under våren 1990, promemoria kallad Sammanställning och konklusion en beträffande avsnittet tysk terrorism U-avsnittet. Enligt Krusell kunde endast ett fåtal avsnittets uppslag med fog relateras till tysk av terrorism. Beträffande bedömning avsnittet hänvisade Krusell till av den bedömning som gjorts av Per-Göran Näss se ovan. I promemonan redogjorde Krusell också för BKA:s i Wiesbaden utredningsåtgärder i anledning mordet Olof Palme. Redan dagarna av efter mordet hade enheten TE 12 den terroristrotel som särskilt handlade ärenden rörande RAF och dess förgreningar avdelat en — utredningsgrupp kom att kallas AG Olof Palme. Arbetsgruppen som hade i inledningsskedet behandlat flera spaningsuppslag där det angavs att RAF eller Baader-Meinhof skulle ligga bakom mordet. Därutöver hade utrett ett stort antal spaningsuppslag beträffande mordet. gruppen AG Olof Palme, sammanlagt redovisat 127 olika spaningsuppsom slag i ärendet, hade gjort bedömningen att inget dessa gav något av belägg för att RAF eller tysk terroristgrupp skulle ha haft med annan mordet att göra. Terroristavdelningens chefer och dess operativa ledning hade gjort den reflektionen att mordet Olof Palme hade överraskat medlemmar i RAF respektive 2 juni-rörelsen i lika hög grad det överraskade den stora tyska allmänheten. som
610 Enskilda uppslag
Å
5.14 Avsnitt Miro Baresic HDP
—
Allmänt
Avsnitt Å Miro Baresic HDP innehåller den utredning
PU företagit
rörande Miro Baresic och HDP Hrvatski Drzavotvorni Pokret; i översättning ungefär kroatiska statsbildningsföreningen. Avsnittet innehåller också viss utredning HDP närliggande exilkroatiska
av sammanslutningar.
Det registrerade utredningsmaterialet i denna del omfattar
sex pärmar.
Avsnittet Miro Baresic HDP skiljer sig från flertalet andra i den meningen att PU i detta avsnitt haft en klar hypotes rörande motivbilden som utredningsarbetet hela tiden utgått ifrån. Arbetet har i stor utsträckning skett proaktivt. Utredningsmaterialet, som huvudsakligen består protokoll över förhör, innehåller också flera sammanställ-
av ningar och analyser. Med hänsyn härtill och då utredningen Baresic
av och HDP under det första utredningsåret delvis hänger med
samman utredningen av PKK se Vapenärendet Täbyanstalten i avsnittet
om PKK har vi, liksom vid granskningen av avsnittet rörande PKK, valt en metod för vår granskning detta avsnitt något skiljer sig från
av som den vi valt beträffande övriga redovisade avsnitt, där vi gått igenom det förundersökningsregistrerade material som vi kunnat hitta. Vid granskningen av detta avsnitt har vi utgått från befintliga sammanställningar och analyser och där vi bedömt att vårt arbete så krävt det, har vi studerat det grundläggande utredningsmaterialet.
Miro Baresic och extremkroatiska aktioner i Sverige kort
- en historik
Konsulatockupationen i Göteborg 1971. Det jugoslaviska konsulatet i Göteborg ockuperades den 10 februari 1971 två kroater, Blago M
av och Ivan V. Syftet med ockupationen var att utöva påtryckning mot jugoslaviska regeringen för att frige Miljenko H och dessutom betala ut 100 000 dollar.
Såväl Blago M som Ivan V greps av polis. Båda lämnade vid förhör liknande uppgifter om att de fått uppdraget att ockupera konsulatet
av en kroatisk frihetsorganisation. Båda uppgav också att ingen annan än de själva kände till att aktionen skulle genomföras. Fästmön till Blago M uppgav vid förhör att Blago M medlem i kroatisk motstånds-
var en organisation. Blago M och Ivan V använde vid aktionen pistoler
av märket VZOR 50 cal 7,65.
Enskilda uppslag 611
Mordet på ambassadör Rolovic. Två månader efter konsulatockupationen i Göteborg, den 7 april 1971, togs ambassadör Rolovic jugoslaviska ambassaden i Stockholm gisslan av två kroater, Miro som Baresic och Andjelko Brajkovic. Under aktionen sköts ambassadör Rolovic till döds. Baresic och Brajkovic greps och dömdes till livstids fängelse. Även vid denna aktion användes pistoler märket VZOR 50 av cal 7,65. Ytterligare Ante Stanislav M och Marinko L dömdes personer, för medverkan till dödskjutningen. Under utredningen blev det känt att de inblandade i november 1970 bildat organisation kallad Jadran eller Svarta legionen. Syftet en med organisationen, kom att få en militant uppbyggnad efter som utländskt mönster, att kontrollera dem som motarbetade och spionevar rade kroatema i Sverige och att genom en egen särskild domstol utmäta straff. Också Blago M och Ivan V tillhörde organisationen. Baresic i förhör beträffande bildandet av Svarta legionen uppgav att det ett försök att skapa sammanhållning mellan kroatema och att var verkligen uträtta något för den kroatiska saken. Namnet "Svarta legionen hade kommit till efter en av förgrundsgestalterna i Ustasarörelsen; general Francetic, lett rörelse i hemlandet kallad just som en Svarta legionen. Baresic medgav också att han åtagit sig en ledarroll i organisationen och att han varit den bestämmande sedan planer framlagts att göra insats för Kroatien. Konsulatockupationen i om en Göteborg hade inte lett till önskat resultat varför nya planer, som kom att leda till ambassadörsmordet, smiddes. Vid ett hemligt möte i en källarlokal kroatiska klubben i Göteborg runt den 20 1971 hade de fem gärningsmännen lovat mars varandra fortsättning konsulatockupationen. Förhör med hustrun en till Marinko L vid handen att hon hört ett samtal mellan maken och gav Baresic och att det därvid framkommit att dessa sända till Sverige var från Jugoslavien och att de redan då tillhörde Svarta legionen.
Flygplanskapningen på Bulltofta. Den 15 september 1972 kapade tre kroater bosatta i Göteborg, Tomislav R, Nikola L och Blago M, ett flygplan tvingades ned på Bulltofta flygplats utanför Malmö. som Kaparna krävde att samtliga dömda för Rolovicmordet och Ivan V, dömd för konsulatockupationen, skulle friges. Av dessa vägrade Stanislav M att samarbeta med kapama under motivering att han hade så kort tid kvar av sitt straff att avtjäna. Svenska myndigheter gick med kaparnas krav och de fem fångarna fördes till Bulltofta, varefter planet tilläts lyfta för vidare färd till Spanien. Framkomna till Spanien greps och fängslades samtliga
612 Enskilda uppslag
kapare och fritagna fångar. Kaparna dömdes till vardera 12 års fängelse.
I den svenska utredningen hördes ett stort antal Det visade
personer. sig att en av kaparna, Tomislav R, väl kände såväl konsulatockupanterna som gärningsmännen vid Rolovicmordet och att man relativt snart efter mordet Rolovic hade börjat planera fritagning de dömda.
en av Under utredningen kartlades också vilka andra kroater som umgicks i kretsarna kring kaparna och de fritagna fångarna. Baresic efter fritagningen. Efter gripandet i Spanien satt Baresic fängslad i nästan två års tid innan han förvisades spanska myndig-
av heter till Paraguay. Där utbildade han sig till militär och han blev senare, i juli 1977, livvakt Paraguays ambassadör i Washington. Under vistelsen i USA använde sig Baresic av en falsk identitet, vilket 1979 avslöjades av amerikanska myndigheter. Baresic greps och i maj 1980 utlämnades han till Sverige. Han kom därefter att, fram till sin utvisning till Paraguay i december 1987, vistas en rad svenska fängelser.
Den 10 oktober 1985 beslöt regeringen efter flera tidigare avslag att bifalla en nådeansökan från Baresic och han fick sitt livtidsstraff omvandlat till 18 års fängelse.
Enligt uppgift avled Baresic sommaren 1991 då han deltog i strider i Kroatien.
Utredningen under 1986 Liksom beträffande andra likartade motivbilder kom det under den första tiden efter mordet in flera tips om att Baresic och HDP eller annan politiskt närliggande exilkroatisk sammanslutning kunde ligga bakom mordet Olof Palme.
Så tidigt som den 3 mars 1986 upprättades inom utredningen en promemoria benämnd Delredovisning angående spaning mot jugoslaviska medborgare. I denna angavs att det inledningsvis inte fanns något som tydde att mordet på Olof Palme förövats av någon jugoslav. Beträffande Ustasa-rörelsen konstaterades att Den separatistiska rörelsen USTASJA för en tynande tillvaro men att polisens informatörer inte hade någon insyn i Ustaäa och att ingen därför med säkerhet kände till vilka som tillhörde organisationen. Vidare uppgavs att informatörema allmänt menade att Baresic blivit väl behandlad av svenska regeringen och att han själv eller hans sympatisörer inte kunde tänkas ha en så oresonlig inställning till den svenska regeringen att de skulle kunna mörda Olof Palme.
Enskilda uppslag 613
Vid den kartläggning som genomfördes rörande Olof Palmes personliga förhållanden nämnde dock flera personer i den närmaste kretsen kring Olof Palme fråga om eventuell hotbild Baresic och Ustasa-rörelsen.
Den 1 april 1986 hölls ett första förhör med Baresic kriminalvårdsanstalten i Täby, där denne hade vistats sedan oktober 1985. Före förhöret intygade personalen vid anstalten att Baresic inte haft permission utan befunnit sig på anstalten såväl den 28 februari som den 1 mars 1986. Baresic uppgav under förhöret bl.a. följande. Han hade blivit arg och besviken bl.a. Olof Palme efter det att regeringen under hösten 1985 beslutat omvandla livstidsstraffet till 18 års fängelse. Detta var anledningen till att han under en TV-intervju sagt att Palme slickar arslet den jugoslaviska regeringen. Baresic hade fortfarande inställning men yttrandet hade fällts i vredesmod
samma och han hade därefter inte uttalat något hot vare sig mot Olof Palme eller mot övriga regeringsmedlemmar. Beträffande Ustasa-rörelsen hade denna upphört som organisation redan i mitten av 1950-talet.
I april/maj 1986 fick kriminalinspektörema Bengt Ö och Gunnar J i uppdrag att handha utredningen rörande Baresic. Efter att ha läst in bakgrundsmaterial, befintligt utredningsmaterial började de hålla
m.m. förhör med personer som kunde tänkas ha upplysningar att lämna i denna del.
Bengt Ö och Gunnar J kontaktade i början maj 1986 Justitie-
av departementet för att försöka utreda hur det resonerats kring en eventuell utvisning Baresic och kring förestående lagändring som
av en kom att i viss del särskilt rikta sig mot Baresic. Förhör hölls i denna del bland andra med rättschefen Johan Munck och departementsrådet Jan Vilgeus. Det framkom därvid att man inom Justitiedepartementet den 2 januari 1986 föredragit ett förslag för justitieministern som innebar att Baresic skulle kunna utvisas med stöd av terroristbestämmelsema i utlänningslagen. Vid ett sammanträde den 21 januari 1986, där bland andra chefen för säkerhetspolisen, Sven-Åke Hjälmroth, deltog tillfrågades denne Baresic kunde anses tillhöra en sådan organisation
om
terroristbestämmelserna i utlänningslagen avsåg. Hjälmroth svarasom de nekande på detta och därför avskrevs detta alternativ. Munck utarbetade därefter ett förslag till skärpning av bestämmelserna i kungörelsen med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av lagen om kriminalvård i anstalt. Bestämmelserna i förslaget innebar bl.a. att den som dömts för terroristbrott som avsågs i vissa internationella konventioner inte annat än om det fanns särskilda skäl skulle vara placerad lokalanstalt eller beviljas korttidsperrnission. Förslaget föredrogs för justitieministern i mitten av februari 1986. Det skulle därefter ha föredragits för regeringen den 20 februari, men föredragningen kom att
614 Enskilda uppslag
skjutas upp till den 27 februari 1986, då regeringen antog förslaget. Detta bereddes därefter vidare och i maj 1986 antogs lagändringen slutligt. Ändringen kom i praktiken att särskilt rikta sig mot Baresic och bestämmelserna kom att kallas "lex Baresic.
Härefter ägnade sig Bengt Ö och Gunnar J bl.a. undersöka
att om den föreslagna lagändringen skulle ha kunnat komma till Baresics kännedom innan mordet Olof Palme ägde rum. Vissa uppgifter framkom som tydde detta.
I mitten av maj kom så Seppo A:s uppgifter om att han Täbyanstalten en tid före mordet Olof Palme fått i uppdrag av kurden Naif D och Baresic att skaffa fram vapen, avsnittet "Turkiet" PKK.
se
I anledning av Seppo A:s uppgifter ansökte PU genom överåklagaren Claes Zeime vid Stockholms tingsrätt den 16 maj
1986 om tillstånd för telefonavlyssning. I framställningen att bland andra
angavs Naif D och Baresic var skäligen misstänkta för delaktighet i mordet på Olof Palme och telefonkontroll begärdes flera telefonnummer, dock inte på något telefonnummer tillhörande Täbyanstalten, där Baresic och Naif D var intagna. Tingsrätten beviljade framställningen samma dag. Tillståndet förlängdes sedan varje vecka och beträffande Baresic pågick avlyssningen fram till den 9 oktober 1986. Från och med den 4 juli 1986 begärdes också avlyssning av de telefonnummer som Baresic kunde disponera Täbyanstalten. Av protokoll över telefonkontrollbesluten framgår relativt tidigt under juni 1986 att Baresic sedan
- tidigare var telefonavlyssnad på Täbyanstalten. Denna tidigare telefonavlyssning grundade sig ett beslut som regeringen fattat redan den 3 mars 1986 se nedan. Baresic var således föremål för telefonavlyssning under perioden 3 9 oktober 1986.
mars -
Under och hösten fortsatte Bengt Ö och Gunnar
sommaren som vid denna tid inte hade tillgång till några utskrifter från telefonavlyssningen av Baresic, utredningen rörande denne. Bland andra hördes i juni 1986 anstaltsdirektören vid Täbyanstalten. Denne sig
uppgav vara övertygad om att Baresic inte känt till den nya behandlingen av terroristdömda förrän förslaget antagits i maj 1986.
Utredningen efter 1986 Under operation Alfa, den 20 januari 1987, förhördes Baresic på nytt
Bengt Ö och Gunnar När förhöret inleddes delgavs Baresic av misstanke för medhjälp till mordet Olof Palme bestående i att han i samråd med Naif D införskaffat Baresic nekade till detta och
vapen. replikerade: "Det var det löjligaste jag har hört. Under förhöret fick Baresic frågan när han fått kännedom om den ändring i kriminal-
Enskilda uppslag 615
vårdslagstiftningen som berörs ovan. Baresic svarade att han fått kännedom om denna genom anstaltsledningen i maj 1986. Baresic berättade vidare om ett möte han bevistat i Göteborg i december-januari 1985-86. Han uppgav att mötet rörde interna problem i HPD, bestående framför allt i att vissa artiklar i HDP:s tidsskrift Hrvatski Tjednik inte var riktiga. Baresic namngav också personerna som deltagit i mötet.
Under våren 1987 intensifierades utredningen beträffande Baresic. Bengt Ö och Gunnar J höll stor mängd förhör med kroater i Sverige
en som kunde tänkas känna till något om mordet. Vidare kontaktades nytt flera personer bland Olof Palmes medarbetare i regeringskansliet, bland andra finansministern Kjell-Olof Feldt och statssekreteraren Ulf Dahlsten. Feldt berättade bl.a. att Olof Palme varit emot en benådning av Baresic och att det var långt ifrån uteslutet att Olof Palmes inställning i denna fråga var känd i en större krets. Dahlsten uppgav att Olof Palme ansett att beslutet om 18 års fängelse var farligt och att han fruktade en hämndaktion från Baresics sida. Av denna anledning hade Olof Palme bett Dahlsten att kontakta säkerhetspolisen. Enligt Dahlsten hade Olof Palmes kännedom om Baresics förflutna varit ganska detaljerad. Att Baresic hade en relation till vissa individer inom Chilejuntan var t.ex. känt för Olof Palme. Han hade därför ansett att det eventuella hotet mot honom bestod i en kombination av Baresics hat och Chilejuntans motiv. Dahlsten uppgav vidare att Olof Palme hade uppfattningen att Baresic var en person som skulle kunna planera ett mord på honom.
Under 1987 eller kort dessförinnan fick Bengt Ö och
sommaren Gunnar J tillfälle att igenom utskrifterna från den telefonkontroll som ägt rum beträffande Baresic på Täbyanstalten. Under sommaren och i början hösten 1987 redovisade Bengt Ö och Gunnar J i
av en promemoria vad som dittills framkommit i utredningen. Promemorian, som består av tre delar, översändes till UD, troligen inför begäran om biträde med utredningsåtgärder i utlandet.
Den första delen av promemorian innehåller inledningsvis en historisk översikt över de extremkroatiska aktionerna i Sverige och Baresics inblandning i dessa. Därefter beskrivs Baresics starka ställning inom HDP. HDP bildades enligt promemorian 1981. Dess ledare blev Nikola bosatt i Skottland. HDP kom att driva tidsskriften Hrvatski Tjednik som utgavs i Australien. Tidsskriften distribuerades till Sverige via Västtyskland. Baresic var enligt vad som framkommit en av de mera aktiva HDP-företrädarna i Sverige. Han hade i flera stora artiklar i Hrvatski Tjednik framställts som en sann kroathjälte. Inom kroatkretsar hade insamlingar till hans förmån organiserats och enligt uppgifter från kriminalvården hade pengar i storleksordningen 10 000 dollar i flera omgångar översänts till Baresic. Han hade ett stort kontaktnät; hans
616 Enskilda uppslag
telefonbok innehöll namn på ca 250 personer. Av protokollen från telefonkontrollen framgick att Baresic haft dagliga telefonkontakter med sina kroatvänner inom landet. Påfallande många samtal av politisk karaktär hade också förts med utomlands. Bengt Ö och
personer Gunnar J drog slutsatsen att Baresic för många exilkroater spelade en viktig roll. Vid förhör hade det framkommit att det fanns personer, framför allt utomlands, som var villiga att offra sitt liv och sin familj för Baresics skull. Vid förhör med personalen vid Täbyanstalten uppgav flera att de hade lärt känna Baresic som en extremist och fascist. I förhör med icke HDP-anslutna svenska kroater hade framkommit att Baresic var ansedd som en vildhjärna, vars uttalanden och aktioner mot den svenska regeringen och Olof Palme inneburit stor skada för kroatema i Sverige.
I den andra delen av promemorian presenteras relativt utförligt vad Bengt Ö och Gunnar J kallat Baresic-hypotesen. I denna del utvecklas det tänkbara motivet att Baresic känt sig orättvist behandlad av den svenska regeringen, bl.a. eftersom han inte fått sitt straff tidsomvandlat förrän efter flera försök och när han väl fick det utmynnade det i ett ovanligt strängt straff, utvisningshot etc. Vidare redogörs för vissa hot mot Olof Palme, t.ex. hade flera medinterner Kalmaranstalten vittnat om att Baresic, när han var placerad där, uttalat att han skulle se till att man "knackade in skallen på Olof Palme". I denna del av promemorian redogörs också för vad som framkommit beträffande två möten i Göteborg i november 1985 respektive i januari 1986, då Baresic haft veckoslutspermissioner. De hörda hade varit ytterst ovilliga att berätta vad man talat om mötena, men det hade framkommit att Baresics frigivning och utvisningshotet mot honom diskuterats. Beträffande Baresics uppträdande veckan före mordet hade personal Täbyanstalten berättat att Baresics hat mot Olof Palme växt dag för dag, att han stundom varit i extas och excellerat i kraftfulla hotelser mot Olof Palme och att han efter mordet verkat närmast uppspelt. Beträffande resursfrågan bedömde Bengt Ö och Gunnar det inom Baresic-
J att organisationen eller i vänkretsen fanns såväl vilja som kraft att utföra ett attentat av den kaliber som mordet Olof Palme utgjorde. Denna del av promemorian avslutas med följ ande bedömning:
Vår uppfattning är att Baresichypotesen vuxit i styrka och vi menar att
vidare åtgärder är ofrånkomliga. Vi har i denna skrift som dock får anses
tämligen översiktlig visat hållbart motiv och att resurser finns inom
Baresickretsen till ett dåd av detta slag.
I den tredje delen av promemorian redogörs närmare för vissa förhör och andra utredningsåtgärder som företagits. Det sägs vidare:
Enskilda uppslag 617
Våra möjligheter att föra utredningen framåt genom åtgärder i Sverige är i stort sett uttömda och vi har kommit till det läge i utredningen då vi nu det oundvikligt att anställa förhör och inhämta informationer utomanser lands.
Under hösten 1987 beslöt spaningsledningen efter föredragning av Baresic-avsnittet att företa vissa utredningsåtgärder i Canada, USA och dåvarande Västtyskland. Syftet att försöka få till stånd ett informavar tionsutbyte med andra polismyndigheter och att verkställa förhör med vissa för utredningen centrala Särskilt skulle försöka få personer. man fram uppgifter Baresics kopplingar till exilkroatorganisationer i om USA och Canada och de penninginsamlingar som där skett till om Baresics förmån. Vidare skulle man försöka införskaffa information rörande tillvägagångssätt vid mord företagna av kroater i USA och Canada. Om möjligt skulle också försöka företa utresekontroller man beträffande Baresic kunde länkas till i respektive land. de personer som Den 30 oktober 1987 Bengt Ö och Gunnar J till Washington avreste för fyra veckors vistelse i USA och Canada. I Washington sammanträffade de med Ulf Hjertonsson vid Sveriges ambassad. Av dokumentationen över framgår att Ulf Hjertonsson gav de svenska resan utredarna ett stort stöd och att de med dennes hjälp fick ta del av mycket svårtillgängliga uppgifter. Från Washington reste Bengt Ö och Gunnar J vidare till Toronto i Canada. Därefter besöktes New York, Chicago, Los Angeles och slutligen återigen Washington. Vid besöken sammanträffade utredningsmännen med kroatexperter vid FBI och vid Royal Canadian Mounted Police. En mängd information hämtades in och rad förhör med aktuella hölls. Två av de för en personer utredningen mest centrala personerna vägrade emellertid att låta sig förhöras av de svenska utredarna. sammanfattning, upprättad i januari 1988, redogjorde utred- I en ningsmännen för utredningsresultaten från resan. Där heter det bl.a. att det inte hade framkommit något motsade teorierna i promemorian som Baresichypotesen. I stället hade misstankarna mot Baresic och/eller om HDP stärkts i väsentlig mån. Organisationen HDP var terroristklassad i såväl USA Canada. Det fanns information som styrkte att de som kroater utredningen tog sikte var våldsbenägna och inte drog som sig för mord, utpressning och rena terroristattentat. Om penninginsamlingama till Baresics förmån att Baresic åtnjöt ett oerhört uppgavs starkt stöd i sin egenskap politisk fånge och från kroathåll av att man ansåg att Baresic felbehandlats svenska myndigheter. av Den 8 december 1987, kort innan Baresic skulle avvisas till Paraguay, höll utredningsmännen ett nytt förhör med honom. Vid detta förhör han bl.a. att han inte känt någon sympati för Olof Palme uppgav
618 Enskilda uppslag
och han ansåg att Sverige och den svenska regeringen kunde likställas med den sjunde jugoslaviska republiken. Han hade emellertid rent samvete då han varken ordnat, uppmanat till eller på annat sätt legat bakom mordet Olof Palme. Baresic medgav att han till Naif D säkert sagt att Olof Palme kunde "dra helvete. Enligt Baresic skulle kroatema inte ha någonting att vinna att utföra ett attentat mot Olof Palme. Baresic berättade också att han via TV-sändning strax efter en mordet fick kännedom om att två jugoslaver gripits färjan mellan Helsingborg och Helsingör. Han hade då blivit mycket rädd, eftersom han insett att om männen kroater och visade sig inblandade i var vara mordet, skulle han aldrig komma att släppas fri. För att försöka ta reda om männen verkligen var kroater hade han ringt en massa personer runt om i världen. Under 1988 fortsatte utredningen rörande Baresic. I november 1988 företog Bengt Ö och Gunnar J tjänsteresa till dåvarande Västen tyskland för att närvara vid förhör med personer som kunde vara av intresse för utredningen i denna del. I Västtyskland hölls ett knappt tiotal förhör. I 1990 upprättade Bengt Ö och Gunnar J kort promemoria mars en benämnd Baresichypotesen-Kroatavsnittet. I denna att Baresic anges och/eller kroatema hade mycket starka skäl till att vilja se Olof Palme undanröjd och att denna motivbild de mest bärkraftiga i hela var en av utredningen. Den slutsats som utredningsmännen drog utredningsav resultaten, främst det stora antalet hörda personer inom HDP och med tanke på den utfästa belöningens storlek, emellertid att det var var osannolikt att mordet Olof Palme skulle ha regisserats ledningen av inom HDP. Möjligen skulle någon eller några Baresics trogna av anhängare självpåtaget ha kunnat utföra mordet i tron att Baresic då inte skulle bli utlämnad till Jugoslavien. För det talade att senare tidigare kroataktioner i Sverige visat sig inte frukten någon vara av styrd planering utan snarare planerats och genomförts vildhjämor. av Bengt Ö och Gunnar J föreslog därför de fortsatta
att utredningsåt-
gärdema i ärendet skulle inrikta sig på enskilda individer. mer Härefter har vissa kompletterande utredningsåtgärder vidtagits och uppföljningar gjorts. Utredningen har emellertid inte lett till något mer konkret resultat.
Särskilt telefonavlyssningen Miro Baresic och Täbyom av anstalten
I februari 1989 publicerades tidningsartikel, där det att en uppgavs regeringen tidigt efter mordet fattat beslut telefonavlyssning om av
Enskilda uppslag 619
Baresic med motiveringen dels att en person i Baresics bekantskapskrets eventuellt befunnit sig i närheten av mordplatsen under kvällen då mordet inträffade, dels att Baresic efter mordet ringt ovanligt många telefonsamtal. Artikeln byggde uppgifter som K.G. Svensson hade lämnat inför riksdagens konstitutionsutskott KU. K.G. Svensson hade där berättat att han under söndagen efter mordet, den 2 mars 1986, hade kontaktats av en polis vid säkerhetsavdelningen som begärt att Baresic skulle telefonavlyssnas på Täbyanstalten. Ett sådant beslut kräver tillstånd av domstol. Då K.G. Svensson emellertid inte funnit tillstymmelse till misstanke mot Baresic som skulle kunna ligga till grund för sådan framställan avslog han begäran. K.G. Svensson hade därefter ringt upp säkerhetsavdelningens operative chef Per-Göran Näss och meddelat denne sitt beslut. Per-Göran Näss hade accepterat detta och berättat att initiativet kommit från Hans Holmérs spaningsledning. Samma kväll hade någon i justitieministems omgivning kontaktat K.G. Svensson och meddelat att regeringen själv fattat beslut om telefonavlyssning av Baresic med stöd av en bestämmelse i lagen om kriminalvård i anstalt. K.G. Svensson hade blivit mycket överraskad
av beslutet. Han hade aldrig hört att bestämmelsen skulle kunna användas i det sammanhanget och han hade älv fått slå upp den för kontroll.
I anledning av dessa tidningsuppgifter tog utredningsmännen i Baresic-ärendet kontakt med Hans Wranghult i början av mars 1989. Hans Wranghult berättade följande. Han hade under eftermiddagen den 2 mars 1986 genom departementsrådet och observatören i spaningsledningen Klas Bergenstrand fått veta att ett möte satts ut hemma hos justitieministem Sten Wickbom sent samma kväll. Syftet med mötet var att försöka ta reda om man kunde telefonavlyssna Baresic. Hans Wranghult fick i uppgift av Hans Holmér att företräda polisledningen vid mötet. Inför mötet kontaktade Hans Wranghult Christer Ekberg vid säkerhetsavdelningen. Denne berättade att Baresic varit aktiv och ringt många samtal efter mordet samt att man fått uppgift om att en person med anknytning till Baresic setts Sveavägen under mordkvällen. Någon identitet personen hade Christer Ekberg inte angett. Sent under hade chefen för Säkerhetspolisen Sven-Åke Hjälmroth
natten kontaktats. Denne hade bekräftat uppgifterna om personen Sveavägen. Sten Wickbom hade därefter ringt fem-sex andra statsråd
upp och beslut hade det sättet fattats om att Baresic skulle telefon-
avlyssnas.
Utredningsmännen tog vid samma tid, dvs. i mars 1989, kontakt med Christer Ekberg. Denne överlät kriminalkommissarien Amfors
26Formema för detta beslut blev föremål för behandling i riksdagens konstitutionsutskott, se 1988/89:KU.
620 Enskilda uppslag
vid Säkerhetspolisen att bringa klarhet i uppgiften om att en person i Baresics bekantskapskrets varit synlig på Sveavägen. I slutet av mars 1989 meddelade Amfors att han varit i kontakt med bland andra Björn E och från denne fått beskedet att uppgiften inte var känd vid säkerhetspolisen. Det gick således inte att få fram var denna uppgift kommit ifrån eller den avsåg.
vem
I slutet av mars 1989 kontaktade chefsåklagaren Anders Helin K.G. Svensson. K.G. Svensson berättade att han under dagen den 2 mars 1986 fått besök av kriminalinspektören Björn E vid säkerhetspolisen. Denne hade framställt en begäran om telefonavlyssning av Baresic. K.G. Svensson kunde inte minnas att han vid detta tillfälle hört talas om att en person med anknytning till Baresic varit synlig Sveavägen under mordkvällen. Han att han skulle ha bedömt sådan
uppgav en uppgift så sensationell att han i så fall möjligen skulle ha fattat ett
som annat beslut. K.G. Svensson berättade också att han omedelbart efter föredragningen ringt upp Per-Göran Näss för att efterhöra om ledningen för säkerhetsavdelningen sanktionerat begäran.
Granskningskommissionen har hos Justitiedepartementet efterfrågat avslyssningsbeslutet och dess eventuella underlag. Vi har därvid fått del av beslutet, som i sak lyder enligt följande:
Med stöd av 31 § lagen 1974:203 om kriminalvård i anstalt förordnar regeringen att, under tid då Miro Baresic är intagen i kriminalvårdsanstalt
för verkställighet av ovannämnda dom och till dess annat föreskrivs, före-
trädare för rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning får avlyssna hans telefonsamtal från anstalten utan hans vetskap.
Sedan vi ånyo efterfrågat beslutets underlag, och även påpekat att det i olika sammanhang hänvisats till en inom Justitiedepartementet vid tiden upprättad promemoria i ärendet, har vi erhållit ett skriftligt svar enligt vilket handlingar i ärendet inte förekommer. Efter detta besked har vi vänt oss till konstitutionsutskottet, som 1988/89 alltså behandlade bl.a. det här aktuella telefonavlyssningsbeslutet se 1988/89 KU:30. Vi erhöll därifrån det regeringen genom dåvarande rätts-
svar chefen i Statsrådsberedningen Johan Hirschfeldt avgav till utskottet i anledning av granskningen. Där uppgavs bl.a. följande om bakgrunden till avlyssningsbeslutet.
Regeringsbeslutet föregicks av en föredragning söndagen den 2 mars 1986
hos justitieminister Sten Wickbom av polisöverintendenten vid polismyndigheten i Stockholm Hans Wranghult. Närvarande från justitiedepartementet var också statssekreteraren Harald Fälth, rättschefen Johan Munck
och departementsrådet Klas Bergenstrand. Beträffande vad som då före-
kom hänvisas till en av Johan Munck upprättad promemoria, som ingår i
akten i ärendet.
Enskilda uppslag 621
Utöver de omständigheter med anknytning till det några dagar tidigare inträffade mordet statsminister Olof Palme som redovisas i prome- morian grundades regeringens beslut bedömningen att det kunde finnas risk för ytterligare våldsdåd liknande slag. Det var därför av hänsyn till av rikets säkerhet påkallat att avlyssning av Miro Baresics man genom telefonsamtal kunde klarlägga hotbilden och vidta erforderliga motåtgärder.
Den aktuella bestämmelsen i lagen kriminalvård i anstalt har tidigare om utnyttjats för att möjliggöra avlyssning av personer som avtjänar straff för
spioneri.
Det framkom någon tid efter beslutet att regeringens medgivande till avlyssning Miro Baresics telefonsamtal hade sätt som är möjligt av enligt bestämmelserna telefonavlyssning som beslutats av domstol om utnyttjats så att också samtal där han inte deltog kommit att avlyssnas. Detta uppmärksammades justitiedepartementet i samband med en redoav visning den dåvarande spaningsledningen. Sedan det av departementet av påtalats för spaningsledningen att beslutet inte kunde utnyttjas detta sätt, förklarade sig spaningsledningen införstådd med den bedömningen.
I noterades vidare att Stockholms tingsrätt den 16 maj 1986 besvaret slutat telefonavlyssning Baresic enligt rättegångsbalkens beom av stämmelser. Från KU erhöll kommissionen vidare den i svaret ovan omtalade
promemorian, även nämns i KU:s granskningsbetänkande. Den har
som följande lydelse.
PM 1986-03-02 avsedd för akten i ärendet
Chefen för kriminalavdelningen i Stockholms polisdistrikt polisöverintendenten Hans Wranghult har 1986-03-02 vid redovisning inför justitieministern spaningsläget i fråga om mordet statsministern Olof Palme av uppgivit bl. att hos säkerhetsavdelningen registrerad person ur a. en Baresics bekantskapskrets enligt vittnesmål eventuellt kan ha uppehållit sig i närheten mordplatsen vid den aktuella tiden och att Baresic enligt uppav gift från anstalten är sysselsatt med att därifrån ringa runt till hela n. världen. Från spaningsledningen förelåg enligt Wranghult ett mycket starkt önskemål att få möjlighet att avlyssna hans samtal utan hans vetskap, vilket i så fall avsågs ske försorg av säkerhetsavdelningen vid riksgenom polisstyrelsen.
Chefen för säkerhetsavdelningen, kontaktades per telefon i samband som med redovisningen, förklarade sig instämma i önskemålet.
Justitierninistern förklarade att enligt hans mening de lämnade upplysningarna utgjorde grund för ett omedelbart beslut med stöd av 31 § lagen 1974:203 kriminalvård avlyssning Baresics telefonsamtal från om om av anstalten och telefon kontakt med statsråden Carlsson, Feldt, tog per
622 Enskilda uppslag
Andersson, Gradin, R. Carlsson och Sigurdsen, vilka samtliga delade hans
uppfattning. Detta meddelades Wranghult. ---
5.15 Avsnitt Y Turkiet PKK
-
15.1 Allmänt
Avsnitt Y Turkiet innehåller i praktiken den utredning PU
- som företagit rörande PKK. Det registrerade utredningsmaterialet består i denna del av ett 70-tal pärmar.
Av flera skäl har vi vid vår granskning och redovisning brottsut-
av redningen rörande PKK valt en annan metod än den vi valt beträffande övriga avsnitt, där vår granskning utgått från PU:s förundersökningsregistrerade utredningsmaterial. Den främsta anledningen till detta är att utredningen rörande PKK under åren varit föremål för flera granskningar, genomgångar etc. Så har t.ex. Juristkomrnissionen granskat och översiktligt redovisat utredningen mot PKK under det första utredningsåret. Vidare har utredningen rörande PKK berörts i landshövdingen Gösta Gunnarssons rapport över granskningen hotbilden
av mot och säkerhetsskyddet kring statsminister Olof Palme SOU 1989:1. Vissa delar av utredningen avseende PKK har varit föremål för domstolsprövning de s.k. smugglings- respektive buggningsmålen. Under 1992 uppdrog förundersökningsledningen kammaråklagaren Per-Erik Larsson att göra fullständig genomgång och
en analys av utredningens PKK-material och på denna genomgång
en grundad rapport presenterades i september 1993.
Vidare gjorde den tidigare Palmekommissionens sekretariat under 1995-96 en dokumenterad genomgång materialet. Slutligen har
av kommissionens experter Sandberg och Skogwik gått igenom PKKavsnittet se vidare nedan under särskild rubrik.
Vi har mot denna bakgrund valt att redovisa detta avsnitt utifrån tidigare gjorda genomgångar och granskningar. Redovisningen i det följande bygger på det nämnda materialet med tyngdpunkt på den
ovan genomgång av grundmaterialet PKK Per-Erik Larsson gjort.
om som
Enskilda uppslag 623
5 15.2 PKK-spåret
. Organisationen PKK
Efter den turkiska statens bildande 1923 utsattes de i Turkiet bosatta kurderna för ett starkt assimileringstryck. Det kurdiska språket förbjöds, kurdiska ortsnamn ändrades till turkiska och kurderna kallades bergsturkar. Detta ledde till starka reaktioner bland kurderna. Flera uppror slogs ned.
Vid universitetet i Ankara tog den kurdiska frågan ny fart i mitten av 1970-talet. Vid den tiden samlade en student i Statskunskap, Abdullah Öcalan, ett stort antal studenter runt sig i som kalla-
en grupp des Kurdistans revolutionärer. Genom denna grupp skapades organisationen PKK Partiya Karkeren Kürdistan, Kurdistans arbetarparti. Målet för organisationen är en självständig kommunistiskt präglad kurdisk stat under PKK:s ledning.
Sedan 1978 har Abdullah Apo Öcalan generalsekreterare
som stått i spetsen för partiet. PKK styrs av generalsekreteraren, den under hans ledning arbetande politbyrån och centralkommittén.
PKK:s anhängare indelas i tre grupper; sympatisörer, kaderaspiranter och kadrar. Kadrarna är fullvärdiga medlemmar som inte har någon möjlighet att utträda ur partiet. Dessa betraktar sig som professionella revolutionärer, bär ofta täcknamn och är försedda med falska personhandlingar. Kadrarna är skyldiga partiet total lydnad och måste utföra order utan kritik. Någon opposition inom partiet tolereras inte. Kritik mot generalsekreteraren eller brytning med partiet betraktas som förräderi.
I september 1980 tog militären över kontrollen i Turkiet. Då flyttade PKK:s ledning till Syriens huvudstad Damaskus. Efter militärkuppen sökte sig stora grupper kurder till Europa. Dåvarande Västtyskland, Skandinavien, BeNeLuxländema, Schweiz och Frankrike tog emot de flesta. PKK:s ledare Abdullah Öcalan sökte uppehållstillstånd i Sverige men fick i början av 1984 avslag på sin begäran.
Uppbyggnaden av det europeiska PKK motsvarar till stor del ursprungspartiets. Högsta organet är exekutivkommittén. Denna utgör förbindelse mellan partiledningen och den europeiska centralkommittén med säte i Köln.
I Sverige har det inte funnits någon fast organisation utan endast en underkommitté. I mitten av 1980-talet anses PKK ha haft ett 50-tal anhängare i Sverige.
624 Enskilda uppslag
Hur PKK först aktualiserades i PU
Redan tidigt under utredningen den första veckan efter mordet- korn
organisationen PKK att tilldra sig ett visst intresse från utredningens sida som eventuellt inblandad i mordet. PKK hade under såväl 1984 som 1985 varit föremål för ett par brottsutredningar i Uppsala och Stockholm. Brottsutredningarna rörde mord på avhoppare från PKK. PKK hade också av regeringen förklarats terroristorganisation,
som innebärande bl.a. att organisationens medlemmar efter prövning i det enskilda fallet kunde utvisas med stöd av bestämmelserna i dåvarande utlänningslagen SFS 1980:376. Motiv från PKK:s sida att utföra attentat riktade mot svenska intressen kunde därför finnas.
Under de första veckorna efter mordet hölls förhör med ett relativt stort antal personer, som var kända för eller misstänktes för att ha sarnröre med PKK och som vistades i Sverige främst i Stockholms
— län. Förhören hölls av personal från rikskriminalpolisen. Vid förhören fick personerna redogöra för sin bakgrund såsom familjeförhållanden, utbildning, yrke m.m., sin politiska hemvist, sitt förhållande till PKK, sitt förhållande till Olof Palme samt sina förehavanden under mordnatten. Några husrannsakningar ägde också rum varvid handlingar togs ibeslag.
Den 14 mars 1986 genomfördes en mera samlad aktion i en lokal som disponerades av svensk-kurdiska föreningen. Nio personer som befann sig i lokalen hämtades till förhör. Efter beslut komrnissarien
av Åke S genomfördes husrannsakan i lokalen, varvid skriftligt material togs i beslag. Beslagen hävdes av chefsåklagaren K.G. Svensson den 26 mars. Ifrågavarande åtgärder, som företogs ett led i
som en mera allmänt inriktad spaning, blev föremål för kritik JO.
senare av
Påstådd vapenöverlåtelse med anknytning till Täbyanstalten
Under våren 1986 riktade PU ett växande intresse mot organisationen PKK. Efter ett tips i mitten av maj 1986 om en vapenleverans som skulle ha ägt rum kort tid före mordet framstod PKK ytterligt
som intressant i utredningen, varför spaningsledningen styrde över allt större resurser till denna bearbetning.
Tipset lämnades av en man, Seppo A, som inkom till Kriminaljouren vid Stockholmspolisen sent den 13 maj 1986. Seppo A hade vid tiden
27Justitieombudsmännens ämbetsberättelse 1989-90 s. 53 ff. 28 Tipset vapenöverlåtelsen och bearbetningen detsamma finns i PU-
om av materialet registrerat särskilt under avsnittet P Vapenärende Täbyanstalten
inledning av PKK-spåret.
Enskilda uppslag 625
Olof Palme avtjänat ett kortare fängelsestraff för häleri för mordet kriminalvårdsanstalten i Täby. På avdelning hade under samma varit intagna; kurden Naif D ingått i denna tid två andra personer som Skomakarligan och avtjänade ett mångårigt fängelsestraff den s.k. som och smuggling samt Miro Baresic som avtjänade för narkotikabrott livstidsstraff för mord och flygplanskapning. Seppo A berättade bl.a.
följande. den svenska regeringen och Olof Palme för den utvis- Naif D hatade ingick i hans straff. Runt två veckor före mordet Olof ningsdom som Palme hade Naif D frågat Seppo A han kunde skaffa vapen, typ om Inledningsvis hade Seppo A inte brytt sig om Naif Smith Wesson. efter mordet hade Naif D varit gott humör och
D:s förfrågan. Dagen
fixat. Också Baresic, varit god vän med Naif D, sagt nu är det som
hade varit glad. den 14 maj 1986, hölls ett nytt förhör med Seppo A.
Dagen därpå,
han sålt två till Naif D för sammanlagt 4 500 Han berättade att vapen 15 februari 1986 hade han under permission levererat kr. Den en Naif D:s bostad i Sollentuna. Naif D, som också haft vapnen till denna dag, hade lovat Seppo A 10 000 kr och en del kläder
permission
Seppo A höll tyst om leveransen. om maj 1986 hölls ytterligare ett förhör med Seppo A. Han Den 15 då såväl Naif D Baresic hatat Olof Palme, som de höll uppgav att som respektive situationer. Baresic hade nyligen fått som ansvarig för sina nådeansökan avslagen. Seppo A berättade vidare att han uppfattat sin Baresic de mot Olof Palmes bostad i Gamla av Naif D och att spanat berättade Seppo A att han under permissionen den 15 stan. Om vapnen hämtat två Coltar på restaurang Wallonen. Vapnen hade februari från Farsta, Leffe. Seppo A hade därefter överlämnats av en person åkt till Naif D:s bostad och lämnat Naif D hade sagt att vapnen vapnen. användas vid bankrån. Seppo A berättade också att Naif D och skulle varit väldigt nervösa under morddagen och ofta Baresic anstalten klockan. Baresic hade därvid yttrat "ikväll får vi se hur det går tittat efter mordet hade Naif D varit glad och fällt komför Palme". Dagen A tolkat Naif D:s hade skjutit Olof mentarer som Seppo som att son tillade han hotats hålla tyst Baresic och att Palme. Seppo A att att av han erhållit en person, Lars F. vapnen av 20 maj 1986 genomfördes valkonfrontation med Seppo A. Den en tekniska rotelns vapensamling och han pekade då Seppo A förevisades Wesson-revolvrar sådana han levererat till ut Smith som vapen som hade mycket korta pipor, 5-6 Som framgått i Naif D. Vapnen cm. visade långt den tekniska utredningen i samband med kapitel 2 senare med så korta piplängder knappast kan vara
provskjutningar att vapen
aktuella i mordutredningen.
626 Enskilda uppslag
Samma dag som valkonfrontationen ägde berättade rum Seppo A i förhör att han under 15 års tid sysslat med vapenaffärer i liten skala. Han hade efter mordet Olof Palme den 15 ordnat möjlighet — mars — för Naif D att köpa ytterligare Naif D, denna vapen. som även dag haft permission, hade emellertid uteblivit från möte och affären hade ett därför inte blivit Seppo A berättade vid detta tillfälle också av. att Baresic efter Ingvar Carlssons utnämning till statsminister yttrat "Han ska dö också.
Den 22 maj 1986, vallades Seppo A i Farsta. Han pekade då ut den adress där han den 15 februari 1986 köpt revolvrarna Lars F. av Under förhör samma dag berättade Seppo A han att egentligen skulle haft permission den 12 februari Naif D övertalat honom men att att i stället ta permission den 15 februari, då också Naif D hade permission, så att de skulle kunna sköta vapenaffären. Seppo A hade några dagar före permissionen ringt till Lars F och i förtäckta ordalag talat om att han var intresserad att köpa Lars F hade av vapen. sagt att det var OK att Seppo A besökte honom vilket Seppo A tolkat Lars F hade som att vapen att sälja. Under permissionen hade Seppo A först till sin rest bostad i Solna. Därefter hade han åkt taxi till Naif ensam D:s bostad i Sollentuna. Av Naif D hade han fått 5 000 kr och en del kläder. Därefter hade han fortsatt med taxi till samma Lars F i Farsta. Lars F hade överlämnat två revolvrar i kaliber .38 och fyra askar ammunition.
Med taxin återvände Seppo A sedan till sin bostad. Hans f.d. hustru korn på besök. Tillsammans åkte de med en ny taxi till Naif D där Seppo A levererade vapnen. Den 6 juni 1986 Seppo A Baresic uppgav att någon gång under vecka 9 1986 varit permission. När han återvänt hade han berättat att han träffat kroater bl.a. från Australien. Baresic hade också yttrat "det kommer att hända närmaste tiden med Palme. nu Vid ett förhör den ll juni 1986 ändrade Seppo A sina tidigare lämnade uppgifter. Han att han inte fått revolvrarna uppgav nu av Lars F utan av Raimo T. Dessa uppgifter vidhöll han vid två förhör en vecka respektive månad en senare. I mitten av juni 1986 förhördes Seppo Azs f.d. hustru Eva A. Eva A bekräftade att hon den 15 februari 1986 åkt taxi tillsammans med Seppo A till en adress i Sollentuna. Hon hade till början en väntat utanför. När Seppo A återvänt hade han erinrat sig han glömt sina glasatt ögon i lägenheten han besökt. Han gick därför tillbaka till lägenheten
och Eva A följde då med. På lägenhetsdörren fanns utländskt ett namn som började på bokstaven D. Dörren hade öppnats av en ung man med sydländskt utseende.
Taxichauffören Hilmar N lokaliserades och förhördes i juli 1986. Han bekräftade att han den aktuella dagen haft körning en med en finsk
Enskilda uppslag 627
från adress i Solna Seppo Azs bostadsadress till en adress i man en Sollentuna alldeles i närheten Naif D:s bostadsadress. Mannen av hade bett honom vänta, vilket Hilmar N gjort. Efter 30 minuter ansåg Hilmar N sig ha blivit blåst och lämnade platsen. Han hade därefter via taxiväxeln blivit kallad till Solna polisstation där mannen väntat Mannen hade betalt körlegan och önskat bli körd till adress i honom. en Abrahamsberg T:s kontorsadress. Efter 20 minuters
Raimo ca
uppehåll platsen hade Hilmar N kört mannen tillbaka till Solna. I samband med det stora tillslag kallas operation Alfa se som hämtades Seppo A till förnyat förhör. Seppo A vidhöll sina
nedan
tidigare lämnade uppgifter. Under förhöret delgavs han misstanke om medhjälp till mordet Olof Palme. Han medgav då att han haft vetskap vad skulle användas till. Samma dag hölls i närvaro om vapnen förundersökningsledaren Claes Zeime konfrontationsförhör mellan av Seppo A och Raimo T. Seppo A vidhöll att han köpt två revolvrar av Raimo T den 15 februari 1986. Raimo T förnekade detta. Samma dag hölls också konfrontationsförhör mellan Seppo A och Naif D. Seppo ett A vidhöll han sålt till Naif D. Detta förnekades av Naif D. att vapen Dagen därpå, den 21 januari 1987, tog Seppo A tillbaka de lämnade uppgifterna. Han berättade att han fått förfrågan från Naif D om nu han i anledning härav kontaktat Raimo T och då fått svar vapen, att han tolkat att denne kunde leverera, att han den 15 februari som som 1986 fått 5 000 kr Naif D för vapenköp, att han därefter begett sig av till Raimo T fått beskedet att denne inte kunde leverera några men och han därför lämnat tillbaka till Naif D med avvapen att pengarna drag för taxiutlägg. Seppo A delgavs i anledning av dessa nya uppgifter misstanke falsk tillvitelse. Därefter ändrade Seppo A samma dag om sina uppgifter ytterligare gånger. Han återgick slutligen till ett par versionen han hämtat två revolvrar hos Raimo T och att han levereatt rat dessa till Naif D. Seppo Azs uppgifter bedömdes till början som mycket intressanta en då de innehöll komponenter Baresics uttalade regeringsfientlighet, som Naif kurdiska bakgrund med eventuell koppling till PKK och D:s rätt överlåtits vid passande tidpunkt. Under de vapen av typ som en omfattande förhören med Seppo A framstod han dock mer och mer med personliga problem vars trovärdighet som en person stora allvarligt måste ifrågasättas.
628 Enskilda uppslag
Utredningen sommaren och hösten 1986. Faktainsamlingen
Under senare delen juli 1986 intog spaningsledningen i PU av den -
s.k. Iedningsgruppen ståndpunkten PKK troligen bakom
— att låg mordet Olof Palme och att det fanns samband mellan detta ett mord och de två mord avhoppare från PKK i som ägt rum Uppsala 1984 respektive Stockholm 1985. PKK blev det s.k. huvudspåret. Motivet skulle vara att PKK höll Olof Palme ansvarig för den
behandling som
organisationen och dess medlemmar rönt i Sverige
terroriststämpel,
kommunarrest etc.. När planeringen för ett kommande tillslag kurder stort mot med PKK-anknytning började är okänt redan så tidigt den 5 men som augusti 1986 informerades större krets polismän och
en åklagare om
planerna. Vid ett utökat ledningsmöte denna dag med 29 personer närvarande redogjorde Hans Holmér för sin inställning i PKK-spåret. Han informerade övriga deltaganden organisationen PKK, om mordet i Uppsala 1994, kommunförbuden, Hussein Yzs roll Han utvecklade etc. också sin syn hotbilden, innebörden uttrycken
av "bröllop och
skalder, vissa förhörsutsagor och anskaffning av vapen m.m. För att säkra bevisning mot PKK skulle stort tillslag kallat "operation en Alfa genomföras. Målet att slå mot organisationen med sådan kraft var att PKK rasade så att brott kunde beivras och samman utvisningar äga rum. Genom en samordnad aktion skulle ett stort antal företrädare för PKK gripas och förhöras. Genom sådan styrkedemonstration en skulle det göras klart för den kurdiska PKK-männen gruppen att inte var osårbara. Härigenom räknade Hans Holmér med att människor med intressanta uppgifter skulle våga träda fram och berätta för polisen vad de visste mordet på Olof Palme. Inför tillslaget, om som vid denna tid planerades äga i oktober 1986, skulle utredningen rum koncentrera sig på att samla in fakta PKK. om Regeringen underrättades planeringen den 7 augusti 1986. om Under slutet av och under hösten 1986 avdelade sommaren spaningsledningen stora personalresurser utredningen PKKav spåret. Främst var det personal från rikskriminalpolisen och säkerhetspolisen som fick i uppdrag att insamla och sammanställa all tänkbar information och kunskap PKK från såväl Sverige om som utlandet, främst Europa. Allt känt PKK som var om och dess aktivitet skulle tillföras utredningen i syfte att öka kunskaperna PKK inför om det
planerade tillslaget.
Inför insamlandet faktamaterialet beslöt spaningsledningen av att detta material inte skulle registreras på sedvanligt sätt det skulle utan samlas och systematiseras i särskild pärmserie. Pärmserien en korn att indelas i 17 avsnitt, där varje avsnitt avsåg visst material såsom Mord
Enskilda uppslag 629
Uppsala, Mordet Medborgarplatsen i Stockholm etc. Varje sida i materialet skulle pagineras vilket idag gör det möjligt att få en uppfattning materialets storlek. Det omfattar ca 12 000 sidor. Utöver pärmom serien, således inte skulle dataregistreras, skulle bedömningar, som värderingar, slutsatser, kommentarer, spaningsledningens åtgärder etc. sammanställas särskilt dataregister. Registret skulle föras särskilt i ett vid spaningsledningen och skilt från det övriga materialet. vara Skälen för beslutet att frångå den gängse registreringsmetodiken är oklara. Beslutet möttes också viss kritik eftersom det befarades att av svårigheter skulle uppstå att integrera materialet med den övriga stora utredningen. På initiativ våldsroteln i Stockholm upprättades därför, av spaningsledningens direktiv, ett dataregister det insamlade och trots systematiserade materialet. I särskild databas, den s.k. kurdbasen, en infördes och registrerades i princip alla handlingar och förekommande Basen gör det möjligt att idag återfinna en viss handling eller personer. någonstans viss person förekommer. var en Under denna fas PKK-bearbetningen, faktainsamlingen, förekom av ingen egentlig bearbetning uppslagen traditionell krirninalpolisiär av av karaktär. Arbetet gick, nämnts, i stället ut att insamla, som ovan systematisera och sammanställa uppgifter inför det planerade tillslaget. Inför tillslaget bedrevs också riktad spaning mot ett antal personer, såväl fysisk avlyssning i form telefonkontroll och som det som av visade sig buggning. senare - Det material tillkommit under faktainsamlingsfasen består i som princip intakt och förvaras idag avskilt från det övriga utredningsmaterialet. Någon ytterligare information har inte tillförts efter den 20 januari 1987, då det planerade tillslaget slutligen kom att äga rum. Innehållet redovisas översiktligt i det följande.
Mordet i Uppsala
Den 20 juni 1984 mördades Enver Ata Stora Torget i Uppsala. Enver Ata sköts bakifrån, från nära håll, med flera skott. Mördaren, Zülküf Kilinc, efter kort flykt varunder han kastat mordvapnet. greps en Kilinc under utredningen brottet att han handlat egen uppgav av hand sedan det kurdiska folket dömt Ata till döden". Utredningen visade emellertid Kilinc troligen haft flera medhjälpare såväl i att Sverige utomlands och att mordet sannolikt var en avrättning som beordrad PKK:s ledning i anledning att Ata hoppat av från av av organisationen och offentligt uttalat kritik mot partiet. Dessa uppgifter kom från bland andra PKK-avhoppama Cetin Güngör och Cemile K. De berättade Ata, efter sitt avhopp från PKK, hotats till livet av den att
630 Enskilda uppslag
i Tyskland verksamme PKK-ledaren Ali C och dennes medhjälpare. Även Güngör och Cemile K, som båda kallade PKK terroristorganisation, hade utsatts för hot. Kilinc dömdes i juli 1984 för mord till livstids fängelse. Efter domen förhördes Kilinc vid ett flertal tillfällen säkerhetsav polisen. Under dessa förhör framkom bl.a. han i Frankrike fått att veta att Ata vistades i Stockholm eller Uppsala. Kilinc hade rest in i Sverige tillsammans med Kasim Hüsnü A, centralkommittémedlem med ansvar för Sverige, och Ismet G, PKK-representant från Danmark. Vid ankomsten till Helsingborg hade han kontaktat Ismet C. Morddagen hade Kilinc tagit tåget från Stockholm till Uppsala. Han hade sedan suttit Stora Torget och väntat i flera timmar innan Ata kom. Kilinc kände igen Ata efter att i Frankrike ha sett honom på video. Kilinc hade enligt egna uppgifter inhandlat ett SL-periodmärke Centralen i Stockholm. Genom utredning hade det konstaterats märket i själva att verket inköpts i södra spärren i Sollentuna. Detta var en av de omständigheter som tolkades att Kilinc måste ha haft hjälp vid som genomförandet av mordet. Mordet Ata och utredningarna kring detta utgjorde för starten en intensifierad uppmärksamhet kring PKK från i första hand säkerhetspolisens sida. Omfattande utredningsinsatser såsom fysisk spaning och telefonkontroll korn att vidtas mot i första hand personer som uppfattades som ledande PKK-medlemmar.
Mordet på Medborgarplatsen i Stockholm
Den 2 november 1985 mördades Cetin Güngör som samma bytt namn till Mikael Gölarp och bar täcknamnet Semir i foajén utanför Stora Hörsalen i Medborgarhuset i Stockholm. Güngör deltog i en kulturell kurdisk fest när han, från nära håll, sköts i bakhuvudet. Gärningsmannen, Nuri Candemir, lyckades efter ytterligare
skottlossning
kasta sig genom ett fönster, ut Götgatan. Där övermannades han av festdeltagare och överlämnades till polis. Vid förhör uppgav Candemir att han mördat Güngör uppdrag av Kurdistanska Nationella Befrielsekampens Skyddsförbund en grupp med fem medlemmar, Candemir en, han varav var att i Kurdistan försetts med ett fotografi Güngör, av att han dagen före mordet kommit ensam till Sverige från Tyskland via Danmark och han haft mordatt vapnet, en pistol i kaliber .22, med sig från utlandet. Den utredning som företogs visade att Güngör varit framstående en PKK-medlem som hoppat organisationen då han kommit i konflikt av med dess ideologi och uppbyggnad. Han hade offentligt kritiserat PKK
Enskilda uppslag 631
i olika publikationer och anföranden. Som en följd av detta hade Güngör dömts till döden PKK-ledningen, som kungjort domen i sina
av
publikationer i februari 1984. Dödsdomen var skälet till att egna Güngör flytt och bosatt sig i Sverige. l Sverige hade Güngör fortsatt att kritisera PKK.
Mordvapnet visade sig stulet vid ett inbrott i Handen 1978
vara tillsammans med bl.a. revolver Smith Wesson .357 Magnum.
en Vapnet hade överlämnats till Candemir av Halis Vid gripandet hade Candemir nycklar på gick till Halis I:s lägenhet och det fanns
sig som uppgifter som tydde att Halis I och Nezmi A jfr nedan om händelsen på julafton 1985 pekat ut offret för Candemir.
Det kunde spaning konstateras att Candemir vid flera
genom tillfällen iakttagits i Sverige under hösten 1984. Under denna tid hade han sammanträffat med flera ledande PKK-företrädare, bland andra Hussein Y och Remazan Y. Under sommaren 1985 hade Candemir och Hussein Y haft täta kontakter med varandra. Förutom att de observerats tillsammans vid flera tillfällen hade de haft relativt täta kontakter per telefon.
I telefonavlyssningsmaterialet fanns ett samtal som förmodades röra mordet Güngör. Samtalet, som är ett av de s.k. bröllopssamtalen, ringdes som antogs vara PKK-ledaren Ali C, den 16 augusti
av en man, 1985 till Hussein Y. Mannen meddelade att bröllopet skulle hållas och att bakverk skulle sändas till Hussein Y. Säkerhetspolisen ifrågasatte dessa ord kodord och om samtalet egentligen rörde det
om var kommande mordet Güngör se avsnittet nedan om den s.k. analysgruppens arbete.
Candemir dömdes i februari 1986 för mord till livstids fängelse. Han nekade till att mordet skulle vara ett beställningsarbete beslutat av PKK. Flera personer misstänktes för delaktighet i mordet men misstankarna fick aldrig sådan styrka att någon vid denna tid kunde delges sådan misstanke. Senare, vid det stora tillslaget mot kurder den 20 januari 1987 operation Alfa, förhördes dock flera av dessa
Ismet C, Hussein Y och Mehmet Y som misstänkta för personer - medverkan till mordet Güngör se nedan om operation Alfa.
Misshandeln vid Slussens tunnelbanestation julafton 1985 Julafton 1985 knivskars Nezmi A vid Slussens tunnelbanestation i Stockholm Muhamed K. Nezmi A tillfogades ett livshotande hugg
av med brödkniv i buken. Händelsen tilldrog sig intresse eftersom
en Nezmi A misstänktes för att ha medverkat i utpekandet av offren vid
632 Enskilda uppslag
morden såväl Enver Ata som Cetin Güngör. Nezmi A de var en av nio terroriststämplade kurder som tidigare belagts med kommunarrest. Muhamed K uppgav vid förhör att han handlat i självförsvar och samtidigt skyddat en avhoppad PKK-are, Baki D, från Nezmi A och två män i dennes sällskap. Nezmi A å sin sida hävdade vid förhör att han varit ensam och blivit överfallen Muhamed K. av Utredningen visade att Muhamed K, Nezmi A och Baki D olika sätt varit kopplade till PKK, som anhängare eller avhoppare. Knivskärningen bedömdes hämndaktion. som en Muhamed K dömdes i februari 1986 för misshandel till fängelgrov se i ett och ett halvt år.
Mord i Danmark
Den 4 november 1985, dvs. två dagar efter mordet Cetin Güngör, mördades den turkiske kurden Mustafa Tanguner i sin bostad utanför Köpenhamn. Brottsplatsundersökningen visade att två pistoler, en av kaliber 9 mm och en av kaliber 7.65 avfyrats i det där mm, rum Tanguner anträffades. Tanguner hade dödats med skott huvudet genom och bålen från 9 mm-vapnet. Vittnen, små barn, hade sett två mörkhåriga män i 25-30-årsåldern springa från platsen. Utredningen visade att Tanguner haft vissa PKK-kontakter innan han 1984 kom till Danmark och att hans uppträdande efter ankomsten kunde ha utgjort ett motiv för mordet. De franska kurderna Abdullah O och Ahmet K kom att misstänkas för mordet. De efterlystes och försvann. Den 5 december hade Abdullah O ringt till en person i Sverige och bett denne skyndsamt komma med pass. Abdullah O hade under hösten 1985 förhörts den av franska polisen i samband med utredningen ett mord på kurd med av en förmodad PKK-anknytning i Frankrike. Vissa kopplingar gjordes mellan mordet Cetin Güngör och mordet på Tanguner. Vid förhör med i Tanguners närhet personer befanns en kamrat, Adsiz, ha befunnit sig i Sverige när Güngör mördades. Adsiz hade vid ett möte tre timmar före mordet på Güngör sammanträffat med denne, den tidigare PKK-politbyråmedlemmen Baki K, Cemile K och två andra män. Stockholmsmördaren Nuri Candernir hade setts i Danmark under 1985, varvid han vid sommaren minst två tillfällen setts tillsammans med den för Tanguner-mordet misstänkte Abdullah O.
Enskilda uppslag 633
PKK-relaterade våldsbrott i andra europeiska länder
grova För att undersöka den PKK-relaterade brottsligheten i övriga europeiska länder tillsattes redan tidigt under hösten 1986 arbetsgrupp med
en personal från Säkerhetspolisen och rikskriminalen. I mitten av oktober 1986 reste två med polismän ut till olika länder i Europa för att
grupper få information våldsbrott som begåtts där och som antogs ha
om anknytning till PKK. Polismännen kontaktade respektive polismyndighet och inhämtade skriftligt material och information, främst från
annan polismyndigheternas brottsutredningar. Bl.a. framkom följande.
egna
Tyskland. Under tiden den 29 maj 1984 till den 15 oktober 1986 redovisades 15 brott i Tyskland med PKK-bakgrund; fyra mord, ett mordförsök, nio fall misshandel och ett rån. Tre av brotten utfördes
av med skjutvapen, i samtliga fall kaliber 7,65 mm. I flera fall användes knivar och andra stickvapen. Flera av gärningsmännen hade haft en framträdande roll inom PKK. I alla fall utom två var det klarlagt att brotten förövats av minst två gärningsmän. De tyska myndigheterna tillfrågades förekomsten kodord som bröllop och liknande. De
om av kände dock inte igen detta, de hade heller inte använt telefon-
men avlyssning.
Belgien. Den 9 maj 1985 sköts Hikmetin Kaplan till döds en gata i Anderlecht utanför Bryssel. Kaplan sköts i bakhuvudet av en okänd gärningsman. Vapnet användes i kaliber 7,65 mm. Utred-
som var ningen visade att Kaplan troligen transporterats i en bil från vilken han försökt fly. Under flykten hade han sannolikt upphunnits och skjutits. Kaplan hade tidigare varit medlem i PKK men hade vid mordtillfället gått kurdisk organisation.
med i en annan
Frankrike. Den 23 december 1985 mördades PKK-medlemmen Mustapha Aktas på ett torg i Paris. Stadsdelen där mordet ägde rum beboddes huvudsakligen turkar. Den dag Aktas mördades hade ca
av 300-400 samlats på torget för att demonstrera. Bakom
personer demonstrationen stod ett tiotal kurdiska organisationer. Bråk uppstod mellan demonstranterna, varvid Aktas knivskars till döds. En person, Mevlut för gämingen. Mevlut S tillhörde en PKK-fientlig
greps organisation. På mordplatsen anträffades flygblad som var undertecknade motståndarorganisationer till PKK. I flygbladen berördes
av bl.a. morden Enver Ata och Cetin Güngör i Sverige samt Mustafa Tanguner i Danmark. Mevlut S frigavs efter några månader, eftersom det saknades bindande bevisning mot honom.
634 Enskilda uppslag
Fyra dagar efter mordet Aktas, den 27 december 1985, mördades Mustapha Sahbaz i närheten den plats där mordet Aktas ägt av rum. Sahbaz sköts av tre gärningsmän bakifrån i huvudet och ryggen. Vapnen som användes kaliber 7,65 och 9 De franska var av mm mm. utredningsmännen ansåg att mordet Sahbaz hämndaktion för var en mordet på Aktas. Ord som "bröllop och liknande okända kodord för den var som franska polisen.
Schweiz. Den 30 december 1985 mördades Bulent Yaman i Lausanne. Han sköts av Husein Dirlik med pistol kaliber 7,65 Dirlik en av mm. var i sällskap med två andra PKK-are, med knivar misshandlade som två personer som befann sig i Yamans sällskap. Detta mord antogs vara en hämndaktion efter de två attentaten i Paris den 23 och 27 december 1985. Telefonavlyssning av organisationen PKK och dess medlemmar hade förekommit i Schweiz. Kodord bröllop" och liknande som var delvis kända av den schweiziska polisen. Man hade dock ingen enhetlig tolkning av ordens betydelse. I den tysktalande delen Schweiz hade av orden "bröllop och fest tolkats demonstration. I den fransksom språkiga delen av landet hade bröllop i stället tolkats attentat. som Utöver information morden erhölls material andra om ovan ur brottsutredningar där motiven bedömts icke politiska narkotikasom uppgörelser, svartsjuka etc. men som med tanke på inblandade personer kunde tänkas ha PKK-bakgrund. Flera dessa brott av var ouppklarade.
Material från Säkerhetspolisen
Bland materialet från Säkerhetspolisen återfinns sammanställning en över telefonkontroller, bedriven spaning och källuppgifter. Av sammanställningen framgår bl.a. att nio med PKK-anknytning personer varit föremål för telefonkontroll delar perioden den l januari 1985 av - 1 juni 1986. Samtal som bedömts ha betydelse för utredningen redovisas i sammandrag med angivande datum för samtalet, varefter av följer utskrift samtalet i dess helhet. av Vidare återfinns spaningsrapporter Säkerhetspolisen upprättade som under bevaknings- och kartläggningsarbetet olika kurdiska projekt, av en förteckning över personer som lämnat uppgifter till Säkerhetspolisen angående PKK samt en sammanställning över främst med personer, turkiskt/kurdiskt skilda sätt tilldragit sig säkerhetsursprung, som polisens intresse. Denna sistnämnda sammanställning upptar namn ca 300 personer samt vad är känt och bakgrund, som om var ens t.ex.
Enskilda uppslag 635
ankomsttid till Sverige, vad som framkommit vid förhör i samband med utlänningsutredningar, vistelseort, sysselsättning och eventuella uppgifter ur brottsutredningar.
I materialet från Säkerhetspolisen finns också allmänt material om organisationen PKK, en promemoria från den 24 april 1986, där en särskilt tillsatt utredningsgrupp analyserat utredningsmaterial med utgångspunkt från frågan om Olof Palme varit utsatt för övervakning samt en promemoria av den 19 januari 1987, där personer i PKKavsnitten studerats med sikte på signalementsuppgifter, alibi, tidigare förekomst i vapensammanhang och psykisk kapacitet att genomföra mord.
Material från regeringen, UD och andra departement Från regeringen, UD och andra departement har material som bedömts kunna vara av intresse för utredningen i denna del hämtats in. Här återfinns allmänt material från framför allt de svenska beskickningarna till UD. En stor del av materialet härrör från tiden före mordet Olof Palme och utgörs av rapporter om kurdsituationen i världen, tidningsurklipp med artiklar om PKK samt historiska analyser och bedömningar som svenska tjänstemän gjort av organisationen PKK.
Vidare återfinns i detta material de regeringsbeslut som hade fattats under hösten 1985 och våren 1986 om fastställande av tidigare utvisningsbeslut förvandlade till kommunarrest rörande de kurder som terroriststämplats. Här återfinns också uppgifter om PKK-ledaren Abdullah Öcalans ansökan uppehållstillstånd i Sverige och hand-
om läggningen av detta ärende, som resulterade i att ansökan avslogs. Slutligen finns information om Olof Palmes Sammanträffande med Turkiets premiärminister Turgut Özal i oktober 1985. promemoria redovisar
I en Statsrådsberedningen översiktligt samtal som berörde svenska industrisatsningar i Turkiet. Olof Palme hade också förhört sig om den pågående demokratiseringsprocessen och kurdfrågan hade tagits upp. Özal hade givit ett lugnande besked pekat att vissa kurdiska
men grupper under kommunistiskt inflytande ställt till problem. Han hade därvid uppmanat Olof Palme att inte stödja dessa grupper, vilket Olof Palme lovat.
Övrigt material tillkommer under faktainsamlingsfasen Inför det planerade tillslaget mot PKK beslöt dåvarande chefsåklagaren Solveig Riberdahl att fotokonfrontationer skulle genomföras med vissa vittnen. Ett tiotal personer kom därför att förevisas en fotosamman-
636 Enskilda uppslag
ställning av 127 män. Bland dessa fanns många av de kurder med PKK-anknytning som tilldragit sig utredningens intresse. En del, tämligen vaga, igenkännanden som pekade mot kurder gjordes fem vittav nen. Ingen av de i fotosammanställningen upptagna med personerna PKK-bakgrund kunde dock bindas till biografen Grand under mordkvällen. Inför det planerade tillslaget gjordes också under hösten 1986 en relativt omfattande alibikontroll. Med stöd främst av de förhör som hållits av rikskriminalen redan första månaden efter mordet upprättades en sammanställning över tio personer som spaningsledningen bedömde som intressanta. Dessa personer hade åberopat 65 stöd ca personer som för sina uppgifter om var de befunnit sig vid tidpunkten för mordet Olof Palme. Av dessa var ett trettiotal inte förhörda när alibikontrollen genomfördes. Sammanställningen som gjordes innehåller uppspaltade Vittnesuppgifter avseende tidpunkter, platser och vikt för alibikontrollen, annat av sociogram m.m. De uppgifter som lämnades gick isär något vad gällde platser och tidpunkter, men inte mer än vad som kunde normalt vid uppgiftsanses insamling av denna typ. Inga framsteg gjordes med att spräcka något föregivet alibi.
Operation Alfa
Sedan hösten 1986 hade en polisintendent knutits till spaningssom ledningen haft i uppdrag att planera organisationen för den kommande operationen. I början av september hade organisationen börjat ta form och ca 240 poliser hade indelats i förhörs-, tillslags-, tekniker- och specialstyrkor. Under hela förberedelsefasen hade tillslaget fortlöpande diskuterats av polisledningen och åklagarna. Polisens ursprungliga förteckning över objekt som måste höras, borde höras och kunde höras upptog 138 personer. I början av oktober 1986 omfattade listan 98 namn. Förundersökningsledningen förhöll sig kallsinnig till omfattningen av tillslaget. Den ansåg att det inte fanns några mer konkreta bevis mot PKK eller PKK-anhängare. Åklagamas ståndpunkt att det var visserligen fanns en bra hotbild mot Olof Palme men att denna hotbild inte kunde länkas samman med den plats där mordet ägt Man rum. fick inte ned någon Sveavägen. Hans Holmér å sin sida menade måste fantasifull. Han att man vara ansåg sig känna igen mycket av PKK:s sätt att agera i mordet Olof
Enskilda uppslag 637
Palme och att ett tillslag skulle röra om" så mycket att man skulle få in värdefull information.
I mitten av oktober 1986 kan åklagarnas respektive polisens ståndpunkter, enligt Per-Erik Larssons rapport, sammanfattas så att åklagama ansåg att det skulle vara katastrof att slå till med rådande bevisläge, medan polisledningen ansåg att det skulle vara katastrof att inte göra det.
I början av november 1986 hade listan över tillslagsobjekt minskat till ett femtiotal.
I början januari 1987 fastställdes en slutlig förteckning över
av tillslagsobjekt. Den upptog 22 personer. De flesta skulle hämtas till förhör. Tre personer Ismet C, Mehmet Y och Hussein Y skulle an-
- hållas och delges misstanke om inblandning i morden i Uppsala och på Medborgarplatsen grunden var alltså inte misstanke om inblandning i mordet på Olof Palme. Husrannsakan skulle äga rum hos ett tiotal personer.
Tidigt morgonen den 20 januari 1987 genomfördes operationen. Tvångsmedelsåtgärdema verkställdes och förhören inleddes. Förhörsledarna hade i förväg studerat sina förhörsobjekt och förberett frågor i samråd med åklagama. Efter några timmars förhör och föredragningar
resultaten inför åklagama började förhörsobjekten friges. Samtliga, av utom de anhållna, frigavs under dagen. Mehmet Y och Hussein Y frigavs av domstol vid häktningsförhandlingar den 27 januari 1987. Samma dag beslöt åklagama att återkalla häktningsframställningen rörande Ismet C, som i stället försattes fri fot. Samtliga beslag hävdes inom några dagar.
Förhörsresultaten blev klena. Sammanfattningsvis kan sägas att resultaten operation Alfa inte förde mordutredningen framåt.
av
Källa Peter
I samband med att två krirninalpoliser från rikskrirninalen i oktober 1986 beordrades att resa till Köpenhamn/Glostrup i Danmark för att utröna det kunde finnas något samband mellan mordet den
om turkiske medborgaren Mustafa Tanguner i november 1985 se ovan och mordet Olof Palme korn det in nya uppgifter med anknytning till PKK.
I Glostrup sammanträffade de svenska utredningsmännen med dansk polis som förutom att lämna information om mordet Tanguner sammanförde svenskarna med en källa i Fredrikshamn. Källan, en turkisk kurd som var agent för den turkiska säkerhetstjänsten MIT, hade försett den danska polisen med information om PKK sedan hösten
638 Enskilda uppslag
1985. Uppgiftslämnaren kom att kallas källa Peter. Källa Peter berättade att han fått indikationer att PKK låg bakom mordet Olof Palme redan första månaden efter mordet. Denna information hade han rapporterat till den danska polisen för vidarebefordran via den danska säkerhetstjänsten till den svenska säkerhetspolisen. Eftersom Peter var kurd kunde han röra sig fritt bland PKK-are. Vid ett tillfälle hade Peter genom sina kontakter inom MIT kunnat hjälpa en släkting från ett 30årigt fängelsestraff för narkotikabrott. Släktingen, som var funktionär inom PKK, hade tidigare sålt uppgifter PKK till MIT. Peter
om tillfrågades om det genom släktingen var möjligt att få fram uppgifter om PKK:s eventuella inblandning i mordet Olof Palme. Eftersom släktingen stod i tacksamhetsskuld till honom trodde Peter att detta var möjligt och han lovade därför att återkomma med besked.
I slutet av november 1986 meddelade den danska polisen att Peter lyckats övertala släktingen att sälja uppgifter. För 100 000 tyska mark, som skulle överlämnas till släktingens föräldrar i Turkiet, erbjöds följande information:
Ordem från PKK:s centralkommitté om mordet, i kodad form med -
biläggande av kodnyckel. Uppgift om var vapnet var köpt och var det kunde återfinnas.
-
Vem i Sverige som var med och planlade mordet. -
Vem i Sverige som hjälpte till med gärningen. -
Var gärningsmannen gömde sig före och efter mordet. -
Gärningsmannens identitet och foto. -
Hans Holmér och Tommy Lindström underrättades samma dag. Det beslöts att polisen skulle begära ett prov det som skulle köpas. Detta var dock, enligt Peter, inte möjligt. Han ombads då i stället att undersöka om PKK för närvarande hade någon aktion gång i Sverige.
Dagen därpå meddelade den danska polisen att Peter nytt varit i kontakt med släktingen, som omtalat att PKK planlade en aktion mot en svensk minister. Den som utförde planläggningen var Hayri D, som skulle befinna sig i Sverige, och den tänkte gärningsmannen Hasan
var G med kodnamnet Oktay.
Hans Holmér önskade göra en del kontroller av Peters person innan han bestämde om affären skulle genomföras eller Utredningsmännen från rikskriminalen fick därför åka till Fredrikshamn och där, i uppehållande syfte, fortsätta att förhandla med Peter.
I början av december 1986 gav Holmér klartecken till att affären skulle genomföras. Genom en bankkontakt vid den danska polisen ordnades 100 000 tyska mark fram samt, för att täcka Peters resekostnader, ytterligare 7000 tyska mark och 1000 danska kronor.
Enskilda uppslag 639
Det var vid denna tid väl känt att det låg i den turkiska säkerhetstjänsten MIT:s intresse att misstankarna riktades mot PKK, för att få organisationen terroriststämplad i så stora delar världen
av som möjligt. Vidare det bekräftat att Peter verkligen agent för MIT.
var var Peter hade dock förnekat att MIT något sätt inblandad i saken.
var Utbytet skulle genomföras enbart via kontakt med släktingen,
som identifierats. Den bedömning som spaningsledningen gjorde att
var man skulle ha lika stor nytta av uppgifterna oavsett om de kom från MIT eller från Peters släkting.
Den begärda summan överlämnades till Peter i Tyskland. Han rapporterade därifrån dagligen till den danska polisen hur ärendet
om utvecklade sig. Han berättade bl.a. att han kommit i kontakt med sin släkting i Köln och för honom visat de utlovade Släktingen
pengarna. hade instruerat Peter att lämna pengarna i Turkiet. Efter att detta gjorts hade Peter av släktingen erhållit uppgifter om mordet Olof Palme. Peter återvände till Köpenhamn någon vecka in i december och förhördes därefter av den danska polisen. Peter beskrev hur mordet gått till och vem som var gärningsman. Han hade emellertid varken ordern
om mordet med sig eller något fotografi på gärningsmannen och hans uppgifter i övrigt så att de knappast användbara. Under
var vaga var förhöret påpekades att stämplarna i Peters inte stämde med de
pass tidsuppgifter som han hade lämnat. Han förklarade att han inte kunde lämna exakta tidsuppgifter eftersom han var rädd för att polisen då skulle kunna kontrollera hans färdvägar och därigenom eventuellt identifiera släktingen, vilket skulle kunna medföra stor personlig risk för honom och hans familj. Peter visste således inte att hans släkting redan var identifierad.
Efter detta hölls flera ytterligare förhör med Peter, i slutet
av december 1986, under 1987 och under 1988. Vid dessa förhör deltog bland andra utredningsmännen Walter K och Jan B vid säkerhetspolisen. Efter den s.k. Ebbe Carlsson-affären låg kontakterna med källa Peter från svensk sida fram till juni 1990. Vid denna tidpunkt
nere, bjöd rikskriminalen Peter och dennes kontaktman vid den danska polisen till Stockholm under flera dagar, då förhör hölls med Peter. Under hösten 1990 hölls ytterligare ett förhör med Peter.
Beträffande den utlovade information som släktingen skulle bistå med uppgav källa Peter bl.a. följande:
Hans släkting höll inne ordern om mordet Olof Palme som en -
livförsäkring. Vid ett PKK-möte i Damaskus bestämdes att Olof
Palme skulle mördas. Närvarande vid mötet förutom Abdullah
var
Öcalan de syriska underrättelsemännen Bezir och Azkour
samt
PKK-medlemmarna Celalettin C, Duran K och ytterligare någon.
640 Enskilda uppslag
Beslutet att mörda Olof Palme delgavs därefter medlemmarna i
Europakomrnittén Ismet D och Numan U. Mordvapnet är en Llama .357 Magnum med serienummer 848047.
—
Det smugglades in i samband med gärningsmannens inresa i
Sverige. Vapnet skulle finnas Syriens ambassad i Sverige. Syrien
hade emellertid ingen ambassad i Sverige och när Peter vid senare
förhörstillfällen upplystes om detta sade han att dessa uppgifter var
ett misstag.
Gärningsmannens identitet är Hasan G med kodnamnet Oktay, född ——
den 5 oktober 1958. När Hasan G en vecka före mordet ankom till
Helsingborg eller Helsingör möttes han av Hayri D. Hayri D förde
sedan Hasan G till Stockholm, där han inkvarterades hos en namn-
given iransk armenier alternativt på syriska ambassaden alternativt i
Lamia B:s lägenhet. Hayri D var tillsammans med paret Palme
biografen Grand. Efter bion körde han en gul VW Passat till Birger
Jarlsgatan, där han väntade Hasan G. Efter mordet körde Hayri D
Hasan G till Lamia B:s bostad. Lamia B var tillsammans med Hayri
D i Sverige före mordet och hon väntade utanför biografen Grand
efter filmens slut. som arbetade vid Syriens ambassad i
Stockholm, levererade två revolvrar en .38 special och en .357
-
Magnum till gärningsmannen Hasan G och körde denne till mord-
—
platsen. B eller Hayri D placerade Hasan G vid Brunkebergstunneln
alternativt var Hasan G med utanför biografen och fick Olof Palme
utpekad för sig. En svensk oidentifierad man var också med vid
planläggningen av mordet.
Säkerhetspolisen har kontrollerat Peters uppgifter om vapnet varvid det framkommit att ett vapen med det uppgivna tillverkningsnumret har exporterats från Spanien den 22 december 1978 i ett parti om 1000 vapen. Vapnet lämnade Barcelona i början av januari 1979 för vidare befordran till hamnen i Akaba i Jordanien. Köparen Mehmet El Baitar skulle kunna vara identisk med en man med samma namn som ingick i en viss palestinsk terroristorganisation.
Som framgår ovan ändrade Peter flera punkter de uppgifter han lämnade. Han kunde inte förklara hur Hasan G, för det fall han placerats vid Brunkebergstunneln, kunnat veta vilken väg makarna Palme tänkt ta efter bion. Peter ändrade dessutom vid flera tillfällen uppgifterna om var Hasan G skulle ha bott under sin Stockholmsvistelse.
Beträffande gärningsmannens identitet visade efterforskningar att Hasan G var född den 18 mars 1953 i Karakocan, Elazig, Turkiet. Han visade sig finnas i de tyska polisregistren och av signalementsuppgifterna där framgick att han endast var 161 cm lång och därmed ute-
Enskilda uppslag 641
sluten gärningsman. Vid ett sammanträffande med Hasan G i
som Tyskland kunde personal från rikskriminalen konstatera att han var liten och späd och inte intryck att längre än sin faktiska
gav av vara längd. I sammanhanget kan noteras att turkiska myndigheter redan så tidigt den ll mars 1986 hade informerat svenska myndigheter om
som att några fångar i Elazigfängelset känt igen Hasan G då den första s.k. fantombilden publicerades. De turkiska myndigheterna bifogade också ett troligen retuscherat fotografi Hasan G, som var påtagligt likt
av fantombilden.
Vid ett besök svenska utredningsmän gjorde Bundes-
som kriminalamt BKA i Meckenheim i juli 1990 framkom att en av utredningsmännen där förhört Peter och lyckats visa att samtliga uppgifter
Peter lämnat tidigare hade varit införda i turkisk press. Hasan G som
dessutom enligt BKA medlem i PKK:s centralkommitté och en var sådan utför aldrig några mord själv. Ismet D och Numan U, som enligt Peter skulle ha delgivits ordern att Olof Palme skulle mördas,
om vistades enligt BKA inte i Europa vid denna tid. BKA, som väl kände PKK och dess organisation, ansåg inte att källa Peter var trovärdig.
Peter har själv vidgått att han inte levererat de uppgifter som han utlovat. Han har också sagt att han skulle försöka ordna med återbetalning, vilket han dock inte gjort. Några ansträngningar från svensk sida att få tillbaka har, enligt vad uppgivits från PU inte
pengarna som gjorts.
Den s.k. analysgruppens arbete
Efter operation Alfa fortsatte Säkerhetspolisen att arbeta med PKK-avsnittet.
I mitten februari 1987 påbörjade den s.k. analysgruppen vid
av Säkerhetspolisen sitt arbete. Gruppens uppgift var att undersöka om det i materialet fanns organisationer eller företeelser som kunde
personer, påvisa att mordet Olof Palme hade anknytning till PKK. Gruppen bestod fyra personer, som samtliga ett eller annat sätt sedan
av tidigare deltagit i mordutredningen.
Analysgruppen redovisade sina slutsatser i en 24-sidig promemoria juni 1987. Av denna framgår att gruppen redan från början hade inställningen att det mest intressanta materialet i utredningen var det
härrörde från telefonkontrollema. Som nämnts ovan var nio som personer/linjer föremål för telefonkontroll under delar av tiden den 1 januari 1985 1 juni 1986, dvs. under tid som skulle kunna vara
intressant utifrån mordet Olof Palme. Ganska snart under analys-
bearbetning av materialet stod det klart att de personer som gruppens
642 Enskilda uppslag
var telefonavlyssnade i synnerligen hög grad själva medvetna var om detta. Analysgruppens intresse korn att fokuseras kring Ismet C och till denne närstående personer såsom Hüseyin Y, Mehmet Y, Remazan Y och Halis Samtliga dessa stod under telefonkontroll. Att gruppen korn att intressera sig särskilt för Ismet C hade sin förklaring i att han vid tidpunkten kring mordet hade framträdande roll inom PKK i en Sverige och att han tilldragit sig intresse vid andra våldsdåd som sammankopplades med PKK. Analysgruppen kom efter en genomgång av materialet att fastna vid ett fåtal telefonsamtal, de s.k. bröllopssamtalen, eventuellt skulle som kunna sättas i samband med mordet Olof Palme eller med annan av organisationen planerad brottslig verksamhet. Samtalen hade sedan tidigare i utredningen bedömts mycket intressanta, eftersom det vara hävdats att de kunnat avse ett beslut att mörda Olof Palme. Ordet bröllop nämns för första gången i materialet under ett samtal i augusti 1985 mellan Hüseyin Y och Ali C källa A, nedan. Ali C se nämnde under samtalet "det där ämnet alltså tårtor bakelser bullar, bröllopet förbereds och att vi skall ordna det där bröllopet. Analysgruppen gjorde, med hjälp av tolk, den bedömningen att ordet bröllop här inte betydde giftermål utan stod för något annat. Gruppen kunde emellertid inte finna något samband mellan samtalet och mordet på Olof Palme. Nästa gång ordet bröllop används i ett mera kryptiskt sammanhang är under ett samtal den 13 februari 1986 mellan Ismet C och en man kallad Remzi Numan U. Vid samtalet sade Remzi, enligt föreliggande översättning, under detta år skall ni under alla förhållanden hålla bröllop och "att det han/hon finns på plats så skall de om passar, om naturligtvis göra det eller hur. Ismet C svarade "herregud, vi kan ställa till med bröllop på gatan". Den bedömning analysgruppen gjorde som av detta samtal var att Ismet C och Remzi diskuterade ett redan tidigare fattat beslut om att undanröja avhoppare från organisationen. Denna en bedömning grundades delvis att återkom med samma personer samma formuleringar efter mordet Olof Palme. Vid ett samtal den 2 mars 1986 frågade Remzi nämligen Ismet C skulle ni kunna göra saken bröllopet före den 19 april". - Den 15 februari 1986 samtalade Ismet C med Hayati Y. Under samtalet sade Ismet C vi skall göra/hålla bröllop. Hayati Y verkade väl införstådd med vad menades med detta. Analysgruppens som bedömning av detta samtal att talade något var personerna om som skulle beröra de egna leden. Det högst osannolikt att samtalet på var något sätt skulle kunna sättas i samband med mordet Olof Palme.
Enskilda uppslag 643
Under ytterligare ett samtal den 23 februari 1986 mellan Ismet C och Halis I nämndes såväl orden bröllop som "skalder". Att ordet skald, det tidigare hade spekulerats skulle liktydigt med som vara lejd mördare fann analysgruppen inte några belägg för. en Sammanfattningsvis gjorde analysgruppen den bedömningen att ordet "bröllop inte kunde sättas i samband med några mordplaner på
Olof Palme. De s.k. bröllopssamtalen analyserades också av landssenare hövdingen Gösta Gunnarsson, hade i uppdrag att granska hotsom bilden mot och säkerhetsskyddet kring Olof Palme. I rapporten sägs
följandez
I februari 1986 avlyssnades de s.k. bröllopssamtalen. Innehållet i dessa var sådant att SÄK gjorde den bedömningen att hade för avsikt att mörda man ytterligare Vid de samtal jag har fört med olika företrädare för en person. SÄK har framhållit att PKK aldrig tidigare utanför sitt hemland man - använt sådant våld mot andra personer än sådana som tillhört den egna kretsen. Man gjorde sig därför inte alls någon föreställning om att bröllopssamtalen kunde innehålla ett hot riktat mot Olof Palme utan antog att det gällde avhoppare. Jag är medveten om att bröllopssamtalen inte en är lättolkade, bl.a. därför att de förs med ett kryptiskt språk. Det är möjligt SÄK:s tolkning att samtalen handlar ett förestående attentat är riktig. att om Jag kan dock konstatera att det eventuella offret inte alls utpekas i samtalen. Jag har övervägt bröllopssamtalen av SÄK bort uppnoga om fattas ett hot mot Olof Palme. Jag har inte funnit något som motsäger som uppgiften att PKK aldrig riktat denna typ av våld mot andra personer än avhoppare från den organisationen. Detta talar för att bröllopsegna samtalen handlar ett attentat mot en tidigare medlem. Emellertid kan om inte detta tas för givet. Det generella hotet från PKK mot regeringen hade under lång tid legat en hög nivå. ---
Även de s.k. aggressionsamtalen, vilka riktade sig mot Olof Palme, regeringen och Säkerhetspolisen, analyserades och bedömdes av analysgruppen. Från maj 1985 till den 28 februari 1986 avlyssnades ett 40-tal samtal mellan kända och framträdande PKK-anhängare, där man i hatiska ordalag och fördömde den svenska regeringens svek angrep mot det kurdiska folket. I tio samtalen omnämndes Olof Palme. av Analysgruppen gjorde bedömningen att de s.k. aggressionssamtalen spontana yttringar från enskilda PKK-anhängare som något sätt var drabbats fattade beslut, t.ex. om kommunarrest. av
29sou 1989:1 26 s.
644 Enskilda uppslag
Tipslämnare
Den 5 maj 1988 publicerade den turkiska tidningen Gunes artikel en om en kvinna, Saniye A, tillhörde PKK och från fängelset där som som hon var intagen berättat att PKK låg bakom mordet på Olof Palme, men att organisationen hemlighållit sin delaktighet rädsla för reaktioner i av Europa. En vecka senare publicerade den turkiska tidningen Turkish Daily News en artikel där Kemal E Saniye A:s från fängelset berättat
man
att PKK ansvarade för mordet Olof Palme. Motivet skulle ha varit att Olof Palme engagerat sig i konflikten mellan Iran och Irak. I augusti samma år uppgav källa Peter se ovan att Saniye A berättat att PKK låg bakom mordet, att berättelsen återgivits men felaktigt i massmedia. Det rätta förhållandet skulle att Saniye A vara tagit del av dokument som utvisade PKK:s skuld. PKK skulle ha utfört mordet uppdrag av Iran som hade utlovat ersättning i form av en radiostation, flera baser och övrigt stöd från Iran. Efter en svensk förfrågan via Interpol till turkiska myndigheter under hösten 1988 bekräftade det turkiska utrikesdepartementet att Saniye A förvarades i ett fängelse i Diyarbakir. I april 1990 beviljade turkiska myndigheter svensk åklagare och krirninalpolis internationell
rättshjälp, varefter en kammaråklagare och två krirninalinspektörer
reste till Diyarbakir i början av maj 1990. Saniye A förhördes inför Statens Säkerhetsdomstol" två turkiska åklagare. Saniye A av uppgav att hon vid tiden för mordet Olof Palme befunnit sig i Turkiet, att hon sedan tagit sig till Libanon, där hon under 1987 sammanträffat med Ali K, som vid denna tid Europa-ansvarig för PKK, samt hon var att vid ett tillfälle hört Ali K säga att han sett till att ordern mordet på om Olof Palme verkställdes och att organisationen PKK inte skulle ta sig ansvaret för attentatet. Saniye A:s man Kemal E förhördes vid tillfälle. Han samma uppgav att han i Libanon träffat Öcalans chaufför Sabri, denne att sagt att kamraterna inom PKK ligger bakom mordet på Olof Palme samt att Sabri vid en gruppdiskussion hört Ali K säga sak. samma De framkomna uppgifterna ledde till slutsatsen att även Ali K borde förhöras. Ali K 1990 häktad i Tyskland misstänkt för var sommaren flera mord och medlemskap i förbjuden terroristorganisation. Efter ansökan beviljade Tyskland internationell rättshjälp varefter svensk åklagare och polis närvarade vid ett förhör med Ali K i Düsseldorf i juni 1991. Ali K vägrade emellertid att medverka. Under juli 1988 hade en i Tyskland verksam turkisk journalist kontaktat den svenska polisen och berättat att han i Frankfurt träffat en man. Mannen hade enligt uppgifter varit PKK-ledare i Belgien egna
Enskilda uppslag 645
och han önskade sälja vissa handlingar om mordet Olof Palme mot
ersättning en miljon tyska mark och en ny identitet. en om
Mannen meddelade en tid senare, via journalisten, att han ville informera svensk polis om vad han visste om mordet Olof Palme. I slutet juli reste därför två polismän till Frankfurt, där de träffade
av representanter för BKA. Tillsammans sökte de upp journalisten, som meddelade att mannen inte ville bli förhörd men däremot var beredd att överlämna Varuprover bestående i delar av det skriftliga materialet. Ett Sammanträffande med arrangerades, men han hade inte
mannen med sig de utlovade handlingarna. Däremot erbjöd han sig att för 25 000 tyska mark överlämna originalsidan av en handling till polisen. Mannen sade sig inneha den ursprungliga ordern från PKK-ledaren Abdullah Öcalan att döda Olof Palme och 62-sidig handling
en som skulle utgöra avrapporteringen efter mordet.
Den begärda summan utanordnades till en tysk advokatbyrå, som skulle betala mannen efter leverans av handlingarna.
Mannen sattes under observation BKA. Han avvek emellertid
av efter ett tag och har härefter inte hörts av. Några pengar överlämnades aldrig till honom.
"Källa A
Ali C med täcknamnet Cafer, en framstående PKK-funktionär i Tyskland, anlände till Sverige i början av februari 1988. Han greps Arlanda eftersom han innehade ett falskt resedokument. Under förhör medgav han att namnet var falskt och uppgav sig i stället heta Mustafa G. Han sökte politisk asyl i Sverige. Under asylutredningen framkom hans rätta identitet och ärendet övertogs av Säkerhetspolisen och den speciella grupp för bearbetning av PKK-spåret där Walter K var chef. Ali C fick i säkerhetspolisens hantering arbetsnamnet källa Alice. I promemorior benämndes han Hassan och under KU-förhören i den s.k. Ebbe Carlsson-affären se nedan kom han att kallas källa A.
Från februari 1988 till september år stod Ali C under säker-
samma hetspolisens beskydd. Han vistades i lägenhet i Stockholm och sam-
en manträffade så gott som dagligen med polisman från Säkerhetspolisen och deras tolkar. Ali C berättade att han sänts till Sverige för att samordna kommande PKK-aktioner här. Han erbjöd sig att för säkerhetspolisens räkning arbeta kvar inom PKK i syfte att förhindra framtida attentat.
I september 1988 inkom en begäran från den tyska riksåklagaren om provisoriskt frihetsberövande Ali C, som där misstänktes för mord
av och delaktighet i terroristorganisation. Ali C greps efter några dagar av
646 Enskilda uppslag
personal från rikskrirninalpolisen och utlämningsutredning inleddes. en Han anhölls och häktades i mitten av oktober 1988. Under utredningen förhördes Ali C vid flera tillfällen. Han lämnade inte några uppgifter som kunde binda PKK vid mordet Olof Palme. I förhör i mitten av september 1988 uppgav Ali C tvärtom, att han för sin del inte trodde att PKK hade med mordet att göra. Han visserligen i Mellanöstern var under tiden december 1985 december 1986 ansåg att han ändå - men borde ha hört något om ett så centralt beslut att mörda Olof Palme. som Ali C utlämnades i januari 1989 till Tyskland, där ett omfattande utredningsarbete rörande flera PKK-relaterade mord hade inletts. I denna process kom Ali C så småningom att inta rollen kronvittne av och han medverkade därvid aktivt i utredningen. För utredningen om mordet Olof Palme fick Ali C liten betydelse. Han påverkade dock verksamheten indirekt det stora intresse genom som Säkerhetspolisen visade för hans uppgifter om förestående attentat i Sverige; uppgifter som bl.a. kom att bidra till den s.k. Ebbe Carlssonaffärens uppkomst.
5.15.3 Fortsatt utanför den
utredningsverksamhet reguljära mordutredningen s.k. Ebbe
den
Carlsson-affären
Allmänt om händelseförloppet
Omorganisationen av utredningsarbetet efter regeringsbeslutet i februari 1987 ledde som framgått till att PKK-spåret miste sin status av huvudspz°1r och att utredningen i denna del trappades ned. Enligt vad som sedermera skulle komma att uppdagas fortsatte utredningen längs "huvudspåret" emellertid delvis utanför den reguljära mordutredningen. Några av de utredningsmän vid Säkerhetspolisen handlade PKKsom uppslaget hade kontakter med den förre spaningsledaren Hans Holmér, som de använde som bollplank, dvs. de diskuterade uppslaget med honom. Under hösten 1987 och början 1988 Hans Holmér själv i av var kontakt med flera personer, som arbetade inom polisen eller på som annat sätt hade anknytning till denna. Det gällde den nytillträdde chefen för Säkerhetspolisen Sune Sandström, Nils Erik Åhmansson, tillsom trädde som Rikspolischef i januari 1988, och ambassadören Carl Lidbom, som vid denna tid fick i uppdrag att utreda säkerhetspolisens verksamhet. Kontaktema gällde PKK-spåret samt säkerhetspolisens arbete och förhållningssätt i utredningen. Hans Holmér var, liksom Carl Lidbom, god vän med Ebbe Carlsson. Ebbe Carlsson var vid denna tid förlagsdirektör Bonniers. Han hade
Enskilda uppslag 647
tidigare bl.a. arbetat informationssekreterare vid Justitiedeparte-
som mentet och hade ett intresse för säkerhetspolisens verksamhet. Han hade tillsammans med den dåvarande chefen för Säkerhetspolisen Hans Holmér utfört uppdrag anknöt till sådant som Säkerhetspolisen
som sysslar med det gällde affären 1975 med den s.k. sjukhusspionen, som misstänktes ha ägnat sig åsiktsregistrering för säkerhetspolisens räkning. Ebbe Carlsson hade olika sätt varit engagerad i händelserna kring mordet, bl.a. hade han hjälpt Hans Holmér med kontakter
olika slag i utredningens inledande skede. Genom sin vänskap med av Hans Holmér han vidare ha fått inblickar i hur utredningsarbetet
synes framskred. Under 1987 1988 engagerade han sig djupt i utredandet av
- PKK-spåret.
Ebbe Carlsson fördes med de utredningsmän vid säker-
samman hetspolisen som arbetade med PKK-spåret. Han fick tillgång till utredningsmaterial. Han försågs med rekommendationshandlingar av skilda slag, bl.a. från justitieministern. Han fick tillgång till polismän,
i tjänsten bistod honom. Han kom att utföra en del egna utredsom ningsuppdrag, bl.a. inhämtade han uppgifter från den iranske exilpolitikern Banisadr. Under våren 1988 förberedde Ebbe Carlsson och kretsen kring honom utredningsorganisation lokaler anskaffa-
en egen des, privat finansiering ordnades m.m.. Verksamheten avbröts när den polisman som avdelats för att bistå Ebbe Carlsson natten mellan den l och 2 juni 1988 stoppades av tullen i Helsingborg sedan denna upptäckt att polismannen medförde buggningsutrustning. Dagen innan hade verksamhetens förekomst uppmärksammats i massmedia.
Utvecklingen av detta händelseförlopp finns utförligt skildrad i de granskningar av olika slag, som följde avslöjandet. I detta sammanhang synes det lämpligt att återge den bakgrundsbeskrivning som Stockholms tingsrätt lagmannen Carl-Anton Spaak och rådmannen Clas Ullrich med nämnd i domen i det brottmål, som följde på
gav tullbeslaget i Helsingborg.
Beträffande de personer som förekom redovisade tingsrätten följande.
3° Domen meddelades den 6 juni 1991 och beskrivningen händelseförloppet
av
därmed vara den som gjorts senast hovrättsdomen innehöll ingen motsynes svarande beskrivning. Se i övrigt bl.a. JK-beslut 1988 s. 112 granskning av myndigheternas agerande i anledning av Ebbe Carlssons verksamhet, s. 143 beslut i fråga om brott mot tystnadsplikt och s. 153 fortsatt granskning av myndigheternas agerande i anledning av Ebbe Carlssons verksamhet, regeringens s.k. vitbok från den l juli 1988 och riksdagens konstitutionsutskotts granskningsbetänkande, 1988/89:KU 30.
648 Enskilda uppslag
Den personkrets, som är aktuell i målet, kan i korthet presenteras enligt följande: Anna-Greta Leijon tillträdde justitieminister den 28 oktober som 1987. Ambassadören Carl Lidbom förordnades den 5 november 1987 att ordförande i SÄPO-komrnittén leda omorganisationen SÄK. Nils som av Erik Åhmansson blev rikspolischef den l januari 1988 och deltog i SÄPOkommitténs arbete. Sune Sandström tillträdde chef för SÄK den 15 som september 1987. Länspolismästaren i Stockholms län Hans Holmér, som ledde den s.k. Palmeutredningen, avgick i realiteten den 5 1987 mars men formellt den 15 september samma år. Han tillträdde en befattning i Wien den 10 augusti 1988. Per-Göran Näss byråchef på SÄK med ett övervar gripande operativt ansvar. Han utnämndes i april 1988 till länspolismästare i Uppsala län och tillträdde denna befattning den l juni 1988. Ebbe Carlsson tjänstgjorde åren 1974-1976 som informationssekreterare på justitiedepartementet och är numera bokförläggare Bonniers. Han är god vän med Carl Lidbom och Hans Holmér. Polisman A, Per K och Per J har tjänstgjort i Norrmalmspolisens piketstyrka. Polisman A har varit knuten till RPS som vapenexpert och driver sedan han slutat där företaget Strateg Protector, som handlar med vapen och säkerhetsutrustning. Per K var under den tid Hans Holmér ledde utredningen efter mordet Olof Palme livvakt Hans Holmér. Som sådan gjorde han affärer med Strateg Protector. Även Per J har tjänstgjort handplockad livvakt Hans som Holmér. Både Per K och Per J har träffat Ebbe Carlsson i samband med sina uppdrag som livvakter. Robban är en person som är anställd RPS tekniska byrå och som tidvis varit chef för Företagsskyddsgruppen FSG SAK.
Händelseförloppet och dess bakgrund beskrevs på följande sätt av tingsrätten, som anmärkte att dess beskrivning byggde vad besom funnits utrett genom de tilltalades berättelser och vad i övrigt hade som förekommit under huvudförhandlingen.
Det kurdistanska arbetarpartiet PKK bildades i slutet 1970-talet och har av med ofta våldsamma medel verkat för ett fritt Kurdistan. Organisationen etablerade sig i början av 1980-talet i Tyskland och Sverige. Den ser strängt avhoppare och har i Europa verkställt mord 10-15 medlemmar som lämnat organisationen. Den 20 juni 1984 mördades i Sverige förutvarande medlem. SÄK inledde utredning PKK under leden en om ning av Näss. Jan B deltog i utredningsarbetet och under 1984 främst var sysselsatt med detta. Resultatet blev att åtta eller nio kurder utvisades enligt terroristlagen. Utvisningsbeslutet var inte verkställbart och omvandlades till kommunarrest. Den 2 november påföljande år begicks i Stockholm ytterligare ett mord en från PKK avhoppad medlem. Den 28 februari - 1986 mördades Olof Palme. Mordutredningen kom snart att ledas av Holmér som organiserade en särskild stab för spaningsledningen, i vilken Näss ingick. I ett av de spår som bearbetades ingick PKK. I maj 1986 tog Holmér närmare del av det utredningsarbete som ägnats PKK och i juli
Enskilda uppslag 649
år presenterade han PKK som huvudspåret. Den 15 februari 1987 samma måste avse den 5 februari 1987, vår anm. beslutade regeringen att ledningen spaningsarbetet skulle övertas av riksåklagaren. I samband med
av att Holmér avgick i det året friställdes Per J och Per K som dennes
mars livvakter. Alltsedan SÄK inlett sitt utredningsarbete beträffande PKK
under sommaren 1984 hade buggning använts som spaningsmetod. Buggningarna utfördes FSG inom SÄK. Jan B hade i 1986 varit med vid
av mars diskussioner vilka personer som skulle buggas. Buggningama upphörde
om i princip i och med att Holmér avgick spaningsledare. Den 5 februari
som 1987 bildades arbetsgrupp inom SÄK för att undersöka PKK-spåret. I
en
ingick Walter K och Jan B, vilka båda fortsatte att hålla en gruppen kontinuerlig kontakt med Holmér. Näss tyckte att arbetet gick trögt i
och under 1987 beslutade han dela upp den i två mindre grupper, gruppen varav den ena skulle syssla med PKK och den andra skulle ned Sveavägen med utredningen mordet Olof Palme. Walter K och Jan
om B bad Näss under denna tid att få utföra buggning men denne ställde sig negativ till åtgärden. I slutet av november 1987 nämnde Jan B för Näss att det fanns tillfälle att i utlandet höra källa A en man med osäker identitet-
-
Näss ointresserad och ville mer eller mindre lägga PKK-spåret men var sidan.
I slutet 1987 och början 1988 ägde en rad sammanträffanden rum där
av PKK-spåret och missförhållanden inom SÄK diskuterades. Ebbe Carlsson
träffade Lidbom i Paris och berättade för denne om sina teorier. Holmér kontaktade Lidbom och sade att Walter K och Jan B inte fick tillräckliga
för att utreda PKK-spåret. Han redogjorde också för sin uppresurser fattning missförhållandena inom SÄK, skulle ha sin grund i att
om som
före mordet Olof Palme nonchalerat tydlig hotbild anknuten till man en PKK. Ebbe Carlsson bad Lidbom att fasta avseende vid vad Holmér sade. Lidbom underrättade i december 1987 Åhmansson motsättningarna
om inom SÄK. Den ll januari 1988 förklarade Walter K och Jan B för Näss att de ville ta källa A till Sverige. Näss blev upprörd och sade att om källa A kom hit så skulle han få honom terroristutvisad.
I syfte sammanföra Åhmansson och Sandström med Lidbom inbjöd
att Ebbe Carlsson dem till middag den 13januari. Under middagen anmodades Åhmansson lägga vikt vid PKK-spåret. Kort därpå träffades Ebbe
att Carlsson, Walter K och Jan B, varvid de diskuterade PKK-spåret och Näss avoghet att ägna detta ett enligt deras mening tillräckligt intresse. Den 8
föredragning PKK för Åhmansson och februari inledde Näss en om Sandström. Walter K och Jan B var också närvarande. Sedan Näss avlägsnat sig för andra ärenden fortsattes föredragningen av Jan B. Därvid klargjordes enligt Jan B att information om källa A inhämtats genom bugg-
resultat föredragningen sade Åhmansson till Sandström att ning. Som ett av förstärka resurserna till utredningen om PKK.
Omkring den 10 februari anlände källa A till Sverige och förhördes av Walter K och Jan B. Några dagar sade Åhmansson till Walter K att
senare
650 Enskilda uppslag
han och Jan B skulle samarbeta med Ebbe Carlsson. Den 24 februari sammanträffade Walter K, Jan B, Ebbe Carlsson och Åhmansson i den senares bostad. Åhmansson informerades förhören med källa om att A avslöjat en akut hotbild. Hotet var riktat mot kurder samt mot regeringsledamot och en kungahuset. Åhmansson oroades de upplysningar av han fick. Enligt Ebbe Carlsson talade man om buggning av källa A som en självklarhet.
I slutet av februari eller början av mars överlämnade Walter K och Jan B spaningsmaterial rörande PKK, bl.a. den s.k. åklagarpärmen med kvalificerat hemligt material, till Ebbe Carlsson, förde in uppgifter från som materialet på data.
Den 20 mars tog Sandström över det operativa ansvaret alla enheter inom SÄK däribland också Näss Sandström blev ansvar. samma dag av Ebbe Carlsson informerad om spaningsläget och påmind behovet om av förstärkning av spaningsresursema. Sandström lovade enligt Ebbe Carlsson att avdela tio man till en särskild utredningsgrupp utöver mindre en spaningsstyrka och bad honom att ordna med en lokal för arbete. gruppens Per K fick i uppdrag av Sandström att livvakt Ebbe Carlsson. Han vara mottog nästa dag ett odaterat rekommendationsbrev utställt Sandström. av
Den 27 mars besökte Anna-Greta Leijon Ebbe Carlsson Bonniers. Hon hade av Lidbom tidigare fått information om källa A:s betydelse och fick nu en mer ingående föredragning av Ebbe Carlsson. Per K närvarande var under en del av sammanträffandet men uträttade också annat. Walter K och Jan B kallades dit för att ge ytterligare infonnation. De deltog ett par timmar vid Anna-Greta Leijons nästan tio timmar långa besök under vilket Åhmansson ringdes flertal gånger. Enligt upp ett Ebbe Carlssons, Walter Kzs och Jan Bzs mening talades det om buggning även vid denna föredragning. Anna-Greta Leijon frågade om de hade tillräckliga resurser.
Ebbe Carlsson hade efter mötet med Sandström den 20 anskaffat mars en lokal Renstiernas gata. Den 28 inspekterades lokalen mars av Åhmansson, Sandström, Walter K, Jan B och Ebbe Carlsson. Per K var med men deltog inte i de samtal som fördes. Han monterade under tiden möbler som inköpts IKEA. Enligt enstämmiga uttalanden från alla utom Per K deltog inte heller Åhmansson vid samtalen arbetsgruppens om sammansättning utan lämnade sammanträdet dessförinnan. Ebbe Carlsson, Walter K, Jan B och Per K har uppgivit att man talade om rekrytering av personal för den förstärkning som skulle ske samt också buggningen. om
Samtalen fortsattes den 4 april mellan Ebbe Carlsson, Walter K och Jan B då också Per K var närvarande. Man var överens om att avlyssningsutrustning och dörrkontroller inte kunde anskaffas SÄK eftersom det genom fanns läckor där. Per K erbjöd sig att tala med polisman A, som han tidigare haft att göra med i utrustningsfrågor. De andra accepterade detta.
Per K kontaktade polisman A och meddelade sitt ärende. Han sade till polisman A att han anställd vid SÄK och visade honom sitt rekomvar
Enskilda uppslag 651
mendationsbrev. Polisman A åtog sig att undersöka möjligheterna att anskaffa utrustning, vilket Per K meddelade Ebbe Carlsson, Walter K och Jan B. Något besökte Walter K och Per K Robban SÄK:s tekniska
senare byrå. Walter K kände Robban sedan tidigare. Lämplig utrustning diskuterades och Walter K skrev efter "Robbans" rådgivning en lista vad behövdes. Denna lista gav Per K senare till polisman A med be-
som skedet att utrustningen behövdes så fort som möjligt.
Ebbe Carlsson hade redan i januari genom en privat kontakt, affärsmannen Tomas tillsett att likvida medel fanns tillgängliga för källa Azs vistelse i
uppkommande utredningsbehov. Åhmansson Sverige och för andra var enligt Ebbe Carlsson redan från början informerad om detta. Frågan korn dessutom tal hos Åhmansson den 24 februari. När anskaffandet
av lokalen Renstiemas gata blev aktuellt kunde de privata medlen tas i anspråk även för detta.
Den 5 april träffades Ebbe Carlsson, Åhmansson och Anna-Greta Leijon
middag hos Ebbe Carlsson. Anna-Greta Leijon underströk vikten av att en utredningen beträffande PKK bedrevs med kraft och att misstänkta underlåtenheter inom SÄK före mordet Olof Palme klarlades.
Vid ungefär denna tid for polisman A till Hamburg och träffade där den verkställande direktören för det tyska företaget PK Electronics. Polisman A fick klart för sig att det fanns problem med att med bibehållen sekretess föra in utrustningen i Sverige. Vid sedvanlig införsel skulle nämligen RPS komma att underrättas officiellt. Han ringde till Per K och diskuterade saken med honom. Polisman A föreslog att utrustningen skulle skickas direkt till Sandström eller tas in med diplomatpost via någon ambassad eller Holmér som var i Wien. Förslagen förkastades och de fann
genom inte någon lösning. Efter några dagar reste polisman A till Wien där han träffade branschkollega mot provision åtog sig att lösa problemet
en som
att utföra utrustningen från Västtyskland till annat land, innan den genom fördes till Sverige. Han meddelade detta till Per K. På hemvägen stannade han i Hamburg och beställde utrustningen hos PK Electronics. Han tog med sig hem bandspelare med nummerindikator som fanns i lager.
en Återstående beställning effektuerades i två delleveranser. Den första ägde
i slutet april. Det organiserades så att utrustningen skulle hämtas i rum av London. Polisman A for dit och väntade att någon, som han trodde från SÄK, skulle komma och hämta delleveransen. I telefonsamtal med Per K fick han beskedet att Per J skulle komma.
Per J hade i början april förfrågan av Per K accepterat att åta sig
av specialuppdrag inom SÄK. Den 20 april blev han Ebbe Carlsson infor-
av merad att höll att skapa en särskild utredningsgrupp med
om man hänsyn till att landet befann sig i en allvarlig situation grund av PKK:s hot. Han fick också veta att det varit lång föredragning för Anna-Greta
en Leijon och att förberedelser vidtagits för buggning. Han blev tillfrågad om han ville med och i London hämta utrustning, som han skulle föra till
var
652 Enskilda uppslag
Paris för hemtransport med diplomatpost. Lidboms nämndes i det namn sammanhanget. Den 26 april for han till London. Utrustningen vid hans var ankomst ännu inte klar för avhämtning. Han talade i telefon med Per K, som då befann sig hos den franska Säkerhetspolisen i Paris tillsammans med Ebbe Carlsson, Walter K och Jan B i ett ärende som rörde samarbetet mellan de båda ländernas säkerhetstjänster. Han fick beskedet han att skulle mötas i Paris av en fransk säkerhetspolis, skulle ta honom som igenom tullen. Påföljande dag återtogs planerna. Han fick intrycket att Lidbom backat ur. I stället skulle han åka direkt till Arlanda med utrustningen, vilket han gjorde den 28 april.
Samma dag som Per J återkom till Sverige samtalade Ebbe Carlsson med mansson, som sade att han kommit fram till att han inte kunde tillåta att buggning skulle äga rum. Detta uppfattade Ebbe Carlsson att buggning som vid denna tid inte var aktuell. Senare samma dag diskuterades buggning från principiella utgångspunkter mellan Ebbe Carlsson, Åhmansson, statssekreteraren i justitiedepartementet Sten Heckscher och Lidbom.
Den 9 maj informerade Ebbe Carlsson åklagarna i spaningsledningen om PKK-spåret i närvaro Åhmansson, Walter K och Jan B. av
Den 11 maj begärde riksåklagaren besked av Anna-Greta Leijon Ebbe om Carlssons roll. Samma dag tillsades Walter K och Jan B att Ebbe Carlsson endast skulle behandlas som källa.
Den 18 maj fick Walter K och Jan B genom sin nye chef polisintendenten Jan Ridefelt beskedet att någon buggning inte skulle få äga rum.
Efter Per J:s hemkomst den 28 april bestämdes att han i fortsättningen inte skulle ingå i den särskilda utredningsgruppen, eftersom han i annat sammanhang framträtt offentligt och kunde vara igenkänd. Han fick därför återgå till sin vanliga tjänst. När PK Electronics var klar för återstående leverans, fanns det ingen att skicka för att hämta denna. Det löstes så att polisman A for till London för att motta utrustningen. Per K hade kört till Köpenhamn med bil, som han tidigare fått utanordnad SÄK, och mötte av honom Kastrup den 1 juni. De for till Helsingör med bilen. Polisman A reste med färjan till Helsingborg som däckspassagerare medan Per K medföljde färjan i bilen, i vars bagageutrymme utrustningen placerats. Per K skulle föra bilen genom tullen och därefter möta polisman A för en gemensam hemfärd. Per K åkte grönt i tullen där han emellertid blev stoppad och föremål för kontroll. På fråga tullpersonalen vad det för av var utrustning han medförde, svarade han att det elektronisk avlyssningsvar utrustning. Han legitimerade sig som polis och visade även det rekommendationsbrev, som han fått av Sandström. En tulltjänsteman ringde till SÄK:s ledningscentral i Stockholm för med Sandström kontrollera att att brevets innehåll även avsåg införsel utrustningen. Han talade med av person "Anders", som skulle återkomma efter kontakt med Sandström. Denne meddelade tullen via "Anders" att SÄK inte hade med person utrustningen att göra. I följande samtal samma natt uttryckte Sandström i vart
Enskilda uppslag 653
fall önskemål att i tulljoumalen skulle anges elektronisk utrustning i
om stället för avlyssningsutrustning. Vidare ville Sandström att rekommendationsbrevet skulle beslagtas och beläggas med sekretess och att han skulle få uppgifter hur många tulltjänstemän som kände till ingripandet mot
om Per K och eventuellt även deras namn. Person Anders frågade senare Sandström han ansåg att samtalet med tullen skulle "loggas".
om Sandström svarade, att det var bättre att en PM upprättades. Bandspelaren
regelmässigt används för att spela in samtal med ledningscentralen som fungerade inte den aktuella natten. Sandström ringde samma natt till Åhmansson och omtalade vad inträffat. Åhmansson ringde till Anna-
som Greta Leijon som i sin tur ringde till statssekreteraren Kjell Larsson, vilken telefonledes kontaktade statsminister Ingvar Carlsson, som befann sig i
Leijon ringde tillbaka till Åhmansson och bad New York. Anna-Greta honom framföra något till Ebbe Carlsson, vilket skedde. Ebbe Carlsson lämnade besked, Åhmansson framförde till Anna-Greta Leijon.
ett som Åhmansson har i sin vittnesutsaga förklarat, att han inte har något minne av innehållet i dessa senare samtal.
Tullen i Helsingborg önskade besked av RPS, om hur man skulle förfara med utrustningen. RPS’ direktion sammankallades den 2 juni för att ta ställning i frågan. Påföljande dag underrättades tullverket om att RPS inte ville befatta sig med utrustningen.
Domstolamas vidare behandling åtalet i smuggelmålet redovisas
av nedan. Turerna i den s.k. Ebbe Carlsson-affären saknar direkt betydelse för själva brottsutredningen, sakligt sett inte tillfördes något av värde
som
den verksamhet bedrevs. Händelseförloppet påverkade därgenom som emot PU:s arbetsvillkor och funktion samt sannolikt också allmänhetens uppfattning mordutredningen. Därvid är riksdagens konstitu-
om tionsutskotts bedömning av vissa konstitutionella aspekter av intresse. Dessa redovisas under följande rubrik.
Konstitutionsutskottets granskning
Bakgrunden till konstitutionsutskottets granskning var följande. Konstitutionsutskottet hade granskat frågor kring mordutredningen både 1986 och 1987. 1987 års granskning var inriktad regeringens kontakter med polis och åklagare samt beslutet om en omorganisation utredningen, dvs. i mångt och mycket det som behandlades av av Juristkomrnissionen och Parlamentariska kommissionen jfr kapitel l. Granskningen berörde således bl.a. regeringens observatör i spaningsledningen och regeringens roll i de konflikter som förekom under det första utredningsåret. Utskottet hade ingen egen kritik att rikta mot
654 Enskilda uppslag
regeringens handlande, men instämde i vissa kritiska omdömen som förts fram av Parlamentariska kommissionen. Reservanter i utskottet hade bl.a. framfört kritik mot regeringens inblandning i mordutredningen. Konstitutionsutskottets betänkande förelades riksdagen och debatterades den 2 juni 1988, dvs. dagen efter det att den utredningsverksamhet som förekommit kring Ebbe Carlsson och försöket att till landet smuggla in avlyssningsutrustning hade avslöjats. Riksdagen ställde sig bakom utskottsmajoritetens uttalande, under debatten i men kammaren uppmärksammades de förhållanden just hade avslöjats. som Den politiska process följde resulterade i att dåvarande som justitieministem Anna-Greta Leijon avgick den 7 juni. Motiveringen var att hon hade konstaterat att det i riksdagen fanns majoritet för en en misstroendeförklaring mot henne. Konstitutionsutskottet tog därefter upp frågan om en fortsatt granskning regeringens handlande i anledav ning av det som inträffat. Det ledde så småningom till att utskottet under sommaren bl.a. kom att hålla ett antal offentliga förhör. Före riksdagsvalet i september 1988 konstitutionsutskottet ett utkast avgav till betänkande. Det innehöll förutom redovisning fakta vissa en av preliminära bedömningar. Nästa år återkom konstitutionsutskottet, efter valet i delvis annan sammansättning, till denna granskning och tog definitiv ställning. Justitieministem kritiserades vissa punkter. Utskottet ansåg bl.a. att hennes kontakter med Ebbe Carlsson hade varit "väl omfattande. Av central betydelse i granskningen var ett s.k. rekommendationsbrev, som justitieministem hade utfärdat för Ebbe Carlsson i början maj 1988, av men som diariefördes först efter det att Ebbe Carlssons verksamhet hade avslöjats. Brevet, som var skrivet på justitieministerns brevpapper, hade följande lydelse.
To the relevant British Authority Mr Ebbe Carlsson a Swedish book publisher with previous in a career journalism, politics and central government. On behalf he handles my certain very delicate fact-finding missions in connection with the murder of the late Prime Minister Olof Palme. On my authority, Mr Carlsson has contacted through inofficial you channels to try and confirm some information regarding the background to the murder. We believe your Service possesses such information. As Mr Carlsson not only an old personal friend but also has experience in this field, I can guarantee that he will handle information given to any him according to your instructions as regards confidentiality etc.
3 1988/89:KU 30 bilagedel C. 32Handlingen citerad från Konstitutionsutskottets betänkande, 1988/89:KU 30, bilagedel C, s. 63.
Enskilda uppslag 655
He will also be able and authorized to answer any of your questions in this
case. I am grateful for all help you can give to Mr Carlsson.
Anna-Greta Leijon
Minister of Justice
Konstitutionsutskottet ansåg att brevet borde ha diarieförts från början och uttalade vidare:33
I vitboken regeringens den 1 juli 1988 i anledning av Ebbe Carlssonaffären publicerade redogörelse för vissa händelser, vår anmärkning framhålls att brevet med hänsyn till omständigheterna vid dess tillkomst inte bör betraktas annat än ett rekommendationsbrev. l brevet sägs som emellertid att Ebbe Carlsson justitieministems uppdrag "on my authority har kontaktat den tilltänkta mottagaren av brevet. Anna-Greta Leijon har förnekat att syftet något uppdrag. Ebbe Carlsson har å var att ge sin sida förklarat att han inte uppfattat att han erhållit något uppdrag. Brevets formulering är emellertid sådan att den tilltänkta mottagaren och varje i god tro varande läsare av brevet måste få uppfattningen att annan justitieministem gett Ebbe Carlsson ett uppdrag. Oavsett justitieministems avsikt med brevet måste brevet därför enligt utskottets uppfattning anses innefatta ett uppdrag till Ebbe Carlsson.
Utskottet konstaterade därefter att justitieministem inte haft laglig rätt att ett sådant uppdrag som det Ebbe Carlsson fått och att om brevet ge skulle ha använts det tänkt och främmande underrättelsetjänst som var hade lämnat ut uppgifter, så hade det skett till en person som saknade behörighet att enligt svensk rättsordning företräda svenska Staten
Sammanfattningsvis konstaterar utskottet att det uppdrag som Anna-Greta Leijon har gett Ebbe Carlsson saknar laglig grund. Det strider mot rättegångsbalkens regler ledning förundersökning i brottmål. Genom att om av besluta i ett ärende det enligt lag tillkommer en myndighet att bestämsom har hon också handlat i strid med 11 kap. 7 § regeringsformen. ma om För utfärdandet detta brev och för underlåtenheten att diarieföra det av justitieminister Anna-Greta Leijon allvarlig kritik. förtjänar
33 1988/89:KU 30 54 s. 34 1988/89:KU 55. 30 s. 35 socialdemokratisk reservation formulerades kritiken något annorlunda. I en Reservantema ansåg att bedömningen inte enbart kunde grundas den skriftliga formuleringen handlingen utan att man också måste ta hänsyn till av statsrådets uppfattning innebörden av och avsikten med den ifrågaegen om varande handlingen". Statsrådets uppfattning att det inte varit fråga om var annat än ett rekommendationsbrev. Reservantema uttalade sammanfattnings-
656 Enskilda uppslag
I frågan om Justitieministern lagt sig i spaningsledningens arbete skrev konstitutionsutskottet i utkastet från 1988 följande, vilket sommaren utskottet sedan vidhöll året däreften
Av utredningen framgår att justitieministern bedömt Ebbe Carlssons uppgifter och teorier om mordet sådan karaktär att hon dagen efter sitt vara av cirka nio timmar långa Sammanträffande den 27 mars med Ebbe Carlsson och säpomännen Walter K och Jan B ansett sig böra informera statsministern och därefter ta kontakt med rikspolischefen. Enligt utskottet förelåg det inget hinder från konstitutionella utgångspunkter mot att Anna- Greta Leijon genom hänvändelsema till spaningsledningen rikspolis- chefen ville förvissa sig om att de uppgifter hon erhållit från Ebbe - Carlsson redan var eller blev kända för de myndigheter har som ansvaret för mordutredningen. Däremot hon mot bakgrund såväl det konvar av stitutionella regelsystemet som den ordning för bedrivande förunderav sökning i brottmål som gäller enligt rättegångsbalken förhindrad att påverka mordutredningens inriktning och bedrivande i övrigt. Det ankommer förundersökningsledningen att helt självständigt bedöma sådana frågor.
Granskningen har emellertid visat att justitieministern olika sätt inför rikspolischefen gett uttryck för att Ebbe Carlssons uppgifter kunde ha betydelse för mordutredningen. Sålunda har Anna-Greta Leijon vid flera tillfällen uttalat att uppgifterna i fråga måste kontrolleras. I vilken utsträckning Anna-Greta Leijons handlande påverkat spaningsledningen är svårt att bedöma. Utskottet är emellertid av den uppfattningen att Anna-Greta Leijons uttalanden knappast kan ses som någon obehörig påverkan. Vid denna bedömning fäster utskottet särskilt avseende vid att det redan innan Anna-Greta Leijon fick kännedom uppgifterna Åhmanssons dåom var varande rikspolischefens, vår anm. bestämda uppfattning att en kontroll borde ske och att denne inför utskottet inte påstått att någon obehörig påverkan förekommit. Utskottet vill också peka att Anna-Greta Leijon vid upprepade tillfällen strukit under att det var spaningsledningen som skulle för Ebbe Carlssons verksamhet. ansvara
vis: Anna-Greta Leijon har att underteckna ett sådant brev brustit i den genom omsorg och noggrannhet som ålegat henne som statsråd. För detta kan hon inte undgå kritik." 1988/89:KU 30 s. 103 3° 1988/89:KU 30 s. 56. 37 I en reservation m, fp, c och vpk formulerades bedömningen sätt. annat Bl.a. uttalade reservantema att Anna-Greta Leijon fick aktivt ha stött anses Ebbe Carlssons reseverksamhet och att hennes förhållningssätt för rikspolischefen måste ha framstått ett stöd för Ebbe Carlssons teorier. Sammansom fattningvis" ansåg reservantema "att Anna-Greta Leijon inte kan undgå kritik i nu berörda avseenden". 1988/98:KU 30 s. 103
Enskilda uppslag 657
Utskottet riktade allvarlig kritik mot justitieministem i följande hän-
seendez
vill erinra regeringsingripandet den 5 februari 1987 då det Utskottet om uppdrogs riksåklagaren leda förundersökningen. Beslutet hade bl.a. att sin grund i de motsättningar förelåg mellan spaningsledningen och som åklagama.
Anna-Greta Leijon borde mot denna bakgrund i vart fall efter sammanträffandet den 27 ha anmodat Ebbe Carlsson att i fortsättningen mars hänvända sig till förundersökningsledningen. I stället fortsatte hon själv att
sammanträffa med Ebbe Carlsson vid flera ytterligare tillfällen utan att åklagama informerade och utan att hon försäkrade sig om att informavar till dessa. Anna-Greta Leijon tog initiativ till att Ebbe Carlsson i tion getts Nils Erik Åhmanssons närvaro informerade statssekreterarna hennes och Sten Heckscher och Kjell Larsson. Magnus Sjöberg dåvarande riksåklagaren, vår anm. har erinrat att detta skedde utan åklagarnas medom verkan och utan deras kännedom. Särskilt under den sedvanliga genomåklagare och spaningsledningen hade den 4 maj med justitiegång som ministern åsidosattes åklagama ett uppseendeväckande sätt genom att de
undanhölls information som andra närvarande besatt.
Den begränsade förundersökningsledningens roll som detta ger utsyn tryck för gäller i högsta grad också utfärdandet av det s.k. rekommendationsbrevet. Anna-Greta Leijon underlät således att upplysa åklagama sin avsikt utfärda brevet och informerade inte heller åklagama i om att efterhand om åtgärden.
Enligt utskottets mening har Anna-Greta Leijon inte vidtagit tillräckliga åtgärder för tillse att information Ebbe Carlssons verksamhet ett att om tidigare stadium redovisades för åklagama utan tvärtom i olika avseenden
negligerat förundersökningsledningen. Nu angivna omständigheter ger utanledning rikta allvarlig kritik mot dåvarande justitieministem. skottet att
381988/89:KU 30 59. s. 39 Enligt socialdemokratisk reservation borde ingen kritik riktas mot den en tidigare justitieministem i denna del. Reservantema, som inte ansåg att utskottet skulle ställning till annat än justitieministern hade bort underrätta ta om förundersökningsledningen Ebbe Carlssons verksamhet, skrev bl.a.: Utom skottet har nämnts tidigare i olika sammanhang behandlat frågan om s.k. som kontakter mellan regeringskansliet och myndigheterna och har då informella framhållit återhållsamhet måste iakttas vid sådana kontakter, särskilt i att stor sådana fall då frågan rör myndighetsutövning mot enskild eller som rör tillämpning lag ll kap. 7 § regeringsformen. Dessa informella kontakter av bör enligt vad utskottet uttalat i särskilt hög grad avse informationsutbyte. Det kan hävdas att det skulle ha varit svårt för justitieministem att informera — Ebbe Carlssons verksamhet utan att överskrida de gränser för inåklagama om gripande i myndighetsutövning är uppställda i 11 kap. 7 regeringssom
658 Enskilda uppslag
Ytterligare granskningar
Verksamhetens avslöjande ledde till rättsliga efterspel, dels genom de rättegångar tullingripandet i Helsingborg resulterade dels genom att det uppdagades att olovlig avlyssning redan tidigare förekommit vilket sedermera också ledde till rättegångar. Domarna i dessa de s.k. Smuggel- respektive buggningsmålen redovisas nedan.
Det s.k. smugglingsm§let‘’
Bakgrund
Den 1 juni 1988 omkring kl. 22.30 stoppades Per K i tullen i Helsingborg efter att ha kommit med färja från Helsingör. Per K var den polisman som avdelats att bistå Ebbe Carlsson. När han i bil åkte
genom tullen blev han tillfrågad han hade något förtulla, vilket om att han förnekade. Vid kontroll bilen hittades elektronisk utrustning. På av tullpersonalens fråga vad det för utrustning han medförde var svarade han att det var elektronisk avlyssningsutrustning. Han legitimerade sig
som polis och visade även ett rekommendationsbrev han fått som av Sune Sandström, chef för Säkerhetspolisen sedan som var den 15 september 1987. Efter kontroll med Säkerhetspolisen samma natt lämnades tullen besked att Säkerhetspolisen inte hade med avlyssom ningsutrustningen att göra. Efter att Rikspolisstyrelsens direktion extrainkallats till möte den 2 juni 1988 underrättades tullen Riksom att polisstyrelsen inte ville befatta sig med utrustningen. Tullen under-
rättade åklagaren, som inledde förundersökning. Den 8 juni 1989 väcktes åtal mot sex personer.
Rättegången vid Stockholms tingsrätt
De sex som åtalades förutom Per K även Ebbe Carlsson, Jan B, var Walter K, Per J och den i vår benämns polisman person som rapport A.
formen. Enligt utskottets bedömning skulle hon dock utan att överskrida dessa gränser ha kunnat upplysa förundersökningsledningen att rikspolischefen om hade information att ge. Emellertid har Anna-Greta Leijon vid flera tillfällen erinrat rikspolischefen om vikten att hålla åklagarna underrättade. Hon har av haft anledning att anta att hennes erinringar resultat. gett På den grunden an- såg reservantema att Anna-Greta Leijon vidtagit tillräckliga åtgärder för att tillse att åklagarna hölls underrättade". 1988/98:KU 30 104 s. 4° Se Stockholms tingsrätts dom och akt i målet B 16-287-89 och Svea hov-
rätts, avdelning ll, dom och akt i målet B 1720/91.
Enskilda uppslag 659
Ebbe Carlsson, Per K, Walter K, Jan B och polisman A åtalades för
varusmuggling och försök till varusmuggling och Per J åtalagrov grov des för varusmuggling, allt enligt följande:
Ebbe Carlsson, Walter K och Jan B, de båda senare i sin tjänst vid rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning, har tillsammans med andra personer rikspolisstyrelsen under våren 1988 i Stockholm planerat att medelst inom tekniska hjälpmedel för återgivning ljud i hemlighet avlyssna andra av i spaningssyfte. Härefter har Ebbe Carlsson, Per K, Walter K och personer Jan B diskuterat hur erforderlig avlyssningsutrustning skulle anskaffas. De därvid kännedom att utrustningen måste införas till riket har ägt om eftersom den inte funnits tillgå i Sverige. Sedan Ebbe Carlsson ställt att medel till förfogande för anskaffandet, har Walter K och Jan B givit Per K i undersöka möjligheterna att införskaffa önskad utrustning. Per uppdrag att K har i sin i mitten 1988 givit polisman A i uppdrag att tur av mars undersöka anskaffningsmöjligheterna. Sedan polisman A meddelat Per K önskad utrustning gick att köpa ett företag i Förbundsrepubliken att av Tyskland har Per K, Walter K, Jan B och Ebbe Carlsson den 4 april 1988 diskuterat vilken utrustning skulle införas. Samtliga har varit överens som utrustningen skulle införskaffas i största hemlighet. Per K har den 5 om att april 1988 för Walter K:s och Jan Bzs räkning givit polisman A i uppdrag införskaffa den önskade utrustningen. Genom förmedling av en okänd att mäklare, till vilken i efterhand utbetalats provision med 250 000 kronor för affärens genomförande, har polisman A den 15 april 1988 beställt avlyssnings- och övervakningsutrustning till ett sammanlagt belopp av 487
589 kronor hos företaget i Hamburg.
Vid beställningstillfället har polisman A genast mottagit en telefon- 1.1 nummerdecoder med bandspelare. Han har därefter uppdrag av Per K och Jan Bzs räkning den 16 april 1988 utan att ge det tillför Walter K:s för tullmyndigheten till riket över Helsingborg infört telefonnumkänna merdecodem med bandspelare. Härigenom har tull och mervärdeskatt till sammanlagt belopp 6 015 kronor undandragits statsverket. Inköpet ett av har förskotterats polisman A och i efterhand reglerats av Per K genom av Carlssons försorg. Övrig beställd utrustning skulle enligt beställ- Ebbe ningsavtalet via säljarens dotterbolag i Storbritannien. levereras senare
1.2 Ebbe Carlsson och Per K har omkring den 20 april 1988 anlitat Per J viss del den beställda utrustningen i London och för för betalning av av denna till Paris, Frankrike, för vidare befordran till Sverige. transport av har därvid Ebbe Carlssons försorg erhållit flygbiljett och Per J genom Sedan det visat sig att transporten över Paris inte gått att 175 000 kronor. har Per J i samråd med polisman A samt uppdrag av Ebbe realisera Carlsson och Per K för Walter K:s och Jan Bzs räkning den 28 april 1988 det tillkänna för tullmyndigheten till riket över Arlanda, Märsta utan att ge infört 20 radiosändande avlyssningsmikrofoner, två radiomotkommun, bandspelare, telefonnummerdecoder och ett kassettband. tagare, en en
660 Enskilda uppslag
Härigenom har tull och mervärdeskatt till ett sammanlagt belopp 72 816 av kronor undandragits statsverket.
1.3 Ebbe Carlsson har under maj månad 1988 till gäldande av resterande kostnader för beställd utrustning och provisionsarvode tillhandahållit 580 000 kronor, vilka av Per K överlämnats till polisman A. Polisman A har den l juni 1988 i London mottagit resterande beställda och har varor med flyg fört dessa till Kastrup, Danmark, där de enligt överenskommelse överlämnats till Per K. Per K har den l juni 1988 omkring klockan 22.30 i samråd med polisman A och uppdrag Ebbe Carlsson för Walter Kzs av och Jan Bzs räkning utan att ge det tillkänna hos tullmyndigheten till riket över Helsingborg försökt införa lO radiosändande dörrkontroller, 12 radiosändande avlyssningsenheter med tillhörande fjärrkontroller två samt radiosändande telefonavlyssningsenheter med två radiomottagare och kringutrustning samt två telefonnummerdecoder. Härigenom skulle om brottet fullbordats tull och mervärdeskatt till sammanlagt belopp ett av 131 027 kronor ha undandragits statsverket.
Införsel och försök till införsel samtliga under 2-3 angivna radioav p sändande enheter har skett utan att tillstånd härtill förelegat.
De av Ebbe Carlsson, Per K, Walter K, Jan B och polisman A förövade varusmugglingsbrotten är att anse som grova särskilt med hänsyn till de att avsett gods av betydande värde och varit särskilt farlig av art.
Vidare åtalades Per J för valutabrott och polisman för A valutabrott och olaga vapeninnehav avseende ett Mauser-gevär, s.k. en pennpistol, en pistol Gabilondos, två instickspipor till skjutvapen, två
ljuddämpare till skjutvapen och fem förpackningar tårgasspray.
Tingsrätten höll huvudförhandling i målet under maj 1991. Åklagare
i målet var överåklagaren Ola Nilsson, Regionåklagarmyndigheten
i Malmö, och chefsåklagaren Jörgen Lindberg, Simrishamns
åklagar-
distrikt. Under huvudförhandlingen hördes Nils-Erik Åhmansson, Sune Sandström, Per-Göran Näss, Robban skyddad identitet, Jan Danielsson och tre tulltjänstemän vittnen. som Ostridigt i målet att polisman A och Per J det tillvar utan att ge känna för tullen infört ifrågavarande utrustning i landet och de båda att hade utfört betalningsmedel riket och fullgjort
ur betalningar sätt
åklagaren påstått. Ostridigt också Per K försökt införa var att angiven utrustning i landet utan att uppvisa den i tullen. Samtliga tilltalade förnekade dock brott förutom att polisman A erkände gämingen avseende olaga vapeninnehav.
Tingsrätten fann beträffande Walter K och Jan B det i
att frågan om
anskaffandet av buggningsutrustningen inte styrkts delaktighet annan än att de båda önskat och varit införstådda med avlyssningsutrustatt ning på något sätt skulle införskaffas från utlandet och att Walter K
Enskilda uppslag 661
dessutom medverkat till att precisera behovet utrustning. Denna av delaktighet kunde enligt tingsrätten varken föranleda ansvar för varusmuggling eller för medverkan till varusmuggling. Beträffande Per K uttalade tingsrätten att det ostridigt att han utvar Sune Sandström, chef för Säkerhetspolisen, att som polisiär setts av följeslagare livvakt Ebbe Carlsson under dennes förlagsresor i vara Europa, under vilka Ebbe Carlsson också skulle inhämta uppresor gifter till för utredningen mordet Olof Palme. Vidare utnytta om talade tingsrätten Per K haft fog för sin uppfattning att han såsom att polisman stod i lydnadsförhållande till Ebbe Carlsson och att han därför varit skyldig att vidta de åtgärder, som haft samband med insmugglingen avlyssningsutrustningen under största möjliga sekretess, av order närmast Ebbe Carlsson, med rikspolischefens och chefens av men för Säkerhetspolisen goda minne. Med hänvisning till bestämmelsen om förmans befallning i 24 kap 6 § brottsbalken friades därför Per K. Beträffande Per J uttalade tingsrätten att han bibringats uppfattningen det från säkerhetssynpunkt rådde för riket allvarlig situaatt en tion och han anförtroddes viktig och farlig uppgift inom säkeratt en hetspolisens utredning PKK-spåret när han ombads att hämta avlyssav ningsutrustningen utomlands. Han hade, enligt tingsrätten, fog för sin uppfattning han haft att lyda order Ebbe Carlsson, som han uppatt av order rikspolischefen. Även Per J friades mot bakfattat handlade av grund bestämmelsen om förmans befallning. av Vad gällde polisman A:s befattning med avlyssningsutrustningen fann tingsrätten att inget annat utretts i målet än att denne trott sig ha åtagit sig beställning avlyssningsutrustning för Rikspolisen av styrelsens räkning och också trott att omständigheterna var sådana att största möjliga sekretess skulle gälla, varför införandet av utrustningen och betalningen den inte fick avslöjas för tullen. Enligt tingsav ens mening måste polisman A:s handlande försvarligt, varför rättens anses han bakgrund bestämmelsen nöd friades från ansvar för mot av om varusmuggling och valutabrott. Slutligen uttalade tingsrätten beträffande Ebbe Carlsson att dennes handlande under största möjliga sekretess skaffa fram behövlig avatt lyssningsutrustning inför ett eventuellt kommande beslut av högre buggning fick ha skett i situation som Ebbe
polischef om anses en
Carlsson uppfattat nödläge. Tingsrätten bedömde handlandet som ett försvarligt och friade med hänvisning till bestämmelsen om nöd vara även Ebbe Carlsson. - Sammanfattningsvis ogillade tingsrätten åtalet mot samtliga förpolisman A dömdes för olaga vapeninnehav till 40 dagsböter, utom att detta straff ansågs dock verkställt att polisman A varit berövad genom
662 Enskilda uppslag
friheten under tiden den 30 juni 2 juli 1988. Tingsrätten meddelade dom i målet den 6 juni 1991.
Rättegången vid Svea hovrätt
Åklagaren överklagade tingsrättens dom och yrkade hovrätten att skulle bifalla åtalen mot Ebbe Carlsson, Per K och polisman A för grov vamsmuggling och försök till varusmuggling åtalet Per grov samt mot J för varusmuggling. De tilltalade bestred åtalen sätt vid samma som tingsrätten. Samtliga åberopade att de handlat i nöd.
Hovrätten fann att Ebbe Carlsson haft avgörande och drivande en roll i utredningen det s.k. PKK-spåret och han ifråga införanav att om det av avlyssningsutrustningen varit viktig initiativtagare och påen drivare, som i sak i allt väsentligt hade handlat åklagaren gjort som gällande. Vidare uttalade hovrätten det kunde hållas för visst att att Ebbe Carlsson varit fullt införstådd med de medåtalade skulle att obemärkt och utan att det tillkänna för tullen in avlyssningsutrustning ge ta m.m. till Sverige. Hovrätten ansåg att hans delaktighet i gärningama var så påtaglig att han skulle anstiftare till anses som smugglingen i dess helhet.
Beträffande Per K fann hovrätten avseende den första leveransen
inte någonting som tydde att han medverkat i polisman A:s införsel; det var polisman A:s eget beslut att in utrustningen och detta
ta låg
utanför det uppdrag polisman A fått Per K. Däremot ansåg hovrätten av att Per K anstiftat Per J att införa avlyssningsutrustning till Sverige
genom att uppdra denne att hämta del partiet i London och en av beordra Per J att ta in detta i Sverige lämna denne för samt pengar inköpet och resan m.m.
Beträffande polisman A uttalade hovrätten det kunde hållas för att visst att han varit införstådd med varken att Per J eller Per K för tullen skulle tillkännage de de mottagit honom. Genom varor som av att skaffa varorna och överlämna dem till Per J och Per K hade, enligt hovrätten, polisman A medverkat till deras gärningar.
Vad avsåg frågan om ansvarsfrihet på grund förmans befallning av konstaterade hovrätten först att denna bestämmelse inte tillämplig i var Ebbe Carlssons och polisman A:s fall eftersom dessa inte stått under någon polisiär befälsrätt. Inte heller de två polismännen Per K och - Per J kunde fria från på denna grund. - ansvar När det slutligen gällde invändningen nöd uttalade hovrätten om att det inte hade förebringats någon utredning hotbilden och hovom att rätten därför hade att utgå ifrån att situationen så allvarlig övervar hängande fara för attentat mot kurder i Sverige, regeiingsledamot en
1999:88 Enskilda uppslag 663 SOU
och kungahuset de tilltalade påstått. Insmugglingen av utrust- - som ningen hade dock, enligt hovrätten, endast utgjort ett tidigt förled i verksamheten röja attentatsmäns planer. Hovrätten konstaterade att att det inte förelåg sådant nära och absolut samband mellan intresset av ett avvärja attentatshotet och behovet att under största möjliga att av sekretess skaffa utrustningen, att de tilltalade kunde anses ha handlat i
nöd. Sammanfattningsvis dömdes Ebbe Carlsson för anstiftan till varusmuggling och till försök till varusmuggling till 100 dagsböter, Per K för försök till varusmuggling och anstiftan till varusmuggling till 100 dagsböter, Per J för varusmuggling till 40 dagsböter och polisman A för varusmuggling, medhjälp till varusmuggling, medhjälp till försök till varusmuggling och olaga vapeninnehav till 120 dagsböter, varav bötesstraffet till ett antal 20 dagsböter skulle anses verkställt genom om den tid polisman A varit frihetsberövad. Hovrättens dom meddelades den 21 februari 1992.
Det s.k. buggningsmålet
Bakgrund
Under 1988 föredrog poliskommjssarien Walter K en samsommaren manfattning PKK-spåret för förundersökningsledningen. Walter K av hade våren 1987 blivit chef för mindre under spaningsen grupp ledningen, med uppgift att bl.a. kontrollera PKK-spåret. Under föredragningen åberopades källa Mats. Varken Walter K eller dennes en kollega Jan B ville berätta källan Åklagarna blev därför vem var. misstänksamma. Under 1988 framkom vidare, i samband sommaren med förhör i den s.k. Ebbe Carlsson-affären, att elektronisk avlyssning med dold mikrofon s.k. buggning kunde ha använts i spaningarna — — efter Olof Palmes mördare. Riksåklagaren beslutade därför den 1 september 1988 inleda förundersökning. Vid ett besök hos Riksatt en åklagaren i oktober 1988 erkände Hans Holmér att han hade låtit bugga vissa lägenheter i Stockholmsområdet. Under förundersökningen antal Åtal i målet väcktes dels den 18 hördes ett mycket stort personer. augusti 1989 avseende bokkaféet, dels den 29 mars 1990 resterande delar. Förundersökningsprotokollet upptar närmare 4000 sidor.
4 Se Stockholms tingsrätts dom och akt i målet B 16-654-88 och Svea hovrätts, avdelning dom och akt i målet B 254/91.
664 Enskilda uppslag
Rättegången vid Stockholms tingsrätt
Sex personer åtalades: Per-Göran Näss och Christer Ekberg, vid som tidpunkten för aktuella gärningar båda operativa chefer vid säkervar hetspolisen, Hans Holmér, länspolismästare och spaningsledare i PU fram till den 5 februari 1987, Sture Höglund, chef för den preventiva byrån inom Säkerhetspolisen, Sven-Åke Hjälrnroth, chef för säkerhetspolisen samt rikspolischefen Holger Romander. Per-Göran Näss åtalades för olovlig avlyssning vid åtta tillfällen enligt nedan. Vid ett tillfällena åtalades han alternativt för av förberedelse till olovlig avlyssning p. 3.
"Näss har från någon dag omkring den 20 augusti till någon dag i --senare delen av september 1984 olovligen medelst ledningsburen en mikrofon med tillkopplad bandspelare anordnat hemlig avlyssning av samtal mellan personer uppehållit sig i ett inre i anslutning till som rum ett bokkafé vid David Bagares gata 12 i Stockholm. I varje fall har Näss sedan han fått kännedom avlyssningen om underlåtit att sätta stopp för den.
Näss har den 10 1986 låtit olovligen installera lednings- --- mars en buren mikrofon, kopplats till bandspelare, i Ismet Czs bostad som en vid Vargvägen 7 i Haninge och på detta sätt från nämnda dag till den 20 april 1986 likaledes olovligen anordnat hemlig avlyssning samtal av mellan personer som vistats där. I varje fall har Näss sedan han fått kännedom avlyssningen och om att den utfördes av honom underställd personal underlåtit att sätta stopp för den.
Näss har tillsammans och i samråd med Christer Ekberg den 12 mars 1986 låtit olovligen installera mikrofoner försedda med radiosändare i Remazan Y:s och Mehmet Y:s bostad vid Fridhemsgatan 37 och i Mustafa Y:s bostad vid Wergelandsgatan båda platserna i Stockholm, samt detta sätt och med speciell radiomottagare - en med tillkopplad bandspelare med början kort tid efter installe- - en ringarna under en okänd tidsrymd likaledes olovligen anordnat hemlig avlyssning vid flera tillfällen samtal mellan vistats där. av personer som lnstalleringama de tekniska hjälpmedlen har skett med uppsåt av att olovlig avlyssning skulle äga rum.
Polismän vid rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning har någon dag omkring den 20 juli 1986 olovligen installerat ledningsburen mikroen fon, som kopplats till bandspelare, i Ismet Czs bostad vid Vargvägen en 7 i Haninge och på detta sätt från nämnda dag till den 15 augusti 1986
Enskilda uppslag 665
likaledes olovligen anordnat hemlig avlyssning av samtal mellan perso-
ner som vistats där. Näss har sedan han den 4 augusti 1986 eller någon dag senare --fått kännedom avlyssningen underlåtit att sätta stopp för den. om
Holmér har den 4 augusti 1986 eller någon dag förmått senare --- Näss att låta olovligen installera ledningsburen mikrofon, som --- en kopplats till bandspelare, i Halis Izs bostad vid Malmvägen 5 i en Sollentuna, varigenom de under tiden den 2 september den 13 december 1986 likaledes olovligen anordnat hemlig avlyssning av samtal mellan personer som vistats där.
Holmér har den 4 augusti 1986 eller någon dag senare förmått --- Näss låta olovligen installera ledningsburna mikrofoner, som att --kopplats till bandspelare, i Remazan Yzs och Mehmet Yzs bostad vid Fridhemsgatan 37 i Stockholm, varigenom de under tiden den 25 oktober 1986 någon dag i slutet maj 1987 likaledes olovligen an- — av ordnat hemlig avlyssning samtal mellan personer som vistats av
Näss har någon dag i delen januari 1987 låtit olovligen senare av --installera ledningsburen mikrofon, kopplats till en bandspelare, en som i Mehmet M:s bostad i ett hotellhem vid Norra Stationsgatan 99 i Stockholm och på detta sätt från nämnda tidpunkt till sannolikt den 23 1987 likaledes anordnat hemlig avlyssning av samtal mellan mars personer som vistats
Näss har någon dag i förra delen april, sannolikt den 1987 av --låtit olovligen installera ledningsburen mikrofon, som kopplats till en bandspelare, i Chamoun Tzs affär vid Malmskillnadsgatanl7 i en Stockholm och detta sätt från nämnda tidpunkt till någon dag kring månadsskiftet maj/juni 1987 likaledes olovligen anordnat hemlig avlyssning samtal mellan personer som vistats där." av
Christer Ekberg åtalades för olovlig avlyssning i ett fall, se ovan eller i andra hand medhjälp till detta alternativt för förberedelse till olovlig avlyssning eller i andra hand för medhjälp till sådan förberedelse så sätt att han varje fall främjat gärningarna genom att avdela personal för att hjälpa till med installeringama och sköta
avlyssningama. Hans Holmér åtalades för olovlig avlyssning och i andra hand för anstiftan därav i två fall, se ovan 5-6. Sture Höglund åtalades för medhjälp till olovlig avlyssning i ett fall, på så han främjat gärningen att avdela personal för sätt att genom att utföra installeringen.
666 Enskilda uppslag
Sven-Åke Hjälrnroth och Holger Romander åtalades båda för olovlig avlyssning och myndighetsmissbruk i ett fall, under påstående
att de "sedan de senast någon dag i oktober eller november 1986 fått
kännedom om avlyssningen och att den utfördes dem underställd av personal underlåtit att sätta stopp för den. Härigenom har de bägge också åsidosatt vad författningsenligt gällt för myndighetsutsom övningen. Underlåtenheten att inskrida har för de avlyssnade personerna medfört förfång som är ringa".
Samtliga målsägande utom Halis I biträdde åtalet i de delar som var och en berördes Remazan Y och Mehmet Y dock med den av, inskränkningen att deras talan inte omfattade åtalet mot Romander.
Remazan Y, Mehmet Y och Mustafa Y yrkade att Per-Göran Näss och Christer Ekberg i anslutning till 3 skulle fällas till för ovan ansvar hernfridsbrott. Vidare yrkade Saliba och Salwa T, vilka gemensamt ägde affären i att Per-Göran Näss under denna punkt också skulle dömas för olaga intrång i affären.
Tingsrätten höll huvudförhandling i målet under tiden den 3 september 29 november 1990. Ansvarig åklagare i målet den - var
nuvarande förundersökningsledaren, chefsåklagaren Jan Danielsson.
Under huvudförhandlingen hördes 60 vittnen. ca Under handläggningen i tingsrätten uppstod särskilda problem eftersom en stor del materialet i målet omfattades kvalificerad av av sekretess. Normalt sett skall parterna i ett mål alltid ha del rätt att ta av allt material, i detta fall beslöt tingsrätten och också men senare hovrätten att målsägandena endast fick ta del materialet i begränsad av omfattning. Dessa beslut kom sedermera att kritiseras JO. De av uppgifter som sekretessbelades rörde organisation och arbetsmetoder
inom Säkerhetspolisen och dennas internationella samarbete. Vidare
sekretesskyddades namnen stor del vittnena i målet detta en av gällde olika befattningshavare inom Säkerhetspolisen Dessa personer . erhöll i stället kodbeteckning. Kodnyckeln sekretessbelades. en Såväl Per-Göran Näss Hans Holmér vägrade under huvudsom förhandlingen att medverka vid förhör. Deras inställningar motiverades med att de, när målsägandena närvarande i salen, inte ville lämna var uppgifter i saken kunde skada rikets säkerhet och för Hans som - Holmérs del även den fortsatta utredningen mordet på Olof - om Palme. Åklagaren föredrog därför i stället vad Per-Göran Näss och
Hans Holmér sagt i förhör under förundersökningen. Därvid framkom att Per-Göran Näss berättat bl.a. att han efter mordet Olof Palme
deltog i spaningsledningen och då underställd Hans Holmér, var att diskussioner förekommit att använda sig buggning i spaningsom av
42JO:s ämbetsberättelse 1995/96 s. 29 ff.
Enskilda uppslag 667
arbetet, att han i 1986 uppfattat att regeringen givit ett förtäckt mars klartecken till att använda buggning och att han fått detta klartecken bekräftat Hans Holmér när buggning kom på tal i augusti samma år. av Under förhandlingen i tingsrätten gjorde samtliga tilltalade gällande avlyssningar förekommit, dessa varit försvarliga eftersom att, om nödsituation rådde och att gärningarna därför skulle fria från vara straff. Åtalet för olovlig avlyssning i bokkaféet på David Bagares gata p. l bestreds Per-Göran Näss, som förnekade kännedom om avav lyssningen. Tingsrätten fann den åtalade gärningen inte vara styrkt. Beträffande det första åtalet för avlyssning Vargvägen p. 2 bestred Per-Göran Näss och förnekade kännedom om avlyssansvar ningen. Tingsrätten fann emellertid att han ansvarig för avlyssvar ningen. Utredningen inte något stöd för att regeringen sanktionerat gav denna. Vad gäller nödinvändningen godtog tingsrätten att nöd kunde föreligga för tiden fram till Olof Palmes begravning, men inte för anses tiden därefter. Tingsrätten fann alltså att Per-Göran Näss hade gjort sig skyldig till olovlig avlyssning för tiden efter begravningen. Vad därefter gällde åtalet för avlyssningar F ridhemsgatan och Wergelandsgatan p. 3 bestred Per-Göran Näss ansvar och förnekade kännedom avlyssningama. Christer Ekberg förnekade gärningarna. om Tingsrätten fann att någon nödsituation inte förelåg efter Olof Palmes begravning och dömde Christer Ekberg som ensam ansvarig för gärningarna. Däremot utredningen enligt tingsrätten inte något tillgav förlitligt stöd för att Per-Göran Näss haft någon del i avlyssningama. Utredningen inte heller beträffande denna punkt stöd för att regegav ringen sanktionerat avlyssningama. När det gällde frågan om ansvar för hemfridsbrott fann tingsrätten att vad skett inte kunde föranleda som sådant för Christer Ekbergs del. ansvar Angående den andra avlyssningen Vargvägen p. 4 bestred Per- Göran Näss och förnekade kännedom avlyssningen. Tingsansvar om rätten fann inte att något brott var styrkt. När det gällde avlyssningama Malmvägen p. 5 och Fridhemsgatan p. 6 erkände Hans Holmér att han beslutat om dessa. Per-Göran Näss förnekade kännedom om avlyssningen på Malmvägen. Beträffande avlyssningen Fridhemsgatan bestred Per-Göran Näss eftersom han menade att Hans Holmér, som enligt Näss mening ansvar haft regeringens sanktion för åtgärden, beordrat den. Sture Höglund bestred för avlyssningen Malmvägen. Tingsrätten fann att ansvar avlyssningen såväl Malmvägen Fridhemsgatan hade besom slutats Hans Holmér efter samråd med bl.a. Per-Göran Näss. Med av hänsyn till befälsförhållandena och situationen i övrigt hade det, enligt tingsrätten, i realiteten inte varit möjligt för Per-Göran Näss eller Sture
668 Enskilda uppslag
Höglund att vägra utföra Hans Holmérs order. Åtalet dem mot ogillades därför. Någon sanktion från regeringen förelåg inte enligt tingsrätten. När det gällde frågan nöd förelegat ansåg tingsrätten om att det i slutet av sommaren 1986 fanns fog för sådan uppfattning. I en dessa fall hade emellertid beslut om åtgärderna fattats i början av augusti, verkställts från den 2 september respektive den 25 oktober och därefter pågått ungefär tre och halv månad respektive fram till slutet en av maj 1987. Så utdragna åtgärder kunde, enligt tingsrätten, inte anses försvarliga ens om nya hot hade framkommit. Tingsrätten fann Hans Holmér skyldig till brott i dessa två punkter. Även Sven-Åke Hjälmroth och Holger Romander bestred ansvar. De gjorde gällande att avlyssningen varit försvarlig med hänsyn till rådande nödsituation. Sven-Åke Hjälmroth invände också han vidatt tagit den åtgärd ankommit honom när han ñck kännedom som om avlyssningen, genom att anmäla saken till Holger Romander. Holger Romander invände att buggningen beordrats spaningsledningen och av utförts av personal underställd länspolismästaren i Stockholm, vilken således hade att bedöma åtgärdens tillåtlighet. Vidare uppgav han att han kort efter det att han fått kännedom avlyssningen fick om uppfattningen att denna hade upphört. Tingsrätten ogillade åtalen mot både Hjälmroth och Romander. Sven-Åke Hjälmroth hade, enligt tingsrätten, gjort vad honom ankom att rapportera saken till Holger genom Romander. Att Holger Romander inte förde saken vidare kunde med hänsyn till omständigheterna, enligt tingsrätten, inte läggas honom till last. Vad därefter gällde avlyssningen på Norra Stationsgatan bestred Per-Göran Näss ansvar. Han förnekade kännedom avlyssningen. om Tingsrätten fann inte visat att Per-Göran Näss ansvarig för avlyssvar ningen och ogillade åtalet. Vad slutligen gällde avlyssningen Malmskillnadsgatan ville Per- Göran Näss inte ange någon inställning till åtalet. Tingsrätten fann att det fanns rimligt tvivel Per-Göran Näss skuld och ogillade åtalet. om Sammanfattningsvis dömdes Per-Göran Näss för olovlig avlyssning i ett fall p. 2 efter begravningen till 70 dagsböter. Hans Holmér dömdes för olovlig avlyssning i två fall p. 5-6 till 90 dagsböter. Christer Ekberg dömdes för olovlig avlyssning vid två tillfällen p. 3 efter begravningen till 70 dagsböter. I övrigt ogillades åtalen.
Rättegången vid Svea hovrätt
Åklagaren, de flesta av målsägandena, Per-Göran Näss, Hans Holmér och Christer Ekberg överklagade till hovrätten.
Enskilda uppslag 669
Hovrätten höll huvudförhandling i målet under tiden den 21 oktober 1991 10 februari 1992. Samtliga tilltalade hördes nytt, varvid även
— Per-Göran Näss och Hans Holmér valde att yttra sig, till skillnad mot vad fallet vid tingsrätten. En ganska stor del av den skriftliga
som var bevisningen var ny i hovrätten.
Under rubriken Befälsförhållandena" konstaterade hovrätten att något formellt riktigt beslut om polisförstärkning inte fattats av Holger Romander eftersom Hans Holmér varken skriftligen eller muntligen hos Rikspolisstyrelsen begärt att få polisförstärkning. Hovrätten fann å andra sidan det utrett att säkerhetspolisens personal följt de beslut som Hans Holmér meddelat i och för mordutredningen. Mot den bakgrunden och då det enligt hovrättens mening måste förhålla sig så att ett meddelat beslut skall åtlydas även om det brustit i någon förutsättning för beslutet fann hovrätten att säkerhetspolisens personal fick anses ha stått under Hans Holmérs befäl och lydnad i den mån personalen under tiden den 6 1986 5 februari 1987 hade medverkat i mordutred-
mars ningen.
Under rubriken Sanktionsfrågan redovisade hovrätten den bedömningen att vad Per-Göran Näss hade anfört om regeringens inställning inte kunde befria honom från för elektronisk avlyssning i
ansvar samband med spaningarna efter Olof Palmes mördare.
Under rubriken Avlyssningan var och när och beslut härom behandlades de olika gämingarna.
Vad först gällde avlyssningen i bokkaféet p. 1 delade hovrätten tingsrättens bedömning att åtalet inte var styrkt.
Beträffande avlyssningen på Vargvägen p. 2 fann hovrätten det
ställt utom rimligt tvivel att Per-Göran Näss låtit installera vara buggningsutmstningen och låtit anordna buggningen. Den andra avlyssningen på Vargvägen, där Per-Göran Näss frikändes av tingsrätten, överklagades inte av åklagaren. Frågan om nöd togs upp efter de olika gämingarna under en särskild rubrik, se nedan.
När det gällde avlyssningarna på Fridhemsgatan och Wergelandsgatan p. 3 var det enligt hovrättens mening ställt utom rimligt tvivel att Christer Ekberg olovligen låtit installera buggningsutrustningama och olovligen låtit anordna avlyssningarna båda platserna. Hovrätten fann vidare till skillnad från tingsrätten att Christer Ekberg gjort sig
- — skyldig till hemfridsbrott avseende lägenheten på Wergelandsgatan. Däremot fann hovrätten det inte tillräckligt utrett att Per-Göran Näss medverkat i dessa buggningar och åtalet mot honom i denna del ogillades, liksom det hade gjort vid tingsrätten.
Beträffande avlyssningen Malmvägen p. 5 fann hovrätten det klarlagt att Hans Holmér ensam beslutat om denna. Vidare fann hovrätten det utrett att Sture Höglund avdelat personal för att utföra
670 Enskilda uppslag
installationen. Denna åtgärd utgjorde enligt hovrätten inte något brott eftersom Sture Höglund måste ha kunnat lita Hans Holmérs och Per- Göran Näss bedömning att det förelåg en nödsituation. Därtill kom, enligt hovrätten, att Per-Göran Näss berättat att Hans Holmér fått sanktion för avlyssningen. Sture Höglund friades således även av hovrätten. Beträffande Per-Göran Näss fann hovrätten utrett att Hans Holmér av Per-Göran Näss begärt att denne skulle låta olovligen installera en ledningsburen mikrofon och därefter anordna hemlig avlyssning av samtal, vilket också skedde. Hovrätten dömde till
skillnad från tingsrätten Per-Göran Näss för olovlig avlyssning efter
att ha ogillat hans invändning om att ha handlat i nöd se nedan.
Beträffande avlyssningen Fridhemsgatan p. 6 fann hovrätten även i detta fall visat att Hans Holmér ensam beslutat om buggningen och att han därvid förmått Per-Göran Näss att låta verkställa installationen av avlyssningsutrustningen. Per-Göran Näss invände under denna punkt att han borde vara fri från ansvar på grund
av bestämmelsen i 24 kap. 6 § brottsbalken om verkan av förmans befallning. För ansvarsfrihet enligt denna bestämmelse krävs att den beordrade med hänsyn till lydnadsförhållandets art, gärningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt hade att lyda ordern. Hovrätten ansåg att Per-Göran Näss redan av den anledningen att han under aktuell tid innehaft en hög och självständig befattning vid säkerhetspolisen inte kunde fri från ansvar på grund denna bestämmelse.
av Hovrätten tillade att det inte heller rört sig om en sådan brådskande ordersituation där den beordrade omedelbart haft att ta ställning till huruvida ordern skulle åtlydas. Vad sedan gällde åtalet Sven-Åke
mot Hjälmroth och Holger Romander uttalade hovrätten att annat inte visats
såväl Sven-Åke Hjälmroth Holger än att som Romander uppfattat att buggningen på Fridhemsgatan beslutats Hans Holmér inom
av ramen för mordutredningen och att de därför haft skäl för att utgå från att den personal som deltagit i buggningen i detta sammanhang inte
var underställd någon dem. Hovrätten tillade Sven-Åke Hjälmroth
av att hade gjort vad som honom ankom att rapportera saken till
genom Holger Romander. Hovrätten fann således liksom tingsrätten att
- — åtalen Sven-Åke Hjälrnroth och Holger
mot Romander skulle lämnas utan bifall.
Beträffande avlyssningen på Norra Stationsgatan p. 7 fann hovrätten att det var ställt utom rimligt tvivel att den låtit installera
som buggningsutrustningen var Per-Göran Näss samt att det även var denne som olovligen låtit anordna den hemliga avlyssningen.
Vad slutligen gällde avlyssningen Malmskillnadsgatan p. 8 kom hovrätten till samma slut som tingsrätten gjort, nämligen att det
Enskilda uppslag 671
fanns visst för tvivel Per-Göran Näss Åtalet i
ett utrymme om ansvar. denna del lämnades därför utan bifall.
Efter att ha gått igenom de skilda gärningarna behandlade hovrätten slutligen under rubriken Nöd m.m. den generella invändning som hade gjorts om att det förelåg en nödsituation. Hovrätten uttalade därvid bl.a. följande:
Som tidigare har nämnts kan det komma i fråga att tillämpa bestäm-
melserna i 24 kap 4 § brottsbalken också gärningar som har begåtts av
polismän i samband med tjänsteutövning. Det är sålunda inte helt uteslutet
för en polisman att i en situation, som är akut och då fara för liv eller hälsa
verkligen föreligger, överskrida gränserna för vad som annars är tillåtet.
Däremot torde nödbestämmelsen inte vara tillämplig polisens handlande
när det över huvud taget inte är fråga om någon överhängande fara --- När det som i detta mål är fråga om att vidta åtgärder som inskränker
medborgerliga fri- och rättigheter kan enligt hovrättens mening ett hand-
lande med stöd av 24 kap 4 § brottsbalken endast godtas i mycket sällsynta
undantagsfall.
Och vidare:
Emellertid hade det inte kommit fram någon särskild omständighet som
speciellt knöt PKK till mordet Olof Palme. Det gjorde det inte heller
därefter under den tid avlyssningama under våren 1986 pågick. Över
som
huvud taget fanns det under våren, såvitt hovrätten har funnit av utred-
ningen, ingen konkret hotbild som kunde hänföras till PKK.
Mot bakgrund av de omständigheter som kommit fram finner hovrätten att
någon nödsituation i förhållande till PKK inte har förelegat under den
tidsperiod som dessa åtalspunkter avser.
Hovrätten fann att avlyssningama i 2 3 närmast fick anses som
spaningsåtgärder utan samband med något konkret allvarligt hot mot någon viss person eller närmare angiven grupp av personer. Gämingama kunde, enligt hovrätten, därmed inte anses försvarliga.
Beträffande tiden efter våren 1986 och fram till den 4 augusti samma år, uttalade hovrätten att det inte framkommit något som inneburit någon konkretisering hotbilden, såsom den tidigare var
av känd. Någon fara kunde bedömas ligga omedelbart nära i tiden
som och som riktade sig mot någon viss person vilket skulle ha kunnat
utgöra grund för att anse att nödsituation förelåg fanns enligt
hovrätten inte heller för tiden därefter. Även de avlyssningar ägt
som rum från september 1986 fick därför ses som spaningsåtgärder, syftande till att hålla polisen underrättad om vad som vid olika samtal sades i lägenheterna. Hovrätten ansåg inte heller dessa gärningar försvarliga.
672 Enskilda uppslag
Sammanfattningsvis dömde hovrätten Per-Göran Näss för olovlig avlyssning i fyra fall till villkorlig dom och 60 dagsböter, Hans Holmér för olovlig avlyssning i två fall till 150 dagsböter och Christer Ekberg för olovlig avlyssning vid två tillfällen samt även för hemfridsbrott i samband med avlyssningen Wergelandsgatan till 120 dagsböter. Hovrättens dom meddelades den 27 mars 1992.
5.l5.4 Särskild
genomgång på uppdrag av förundersökningsledningen
Den 1 maj 1992 fick kammaråklagaren Per-Erik Larsson och Palmegruppen i uppdrag av förundersökningsledaren att göra en förnyad genomgång och en sammanställning av tillgängligt material med anknytning till det s.k. PKK-avsnittet i utredningen. Sammanställningen skulle ha som syfte att göra materialet i denna del mer koncentrerat och överblickbart för att underlätta en slutlig bedömning av avsnittet. Uppdraget kom att utföras av krirninalinspektörerna Ola B och Bengt F under Per-Erik Larssons ledning. Det redovisades hösten 1993. Förutom en sammanställning av det i denna del befintliga materialet föreslog Per-Erik Larsson att vissa utredningsåtgärder skulle kompletteras. Följande bedömning gjordes det genomgångna materialet: av Vid övervägande av vad som hittills framkommit under sammanställningsarbetet har inga sådana omständigheter framkommit med tillräcklig som grad av styrka kan anses binda någon person med anknytning till organisationen PKK som skäligen misstänkt för mordet på Olof Palme.
Efter Per-Erik Larssons genomgång har vissa kompletterande utred-
ningsåtgärder vidtagits.
Det har inte fattats något formellt beslut i PKK-delen i anledning av Per-Erik Larssons genomgång. Solveig Riberdahl har emellertid inför kommissionen uppgett att hon inte kan se att man kan komma längre i denna del. Hon har i stället framfört uppfattningen egentligen att man lagt ned alltför mycket arbete PKK-spåret och att det har tagit alltför stor del i utredningen.
5.l5.5 RRV-expertemas
genomgång
RRV-expertema har för kommissionens räkning gjort en grundlig genomgång av "PKK-spåret varvid även synpunkter inhämtats från personer som funnit detta spår vara av intresse, bl.a. från Hans Holmér.
Enskilda uppslag 673
Resultatet genomgången har utförligt redovisats för kommissionen. av RRV-expertema gjorde bl.a. följande allmänna bedömningar.
PKK-spåret bygger, enligt vår bedömning, ett stort antal mer eller mindre starka indicier flera hundra som tillsammans bildar ett mönster enligt Hans Holmér. Några otvetydiga bevis talar för PKK-spåret mer som har vi inte tagit del heller har någon intervjuad uppgivit, eller av. av oss tillgängligt material indikerat, att några sådana bevis skulle föreligga. annat
Det indiciematerial finns är omfattande, svårtolkat och ofta tvetydigt. som PKK-ama använder ett bildspråk, sannolikt för att försvåra eventuell tolkning utomstående. Kurdiskan som språk betraktat anses dessutom relaav tivt outvecklat vilket i sig kan ge upphov till olika tolkningar.
Vidare är de flesta indiciema, de för presenterats av Hans Holmér, som oss att vissa nyckelpersoner inom PKK träffats i Sverige under 1985av typen 86 eller kommit in i landet före mordet eller lämnat det efter mordet. De har också sammanträffat eller kommunicerat med andra kurder som ansetts östagenter. Många av dessa indicier drar onekligen till sig intresse. vara
Bl.a. följ ande kunde anföras till stöd för PKK-scenariot: resonemang
Att kom ske den 28 februari slump, under lång attentatet att av en ren som tid har varit och fortfarande är Palmeutredningens huvudaltemativ, torde det mest uppseendeväckande i hela attentatet enligt vår uppfattning. vara Det skiljer sig därmed från alla kända politiska attentat. PKKav oss scenariot däremot säger att de planerat och följt Olof Palme under en längre tid. Beslutet skuggning m.m. togs närmare 6 månader före attentatet. om
Det skulle förklara det besvärliga faktum att vare sig den omfattande genomgång, tagit närmare 8 år, av registrerade innehavare i Stocksom holms län .357 revolvrar, eller den uppföljning av före mars 1986 av - stulna och förkomna .357 revolvrar i Sverige, eller den omfattande rundvandring till närmare 450 olika tänkbara köpare och förmedlare av ammunition aktuell typ, har gett resultat som till dags dato i alla fall inte av bidragit till mordets lösning. I PKK-scenariot kan man inte bortse från att såväl ammunition kan ha förts in i landet speciellt för detta uppvapen som drag. Vi bör då erinra att den svenska andelen av såväl vapen SW oss .357 Magnum ammunition batchen från november 1979 som som använts sannolikt är mindre än en procent av det totala antalet i världen av respektive slag.
Scenariot knyter vidare, ett rätt intressant sätt, ihop olika indicier och ett antal vittnesmål vilket ett naturligt flöde i händelseförloppet. Det ger ger tankeväckande infallsvinklar även vid tolkningen av andra spår i denna
kvadrant.
674 Enskilda uppslag
Det fanns dock mycket som talade emot detta scenario, bl.a. följande:
Det är en stor risk som PKK tar om de försöker mörda Olof Palme detta sätt. Det skulle skada organisationen och dess syften allvarligt de blev om avslöjade. Såväl risk som skadeeffekt måste rimligen PKK:s ledning ha insett och tagit med i sina överväganden. ---
Motivbilden är vag och dåligt belagd. Frågan är också inte PKK om rimligen måste ha förstått och accepterat den svenska regeringens motiv för "terroriststämpeln och "kommunarresten". ---
Tidigare PKK-attentat utanför deras hemområde Turkiet, Irak, Iran, Syrien och Armenien har vänt sig mot egna avhoppare eller personer som uppfattats ha svikit PKK. De har då använt knivar eller pistoler, normalt ñnkalibriga, och skotten placerats i bakhuvudet. Mordet Olof Palme skulle i så fall ha varit mönsteravvikande. Vad däremot skulle som vara analogt med tidigare mönster vid morden i Uppsala och Stockholm Medborgarhuset enligt Hans Holmérs scenario, speciell gärningsman att en skytt kommer in i landet för att genomföra mordet och att denne får sitt offer utpekat för sig.
De delar i Hans Holmérs scenario som skulle tala för en inblandning från östblocket borde rimligen ha blivit kända efter östs sammanbrott de om var korrekta. Informationen av denna dignitet skulle inte annat ha bjudits om ut till högstbjudande.
Telefonkontroll- och buggningsmaterialen Vissa de viktigaste är vaga. av avsnitten som vi följt upp från Holmérs scenario via Per-Erik Larssons PM, Analysgruppens rapport ned mot tolkarnas utskrifter leder till frågetecken för såväl urval som tolkning av citaten. ---
I det scenario som Hans Holmér presenterar är det många inpersoner blandade. Det måste i så fall öka risken för att det börjar läcka i alla fall någon information efter en tid. Att ingen information, utöver den rätt vaga buggnings- och telekontrollinformationen, skulle ha sipprat ut under 10 år om PKK inblandad är förvånande. Även med hänsyn till den vore tagen risk det innebär att prata bredvid munnen i denna krets och i ett fall som detta.
Bevisläget i övrigt är mycket svagt även om det finns något enstaka indicium som skulle kunna tyda på att PKK ansvarigt. vore
Slutligen gäller att vi i vårt arbete med materialet kunnat konstatera att det scenario som Hans Holmér presenterat för visar stor överensstämmelse oss med innehållet i SÃK-PM från februari 1988. Den är hundra en ett par sidor. Den utgår just från arbetshypotes att PKK skulle ha kunnat en vara ansvarigt för mordet Olof Palme. Mot denna hypotes prövas sedan de indikationer som då förelåg. Det får därmed i sina huvuddrag ha anses prövats av Per-Erik Larsson och även av Palmeutredningen.
Enskilda uppslag 675
RRV-expertema analyserade alltså avlyssningsmaterialet. De pekade på flera felkällor i detta. Deras slutsats var att avlyssningsutskriftema måste med stor salt, eftersom syftningar och samband ofta tas en nypa är oklara jfr språksvårighetema ovan. Vi har vidare fäst oss vid att om RRV-expertema vid sin undersökning den i PKK-spåret återav kommande uppgiften ett möte i Damaskus, där mordet skulle ha om planerats eller beslutats, kommit fram till att själva utgångspunkten för denna uppgift, att det skulle ha förekommit ett möte i Damaskus, är dåligt belagd. Det inte finnas någon egentlig källa för denna uppsynes gift vi bortser då från källa Peter.
l 6 Sammanfattande anmärkningar
16.1 Allmänt om bedömningen av
utredningsåtgärder i enskilda uppslag
Beträffande enskilda utredningsuppslag har vi inriktat vårt arbete redovisning och bedömning huruvida uppslagen utifrån de fakta, av framkommer i materialet och i övrigt är kända för oss, kan som som betraktas tillräckligt utredda. Vår bedömning utgår från det som perspektiv vi i vår roll haft att anlägga se kapitel l. När vi anmärkt att det enligt vår bedömning finns att göra i ett uppslag är då vi ansett mer det tydligt att så är fallet. I övrigt har vi valt att inte genomgående redovisa bedömningar för varje enskilt uppslag utan att i stället inrikta oss på eventuellt återkommande brister eller förhållanden som annat sätt kan vara vårda att lyfta fram. Några utredningsavsnitt bör emellertid grund av sin omfattning, det intresse de väckt eller grund av sin betydelse för utredannars ningen bedömas särskilt. Det gäller avsnitten angående Viktor G och PKK.
5.l6.2 Viktor G
Viktor G-avsnittet är mycket grundligt utrett. Förundersökningsledningens bedömning är att Viktor G inte haft med mordet att göra. Den bedömningen framstår efter ett studium av utredningsdokumentationen välgrundad. Uppslaget ter sig snarare överutrett. Allmänt som
43 Enskilda uppslag redovisas framgått även i kapitel 4 och ytterligare som enskilda uppslag behandlas i kapitel 6 och De bedömningar som gäller dessa finns i respektive kapitel.
676 Enskilda uppslag
sett ser vi det inte som vår uppgift att kritisera berörda myndigheter för att de eventuellt gjort för mycket i sin strävan att nå ett utredningsresultat. Däremot kan det i vissa sammanhang finnas skäl att fråga sig
om utredningsåtgärdema gått för långt, i den betydelsen att något
skyddsvärt intresse äventyrats vidtagna åtgärder. Utredningen av avseende Viktor G är ett av de uppslag frågor det slaget. som reser av Den första delen av utredningen dvs. utredningen fram till den 16 maj 1986 har tidigare varit föremål för viss granskning JK och den - av har behandlats av tidigare kommissioner se kapitel l. Den första delen av utredningen och de kontroverser den orsakade har emellertid betydelse för hur den andra delen utredningen skall bedömas. Det av finns dessutom omständigheter från denna tid vid granskning i som en dag framstår i tydligare dager. Det finns därför skäl för anlägga oss att vissa synpunkter även den delen av utredningen, trots att den alltså redan varit föremål för viss granskning. En av de saker som uppmärksammades vid den tidigare granskningen är hur den inledande utredningen angående Viktor G hanterades. Den person som fungerade förhörsledare vid de omfattande som och viktiga förhören med Viktor G utsattes sedermera för allvarlig kritik av såväl åklagarna K.G. Svensson och Claes Zeime JK. I som en utfrågning inför Juristkommissionen den 10 november 1986 yttrade den dåvarande förundersökningsledaren Claes Zeime enligt Juristkommissionens referat följande utredningsmannen benämns i citaten utredningsman V:
Till förhörsledare hade utsetts en utredningsman V. Detta ansåg Zeime vara mycket anmärkningsvärt, eftersom utredningsman V har ett välkänt dåligt renommé som förhörsledare. Han är dessutom föremål för undersökning en för att ha fört in osanna uppgifter i ett förundersökningsprotokoll rörande ett annat mord. --- Utredningsman V är numera avkopplad från utredningen rörande mordet Olof Palme, men kallar trots detta till personer förhör angående 33-åringen Viktor G, vår anm.. Ingen kan få stopp honom.
Förhören med 33-åringen gick snett. En viktig orsak härtill den var dåliga förhörsledaren. 33-åringen fick aldrig lämna några riktiga uppgifter. Enligt Zeime borde ett riktigt slutförhör ha kommit till stånd.
I vårt arbete har en del ytterligare framkommit. I promemoria från en 1995 av intemutredningsgruppen vid polismyndigheten i det distrikt där utredningsman V tidigare arbetade beskrivs dennes tjänstgöringf
44 Promemorian har upprättats efter förfrågningar från den tidigare Palmekommissionen.
Enskilda uppslag 677
Bl.a. att han under 1983 förekom i en uppmärksammad affär uppges vid narkotikaroteln. Utredningsmannen hade lånat pengar av huvudi ett stort narkotikamål såväl under som efter målets avmannen görande. Vid denna tid pågick också ett ärende mot honom för att han tagit emot för vidare befordran till annan men inte gjort detta. pengar Efter dessa affärer sjukskrev han sig. Han kom sedan inte tillbaka. Nämnas bör också att utredningsmannen, enligt internutredningstidigare hade dömts för misshandel och urkundsförfalskning i gruppen, samband med tjänsten. Vi har ställt frågan varför en person som misskött sina uppdrag oss på detta sätt över huvud taget kunnat få fortsatta uppdrag inom kriminalpolisen. Framför allt undrar vi hur det korn sig att en person med denna bakgrund kom att betros med en så viktig uppgift som förhören med den förste huvudmisstänkte för mordet Olof Palme. Utredningsmannen tjänstgjorde vid tiden för mordet Stockholmspolisens våldsrotel. Polisintendenten Stig Lennart Pettersson, chef för spaningssektionen, beskrev i utfrågning inför Juristkommissionen den 28 november 1986 utredningsmannens roll i mordutredningen följande sätt: Utredningsman V tillsammans med andra polismän från den grupp våldsroteln, där de egentligen var placerade, arbetade fortsättningsvis vidare med uppgifter rörande 33-åringen. Den utredning som då togs fram ledde till att chefsåklagaren K.G. Svensson, efter föredragning av utredningsman V, beslutade att 33-åringen nytt skulle hämtas till förhör. Detta skedde den 12 1986. Samma dag förklarades 33-åringen anmars hållen. Förhören med den misstänkte leddes av utredningsman V. Vid den tidpunkten var utredningsman V helt okänd för Pettersson. Enligt Linder det dock bra polisman och Pettersson fann därför inte anledning att var en göra någon ändring beträffande frågan om vem som skulle sköta förhören med den misstänkte.
Den omnämns är poliskomrnissarie Nils Linder, vid tiden person som för mordet chef för våldsroteln. Linder ingick liksom Pettersson i Hans Holmérs s.k. ledningsgrupp. Upplysningarna innebär att det fanns kunskap utredningsmannens inom polisledningen och att hans om person kvalifikationer där hade bedömts till fyllest för de uppgifter han vara anförtroddes. I Juristkommissionens promemorior, daterad den 16 december en av 1986, finns följande uppgifter:
Kommissarie Helge Eriksson, rikskrim, har vid samtal denna dag lämnat bl.a. följande upplysningar.
678 Enskilda uppslag
Han hade under sin tid som chef för narkotikaroteln ett mycket gott
sam-
arbete med polisen i Helsingborgs pd. Genom de kontakter han då
som
knöt fick han vissa upplysningar rörande utredningsman V
dvs man
varnade helt enkelt för den mannen. Detta skedde i anslutning till att
utredningsman V sökte anställning vid polisen i Stockholm. E Eriksson,
vår anm. tog därvid kontakt med Wranghult och polisintendenten Torsten
Jönsson och informerade dessa om vad som upplysts beträffande utred-
ningsman V. I och med att utredningsman V fick anställning i
senare
Stockholm var det tal om att placera honom på narkotikaroteln. E vägrade
emellertid att ta emot honom. Utredningsman V placerades då vålds-
roteln. E informerade därvid Linder om vad som hade upplysts utred-
om
ningsman V. Denna information från Ezs sida lämnades således lång tid
innan mordet Olof Palme.
Dessa uppgifter bekräftar att de omständigheter gjorde den
som aktuelle utredningsmannen olämplig var kända inom utredningsorganisationen. Hur det kommer sig att han likväl anförtroddes
uppgiften att hålla förhör i Viktor G-delen har vi inte kunnat utröna. Utredningen utsatte sig i alla händelser härmed för risken att dess arbete skulle kunna misstänkliggöras. Den öppnade sig i praktiken för beskyllningar om att utredningen riggades, eftersom det hand-
var lingar av sådant slag den aktuelle utredningsmannen sedan tidigare
som gjort sig omtalad för. Utvecklingen kom sedan att visa att hans agerande som förhörsledare för Viktor G allvarligt kunde ifrågasättas. De utredningsåtgärder han ansvarade för kritiserades sedermera för-
av undersökningsledaren K.G. Svensson, inför Juristkommissionen
som förklarade att han försökte få vederbörande utbytt, eftersom han inte "för det minsta kunde lita dennes objektivitet. Av vad K.G. Svensson sammantaget anfört i denna sak framgår att han ansåg sig ha blivit vilseledd av polisen beträffande misstankarna mot Viktor G.
I Juristkommissionens betänkande beskrivs att K.G. Svensson vid ett Sammanträffande med Hans Holmér och Hans Wranghult utanför polishuset den l april 1986 försökte förmå polisledningen att skilja utredningsmannen från ärendet. Detta dock inte gehör, utan denne
vann fick fortsätta att arbeta med utredningen avseende Viktor G.
I den mån polisledningen inte redan tidigare övervägt utredningsmannens lämplighet, hade det funnits anledning att göra det efter det som utspann sig i anslutning till dennes insatser i utredningen och i
synnerhet sedan saken påpekats av förundersökningsledaren. Medan
det framstår som anmärkningsvärt att utredningsman V överhuvudtaget
45Juristkommissionens utfrågning med K.G. Svensson den 7 januari 1987. 4° SOU 1987:72 s. 57
Enskilda uppslag 679
fick utredningsuppgifter i ärendet, ter det sig än märkligare att han fick
kvar efter det att han i ärendet dokumenterat sin olämplighet. vara
Den enda förklaring vi kan se till att utredningsmannen anlitades i ärendet är att de allmänna krav ställdes på professionalism inom
som kriminalpolisen inte högre än att han, trots sina brister, kunde
var anlitas lika väl någon utredare, dvs. att de kompetenskrav
som annan
ställdes utredningsman inom Stockholmspolisen inte var som en högre än så och att de fel han tidigare i sin karriär begått mer sågs som utslag av "överambition än som oförenligt med den polisiära uppgiften. Det kan naturligtvis finnas andra förklaringar, men det bör påpekas att vi inte sett några tecken att man från polisens sida särskilt valde ut denne utredningsman för att nå ett visst utredningsresultat.
Förklaringen till att utredningsmannen inte skildes från ärendet sedan han visat vad han gick för kan mycket väl vara att kravet härpå från polisens sida kom från fel håll, dvs. från förundersöknings-
ledningen/åklagaren. Det finns framgått av de tidigare kommis-
som sionernas granskning och vår redogörelse i kapitel l många exempel att polisledningen demonstrativt ignorerade önskemål från åklagarhåll. I detta fall gjorde polisledningen alltså detta trots att man själv måste ha gjort samma bedömning som åklagaren avseende utredningsmannens insatser, uppenbart oförenliga med professionellt polis-
som var arbete.
Som vi tolkar skeendet bidrog denne utredningsmans bristande professionalism till att, som det skulle visa sig, ogrundade misstankar kom att riktas mot Viktor G. Det fanns visserligen skäl att noga utreda uppgifterna angående Viktor G, men det var de tvivelaktiga åtgärderna från utredningsmannens sida låg till grund för anhållandet av
som Viktor G och den häktningsframställning som ingavs. Styrkan i de misstankar detta föranledde något Viktor G sedan kom att få
var som lida och leva med. Enligt det pressmeddelande K.G. Svensson lät
av publicera när han lade ned förundersökningen mot Viktor G ansåg han således att denne hade utsatts för "en rättskränkning av allvarlig beskaffenhet. Vi delar den bedömningen. Vi det därvid anmärk-
anser ningsvärt att det aldrig skett någon utvärdering inom polisen av vad det var som gick fel i denna hantering.
Den andra delen utredningen mot Viktor G efter den 16 maj 1986
av -
är inte lika väl känd. Uppgifterna kring Viktor G och vad denne gjorde mordkvällen etc. var inför denna andra utredningsomgång redan utredda. Förundersökningen mot honom hade lagts ned; åklagarens bedömning innebar i praktiken att Viktor G hade alibi, om än icke ett vattentätt sådant. Mot den bakgrunden finns det anledning till eftertank-
680 Enskilda uppslag
samhet inför den fortsatta utredningen, Viktor G själv och hans
som omgivning måste ha upplevt som mycket pressande.
Det gäller inte minst den telefonavlyssning som Viktor G
var underkastad sommaren och hösten 1987 det framgår av dokumentationen från avlyssningen att Viktor G misstänkte att han avlyssnad.
var Tingsrätten har i och för sig bedömt och godkänt åtgärderna, det
men måste likväl sättas i fråga inte åtminstone avlyssningen under
om höstperioden mitten augusti-mitten november pågick längre
- av av än det fanns grund för. Telefonkontrollen omfattade i detta fall
som mest tolv abonnemang, allt från Viktor G:s föräldrar, och
mormor syster till vänner och andra kontakter, t.o.m. en telefon på bensin-
en mack. Bedömningen av telefonavlyssningen i denna del bör ske med beaktande av den diskussion de tidigare kommissionerna förde
angående hur telefonavlyssning bör användas se kapitel Tvångsmedelsanvändning.
De omständigheter som föranledde att utredningen återupptogs skall bedömas i ljuset av att förundersökningen gång hade nedlagts och på
en vilka grunder det beslutet hade fattats. Ett skälen till nedläggningen
av var att det, efter motstånd från polisens sida, hade klarlagts att Viktor G:s egna uppgifter att han uppehållit sig ett kafé till efter
om klockan 23 kunde bekräftas av vittnen. Detta talade allmänt sett mot Viktor G som gärningsman. Han hade inte kunnat hinna till Grand för att där invänta Olof Palme. Att han ena stunden skulle sitta kafé och tala med okända personer för att nästa stund vid ett slumpmässigt möte med statsministern mörda denne förefaller osannolikt. Av K.G. Svenssons nedläggningsbeslut får anses framgå att han tolkade bevisningen så att Viktor G:s uppgifter inte skulle kunna vederläggas i domstol.
De uppgifter som våren 1987 föranledde att utredningen intensifierades med bl.a. telefonavlyssning tycks lösliga jämförda med de skäl som hade anförts för undersökningens nedläggande ett år tidigare. Det fanns t.ex. ingenting som knöt Viktor G till brottsplatsen, utan det rörde sig om uppgifter om att han skulle ha haft ett vapen och tecken att han hade kontakter i kriminella kretsar. Av större intresse
var uppgifterna från vittnet Eduardo D, som uppgav sig ha stött med
samman Viktor G på mordkällen i mordkvarteren. Eduardo D kunde dock sedermera avföras som en person utan trovärdighet. För kommissionen har uppgivits att Eduardo D redan tidigare känd inom Stockholms-
var polisen, sedan han lämnat intressanta det skulle visa sig helt
men som otillförlitliga uppgifter i en tidigare uppmärksammad utredning. Att
47 Det gällde det s.k. Cats Falk-ärendet. Uppgiften lämnad vid kommissionens genomgång med spaningsledningen den 23 februari 1999.
Enskilda uppslag 681
PU ändå inledningsvis förlitade sig uppgifterna från Eduardo D kan tolkas så inte förhöll sig normalt skeptisk till de uppseende-
att man väckande och med kända fakta inte alldeles lätt förenliga uppgifter som denne lämnade.
Den andra delen utredningen mot Viktor G kan som påpekats
av inte isolerad från den första och de kontroverser som där förekom.
ses Nedläggningen förundersökningen mot Viktor G avslutades med
av förundersökningsledarens anklagelse mot polisen för att den utsatt den misstänkte för allvarlig rättskränkning. Polisen var redan tidigare
en obenägen att lyssna på åklagarens synpunkter i ärendet och ansåg att åklagaren hade gjort fel när denne drog tillbaka häktningsyrkandet och släppte Viktor G. Det låg därför i farans riktning att polisen och de utredningsmän arbetat med ärendet känslomässigt skulle ha svårt
som att släppa taget Viktor G; skulle det kunna visas att Viktor G trots
om allt hade med mordet att göra, det upprättelse för polisen, efter
vore en den kritik den utsatts för.
Den kanske aldrig helt nedlagda och i alla händelser sedermera med kraft upptagna utredningen mot Viktor G torde böra ses i detta ljus. Det
framkom i den andra delen utredningen var i vart fall inte av som av dokumentationen och de uppgifter vi i övrigt inhämtat från PU att döma
inte den digniteten att det motiverade så långtgående åtgärder som - av de kom att vidtas. Det gäller särskilt den omfattande telefonav-
som lyssningen. Det är vårt intryck att den andra delen av utredningen var
förlängning den första. Den byggde vidare de misstankar som en av skapats via de utredningsåtgärder, som enligt den dåvarande förundersökningsledaren hade lett till allvarlig rättskränkning. Enligt vår
en mening hade det funnits anledning att ställa särskilda krav fortsatta åtgärder mot person som fått utstå det Viktor G utsatts för och som
en avförts inte bara grund att misstankarna inte kunnat styrkas utan
av på grund att åtskilligt faktiskt talade för att han inte kunnat begå
av brottet. Nu kan det ifrågasättas om det inte blev tvärtom, dvs. att tröskeln sattes lägre just därför att han en gång varit misstänkt.
Det förtjänar avslutningsvis att påpekas, att samtidigt som den andra utredningsomgången mot Viktor G tog fart våren 1987 och drog stora
större delen det året, lades uppslaget angående Christer P resurser av efter ofullständig genomgång ad acta den 24 april 1987, se kapitel
en 6. En likartad jämförelse kan göras beträffande det intressanta ingângstipset angående GC. Det inkom i augusti 1987 utreddes i
men praktiken inte förrän flera år senare se kapitel GMP-objekt m.m..
682 Enskilda uppslag
5.16.3 PKK
Det råder ingen tvekan att misstanken att PKK skulle kunna ha haft om med mordet att göra är grundligt utredd och att det inte är aktuellt nu
med några ytterligare utredningsåtärder.
Som framgått av redogörelsen för PKK-avsnittet aktualiserades tanken på att PKK kunde ha med mordet att göra omgående i utredningen. Redan de första veckorna hölls mot den bakgrunden ett stort antal förhör och det gjordes även husrannsakan i PKK-lokal, en en varvid personer medtogs till förhör. "PKK-spåret fanns alltså med i utredningen från första början och det växte sedermera till att bli det
s.k. huvudspåret.
Liksom beträffande andra spår" med internationell anknytning måste utredningen mot PKK betraktas från såväl abstrakt motivsynpunkt som konkret gämingssynpunkt. I det första hänseendet riktas intresset mot motiv, möjlighet och medel medan det i det andra hänseendet riktas mot konkreta tecken i tid och på att i detta fall rum organisationen PKK kan ha haft med gärningen att skaffa. Den mot PKK inriktade utredningen har utgått från att organisationen kan ha haft ett motiv att angripa den svenske statsnrinistem. Det grundläggande ställningstagandet, som torde ha föranlett redan de inledande åtgärderna, är att PKK i Sverige hade varit utsatt för rättsliga åtgärder som av organisationen måste ha uppfattats negativa och som mycket besvärande, nämligen det faktum att organisationen "terroriststämplats och att ett antal av dess företrädare i landet hade belagts med s.k. kommunarrest. PKK hade även kommit att betraktas som ansvarigt för två i Sverige begångna mord på avhoppade PKK-medlemmar. Vidare hade PKK:s ledare Öcalan sökt visum till Sverige men förvägrats detta. Dessa senare förhållanden följde dock normala rättsliga rutiner, medan terroriststämpeln och kommunarresten, som var av en mer extraordinär karaktär, av PKK kunde uppfattas riktade mot som just den organisationen. Utredningen kring dessa förhållanden, hur PKK agerat tidigare och i andra sammanhang, vilka möjligheter man haft att utföra ett attentat av detta slag etc. fördjupades successivt. Det finns skäl att anta att en betydande kunskap byggdes Mot detta upp. finns inget att invända; uppslaget som sådant förtjänade utredning en med denna inriktning. Därmed inte sagt att resursanvändningen så som den utvecklades var rimlig det den uppenbarligen inte - var - men ansatsen var riktig. Resultatet av den motivrelaterade delen utredningen tycks ha av varit att misstankarna mot PKK successivt stärktes. Det kan ifrågasättas om de verkligen gjorde det. Det ter sig för oss som att PKK:s motiv för att begå ett attentat mot Olof Palme står att finna i de omständigheter
Enskilda uppslag 683
redan från början kända och föranledde de inledande som var åtgärderna. Det kan också ifrågasättas om PU i tillräcklig grad beaktade de motindikationer finns. Även det är lätt att att organisa-
som om se tionen PKK skulle kunna uppfatta sig som illa behandlad av den svenska staten, framstår ett attentat mot respekterad ledare i en
en demokratisk och till den kurdiska saken jämförelsevis vänligt sinnad stat inte logiskt. Det skulle, om dess bakgrund blivit känd, inte
som
PKK:s sak, såvitt framgått. Om avsikten varit att hemlighålla gynna PKK:s roll i ett sådant attentat är det lika svårt att logiken; behand-
se lingen PKK i Sverige inte ett verk av Olof Palme personligen
av var och det kan inte ha funnits något skäl för organisationens företrädare att tro att ett byte statsminister skulle innebära att den svenska staten
av ändrade inställning till PKK. Dessutom finns den tidigt resta invändningen att PKK visserligen legat bakom flera mord, men dessa hade i huvudsak ägt inom den egna kretsen; attentat av det här slaget
rum skulle ha inneburit något nytt för PKK. överväganden av detta slag ändrar inte det förhållandet att PKK var intressant för mordutredningen,
de borde varit ägnade att ge misstankarna mot PKK andra men proportioner än de kom att få. Det är också anmärkningsvärt att den misstänkta desinformation som förekom inte mottogs mer kritiskt jfr avsnittet om källa Peter.
Motivsidan är i alla händelser väl utredd i detta uppslag. En vanlig invändning från PU:s sida när tänkbara motiv för mordet Olof Palme diskuteras t.ex. i anslutning till uppslag som Sydafrika eller Bofors
- är att det förvisso finns intressanta motiv att begrunda och analysera,
att detta inte tjänar så mycket till "så länge man inte kan koppla men det till händelserna Sveavägen. I många uppslag har PU uppenbarligen följt den tågordningen att ett uppslag inte är värt att ta i tu med
allvar förrän det kan kopplas till mordet i tid och rum. Beträffande PKK finns i det hänseendet följande att anteckna.
För det första finns informationen från telefonavlyssningen av PKKmedlemmar m.fl. där de s.k. bröllopssamtalen ingår, liksom de s.k. aggressionssamtalen. Dessa samtal utgör ett tecken i tiden att PKK kan ha haft med mordet att göra. Bröllopssamtalen är som framgått svårtolkade och bl.a. det faktum att de förekommit även efter mordet talar för att de kan ha syftat på andra ting än statsrninisterrnordet. Aggressionssamtalen har inte bedömts komma från personer kapabla att genomföra ett statsministermord. I bägge hänseendena synes det dock ha funnits god anledning att ta informationen allvar och beakta den inom mordutredningen. För det andra finns uppgifterna från tipsa-
Seppo A. De gällde huvudsakligen vapen. De togs med rätta ren allvar och utreddes, kan numera betraktas som ointressanta för
men utredningen. Härutöver finns hel del spekulationer framförts i
en som
684 Enskilda uppslag
olika sammanhang, men inget som betraktats som hållbart i de granskningar och analyser som gjorts. Någon koppling till mordplatsen har aldrig funnits. Beträffande uppgiften ett möte i Damaskus, där
om mordet skulle ha beslutats, gäller som framgått att den inte kunna
synes knytas till någon källa överhuvudtaget.
Det kan alltså konstateras att PKK-uppslaget i allt väsentligt är motivrelaterat, oerhört omfattande utredning i motivdelen inte
att en annat än marginellt lett vidare i förhållande till vad känt redan
som var då mordet begicks och att det inte gått att få fram någon "koppling till Sveavägen", men att det finns en indikation i tiden att PKK kan ha planerat ett attentat bröllopssamtalen.
Den dåvarande spaningsledningen hyste hypotes, eller kanske
en övertygelse, om att PKK låg bakom mordet. Den hoppades att via ett omfattande tillslag operation Alfa kunna störa organisationen PKK
att sådant sätt, att människor i och kring organisationen skulle träda fram och ge polisen de bevis de behövde för att styrka sin hypotes. Allt detta misslyckades. Till det som tidigare kommissioner anfört detta
om förfarande vill vi lägga att det var rättsvidrigt. De tvångsmedel
som ingår i ett tillslag kan i rättsstat inte användas för att röra om,
en skrämma upp och därigenom vinna kunskap, i synnerhet det inte
om finns grundade misstankar om vad slags kunskap skulle kunna få
man fram. I detta fall fanns inget annat än löst grundade förhoppningar, utan konkret innehåll. Av detta följer att de berörda i likhet med
personerna, Viktor G och denne närstående personer, utsattes för rättskränkning,
en som, med den förre förundersökningsledaren K.G. Svenssons ord,
var av allvarlig beskaffenhet.
Av den utredning som numera föreligger framgår att de åtgärder som kulminerade med operation Alfa inte var en alltmer pressad mordutrednings sista desperata försök att komma till botten med "PKKspåret, utan att de var resultatet av en redan sommaren 1986 utarbetad strategi, dvs. handlingssättet var väl överlagt. Det är ett tecken att delar av denna mordutredning ganska tidigt förflyttade sig utanför rättsstatens ramar.
Ett annat sådant tecken, med ännu tidigare datering, är den olovliga avlyssning som påbörjades redan i anslutning till mordet. Som framgått av redogörelsen för det s.k. buggningsmålet fann domstolarna det styrkt att sådan avlyssning mot PKK-sympatisörer påbörjades redan den l0 mars 1986 enligt åklagaren hade det förekommit även tidigare. Med tanke att det skedde så pass omgående vill det att
synas som Säkerhetspolisen inte var främmande för metoden samt hade utrustning och beredskap för dess användande. I alla händelser illustrerar användningen av olovlig avlyssning inom mordutredningen den attityd till kravet laglydnad som tidigt utvecklades inom utredningen. Värt att
Enskilda uppslag 685
anmärka är vidare att det tog ända till hösten 1988 innan detta uppdagades, att åtgärderna sanktionerade hög nivå inom polisen och var att saken helt undgick de granskande kommissionerna. Samma iakttagelser kan göras beträffande flera av inslagen i den s.k. Ebbe Carlsson-affären, innefattade ett antal lagbrott med som inblandning tjänstemän vid polisen. Affären innefattade även av institutionella och konstitutionella aspekter. De enskilda lagbrotten att privatperson fick del hemligt material, att polismän engagerades en av för smuggling avlyssningsutrustning m.m. var naturligtvis allvarav liga. Än allvarligare är dock informell utredning i statsmaktens att en hägn kunde utvecklas vid sidan den rättsenliga och reguljära av mordutredningen. Här det inte bara fråga om att polismakten övervar skred sina befogenheter och bröt mot lagen, utan om att sätta hela det rättsliga kontrollsystemet ur spel.
5.l6.4 Övriga avsnitt
"CIA Utredningsavsnittets rubrik uppslag som i någon rymmer mening kan kopplas till CIA, trots att någon utredning med avseende organisationen CIA knappast kan sägas ha förekommit i PU. Det kan i och för sig ifrågasättas det förelegat något skäl att försöka om utreda CIA haft med mordet att göra; det finns inga vederhäftiga om indikationer i den riktningen i utredningsmaterialet. I den mån det skulle ha funnits indikationer det slaget, värda att av ta på allvar, kan fråga sig hur utredning med den inriktningen man en hade kunnat gå till. Saken illustreras av den ovan citerade skrivelse som PU våren 1988 lät avsända till UD, med bl.a. förfrågan om det i början 1986 fanns någon anledning för USA och dess underrättelseorgan av CIA utifrån objektiv bedömning att i personen och politikern - en - Olof Palme sådan fara för de egna intressena, att ett undanröjande se en honom låg nära till hands Oavsett hur ett uppslag med en sådan av utgångspunkt skulle utredas, borde PU ha insett att den valda vägen inte framkomlig. Skrivelsen synes också ha orsakat förvåning var hos UD och den lämnades avseende. Bortom denna skrivelse och utan dess öde, i sitt historiska sammanhang kan te sig som en kuriositet, som finns svår fråga, knappast fått sitt svar i denna mordutredning, en som nämligen hur ett statsmannamord med misstänkt internationell bakgrund över huvud taget skall kunna utredas. En sak torde stå klar, det
48Från UD:s sida har denna skrivelse och de kontakter som föregick den om sagts att polisen inte uppfattades som förtroendeingivande och att UD "inte ville ta i detta.
686 Enskilda uppslag
kan inte ske inom för "en vanlig mordutredning. I den mån ramen man anser sig ha uppslag värda att utreda som har reell anknytning till exempelvis CIA krävs en helt annan kraft- och kompetenssamling. Till att börja med krävs en basanalys av det slag som i stort sett genomgående saknas i PU-materialet jfr nedan. Bortsett från dessa aspekter och från att avsnittets sätt och namn vis är missvisande vilket gäller flera avsnitt har PU i denna del gjort - ett tillfredsställande arbete med de uppslag som de facto förts till avsnittet. Uppslagen är ordentligt utredda och utredningsåtgärdema har för det mesta skett i nära anslutning till inkomna tips. Att det i vissa sammanhang tagit lång tid att få fram uppgifter via det internationella polissamarbetet är inget som PU kan lastas för. Uppslaget om "Ivan" utreddes främst under våren och sommaren 1986 och det illustrerar tydligt den oordning och inkompetens som präglade mordutredningen under det första året. Exempel detta är att Ivan förhördes av tre olika enheter Stockholmspolisen, rikskriminalen och Säkerhetspolisen. Flera övriga förhörda har förhörts av personer både av Stockholmspolisen och säkerhetspolisen. Många handav av lingarna i detta ärende har registrerats i PU först i samband med den genomgång av ärendet som skedde 1992, bl.a. den klargörande promemoria som upprättades av Säkerhetspolisen så jämförelsevis tidigt som den 28 oktober 1986. Genomgången 1992 framstår mot bak- grund av vad Säkerhetspolisen sålunda redan hade utrett onödig. som PU höll då flera förhör med redan tidigare hörda nya personer. Eftersom ärendet alltså redan tidigare mycket väl utrett kan nyttan var av dessa nya förhör ifrågasättas. Vi att denna utredningsdel, inte anser minst med tanke att uppgiftslämnaren kan misstänkas höra till kategorin informationssvindlare" jfr nedan, är ett exempel ett överutrett uppslag.
"Iran/Irak". Utredningsarbetet har genomgående varit reaktivt. Vad som utretts är inkomna uppgifter, tips. Avsnittets rubricering — Iran/Irak leder tanken till det 1986 rådande krigstillståndet, Olof - Palmes medlarroll etc. Någon utredning huruvida mordet skulle kunna ha sin bakgrund i dessa förhållanden förekommer emellertid inte i uppslaget jfr om basanalys nedan. I stället förefaller rubriken sammanfatta en geografisk, nationell eller etnisk sortering i övrigt ganska oklara grunder. Uppslagen har i de allra flesta fall utretts i nära anslutning till inkomna tips och är mycket väl utredda, i vissa fall närmast överutredda jfr Salah A och Ghazi Z.
"Mellanöstern inkl Israel Avsnittet har i huvudsak karaktär samma som avsnittet Iran/Irak. Utredningsarbetet har allt igenom varit
Enskilda uppslag 687
reaktivt. Under rubriken har geografisk, nationell eller etnisk grund insorterats uppslag, i övrigt inte har någon uppenbar gemensam
som nämnare. Den politiskt inriktade bakgrund och analys, som man utifrån avsnittets rubricering skulle kunna vänta sig, lyser i allt väsentligt med sin frånvaro jfr om basanalys nedan.
Beträffande de enskilda uppslagen är följande värt att notera. Uppslaget Professor Robert H talar för sig självt. Robert H måste
om rimligen betraktas informationssvindlare" och har i denna
som en egenskap fått uppta ett alltför stort utrymme. PU hade ett ganska tidigt stadium kunnat avföra hans uppgifter. Istället har fört långa
man samtal med honom och därmed belastat utredningen. I detta fall, liksom beträffande andra informationssvindlare°, efterlyser vi från polisens sida professionell bedömning angående uppgiftslämnarens
en mer infonnationskapacitet, tillförlitlighet och trovärdighet. I uppslaget Jocop M har PU efter tio hållit förhör med två personer. Förhören
ha varit befogade de borde rimligen ha hållits långt tidigare. synes men Uppslaget Anmälan till Radionämnden har inte något att göra med mordet Olof Palme, vilket också noterades när uppslaget i oktober 1987 kom in till PU. I 1994 sju år efter mordet- har PU gjort en
mars registerslagning den programledare som i det anmälda programmet Rakt sak från Religionsredaktionen rapporterat om Olof Palmes tal i Storkyrkan. Även det i helhetsperspektiv är detalj finner
om ett en vi detta anmärkningsvärt. I uppslaget Brev från polsk dam redovisas innehållet i ett brev. Detta ärende har inte föranlett någon utredning alls. Vi nämner det ett exempel på att PU kanske inte alltid hållit
som en rakt igenom konsekvent utredningsnivå.
"Sydafrika Det förekom tidigt flera påstötningar till utredningen om att den sydafrikanska regimen eller något organ i dess hägn skulle kunna inblandat i mordet. Uppgifterna var delvis konkreta och
vara innefattade namngivna personer, som kunde vara av intresse. Skrivel-
från Sydafrikakännaren Per W och FN-ambassadören Anders sema Ferm inkom kort efter mordet. Då förelåg även resultatet av Sverker Åströms sonderingar i ämnet. Inget detta tycks ha föranlett någon
av aktivitet. Ferms promemoria registrerades inte i utredningen förrän 1992 medan Per W hördes först 1996. Trots att det alltså fanns uppenbara indikationer att den "sydafrikanska" motivbilden var av intresse utfördes inte någon basanalys jfr om basanalys nedan.
Att så inte skedde är anmärkningsvärt. Bristen kan inte helt
i efterhand. Värdet sådan analys är större närmare repareras av en mordet den sker, eftersom förutsättningarna för de fortsatta utredningsåtgärder kan ligga i analysens förlängning är bättre tidigare de
som kan göras. Detta illustreras tydligt de svårigheter att komma vidare
av
688 Enskilda uppslag
som kännetecknar sena uppslag, fallet N. Samtidigt måste det som framhållas att förutsättningarna allmänt sett dåliga att 1986 konkret var utreda eventuella misstankar ledde till den sydafrikanska regimen som eller till denna knutna Det ett många sätt slutet och organ. var isolerat land. När utredningsmöjlighetema sedermera öppnade sig vidtogs åtgärder, bl.a. i anledning av Boris Ers uppgifter. Eugene de Kocks vittnesmål föranledde så småningom mycket omfattande utredning. Det var inte självklart hur den skulle genomföras. Men det kan konstateras att samarbetet mellan PU, UD och regeringen ha fungerat väl. synes Trots att den delvis fick improviseras och att förebilder för hur den skulle genomföras saknades är det vårt intryck väl förberedd och att en effektiv utredningsinsats gjordes. Vi anser också att det förhållandet att förundersökningsledaren Jan Danielsson och spaningsledaren Hans Ölvebro själva skötte denna del arbetet talar för det gjordes av att ett kompetent sätt av de personer, som var bäst skickade att ta ställning till de konkreta uppgifter som skulle undersökas, i synnerhet de under som uppdraget hade tillgång till utrikespolitisk kompetens i form såväl av ambassadens som värdlandets myndigheters assistans. Därmed inte sagt att insatsen kan jämföras med normal polisutredning det slag en av som kan genomföras svensk mark. De svårigheter alltid föresom ligger beträffande brottsutredningar som sträcker sig in över ett annat lands gränser har förelegat även i detta fall, i jämförelse med vad men som hade kunnat göras 1986 har mycket kunnat genomföras och genomförts. Till det kan läggas att den utredning gjordes på plats i som Sydafrika förenades med del analyser och kompletterande uten annan redning "på hemmaplan. Sedermera gjorde kriminalunderrättelsetjänsten genom två kriminalinspektörer också en särskild analys det av inhämtade materialet, vilket enligt vår mening ett riktigt initiativ. var Det är dock förvånande att PU inte heller vid detta tillfälle vände sig till extern expertis för biträde med analysarbetet. Sammantaget framstår "Sydafrika-spåret" idag som jämförelsevis väl utrett. Det innebär inte att det är lika väl utrett det hade varit som om det hade angripits allvar redan från början, att det men numera och med den kunskap som finns för mordutredningens del ter sig som färdigbearbetat. Även det förelåg svårigheter vidta konkret inriktade om att utredningsinsatser 1986 kan det diskuteras PU för den skull hade om behövt vänta så länge som till 1996. Det är möjligt att saken hade kunnat väckas något eller några år tidigare, det hade likväl varit men sent; tiden spelar stor roll i början mordutredning, mindre av en men roll efter åtta-tio år. Nu kom utredningen att ske i anslutning till och
Enskilda uppslag 689
med den sydafrikanska staten via den s.k. Sanningskom-
parallellt att
missionens verksamhet kunde påbörja sin uppgörelse med det egen vilket sig naturlig och även lämplig tidpunkt i förflutna, ter som en bl.a. fanns framgått svensk polis representerad i sammanhanget, som
utredningsorganisation. Samtidigt måste det Sanningskommissionens
förloppet är tydlig illustration till PU:s reaktiva
påpekas att en
arbetssätt. Det utlöste insatsen inte att tiderna hade försom var och därmed förutsättningarna för utredningsinsatser, utan det ändrats förhållandet Eugene de Kock lämnade uppgifter av intresse, uppatt gifter mediala genomslag sådant att PU vare sig man ville det vars var eller inte tvingades Det fanns i och för sig ett visst pågående agera. angående Boris Ezs uppgifter, intensiteten i detta kan inte arbete men jämföras med det pådrag de Kocks uppgifter föranledde.
Inledningsvis, de första åren, har de enskilda uppslagen i Sydafrika-
inte alls, medan de inkommit under senare år avsnittet just utretts som hanterats normalt. Trots flera konkreta uppslag angående W redan månaderna efter mordet och trots att tipsläsaren antecknat högsta
prioritet Pri: 3 tipsen inga åtgärder ha vidtagits. W ett av synes exempel uppslag utretts alldeles för sent och som helt är ett som enkelt tycks ha slarvats bort de första åren. Först från 1988 finns spår
aktiv utredningsinsats i form den promemoria som redovisats av en av 1990-1991 uppslaget ha diskuterats, dock utan att någon ovan. synes ytterligare åtgärd vidtogs. Förutom att Säkerhetspolisen upprättat en
rörande W 1993 det inte förrän efter det att Sydhandling var blivit aktuellt hösten 1996 PU försökte ta tag i
afrikaspåret som
uppslaget igen. Utredningen ledde på sitt sätt inte någon vart, eftersom
ville låta sig höras. De uppgifter framkom i förening med W inte som tidigare känt dock räcka för slutsatsen att inga det som var synes åtgärder är påkallade i dagsläget. Det detaljerade tips som
ytterligare -
lämnades Svenska Dagbladets journalister inför tidningens publiceav den 27 maj 1987 "Svenska Dagbladets scenario" har av ring - dokumentationen döma endast föranlett sporadiska åtgärder innan att Sydafrikaspåret blev aktuellt hösten 1996. Hanteringen av upp- från Boris E föranleder inga synpunkter från vår sida; de gifterna aktualiserades först 1994 och följdes därefter så gott det gick, upp med tanke källan fram till september 1996 var helt anonym för att PU. Såväl Hans Ölvebro Jan Danielsson har med emfas uppgivit som kommit betrakta uppgiftslämnaren Riian S s.k. inforatt de att som en mationssvindlare. Vi ingen anledning att ifrågasätta den bedömser ningen. Uppslaget angående N innehåller intressanta uppgifter. De - 1997, och utreddes sedan. Även det inkom emellertid mycket sent, om
finns obesvarade frågor hänger kvar är det svårt att se hur som utredningsarbetet skulle kunna föras vidare.
690 Enskilda uppslag
"Vapenhandel Bofors Avsnittet har dokumentationen döma till av att och från varit föremål för utredningsåtgärder sedan slutet 1987, dock av med vissa förtätningar 1988 och 1992. Utredningen har
huvudsakligen
bedrivits reaktivt, även vissa åtgärder främst under 1992 tillkom om eget initiativ. Någon konkret information knyter till mera som an mordet på Olof Palme finns inte i materialet. Efter PU:s utredning 1992 har förekommande ingångsuppgifter så långt möjligt. utretts Detta innebär dock inte att motivbilden kring Bofors vapenaffärer kan anses tillfredsställande utredd, vidare nedan. se
Avsnittets dokumentation är svårtillgänglig. Svårtillgängligheten
synes sammanhänga med att det inte tagits något samlat
grepp om
avsnittet. Motivbilden består två huvuddelar Indienaffären och av uppgifterna om vapenexport till Iran. Därutöver finns antal mindre ett framträdande uppslag. Materialet hade med fördel kunnat delas in
motsvarande sätt. Det finns förutom den korta sammanställning som upprättades under våren 1990 inte heller någon PU upprättad av sammanställning eller analys avsnittet eller delar det. Däremot av av finns flera utmärkta sammanställningar och analyser själva Boforsom utredningen registrerade, dessa anknyter alltså inte till mordutredmen ningen.
Uppslaget om Karl L talar för sig självt. Karl från början som lämnat ett tips kunnat härledas till Finland, har allteftersom som tiden gått kommit med nya uppgifter och torde få betraktas "inforsom en mationssvindlare". Han har under åren 1990-93 fått ganska ta ett stort utrymme då han vid ca tio tillfällen lämnat uppgifter vid personliga kontakter med PU.
Kommissionen har inhämtat viss ytterligare information Boforsom ärendet från en utredningsman arbetat med utredningen kring som Bofors vapenhandel och från utredningsman vid PU. en Krirninalinspektören Bengt P uppgav bl.a. följande. I oktober 1984 började han och en utredningsman att i hemlighet utreda annan stor Bofors affärer. Utredningen kom att pågå under flera år. Mordet på Olof Palme i februari 1986 hade tidsmässigt samband med ett dels Indienaffären, dels påstådd olaglig export krigsmateriel från Bofors av till främst Iran. Efter mordet började tips med anknytning till mordet
och Bofors vapenaffärer att komma in till Bofors-utredarna. I anledning härav gjorde Bengt P och kollega på initiativ i ordning en eget en särskild pärm med olika uppgifter pekade på eventuellt samband som ett mellan mordet och Bofors vapenaffärer. De upprättade också en sammanställning i promemoria upptagandes 21 punkter. Bengt P en och hans kollega försökte vid flera tillfällen överlämna detta material
till mordutredningen, Hans Holmér inte intresserad. De talade men var också med Tommy Lindström, inte heller detta ledde till de men att
Enskilda uppslag 691
materialet. Under delen november 1986 fick överlämna senare av med sin chef saken. Även denne tyckte att det var talade de om inom mordutredningen inte ville ta del materialet. märkligt att man av Pzs chef kontaktade därför ledningsgruppen och kort därefter Bengt hörde någon där sig med besked att de skulle komma upp till det s.k. av för redovisa materialet. När de någon eller några Palmemmmet att dagar infann sig där varken Holmér eller Lindström närsenare var varande. Bengt P och hans kollega gjorde muntlig föredragning för en Hans Wranghult och polisintendenten Gunnar
polisöverintendenten
överlämnade materialet. Varken Wranghult eller Severin Severin samt några kommentarer eller ställde några frågor i anledning av förehade dragningen. Morgonen därpå meddelade man från spaningsledningen
materialet inte varit intressant för mordutredningen och att det däratt återlämnas. Såvitt Bengt P mindes hade han efter mötet i för skulle - Palmerummef bara haft kontakt med PU någon gång per telefon.
omständigheter kunde intresse i mordutredningen Av som vara av bl.a. följande. Den 15 januari 1986 träffade Olof nämnde Bengt P Palme Rajiv Gandhi i samband med Olof Palmes besök i Indien. Runt
februari besökte Anders Carlberg, verkställande direkden 20 som var vid Nobel Industrier Bofors, Olof Palme. Ett par dagar därefter tör Pakistan mottagare Robot 70. Så sent som i
öppnades som av
november 1985 hade det varit tvärstopp för leveranser till Pakistan.
möjligt Indienaffären låg bakom den ändrade inställningen Det var att avseende Pakistan. Bengt P lämnade även exempel på andra vapen- affärer under den aktuella tiden kunde av intresse i sammansom vara
hanget Kriminalinspektören Sören M har inför kommissionen uppgivit bl.a.
följande. Han kom i viss mån utreda Bofors vapenhandel innan att Ölvebro tillträdde spaningschef. Det hade därvid förvånat Hans som Olof Palme varit så aktiv för att Bofors skulle få till stånd honom att med Indien. Sören M förhörde i denna del bl.a. Anders affären - Carlberg och Carl-Johan Åberg. De lämnade emellertid få uppgifter.
Även övrigt hade de sysslade med Boforsaffären oerhört svårt att i som få fram information. Efter omorganisationen i samband med att Hans - Ölvebro tillträdde spaningschef korn den enhet där Sören M som
ha hand konspirationsuppslagen”°, där bl.a. Bofors placerades att om
vapenhandel ingick. Sören M hade uppfattningen att spaningsledningen
inte särskilt intresserad denna del och inte tänkte i banorna att en var av konspiration skulle kunna ligga bakom mordet. Man ville mer se det
regelrätt mord och det skulle arbetas vanligt sätt med som ett att dörrknackningar När det gäller Bofors vapenhandel gick utredetc. ningen inte djupet.
692 Enskilda uppslag
Vad som sålunda upplysts bekräftar den bild dokumentationen ger, dvs. att uppslaget inte varit prioriterat. I likhet med vad gäller som för flera andra internationella uppslag saknas här basanalys jfr
en nedan
av motivbilden och hur denna skulle kunna materialiseras i tenner av motiv, möjlighet och medel. Att döma de uppgifter kommissionen av
inhämtat, även från förundersökningsledning och
spaningsledning,
tycks PU genom åren alltså ha varit ointresserad denna motivbild av som sådan. Vi har dock svårt att förstå detta och det brist i ser som en utredningen.
Därmed inte sagt att vi några konkreta tecken på mordgåtans ser att lösning kan sökas i detta uppslag, det innefattar förhållanden men som enligt vårt synsätt borde ha varit intresse för mordutredningen. Det av var t.ex. känt att Bofors haubitsoffert till Indien inte låg bra till i slutet av 1985, men att detta plötsligt ändrades i början 1986 sedan Olof av Palme varit aktiv i ärendet och bl.a. överlagt med Indiens premiär-
minister Rajiv Gandhi i saken, liksom att hela affären berörde för den internationella vapenhandeln känsliga frågor om bl.a. agentprovisioner med mycket stora ekonomiska insatser, eventuellt äventyrades som genom det sätt affären korn att genomföras på. Mordet begicks under
denna affärs intensiva slutskede. Den motivbild utgår från "Indiensom affären är ett allmänt plan intresse av samma som PKK, "Sydafrika-spåret", och vissa förhållanden kring Olof Palmes medlar-
uppdrag i kriget mellan Iran och Irak. Det gäller även andra aspekter av Bofors vapenhandel från denna tid. I stor utsträckning fanns berörda
personer och aktuell information tillgänglig i Sverige. Det borde alltså ha varit möjligt att komma bra bit med utredningen i detta uppslag, en utan att stöta på det slag av praktiska svårigheter förelegat besom träffande en del andra internationella uppslag. Att PU likväl aldrig gjort något samlat försök att angripa denna motivbild finner vi den mot bakgrunden särskilt anmärkningsvärt.
"Kartläggning av oflrets personliga förhållanden" har diskuterats i kapitel Det finns inget där förekommande enskilt uppslag som vi bedömt vara i behov ytterligare bearbetning. Uppslaget beträffande av den man som beskrevs fixerad vid Olof Palme M som är, med tanke de från utredningssynpunkt intressanta omständigheter som
framkom, utrett med påfallande senfárdighet. De med
en personer hjälp av vilka ett alibi för M kunde fastställas, fanns tillgängliga hela tiden
och det hade såvitt framgår varit fullt möjligt spåra dem direkt. att upp Utredningen av uppslaget hade då sannolikt kunnat läggas till handlingarna redan 1986, vilket hade gagnat alla inblandade. Nu dröjde det
ända till 1991.
1999:88 Enskilda uppslag 693 SOU
Harvardärendet är ännu ouppklarat. Förundersökningsledningen har beskrivit detta besvärande och ett stömingsmoment. I vart fall som som någon de utredningsmän arbetat med det har uppfattningen att av som man det var" utförde raderingama m.m., men att nog vet vem som det inte gått bevisa. Faktum ar dock just att det inte alls gått att leda att dessa misstankar i bevis, vilket framstår anmärkningsvärt, om det som grund för misstankarna. Är utredamas hypotes riktig rör det sig finns jämförelsevis bagatellartat brott, närmast karaktären pojkom ett av streck", dessutom preskriberat när de aktuella personerna som var hördes Det skall i förhållande till den skugga saken kastar senast. ses mordutredningen så länge den inte klarats ut, något de för denna över gärning misstänkta männen för det fall de är skyldiga måste känna av. Är hypotesen riktig utredningens tillkortakommande ett frågereser tecken rörande kriminalpolisens effektivitet. Men även detta ifrågasättande förblir självfallet hypotes, så länge sakförhållandena inte en kunnat klarläggas. Utredningen Harvardärendet uppvisar bl.a. följande brister. av
Den första utredningsomgången påbörjades först den 25 mars 1986
då förundersökning inleddes efter formell polisanmälan från länsen Av arbetsmaterialet framgår att polisen redan den 12 mars rätten. kallats till länsrätten efter det att det upptäckts att Olof Palmes besvärshandlingar försvunnit och DAFA konstaterat att ärendet raderats. Polis och företrädare för länsrätten kom vid detta tillfälle överens om att en formell polisanmälan skulle avvaktas tills dess att saken utretts internt. Vi polisen mot bakgrund mordet eget initiativ borde ha anser att av utredningen redan när den erhöll kännedom att Olof
påbörjat om
Palmes besvär raderats och handlingarna försvunnit, eftersom ett eventuellt samband skulle kunna tänkas föreligga. När utredningen väl korn igång blev den inte så grundligt genomförd som den borde ha blivit, bl.a. inriktades den i sett de flexat ut efter stort personer som kl. 18.23 då raderingen skett. Men flexregistreringen kunde inte användas grund för sådan prioritering, eftersom det gick utmärkt som en både in och ut utan att använda flexkort. att
Bristerna i den första utredningsomgången uppmärksammades av
PU redan under hösten 1987 då andra utredningsomgång vidtog. en Denna utredning emellertid någon anledning ha runnit ut i synes av sanden vid årsskiftet 1987/88. Först kring årsskiftet 1990/91 påbörjade PU en fördjupad genomgång ärendet, vilket uppseendeväckande sent. Eventuella brott av var skulle komma preskriberas den 28 februari 1991. PU höll dock dessatt förinnan förhör med de två män misstänktes i sammanyngre som hanget.
694 Enskilda uppslag
Det är förvånande att det inte förekommit någon utredning angående Annie F i Harvarduppslaget. Hon har över huvud inte hörts i taget utredningen i denna del utan endast i den delen gäller Christer P. som Under förhören där nämnde hon att hon vid tiden för mordet arbetade vid länsrätten och att hon aktuell kväll skulle ha gått från arbetet kring kl. 16.40. Enligt krirninalinspektören Inge L hade han redan i juli 1986 lämnat uppgifter Annie F till PU. Därefter lämnade han i december om 1988, då Christer P aktualiserats i utredningen, uppgifter i brev. samma I arbetsmaterialet finns också förteckning över länsrättens personal, en av vilken framgår att Annie F i 1986 placerad på rotel 21. mars var Enligt PU:s utredning var det den roteln handlade Olof Palmes besom svär. Vi har inte funnit någon indikation på det via Annie F skulle att kunna finnas någon förbindelse mellan utredningen angående Christer P och Harvardhändelsen, annat än just denna personkoppling. Sambandet i tid mellan raderingen och mordet är emellertid så bem.m. stickande att det hade bort föranleda Annie F inriktad utredning en för att undersöka hon haft något med händelserna vid länsrätten om att göra. Detta har inte utan vidare kunnat uteslutas.
"Tysk terrorism, RAF Avsnittet tysk terrorism skiljer sig markant om från flertalet andra internationella avsnitt. Som framgår redovisav ningen av uppslagen har det tidigt förekommit analyser och hänvändelser till tyska myndigheter. Utifrån tidigare kunskaper, hämtade från Kröcher-utredningen m.m., har en hel del proaktiv utredning förekommit. Denna motivbild/brottshypotes sig därmed väl utredd och ter prövad. Det är uppenbart att detta sammanhänger med svensk polis att sedan tidigare haft kunskap aktuella organisationer, om personer m.m. jfr PKK och goda kontakter med de tyska myndigheterna. Det förhållandet att inget från Sveavägen pekat RAF mot m.m. har inte hindrat utredarna från att tämligen omgående till botten med detta 99spar0 99 . Miro Baresic HDP Det just sagts beträffande tysk terrorism/ som RAF gäller även uppslaget angående Miro Baresic, är väl som utrett och även innehåller goda analyser och sammanfattningar. Även här torde det sammanhänga med att det från början fanns kunskap en om aktuella organisationer och varför det också fanns utredpersoner,
ningsvägar som tedde sig framkomliga för kriminalpolisen. Tanke-
väckande i det sammanhanget är att utredningsarbetet visade att utgångshypotesen var än innehållsrik än den till början såg mer en ut att vara. Arbetet i det uppslaget är därmed illustration till varför motiven bilder av detta slag bör göras till föremål för utredning och analys. Innan så skett vet inte vad det är avskriver. man man
1999:88 Enskilda uppslag 695 SOU
I Baresicavsnittet förekom den telefonavlyssning som belutades den 3 1986. Som framgått redovisningen har det inte i efterhand mars av gått klarlägga de omständigheter ha legat till grund för att som synes beslutet den enligt uppgifterna från 1986 skulle ha setts ~ man som brottsplatsen tycks obekant. Det är anmärkningsvärt att det numera framstår att den åberopade grunden för beslutet aldrig existerat. som Avlyssningsbeslutet har ifrågasatts i olika sammanhang. Vid konstitutionsutskottets granskning fann utskottet inte någon anledning att rikta kritik regeringen för detta beslut. Situationen var i alla mot händelser säkerligen mycket svårbedömd, även det tycks oklart om vilken beslutets sakliga grund egentligen var. Beslutspromemorian tyder att avlyssningsbeslutet fattades i utredningens intresse, snarast medan regeringens förklaringsskrivelse till konstitutionsutskottet tydligare hotet fler våldsdåd och rikets säkerhet grund; det anger om som behöver i och för sig inte utesluta det andra. Att beslutet ena tillämpades felaktigt står dock klan. Avlyssningen synes ha kommit att omfatta hela anstalten, i vart fall avlyssnades också helt andra samtal än sådana Baresic deltog i bl.a. anstaltsledningens privatsamtal. som Detta ha pågått långt efter det att hotsituation rimligen kunde synes en åberopas till stöd för avlyssningen. En tillämpning detta slag får av ligga i farans riktning när regeringen ingriper detta extraanses ordinära sätt överblicka konsekvenserna, i detta fall alltså utan att som blev även icke rättsenlig avlyssning kom att äga rum. Dessutom att torde beslutet ha haft betydelse för de spänningar som utvecklades inom brottsutredningen; det det första tillfället då åklagarsidan var kunde uppleva sig åsidosatt och uppfatta regeringen som en klagoinstans dit polisledningen kunde vända sig för stöd när ansvarig åklagare inte levererade det polisledningen förväntade sig. Med facit i hand det lätt det felaktiga i att inte involvera den ansvarige är att se åklagaren i beslutsprocess som denna. en
l 6.5 Generella iakttagelser
Uppslag med internationell anknytning
Det naturliga sättet gripa sig de uppslag man inom ramen för att an som utredningen mordet Olof Palme naturligt förknippar med rubriker av
49Se l988/89:KU 30, 39 ff. En minoritet i KU m, fp, och mp reserverade s c sig och kritiserade regeringen för att den, enligt minoritetens mening, hade överskridit den befogenhet den åberopade lagbestämmelsen gav. Minorisom fann det vidare anmärkningsvärt att beslutet fattades utan kunskap om att teten det skulle komma att beröra andra helt utomstående personer.
696 Enskilda uppslag
som CIA, Sydafrika, Iran/Irak, Mellanöstern inkl Israel, Vapenhandel Bofors etc. vore, enligt vårt synsätt, att först bilda sig uppfattning en om i vad mån mordet skulle kunna ha sin bakgrund i de respektive förhållanden som åsyftas. I vad mån har organisationen CIA eller personer kring denna haft motiv, möjlighet och medel att begå detta attentat Finns det några omständigheter kring Bofors Vapenhandel skulle som kunna sättas i samband med mordet och så vidare. Dvs. får man lov att börja med att inhämta allmän kunskap det ingår i den aktuella om som motivbilden eller brottshypotesen, analysera denna kunskap och sätta resultatet i relation till vad är känt gärningen. Ett sådant som om angreppssätt vore elementärt i de flesta sammanhang. Lika elementärt är att resultatet av en sådan måste dokumenteras, dels i kvalitetsprocess säkringssyfte, dels för att inte arbetet skall behöva göras flera gånger om mordutredningen skulle dra ut tiden med personalbyten som följd etc., dels för att få dokumentation instrument i det praken som tiska arbetet. Vi kallar ett sådant arbete för basanalys. en Det naturliga hade varit att utifrån resultatet sådan basanalys av en eget initiativ proaktivt vidta de utredningsåtgärder analysen - — som implicerade. Inkommande tips med bäring den aktuella motivbilden/ brottshypotesen hade därefter kunnat bedömas och utredas utifrån vad som sålunda framkommit. Dvs. basanalysen och den därav föranledda utredningen får utgöra en struktur i vilken information kan senare sorteras in. Ett förfaringssätt detta slag hade i och för sig medfört något av en tyngre inledande arbetsinsats för varje motivbild. Så länge utredningen är bred och förutsättningslös måste ett sådant arbete emellertid i alla händelser göras på något sätt måste utredningen tillägna sig denna -
kunskap, om motivbilden/brottshypotesen bedöms kunna ha någon
relevans för utredningen. På sikt är detta även tidsvinnande. Basanalyser av detta slag fungerar samma sätt gämingsmannaprofil som en och kanske särskilt den typ brottsanalys sådan grundas på. av som en Det är med andra ord ett instrument för bedömning prioritering samt och styrning av resurser. Med undantag för avsnitten PKK, tysk terrorism/RAF och Miro Baresic/HDP har något sådant analysarbete knappast alls förekommit. Det finns till och med omständigheter tyder på att PU avvisat som analysmaterial och propåer hjälp med analyser Bofors om se om ovan och redogörelsen för UD:s roll i utredningen. Proaktiv utredning förekommer bara undantagsvis.
5° PU fick tillgång till dokumenterad en brottsanalys först i och med GMP, dvs. 1994.
Enskilda uppslag 697
Det kan i och för sig ifrågasättas när analyser detta slag skulle ha av gjorts. Vår bedömning är att det borde ha gjorts när det stod klart att de inledande utredningsåtgärdema inte pekade klart i någon särskild riktning, parallellt med att utredningen återvände, eller borde ha återvänt, till brottsplatsen, biografen Grand, vapen, offrets person osv, dvs. en eller månader efter mordet. När utredningen sedermera kom att ett par inriktas mot Christer P det naturligt att krafterna samlades kring var denna del. Efter rättegångarna fanns det emellertid åter tid och skäl att i görlig mån dessa brister. I alla händelser borde det vid det här reparera laget ha skett för länge sedan. Det kan likaledes sättas i fråga alla de motivbilder som kan om associeras till de förekommande rubrikerna förtjänat en basanalys av det slag vi här efterlyser. För att ta ställning till den saken krävs dock just analys. Om inledande studie visar att motivbilden saknar en en relevans är så mycket vunnet med arbetet. Den lösning PU nu i mera stället valt utreda tips utifrån diffus, såvitt kan att m.m. en men bedömas oanalyserad motivbild är i det hänseendet den sämsta lösningen. Man riskerar att bearbeta tips utgår från orealistiska som hypoteser samtidigt riskerar att missa relevanta aspekter av som man andra tips, eftersom inte har tillgång till basanalys av den man en aktuella motivbilden/brottshypotesen. Enligt vår mening är det uppenbart att grundliga basanalyser hade behövts åtminstone i avsnitten Sydafrika, Iran/Irak och Bofors vapenhandel. I andra delar hade kanske översiktliga analyser räckt; det inte förrän de utförts. Det mer vet man hade i så fall inneburit att hel del de uppslag som nu sorterats in en av under dessa avsnitt hade kunnat rubriceras ett annat och mer adekvat
sätt. Det har varit svårt för att utröna varför basanalyser inte gjorts. oss De vi erhållit från PU:s sida har gett intrycket att man där inte svar oss delat vårt synsätt angående de behov vi tycker iaktta. Generellt oss kriminalpolisen, närmast tradition, skeptisk till dokumensynes av vara analysarbete. Det gäller även t.ex. gärningsmannaprofiler. Från terat förundersökningsledningens sida har man allmänt instämt i behovet av analysarbete och från tid till även uttryckt ambition att få till annan en stånd detta inom PU. I de konkreta avsnitten har förundersökmer av ningsledningen invänt motivanalyser inte har något värde, så länge att det inte finns någon koppling till Sveavägen. Enligt vår mening föreligger tydlig interaktion mellan motivbilder/brottshypoteser dock en och spår i tid och Det utesluter alltså inte det andra och det rum. ena finns inget motivbild/brottshypotes blir intressant först som säger att en
5l Jämför den diskussion förts i kapitel bedömningen avseende Utrikessom politisk analys etc.
698 Enskilda uppslag
då den avsatt spår i tid och Det är också lätt konstatera rum. att att PU ägnat stora delar av sina resurser till att utreda tips enbart utgår som
från motivbilder/brottshypoteser utan att det i tipset funnits någon
koppling till Sveavägen. PKK-spåret är det allt överskuggande exemplet detta, men det finns framgått även andra motivsom relaterade uppslag utretts grundligt. som De enligt vår mening troligaste förklaringarna till att basanalyser är så sällsynta i PU är dels att kriminalpolisen saknade och kompevana tens att själva göra sådana, och också vagt avogt inställd till värdet var av arbete av detta slag, dels att utredningen saknat kraftfull, en övergripande ledningsstyming. I dessa hänseenden vill vi åter hänvisa till den i avsnittet CIA redovisade framställning PU gjorde till som UD. Den visar att PU dragit den riktiga slutsatsen att frågor det slag av som förekommer i framställningen behöver besvaras för att behovet av utredningsåtgärder skall kunna bedömas. Men den visar också att PU stått närmast handfallen inför hur detta skulle kunna ske och inte heller lyckats få fram några Det naturliga hade varit frågeställningar svar. att
av detta slag gått via förundersökningsledningen, denna
men synes överhuvudtaget inte ha befattat sig med denna nivå inom utredningen. Enligt vår mening måste det åvila den för utredningen ansvarige, dvs. förundersökningsledaren, att tillse att analyser av det slag vi här efterlyst kommer till stånd. Att så inte skett är ett tecken det varit att ett stort, alltför stort, avstånd mellan förundersökningsledningen och den brottsutredande verksamheten i denna utredning. I brist på basanalyser, också sakligt skulle avgränsa de aktuella som avsnittens innehåll, har PU oklara grunder sorterat in tips under rubriker som i många fall förefaller missvisande. De uppslag förts som till avsnitten Iran/Irak" och "Mellanöstern inkl Israel" tycks framsom gått många gånger ha insorterats där geografisk, nationell eller etnisk grund. Detta spelar måhända mindre roll, så länge utredningspersonalen hittar det material söker, och PU skall kanske inte man lastas för att indelningen inte är avsedd för offentligt bruk - som ger det felaktiga intrycket att det förekommit omfattande utredning utien från de motivbilder/hypoteser rubrikerna i de internationella som uppslagen associerar till. Som framgått den redovisade genomgången av förhåller det sig i alla händelser inte så. Som motivbilderlbrottshypoteser betraktade är flertalet dessa avsnitt outredda. av Ser man i stället till ingångsuppgiftema i de enskilda uppslagen är de i allmänhet tillräckligt utredda. Den reaktiva utredning som förekommit är med andra ord tillfredsställande. Den är också, som framgått i redovisningen, omfattande, ingående och oftast också utsträckt i tiden. I någon mån kan det sägas att bristen på basanalys kompenseras det arbete nedlagts i utredningen enskilda av som av
Enskilda uppslag 699
uppslag. I många uppslag är utredningen så långtgående att uppslagen till och med framstår överutredda. Från resursprioriteringssynsom punkt hade det allmänt sett varit bättre att lägga resurser analyser än att bildligt talat spänna livrem uppslag som redan hängde - stadigt i hängslen. Vi är dock medvetna om att synpunkter av det slaget lätt kan te sig orättvisa mot dem som varit engagerade i utredningsarbetet. Att exakt dra gränsen för vad är tillräcklig utredning och som vad eventuellt kan betraktas "överutredning" är inte så enkelt som som när man som PU hela tiden varit hårt påpassad och granskad. Det är naturligt just velat använda "både hängslen och livrem för att om man säker på att undgå störande kritik. Två saker vill vi dock uppmärkvara samma i detta sammanhang. Det gäller förekomsten av det som i utredningssammanhang ena kallas "informationssvindlare" eller liknande. Med det menas personer ett eller annat skäl vänder sig till utredningar av detta slag med som av intressant information, som i själva verket är ovederhäftig. I den här finns psykiskt instabila personer och mytomaner eller andra gruppen bara söker uppmärksamhet, också människor som vill erhålla som men fördelar något slag i utbyte mot sin ovederhäftiga information, det av kan gälla uppehållstillstånd och annat. Den som studerar ett pengar, utredningsmaterial av det slag som föreligger i PU slås av mängden i denna mening otillförlitliga uppgiftslämnare. De misstänkta infonnationssvindlama är så många att de utgör ett praktiskt problem i utredningen. Samtidigt det är uppenbart att det finns många uppgiftssom lämnare i denna kategori är det emellertid förenat med rätt stora svårigheter att i det enskilda fallet med säkerhet peka ut en person som informationssvindlare. Det kan också te sig oetiskt att stämpla t.ex. den grund av psykiska problem förser utredningen med felsom aktiga uppgifter med ett så förklenande epitet, som däremot kan passa bra på uppenbar svindlare källa Peter i PKK-avsnittet. Mellan en som dessa ytterligheter finns förstås utrymme för flera slags informationssvindlare. Med dessa reservationer kan det dock med fog hävdas att merparten uppgiftslämnarna i Ivan och William H CIAav gruppen avsnittet, Robert H Mellanöstern, Mr A Iran/Irak, Karl L Bofors samt W och Riian S Sydafrika i större eller mindre stor grad torde att betrakta som informationssvindlare. Flertalet av dessa, liksom vara andra uppgiftslämnare kan misstänkas höra till samma kategori, som
52Fler exempel är GA se kapitel GMP-objekt m.m., Seppo A se kapitel PKK-spåret, Eduardo D se kapitel Avsnitt N "Viktor G, B se kapitel — Avsnitt T- "Kartläggning offrets personliga förhållanden , liksom ett anav tal uppgiftslämnare som förekommer i resningsmaterialet se kapitel Genomgång av resningsmaterialet.
700 Enskilda uppslag
har dragit stora utredningsresurser, i flera fall för stora för att det egentligen skall anses försvarbart. Vi ifrågasätter från utredningens om man sida ibland inte koncentrerat sig för mycket på de uppgifter som lämnats och kontroll av dessa, bekostnad trovärdighetsbeav en dömning av uppgiftslämnaren. Vi inser att det vore felaktigt att avfärda en uppgift enbart för att den kommer från en person som inte ter sig trovärdig och vi menar inte heller att skall göra så. Men det kan man heller inte vara rimligt att fortsätta ta nya uppgifter från tvivelaktig en uppgiftslämnare på samma allvar, som de inledande uppgifter denne lämnat, när dessa inte lett någon vart. Det är troligt att PU:s utsatta ställning med massmedialt intresse och granskande lett utredorgan ningen till överdriven försiktighet i dessa hänseenden. Ytterst är det en fråga om hur den övergripande ledningsstymingen fungerat. I praktiken synes inte förundersökningsledaren lägga sig i om uppslag "överutreds. Även i detta hänseende tycker vi det i denna utredning varit att
ett för långt avstånd mellan förundersökningsledningen och själva
brottsutredningen. Den andra iakttagelse vi gjort gäller det faktum att så många av de uppslag vi granskat utretts i flera omgångar och över lång tid. Det torde ha framgått av redovisningen att ett uppslag mycket väl kan ha utretts, ad acta-lagts, tagits upp igen och ad acta-lagts ånyo för att sedan tas upp ännu en vända, utan att det av dokumentationen framgår att det tillkommit någon ny information påkallat utredningens återuppsom tagande. Det ter sig snarare som detta är ett resultat att materialet av processats i omgångar och att PU ställt successivt högre och högre krav fullständig utredning. Utredningen ett uppslag kan därvid av sträcka sig över mycket lång tid, i princip hela den tid mordutredningen pågått. I början vår granskning såg vi denna typ återupptagen utav av redning som tecken att den inledande utredningen vid senare granskning inte bedömts som hållfast ibland förhåller det sig uppen- — barligen också så, som t.ex. beträffande polisman A i kapitel 4 och att utredningen på detta sätt så att säga underkände sig själv. Sedan mönstret blivit tydligt för oss har i stället kommit att betrakta det i första hand som ett uttryck för den grundlighet och noggrannhet som utvecklades inom PU sedan Hans Ölvebro över spaningsledare tog som 1988. Det är inte rimligt att vända denna ambition mot PU och så snart ett uppslag återupptagits för ytterligare kontroll peka detta och säga: se där, detta var tydligen dåligt gjort, eftersom utredarna själva väljer att det igen. Det skulle i så fall innebära att det från granskningssynpunkt hade varit bättre för PU att låta det som en gång ad acta-lagts ligga, till undgående kritik det slaget. Det har vidare påpekats för av av oss, att ett återupptagande av ett uppslag kan ha att göra med att information flutit in i en annan del av utredningen, vilket inte behöver
Enskilda uppslag 701
synligt i det återupptagna uppslaget. Även faktorer det vara om av slaget inte kan förklara hela mönstret visar det på att det i enskilda uppslag kan finnas förklaringar till att ett uppslag återupptagits som inte framgår i det material vi granskat. De synpunkter vi har i detta hänseende är i alla händelser att senare utredningsomgångar i många fall framstår som överflödiga och exempel på "överutredning.
Övriga uppslag
De avsnitt berör svenska politiska förhållanden saknar i betydande
som grad en dokumenterad basanalys. Merparten av dessa uppslag har emellertid utretts ett tidigt stadium och av Säkerhetspolisen. Utredningen är i flera delar av mer aktiv karaktär än den som redovisats i uppslagen med internationell anknytning. Det mesta tyder att de som utförde utredningsåtgärdema i dessa delar hade tillgång till kunskap om de organisationer och personer som aktualiserades. I princip finns det anledning att rikta samma kritik mot utredningen i dessa delar som den som framförts ovan, men det finns anledning att anta att utredningsåtgärderna likväl blev kompetent utförda, sedda avsnitt för avsnitt.
I ett hänseende gäller inte detta. Det politiska motstånd mot Olof Palme som fanns under hans politiska gärning och som i sina ytterligheter tog sig svårartade och motbjudande former, dvs. det som allmänt kallas palmehatet, finns såvitt vi kunnat finna inte någonstans i utredningsmaterialet behandlat och analyserat. I en allmän mening har det i och för sig saknats skäl för PU sig in något sådant; även
att ge
palmehatet är en tänkbar motivbild är den alltför obestämd för att om direkt kunna tjäna brottshypotes. Däremot hade det enligt vårt syn-
som sätt varit naturligt att göra det i anslutning till utredningen av de svenska politiska uppslagen. När det gäller de uppslag som nu faktiskt blev föremål för utredning spelade detta kanske mindre roll; de aktuella grupperingarnas och personemas inställning till Olof Palme
eller mindre känd och många gånger orsak till utredningsåtvar mer gärdema. Däremot kan det ha haft större betydelse för vad som inte blev föremål för utredning. Ett exempel en i den allmänna diskussionen förekommande motivbild som inte återfinns i utredningsmaterialet är "Moskva-resan, dvs. tanken att Olof Palmes förestående och i vissa kretsar kontroversiella besök i Sovjetunionen, som därvid skulle ha betraktas som ett förräderi", kan ha legat bakom attentatet. Bakom detta låg i sin tur den sedan några år inflammerade U-båtsfrågan, som lett till öppna konflikter mellan statsledningen och vissa befattningshavare inom försvarsmakten. Detta hade naturligtvis varit en känslig sak att röra vid inom mordutredningens utan koppling
ram -
702 Enskilda uppslag
till Sveavägen. Det är dock inte ett gångbart argument i sammanhanget och mordutredningen har goda grunder beträtt flera känsliga områden. Vi kan inte se det annat än brist att ytterlighets-
som en formerna av palmehatet, liksom dess mest kraftfulla polemiska former, inte gjorts till föremål för basanalys PU.
en av
Några uppslag i denna del ter sig otillräckligt utredda. Det gäller J och K i EAP-avsnittet. Stor energi lades ned att utreda vilka personer som hade stått vid Schiller-institutets bokbord i Hallunda centrum den 28 februari 1986, dock utan resultat. Flera av personerna i det som framstår som kärnan i svenska EAP förhördes de närmaste månaderna efter mordet. Clifford G och hans maka ansågs så
vara intressanta att PU med assistans av FBI i mitten av maj 1987 genomförde ett förhör med dem i USA. I ljuset av dessa åtgärder framstår det inkonsekvent att utredningsåtgärdema angående K
som vilken synes vara den enda person i EAP-avsnittet som tidigare hade misstänkts för hot om våld riktat mot det socialdemokratiska partiet
inte varit mera ingående. Efter vissa resultatlösa adresskontroller i
mars 1986 skedde ingenting under drygt åtta år. I samband med slagningen den 19 december 1994 antecknades att K "enligt uppgift befann sig utomlands. Det synes som det hade varit befogat att vidta snabbare och intensivare utredningsåtgärder beträffande honom.
Ett i viss mån likartat mönster föreligger beträffande om vilken det korn ett tips in till PU redan den l mars 1986. Senare tipsades PU även om att J hade velat låna pengar för att kunna köpa en pistol och sedan mörda Olof Palme. Som redovisats har försöken att utreda uppgifterna kring J emellertid varit sporadiska och resultatlösa.
53 gämingsmannaprofilenI beskrivs det på flera ställen som en brist att det inte finns en närmare analys av palmehatet GMP s. 25 och 44. En kort passage
om Ubåtsfrågan avslutas följande sätt GMP s. 41: När några marinofficerare enskilt och i grupp gick till attack mot Palme under senhösten 1985 gavs intryck att Palme var mjuk i sitt förhållningssätt mot Sovjet och man protesterade mot ett planerat besök i Moskva av Palme under våren året därpå. Det massmediala intrycket torde ha varit att Palme av vissa betraktades närmast som en landsförrädare, åtminstone en potentiell sådan. Detta bedöms dock inte ha något förklaringsvärde för mordet, särskilt inte som en enklare analys torde ha visat att den förväntade effekten av ett eventuellt attentat skulle utebli. Vi
delar inte den sistnämnda delen av bedömningen; analysen är inte enkel och svaret inte självklart.
6 P
Utredningen avseende Christer
Kapitlets innehåll
Utredningen mot Christer P har sedan hösten 1988 varit Palmeutredningens huvudspår. Det korn senast till uttryck genom den resningsansökan som behandlades under 1997/98. Det är inte möjligt att redovisa och bedöma utredningsarbetet som helhet utan att beakta utredningen avseende Christer P. Vi ägnar därför ett kapitel åt denna.
Den första delen av kapitlet beskriver det rättsliga skeendet, från de första tipsen angående Christer P från våren 1986 till Högsta domstolens avslag på Riksåklagarens ansökan om resning sommaren 1998. I det sammanhanget uppmärksammar i ett särskilt avsnitt de utsagor som avgivits av målsäganden Lisbeth Palme och omständigheterna därikring.
l två hänseenden redovisar under rubriken Sammanfattande anmärkningar bedömningar beträffande kapitlets första del. Det gäller utredningen mot Christer P innan den egentliga förundersökningen mot honom korn igång. Det gäller vidare Palmeutredningens sätt att uppta Lisbeth Palmes utsagor och i övrigt förhålla sig till hennes medverkan i utredningen.
Den senare delen av kapitlet behandlar det s.k. resningsmaterialet, dvs. den utredning avseende Christer P som 1997 ingavs till Högsta domstolen. Det är i beaktande av syftet med vårt uppdrag av stort intresse att redovisa detta. Det förhållandet att materialet åberopats inför Högsta domstolen medför inte att det i vår redovisning bör behandlas på annat sätt än utredningen i övrigt. Där materialet rättsligt bedömts av Högsta domstolen redovisar detta.
Vår framställning i denna del är förutom på redovisning inriktad på de utredningsresultat som nåtts. För att själva kunna ta ställning till om utredningens inriktning på Christer P varit befogad något alltså inte
kan undvika att göra har anlagt vissa synpunkter angående
materialets utredningsvärde. Med detta menar det underlag materialet ger för avgörandet av vilka fortsatta utredningsåtgärder som år befogade, hur resurserna bör fördelas på detta uppslag i förhållande
704 Utredningen avseende Christer P
till andra osv. l begreppet ingår också huruvida vidtagna åtgärder fört utredningen vidare eller inte.
l ett avslutande avsnitt diskuterar mer samlat utredningen mot Christer P och Palmeutredningens vägval därvidlag.
Samtliga våra synpunkter anläggs mot den självklara bakgrunden att misstankarna mot Christer P inte är styrkta och att utredningen syftar till ett klarläggande av om misstankarna har någon grund eller inte, varvid resultatet i bägge fallen skulle vara av lika stort värde. Resonemangen är således genomgående oberoende av Christer Pzs eventuella skuld till gärningen.
Utredningen avseende Christer P 705
6.1 åtal och dom samt fortsatt
Utredning, utredning
6.1.1 Översikt över utredningen mot Christer P
Polisens intresse riktades mot Christer P redan under den första tiden; förehavanden mordkvällen. Åthan hördes den 28 maj 1986 om sina gärderna stannade dock vid detta förhör. Ungefär ett år senare hördes han för kontroll uppgifter person lämnat om sin av som en annan vistelseort vid tidpunkten för mordet. Sent 1987 inkom uppgifter om att Christer P lik fantombilden, att han skulle ha uppehållit sig i mordvar kvarteren under mordkvällen, förekomst av vapen i Christer P:s lägenhet m.m. I samband med att polisens utredningsåtgärder under senare delen 1988 kom att koncentreras till kvarteren kring mordplatsen, bioav grafen Grand och även spelklubben Oxen, väcktes intresset för m.m., uppgifterna Christer P. Den 14 december samma år hämtades han om till förhör. Efter det att Lisbeth Palme vid en valkonfrontation via video utpekat honom gärningsman, anhölls han. Han häktades därefter som Stockholms tingsrätt och förblev i häkte fram till och under de två av rättegångar korn att hållas. Stockholms tingsrätt fällde i en dom som dikterades nämnden i juli 1989 Christer P till ansvar för mord; som av de två lagfama ledamöterna juristdomama frikände Christer P. Svea hovrätt försatte tid efter rättegången i hovrätten Christer P fri fot en och frikände honom i den 2 november meddelad dom, som var en enhällig. Riksåklagaren överklagade inte domen, vann laga kraft som den 1 december 1989. Polisen fortsatte att visa intresse för Christer delvis för dennes säkerhets skull, delvis för kontroll av att han inte närmade sig egen målsäganden Lisbeth Palme och delvis för att misstankarna mot honom kvarstod trots hovrättens dom, bl.a. utreddes de tips angående Christer P flöt in. I princip fortsatte förundersökningen mot Christer som dock med avsevärt mindre intensitet än inför rättegångarna. 1996, i samband med ett personbyte i förundersökningsledningen, fokuserades utredningen åter Christer i syfte att utvärdera och komplettera det material som framkommit efter den friande domen. 1996, enligt RÅ fanns Frågan om resning övervägdes senhösten men vid den tidpunkten inte grund för att begära resning i HD. Våren 1997 inkom vissa tips, tillsammans med övrigt framtaget material lades som till grund för resningsansökan, som ingavs till HD i december 1997. en HD avslog ansökan den 28 maj 1998. Avslagsbeslutet var enhälligt; beträffande motiveringen förekom en skilj aktig mening.
706 Utredningen avseende Christer P
Från förundersökningsledningens sida har förklarats intresset för att Christer P som möjlig gärningsman alltfort kvarstår.
6.1.2 i till mordet
Utredningsåtgärder anslutning
Christer Pzs namn aktualiserades relativt tidigt i utredningen. Det finns tre från varandra oberoende tips om honom från april 1986. Med tanke att Christer P var en känd kriminell person tidigare begått som grova våldsdåd i Stockholm finns det skäl att anta att hans bör ha namn aktualiserats bland utredningsmännen även på annat sätt än tips genom utifrån
Den 9 april 1986 lämnade en anställd vid Rättspsykiatriska kliniken på Huddinge sjukhus uppgift om att Christer P var mycket lik fantombilden av skuggan. Det angavs att Christer P suttit på rättspsyket samt att han stuckit ned någon med bajonett och därför kallades "bajonettmannen". På uppslaget har antecknats: P lång 190 - - Farlig psykop. "Bra typ" samt Pri: 3 Vidare finns notering - en om att spaningschefen tagit del av uppslaget den 10 april 1986. Två dagar den 11 april, inkom ett den 9 april poststämplat senare, brev, enligt vilket Christer P mycket lik fantombild 2, dvs. bilden var av skuggan. Brevet kom från namngiven intagen en person som var fängelset Hall och som tidigare suttit i fängelse samtidigt med Christer P. På det i anledning brevet upprättade spaningsuppslaget av har antecknats: Bajonettmördaren P. Är intressant när det som typ, gäller skuggan psykopat" samt Prz:3. Spaningschefen har enligt en notering tagit del av uppslaget den 12 april 1986. Den 22 april samma år ringde en namngiven person från kansliet på Kumla-fängelset. Han uppgav att under 1983 satt vid en person namn Christer P anstalten för mordförsök. Christer P enligt uppgiftsvar lämnaren fullkomligt galen. Uppslaget är mycket kortfattat - uppgiftslämnaren måste rimligen ha sagt något vad fått mer om som honom att ta kontakt med mordutredningen och saknar anteckningar av den typ som finns ovannämnda uppslag. Det anges som fardigbearbetat den 29 augusti 1986.
I en promemoria av professorn vid Polishögskolan Leif G W Persson, daterad den 23 november 1994, anges om Christer P att han dyker i utredupp ningsmaterialet som tänkbar gärningsman redan söndagen den andra 1986 mars när man ur datorn plockar fram tidigare våldsbrott den aktuella platsen" promemorian ingiven till den tidigare Palmekomrnissionen uppdrag dess av ordförande Sigvard Marjasin. 2 Pri:3 är en informell prioriteringsklassning, betyder att uppslaget är som prioriterat siffran 3 betyder högsta prioritet.
Utredningen avseende Christer P 707
Christer P:s förekommer vidare i ett uppslag rubricerat infornamn mella uppgifter. Uppgifterna härröra från polisens narkotikasynes spaning. Bland infonnation, rör Sigvard C Harri M m.fl., annan som , sägs att Harri M till sin hjälp skaffat torpeden Krister P; vid namnet finns asterisk hänvisar till en handanteckning: "Bajonetten som mördaren Uppslaget är daterat 14 april 1986 och liksom de tidigare åsatt en notering om att det skall prioriteras, Pri:3 Sigvard C, sedermera kom att bli central person i utredsom en ningen kring Christer hördes tidigt och upprepade gånger med anledning sina iakttagelser och förehavanden i mordkvarteret vid tiden av kring mordet första förhöret hölls den 19 efter tips från annan mars, person, ytterligare förhör följde. Den 18 augusti 1986 inkom Sigvard C, till eget initiativ, till mordutredningen för att lämna uppsynes gifter gäster besökt den klubb han drev, Oxen. Sigvard C om som att Christer P besökt klubben mordkvällen och gått därifrån uppgav strax efter klockan 22. Sigvard C sade sig förstå att Christer P blivit utpekad, eftersom denne liknade av fantombildema, men ville been tona att Christer P anhängare av Olof Palme och skulle var en varm "för allt i världen inte göra honom något illa. Det framgår inte om Sigvard C även lämnade uppgifter andra gäster, men det framstår om hans enda ärende att eget initiativ lämna information om som om var Christer P.3 Det kan anmärkas att uppgifterna stämmer väl med dem Christer P själv hade lämnat i maj se nedan och att Sigvard Czs initiativ sammantaget kan ägnat att avleda mordutredamas intresse för synas Christer P. Den enda dokumenterade utredningsåtgärd som vidtogs mot Christer P under den tid de återgivna uppslagen härrör från är ett ovan hembesök den 25 maj 1986. I det upprättade spaningsuppslaget sägs:
Måndagen den 26/5 -86 kl 11.15 besöktes Christer P i sin bostad av krinsp Lennart P och Anders L.
Följande framkom: Mordkvällen befann sig Christer inne i Sthlms city. Han besökte club Oxtorgsgatan 2 under jorden som heter BK - - OXEN. Där träffade han bl.a. en kille vid namn Sigvard C känd buse. - Sigvard C är bosatt Tegnérgatan 16.
Christer anlände till klubben vid 19-tiden kvällen och avvek därifrån strax efter 2200 då han gick till Centralen och tog "pendeln" hem till Rotebro. Christer kom hem vid 2330-tiden och gick så gott som genast ca: och lade sig. På när han vaknade vid 08-tiden, gick han och morgonen
3Tipset registrerades i uppslaget angående Christer P och mot-
rubriceradesav
uppföljning uppgifterna angående Christer P. Övriga förhör tagaren som en av med Sigvard C från denna tid registrerades i andra avsnitt.
708 Utredningen avseende Christer P
hämtade tidningen DN och fick då vetskap mordet. Eftersom
- - om
Christer är en sann vän till Olof Palme satte han sig vid köksbordet
ner
och grät.
Uppslaget anges som färdigbearbetat, dvs. lagt ad acta, den 29 augusti 1986.
Till de tidiga uppgifterna Christer P hör även utredningen kring
om Ulf Sp. Den 15 oktober 1986 lämnade Ulf Sv, då han i narkotika-
en utredning rutinmässigt tillfrågades om han kände till något
om statsministermordet, uppgifter om att en person, identifierad
senare som Ulf Sp, gjort underliga uttalanden mordet. Det framkom inte vad
om uttalandena gått ut på. Utredningsmannen fick intryck att Ulf Sv
av var rädd och uppjagad när han talade om detta. En dryg vecka tog
senare Ulf Sv kontakt med polisen för att ta tillbaka det han sagt; han hade varit onykter vid tillfället och velat briljera. Vid detta tillfälle
uppgav Ulf Sv att hans tips gått ut att Ulf Sp skulle känna mördaren. Detta stämde emellertid inte, enligt vad han Han hade,
nu uppgav. uppgav han vidare, varit med Ulf Sp och velat igen. Av intresse är
osams ge att Ulf Sv vid detta andra tillfälle alltså korn att lämna information
som han av det första spaningsuppslaget att döma faktiskt inte hade lämnat tidigare, dvs. uppgiften att Ulf Sp skulle bekant med mördaren.
vara
Det är också så saken återges i förundersökningsprotokollet, där det
senare spaningsuppslaget redovisas först.
Ulf Sp uppsöktes den 11 november 1986 polismannen Göran W.
av Ulf Sp uppgav då att han mordkvällen befunnit sig i lägenhet
en tillhörande Christer dit han anlänt vid 21-tiden. Han vaktade lägenheten Christer som tappat sina dönnycklar. Christer P kom tillbaka vid 01.00, varefter Ulf Sp begav sig hem till tillfällig bostad
en i Rotebro. Han kom dit strax efter 01.00. I det kortfattade uppslaget kommenterade Ulf Sp vidare hur det kunde komma sig att han skulle vara misstänkt, något han fann konstigt. Det framstår utred-
- som om ningen gått ut att fastställa huruvida Ulf Sp skulle kunna
vara identisk med gärningsmannen medan intresset det tips in-
av som kommit låg i uppgiften att Ulf Sp kände till begått mordet.
vem som Detta bestyrks av nästa dokumenterade åtgärd i uppslaget. Den företogs den 23 april 1987, således nästan ett halvår och utgörs
senare, av en förfrågan till Christer P. I det över åtgärden upprättade spaningsuppslaget anges följande:
Ulf Sp, den i tipset utpekade, har uppgivit Christer P som alibi för sina
förehavanden den 28 feb 1986.
Utredningen avseende Christer P 709
Christer P kontaktades idag den 23 april 1987 kl 13.10 per telefon och jag talade för honom att en person uppgett att han den 28 feb 1986 varit om hemma i hans lägenhet. Christer P svarade då spontant: Det Ulf Sp han kom till mig vid 19var - 20.00-tiden innan jag åkte in till stan och fick vara kvar i lägenheten när jag åkte." Ulf Sp stannade kvar för han hoppades att jag skulle skaffa lite amfetamin honom inne i stan, men jag fick inte tag i något."
När jag kom tillbaka till lägenheten vid 23.30-tiden låg han golvet och sov ruset av sig. Ulf Sp kvar ett tag innan han åkte hem vet exakt vad klockan var var då.
Jag har tidigare blivit hörd av polis i Palmemordet tillsammans med Sigvard C angående mina förehavanden mordkvällen ni måste ha papper det hos er, det var fyra poliser hit i maj 1986.
Utredaren tillfogade, och strök under: Dessa uppgifter stämmer kopior i ärendet M 4248 bifogas. Ärende M 4248 är det ursprungliga uppslaget angående Christer där finns de relaterade tipsen från ovan april 1986. Uppslaget är angivet fardigbearbetat ad acta-lagt dagen som därefter.
6.1.3 Den egentliga förundersökningen
Det går inte utredningsmaterialet utläsa vid vilken närmare tidatt ur punkt Christer P blev ett substantiellt spår i utredningen. Vad som framgår är att intresset för Christer P väcktes som en följd av att utredningsinsatsema hösten 1988 inriktades mot brottsplatsen, biografen Grand och även spelklubben Oxen. Flera personer hade tidigt redovisat iakttagelser avvikande vilket gjorde att man inom utav en man, redningen tala "Gubben Grand eller sedermera Grandkom att om mannen iakttagelsema kan i och för sig ha avsett olika män. Misstanken att dessa iakttagelser eller någon dem kunde avse Christer P av torde ha funnits vid denna tid. Frampå senhösten hade detta spår dock uppenbarligen fått substans. Viss ledning ger det faktum att mer uppslaget registrerades ett eget avsnitt KD den 24 oktober som 1988. Den 16 november 1988 ansökte förundersökningsledningen hos tingsrätten tillstånd att avlyssna Christer P:s telefon. Som grund för om ansökan i sammanfattning följande. Det hade redan i anslutning angavs
710 Utredningen avseende Christer P
till mordet inkommit tre tips angående Christer P. Christer P:s bakgrund beskrevs, bl.a. att han tidigare dömts för det s.k. bajonettdråpet, var detta begåtts och att han då begagnat flyktvägen Tunnelgatan, Brunkebergstunneln, David Bagares gata till lägenhet på Smala en Gränd. Det hade vidare framkommit att Christer P ofta besökte en person som bodde på Tegnérgatan där denna korsar Sveavägen och att Christer P inför dessa besök brukade ringa till från personen en telefonkiosk belägen vid biografen Grand. Vid förhör med personer med anknytning till klubb Oxen hade framkommit att Christer P varit på klubben under mordkvällen, gått därifrån god tid innan men en mordet inträffade. Det fanns vidare uppgifter att Christer P återkom om till Rotebro, där han bodde, omkring klockan ett vilket i så natten, fall inte stämde med vad han själv hade uppgivit för polisen 1986. Vittnen uppgav sig två dagar före mordet ha revolver i den sett en lägenhet Tegnérgatan Christer P ibland brukade besöka. Från som vittnen hade även uppgivits att Christer P hade inramad bild Olof en av Palme upphängd i sin lägenhet. Slutligen omnämndes Christer P:s bekantskap med bombmannen, dvs. Lars T. Ansökan bifölls och Christer P:s telefon korn avlyssnas från att denna dag och fram till det att han greps, dvs. från den 16 november till den 14 december. I samband med att tillståndet förlängdes framkom att avlyssningen inte gav särskilt mycket. Bl.a. hade kvinna i Christer en P:s närhet ringt Christer P och ställt frågor kring mordet. Christer P upp hade visat sig oberörd av detta och hans reaktion kunde inget av av värde för utredningen utläsas. Det har från PU uppgetts att förväntningarna spåret Christer P inte var påfallande höga inom utredningen vid den tidpunkten och att när målsäganden Lisbeth Palme vid videokonfrontationen pekade ut Christer P som gärningsman innebar detta därför dramatisk vänden punkt i utredningen. I och med det förändrade utredningsläget och att misstänkt en gärningsman hade frihetsberövats koncentrerades PU:s arbete helt på Christer P. Förundersökningen finns sammanfattad och dokumenterad i det förundersökningsprotokoll åklagaren in till Stockholms tingsrätt när gav åtal väcktes ungefär ett halvår senare, den 29 maj 1989. Förundersökningsprotokollet är omfattande, även om det bara utgör en ytterst liten del av det totala utredningsmaterialet. Det är uppdelat i ett huvudprotokoll I, som bl.a. innehåller sammanfattande en sammanställning av utredningen och misstankarna mot Christer del en rörande den misstänktes II, del rörande brottsplatsen och person en vittnesförhören III, kriminalteknisk redovisning IV samt en avdelning V med icke offentliga förundersökningshandlingar. Därut-
Utredningen avseende Christer P 711
över finns ett antal tilläggsprotokoll. Sammantaget omfattar materialet, som-inte är helt lätt att överblicka, ca 3700 sidor. I stort sett hela förundersökningsmaterialet blev offentligt i och med att åtal väcktes. Den sekretessbelagda delen innehåller rättsmedicinska handlingar från obduktionen Olof Palme, ett krirninaltekniskt ut-
av låtande rörande slutsatser kan dras från analyser av Olof och
som Lisbeth Palmes kläder promemoria rörande telefonavlyssning
samt en av Sigvard C. Utredningen avseende Christer sådan den förelåg vid tiden för rättegångama, har alltså till största delen varit tillgänglig för allmänheten sedan länge. Mot den bakgrunden vi inte att vårt uppdrag
anser kräver annat än övergripande redovisning av utredningsmaterialet i
en denna del. Den övergripande redovisningen kan lämpligen ske genom ett återgivande utdrag delar ur den sammanfattande framställ-
av av
ningen i huvudprotokolletf
Fredagen den 28 februari 1986 kl. 23.23 larmades polisens ledningcentral ODL i Stockholm av Järfälla Taxi via larmcentralen LAC med anledning att någon blivit skjuten vid korsningen Sveavägen-Tunnel-
av person gatan. l detta moment fanns radiobilen 2520 med polismännen Gösta Söderström och Ingvar W Kungsgatan. De stoppades av en taxichaufför
hört i taxiradion att en person blivit skjuten Sveavägen vid Tunnelsom gatan, och de körde omedelbart dit. Samtidigt mottog pikétgruppen i radiobil 3230, under befäl av polisinspektören Kjell via radio larmet om händelsen. Pikétgmppen befann sig då Beridarbansgatan och körde omedelbart i riktning mot Sveavägen. De anlände dit några sekunder efter
pikétbuss, radiobil 1230, som vid larmet kl. 23.23 fanns vid Norra en annan Bantorget. På platsen fanns dessförinnan poliskommissarien Gösta Söderström, anlänt med radiobilen 2520, vilken också observerades av
som polisinspektören Kjell Ö i pikétbussen, då den svängde in Sveavägen från Kungsgatan. Samtliga tre polisfordon bör ha funnits mordplatsen kl. 23.25. Polismännen observerade platsen Sveavägens östra gångbana, mitt för Tunnelgatan liggande svårt skadad. Två
en man rygg
gjorde återupplivningsförsök i form av hjärtkompression och personer konstgjord andning. --- På brottsplatsen gav sig fru Lisbeth Palme tillkänna för polismännen poliskommissarie Gösta Söderström, polisinspektör Kjell Ö m.fl., och det blev snabbt klart att mordoffret var hennes make, statsminister Olof Palme. Ambulans hade larmats till platsen vid omkring kl. 23.24 23.23.40 från
4 Från den sammanfattningen har uteslutits mer allmänna delar av utredningsmaterialet och de relativt kortfattade redogörelsema för utredningen av andra uppslag. Därutöver har viss redigering skett, bl.a. har understrykningar tagits bort.
7 l 2 Utredningen avseende Christer P
Sabbatsbergs sjukhus, men en annan ambulans hade samtidigt stoppats Sveavägen och fanns plats. Med den sistnämnda ambulansen fördes Olof Palme till Sabbatsbergs sjukhus. Kl. 23.28 23.28.30 förvamade ambulanspersonalen akutmottagningen sjukhuset att de väg om var dit med en man med skottskada i bröstet. Körtiden beräknas till två ca minuter. Vid ankomsten till sjukhuset gjordes bedömningen att Olof Palme kliniskt var död.
---
I anslutning till makarna Palmes besök biografen Grand Sveavägen gjordes flera vittnesiakttagelser. Bl.a. observerades en kraftigt byggd man, ca 185 cm lång, som från åtminstone tidpunkt strax före kl. 23.00 en uppehöll sig utanför biografen. Denna observation och andra liknande blev föremål för en spaningsmässig bearbetning, och ett år den 11 senare - mars 1987 efterlystes ytterligare - vittnen via massmedia. Av särskilt intresse var iakttagelser beträffande en man som alltså befunnit sig utanför biografen kl. 22.50 22.10 måste avse 23.10, vår anm samt den där setts - man som stå i närheten av makarna Palme efter filmens slut och sedan följt efter dem. Vittnesefterlysningen skedde förutsättningslöst och utan angivande av något signalement. Några nya Vittnesuppgifter tillkom, ingen men person gav sig till känna såsom identisk med den man som vid angiven tidpunkt uppehöll sig utanför biografen. Denna omständighet förstärkte misstankarna om att den okände kunde ha med mordet Olof personen Palme att göra. Förundersökningen kom därför att till stor del inriktas identifieringen av denne man och frågan om huruvida han också var identisk med den man som stått i närheten makarna Palme och sedan av följt efter dem på Sveavägen i riktning söderut. Flera har hörts i personer denna del av förundersökningen fram till hösten 1988.
---
Makarna Palme hade efter filmens "Brödema Mozart" slut kl. 23.10 - ca stannat till utanför bokhandeln Sveavägens västra sida, strax söder om biografen Grand. De var för en kort stund tillsammans med sonen Mårten Palme och dennes flickvän innan de skildes från dessa. Makarna Palme beslutade att promenera hem. De gick Sveavägens västra sida, söderut längs med muren och staketet vid Adolf Fredriks kyrka. Efter att ha passerat över Adolf Fredriks Kyrkogata valde de att över till Sveavägens östra sida. Där stannade fru Palme vid butiken SARI och ägnade kort en uppmärksamhet dess skyltfönster. Under den fortsatta promenaden Sveavägen söderut gick fru Palme till höger om maken Olof. De tittade i ytterligare något skyltfönster. I höjd med tobaksaffären, ett 60-tal meter norr om Sveavägens korsning med Tunnelgatan, mötte de vittnet Nicola F. Denne observerade en man som gick snett bakom.
En man stod vid butiken Dekorima, invid det ‘avfasade’ hörnet vid Tunnelgatan enligt vittnet Inge M. När makarna Palme passerade förbi honom, gick han fram bakom dem, och då de befann sig någon meter snett
Utredningen avseende Christer P 713
framför nämnda gathöm, avlossade han i snabb följd två skott mot dem. Det första skottet träffade Olof Palmes ryggtavla ca en centimeter till höger
mittlinje mellan skulderbladen; det andra skottet träffade fru Lisbeth om en Palme. Händelseförloppet och gämingsmannens flykt från brottsplatsen observerades av flera vitmen. Vittnesiakttagelsema beträffande gärningsmannens vapen är varierande. Två vittnen lämnar uppgift om en revolver med lång pipa Anders D och Hans J. Vid brottsplatsundersökningen anträffades ingen kula och heller i offrets kropp.
Den kula dödade statsminister Olof Palme passerade genom kroppen
som och anträffades söndagen den 2 mars 1986 strax före kl. 12.20 vid brottsplatsen Sveavägen Elisabeth B. Kulan låg i snömodden invid
av jalusigallret till T-banenedgången, fyra meter från den plats där skottet
ca träffat Olof Palme. Den andra kulan, som skadade fru Lisbeth Palme, hade anträffats Alfred T dagen innan, vid 06.30-tiden lördagen den 1 mars
av 1986. Platsen för anträffandet var trottoaren utanför fastigheten Sveavägen 29. Där låg den omedelbart intill två vattenrännor som går från fastighetens husliv, tvärs över trottoaren och ut mot körbanan. Avståndet från mordplatsen är ca 40 meter.
I förundersökningen har den kula som först anträffades benämningen kula
den andra kulan, som är mordkulan, benämnes kula nummer nummer Båda kuloma fabrikatet Winchester-Westem, kaliber 38 Metal
är av Piercing, vilka laddas i nämnda fabriks 357 Magnum-patroner.
Undersökningar har visat att kuloma uppvisar de karakteristiska spår som uppstår vid avskjutning från revolver.
Beträffande frågan huruvida de avskjutits ur samma vapen har Statens
om Kriminaltekniska Laboratorium SKL i Linköping i utlåtande uttalat att intet talar emot att det handlar om samma vapen. Bundeskriminalamt BKA i Wiesbaden har i sakkunnigutlåtande anfört, att det kan inte entydigt påvisats, att båda kuloma avskjutits ur samma vapen men att på grund att avfymingsspåren uppvisar samma form talar inte heller något
av emot ett och samma vapen".
FBI-Laboratory i Washington, USA, har i utlåtande inte ansett det vara möjligt att fastslå huruvida kuloma avfyrats från samma lopp.
Gemensamt för de tre kriminaltekniska institutionemas utlåtande att kulornas fabrikat, kaliber och ammunitionstypen enligt ovan bekräftas. Vidare fastslås att kuloma uppvisar de spår som är typiska för vissa slags revolvrar, dvs. spår av fem högervridna bommar med 2,5 mmzs bredd.
714 Utredningen avseende Christer P
Revolvrar av fabrikaten Smith Wesson, Sturm—Ruger, Llama, Escodin, Ruby, Taurus och Kassnar kan ifrågakomma såsom mordvapen.
Undersökningen av makarna Palmers klädespersedlar har givit vid handen, att det dessa påvisats sådana partiklar krutstänk beträffande som kemisk sammansättning överensstämmer med vad som gäller för den ovannämnda ammunitionen. Statens Kriminaltekniska Laboratorium SKL i Linköping har i sakkunnigutlåtande den 18 juni 1987 anfört att blyisotopfördelningen i proverna från makarna Palmes kläder väl överensstämmer sinsemellan. Likaså överensstämmer blyisotopfördelningen i kuloma från mordplatsen men avviker från fördelningen i samtliga jämförelseprover. Detta tillsammans med resultatet undersökningen tändsatspartiklar av av gör det osannolikt att kuloma från mordplatsen skulle andra än de vara som skjutits mot makarna Palme.
Den kriminaltekniska bedömningen av skottavstånden har gjorts utifrån vad man kallar blybilden. Detta undersökningsförfarande vid handen, ger att Olof Palme blev skjuten i ryggen från ett avstånd av ca 20 10 cm cm - 30 cm vid tillämpning av en felmarginal 10 vardera hållet. Fru cm Lisbeth Palme blev beskjuten från ett avstånd av 70 cm 100 cm, då hon träffades av ett tangerande skott i skulderområdet.
Skottvinkeln i förhållande till kappans fru Palmes mockakappas yta uppgick till 10 15 grader. —
Ovannämnda fakta kring brottet och brottsplatsen liksom de kriminaltekniska slutsatserna överensstämmer med vad framkommit vid som vittnesförhören och vid analys händelseförloppet. Brottsplatsundersökav ningen och dess resultat i övrigt framgår av det särskilda protokollet i den kriminaltekniska redovisningen.
---
Spaningsledningen vid RK-A2 beslöt i slutet augusti 1988 att prioritera av fortsatt spaning och utredning beträffande fakta kring brottsplatsen och speciellt uppgifter om grovkalibriga i närheten brottsplatsen. Vid vapen av överläggningar med åklagama i augusti 1988 överenskoms att spaningsinsatsema skulle fokuseras Sveavägen men också spelklubben Oxen, som var belägen inte långt från brottsplatsen. Samtidigt bearbetade en mindre grupp av spanare ett par tidigare spaningsuppslag, enligt vilka Kicki E gjort vissa iakttagelser hemma hos i Rotebro, en person norr om Stockholm. Hon hade besökt lägenheten tillsammans med vid en person namn Harri M, som uppenbarligen var bekant med lägenhetsinnehavaren identisk med Christer P. Hon hade särskilt noterat, att den sistnämnde var väldigt lik fantombilden, samt att det i lägenheten fanns ett inramat porträtt av Olof Palme. Efter besöket i lägenheten i Rotebro, blev Harri M gripen för olaga vapeninnehav innehavet av det s.k. Eskilstuna-vapnet, Smith Wesson, 357 Magnum, den 13 april 1986.
Utredningen avseende Christer P 715
Vittnet Kjell N, som tillsammans med Kicki E var närvarande vid det ovan relaterade tillfället i april 1986, hördes också i oktober 1988. Kjell N
vid förhöret att Christer P kunder ha varit och hälsat en person uppgav vid namn Sigvard C, som bor i närheten av brottsplatsen. Uppgifter lämnades också skulle ha funnits i Christer P:s lägenhet i
om att vapen Rotebro. Kjell N liksom Kicki E lämnade utsagor som gav en anknytning mellan Christer P och Harri M samt dessa bådas anknytning till Sigvard C
. Harri M hördes i februari 1988 om Kicki E:s uppgifter om besöket hos Christer P i Rotebro i april 1986. Han verifierade att besöket ägt rum men förnekade att det då skulle ha funnits något skjutvapen i Christer Pzs lägenhet. Harri M har också vid förhör bekräftat sin anknytning till Sigvard C och till den revolver Smith Wesson, 357 Magnum, Eskilstunavapnet som denne överlämnade till honom våren 1986. Sigvard C hördes under oktober 1988, sedan han själv begärt att få
senare lämna kompletterande upplysningar till tidigare förhör förhör som gällt ärendet Christer P. Vid detta förhör uppgav han, att han med anledning av tidningsskriverier om en man som "vankat fram och tillbaka utanför biografen Grand, erinrat sig nya detaljer. Han hade genom en bekant vid namn Maj N fått kännedom om att hon för polisen berättat om en "mystiskt man som hon sammanträffat med i porten till Sigvard Czs bostad, Tegnérgatan 16. Vidare tyckte han att pressuppgifterna om utseendet mannen utanför biografen Grand stämde in Christer P. Maj N vid förhör att hon någon gång i slutet av december 1985
uppgav mött en man utanför Tegnérgatan 16, som vägrade att släppa in henne i porten. Mannen hade hotfulla ögon och stirrande blick och var iklädd
militärgrön jacka. De möttes senare hos Sigvard C, och det har en framkommit att mannen ifråga var Christer P. Vid förhör med Sigvard C och Christer P har framkommit att Christer P hade regelbundet hämtat amfetamin hos Sigvard C. I de fall då denne inte
hemma och svarade i telefon, hände det att Christer P vankade fram var och tillbaka Sveavägen och angränsande gator i flera timmar. De ovannämnda uppgifterna av Kicki E i förening med vittnesutsagoma av Kjell N, Harri M och Sigvard C, gav anledning att närmare granska Christer Pzs förehavanden under kvällen den 28 februari 1986. Alibiuppgifterna blev föremål för ny genomgång, och i detta sammanhang hördes Christer P:s kamrat Ulf Sp. Denne hade vid ett förhör som avsåg eget alibi för tidpunkten för mordet Olof Palme uppgivit att han under kvällen den 28 februari 1986 befunnit sig i Christer P:s lägenhet tills dess den sistnämnde återkom dit vid 01.OO-tiden natten. Christer P hade själv vid förhör den 28 maj 1986 uppgivit att han kommit hem till lägenheten vid 23.30-tiden.
716 Utredningen avseende Christer P
Vid förhöret i maj 1986 uppgav Christer P också att han den kvällen besökt klubben Oxen vid 19-tiden och där träffat bl.a. Sigvard C Christer P hade . lämnat Oxen vid 22-tiden.
Den 23 april 1987 hördes Christer P på denna gången beträffande nytt - Ulf Sp:s alibi och uppgav då att anledningen till besöket i City - var amfetaminanskaffning. Ulf Sp hade stannat kvar i hans lägenhet Kung Hans väg i Rotebro, och han fanns kvar där då Christer P kom tillbaka vid 23.30-tiden.
I april 1986 inkom tre av varandra oberoende spaningsuppslag avseende Christer P. Två av dessa föranleddes likheten med den s.k. fantomav bilden; det tredje spaningsuppslaget grundades uppgiftslämnarens uppfattning att Christer P skulle vara fullkomligt galen.
En person vid namn Ulf Sv lämnade uppgifter i ett spaningsuppslag den 15 oktober 1986 beträffande Ulf Sp. Den sistnämnde hade gjort underliga uttalanden" vilka skulle ha med Palmemordet att göra. Ulf Sv var vid detta tillfälle under stark ångest och uppjagad, enligt anteckningar i var spaningsuppslaget. Hans uppgifter följdes ett nytt förhör den 19 upp genom september 1988. Ulf Sv uppgav då att uppgifterna kom från Mikael L. Enligt den sistnämnda personen hörd under förundersökningen har men begärt anonymitet hade Ulf Sp under mordkvällen varit inne i City tillsammans med en kompis, som skulle vara bosatt i Sollentunatrakten. Enligt denna uppgiftslämnare skulle Ulf Sp och kompisen ha någonting med mordet att göra eller känna till någonting om detsamma. Ulf Sv:s bekante hade avstått att ringa eller skriva anonymt till polisen rädsla för Ulf Sp. av
En annan person, Erling O, uppgav vid förhör den 27 december 1988 att Christer P för honom berättat att han inne i Stockholms City den kväll var Olof Palme mördades. Vidare hade Christer P berättat att Ulf Sp under kvällen fanns i hans lägenhet i Rotebro. Genom Erling O framkom det också att Christer P och Ulf Sp varit ordentligt den tidpunkt då oense om Christer P mordkvällen korn hem till lägenheten.
Vittnet Sigrid M uppgav vid förhör samma dag den 27 december 1988 att hon i slutet av september 1988 observerat en man som hon igenkänner som Christer P perrongen till pendeltågstationen i Rotebro. Idenfifierad genom foto i den finska tidningen Huvudstadsbladet. Hon gick bakom honom ut från stationen, då han råkade i affekt grund låst dörr och av en utbrast något om jävla Olof Palme jag tycker det är bra att Palme är död" eller jag tycker det är bra att Palme är skjuten. Jag har skjutit honom och jag ångrar ingenting" eller man ska ingenting ångra, och vore han inte skjuten skulle han skjutas en gång till".
Vittnet Anders R uppgav vid förhör den 19 januari 1989 att han Sollentuna pendeltågsstation "för några år sedan lade märke till en man, som han igenkänner som granne till honom själv. Mannen skrek en massa
Utredningen avseende Christer P 717
osammanhängande svordomar mot den svenska regeringen". Anders R minns inte något speciellt nänmde. Anders R bodde då Kung om namn Hans Väg 35 i Rotebro. Den del förundersökningen som avser Christer P och hans bekantav skapskrets har givit vid handen, att han till flera personer sagt, att han fanns i City-området under mordkvällen. Han har då formulerat sig så, att han funnit det konstigt att han alltid var plats när någonting hände jag var där, jag av alla. Vittnesuppgifter tyder att gärningsmannen haft mustasch. Christer P har uppgivit att han haft mustasch sedan slutet av 1970-talet, en omständigblivit föremål för utredning, eftersom han under förundersökhet som ningen hävdat att hade mustaschen innan den 28 februari 1986. I förundersökningsmaterialet protokoll II finnes ett foto av Christer taget under spaning vid Tegnérgatan 16 i Stockholm i april 1986. Vittnesutsagor talar för att Christer P anlagt mustaschen efter den 28 februari 1986.
Vittnet Ulf Sp har uppgivit att han uppsökt Christer P fredagen den 28 februari 1986 i bostaden. De båda korn överens om att anskaffa amfetamin. Christer P åkte i detta ärende till Stockholm City, spelklubben Oxen, för att fixa amfetaminet. Sådant kunde anskaffa där. Innan han vid 18.40man tiden lämnade bostaden, hade han enligt egen utsaga ringt till klubben för kolla den hade öppet. Christer P åkte med pendeltåg kl. 18.47 från att om Rotebro och ankom till Stockholms Central omkring kl. 19.15. Han hade omedelbart begivit sig till spelklubben Oxen, Oxtorgsgränd enligt egen Således kan han då ha varit klubben omkring kl. 19.30. utsaga. Christer P har åberopat Sammanträffande med Sigvard C klubben omkring klockan 20.00. Vidare har han uppgivit att han suttit tillsammans med Å vid bord i lokalen. Lena Å hade Sigvard C, Lena och Reine J ett tillhandahållit två fulla flaskor vodka, och Christer P säger sig ha konsumesammanlagt omkring 50 cl. denna alkohol såsom grogg med läsk. rat av Varken Sigvard C eller Reine J hade druckit något av spriten. Sigvard C och Lena Å hade oreglerat ekonomiskt mellanhavande denna kväll, och ett Christer P har i förundersökningen åberopat fullmakt, som upprättades en och undertecknades honom. En odaterad fullmakt, undertecknad av av Christer har under förundersökningen utgjort underlag för förhör med Sigvard C och Lena Ingen dem säger sig kunna relatera fullmakten av till kvällen den 28 februari 1986. Det har under förundersökningen inte framkommit något vittne som kan styrka att Christer såsom han uppgivit, befunnit sig Oxen från kl. 19.30 och framtill kl. 22.25. Undantag utgör vittnet Jan L, som säger sig ha sett Christer P på Oxen före kl. 22.00 men också efter klockan 23.00.
Sigvard C att Christer P varit Oxen en kort stund vid 22-tiden. uppgav Reine J att han inte kom till Oxen förrän kl. 22.30. Lena Å hade uppgav inte varit Oxen över huvud taget denna kväll.
718 Utredningen avseende Christer P
---
Christer P säger sig ha lämnat spelklubben Oxen vid omkring kl. 22.25 i avsikt att hinna med pendeltåget från Stockholms Central kl. 22.46 alt. 23.15. Han var då enligt egen uppfattning ganska berusad. Det har under förundersökningen framkommit genom Ulf Sp Christer P inte visat att några tecken berusning då han kom hem till bostaden. Beträffande amfetaminköpet har Christer P under förundersökningen ändrat sin utsaga såtillvida, att han senare uppgivit att han fått sådan narkotika Sigvard C. av I den tidigare förhörsutsagan ville han "skydda" denne. Men till Ulf Sp hade han sagt, när han kom tillbaka till bostaden, att han inte lyckats anskaffa något amfetamin.
Christer P har under förundersökningen vidhållit uppgiften att han åkt från Stockholms Central med pendeltåget kl. 22.46 eller 23.15 i riktning mot Rotebro. Han säger sig dock ha somnat tåget och vaknat tåget stod av att stilla Märsta station. Efter att ha hämtat frisk luft åkte han perrongen med samma tåg tillbaka till Rotebro, dit han enligt uppgift anlänt kl. egen 23.47 och till bostaden ungefär kl. 23.55. Ulf Sp fanns kvar i lägenheten. Han låg och sov när Christer P anlände vaknade och tände ljuset. Ulf men Sp har inte verifierat Christer Pzs uppgift tidpunkten för dennes om återkomst till bostaden.
Enligt Ulf Sp kom Christer P hem sannolikt mellan kl. 00.15 och 01.00 1986-03-01. Denna tidsuppgift grundar Ulf Sp på att han förväntat sig att Christer P skulle ha kommit tillbaka till bostaden efter timmar. När ett par han lät vänta på sig tittade Ulf Sp ofta sin klocka, och han är därför säker tiden för Christer Pzs återkomst. Vidare har Ulf Sp vid förhören förnekat att han själv skulle ha varit berusad och vaknat först då Christer P kom hem.
Såväl Sigvard C som Ulf Sp har uppgivit att Christer P sökt påverka deras tidsangivelser till att överensstämma med hans egna.
Enligt den egna utsagan under förundersökningen hade han fått amfetamin av Sigvard C på spelklubben Oxen någon gång under kvällen, dvs. innan han lämnade klubben vid omkring kl. 22.25. Roger bekant till Christer har uppgivit att han iakttagit och tilltalat honom vid biografen Grand vid 23.10-tiden. Christer P har också utpekats vittnet Lars E såsom till av utseendet överensstämmande med en person han iakttog utanför biografen kl. 22.50 23.10. — Vittnet Ljubisa N observerade från kiosken vid Sveavägen Adolf - Fredriks Kyrkogata en man som följde efter makarna Palme, och vid videokonfrontation har Ljubisa N utpekat Christer P såsom identisk med denna man.
Fru Lisbeth Palme har vid videokonfrontation den 14 december 1988 och vid förhör den 26 januari 1988 uttalat att Christer P till fullo överens-
Utredningen avseende Christer P 719
stämmer med den minnesbild hon har den man hon iakttog i korsningen av Tunnelgatan Sveavägen omedelbart efter mordet. -
Förutom denna övergripande redovisning kommissionen att det anser finns skäl att särskilt redogöra för den del av förundersökningsarbetet,
gäller hanteringen uppgifter från målsäganden Lisbeth Palme. som av
6.1.4 Särskilt förhörsåtgärder m.m. under om
medverkan av målsäganden Lisbeth Palme
Förhörsåtgärder m.m.
Följande dokumentation över förhör, samtal m.m. med Lisbeth Palme
föreligger.
Förhör 1986; förhöret genomfört i Lisbeth Palmes bostad den 1 mars dagen efter mordet kriminalkommissarien Inge Reneborg och av kriminalinspektören Christer S. Statssekreteraren Ulf Dahlsten och
Mårten närvarade. Lisbeth Palme tillät inte att förhöret sonen bandinspelades. Förhörsanteckningama omfattar drygt två sidor. I
signalementshänseende finns följande antecknat.
Snett bakifrån såg hon hur in Tunnelgatan. Han stannade en man sprang bit in och vände sig varefter han fortsatte. Någon annan lade hon en om inte märke till. --- Mannen som sprang in Tunnelgatan uppfattade fru Palme varande i 40-årsåldem, ca 180 cm lång och med kompakt som kropp med kort hals. Han mörk inte ett direkt sydländskt sätt var men utan håret brunaktigt. Han var iklädd en blå, något litet bullig var mer täckjacka gick bit nedanför midjan. Han hade vidare mörka, som en troligen grå byxor. I övrigt lade fru Palme inte märke till några detaljer vare
sig i utseende eller klädsel.
från Lisbeth Palme den 8 1986; en av den ovan
Telefonsamtal mars
nämnde kriminalinspektören Christer S nedtecknad anteckning omfattande halv sida. Enligt anteckningen önskade Lisbeth Palme bl.a., en efter ha sett den s.k. fantombilden publicerad, komplettera vad hon att tidigare uppgett:
Hon uppfattade det sprang in Tunnelgatan hade ett som om mannen som något rundare, fylligare ansikte än det fotot. Dragen i övrigt, mun och näsa, uppfattade hon raka. Den korta halsen kan kanske förklaras med som att han rörde sig med uppdragna axlar.
720 Utredningen avseende Christer P
Konfrontationsförhör den 17 1986; protokoll över konfrontamars en tion som Lisbeth Palme i närvaro två kriminalinspektörer av samt advokaten Gunnar Falk övervarade. Förhöret band. Lisbeth upptogs Palme kunde under konfrontationen inte peka ut någon i av personerna
konfrontationsgruppen, där Viktor G ingick.
F örhör den 25 mars 1986. Dokumentationen utgörs dåvarande av en av förundersökningsledaren m.m. Hans Holmér upprättad promemoria, omfattande två och halv sida Promemorian är inte daterad. Det är en denna handling som chefsåklagaren K.G. Svensson på sin tid hade svårighet att få del av och kring vilken det därvid uppstod meningsskiljaktigheter mellan K.G. Svensson och Hans Holmér. Beträffande signalementet heter det följande.
Lisbet berättar följande. --- Gärningsmannen har stirrande blick. Ljus blick. Kindknotorna är liksom bulliga. Han har vit överläpp. Kort hals, uppdragna axlar, ett kompakt utseende. Han bär mörkblå jacka. Den är inte midjelång, inte heller väldigt lång. Han har mörka byxor. Det är inte jeans. När Lisbet ser honom går han ut till vänster snett fram det upplysta mot fönstret i affären i hörnan. Han blickar tillbaka som för att kontrollera om han lyckats och fortsätter in i gränden. Lisbet har sedan intrycket att han kan ha stått kvar inne i gränden stund och stirrat tillbaka henne. en Lisbet känner inte till så mycket hon tror att måste om vapen men vapnet ha varit försett med ljuddämpare.
Hans Holmér har inför den tidigare Palmekommissionen lämnat upplysningar som innebär att denna beskrivning inte på ett korrekt sätt återger vad Lisbeth Palme sade se nedan. Enligt Hans Holmérs tolkning såg Lisbeth Palme i själva verket aldrig gärningsmannen det utan signalement hon uppgav avser ett vittne Anders B.
Konfrontationsförhör den 23 april 1986; protokoll konfrontaöver en tion som Lisbeth Palme i närvaro kriminalinspektör övervarade. av en Konfrontationsförhöret upptogs band. I konfrontationsgruppen ingick en person, Peter B, bekant med Viktor G och misssom var tänktes vara identisk med fantombilden Skuggan. Lisbeth Palme kände inte igen någon i av personerna gruppen.
Sammanställning förhör den 29 april 1986 den 5 och 6 maj. av samt Förhören genomfördes i Lisbeth Palmes bostad kriminalinspektörerav
5I den version promemorian av som finns intagen i förundersökningsprotokollet har en mening sekretessbelagts med hänvisning till förundersökningssekretess. Denna mening lyder: Lisbet berättar följande. --- Bruno Kreisky har hittat spår efter övervakning han sätter i samband med som kroatema.
Utredningen avseende Christer P 721
Lars T och Gunnar H, vid kompletteringen närvarade dessutom na polisintendenten Tommy Lindström om dennes uppgifter rörande dessa förhör, nedan. Lisbeth Palme tillät inte att förhören bandinse spelades. Protokollet är upprättat den 7 maj. Förhörsanteckningama omfattar knappt fyra sidor. 6 I signalementshänseende finns följande
antecknaU
Då hon tittade från maken, som fallit ihop trottoaren, såg hon en upp med stirrande blick titta dem. Mannen befann sig på ca 10-15 man meters avstånd och stod i hörnet Tunnelgatan. Hon beskriver mannen av i 40-års åldern och omkring 180 cm lång, ha en intensivt stirrande som vara blick, ha smala, tunna läppar och ljus, platt överläpp, ha en rak panna med raka ögonbryn samt ha ett rektangulärt och stelt stirrande ansikte med kraftigt, något framskjutet hakparti och markerade kindsidor. Han var iklädd mörkblå/marinblå jacka som gick nedanför midjan, dock till knäna, och han hade mörka byxor. Mannen var bred över axlarna men gjorde inget stort intryck. Han verkade dra upp axlarna och hade ett kort halsparti. Då hon såg röra sig, gjorde han ett "spänstigt", senare mannen vältränat intryck henne. Hon kunde inte mannen höll något i se om händerna. På fråga hon sett om mannen bar glasögon eller ej, var hon om säker, hon sig ha svårt att komma ihåg just den detaljen hos uppgav människor hon träffat. Beträffande eventuell huvudbonad var hon inte som heller säker. Hans huvud gav dock ett cendré-brunt intryck. Han var varken blond eller svartmuskig.
Han yttrade ingenting under händelseförloppet. Lisbeth Palme märkte inte att någon följde efter dem Sveavägen inte ens i skottögonblicket upplevde hon någon förföljelse.
Lisbeth Palme började sedan skrika hjälp och tittade sig samtidigt omkring. Hon upptäckte då, ca 30 meter norrut Sveavägen, en man iklädd något beige plagg som tittade mot henne. Hon upplevde honom som spensligt byggd och förhållandevis lång. Mannen kom mot henne men gjorde, när hon "påkallade" hjälp, ett närmast avvärjande intryck.
Det kom sedan flera människor till platsen, bl.a. en taxichaufför som tillkallade hjälp över radio. Då Lisbeth Palme tittade in mot Tunnelgatan
6 I den version anteckningarna finns intagen i förundersökningsav som protokollet har ett avsnitt uteslutits. Detta avsnitt lyder: Olof Palme hade handlagt ärende regeringsnivå gällde amerikan i ett vårdett som en nadsärende, vilken bedömdes som helt olämplig och därför inte fick person vårdnaden. Olof Palme tog det ovanliga ställningstagandet att han kontaktade amerikanska myndigheter troligen FBI i ärendet. Han var dock inte nöjd med deras agerande. 7 Även vissa andra uppgifter, bl.a. rörande Lisbeth Palme inte en person som uppfattade gärningsman, har här tagits med. Några motsvarande uppgifter som finns inte i den tidigare dokumentationen.
722 Utredningen avseende Christer P
hon bedömde det till l-3 minuter senare såg hon stod 75 en man som ca meter på gatan. Han stod sidan med tryckt norra ryggen mot barackbyggnaden och vända ansiktet och stirrade mot henne. Det mörkt var platsen, men hon tyckte sig se att den hade stirrande mannen samma blick, som den hon tidigare iakttagit hos mannen i hörnet Tunnelgatan. av
Förhörsanteckning från den 25 augusti 1986. 1995 påträffade PU en för den tidens spaningsledning inte tidigare känd anteckning angående
ett förhör som Hans Holmér hållit med Lisbeth och Mårten Palme.
Anteckningen lyder i sin helhet följande sätt.
Anteckningar från samtal med Lisbet och Mårten Palme 25 86. aug
På fråga om Olof under sista året inte rädd för någon eller några säger var Lisbet Det var några saker som han höll emot. Amerikanen, kurderna och Baresic".
Lisbet har fredagen 28 feb talat med arbetskamrat är gift med en som en turk. Hon har då antagligen nämnt att Olof och hon skulle gå bio kvällen men inte var. Bröderna Mozart kan hon ha nämnt ett som alternativ. "Det är synd att behöva säga detta. Hon är så söt."
Mårten säger att före bion när de stod och väntade att in det var en mörkhårig man som stötte till honom utan att be ursäkt. Han nämner om detta eftersom han vet att kurderna före morden i Uppsala och Stockholm har pekat ut offren något sätt.
Teckningen i Expressen stämmer bättre med Mårtens gubbe än fantombilden. Han vill dock ha honom äldre.
Gämingsmannen står och tittar på Lisbet mindre än tio meter ifrån henne när hon först ser honom. Till vänster och kanske 25 meter bort hon ser en man som gör ett beigt intryck. Hon försöker honom att hjälpa henne. Gärningsmannen vänder sig om en bit in i gränden. Han uppträder som om han trodde att han inte syntes.
Lisbet har en diffus bild att Olof och hon mötte ett och av par - en man en kvinna Sveavägen. -
De är bägge villiga att ställa upp konfrontation polisen så önskar. om Kom då bara inte med någon som har mustasch
Hans Holmer
F örhör den 16 december 1986. Förhöret hållet i Lisbeth Palmes bostad
av kriminalinspektören Gunnar H. Lisbeth Palme hördes sina om eventuella kontakter i arbetet med Ferda T. Lisbeth Palme en person kunde erinra sig namnet.
Utredningen avseende Christer P 723
Visning fotografier vid tre tillfällen; den 4 och 9 september samt den av 21 december 1987. Fotografivisningen ägde rum i Lisbeth Palmes bostad. Lisbeth Palme förevisades vid de tre tillfällena en stor mängd fotografier, drygt 600, förekom i skilda uppslag i av personer som utredningsmaterialet. Under visningarna plockade hon ut några som visade viss likhet med gärningsmannen hon tyckte inte att någon men bild överensstämde med hennes bild av gärningsmannen.
Konfrontationsförhör den 14 december 1988. Promemoria över den konfrontation då Lisbeth Palme i närvaro av Solveig Riberdahl och Jörgen Almblad Riksåklagarens kansli fick se en videoinspelning av konfrontationsgrupp. Enligt promemorian pekade Lisbeth Palme ut en Christer gärningsmannen. Om promemorian och förhållandena P som kring konfrontationen, se nedan.
från Lisbeth Palme den 20 december 1988. En av
Telefonsamtal
Solveig Riberdahl nedtecknad anteckning omfattande knappt en halv sida. Enligt anteckningen önskade Lisbeth Palme påminna om vad hon tidigare uppgett att hon uppfattat gärningsmannens steg vid avlägsom nandet från platsen som något studsande.
Förhör den 26 januari 1989. Förhöret hållet i Riksåklagarens lokaler med Solveig Riberdahl som förhörsledare och Jörgen Almblad som förhörsvittne. Protokollet är upprättat den 27 januari samt signerat såsom genomläst och vidkänt Lisbeth Palme den 30 januari. Enligt av protokollet tillät Lisbeth Palme inte att bandspelare användes och inte heller advokaten Arne Liljeros, Christer Pzs försvarare, närvarade. att Enligt vad upptecknats Lisbeth Palme att utseendet den som uppgav hon pekat ut vid konfrontationen till fullo överensstämde med den man minnesbild hon hade den hon iakttog vid mordtillfället, med av man undantag att den inte hade någon mustasch. Hon uppgav av mannen enligt protokollet vidare:
Omedelbart efter det att Olof Palme beskjutits vred sig Lisbeth Palme med ett ryck vänster. Samtidigt sade hon något om smällare. l det ögonblicket blev hon själv beskjuten. Hon förstod då vad som hade hänt. Därefter iakthon ett avstånd 5 7 meter. Hon befann sig ansikte mot tog mannen av — ansikte med Lisbeth Palme vet inte om stod upp eller satt huk mannen. när hon gjorde iakttagelsen, hon tror att hon stod upp. Mannen stod i men ett ljussken. Lisbeth Palme anger en bifogad skiss mannens position. ---
När hon nästa gång iakttog mannen såg hon honom förflytta sig ett par Stegen studsande. Hon såg honom då snett bakifrån. Lisbeth steg. var Palme skissen var mannen då befann sig. --anger
724 Utredningen avseende Christer P
Hon har ytterligare en minnesbild ett minuter efter den första iaktpar tagelsen av en man som stod inne Tunnelgatan vid den barack då som fanns där. Lisbeth Palme anger den bifogade skissen position. mannens —-- Mannen stod med ansiktet vänt mot henne.
Lisbeth Palme har ett intryck av att de tre iakttagelsema rör samme man.
Lisbeth Palme var vid tillfället mycket observant sin omgivning, eftersom hon med blicken sökte någon som kunde hjälpa henne.
I ett tidigt skede såg Lisbeth Palme också en man som var iklädd beige en jacka. Jackan var ljus, troligtvis av mockaskinn. Den befann sig mannen betydligt längre norrut Sveavägen än den första hon hade mannen som iakttagit. Mannen med den beigefärgade jackan verkade avvisande till att hjälpa henne.
Lisbeth Palme har inte någon minnesbild några andra förrän ett av personer flertal personer strömmade till platsen.
Efter rättegångama mot Christer P hölls ett förhör den 3 november 1993. Förhöret genomfördes i Lisbeth Palmes bostad kriminalav kommissarien Paul J och krirninalinspektör. Förhörsprotokollet en omfattar sex sidor. Vid tillfället förhördes Lisbeth Palme bl.a. om vardagsvanor/rutiner inom familjen, eventuella iakttagelser den 28 februari 1986, signalementet gärningsmannen, fantombildema, livvaktsskyddet och eventuella hotbilder. Utöver vad som framgår i den angivna dokumentationen har ytterligare samtal förekommit. I en promemoria upprättad den 24 1986 mars redovisade kriminalkommissarien Lars C sina åtgärder under mordnatten. Det framgår bl.a. att han från mordplatsen på eget initiativ begav sig till Sabbatsbergs sjukhus, där han vid två tillfällen fick prata en kort stund med Lisbeth Palme". I promemorian står:
Fru Palme hade ingen uppfattning om vem som kunde ha avlossat skotten. Signalement: stor, kraftig, mörkhårig iklädd midje- eller %-lång blå eller mörkblå täckjacka. --- Försök gjordes mig att få ytterligare informaav tion om hur de gått, ev kulbana och bättre signalement. Fru Palme var mycket chockad och kunde inte för stunden lämna fler upplysningar.
Ytterligare en polisman talade med Lisbeth Palme på mordnatten. Det polisinspektören Åke R från Stockholmspolisens var som sambandscentral beordrades till Sabbatsbergs sjukhus. För Juristkomrnissionen
Åke R bl.a. följande
uppgav
8Citerat från Juristkomrnissionens samtalsuppteckning den 6 mars 1987.
Utredningen avseende Christer P 725
Vid hans samtal med Lisbeth Palme Sabbatsbergs sjukhus var det inte helt lätt för honom att få fram några konkreta uppgifter om vad som verkligen hade utspelats. Hon nämligen mycket chockad vid samtalstillvar fallet. Klart är dock att hon då nämnde att det hade varit två gärningsmän och att det troligen de två män som hon vid ett tidigare tillfälle hade var bostaden Västerlånggatan. Åke R ñck dock inte klart iakttagit utanför för sig den andre gärningsmannen skulle ha uppehållit sig vid mordvar tillfället. Han antecknade de Lisbeth Palme lämnade uppgifterna. av
Åke R rapporterade uppgifterna till sambandscentralen. De torde ha legat till grund för det rikslarm sändes ut och angav två gärsom som ningsmän. Vi har inte funnit någon ytterligare dokumentation enligt
vilken Lisbeth Palme skulle ha talat två gärningsmän. Däremot om nämnde hon redan i förhöret den l två män, som hon tidigare mars iakttagit utanför bostaden, och att hon hade en svag känsla av att en av dem bar jacka typ mordplatsen bar. en av samma som mannen Uppgiften de två männen utanför bostaden återkommer i Hans om Holmérs samtalsuppteckning, dock utan tillägget beträffande jackan. Liknande uppgifter omtalas från förhörssammanställningen från april- 1986. Vad Åke R sig ha uppfattat stämmer alltså inte maj uppgett — överens med uppgifter; inte heller Lars C rapporterade något senare motsvarande. En förklaring lämnats till denna motsägelse är att det som samtalet mellan Åke R och Lisbeth Palme uppstått sammanblandi en ning mellan hennes uppgifter två män utanför bostaden och det hon om iakttagit mordplatsen.
Vissa omständigheter kring förhören m.m.
Beträffande förhöret den 25 1986 har Hans Holmér upplyst mars följande Skälet till att just han höll detta förhör det första grund- liga och "samlade" förhöret, han själv kallade det var hennes som svåra situation, han sedan tidigare bekant med henne och att hon att var inte ville tala med någon Förhöret ägde hemma hos Ebbe annan. rum Carlsson. Det ett antal dagar efter begravningen. Hon var mycket var tydlig. Han frågade förhöret kunde tas på band men det ville om upp Lisbeth Palme inte. De pratade länge i lugn och ro och hon gav en fullständig bild vad hon sett. Det finns inga minnesanteckningar av kvar från förhöret. Det finns är det är med i förundersöksom som ningsprotokollet, det är i sin tur direkt avskrivet från det han skrev för hand under förhöret. Han skrev ut det direkt när han kom till arbetet.
9 Uppgifter och citat i det följande hämtade från den tidigare Palmekommissionens utfrågning med Hans Holmér den 29 november 1995.
726 Utredningen avseende Christer P
De handskrivna anteckningarna hade han gått igenom med och läst upp för Lisbeth Palme. Anteckningarna utgjorde fullständig redogörelse en för vad Lisbeth Palme sagt.
Hans Holmérs redogörelse för vad Lisbeth Palme avviker uppgav från vad som antecknats i promemorian från förhöret. Inför kommissio-
nen uppgav Hans Holmér att Lisbeth Palme sagt att hon dragits med ned trottoaren, eftersom hon och Olof Palme gick i armkrok
i
protokollet står bara att de gick i armkrok. Inför kommissionen uppgav han vidare att hon därefter tittade bakåt för att söka hjälp och den att person hon då såg retirerade, varför hon förstod att hon inte hade någon hjälp att hämta från denne. Hon skall därefter ha beskrivit den personens klädsel och enligt vad Holmér stod det för honom klart uppgav att Lisbeth Palme beskrev ett vittne, nämligen Anders B, och Lisbeth att Palme i själva verket aldrig hade sett gärningsmannen. Någon iakt-
tagelse som skulle motsvara detta vittne går inte att återfinna i förhörsanteckningarna. Den Lisbeth Palme beskriva beperson som uppges
nämns i samtalsanteckningama för övrigt gärningsmannen.
Vid ett samtal som nuvarande rikskriminalchefen Lars Nylén hade med förre rikskriminalchefen Tommy Lindström den 4 september 1997
framkom ytterligare uppgifter kontakter mellan utredningsmän och om Lisbeth Palme och hennes familj. Samtalet hade föranletts av att journalisten Sven A uppgett att oegentligheter och brister förekommit
vid förhören med Lisbeth Palme. Sven A hänvisade härvid bl.a. till
Tommy Lindströms bok Mitt liv snut. Under samtalet berättade som Tommy Lindström om det första förhöret rikskriminalen Lars T som och Gunnar H hållit med Lisbeth Palme detta åsyftar det första förhöret från den redovisade sammanställningen förhör; det ovan av hölls således den 29 april 1986. Över detta förhör hade utredningsmännen upprättat minnesanteckningar som sedan sammanställts till en "råkopia". Denna "råkopia" fick Lindström. Därefter bearbetades den
och presenterades för Lisbeth Palme vid ett besök hos henne den 5 maj
1986. Efter sammanträffandet skedde ytterligare justering och till en sist en slutjustering. Således hade rikskriminalen kontakt med Lisbeth
Palme vid sammanlagt fyra tillfällen för upprättandet förhörsav protokollet. Protokollet kom därmed att utgöra samlingsmer ett dokument än ett n0rmalt förhörsprotokoll. Att förfor på detta man
10 På fråga om de utgjorde sammanfattningar, svarade Holmér: Nej det var inga sammanfattningar i den meningen att jag tog bort någonting. Men det var inget pratprotokoll, det var inte pratrninus. Jag väldigt mån att ta med var om allting som framkom. Så jag strök ingenting oviktigt eller så det hon som utan sa vid det där förhöret, det finns med där. Någonting annat har hon inte sagt.
Utredningen avseende Christer P 727
sätt förklarade Lindström bl.a. med att stora delar av besökstiden hos Lisbeth Palme ägnades medmänsklig social kontakt. Lindström också att alla minnesanteckningar från sammanträffandena med uppgav Lisbeth Palme sannolikt kastats efter det att protokollet godkänts slutligt. Beträffande uppgift i sin bok att Lisbeth Palme i en om lägenheten haft papper golvet" uppgav Lindström att Lisbeth Palme i lägenheten samlat mängd papper av olika slag kring mordet en och även mängd brev hon erhållit efter mordet. Lindström hade en som beträffande dessa dokument endast fört allmänna sociala samtal med Lisbeth Palme. Hon hade inte erbjudit polisen att igenom handlingarna och Lindström hade bedömt att de saknade värde för utredningen varför man inte gjort något beslag. Här kan inskjutas att Tommy Lindström då han intervjuades av RRV-expertema berättade att Lisbeth Palme under de förhör Lindström deltog i att gärningsmannen var en borderliner-typ." uppgav Lindström ansåg emellertid inte att detta sådan uppgift som var en med i förhörsdokumentationen vi skall bara ha med fakta. borde tas Om förhören i april-maj 1986 och sina kontakter med Lisbeth Palme i övrigt har kriminalkommissarien Gunnar H inför den tidigare Palmekommissionen uppgett att Lisbeth Palme ställde villkor att försom hören inte fick bandas, att hon skulle få ta del av förhörsanteckningar och redigera dessa Vid redigeringama fanns det uppgifter hon m.m. ändrade, eftersom hon ansåg att de inte korrekt återgav vad hon hade det förekom också att hon strök uppgifter som hon inte ansåg sagt, men skulle med. Hennes synpunkter gällde även polisens sätt att vara uttrycka hennes signalementsuppgifter, vilket var till men för utredningen. Hans uppfattning att hon skulle ha vägrat medverka var om hennes krav inte uppfylldes.
Särskilt konfrontationen den 14 december 1988 om
Bakgrund
Lisbeth Palme hade medverkat vid två tidigare konfrontationer, under utredningen mot Viktor G. De från polisens synpunkt ha synes genomförts på normalt sätt. Lisbeth Palme hade dock reagerat mot den uppmärksamhet hon utsattes för vid dessa tillfällen se utdraget ur tingsrättsförhöret nedan. Lisbeth Palme hade vidare medverkat vid
H I Nationalencyklopedin beskrivs borderline-personlighet detta sätt: inom psykiatrin använd benämning störning av personligheten. Den en drabbade fungerar inte fullt så ’normalt’ som vid en neuros men inte heller --så starkt avvikande som vid en psykos ---.
728 Utredningen avseende Christer P
några fotovisningar, där Solveig Riberdahl låtit henne titta ett stort antal bilder. I inget av dessa sammanhang skall Lisbeth Palme ha utpekat någon som den hon såg på mordplatsen. man Konfrontationen den 14 december 1988 förberedd var så till vida att förhöret med Christer P var planerat. Diskussioner mellan PU och förundersökningsledningen om hur en konfrontation med Lisbeth Palme skulle genomföras hade förts. Det stod redan före den 12 december klart att Lisbeth Palme inte ville med på det gängse förfarandet. PU visste därför att det skulle göras videoupptagning konfrontationsen av gruppen. Förberedelserna inför konfrontationsförhöret behandlas vidare nedan. Övriga konfrontationer den 14 december med bl.a. Mårten Palme genomfördes gängse sätt, vilket bl.a. innebar att Christer Pzs försvarsadvokat närvarande och hade tillfälle att ställa frågor. I var samband med dessa konfrontationsförhör videoñlmades gruppen.
Genomförandet av konfrontationsförhöret
Själva konfrontationen genomfördes så att Lisbeth Palme efter tjänstetid på Riksåklagarens kansli, i närvaro endast Solveig Riberdahl och av Jörgen Almblad, fick den inspelade videofilmen. Lisbeth Palme hade se inte velat med att Christer Pzs försvarsadvokat skulle närvara. Enligt Lisbeth Palmes önskemål placerade sig de bägge åklagarna bakom Lisbeth Palme under det att filmen visades, detta grund av att Lisbeth Palme inte ville bli iakttagen medan hon tittade filmen, eftersom detta skulle störa hennes förmåga att göra fullgod insats. en Som framgår av den promemoria sedermera upprättades uttalade som Lisbeth Palme när hon fick konfrontationsgruppen: "Det se ser man vem som är alkoholist. Det är nummer åtta", varefter hon fortsatte: men det är inte bara det". Enligt promemorian sade hon sedan hon sett hela filmen Ja, det är åttan han stämmer min beskrivning, hans ansiktsform, ögon och hans ruskiga utseende. Nummer åtta var Christer P.
Dokumentation över konfrontationsförhöret
Över konfrontationen upprättades den 26 januari 1989 en promemoria, som hade följande lydelse.
12Det sistnämnda framgår i Svea hovrätts förhör med Solveig Riberdahl under rättegången mot Christer P. Jfr även det nedan citerade tingsrättsförhöret med Lisbeth Palme.
Utredningen avseende Christer P 729
Promemoria över konfrontation med Lisbeth Palme 881214 kl. 18.00 riksåklagarens kansli. Närvarande vid konfrontationen var byråchefema Jörgen Almblad och Solveig Riberdahl. En videotape nr OP 533 visades för Lisbeth Palme. Efter att Lisbeth Palme sett de inledande bilderna, där samtliga deltagare i konfrontationen står uppställda säger hon att det ser man vem som är alkoholist. Det är nummer åtta. Hon fortsätter men det är inte bara det. När Lisbeth Palme sett hela videotapen säger hon att ja, det är åttan han stämmer min beskrivning, hans ansiktsform, ögon och hans ruskiga utseende. Hon tillade att nr 9 och 11 också har drag som passar hennes beskrivning, men inte som nr 8 och de har inte heller nr 8:s ruskiga utseende. Efter fick Lisbeth Palme sekvensen med nr 8 en gång till.
en paus se Hennes uppfattning rubbades därvid inte. Därefter hade Lisbeth Palme del frågor rörande nr 8 och de frågorna var
en ställda med utgångspunkten att nr 8 var gärningsmannen. Hon påpekade bl.a. att gm inte hade mustasch enligt hennes minnesbild.
Promemorian är alltså upprättad långt efter förhöret, ca sex veckor
Dessförinnan förelåg anteckningar i koncept. Handlingar röransenare. de detta, inklusive det handskrivna konceptet, finns hos Riksåklagaren. Av dessa framgår att promemorian upprättats i två exemplar, bägge undertecknade Solveig Riberdahl och Jörgen Almblad samt daterade
av den 26 januari 1989. Innehållet skiljer sig det sättet att en promemoria innehåller ett sista stycke, uteslutits i den andra
som promemorian. Detta stycke har följ ande lydelse.
Lisbeth Palme märkbart tagen av visningen i synnerhet när nr 8
var visades. Hon vände då vid några tillfällen bort blicken ett sätt som tydde
att hon inte vågade titta.
Den andra promemorian, där detta stycke alltså inte finns med, är försedd med bilaga, innehåller just detta stycke och intet därut-
en som över. Den är rubricerad Bilaga till promemorian 1989-01-26 och undertecknad av Solveig Riberdahl och Jörgen Almblad. En passus motsvarande skiljer de två promemorioma åt, återfinns även i
den som det handskrivna konceptet från videokonfrontationen. I förundersökningsmaterialet finns endast den andra, kortare promemorian intagen. I denna sägs inget att den har bilaga; bilagan
om en finns heller inte intagen i förundersökningsmaterialet. Dess innehåll var enligt vad uppgivits för förundersökningsledningen inte
som oss av tillgängligt för domstolarna och den har inte heller blivit offentlig.
730 Utredningen avseende Christer P
Uppgifter från Lisbeth Palme angående konfrontationsförhöret
Hur Lisbeth Palme själv upplevde videokonfrontationen belystes i det målsägandeförhör som sedermera hölls i Stockholms tingsrätt. Lisbeth Palme fick fråga från åklagaren redogöra för hur konfrontationsförhöret den 14 december 1988 gått till:
Lisbeth Palme: Det var en s.k. videokonfrontation, varvid två åklagare deltog och då eftersom jag är yrkesmässigt väl medveten vad det om innebär att göra en sådan här konfrontation och det vid de tidigare tillfällena hade gjorts ett sätt som ur perceptionspsykologisk synvinkel inte är godtagbart och jag visste i den situationen inte hur många konfrontationer till som jag skulle behöva igenom. Därför det var väldigt viktigt. --- För mig är det en oerhört svår situation att peka ut den här personen. Jag var angelägen om att det inte skulle vara för många störande moment. --- Jag var angelägen eftersom det är så avgörande om, för en person, naturligtvis, om man pekar ut vederbörande, och då vill jag försäkra mig om att de störande moment som jag hade upplevt under tidigare konfrontation inte skulle för handen. Jag kanske inte närmare vara behöver redogöra för hur sådana konfrontationer går till. Det känner ni kanske till bättre än jag. Men de är mycket dåligt konstruerade ur perceptionspsykologisk synvinkel. --- Därför hade jag försäkrat mig om en situation där jag kunde koncentrera mig inför rätten. Jag begärde sedermera att upprepa denna konfrontation. Åklagaren: Vad kände du till förutsättningarna för konfrontationen om r1är den började
Lisbeth Palme: Att det var klart för mig att i och med att man har någon häktad finns det skäl att misstankar riktas Tidningarna mot personen. skriver mycket, och man vet aldrig vad som är sant. Det mesta är det men det händer.
Det är klart att jag hade sett en del i tidningarna. Åklagaren: Kan du redogöra för hur det gick till vid det här tillfället
Lisbeth Palme: Jag bad åklagama att sätta sig bakom mig för att inte bli störd under videovisningen. Sedan gjordes videovisningen. Efter det var jag mycket chockad. Jag hade inte räknat med att det de facto den var person som jag igenkände. Jag värjde mig för att acceptera det, och jag tror att jag först sade något om att personen såg alkoholiserad ut.
Åklagaren: Jaa.
Lisbeth Palme: Jag var helt klar innan dess att det var denna person. - Åklagaren: Person nummer 8 du fastnade för i förhöret, det den som var person som du sett på Tunnelgatan
Utredningen avseende Christer P 731
Lisbeth Palme: Hans utseende överensstämde med personen, utom att han inte hade mustasch då som jag uppfattade.
-
Försvarsadvokaten ställde frågor kring samma tema:
Advokaten: --- Det visar sig att ni var närvarande vid en konfrontation med den s.k. 33-åringen den 17 mars 1986. Då var advokat Falk närvarande. Varför tillät ni honom att vara närvarande Lisbeth Palme: Jag var inte informerad om hur rörigt en konfrontation gick till. Min strävan var att söka bidra så mycket som möjligt till utredningen. Men det var mycket stor röra och personer vägen till lokalen. Dessutom vet vi att alla uppgifter sändes omedelbart ut i massmedia. Det fanns ingen respekt för förundersökningsmaterialet. Advokaten: Ni ställde ändå upp konfrontationen i polishuset Lisbeth Palme: Jag visste inte då hur dåliga förutsättningarna var att göra en koncentrerad bedömning. Jag gjorde det vid två tillfällen i polishuset, men försökte skärpa upp situationen den andra gången. Men det var ändå inte tillfredsställande. Med tanke att jag inte visste hur många konfrontationer jag måste genomgå såg jag det som omöjligt att medverka i den typen av röriga konfrontationer. Advokaten: I vilket avseende var det rörigt Lisbeth Palme: Först skall man komma fram till konfrontationslokalen, vilket innebär att man går förbi ett antal rum där det rör sig personer ut och in och fram och tillbaka. Sedan kommer man in i olika korridorer med olika personer. Sedan kommer man till ett rum där man inte vet vilka personer som är. Där dyker upp försvarsadvokat, förhörsledare, mikrofoner och annat. Det är mycket besvärande när man skall försöka koncentrera sig
en så svår uppgift som är så avgörande för en människa som att identifiera en mördare. Advokaten: Närvarande polisman, advokat och kanske åklagare. Är
var en det så störande Lisbeth Palme: Jag behöver kanske inte upprepa vad jag sade. Jag redogör för en situation som jag upplevt som rörig och störande ur min synpunkt. Advokaten: Mm. Det finns ett förhör den 1 mars 1986. --- Hur var det Tillät ni bandspelare vid det tillfället Lisbeth Palme: Nej Advokaten: Vill ni utveckla varför Lisbeth Palme: Det har redan utvecklats. Advokaten: Jag ber er vara vänlig och göra det en gång till.
732 Utredningen avseende Christer P
Lisbeth Palme: Allt material har läckt hittills till massmedia och använts ett integritetskränkande sätt. Jag var klar över att en bandinspelning skulle utnyttjas det sättet. Advokaten: Insåg ni inte att det var en utomordentligt allvarlig utredning som polisen gjorde Lisbeth Palme: Just det. Advokaten: Borde man inte följa de regler som var för handen Lisbeth Palme: Det är inget som är stadfast. Det måste ha varit rättegångar före bandspelamas tid. Advokaten: Det är praxis. Lisbeth Palme: Praxis, men ingen nödvändig förutsättning.
Under förhöret begärde Christer P:s advokat att konfrontationsvideon skulle visas, varvid följande replikskifte utspann sig. Ordföranden: Advokaterna har begärt konfrontationsñlmen förevisad. Kan man visa den till vissa delar Advokaten: Först hela översiktsbilden av allihopa. Sedan torde man kunna begränsa sig till 9 och 11 Christer P var nummer vår anm. Ordföranden: Vill ni framföra några kompletterande frågor med anledning av just visningen i dag Advokaten: Det kan bli efter visningen av filmen. Åklagaren: Vad är avsikten, advokaten, när fru Palme har sett den Advokaten: Det finns anledning att visa den, speciellt beträffande 9 och ll. Lisbeth Palme: Jag tänker inte titta den. Jag har gjort det, och jag har gjort min bedömning. Den står jag för. Ordföranden: Skall jag uppfatta det som att du vägrar titta den och tänker ut Lisbeth Palme: Ja. Efter ytterligare några turer tog Christer Pzs advokater tillbaka sin begäran om att filmen visad.
Utredningen avseende Christer P 733
Bakgrunden till att konfrontationsförhöret genomfördes på ett avvikande sätt Konfrontationsförhöret med Lisbeth Palme den 14 december 1988 avvek sammanfattningsvis från vad vanligtvis eftersträvas i tre
som hänseenden. O Hennes utsagor, eventuella frågor till henne samt andra omständig-
heter kring konfrontationen dokumenterades inte genom bandinspelning.
O Den misstänktes försvarsadvokat fick inte närvara och tillfälle att
ställa frågor.
O Konfrontationen dokumenterades över huvud taget inte förrän lång
tid efter konfrontationstillfallet.
Beträffande skälen för att konfrontationsförhöret genomfördes detta sätt har, utöver vad framgått det ovan citerade tingsrättsförhöret
som av med Lisbeth Palme, följande framkommit.
Uppgifter till den tidigare Palmekommissionen från bl.a. Hans Holmer, Solveig Riberdahl, Anders Helin och Hans Ölvebro till-
ger
med den beskrivna dokumentationen den entydiga sammans ovan bilden, att de avvikelser gentemot gängse förfaringssätt som allmänt förekom i samband med Lisbeth Palmes medverkan i utredningen motiverades Lisbeth Palmes önskemål.
av
Från PU:s sida har man uppfattat Lisbeth Palmes ståndpunkt så, att hon önskade värna sin integritet, bl.a. misstänkte hon att de uppgifter hon lämnade skulle komma ut i offentligheten och att, om de togs upp
band, hennes utsagor skulle kunna komma att återges i medierna. Man har uppfattat att denna misstro skall ha härrört från att uppgifter från de inledande förhören med henne offentliggjorts eller läckt. Det har vidare hänvisats till att Lisbeth Palme vid ett tillfälle, i samband med normalt utförd konfrontation rörande Viktor G, fick löpa gat-
en lopp genom polisens korridorer då hon infann sig till förhöret jfr
citerade berättelse inför tingsrätten. hennes ovan
Beträffande offentliggörandet av uppgifter som Lisbeth Palme lämnat i det inledande skedet är man från PU:s sida av den uppfattningen att uppgifter förvisso lämnades ut, men att detta skedde ett behörigt och legitimt sätt. Enligt vad Hans Ölvebro uppgivit härrörde Lisbeth Palmes missnöje från det förhör som hölls den 1 mars, då ny-
3 Uppgifter och citat i det följande hämtade från den tidigare Palmekommis-
utfrågningar med Hans Holmér, Solveig Riberdahl, Anders Helin och
sionens
Hans Olvebro den 29 november 1995 respektive den 28 september 1995.
734 Utredningen avseende Christer P
hetsmediema någon timme efter det att förhöret avslutat redogjorde
var för de signalementsuppgifter Lisbeth Palme lämnat. Detta emeller-
vara tid enligt Hans Ölvebros mening normalt i så måtto dåvarande
att spaningsledningen bedömde att signalemensuppgiftema i utredningens intresse borde offentliggöras. Solveig Riberdahl har lämnat snarlik
en skildring. Någon närmare utredning om hur det förhöll sig med de uppgifter som lämnades ut föreligger dock inte.
Solveig Riberdahl fick frågan det välgrundad misstro
om var en som Lisbeth Palme kände: "Nej, det tycker jag inte. Men jag kan förstå att det blev så här därför att dels då så tror jag -jag är ingen psykolog
att det är en person som har en stark integritet och känner obehag att bli utvikt i pressen. Men däremot så har jag ingen grund för och jag
--anser inte heller att det har skett någonting är otillbörligt eller fel
som som hon skulle ha förargat sig över ——-.—Vad gäller förhållandena vid det första konfrontationsförhöret, i Viktor G-avsnittet, har såväl Solveig Riberdahl som andra uttryckt förståelse för Lisbeth Palmes reaktion.
Sammantaget hyste Lisbeth Palme, som man från utredningens sida uppfattade det, misstro mot framför allt polisen även mot åklagar-
men na. Solveig Riberdahl har sammanfattande uttryckt det så, att hon tror att Lisbeth Palme ansåg att åklagama okunniga och inte skötte sitt
var jobb.
Vad gäller konfrontationsförhöret den 14 december 1988 har Hans Ölvebro det långt innan Christer P hämtades till förhör
uppgett, att hade stått klart för Palmegruppen att Lisbeth Palme inte skulle komma att medverka vid en vanlig konfrontation i polisens regi utan att det skulle bli fråga om en videoupptagning. Han har i sammanhanget understrukit att kontakterna med Lisbeth Palme helt sköttes
av förundersökningsledningen. Han uppgav sig ha träffat Lisbeth Palme en gång, i samband med att han tillträdde som spaningsledare,
men mötet föll inte väl ut och han hade därefter ingen direkt kontakt med henne. Solveig Riberdahl har upplyst att Lisbeth Palme uttalat att hon inte vill träffa Hans Ölvebro.
Ansvarig för förberedelserna inför konfrontationsförhöret och för kontakterna med Lisbeth Palme i stället alltså förundersöknings-
var ledningen. Där hade Solveig Riberdahl kommit att få hand för-
om bindelserna. Solveig Riberdahl har om detta berättat följande.
Dåvarande riksåklagaren Magnus Sjöberg och dåvarande rikspolischefen Holger Romander hade efter det att Hans Holmér lämnat utredningen ett möte med Lisbeth Palme, i syfte att med henne samråda om hur kontakterna mellan henne och utredningen kunde till. Grunden var att man från utredningens sida ville få till stånd bättre
en kontakt och hålla ett ordentligt förhör. Efter detta möte bad Magnus Sjöberg Solveig Riberdahl ansvara för kontakterna. Solveig Riberdahl
Utredningen avseende Christer P 735
sammanträffade sedan med Lisbeth Palme tre gånger under 1987 för att visa fotografier kunde frammana ett mer substantiellt signalement.
som Hon sammanträffade även fortsättningsvis med Lisbeth Palme, i vart fall fyra gånger under 1988, och de talades även vid per telefon. Jörgen Almblad med någon gång och denne träffade också själv Lisbeth
var Palme vid något tillfälle, enligt vad Solveig Riberdahl påminde sig.
Det framgår av vad Solveig Riberdahl uppgivit om kontakterna, att hon upplevt dessa besvärliga i så måtto att hon hade svårt att
som övertala Lisbeth Palme att medverka i utredningen andra villkor än de Lisbeth Palme själv ställde upp. Beträffande konfrontationsförhöret den 14 december försökte Solveig Riberdahl in i det sista förmå Lisbeth Palme att medge att det togs upp band, men till detta var Lisbeth Palme alldeles avvisande. Solveig Riberdahl är helt säker att hon förklarade den bevismässiga vikten av en dokumentation ord för ord och även varför det var viktigt att försvararen ñck vara med, även om Solveig Riberdahl för sin del ansåg det förstnämnda viktigare.
På frågor det ändå inte skulle ha gått att förmå Lisbeth Palme att
om acceptera bandinspelning uppgav sig Solveig Riberdahl vara helt
en övertygad att detta inte hade gått. Om det hade föreskrivits som ett
om villkor från åklagarens sida, skulle Lisbeth Palme inte ha ställt upp alls. I det sammanhanget påpekade Solveig Riberdahl också inte
att man hade tidsmässigt utrymme att förhandla med Lisbeth Palme under någon längre tid. Konfrontationsförhören med Lisbeth Palme och Mårten Palme måste ske samma dag, så att det inte skulle kunna hävdas att de två givits tillfälle att utbyta information. Solveig Riberdahl var vidare övertygad om att Lisbeth Palme hade klart för sig att bevisningen blev sämre i och med att hon inte gick med på att genomföra konfrontationen det sätt Solveig Riberdahl önskade. Solveig Riberdahl vari och för sig den uppfattningen att Lisbeth Palme ville
av ställa upp i utredningens intresse och få saken uppklarad. När Solveig Riberdahl emellertid fick frågan om det enligt hennes mening förhöll sig så, att Lisbeth Palme, när hon ställdes inför det valet, satte sitt integritetsintresse före utredningsintresset, svarade Solveig Riberdahl att så fallet, enligt hennes uppfattning. På fråga uppgav Solveig
var Riberdahl vidare att det var en riktig slutsats att Lisbeth Palme inte ville acceptera den offentlighet som gäller i rättsprocessen.
Givet dessa förutsättningar ansåg Solveig Riberdahl att konfrontationsförhöret genomfördes på ett så bra sätt som det var möjligt. Den bevisning kom att upptas var den bästa som gick att erhålla.
som nu Alternativet hade varit att inte genomföra några konfrontationer alls.
Till det sagda kan läggas upplysningen, att en målsägande enligt svensk rätt inte kan tvingas uttala sig eller annat sätt vara aktiv under
736 Utredningen avseende Christer P
en brottsutredning. Det finns således inga rättsliga tvångsmedel eller straff att tillgripa.
Frågan om Lisbeth Palmes förhandskunskap om den misstänkte
Anteckningen om Lisbeth Palmes uttalande "Det ser man vem som är alkoholist ... reste till att börja med frågan om vad hon haft för förhandsinformation som fick henne att göra den anmärkningen.
Saken togs upp i hovrättsrättegången. Hovrätten höll eget initiativ förhör med Solveig Riberdahl angående förhållandena vid konfrontationen. Solveig Riberdahl uppgav bl.a. att det var alldeles uppenbart att Lisbeth Palme vid konfrontationstillfállet kände till att den gripne var en person med alkoholproblem. Hon visste inte vilket sätt Lisbeth Palme fått denna information, säker på att det inte
men var var under själva konfrontationsförhöret.
Hovrätten fann utrett att Lisbeth Palme hösten 1988 hade informerats om att polisens spaningar var inriktade mot tre eller fyra personer, varav en hade dömts för våldsbrott och bosatt i förort
var en norr om Stockholm. Hovrätten konstaterade att Mårten Palme hade uppgivit att informationen till familjen hade innefattat att mannen var dömd för mord, bosatt i Sollentuna samt alkoholiserad. Hovrätten konstaterade vidare att kvällstidningarna den 14 december hade innehållit motsvarande information den gripne. Själv hade Lisbeth
om Palme berättat att hon något sätt fått veta att konfrontationen gällde någon som hade alkoholbesvär.
Hovrätten ansåg att det inte kunde uteslutas att hennes kännedom om att den gripne var alkoholiserad kunde ha bidragit till att fokusera hennes uppmärksamhet Christer P vid konfrontationen och anförde till stöd för detta att Lisbeth Palme, trots att hon enligt egen uppgift hade bestämt sig för att inte fälla några kommentarer förrän efter visningen, under denna ändå gjorde den tidigare återgivna kommentaren. Hovrätten ansåg att bevisvärdet av utpekandet reducerades bl.a. av dessa förhållanden.
Konfrontationsgruppens sammansättning
Anteckningen om Lisbeth Palmes uttalande att den utpekade var alkoholist reste också frågan om konfrontationsgruppen lämpligt
var sammansatt.
Hans Ölvebro har detta följande. Det vanliga
om uppgett var att man använde häktade personer som s.k. ñguranter i konfrontationsgrupper. I detta fall skulle konfrontationen planeras i förväg. Risken för läckage
Utredningen avseende Christer P 737
till massmedia gjorde att PU då inte ville vända sig till häktet. Hans Ölvebro förklarade: "Om någon från Palmegruppen gått upp till häktet och börjat titta människor för att använda dom i en konfrontationsså hade det alltså varit ute. Det är jag helt övertygad om. Och det grupp gjorde att vi fick begränsa till människor vi kunde lita på. Av detta oss skäl kom figurantema att väljas bland poliser och civilanställda. På ytterligare frågor i ämnet hänvisade Hans Ölvebro dock även till att det är svårt att förhand välja ut från häktet som figurant en person eftersom inte kan veta att vederbörande sitter kvar den dag konman frontationen skall genomföras; skall använda ñguranter från häktet man måste man dit och hämta dem samma dag. Hans Ölvebro vidare konfrontationsgrupp kan utväljas uppgav att en två sätt: Antingen utifrån det signalement som vittnen givit, vilket innebär att den misstänkte kan avvika utseendemässigt från figuranterna, eller också väljer ñguranter som liknar den misstänkte. l man detta fall förfor det sättet, med vissa modifikationer. man senare Christer P hade t.ex. mustasch, medan Lisbeth Palme uppgivit att den hon sett inte hade mustasch. Därför strävade PU efter att ungefär man halva skulle ha mustasch och den andra halvan vara utan. gruppen Konfrontationsgruppen godkändes av Christer Pzs försvarsadvokat Arne Liljeros. Över detta finns ett dialogförhör med Arne Liljeros dokumenterat. Arne Liljeros uppgav där att han kunde godkänna tillade att "det vore kanske önskvärt om man hade haft gruppen, men någon eller några lik Christer men jag förstår personer som var mer att det är svårt. I anledning reservationen frågade utredningsav Arne Liljeros ansåg att konfrontationen kunde genomföras mannen om med den föreslagna varpå Arne Liljeros svarade att den kunde gruppen, genomföras. Svea hovrätt ansåg att konfrontationsgruppens sammansättning kunde ha bidragit till att Christer P blev utpekad. Hovrätten uttalade förståelse för att det varit svårt att med kort varsel få fram deltagare med lämpligt utseende, anmärkte likväl att Christer P genom sina men slitna byxor och sitt längre ovårdade hår gav ett avvikande intryck. Också hans ansiktsfärg och sammanbitna uttryck skilde honom från flertalet gruppen. Konfrontationsgruppens sammansättning har diskuterats vetenskapligt docent Sven Åke Christianson, även anlitats den tidigare av som av Palmekommissionen. l
14Sven-Åke Christianson berättade sin forskning och svarade frågor vid om den tidigare Palmekommissionens sammanträde den 21 mars 1995. Han redovisade då, liksom i sin bok, ett test han genomfört med studenter i USA se Christiansen, Traumatiska minnen, 1994 s. 144
738 Utredningen avseende Christer P
Förhören med Lisbeth Palme i rättegångarna
Lisbeth Palme inkom i samband med att hon kallats till förhör vid rättegången med en skrivelse till Stockholms tingsrätt. Skrivelsen hade följande innehåll:
Sedan Olofs död har jag åsamkats, och åsamkas alltjämt, djupgående men. Trots detta tillstånd vill jag kunna ge rätten mitt vittnesmål ett fullvärdigt sätt. En nödvändig förutsättning för detta är att jag i ett första steg får möta rätten utan den åtalade, utan åhörare och någon form bildutan av återgivning eller mediautsändning, och under förutsättning rätten gör att en egen bandupptagning.
Stockholm den 12 juni 1989
Lisbeth Palme
Stockholms tingsrätt tillgodosåg i särskilt beslut Lisbeth Palmes krav, dock tillät tingsrätten åhörare i salen. I hovrätten bad Lisbeth Palme att målsägandeförhöret skulle äga rum under samma betingelser i som tingsrätten, vilket krav hovrätten biföll i särskilt beslut.
6.1.5 Åtalet
Riksåklagaren åtalade Christer P för mord och försök till mord alternativt framkallande fara för under påstående Christer av annan att P begått följande gärningar.
Christer P har den 28 februari 1986 i korsningen Sveavägen/dåvarande Tunnelgatan i Stockholm uppsåtligen berövat statsminister Olof Palme livet genom att med en revolver skjuta Olof Palme i Olof Palme ryggen. har omedelbart avlidit till följd av yttre och inre blödningar efter sönderslitning av kroppspulsådern och luftstrupen. Vidare har Christer P vid samma tillfälle försökt beröva Lisbeth Palme livet genom att avlossa ett revolverskott mot henne. Skottet, som utsatt Lisbeth Palme för livsfara, har träffat Lisbeth Palme så att hon fick ytlig sårskada I andra en ryggen. hand görs gällande att Christer P att avlossa skottet mot Lisbeth genom Palme av grov oaktsamhet utsatt Lisbeth Palme för livsfara.
Ãtalsbeslutet fattades alltså RÅ, av Riksåklagaren, som vid denna tid var Magnus Sjöberg. Den åklagare sedermera skulle komma att som ansvarig utföra RÄ:s talan i utses som att domstolen, chefsåklagaren
15En av juristdomarna var skiljaktig och ansåg bl.a. inte att Christer P skulle förvisas ur salen under förhöret med Lisbeth Palme.
Utredningen avseende Christer P 739
Anders Helin, har i utfrågning inför den tidigare Palmekommissioen följande sin del i överläggningarna inför åtalsbeslutet. nen berättat om
Beslutet väcka åtal, det RÅ tog det. Och jag minns det att var som som så hade diskussion RÅ:s kansli någon gång våren -89, i en uppe april eller något sådant, utredningsläget och om det räckte för att mars, om väcka åtal. Vi fem kommer jag ihåg, närvarande då. Det var var personer, de båda riksåklagarna, det var Solveig Riberdahl, det var jag och Jörgen Almblad. Och och fick säga sin mening. Och jag minns att jag sa att var en jag att vi kan få igenom ett åtal i tingsrätten, men jag tror inte att tror nog det håller i hovrätten, så därför tyckte jag att man skulle släppa Christer P och försöka utreda vidare. Men så bestämde sig Magnus Sjöberg och Axel Morath för att vi skulle väcka åtal mot honom. Dom tyckte att det räckte med det här materialet. ---
Vad dikterade beslutet, det vet jag inte. Det kan jag inte svara för. Men som dom kom tillbaka efter lunch eller något sådant och sa, att nu har vi bestämt oss för att vi skall väcka åtal mot Christer P.
Axel Morath har i utfrågning inför den tidigare Palmekommissionen bekräftat Anders Helin hade något avvikande mening i att av en åtalsfrågan. Axel Morath också att det var han, som slutligen uppgav fatta åtalsbeslutet. Solveig Riberdahl har uppgett att hon minns kom att att Helin hade något distanserad uppfattning, men att han inte var en att inse svagheterna i bevisningen. Hon hade emellertid inget ensam om minne något sammanträde där Helin skulle ha uttalat att han inte av ansåg att åtal borde väckas. Valet åklagare i rättegången utgick från den grupp som då sedan av länge arbetat med förundersökningen: biträdande riksåklagaren Axel Morath, Solveig Riberdahl, Anders Helin och Jörgen Almblad. Att valet föll Anders Helin, med biträde Jörgen Almblad, har av Axel av Morath inför den tidigare Palmekommissionen motiverats med att "det helt enkelt bedömdes lämpligt. som Anders Helin hade inga kontakter med målsäganden Lisbeth Palme innan de möttes i Stockholms tingsrätt vid rättegången. Av utfrågningen med Anders Helin framgick att denne ansåg att hans kontakt med Lisbeth Palme varit dålig och att den blev sämre under huvudförhandlingens gång.
6 Den tidigare Palmekommissionens utfrågning den 28 september 1995. 17 Anders Helin syftade riksåklagaren och biträdande riksåklagaren, dvs. Magnus Sjöberg och Axel Morath. 8 Den tidigare Palmekommissionens utfrågning den 28 september 1995.
740 Utredningen avseende Christer P
6.1.6 Domar m.m.°
Stockholms tingsrätt
Rättegången i Stockholms tingsrätt pågick den 5 juni till den 10 juli 1989, under den tiden var Christer P fortsatt häktad. I dom den 27 juli 1989 dömde tingsrätten Christer P till livstids fängelse för mord Olof Palme och framkallande fara för avseende skottet av annan mot Lisbeth Palme. Domen dikterades nämnden, dvs. domstolens lekav mannaledamöter, som var eniga och utgjorde majoritet. Tingsrättens en två juristdomare, dvs. dess lagfarna ledamöter, skiljaktiga; de ansåg var att åtalet skulle ogillas och Christer P frikännas.
Svea hovrätt
Christer P överklagade och målet i Svea hovrätt. Ny rättegång togs upp hölls mellan den 12 september och den 9 oktober 1989. Några dagar efter det att rättegången avslutats försatte Svea hovrätt Christer P på fri fot, vilket innebar att domen skulle komma att bli friande. I sin den 2 november 1989 meddelade dom friade Svea hovrätt enhälligt Christer P från ansvar. Domen laga kraft och utgör alltjämt den slutliga vann bedömningen av brottsrnisstankarna mot Christer P. Av domskälen framgår bl.a. följande. Den väsentliga delen av bevisningen i målet utgjordes av personer som i varierande grad identifierat Christer P. Hovrätten diskuterade därför i ett särskilt avsnitt hur sådan s.k. identifikationsbevisning skall bedömas:
Den bevisning som åklagaren åberopat i målet utgörs till stor del utsagor av av personer som uppger sig ha sett en man, som åklagaren gör gällande är identisk med Christer stående utanför biografen Grand, gående bakom makarna Palme Sveavägen och själva brottsplatsen.
För att en gärningsmans identitet skall kunna fastställas under brottsuten redning är det vanligt att målsägande och vittnen förevisas fotografier ett flertal Även s.k. vittneskonfrontationer de slag personer. av som ägt rum i detta mål förekommer. På grundval vad målsägande och vittnen av uppgivit vid sådana undersökningar får de sedan vid huvudförhandlingen uttala sig om den tilltalade är identisk med eller liknar den de person som sett.
Stor försiktighet måste iakttas vid värdering identifikationsbevisning. av Erfarenheten visar att även i övrigt trovärdiga vittnen kan missta sig vid en
9 Domarna finns refererade i Rättsfall från hovrättema 1989, s. 310-353.
Utredningen avseende Christer P 741
identifiering. Astrid Holgerson av försvaret åberopat expertvittne, vår anm. har i sitt yttrande uppehållit sig vid detta och bl.a. hänvisat till den rapport år 1976 i Storbritannien av en statlig undersökningssom avgavs kommission, den s.k. Devlinkommissionen, vilken haft i uppdrag att granska olika teoretiska och praktiska frågor rörande identifikationsbevis-
ning.
Anledningen till att Devlinkommissionen tillsattes var den debatt som uppstod i Storbritannien sedan det framkommit att två, som det sedermera visade sig oskyldiga män i början 1970-talet hade dömts till fängelseav straff grundval identifikationsbevisning. Det ena fallet gällde en man av dömts till ett långvarigt fängelsestraff för att ha skjutit en polisman som och för stöld parkeringsmätare. Sex av de personer som hade iakttagit ur gärningsmannen i samband med brotten och under flykten från brottsplatsen hade vid rättegången hörts vittnen och därvid förklarat att den som tilltalade gärningsmannen. På grund teknisk bevisning, några år var av som kunde säkras efter husrannsakan hos en annan man, kunde fastsenare ställas att det denne som begått brotten och att den först dömde mannen var helt oskyldig. För en närmare redogörelse för fallet, se bilaga B. var
Det finns många likheter mellan omständigheterna i det engelska rättsfallet och det aktuella målet. Bl.a. kan noteras att misstankarna i båda fallen nu kommit att riktas mot en person som tidigare dömts för brott av samma det åtalade brottet. Målsäganden har i båda fallen varit närvarande slag som vid tidigare konfrontationer då inte utpekat någon som gärningsman. men Sedan målsäganden konfronterats med den tilltalade har målsäganden varit bergfast övertygad att denne gärningsmannen. Den engelske om var polismannen förklarade vid ett tillfälle att den tilltalades ansikte "var inpräntat i hans hjäma. Målsägandena har varit synnerligen trovärdiga att göra observationer och att anteckna sig dessa till minnes. personer, vana På grund den situation brotten försatt dem i möts de av sympati och av som medkänsla, vilket kan medföra en tendens att fästa särskilt stort avseende vid deras uppgifter.
I Devlinkommissionens rapport framhålls att svårigheten att bedöma om identifikationsbevisning är tillförlitlig eller beror att vittnet inte har någon berättelse detaljer kan prövas såvitt gäller sannolikhet, vars sammanhang etc. Visserligen kan frågan belysning, den punkt varifrån om observationen gjordes och avståndet från det som observationen gäller utvisa i vilken utsträckning vittnet gjort bruk av sin fantasi. Men i övrigt finns det enligt rapporten mycket små möjligheter att bedöma vad vittnet har att berätta sina iakttagelser. Tror vittnet sig ha ett gott minne och en om god iakttagelseförmåga men faktiskt inte har det, så är detta inte en omständighet märks hans uppträdande. I Devlinrapporten framhålls som särskilt att vittnen, själva är övertygade om att deras identifiering är som riktig och lyckas överföra denna övertygelse juryn, inte sällan visat som sig ha tagit fel.
742 Utredningen avseende Christer P
Enligt Devlinkommissionens mening borde därför ingen dömas grundval av identiñkationsbevisning denna bevisning inte vinner stöd om av bevisning av annat slag. Enbart identifikationsbevisning borde dock undantagsvis kunna godtas om det förelåg särskilda omständigheter, såsom att vittnet känner den som vittnet utpekat.
Hovrätten finner för egen del att det är vanskligt att fastslå allmängiltig en regel om under vilka förutsättningar målsägandes eller ett vittnes uten pekande av den tilltalade som gärningsman skall kunna godtas full som bevisning om identiteten. Vad emellertid är viktigt att understryka är som de faror för rättssäkerheten som ett förlitande sådan bevisning innebär. Det är lätt att missta sig en person om det saknas särskilt påtagliga hållhakar för minnet. Det nyss redovisade engelska rättsfallet är god en illustration i detta avseende.
Det är viktigt att en målsägandes eller ett vittnes personliga trovärdighet inte leder till att domstolen avstår från att kritiskt granska målsäganom dens eller vittnets iakttagelser har gjorts under sådana förhållanden att utpekandet av den tilltalade är att anse som tillförlitligt. Domstolen måste vara uppmärksam sådana omständigheter som försvagar tillförlitligheten i utsagan, t.ex. att det mörkt på platsen, att observationstiden var var mycket kort, att målsäganden eller vittnet inte sett vederbörande tidigare eller inte var närmare bekant med honom eller henne Det är också m.m. viktigt att inte bortse från omständigheter talar emot att den tilltalade som är gärningsmannen. I det engelska rättsfallet fanns sådana omständigheter. Så saknades t.ex. utredning om att den tilltalade haft tillgång till och vapen någon förklaring fanns inte till vissa relevanta fingeravtryck inte som var den tilltalades. Sådana omständigheter måste uppfattas vamingssom signaler.
Det är mot denna bakgrund som hovrätten skall bedöma Lisbeth Palmes utpekande av Christer P den hon såg utanför Dekorima i som man som hörnet av Tunnelgatan och Sveavägen och de vittnesmål avgivits som rörande iakttagelser angående utanför biografen Grand, vid en man gatuköket och brottsplatsen.
Den helt överskuggande identifikationsbevisningen i målet utgjordes av målsäganden Lisbeth Palmes utpekande Christer P den hon av som man sett mordplatsen. Efter att ha konstaterat att gärningsmannen var identisk med den flera vittnen sett springa in Tunnelgatan man uttalade hovrätten:
Lisbeth Palme har berättat att hon omedelbart efter skotten bestämde sig för att söka hjälp, att hon därför tittade sig omkring och att hon då omedelbart fick syn en person som stod vid avfasningen till Dekorima och orörligt stirrade. Hon har vidare uppgivit: Eftersom hon sökte hjälp, tittade hon mycket noggrant och hon förstod då intuitivt hon inte personen att skulle få någon hjälp av denne. Hon fortsatte då söka bakåt och upptäckte
Utredningen avseende Christer P 743
kom längre bort. När hon tittade vädjande den personen en person som rörde han huvudet i sidled något som hon uppfattade som ett avvisande av något sätt hjälpa till. När hon sedan tittade tillbaka såg hon den att stått och stirrat henne röra sig med några steg. Han befann person som Tunnelgatans södra sida. Mannen förflyttade sig med studsande sig nu steg, uppdragna axlar och någon sorts ojämnhet som gav ett spänstigt inkort intervall, 15-30 sekunder, mellan de båda iakttageltryck. Det var en Det ingen annan person i närheten vid den första serna av mannen. var observationen. Däremot kan hon inte säga huruvida någon hunnit till platsen när hon såg den andra gången då denne var väg därimannen från.
Hovrätten fortsatte med att konstatera att vittnesmålet visade att Lisbeth
Palme haft möjlighet att iaktta gärningsmannen, att iakttagelsema dock
varit kortvariga, att belysningen platsen, enligt vad hovrätten själv
konstaterat plats främst motljuset från Dekorimas skyltfönster - gjorde det inte varit möjligt att säkert iaktta detaljerna i ett ansikte. att Därefter fördes ett Lisbeth Palmes tillstånd just efter resonemang om skotten. Efter att ha redogjort för ett antal vittnesmål, enligt vilka Lisbeth Palme brottsplatsen företett symptom chocktillstånd, drog
hovrätten följande slutsats:
Av utredningen framgår att Lisbeth Palme gjorde sina iakttagelser av brottsplatsen innan något vittnena kom fram till henne. Nyss mannen av redovisade vittnesmål är därför begränsat värde när det gäller att beav döma hennes tillstånd i detta ögonblick. De som först kom fram till henne Anna H och Stig E. Det förhållandet att de uppfattade henne olika var sätt kan förklaras att Lisbeth Palme kan ha känt större förtroende för av Stig E. Hovrätten finner inte anledning dra slutsats av vittnesmålen annan Lisbeth Palme helt naturligt och såsom hon också själv har uppgivit än att upprörd samt att hon angelägen att se till att Olof Palme snabbt - var var fördes till sjukhus. Att hon upprörd kan dock ha påverkat hennes var möjligheter att göra säkra iakttagelser.
Beträffande Lisbeth Palmes utpekande Christer P resonerade hovav rätten på följande sätt:
Lisbeth Palme har även i hovrätten utan att tveka pekat ut Christer P som gärningsman. Hon har vidare beskrivit att hon vid videokonfrontationen den 14 december 1988 blev chockad över att hon då kände igen Christer P så tydligt samt att det vid huvudförhandlingen i tingsrätten blev en än starkare upplevelse av att det var vederbörande.
Lisbeth Palme har i hovrätten givit intryck att bemöda sig om att så av möjligt återge sin minnesbild från händelsen. Det råder inte noggrant som någon tvekan att Lisbeth Palme själv är övertygad om att det var om Christer P hon såg brottsplatsen omedelbart efter skotten. Hovrätten
744 Utredningen avseende Christer P
finner alltså skäl att ifrågasätta att hennes utsaga verkligen återger hennes minnesbild.
Hovrättens bedömde alltså Lisbeth Palme trovärdig, och övergick som sedan till att bedöma huruvida de uppgifter hon lämnade tillförvar litliga:
En naturlig utgångspunkt för en sådan bedömning är de uppgifter hon som lämnat till polisen i nära anslutning till händelsen. De första uppgifterna om sina iakttagelser lämnade Lisbeth Palme sjukhuset den aktuella natten. Enligt förundersökningsprotokollen hade hon då ingen uppfattning om vem som kunde ha avlossat skotten. Vidare avgavs följande signalement: "stor, kraftig, mörkhårig, iklädd midje- eller 3A-lång blå eller mörkblå täckjacka". Från det förhör som hölls den 1 mars 1986 kl. 15.35 är följande att notera: Framme vid korsningen med Tunnelgatan hörde fru Palme smällarä sannolikt två till antalet. De lät inte de kom från nära håll. Hon som om trodde att det var ungdomar som lekte med smällare och vände sig mot maken för att kommentera saken. I samma ögonblick sjönk han ihop, kraftigt blödande från bröst och Fru Palme hörde ytterligare smäll mun. en samtidigt som hon kände hur det brände till Snett bakifrån ryggen. såg hon ur en man sprang in Tunnelgatan. Han stannade bit in och en vände sig om varefter han fortsatte. Någon annan lade hon inte märke till. Mannen som sprang in Tunnelgatan uppfattade fru Palme varande - som i 40-årsåldern, 180 lång och med kompakt kropp med kort hals. ca cm Han var mörk men inte på ett direkt sydländskt sätt utan håret var mer brunaktigt. Han var iklädd blå, något litet bullig täckjacka gick en som en bit nedanför midjan. Han de hade vidare mörka, troligen grå byxor. I övrigt lade fru Palme inte märke till några detaljer sig i utseende eller vare klädsel.
Det bör här noteras att Lisbeth Palmes uppgifter intryck att hon ger av sett mannen endast snett bakifrån och att hon inte lagt märke till några detaljer i utseendet. Enligt förundersökningsprotokollet har Lisbeth Palme den 8 mars 1986 önskat, efter att ha sett fantombilden den misstänkte mördaren, komplettera sin tidigare utsaga något. Vidare framgår att hon även hade diskuterat saken med Mårten Palme. Lisbeth Palme har därefter uppgivit: Hon uppfattade det in Tunnelsom om mannen som sprang gatan hade ett något rundare, fylligare ansikte än det fotot. Dragen i övrigt, mun och näsa uppfattade hon raka. Den korta halsen kan som kanske förklaras med att han rörde sig med uppdragna axlar.
Såvitt framgår av förundersökningsprotokollet har Lisbeth Palme alltså inte börjat beskriva formen på ansiktet den man hon såg förrän hon fått se den s.k. fantombilden. Hon har i hovrätten uppgivit att fantombilden blev en hjälp för henne att beskriva bilden bättre. I detta förhållande ligger en risk att det därefter inte längre fråga någon oförvanskad minnesbild var om
Utredningen avseende Christer P 745
iakttagelse av mannen utan att fantombilden fått betydelse för hennes av en fortsatta beskrivning av mannen.
Enligt förundersökningsprotokollet har Lisbeth Palme först vid ett samtal med Hans Holmér den 25 mars 1986, dvs. drygt tre veckor efter händelsen, lämnat uppgift detaljer i ansikte. Enligt anteckningarna från om mannens samtalet beskrivs gärningsmannen ha stirrande blick, bulliga kindknotor och vit överläpp. Det bör noteras att den person hon iakttagit i anteckningarna beskrivs gärningsmannen. Det är också första gången som som det redovisas att Lisbeth Palme sett honom i ett tidigare skeda än vad hon tidigare uppgivit: När Lisbeth honom går han ut till vänster snett fram ser mot det upplysta fönstret i affären i hörnan. Han blickar tillbaka som för att kontrollera han lyckats och fortsätter in i gränden. om
Enligt sammanställning av förhör som hölls den 29 april samt den 5 och en 6 maj 1986 har hon lämnat detaljerat signalement: "Då hon tittade ett mer från maken, fallit ihop trottoaren, såg hon en man med upp som stirrande blick titta dem. Mannen befann sig 10-15 meters avstånd ca och stod i hörnet Tunnelgatan. Hon beskriver mannen som vara i 40av årsåldem och omkring 180 lång, ha intensivt stirrande blick, ha cm en smala, tunna läppar och ljus, platt överläpp, ha en rak panna med raka ögonbryn samt ha ett rektangulärt och stelt stirrande ansikte med kraftigt, något framskjutet hakparti och markerade kindsidor. Han var iklädd mörkblå/marinblå gick nedanför midjan, dock till knäna, och jacka som han hade mörka byxor. Mannen var bred över axlarna men gjorde inget stort intryck. Han verkade dra axlarna och hade ett kort halsparti. Då upp hon såg röra sig, gjorde han ett spänstigtl vältränat intryck senare mannen henne. Hon kunde inte om mannen höll något i händerna. På fråga se hon sett mannen bar glasögon eller ej, var hon säker, hon uppgav om om sig ha svårt att komma ihåg just den detaljen hos människor som hon träffat. Beträffande eventuell huvudbonad var hon inte heller säker. Hans huvud dock ett cendré-brunt intryck. Han var varken blond eller svartgav muskig.
Lisbeth Palme har alltså vid dessa förhör såväl erinrat sig att hon sett senare återgett detaljer i hans utseende. En förklaring kan mannens ansikte som sökas i vad hon uppgivit därom, att det inte var förrän den tekniska utredningen fastslog att skotten kommit från nära håll som hon fick klart för sig att det måste ha varit den hon såg vid Tunnelgatans mynning man avlossat skotten. I hovrätten har hon sagt att det var först då som som nog hon bättre kunde ta fram sin minnesbild av mannen.
Det kan väl förhålla sig så att först efter en tid erinrar sig en man iakttagelse. Det måste då emellertid rent allmänt finnas en risk för att minnesbilden inte längre är oförvanskad utan att den kan ha påverkats av andra omständigheter. Risken får antas särskilt påtaglig i en så uppvara märksammad brottsutredning den förevarande med den omfattande som publicitet som den redan från början fått i massmedia.
746 Utredningen avseende Christer P
Hovrätten redogjorde för vissa i målet redovisade forskningsrön rörande s.k. traumatiska minnen. Enligt dessa minnet central informavar av tion i en traumatisk situation bättre än i vardaglig situation, medan en motsatsen gäller för perifer information, minns sämre i som man en traumatisk situation än i en vardaglig situation. Hovrätten fortsatte:
När det gäller den traumatiska situation som Lisbeth Palme befann sig i brottsplatsen ligger det, enligt hovrättens mening, närmast till hands att anta att det centrala för henne var att hennes make var skjuten och uppenbarligen svårt skadad. Enligt egen uppgift tittade hon sig omkring för att söka hjälp. Däremot förefaller hon inte ha haft någon tanke att gärningsmannen kunde befinna sig på platsen, eftersom hennes omedelbara intryck varit att skotten, hon först uppfattat bams smällare, som som avlossats på längre håll. Såsom tidigare redovisats var det inte förrän den tekniska bevisningen fullt klarlade att gärningsmannen måste varit den va person som stod vid Tunnelgatans mynning som hon kunde ta fram minnesbilder av denna person bättre. Av hennes uppgifter kan alltså den slutsatsen dras att hon när hon tittade mot inte insåg att det upp mannen vara gärningsmannen. Hon tittade för att hon kunde få mannen se om hjälp men ñck intuitivt klart för sig att denne inte skulle hjälpa till. Lisbeth Palme kan i det läget inte rimligen ha haft någon anledning att registrera detaljer i mannens utseende; det centrala för henne att skaffa hjälp var till sin svårt skadade make. Det förhållandet att hon vid polisförhöret den l mars 1986 inte verkar ha kunnat erinra sig mannens ansikte ger också stöd för antagandet att mannens utseende inte varit central betydelse för av henne när iakttagelserna av mannen gjordes.
Lisbeth Palmes utpekande ägde vid konfrontationen den 14 rum december. Hovrätten ansåg att utpekandet vid förhör och vid senare rättegångarna saknade självständig betydelse. Hovrätten uppehöll sig därför vid hur konfrontationsförhöret den 14 december gått till och hade i det sammanhanget även på eget initiativ föranstaltat om förhör med Solveig Riberdahl. Resonemanget utmynnade i slutlig en
bedömning angående den identifikationsbevisning förebragts
som genom Lisbeth Palmes utsaga:
Beträffande frågan vilken information Lisbeth Palme hade tillgång till som före konfrontationen är det genom hennes uppgifter samt uppgifter egna av Mårten Palme och Solveig Riberdahl klarlagt att hon under hösten 1988 av åklagama informerats om att polisen inriktade sina spaningar mot tre eller fyra personer, däribland en man som tidigare dömts för våldsbrott grova och var bosatt i en förort norr om Stockholm. Enligt Mårten Palmes vittnesmål omfattade informationen till familjen Palme uppgifterna att mannen var dömd för mord, bosatt i Sollentuna samt alkoholiserad. Det är vidare utrett att kvällstidningarna Expressen och Aftonbladet den 14 december 1988 innehöll sådana uppgifter den gripne. Lisbeth Palme om
Utredningen avseende Christer P 747
har uppgivit att hon inte läst dessa tidningar men att hon sett löpsedlama. Hon har vidare berättat att hon något sätt före konfrontationen hade fått uppgift att den gällde någon som hade Lisbeth Palme om har förklarat att hon inte medvetet letat efter någon person med alkoholbesvär bland ñguranterna i konfrontationsgruppen. Det kan dock inte uteslutas att hennes kännedom om att den gripne var alkoholiserad kan ha bidragit till att fokusera hennes uppmärksamhet nr 8 Christer P vid konfrontationen. Trots att hon enligt uppgift hade bestämt sig för att egen inte kommentera ñgurantema förrän efter visningen yttrade hon såsom framgår protokollet över konfrontationen efter visningen av de inav ledande bilderna där hela konfrontationsgruppen står uppställd, det ser är alkoholist, det är det är inte bara det. Bevisman vem som nr men värdet utpekandet reduceras också att Lisbeth Palme vid den andra av av visningen endast såg sekvensen med nr
Vidare kan konfrontationsgruppens sammansättning ha bidragit till att Christer P blev utpekad. Det förelåg naturligtvis svårigheter att med kort varsel få fram ñguranter med lämpligt utseende. Christer P ger emellertid slitna byxor och sitt längre, ovårdade hår avvikande intryck. Även p.g.a. ett hans ansiktsfärg och sammanbitna ansiktsuttryck skiljer honom från flertalet andra ñguranter.
Stor förflyta från mordet fram till visningen av konfrontationsvideon. Man kan inte ta för givet att Lisbeth Palme då har en oförvanskad minnesbild av ansiktet den man som hon vid iakttagelsen inte uppfattade som gärningsman. Det måste således föreligga ett betydande utrymme för att hon kan ha misstagit sig vid identiñeringen.
Hovrätten ansåg alltså inte att Lisbeth Palmes identifiering av Christer P tillförlitlig. Därmed utgången i praktiken klar, eftersom den var var övriga bevisningen väsentligt Hovrätten sammanfattade var svagare. sina överväganden följande sätt, under rubriken "Slutöverväganden 99z
Hovrättens bedömning bevisningen under avsnitten om spelklubben av Oxen och påstådda iakttagelser i Märsta och Rotebro innebär att Christer P inte har något alibi för mordkvällen. Åklagarens hypotes om hur mordet gått till bygger antagandet att Christer P upptäckt makarna Palme vid deras ankomst till biografen Grand, att han bestämt sig för att döda statsministern och därför skaffat fram en revolver, att han väntat utanför biografen och följt efter makarna Palme när de promenerade på Sveavägens västra sida, att han passerat dem i samband med att de sneddade över Sveavägen vid Adolf Fredriks kyrkogata och stannade till vid klänningsaffären, samt att han därefter inväntat dem vid avfasningen vid butiken Dekorima.
748 Utredningen avseende Christer
Hovrätten har i avsnitten om biografen Grand och gatuköket prövat hållbarheten den indiciekedja åklagaren åberopat till stöd för sin av som hypotes. I korthet innebär hovrättens bedömning följande. Birgitta Wzs uppgifter innefattar inte någon säker identifiering Christer P. Eftersom av vittnesmålet inte heller stöds av annan utredning tillfälle, om samma omkring kl. 21, är det inte bevisat att Christer P då befunnit sig utanför Grand. När det sedan gäller de olika iakttagelsema utanför Grand efter kl. 23 talar Lars Ezs uppgifter för att Christer P då uppehållit sig där. Även Roger Özs uppgifter talar för detta. Men det kan också ha varit en person som var mycket lik Christer P som de iakttog. Varken Mårten Palmes uppgifter eller någon annan utredning utgör bevis för att någon följde efter makarna Palme från Grand. Vad Ljubisa N iakttagit utanför gatuköket visar sedan att någon gick efter makarna när de passerade gatuköket hans iakttagelse men och utpekande har inte skett sådant sätt att identifieringen av Christer P kan anses tillförlitlig. När det gäller sträckan från gatuköket till mordplatsen finns det i utredningen inte redovisat några iakttagelser om att någon gått efter makarna Palme. Sammanfattningsvis ger utredningen alltså inte något tillförlitligt belägg för påståendet att Christer P följt efter makarna Palme från Grand till mordplatsen.
Lisbeth Palme har med stark personlig övertygelse pekat ut Christer P som gärningsman.
Som framhållits måste stor försiktighet iakttas vid värdering identifikaav tionsbevisning, eftersom erfarenheten visar att även i övrigt trovärdiga målsäganden och vittnen kan missta sig vid identifiering. Det finns en därför anledning att vara uppmärksam sådana omständighet försom svagar tillförlitligheten i Lisbeth Palmes utpekande.
Som förut anförts har Lisbeth Palmes iakttagelser varit kortvariga. Belysningen platsen har inte medgett några tydliga iakttagelser av mannens ansikte. Att Lisbeth Palme varit upprörd kan ha påverkat hennes förmåga att göra säkra iakttagelser. När det gäller Lisbeth Palmes möjligheter att bevara sin minnesbild måste beaktas att hon gjort sina iakttagelser i för en henne traumatisk situation. I målet redovisade forskningsrön visar att det i sådana händelser är den centrala informationen minns, medan som man minnet för perifer information t o m är sämre än för perifera detaljer i en neutral händelse. Eftersom Lisbeth Palme, när hon gjorde iakttagelsema av mannen, inte hade klart för sig att det var gärningsmannen som hon såg, kan man inte utgå från att detaljer i mannens utseende det centrala för var henne. Det förhållandet att hon vid polisförhöret den 1 1986 inte mars kunnat återge några detaljer i utseende talar också för att detta mannens var av perifer karaktär i hennes iakttagelse.
Med hänsyn till detta och hennes uppgift att hon först på ett senare stadium av utredningen vari stånd att bättre ta fram sin minnesbild den hon av man iakttagit finns det en risk för att denna då inte längre oförvanskad. var Minnesbilden kan ha varit påverkad andra omständigheter. av
SOU 1999188 Utredningen avseende Christer P 749
Att det sedan förflöt nästan tre till den för identifieringen avgörande videokonfrontationen, den 14 december 1988, är ägnat att vidga utrymmet för misstag vid identifieringen.
Det kan inte heller uteslutas att sammansättningen av konfrontationshar bidragit till utpekandet; Christer P skilde sig från övriga gruppen figuranter ifråga klädsel, frisyr, ansiktsfärg och ansiktsuttryck. om
Vidare kan den förhandsinformation den misstänkte som Lisbeth Palme om hade fått också ha bidragit till utpekandet.
Inget vittnena själva brottsplatsen har gjort sådana iakttagelser av av gärningsmannens ansikte kan utgöra grund för identifiering. Brottssom platsvittnenas iakttagelser gärningsmannens klädsel, kroppsbyggnad och av gångstil innehåller inte heller så särpräglade detaljer att de kan läggas till
grund för någon säker identifiering.
Vad särskilt är ägnat att inge betänkligheter är att det i målet inte finns som någon tekniskt bevisning kan binda gärningsmannen vid brottet. Det är som alltså inte utrett vilket mordvapen som använts eller var det nu finns. Det finns ingen utredning fingeravtryck, krutstänk kläder e d som kan om binda Christer P vid de åtalade gärningama.
Vidare saknas utredning att Christer P tidigare använt sig av handom eldvapen. Vad framkommit i målet tyder närmast att han inte varit som intresserad skjutvapen. Inte heller utredningen något konkret belägg av ger för han den aktuella kvällen hade tillgång till eller hade skaffat fram att något skjutvapen.
Vad framkommit Christer P:s personlighet och livsföring en som om förtidspensionär missbrukar sprit och narkotika talar snarast mot att som — han skulle begå ett brott som det nu aktuella.
Visserligen har Christer P tidigare gjort sig skyldig till allvarliga våldsbrott det har då rört sig tämligen momentana aggressionsutbrott. Såvitt men om framkommit har Christer P aldrig tidigare gjort sig skyldig till den typ av planlagt våldsbrott som det synes vara fråga om i detta fall.
Det måste också tillmätas betydelse att det inte visats, eller ens gjorts antagligt, att Christer P haft något motiv att mörda statsministern.
Riksåklagarens beslut att inte överklaga till Högsta domstolen
Riksåklagaren hade möjlighet att föra målet vidare till Högsta domstolen valde att inte göra det. Ett sådant ställningstagande men kräver inte något formligt beslut och dokumentation föreligger heller
inte i detta fall. I samtal med den tidigare Palmekommissionens ord-
750 Utredningen avseende Christer P
förande och sekretariat har dåvarande riksåklagaren Torsten Jonsson, enligt vad antecknats,2° uppgett: som
När domen meddelades uppkom frågan målet skulle föras till Högsta om domstolen HD. Enligt den då gällande instruktionen för riksåklagaren skulle överprövning i HD ske endast om särskilda skäl förelåg. Sådana skäl ansågs enligt praxis föreligga om förutsättningarna för prövningstillstånd förelåg Såvitt här är intresse förutsatte det prejudikatsintresse av att ett förelåg, något som helt saknades i målet eftersom det rörde bevisrena frågor, eller att resnings- eller domvilloskäl fanns, eller bevisning. Inte ny heller de senare förutsättningarna förelåg. Utifrån gällande instruktion för riksåklagaren och tidigare tillämpning därav saknades således skäl för att begära prövning i HD av hovrättens frikännande dom.
Målet mot Christer P rörde bevisfrågor. Om målet hade rört rena annan person än Olof Palme hade det knappast övervägts att överklaga hovrättens friande dom. Jonsson, och även Axel Morath, dock inställda var att överklaga domen om någon av dem ansåg att det fanns möjlighet till en framgång. De formella förutsättningarna i instruktionen påverkade därför inte deras bedömning frågan. av
Efter mycket noggranna överväganden bedömde Jonsson det inte fanns att förutsättningar för ändring i hovrättens dom. Axel Morath gjorde samma bedömning. Jonsson samrådde även med chefsåklagaren Anders Helin och byråchefen hos Riksåklagaren Jörgen Almblad, vilka hade fört målet i tingsrätten och hovrätten, och de hade uppfattning. Något formellt samma beslut att inte överklaga meddelades inte, ställningstagandet offentligmen gjordes några dagar innan laga kraft och Lisbeth Palme informerades särskilt i samband därmed.
Torsten Jonsson upplyste även att Lisbeth Palme tillsammans med om två sina söner hade besökt honom ungefär två veckor efter domen. av Hon hade redogjort för sin uppfattning domen, hon ansåg om som felaktig.
Skadestånd
I anledning av den friande domen begärde Christer P hos Justitie-
kanslern, JK, skadestånd för att han hade berövats friheten under knappt tio månader. JK beslöt sedermera att staten till Christer P i ersättning för det lidande denne förorsakats frihetsberövandet genom skulle utge 300 000 kr se JK-beslut 1990, D l.
20PK-Minnesanteckning nr 18.
Utredningen avseende Christer P 751
6.1.7 Utredningen mot Christer P efter domen
och fram till 1996
Allmänt förutsättningarna För en fortsatt utredning m.m. om
En friande brottmålsdom innebär att åtalet ogillats och att den tilltalade juridiskt frikänts från brottsmisstanken. Den innebär formellt sett inte domstolen funnit det bevisat att den tilltalade faktiskt är oskyldig. I att och för sig kan domstol avfatta sina domskäl så att det framgår att en den det bevisat den tilltalade inte bara juridiskt utan också ansett att faktiskt är oskyldig. I detta fall innebar domskålen inget utöver att domstolen inte funnit det bevisat Christer P begått mordet. Domskälen innehöll vissa att överväganden antydde att domstolen tvivlade att Christer P var som t.ex. angående dennes och livsföring, men i allt rätt man person väsentligt det normal frikännande brottmålsdom, som inte till var en sig form eller innehåll innebar annat än att hovrätten funnit att vare åklagaren inte hade kunnat styrka sitt påstående att Christer P begått
mordet. I och med frikännande dom vunnit laga kraft kan den sak som att en prövats i princip inte igen. Svensk rätt håller dock öppet för en tas upp omprövning även för friande brottmålsdomar. S.k. resning kan beviljas Högsta domstolen under bl.a. den förutsättningen att det framav kommit bevis eller omständigheter de tidigare varit kända, nya som, om sannolikt skulle ha lett till en fällande dom. Det sagda innebär att det från formell synpunkt inte fanns något hinder fortsätta utreda Christer P likväl begått brottet, trots mot att om detta dittills inte gått leda i bevis. En rättslig ordning där sådan att att fortsatt utredning frikänd medges kan naturligtvis mot en person ifrågasättas, också försvaras. Rättsläget är under alla förhållanden men klart och det medgav en fortsatt utredning.
Den fortsatta utredningen
Den fortsatta utredningen innebar först och främst att PU noga analyserade domen. Uppfattningen inom Palmegruppen om domen var enligt Hans Ölvebro att denna är bedrövlig; kritiken synes särskilt ta sikte hovrättens överväganden angående identiñkationsbevisning och dess åberopande den s.k. Devlinrapporten, som enligt Hans av Ölvebro hade övertolkats. Det måste emellertid samtidigt noteras att det inom Palmegruppen närmast tycks ha funnits en förväntan att hovrättsdomen skulle bli friande. Hans Ölvebro har för sin del för den
752 Utredningen avseende Christer P
tidigare Palmekomrnissionen uppgivit att han inför hovrättsförhandlingen var helt inställd friande dom och han har även uttryckt en förståelse för hovrättens ställningstagande i så måtto han att sagt, att han inte själv skulle ha velat sitta i domstol och säga, att Christer P en begick mordet".
Inom PU som helhet ha dragit slutsatsen det för synes man att en framtida fällande dom skulle komma krävas teknisk bevisning och att att det därvid i första hand gällde att finna mordvapnet. Beträffande kravet teknisk bevisning kom förundersökningsledningen i senare, samband med att frågan om resning aktualiserades, att göra en annan
bedömning.
Av vår redogörelse för den övergripande inriktningen utredav ningsarbetet under åren har framgått att utredningen Christer P mot även efter den friande domen fortsatte att utgöra väsentlig del en av arbetet. Som tidigare nämnts hade inom PU helst fortsatt utredman ningen mot Christer P längre innan han än vad blev fallet. greps som nu Vid åtalet var utredningen egentligen inte färdig. Det innebär det att fanns saker kvar, kunde igenom igen och komplettera. som man nu Spaningen mot Christer P återupptogs. Tips angående Christer P fortsatte att komma in; dessa måste givetvis bearbetas. Det fortsatta utredningsarbetet ledde dock inte till något genombrott. Så sent i november 1996 förklarade Hans Ölvebro det material som att som fanns beträffande Christer P enligt hans mening inte räckte för resning. Se vidare nedan om Riksåklagarens ställningstagande från samma tid. Våren 1995 begärde den tidigare Palmekommissionens sekretariat hos PU ut alla uppslag angående Christer registrerats efter den som friande domen. Dessa uppslag, 300, gicks sedan igenom. Genomca gången finns redovisad i omfattande promemoria, där varje uppslag en beskrivs. I sin sammanfattande bedömning anförde sekretariatet utredatt ningsläget avseende Christer P inte nämnvärt förändrat på synen brottsmisstankarna mot Christer P:
2 det precis är som hovrätten säger, att det är efter så här lång tid, med dom vittnesmålen, det finns ingen teknisk bevisning så inte helt --- är man övertygad skall man inte döma någon. Jag skulle inte vilja ha suttit där och sagt, att det är Christer P. Den tidigare Palmekommissionens utfrågning den 29 november 1995. 22 Hans Ölvebro inför kommissionen i samband med att PU lämnade synpunkter RRV:s expertgranskning utredningsarbetet den 21 november av 1996.
Utredningen avseende Christer P 753
Endast ett begränsat antal tips kan vid en objektiv bedömning sägas vara --påtagligt intressanta ur brottsutredningens synpunkt. Det rör sig om mer tips vad sagts mellan Christer P och uppgiftslämnaren i fråga, om som uppgifter vapeninnehav och uppgifter som innebär att Christer P vid om tiden kring mordet befunnit sig i närheten av mordplatsen. Vid närmare utredning förhör och kontrollfrågor med andra har det dock i allt i form av väsentligt visat sig att uppgifterna ofta helt saknat substans eller i vart fall inte föreliggande utredning kunnat föra saken närmare en lösning.
I dessa fall har givetvis vidtagna utredningsåtgärder varit nödvändiga, och de får ha varit tillräckliga för att uppslagen tills vidare skall även anses kunna läggas sidan. I några fall kan å andra sidan intresset för Christer P sägas ha varit väl påträngande. Exempel härpå är uppgifter om att denne befunnit sig någon plats, ofta med tillägget att han uppträtt berusad eller i övrigt stökigt, utan att någon annan information med beröring till mordutredningen funnits. Inte sällan har i sådana fall förhör hållits med personer i Christer Pzs närhet och frågorna har inriktats deras kännedom om denne och om umgängesvanor Det kan med visst fog sättas i fråga om några utredm.m. ningsinsatser i dessa fall varit nödvändiga. De utgör dock en i sammanhanget mindre del alla uppslag och kan möjligen försvaras med av ambitionen att vara fullständig och konsekvent.
I ett stort antal uppslag har bedömningen av inkomna tips inte kunnat göras förrän ytterligare utredningsåtgärder gjorts i form av slagningar och förhör. Ansvaret för och bedömningen av vilka ytterligare utredningsinsatser som vidtagits och när uppslaget skall anses genomarbetade har vilat spaningschefen Hans Ölvebro. I allt väsentligt har de utredningsåtgärder beslutats varit väl avvägda och balanserade såväl till form som som omfattning. Inte i något fall har sådana uppgifter framkommit som föranlett Palmegruppen att nytt höra Christer P. Sammanfattningsvis har den redovisade brottsutredningen inte genom ovan framkommit omständigheter i någon avgörande utsträckning förändrar som utredningsläget eller påverkar synen Christer Pzseventuella delaktighet i brottet.
Bedömningen innebar alltså att det i det dokumenterade utredningsmaterialet kring halvårsskiftet 1995 inte hade tillkommit något som i avgörande grad hade förändrat utredningsläget. I dokumentationen den genomgång av mordutredningen som av RRV-expertema 1996 utförde kommissionens uppdrag behandlas delar utredningen mot Christer P ingående. I rapporten anmärks det av fakta tillkommit, dock utan ställningstagande till i vad mån att nya brottsrnisstankarna stärkts.
754 Utredningen avseende Christer P
Riksåklagarens behandling av resningsfrågan 1996
Den 23 november 199623 upprättade Solveig Riberdahl, då biträdande
riksåklagare och förundersökningsledare, en promemoria i resnings-
frågan. I promemorian diskuteras innehållet i tingsrätts- och hovrättsdomama. Dessutom återges i sammandrag de uppgifter Sigvard C som lämnat till polis och domstol. Promemorian slutar med överväganden angående möjligheten att ansöka om resning, och följande slutsats:
De uppgifter som kommit fram efter hovrättens dom beträffande Christer P är enligt min uppfattning inte sådana att de sannolikt skulle ha lett till att Christer P fällts till ansvar för brotten.
I ett avslutande stycke anmärkte Solveig Riberdahl därutöver det att kunde ifrågasättas om inte en del de uppgifter aktuella hade av som var varit kända så länge att den s.k. ettårsfristen löpt ut. Det var vid denna tid således aktuellt ingående överväga att mer huruvida en resningsansökan skulle inges. Men Riksåklagarens beslut blev att inte göra detta.
6.1.8 och dess
Riksåklagarens resningsansökan behandling
Våren 1996 hade handlingsplan rörande utredningen Christer P en mot upprättats. Den innebar en ökad fokusering den delen utredav ningen. Det var detta arbete som resulterade i att resningsansökan en ingavs den 5 december 1997.
Resningsansökan
Resningsansökan utgjordes ett relativt omfångsrikt dokument av omfattande 33 sidor. Den innefattade yrkanden och grunder i själva resningsärendet, även redogörelse för bevisning enligt vad men en som, Riksåklagaren, RÅ, uttryckligen angav, var avsedd att åberopas i den mån resning skulle komma att beviljas. Av vad därvid sades framsom går RÅ hade för att avsikt att argumentera ett annat sätt i en eventuell ny rättegång än vid det förra tillfället. I den följande redonu visningen bortses i princip från den delen ansökningsdokumentet. av Sammanlagt åberopade RÅ i resningsärendet tjugotal ett nya vittnesmål delvis rörde det sig tidigare kända vittnen, avgivit om som
23Dateringen är oklar.
Utredningen avseende Christer P 755
ändrade eller kompletterande utsagor. Vittnesmålen avsåg nya, tidigare kända iakttagelser Christer P under mordkvällen, uppav gifter från i vart fall ett mordplatsvittne som numera anser sig känna igen Christer uppgifter att Christer P "erkänt" mordet eller om sätt gjort medgivanden, uppgifter Christer P:s relation till annat om Lars T bombmannen, uppgifter Christer P:s tillgång till vapen, om vittnesmål enligt vilket Ulf Sp skall ha medgett att han lämnat ett felaktiga uppgifter när han hördes i domstol samt ett vittnesmål enligt vilket Christer P före mordet skall ha framfört hot om att skjuta Olof
Palme. RÅ ha fäst störst vikt vid iakt- Av dessa nya uppgifter synes tagelsema Christer P under mordkvällen. Det framgår bl.a. av själva av inlagan, den nedan återgivna sammanfattningen som upptar de t.ex. vittnen i resningsansökan betecknades A, D, E och Om de uppsom gifter dessa vittnen lämnade sägs följande. Vittnet givit sig till känna redan innan hovrättsdomen mot A, som Christer P vunnit laga kraft, att han sett Christer P vid uppgav upprepade tillfällen mordkvällen. A hade denna kväll kört s.k. svarttaxi. Han hade observerat Christer P dels Tegnérgatan mellan 22.15 och 22.30, dels vandrande norrut på Sveavägen strax efteråt, dels utanför biografen Grand vid 23-tiden och slutligen vid Dekorima mordplatsen. Han kände Christer P sedan tidigare och var helt säker det denne han iakttagit. Vid den sista observationen körde att var han Sveavägen söderut, varvid han, när han närmade sig Kungsgatan, hörde två smällar. Han hade förstått sammanhanget dagen därpå, men inte vågat berätta vad han sett. Vittnet D lämnade sina uppgifter i september 1997. Mordkvällen hade hon sökt Sigvard C och ringt dennes porttelefon Tegnér- 16. Hon visste inte exakt när, hon hade åkt in till stan med gatan men tunnelbana någon gång mellan kl 20 och 21. Ingen svarade porttelefonen. När hon gick därifrån hade hon mött Christer som hon kände igen sedan tidigare, vid Konsum Sveavägen. Han frågade om hon varit hos Sigvard C. På detta svarade hon att Sigvard C inte var hemma och han hade gått bio. Hon så för att bli av med att nog sa
24 Det får även följa att vittnesmålen i övrigt i hög grad var kända anses av sedan tidigare och beaktade när resningsfrågan då hade övervägts. Det gäller uppgifterna kring Lars T, vad Sigvard C hade uppgivit och vittnet Leif L:s vilken RÅ skriver värdet hans nya insikter kan naturligtvis utsaga, om att av ifrågasättas". 25 Den redogörelse här avser alltså det som sägs i resningsansökan. som ges Vår redogörelse för innehållet i det material resningsansökan grundades som Avvikelser i vår respektive RÅ:s tolkning materialet följer längre fram. av förekommer.
756 Utredningen avseende Christer P
honom. Christer P hade då sprungit över till Sveavägens andra sida.
Det sista hon såg av Christer P att han stod utanför biografen Grand var med ryggen mot gatan. Det var då fullt med folk utanför biografen. Vittnet E hörde av sig i maj 1997. Han hade mordkvällen mellan
klockan 23 och 24 kört Malmskillnadsgatan med bil söderut. Ungefär
vid brandstationen dvs. strax före den plats där Tunnelgatans trappor når upp till Malmskillnadsgatan kom springande i från en man ut gatan höger sida. E fick bromsa och halkade framför bilen. De mannen iakttog varandra 5-10 sekunder på kort avstånd. Mannen hade skarp en genomträngande blick och revolver i handen. Han vidare in en sprang en gata till vänster. E insåg dagen därpå att han sett statsministerns mördare. Han uppgavs säker att det Christer P han såg. vara var Vittnet I lämnade sina uppgifter till utredningen i april 1997. Morddagen hade han varit tillfälligt besök i Stockholm. På kvällen tog han en lång promenad. Han kom då bl.a. att David Bagares från gata Birger Jarlsgatan mot Malmskillnadsgatan. 10-15 från upp meter Malmskillnadsgatan mötte han en man kom lunkande på David som Bagares gatas norra sida. Klockan då omkring 23.25. Mannen var var andfådd och luktade svett. Han hade skarp, intensiv blick. I en uppgavs vara helt säker att det Christer P han mötte. var RÅ sammanfattade i sin resningsansökan det bevisläget på nya följande sätt:
Frågan Christer P varit vid Grand omkring kl. 21.00 och då kunnat om iaktta Olof Palme och Lisbeth Palme har kommit i ny belysning genom D:s vittnesmål. Hon kan inte rimligen ha förväxlat Christer P med någon annan. Hennes uppgifter förklarar också varför Christer P begav sig till Grand och där granskade biobesökama. På Christer P:s fråga om var Sigvard C befann sig hade D svarat att han gått bio. Enligt min nog mening är det genom D:s uppgifter i förening med de uppgifter som tidigare lämnats Birgitta W och Inga Å klarlagt Christer P av numera att faktiskt uppehöll sig vid Grand omkring kl. 21.00.
Vad angår frågan Christer P varit vid Grand omkring kl. 23.00, dvs. vid om tiden för föreställningens slut, har A:s uppgifter även den saken genom kommit i ny belysning. Inte heller A kan rimligen ha förväxlat Christer P med någon annan. Christer P han kände sedan tidigare. var en person som Jag menar sålunda att det A:s uppgifter i förening särskilt med de genom uppgifter lämnats Roger Ö och Lars E kan bevisas Christer som av nu att P var vid Grand också när föreställningen slutade.
A har vidare berättat att han strax därefter såg Christer P utanför Dekorima och i samma stund hörde två skott. Om dessa uppgifter är riktiga och vinner tilltro, utgör de enligt min mening avgörande pusselbit. ensamma en Sedda i förening med Lisbeth Palmes bestämda utpekande Christer P av
Utredningen avseende Christer P 757
identisk med gärningsmannen, anser jag att det redan denna grund som föreligger starka skäl talar för att Christer P är skyldig. som
Vad sedan gäller E:s och I:s iakttagelser jag att det inte kan råda menar något tvivel att det är gärningsmannen de i likhet med Yvonne N om som har sett flykt från brottsplatsen. Såväl E som I är absolut säkra att den flyende är identisk med Christer P. Även med beaktande av risken mannen för misstag vid identifiering av en främmande människa som man bara sett hastigast, hävdar jag att E:s och I:s berättelser denna punkt är så som övertygande att de var för sig bör vinna tilltro.
Den bevisning i övrigt åberopas i resningsärendet leder inte samma som direkta sätt fram till att Christer P är skyldig.
Högsta domstolens beslut
HD avslog i ett den 28 maj 1998 meddelat beslut resningsansökan. I ett
dag utgivet pressmeddelande sammanfattade HD skälen för sitt samma avgörande följande sätt för ett utförligt referat, se Nytt Juridiskt
Arkiv 321-343: 1998, s.
Resning till nackdel för tilltalad får beviljas under förutsättning att det en för brottet är föreskrivet fängelse än ett år samt det åberopas någon mer omständighet eller bevis inte förebringats i brottmålet och föresom bringandet omständigheten eller beviset sannolikt skulle ha lett till att av den tilltalade dömts för brottet sannolikhetsrekvisitet. Resning får dock inte beviljas grund något förhållande som var känt innan av brottmålsdomen laga kraft, såvida inte sökanden gör sannolikt att han vann inte vid den domstol meddelat domen eller genom överklagande som kunnat åberopa omständigheten eller beviset eller att han haft giltig ursäkt att inte göra det ursäktsrekvisitet. Ytterligare en förutsättning är att ansökan resning görs inom ett år från det att sökanden fick kännedom om det förhållande ansökningen grundas ettårsfristen. om som
Beträffande ursäktsrekvisitet uttalar Högsta domstolen att en strikt tillämpning detta hänsyn till den tilltalade bör ske, att det inte av av framstår ursäktligt att inte Riksåklagaren i hovrätten eller efter översom klagande hovrättens dom åberopade sådan ny bevisningen som var känd av innan domen laga kraft samt att de bevis av detta slag som åberopas i vann resningsärendet alltså inte skall beaktas vidare i frågan om resning. Detta gäller bl.a. uppgifterna det vittne i resningsansökningen betecknas av som som A.
En del de bevisen i resningsärendet har blivit kända för Riksav nya åklagaren efter det hovrättens dom laga kraft mer än ett år att vann men innan resningsansökningen gjordes den 5 december 1997. På anförda grunder Högsta domstolen att övervägande skäl föreligger att ettårsanser
758 Utredningen avseende Christer P
fristen i resningsbestämmelsema skall räknas för varje åberopat bevis nytt samt att uppgifter av ett antal vittnen och viss skriftlig bevisning inte kan beaktas vidare i frågan om resning. Detta gäller bl.a. uppgifterna av Sigvard C . Angående sannolikhetsrekvisitet berör Högsta domstolen inledningsvis bl.a. följande mera allmänna omständigheter. Mordet Olof Palme, den polisutredning av detta som har bedrivits och de rättegångar hållits i som målet har varit utomordentligt uppmärksammade i massmedierna och den allmänna debatten. Många uppgifter fallet har fått vid spridning. En om mycket stor penningbelöning har utfästs till den kan lämna avgörande som uppgifter för mordets uppklarande. Redan dessa förhållanden gör att uppgifter som framkommit efter målets avslutande måste bedömas med stor försiktighet. Också den tid än tolv år gått medför bevismer som att värdet av nya uppgifter kan vara vanskligt att avgöra.
Vid sin prövning av resningsfrågan utgår Högsta domstolen från den bevisbedömning som hovrätten gjort. Den bevisningen bör således benya dömas i förhållande till bevisläget detta framgår hovrättens dom. som av
Av de nya vittnen som får åberopas i resningsärendet behandlar Högsta domstolen främst D, E, I och Per S.
Även D:s uppgifter stärker påståendet om att Christer P varit utanför biografen Grand när makarna Palme kom dit, utgör de knappast någon avgörande omständighet för skuldfrågan.
Sammantaget anser Högsta domstolen att berättelserna E och I de av att sett Christer P Malmskillnadsgatan efter mordet inte har det bevisvärde, bedömda var för sig eller tillsammans, att det är sannolikt hovrätten att hade funnit åtalet styrkt, om uppgifterna förebringats där.
Beträffande Per Szs uppgifter angående Lars vilka och avser vapenmotivfrågoma, hänvisar Högsta domstolen till Lars T inte är i livet och att kan utfrågas i rättegång och att han i polisförhör förnekat inblanden ny ning. Högsta domstolen konstaterar vidare att det saknas varje helt som utredning som visar att Christer P den 28 februari 1986 faktiskt hade en magnurnrevolver med vilken han kunde skjuta makarna Palme. Det som Per S uppgett utgör uppgifter i andra hand och delvis tolkningar vad av Lars T sagt och kan ha menat. Det brev från Lars T Per S i april 1998 som lämnat till Riksåklagaren utgör i sig inte något starkare bevis för Christer Pzs skuld, och det s.k. testamentet av Lars T saknar större bevisvärde. Inte heller de uppgifter som andra personer lämnat och som skall belysa motivfrågan eller den övriga skriftliga bevisningen har någon tyngd. större Sammantaget är enligt Högsta domstolen den bevisningen i motivdelen nya inte sådan att det är sannolikt att dess förebringande i hovrätten hade ändrat den friande domen.
Det kan alltså konstateras, uttalar Högsta domstolen, att den åberopade nya bevisningen i sina olika delar inte är sådan att något bevisen sett för sig av
Utredningen avseende Christer P 759
bakgrund hovrättens bevisbedömning sannolikt skulle ha lett och mot av till fällande dom, beviset förebringats i rättegången. en om Frågan bevisningen i sin helhet har tillräcklig styrka för att om den nya resningsansökningen skall kunna bifallas besvarar Högsta domstolen med att det inte är sannolikt att åtalet skull ha bifallits i hovrätten, om den nya bevisningen förebringats där.
Sammanfattningsvis finner Högsta domstolen att den nya bevisningen inte är sådan beskaffenhet att resning kan beviljas i målet. av
En ledamot Högsta domstolen är skiljaktig och anser att även de bevis, av framkommit efter det att hovrättsdomen vann laga kraft men mer än som ett år före resningsansökningen, kan läggas till grund för prövningen av ansökningen kommer, även med beaktande av detta bevismaterial, till men samma slutresultat som majoriteten i Högsta domstolen.
Vissa anmärkningar rörande tolkningen av HD:s beslut
Av den Riksåklagaren åberopade centrala bevisning, som HD av mer kom att utesluta från sin bedömning på formell grund, utgörs de viktigaste inslagen uppgifterna från vittnena A och Sigvard C. av Uppgifterna Sigvard C hade Riksåklagaren 1996 inte bedömts av av tillräckliga för resning. Det kan vidare anmärkas, att den domare i som HD skiljaktig, beaktade Sigvard C:s uppgifter utan att det som var påverkade hans slutsats, densamma majoritetens, dvs. att som var som materialet inte räckte för resning. Uppgifterna från vittnet A beaktades inte alls av HD, inte heller av den skiljaktige domaren. Azs uppgifter heller inte ha vägts in i de synes överväganden vid tidigare tillfällen hade gjorts i resningsfrågan av som
Riksåklagaren.
6.1.9 anmärkningar
Sammanfattande
Utredningsåtgärder i anslutning till mordet
Det inledande spaningsuppslaget mot Christer P framstår som mycket illa skött. Utredarnas uppmärksamhet riktades tidigt mot Christer P. De operativt ansvariga prioriterade själva uppslaget högt jfr den återkommande anteckningen Pri 3 spaningsuppslagen. Christer P var dessutom känd hos kriminalpolisen och hade därvid från utredningens en synpunkt intressant kriminell bakgrund. Likväl dröjde det en dryg månad mycket lång tid i detta skede av utredningen innan - en -
760 Utredningen avseende Christer P
uppslaget kontrollerades. När så skedde utfördes förhöret, i fall vart av dokumentationen att döma, ett oprofessionellt sätt. Framför allt underlät man att slutföra kontrollen. Inhämtandet uppgifter från av Christer P själv rimligen bara första steget i utredandet hans var av förehavanden. Den enda åtgärd vidtogs kom i praktiken bli som nu att så gott som meningslös. Med tanke den vikt ingångsuppgifterna tillmättes är det svårt att förstå hur uppslaget kunde ad acta-läggas ett halvfärdigt underlag. De uppgifter Christer P lämnade honom gav intet sätt alibi, tvärtom, de innebar att han vistats i mordkvarteren under mordkvällen. De uppgifter han lämnade lämpade sig väl för fortsatt utredning, t.ex. förhör med Sigvard C, redan fanns i utredsom ningen. Ett mer energiskt arbete hade sannolikt lett utredarna till Ulf Sp, som då hade kunnat höras betydligt tidigare än vad blev fallet. som Förutsättningarna att reda ut uppgifterna kring Christer Pzs återkomst till bostaden hade då varit väsentligt bättre än de två och halvt år var ett senare. Ulf Sp kom nu att föras in i bilden ett annat, för utredningen närmast tursamt sätt, via en rutinmässig förfrågan under narkotikaen utredning. Den som utredde de uppgifter angående Ulf Sp då som framkom synes i och för sig ha missförstått ingångstipsets innebörd, men denna gång gick utredarna trots allt ett steg längre och företog en låt vara kraftigt försenad kontroll de lämnade uppgifterna. Detta - - av ledde utredarna tillbaka till Christer P. Utredningsmannen hörde som Christer P vid detta andra tillfälle kontrollerade de uppgifter Christer P lämnade och fann då ursprungsuppslaget samt fogade kopior detta ur till förhöret. Men i stället för att föranstalta fortsatt utredning de om av motsägelsefulla tidsuppgifterna, lade de ansvariga uppslaget ad acta. Även med beaktande det naturligtvis av att alltid är lätt att vara efterklok och att med facit i hand upptäcka misstag, framstår det som svårbegripligt att den som tog del av detta alls icke omfattande material samlat, inte upptäckte att Christer P och Ulf Sp lämnade helt skilda uppgifter om tidpunkten för Christer Pzs återkomst till lägenheten. Ulf Spzs uppgift ingen dem alibi, medan Christer P alibi gav av gav bägge två. Det borde föranlett någon form kontrollåtgärd, i stället av lades uppslaget ad acta. I efterhand är det lätt att se att underlaget borde ha ökat intresset för Christer P och minskat intresset för Ulf Sp, inte minst med beaktande ingångstipsen avseende Christer P respektive av Ulf Sp. I efterhand är det också lätt att att Sigvard Crs information se till utredningen i augusti 1986 borde ha betraktats med i fall viss vart misstänksamhet; det han sade kan väl tillrättalagt för Christer synas som genom förhöret den 25 maj fått klart för sig att polisen hade ögonen honom.
SOU l999i88 Utredningen avseende Christer P 761
Att utredarna missade möjligheten att ett tidigare stadium utreda Christer Pzs förehavanden på mordkvällen är som sagt utomordentligt olyckligt. Detta gäller självfallet oavsett vilket resultat utredningen skulle ha lett till, dvs. oavsett om misstankarna mot Christer P skulle ha försvagats eller stärkts. Det hela är som vi ser det inte ett utslag av det kaos i många delar obestridligen präglade polisarbetet under den
som första tiden. Detta hade kunnat vara slutsatsen om ingångsuppgiftema avseende Christer P blivit liggande outredda. Men nu bedömdes de faktiskt, och uppslaget prioriterades samt ledde till åtgärder. Utredningen begåvades till och med med litet tur genom att Ulf Sp dök upp bakvägen. Men ändå sjabblades Christer P bort. Spaningsarbetets uppläggning, utredningsmaterialets redan då stora omfattning m.m. har naturligtvis sin betydelse för att detta kunde ske, det framstår ändå
men som ett obestridligt faktum att det rent polisiära utredningsarbete som uppslaget föranledde sköttes ett oskickligt sätt.
Denna mot polisarbetet kritiska bedömning måste i sin tur sättas in i sitt sammanhang och ges rätt proportion. Det var självfallet inte möjligt att vid utredandet av det första uppslaget angående Christer P se vilka konsekvenser bristande noggrannhet och felbedömningar skulle få just i detta ärende; det fanns i och för sig inget som fick just uppgifterna om Christer P att påtagligt höja sig över många andra uppslag som var värda att kontrolleras. I den meningen skulle det kunna sägas röra sig
otur att just detta uppslag korn att hanteras bristfälligt. Det om förutsätter dock att hanteringen i övrigt låg på och högre nivå.
en annan Men mycket talar för att den inte gjorde det; det finns gott om exempel
brister i det krirninalpolisiära rutinarbetet under de första två utredningsåren.
Förhörsåtgärder m.m. under medverkan av målsäganden Lisbeth Palme
Lisbeth Palmes klagomål betrafiande förhör m.m. har inte klarlagts Lisbeth Palme påtalade, i de förhör hölls med henne i rättegångar-
som
vissa missförhållanden, bl.a. angående läckor till massmedia samt na, störande och integritetskränkande förhållanden kring vissa konfrontationsförhör. Det framgår det vi inhämtat att hennes synpunkter i
av dessa hänseenden väl kända inom polisen och förundersökningsled-
var ningen. Vi finner det anmärkningsvärt att detta inte föranledde någon utredning från förundersökningsledningens sida. Det rör sig om hanteringen utredningens viktigaste beviskälla, också om den person
av men
drabbats hårdast det brott utreds. Från bägge dessa utsom av som gångspunkter hade det funnits anledning att snabbt klarlägga om miss-
762 Utredningen avseende Christer P
förhållanden förekommit och att i så fall vidta åtgärder för att ställa det som skadats till rätta. I brist detta framstår det oklart i vilken som grad Lisbeth Palmes klagomål var berättigade.
Förhörsåtgärder m.m. avvek från gängse förfarande
Inget förhör med Lisbeth Palme utfördes dialogförhör. I stället har som uppteckningar om innebörden i Lisbeth Palmes utsagor gjorts i efterhand, eller i samband med förhören. Detta innebar avvikelse från en vad som annars är brukligt. Det framgår om inte annat utredningsav materialet i övrigt, att från bevissynpunkt viktiga förhör, eller väsentliga delar av sådana förhör, spelas in för att sedan i protokollet återges i dialogform, så att såväl frågor som svar dokumenteras. Helheten låter sig sedan analyseras, bedömas och värderas på tillförlitligt sätt ett mer än vad som är möjligt med uppteckningar det slag kom att av som nu föreligga beträffande Lisbeth Palme. Genom att förhören med Lisbeth Palme inte bandades försämrades möjligheten att i efterhand bedöma hennes utsagor och jämföra dem med vad hon uppgivit på andra ställen. En utomordentligt anmärkningsvärd omständighet i det sammanhanget är uppgiften från Tommy Lindström, att Lisbeth Palme vid förhören april-maj 1986 skall ha uppgivit att gärningsmannen en borderliner-typ", att detta inte var men nedtecknats, med motiveringen att bara fakta skulle dokumenteras. För det första hade det funnits skäl följdfrågor klarlägga vad att genom Lisbeth Palme avsåg med detta Vad grundades uppgiften på Var det en iakttagelse av personen på platsen eller slutsats hur denne en av agerade Etc.. För det andra var informationen i alla händelser av central betydelse för den fortsatta utredningen. Upplysningen får vidare sägas ha varit av särskilt intresse mot bakgrund Lisbeth Palmes av yrkeskompetens. Saken som helhet illustrerar vådan att frångå av vanlig förhörsteknik och att avstå från exakt dokumentation. Att uppgiften nu inte kom att dokumenteras alls är beklagligt, eftersom den annars hade kunnat följas upp ett tidigare stadium någon av som förstod dess potentiella betydelse. Vid bedömandet av värdet av utpekandet vid konfrontationen illustrerar även den omfattande diskussionen i rättegångarna kring vad Lisbeth Palme känt till i förväg och det kända uttalandet "det ser man vem som är alkoholist" vikten av att ha en bandad dokumentation, där allt som sagts klart framgår i sitt sammanhang. Nu korn denna anteckning i protokollet att skapa osäkerhet kan ha blivit större än vad en som som var sakligt motiverat.
Utredningen avseende Christer P 763
Att förhören inte bandades innebar att värdet av hennes utpekande
Christer P inte kunde kontrolleras fullt ut mot vad hon tidigare av uppgivit om gärningsmannens utseende m.m. Den allmänna osäkerhet
uppkom ett resultat detta måste vid en rättslig prövning som som av räknas den tilltalade till godo.
Vår bedömning är att de avvikelser från gängse ordning som förekom vid Lisbeth Palmes medverkan i förundersökningen skapade en osäkerhet om tillförlitligheten i hennes utsaga. Att det fanns en risk för att det skulle bli så insåg uppenbarligen även förundersökningsledningen; Solveig Riberdahl har uppgivit att hon in i det sista försökte förmå Lisbeth Palme att tillåta en dokumentation av konfrontationsförhöret.
Skälen till att förhören kom att avvika från gängse förfarande
m.m. Det är således klarlagt att Lisbeth Palme reste bestämda krav för sin medverkan i utredningen, krav som avvek från den ordning som polis, åklagare och domstolar normalt håller sig till. Det har sagts att dessa krav skulle ha varit ett resultat av de missförhållanden Lisbeth Palme upplevde i polisens arbete. Även dessa upplevelser kan ha påverkat
om Lisbeth Palme är det enligt vår bedömning tydligt att den inställning hon hade inte enbart var ett resultat därav. Lisbeth Palmes inställning kom nämligen till uttryck omgående.
En brottsutredning detta slag utförs delvis i målsägandens
av intresse och å dennas vägnar. Målsägandens inställning har i praktiken en betydelse för hur utredningen bedrivs. Att en målsägande inte via rättsliga sanktioner kan tvingas att i den egenskapen bidra till utredningen är från den synpunkten sett naturligt. Föreligger ett allmänintresse av lagföring förutsätter rättsordningen att detta kan ske utan målsägandens medverkan. En målsägande har i juridisk mening med andra ord rätt att inta vilken inställning han eller hon vill till den brottsutredning som berör honom eller henne. Den åklagare i förundersökningsledningen som så småningom blev ansvarig för kontakterna mellan utredningen och målsäganden, Solveig Riberdahl, har uppgivit att hon uppfattat att Lisbeth Palme, när saken ställdes på sin spets, satte sin integritet före utredningsintresset och att hon inte alltid accepterade den offentlighet som annars gäller i en rättslig process. Det finns inget
hindrar målsägande att göra avvägningar av det slaget; det ingår som en i partsrollen att väga det mot det andra. Av vad Solveig Riberdahl
ena uppgivit framgår vidare att Lisbeth Palme enligt Riberdahls bedönming haft klart för sig att utredningsresultatet påverkades av de krav som framställdes.
764 Utredningen avseende Christer P
En ovilja att underkasta sig sätt och vis abstrakt kontroll
en mer av rättssäkerhetskravens efterlevnad, som den misstänktes advokats närvaro, är motsvarande sätt ägnad att påverka värderingen av utredningsresultatet. Det leder till en osäkerhet vid värderingen av utsagan. Samma inverkan har krav från en målsägande att själv få avgöra vad som skall tas upp i ett förhörsprotokoll och hur det skall formuleras.
Den uppenbara risken för att Lisbeth Palmes förhållningssätt kunde försämra bevisningen gör att det kan ifrågasättas från för-
om man undersökningsledningens sida inte borde ha försökt sätta hårt mot hårt". Det är emellertid för det första svårt hur det skulle ha gått
att se till. För det andra måste man ta hänsyn till Lisbeth Palmes utsatta läge och självklara rätt att värna sin och sin familjs integritet. Flera dem
av som var inblandade i de sammanhang där Lisbeth Palme medverkade har bedömt att de gick så långt de kunde och att det fanns en klar risk för att hon helt skulle dra sig utredningsarbetet. Under den fortsatta
ur handläggningen i domstolarna gavs också exempel på att Lisbeth Palmes uppfattning var mycket bestämd och att hon beredd att
var avbryta sin medverkan om hennes önskemål inte tillgodosågs. Såvitt gäller utredningsåtgärdema avseende Christer P har vi mot den bakgrunden inte anledning att ifrågasätta de bedömningar gjordes
som av dem som var operativt verksamma. Det gäller inte minst med tanke det som förevarit i detta hänseende under utredningens första år. Att högste polischefen valde att själv och i eller mindre privata former
mer sköta förhör med målsäganden var t.ex. knappast ägnat att underlätta ett fortsatt förfarande enligt gängse regler.
Lisbeth Palmes förhandskunskap om den misstänkte Att Lisbeth Palme hade en förhandsinformation den gripne kan
om som ha påverkat hennes utpekande slogs fast av hovrätten. Det är naturligtvis mycket olyckligt att det blev så, i synnerhet med tanke konfrontationsgruppens sammansättning. Frågan är emellertid någon
om inom PU kan lastas för detta. Uppgifterna fanns i dag.
pressen samma Familjen Palme fick regelbunden information från förundersökningsledningen, vilket knappast kan ifrågasättas. Det hade gått lång tid sedan mordet. Familjen hade som målsägare ett berättigat intresse att bli informerade om utredningen och de hade för sin personliga del ett rimligt anspråk på att underrättas om eventuella misstänkta. Det är naturligtvis en grannlaga sak att ombesörja sådana underrättelser utan att lämna uppgifter som kan påverka eventuell konfrontation och andra bevis-
en förhållanden. Uppgifter om ålder och alkoholism är från den
syn-
Utredningen avseende Christer P 765
punkten känsliga. Det finns emellertid inga entydiga belägg för att någon inom PU skulle ha lämnat uppgifter av det slaget till Lisbeth Palme; det föreligger flera alternativa förklaringar till hur hon kan ha fått den förhandskunskap hon hade.
Konfrontationsgruppens sammansättning Svea hovrätt riktade kritik mot konfrontationsgruppens sammansättning och ansåg att den kunde ha bidragit till att Christer P utpekades. Det är ett hårt omdöme som något mildrades av den förståelse hovrätten uttryckte för svårigheten att kort varsel få fram lämpliga frguranter. Även Christer P:s advokat uttryckte skepsis inför god-
gruppen, men kände den uttryckligen.
Att med facit i hand kritisera sammansättningen i en konfrontationsgrupp, som lett till ett utpekande av den misstänkte, är en sak. Av större intresse är att veta om samma synpunkter hade kunnat anläggas
förhand. Advokatens bedömning att gruppen i detta fall kunde godkännas måste bl.a. av det skälet väga relativt tungt. Att gruppens sammansättning inte var alldeles lyckad står dock klart. Såvitt vi kunnat utreda fanns det inte heller i detta fall någon sådan tidspress som hovrätten utgått från. Hans Ölvebro har tvärtom uppgivit
att gruppen förbereddes i förväg. Av dokumentationen från förundersökningsledningens beslut att begära telefonavlyssning av Christer P och av att tingsrätten beviljade detta framgår att det fanns betydande misstankar mot Christer P redan en månad före videokonfrontationen. Det fanns således gott om tid för förberedelser av skilda slag. Det har då och då från PU:s sida antytts att "spåret" Christer P inte var särskilt hett före Lisbeth Palmes utpekande. Vi har svårt att tro att det var så; Christer P måste redan dessförinnan ha höjt sig en hel del över de uppslag PU tidigare mest arbetat med. Mot den sammantagna bakgrunden framstår det som en försummelse från PU:s sida att gruppen inte fick en mer optimal sammansättning, bl.a. kan man fråga sig om det inte hade varit möjligt att samma dag låna in åtminstone några lämpliga ñguranter från häktet risken för läckage till massmedia utgjorde vid det laget knappast något bärande skäl för att avstå.
Särskilt om dokumentationen av konfrontationsförhöret Vad som ovan sagts allmänt gäller i hög grad förhållandena kring konfrontationsförhöret.
Beträffande dokumentationen av detta förfor förundersökningsledningen enligt vår mening på en punkt direkt felaktigt. Det protokoll
766 Utredningen avseende Christer P
eller den promemoria som sattes upp fick inte sin slutliga form förrän mycket långt efter konfrontationen. Det har inte anförts något godtagbart skäl till detta. Dröjsmålet har skapat osäkerhet kring dokumentet och dess innehåll. Det förhållandet att protokollet eller promemorian föreligger i flera originalversioner bidrar till denna osäkerhetskänsla.
Anteckningen rörande Lisbeth Palmes reaktion när hon såg nummer 8 Christer P borde enligt vår mening ha tagits in i promemorian. Upplysningen hade varit relevant, inte minst med tanke att dokumentationen redan i sig var bristfällig.
6.2 av
Genomgång resningsmaterialet
6.2.1 Om materialet
Det material Riksåklagaren, RÅ, in till Högsta domstolen, HD,
som gav som underlag för resningsansökan resningsmaterialet har samma karaktär som ett förundersökningsprotokoll. Det innebär att det innehåller väsentligt det ligger till grund för RÅ:s yrkande
mer än som om resning. På samma sätt som ett förundersökningsprotokoll utgör en dokumentation över hela brottsutredningen, förutom i de delar denna inte är av intresse för bedömandet av brottsmisstankarna mot den som åtalats, synes detta material vara en dokumentation över den fortsatta utredningen i den del som är av intresse beträffande Christer P.
Materialet är till sin disposition överskådligt. Det består av 2733 sidor förhör, i löpande paginering. Därutöver finns drygt fyrahundra sidor under rubriken skriftlig bevisning. Sammanlagt rör det sig alltså om ca 3150 sidor, vilket kan jämföras med förundersökningsprotokollet från 1989, omfattade ungefär 3700 sidor. Vissa dubbleringar
som förekommer.
Förhören är återgivna i bokstavsordning efter den hörda personens namn, med målsäganden först och vittnen därefter. En viss sortering har skett så till vida att uppgiftslämnare hörts till stöd för riktig-
som heten i vad en annan uppgiftslämnare har uppgivit sorterats in under huvudvittnet. Däremot förekommer ingen sortering efter bevistema eller "utredningstema".
Vår redovisning av resningsmaterialet är disponerad enligt en grov indelning av bevistemal°utredningstema utifrån resningsansökan och såvitt det i övrigt låter sig utläsas. I varje uppslag anges i vad mån den hörda personen åberopades i resningsansökan och vilket bevistema som i så fall uppgavs. Under rubriken Övrigt redovisas material inte
som kunnat sorteras in i vår uppdelning.
Utredningen avseende Christer P 767
6.2.2 avseende iakttagelser
Utredning av
Christer P under mordkvällen
Översikt Tre i resningsansökan åberopade vittnesmål avsåg direkta, tidigare kända, iakttagelser av Christer P under mordkvällen Eva Bertil B och Christer K. Ett utgjordes av ett sedan tidigare känt vittne som gjort iakttagelser av Christer P under mordkvällen Lennart G. Ett avsåg ett tidigare känt mordplatsvittne, som numera sade sig känna igen Christer P från mordplatsen Leif L. Ytterligare ett avsåg ett annat tidigare känt mordplatsvittne som, när han på TV sett polisens spaningsfrlm av Christer sagt sig ha reagerat på ett sätt som kan tolkas till stöd för att han sett Christer P mordplatsen Jan A.
Förutom dessa åberopade vittnesmål finns det i resningsmaterialet ytterligare tre uppgiftslämnare som pekar ut Christer P från mordkvällen. Det gäller Inga som numera identifierat Christer P som närvarande inne biografen Grand omkring klockan 21, Pierre B som utpekat Christer P som gäst på en pizzeria Sveavägen under mordkvällen och Benny som uppgett att han stött ihop med Christer P ovanför Tunnelgatans trappor vid tiden för mordet. Dessa vittnesmål åberopades alltså inte i resningsärendet.
Under det att det vid tiden för rättegångarna endast fanns fyra personer som pekade ut Christer P från mordplatsen och dess närhet respektive Sveavägen och biografen Grand Lisbeth Palme, Ljubisa N, Lars E och Roger Ö, finns det således relativt antal
numera ett stort uppgifter av det slaget. Samtliga dessa utpekanden har tillkommit efter det att Christer P blivit allmänt känd som misstänkt för mordet även Roger Özs utpekande skedde efter den tidpunkten.
Eva F Eva F är syster till den i utredningen förekommande Annie F. Hon kände genom sin syster Sigvard C. Enligt ett till utredningen den 27 maj 1997 inkommet anonymt tips hade Eva F sett en "vilda västernrevolver hos Sigvard C. Den skulle ha haft en kolv av något pärlemorliknande material.
Efter del turer lyckades PU få till stånd ett förhör med Eva F.
en Hon bekräftade att hon hos Sigvard C fått se ett vapen av det slag som angavs i tipset. Hon kunde även ge en viss beskrivning av det. Efter att ha förnekat att hon någonsin träffat Christer P hemma hos Sigvard C uppgav hon till synes plötsligt att hon trodde att det var Christer P som
768 Utredningen avseende Christer P
begått mordet. Hon utvecklade detta genom att lämna följande uppgifter.
Mordkvällen hade hon sökt Sigvard C och ringt dennes porttelefon Tegnérgatan 16. Hon visste inte exakt när detta hade ägt rum, men hon hade åkt in till stan med tunnelbana någon gång mellan kl 20 och 21. Resan tog enligt vad som utreddes ungefär en halvtimme; hon borde alltså ha varit hos Sigvard C mellan 20.30 och 21.30. Ingen svarade porttelefonen. När hon gick därifrån hade hon vid Konsum Sveavägen mött en obehaglig man som frågade om hon kom från "Sigge". På detta svarade hon att Sigvard C inte hemma
var och att han nog hade gått på bio. Hon sa så för att bli av med mannen, som hade viftat och vinkat samt uppträtt hotfullt. Han hade efter hennes besked sprungit över till Sveavägens andra sida. Hon såg sedan hans ryggtavla när han stod utanför biografen vänd in mot biografen. Det var då fullt med folk utanför biografen.
Hon hade vid denna tid tidigare stött Christer men visste inte närmare vem han var eller vad han hette. Under rekonstruktionen kallar hon återkommande för dåren. För ett år sedan hade hon
mannen par tittat TV där Christer P framträdde och då tyckt sig känna igen honom. Hon var numera rätt säker nittio på hundra, väldigt likt det
är det, väldigt likt.
Hon uppgav sig inte ha diskuterat sin iakttagelse med någon. Som förklaring till varför hon inte tidigare lämnat dessa uppgifter till polisen uppgav hon för det första att hon inte ville bli inblandad, för det andra att Sigvard C och hennes farbror Kjell F figurerade i utredningen.
Tillfrågad hur hon kunde vara säker att hon gjorde iakttagelsen just mordkvällen sade hon sig minnas att hon dagen efteråt blivit väckt av sin far med orden "nu har dom mördat Palme, därför var hon absolut säker dagen.
Eva F åberopades i resningsansökan D, till styrkande av att Christer P befann sig vid Grand omkring kl 21 och att Christer P:s egna uppgifter om vad han gjorde mordkvällen är osanna.
Inga Å Inga Å i förhör den 25 januari 1989 hon varit
uppgav att samma bioföreställning som makarna Palme. I kön in till salongen hade hon sett en man som betedde sig underligt. Han hade stått långt fram i kön, men plötsligt avvikit. Den 16 februari 1989 deltog hon i en konfrontation, med samma konfrontationsgrupp som förevisades Mårten Palme m.fl. Hon kände då inte igen Christer P som den man hon hade sett Grand. Knappt ett halvår senare, i slutet av juli 1989, när Christer P
Utredningen avseende Christer P 769
hade fällts till i tingsrätten och hans bild hade publicerats i
ansvar media, inkom Inga Å brev till PU. Hon bifogade två bilder
med ett av Christer P ur Dagens Nyheter. Den ena bilden var ett spaningsfoto, som enligt vad Inga Å uppfattade från tiden kring mordet. Christer P
var var
denna bild hon uppfattade det smalare än han var den andra
som bilden och konfrontationsvideon. Hon var nu helt säker att den
hon sett Grand var identisk med mannen spaningsfotot, dvs. man Christer P. I anledning av brevet hölls ett förhör med Inga Å i augusti 1989. Hon där att hon numera var helt säker att det var
uppgav Christer P hon hade iakttagit i kön in till biosalongen, strax före kl
som 21 den 28 februari 1986.
Inga Äzs uppgifter inkom före rättegången i hovrätten, hon
men åberopades inte som vittne.
Brevet och det följande förhöret är intaget i resningsmaterialet. I resningsmaterialet finns därutöver tjänsteanteckning från PU. Enligt
en anteckningen hade i 1996 ringt chefsåklagaren Jan
en person mars Danielsson och Inga Åzs uppgifter hon säker
påmint om samt att var
Christer P Grand. Inga Å enligt att hon hade sett var mannen som ringde mycket vederhäftig. Mannen hade uppgivit att Inga Å varit i kontakt med polisen sina iakttagelser, men att polisen inte varit
om intresserad.
Inga Å åberopades inte i resningsansökan.
Pierre B
Pierre B tog kontakt med PU i november 1992 för att informera om att han hade sett Christer P på mordkvällen. Pierre B jobbade en pizzeria, Venezia, Sveavägen i Stockholm. Mordkvällen vid 22tiden eller något dock med bestämdhet före kl 23 kom
senare — - Christer P till Venezia. Det blev bråk med garderobiären, eftersom Christer P inte ville lämna ifrån sig sin överrock. Han fick behålla rocken på. Han beställde avvek sedan för att återkomma 35-
mat, men 40 minuter och upprört fråga efter sin beställning. När han fick
senare sin mat han den inte utan försvann hastigt. Pierre B kände till Christer P sedan tidigare, eftersom han brukade vara spelklubben Oxen, där han sett Christer P. Pierre B mindes kvällen väl, eftersom han kom ihåg att han när han lämnade arbetet tillsammans med några andra i bil, bilradion hörde om mordet. De begav sig för övrigt till Oxen, men gick aldrig in, eftersom det pågick en polisrazzia.
Det framgår att Venezia dagen efter mordet besöktes av polisen,
ställde frågor eventuella iakttagelser. Pierre B hade då inte som om tyckt sig ha något att berätta om incidentema kvällen innan.
770 Utredningen avseende Christer P
Pierre B hördes flera gånger i anslutning till det att han först lämnade sina uppgifter. Även vissa kontrollförhör hölls med andra personer med anknytning till Venezia. I november 1997 hölls ett nytt, ingående förhör med Pierre B, där även Jan Danielsson medverkade. Ytterligare kontrollförhör hölls också.
Av kontrollförhören framgår att ingen kunnat bekräfta Pierre Bzs uppgift om att Christer P skulle ha besökt Venezia mordkvällen, bl.a. har den tjänstgörande garderobiären hörts och han mindes inte de händelser Pierre B berättat om. Ingen av de hörda har dock heller ansett sig kunna dementera Pierre Bzs uppgifter. Om Pierre Bzs trovärdighet rådde delade meningar bland dem som tillfrågades.
Pierre B åberopades inte i resningsansökan.
Hace G
Hace G missbrukade vid tiden för mordet narkotika. Vid förhörstillfället den 10 januari 1990 satt han i fängelse. Hace G ofta Oxen,
var så även morddagen och mordkvällen. Han såg Christer P där omkring kl 21. Denne hade frågat efter Sigvard C och stannat tio minuter.
ca Själv var han pundig. Hace G tillfrågades även om iakttagelser mordplatsen, som han passerade strax efter 23.21, och förekomsten
om av vapen Oxen. Han uppgav i övrigt att någon försökt förgifta Sigvard C en tid efter mordet samt framförde egna teorier om mordet.
Hace G åberopades inte i resningsansökan.
Lennart G Lennart G hade ett förflutet som missbrukare och kriminell. Under åttiotalet drev han, till framgångsrikt, städfirmor. 1988 och
synes greps häktades han emellertid för bedrägeribrott. Det under den tid han
var satt häktad som han via ombud vände sig till PU med sin berättelse
om hur han iakttagit Christer P under mordkvällen.
Lennart G:s uppgifter. Lennart G kom så småningom att uppge följande. Han hade under mordkvällen varit i Stockholm
med sin egen bil för att köra s.k. svarttaxi. Därvid hade han vid fyra tillfällen under bilfärd observerat Christer som han kände väl till och igen från den tid då han levde i kriminella missbrukskretsar.
Den första observationen gjordes Tegnérgatan, vid antikaffär
en mellan Döbelnsgatan och Luntmakargatan. Denna observation gjorde han mellan 22.15 och 22.30. Han hade ögonkontakt med Christer enligt vad han uppgav vid förhör.
senare
Utredningen avseende Christer P 771
Det andra tillfället vid Sveavägen 108 fastighet han kände
var - en till eftersom han hade städuppdrag där. Klockan var då 22.40-22.45.
Den tredje observationen Christer P gjorde han utanför biografen
av Grand ungefär kl 23. Han gjorde där vissa iakttagelser om Christer Pzs beteende, se vidare nedan.
Vid det fjärde tillfället körde Lennart G Sveavägen, då han såg Christer P stå vid Dekorima, i hörnan Sveavägen-Tunnelgatan dvs. vid mordplatsen. Christer P stod vänd med ansiktet in mot butiksfönstret.
När Lennart G hade passerat förbi Tunnelgatan hörde han två smällar. Han vred sig och förstod att det var Christer P som sköt
om skarpt. Han helt övertygad om att skotten var ämnade för honom,
var varför han gasade och for raka vägen hem. Tillfrågad om skälet till
varför Christer P skulle skjuta honom gav han något oklara svar. Han hänvisade till händelser i den kriminella världen sextiotalet och att han skulle ha vittnat mot andra kriminella, men också till sin fru, de låg i skilsmässa och hon spred ut uppgifter som kunde leda till att folk fattade agg till honom.
Vid den här tiden hade han återfallit i missbruk och han hade den aktuella kvällen tagit en del amfetamin. Han sade sig inte ha haft
något otalt med Christer P genom åren.
Hans berättelse innebar att han redan morgonen den l mars 1986 förstått att det Christer P som begått mordet statsministem.
var Tillfrågad om varför han inte sagt något om detta när han hördes i januari 1989, svarade han att det hade att göra med en rädsla för att bli inblandad och att detta kunde skada hans son, som han månade mycket om. Några anmärkningar rörande Lennart G:s uppgifter. Ett antal uppgifter framstår oklara i det samlade materialet. Det gäller huruvida
som han såg makarna Palme eller i samband med sin observation vid Dekorima. Det första förhörstillfället sade han sig inte ha sett någon person falla efter skotten; han nämnde heller inget om andra personer än Christer P platsen. Vid nästa förhör uppgav han om paret Palme: "Jag kan inte säga att dom gick arm i arm inte, men jag har två människor gick där och att han efter skotten sett någon ligga
som trottoaren med Christer P stående bakom, på samma plats där denne nyss hade stått.
Vid 1997 års förhör tillkom ytterligare information. Han uppgav då att vid Tegnérgatan hade han och Christer P sett varandra i ögonen. Beträffande observationen vid Grand hade han redan tidigare nämnt att han ljus bil stående utanför biografen med motorn på. 1997
sett en
han att han dels fått uppfattningen att Christer P stod och tittade uppgav in i biografen, dels att Christer P känt igen honom nytt, eftersom
772 Utredningen avseende Christer P
denne tittade in i hans bil. I samband med att Lennart G senare fick förhöret uppläst för sig tillade han följande. Han erinrade sig att han kan ha stannat till jämte den bil stått med motorn på. Han stängde
som själv inte av motorn, men såg Christer P som tittade in mot biografen. Christer P vände sig då om och tittade in i Lennart Gzs bil. Lennart G kunde då konstatera att det Christer P.
var
Beträffande Christer P:s klädsel kunde han vid 1989 års förhör inte erinra sig något alls om denna, medan han 1997 lämnade uppgifter
om en mörk jacka, som slutade en bit ned på låret utan att för den skull till knävecken. Hade det varit på det senare sättet, uppgav Lennart G, skulle han ha reagerat, eftersom det skulle ha sett löjligt ut.
På en punkt föreligger en direkt motsägelse. Det gäller Christer P:s beteende vid Grand. I det första förhöret 1989 uppgav Lennart G att han fått uppfattningen att Christer P rejält påtänd; han svängde med
var armarna och fladdrade med huvudet. I 1997 års förhör Lennart
uppgav G att utanför Grand såg Christer P samlad ut, inte fladdrig. Han
uppgav då vidare att Christer P verkat lite annorlunda. Han stod och spanade samt såg arg ut.
Hur uppgifterna kom till PUss kännedom. I januari 1989 fick PU kännedom om att Lennart G kunde ha information intresse angående
av Christer en häktesvakt vidarebefordrade ett brev han fått från
en intagen under julhelgen 1988. I brevet, som var av galghumoristisk karaktär, stod att Olof Palme inte var den förste Christer P hade dödat. Christer P var vid denna tid sedan mitten december häktad
av som misstänkt för mordet.
Den 2 februari 1989 hölls förhör med Lennart G. Det gav inte särskilt mycket. Lennart G uppgav att han kört svarttaxi i stan under mordkvällen. Han hade kört förbi mordplatsen efter kl 23, varvid han hörde två smällar i samband med att han stod och väntade grönt ljus för att svänga söderut på Kungsgatan från Sveavägen. Han sig
uppgav inte veta vem Christer P var och aldrig ha hört talas om denne tidigare. Det han hade skrivit i brevet om Christer P var grundat uppgifter han fått av en person, han inte ville varvid han även
som namnge, hänvisade till rädsla för att hans eller han själv skulle råka illa ut.
son Han lämnade sedan en del andra uppgifter om sådant han uppfattat rörande Christer P.
I maj inkom ett brev från Lennart G, ställt till en utredningsman vid PU, där det bl.a. hette kan bara ännu en gång säga att Christer P är rätt man.
I ett senare brev med en anonym men som Lennart G identifierad avsändare, uppgav Lennart G att han sett Christer P vid Dekorima, att
Utredningen avseende Christer P 773
han hört skotten och varit övertygad om att de varit avsedda för honom. Brevet är ankomststämplat den 26 oktober 1989. Den 22 november år hölls så det förhör där Lennart G lämsamma nade de uppgifter sedermera kom att åberopas i resningsansökan, som bl.a. alla fyra observationema Christer P samt om skottlossom av ningen. Förhöret hölls enligt resningsansökan på avlägsen ort; av protokollet att döma denna ort där angiven stad i södra Sverige. var en En vecka därefter, den 29 november, hölls ett nytt förhör, där Lennart G alltså lämnade i huvudsak samma uppgifter. Chefsåklagaren Anders Helin, då nyligen hade avslutat rättegången i hovrätten, medsom verkade. Sista dag för att överklaga Svea hovrätts dom var den 30 november, dvs. dagen efter detta förhör och åtta dagar efter det förhör då uppgifterna första gången lämnades muntligt jfr även det en månad tidigare inkomna brevet. Vid förhöret den 29 november förklarade sig Lennart G beredd att vittna. I december 1989 inkom Lennart G med vissa kompletterande upplysningar per brev. Därefter finns inga dokumenterade kontakter mellan PU och Lennart G förrän i oktober 1997, då PU antecknat varit i konatt man takt med Lennart G och att denne villig att låta sig förhöras igen. var Lennart G inkom sedan med två utförliga brev. Bägge avslutades med att Lennart G inte ville medverka vidare, skäl som närmast kan av sammanfattas som hänsyn till familjens integritet och säkerhet. Lennart G skrev bl.a: Jag har sagt mitt, det gick inte hem då varför skulle det hem idag Det framgår inte hur, men Lennart G synes något sätt ha gått att övertala, eftersom ett förhör med honom kom att hållas i november 1997. Från RÅ medverkade biträdande Chefsåklagaren Kerstin Skarp. Det är det senaste förhöret med Lennart G. Vid dess slut informerade Skarp Lennart G att han eventuellt skulle bli skyldig om att vittna i domstol. Till detta svarade han att han tänkt detta och även tagit i beräkning att han kunde få sitta i häkte tre månader om han vägrade yttra sig. Kontrollåtgärder. Till kontroll av Lennart Gzs uppgifter hölls ytterligare förhör. Lennart G hänvisade själv bl.a. till en advokat, för vilken han i november-december 1988 skulle ha berättat vad han visste om Christer P. Advokaten Arne N hördes den 28 november 1989. I ett samtal den 19 eller 22 december 1988, då Lennart G satt rättspsykiatriska kliniken i Huddinge, hade Lennart G nämnt att han visste vem som satt för mordet Olof Palme. Detta hade förvånat Arne N som frågat hur Lennart G kunde veta detta. Han fick till sånt sprider svar sig. Lennart G hade fråga sagt att han kände till Christer men att de inte personligen bekanta. Detta var allt Lennart G om
var sade
774 Utredningen avseende Christer P
mordet och Christer P. Frågan om vad Lennart G själv gjort mordkvällen var aldrig aktuell. Om Lennart G:s trovärdighet sade Arne N, att han aldrig under sina samtal med Lennart G kommit på denne med att ljuga medvetet. Däremot målade han ut sina upplevelser ett lite dramatiskt sätt. Vidare hördes den pensionerade kriminalkommissarie, Stig A, som förmedlat Lennart G:s kontakt med PU. Förhöret ägde den 29 rum november 1989. Han berättade att Lennart G under gångna år hade varit behjälplig med upplysningar som hade varit mycket värdefulla i Stig A:s verksamhet polis. Lennart G hade i det sammanhanget som utsatts för hot och bytt namn. Detta var på sextiotalet eller möjligen i början av sjuttiotalet. Vid inget tillfälle hade informationen visat sig felaktig. Stig A hade sedan kommit att fungera övervakare som Lennart G. Kring 1974-75 hade Lennart G blivit kryssa och hamnat på Karsuddens sjukhus. Stig A hade dock inte uppfattat Lennart G som sjuk, utan trott att kryssningen berodde Lennart G:s mycket omfattande krirninalitet. Så småningom hade Lennart G sin tillrett upp varo. Stig A hade då hjälpt honom olika sätt, bl.a. att gå i genom borgen för honom. Lennart G hade startat flera städfrrmor och fått stora inkomster, men hade bortsett från den skattemässiga biten. Det blev konkurser, återfall i missbruk och deras kontakt hade brutits. Stig A hade åter tagit kontakt med Lennart G när denne 1988-89 hamnade rättspsyket och sedan på Långbro sjukhus. Lennart G hade i det sammanhanget inte sagt att han visste något mordet på Olof Palme. om Lennart G kom i stället med dessa uppgifter sommaren 1989, sedan han flyttat söderöver. Det var dessa uppgifter Stig A så småningom som förmådde Lennart G att med Stig A mellanhand föra vidare till som PU. Det Lennart G berättat för Stig A sommaren 1989 hade han sedan vidhållit. Stig A ansåg sig för sin del inte ha någon helst anledning som att misstro de av Lennart G lämnade uppgifterna. Stig A åberopades i resningsansökan B till styrkande av Lennart G:s trovärdighet I mars 1990, således rätt långt efter det att domen mot Christer P vunnit laga kraft, hördes Lennart G:s förra fru. Det hon uppgav bekräftade den tidsmässiga ramen för Lennart G:s uppgifter, dvs. att han begett sig in till stan för att köra svarttaxi denna kväll etc. Vissa enskildheter i de uppgifter hon lämnade visst stöd för att Lennart G gav varit med om något dramatiskt under mordkvällen. Hon berättade vidare att Lennart G redan 1986, i samband med att 33—é’1ringen var misstänkt, skulle ha sagt att det är inte han, det Christer P var som mördat Olof Palme. Senare i förhöret tog hon delvis tillbaka detta och hävdade att hon var osäker Lennart G kanske bara hade sagt att om han visste vem mördaren var. Hon uppgav avslutningsvis att Lennart G hade en mycket livlig fantasi.
Utredningen avseende Christer P 775
Den sista dokumenterade åtgärd som återspeglas i materialet är vissa upplysningar från kriminalinspektören Olle A. De är dokumenterade i promemoria från den 21 november 1997, då PU samman-
en träffade med Olle A. Olle A hade haft hel del att göra med Lennart
en G från 1984 och framåt. Lennart G hade lätt att komma till tals med busama och erhöll ganska enkelt uppgifter från dessa. Olle A hade kommit till den uppfattningen att Lennart G kände alla busar inne i stan". Han mindes vidare att Lennart G gick hårt narkotika" och att det stökigt kring denne. Vad Olle A i övrigt uppgav är motsägelse-
var fullt. Han sade å sidan att han aldrig trott sig kunna beslå Lennart G
ena med ljuga. Å andra sidan sades han enligt promemorian ha uppgivit
att att han brukat tala för Lennart, att ljuger du, varvid Lennart G
om nu alltid återgått till att berätta vad varit riktigt. Det var vidare så, att
som när kom Lennart G med någon lögn kände han sig av-
man maskera . Allmänt uttalade han att Lennart G gärna målade ut saker. Olle A åberopades i resningsansökan C till styrkande av
- Lennart Gzs trovärdighet.
Lennart G åberopades i resningsansökan A till styrkande av att Christer P befann sig utanför Grand mordkvällen omkring kl 23 och att Christer P befann sig Sveavägen utanför Dekorima i samband med skottlossningen.
Benny P
Benny P:s berättelse. Benny P lämnade med början i mars 1997 följande uppgifter till PU. Mordkvällen skulle han in till Stockholms centrum för att sig med några vänner. De for i en bil som han körde. De
roa parkerade på Johannesgatan, nära David Bagares gata, promenerade sedan David Bagares gata, sedan vänster Malmskillnadsgatan och
upp vidare till restaurangen/diskoteket Taurus, som ligger Malmskillnadsgatan söder David Bagares gata. De passerade den plats
om Malmskillnadsgatan där Tunnelgatans trappor kommer upp från Sveavägen. Just det stället avvek Benny P från sitt sällskap för att kissa. Medan han gjorde det hörde han två smällar nedifrån Sveavägen. När han klar och skulle ansluta till de Övriga, som gått före, kolliderade
var han med en man som korn upp från trapporna. De stötte ihop axel mot axel. Benny P blev irriterad på och gav ifrån sig någon före-
mannen brående kommentar. Mannen försvann mot Johannes kyrkogård, där Benny P såg honom försvinna runt hörnet efter brandstationen. Benny P anslöt sedan till sitt sällskap. Några år efter denna händelse hade han varit vid Sergels torg tillsammans med sin bror, som var missbrukare. Benny P kände då igen som den man som sprungit på honom
en person
776 Utredningen avseende Christer P
på mordkvällen. Han frågade brodern detta och fick veta att
vem var det var Christer P. Detta var innan Christer P blev känd som misstänkt för mordet.
Hur uppgifterna kom till PU:s kännedom. Benny P:s uppgifter kom till PU:s kännedom i samband med en husrannsakan hos honom i
mars 1997, då polisen sökte hans bror. Benny P hade fört ett samtal stats-
om ministermordet med de poliser då hemma hos honom och
som var börjat berätta om sina iakttagelser. Polismännen rapporterade till PU, som tog kontakt med Benny P och sedan höll flera förhör där berättelsen ovan framkom. Benny P uppgav att han hade kontaktat polisen ett par veckor efter mordet och att hans uppgifter hade noterats, att
men han sedan inte hade hört något. Han hade inte själv gjort något förnyat försök att kontakta polisen, således inte heller efter det att han känt igen Christer P.
Kontrollåtgärder. Benny P hade lämnat en del detaljuppgifter som lät sig kontrolleras. Han hade bl.a. berättat om den bil han använt och att han hade fått parkeringsböter. Han sig hundra procent
uppgav vara säker var han hade parkerat, dvs. på David Bagares gata. Vid vallning pekade han mer exakt ut plats på Johannesgatan, invid David
en Bagares gata. En kontroll visade så småningom att parkeringsboten hade utfärdats på Brunnsgatan, ett kvarter söder om Tunnelgatan/David Bagares gata. Eftersom det ställe Benny P:s sällskap skulle till
var beläget söder om Brunnsgatan, framstod det osannolikt att de
som skulle ha passerat den plats där Benny P uppgav sig ha kissat, eftersom den platsen låg nomit. En möjlighet var att han förväxlat platsen med det ställe där Kungsgatans trappor kommer till Brunnsgatan.
upp
Benny P hade vidare med stor säkerhet uppgivit att sällskapet under bilresan plockat upp ett par personer på en tunnelbanestation och att Benny P därvid använt en viss angiven uppgång. Det kunde visas att denna uppgång korsningen Tunnelgatan/Sveavägen, dvs. invid mordplatsen var stängd vid den tidpunkt som var aktuell. Det är förhörs-
av protokollen uppenbart att PU efter dessa kontroller starkt betvivlade Benny P:s berättelse. Förhörsledama pressade honom därför om uppgiften angående den uppgivna kollisionen med Christer P verkligen var riktig. Benny P vidhöll dock det han sagt i den delen.
Han återkom sedan till han parkerat. Han hade kunnat dra sig till
var minnes, att han först parkerat det sätt han berättat, att han
men sedan, kort efter det att sällskapet anlänt till diskotektet, vänt tillbaka för att fara hem. Anledningen var att han hade blivit besviken
en flicka i sällskapet. Han hade dock upptäckt att han hade de andras ytterkläder i bilen och han kom därför bara att köra kort bit innan
en han beslöt att återvända till diskoteket. Vid det tillfället parkerade han
Utredningen avseende Christer P 777
Brunnsgatan. Benny P fick i det sammanhanget flera frågor om han då iakttagit poliser, trafik i kvarteren eftersom detta måste ha varit
osv kort efter mordet, då det rimligen rörde sig poliser i området. Han sade sig inte ha sett något av detta.
Benny P:s bror bekräftade tilldragelsen på Sergels torg, men förlade den i tiden till 1990, i vart fall efter det att Christer P blivit känd som misstänkt för mordet. Benny P:s att Benny P redan den
mor uppgav första tiden efter mordet berättat om incidenten med mannen som kommit uppför trapporna vid Tunnelgatan. De hade diskuterat om han borde till polisen, hon och fadern hade avrått honom från det,
men eftersom han då kunde hamna i klistret; de tänkte mera sonen och ansåg polisen kunde sköta det andra. Över huvud taget lämnade
att modern, hördes flera månader efter det att Benny P:s trovärdighet
som tämligen öppet ifrågasatts av dennes förhörsledare, uppgifter som
berättelse. stödde sonens
Ramen runt Benny P:s uppgifter bekräftades i huvudsak av de per-
varit med den aktuella kvällen, dvs. att det rört sig om mordsoner som kvällen samt att man åkt bil till stan och sedan gått lokal. Samtliga hade dock vaga minnesbilder. Ingen kunde t.ex. minnas var man hade parkerat eller att Benny P sagt något om mannen han uppgivit sig ha kolliderat med.
Övrigt. I materialet finns också ett den 20 februari 1993 inkommet tips från taxichauffören Zenon P. Han att han en månad tidigare
uppgav kört berättat om vad han erfarit vid tiden för stats-
en person som ministennordet. Han lämnade uppgift om vart körningen gått och angav
bodde. Av uppgifterna kan man numera lätt dra var passageraren slutsatsen att passageraren måste ha varit Benny P. Zenon P hördes den i 1993 telefon av PU. När han något halvår senare söktes för
mars per kompletterande förhör lyckades PU inte få tag honom, det uppgavs att han hade flyttat till Belgien för att studera juridik. PU gav därmed
försöken att identifiera passageraren, enligt vad som framgår av en upp utredningsanteckning.
Benny P åberopades inte i resningsansökan.
Christer K
Christer Kss berättelse. Christer K berättade i huvudsak följande. Fredagen den 28 februari 1986 hade hans hustru, tillsammans med deras dotter, rest bort för att besöka sin Christer K var således
mor.
över helgen. Han hade kvällen tagit bilen och farit in till ensam Stockholm från den förort där han bodde. Inne i Stockholm hade han
778 Utredningen avseende Christer P
åkt Birger Jarlsgatan norrut, tagit av Rådmansgatan västerut och fortsatt Döbelnsgatan i sydlig riktning vidare mot Malmskillnadsgatan.
Efter Johannes kyrka, vid brandstationen, fick Christer K göra en kraftig inbromsning framför en man som sprang ut i gatan framför bilen. Mannen halkade till och blev stående framför Christer K:s bil. De tittade varandra fem till tio sekunder. Christer K kunde
se mannens ansikte väl. Christer K uppfattade vidare att mannen i sin högra hand höll ett pistolliknande föremål. Han uppgav sig vara rätt säker att det fråga revolver. Beträffande klockslaget för
var om en sin egen iakttagelse kunde han inte ange det närmare än till ungefär 23- 24 på kvällen.
Den man Christer K iakttagit fortsatte därefter springande över gatan, med en lätt hälta på vänster ben, vidare trottoaren i Christer K:s färdriktning och sedan till vänster ned i vad Christer K
genomgående beskrev som gr2inden. Efter incidenten hade Christer K rullat framåt en bit, sett mannen springa österut mitt i gränden och sedan kört raka vägen hem. Christer K såg ingen platsen.
annan
Beträffande mannens utseende hade Christer K särskilt fast sig vid dennes stirrande blick när de tittade varandra; han hade fått för sig att mannen var knarkare. Ansiktet i övrigt beskrev han som uthugget i trä, med kraftiga drag och en ganska fyrkantig haka. Mannen bar inte glasögon och Christer K hade inget minne av någon mustasch. Mannen
var 180 cm lång eller något däröver och i fyrtioårsåldem. Överkroppen
hade gett ett kraftigt intryck, men inte underkropppen. Christer K visste dock inte om detta berodde den jacka mannen bar. Han beskrev denna som någon form av täckjacka, mörkblå till färgen. Den var knäppt. Mannen hade även haft mörkblå, stickad mössa. Byxor och
en
26 Döbelnsgatan övergår, via en s-kurva, i Malmskillnadsgatan just efter Johannes kyrka, sett från den riktning vari Christer K färdades. Där Malmskillnadsgatan börjar ligger en brandstation. Direkt efter detta kvarter ansluter Tunnelgatans trappor och David Bagares gata till Malmskillnadsgatan från västlig respektive ostlig riktning. Det är något oklart exakt var Christer K fick
bromsa in; brandstationen ligger en bit från Tunnelgatan. 27 RÅ skrev i resningsansökan E dvs. Christer K sade sig ha
att sett en revolver, medan HD i resningsbeslutet refererade motsvarande iakttagelse så att E sett "ett pistolliknande föremål. Det senare synes av dokumentationen att döma vara mer korrekt; vad Christer K sade sig ha sett just "ett pistol-
var liknande föremål". Att det rörde sig pistol/revolver ett antagande
om en var från Christer K:s sida. Christer K gjorde under förhören inte någon åtskillnad
mellan termerna pistol och revolver, men väl mellan begreppen och därvid framgår att det han trodde sig ha sett var en revolver. Det framgick vidare att Christer K hade provskjutit med revolver, vilket även belades via förhör med den vars vapen Christer K provskjutit se nedan.
Utredningen avseende Christer P 779
skor hade han inget minne av. Mannen bar handskar, varvid han i högra handen hade det föremål, som Christer K tyckte såg ut som ett skjutvapen.
Christer K var helt säker på att han gjort sin iakttagelse mordkvällen. Han mindes det på grund av att hustrun och dottern denna helg hade rest bort. Dagen efter hade han hört om mordet och då upptäckt att händelseförloppet stämde precis överens med det han sett. Senare hörde han om när mordet begåtts och den troliga flyktvägen och detta stämde också.
Att det Christer P han hade sett fick han klart för sig när det
var publicerades bilder denne. Han kände sig då helt säker. Han nämnde i det sammanhanget att han var van vid att iaktta och komma ihåg detaljer, eftersom han ägnat sig mycket fågelskådning.
Skälet till att han inte hade hört av sig till polisen var att han var rädd. Han insåg att han antagligen sett mördaren och att denne sett honom. Hans uppfattning var också att mannen kunde ha noterat bilnumret. Han hade dock funderat att ringa polisen många gånger, jag har suttit med telefonluren i handen många gånger, men inte vågat ringt. I ett senare förhör hänvisade han till sin rädsla, men nämnde inte bilnumret, däremot att han i nuläget var mycket rädd för att pressen skulle få tag i det han sagt.
Han hade aldrig berättat om sin iakttagelse för någon, inte heller för sin dåvarande fru.
I ett andra förhör uppgav Christer K att mannen måste ha kommit från Tunnelgatan. Han kunde inte vara hundra procent säker detta, "men det fanns liksom ingen annanstans att komma från". Tillfrågad om han inte känt till belöningen och, underförstått, om inte denna borde ha påverkat honom att trots rädslan närma sig polisen, svarade han ett sätt som gav intryck av att han inte tänkt i de banorna. Hur uppgifterna kom till PU:s kännedom. Christer K tog kontakt med polisen den ll maj 1997, då han vid midnatt ringde till stationsbefälet Torgny W vid Norrmalmspolisen. Han ringde anonymt. Torgny W uppfattade de uppgifter som lämnades som viktiga och upprättade omgående ett spaningsuppslag med detaljerad information och åtskilliga citat. Av detta framgår att Torgny W inte uppfattat Christer K
helt redig. Det första samtalet varade 20 minuter. Under detta som lämnade Christer K ett telefonnummer och uppgav sitt personnummer men inte sitt namn. Kort efter det att detta samtal avslutats, ringde han igen, och sade då vad han hette.
Christer K hördes därefter PU vid två tillfällen, i maj och juni
av 1997. Vid det senare förhöret medverkade även förundersöknings-
780 Utredningen avseende Christer P
ledaren Jan Danielsson. Dessemellan företogs en s.k. vallning i de kvarter där Christer K gjort sina iakttagelser. Kontrollförhör. Förhörsledaren informerade Christer K om att man i hans yrkeskår var skeptisk till uppgifter som kommer in sent. Han hade även frågat Christer K om denne kunde hänvisa till personer som kunde bekräfta hans trovärdighet. Christer K kunde inte direkt komma på någon, men nämnde en psykolog hos vilken han gått i behandling. Det framgick att Christer K hade dömts för rattfylleri och att polisen hade beslagtagit jaktvapen som han innehade.
Christer K:s trovärdighet kontrollerades genom förhör med personer i hans närhet.
Stefan S hördes i maj 1997 och bekräftade att de det sätt Christer K uppgivit hade provskjutit vapen som Stefan S hade haft tillgång till i sitt arbete vid en vapenfirma. Han var osäker när detta skedde, men det var troligen efter mordet Olof Palme. De hade provskjutit vid flera tillfällen. Han ombads även beskriva Christer K och
som person gav därvid en positiv bild av denne, bl.a. som socialt och psykiskt stabil. Stefan S åberopades i resningsansökan F till styrkande av
- Christer K:s trovärdighet.
Christer K:s tidigare hustru, de skildes 1991, hördes vid samma tid. Hon bekräftade att hon och dottern varit bortresta den aktuella helgen. Hon uppgav vidare att de inte hade talat särskilt mycket om mordet och att Christer K aldrig nämnt någon iakttagelse han skulle ha gjort. Hon gav en mycket positiv bild av sin f.d. make, som en trygg, snäll och hjälpsam person. Det förekom inte att han överdrev eller fantiserade. Tillfrågad trodde hon inte att han skulle lämna oriktiga uppgifter till polisen, i vart fall inte såsom hon hade lärt känna honom. Christer
- K:s förra hustru åberopades i resningsansökan G till styrkande av Christer K:s trovärdighet.
Lennart S hördes i juli 1997. Han hade blivit bekant med Christer K genom deras gemensamma intresse, omitologin. Han lämnade positiva omdömen om Christer K. Denne var enligt Lennart S en stabil person med bägge fötterna jorden. Lennart S hade aldrig uppfattat att Christer K haft någon ambition att göra sig själv intressant eller att överdriva saker och ting. Det fanns ingen anledning att inte tro på Christer K. Han uppgav vidare att det första han kom att tänka när det gällde Christer K:s person var hans förmåga att observera och uppfatta detaljer. Han hade noterat detta när de studerat fåglar. Han bedömde Christer K som en utomordentligt skicklig fågelskådare. Lennart S
åberopades i resningsansökan H till styrkande av Christer K:s trovärdighet.
Utredningen avseende Christer P 781
Därutöver hördes psykolog och läkare. Ingen av dem gjorde en en bedömningar kunde tolkas att Christer K skulle vara en som som allmänt mindre trovärdig person.
Christer K åberopades i resningsansökan E till styrkande av att gärningsmannen är identisk med Christer P.
Bertil B
Bertil Bss berättelse. Bertil B lämnade i huvudsak följande uppgifter. Morddagen hade han med bil farit från sitt hem i västra Sverige till Stockholm, dit han anlänt eftermiddagen vid 15-tiden. Han var Han träffade ingen i Stockholm. Han hade inget egentligt ensam. ärende ett sätt för honom att koppla av. Under dagen utan resan var hade han besökt antikaffärer och även köpt en jacka. På kvällen hade han gått lång promenad ut Djurgården. På väg tillbaka till bilen, en han hade haft parkerad mordplatsen i kvarteren kring som norr om Sveavägen han kunde inte minnas exakt kom han att David - var - Bagares gata mot Malmskillnadsgatan. 10-15 meter från korsupp ningen mötte han andfådd, såg otrevlig ut och luktade en man, som var Han gick därvid den trottoaren, där även den mötande svett. norra kom. De passerade nära varandra. Han till en början att mannen uppgav hade kommit springande uppför trapporna från Tunnelgatan, mannen ändrade detta efter frågor hur han kunde veta detta om han men - om inte iakttagit förrän de möttes till att mannen i och för sig mannen även kunde ha kommit från Malmskillnadsgatan och då antingen från höger eller vänster. Han såg ingen annan på platsen. Han fortsatte fram till korsningen, där han gick Malmskillnadsgatan norrut, dvs. till höger, vidare till sin bil. Han körde sedan hem, och kom fram vid fem-tiden Hans bostad belägen något trettiotal mil från morgonen. var Stockholm. Mötet hade ungefär kl. 23.25. Skälet till att han mindes ägt rum detta förklarade han så, att han vid mötet tittat på klockan och att han dagen efter hade satt det inträffade i samband med mordet och då även lagt klockslaget minnet. Han hade således tidigt insett att iakttagelsen kunde ha med mordet att göra. Att han vid denna tid inte hörde sig till polisen förklarade han med att det hängde samman av med hans familjesituation och sviktande hälsa samt att han inte ville bli inblandad och inte kände sig orka med saken. Efter ett tre år såg han bild Christer P i en tidning och par, en av kände då igen denne han mött mordkvällen. Han som mannen mindes inte exakt när detta ägt eller i vilken tidning han sett bilden. rum Att han då inte hörde sig till polisen förklarade han närmast så att av
782 Utredningen avseende Christer P
han inte orkade med detta, inte den uppståndelsen. Han fick i detta sammanhang frågor om han inte hade varit nyfiken den om man som åtalades för mordet den han hade mött. Svaret får närmast var person tolkas så, att han redan ansåg sig veta att det mördaren han mött var och att han inte orkade sig. Av förhören framgår inte vad det engagera var som numera fått honom att ändra sig och trots allt ta kontakt med polisen, annat än att han ansåg sig i situation. Han framhöll vara en ny därvid att han ville undvika all publicitet och att han eventuellt skulle behöva hjälp med en ny identitet han skulle behöva vittna. om Han lämnade en relativt detaljerad beskrivning den han av man som hade mött. I beskrivningen finns inget motsäger att det skulle som kunna ha varit Christer P han mötte. Han hade fastnat för som mannens ögon och dennes skarpa, intensiva blick. Han framhöll att mannen hade en smal mustasch, varvid han anmärkte att han denna punkt hade en annan minnesbild än Lisbeth Palme där går jag absolut emot henne. Han beskrev klädseln väl; beskrivningen låg väl inom ramen för de skilda uppgifter som lämnats vittnen från mordplatsen. av
Hur berättelsen kom till PUss kännedom. Den första handlingen i uppslaget består av en den 28 november 1996 upprättad promemoria av biträdande spaningschefen Lars Jonsson, där denne antecknat att Bertil B ringt till PU samma dag och uppgivit att han före detta journalist var och hade en källa som satt inne med lösningen mordfallet Olof Palme". Källan, som skulle vara till hundra procent trovärdig, hade för Bertil B berättat att han dels sett mordet, dels sett mördaren lämna mordplatsen, dels kunde identifiera mördaren. I promemorian har även antecknats att källan inte hört av sig tidigare grund rädsla och av oro, men att källan numera är beredd att lämna sina uppgifter till PU, under vissa förutsättningar. bl.a. ville Bertil B att källan skulle få lämna uppgifterna via en före detta åklagare. Den f.d. åklagaren, som numera var advokat, tog sedermera kontakt med utredningen via Jan Danielsson, varefter PU kopplades in. Efter vissa förhandlingar rörande lokal kom ett förhör till stånd m.m. advokatens kontor i april 1997. Av det första förhörsprotokollet framgår att källan, i protokollet som kallas källa Bertil, är identisk med Bertil B. Denne hade således avsett sig själv vid den kontakt hade resulterat i Lars Jonssons som promemoria från den 28 november 1996. Det hölls sedan sammanlagt fem förhör. Kontakten mellan PU och Bertil B var inte helt komplikationsfri. Det framgår av senare förhör att Bertil B ansett sig felaktigt behandlad då han först tagit kontakt med PU och att han krävt att få vara representerad av en advokat, som skulle arvoderas PU, ett villkor av
Utredningen avseende Christer P 783
PU accepterade se nedan. Vid det andra förhöret var Bertil B som mycket upprörd över att förhörsledama bakom ryggen honom vänt sig till i hans närhet för att kontrollera del uppgifter. I personer en förhör ville han i ett skede ha besked om huruvida han samma bedömdes trovärdig i det här läget. Efter detta förhör, där försom undersökningsledaren Jan Danielsson medverkade, framförde han vid delgivningen förhöret att Jan Danielsson hade haft en arrogant och av oborstad stil. Någon förklaring till varför han inledningsvis låtsats att de uppgifter han hade att lämna härrörde från en annan person finns inte dokumenterad. När Bertil B i det sista förhöret konfronterades med anteckningen Lars Jonsson, bl.a. att källan skulle ha sett mordet, reagerade han till av starkt. Så hade han inte sagt. Har inte han Jonsson en bandsynes inspelning det samtalet så är det ord mot 0rd. Det framgick fortsättningsvis att Bertil B var upprörd över att Jonsson skrivit detta sätt; han nämnde att han kunde tänka sig att stämma Jonsson för ärekränkning. Till saken hör att den advokat företrädde Bertil B i förhör som den 24 april hade uppgivit att Bertil B lämnat uppgifter som de samma Jonsson antecknat, dvs. att källan/vittnet sett själva brottet.
Kontroll Bertil B och de lämnade uppgifterna. Beträffande Bertil av B:s framgår att han hade arbetat som pressfotograf men var person förtidspensionär sedan flera år före mordet. Skälen till det synes ha varit besvär psykisk art; han beskrev saken så att han hade blivit av utbränd av sitt yrke. Den kvinna, hade varit gift med Bertil B vid tiden för mordet, som lämnade uppgifter närmast talade mot att Bertil Bzs berättelse var som riktig. Bl.a. hon att Bertil B varit sjuklig vid tiden, att hon inte uppgav hade något minne att han skulle ha gjort en bilresa till Stockholm av och att Bertil B inte sådan person som tog några längre promevar en nader. Hon även att enligt hennes minnesbild hade hon uppgav tillsammans med Bertil B tittat TV mordkvällen och då fått nyheten mordet. Vid ett senare förhör konfronterad med att detta om inte kunde riktigt i TV gick nyheten mordet ut först kl fyra vara - om blev hon osäker sin minnesbild. Vid detta andra morgonen förhör informerades hon också i allmänna ordalag om vad Bertil B berättat för PU. Hon fann uppgifterna konstiga. Dels skulle han inte ha kunnat hålla tyst sådan sak, dels förstod hon inte varför han om en skulle ha begivit sig till Stockholm, dels det hennes uppfattning att var Bertil B inte skulle ha orkat att göra sådan bilresa ensam; han var en vid denna tid nedgången och hon ansåg det mer eller mindre uteslutet han skulle ha kunnat genomföra bilresa till Stockholm och tillatt en
784 Utredningen avseende Christer P
baka under samma dygn. Bertil B:s dotter lämnade likartade — uppgifter. Christina B, som träffat Bertil B 1991 och sedan hade varit gift med denne några år, uppgav att han aldrig berättat något för henne att om han skulle veta något om mordet. Hon trodde, att han haft någon om sådan information, skulle han förmodligen ha talat med henne det. om Hon kände till att Bertil B under 1994 hade varit i kontakt med PU. Christina B åberopades i resningsansökan L, till styrkande - av Bertil B:s trovärdighet. En bror till Bertil B berättade följande. I samband med bilresa ett en par år tidigare hade Bertil B sagt att han visste begått mordet vem som och även att mordutredama varit i kontakt med honom. Brodern hade inte tagit uppgifterna riktigt allvar. Han upplevde dock Bertil B som en trovärdig person, som inte hittade eller förstorade saker och upp ting. Brodern hade svårt att tänka sig att Bertil B skulle hitta en sådan sak som att han visste begått mordet Olof Palme. vem som Bertil B hade aldrig nämnt att han varit i Stockholm mordkvällen. Hans minnesbild av Bertil Bzs hälsa vid den aktuella tiden att denne var inte var i sådan form att han skulle ha orkat åka till Stockholm, i varje fall inte köra bil Brodern åberopades i resningsansökan J, ensam. till styrkandc av Bertil B:s trovärdighet. En annan broder, Hans E, berättade följande. Han mindes dagen efter mordet. Någon gång efter lunch ringde Bertil B. Hans E hade sagt att de följde nyheterna om mordet TV. Bertil B hade då sagt jag var där. Hans E hade då frågat Bertil B vad han gjort i Stockholm. Bertil B hade svarat att han besökt antikaffarer och kommit hem tidigt morgonen. Samtalet hade varat tre till fyra minuter. Bertil B hade inte nämnt något om att han gjort en iakttagelse, sig då eller de vare senare; hade aldrig diskuterat mordet på Olof Palme. Hans E hade inte heller hört från någon annan att Bertil B skulle sagt något mordet. Hans E om uppgav att Bertil B inte är någon lögnare eller sådan en person som hittar saker och ting. Bertil B håller hårt är en person som sanning och etik, uppgav Hans E, vidare sade att Bertil B kunde som hålla viktig information för sig själv och inte tala det för någon om annan. Det var inte ovanligt att Bertil B, som hade ett stort intresse för antikviteter, reste iväg till Stockholm eller andra platser just för att titta antikviteter. Att göra långresor med bil för honom form var en av terapi. Hans E upplyste vidare att den första hustrun och Bertil B hade varit som hund och katt de sista åren sitt äktenskap. Hans E åbeav ropades i resningsansökan K, till styrkande Bertil B:s trovärav dighet. Det hade vid förhören med Bertil B framkommit att han våren 1997 hade gift sig med en rysk kvinna, att äktenskapet hade varit men
Utredningen avseende Christer P 785
misslyckat och upplösts efter bara några veckor. Kvinnan, som hette Marina M, läkare, född 1973, och hade flyttat tillbaka till sitt var hemland. Hon spårades PU och hördes i oktober 1997 i sin bostad i av Ryssland. Av materialet framgår b1.a. följande bakgrundsinformation. Marina M hade svarat Bertil B satt in i en rysk en annons, som tidning, och blivit inbjuden till Sverige. De hade gift sig dryg månad en Hon lämnade dock Sverige efter bara några veckors äktenskap. senare. Förhöret med Marina M fördes tolk och är sedan utskrivet genom dialog. Resultatet är flera ställen fragmentariskt och svårt att som exakt uttyda. Med reservation för missförstånd var innebörden av hennes utsaga följande, i de delar som här är av intresse. Bertil B hade talat mycket med henne mordet. Att döma av det om Marina M återgav han ha sagt ungefär detsamma till henne som synes han berättat i utredningen vad han sett, varför han inte trätt som - om fram, han inte berättat ett ord för någon etc. Möjligen hade att annan han sagt sig ha sett själva mordet. Av intresse Marina M att de tillsammans hade rest till är att uppgav Stockholm, där de b1.a. uppehållit sig hel del kring mordplatsen. en Enligt Marina M hade Bertil B och mer börjat luta att han skulle mer kontakta polisen. Därför ville han försöka friska sin egen minnesupp bild. I samband med att de rörde sig i kvarteren lät Bertil B Marina M videoñlma honom och han genomförde det sättet, såvitt man kan förstå, slags rekonstruktion brottet och sina iakttagelser. b1.a. ett av filmade Marina M Bertil B när denne trapporna från mordsprang platsen Malmskillnadsgatan. Resultaten blev en videofilm upp mot 10-15 minuter. Närmare frågor kring filmen besvarade hon med att det
enklaste är att han visar er filmen. I därpå följande förhör tillfrågades Bertil B om en del av de ett uppgifter Marina M lämnat. Han hade i tidigare förhör uppgivit, att de tillsammans varit mordplatsen och att han berättat för henne om sina iakttagelser mordkvällen. Därvid hade han uppgivit att jag byggde så säga storyn lite grand. Skälet till detta var, att deras om, att förhållande då redan på upphällningen och att han därför inte litade var henne. I de tidigare förhören hade han emellertid inte berättat om videofilmningen, varför han fick frågor kring denna. Han svarade nu undvikande och någon tydlig förklaring till vad filmandet enligt Bertil B syftade till kan inte utläsas. Han sig ha filmen hemma, varvid uppgav förhörsledaren frågade Bertil B kunde överlämna den, vilket denne om avvisade. Tillfrågad skälet han att han själv inte sett den, om uppgav för sedan över i motfrågor vad polisen skulle med den till etc. att om Efter del han att det egentliga skälet till att han inte en turer uppgav ville lämna ut den att där förekom scener av personligt slag som var
786 Utredningen avseende Christer P
han inte ville att de skulle hamna i något arkiv till allmänhetens beskådande.
Bertil B åberopades i resningsansökan I till styrkande av att Christer P är identisk med gärningsmannen.
Leif L
Leif L är det vittne från mordplatsen från sin biltelefon försökte som larma polisen utan att lyckas. Han färdades i bil Jan A samma som se nedan. Leif L hördes i rättegångarna. Av vad antecknats i som domama framgår att Leif L inte lämnat någon beskrivning gärningsav mannens ansikte. Svea hovrätt konstaterade uttryckligen att inget av mordplatsvittnena har gjort sådana iakttagelser att de kunnat beskriva gärningsmannens ansikte. Av vad antecknats i tingsrättens dom som framgår att Leif L där uppgav att han sett gärningsmannen stå vänd mot makarna Palme och att denne tittat ned mot dem från ett avstånd av en eller två meter. I resningsmaterialet finns ett spaningsuppslag från juli 1987, där Leif L uppges ha berättat att han under ett kort ögonblick såg in i mördarens ansikte, men att han hade mycket minnesbild en svag av detta ansikte. Han hade därför undrat det fanns möjlighet för om en honom att bli hörd under hypnos, för att detta sätt få fram en tydligare bild av mannen. Ett i materialet redovisat förhör under hypnos hölls också i september 1989. Det förde såvitt kan förstås inte själva utredningen framåt. I mars 1996 framträdde ett det kanske tänkt som var anonymt mordplatsvittne i TV och uppgav att han till 95 procent säker på var att den man han iakttagit på mordplatsen identisk med Christer P. Den var i ärendet något insatte kunde ganska lätt konstatera att det måste röra sig om Leif L. PU vände sig därför omgående till Leif L och höll ett förhör. Syftet att klarlägga på vilket sätt och i vad mån Leif L var numera ansåg sig kunna känna igen Christer P från mordplatsen. Leif L tillfrågades vid förhöret bl.a. sin reaktion då han i decemom ber 1986 fått videoñlm på konfrontationsgrupp med bl.a. se en en Christer P. Han hade den gången sagt att han blev illa berörd och orolig av en person i gruppen Christer P. Han ombads utveckla detta. nu Leif L berättade då att han hade reagerat på ett mycket starkare sätt än han låtit komma till uttryck. Han hade valt hålla med del han att tyst en hade haft att säga, därför att han hade känt sig hotad. Han hade senare upplevt en liknande reaktion då han fått den spaningsñlm på Christer se P som visats i TV. Han sammanfattade sina intryck så här:
Utredningen avseende Christer P 787
Jag upplever det måste Christer P har varit platsen. Så att vara som upplever jag det, jag har alltså inte sett hans ansikte så att jag kan men avgöra till hundra procent att det är han. Det kan jag inte göra, men jag känner alltså oerhörd säkerhet i det sammantagna i det här, oron och en alltihop det här upplever, det är alldeles otroligt. Därav har jag dragit man den här slutsatsen.
Tillfrågad varför han inte kommit till PU tidigare och berättat detta om varför han i stället gått till media, svarade han ett sätt som samt nu får tolkas så han hade kommit att misstro polisen och då särskilt att dess vilja och möjlighet att erbjuda honom skydd. Han hänvisade till den hotbild han upplevt. Men han även att det hela tiden funnits uppgav osäkerhet han verkligen skulle kunna stå inför rätten och med en om hundra procents säkerhet säga att det var Christer P som han hade sett mordplatsen "därför att jag har inte sett ansiktet i den klara skärpa
som erfordras för det. Det gjorde honom säkrare i dag tota1bi1den, där han även som var åberopade hypnosen något hjälpt honom till en tydligare bild. som som I konkret hänseende framgick det att det Christer Pzs nästintill mer var fingeravtrycksliknande rörelsemönster" han hängde upp sin slutsom på. Förhörsledaren återkom flera gånger till vari de felande sats låg vad det gjorde att han bara kom upp i 95 procenten var som — procents säkerhet Frågan ha fått sitt svar när Leif L uppgav att synes han inte ett utkristalliserat ansikte, även om han också nämnde sett annat som låg i felmarginalen. Leif L hade när det gällde sina reaktioner efter konfrontationsförhöret i december 1988 hänvisat till sin fru. Hon hördes i mars 1996. Hon berättade att Leif L varit två konfrontationer. Efter den första hade han varit helt oberörd, efter det andra tillfället hade men han mycket starkt. Hon hade frågat honom var det var med reagerat honom, han hade sagt att han fick inget berätta, att han inte fick men tala med sin fru. Hon hade frågat han pekat ut någon, men det sade om han sig inte ha kunnat. Han hade suttit sängen och skakat och varit alldeles förstörd. För del hade hon hans beteende meddetegen av dragit slutsatsen att han hade känt igen någon, det begrep jag samma direkt när jag såg han komma hem, det var liksom en upprepning älva mordet, tyckte jag, i hans beteende. Mordkvällen hade han varit mycket uppskakad; de hade suttit hela natten och talat om uppe händelsen. Leif Lzs fru berättade vidare att hon i samband med att Christer P aktuell hade sekvens med denne TV och direkt slagits av var sett en han rörde sig precis Leif hade beskrivit mordkvällen, då han att som hade visat hur gärningsmannen lunkat iväg. Leif var inte hemma vid
788 Utredningen avseende Christer P
det tillfället, men när han kommit hem hade hon bett honom titta på nyheterna och då hade han känt igen rörelserna. Han hade reagerat starkt även denna gång, inte mordnatten och efter men som konfrontationen. Leif Lzs fru uppgav att hon var förvånad över att Leif L hela tiden haft en så klar bild händelsen. Han hade inte rubbat sin bild någonav ting från mordkvällen och framåt. Det framgick att hustrun starkt ogillat att hennes medverkat i man massmedia. Hon hade genomgående vädjat till honom att inte peka ut någon om han inte hundra procent säker. Skälet till det hon var var att varit rädd. Leif L åberopades i resningsansökan till styrkande att gärningsav mannen är identisk med Christer P.
Jan A
Jan A var ett av mordplatsvittnena. Han färdades i bil Leif samma som L. Han har i förhör från 1986 lämnat del uppgifter den en om man som flydde från mordplatsen. I ett ingående dialogförhör från den 8 april 1986, uppgav han att han bara såg bakifrån. Han beskrev då mannen mannen som lång, mörk och med en fladdrande, relativt kort rock. I ett kortare förhör från den 1 han ha lämnat något detaljemars uppges mer rade uppgifter, bl.a. att skulle ha varit barhuvad, svarthårig och mannen i fyrtioårsåldem. Inget i de lämnade uppgifterna tyder han ansåg att sig ha sett mannen annat än bakifrån. Jan A hördes på nytt i maj 1996. inledningen förhöret hänvisade av förhörsledaren till tidningsartikel från 1996, enligt vilken Jan en mars A var skeptisk till den uppgift Leif L just hade lämnat i TV, Leif om att L numera var till 95 procent säker på att det Christer P han såg var mordplatsen. Av de uppgifter Jan A lämnade i förhöret framgår att han var av den uppfattningen att Leif L inte kan ha sett gärningsmannen över huvud taget. Bilen de åkte i i rullning när de hörde den första var knallen, som de inte kunde identifiera skott. Vid det andra som ett skottet var de under inbromsning vid ett trafikljus. Leif L körde bilen och var tvungen att ha uppsikt över trafiken; det fanns bil framför. en Jan A hade större möjligheter att titta mot brottsplatsen. Det enda Jan A hann se var ryggtavlan på försvann in på Tunnelgatan. en person som Han gjorde Leif L uppmärksam på detta och först då tittade Leif L det hållet. Leif L sade aldrig något spontant under mordkvällen om att han sett något, utan hänvisade, under det samtal de hade tillsammans med sina fruar då de kom hem, till att Janne såg kille in en som sprang
1999:88 Utredningen avseende Christer P 789 SOU
gränden. Jan A ansåg Leif L successivt lagt till bitar i sin i att berättelse och hittat på. Jan A fann detta mycket besvärande.
När Christer P kom tal berättade Jan A spontant att han varit
klasskamrat med denne och att han därför visste hur Christer P var som
människa. Det jobbigt att i klass som Christer P. Han var samma gjorde hyss och ofog, erkände aldrig. Alla kunde veta vem det var men Christer P rörde inte min. Jan A fick därför en chock när han men en hörde misstankarna mot Christer P. Nästa chock fick han när TV om visade smygfilmning Christer där såg hur denne rörde sig. en av man
Jan A fortsatte:
och just det här när han liksom vänder sig och skall springa iväg, just om den bilden, bild mordplatsen, just det här och tar det här första samma det är det klack till Det där har jag liksom också berättat för steget, som va. Leif L, jag kände Christer P och att vi hade gått i samma klass då och att jag visste hur han Så liksom just min spontana reaktion, det var. förvånade mig liksom inte alls det kanske kunde han. För det går att vara inte och säger att det han, kan inte säga mer än vad man ut var man har och eftersom min bild det var en ryggtavla en man sett av, människa sticker iväg så det fanns liksom inte en chans att se. Och som jag på, ansikten på det avståndet där vi befinner oss när det menar att se smäller det gick liksom inte att göra.
På ytterligare frågor ville Jan A inte sträcka sitt igenkännande längre än
till gämingsmannens rörelsemönster påminde om Christer P. att Jan A åberopad i resningsansökan till styrkande av att gärningsär är identisk med Christer P. mannen
Vissa uppgifter framkommit vid kommissionens granskning som
Kommissionen har studerat delar de videoinspelningar som gjordes av förhör med Christer K och Bertil B. I samband med detta har av kommissionen sammanträffat med två de utredningsmän, som av i dessa delar. Jan-Åke A fungerade bl.a. arbetat med utredningen som förhörsledare avseende Christer K. Per G hade motsvarande syssla
beträffande Bertil B. De tillfrågades bl.a. sin bedömning av hur om och Bertil B:s uppgifter låter sig förenas med andra Christer K:s vittnesmål vilken bedömning de hade gjort beträffande dessa samt om vittnens trovärdighet. De uppgav följande. Utredningsmännen eniga att Bertil B:s uppgifter inte går var om vittnet Yvonne Nzs, osäkra hur det förhåller sig ihop med men mera med Christer K:s uppgifter i det hänseendet. Någon rekonstruktion med
både Bertil B och Christer K närvarande eller med alla tre, dvs. även
790 Utredningen avseende Christer P
Yvonne N, har inte gjorts. Detta har inte begärts sig förundervare av
sökningsledningen eller spaningsledningen.
Jan-Åke A berättade följande om Christer K. Denne hade gjort ett lågmält och sansat intryck vid förhören. Han hade hela tiden uttryckt oro över sin inblandning. Anledningen till att han hörde sig först av elva år efter händelsen just denna rädsla och När det gäller var oro. trovärdigheten i Christer Kzs uppgifter måste vaksamhet iakttagas just med tanke på att uppgifterna lämnats så För kunna hänga sent. att upp Christer Kzs uppgifter något kontrollerbart faktum försökte man fram så mycket detaljer möjligt. Jan-Åke A hade inte som kunnat beslå Christer K med att lämna oriktiga uppgifter och Christer K gjorde inget intryck att fabulera. Jan-Åke A hittade
av ingenting som
talade emot att Christer Kzs uppgifter skulle kunna riktiga. De vara personer i Christer Kzs omgivning hördes honom bara som om gav positiva omdömen. Ingen de hörda beskyllde honom för av att vara en lögnhals eller för att göra sig märkvärdig. Per G berättade följande Bertil B. Per G:s personliga uppfattning om var att Bertil B, genom att höra sig så sent, nästan försuttit sin av chans att bli trodd. Bertil B har vidare lämnat olika versioner om händelsen. Det var enligt Per G svårt att avgöra det Bertil B beom rättade var sanning eller lögn; uppgifterna gick överhuvudtaget inte att kontrollera. Det gick inte att styrka han varit i Stockholm den ens att aktuella kvällen; han hade inte varit i kontakt med någon han person, hade besökt antikaffarer mindes inte vilka, han hade inte men gjort några andra iakttagelser än mötet med Christer P David Bagares gata och han hade inte hört sirener under promenaden till sin på Rådmansgatan parkerade bil. Där Bertil B sig ha parkerat rådde uppgav parkeringsförbud och polisen har kontrollerat eventuella P-böter i området men detta har inte lett till något. Bertil B:s uppgifter stämmer inte heller överens med vad vittnet Yvonne N Bertil B:s förklaring sagt. till att han hörde av sig först efter än tio år han rädd och mer var att var hade personliga problem i form äktenskapsproblem och psykisk av utbrändhet. Första förhöret ägde Bertil Bzs hemort. Bertil B - rum hade inför förhöret ställt villkor att hans advokat skulle tillåtas som närvara och att Jan Danielsson skulle med. Det villkoret vara senare släppte han dock före förhöret. Vid förhöret liksom vid förhör senare var frågan om betalning till advokaten Något rakt krav uppe. om betalning framställdes emellertid inte. Bertil B svår ha var att att göra med. Han hade ett häftigt humör och vid ett förhör stod Per G och hans kollega inte högt i kurs". Detta efter det Bertil B fått kännedom var att om att polisen pratat med personer i hans omgivning. Detta görs regelmässigt i situationer liknande denna och det är mycket ovanligt att personer reagerar som Bertil B gjorde. Som nämnts hördes flera perso-
Utredningen avseende Christer P 791
i Bertil B:s omgivning. Den ende gav visst stöd ner person som Bertil B:s uppgifter hans bror Hans E. Denne gav Per G ett var ene trovärdigt intryck. PU har tillfrågats huruvida advokaten arvoderades av PU. Så om visade sig fallet. PU hade mot räkning utbetalat cirka 40 000 vara kronor för advokatens biträde Bertil B i samband med förhören.
6.2.3 avseende Christer P:s tillgång
Utredning
till vapen
Översikt
de i resningsansökan åberopade vittnesmålen avsåg Christer P:s Sex av tillgång till med vilket i första hand avses skjutvapen av det slag vapen, användes vid mordet. Till denna grupp får utredningen kring som Sigvard C räknas uppslagen Agneta A och Inga J de gällde även samt relationen till Lars T, nedan, Gunilla R även uttalanden av Christer se nedan och Gary M. Av övriga uppslag i resningsmaterialet har de se gäller Annie F och Kjell F tagits här. Vapenfrågan tas i övrigt som upp på många ställen i resningsmaterialet. upp
Sigvard C
Allmänt utredningen kring Sigvard C. Det har under utredningen om hållits än 40 dokumenterade förhör med Sigvard C. Samtliga synes mer intagna i resningsmaterialet. De omfattar drygt trehundra sidor, vara ungefär hälften hör till förundersökningen och resten har tillvarav kommit därefter. Det första förhöret med Sigvard C hölls redan den 19 mars 1986. Han redogjorde då för vissa iakttagelser han hade gjort i mordkvarteren under mordkvällen. Han hade tillsammans med man åkt en annan Luntmakargatan norrut i bil, hejdats av en vit Volvo som spärrat men vägen. På det aktuella stället gatan enkelriktad och Sigvard C var körde i otillåten riktning. Han hade så småningom kunnat köra vidare och parkerat ungefär i korsningen Tegnergatan-Luntmakargatan. Då hade han sett komma springande Luntmarkargatan i samma en man riktning han själv åkt. Han beskrev Vid tillfället hade som mannen. Sigvard C hört ljudet sirener. Ingen tidpunkt för iakttagelsen är av angiven i förhörsprotokollet. Han hördes sedan om dessa uppgifter ett tiotal gånger under ett års tid. Vid ett förhör uppgav han att mannen
28 Den aktuella bilen, silvergrå Volvo, är identifierad i ett annat utreden ningsuppslag. Händelsen inträffade enligt föraren av volvobilen 23.35-23.40.
792 Utredningen avseende Christer P
hade likheter med sångaren Ted G förekom i ryktesspridningen
som
kring möjlig gärningsman, kapitel 5 och vid ett annat det kunde se att ha rört sig om Lars S en väl känd brottsling. Samma dag Christer som P greps dvs. den 14 december 1988 hördes även Sigvard C och han uppgav då till synes spontant- PU då för länge sedan ha förlorat synes intresset för mannen på Luntmakargatan att det kunde ha varit - Christer P han sett; den springande hade rört sig denne mannen som och blicken hade verkat bekant. Tidpunkten för bilfärden och iakt- tagelsen av den springande på Luntmakargatan Sigvard mannen angav C så småningom till efter kl 23 respektive 23.30. Vid de sista ca av dessa förhör hade PU fått kännedom den telefonavlyssning om som hade bedrivits mot Sigvard C och därvid konstaterat Sigvard Czs att tidsuppgifter inte kunde riktiga med mindre de vara man antog att uppgifter som fanns noterade från telefonavlyssningen oriktiga. var Hösten 1986 sökte Sigvard C, framgått tidigare i detta kapitel, som upp PU för att lämna uppgifter Christer P. Han att Christer om uppgav P mordkvällen varit Oxen, gått därifrån ungefär kl 22. Han men sade sig förstå att Christer P tilldragit sig PU:s intresse, eftersom denne
liknade fantombilden, men han betonade att Christer P var en vann anhängare av Olof Palme och skulle för allt i världen inte göra honom
något illa. Detta tips kommer alltså ungefär mitt i den utrednings- period då förhören med Sigvard C gäller hans iakttagelser på Lunt-
makargatan. Två år senare, eller ett och ett halv år efter föregående förhör, i
oktober 1988, begärde Sigvard C att få lämna uppgifter. Han sade nya sig då ha läst intresset för den vankat fram och tillbaka om man som utanför biografen Grand på mordkvällen. Han ansåg beskrivningen att av mannen stämde väl in en bekant till honom, nämligen Christer P. I sammanhanget sade han sig även ha fått Maj N lämnat veta att en uppgifter om en mystisk man som hon vid ett tidigare tillfälle stött på i Sigvard Czs port Tegnérgatan 16. Sigvard C lämnade därefter hel del en uppgifter om Christer P och sin bekantskap med denne. Vid förhörets
slut frågade han om han kunde få säga några saker, han i och för som sig stod för, han inte ville att berörda skulle men som personer konfronteras med. Därefter han att Christer P hade mycket uppgav en god vän som hette Lars känd bombmannen. Christer P mer som såg upp till denne och skulle denne be Christer P att mörda Olof Palme
så skulle Christer P utan vidare göra detta, eftersom han helt i var händerna Lars T. Sigvard C slutade med att antyda han ville att vara försiktig med vad han sade "som du förstår vill jag leva några år till, sade han till förhörsledaren.
De fortsatta förhören med Sigvard C ett femtontal, flera - varav mycket utförliga gällde Christer P och vad tilldragit sig - personen som
Utredningen avseende Christer P 793
Oxen under mordkvällen, framför allt Sigvard Czs tillgång till
men
Den hypotes utredarna till febrilt arbetade med var att vapen. synes Christer P något sätt skaffat sig ett vapen, närmare bestämt en magnumrevolver, via sina kontakter med Sigvard C. PU undersökte möjligheterna att Sigvard C gett Christer P revolver, att Christer P
en stulit revolver hos Sigvard C eller att mordvapnet något annat sätt
en passerat via Sigvard C till mördaren.
Sigvard Css vittnesmål i domstolarna. Utredningsläget beträffande Sigvard Czs uppgifter efter de första 26 förhören bör bedömas utifrån vad Sigvard C då han hördes i rättegångarna mot Christer P.
uppgav Stockholms tingsrätt återgav Sigvard Czs vittnesmål enligt följande:
Vid ifrågavarande tid bodde han i fastigheten Tegnérgatan 16. Han hade en kolonistuga i Ängby. Han under hösten 1985-våren 1986 delägare i
var spelklubben Oxen. Sigvard C använder amfetamin i måttlig omfattning. Han lärde känna Christer P kriminalvårdsanstalt i slutet på 1970-
en talet. De träffades privat från 1985. För det mesta träffades de hos Sigvard C Tegnérgatan. I genomsnitt kan sådana sammanträffanden ha ägt rum
fjortonde dag. Christer P:s ärende var i första hand att anskaffa var amfetamin. För det mest tog Sigvard C betalt för narkotikan Christer
hade inga pengar. Före besöken har Christer P brukat ringa. Eljest har han stått och väntat utanför porten. Sigvard C och Christer P har även träffats Oxen, Solvalla och en annan klubb Norra Stationsgatan. Den 28 februari 1986 tjänstgjorde Sigvard C Oxen mellan klockan 16.00-23.00. Han kan under arbetspasset ha besökt sin bostad en eller flera gånger. Christer P besökte under kvällen Oxen. Han var där så lång tid. Christer P sade att han sökt Sigvard C Tegnérgatan och att han väntat utanför gatan. Sigvard C antar att Christer P:s besök Oxen gällde amfetamin. --- Christer P lämnade Oxen vid 22.00-tiden. Själv lämnade Sigvard C Oxen klockan omkring 23.15. Han färdades därifrån i sin bil tillsammans med Reine som anlänt till Oxen vid 23.00-tiden. Han förde bilen Malmskillnadsgatan norrut och svängde ned till vänster Apelbergsgatan. Han avsåg att föra bilen in till höger Luntmakargatan och fram till Tegnérgatan. Första delen av Luntmakargatan var han
att föra bilen mot körriktningen. Han mötte en bil två gånger och tvungen
då tvungen att backa sin bil åter till Apelbergsgatan. Dessa två manvar övrar medförde att färden till bostaden tog omkring 10-15 minuter. Under dessa manövrar hörde Sigvard C två knallar. Sigvard C parkerade sedan bilen Tegnérgatan i hörnet Luntmakargatan. När Sigvard C och
av Reine J stigit ur bilen såg de en man springa Luntmakargatan norrut emot dem. Mannen stirrade dem. Jag fick uppfattningen att han kände igen mig." Sigvard C kände igen den springande mannen. Denne bar en halvlång jacka troligen försedd med kapuschong. Sedan hörde Sigvard C ljudet
sirener. Efter omkring en halv timme ringde en bekant och berättade att av Olof Palme blivit skjuten. Sigvard C har aldrig sett Christer P bära vapen.
-
794 Utredningen avseende Christer P
Han tror att Christer P är intresserad av vapen. Sigvard C har förvarat många vapen i sin lägenhet bl.a. magnumrevolver .357. Detta har en vapen beslagtagits av polisen. Sigvard C vet Christer P står politiskt. Han — var vet vad denne tyckte om Olof Palme. Christer P brukade bära halven lång, blåaktig jacka. Sigvard C kan inte förklara hur det kan komma sig att enligt vad som framkommit vid telefonavlyssning han i sin bostad skulle ha tagit emot telefonsamtal klockan 23.02, ett samtal några minuter senare och ett telefonsamtal från Roger Ö klockan 23.15.
I hovrätten lämnade Sigvard C svävande uppgifter tidpunkten mer om för Christer Pts besök Oxen. Han visste inte när Christer P kom eller gick, men Christer P brukade aldrig stanna länge och han inte kvar var när Sigvard C gick strax efter kl 23. Han sade sig i hovrätten också vara osäker på det han i tingsrätten uppgivit att Christer P skulle ha sagt om att han stått och väntat på Tegnérgatan. Hovrätten noterade dock det Sigvard C sagt i tingsrätten. Hovrätten anmärkte sedan att Sigvard C uppgivit att han uppfattat att Christer P efter det att denne hörts - av polisen 1986 försökt påverka honom att lämna felaktiga uppgifter - om när Christer P gått från Oxen mordkvällen. Bl.a. mot den bakgrunden ansåg sig hovrätten ha fått intrycket att Christer P velat skaffa sig ett alibi. I vapenfrågan återgav hovrätten Sigvard Czs vittnesmål i följande sammanhang.
Av förhöret med Sigvard C framgår att denne har förvarat ett flertal i vapen sin bostad, bl.a. två revolvrar av märket Smith Wesson. Christer P har vidgått att han känt till var Sigvard C förvarade sina samt att Sigvard vapen C vid ett tillfälle visade honom en tung revolver, vilken Christer P fick hålla i en kort stund. Enligt Sigvard C hade han vid tiden för mordet Olof Palme bara en av revolvrarna kvar. Den lånade han senare ut till Harri M. Av utredningen framgår att polisen har undersökt den revolvem och därvid funnit att den inte kan bindas till mordet Olof Palme. Sigvard C minns inte vart den andra revolvem, som hade en pärlemorinfattning kolven, hade tagit vägen. Sigvard C har inte sett några tecken att någon olovligen berett sig tillträde till hans lägenhet den aktuella kvällen.
Sigvard C har omvittnat att han aldrig sett Christer P bära skjutvapen och att han tror att Christer P inte är intresserad av skjutvapen.
Resningsmaterialet. De fortsatta förhören med Sigvard C. Förhören med Sigvard C efter rättegångama, som i sidor räknat är ungefär lika omfattande som det tidigare materialet, är nästan helt knutna till vapenfrågan. Förhören finns sammanfattade i den promemoria som Riksåklagaren upprättade inför sitt ställningstagande i resningsfrågan 1996. Därav framgår att Sigvard C lämnade skiftande och många gånger sinsemellan oförenliga uppgifter Om utgår från om vapen. man
Utredningen avseende Christer P 795
vad som var klarlagt redan dessförinnan, dvs. att det cirkulerade vapen och även magnumrevolvrar hos Sigvard C och i kretsen kring denne, tillförde förhören inte särskilt mycket. De framstår mer som en dokumentation av ett idogt spaningsarbete, bedrivet i förhoppningen att få ett spår efter mordvapnet. Något sådant spår hade PU dock
upp uppenbarligen ännu inte fått
upp.
I ett hänseende kom emellertid Sigvard C att lämna en helt ny uppgift intresse. I ett förhör den 6 december 1991 uppgav han till
av
plötsligt att han inom sig hade minnesbild av att han synes en hösten/vintem före mordet gett Christer P en revolver, en Smith Wesson .357, som Christer P skulle använda för att skjuta salut på en väns födelsedag. Det troligt att Christer P även fått med sig
var ammunition. Sigvard C sade sig inte ha fått tillbaka vapnet. Uppgiften skall bl.a. mot bakgrund att Sigvard C många gånger förr hade
ses av fått frågan om han gett Christer P ett vapen och alltid svarat nej. Den
-
uppgiften föranledde PU att göra en förteckning över de personer i nya Christer Pzs närhet som hade födelsedag vid den tid som kunde vara aktuell. Förteckningen upptar 16 namn. Någon ytterligare utredningsåtgärd finns inte dokumenterad.
Nästa förhör dröjde exakt fyra år, dvs. till den 6 december 1995. Sigvard C hade nu fått cancer, var döende och sade sig inte vilja ta med sig några hemligheter i graven. Han upprepade, med något större detaljrikedom, uppgifterna från det föregående förhöret. Det hölls ytterligare två förhör, varav ett spelades in på video, där Sigvard C vidhöll, att han gett Christer P magnumrevolver före mordet och att han aldrig fått
en den tillbaka. I det sista förhöret sade Solveig Riberdahl till Sigvard C att det vore väldigt bra om han kunde redogöra för varför han inte berättat de här sakerna när han hördes i domstolarna. Sigvard C
om svarade så här:
Ja, jag tycker själv att det är, undrar samma sak själv, varför jag inte gjorde
det då. När det idag framstår så tydligt för mig hur det hela gick till liksom,
i stort i alla fall. Och då, att jag kanske tyckte då att det hade inte då
men
med Christer P att göra, jag vet inte vad jag kan ha haft för att, inte ville dra
onödigt mycket, samtidigt tänkte jag för min egen del också, som att
upp
det är så, då tyckte jag kanske det framstod som jävla angivare vet du,
någonting sånt där.
Detta det fyrtiotredje och sista förhöret med Sigvard C slutar med ett replikskifte mellan denne och Anders Helin:
Helin: Slutligen Sigge, det är elakt, jag vet och det är tjatigt också, men är
det inte det här viset att du ställde upp för Christer tidigare i
domstolarna
796 Utredningen avseende Christer P
Sigvard C: Nej, jag har inte ställt upp. I domstolarna Helin: Ja. Sigvard C: Nej, det har jag inte. Helin: Och förteg det här med vapnet. Sigvard C: Du menar så,just vid rättegången Helin: Ja Sigvard C: Ja, alltså jag kanske hade den chansen att jag ville inte delge allt då va, så att jag, jag skulle liksom behöva, ja, bli
. . . Helin: Du ville inte ange honom Sigvard C: Nja, jag kunde inte ange, jag har inte, vet inte att, om han Helin: Det var huvudfrågan i målet, varifrån fick, skulle Christer P i så fall ha fått vapnet ifrån och du satt inne med svaret, eller hur Sigvard C: Ja, men det hade jag nog inte själv. Var jag inte själv medveten om, tror jag, att jag låg inne med det. Helin: Jo, vi har väl varit med både du och jag så pass länge så har
nu nog jag väl rätt, du ställde upp för Christer Sigvard C: Nej. Helin: Det gjorde du inte Sigvard C: Nej, det gjorde jag inte. Inte medvetet.
I samband med de förhör som hölls med Sigvard C under dennes sjukdom, begärde PU in ett utlåtande från Radiumhemmet. Man ville veta om den behandling med cellgifter, morfin m.m., som Sigvard C fick under denna tid, påverkade hans tillstånd i allmänhet och minnet i synnerhet. Det fanns enligt den läkare undertecknade utlåtandet
som inte skäl att tro att Sigvard C:s minnesfunktioner skulle påverkade,
vara men han reserverade sig för att psykologisk eller psykiatrisk expertis kunde behöva anlitas. Sigvard C avled den 5 mars 1996.
- De nya uppgifterna från Sigvard C beaktades när Riksåklagaren tog ställning i resningsfrågan i december 1996. I den ovan nämnda promemorian noterade Solveig Riberdahl med hänvisning till juridisk doktrin bl.a. att När någon som tidigare hörts i målet vill ändra sina uppgifter måste i
man bedömningen väga in att samma person lämnat olika uppgifter vid skilda tillfällen och i skilda stadier. Den tidsrymd som förflutit måste också beaktas.
Utredningen avseende Christer P 797
Riksåklagaren ansåg framgått inte att den nya bevisningen, där
som uppgifterna från Sigvard C ingick, sannolikt skulle ha lett till att Christer P hade fällts till ansvar om de förelegat vid den ursprungliga prövningen. I promemorian noterades också att resning till men för en tilltalad skall göras inom ett år från det att i detta fall Riksåklagaren fått kännedom det förhållande resningsansökan grundas på, Det
om som kunde enligt promemorian ifrågasättas om inte de uppgifter Sigvard C lämnat att han gett Christer P revolver före mordet, kommit
om en Riksåklagaren till del redan 1991, dvs. för än ett år sedan. I så fall
mer
fristen för att begära resning med stöd av dessa uppgifter redan vore försutten. Förhören med Sigvard C åberopades i resningsansökan till stöd för att Christer P hade tillgång till ammunition och vapen av det slag som användes vid mordet Olof Palme samt till stöd för att Christer P var lättpåverkad och stod under inflytande av Lars T.
Gary M Gary M var vid tiden för mordet tio år gammal. Han uppgav i förhör i november 1997 följande. Som pojke hade han relativt ofta brukat uppehålla sig i Christer P:s lägenhet. Christer P bjöd saft och kakor samt berättade en del om var man kunde snatta, hur man då skulle bete sig Han beskrev ett särskilt tillfälle när han hade kommit till
m.m. lägenheten. Christer P hade varit kraftigt påtänd, som Gary M förstod saken På köksbordet låg en revolver. Gary M visade intresse
numera. för den och blev då först åthutad av Christer men fick sedan titta revolvem och hålla i den. Han kunde beskriva vapnet relativt detaljerat. Den hade ru11e; Gary M numera väl förtrogen med skillnaden
var mellan revolver och pistol och han var säker att det vapen han sett den gången var en revolver. Piplängden uppskattade han till 15-20 cm. Han karakteriserade vapnet som av magnum-modell".
Att få hålla i revolvem beskrev han som en stor upplevelse. Vid det
aktuella tillfället hade Gary M varit ensam hos Christer P. Han uppnu
att det före mordet Olof Palme. Han grundade detta att gav var det inträffade ungefär ett år innan han flyttade från Rotebro, vilket han sade sig ha gjort hösten 1986 eller vårvintern 1987.
Det hade även hänt vid andra tillfällen att han sett ytterligare vapen hos Christer P och han lämnade även uppgifter om dessa tillfällen.
Av förhöret framgår att Gary M då han hörts 1989 lämnat oriktiga uppgifter. Han hade sagt att han sett ett gevär hemma hos Christer P. Detta vapen hade han dock, enligt vad han nu uppgav, sett ett annat ställe. Han hade vidare sagt att han dagen efter mordet sett Christer P
798 Utredningen avseende Christer P
med en röd ros och att denne då skulle ha sagt att han skjutit Olof Palme. Även den uppgiften sade han felaktig. Anledningen till
var, nu, hans beteende var att han vid detta tillfälle hade blivit omhändertagen av polis och då ville göra sig litet märkvärdig för att bli frisläppt.
Gary M åberopades i resningsansökan R, till styrkande att
av Christer P hade tillgång till vapen av det slag som användes vid mordet.
Annie F Annie som förekommer flera ställen i förundersökningsmaterialet, hördes av PU på nytt i oktober 1997. Hon sade sig ha sett vilda
en västem-pistol hemma hos Sigvard C. Hon uppgav även att hon
en gång träffat Christer P tillsammans med Sigvard C. Hon hördes även per telefon senare samma dag, då hon tillfrågades om sin syster Eva jfr ovan.
Annie F åberopades inte i resningsansökan.
Kjell F Förhören med Kjell som hölls 1990-1993, synes framför allt ha syftar till att belysa vapenfrågan. Kjell F konfronterades bl.a. med uppgifter från Sigvard C, om att denne hade givit ett till
magnumvapen Kjell något som Kjell F bestämt tillbakavisade. Han medgav däremot att Sigvard C under hösten 1985 visat honom ett vapen vinden i den fastighet där Lena Å vid tillfället bodde.
De i resningsmaterialet intagna förhören med Kjell F åberopades inte i resningsansökan. Ett äldre förhör med Kjell F från januari 1989 åberopades däremot till stöd för att Christer P lättpåverkad och såg
var upp till Lars T.
6.2.4 avseende Christer Pzs relation
Utredning
till bombmannen
Översikt
Sex av de i resningsansökan åberopade vittnesmålen avsåg Christer Pzs relation till "bombmannen, dvs. Lars T. Det gäller uppgifterna från Per S samt vittnena Agneta A och Inga J samt Anette B, Gunilla R redovisade nedan och Sigvard C se ovan. Allmänt gäller att Christer P:s bekantskap med Lars T är nämnd många ställen i materialet.
Utredningen avseende Christer P 799
Mest substans vad beträffar själva relationen finns i det material som genererats i det uppslag där Per S hörts.
Per S Allmänt relationen Christer P Lars Inför åtalet mot Christer P
om hördes Lars T, mer känd som bombmannen. Lars T begick under åttiotalet ett antal bombdåd riktade mot myndigheter och myndighetsföreträdare. Brotten resulterade i flera dödsfall och Lars T dömdes 1985 till livstids fängelse. Lars T och Christer P var bekanta; de hade träffats då de samtidigt suttit i fängelse i början av åttiotalet och blivit vänner.
Vid utredningen mot Christer P fanns en hypotes om att han kunde ha begått mordet Olof Palme i samråd med eller under påverkan av Lars T eller att denne i vart fall kunde ha något slags kännedom om Christer P:s eventuella delaktighet i mordet. Som framgått hade
ovan även Sigvard C, i oktober 1988, gjort PU uppmärksam denna möjlighet. I bakgrunden låg vetskapen dels om vänskapen mellan de två, dels att de brott Lars T begått hade haft karaktär av hämnd mot myndigheterna. Misstankama om Lars T:s myndighetshat hade stärkts då han under vad som skulle bli den sista rättegången mot honom beslogs med att anteckna domstolsledamötemas bilnummer, när hovrätten höll syn Lars Tzs fastighet. Det fanns alltså skäl att fråga sig om Lars T kunde ha något med mordet statsministern att göra. Att han inte kunde ha utfört det själv stod klart, eftersom han satt i fängelse då det begicks. Det hade emellertid allmänt antagits att Lars T vid de brott han rnisstänkts för skulle ha använt sig av något redskap, t.ex. för att placera ut bomber. Resningsmaterialet. Lars T hördes den 20 mars 1989, förhöret finns intaget i såväl förundersökningsprotokollet som i det material Riksåklagaren ingav i samband med resningsansökningen. Det hölls Norrköpingsanstalten, där Lars T då var fånge. Närvarande vid förhöret var Lars T:s advokat, Per S. Det är ett ingående förhör, som behandlar bekantskapen mellan Lars T och Christer P samt vad Lars T kände till om Christer P. Några frågor med bäring Lars T:s egen eventuella kännedom statsministermordet synes inte ha ställts.
om
29I samband med Christer P:s gripande förekom spekulationer i kring
pressen "bombmannens" bekantskap med Christer P. I materialet återges innehållet i en artikel i SvD den 28 december 1988, där det sägs att bombmannen skulle ha kännedom om Christer P:s tillgång till vapen. I artikeln uttalar sig även Per S.
800 Utredningen avseende Christer P
Av det nu ingivna materialet framgår att Lars T hördes av PU den 16 februari 1993. Han uppgav då bl.a. att han inte hade något helst
som med Christer Pzs eventuella inblandning i mordet att göra.
Frågan om Lars T:s roll aktualiserades åter då Per S den 29 november 1996 kom in med en skrivelse till riksåklagaren Klas Bergenstrand. I skrivelsen förklarade sig Per S ha "full kännedom om vem som mördade Olof Palme, vem som beordrade mordet, när och var det planerades, även var vapnet kom ifrån" m.m. I anledning av detta begärde Per S att få bli hörd av PU. Det fanns dock en hake, enligt Per S. Det var att den kunskap han besatt hade anförtrotts honom av den s.k. bombmannen för vilken jag var offentlig försvarare. Per S ansåg det emellertid oklart i vad mån informationen omfattades av tystnadsplikt och avslutade brevet följande sätt:
Jag vill nu veta om advokatens tystnadsplikt förhindrar mig att berätta vad
jag anförtrotts. Prästens tystnadsplikt är ovillkorlig men jag vet inte hur det
är i mitt fall. Jag överlämnar nu detta problem till Dig som landets
riksåklagare. Även det kan negativt för mig brottmålsadvokat
om vara som
att röja om det nu lagligen är tillåtet vad jag fått veta, så anser jag ändå
- -
att nationens ännu oläkta sår efter mordet Olof Palme går före allt annat.
Av materialet framgår inte om Per S fick något svar sin förfrågan. Den 9 december inkom han i alla händelser med den 6 december
en daterad skrivelse med detaljerad information kring Lars T och det denne skall ha uppgivit.
3° Av tjänsteanteckningar hos RÅ framgår Solveig Riberdahl den 4 decem-
att ber diskuterat saken med justitiekanslem Hans Regner och den 9 december med generalsekreteraren i Sveriges Advokatsamfund Lars Bentelius, men inte att något besked givits till Per S. Av tjänsteanteckningama synes närmast framgå att det inte var möjligt för någon än advokaten själv att bedöma
annan tystnadspliktens räckvidd. Se vidare nästa not.
— 31På fråga har förundersökningsledningen uppgivit att Per S var angelägen om att lämna sina uppgifter. Han inväntade inte något svar den fråga han ställt om sin tystnadsplikt, utan inkom i stället med sin nu nämnda skrivelse. I skrivelsen återkommer Per S i och för sig till sekretessfrågan. Per S skriver att han valt vända sig till RÅ och berätta vad han Samtidigt vill han
nu att vet. att RÅ skall ta ställning till om han har rätt att till polis och i vittnesförhör inför domstol de uppgifter han i skrivelsen lämnat till RÅ eller det först
upprepa om krävs att domstol genom särskilt beslut häver eventuell tystnadsplikt. I väntan
dessa avgöranden får vad jag nu avslöjat inte röjas". Enligt för-
undersökningsledningen verkade Per S ha varit av den uppfattningen att han utan att bryta sin tystnadsplikt kunde lämna uppgifter till Riksåklagaren och att en domstol senare i en eventuell rättegång skulle kunna lösa honom från tystnadsplikten.
Utredningen avseende Christer P 801
Innehållet i skrivelsen föranledde PU att den 19 december 1996 hålla ett ingående förhör med Per S. Ett andra ingående förhör tema hölls med Per S nio månader senare, i september 1997. Av samma de två förhören tillsammans med de omtalade till Riksåklagaren ovan ingivna skrivelserna framgår att Per S i huvudsak avgivit följande berättelse. Per S hade tidigt fått klart för sig att Lars T ansåg sig veta att Christer P begått mordet. I samband med mordet hade Lars T "spontant uppgivit att fel hade blivit skjuten, det skulle ha varit person kungen först. Lars T beklagade att Christer haft så bråttom. Dessutom skulle Olof Palme inte ha mördats innan domen mot Lars T vunnit laga kraft Lars T dömdes i hovrätten i december 1985; HD avslog ansökan prövningstillstånd i april 1986, då domen alltså om laga kraft. Det kom, enligt Per som en chock för Lars T att vann Palme dog innan det slutgiltigt kört i bombmålet. Per S hade frågat var Lars T detta innebar att det hade funnits överenskommelse om en mellan Lars T och Christer vilket Lars T skall ha besvarat med ett nja och att det inträffat rörde sig om missriktad hjälpverksamsom het. På annat ställe Per S att det var relativt snart efter mordet uppgav som Lars T
började tala om att det var Christer P som hade utfört det här och att det hans uppdrag och han berättade om den här överenskommelsen de var hade hämnden. Det skedde redan 1986, att han började prata om det. om
Det kan tilläggas att Per S 1986 väl kände till Christer P. Bl.a. hade Christer P Lars T:s begäran hörts som karaktärsvittne i bombmålet. Vid tillfälle, i november 1990, då Lars T hade friats i det ett senare s.k. brevbombsmålet efter att ha beviljats resning, sade Lars T till Per han inte hade fällts i den första rättegången skulle Olof Palme att om ha levt vilket Per S uppfattade ännu ett tecken att mordet nu, som hade utförts uppdrag av Lars T. Långt hösten 1992, hade den då cancersjuke Lars T sökt upp senare, Per S och sagt sig vilja berätta vad han visste om bl.a. mordet på Olof Palme, också de bombdåd han begått. Lars T hade därvid men om anförtrott sig till Per S vissa villkor. Per S kom i det sammanhanget att tala ett testamente; kapitelrubriker till ett sådant upprättades. om Något annat än muntliga uppgifter fick Per S i princip dock inte; Lars T avled våren 1993 utan att saken hade fullföljts. De uppgifter Lars T i detta skede lämnade var, enligt Per i som huvudsak följ ande.
802 Utredningen avseende Christer P
Lars T och Christer P hade träffats Kumlafängelset. Christer P hade därvid kommit att fungera som lite livvakt Lars T. Lars T av ansåg sig oskyldigt dömd och hatiskt inställd. Hans hat gällde var särskilt den åklagare som drivit målet mot honom. Denne hade enligt Lars T inlett ett förhållande med Lars Tzs sambo medan Lars T satt fängslad. Lars T och Christer P ingick en helig ed hämnd. Den om bestod av två överenskommelser. För det första skulle hämnas på man den nämnde åklagaren. För det andra skulle kungen och statsministern mördas som hämnd för att Lars T dömts oskyldig. Ibland framstår det som den andra hämnden skall ha överenskommits och ha varit senare villkorad av att Lars T skulle gripas och dömas för de bombsenare dåden. Lars T frigavs hösten 1981. Tillsammans med Hannu H och en Harri M identisk med Harri nedan planerade han sin första se hämnd. Sommaren 1982 sprängdes åklagarens villa; vän till åklagaen rens dotter dog. Bomben hade tillverkats Lars T och ställts ut av av Hannu H. 1983 utfördes liknande bombdåd motsvarande sätt i skattehuset i Stockholm respektive kronofogdemyndigheten i Nacka. Under den tid dessa dåd begicks satt Christer P fortfarande i fängelse även om han enligt vad som synes framgå utredningsmaterialet av tycks ha befunnit sig utanför anstalt vid just de tillfällen då bombdåden inträffade. Efter det att även Christer P hade avtjänat sitt straff träffades denne och Lars T igen. Lars T rädd för Hannu H. Christer var P kom därför åter att fungera livvakt Lars T. Därvid hade som Christer P skaffat ett från Sigvard C. Lars T hade varit med vapen väntat i bilen när Christer P hämtat vapnet, kallades för "silver- - som killem på grund sitt blanka utseende. Vapnet skulle användas dels i av livvaktssyfte, dels i den planerade hämnden. Det detta var vapen som sedan kom att användas vid mordet, alternativt det ett var vapen av samma typ som detta. Per S visste inte vad det var för ett det vapen, hade aldrig sagts. Hannu H sprängdes till döds i sitt hem i december 1983. Lars T misstänktes för att ligga bakom, men åtalades aldrig. Lars T hade dock erkänt för Per S att han ansvarig för Hannu Hzs död. var Kort efter den händelsen sökte polisen Lars T i dennes bostad Ingarö. Christer P fanns då hos Lars T; han hade bott där tid. I en samband med att polisen kom försvann Christer P ut i skogen för att gömma vapnet, alternativt hade han gömt det tidigare. Under den följande tiden Lars T frihetsberövad i olika var omgångar. Av Per S:s berättelse att döma träffades Lars T och Christer P inte så mycket längre. Däremot hade de viss korrespondens. De en hade kommit överens om vissa kodord. T.ex. skulle brev inledas vän
32Enligt resningsansökan skall Per S ha uppgivit att det var en revolver.
Utredningen avseende Christer P 803 g
och broder och avslutas på sätt. Det tecken på lojalitet och samma var obruten vänskap. Aven andra koder av det slaget nämndes.
Stödbevisning. Kontroll uppgifterna. Lars T dömdes i mars 1985 i av tingsrätten till livstids fängelse. Från den tiden han frihetsberövad var fram till sin död. Per S korn in försvarsadvokat vid hovrättsförsom handlingen hösten 1985; Lars T och Per S synes inte ha haft med varandra att göra tidigare. Flera saker i Per S:s berättelse bekräftas eller vinner visst stöd av material. Uppgifterna Hannu H och bombdåden är väl annat om förenliga med kända fakta. Christer Pzs och Lars Tzs vänskap från fängelset och är omvittnad. En Lars Tzs söner bekräftade i senare av förhör att Christer P ofta besökte Lars T i bostaden på Ingarö och att han fungerade något slags livvakt. Uppgiften att Christer P gömt som något i trädgården återfinns även i utredning. Att Christer P och annan Lars T tillsammans besökte Sigvard C vid den tidpunkt som kan ha varit aktuell vinner stöd i spaningsanteckningar hos polisen. Per S in del skriftligt material som ger visst om än gav en svårbedömt stöd för uppgifterna om ett planerat testamente. Hos Lars T beslagtagen korrespondens belägg för vänskapen mellan Lars T ger och Christer P och visst stöd för att det Per S kallat kodord föresom kommit, även det kanske lika gärna skulle kunna vara frågan en om jargong Christer P och Lars T emellan. Korrespondensen belägger även den fortsatta kontakten efter det att Christer P hade frihetsberövats; möjligen kan det te sig relationen successivt avtog i intensitet. som om Det kan tilläggas att inget i skriftväxlingen ger något för den utomstående uttydbart belägg för eller tecken på att Lars T skulle ha ägt kännedom den eventuella roll Christer P haft vid statsministerom mordet. Hur mordet närmare skall ha förberetts och planlagts från Lars T:s och Christer P:s sida framstår oklart i Per S:s berättelse. I sitt som första brev till Riksåklagaren Per S som framgått ovan att han angav hade full kännedom när och mordet planerades. Någon redoom var görelse för sådan planering finns inte i det ingivna materialet en senare eller i förhören. Det sammantagna intrycket av de uppgifter Per S sedan
33 Polisen dokumenterade ingripandet mot Lars T Ingarö. Det framgår att Christer P ut och gömde något. Christer P som förklaring att han smet uppgav hade gömt sitt för att polisen inte skulle kunna identifiera honom han pass hade försuttit att enligt kallelse infinna sig ett fängelse för avtjänande av ett utdömt straff och sade sig därför vilja undgå upptäckt. Av dokumentationen framgår dock att Christer P aldrig försökte dölja sin identitet för poliserna, de inblandade polismännen ha dragit slutsatsen att Christer P hade varav synes haft något annat ärende i skogen än att gömma ett pass.
804 Utredningen avseende Christer P
lämnat är att han tycks ha syftat de allmänna planer hämnd mer som Lars T och Christer P skall ha diskuterat under den gemensamma anstaltsvistelsen och under hösten 1983, att han inte hade men anförtrotts något planering mordet Olof Palme. om av I det skriftliga materialet och i det första förhöret säger Per S överhuvudtaget inget om planläggningen och får heller inga frågor om den saken. Däremot sades det allmänt att Lars T skulle ha beordrat mordet och att silverkillern anskaffades bl.a. för att användas för hämnd mot Olof Palme. I förhöret i september 1997, alltså ägde som rum efter det att Per Szs uppgifter hade ifrågasätts i den offentliga debatten bl.a. just beträffande hur planläggning skulle - en gemensam ha varit möjlig och mot bakgrund att mordet, därest det begåtts av av Christer inte ter sig planlagd handling fick Per S frågor som en - om planläggningen. Han svarade med uppgifter kodord i korrespondenom sen och att mordet hade planerats Ingarö hösten 1983, dvs. drygt två år innan det begicks. Han angav också att det i det tilltänkta testamentet skulle stå exakt hur det hade gått till". På fråga det i testaom mentet skulle stå saker Per S aldrig hade fått veta svarade Per S som nekande och att
han Lars T förklarade för mig varför det hade blivit så ---, här och det var att, att Christer P fick chansen att skjuta Palme. Det alltså inte planlagt var att det skulle ske den här platsen och den här kvällen, utan det var slumpen som gjorde att han utanför Sigvard Czs bostad. var
Mot slutet av förhöret Per S att uppgav
Christer P fullföljde den överenskommelsen dom hade från december 1983, men gjorde det slumpvis i fel ordning och att han inte fullföljde sen har med hans knarkande att göra. Blev inte kapabel. Det är såjag det. ser
I massmedia hade efter det första förhöret framkommit uppgifter om att Lars T för Per S skulle ha angivit mordvapnet hade kastats. I det var senare förhöret konfronterades Per S med ett uttalande han hade gjort i TV i mars 1997, där han enligt förhörsledaren skall ha sagt, att Lars T hade ritat ut var vapnet är kastat efter berättelse mördaren. en av Förhörsledaren frågade om det fanns sådan karta. I sitt hänen svar visade Per S till en tidningsartikel, Lars T sänt honom. I artikeln som skall det ha stått att vapnet kastat vid Klarabergsbron eller kanalen, var i närheten av Centralen. Detta hade Lars T strukit för, Per S visste men inte riktigt vad Lars T menat med detta. Senare i förhöret Per S uppgav att det enligt hans uppfattning Christer P berättat för Lars egen var som T att vapnet var kastat just där. Detta dock inte något Lars T var som hade sagt till Per utan det Per S:s hypotes eller slutsats. Att var egen
Utredningen avseende Christer P 805
Per S skulle ha lämnat uppgifter någon skiss eller karta med an-
om givande platsen där vapnet kastats, avfärdade Per S som spekula-
av tioner från media
I ett förhören uppgav Per S att han haft samvetskval över den
av kunskap han bar och att han därför hade bett att få träffa Anders Helin och Jörgen Almblad, under den tid då rättegången mot Christer P pågick. Det framgår inte tydligt vad han därvid sagt och det följs i förhöret inte annat sätt än med frågan om detta innebar att Per S
upp redan när Christer P visste att denne låg bakom mordet, något Per
greps S bekräftade jfr nedan under Sammanfattande anmärkningar. Förundersökningsledningen har fråga om detta sagt att Per S:s uppgift att han informerat Helin och Almblad sina misstankar
om om inte kontrollerats inom ramen för utredningen.
Av intresse förhören är vidare vissa upplysningar Per S lämnade
ur
sitt eget förhållande till Lars T. Han inledde det första förhöret med om att berätta att Lars T dubbelnatur och att han själv hade blivit
var en manipulerad denne, vilket han fann lite genant. Han återkom till att
av Lars T ofta hade dubbla budskap i det han sade eller skrev; det kunde därför svårtolkat. Enligt Per S kände sig Lars T sviken av Christer
vara P. Denne hade bl.a. lovat att följa rättegångarna mot Lars T men inte
levt upp till detta.
Det bör slutligen nämnas att Per S förekommer som uppgiftslämna-
även i andra avsnitt i PU. Se kapitel Avsnitt HF "Scientologire -
34Förhörsledaren även andra uppgifter från media vad Per S skall
tog upp om ha uppgivit. I artikel i Göteborgs-Posten den 20 mars 1997 skulle Per S ha
en tillfrågats när ordern att Olof Palme skulle mördas gått ut och citerar som
om
från Per S "det strax före jul 1985 och detta genom kodade medsvar var delanden från Kumla. Detta kommenterar Per S i förhöret som helt fel". Enligt ett TT-meddelande skulle Per S ha sagt av allt material är det bara en liten del överlämnats till Palmeutredarna. Jag har lämnat över det som jag
som tyckte viktigast". Detta kommenterar Per S så, att det som har med den
var aktuella saken att göra, det är redovisat för polisen. Enligt Östersundsposten den 27 september 1997 skulle Per S ha sagt "nu lägger jag locket på, men jag har flera tunga grejer kvar i det här fallet. På fråga om vad som avses uppgav Per S att det enda han vid den tidpunkten hade kvar var ett brev från Christer P till Lars T som han numera gett in. 35Sedan kommissionen vid utfrågning våren 1999 rest frågan har förunder-
en sökningsledningen kontrollerat saken med Jörgen Almblad, som inte hade haft någon kontakt med Per S det slag denne berättade om. Almblad hade därvid
av påmint att relationen mellan Lars T och Christer P fanns med i bilden
om oavsett Per S:s uppgifter. Innebörden av detta är att Per S:s uppgift inte tidigare kontrollerades och att den vid den kontroll som numera gjorts inte kunnat bekräftas.
806 Utredningen avseende Christer P
kyrkan", där Per S i april 1986 i ett uppslag lämnade uppgifter, som pekade mot att Scientologikyrkan skulle kunna ligga bakom mordet.
Per S:s uppgifter åberopades i resningsansökan till styrkande att av Christer P enligt uppfattning hade motiv för att begå brottet och egen att han hade tillgång till ammunition och vapen.
Agneta A
Agneta A hade umgåtts med Christer P åttiotalet. Agneta A tillfrågades om en uppgift att Christer P skulle ha skjutit skarpt mot hennes lägenhetsdörr 1985. Hon avvisade uppgiften grundlös. som Agneta A mindes mordnatten väl. Hon och väntade på sin satt uppe pojkvän; han skulle komma sent. Hon hörde under tiden mordet om radio och sade sig då ha tänkt, att det måste Christer P har vara som skjutit Olof Palme, det kan inte någon annan. Skälet till att hon vara tänkte så var att "han är så tokig så han är kapabel att göra detta". När hennes pojkvän kom vid femtiden sade hon till morgonen honom att hon misstänkte att det Christer P begått mordet. var som Hon hade även sagt till pojkvännen, att är det inte Christer P så är det någon inom polisen. På fråga varför hon trodde det, skall hon ha svarat att hon inte visste det men att allting var så konstigt. På fråga varför hon misstänkte Christer P berättade hon Christer om P:s vänskap med Lars T, han kallade Bombis och såg till. som upp "Bombis" sysslade med omstörtande verksamhet och detta imponerade på Christer P. Christer P beundrade även Baader-Meinhof-ligan. Lars T hade visat Christer P förtroende. Christer P hade för henne berättat att det i Lars Tzs villa fanns en bunker, dit Christer P hade tillträde, och där det fanns ett vapen. Hon visste dock inte vad det för ett var vapen. Det framgick att hennes bekantskap med Christer P hade inkluderat narkotika och bruk våld, bl.a. skulle Christer P gång ha blivit av en knivskuren hemma hos henne. På fråga hon sett Christer P inneha om skjutvapen uppgav hon att hon aldrig hade gjort det. Däremot hade hon sett honom inneha yxor, knivar, en bajonett och machete. Vapnen en gömde Christer P de mest konstiga ställen i hennes lägenhet. Hon berättade vidare om hans stirrande psykopatblick; hade gång man en sett den glömde man den inte. Agneta A åberopades i resningsansökan N till styrkande att av Christer P stod under inflytande Lars T och att han hade tillgång till av vapen.
Utredningen avseende Christer P 807
Inga J
Inga J träffade Christer P 1971. Hon arbetade Karsuddens sjukhus, där Christer P intagen. De levde tillsammans fram till mitten av var sjuttiotalet. De upprätthöll även därefter viss kontakt. Christer P been sökte henne ibland. Det finns flera förhör med Inga J intagna i det ursprungliga förundersökningsmaterialet. Det första förhöret ägde rum den 24 november 1988. Inga J lämnade då uppgifter om förhållandet till Christer att hon hyst vissa opreciserade misstankar att han kunde ha haft om om med mordet att göra och att Christer P berättat om att han kände bombmannen. Hon då att hon senast hade träffat Christer P uppgav 1985 eller 1986. Vid ett förhör hon säker att ha sommaren senare var träffat honom påsken 1986. Ytterligare förhör och samtal med Inga J förekom under förundersökningen. De tog sikte Inga J:s kännedom Christer Pzs person och karaktär. om Det framgår att hon senast hade haft kontakt med Christer P som- 1992, då de hade talats vid i telefon. Inga J lämnade ytterligare maren uppgifter Christer Pzs relation till Lars T. Christer P hade berättat om för Inga J att han vid ett tillfälle gömt ett vapen under en sten en plats där han tillsammans med Lars T hade haft någon form av skjutövningar i källare eller liknande. en Inga J åberopades i resningsansökan till styrkande av att Christer P hade tillgång till vapen.
6.2.5 avseende uttalanden av Christer P
Utredning
att denne begått mordet
som tyder
Översikt
de i resningsansökan åberopade vittnesmålen avsåg uttalanden Sex av Christer P kunde tyda att denne begått mordet. Det gällde av som vittnena Jesper Gunilla R, Anette B, Esko H och Juan P. Till denna grupp kan även Ingegärd P räknas.
Jesper S
Av uppslaget framgår följande. Jesper S tog kontakt med PU hösten 1997. Han kände Christer P. De hade först träffats i Vasaparken i början nittiotalet och därefter lärt känna varandra närmare när de av bägge genomgick rättspsykiatrisk utredning. Detta 1992 eller 1993. var De hade sedan umgåtts. De hade talat mycket mordet och Jesper S om
808 Utredningen avseende Christer P
hade även försökt förmedla intervju med Christer P till Aftonbladet. en Christer P hade emellertid velat ha betalt. Detta accepterade tidningen inte. Jesper S hade då erbjudit dem intervjun gratis, Aftonbladet men tackade nej även till detta. Vid ett tillfälle, när de gemensamt hade tagit amfetamin och så småningom nattetid kommit att sitta tillsammans på parkbänk en utanför Christer P:s lägenhet i Sollentuna, hade Jesper S frågat Christer P hur det kändes att vara misstänkt för mordet. Christer P hade svarat: Den som beställde mordet, mördaren och jag vet hur det gick till. Ingen annan var med vid detta tillfälle. Jesper S redogjorde även för andra saker Christer P sagt som kunde tolkas att denne insom var blandad. Han ansåg emellertid inte att Christer P för honom erkänt mordet. Enligt Jesper S talade Christer P i koder. Som exempel berättade han att Christer P gång stått och kissat i Vasaparken och tillkallat en Jesper S. Han hade pekat på pölen och sagt: Titta Jesper, det är mycket vatten". Med detta hade Christer P enligt Jesper S velat antyda att vapnet ligger i vattnet. Jesper S lämnade även andra uppgifter av anekdotisk karaktär om Christer P. Erinrad om en anteckning i spaningsuppslaget, att Christer P om sagt, att det var tur att det inte spärrvakter kände igen mig var som som jobbade den natten, påminde sig Jesper S ett tillfälle när de besökt en restaurang i Sundbyberg. En person hade sagt till Christer att han inte trodde att det var denne mördat Olof Palme. Christer P hade som då uttalat något att det tur att det inte spärrvakter om, var var samma som det brukade vara. Det var något han slängde sig, enligt Jesper ur Christer P var vid tillfället ordentligt full. Tillfrågad uppgav sig Jesper S aldrig ha sett Christer P med skjutvapen. Jesper S återkom till PU med ytterligare upplysningar angående en person som kallades Svanen. Denne hade enligt Jesper S framträtt i TV med uttalanden om Christer P. Jesper S sade sig kunna förmedla kontakt med "Svarten", han ha återkommit i saken. men synes Jesper S åberopades i resningsansökan O, till styrkande av att Christer P uppgivit att han begått mordet.
Gunilla R
I ett anonymt telefonsamtal i 1996 till PU kvinna bl.a. mars uppgav en att Christer P till henne sagt att han begått mordet. Kvinnan identifierades som Gunilla R. Hon hördes sedan de uppgifter Christer P om lämnat till henne.
Utredningen avseende Christer P 809
Gunilla R lämnade två uppgifter av särskilt intresse för utredningen. Dels sade hon att Christer P tre till fyra veckor före mordet uppgivit att han avsåg att mörda Olof Palme. I det sammanhanget hade han även visat ett skjutvapen, han hade i sin lägenhet. Dels sade hon att som Christer P efter mordet, i april 1986, uppgivit att han skjutit Olof Palme. l ingendera sammanhanget förekom några ytterligare upplysningar kring hur mordet skulle begås respektive hur det hade begåtts och Gunilla R hade inte heller ställt frågor om detta. Vid bägge tillfällena hade hon varit med Christer P och ingen annan hade ensam således sett och hört detsamma som hon. När Gunilla R första gången hörde sig till PU i mars 1996, ringde av hon framgått anonymt. Uppgiftsmottagaren har därvid antecknat som Gunilla R verkade lite påverkad. Samtalet finns inspelat och att vara utskrivet. Gunilla R lämnade vid detta tillfälle just nämnda uppgifter. Uppgiften att Christer P någon månad före mordet, i sin bostad, visat henne och uppgivit att han skulle mörda Olof Palme vidhöll ett vapen Gunilla R i alla förhör. Den andra uppgiften, att Christer P efter mordet, i april 1986, skulle ha berättat för henne att han utfört mordet, tog Gunilla R tillbaka i förhör, för att sedan ändra sig igen och senare vad hon först sagt. Beträffande den andra uppgiften sade hon upprepa först att hon fått den i Christer P:s lägenhet och senare att hon fått höra den när de träffats i Sollentuna Centrum. Gunilla R fick medverka vid vapenkonfrontation. Hon fick då se en tio skjutvapen, fem pistoler och fem revolvrar fyra av dem av magnum-typ. Syftet att hon skulle om något av dem påvar ange minde det hon sett hos Christer P 1986. Hon uteslöt ganska om vapen bestämt samtliga pistoler och Colt-revolvern. Av magnumvapnen stannade hon så småningom för Smith Wesson .357 med 6 tums en pipa. Detta skilde sig från övriga revolvrar bl.a. genom att den vapen hade längre pipa. Vid vallning i området kring Christer P:s dåvarande bostad kunde Gunilla R inte peka ut i vilken fastighet Christer P bott, än mindre i vilken lägenhet, även hon fann husen med loftgångar något om bekanta. Gunilla sig endast ha träffat Christer P vid dessa två till- R uppgav fällen, förutom att hon hejat honom någon eller några gånger. Tillfrågad skälet till att hon tagit tillbaka och lämnat olika besked om hade att göra med rädsla för Christer svarade hon jakande. Av förhören framgår att Gunilla R uppgivit att hon från en bensinmack ort där hon tid bodde, fått höra att Christer P varit där och frågat en en efter henne. Vid tillfället skulle Christer P även ha stulit varor. Gunilla R:s uppgifter denna punkt hade PU vid samtal med personal den angivna bensinstationen inte kunnat få bekräftade.
810 Utredningen avseende Christer P
Gunilla R åberopades i resningsansökan Q till styrkande att av Christer P hade tillgång till vapen samt till styrkande att Christer P av uppgivit dels att han hade för avsikt att skjuta Olof Palme, dels han att begått mordet.
Ingegärd P
Ingegärd som var pensionerad sedan 1990, inkom i april 1994 med följande uppgifter Christer P. Hon arbetade 1986 vid ett sjukhem om för lätt mentalsjuka i Sollentuna. Det hände att sjukhemmet fick besök av personer som inte hade lov att vistas i lokalerna; misstänkte man dem för att vilja stjäla. Christer P dessa Hon hade var en av personer. flera gånger fått avvisa honom från sjukhemmet. I sådana sammanhang uttryckte han sig hotfullt och uttalade sig aggressivt Olof Palme. om Ingegärd Pzs iakttagelser hänförde sig till tiden före mordet. Hon hade även iakttagit honom på andra platser, såsom på Stockholms Central och i Stockholms centrum i övrigt samt pendeltåget mot Sollentuna. Även vid dessa tillfällen hade det förekommit att han uttryckt aggression mot Olof Palme och socialdemokratin, bl.a. skulle han vid ett tillfälle ha sagt att den här jävla Palme skall vi skjuta. När Christer P förekom i media i samband med den rättsliga processen mot honom, hade hon känt igen honom den hon sett som man sjukhemmet och på andra ställen. Beträffande iakttagelsen på sjukhemmet hänvisade Ingegärd P till en kollega som skulle kunna bekräfta hennes uppgifter. Kollegan, Gun hördes i maj 1994. Hon allmänt att det förekommit uppgav misstankar om att obehöriga bilar rörde sig sjukhusområdet. Vid
ett
tillfälle när hon hade arbetat tillsammans med Ingegärd hade en främmande person kommit in i sjukhemsbyggnaden. De följde efter mannen, som Gun P endast såg bakifrån. Mannen lämnade byggnaden, varvid endast Ingegärd P fortsatte efter. Efter stund korn Ingegärd P en tillbaka, till synes utan att ha talat med eller på annat sätt fått mannen klarhet i hans ärende. Detta inträffade 1982 eller 1983. Ingegärd P hade efter mordet Olof Palme sagt till Gun P att den hon följde efter man var Christer P samt berättat att hon stött denne även vid andra tillfällen och att han då skulle ha sagt något Olof Palme. Gun P om själv kunde inte bekräfta att det Christer P de hade sett, var som eftersom hon bara såg bakifrån. mannen Ingegärd P åberopades i resningsansökan S, till styrkande att av Christer P sagt att han skulle skjuta Olof Palme.
Utredningen avseende Christer P 811
Anette B
Anette B bekant med Christer P. Förhören med Anette B syftade till var att utröna han för henne berättat något kring mordet, om hon sett om hos honom, hans relation till Lars T samt om hennes kännedom vapen om hans person. En stor del materialet rörande Anette B upptas av förunderav sökningsmaterial från 1991 avseende brottsutredningen mot Christer P efter det att denne misshandlat Anette B. Av det materialet framgår att Anette B från början 1991 umgicks med Christer P. Hon blev sedan av svårt misshandlad denne vid upprepade tillfällen. Christer P dömdes av sedermera för detta till ett längre fängelsestraff. De behöll dock en viss kontakt. Under de många förhören Anette B så småningom att uppgav Christer P för henne vid två tillfällen gjort uttalanden av innebörden att han skulle ha begått mordet Olof Palme. Han hade dock aldrig berättat några närmare detaljer. Beträffande mordkvällen hade han om inte sagt annat än att han i stan den aktuella kvällen och att han var somnade tåget hem och åkte förbi Rotebro. Han hade vidare uppgivit att han inte skulle kunna dömas, eftersom man aldrig skulle kunna hitta vapnet. Uppgifterna hade lämnats på tu man hand. Anette B hade aldrig sett något skjutvapen hos Christer men däremot en kniv. Anette B vidare att Christer P varit mycket fäst vid den s.k. uppgav bombmannen. Han hade även för henne berättat, att han hjälpt denne att ställa ut väska i Nacka, vilket hade resulterat i en explosion. en Hon fick vidare frågor Hugo. Bakgrunden var att det i om utredningen och även i förhören med Anette B framkommit uppgifter att Christer P ibland talade om sig själv i tredje person, under om namnet Hugo. Innebörden tycks härvid ha varit att Christer P kunde hänvisa till att det "Hugo", gjort saker Christer P inte ville var som kännas vid, t.ex. i samband med att han blivit arg. Det förekom likaledes uppgifter att Christer P ibland kallade sig själv mördaren om Hugo. Anette B bekräftade detta språkbruk. Hon sade också att Christer P något Dr Jekyll och Mr Hyde-typ, dvs. att han var av en kunde vara som olika personer. Anette B åberopades i resningsansökan T, till styrkande av att Christer P uppgivit att han begått mordet.
Esko H
Rättsläkaren Lars L berättade i september 1996 för PU en fånge om sökt honom och uppgivit att han visste som mördat Olof som upp vem Palme: Christer P hade erkänt brottet inför Lars Lzs sagesman.
812 Utredningen avseende Christer P
Personen identifierades sedermera Esko H. Esko H hördes som av PU i juni 1997. Han hade kortare tid knappt två veckor, såvitt en framgick av uppgifter från krirninalvårdsstyrelsen vistats - samma anstalt som Christer P. En dag när de och Christer P var ensamma narkotikapåverkad sade denne till Esko H, att han mördat Olof Palme. Esko H frågade Christer P varför han berättade detta. Christer P sade att han måste lätta sitt samvete. Christer P undrade också varför Esko H inte frågat honom om mordet Olof Palme, eftersom alla andra gjorde det. När Christer P berättade att han begått mordet hade han skrattat något och dragit mungiporna. Christer P vid tillfället narkotikavar påverkad. När förhörsledaren dag ringde till Esko H för delge en senare att denne förhöret, tog Esko H tillbaka det han sagt. Han hade tyvärr ljugit. Varför han gjort så kunde han inte förklara. Förhörsledaren ställde sig tveksam till Esko H:s nya inställning, vilket denne uppgav sig förstå. Samtidigt sade Esko H att han inte ville ha något med mer det hela att göra, utan glömma det. Esko H åberopades i resningsansökan U till styrkande att av Christer P uppgivit att han begått mordet.
Juan P
Juan P synes först ha hört sig till kvällstidning, varefter han kom av en att höras av PU i oktober 1997. Juan P hade 1993 suttit häktad. På häktet satt även Christer Juan P kände igen. Vid ett tillfälle, när som Juan P och Christer P rastgården, hade Juan P frågat var ensamma hur det kändes att vara misstänkt för statsministermordet. Christer P hade svarat jag kan säga rakt till dig, att jag dödade Palme och inte bara till dig, utan till hela jävla världen för i alla fall dom jävla åklagarna kan inte ta upp fallet mot mig. Juan P hade blivit litet ställd av detta svar och inte ställt några följdfrågor. Han hade också blivit litet rädd för Christer sagt detta med stor inlevelse och Juan P som som hade uppfattat det, sanningsenligt. De korn inte att tala mordet. mer om En kontroll bekräftade att Juan P och Christer P suttit samtidigt det aktuella häktet. Juan P åberopades i resningsansökan V, till styrkande av att Christer P uppgivit att han begått mordet.
Övrigt
Utredningen i denna del omfattade förhör med ytterligare sex personer. De hade olika slags kunskap Christer Pzs De inte om person. synes
Utredningen avseende Christer P 813
tillföra utredningen något är intresse att redovisa. Inget av dessa som av vittnen åberopades i resningsansökan.
6.2.6 Övriga delar av resningsmaterialet
Lennart H
Lennart H hördes vid tillfällen under tidsrymd av drygt två tre en månader kring julen 1990. Förhören hölls Kronobergshäktet, där Lennart H intagen. Han bekant med Christer P sedan 1983. Han var var lämnade hel del uppgifter om Christer Pxs person. en Av intresse är uppgift Ulf Sp jfr ovan. Ulf Sp skall för en om Lennart H ha berättat, att Christer P tvingat honom att ljuga om Christer Pzs hemkomsttid mordkvällen. Den uppgift Ulf Sp först lämnat dvs. att Christer P kom hem vid ett-tiden var den rätta. Det hade varit bråk mellan Ulf Sp och Christer P om detta. Uppslaget innehåller inget förhör med Ulf Sp själv eller någon dokumentation över hur man sökt följa upp Lennart H:s uppannan gifter. Lennart H åberopades i resningsansökan M till styrkande av att Christer Pzs uppgifter när han korn hem mordnatten är osanna. om
Thomas B m.fl.
Bakgrunden till förhören att fem ungdomar enligt vad som uppgavs var i massmedia i januari 1997 skulle ha varit ögonvittnen till mordet. Dessa vittnen var okända för polisen. Personerna i fråga identifierades och kallades omgående till förhör, hölls redan dagarna efter publiceringen de nämnda tidningssom av uppgifterna. Förhören gick ut att utröna huruvida de fem personerna hade bevittnat mordet och någon dem i så fall sett gärningsom av Det entydiga resultatet förhören är att de fem personerna, mannen. av då alla i tjugoårsåldem, samtliga uppgav sig ha passerat som var mordplatsen i bil samtidigt skotten föll, men att ingen av dem en som hade sett någon gärningsman. Däremot hade flera av dem sett en man sträcka i luften och sedan falla till marken. De hade goda armarna möjligheter iaktta detta, eftersom de såg händelsen framifrån. De att befann sig i bil väg norrut, vid ett trafikljus 20-35 meter från en mordplatsen. De hade först trott att det fråga om någon berusad var sedan blod ut gatan och då förstått att något person, men sett att rann allvarligt hänt. Eftersom de haft hög ljudnivå från bilens stereoanläggning inne i bilen hade de inte hört några skott och associerade
814 Utredningen avseende Christer P
därför inte till skottlossning. Någon i bilen hade velat stanna, medan någon annan tyckt att det såg otäckt ut. Eftersom flera andra personer redan skyndat till ansåg de sig inte kunna göra någon En taxibil nytta. hade svängt upp framför dem och blockerat körfältet; föraren i ungdomarnas bil fick lov att ta sig ut i vänsterfilen för att komma förbi. De hade alla dagen efter förstått vad de bevittnat, gjort bedömningen, men att eftersom de inte ansett sig ha iakttagit något värde, behövde de av inte höra av sig till polisen. Samtliga pressades hårt i frågan de verkligen inte sett någon om som kunde vara gärningsmannen, entydiga, det hade men svaren var ingen av dem gjort. Ungdomarna åberopades inte i resningsansökan.
Göran S
Det finns fyra förhör med Göran S i förundersökningsprotokollet. De hölls alla under 1989. Göran S kamrat till Christer P. De hade var umgåtts mycket under sjuttiotalet. Han kände Christer P väl och berättade utförligt om dennes och leverne. Av intresse bl.a. det person var han uppgav om de personrån han hade begått i samråd med som Christer P. De gick till så att de tillsammans närmade sig någon narkotikaförsäljare och lockade denne att gå lite avsides, under förevändning av att polisen fanns i närheten eller liknande. Väl avsides visade Christer P sin bajonett, varvid Göran S plockade narkotikaförsäljaav ren narkotika och pengar. Dessa rån, de utförde eller mindre som mer dagligen, ägde rum i kvarteren kring det s.k. Alltinget Tunnelgatan. Efter rånen flydde de ofta för Tunnelgatstrapporna, sedan upp ner David Bagares gata och till höger Regeringsgatan fram till de trappor som leder ned mot Kungsgatan. Väl på Kungsgatan sökte de sig till Centralstationen för att ta tåget till Sollentuna och den Christer P av disponerade sommarkåk, de där bodde som Göran S hördes inte i rättegångama. I resningsmaterialet finns två förhör med Göran hållna i nya januari 1990 och juni 1992. Förhören tar sikte de flyktvägar Göran S och Christer P brukade använda, varvid Göran S upprepade de uppgifter han tidigare hade lämnat. Han upprepade även uppgift en annan han hade lämnat tidigare, nämligen att Christer P brukade ha olika typer av våldsvapen utplacerade strategiskt, mellan Stockholm och Sollentuna, som det heter i protokollet. Göran S kunde inte något ange specifikt sådant gömställe. Göran S ville dock särskilt tillägga, han att aldrig hade sett Christer P med något skjutvapen.
Utredningen avseende Christer P 815
Av materialet helhet framgår att Göran S nästan helt avbröt som sina kontakter med Christer P sedan denne vid ett tillfälle lagt beslag till Göran S ställd utbetalningsavi och löst in denna genom att en förfalska Göran S:s namnteckning. Detta någon gång kring 1976, var ungefär vid den tid då huset i Sollentuna blev föremål för indrivningsåtgärder och sedermera gick Christer P ur händerna. Göran S åberopades inte i resningsansökan. Däremot förutskickade Riksåklagaren att han avsåg att kalla Göran S vid en eventuell ny rättegång, till styrkande att gärningsmannens flyktväg sammanfaller med av den Christer P många gånger tagit då han flytt från en brottsväg som plats i område. samma
Harri S
Harri S identisk med Harri M, jfr ovan person i kretsarna kring var en Christer Sigvard C fl. Harri S arbetade några år åttiotalet som m journalist. I den egenskapen blev han bekant med Lars T. Han var väl bekant med Christer bl.a. att de suttit intagna samma fånggenom vårdsanstalter. Det finns ett antal förhör med Harri S i förundersökningen. Han åberopad vittne i rättegångarna, där han hördes var som Christer Pzs person och leverne. om I resningsmaterialet finns fyra förhör med Harri två från 1990 och två från 1997. De första två förhören rör bl.a. vapenfrågan, medan de andra två förhören, som är mycket utförliga, spänner över snart sagt hela brottsutredningen mot Christer P. De innehåller en hel del senare information, halt dock ytterst svårbedömd. Harri S framvars synes förde hypotesen att Christer P visserligen begått mordet, men tagit miste på i det han skulle ha avsett att mörda Sigvard C. Bakperson, grunden skulle Christer P hade förskingrat ett parti narkotika vara att för Sigvard C och fruktade dennes hämnd, vilken han detta sätt skulle ha sökt förekomma. I andra delar förhören uteslöt Harri S att av Christer P kunde mördaren, eftersom Harri S sade sig känna vara Christer P så väl, att han i så fall skulle ha märkt detta dennes
beteende. I de förhören Harri S en motbild till de uppgifter som senare gav lämnats Per S. Harri S ifrågasatte att Lars T skulle ha anförtrott sig av Per S och ansåg att flera de uppgifter Per S uppgivit komma av som från Lars T uppenbart felaktiga, det gällde bl.a. uppgifterna om var honom själv han sig t.ex. aldrig ha suttit i fängelse tillsammans uppgav med Lars T. Harri S lämnade samtidigt uppgifter relationen mellan om Christer P och Lars T bild den Per S:s uppgifter som ger samma som och utredning pekar mot. Han bekräftade således deras vänskap annan
816 Utredningen avseende Christer P
och livvaktsförhållandet. Däremot uteslöt han att Lars Tzs påverkan Christer P skulle ha kunnat fönnå Christer P begå mordet. att Harri S åberopades i resningsansökan till styrkande Christer av att P var lättpåverkad och stod under inflytande Lars T, Christer Pzs av att uppgifter om vad han gjorde under kvällen är Christer osanna samt att P enligt egen uppfattning hade motiv för att begå brottet.
Övrigt
Ytterligare nio hörda personer förekommer i materialet. Vad där som framkommer är inte intresse att redovisa här. Inget dessa vittnesav av mål åberopades i resningsansökan.
6.2.7 Sammanfattande
anmärkningar
Brottsmisstankarna mot Christer P har bedömts i rättegångarna 1989 och i resningsförfarandet 1997-98. Det är till ingen del vår uppgift eller strävan att tillföra några bedömningar i den delen. Däremot är det vår uppgift att, som det heter i våra direktiv, redovisa värderingar och
bedömningar beträffande brottsutredningen helhet. Uppslaget
som Christer P är det helt dominerande i utredningen sedan 1988. Det har prioriterats mycket högt under nästan hela den tid vi är satta att granska. Att redovisa bedömningar och värderingar utredningsav arbetet utan att beakta denna del utredningen och vad den givit för av resultat är inte möjligt. Vi för i detta avsnitt därför diskussion kring en de resultat som utredningen i denna del lett till. Utgångspunkten är att resningsmaterialet sammanfattar utredningen från 1990 och fram till resningsansökan. Det vi i första hand diskuterar är utredningen kan om sägas ha förts framåt sedan Svea hovrätts prövning.
Utredningen avseende iakttagelser Christer P under av mordkvällen
Allmänt uppgifternas utredningsvärde om
Alla iakttagelser av Christer P på mordkvällen har utredningsstort värde, bl.a. mot bakgrund att det har konstaterats Svea hovrätt av av att de uppgifter Christer P själv lämnat sina förehavanden är oriktiga. om Generellt gäller att värdet iakttagelsema ökar närmare mordav platsen och närmare tidpunkten för mordet de gjorts. Vad gäller iakttagelser som inte gjorts på mordplatsen eller gjorts vid som annan
Utredningen avseende Christer P 817
tidpunkt har sådana kan kopplas till makarna Palmes kända rörel-
som
under kvällen störst intresse. Iakttagelser som innebär att Christer ser Pzs uppgifter inte stämmer har naturligtvis ett värde, men det
egna minskas att den saken redan befunnits belagd. Naturligtvis är även
av eventuella iakttagelser av Christer P i samband med skjutvapen av intresse.
Tidigare fram till och med rättegångarna kända uppgifter om
— iakttagelser av Christer P är vittnena Lars E och Roger Ö vid biografen Grand, vittnet Ljubisa N vid gatuköket på Sveavägen samt Lisbeth Palme på mordplatsen.
Bedömningen senare rapporterade iakttagelser måste delvis göras
av mot bakgrund dessa tidigare kända iakttagelser. Tillförlitligheten i
av
sedan tidigare känd iakttagelse kan påverkas en senare iakttagelen av se, om denna kan betraktas som säker. Ett säkert utpekande av Christer P i mordplatsens närhet vid tidpunkten för mordet skulle, med beaktande av vad som i övrigt är känt, minska sannolikheten för att den
Lisbeth Palme iakttagit är en annan än den hon själv utpekat. Detta man gäller naturligtvis under den förutsättningen, att iakttagelsen i tid och
är sådan att den kan fogas in i vad som är känt om hur mördaren rum kan ha rört sig före och efter mordet.
Det sagda innebär att, näst iakttagelser av gärningsmannen på mordplatsen, har observationer Sveavägen strax före mordet och på
Tunnelgatan-Malmskillnadsgatan-David Bagares gata strax efter
mordet störst värde.
Trovärdighet och tillförlitlighet. Några allmänna utgångspunkter
Vår utgångspunkt är att Vittnesuppgifter, som inkommer i en utredning
detta slag först mer än tio år efter brottet och lika lång eller i varje av fall mycket lång tid efter det att vittnet insett den centrala betydelsen av sin iakttagelse, måste bedömas med stor försiktighet. Lika rimligt som det är att anta att uppgifter som kommer fram brottsplatsen i anslutning till brottet är korrekta, lika rimligt är det att anta att motsvarande uppgifter kommer fram efter tio år är mindre tillförlitliga. Dels
som beror det den tid gått, med den påverkan det har minnet och
som möjligheten att kontrollera sådant som hänt för länge sedan. Dels beror det att den som framträder först efter lång tid i praktiken bär en förklaringsbörda. Till den anmäler sig direkt finns det ingen
som omedelbar anledning att ställa frågan och varför skulle vi tro på det då, det finns det all anledning att göra till den som dyker upp
men efter lång tid, i synnerhet om berättelsen bygger allmänt kända fakta.
818 Utredningen avseende Christer P
Den första fråga som måste redas ut i fall det slag är av som nu aktuella är alltså varför uppgiftslämnaren dröjt så länge med att träda fram. Om denna fråga inte kan ett åtminstone någorlunda tillfredsges ställande svar, bör den inledande tveksamheten till de lämnade uppgifterna öka ytterligare. Utredningen måste därefter inriktas att finna kontrollpunkter i det uppgiftslämnaren sagt. Det bästa är därvid det om finns omständigheter inte är allmänt kända, mot vilka uppgifterna som och uppgiftslämnaren kan testas. I så känd utredning denna och en som efter så lång tid är dessa möjligheter många gånger små. En annan möjlighet är att söka efter kontrollerbara element i den berättelse som uppgiftslämnaren redovisat, eller att söka förmå denne att lämna upplysningar låter sig kontrolleras. Är inte heller detta möjligt återstår som endast en ren bedömning av uppgiftslämnarens trovärdighet. Eftersom en sådan typiskt sett är mycket svår att göra bör man undvika att använda en bedömning av det slaget som enda stödben. Vi vill vidare erinra om och något uppehålla vid de vittnen oss Christer P åberopade vid rättegångarna och vid domstolarnas bedömning av dessa. Det föreligger nämligen vissa likheter mellan dessa vittnen och några av de uppgiftslämnare förekommer i denna del som av resningsmaterialet. Christer P åberopade vittnena Algot Å och Enar H bägge som uppgav att de på mordkvällen hade gjort iakttagelser i praktiken som innebar att Christer P hade alibi för mordet. Algot Å sig ha uppgav sett Christer P vid Märsta station vid 23.20-tiden. Enar H sig väg uppgav från Kung Hans väg i Sollentuna till Rotebro station ha mött Christer P ungefär kl 23.45-23.50. Bägge väntade ett knappt halvår efter det att Christer P häktats innan de trädde fram med sina uppgifter. Be- — träffande Algot Å noterade hovrätten att hans tidsangivelser var ungefärliga och att han intryck att vilja sin berättelse så att gav av anpassa den skulle stämma med andra uppgifter skeendet. Vad framför om som allt rubbade tilltron till hans berättelse emellertid, enligt hovrätten, var att han inte underrättat polisen eller Christer Pzs försvarare tidigare, när det stått klart för honom att han kunde Christer P alibi. Enar Hzs ge — berättelse var enligt hovrätten i många avseenden egendomlig. Det som emellertid mest rubbade tilltron till hans utsaga att han inte var tidigare trätt fram för att ge Christer som han kände väl, alibi, förrän denne suttit häktad ett halvår. Som förklaring till detta dröjsmål hade han uppgivit att han själv haft stora problem, bestående i kontroverser med polismästaren i Säffle och en reporter vid Säffle tidning angående ett föreläggande att förse hans hund med munkorg. Denna förklaring fann hovrätten osannolik. Hovrätten ansåg att Algot its och Enar Hzs uppgifter var så otillförlitliga att de inte kunde stöd Christer Pzs ge
Utredningen avseende Christer P 819
påstående att han befunnit sig hemväg via Märsta vid tidpunkten om för mordet. Trots att de uppgifter dessa vittnen lämnade inte direkt kunde som vederläggas vittnena stod fast vid sin uppfattning om vad de sett och ansåg sig hovrätten alltså kunna bortse från dem. när - Hovrätten fäste sig särskilt vid två saker. För det första att själva iakttagelserna gamla, dvs. tre år. Sådana uppgifter skulle allmänt var sett bedömas med stor försiktighet". För det andra att vittnena inte hört sig direkt när de insett att deras iakttagelser var av betydelse; de av hade bägge dröjt ungefär ett halvår efter det att det blivit känt att Christer P gripits misstänkt. Hovrätten ha menat att dröjssom synes målet i sig är suspekt och påverkar trovärdigheten i lämnade uppgifter. Det finns naturligtvis stora olikheter mellan dessa vittnesmål och de uppgifter diskuteras. Men det finns också likheter centrala som nu — punkter. Det gäller i bägge fallen gamla iakttagelser i resningsmaterialet betydligt äldre än dem hovrätten yttrade sig över. Och uppgiftslämnama har inte heller i de aktuella fallen angivit någon nu tillfredsställande förklaring till varför de inte hört av sig tidigare än de kom att göra. Några uppgiftslämnama Bertil B och Lennart G av samt i viss mån Benny P hör dessutom till en grupp av personer som, i likhet med Algot Ä och Enar H, typiskt tillmäts något nedsatt sett en tilltro i domstolssammanhang. Vi har ansett att det funnits skäl att påminna dessa vittnesmål om och deras bedömning när värdet de nya utsagor som redovisats i av detta avsnitt diskuteras. Det kan inte komma ifråga att väga de uppgifter och uppgiftslämnare, som framkommer till stöd för brottsmisstankarna, annat sätt än de som verkar i motsatt riktning. Till de riktlinjer för bedömningen sent inkomna Vittnesuppgifter av kan utläsas hovrättsdomen kan läggas de överväganden Högsta som ur domstolen redovisade vid sin bedömning av bevisvärdet i Bertil Bzs och Christer K:s utsagon
36Det kan hävdas att incitamentet för att träda fram för att undsätta en oskyldig är starkare än att bistå polisen i att lagföra en skyldig och att det som hovrätten alltså framhöll det viktigaste skälet mot att sätta tilltro till uppgifterna, dvs. som Algot Å och Enar H inte trätt fram tidigare, inte har bärkraft beatt samma träffande de uppgifter är aktuella att bedöma. Detta kan möjligen vara som nu fallet i kretsen vanekriminella, knappast för människor i allmänhet, i av men synnerhet inte när det gäller ett statsministermord. Att omständigheterna inte är helt jämförbara står dock klart. 37Christer K och Bertil B i Högsta domstolens beslut benämnda samma var i resningsansökan. Här liksom i de följande citaten har förekommande sätt som benämnts det sätt som i övrigt sker i betänkandet. personer
820 Utredningen avseende Christer P
När uppgifter som åberopas i ett resningsärende har lämnats lång tid efter den händelse som bevisningen avser, är viktig faktor vid bedömningen en av deras betydelse vilken förklaring som kan finnas för dröjsmålet med uppgiftslämnandet. Både Christer K och Bertil B har förklarat att de inte velat lämna uppgifter tidigare rädsla för att de och deras anhöriga skulle av råka illa ut. Även den förklaringen i och för sig rimlig, måste om är den dock te sig som mindre övertygande med tanke den tid gått efter som mordet och förhållandena i övrigt. Åtminstone i samband med rättegången i hovrätten måste det ha funnits möjlighet för dem att utan nämnvärd risk ge sig till känna. Något tillräckligt gott skäl att vänta ända till 1997 med uppgiftslämnandet kan knappast ha funnits.
De nu aktuella uppgifterna
Vittnet Lennart Gss observation av Christer P vid Dekorima först då han passerar denne, sedan då han vänder sig och denne stående om ser bakom någon som ligger på trottoaren, betyder att det praktiskt taget finns ett ögonvittne till mordet känner igen och kan identifiera som gärningsmannen. Att dessa uppgifter, de skulle riktiga, om vara vore helt avgörande för utredningen, är uppenbart. Ytterligare bevisning vore i princip överflödig. Lennart Gzs övriga observationer har mindre värde. Det har redan av Svea hovrätt bedömts föreligga betyen dande sannolikhet för att Christer P befann sig vid Grand kring kl 23 och att denne befann sig i mordkvarteren under kvällen i övrigt är ostridigt. Lennart Gzs uppgifter kan emellertid inte bedömas tillförlitliga. som Hans berättelse är i det mesta en återspegling de sedan tidigare av mycket väl kända brottsmisstankarna mot Christer P. Vore uppgifterna riktiga, skulle Lennart G ha hållit inne med sin kunskap många år, trots att han redan den 1 mars 1986 hade förstått begått mordet. vem som Han har inte presenterat någon rimlig förklaring till varför han i så fall inte på något sätt försökt förmedla sin kunskap till polisen i ett tidigare skede. När han hördes i februari 1989 han sig ha kört förbi uppgav mordplatsen och hört två smällar, sade ingenting Christer men om som han uppgav sig inte veta det Hans hänvisning till ens vem var. att han skulle ha invigt sin advokat i vad han visste motsägs denne. Det av finns vidare ingenting i hans berättelse mordkvällen låter sig om som verifieras det kan inte tillförlitligen visas att han befann sig i - ens Stockholm denna kväll. PU har i vart fall inledningsvis inte ansett att uppgifterna om hur han färdats i bilen förbi mordplatsen är förenliga med vad som i övrigt är känt beträffande där iakttagna fordon m.m. Lennart Gzs berättelse är vidare osannolik såväl i sig i enskildsom heter, t.ex. att han trodde sig ha blivit beskjuten från långt håll av
Utredningen avseende Christer P 821
Christer P. Till detta kommer att Lennart G har lämnat olika och delvis motstridiga uppgifter i de förhör hållits med honom. Han är hårt som kriminellt belastad och har bedömts i behov av sluten psykiatrisk vara vård. I den mån avseende skall fästas vid Lennart G:s egna uppgifter han enligt dessa drogpåverkad under sin svarttaxiköming mordvar kvällen. Den tillförlitlighets- och trovärdighetsbedömning detta leder till torde densamma gjordes PU, då Lennart G först inkom vara som av med sina uppgifter och hördes sent hösten 1989. Det hade varit fullt möjligt för Riksåklagaren att, om Lennart G:s uppgifter hade bedömts tillförlitliga, överklaga hovrättsdomen och inför rättegång i HD som en slutföra utredningen avseende Lennart G. Att så inte skedde bär syn för
sågen. RÅ uttryckte Beträffande Lennart G kan slutligen noteras att även tvekan. Det är ovanligt att man från åklagarsidan redovisar en hypotetisk inställning till sanningshalten i de uppgifter åberopas. I sin som resningsansökan uttalade RÅ emellertid följande sammanfattning av Lennart G:s uppgifter att denne sett Christer P utanför Dekorima om och sedan hört två skott: "Om dessa uppgifter är riktiga och vinner tilltro, utgör de enligt min mening ensamma en avgörande pusselbit. kan tolkas så RÅ, göra slutlig kursivering här. Detta att utan att en prövning del, överlät avgörandet till Högsta domstolen. för egen Sakinnehållet i de uppgifter som har redovisats av Benny Christer K och Bertil B har likaledes ett mycket högt utredningsvärde. En säker identifikation Christer P ovanför trapporna just efter mordet skulle av innebära att tillförlitligheten i Lisbeth Palmes utpekande ökade markant. Även detta skulle i praktiken göra vittnesbevisning mer annan eller mindre överflödig. Det första problemet med dessa observationer är att alla inte kan riktiga. De skall dessutom kunna förenas med vad som tidigare utvara retts rörande vittnena Lars J och Yvonne Nzs iakttagelser. HD har i :s sitt resningsbeslut konstaterat att Christer K:s och Bertil B:s berättelser i några avseenden stämde mindre väl överens Benny P åberopades inte
av Riksåklagaren:
Christer K har inte sett någon som kunde vara Bertil B David Bagares gata. Bertil B å sin sida borde ha lagt märke till bilen som stannat alldeles framför Christer P och till att denne i sin tur hejdat sig mitt gatan. Också deras uppgifter om beklädnad huvud och händer skiljer sig liksom beträffande frågan om mannen hade något i händerna.
HD konstaterade även att inte heller uppgifterna från Yvonne N och Lars J gick ihop med åtminstone Bertil B:s berättelse. Riksåklagaren för sin del ha varit den uppfattningen att de nya och gamla synes av uppgifterna gick ihop, resningsansökan s. 28 och 33. se
822 Utredningen avseende Christer P
Från utredningssynpunkt torde det vara viktigt att arbeta såväl med ett mikro- som ett makroperspektiv", dvs. att dels utreda de respektive vittnenas iakttagelser för sig, dels försöka ställa dem till samman en helhet. Stämmer inte helheten måste det bero brister i delarna. Helhetsperspektivet saknas helt i dokumentationen. Det nu har t.ex. inte gjorts någon rekonstruktion med bägge de vittnena nya tillsammans något som borde ha kunnat leda till värdefulla insikter - än mindre har det gjorts någon rekonstruktion med alla fyra vittnena. I brist på utredning det slaget återstår endast att bedöma utsagoma av var och en för sig. Beträffande de tre här aktuella uppgiftslämnarna kan konstateras att deras vittnesberättelser inte innehåller något kan kontrolleras mot som information som inte är allmänt känd. Man är i stället hänvisad till att försöka kontrollera utsagoma sådana. Detta har i den här utredsom ningen gjorts med viss framgång när det gäller Benny P:s berättelse. Han uppgav själv att han fått parkeringsböter den aktuella kvällen. Han pekade även med stor bestämdhet tunnelbaneuppgång han ut en som skulle ha använt vid viss tidpunkt. Bägge sakerna kunde konen trolleras, varvid det visade sig att Benny Pzs uppgifter inte stämde. Beträffande parkeringen ändrade Benny P sedan sin berättelse; han hade glömt att han först parkerat på ett annat ställe än där han fick böterna. Det ledde dock över till utsaga, förhållandena i kvarteren en annan om femton till trettio minuter efter mordet, ter sig mindre sannolik. som Den sammantagna slutsatsen av detta är att Benny Pzs uppgifter inte är tillförlitliga. Benny Pzs berättelse innehöll även andra kontrollpunkter, bl.a. kunde man med hjälp av hans uppgifter säkerställa att han faktiskt uppehöll sig i mordkvarteren rätt kväll och, ungefär, vid rätt tidpunkt, vilket visar vikten av att finna så många kontrollpunkter som möjligt. Vad gäller Bertil B:s berättelse innehöll den inga kontrollpunkter av detta slag. Ingen kunde styrka att han farit till Stockholm, att han varit där eller att han kommit hem därifrån tidigt på den första morgonen
38Det finns en kontrollpunkt, nämligen vittnet Yvonne Nzs utsaga. Vid jamen förelse framgår att det Bertil B stämmer illa med det Yvonne N, uppgav som hördes omedelbart i anslutning till mordet, Yvonne N har heller inte uppgav. lämnat uppgift om någon som skulle kunna Bertil B. Denne har å sin sida vara inte heller uppgivit sig ha sett någon som skulle kunna Yvonne N. Någon vara rekonstruktion i syfte att klargöra i vad mån berättelserna kan förenas har som framgått inte utförts.
Utredningen avseende Christer P 823
1986. Han hade inte köpt något eller gjort något som kunde anmars vändas belägg för att han befunnit sig i huvudstaden denna kväll. som Inte heller hans berättelse innehöll någon iakttagelse eller reflekegen tion kunde knytas ihop med rätt tidpunkt och rätt plats. Det går som inte att göra logisk kontroll av berättelsen, eftersom han inte en något egentligt syfte med sin annat än att han velat koppla uppgav resa, Att han vid den aktuella tidpunkten överhuvudtaget varit den av. plats där han säger sig ha mött Christer P stödjer han själv bara att han just dessförinnan tittade klockan, som var 23.25, och att han korn ihåg detta i sin tur eftersom dagen efter den dag han fick veta var att Olof Palme mördats dagen dessförinnan. Bertil B:s berättelse måste därför bedömas med stor försiktighet; tillförlitligheten i hans utsaga låter sig i praktiken inte mätas. Det som återstår är att diskutera om hans utsaga är trovärdig. Till stöd för detta skulle uppgifterna från hans bröder kunna anföras. Enligt den brodern hade Bertil B en gång sagt att han visste vem ene begått mordet. Detta hade brodern emellertid inte själv tagit riktigt som allvar. Vad han i övrigt allmänt Bertil B:s redlighet uppgav om saknar i sammanhanget utredningsvärde. Brodern Hans E:s uppgifter är i sig större intresse. De stödjer Bertil B:s uppgift om att han skulle av ha varit i Stockholm och antyder att han där skulle ha upplevt något med anknytning till mordet. Något starkt stöd utgör de dock inte, med tanke på de uppgifter lämnats av andra i utredningen. Uppgifterna som talar mot att Bertil B överhuvudtaget kunnat företa en resa som som den han berättat om, synes i det sammanhanget ha viss tyngd. Den förra hustrun, dottern och den brodern höll för uteslutet respektive ene betvivlade att Bertil B vid denna tid haft hälsan för ett sådant företag. Utan att bedöma Bertil B:s allmänna trovärdighet kan vi av materialet konstatera att den allvarligt sattes i fråga från flera håll. Det betyder att den vill Visa att Bertil B:s uppgifter i detta sammanhang är trovärsom diga, har rejäl uppförsbacke framför sig. Till detta kommer de egenen domliga rekonstruktioner Bertil B företog med sin dåvarande som hustru, vilka i brist rimlig förklaring inte kan uteslutas ha tillannan kommit ett led i ett fabricerande av en utsaga. Mot Bertil B:s som trovärdighet i sammanhanget talar slutligen hans aningen rättshaveristiska förhållningssätt under utredningen, liksom att han 1994 lämnade uppgifter i ett annat uppslag se kapitel "Alf E avsnitt DA utan — att då nämna vad han, enligt vad han redan då skulle numera uppgav, ha känt till beträffande Christer P.
39Bertil B sig ha köpt jacka i Stockholm. Sedan PU visat intresse uppgav en för detta gjorde Bertil B till stora ansträngningar för att reda ut var han synes kunde ha köpt den. Det ledde dock inte till något kontrollerbart resultat.
824 Utredningen avseende Christer P
Utgångspunkten vid bedömandet av Christer K:s uppgifter liknar dem som gällde för Bertil B. Christer K:s berättelse ter sig i jämförelse dock mera hållfast. Den är i princip fri från de egendomligheter som präglar bl.a. Lennart Gzs och Bertil B:s utsagor. En skillnad i hans berättelse jämfört med Lennart Gzs och Bertil B:s är vidare att han faktiskt presenterat ett visst belägg för att händelsen inträffade vid denna tid; hans förra fru bekräftade att det just denna helg hon var som var bortrest. De vittnen som hördes för bedömandet av Christer K:s trovärdighet gav samstämmiga uppgifter, som talar mot att han skulle ha hittat eller förstorat sin berättelse. Även det i och för sig också finns uppgifter kan förringa om som tilltron till Christer K, framstår hans utsaga ändå intresse för som av utredningen. Det hade enligt vår mening varit värde att få den ytterav ligare prövad i förhållande till vittnet Yvonne N berättelse. Åberopas :s Christer K:s uppgifter jämte Bertil B:s resultatet dock bli ett synes mer allmänt tvivel om det sammantagna värdet av utredningen i denna del. När det gäller Eva F berättelse uttalade sig HD bevisvärdet i :s om uppgifterna att hon sett Christer P utanför Sigvard Czs bostad och biografen Grand vid 21-tiden på mordkvällen:
Även dessa uppgifter stärker påståendet Christer P makarna om att sett Palme besöka biografen, har de knappast sådan betydelse att de ensamma kan tillmätas någon större vikt för resningsfrågan. Christer P har visserligen förnekat att han varit dessa ställen vid det tillfället, med det är knappast någon avgörande omständighet för skuldfrågan att Christer P motbevisas i denna del. Han kan även som oskyldig ha anledning att vilja undanhålla det förhållandet att han haft tillfälle i tid och att begå rum brotten.
Uppgifterna i sig tillför med andra ord inget i den centrala frågan om Christer P begått mordet eller inte. Från utredningssynpunkt ligger berättelsens värde framför allt i utpekandet av Christer P utanför biografen Grand. Det skulle föra saken framåt om det kunde styrkas att Christer P utanför Grand strax före var starten av den bioföreställning makarna Palme bevistade. Det stöd ger för det huvudscenario utredningen arbetat med sedan rättegångarna. Men det är samtidigt på denna punkt osäkerheten i de lämnade som uppgifterna ter sig som störst. Det finns till att börja med ingen hållfast tidsangivelse i hennes berättelse; det kan inte beläggas att hon egen ens befann sig i Stockholm denna kväll. Dessutom framstår det i Eva F:s redogörelse som oklart varför mannen hon såg skulle ha begett sig just till biografen Grand för att söka Sigvard C.
Utredningen avseende Christer P 825
Allmänt sett gäller att Eva Fzs berättelse måste ifrågasättas på den grunden att den avgivits först efter mer än tio år. Hennes förklaring till att hon inte lämnat uppgifter tidigare äger i och för sig viss rimlighet. Flera personer i hennes närhet var inblandade i utredningen. Hon torde själv ha tillhört de kretsar där det inte alltid är naturligt att samarbeta med polisen och rättsväsendet i övrigt. Till skillnad från andra uppgiftslämnare i detta avsnitt kan hon inte heller sägas ha suttit inne med så avgörande uppgifter, att det behöver framstå så konstigt att hon
som inte meddelade sig med polisen.
Det finns inte mycket i hennes berättelse som går att kontrollera, annat än att hon bodde hemma vid tidpunkten och att hennes far verkar minnas att hon var hemma morgonen efter mordet. Man skulle kunna tänka sig att de narkotikaspanare, som hade uppsikt över Sigvard C:s lägenhet hade sett händelsen och noterat den. Huruvida detta är kontrollerat framgår inte av materialet, men det torde inte ha skett.
Pierre B:s berättelse iakttagelsen Christer P på pizzerian
om av Venezia Sveavägen har sakligt sett begränsat utredningsvärde i rådande utredningsläge. Att Christer P inte lämnat sanningsenliga uppgifter om vad han gjorde mordkvällen är klarlagt och konstaterat av Svea hovrätt. Christer P har själv medgett att han befann sig i de aktuella kvarteren. Därvid tillför inte Pierre B:s uppgifter särskilt mycket. Från utredningssynpunkt skulle de däremot kunna vara en hjälp vid försöken att fastställa hur Christer P rört sig den aktuella kvällen. Uppgifterna får dock osäkra, bl.a. med tanke på att Pierre B:s upp-
anses gifter Christer P inte till någon del vunnit stöd hos andra hörda per-
om soner, som också befann sig restaurangen den aktuella kvällen, och
att han väntat så länge med att till polisen.
Vissa övriga uppgifter om iakttagelser av Christer P mordkvällen kommer från personer som haft tillfälle att vid konfrontationer peka ut Christer P innan denne blivit allmänt känd som misstänkt för statsministermordet. Det gäller bl.a. för Leif L.
De nya uppgifterna från Leif L bedömdes inte av majoriteten i HD. Den skilj aktige ledamoten bedömde Leif L:s uppgifter på följande sätt:
Leif Lzs identifiering får visst stöd av vad dennes hustru berättat om
makens reaktioner efteråt men motsägs av uppgifter som Jan A lämnat och
som avser Leif Lzs möjlighet att iaktta gärningsmannen. --- Leif Lzs upp-
givna motiv till att han dröjt med att lämna de nu åberopade uppgifterna är
av samma slag som Christer Kzs och Bertil Bzs och framstår inte som mer
övertygande än deras förklaringar. Hans nya berättelse saknar därför till-
räckligt bevisvärde för att det skall anses sannolikt att utgången skulle ha
blivit en annan i hovrätten, om han avgett samma berättelse där.
826 Utredningen avseende Christer P
Ett utpekande av Christer P mordplatsen från Leif Lzs sida är naturligtvis av stort intresse. Oavsett trovärdigheten, måste emellertid tillförlitligheten ifrågasättas. Går det, det avstånd från mordplatsen som Leif L befann sig, som förare av en bil under gång, med de ljusförhållanden som rådde bl.a. motljuset från Dekoiima och under omständighetema i övrigt att identifiera gärningsmannen Leif L har i och för sig inte grundat sin identifiering iakttagelser av mannens ansikte, utan mer en helhetsbild, där mannens sätt att röra sig haft en avgörande betydelse. Den frågan, dvs. Christer P kunde identifieras
om med ledning av sitt rörelsemönster, diskuterades av Svea hovrätt, bl.a. utifrån Leif Lzs vittnesmål i hovrätten:
Av den av åklagaren åberopade videoinspelningen Christer Pzs rörelse-
av
mönster framgår visserligen att denne har en speciell gångstil det kan
men
inte anses utrett att Christer Pzs sätt att röra sig är så karakteristiskt att
vittnenas iakttagelser kan läggas till grund för en identifiering.
Även hovrätten här hänförde sig till vad i målet
om som var utrett är det svårt att se hur saken skulle kunna utredas eller på annat sätt.
mer Slutsatsen torde i alla händelser vara att en säker identifikation av Christer P på brottsplatsen inte kan grundas enbart dennes sätt att röra sig.
Även det emellertid inte är unikt eller tillräckligt karakteristiskt
om för att utesluta andra personer torde beskrivningar av ett rörelsemönster som är förenliga med Christer Pzs sätt att röra sig intresse. En
vara av beskrivning av gärningsmannen som stämmer med Christer kan ha värde även om den i och för sig kan stämma även andra ju färre den kan antas stämma på, desto större värde. Uppgifter den innebörden
av måste i någon mån kunna minska sannolikheten för att Lisbeth
anses Palme misstagit sig när hon pekat ut Christer P som den hon
man iakttog på mordplatsen. Iakttagelser av det slag Leif L gjort har således utredningsvärde, även om de grund av bristande tillförlitlighet inte kan läggas till grund för en säker identifiering.
Beträffande de uppgifter Leif L numera lämnade måste till att börja med noteras att han, när han pressats i förhör, tvekat om säkerheten i sin identifiering och då återkommit till att han inte ansikte
sett mannens tillräckligt väl. Det kan ifrågasättas om det egentligen föreligger någon identifiering av Christer P från Leif Lzs sida; saken kan lika gärna tolkas som att Leif L ansåg det mycket sannolikt att det var Christer P han hade sett, dvs. det är fråga om en bedömning från hans sida och inte om ett igenkännande från minnet.
Tillförlitligheten hos den som först säger sig inte kunna peka ut
en person vid en konfrontation, men långt senare uppger sig säker att
Utredningen avseende Christer P 827
vederbörande är rätt man, är vidare låg. Det krävs en god förklaring till ett sådant beteende. Någon sådan förklaring föreligger inte för Leif L:s del. Han har anfört flera skäl att han känt misstro mot polisen och att
— han känt sig hotad, men även att han varit osäker själva identifieringen. Det är psykologiskt helt godtagbara skäl, men i förening med att han väntade så länge med att anmäla sin uppfattning och att han vände sig till massmedia med sitt utpekande, förstärker de närmast otillförlitligheten i själva utpekandet. Tillförlitligheten i Leif L:s uppgifter bör vidare ställas mot det Jan A uppgav, se nedan.
Uppgifterna från den siste uppgiftslämnaren i avsnittet, Jan A, bedömdes inte heller av majoriteten i HD. Den skiljaktige ledamoten bedömde Jan A:s uppgifter samma sätt som han hade bedömt Leif L:s uppgifter, dvs. de saknade tillräckligt bevisvärde. Han tillade att Jan A:s identifiering inte var lika säker som Leif L:s.
Jan A hade alltså inte själv identifierat Christer P. Förhören med honom synes ha syftat till kontroll och uppföljning av Leif L:s nya uppgifter. De upplysningar han därvid kom att lämna om sina egna reaktioner inför spaningsfilmen av Christer P ledde uppenbarligen till att hans uppgifter bedömdes som en form av identifikation av Christer P mordplatsen, varför de redovisades i ett eget uppslag. Med tanke på att Jan A själv i förhöret inte ville sträcka sig längre än till att rörelsemönstret hos mannen på mordplatsen påminde om Christer P kan hans uppgifter inte betecknas som ett utpekande överhuvudtaget.
Men Jan A:s uppgifter om likheten i rörelsemönster mellan mannen
mordplatsen och Christer P är naturligtvis av intresse. De hör därvid till kategorin upplysningar från mordplatsen som låter sig förenas med antagandet att Christer P är gärningsman, samtidigt som de inte utesluter att det även kan vara någon annan. Det bör noteras att den uppgivna likheten i rörelsemönstret inte motsvaras av någon beskrivning av mannens rörelsemönster i tidigare förhör med Jan A. Detta försvagar värdet av det vaga igenkännande som han nu gav uttryck för. Av intresse i det sammanhanget är även Jan A:s tidigare bekantskap med Christer P och tämligen bestämda uppfattning om dennes karaktär. Det synes vara först då han ser filmen och vet att det är Christer P som
han alltså känner till och inte tycks vara förvånad över att få se i detta sammanhang som minnesbilden av hur mannen på mordplatsen rörde
sig kommer för honom. Som identifikation betraktad är Jan A:s utsaga därmed av osäkert värde.
Jan A:s uppgifter angående Leif L:s identifiering av Christer P är däremot entydiga; Leif L hade enligt Jan A inte gjort och inte heller haft praktisk möjlighet att göra tillräckliga iakttagelser för att kunna identifiera gärningsmannen. Jan A:s uppgifter motsägs av att Leif L:s hustru uppgivit att hennes man från första kvällen haft samma klara
828 Utredningen avseende Christer P
bild av händelseförloppet på mordplatsen. Oavsett om Jan A därvid har rätt i sin uppfattning avseende Leif L eller inte, förringar det han berättar det rättsliga värdet av Leif L:s utpekande. Om Jan A lämnade samma uppgifter vid en eventuell rättegång, skulle detta i praktiken kunna radera ut bevisvärdet i ett utpekande från Leif L:s sida jfr det skiljaktiga justitierådets bedömning av Leif L:s uppgifter ovan.
Inga som observerade en som hon uppfattade det avvikande man på biografen Grand före nioföreställningen av Bröderna Mozart, kände vid en konfrontation inte igen Christer P. Efter tingsrättsdomen kände hon ett "spaningsfoto i tidningen igen Christer P som den man hon sett bion. Uppgiften sådan, att Christer P skulle ha befunnit sig
som inne biografen vid denna tidpunkt, är av visst intresse. I princip gäller dock här detsamma som för Eva Fzs iakttagelse, dvs. att den har ett begränsat värde. Tillförlitligheten i uppgiften måste anses låg. Det är en uppenbar svaghet att utpekandet inte kom förrän i samband med att tingsrätten fällt Christer P till ansvar och tidningarna allmänt publicerat bilder denne. Visserligen Inga Å det fanns skäl
av uppgav att att tro att spaningsfotot var mer likt Christer P som denne såg ut 1986 än konfrontationsvideon, som visade Christer P som denne såg uti slutet av 1988. Oavsett hur det förhåller sig med detta är resultatet de
av uppgifter Inga Å lämnat hon inte med någon grad till-
sammantaget att av förlitlighet kunnat identifiera Christer P som den man hon såg Grand.
Hace G:s uppgifter om att Christer P var Oxen omkring kl 21 har begränsat värde. Att Christer P var Oxen är ostridigt. Det eventuella utredningsvärdet i uppgifterna ligger i om klockslaget kan fastställas. Därvid är Hace G:s uppgifter dock alltför osäkra och otillförlitliga.
En sammanfattande bedömning
Med en viss förenkling kan det sammantagna utredningsvärdet av de uppgifter som framkommit beskrivas följande sätt, utifrån vad
som framgår av dokumentationen i resningsmaterialet.
Inga Ãzs, Hace C:s, Lennart G:s, Pierre B:s, Benny Pzs och Bertil B:s uppgifter är så otillförlitliga att de inte kan läggas till grund för några slutsatser alls. Det är även svårt att att det skulle finnas något
se ytterligare bearbetningsbart beträffande dessa uppgiftslämnare och utsagor. Det skulle i så fall vara om man direkt tog sikte att vederlägga utsagorna, i syfte att rensa bort" det som inte är hållbart, något PU i andra sammanhang ibland gjort och även här i viss mån inriktade sig när det gällde Benny P.
Utredningen avseende Christer P 829
Uppgifterna från Leif L tyder på att denne faktiskt kan ha sett Christer P mordplatsen, de är på flera sätt osäkra. Även Jan Azs
men uppgifter tyder att denne kan ha sett Christer P på mordplatsen,
men hans uppgifter är än mer osäkra. Med tanke på att Leif L och Jan A har olika bilder av vad de var för sig och tillsammans kan ha sett är det
av intresse att notera att de bägge lämnat uppgifter som tyder att de kan ha sett en och samma person, Christer P.
Kärnan i Eva Fzs berättelse innefattar en bekräftelse att Christer P befann sig i trakterna kring Grand tidigare på mordkvällen och en indikation att detta kan ha varit vid 21-tiden. Uppgiftemas tillförlitlighet är dock osäker, framför allt grund den långa tid gått
av som och hennes dröjsmål med att delge polisen informationen. Om berättelsen tas för god utgör den likväl, på sätt HD framhållit, inget bevis till stöd för att Christer P begått mordet. Däremot ger den stöd för huvudscenariot beträffande Christer P.
Christer Kzs utsaga är av dokumentationen att döma trovärdig
mer och mindre otillförlitlig än Lennart Gzs, Benny P:s och Bertil Bzs och den kan inte avfärdas på samma sätt. Det synes finnas goda skäl att bearbeta den ytterligare i syfte att finna kontrollpunkter för dess riktighet. Innan den typen av kontroller gjorts är värdet dock osäkert.
Vad gäller helhetsperspektivet har vi redan efterlyst ett sådant och en utifrån det perspektivet utförd kontroll vilka iakttagelser
av som låter förena sig med varandra och vilka utesluter varandra.
som
Utredningen avseende Christer P:s tillgång till vapen
Allmänt Den till Christer P knutna utredningen om vapen har rört sig trevande, långt från konkreta spår efter själva mordvapnet. De uppgifter PU därvid intresserat sig för kan delas in i förekomsten hos
av vapen Sigvard C och uttalanden från personer som uppger sig ha sett Christer P med vapen. Dessa bör i sin tur ställas mot uppgifter om att Christer P inte har setts med, använt eller intresserat sig för skjutvapen.
Vapen hos Sigvard C Beträffande förekomsten av vapen hos Sigvard C klarlades i rättegångarna mot Christer P att det cirkulerade vapen hos Sigvard C och i kretsarna kring denne. Den fortsatta utredningen 1990-1997 ledde, med ett undantag, inte till något resultat i denna del. Uppgifterna från t.ex.
830 Utredningen avseende Christer P
Annie Eva F och Kjell F innebär i detta hänseende inte annat än vad
redan var känt, dvs. att det förekom vapen hos Sigvard C. som
Undantaget är sa1utvapnet, dvs. Sigvard Czs uppgift från 1991 och i de sista förhören om att han vid ett tillfälle sent 1985 eller i början av 1986 givit Christer P en magnurnrevolver för att denne skulle kunna skjuta salut för god vän som hade födelsedag. Den uppgiften har
en naturligtvis ett värde; hade den t.ex. kommit fram i rättegångama skulle Christer P ha kunnat konfronteras med den, vilket i sin tur hade kunnat leda vidare. Men det bör kanske påpekas att även om denna uppgift skulle kunna beläggas innebär den i så fall inte mer än ett bevis för att Christer P vid ett tillfälle lånat en revolver. Det är fortfarande ett gott stycke kvar att visa vad det var för revolver och om det var den som kom till användning vid mordet.
Allmänt Sigvard C:s uppgifter
om Som framgått redovisningen av de sista förhören med Sigvard C
av framförde särskilt Anders Helin hypotesen att Sigvard C medvetet hade förtigit sa1utvapnets existens vid förhören i domstolarna och att skälet skulle ha varit att denne ställde upp för Christer. Det kan tyckas sannolikt att det så, åtminstone om man utgår från att den
var uppgift om salutvapnet som Sigvard C sedermera kom att lämna är riktig. Den underliggande föreställningen synes dessutom vara, att eftersom Sigvard C skyddade Christer P skall allting han sagt ses som något som han måste säga, varvid det alltså skulle kunna tolkas extensivt till Christer Pzs nackdel. I förlängningen ligger kanske också tanken, att om Sigvard C skyddade Christer så måste det ha varit för att han visste att denne var skyldig.
Det är emellertid inte självklart att man vid tolkningen av materialet kan utgå från att Sigvard C och kretsarna kring denne ställde upp för Christer vilket följande sammanställning av en del uppgifter Sigvard C lämnade under resans gång visar.
De uppgifter Sigvard C och övriga vittnen i kretsen kring Oxen lämnade spräckte det alibi Christer P åberopat. Christer P hade uppgivit
40Man kan fråga sig Sigvard Czs uppgift salutvapnet kan förenas med
om om uppgiften att Christer P med Lars T väntande i bilen skall ha hämtat ett livvaktsvapen hos Sigvard C. Det synes dock förutsätta att Sigvard C angivit fel tidpunkt; senhösten/vintern 1985-86 satt Lars T häktad. Livvaktsvapnet måste alltså ha hämtats tidigare. Enligt det justitieråd i HD som kom att bedöma Sigvard Czs uppgifter, var det av allt att döma fråga om olika vapen, en slutsats som han synes ha grundat att revolvrarnas utseende beskrivits olika sätt.
Utredningen avseende Christer P 831
att han uppehållit sig på Oxen större delen av kvällen och bl.a. åberopat att han hjälpt Sigvard C och en annan person att upprätta en fullmakt. Dessa uppgifter bekräftades inte av Sigvard C, som i domstolarna dessutom lämnade flera för Christer P besvärande uppgifter, t.ex. att Christer P sagt att han mordkvällen väntat utanför Tegnérgatan 16, att han bara stannat Oxen en kortare stund, att han försökt påverka Sigvard C att lämna felaktiga uppgifter och att han brukade bära
en halvlång, blå jacka. Till detta kommer att Sigvard C redan i oktober 1988 hade vänt sig till polisen med tipset att Christer P stämde in på beskrivningen av "Grandmannen" och samtidigt pekat att Christer P kunde ha uppehållit sig i området. Vid det tillfället förde Sigvard C också fram den tanke som kom att bli PU:s hypotes kring Christer Pzs eventuella motiv, dvs. att denne "var i händema Lars T. Sammantaget utgör detta en substantiell och för Christer P påtagligt besvärande information som Sigvard C inte borde ha lämnat om hans ärende varit att hjälpa Christer P undan misstankar.
Bilden är dock inte entydig. Vid ett tillfälle kan Sigvard C synas ha hjälpt Christer P. Det var vid det besök han gjorde hos polisen i augusti 1986, då hans agerande kan tolkas syftande till att avleda
som polisens intresse för Christer P. Detta kan ses mot bakgrund av att det har framkommit att Christer P före detta tillfälle hade varit i kontakt med Sigvard C för att be denne bekräfta den tidsuppgift Christer P
som själv lämnat om när han gick från Oxen mordkvällen.
Även i vapenfrågan lämnade Sigvard C från Christer Pzs synpunkt i någon mån besvärande uppgifter. Kontentan i den delen emellertid
var att det förvisso fanns vapen hos Sigvard C och att det i kretsarna cirkulerade samma typ av vapen som det som använts vid mordet,
men att Sigvard C aldrig försett Christer P med någon revolver och att han heller aldrig sett Christer P med skjutvapen.
Sammantaget är Sigvard C:s allmänna trovärdighet emellertid så låg att någon säker kunskap inte låter sig utläsas av det han uppgivit i vapenfrågan. Detta hindrar inte att utredningsvärdet kan relativt
vara högt i Sigvard C:s uppgift om salutvapnet; i den i stort sett resultatlösa vapenutredningen kan det framstå som ett litet genombrott att Sigvard C mot slutet erkände att han förmedlat vapen till Christer P.
Uppgifter om vapen hos Christer P Gary M och Gunilla R har berättat att de hemma hos Christer
sett vapen P. För uppgifternas trovärdighet talar bl.a. att de synes avse vapen
av samma typ. Det är fullt möjligt att uppgifterna är riktiga, ingenting talar direkt emot detta. Uppgifterna är dock i bägge fallen mycket gamla och
832 Utredningen avseende Christer P
ingen uppgiftslämnama är uppenbart trovärdig. Uppgifterna synes
av dock ha ett visst utredningsvärde.
Uppgifter om att Christer P inte använder eller innehar skjutvapen Svea hovrätt konstaterade att utredningen vid den tiden närmast tydde
att Christer P inte var intresserad av skjutvapen. Bakgrunden var att ett flertal vittnen uppgivit just detta. Resningsmaterialet ger här samma övergripande bild som den Svea hovrätt fick; flertalet som tillfrågats om Christer P:s intresse för skjutvapen, har uppgivit att de aldrig sett honom bära eller använda sådana.
En sammanfattande bedömning av utredningsläget avseende Christer P:s tillgång till vapen Utredningen visade redan 1989 att Christer P i och för sig knappast skulle ha haft några svårigheter att få tillgång till ett vapen av den typ som kom till användning vid mordet. Den fortsatta utredningen har lett till en obestyrkt uppgift om att Christer P genom Sigvard C skulle ha kommit i besittning av en magnurnrevolver en tid före mordet. I övrigt är utredningsläget såvitt framgår av dokumentationen i stort sett oförändrat sedan rättegångama. De uppgifter som dokumenterats angående
hos Christer P iakttagit vapen har ett begränsat värde och personer som får kanske ses som ett försök från PU:s sida att vederlägga hovrättens uttalande att Christer P inte verkade intressera sig för skjutvapen. Huruvida Christer P intresserade sig för skjutvapen eller inte är dock inte av större intresse för brottsmisstanken mot honom än huruvida han vid något annat tillfälle än mordkvällen kan visas ha haft tillgång till ett skjutvapen. Den samlade bedömningen av utredningen i denna del är att den rört sig i ett område långt från det som i slutändan skulle behöva ledas i bevis. HD uttalade sig efter sin prövning av materialet i kategoriska ordalag:
Även andra vittnen än Lars T, vår anm. har lämnat uppgifter
om nu om
Christer P:s innehav av olika skjutvapen, saknas dock varje som helst
utredning som visar att han den 28 februari 1986 faktiskt hade en magnumrevolver med vilken han kunde skjuta makarna Palme.
Utredningen avseende Christer P 833
Utredningen avseende Christer P:s relation till b0mbmannen
Uppslaget Per S
HD framhöll i sitt resningsbeslut att värdet av uppgifter härrörande från Lars T måste bedömas med extra stor försiktighet, eftersom han är avliden och inte kan utfrågas i en rättegång. Härutöver bedömde HD det bevismässiga värdet av Per S:s uppgifter på följande sätt:
Det som Per S uppgett utgör uppgifter i andra hand och delvis tolkningar
av vad Lars T sagt och kan ha menat. Det kan alls inte uteslutas att Lars T
haft ett intresse av att inför Per S och eftervärlden oriktigt göra gällande att
han legat bakom mordet Olof Palme. Eftersom han vetat att han inte
hade lång tid kvar att leva och för övrigt redan avtjänade ett livstidsstraff har han själv inte riskerat något. Det nyss citerade brevet talar visserligen
för riktigheten i Per S:s uppgifter angående Lars T men utgör inte i sig
något starkare bevis för Christer P:s skuld. Det s.k. testamente som Per S
överlämnat till myndigheterna saknar större bevisvärde. Inte heller de upp-
gifter som andra personer lämnat och som skall belysa motivfrågan eller
den övriga skriftliga bevisningen som åberopas i resningsärendet har någon
större tyngd. Sammantaget är den nya bevisningen i denna del inte sådan
att det är sannolikt att dess förebringande i hovrätten hade ändrat den
friande domen.
När det gäller Per S:s uppgifters betydelse för mordutredningen är det till att börja med lätt att se att såväl Per S:s trovärdighet som tillförlitligheten i de uppgifter han lämnat kan ifrågasättas.
Per S:s agerande under vintern 1996-97 är inte ägnat att ställa hans trovärdighet utom tvivel. Han närmade sig Riksåklagaren med en förfrågan angående sin tystnadsplikt. Vid det tillfället får han anses ha utlovat mer än han sedermera visat sig kunna hålla avseende sina kunskaper mordet. Utan att invänta något besked från Riksåklagaren i
om sekretessfrågan gav han en utförlig redogörelse, som innefattade uppgifter som i vart fall när han fick dem måste varit omfattade av hans tystnadsplikt som advokat. Han har senare gått ut med liknande uppgifter i massmedia ett sätt som återigen kom att ge sken av att han hade mer kunskap om saken än han visat sig besitta. Oavsett om medierna därvid skulle ha överdrivit och i något hänseende misstolkat honom eller inte, var denna publicitet något som han med sin erfarenhet som advokat och kännedom om ämnets art måste ha kunnat räkna med. Det förhåller sig vidare så att Per S av utredningsmaterialet att döma i åtminstone ett fall givit direkt vilseledande uppgifter när han framträtt i media det gäller det i TV lämnade beskedet om att det skulle finnas en karta, där den plats där vapnet skulle ha kastats skulle vara utmärkt. Sammantaget ger detta mer intryck av en person som varit angelägen
834 Utredningen avseende Christer P
om att framträda offentligt med viktiga uppgifter, än någon i
av som beaktande av informationens från flera synpunkter tystnadsplikten
och utredningsintresset mycket känsliga karaktär försökt lösa en
intressekonflikt ett ansvarsfullt sätt.
De redogörelser Per S givit i sina förhör är vidare av ett något plastiskt slag; de synes kunna omformas efter omständigheterna och de frågor som ställs. I fri framställning Per S:s skildringar ofta intryck
ger av att innehålla betydligt substans än de visar sig göra då han
mer ombeds konkretisera de uppgifter han grundar sig på. Ett tydligt exempel det är när han uppgav sig veta hur mordet planlagts, att det beordrats av Lars T etc. Detta visade sig konkret inte bestå av mer än ett påstående om att Lars T och Christer vid en oklar tidpunkt flera år före mordet, talat om att under vissa angivna förutsättningar mörda statsministern. Flera av Per S:s utsagor innehåller en motsvarande spännvidd t ex vad han förtäljt om mordvapnet, liksom om platsen där det skulle ha kastats.
Mot den angivna bakgrunden måste trovärdigheten i Per S:s uppgifter sättas i fråga. Även karaktären del uppgifter de
av en gör att måste ifrågasättas. Per S sig hela tiden ha vetat låg
uppgav vem som bakom mordet. Denna uppgift har han vidhållit. I det sista förhöret fick han av Jan Danielsson frågan:
Men vad du säger nu, det innebär, såvitt jag förstår, att när Christer P slut-
ligen greps för mordet, då blev du inte förvånad, utan det hade du vetat
hela tiden, att det var han som låg bakom Per Mm Jan Danielsson: Är det rätt uppfattat
Per Det är rätt uppfattat.
Uppgiften kan i och för sig vara med sanningen överensstämmande. Men vid värderingen av dess trovärdighet måste tas i beaktande vilken utomordentligt svår samvetskonflikt Per S i så fall befunnit sig i sedan 1986. Man måste fråga sig -inte minst med tanke hur Per S agerade vintern 1996-97 och hans tidigare framträdanden i media angående bombmannen och Christer P om det är troligt att han helt önskat
eller kunnat hålla inne med den sanning i så fall hade anförtrotts
som honom, t.ex. i samband med att han som ombud för Lars T närvarade då denne hördes i förundersökningen mot Christer P i mars 1989. Självfallet måste beakta att Per S även kan ha känt rädsla för dem
man han hade att göra med och det kan återigen naturligtvis inte ute-
- slutas att det förhållit sig så som Per S sagt, trovärdigheten i
men utsagan måste likväl från objektiv synpunkt ifrågasättas.
Utredningen avseende Christer P 835
Till det sagda bör läggas att Per S i slutet av april 1986 lämnade uppgifter till mordutredningen pekade i en såvitt man kan förstå
som helt riktning se kapitel Avsnitt HF Scientologikyrkan.
annan -
Om Per S:s uppgifter skulle tas för goda måste deras tillförlitlighet bedömas. Per S har själv uppgivit att Lars T använde dubbla budskap och att han hade blivit manipulerad denne. Det kan heller inte ute-
av slutas att den dödssjuke Lars T inför eftervärlden velat få det att framstå han bidragit till statsministermordet, något som HD
som om framhöll i sitt resningsbeslut. Jan Danielsson inne samma sak i
var förhöret med Per i och för sig kategoriskt avvisade den hypo-
som tesen. Inte heller Lars Tzs relation till Christer P verkar oproblematisk från denna synpunkt. Vad Per S berättat i denna del pekar närmast
Lars T såg sig försmådd eller sviken Christer P. Även detta att som av kan i så fall ha inverkat det Lars T sade till Per
Allt det sagda medför att Per S:s uppgifter måste bedömas med försiktighet. Samtidigt förhåller det sig som framgått så, att mycket av det Per S uppgivit ansluter till polisen kända förhållanden, vilket
av ökar i vart fall dessa uppgifters tillförlitlighet. Den övergripande innebörden i Per S:s utsaga, att Lars T påverkat Christer P att begå mordet, har sedan länge funnits med i utredningen som en hypotes i motivdiskussionen. Även skulle misstro åtskilligt det Per S
om man av uppgivit, finns det inte något skäl att tro att hela berättelsen skulle vara grundlös; det finns alltför mycket av dokumentation i form av handlingar från Lars T och fakta i polisiärt material som stöder stommen i Per S:s berättelse för att skulle ha anledning att hysa en sådan
man misstanke. Vad Per S uppgivit får därför anses ha gett ett tillskott till spekulationen att Christer därest han skulle ha begått ett dåd av
om detta slag, skulle ha kunnat göra det ett resultat av påverkan från
som eller samråd med Lars T. Det har därför funnits anledning att ta Per S:s berättelse allvar och vidta åtgärder för att belägga eller falsifiera de uppgifter han framlagt.
Från utredningens synpunkt är Per S:s berättelse i övrigt problematisk i följande hänseende. Inom PU har man sedan länge bedömt hypotesen gärningsman, som handlat ingivelse, som
om en ensam den mest sannolika och styrt sina resurser därefter. Misstanken mot Christer P bygger alltsedan åtalet 1989 att han begått brottet spontant, sedan han slump fått Olof Palme vid biografen
av en se Grand. Per S:s berättelse, i vart fall sådan den såg ut inledningsvis, innebar däremot att mordet skulle ha varit planlagt. Det går inte ihop med PU:s syn, som alltså är att det med all sannolikhet inte var planlagt. Förhörsledamas ointresse för att i vart fall i det första förhöret fördjupa sig i frågan hur planläggningen enligt Per S skulle ha gått
om till kan ses i detta ljus.
836 Utredningen avseende Christer P
Förutom vad som ovan sagts trovärdighet och tillförlitlighet
om talar alltså det är känt för att det svårligen kan ha gått till det
som sätt som den fulla versionen Per Szs berättelse innebär. I slutet
av av det senare förhöret frånföll för övrigt Per S i praktiken uppgiften att det skulle ha varit fråga om ett planerat brott.
Det som därmed kvarstår av den övergripande berättelse Per S lämnat är att Christer P skulle ha stått under stark påverkan av Lars T. Denna misstanke har man alltså länge hyst inom PU, den får sägas
men ha i någon mån stärkts genom vad Per S uppgivit.
numera
Utöver det sagda synes Per Szs uppgifter ge visst ytterligare stöd för att Christer P allmänt sett kan ha haft tillgång till vapen. Uppgiften att ett vapen hämtats hos Sigvard C det sätt som Per S beskrivit framstår fullt möjlig. I övrigt är att beakta att Lars Tzs söner och ytter-
som ligare någon person tillfrågats om det funnits eller förekommit
vapen
Ingarö-fastigheten, utan att detta lett utredningen framåt. Det har också gjorts omfattande men resultatlösa undersökningar fastigheten.
Övriga uppgifter relationen mellan Christer P och Lars T
om Som framgått ovan i redogörelsen för de uppgifter Sigvard C lämnat framförde denne redan i oktober 1988 att Christer P stod under Lars Tzs inflytande m m. Relationen mellan Christer P och Lars T är sedermera utomordentligt väl belagd, bl.a. genom de uppgifter Per S lämnat. Men även Agneta A, Inga Anette B, Harri S m.fl. har hörts om detta och alla givit ungefär samma allmänna bild.
En sammanfattande bedömning av uppgifternas utredningsvärde
Utredningen kring Christer Pzs relation till Lars T har gett det
m.m. entydiga resultatet att Christer P allmänt sett mycket väl kan ha låtit sig inspireras av Lars Tzs väl belagda myndighetshat. Hypotesen att Christer P skulle ha kunnat låta ett sådant hat komma till utlopp i impulsiva gärningar, den typ statsministermordet skulle kunna
av som vara ett resultat av, har så långt vunnit stöd. Själva hypotesen förutsätter emellertid något helt annat, nämligen att vet att Christer P
man utfört detta dåd och söker förklaring till varför han kan ha gjort det.
en Så länge detta inte belagts hänger resonemangen och i viss mån utredningen kring Lars T i luften. Relationen i sig bevisar ingenting. Det gör inte heller det allmänna inflytande Lars T enligt många uppgifter
som haft över Christer P. Detta gäller i synnerhet huvud-
om man som hypotes har att mordet inte var planerat, utan att modus operandi
var
Utredningen avseende Christer P 837
slumpens verk. I så fall finns mycket litet utrymme för annat inflytande från Lars Tzs sida än ett mycket allmänt sådant.
Med tanke den relation Christer P och Lars T hade har det likväl varit befogat att undersöka den. I resningsansökan sägs att de uppgifter
Per S förmedlat från Lars T har gett den tänkta motivbilden tydsom ligare konturer. Allmänt sett har kunskapen om Christer P:s och Lars Tzs relation fördjupats samt inte minst dokumenterats. Utredningsinsatsema i denna del kan även mot bakgrund av att Svea hovrätt i sin
ses friande dom ansåg att det måste tillmätas betydelse att det inte visats, eller gjorts antagligt, att Christer P haft något motiv att mörda
ens statsministem".
Utredningen avseende uttalanden av Christer P som tyder på att denne begått mordet
Det för de uppgifter som kommit fram i denna del av
gemensamma utredningen är att de avser uttalanden som Christer P skall ha gjort, uttalanden av innebörd att han begått mordet eller annat sätt gjort medgivanden som kan tolkas som att han är gärningsmannen.
Uppgifter detta slag kan ha ett utredningsvärde. Så länge det,
av som hittills, endast rör sig om påståenden om enstaka uttalanden som skall ha gjorts mellan fyra ögon, kan de dock knappast anses föra utredningen nämnvärt framåt.
Övriga delar av resningsmaterialet
Lennart H åberopades i resningansökan till styrkande av att Christer P:s uppgift om när han kom hem mordnatten var felaktig. Enligt Lennart H skulle Ulf Sp, som befann sig i Christer P:s lägenhet vid tidpunkten, ha berättat för Lennart H att han vittnade falskt i denna fråga och att det var Christer P som hade tvingat honom till detta. Utredningsvärdet i detta är begränsat. Det är redan konstaterat att Christer P saknar alibi. Svea hovrätt ansåg även att Christer P:s förhållningssätt gav intryck av att han försökte skaffa sig alibi. HD har
framhållit att Christer P även som oskyldig kan ha haft numera anledning att vilja undanhålla det förhållandet att han haft tillfälle i tid och rum att begå brotten.
Tillförlitligheten i Lennart Hzs uppgift är låg; typiskt sett skall den bevisning användas ligger närmast det förhållande som skall
som styrkas. Den därvid borde komma i fråga är Ulf Sp. Han är dock
som inte åberopad i sammanhanget.
838 Utredningen avseende Christer P sou 1999:88
Uppslaget med de fem ungdomarna Thomas B mfl. är intressant - bl.a. genom att det synes visa att det kan finnas okända intressanta vittnesmål oredovisade även mycket lång tid efter så uppmärksammad en händelse som detta mord. Ett par av vittnesmålen synes tillföra nya fakta. Det finns inga tidigare rapporterade iakttagelser så detaljerat beskriver hur Olof som Palme reagerade vid skottet och hur han föll till marken. Ny är även uppgiften att det inte skulle ha stått någon nära makarna annan person Palme; en av de hörda uppger sig till och med vara helt bergsäker att det stod ingen precis, inte nära inpå i varje fall". Det sistnämnda illustrerar det problematiska med vittnen som anmäler sig så sent. Uppgiften om att det inte fanns någon i närheten är uppenbart felaktig. Det finns flera ögonvittnen som sett gärningsmannen platsen. Det är vidare utrett att skottet avlossades nära håll. Gämingsmannen sköt dessutom två skott och måste ha uppehållit sig i paret Palmes närhet efter det att Olof Palme fallit till marken. Den som sett Olof Palme falla, måste således också ha kunnat gämingsse mannen. Så här långt efteråt finns det ingen möjlighet att utreda hur det kommer sig att dessa nya vittnen likväl inte säger sig ha sett någon som kunde vara gärningsmannen. I den meningen framstår det de benu rättar som omöjligt att bearbeta från utredningens synpunkt. Slutsatsen kan synas vara att iakttagelser detta slag är farskvaror, måste tas av som om hand omgående, annars förlorar de med tiden sitt värde.
6.3 Sammanfattande om
anmärkningar
beträffande Christer P
utredningsläget
Den bevisning som i rättegångarna åberopats mot Christer P kan delas in i följande avsnittf
O Alibi för Christer P Gämingsmannens närvaro vid Grand före och efter filmföreställningen Vägen från Grand till brottsplatsen Brottsplatsen Motiv Vapen
4 Jfr redovisningen i HD:s resningsbeslut.
Utredningen avseende Christer P 839
Alibi för Christer P. Svea hovrätt fann att Christer P saknade alibi och att dennes beteende intryck att han sökt skaffa sig ett sådant.
gav av
Resultatet den fortsatta utredningen har inte lett till någon för-
av ändring av den bedömningen.
Gärningsmannens närvaro vid Grand. Svea hovrätt fann inte styrkt att Christer P befunnit sig vid Grand före bioföreställningen omkring kl 21, ansåg att det förelåg betydande sannolikhet för att han
men en befann sig där efter föreställningen omkring kl 23.
Enligt uppgifter från det nya vittnet Eva F befann sig Christer P utanför Grand omkring kl 21. HD bedömde bevisvärdet i detta som begränsat. HD gjorde ingen bedömning tillförlitligheten i upp-
av gifterna.
Utöver Eva F har Lennart G lämnat uppgifter om Christer P vid Grand. Från dessa kan man enligt vår bedömning bortse.
Vägen från Grand till brottsplatsen. Vittnet Ljubisa N pekade ut Christer P den han sett följa efter makarna Palme när de
som man passerade hans korvkiosk på Sveavägens västra sida, en bit söder om Grand. Svea hovrätt ansåg inte att någon säker slutsats kunde dras av Ljubisa Nzs vittnesmål.
Ingen ny utredning har tillkommit i denna del.
Brottsplatsen. Lisbeth Palme pekade ut Christer P som den man hon iakttagit efter det att hon och Olof Palme hade blivit beskjutna. Svea hovrätt ansåg att det förelåg ett betydande utrymme för att hon kunde ha misstagit sig vid identifieringen. Från mordplatsen fanns inget annat utpekande Christer P. Med anledning av Vittnesuppgifter om
av gärningsmannens sätt att röra sig, uttalade hovrätten att det inte utretts att Christer P:s rörelsemönster så karakteristiskt att det kunde
var läggas till grund för en identifiering.
Ett brottsplatsvittne, Leif anser sig numera med 95 procents säkerhet kunna identifiera Christer P gärningsmannen. Ännu ett
som mordplatsvittne, Jan A, har uttalat att Christer P:s sätt att röra sig påminner gämingsmannens. Lennart G har lämnat uppgifter även från
om mordplatsen. Det har vidare tillkommit tre nya vittnen Benny
- Christer K och Bertil B säger sig ha mött Christer P ovanför
- som Tunnelgatans trappor, i Malmskillnadsgatans närhet, strax efter mordet. HD har i sitt resningsbeslut bedömt att uppgifterna från vittnena Christer K och Bertil B inte sådana att det är sannolikt att de skulle
var ha lett till fällande dom mot Christer uppgifterna varit kända
en om vid hovrättens prövning. Endast en ledamot av HD tog ställning till uppgifterna från Leif L och Jan A. Han bedömde dessa uppgifter som alltför osäkra för att bevisningen skulle kunna ha tillförts något
anses
840 Utredningen avseende Christer P
avgörande Uppgifterna från Benny P bedömdes RÅ inte nytt. av som tillförlitliga; de åberopades inte i resningsansökan. Även från utredningssynpunkt måste samtliga uppgifter nya bedömas som osäkra. Från vissa, t.ex. Lennart Gzs, kan enligt vår man mening helt bortse. Det går därför inte att ange någon bestämd syn huruvida brottsmisstankama mot Christer P i någon beaktansvärd grad påverkats det framkommit efter rättegången i Svea hovrätt. av som
Motiv. Enligt Svea hovrätt hade det inte visats eller gjorts antagligt ens att Christer P hade haft något motiv att mörda Olof Palme. Den fortsatta utredningen har i denna del inriktats på Christer P:s relation till Lars med antagandet att denne ett eller annat sätt skulle ha påverkat Christer P att begå mordet. HD ansåg att den bevisning i detta hänseende åberopades i som resningsärendet inte hade någon större tyngd och att det inte sannolikt var att dess förebringande i hovrätten skulle ha ändrat den friande domen. Från utredningssynpunkt har bilden Christer P:s och Lars Tzs av relation förtydligats del. Det från PU:s synpunkt antagna motivet en framstår dock inte som mer än psykologisk hypotes. en
Vapen. Enligt Svea hovrätt gav utredningen inte något konkret belägg för att Christer P mordkvällen hade tillgång till skjutvapen. Hovrätten framhöll att det inte fanns utredning att han tidigare använt sig om av handeldvapen och att det som framkommit närmast tydde att han inte var intresserad av skjutvapen. HD konstaterade i resningsbeslutet att det saknades "varje helst som utredning som visar att Christer P den 28 februari 1986 faktiskt hade en magnumrevolver med vilken han kunde skjuta makarna Palme Den fortsatta utredningen i vapenfrågan har i princip inte lett till annan kunskap än den som förelåg vid rättegångarna, dvs. att det hos Sigvard C eller i kretsarna kring denne fanns god tillgång till vapen samt att det för Christer P i och för sig inte skulle ha erbjudit några större svårigheter att skaffa fram ett vapen. Att Christer P skulle ha varit ointresserad av skjutvapen framstår dock mot bakgrund av senare tillkommen utredning som osäkert. Denna del av utredningen har således inriktats på att identifiera ett Christer P skulle kunna ha haft tillgång till. Även den vapen som omvända och från utredningssynpunkt än angelägna frågan, nämmer
42 Formuleringen är kategorisk och kan synas omfatta allt utredningsmaterial, således även de uppgifter från Sigvard C HD:s majoritet inte beaktade i som själva resningsprövningen. Det kan i alla händelser konstateras att den ledamot som bedömde även Sigvard Czs uppgifter gjorde bedömning med samma användande av samma formulering.
Utredningen avseende Christer P 841
ligen att finna det vapen som faktiskt använts, har varit föremål för omfattande utredningsåtgärder. Dessa är inte redovisade i resningsansökan; de har inte lett till något konkret resultat. Kärnan i de brottsmisstankar som förelegat mot Christer P synes därmed kunna sammanfattas i följande punkter.
Christer P har utpekats som gärningsman av Lisbeth Palme, ett
utpekande som dock inte ansetts så tillförlitligt att det ensamt kan
utgöra bevis för hans skuld.
Gämingsmannen har enligt Vittnesuppgifter rört sig på ett sätt som i
och för sig visar överensstämmelser med Christer P:s sätt att röra
sig. Christer P har utpekats som närvarande utanför biografen Grand omkring kl 23 ett sätt som gjort att det vid domstolsprövningen
bedömts som mycket sannolikt att han också befann sig där vid den
tiden. 4. Christer P befann sig under mordkvällen i mordområdet, det har
han själv vidgått och det stöds av annan utredning.
Christer P har inte alibi för mordet, men han har försökt skaffa sig
ett sådant.
Endast punkt 1 utgör, om förhållandet skulle kunna styrkas, ett bevis i vedertagen mening en omständighet av vilken man kan sluta sig till att han begått mordet. Resten utgör faktiska omständigheter som kan anses belagda med hög grad av sannolikhet och som i varierande utsträckning pekar mot att Christer P kan vara gärningsmannen, men som även kan förklaras på andra sätt.
Utöver detta finns en hel del från bevissynpunkt mer perifera omständigheter som synes ha haft inverkan hur brottsmisstankama mot Christer P värderats i olika sammanhang. Utredningen har omfattat undersökning av omständigheter av det slaget. Vad det rör sig om är bl.a. Christer P:s personlighet, psykiska status, umgänge och kriminella historia samt hans beteende efter mordet Olof Palme.
Omständigheter av det slag som därvid intresserat PU har inget egentligt bevisvärde. Däremot har de ett utredningsvärde; det är av värde att veta om den person, mot vilken brottsmisstankar annan grund föreligger, till sin karaktär, typ och historia skulle kunna tänkas ha begått ett brott som det som utreds. Därmed inte sagt att allt av detta slag bör göras till föremål för utredning. Beträffande Christer P torde PU:s intresse för hans person etc, delvis ha sin grund i det uttalande Svea hovrätt gjorde i sina slutöverväganden, om att det som hade "framkommit om Christer P:s personlighet och livsföring en förtids-
-
842 Utredningen avseende Christer P
pensionär som missbrukat sprit och narkotika talar snarast mot att han
skulle begå ett brott som det nu aktuella". Det är naturligt att utredare, som uppfattat detta ställningstagande från hovrättens sida i sak
som tvivelaktigt, har inriktat sig att belysa de omständigheter som domstolen härvid uttalade sig om. I alla händelser visar hovrättens uttalande att omständigheter av detta slag kan tillmätas betydelse också vid en rättslig prövning.
De uppgifter kring Christer Pzs person m.m. som framkommit måste i vart fall numera anses peka i annan riktning än den hovrätten angav. Detta innefattar inget ställningstagande till hovrättens bedömning, som
endast grundande sig på vad som framkommit under rättegången. Av intresse i det sammanhanget är att Riksåklagaren i resningsansökan tydligt markerade att målet, om resning beviljades, skulle drivas ett annat sätt än 1989; av vad Riksåklagaren deklarerade framgår bl.a. att han till en eventuell ny rättegång avsåg att kalla vittnen till styrkande av omständigheter av det slag som nu diskuteras.
Betraktar man kärnan i brottsmisstankama mot Christer P tillsammans med uppgifterna om hans person m.m. är det tydligt att den utredning som bedrivits till styrkande av att han i och för sig skulle vara kapabel att begå mordet utgör den fylligare delen. Situationen är därmed den att det finns en del mjukdata som kan anföras till stöd för att Christer P kan vara gärningsman, samtidigt som det saknas bevisning till styrkande av hans skuld.
Utredningen mot Christer P har genom åren dragit stora resurser. Vid bedömningen av rimligheten häri måste beaktas att den lett till att brottsmisstankama mot Christer P successivt stärkts, särskilt genom målsägandens utpekande. Mellan 1989 och 1997 är skillnaden i misstankarnas styrka i och för sig inte påfallande. Vad som därvid även bör beaktas är att brottsmisstankama heller aldrig har försvagats. Vår bedömning, som måste utgå från det förhållandet att det enligt svensk rätt är möjligt att driva en brottsutredning vidare även mot den som frikänts för brottet, är att det ända sedan mordet och alltfort har funnits och finns skäl att vidta varje laglig utredningsåtgärd som kan kasta ytterligare ljus över misstankarna mot Christer P. Det ligger i sakens natur att många sådana åtgärder inte har lett någon vart och del
att en av dem i efterhand kan verka mindre ändamålsenliga; med den bedömning vi gör ter det sig därför inte meningsfullt eller rättvist att anlägga synpunkter alla de enskilda åtgärder som vidtagits.
7 Gärningsmannaprofilen
Kapitlets innehåll
Detta kapitel beskriver arbetet med den s.k. gärningsmannaprofilen GMP, inklusive de åtgärder den föranledde.
Det finns flera skäl till att ägnar så jämförelsevis stort utrymme åt GMP. Ett är att den GMP som upprättats på många sätt är klargörande för den som vill få något av en helhetsbild av mordutredningens resultat; bl.a. därför redovisar stora delar extenso. Ett annat skäl är att angreppssättet för oss tett sig intressant. Det finns anledning att illustrera detta och att resa frågan varför ett analysarbete av detta slag färdigställdes först åtta år efter mordet. Ett tredje skäl är att GMP-projektet tilldragit sig stor uppmärksamhet och föranlett en hel del spekulationer i den allmänna debatten. l det sammanhanget har det även, också från polisiärt håll, riktats kritik mot såväl produkten som mot metoden som sådan. Vår redovisning syftar här till att bredda och fördjupa underlaget för den diskussionen, som är angelägen och har räckvidd bortom denna utredning.
Den första delen av kapitlet ägnas åt GMP-metoden och åt den GMP som upprättats i denna mordutredning. Vi har själva granskat GMP, bl.a. genom RRV-experterna, men också genom att anlita amerikansk expertis, som fått yttra sig över en översättning, som låtit göra. Vi redovisar dessa synpunkter och försöker under rubriken Sammanfattande anmärkningar även att bidra till diskussionen genom egna iakttagelser och reflektioner.
l den andra delen av kapitlet redogör för de åtgärder Palmeutredningen enligt vad som uppgivits vidtagit som ett resultat av GMP-arbetet. Vi återger bl.a. i komprimerad form den s.k. kontrollista som uppfördes över personer som eventuellt kunde stämma på GMP, en lista som i blixtbelysning ger en illustration till en avgränsad del av utredningsarbetets omfattning och förgreningar. Ett antal GMP-relaterade uppslag som varit av större intresse för brottsutredningen redovisas mer utförligt. Hanteringen av vissa av dem diskuteras under rubriken Sammanfattande anmärkningar, sist i kapitlets andra del.
Personnamn på "kontrollistan" är ersatta med NN. De personer som förekommer på flera ställen är benämnda GA, GB, GC, etc.
844 Gämingsmannaprofilen
7.1 i av
Gärningsmannaprofilen utredningen
mordet på Olof Palme
7.1.1 Om metoden
PU har, som nedan närmare skall redovisas, till stöd för utredningsarbetet låtit utarbeta en s.k. gämingsmannaprofil GMP. I polisens kriminalunderrättelsetjänsten material beskrivs GMP-metoden på följande sätt
En GMP kan definieras som ett polisiärt spaningsinstrument bestående av en demografisk, social och beteendemässig beskrivning
mest sannolika gärningsman till ett brott.2 Till grund för GMP av en ligger bl.a. en brottsanalys, definierad som en systematisk analys av all tillgänglig information om en brottsplats och offret för brottet samt iakttagelser av gärningsmannen med syfte att beteendemässigt rekonstruera brottet, dess förspel och efterspel med avsikt att kunna klassificera brottet, att klarlägga dess motiv och att kunna beskriva en GMP.3
I mer allmänna termer brukar man ibland beskriva en GMP som en "psykologisk fantombild. En vanlig fantombild bygger Vittnesuppgifter av en förövares utseende. Om man sammanställer ett vittnes signalementsuppgifter kan man konstruera en bild på grundval av dessa uppgifter sammantagna; fler och entydigare uppgifter, desto tydligare bild. På ett i någon mån motsvarande sätt kan man sammanställa de psykologiska och beteendemässiga data som kan utläsas kring en brottslig gärning och sammanställa dessa till en bild profil av hur
- gärningsmannen kan tänkas vara och fungera som människa.
I kriminalunderrättelsetjänstens material ges följande beskrivning av hur GMP förhåller sig till traditionellt kriminalpolisiärt arbete
en
Poliser ställer sig alltid frågan: Vem har gjort detta brott Svaret for-
muleras ofta i allmänna termer och man använder sig av sin erfarenhet för
att skapa en bild av gärningsmannen. I många fall är detta en tillräckligt effektiv metod för att komma till en lösning. Det finns gott om polisiära spårhundar med god näsa för kriminellas beteende och närmast intuitiv kunskap om var den specifike förövaren finns att söka. Den arbetsuppgift
Ulf Åsgård, Om brottsanalys och gämingsmannaprofiler augusti 1995,
s.
skriften gavs in i samband med att Ulf Åsgård och Jan Olsson för den tidigare Palmekommissionen i augusti 1995 presenterade den gämingsmannaprofil de utarbetat PU:s uppdrag. 2 A.a.s. 3 A.st. 4 A.st.
Gdrningsmannaprofilen 845
man har att snabbt gripa gärningsmannen är dock ofta så pressande att
— man tvingas hoppa från tuva till tuva i ett ibland allt mer desperat sökande efter gäckande skugga. I sådana situationer kan det finnas ett värde i att
en
eftertänksamt utföra en analys baserad systematiserad kunskap om mer brott, brottslingar och det aktuella brottet. Då kan man få ett mer fullständigt scenario för brottet.
En GMP är således inte ett redskap i ett akut, inledande skede av ett spaningsarbete utan ett sätt att systematiskt, metodiskt och delvis förutsättningslöst göra det kriminalpoliser alltid har gjort och alltid
som
måste görazs
I inledningen påpekades att poliser alltid frågar sig vilken sorts människa
begått ett brott och i enlighet med det har man under århundradena som funnit olika arbetsmetoder och tekniker för att finna svaret frågan. Detta har i huvudsak varit ett framgångsrikt sätt att arbeta. De metoder som presenteras här utgör egentligen bara kompletteringar till en fungerande polisiär metodik i det att beteendevetarkunskaper tillförs och systematiken i arbetsmetoden förbättras. Erfarenhetsmässigt leder detta till en effektivisering av polisarbetet.
Den psykologiska fantombilden, dvs. GMP, är uppenbarligen mer komplicerad att teckna än en vanlig fantombild. Liknelsen haltar därför och förväntningarna precisionen i de antaganden som görs i en GMP kan lätt bli för stora uppfattar liknelser av det här slaget alltför
om man bokstavligt. I polisens material tonas förväntningarna nedz°
Den massmediala skildringen av profileringsmetoden har tyvärr såväl i Sverige som utomlands gett en romantiserad bild med överdrifter av dess betydelse och underdånig behandling av dess utövare. I själva verket är det
omständlig metod att försöka komma till rätta med svårlösta brott varvid en inslagen av heroism lyser med sin frånvaro.
l samband med viss kritik metoden redovisas heter det vidare
att mot De beställt profiler måste veta att profilen är en sannolik approxima-
som tion i syfte att fokusera utredningen. Utan att förringa kritiken bör det ändå framhållas att profilmakande snarare är en konst än en vetenskap som medför organisatoriska fördelar som många polisorganisationer i världen redan upptäckt.
5 A.a.s. 6 A.st. 7A.a.s. 15.
846 Gärningsmannaprøfilen
GMP-metoden beskrivs i allmänna ordalag följande sätts
Metoden bygger på antagandet att allt vi människor gör i livet utförs i
överensstämmelse med vår personlighet i varierande grand uttrycker
som
ett självständigt agerande. Tvångsmässiga personer brukar sällan ha oord-
ning sina skrivbord eller sätta sig ostrukna skjortor. Psykopatiska
personer har sällan varma och varaktiga relationer. Schizoida personer är
per definition inte sällskapliga. Avvikande personer begår ibland brott som
ångestlösning, för att förverkliga sina fantasier, inre tvång och många
av av
andra skäl. När de begår sina brott genomför de dem ett sätt är
som
bekvämt för dem och i överensstämmelse med deras behov och driftsliv.
Med relevant information om handlingssätt och tillräcklig vaksamhet är det
således möjligt att sluta sig till vilken typ av person som utfört en viss
kriminell handling just det sätt som den utförts på. Därav följer ett antal
sannolika förhållanden om var och hur gärningsmannen bor och hur han
framlever sitt liv samt andra sociala och demografiska förhållanden.
Metoden har utvecklats under senare delen nittonhundratalet i USA,
av som ett medel vid efterspaning av gärningsmän som upprepar sina brott seriebrottslingar. Metoden uppvisar flera exempel på mycket lyckade insatser, men också fall där profilen visat sig helt felaktig.
I Sverige brukar den s.k. lasermannens slutliga gripande, efter det att denne begått ett stort antal attentat mot invandrare, anföras ett
som första och lyckat exempel metodens användbarhet. Polisens spaningar hade den gången annat sätt väckt intresset för den
person som sedermera dömdes, bl.a. fanns denne med i krets
en personer som disponerat en bil av en typ hade använts vid flera brotten. Vid
som av en förfrågan från de utredande polismannen om den misstänkte stämde överens med profilen blev svaret högsta grad jakande.° Spaningsinsatsema koncentrerades därefter mot denne och ledde så småningom till ett gripande. Exemplet anses illustrera några kännetecken för metoden. Den löste inte brottet men medförde att utredningen effektiviserades. "Lasermannen" hade sannolikt gripits förr ändå,
eller senare men profilen underströk vikten att koncentrera utredningen mot honom.
av
Det bör tilläggas att denna beskrivning inte är okontroversiell. En lika vanlig uppfattning synes vara att fallet med lasermannen i praktiken redan var löst när gämingsmannaprofilen kom in i bilden.
En helt grundläggande förutsättning för GMP-metoden är att den utförs utan hänsyn till och helt utan sidoblickar mot eventuella misstänkta individer. Det kan illustreras med betydelsen ett fingeravtryck
av
8 A.a.s. 4. 9 A.a.s. 10. m A.st.
Gärningsmannaprofilen 847
brottsplatsen. Medan den vanliga brottsutredaren söker individen bakom avtrycket är den informationen från GMP-synpunkt utan relevans. Däremot är det från den synpunkten av intresse att gärningsmannen avsatt ett fingeravtryck, eftersom det kan säga något hur han agerat, att han varit oförsiktig etc. Att information om om eventuella misstänkta exkluderas analysen ett bestående värde, som ger gör den till ett slags basanalys, till vilken utredningen efter att ha uttömt ett visst spår kan återvända. I polisens material talas om att utgångssituationen på det sättet kan konserveras under lång tid." Det är inte bara så att den som utarbetar en GMP inte använder data eventuella misstänkta, det är av stor betydelse att han eller hon är om avskuren från sådan kunskap. All information om misstänkta kommer omedvetet att leda analysen i riktning mot en liknande person, heter det i polisens material. En profil utarbetas med kunskap som om en huvudmisstänkt synes i det hänseendet kunna liknas vid ett person vittnes utpekande en person, vilken för vittnet redan är känd som av misstänkt. Utpekandet saknar naturligtvis inte intresse, men har inte alls informationsvärde som ett utpekande i en klassisk samma konfrontation. Beträffande förutsättningarna för ett framgångsrikt användande av GMP-metoden sägs att det aktuella brottet bör ha något inslag av psykopato1ogi.3 I och för sig sägs alla brott kunna analyseras med metoden, det är inte alltid som den är effektiv. Brott med ekonomen miska motiv sägs t.ex. lämpa sig illa, eftersom önskan att utöka sin förmögenhet är så allmänt spridd att tillräckligt diskriminerande be- --skrivningar inte kan åstadkommas I praktiken metoden lämpa anges sig för mord, sexualmord, våldtäkter och eldsanläggningar. Ibland kan även utpressningsbrott analyseras, om det föreligger muntlig eller skriftlig kommunikation som kan bedömas. Metoden har utvecklats vid utredningar av seriebrott. Mot den bakgrunden kan det den typen brott lämpar sig bäst för synas som av metoden. Det är dock enligt polisens material en missuppfattning att endast sådana brott kan göras till föremål för GMP. Det är visserligen så att seriebrott alstrar stora material, kan öka säkerheten i bedömsom ningarna. Men även enstaka brott innehåller i allmänhet så mycket utslag beteende att motiv, valstrategier och personlighet kan beav skrivas Det avgörande för metodens användbarhet synes med andra
H A.a.s. ll. ‘Z A.st. 3 A.st. M A.st. 15A.st.
848 Gärningsmannaprojilen
ord vara den mängd information som kan utläsas, inte det i och för om sig är fråga om en eller flera brottsliga gärningar. Den redogörelse ur vilken här citerats är relativt utförlig och återhållsam. Likväl metoden den beskrivs i det svenska materiasynes som let vara omgiven av viss mystik och del hemlighetsmakeridö en Den som möjligen saknar en närmare beskrivning av metodernas essens bör besinna att metoden är polisiär och att kriminellt tänkande har personer en stark benägenhet att studera och kartlägga polisens metoder i syfte att raffinera sitt eget beteende i avsikt att vilseleda och undkomma rättvisan. En mer detaljerad beskrivning kan därför inte offentliggöras.
GMP-metoden i sammanfattning
Som vi förstått polisens material och övrig information vi inhämtat rörande det GMP-arbete som svensk polis bedriver karakteriseras det bl.a. av följande.
0 GMP-arbete bygger beprövade polisiära arbets- och tänkesätt O GMP används för att systematisera information brott om ett som inte kunnat lösas snabbt O En GMP är ett spaningsredskap för att effektivisera och underlätta prioriteringar i utredningsarbetet O En GMP är inget bevismedel och kan inte användas som stöd för ett åtal i domstolen, eftersom en GMP aldrig bevisar något viss om en individ O Den utarbetar GMP skall ha information eventuella som en om misstänkta O För GMP skall bli användbar bör brottet innehålla något att en inslag av psykopatologi O Mord, sexualbrott och eldsanläggningar är brott där GMP typiskt en sett är användbar 0 GMP-metoden kan användas även då det inte rör sig seriebrott, om så länge gärningen och gärningsmannen avsatt tillräckligt med relevant information 0 Ju information brottet och gärningsmannen desto mer som avsatt, mer precis kan en GMP bli 0 En GMP är inte vetenskaplig produkt en
16A.a.s. 16
Gämingsmannaprofilen 849
7.1.2 Palmeutredningens gärningsmannaprofil
Allmänt
Kriminalkommissarien Jan Olsson och psykiatrikem med dr Ulf Åsgård fick i juni 1993 PU:s uppdrag att utarbeta en GMP i utredningen mordet på Olof Palme. GMP-arbete var vid denna av tidpunkt ingen helt etablerad arbetsform i Sverige; ett antal GMP hade dock utarbetats och Olsson/Åsgård hade varit engagerade i flera av dessa. I promemoria från juli 1993, ur vilken ett utdrag finns intaget i en den slutliga GMP-dokumentationen, beskrev Ulf Åsgård förutsättningarna för arbetet. Han ansåg allmänt att förutsättningarna för att utarbeta GMP i detta ärende goda, varnade för vissa svårigen var men heter. En att utgångsmaterialet enligt Ulf Åsgård syntes magert, var något han dock inte ansåg sig kunna ha säker uppfattning om förrän en han tagit del det. Ett större problem den information såväl han av var som Jan Olsson redan besatt om mordutredningenz
Den största svårigheten torde dock ligga i den mängd information som vi har misstänkta. Det gäller självfallet främst den som en gång om person lagförts för mordet. I sedvanligt GMP-arbete är en grundregel, som tidigare påpekats, att man inte tar del av information om misstänkta eftersom det vanligen leder till påverkan antingen så att profilen anpassas till denna person eller att den fjärmas från honom.
Åsgård uppfattade dock dessa svårigheter delvis överkomliga. Han som föreslog att erfarna specialister från FBI i sinom tid skulle få ta del av och bedöma den utarbetade profilen. Arbetet inleddes. Enligt vad sägs i den slutliga GMP diskuterasom des resultaten arbetet i januari 1994 med amerikansk polis vid FBI:s av Behavioral Science Unit. Därefter kunde en mer precis gämingsmannaprofil formuleras. Denna presenterades i sin tur för hela PU i februari 1994. Ytterligare bearbetningar följde och den slutliga GMP var klar i maj 1994. GMP omfattar i originalversionen 116 sidor, exklusive bilagor. Härutgör själva "profilen mindre än tio sidor. Rapporten innehåller en av relativt utförlig översikt över själva metoden, använt material och tidigare attentat mot statsmän och andra prominenta personer. Därefter följer redovisningar av kunskap om offret och krirninaltekniska
7 Jan Olsson och Ulf Åsgård, Mordet Olof Palme. Brottsanalys. Gärningsmannaprofil citeras GMP, s. 132. 8 132. GMP s.
850 Gärningsmannaprofilen
fakta, inklusive en rekonstruktion morddagen och Olof Palmes av agenda månaderna före mordet. I angivna delar utgör rapporten en sammanfattande redovisning av centrala delar utredningen. På av grundval av det sålunda sammanställda materialet formulerades vissa hypoteser vi återkommer till dessa strax. Delar av det som sålunda framkommer i de första två tredjedelarna av GMP redovisas i annan form plats i vårt betänkande. annan GMP:s rekonstruktion särskilt mordkvällen är mycket detaljerad och av det saknas anledning att göra en motsvarande redovisning här. GMP:s redogörelse för kända fakta offret innefattar även omnämnandet om av vissa spår, under rubriker Bofors-Indien affären; "Iran-Irak", som Baresic och Ubåtsfrågan. Även Palmehatet och Harvardaffären berörs. Det rör sig genomgående ytterst kortfattade beskrivningar. om Från denna inledande del har vi allmänt och från våra utgångspunkter noterat följ Författarna konstaterar att detta ärende är ett eldorado för den som är intresserad av vittnespsykologiska frågeställningar, att mycket av informationen är utan värde för utredningen att den ställt till hel men en del problem. Författarna hade därvid gjort följande iakttagelser.
En del vittnen lägger till viktiga fakta vid förhör, aldrig senare som nämnts i samband med första förhöret.
En del vittnen anpassar uppenbarligen sin information vid förhör senare till information, som de fått från annat håll.
En del vittnen beskriver intressanta förhållanden, deras berättelse men motsägs, helt eller delvis, av information från andra, skildrar som samma förlopp.
4. En del vittnen lämnar information som är uppenbart eller nästan uppenbart fantastisk.
Ett antal förhållanden anfördes för sig eller i kombination som var kunde förklara förekomsten av den otillförlitliga information förmenta fakta som detta sätt influtit i utredningen:
O S.k. pseudominnen: under inverkan andra informationskällor av vävs en berättelse av förment självupplevda händelser kring lite en kärna av sanning och verklighet.
0 Vittnens önskan att hjälpa polisen att lösa brottet, leder till som anpasslighet av de egna upplevelserna.
O Mytomani och besläktade beteenden
‘9 GMP s. 23.
0 Vittnens önskan att komma nära historisk och sensationell hänen delse O Influens från rapporteringen i media och från vänner, arbetskamrater etc. 0 Vittnen har påverkats journalister talat med dem, vilket i sin av som tur har påverkat vittnenas utsagor O Psykisk sjukdom och instabilitet, allt från ordinära krisreaktioner till kronisk schizofreni 0 Girighet till följd av belöningen
Författarna konstaterar att det i några få fall förekommit att uppgiftslämnare återkommit till PU och medgett att de lämnat otillförlitliga eller direkt falska uppgifter samt konstaterar att detta krävt mod och självövervinning möjligen borde fler ha visat sådant civilkurage". - Materialets kvalitet ansågs tillräckligt god för att kunna användas i brottsanalys. I några avseenden fanns det dock brister, av i och för en sig inte avgörande betydelse, det i flertalet fall numera inte men som fanns möjlighet att åtgärdat
Samtliga besökare den ñlmföreställning paret Palme bevistade har 0 av förhörts. Däremot saknas det förhör med flertalet besökare av andra föreställningar Grand. Mötet mellan offer och gärningsman eller konspiratör kan ha skett eller invid biografen. Med stor sannolikhet förföljdes Palme från biografen. Alla iakttagelser från detta område är bl.a. därför av stort intresse. Paret Palmes ekonomiska situation är inte tillräckligt belyst. Det saknas 0 helt redovisning de ekonomiska omständigheterna före och efter en av brottet. Ingenting i den övriga informationen tyder dock att det finns något i de ekonomiska omständigheterna som skulle kunna förklara brottet. Redovisningen de, vid mordtillfallet, aktuella sekreta diskussioner 0 av Olof Palme förde ter sig ofullständig eller inte slutligt utvärderad. som Det är förståeligt att det är så och det är inte sannolikt att gåtans svar finns i detta avsnitt fullständig säkerhet är svår att uppnå. Detta men diskuteras vidare 73.2‘ s.
2° GMP 24 En del det här sägs har berörts och citerats även s. av som andra ställen i vårt betänkande. 21Under rubriken Professionella motiv s. 73 återfinns den diskussion detta syftar på: Även när det gäller de professionella motiven står en mordutredning rörande prominent inför stora svårigheter. Betydande politiker, statsen person män, till vilken kategori Olof Palme tveklöst hörde, har dagligen sekreta kontakter och deltar mycket ofta i händelseförlopp, är helt eller delvis dolda som
0 En rekonstruktion av brottet, med hjälp offrens kläder, hade av sannolikt varit till viss hjälp. En sådan rekonstruktion skall då ske men rapporten slutligen sammanställdes var den ännu inte genomförd. Det är numera gjort, vår anm.
0 I påtagligt många förhör med vittnen har inte vittnenas klädsel, egen karakteristika i övrigt och ofta inte heller deras eget beteende redovisats. Denna brist försvårar påtagligt möjligheterna att särskilja de olika aktörerna i ett förlopp, vilket delvis förutsättning för är en en rekonstruktion av brottet och dess preludier.
0 Lisbeth Palmes bakgrund och personliga förhållanden är ofullständigt belysta.
0 Det har inte genomförts någon rättsmedicinsk undersökning Lisbeth av Palme. Fotografier av hennes kläder och information från rättsläkarna, har i viss mån kompenserat denna brist.
0 En samtidshistorisk analys det kallats palmehatet och mätav som en ning av dess utpräglingsgrad under Palmes sista levnadsår hade varit av stort värde för att närmare förstå vad eventuellt styrt eller motiverat som en gärningsman. ---
Avsnittet om andra attentat avslutas med jämförelse mellan dessa en attentat och mordet Olof Palme. Den lyderz
Flera skillnader framkommer när jämför mordet Olof Palme med man mord andra prominenser.
0 Det är ovanligt att attentat utförs utan att det finns något skydd av offret.
0 Det är ovanligt att attentat sker så sent kvällen.
o Det är ovanligt att offrets hustru attackeras även hon är närvarande. om
för omgivningen och allmänheten. Detta innebär självfallet inte nödvändigtvis att sådana kontakter skulle vara tvivelaktiga, tvärtom är de sannolikt ofta förutsättningen för framgång i diskussioner om framtida avtal och andra förbindelser mellan stater, organisationer och företag. Men arten sådana kontakom av ter, i efterhand, skall kartläggas i det goda syftet att kartlägga bakgrunden till ett mord, kan det väl tänkas att flera potentiella uppgiftslämnare väger riskerna med att avslöja sin information mot värdet att mordet klaras särskilt av upp, om de med viss grad av sannolikhet känner sig säkra att deras information saknar värde. Återigen, som i fallet med den privata informationen, finns risken
att den som inte har helhetsperspektivet underlåter att lämna väsentlig information. En politiker av Olof Palmes betydelse är dessutom inblandad i ett så stort antal händelser öppen karaktär, där meningar går isär värdet av om och nyttan av hans eget handlande att det blir svårt att värdera i vilken mån ett motiv skulle kunna finnas i det ena eller andra händelseförloppet. 22GMP s. 36
Géirningsmannaprofilen 853
Det är ovanligt att det inte finns ett lätt identifierbart motiv till mordet. 0
Till följd dessa ovanliga förhållanden tillkommer därför några andra av förhållanden karakteriserar mordet på Olof Palme. som
Gärningsmannen har kommit ovanligt nära sitt offer. 0 Gärningsmannen har getts möjlighet att skjuta den person, som befann 0 sig närmast offret.
Gärningsmannen har kunnat fly från platsen. 0 Attentatet har därför blivit ett spaningsmord. 0
De fyra hypoteser föregick själva brottsanalysen och gämingssom mannaprofilen formulerades följande sätt.
Olof Palme sköts gärningsman, som agerade andras uppdrag av en och under hela brottets planering och genomförande hade hjälp av som andra.
Olof Palme sköts gärningsman, som agerade andras initiativ av en och under kartläggning hade hjälp av andra men som under som genomförandet ensam." var Olof Palme sköts gärningsman som agerade eget initiativ och av en genomförde brottet motiverad ett djupgående hat mot Palme som ensam av och därför att han sökt rikta uppmärksamheten mot sig själv genom att döda prominent person t.ex. Olof Palme. en 4. Olof Palme sköts av en gärningsman som antingen a agerade helt ensam, men haft uppdrag av andra eller b tillsammans med andra agerade kring biografen Grand.
Idén att mörda Palme skulle ha uppstått sedan någon medagerande erfarit att Palme befann sig på biografen.
Härutöver finns naturligtvis ett stort antal teoretiskt tänkbara hypoteser, möjligheten självmord, faller orimligheter långt t.ex. av arrangerat som innan de utsatts för en seriös prövning.
I vårt analysarbete har vi i första hand prövat alternativ 3 mot de övriga, samtliga utgör konspirationer av olika storlek och grad av sofistikesom ring. Vi har således undersökt förutsättningarna för de olika alternativen
2- 76 GMP s. 24 Till denna hypotes är fogat kommentaren: I detta fall, såväl som i föregående fall, skulle motivet finnas i förhållanden som är av ytterst hemlig natur och endast mycket begränsad krets känner till. som en 25Till denna hypotes är fogat kommentaren: Motiven i fall 4 a och 4 b skulle antingen sekret natur eller bero palmehatet eller annat mer specifikt vara av av skäl, innebärande stark opposition mot Palme i någon sakfråga.
854 Gdmingsmannaprofilen
noggrant och därefter letat igenom materialet efter information som skulle visa att dessa förutsättningar även haft motsvarighet i verkligheten.
Själva gämingsmannaproñlen och den brottsanalys vilken denna grundats återges i följande avsnitt, alltså består utdrag GMP. som av ur
Utdrag GMP ur
Analys
Analysen av materialet syftar till att pröva de hypoteser ställdes i som upp föregående avsnitt. Den grundläggande frågan är om man i materialet kan finna tecken på att mordet genomförts gruppering gärningsmän av en av eller inte. Detta avsnitt kommer att beröra denna frågeställning ett antal ur olika synpunkter. Det rör de tidsmässiga förutsättningarna, de personella och materiella kraven, de motivmässiga förutsättningarna, de beteendemässiga och psykologiska förutsättningarna och fynden respektive avsaknaden av fynd i utredningens olika avsnitt. Analysen de olika hypoav tesema redovisas separat men till följd att det rör sig komplicerade av om sammanhang och delvis likartade förutsättningar är viss överlappning oundviklig.
Sammanfattning av grundläggande fakta
Med utgångspunkt i den tidigare redovisningen vi kan anser att man fastslå följande:
0 Möjligheten att makarna Palme skulle bio diskuterades första gången Lisbeth Palmes arbetsplats under eftermiddagen. 0 Den biograf som då diskuterades var Spegeln Birger Jarlsgatan. 0 Tanken att makarna möjligen skulle Grand diskuterades första gången i telefonsamtal mellan Lisbeth Palme, från hennes arbetsplats, och hennes sons flickvän, som befann sig i sitt hem, vid l7-tiden. 0 Olof Palmes första kontakt med bioplanerna var då han kom hem vid 18.30-tiden. 0 När Palme diskuterade bioplanerna med sin son, i ett telefonsamtal strax därefter, nämndes bägge eventualiteterna Spegeln och Grand, men intet bestämdes.
2° Utdrag Åsgård, ur GMP Jan Olsson och Ulf Mordet Olof Palme. Brottsanalys. Gärningsmannaprofil 77-110, avsnitten Analys och "Gärningss. mannaproñl, samt s. 115-116, Slutsatser och Rekommendationer. Det mellanliggande avsnittet Utvärdering analysen, berör samarbetet med av som FBI, tas upp senare.
Gämingsmannaprofilen 855
Utdrag GMP forts. ur
Under detta telefonsamtal berättade sonen att han redan köpt 0 biljetter till Grands ZLIS-föreställning, som han trodde började kl
21. Beslutet att makarna skulle Grand fattades före kl 20 under 0 en diskussion dem emellan. Detta beslut delgavs ingen utöver att Aspling, i telefonsamtal med 0 Olof Palme, i anslutning till att makarna väg att gå, fick var veta att de skulle bio, utan närmare specifikation. Varken Lisbeth Palmes arbetsplats eller makarnas hem har varit 0 elektroniskt övervakade.
Slutsatsen detta är att eller vilka som än mördade Olof Palme av vem antingen förföljde honom från hemmet eller träffade honom någonstans mellan hemmet och biografen Grand, alternativt att man träffade Palme först efter filmens slut. Vidare kan det slås fast att inte kan ha planerat att mörda Palme vid biografen eller i dess man närhet, före det att Palme korn dit.
Prövning av konspirationshypoteser
I denna prövning delas analysen upp i enlighet med konspirationens
faser --- .
Motivationsfasen
Vid tiden för mordet fanns det inte några specifika hot riktade mot Olof Palme. Inte heller förelåg förhållanden av sekret natur, kända av Palmes omgivning, föranledde någon att reflektera över att som Palme befann sig i potentiellt farofylld situation. Konklusionen av en detta är det fanns ett sådant specifikt motiv var det bara Palme att om själv kände till det, utöver dem som i så fall konspirerade mot som hans liv.
Detta utesluter inte att det kan ha funnits mer allmänna motiv terroriströrelser. Vid tiden för mordet fanns inte någon sprungna ur känd svensk terrororganisation, aktiva och sympatisörer till flera men utländska terroriströrelser bosatta i landet. Vidare kan man naturvar ligtvis tänka sig ospeciñka motiv med rötter i det, som vi sammanfattat i begreppet palmehatet. Sådana motiv kan ha inspirerat en eller inhemsk gruppering udda slag. En sådan gruppering kan annan av även ha knutit utländska kontakter med meningsfränder eller organisationer med sammanfallande intressen.
856 Gärningsmannaprofilen
Utdrag GMP forts. ur
Således är det i och för sig tänkbart konspiration kan ha att en iscensatt mordet och alla eventualiteter från statsunderstödd terrorism över mer idealistiska terroristgrupperingar till mindre professionella, i varje fall mindre erfarna, nationella grupperingar måste tas med i beräkningarna. Dessutom kan man inte helt utesluta möjligheten av en konspiration organiserad av ett utländskt underrättelse- eller säkerhetsorgan.
Vi har tidigare konstaterat att, konspiration har de om en agerat, lyckats dölja motivet väl. Bland de många nämnda motiven finns inte något ter sig riktigt rimligt. Vid förhören med Palmes ser regeringsmedlemmar är det påfallande hur svårt de har att komma ett rimligt motiv. Däremot nämner flera eventualiteten terrorism av ren knuten till EAP, PKK, RAF eller det benämnt Ustasja. Även man om det inte varit möjligt att se motivet direkt efter mordet, borde den avsedda effekten nu ha blivit synlig. Ingenting i den allmänna debatten antyder att Palmes död haft specifika följder, kan förklara hans som död.
Kartläggningsfasen
Det kan förutsättas att sammansvärjningar haft stöd erfarna som av eller professionella personer inom området, använt sofistikerade metoder i alla faser, fram till undanskaffandet av bevis. Det är således möjligt att man inte skulle upptäcka spår sådan organisation. I av en de övriga fallen bör man däremot kunna räkna med att i ett eller flera avsnitt av utredningen finna tecken bristande professionalism i en eller flera faser.
Förutsättningar för kartläggning
Man kan jämföra kartläggning inför ett mord med motsvarande arbete inför en kidnappning. Vid en sådan jämförelse framkommer att uppgifterna delvis är olika. Kidnapparligan måste ännu förvara mer beredd eftersom har för avsikt att ta offret levande. När till man man exempel studerar Kröcherligans förberedelse för kidnappningen av Anna-Greta Leijon eller kidnappningen Exxon-direktör för av en några år sedan, i USA, är det påfallande hur lång tid ägnade man förberedelser. I Exxon-fallet rörde det sig minst fyra månaders om förberedelser. Man försenades också att Exxon-direktören inte av var hemma vid tillfällen då man hade förberett kidnappningen. Totalt sett rör det sig om närmare fem månader innan kunde genomföra man attacken. Det vara endast två personer som agerade, tidigare säkeren
Giirningsmannaprofilen 857
Utdrag GMP forts.
ur
hetschef och dennes hustru. I kartläggningen av Leijon deltog betydligt fler personer. Den tyska stadsgerillan RAF ägnade sig såväl kidnappningar som direkt dödande attacker. I bägge situationerna tog det veckor till månader innan man slog till och ett halvdussin personer var engagerade vid varje tillfälle. Vid attacken mot Herrhausen hade man grävt ned den elektriska ledningen till bomben sex veckor innan man slog till. Man ägnade visserligen parallell uppmärksamhet flera offer, vilket försvårar bedömningen av hur lång tid det tog i de enskilda fallen. Vid attentatet mot Letelier engagerades kontrakt-
--mördaren Townley nära tre månader innan. Denna tid användes för att rekrytera ytterligare två gärningsmän och att kartlägga offret. Slutsatsen är att, även om det är skilda uppgifter att kidnappa och döda direkt så finns det ändå uppenbara likheter och det tar lång tid att kartlägga och förbereda en attack av något slag. Det innebär att man i detta fall borde långt bak i tiden för att upptäcka eventuella förberedelser till attentatet. Ett övervakningsarbete av Palme bör rimligen ha varit ett svårt arbete eftersom det var tämligen kallt under veckorna och månaderna före mordet. Väntan i kall väderlek, för att fastställa Palmes rutiner, torde ha praktiskt försvårat kartläggningen. I den situationen vore övervakning inomhus att föredra. Det finns några få lägenheter kring Palmes bostadshus som skulle lämpa sig för övervakningsändamål. Ingen av dem har använts i detta syfte. Det finns ett antal kaféer och butiker på ömse sidor om Västerlånggatan, som skulle kunna tjäna delvis samma syfte. Det finns inga rapporter som antyder att de använts på detta sätt. Västerlånggatan kröker sig från norr mot öster. För att ha en god överblick över intressanta rörelser i eller invid Palmes port behöver man vistas nära. Det medför att en person inte räcker för att hålla porten eller lägenhetsfönstren under uppsikt. En ensam övervakare skulle tilldra sig t ex butiksägarnas uppmärksamhet. Under den kalla årstiden är det dessutom ganska vanligt att gatan är tämligen folktom, vilket ökar svårigheterna att övervaka obemärkt. Baksidan av Västerlånggatan 31 är lättare att övervaka än framsidan eftersom man inte uppmärksammas lika lätt, till följd av det färre antalet människor, som rör sig där. Framsidan har förstås den fördelen att man kan röra sig fram och tillbaka i folkströmmen utan att bli uppmärksammad så mycket. Det finns inga informationer om misstänkta personer från baksidan av fastigheten.
858 Gdrningsmannaprofilen
Utdrag GMP forts.
ur
En betydande komplikation vid kartläggning av Palme är möjligheten att livvaktema kan ha varit sysselsatta med skyddsspaning, vilket medför att man för att väcka minsta uppmärksamhet, måste variera antalet kartläggare och deras beteende.
Bristen på tecken på övervakning Såvitt vi kunnat utreda så finns de inga substantiella informationer från tiden september -85 fram till februari -86 som skulle tyda en övervakning. Det finns inte någon anmälan från allmänheten, registrerad före mordet, rörande anmärkningsvärda förhållanden kring Palmes bostad. Från redovisningen av livvakternas rapporter finns inga indikationer
att något avvikande eller misstänkt pågick kring Palme vid tiden för mordet eller tiden närmast dessförinnan. Av spaningsrapporter från SÄK framgår att känd representant för PKK sågs vid två till-
en fällen i Gamla Stan under 1985. Vid ett av dessa tillfällen promenerade han förbi Palmes bostad. Man kan svårligen tro att denne, den mest öppne representanten för organisationen, skulle utnyttjas för något så viktigt som allmän kartläggning av förhållandena i Gamla Stan eller specifik kartläggning av Olof Palme. Efter mordet har ett knappt hundratal personer lämnat information om iakttagelser de gjort av ensamma män eller grupperingar av män, övervägande bestående av två män, som av en eller annan anledning tilldragit sig uppgiftlämnarnas uppmärksamhet. Den större delen av dessa iakttagelser har gjorts Västerlånggatan medan ingen rör iakttagelser från baksidan av Palmes bostad. Många iakttagelsema är
av av ospeciñk natur. Ett smärre antal har kunnat förklaras. Det gäller särskilt observationer alldeles intill Palmes port av några olika personer, som visat sig vara några polacker, engagerade i ett ombyggnadsarbete i en butik i ett hus mittemot Västerlånggatan 31. Ingen iakttagelse har gjorts, som uppenbart pekar ett mystiskt beteende med bäring mordet. Det finns visserligen ett antal observationer av flera män och vid ett tillfälle även en kvinna, som under varierande tid stått och tittat Palmes bostadshus. Det förefaller väl klumpigt om detta beteende skulle vara del i en konspirations kartläggning. Från Rosenbad eller dess omgivningar finns inga rapporter om mystiska personer eller händelser varken före eller efter mordet. De två väktare, som arbetade med reguljärt nattvaktsarbete i området kring makarna Palmes bostad, var i tjänst 26 av februari månads 27 första nätter. Natten till 9 februari arbetade en tredje väktare. Ingen av
Gärningsmannaprofilen 859
Utdrag GMP forts.
ur
de två, som huvudsakligen skötte detta distrikt har noterat något anmärkningsvärt. Av övriga kategorier som arbetat i området som poliser, trafikvakter, brevbärare, budchaufförer, sopåkare, tidningsbud, taxichaufförer, trafikvakter, reparatörer och installatörer vid elverket, vattenverket m har en del förhörts. Förutom en sopåkare, har ingen lämnat information om iakttagelser i trakten, som kan ha med mordet att göra. Sopåkaren lämnar en, allteftersom utvecklad berättelse om en person, som uppehållit sig i trapphuset till Palmes bostad en morgon utan att kunna förklara sig. Det kan inte rimligen röra sig om en medlem av en professionell konspiration. Däremot kan
oerfaren med dolda avsikter möjligen bete sig så. Å en mer person andra sidan fanns en läkarmottagning i huset som delvis tycks ha dragit till sig märkliga personligheter. Varken Olof eller Lisbeth Palme har gett upplysningar om att de känt sig förföljda väg till eller från arbetet. När det gäller Olof Palme behöver det inte betyda mycket eftersom det beskrivs att han var disträ och att han, kanske för att skydda sig mot integritetskränkningar, betedde sig skyggt när han gick ensam.
Bedömning En professionell övervakning av Palmes bostad borde egentligen inte märkas alls. Det skall, om den är utförd professionellt, inte finnas någon systematik om en eller flera personer i materialet. Således kan det vara svårt att bedöma om det verkligen har funnits en övervakning av Palmes bostad vid en genomgång av materialet. En mindre professionell övervakning borde rimligen ha uppmärksammats olika sätt. Således är det så att om en omärklig övervakning har skett så ligger en professionell konspiration bakom. Om nu övervakningen inleddes i så nära anslutning till mordet att ingen upprepad observation kunnat göras är det i sig ett argument mot en professionell konspiration. Man slår inte rimligen till den första dagen av sin övervakning. Skälet till det är att man oftast har en särskild enhet av mördare, ett, hit team, som kallas in när övervakningen är slutförd. Vår konklusion av dessa fakta är att en professionell konspiration kan ha utfört en kartläggning av Olof Palme men att det förefaller mindre sannolikt. Det är än mindre sannolikt att en mindre erfaren gruppering skulle ha klarat kartläggning utan att väcka uppmärksamhet.
860 Gämingsmannaprofilen
Utdrag GMP forts.
ur
Förfiningsfasen
I denna fas analyseras all information man fått fram under kartläggningsfasen. För en sammansvärjning torde det då ha stått klart att Palme mycket ofta rörde sig utan livvakter i området kring bostaden. Livvakternas uppträdande att köra fram Palme till apotekshörnan
och vänta endast några minuter innan de for igen skulle ha kunnat
uppfattas som en indikation att andra skötte övervakningen av området och då sannolikt från någon lägenhet. Det skulle möjligen ha avhållit från att försöka döda Palme i hans lägenhet, vilket annars torde ha varit mycket lätt. Kartläggningen bör rimligen ha avslöjat att dörren till fastigheten egentligen bara behövde en rejäl knuff för att oppnas. Det mest sannolika scenariot för en kartläggande grupp, med någorlunda rimlig grad av professionalism, vore att försöka döda Palme väg hem en sen eftermiddag eller kväll. Man kunde lätt ha väntat ut honom längs hans vanliga väg. Även ett försök bedöms ha
en morgon varit realistiskt. Visserligen torde det då röra sig något fler människor i området men detta behöver inte vara en avgörande nackdel. Den största svårigheten med Gamla Stan, som plats för ett attentat, är att hela stadsdelen kan spärras av relativt lätt. Det torde dock räcka med två flyktbilar, utplacerade strategiskt i förhållande till en förutbestämd plats för beskjutning, för att överkomma detta problem. Det alternativ som nu eventuellt användes, att vänta ut Palme en sen fredagkväll inför eventualiteten att han skulle bege sig till en mer lämplig plats, synes ligga bortom fantasins gränser och mänsklig förmåga till förutsägelse. I detta sammanhang är det restaurangbesök som makarna Palme gjorde två dagar före mordet, intressant. En professionell liga hade haft ett flertal tillfällen dessförinnan att slå till, när Palme rörde sig utan livvakter, men gjorde det inte. Här öppnade sig nu ytterligare ett gyllene tillfälle, som man inte tog till vara. Detta är även ett argument mot att en professionell organisation ligger bakom detta brott.
Genomförandefasen
Till denna fas räknar vi all aktivitet runt Palme av en konspiration från det att han lämnade Rosenbad strax före 18.30.
Gämingsmannaprofilen 861
Utdrag GMP forts.
ur
Gamla Stan Under denna fas måste en konspiration ha haft en eller flera personer
plats i Gamla Stan. Samband kan ha upprätthållits med walkietalkies med lång räckvidd, för att kunna diskutera dcn senare uppkomna situationen, men det kan lika väl ha skett per telefon i automater eller butiker. Att Palme skulle bio kunde inte förutsägas, varför walkie-talkie är enda alternativet för att lämna meddelanden om att han kommit hem, om inte kartläggaren/na bara hade uppgift att rapportera Palmes rörelser dagen därpå, till ledarna för gruppen. Således är walkie-talkie inte ett obligat krav. Det finns en iakttagelse av en person med radiokommunikationsapparat i ett prång nära Palmes bostad vid 19.30-tiden. Den gjordes av två personer i ett sällskap fyra. Beskrivningen av situationen i sin helhet bedöms dock som irrelevant. När makarna Palme lämnade sin lägenhet hade Olof Palme varit hemma i över två timmar. Man kan fråga sig vad en kartläggare hade för uppgift vid den tidpunkten. Det hör till de relativa ovanligheterna, bland personer i Palmes ålder och ställning, att man går ut så sent kvällen. Nöjena är främst tillkomna för yngre publik. Bjudningsmiddagar börjar inte så sent. Kvällspromenader tar man vanligen inte om man kommit hem så sent kalla februarikvällar Kartläggarens enda realistiska uppgift skulle således ha varit att kontrollera när Palme släckte i lägenheten för natten. Detta ter sig minst sagt långsökt. Vi uppfattar detta förhållande som ett av de avgörande i bedömningen av när mötet mellan en presumtiv gärningsman och Palme skedde. Med stöd, bl a av denna tankegång, är det vår uppfattning att det skedde betydligt senare än vid Palmes port. En konspiration kan inte rimligen kalkylera med att målet skall röra sig utanför Gamla Stan en fredagkväll utan livvakter. Om man mot förmodan skulle ha varit kvar vid bostaden och kunnat förfölja Palme så kan man inte ha vetat vart han skulle ta vägen. Situationen är totalt sett svårplanerad men början av händelseförloppet är uppenbart: Målet rör sig utan livvakter i ett område där flyktmöjlighetema är välkända. Det är sannolikt här man har haft för avsikt att till attack genomfört övervakning. Ändå ingriper inte
om man en man och går till attack i Gamla Stan under promenaden ner mot tunnelbanestationen. Man kan fråga sig varför. Det enda rimliga svaret är att den övervakare man hade plats inte var beväpnad och att flyktfordonen inte fanns uppställda. Annars är mörka gränder i ett relativt folktomt område ett perfekt ställe att till attack. Här borde man också ha väntat makarna när de skulle komma hem efter biobesöket
862 Gämingsmannaprofilen
Utdrag GMP forts.
ur
och använt väntetiden till att beväpna sig, ställa upp flyktbilar och vidta andra nödvändiga åtgärder. Under den första delen av Palmes promenad till tunnelbanestationen observerades han och hustrun av fyra personer. En av dem har angivit att hon sett en man stå några meter in i Ignatiigränd en kort bit från
- Västerlånggatan 31. Förutom vad vi anfört tidigare, är den placeringen av en övervakare olycklig eftersom hotell Lord Nelson har stora perspektivfönster mot Ignatiigränd genom vilka receptionistema har sin huvudsakliga utsikt. Där bör man således inte stå om man önskar förbli anonym och smälta in i miljön. Tjänstgörande receptionist har heller inte observerat någon person under längre tid eller vid flera tillfällen. Att ta reda på vart paret Palme var väg sedan de gått ned Yxsmedsgränd bjuder vissa svårigheter. Det finns inga tecken att man följt efter samma väg varken nära eller avstånd. Det vore förvånande om så varit fallet eftersom man kan röra sig längs parallella gränder och i bästa fall småningom kunna före paret Palme. Inte heller sådana iakttagelser finns. Det innebär förstås inte att paret inte kunde ha förföljts. Det förefaller dock som om det varit få personer som rört sig i området vid denna tid. Om man gått före Palme måste man i biljetthallen chansa att Palmes skall åka mot centrum eftersom tiden för att ändra sig var kort. Tiden från det att Palme korn till tunneln under Munkbroleden till det att tåget gick mot city är högst två minuter. De stod på perrongen högst en minut. Om någon gick efter dem vet vi att vederbörande måste ha väntat någonstans eftersom inte någon passerade spärren inom 5-20 sekunder efter paret Palme.
Tunnelbaneresan I trappan upp till perrongen stod en man innanför dörrarna. Han kan ha stått där för kylans skull, liksom de personer som stod mittemot honom gjorde, eller för att han inte ville bli sedd av paret Palme. Den mest rimliga slutsatenär dock att han befann sig där av legala skäl. Denne man kan heller inte vara identisk med den person som angetts ha rusat in i tunnelbanevagnen just innan dörrarna stängdes. Skälen är att berättelsen om honom går ut att han fick sittplats. Minst en annan person fick till en annan dörr för att över huvud komma in i vagnen. Den personen måste rimligen ha kommit före den inspringande mannen.
Giimingsmannaprofilen 863
Utdrag GMP forts.
ur
Att obemärkt smälta in bland de andra passagerarna perrongen i Gamla Stan bedöms inte ha varit något större problem. Visserligen är en mängd personer identifierade perrongen och deras rörelser i fortsättningen har utretts. Men det finns visst utrymme för en eller flera oidentifierade. Flertalet av de som är identifierade for i samma vagn som Palme. En förföljare kan naturligtvis och bör kanske ha åkt med en annan vagn. I det sammanhanget är det viktigt att notera att Palme lättare kunde övervakas från vagnen framför eftersom det mellan den vagn han for i och vagnen där bakom inte fanns glas utan istället två förarhytter, som man inte kan se genom. Om förföljaren åkte i vagnen bakom Palmes var han tvungen att exponera sig vid varje station under sin övervakning av Palme. Sådana iakttagelser har inte rapporterats. Vid ankomsten till Rådmansgatan rörde sig makarna Palme kortvarigt mot fel uppgång. När de kommit till rätt uppgång uppstod osäkerhet om vilken utgång de skulle ta. Beroende förföljarens position vid dessa tillfällen finns det ändå viss risk för att han tvingats förbi dem. Uppgifterna från de två män som gick efter paret Palme stationen talar starkt för att ingen person gick efter dem vilket skulle kunna tolkas som att förföljaren redan passerat eller för att det faktiskt inte fanns någon sådan person.
Invid biografen Grand Under den korta promenaden till Grand sågs paret av flera personer, som inte såg någon efter Palmes. Av de två männen som gick efter dem i momenten före tvingades den ene förbi dem i samband med deras osäkerhet om vilken utgång de skulle välja och den andre hade gått över till andra sidan Sveavägen. En förföljare av paret kunde naturligtvis lätt ha gjort sammalunda. Vid framkomsten till Grand höll salongen på att tömmas på personer, som sett föregående föreställning av "Brödema Mozart. Det var ännu mer än 25 minuter till filmen skulle börja men flera hade, i likhet med Mårten Palme, missuppfattat tiden för filmens början. Därutöver började två andra filmer kl 21 med sammanlagt 62 åskådare. Fler än 300 personer torde därför ha rört sig kring entrén vid tidpunkten för Palmes ankomst dit och till det att han köpt biljett. Denna folksamling torde ha varit lätt att dölja sig Under detta skede bör en förföljare bara haft till uppgift att försöka finna ut vilken film Palme skulle på. Med ledning av att Palme inte gick in före kl 21 torde det ha varit lätt att med hjälp av skyltar och anslag utanför entrén sluta sig till att det var "Bröderna Mozart och
864 Gärningsmannaprofilen
Utdrag GMP forts.
ur
att den filmen sannolikt varade knappt två timmar, eftersom föregående föreställning hade börjat kl 19.00.
Bedömning av lämpligheten av attentat efter biobesöket. Kunskapen att Palme befann sig biografen kan lätt ha kommunicerats till ledningen för sammansvärjningen. Man bör därvid ha övervägt hur paret skulle agera efter filmen, varvid följande möjligheter kan tänkas: 0 De skulle tillbaka till tunnelbanestation Rådmansgatan tillsam-
mans med flera andra biobesökare. De skulle hämtas i bil av livvaktema. De skulle skjutsas i bil av någon bekant. De skulle ta taxi från Grand. De skulle ta bussen från busstationen framför ABF-huset.
De skulle promenera in någon av tvärgatoma väster eller
öster. 0 De skulle mot Kungsgatan.
promenera
I jämförelse med det redan, för sammansvärjningen kända förhållandena, kan dessa alternativ inte ha tett sig mer lockande än att till attack i Gamla Stan. Med tanke det borde man möjligen ha lämnat sin obeväpnade kontrollör av situationen för att han skulle fortsätta att kartlägga Palmes mönster och konstatera hans handlingssätt, som ett led i kartläggningen. Möjligen bör man ha övervägt alternativet att fara till Palmes bostad och vänta in honom där, där förhållanden var kända och risken för ett större antal vittnen kunde ha minimerats. Det alternativ, som de facto inträffade: Paret Palme stannade en stund, medan allt folket skingrades och därefter, en glesbefolkad Sveavägen, mot city ter sig som, inte bara det minst sannolika utan kanske ett av de mest osannolika alternativen. Det är över huvud taget svårt att förutsäga så många alternativ som de ovan nämnda, som naturligtvis delvis är likartade men ändå innehåller olika sätt att komma ifrån platsen. Psykologin talar för att man inte har kunnat förutsäga den situation som faktiskt uppstod, denna konspiration har inte insett svårigheterna att genomföra ett mord i anslutning till att offret går bio mitt inne i en storstad och inte heller de bättre förutsättningarna att genomföra det i Gamla Stan. Det är en antydan att man inte kartlagt möjligheterna att genomföra mordet där. Den opportunistiska komplottens problem. För en opportunistisk sammansvärjning ter sig läget något annorlunda. Om man inte ens sett hur Palme kommit till biografen är alla alternativ ungefär lika sanno-
Gärningsmannaprofilen 865
Utdrag GMP forts.
ur
lika. Dock bör det ha varit svårt att konstatera huruvida Palme hade livvakter omkring sig vilket troligen skulle bli första invändningen för de mest inflytelserika i en opportunistisk konspiration och en vidare planläggning skulle inte ha kommit till stånd. Man bör vidare ha avrått från en operation i cityområdet en fredagkväll med ett otal polisbilar i rörelse ett helt oförutsägbart sätt. Om man nu ändå bestämt sig för att agera ter det sig mer sannolikt att man kunnat konstatera att Palme kommit utan livvakter till Grand och att man satsat alternativet att han skulle promenera från biografen, i någon riktning. Vår bedömning är dock att det är relativt osannolikt att man skulle dra igång en organisation för att satsa möjligheten att Palme skulle promenera hela vägen hem sent en kall februarikväll, medan ett försök att genomföra attentatet under en promenad till en Tbanestation inte kan avfärdas. Det krävs dock en närmast osannolik brist omdöme hos en grupp personer om just detta skulle uppfattas som bästa möjligheten att skjuta honom. Fördelar och nackdelar med att mörda Palme måste övervägas under en längre tid, även bland vildhjärnor, och skulle därför hellre leda till försök till kartläggning snarare än att bara rusa åstad. Den mentala förberedelsetiden för en grupp bör rimligen vara längre än en dryg timme. Hypotesen om den opportunistiska konspirationen får därför ringa stöd i denna del av analysen.
Under filmföreställningen Efter att kontakt etablerats med ledningen för konspirationen bör en planering ha gått ut att Palme skulle tillbaka mot Rådmansgatan efter föreställningen. Om man nu bedömt det värt försöket borde en eller två flyktbilar ha placerats ut ömse sidor om Sveavägen i riktning norrut från Grand. Därutöver möjligen, som reserv ett par bilar, ett eller flera kvarter från Sveavägen. De agerande personerna bör ha varit minst fyra. Någon övre gräns kan inte anges men fler än 6 personer verkar orimligt många. De agerande bör ha bidat sin tid inomhus någonstans och transporterat sig till biografens omgivningar fram mot 22.30 22.45.
- En viktig uppgift under filmföreställningen bör ha varit att rekognoscera biografens utgångar. Reservutgången mot Tegnérgatan, som regelmässigt användes, är inte lätt att hitta, om man inte varit biografen. En beväpnad konspiratör bör ha haft till uppgift att bevaka den utgången.
866 Gärningsmannaprofilen
Utdrag GMP forts.
ur
I närområdet till biografen har inga misstänkta bilar rapporterats, med rimlig anknytning till mordet, varken i området norrut eller något annat håll. Det innebär självfallet inte att ovanstående scenario inte genomförts, det kan ha skett diskret.
Efter filmföreställningen Den utpekade gärningsmannen bör ha instruerats att hålla sig i närheten av biografen. För att vara säker att komma efter Palme bör han ha uppehållit sig söder om biografentrén. Nu inträffar flera av de många oförutsägbara händelserna. Strax före den föreställning Palme bevistade slutade föreställningen av Gå och Se, som rätteligen borde ha slutat senare. Filmprojektorer visar sig dock ha varierande hastighet, vilket gör det svårt att beräkna sluttider för en visning. Ett knappt 40-tal personer strömmade ut från biografen. Det torde ha föranlett ökad uppmärksamhet hos gärningsmannen in spe. Kanske rörde han sig mot entrén. Under denna period måste han även ha riktat sin uppmärksamhet mot vittnet Lars Ezs eleganta bil, som flera biobesökare trodde var en livvaktsbil som skulle hämta Palme. Den tanken bör rimligen även ha slagit den tänkte gärningsmannen i en konspiration. Strax efter kommer de ca 200 besökarna av Brödema Mozart ut och Palme drog sig några tiotal meter söderut utan att visa minsta intresse för den eleganta bilen. Nu slår han i stället sällskap med ett yngre par sonen Mårten och hans fästmö och ställer sig framför bokhandelns skyltfönster. I detta moment torde gärningsmannen ha lugnats ytterligare i sin eventuella tro att Palme skulle hämtas i den eleganta bilen, men komplikationen att det nu blivit fyra personer i Palmes sällskap bör ha ökat oron inför hur uppgiften att mörda Palme skulle skötas. Dessutom skringras folk relativt snabbt utanför biografen medan Palme står kvar och pratar. Det bör ha blivit svårt att obemärkt finnas kvar. En professionell mördare bör i detta läge ha rört sig från området och skaffat sig bättre och mer anonym överblick, tex andra sidan Sveavägen eller åtminstone bort mot eller andra sidan av Kammakargatan. En ytterligare osäkerhet bör ha uppstått, om i vilken riktning Palme skulle gå. Om han kan tänkas ett annat håll än man planerat bör detta ha ökat oron. Gärningsmannen in spe måste blint lita att hans medkonspiratörer i så fall agerar genom att snabbt omgruppera flyktfordonen, om det inte kan ske så att han ser det. Det som, vid en ytlig betraktelse, i efterhand ter sig så enkelt att bara
följa efter och skjuta innehåller en rad komplicerande moment som
en professionell eller semiprofessionell konspiration kan ha haft bety-
Gärningsmannaprofilen 867
Utdrag GMP forts.
ur
dande svårigheter att lösa. Det bedöms inte rimligt att även gärningsmannen haft en walkie-talkie eller annan radiokommunikation öppen under denna fas, med tanke risken för att det skall uppmärksammas av personer i närheten. Radiokommunikation med öronmussla är naturligtvis tänkbar men ändå opraktisk och löser inte hans behov att kunna kommunicera utan att det uppmärksammas. Det finns heller inga iakttagelser av människor som radiokommunicerar i detta kritiska skede av operationen, varken i detta eller något annat område.
Sveavägen Från Grand till mordplatsen är det ca 330 m och det tar drygt fem minuter att promenera i maklig takt. När paret Palme börjar promenaden fortsätter de Sveavägen söderut. Ett lämpligt avstånd att förfölja kunde vara 25-50 m, för att inte väcka uppmärksamhet. När ett tillräckligt folktomt ställe bjuder sig tar det inte många sekunder att nå fram till offret. Dessutom är det ett oeftergivligt krav att i detta skede försöka fastställa om det inte finns några livvakter i närheten. Av Vittnesuppgifter att döma har förföljandet skett betydligt närmare avstånd vilket i sig bedöms utgöra tecken bristande professionalism, men det kan även bero kunskap om att det inte fanns livvakter kring Palme. Kunskaper som man fått genom att förfölja honom före biobesöket. Det är först när paret Palme korsat Sveavägen som det är tämligen säkert att det inte finns några livvakter kring dem och ett närmande kan ske. Paret stannar direkt när de kommit över andra sidan Sveavägen och tittar i SARI-butikens skyltfönster. I detta läge måste gärningsmannen bestämma om han skall skjuta eller inte. Av flera skäl bestämmer han sig för att avstå. Den mest sannolika förklaringen är att det rör sig människor i närheten. Men eftersom han följt efter så nära tvingas han passera paret Palme. Den fortsatta promenaden längs Sveavägens östra sida är ofullständigt känd. Endast ett vittne, Nicola har sett paret Palme under denna del. Hans uppfattning är att han såg dem vid La Carteriebutiken i kvarteret mellan Adolf Fredriks Kyrkogata och Tunnelgatan. Han såg att en person gick efter dem, längst ut på trottoaren. Det innebär att gärningsmannen måste ha väntat in paret någonstans eftersom de stod en stund vid SARI-butiken. Trottoaren är mycket bred men att stanna upp och vänta ökar risken för att dra uppmärksamhet till sig. Enligt Lisbeth Palme stannade man vid ytterligare något butiksfönster. I detta läge tvingas gärningsmannen passera Palme och ett rimligt val i den situationen är att gå en rejäl bit framför dem och
868 Gärningsmannaprofilen
Utdrag GMP forts.
ur
invänta vid en lämplig plats. Fråga uppkommer nu om det inte fanns risk att paret Palme i alla fall skulle ta taxi eller tunnelbana vid Kungsgatan. I så fall börjar möjligheterna snabbt rinna ut för gärningsmannen och det första tillfället blir vid Tunnelgatan, som ger rimlig chans att springa in en sidogata efter skotten. Efter denna korsning finns inte så många lämpliga möjligheter, om ens någon. Svaret frågan varför mordet inträffade där det faktiskt gjorde är således troligen att det var den enda plats det kunde ske på. Utan att lägga orsaksdimension i påståendet blir det således så att offrets beteende avgör valet av den plats där mordet skall äga rum, vilket i sig kan vara ett tecken bristande professionalism hos gärningsmannen, som sannolikt helst vill agera en förvald plats. Denna bedömning ändras inte i grunden om man tänker sig att gärningsmannen gick över Sveavägen betydligt längre söderut.
Mordet Av vittnet Inge M:s berättelse synes framgå att mördaren kom före paret Palme till Dekorimabutiken. Av flera andra vittnesmål framgår att det minuterna före mordet inte fanns någon som stod där. Gärningsmannen kan ha hunnit se runt hörnet in Tunnelgatan och sett byggfuttarna stå där och bedömt dem som en fördel, med den möjlighet till osedd flykt som de erbjöd. Dessutom kunde inte en bil ta upp jakten honom. Det kan ha rört sig om högst 30 sekunder innan paret Palme kom fram till Dekorimabutiken. Den slutliga bedömning gärningsmannen gjort i detta läge bör ha innefattat följande komponenter:
Vittnet Anders B kommer gående alldeles bakom paret Palme. o Trafiken Sveavägen har just stannat och det finns tre bilar
västra sidan och minst två östra sidan om Sveavägen. Paret går mycket nära varandra, eventuellt i armkrok.
o Paret Palme kan komma att sehonom innan de går förbi.
Uppenbarligen ansåg sig gärningsmannen kunna bortse från Anders B. Denne beskrivs visserligen ha varit berusad men han raglade inte. Framför allt bilarna med direkt överblick över korsningen bör ha uppfattats som faromoment. Att paret gick så nära varandra bör ha uppfattats som en komplikation eftersom en konfrontation av något slag med Lisbeth Palme kunde förväntas. Av Anders B:s och Inge M:s vittnesmål tycks framgå att gärningsmannen lade sin vänstra hand Palmes axel innan han sköt. Detta
Géimingsmannaprofilen 869
Utdrag GMP forts.
ur
kan ha skett för att stabilisera målet men också för att skjuta Palme ifrån sig för att på det sättet minimera att Palme vände sig om eller skulle göra motstånd. Skottet mot Palme har träffat i den ovanligt kraftigt markerade mittsömmen hans rock, som torde ha utgjort ett gott riktmärke vid beskjutningen. Det behöver således inte ha varit ett avgjort tecken professionalism att skjuta så mitt i prick. De tekniska undersökningarna synes visa att gärningsmannen efter skottet mot Palme måste ha vridit sin hand mot höger för att kunna träffa Lisbeth Palme med det andra skottet. Eftersom han då släppt taget om den fallande Palme är det vår bedömning att han skjutit mot henne för att döda henne. Direkt efter skotten vände sig Lisbeth Palme mot gärningsmannen och skrek: Nej, vad gör du I det
momentet stoppade gärningsmannen sig vapnet, backade ett steg och vände sig därefter om mot öster och begav sig lunkande, senare springande, från platsen. En professionell mördare bör rimligen ha hunnit eliminera det besvärliga vittnet. Men det skall även tas med i beräkningen att just i första skjutögonblicket började bilarna röra sig och det kan ha uppfattats som ett större hot. Det är en märkvärdig brist professionalism att gärningsmannen stoppar sig vapnet så tidigt när han kan komma att behöva det som allra mest nämligen för
att skydda sig själv under flykten. Om man beaktar att ingångshålet i Lisbeth Palmes kappa ligger i samma horisontella nivå som den tvärgående sömmen är det rimligt att anta att gm haft för avsikt att träffa henne, mitt i ryggen, som han gjorde med Olof Palme. Orsaken till att det inte blev så är sannolikt att Lisbeth Palme vände sig om mot sin vänstra sida till följd av knallen från första skottet och att hon drogs med i makens fall mot gatan. Samtidigt fördröjdes gämingsmannens avfyring av att han antingen spände hanen för hand eller använde sig av double-action funktionen.
Flykten Flykten bör rimligen ha skett i riktning mot ett upphämtande fordon. Detta fordon måste således ha stått öster om Johannesgatan. De Vittnesuppgifter som beskriver mördarens flykt talar för att han sågs gående Snickarbacken i riktning mot Birger Jarlsgatan. Om ett fordon fanns i närheten borde han då kanske ha sprungit mot det i visshet om att han skulle kunna komma ur situationen. Men han gick fortfarande och skylde sitt ansikte med handen. Detta talar emot att ett flyktfordon fanns i närheten. Var skulle det då ha stått En professionell liga borde ha haft ett flyktfordon mycket nära mordplatsen, helst alldeles intill för att kunna ta sig ur situationen så snabbt som möjligt. De förändrade förutsättningarna måste ha tvingat dem att föra
870 Gämingsmannaprofilen
Utdrag GMP forts.
ur
flyktfordonen fram och tillbaka längs gatorna en bit från det heta området från Regeringsgatan och västerut. De gator som i första hand kommer ifråga är Birger Jarlsgatan och Karlavägen. Ett sådant agerande ökar risken inte bara för gärningsmannen utan även för övriga sammansvuma, som tvingas vänta i bil utan att veta om mördaren var förföljd, i värsta fall av beväpnade poliser. Det uppkommer även svårigheter att optimalt sätt nå den andra flyktbilen, som rimligen bör ha stått uppställd någonstans.
Kommunikation mellan gärningsmännen
Utöver visuell kontakt, som kan vara väl så effektiv i många skeden, kan det förutsättas att en konstellation som här är fråga om bör ha haft tillgång till radiokommunikation. I första hand bör det ha varit nödvändigt under kvällen 28 februari för att kommunicera mellan bilar. I tidigare skeden för att kunna kommunicera snabbt vid eventuella förföljanden. Kommersiellt tillgängliga mobiltelefoner var vid tiden för mordet alldeles för otympliga att bära på medan utbudet av apparater för direkt radiokommunikation var stort. Således kan det antas att man i materialet skall finna beskrivningar av personer med sådana apparater. --- Det finns 40 observationer av män bärande eller talande i walkietalkies eller motsvarande. Kategorin annan plats utgörs uteslutande av närområdet till Sveavägen eller Grand med de mest avlägsna observationema vid Gallerian respektive Norra Bantorget. Observationer före 28/2 utanför Gamla Stan kan inte saklöst avföras från diskussionen eftersom det socialdemokratiska partihögkvarteret ligger mittemot biografen Grand och kan tänkas ha ingått i en övervakningsoperation. Däremot synes observationer där eller kring Sveavägen under den 28:e februari före det att paret Palme lämnade hemmet kunna läggas sidan eftersom det var okänt, t o m för paret Palme själva, att de skulle befinna sig där under kvällen. Därmed återstår endast två observationer som bägge kunnat förklaras.
Av de sex observationema efter mordet torde, samma grunder, de två observationema i Gamla Stan kunna avföras från diskussionen. Av de återstående har några kunnat förklaras efter kontroll med väktarbolag, spaningsrotlar hos polisen och med andra användare av radiokommunikationsapparater. I det resterande materialet fäster man sig vid avsaknaden av observationer i tunnelbanan under färden mot biografen ett skede där man verkligen kan ha haft behov av kom-
munikation. Vidare är det påfallande att det inte finns några observa-
Gämingsmannaprofilen 871
Utdrag GMP forts.
ur
tioner i området norr om Grand där man kunnat förvänta sig dylik aktivitet. De återstående observationema har noggrant analyserats. Ingen av dem kan passas in i ett rimligt scenario. Orsaken härtill har varit att de tidsmässigt är orimliga eller för att de skett en plats som inte rimligen varit aktuell i sammanhanget. --- De mest intressanta iakttagelsema av män med walkie-talkie görs vid 21-tiden, mellan 21-23 och slutligen i nära anslutning till mordet. Flertalet av dessa iakttagelser görs Sveavägens västra sida och endast en av dem nära biografen, de andra tre mittemot mordplatsen. Om man antar att en konspiration, försedd med walkie-talkieapparater, bestämt sig för att utföra mordet så behöver de samband för att kunna dirigera gärningsman och flyktbilar. De måste ha flera bilar i området. En bil avsedd för gärningsmannen med en chaufför och minst en bil till för övriga deltagare i konspirationen. Walkie-talkie ger en möjlighet till avstånd mellan alla inblandade personer. När Olof Palme stannade vid bokhandeln behövde medlemmarna i konspirationen meddela detta. Konspirationens medlemmar bör ha befunnit sig i närområdet av biografen och norr därom i detta läge. När Olof och Lisbeth Palme börjar sin promenad söderut måste aktörerna finna nya positioner och i varje fall måste chaufförerna informeras. Gämingsmannen kan informeras via walkie-talkie att en lämplig plats är närmaste gathöm. Detta innebär att gärningsmannen måste ha ett head-set eller en öronmussla. Det finns inga iakttagelser av knastrande röster kring gärningsmannen och beskrivningen av honom talar inte för att han haft något i öronen eller för att han själv talat i walkie-talkie. Inte någon av de män, som beskrivs ha befunnit sig runt biografen Grand har angetts ha varit försedd med walkietalkie. Inte någon av de män som beskrivs ha haft en walkie-talkie överensstämmer signalementsmässigt med någon som beskrivs ha befunnit sig vid Grand. Konspirationens medlemmar i övrigt dirigeras också söderut, liksom flyktbilama. Eventuella andra gärningsmän dirigeras till gathöm ömse sidor av Sveavägen. En tänkbar sådan hörna är Tunnelgatan/Sveavägens västra korsning. Ur sammansvärjningens synpunkt bör den sidan ha varit lika intressant som den östra delen av korsningen. Det vill säga, man borde ha kunnat förvänta sig en man utan walkie-talkie men försedd med vapen i denna hörna. Den iakttagelse som gjorts av en man där har skett från en passerande bil. Iakttagelsen har dock inte verifierats av personer som stod i bankomatkön.
872 Gämingsmannaprofilen
Utdrag GMP forts.
ur
Enligt ett anonymt brevskrivande vittne, den så kallade Skelleftehamnsmannen, fanns det en walkie-talkieförsedd man vid Olofsgatan. Man kan undra vilken uppgift han skulle ha haft. Såvitt vi kunnat utröna finns det ingen begriplig uppgift för denna person. På andra sidan, det vill säga den östra sidan av Sveavägen, fanns det ingen man med walkie-talkie. Allmänt sett kan man undra varför man skulle hålla sig med en huvudgämingsman och en eller flera tilläggspersoner. Vi kan inte se något rimligt skäl till detta. Slutsatsen av detta är att gärningsmannen agerar självständigt och de informationer som finns om walkie-talkies, beskriver fantasier eller slumpmässigt närvarande poliser, väktare och andra med legala skäl att använda radioapparater. Denna analys synes således tala för att en tänkt konspiration arbetat utan att i något skede avslöja att man använt radiokommunikation. Det skulle i så fall innebära att man arbetat ytterst professionellt, vilket starkt kontrasterar mot hur mordet faktiskt gick till i slutskedet.
Sammanfattning av genomförandefasen
Vår bedömning är att gärningsmannens beteende under genomförandefasen talar emot att han skulle vara av särskild och professionell beskaffenhet vilket man borde förvänta av en professionell eller semiprofessionell konspiration. Vidare synes de taktiska bedömningar som gjorts tyda betydande brister, vilket visas i flera faser av genomförandet.
Överskylningen
Förutom de självklara momenten att skydda och gömma gärningsmannen, alternativt transportera ut honom ur landet, tillkommer ett stort antal åtgärder för att skaffa undan all bevisning i form av hyreskontrakt, kvitton, och en mängd andra lämningar efter en större operation. För detta krävs personella resurser och dessutom personer som inte har hela bilden klar för sig före mordet men som naturligtvis efter det kan ha fått aningar om vad som pågått. Inte någon person med sådan kunskap har hört av sig till utredningen vare sig direkt eller indirekt. Belöningen har lockat till sig ett större antal lycksökare, som kommit med oanvändbar information. Belöningen är dock tillräckligt stor för att locka personer med reella kunskaper. Villkoren för utbetalning bedöms vara goda för en tipslämnare. Belöningen har dock inte producerat
Gämingsmannaprofilen 873
Utdrag GMP forts.
ur
ett enda användbart tips. Slutsatsen, i detta skede av analysen, är att det talar emot att en konspiration skulle ha agerat. I vilket fall kan den, om den finns, endast bestå av ett fåtal personer. Under natten efter mordet ringde en tysktalande person till en svensk diplomat i Bonn och sade att RAF begått mordet. Förutom att detta gravt avviker från RAF:s modus när det gäller att ta sig ansvaret för ett dåd kan anföras att diplomaten just flyttat och att hans nummer inte fanns i telefonkatalogen. Huvudintrycket är att detta är desinformation sprungen ur andra omständigheter. Ingen information i materialet talar heller för att någon
annan organisation allvar tagit sig ansvaret för mordet. Detta talar emot att en terroristiskt konspiration skulle ha agerat. När det gäller frågan om huruvida en konspiration verkligen skulle framträda eller inte efter mordet och ta sig ansvaret, bör man dock betänka att en konspiration kan ha räknat med en mer blandad reaktion mordet och att de i grund och botten haft för avsikt att träda fram. Man kan ha övervärderat vikten av det primitiva palmehatet. Den reaktion som mordet utlöste var tämligen ensartad. Bedömare och talesmän i de flesta läger var entydigt avståndstagande. Denna reaktion visade för en eventuell konspiration att man gjort en kolossal felbedömning av värdet av Palmes död och att man därför valde att inte framträda. Motsvarande valhänthet borde i så fall även prägla genomförandet i alla andra faser. Under de närmaste dagarna efter mordet inledde man säkerhetspolisen mängder av undersökningar av potentiella och reella fiender till Olof Palme. Man gjorde inga relevanta fynd och inte heller fanns det några rykten i svang. Flera säkerhetstjänster ägnade tid och resurser över hela världen, att undersöka om det fanns något substantiellt bakom mordet Olof Palme. Man fann ingenting. Man kan därför säga att budskapet i Olof Palmes död är okänt för världens säkerhetstjänster.
Ensamagerande gärningsman del av konspiration
- För denna eventualitet gäller i huvudsak det tidigare resonemanget. Det är först i det avgörande exekutionsstadiet som en ensamagerande gärningsman lämnas sitt öde. Det har förekommit vid ett flertal tillfällen i attentatshistorien. För att det skall vara möjligt att agera så bör den inhyrde mördaren vara en professionell person med stor potential att klara av uppdraget. En fördel med detta arrangemang är förstås att kopplingen till den underliggande konspirationen kan minimeras. En
874 Gärningsmannaprofilen
Utdrag GMP forts.
ur
sådan gärningsman kan således förväntas agera ytterst diskret i alla faser av sitt uppdrag. Det har tidigare påpekats att den aktuelle gärningsmannen inte synes besitta de egenskaper som krävs. Det talar starkt emot att mördaren skulle ha varit lejd. Detta resonemang utvecklas i följande avsnitt där hypotesen om ensam gärningsman prövas närmare.
Konklusion
Denna genomgång av materialet synes oss följande punkter tala emot att en konspiration agerat i mordet på Olof Palme. 0 Bristen information om motiv. 0 Den uteblivna effekten av mordet. 0 Bristen tecken kartläggning och övervakning samt de prak-
tiska svårigheterna att genomföra kartläggning under den kalla
årstiden. 0 Att ingen gruppering påtagit sig ansvar vare sig direkt eller in-
direkt. Bristen professionalism hos gärningsmannen.
0 Bristen taktisk förmåga i den postulerade gruppen.
För alternativet opportunistisk konspiration gäller ytterligare några förhållanden som talar emot en sådan konstellation. Dessa förhållanden är till dels även giltiga för en kartläggande konspiration. 0 Det uppkommer ett antal svåra överväganden av betydelse för
om
man skall till attack eller inte, efter att man fått informationen
att Palme befann sig biografen Grand.Risken för att Palme hade
livvakter med sig.
0 Risken att han skulle hämtas av livvakter.
o Risken för polisfordon i närheten under genomförande och
flykt 0 Det mest sannolika alternativet torde ha varit att Palme skulle
eller färdas med en mängd andra människor vilket avsevärt skulle
försvåra möjligheten att komma honom. 0 En grupp människor, som är villiga att så plötsligt ta stora risker är
psykologiskt osannolik. 0 En grupp som varit så enkelt motiverad torde snarare ha satt igång
en kartläggning långt tidigare och borde då ha kunnat avslöjas i
materialet till följd av sin brist professionalism.
Géimingsmannaprofilen 875
Utdrag GMP forts.
ur
Prövning av hypotesen om ensamagerande
gärningsman
I föregående avsnitt prövades hypoteser om samverkande gämingsmän. Vår analys synes visa att den möjligheten har en låg sannolikhet. Därmed återstår endast möjligheten av en ensamt agerande gärningsman. I det föregående avsnittet nämndes möjligheten av en ensamagerande gärningsman men som är del av en kartläggande konspiration. Eftersom denna möjlighet är så intimt förknippad med en konspirationsteori avser vi inte att pröva den vidare. I prövningen av hypotesen om den ensamagerande torde framgå att gärningsmannen saknar de egenskaper som förväntas av en lejd mördare.
Mötet mellan offer och gärningsman
Den ensamagerande gärningsmannen kan ha kartlagt och övervakat Palme genom vandringar kring Rosenbad och kring statsministerns bostad. I kontrast till den mer determinerade konspirationen kan han ha uppehållit sig kring Palmes bostad i många timmar, ofta förgäves, men denna kväll öppnar sig plötsligt en möjlighet. Liksom när det gällde konspirationen är detta alternativ dock osannolikt eftersom det saknas information om övervakare vid bostaden eller förföljare till tunnelbanestationen. Den ensamagerande kan förutsättas vara mindre förslagen och förutseende varför möjligheten att upptäcka honom bör ha varit större. Motsvarande resonemang kan föras kring ett slumpmässigt möte mellan offer och gärningsman under färden till biografen. Det finns inga säkra tecken att Palme förföljdes. Vid biografen Grand, i den stund Palme anländer dit, observeras dock en person som under en stund uppehåller sig framför entrén. Han tycks stå och stirra in i foajén just när Palme går in och småningom ställer sig i biljettkön. Utöver att detta beteende kan ha implikation i detta ärende finns det minst två andra tänkbara förklaringar. Personen i fråga kan ha varit bion och kommit ifrån anhöriga eller bekanta, som han tittar efter. Det kan också röra sig om en legitim nyfikenhet Palme, som vederbörande kanske aldrig sett i levande livet. Ingen av förklaringarna kan uteslutas men om man kopplar ihop signalementet för denna person med andra observationer framkommer betydande likheter med den person som sköt Palme. Vi har i tabellform sammanfattat alla dessa observationer ---. Ett flertal observationer har gjorts, som kan röra en och samma person och i fortsättningen kommer vi att referera till dessa observationer.
876 Gdrningsmannaprofilen
Utdrag GMP forts.
ur
För enkelhetens skull refererar vi då till begreppet gärningsman, i fullt medvetande om att alla beskrivningar inte nödvändigtvis rör en och samma person. Dock menar vi bestämt att dessa beskrivningar inte rör två eller tre olika och samverkande gärningsmän. I frånvaron av annan information och med hänsyn till att det förefaller ytterst osannolikt att gärningsmannen träffade Palme först efter ñlmföreställningen ter det sig således sannolikt att mötet mellan offer och gärningsman skedde när Palme kom till biografen.
Agerande vid biografen före filmen
Sedan gärningsmannen konstaterat att Palme gått in biografen kan tanken snabbt ha runnit upp i honom att söka kontakt med Palme eller döda honom. Till den ändan stannar gm kvar platsen och ser efter vilken film Palme skall besöka. Möjligen blir han så upphetsad av situationen att han tidigt lever sig i rollen som attentatsman att han
ett påfallande sätt stryker längs husväggarna och rör sig bort mot busshållplatsen sedan Palme kommit ut gatan efter att ha köpt biljetter. Möjligen kan han därvid ha konstaterat att Palme talade under längre tid med sonen Mårten och hans fästmö.
ett yngre par Detta kan ha stört gärningsmannen men troligen har han inte varit beväpnad och inte heller klar med beslutet att till attack eftersom det torde ha funnits möjlighet att attackera Palme sedan denne kommit ut gatan efter biljettköpet.
Agerande under föreställningen
Under det att Palme bevistade filmföreställningen måste gm ha, åtminstone preliminärt, beslutat sig för att försöka sig att skjuta Palme och under den tiden ha försett sig med vapnet. Alternativt, om han redan var beväpnad, söka vänne under de två timmarna fram till filmens slut. I bägge fallen finns inte anledning för honom att uppehålla sig kring biografen och man kan därför inte veta vilket av dem som faktiskt gäller. Det saknas i vilket fall anledning för honom att uppehålla sig invid biografen eftersom Palme med säkerhet skulle befinna sig där de närmaste ca två timmarna.
Om vapnet levererades till gärningsmannen efter klockan 21 mordkvällen så vet leverantören sannolikt vem som mördade Olof Palme. Eftersom han riskerar att bli fälld för t ex medhjälp till mord eller olaga vapeninnehav är det, i viss mån, förståeligt att han inte hört av sig själv. Men, sett i ljuset av belöningens storlek och svårigheterna
Gärningsmannaprofilen 877
Utdrag GMP forts.
ur
att bevisa medhjälp till mord, kombinerat med svårigheterna att få fram ett vapen med så kort varsel, är det därför mer sannolikt att gärningsmannen disponerat vapnet en tid och inte fått det levererat under kvällen. En alternativ möjlighet skulle vara att gärningsmannen obemärkt lånat vapnet och sedan återställt det. Den eventualiteten ter sig dock osannolik eftersom återställandet bör ha skett i mycket nära anslutning till lånet. Gärningsmannen bör då ha varit sysselsatt med andra ting, som att fly undan och skaffa alibi. Under föreställningens gång finns ett antal beskrivningar av män som uppehållit sig kring biografen, den första av dem vid 22.10. Flertalet av dessa rör uppgifter om två män. I något fall ensamma män, som dock signalementsmässigt inte överensstämmer med gm. Om dessa män skulle ha med mordet att göra skulle de således vara del av en konspiration. Men varför skulle de uppehålla sig där Vid vilken tid filmen slutade kunde man lätt ha tagit reda på. Med tanke det uppdrag skulle utföra torde det vara bäst att hålla sig undan så
man länge som möjligt och inte onödigtvis exponera sig vid biografen. Man kan därför svårligen förstå vad deras uppgift skulle kunna vara i det fortsatta scenariot, om de uppehöll sig där. En komplott torde ha varit i större behov av transportörer än av vakter i detta skede. Från 22.50 görs ett antal observationer av den person vi bedömt vara gärningsmannen därför att hans beteende inte är kongruent med uppträdandet med legala ärenden i området.
hos personer Han har varit borta från området under drygt 1.5 timme. Det ter sig naturligt att komma tillbaka i god tid här således ca en kvart innan
filmen skulle sluta. Han kan behöva plats inom sig repetera sin tanke eller planering. Efter att ha uppehållit sig östra sidan av Sveavägen närmar han sig biografen vid 23-tiden. Strax därefter slutade en annan film och ett knappt 40-tal personer strömmade ut från biografen. Detta kan inte ha förutsätts av gärningsmannen och det är påfallande hur han, när alla besökare, utom två unga kvinnor, kommit ut går fram till entrédörrama och stirrar in genom glasrutoma. Det verkar som att han inte haft riktigt klart för sig vilken film Palme faktiskt gått på. Han går fram för att se om Palme är kvar i foajén. Därefter uppehåller han sig ytterligare några minuter alldeles utanför entrén. Han vankar fram och tillbaka. Detta skulle i och för sig kunna
beteende bekant till någon bevistade vara samma som en som föreställningen skulle kunna uppvisa men det finns inte beskrivet att någon med detta utseende hämtade någon vid biografen.
878 Gämingsmannaprofilen
Utdrag GMP forts.
ur
Bedömning Gm agerar påfallande och utan rimligt hänsynstagande till möjligheten att han skall kunna observeras. Detta expositionsbeteende torde inte höra till en professionell mördares beteende. Gm intryck
ger av bristande tålamod i det att han går fram till entrén när det tilltänkta offret inte kommit ut som förväntat. Inte heller detta hör till den välinformerade mördarens beteende.
Agerande efter föreställningen
Den därpå följande observationen görs vid möbelaffärens
av gm fönster i samband med att Olof Palme påbörjar sin promenad mot city. Det är inte sannolikt att han kunnat höra vad Palmes sagt och även om han gjorde det torde det inte påverka det fortsatta förloppet, eftersom det finns många alternativa vägar till Gamla Stan. Däremot torde det vara ovedersägligt att han såg hela sällskapet stå och samtala en stund. Det är anmärkningsvärt att han påbörjar förföljandet av paret Palme i så nära anslutning till att sällskapet bröt i två rikt-
upp ningar och dessutom före det att Mårten Palme och hans fästmö passerat honom. Gärningsmannen följer efter, till en början knappa 20 meters avstånd, men efter en 150 m lång promenad beskrivs det att han befann sig endast 10 m efter paret Palme. Under denna promenad är det sannolikt att man mött ett gäng ungdomar som kan ha föranlett gm att vänta ytterligare en stund med att skjuta. Efter att Palmes korsat Sveavägen kort efter att de passerat korvkiosken vid Adolf Fredriks Kyrkogata blir det nödvändigt för gm att passera dem, annars måste han vänta bakom dem vilket torde ha blivit alltför påfallande. I detta läge bör det dock ha stått klart för gm att Palme inte hade några livvakter. Man kan undra varför han inte gick till attack då. Av utredningsmaterialet framgår att det troligen fanns flera personer i närheten som gick i bägge riktningarna vid platsen varav flera var tämligen unga och kan ha uppfattats som potentiella ingripare. Flyktmöjligheterna vid SARI-butiken bör dock ha bedömts vara bättre än vad de varit motsatta sidan av Sveavägen. Möjligen kan det förhållandet att Palme stod vid ett stort skyltfönster ha avhållit gämingsmannen med den risk för spegelbilder som kan finnas. Slutligen kan förloppet ha varit så snabbt att gm inte hunnit överväga möjligheterna utan tvingats passera paret Palme. Det har tidigare påpekats att det fortsatta förloppet under promenaden fram till mordplatsen är ofullständigt känt och delvis fyllt motsäg-
av
Gärningsmannaprofilen 879
Utdrag GMP forts.
ur
elsefulla uppgifter. Vittnet Nicola som säger sig ha mött Palme vid La Carteriebutiken, har sett en man på några meters avstånd men ute vid trottoarkanten. När han senare hör skotten vänder han sig om och säger att mannen som förföljde Palme hoppade in och ut ur porten vid Dekorimabutiken. Det beteendet han beskriver är vittnet Anders Bzs beteende och beskrivningen av förföljaren bär delvis drag av Anders B. När Nicola F vände sig om strax efter skotten befann han sig mer än 200 m från mordplatsen och torde ha haft svårigheter att se och urskilja de olika aktörerna. Det finns således en betydande möjlighet att Nicola F kan ha haft svårigheter att såväl i verkligheten, som i sitt minne särskilja de olika delarna i förloppet. Av vittnet Inge M:s uppgifter framgår att gm stod bredvid butiksentrén vid Dekorima under någon tid. Således måste han någonstans ha passerat paret Palme. Om Nicola Fzs vittnesmål är riktigt torde det ha skett i samband med att paret Palme stannade vid ytterligare någon butik, utöver SARI-butiken. Lisbeth Palme minns inte om de stannade vid något ytterligare skyltfönster. Däremot framgår att paret gick långsamt och det torde räcka för gm att passera dem. Hans beteende vid mordet talar dock för att han inte önskade ögonkontakt med offret, utan att han hela tiden haft intention att utföra mordet bakifrån. Därför talar det mesta för att han inte gick förbi Palme för att han önskade det, utan för att han tvingades göra det.
Agerande vid mordplatsen
Vid mordplatsen hade gärningsmannen god uppsikt över paret Palmes förehavanden och om det fanns personer väg mot den plats där han stod. Genom att titta söderut kunde han stund för stund bedöma lämpligheten av en attack. Däremot kunde han inte från sin position se trafikljusens omslag men han kunde förstås se trafikens rörelser. Strax innan Palme gick förbi honom torde ljusen ha slagit om till rött och trafiken stannat. Rakt fram, ur gämingsmannens synvinkel, stod tre bilar, varav två i ytterñlen, närmast honom. Vid trafikljuset söder om mordplatsen stod ävenledes tre bilar. Bakom paret Palme gick vittnet Anders B. Gm torde ha sett Anders B under någon stund innan dess och bedömde honom uppenbarligen inte som ett hinder. Tämligen omedelbart efter att Palme passerat gm gick den senare upp bakom Palme och tog med sin vänstra hand Palmes axel vilket kan ha gjorts för att skjuta Palme framåt eller för att hålla honom stabilt. Direkt därefter höjde gm revolvem och sköt. I det ögonblicket hade bilförarna fått grönt ljus och bilarna började röra sig. Palme torde momentant ha fallit framåt varvid gm kan ha följt med ett kort ögon-
880 Gärningsmannaprofilen
Utdrag GMP forts.
ur
blick, liksom Lisbeth Palme. I den rörelsen och under det att han tog ett steg bakåt vände han revolvern mot fru Palme. Sedan han gjort det stoppade han sig revolvem, tog ytterligare ett steg bakåt. Därefter syntes han tveka något varefter han började springa Tunnelgatan västerut. Såvitt Lisbeth Palme kan påminna sig sade gärningsmannen ingenting men två vittnen har hört henne säga något, som en av dem minns som:
Nej, men vad gör du Detta torde ha skett efter det andra skottet. -
Bedömning Det förefaller obetänkt att så snabbt stoppa sig vapnet, som skulle ha kunnat användas mot eventuella angripare. Det kan knappast tänkas att gm trodde sig ha skadat Lisbeth Palme tillräckligt effektivt eftersom hon skrek obehindrat och inte föll samman. Därför ter det sig märkligt att han inte försökt sig att skjuta ett eller flera ytterligare skott. Även Palme föll framåt direkt torde professio-
om en mer nell gärningsman ha skjutit ytterligare ett eller annat skott, företrädesvis i huvudet, för att vara säker att han verkligen lyckats. Bilarnas rörelser mot mordplatsen kan även delvis ha hindrat honom från att skjuta fler gånger. Tendensen till kvardröjande kan naturligtvis tolkas som att gm övervägde vad han skulle göra men eftersom han redan stoppat sig vapnet är det mer sannolikt att han helt enkelt blev något förvirrad över vad han åstadkommit. Det andra skottet. Skottet som träffade Lisbeth Palme är delvis svårt att bedöma eftersom det saknas närmare beskrivning av hur det gick till. Av de tekniska undersökningarna framgår dock att riktningen för den första respektive andra kulan skiljer sig mer än 20°. Vidare framgår det att skotten avlossades med mycket kort intervall. Det mest sannolika är därför att gärningsmannen, eftersom han inte rörde sig bakåt efter första skottet, riktat vapnet mot Lisbeth Palme och avlossat ett skott i syfte att skada henne. I linje med vad som senare anförs om motiven att döda Olof Palme är det sannolikt att gm velat döda även henne motiverat av att hon var associerad med sin make, det förhatliga objektet.
Flykten
När gm passerat Luntmakargatan valde han att springa uppför trapporna. Han kunde ha valt rulltrappan som går parallellt med trapporna.
Gämingsmannaprofilen 881
Utdrag GMP forts. ur
Att han inte gjorde det kan bero att rulltrappan stod stilla eftersom den stängs automatiskt den inte används frekvent. av om Gärningsmannen kan ha trott att den inte fungerade alls varvid det högre. Å skulle ha blivit mer ansträngande, eftersom trappstegen är andra sidan beskrivs det att han tog minst två trappsteg i taget, den väg han Även den kraftiga belysningen i rulltrappan liksom sprang. att han kanske inte kände till den alls, kan förklara att han inte tog den till Malmskillnadsgatan. Han hade inte lång tid snabbaste vägen upp sig att fatta beslut om vägval.
Under språngmarschen upp mot Malmskillnadsgatan observerades gm såg honom stanna en kort stund uppe krönet av av en person, som trappan, möjligen för att pusta ut en stund men också för att se om någon följde efter. Han fortsatte att springa under det att han hanterade liten väska med dragkedja som han drog Det ter sig mest en en sannolikt att han redan då flyttade revolvern från en ficka till denna väska. Däremot förefaller det osannolikt att han skulle förvara en radiokommunikationsapparat ett så krångligt sätt.
I denna fas borde gärningsman som har medhjälpare ha god en anledning att kommunicera via radio för att få flyktbilen till en lämplig plats.
Det naturliga valet för den fortsatta flykten är att fortsätta gatan rakt fram för att nå Birger Jarlsgatan och snabbt glida in i gatubilden. Istället viker gärningsmannen av, välbetänkt i och för sig eftersom han då inte kunde observeras under längre tid av förföljare. Han viker normt. Det sannolika är att han avviker mot trakter han känner av bättre än andra, mot hemmet eller annan välbekant plats.
När han rundade hörnet David Bagares Gata Regeringsgatan gick två framför honom och den dem halkade till varvid personer ena av henne. Hon blev uppretad och kastade något skällsord gm sprang efter honom. Han svarade inte, fortsatte springa och försvann ur deras åsyn. Detta beteende är kongruent med en person som verkligen har bråttom och behöver inte betyda att han inte förstod skällsordet. Sedan han vikit ned Snickarbacken torde han ha anledning att lugna ned takten antingen till följd viss utmattning eller för att inte väcka av uppmärksamhet.
Bedömning
Även i denna fas visar att han inte är tränad för uppgiften. Han gm tycks stoppa undan sitt så att det blir oåtkomligt. Hans klädsel vapen verkar opraktisk, vilket tyder brist på förutseende. Hans kondition
882 Géimingsmannaprofilen
Utdrag GMP forts. ur
tycks inte räcka för en rejäl språngmarsch och fortfarande 2-3 minuter efter mordet väcker han uppmärksamhet genom att försöka dölja sitt utseende. Gämingsmannens val av flyktväg antyder lokalkännedom.
Konklusion
Vid en analys av händelseförloppet
0 Det finns inga tecken en elektronisk övervakning hemmet av eller arbetsplatserna. Det finns inga tecken direkt bevakning Palme. av Det är osäkert, men inte sannolikt att en kartläggning förekommit. Det är inte sannolikt att det försiggått ett efterföljande från Gamla Stan. 0 Det är osäkert, men inte sannolikt att någon följt efter i tunnelbanan. 0 Med viss sannolikhet är det troligt att något efterföljande från Rådmansgatans T-banestation till biografen Grand inte har skett. 0 Någon bevakning vid Grand har inte skett före det att Olof Palme korn dit. 0 Någon bevakning under föreställningen tycks inte heller ha skett medan det däremot finns sådana tecken strax innan föreställningen slutade. 0 Det är helt klart att det föreligger ett efterföljande från biografen till mordplatsen, att en gärningsman ensam flytt iväg från mordplatsen och att ingen annan flytt iväg i någon annan riktning i närheten av mordplatsen. 0 Ingen organisation har påtagit sig ansvaret för mordet, ett övertygande sätt. 0 Belöningen har inte lockat någon att skvallra eller någon ange ett övertygande sätt. 0 Det finns inga underrättelseorganisationer har någon inforrnasom tion av värde om mordet. 0 Mordet har inte haft en iakttagbar effekt, som skulle kunna förklara en konspirations motiv.
De prövningar huvudhypoteserna utsatts för har visat att den professionella konspirationen, med flera gärningsmän eller lejd en mördare, liksom den opportunistiska komplotten inte kan fås att passa in i de mönster som rekonstruktionen och analysen genererat. Genom uteslutningsmetodik och genom att betrakta den faktiske gärningsmannens beteende kan man sluta sig till att han varit ensamagerande.
Gdmingsmannaprofilen 883
Utdrag GMP forts. ur
Genom serie beteende visar gärningsmannen att det brott han gjort en är tillkommet under improviserade former hos person som fått en en möjlighet att agera spontant snarare än en välplanerad akt hos en erfaren person uppbackad av andra.
Klassifikation av brottet
I den forskning kring brottsplatser och brottslingar, som utförts främst praktisk uppdelning framkommit, nämligen vad vi, i vid FBI har en Sverige, kallat organiserat respektive kaotiskt brott. Denna klassifikation har sitt i sexualmord har kunnat användas även vid ursprung men brottslighet där eventuella sexuella moment, i varje fall inte annan varit helt uppenbara. Självfallna modifikationer måste göras men i allt väsentligt visar sig dessa två typer av brott begås av två olika typer av gärningsmän.
Mordet Olof Palme, sett i sin helhet, synes väsentligen kaotjskt. Tecken detta är:
0 Brottet är inte planerat utan spontant. Gärningsmannen har ett expositionsbeteende vid biografen. Gärningsmannen har ett högriskbeteende genom att inte ta större 0 hänsyn till människor omkring, bilar och eventuella civila poliser i samband med beskjutningen. 0 Det förekommer ingen konversation före beskjutningen. Genomförandet är oklart genom att Lisbeth Palme beskjuts men 0 inte dödas. Gärningsmannen förefaller lätt förvirrad omedelbart efter det att 0 han skjutit. 0 Brottet är i sig till synes motivlöst.
Det finns dock några drag av organiserat brott.
Gärningsmannens tålamod att vänta två timmar efter mötet med 0 offret. 0 Gärningsmannen visar sin avsikt mycket sent i förloppet.
Gärningsmannaproñl
Med konklusionen och klassiñkationen brottet som bas, är de möjav ligt att närmare beskriva gärningsmannens karakteristiska. Av olika skäl finns det anledning tro att denne person inte ändras i väsentliga avseenden efter att han mördat Olof Palme. Hans karakteristiska är
884 Gärningsmannaprofilen
Utdrag GMP forts. ur
därför väsentligen desamma nu, som de var vid tiden för mordet. I den mån det skulle kunna vara annorledes markeras det särskilt.
Under den tid som gått sedan vi lämnade ett utkast till profil i februari i har reanalys av materialet medfört smärre förändringar och modifikationer av profilen. ---
Gärningsmannen
Det har tidigare konstaterats att detta brott väsentligen är kaotiskt, vilket medför att gärningsmannen i huvudsak har kaotiska drag, som kan beskrivas i generella termer följer serie sannolika varav en omständigheter.
Generella drag
Det rör sig om en personlighetsstörd, svensk man utan större förmåga till logisk resonemang i pressade situationer och hellre låter som känslorna styra handlandet. Han är driftstyrd därmed en person, som har svårigheter i interaktionen med andra människor. En sådan person har vanligen en bakgrund kantad diverse misslyckanden och dessa av förhållanden i kombination ger hans aktuella liv speciell kontur en av kantighet, rigiditet och originella levnadsomständigheter.
Personlighet
Den närmare arten av personlighetsstörning låter sig inte, tidigare som påpekats, beskrivas närmare. Ett brott av denna typ begås dock vanligen av personer med psykopatiska drag. Gärningsmannen är således en intolerant, illojal och hänsynslös styrs impulser, person som av hugskott och infall. Därmed finns ett drag rastlöshet och bristande av uthållighet, som visar sig många livets områden. En konsekvens av den störda personligheten är svårigheter att relatera till andra och upprätthålla vänskaps- och andra relationer. I grund och botten är personen rädd för konfrontation men han drar sig inte för att söka den om det skulle kunna tjäna hans syften. Det finns ett betydande förakt för andra och förakt för svaghet, som tar sig uttryck i fördomsfullhet och tendens till snara omdömen om andra. Omdömen, till sin som karaktär är rigida och bristfälligt nyanserade. Ytligt sett kan han säkert framstå som självsäker sin självhävdelse i andra genom men avseenden framstår han som uppblåst och oäkta, vilket avspeglar en brist inre kompass.
Utdrag GMP forts. ur
Levnadsvanor
Den störda personligheten för med sig att gärningsmannen lever ett liv fattigt omväxling och utan större ambitioner. Han trivs bäst i sin ensamhet ägnar sig inte krävande hobbies. Hans liv kan, för men omgivningen, te sig händelsefattigt och tråkigt. Han är politiskt ointresserad det finns troligen ett betydande hat mot samhället men och dess representanter, har sin grund i hans egna svårigheter i som livet. Gärningsmannen är troligen därför inte medlem av föreningar eller samfund kan naturligtvis sympatisera med eller intressera men sig för organisationer eller tankesystem med originell eller avvikande framtoning. Även mötet med Palme slumpmässigt är det om var möjligt att gärningsmannen kan ha kartlagt Palme eller andra prominenta personer under till synes planlöst vandrande kring deras bostäder och arbetsplatser. Gärningsmannen synes ha viss vana vid skjutvapen. Det mest sannolika är att han fullgjort, åtminstone en del värnplikten, ger vana vid skjutvapen. Han kan även ha av som skaffat sig egen hand avlägsna orter men det är även vana tänkbart att han då och då besökt skjutbana vilket medför att han en kan känd där. Med tanke gärningsmannens hantering av vara det ha särskilt värde för honom. Det avspeglar möjligen vapnet synes ett större vapenintresse, som i så fall torde vara känt för delar av hans omgivning.
Fysiska karakteristika
Gämingsmannens fysiska karakteristika framgår av Vittnesuppgifter, kan även härledas från analysen materialet. Det framgår men av därvid att han är ca 180 cm lång och är relativt kraftigt byggd. Han är högerhänt. Han förefaller inte vara vältränad.
Ålder
Brott detta slag begås oftast män under 30 år men med tanke av av det motiv ligger närmast tillhands, ett utpräglat palmehat, är det som sannolikt att är äldre än 30. För att ett hat mot en person skall bli gm så utpräglat torde de kräva att man levt under Palmes era och gradvis byggt aversion mot personen Olof Palme. De vittnen, som sett upp en gärningsmannen synes till övervägande del ha uppfattat honom vara kring 40 år. Det förefaller rimligt men man bör tänka möjligvara heten att kan se betydligt äldre ut än sin kronologiska en ensamvarg ålder. Det innebär att gärningsmannen är född tidigast 1938 och senast 1958 mest sannolikt under 40-talet. men -
Utdrag GMP forts.
ur
Familjär bakgrund
Kaotiska brottslingar har ofta en kaotisk bakgrund där f f fadern och
a relationen till honom präglat det fortsatta livet. De svårigheter
som funnits kring fadern behöver dock inte ha visat sig i att han, i sin tur, är eller varit känd för myndigheter. Men han kan ha haft alkoholproblem och äktenskapet mellan föräldrarna kan ha haft andra påfrestningar som t ex misshandel. Gämingsmannens kontakt med föräldrarna, om de över huvud finns i livet, är troligen minimal. Av väsentligen okänd anledning är kaotiska brottslingar ofta födda sent i en syskonskara.
Eget familjeliv
Gärningsmannen umgås sannolikt endast sporadiskt med kvinnor och bor och lever ensam. Han har troligen inga barn.
Utbildning
Det mest sannolika är att gärningsmannen är lågutbildad, i varje fall har han inte genomgått högskolestudier. Det är vidare troligt att han inte har någon avancerad yrkesutbildning.
Arbete
Till följd av utbildningsnivån har gärningsmannen, han inte är
om långtidsarbetslös, ett okvalificerat arbete i vilket arbetsuppgifterna inte innebär vidlyftigare kontakter med andra människor. Sannolikt har han bytt arbeten många gånger. Med tanke arten av hans
personlighetsstöming är det inte sannolikt att han arbetat längre tid i arbete som innebär djupare kontakter med andra människor, f f inte
a vårdarbete.
Ekonomi
Av ovan angivna förhållanden följer att gärningsmannen lever på
en låg ekonomisk nivå där utrymme för bil torde begrän-
t ex egen vara sat. Troligen bör han i en hyresrätt med relativt låg hyra med därav följande bostadsstandard.
Gämingsmannaprofilen 887
Utdrag GMP forts.
ur
Psykiatrisk sjukvård
störning gärningsmannen troligen har brukar vanligen inte Den typ av leda till kontakter med den psykiatriska vården, i varje fall inte under frivilliga former. Tillståndet påverkas inte i väsentlig mån av medicinering och psykoterapi brukar endast kunna åstadkomma marginella förändringar. Således är det inte troligt att gärningsmannen har eller har haft psykiatriska vårdkontakter.
Annan sjukvård
I beskrivningarna av gärningsmannen anges att han rört sig klumpigt och möjligen haltat något. Det finns således möjlighet att han haft
en eller har höft-, knä- eller fotledsåkomma som kan ha för-
en rygg-, anlett vård såväl akut vid ett skadetillfälle som i öppenvård för uppföljning eller eventuell sjukgymnastisk behandling. Viss konsumtion av smärtstillande läkemedel kan därför ha förekommit.
I detta sammanhang kan det även kommenteras att gärningsmannen troligen har ett synfel. När han syns vid biografen, strax innan Palme kommer ut, har gm glasögon. Under förföljandet Sveavägen, mordet och flykten har han inte glasögonen sig. I profilen från februari orsaken härtill vara att gm skulle ha ett ålderssynfel,
anges
grundligare analys visar att han lika gärna, eller hellre, skulle men kunna närsynt, vilket möjligen skulle kunna förklara varför han
vara följer efter paret Palme så nära, att han tar tag i Palme och varför han tvekar kort stund innan han bestämmer sig för att springa från
en mordplatsen. Kanske för att han utan glasögon inte får den totala överblicken över situationen.
Missbruk
Det är naturligtvis inte ovanligt att personer av den halt som här beskrivs är missbrukare och då vanligen alkohol eller amfetamin.
- av Således kan även gärningsmannen missbrukare men totaliteten i
vara bedömningen av detta talar inte för att han skulle kunna vara gravt eller måttligt nedgången missbruk och att ett eventuellt arnfeta-
ens av minmissbruk vid tiden för mordet inte kan ha varit nämnvärt intensivt. Detsamma torde gälla för alkoholrnissbruk. Skälen härtill är att amfetaminmissbrukare har en betydligt starkare traktan efter drogen än möjligheten att få utföra denna typ brott. I ett påverkat tillstånd
av torde omdömet grumlas så kraftigt att det torde ha gett mer pregnanta utslag i beteendet än vad faktiskt kan konstatera. Viss alkohol-
man
888 Gärningsmannaprofilen
Utdrag GMP forts.
ur
påverkan kan tänkas vid mordtillfället men det finns intet som stöder tanken att gärningsmannen varit rejält påverkad. Inte heller alkoholabstinens vid tillfället är sannolik eftersom det medför en rad fysiska symtom som förhindrar genomförandet av ett brott detta sätt. Men även om nu gärningsmannen vid tiden för brottet inte kan ha varit avancerad missbrukare kan han ha varit det tidigare och under åren som gått sedan dess. Den påfrestning det inneburit att tidvis
som vara osäker om polisen varit honom spåren eller inte kan ha orsakat oro som han kan ha dämpat främst med alkohol eller lugnande tabletter. Sådant missbruk kan ha lett till vårdkontakter vid alkoholeller narkomanvårdsmottagningar. Missbruk av heroin är osannolikt.
Tidigare brottslighet
Gärningsmannens personlighet kan ha lett till svårare relationsstörningar,
varvid olaga hot eller misshandel kan ha blivit följden av hans oförmåga att hantera frustrationer och kränkningar. Eftersom sådana problem i första hand kan tänkas ha uppstått med främmande personer är det sannolikt att alla eller de allra flesta sådana till-
av fällen polisanmälts och att han åtalats för flertalet av dem. Eventuella fängelsestraff för sådan brottslighet kan ha gett honom kontakter med kriminella som kan ha vidareutvecklats efter avtjänat straff. Det är därför tänktbart att han kan ha varit inblandad i annan brottslighet, främst då egendomsbrottslighet.
Kontakter med myndigheter
Det mest troliga är att gärningsmannen har aversion mot myndigheter och auktoriteter varav följer att han sannolikt undviker att upprätthålla kontakter med myndighetspersoner. Till följd personlighets-
av stömingen och förmodade besvärliga ekonomiska omständigheter är det dock tänkbart att han tvingats ta kontakter med socialtjänsten i olika livets skiften. Det är även tänkbart att han är förtidspensionerad.
Uppehållsort
En iakttagelse rörande kaotiska brottslingar är att de inte transporterar sig långa sträckor i samband med sina brott. De bor, arbetar eller tillbringar en myckenhet av sin fritid i närheten brottsplatsen. De
av tar tillfällen i flykten och utför sina brott i områden där de känner sig
Gämingsmannaprofilen 889
Utdrag GMP forts.
ur
hemma. Med tanke tidpunkten för brottet och gärningsmannens karakteristika i övrigt är det därför sannolikt att han bor eller arbetar i området kring biografen Grand, eller vistas ofta där av andra skäl. Med tanke områdets struktur är det inte sannolikt att en eventuell bostad finns särskilt långt söder om området utan fastmer norr, öster och väster. Kaotiska brottslingar har ofta sin bostad mycket nära brottsplatsen, kanske endast några hundra meter, men upp till l ä 2 km är tänkbart.
Motiv till brottet
Det mest troliga är att det rör sig om ett personligt motiv, men inte med privat inslag. Palmehatet med alla sina olika facetter påverkade säkert ett stort antal människor med bristande urskillningsförmåga, benägenhet för primitivt tänkande och för aggressiva, projektiva försvarsmekanismer. Ett resultat av detta, för flera av dem, kan ha varit att Olof Palme kom att representera något ont i deras liv och att han fått kreera rollen av syndabock i förklaringen av deras tillkortakommanden. Palme kan, för några få av dem, ha blivit så förhatlig att de kan tänkas ha umgåtts med planer att döda honom. För en av dem blev dessa fantasier möjliga att realisera. I samband med mord är det relativt vanligt att man finner utlösande orsaker, inte är relaterade till offret. Det kan röra relations-
som problem med mer eller mindre närstående personer, ofta flickvänner. Det kan även röra motgångar vad gäller ekonomi och arbete. I utvärderingen potentiellt misstänkta kan det därför vara av värde att
av söka efter sådana händelser.
Uppträdande efter gärningen
Initialt förelåg sannolikt en rädsla för att bli gripen till följd av den enorma uppmärksamhet som brottet fick. Eventuellt kan denna rädsla ha lett till ånger och eventuellt självmord, men det är mindre sannolikt. Så småningom har gärningsmannen uppnått allt större säkerhet i takt med att utredningen tidigt kantrade och massmedias rapportering endast rörde konspirationer. I samband med den enorma uppståndel-
och problemen efter brottet torde gärningsmannen ha haft rent sen triumfatoriska upplevelser när den ena ministern efter den andra tvingades avgå, liksom den ena polischefen efter den andra. Utan att han direkt behövt ange det egna gärningsmannaskapet bör de här
gärningsmannen. Här har han nämligen händelserna ha kommenterats av haft chans att lätta litet det inre trycket utan att behöva avslöja sig.
890 Gämingsmannaprofilen
Utdrag GMP forts.
ur
Så småningom kan känsla ensamhet ha uppstått till följd
en av av en önskan att inte avslöja sig, parad med en bubblande oro inför att vara den som gjort det som han trott att många människor kanske önskat. Så småningom kan känsla besvikelse och tomhet ha uppstått,
en av efter den definitiva förlusten av hatobjektet. Det innebär att det inte längre finns ett objekt att rikta hatkänsloma mot. Under förutsättning att gärningsmannen inte är identisk med Christer P torde han vid tiden för rättegången mot denne ha upplevt på-
en fallande grad av säkerhet och triumf. Den varierande emotionella temperaturen hos gärningsmannen torde ha medfört svårigheter att hålla inne med kunskaper om hur mordet genomfördes. Det krävs en påtaglig styrka för att hålla inne med detta. Således är gärningsmannen en mycket störd person, ja, rent av kallhamrad. Det rör sig sannolikt om en utpräglad psykopat.
Infiltration Även omständigheterna från tid till kan ha honom
om annan gett en känsla av osårbarhet, att han inte skulle kunna gripas kan det ändå ha funnits en känsla av osäkerhet, som kan ha lett gärningsmannen till att infiltrera utredningen. Det kan ha skett olika sätt:
0 Han kan ha kommit med eget vittnesmål eller allmän information
och i samband med det försökt skaffa information utred-
om
ningens läge. 0 Han kan ha lämnat direkt vilseledande information i ett försök att
rikta utredningens fokus annat håll. 0 Han kan under täckmantel av journalist eller särskilt intresserad
medborgare ha försökt få ut information från utredningen helt
legal väg. 0 Han kan ha förlett eller förmått andra att lämna vilseledande
information.
Intresse för utredningen
Kaotiska brottslingar brukar vanligen inte följa den massmediala redovisningen av sina brott. Detta fall är dock speciellt eftersom det under långa perioder varit så osedvanligt mycket skriverier. Det ter sig därför rimligt att denne gärningsman samlat sig tidnings-
mer klipp än vad folk i gemen gjort. Därutöver kan det bland hans tillhörigheter finnas artiklar om Palme och bilder från tiden före hans död.
Gärningsmannaprofilen 891
Utdrag GMP forts.
ur
Hantering av bevismaterial
I första hand rör det vapnet, ammunitionen och de kläder han bar vid mordtillfället. Om han inte visste det förut torde han tidigt ha fått klart för sig det intresse man visat den s k 33-åringens kläder, varför man kan anta att han senast då gjort sig av med kläderna eller i varje fall rengjort dem noggrant med upprepade tvättar. Ammunitionen kan han lätt ha gjort sig av med. Vapnet däremot torde representera ett så stort affektions- eller fetischistiskt värde att han svårligen kan ha gjort sig av med det definitivt. Däremot är det väl sannolikt att han gömt det en plats som han skulle kunna återvända till. Det mest sannolika därvidlag är att han gömt det en plats som har särskild betydelse i hans liv, exempelvis bostadens biutrymmen, undanskymd plats arbetet, någonstans i området kring ett landställe eller en plats, som har någon symbolisk betydelse för honom, t ex vid barndomshemmet. Det förefaller inte troligt att han skrivit dagbok, i varje fall har han inte i den skrivit ned vad han varit med om som berör mordet.
Risken för återkomst
Den typ av person som gm representerar råkar naturligtvis även fortsättningsvis ut för situationer som han inte klarar med mindre än att han tillgriper våld. Detta behöver dock inte alls drabba lika blint och oförutsägbart som vid mordet av Palme utan fastmer drabba anhöriga eller bekanta. Detta innebär att gm under åren efter mordet av Palme kan ha lagförts för andra våldsbrott, inklusive mord. ---
Slutsatser
Efter denna genomgång av materialet och redovisningen av hur vi analyserat det anser vi att man kan dra följande slutsatser:
Mordet genomfördes inte av en konspiration av gärningsmän
Mordet genomfördes av en ensamagerande gärningsman, som
träffade Olof Palme vid biografen Grand. Det finns inte något uppenbart motiv till mordet.
Efter analys av brottet och de olika aktörernas beteende är det
möjligt att beskriva en gämingsmannaprofil, som kan användas
för att snäva in det omfattande materialet rörande potentiellt misstänkta. Profilen beskriver en personlighetsstörd man, motiverad att begå brottet till följd av palmehatet.
892 Gämingsmannaprofilen
Utdrag GMP forts.
ur
Rekommendationer
Vi vill avslutningsvis anföra några synpunkter framtida arbetsupp-
gifter, som har samband med vår analys och den profil som genere-
rats
.
o Massmediala strategier kan behöva utvecklas, i syfte att få gär-
ningsmannen att infiltrera utredningen.
0 Ur effektivitetssynpunkt kan en grundlig utvärdering av potenti-
ellt misstänkta, inklusive psykiatrisk värdering, vara av värde.
0 Reevaluering av tidigare misstänkta, med tillägg av psykiatrisk
värdering kan vara nödvändig i ett senare skede.
0 Bevakning, spaning mot Palmes grav och mordplatsen vid till-
fällen, när det kan antas ha intresse för gärningsmannen att vistas
där, kan vara av värde.
0 Noggrann utvärdering av alla personer som närmat sig Lisbeth
Palme ett irreguljärt sätt, särskilt efter mordet, kan leda fram
till gärningsmannen.
0 Det kan vara nödvändigt att utveckla strategier att söka gärnings-
mannen med tanke möjligheten att han inte skulle finnas
nämnd i utredningsmaterialet.
RRV-experternas genomgång och bedömning av GMP
I RRV-expertemas genomgång av utredningsmaterialet ingick som ett senare led en granskning av GMP.
I rapporten konstaterades allmänt att GMP intar en central ställning i mordutredningen. Den utgör den enda heltäckande sammanställningen av utredningsmaterialet. Den skulle enligt uppgift vara avstämd med såväl åklagare, PU och säkerhetspolisen, varvid "en betydande enighet nåtts om våra GMP-författamas slutsatser. I sammanhanget noterade RRV-expertema även att GMP hade utvärderats i samarbete med FBI.
RRV:s utredare bedömde det som värdefullt att PU låtit genomföra en GMP-undersökning trots de begränsningar som förelåg. GMP kunde komma att visa sig ha ett värde vid försöken att klara upp mordet, framför allt genom att fokusera utredningen hypotesen om en ensam gärningsman som handlat utan föregående planering. I det hänseendet bedömdes GMP även kunna ge råg i ryggen utredarna. RRVexperterna hade i och för sig invändningar mot flera av de bedömningar som låg till grund för GMP:s slutsatser, men ansåg att GMP egentligen borde betraktas som ett strukturerat sätt att hålla samman det som varit PU:s huvudscenario. Innebörden av detta är att analysen av hypotesen
Gämingsmannaprofilen 893
om den ensamme gärningsmannen bedömdes vara väl utförd, men att resonemangen angående övriga hypotesers jämförelsevis lägre halt för den skull inte alltid övertygade.
I sin kritiska analys inriktade sig RRV-expertema på det stöd som i GMP anfördes för att utesluta andra scenarier, framför allt möjligheten av en konspiration.
De huvudreflektioner som redovisades hade dock en vidare syftning. Enligt RRV-expertema verkade GMP ha påverkats mycket av möjligheten av Christer P som gärningsman. Det framstod som om GMP flera punkter hade garderat sig för att täcka in just denne som förövare. Till stöd anfördes följande citat ur GMP, vilka alla föreföll som klippta ur Christer Pzs personakt:
Det är även tänkbart att han är förtidspensionerad. varvid olaga hot eller misshandel kan ha blivit följden av hans oförmåga att hantera frustrationer och kränkningar"
vanligen inte leda till kontakter med den psykiatriska vården, i varje fall
inte under frivilliga former
att ett eventuellt amfetaminmissbruk vid tiden för mordet inte kan ha varit
nämnvärt intensivt. Detsamma torde gälla för alkoholmissbruk.
RRV-expertema hade i sammanhanget påpekat att en konstruktör av en gämingsmannaprofil omöjligen kan frigöra sig från särdrag hos kända misstänkta. De pekade risken för att konstruktörema kunde frestas att gardera sig för att inte behöva stå med lång näsa om gämingsmannen skulle vara identisk med en sådan känd misstänkt gämingsman.
En andra övergripande synpunkt var att en gämingsmannaprofil inte bör konstrueras utifrån en enstaka händelse med så magert underlag som i detta fall. Det behövdes mer specifika särdrag i det enskilda brottet eller flera händelser med likartat mönster.
Dessa två brister i förhållande till det ideala utgångsläget inför ett GMP-arbete, som var väl kända och diskuterade även i den utarbetade GMP, utgjorde dock inte ett sådant hinder mot metodens användande att man hade bort avstå helt, enligt RRV-expertema. Det alternativet hade varit sämre.
I enskildheter och med sikte det som i GMP anfördes för att utesluta en konspiration noterade RRV-expertema bl.a. följande.
GMP:s slutsatser konspiration måste engagera mycket folk
att en från tre till fyra upp till ett dussin och ta mycket tid i anspråk var överdrivna och grundade förhållanden i andra länder. RRV-expertema pekade att Olof Palme ofta rörde sig ute utan livvakter och att
894 Giimingsmannaprofilen
hans personskydd i största allmänhet var dåligt, varför planeringsbehoven inte hade behövt vara så stora.
Beträffande jämförelsen med andra attentat restes två invändningar. Den första gällde GMP:s slutsats att det skulle vara ovanligt att det inte finns ett lätt identifierbart motiv till brottet. Detta grundade sig "sannolikt det tankefelet att vi i nästan samtliga av de redovisade fallen i efterhand vet av vem attentatet utfördes och varför. Det fanns på samma sätt skäl att tro att vi skulle få veta motivet till mordet Olof Palme om det klaras upp. Den andra invändningen var att den enligt RRV-expertema viktigaste skillnaden mellan detta attentat och andra om man godtar hypotesen att det rört sig om en ensam gär-
ningsman utgjordes av att gärningsman och offer möttes av en slump,
dvs. att gärningsmannen drygt två timmar innan skotten föll inte hade några planer på att utföra mordet den plats och vid den tid det kom att begås. Detta uppseendeväckande förhållande borde ha tagits
upp och analyserats i GMP, enligt RRV-experternas mening.
RRV-expertema var kritiska till GMP:s sätt att bedöma frågor kring huruvida mordet utförts på ett professionellt sätt och av en professionell gärningsman. Det fanns skäl att beakta att attentatet, om det utförts av en professionell gärningsman, resultatrnässigt närmast är perfekt genomfört; vederbörande är ännu icke avslöjad. GMP arbetade i detta hänseende väl mycket med stereotyper och försökte bagatellisera tecken som kunde tyda professionalism, t.ex. när skottets från gär-
ningssynpunkt perfekta placering förklaras med att gärningsmannen
skulle ha siktat rockens ryggsöm. Exemplet James Earl Ray
- Martin Luther Kings mördare anfördes av RRV- utredarna. Denne är
den ende kände lejde politiske mördaren av toppolitiker i USA:s moderna historia. Men som hit man betedde han sig inte alls professionellt. Det var således en felsyn att tro, att den som är lejd i en konspiration måste bete sig på ett kompetent sätt.
RRV-expertema lyfte i detta sammanhang fram några exempel ur GMP och kommenterade dem:
GMP: "Det är en märkvärdig brist på professionalism att gärningsmannen stoppar sig vapnet så tidigt när han kan komma att behöva det som allra mest nämligen för att skydda sig själv under flykten.
- RRV-experternas kommentar: Vi tolkar inte detta på samma sätt. Gärningsmannen kan snabbt få fram vapnet vid behov oavsett om han haft hölster eller Att däremot komma rusande med en revolver i högsta hugg fram till trappan och uppför denna skulle vara oprofessionellt. Det behövs inte och ökar bara komplikationema. Den erforderliga tiden för att frigöra vapnet vid eventuellt behov torde röra sig om någon sekund.
Gdmingsnuznnaprofilen 895
GMP: om gärningsmannens beteende under flykten Även i denna fas visar gärningsmannen att han inte är tränad för uppgiften. Han tycks stoppa undan sitt vapen så att det blir oåtkomligt. Hans klädsel verkar opraktisk, vilket tyder brist på förutseende. Hans kondition tycks inte räcka för en rejäl språngmarsch och fortfarande 2-3 minuter efter mordet väcker han uppmärksamhet genom att försöka dölja sitt utseende. Gärningsmannens val av flyktväg antyder lokalkännedom." RRV-experterna invände att det saknades grund för påståendena att gärningsmannen var olämpligt klädd och otillräckligt tränad, att inget tydde att vapnet skulle varit oåtkomligt, att det förhållandet att han inte sprang för fullt skall jämföras med den uppmärksamhet detta hade väckt och att lokalkännedomen kunde förklaras av att gärningsmannen läst av området under biobesöket. Beträffande gärningsmannens eventuella försök att dölja sitt ansikte, ansåg RRV-expertema att detta i så fall borde vägas mot alternativet, dvs. att visa sig. RRV-expertema sammanfattade sin syn i denna del så här:
Vi har svårt att i sekvensen från Grand till mordplatsen, flykten och seder-
mera undanhållandet finna klara och entydiga tecken bristande
professionalism. Fakta i målet talar närmast i motsatt riktning. Vidare har
gämingsmannaprofilen själv givit högsta betyg professionalismen i
eventuella sekvenser som föregick Grand. Har det rört sig om en plan-
läggning och övervakning före mordet så har detta skett mycket professionellt, förutsatt att det inte är PKK då finns det vissa mindre brister.
—
Slutsatsen i GMP att mordet inte haft några effekter som skulle kunna förklara en konspiration ifrågasattes av RRV-expertema, menade
som att det skett en markant förändring av både svensk inrikes- och utrikespolitik efter Olof Palmes död. Detta kunde bl.a. avläsas i den offentliga debatten kring tioårsdagen efter mordet. De ställde sig även tvekande inför hur effekten av ett mord med politisk motivbild skulle kunna avläsas, gjorde jämförelsen med mordet Martin Luther King och ställde frågan vad blev effekten mordet honom
av
I en avslutande diskussion tog RRV-expertema upp GMP:s uppdelning i organiserade och kaotiska brott, en uppdelning som de uppfattade som en hörnpelare i GMP-analysen. Klassifikationen används enligt GMP vid sexualmord men även vid andra brott. I GMP bedöms mordet Olof Palme som i huvudsak kaotiskt, som tecken detta framhölls bl.a. att ingen konversation förekommit före beskjutningen. RRV-expertema invände:
Vi ställer oss lite frågande inför denna analogidragning mellan ett stats-
ministermord och ett sexualbrott framför allt med tanke hur fakta i målet
sedan tolkas. Vad avser att det inte förekom någon konversation mellan
gärningsmannen och Lisbeth och Olof Palme före beskjutningen och att
896 Gdrningsmannaprofilen
detta skulle tolkas som ett tecken på att kaotiskt brott så visar det
vanskligheten i denna analogi. Skulle gärningsmannen i stället ha tilltalat
Olof Palme före avlossandet av kulan så skulle väl ändå detta vara ett
tydligare tecken ett kaotiskt brott. Det fyller ingen som helst vettig
funktion i sammanhanget att tala ut" först. Det kan inte rimligen jäm-
ställas med en sexualbrottsling som ger sig sitt offer utan närmare
presentation Vi ser tvärtom detta som ett tecken ett organiserat och
rationellt brott.
Expertgranskning
GMP-metoden har utvecklats i USA. Den ingår i en utredningstradition som idag förvaltas av FBI. Det var dit PU vände sig under arbetet med GMP för en avstämning av de preliminära resultat Ulf Åsgård och Jan Olsson kommit till. Kommissionen har låtit översätta GMP till engelska och givit dels den nämnda avdelningen vid FBI, dels en erfaren f.d. utredare vid FBI, Robert Ressler, tillfälle att studera materialet och komma med synpunkter på det. I samband med detta har företrädare för kommissionen även ställt frågor kring metoden sådan.
som
FBI Enligt vad som framgår i GMP besökte Ulf Åsgård och Jan Olsson tillsammans med Hans Ölvebro FBI National Academy Quantico, Virginia under tre dagar i januari 1994. Gruppen sammanträffade med utredare från det som då kallades Behavioral Science Unit. Enligt redogörelsen i GMP presenterade gruppen ärendet muntligt, men överlämnade också skriftlig sammanfattning, baserad sammanfatt-
en ningen i förundersökningsprotokollet gällande åtalet mot Christer P. Enligt redogörelsen kom FBI:s företrädare i hög grad fram till samma slutsatser som de som sedan redovisades i själva GMP. En del av det
framfördes från FBI har dock uppenbarligen flutit in i GMP, varför som det är svårt för läsaren att veta vad som fanns i det material som presenterades för FBI och vad som numera finns där som en följd av dessa diskussioner. Resultatet av diskussionerna sammanfattas följ ande sätt i GMP under rubriken Sammanfattning och värdering
I allt väsentligt tycks vår analys och bedömning ha bekräftats i dessa
---
kontakter. Den därav följande gärningsmannaprofilen modifierades något
under diskussionerna men den punkten det framgår inte vad som här
avses, vår anm. var enigheten betydande. Man kan nu fråga sig om detta
27GMP s. 113
Gärningsmannaprofilen 897
resultat beror hur vi presenterade ärendet för FBI-personalen. Frågan
diskuterades med dem. Deras bedömning var att det är osannolikt att vi
skulle kunna vilseleda dem så gravt. Vidare byggde de sin analys i än
högre grad än vi kunnat göra gärningsmannens faktiska beteende under
de sista minuterna före skotten. I det avsnittet finns få kontroversiella
punkter. I anslutning till presentationen av ärendet ställdes en hel del frågor
vilket innebär att man för sin analys fick det material önskade. Vi
man
bedömer dessa grunder att den bedömning FBI:s analytiker gjorde med
stor sannolikhet speglar reella förhållanden. Den analys som presenteras i
denna rapport kan därmed anses stå solid grund.
FBI-gruppen gav enligt GMP vidare vissa rekommendationer. I den mån gärningsmannen inte redan infiltrerat utredningen något sätt kunde man försöka förmå denne att göra det antingen att störa
genom honom med förhör i omgivningen eller med massmediala strategier". Eftersom mordplatsen, graven och Olof Palmes hem kunde
vara av intresse för gärningsmannen i samband med årsdagar borde dessa platser bevakas vid de tillfällena.
Granskningskommissionen gjorde ett motsvarande besök vid samma enhet i oktober 1998 National Center for the Analysis of Violent Crime, NVAVC; den aktuella enheten heter Critical Incident Response Group.28 Kontakten etablerades med hjälp av UD och den svenska ambassaden i Washington. Den engelska versionen GMP
av tillställdes FBI i förväg tillsammans med önskemålet, att det
vore en fördel om någon av dem som varit med vid PU:s besök 1994 kunde närvara. Det visade sig att endast en av de utredare som medverkade 1994 fortfarande arbetade kvar.
Att döma av de frågor som ställdes och även av vad ut-
som tryckligen sades hade inte samtliga närvarande studerat GMP närmare. Någon granskning av själva GMP kan FBI därför inte sägas ha gjort för kommissionens räkning. Indirekt framgick vidare att FBI:s företrädare helst undvek att säga något kunde tolkas kritik vad de
som som av svenska kollegorna utfört.
Diskussionerna med FBI-gruppen korn främst att beröra GMPmetoden som sådan och det arbete bedrivs vid enheten, de
som numera centrala delarna av mordet på Olof Palme samt vissa förslag på möjliga utredningsåtgärder. Därutöver framgick dock av vad som sades från Steve Mardigians sida, att den presentation ärendet gjordes
av som av
28 Granskningskommissionen representerades av Lars Eric Ericsson, Hans- Gunnar Axberger och Petra Lundh. 29 FBI kom under diskussionerna att representeras av Chief W. Hagmaier, Supervisory Special Agent Steve Mardigian som den kvarvarande utredare
var som varit med 1994 och Supervisory Special Agent James McNamara.
898 Gärningsmannaprøfilen
inklusive svar på ställda frågor, inte avvek från vad som sagts vid oss, besöket 1994. Allmänt ansåg Mardigian vidare att GMP väl verkade återspegla det berördes vid dessa diskussioner.
som
Av diskussionen kring metoden som sådan kan följande slutsatser dras. Profiling, som är den vardagliga engelska termen för GMPmetoden, synes inte betraktas som en skarpt avgränsad metod att användas endast under vissa särskilda betingelser. I stället betecknar den allmänt analyser utgår från gärningsmans beteende, spåren
som en brottsplatsen och kunskap om offret. Kärnan är själva angreppssättet där man sammanställer fakta som avser annat än gärningsmannens identitet. Det sistnämnda synes ursprungligen sprunget ur nödvändighet; metoden har utvecklats i fall där inte har några spår efter en
man viss individ, varför man i stället söker efter vilken typ av person som kan ha utfört gämingen.
Det finns enligt FBI-gruppen inget som hindrar att profiling används i samband med ett enskilt brott, dvs. det behöver inte vara fråga seriebrott, inte heller behöver det vara fråga om sexualbrott.
om Enheten tog ofta fram profiler i samband med vanliga mord. Det avgörande är om brottet lämnat tillräckligt med spår att analysera. Ett statsministermord skiljer sig i den bemärkelsen inte från andra brott där det kan vara aktuellt att teckna en profil.
Frågan den information föreligger från brottsplatsen i
om som mordfallet Olof Palme är tillräcklig för en profil besvarades bestämt jakande. FBI-gruppen ansåg att det fanns mycket tolkningsbar information även om man bara begränsade sig till vad som skett på själva mordplatsen jfr motsvarande uppgift i GMP:s ovan citerade sammanfattning från PU:s besök vid FBI.
Av FBI-enhetens informationsmaterial över den egna verksamheten framgår att det ligger i sakens natur att profiling används i sammanhang där det inte finns en misstänkt- rubriken är "Proñles of Unknown Offenders. Det är alltså också så metoden vuxit fram. Frågan om man, som i mordfallet Olof Palme, kan göra en gärningsmannaprofil i ett läge där man redan har en huvudmisstänkt, som inte har kunnat avföras, är mot den bakgrunden något retorisk, vilket framgick när den ställdes till FBI-gruppen. Å sidan det rätt självklart
ena synes vara att den inte används i ett sådant fall det finns redan en misstänkt att
— inrikta sig på. Å andra sidan förlorar det analytiska angreppssätt
som utnyttjas vid profiling" inte sin mening bara för att det finns en
30Ingenting det framfördes från FBI:s sida pekade redogörelsen
av som mot att i GMP för de diskussioner som fördes 1994 skulle vara oriktig; någon detaljerad genomgång av detta gjordes dock inte och det var inte heller syftet med kommissionens kontakter med FBI att följa upp vad som förevarit 1994.
Géimingsmannaprofilen 899
misstänkt, men det kommer då in i utredningsarbetet på ett annat sätt. Efter viss diskussion besvarades saken därför slutligen med att det är en fråga om semantik om metoden kan användas när det finns en misstänkt eller inte. Men i princip gör inte FBI profiler i sådana situationer, i stället används personality assessment, dvs. man jämför information från brottsplatsen m.m. med den misstänktes personlighet och livsföring, vilket kan vara av värde vid bedömandet av om man tror sig ha rätt person eller inte. I grunden blir det alltså fråga att bedöma
en om huruvida den misstänkte till sin typ överensstämmer med den typ av gärningsman som spåren på brottsplatsen m.m. pekar mot.
Överhuvudtaget underströk FBI-gruppen att det angreppssätt som används vid profiling har flera användningsområden. FBI syntes i det hänseendet vara väg bort från de mer traditionella profiler som den i mordfallet Olof Palme dvs. själva profilen är ett exempel på. Bl.a.
- sade man sig i princip inte längre författa skriftliga profiler.
Beträffande mordet intresserade sig FBI-utredarna i stort sett enbart för vad som inträffade själva mordplatsen; de ansåg som nämnts att mycket gick att utläsa av detta. Fakta pekade därvid entydigt mot en s.k. disorganized gärningsman som agerat ensam. Argument för detta var: valet av vapen, valet av plats, skottets placering, att Lisbeth Palme inte dödats och gämingsmannens beteende i övrigt mordplatsen. FBI-gruppen delade därför helt uppfattningen i GMP att gärningen i detta fall inte kan vara ett resultat av en professionell yrkesmässigt utförd operation. Vad som i dessa delar anfördes från FBI-gruppen
överensstämde med den analys som gjordes av Robert Ressler; denne utvecklade dock analysen mer, varför vi här hänvisar till redogörelsen för dennes synpunkter.
FBI-gruppen framförde en del förslag utredningsåtgärder
som skulle ha kunnat vidtas i USA, men som skulle vara kontroversiella i Sverige t.ex. att personer i den huvudmisstänktes närhet skulle kunna övertalas att bära mikrofon vid umgänget med denne, för att om möjligt dokumentera uttalanden som skulle kunna vara av värde i utredningen. Eftersom GMP:s rekommendation om att utveckla "massmediala strategier uppgetts komma från FBI tillfrågades gruppen om detta, bl.a. ställdes frågan om det kunde inkludera användandet av falsk information till medierna för att det sättet påverka gärningsmannen. Direkt falsk information användes enligt FBI-gruppen inte. Däremot kunde mer spekulativa uppgifter spridas till medierna i syfte att nå något utredningsresultat. Att använda felaktiga uppgifter kunde vara en kontraproduktiv strategi om den genomskådades av gärningsmannen, som då kunde känna sig lugnad och inte alls bli satt under den press som åtgärden syftat till. Beträffande massmediala strategier anfördes som alternativ möjligheten att låta personer med insikt i "profiling" och
900 Gärningsmannaprofilen
liknande verksamhet i radio eller television diskutera brottet round table discussion med utgångspunkt från vad man vet från brottsplatsen m.m. Det skulle kunna göra allmänheten mer vaksam på vilken typ av person som kan ha begått brottet, hur han kan ha betett sig innan han begick det och efter etc. Det var gruppens erfarenhet att spridande
sådan kunskap kunde leda till att värdefulla tips kom in från av allmänheten. Gruppen påpekade också att mediala strategier som visat sig framgångsrika ofta inriktats på att påverka eventuella uppgiftslämnares empati med offren, snarare än att vädja till deras pliktkänsla.
Robert Ressler Robert Ressler är född 1937 och har arbetat större delen av sitt yrkesverksamma liv vid FBI, där han varit med om att bygga upp den beteendevetenskapligt inriktade verksamhet där bl.a. profiling ingår. Resslers kunskaper grundar sig bl.a. på ett stort antal intervjuer, ca 100, som han i FBI:s regi gjort eller låtit göra med personer som dömts för mycket grova våldsbrott. Intervjuerna gjordes när personerna satt i fängelse och inriktades individernas personliga historia, hur de fungerat som brottslingar, hur de själva upplevt sina gärningar etc. get as close as possible to the reality of the offenders. Syftet var att inom FBI bygga upp en kunskap som kunde användas vid efterspanandet av våldsbrottslingar och den uppenbara hypotesen var att det finns mönster och beteenden upprepas samt att våldsbrottslingar i
som viss mån kan klassificeras.
Robert Ressler har numera lämnat FBI och driver en privat verksamhet inom sin specialitet F0rensic Behavioral Services. Han har skrivit ett flertal böcker. Där finns redogörelser för de intervjuer han genomfört, fallstudier av olika slag och viss teoribildning kring brottsk1assificering Crime Classification. Några av Resslers böcker är åberopade som referenser i GMP. Han synes anlitad över stora delar av världen i samband med ouppklarad våldsbrottslighet. Ressler synes med andra ord vara en oomstridd expert just proñling.
Granskningskommissionen sammanträffade med Ressler i oktober 1998.3 Ressler hade dessförinnan fått sig tillsänd den engelska
versionen av GMP. Kontakten med Ressler hade etablerats med hjälp av UD och den svenska ambassaden i Washington. Vid mötet framgick att Ressler hade viss tidigare kunskap om mordet genom svenska joumalister, som intervjuat honom. Han hade sett ett svenskt tv-program i vilket det bl.a. fanns en rekonstruktion av makarna Palmes promenad
31Kommissionen representerades av samma personer som ovan.
Gämingsmannaprofilen 901
från Grand till mordplatsen och händelserna på mordplatsen denna gav dock enligt Ressler samma bild händelserna den fram-
av som som kommer i GMP. Han hade, enligt egen utsago och att döma de
av frågor han ställde, ingen kännedom om Christer P:s person. Det framhölls för Ressler att vi förväntade oss att hans synpunkter skulle gälla enbart GMP och fakta sådana de är presenterade i GMP. Därutöver ställde han frågor som vi besvarade utifrån fakta sådana de är kända och sådana de är presenterade i detta betänkande. Ressler har inte
varit anlitad av den svenska polisen och har alltså inte haft något med GMP att göra före sitt uppdrag kommissionen.
Resslers synpunkter på själva GMP är här nedtecknade så de
som framfördes och uppfattades under den diskussion fördes.
av oss som Vårt intresse framför allt inriktat de synpunkter Ressler hade att
var framföra på GMP, inte vilken alternativ profil han själv skulle ha kommit fram till. Dessa två saker kan emellertid inte hållas isär helt och hållet. Det bör därför understrykas att framställningen nedan inte kan läsas så att enligt Ressler torde gärningsmannen ha de eller de egenskaperna, dvs. som en av Ressler tecknad profil. För det första har kommissionens företrädare inte haft kompetens och återge
att ta upp Resslers synpunkter i det hänseendet. För det andra detta inte syftet
var med uppdraget till Ressler. Syftet var att få perspektiv det som sägs i GMP och en allmän uppfattning dess kvalitet, bedömd
om av en företrädare för den kriminalpolisiära skola den svenska GMP:s
som författare hänvisat till och använt som förebild.
Allmänt om GMP-arbete; organiserade och oorganiserade brott. Ressler hänvisade till de skrifter han författat. Den grundläggande distinktionen i profileringsarbete är den mellan organiserade och oorganiserade brott. På vidstående sida finns tabell över karakteris-
en
32 Se Ressler, Burgess och Douglas, Sexual Homicide. Patterns and motives, Lexington Books, New York 1988, Douglas, Burgess, Burgess och Ressler, Crime Classification Manual, Lexington Books, New York 1992, Ressler Shachtman, Whoever Fights Monsters, St. Martin’s Press, New York 1993 och Ressler Shachtman, I Have Lived Inside the Monster, St. Martins Press, New York 1998. 33 De engelska termerna är organized och disorganized. I GMP används termerna organiserat respektive kaotiskt. Att detta syftar samma begrepp framgår av att i den av GMP-författarna sanktionerade översättningen GMP
av används disorganized som översättning till kaotiskt. Det är emellertid svårt att se något skäl till varför det engelska ursprungsbegreppet disorganized svenska skall översättas till kaotiskt. Kaotiskt är närmast synonymt med extremt oorganiserat och överdriver därmed begreppets innebörd. Det gäller i synnerhet som distinktionen mellan begreppen är glidande. Det framhålls ofta i litteraturen kring profiling att brott och brottslingar sällan är renodlat organi-
902 Gdmingsmannaprofilen
hänförs till respektive kategori. Den bör läsas med beaktande tika som av att "profiling" inte är en vetenskap och att de kriterier som uppställs aldrig är avsedda som annat än turnreg1er.3
Metoden. Det finns enligt Ressler inget som hindrar att profiling används i samband med ett enskilt brott, dvs. det behöver inte vara fråga om seriebrott, inte heller behöver det vara fråga om sexualbrott. Det avgörande är om brottet lämnat tillräckligt med spår att analysera. Ett statsministermord skiljer sig i den bemärkelsen inte från andra brott där det kan vara aktuellt att teckna en profil. Resslers bedömning var här alltså identisk med den som gjordes av FBI-gruppen.
Frågan om den information som föreligger från brottsplatsen i mordfallet Olof Palme är tillräcklig för en profil besvarades även av Ressler bestämt jakande. Också han ansåg att det fanns mycket tolkningsbar information inte minst från själva mordplatsen.
På frågan om en profil kan konstrueras när det redan finns en misstänkt i utredningen svarade Ressler, att det i sådana fall alltid finns
risk att profilen följer det scenario som redan etablerats i utreden ningen. Det är därför viktigt att den som gör profilen avskärmar sig från information om den misstänkte. Det var så FBI gjorde sina profiler, enligt Ressler; man undanbad sig all information från den lokala polismyndigheten gällde misstänkta individer. Risken för
som påverkan av vad som är känt om enskilda misstänkta är enligt Ressler ett mycket gott skäl för att använda någon utomstående för att göra profileringsarbetet. På frågan om det var helt oförenligt med metoden att den som gör profilen har god kunskap om den misstänkte svarade Ressler, att det i och för sig var möjligt att göra en profil även det sättet. Han ansåg dock att det lite att "spänna kärran för
var som hästen, men visst, det var möjligt. Han framhöll dock att det var riskfyllt, eftersom profilen skulle kunna påverkas eller kunna beskyllas för påverkad. Även Ressler förde i detta sammanhang fram
att vara alternativet personality assessment. En sådan besvarar frågan "Är den vi misstänker en realistisk gämingsman utifrån det man
person vet från brottsplatsen etc.
serade eller oorganiserade se t.ex. Douglas, Burgess, Burgess och Ressler, Crime Classification Manual, 1997, s. 9. Det förefaller då rimligare att spara kaotiskt till just extrema fall av oorganiserade brott och brottslingar. Vi använder därför termen oorganiserad som översättning till disorganized. 34Se Ressler Shachtman, Whoever Fights Monsters, St. Martin’s Press, New York 1992, Kapitel 6 Organized and Disorganized Crimes s. 128-151.
Giirningsmannaprofilen 903
Crime Scene Differences between Organized and Disorganized
Murderers Organized Disorganized
Offense planned Spontaneous oflense Victim a targeted stranger Victim location known
or Personalizes victim Depersonalizes victim Controlled conversation Minimal conversation Crime scene reflects overall control Crime random and sloppy
scene Demands submissive victim Sudden violence to victim Restraints used Minimal use of restraints Aggressive acts prior to death Sexual acts after death Body hidden Body left in view Weapon/evidence absent Evidence/weapon often present Transports victim or body Body left at death
scene
Profile Characteristics of Organized and Disorganized Murderers Organized Disorganized
Good intelligence Average intelligence Socially competent Socially immature Skilled work preferred Poor work history Sexually competent Sexually incompetent High birth order status Minimal birth order status Fathers work stable F ather’s work unstable Inconsistent childhood discipline Harsh discipline in childhood Controlled mood during crime Anxious mood during crime Use of alcohol with crime Minimal use of alcohol Precipitating situational stress Minimal situational stress Living with partner Living alone Mobility, with car in good condition Lives/works near crime scene Follows crime news media Minimal intrerest in media
news May change jobs or leave town Minimal change in life-style
Citerat från: Ressler, Burgess och Douglas, Sexual Homicide. Patterns and motives, New York 1988, s. 122
904 Gämingsmannaprofilen
Ressler tillfrågades om hur man bör förfara med osäker information vid arbetet med en proñl. Han svarade att det är viktigt att inte spekulera, eftersom det gör profilen osäker. I princip rekommenderade han att man rensar bort allt som inte kan slås fast som fakta. Det är i och för sig möjligt att göra olika profiler utifrån olika scenarier, men Ressler skulle för egen del inte göra det, utan ansåg att det var profilskaparens uppgift att ta fram profil, motsvarande den mest sannolika gärningsmannen
en mot bakgrund av kända fakta. Ställd inför upplysningen att vissa av de fakta använts i GMP, t.ex. att gärningsmannen skulle ha lagt sin
som hand offrets axel före skottet och att han skulle ha stoppat undan vapnet redan brottsplatsen, torde få betraktas som antaganden snarare än belagda fakta, uttalade han att dessa uppgifter enligt hans mening bara hade perifer betydelse och att han inte kunde se någon vits med att använda dem alls, om de var osäkra. Själv hänförde han omständigheter av detta slag, dvs. påståenden som inte säkert kan beläggas, till vad han kallade "red flags, som man bör sortera bort ur materialet innan man gör en proñl. Ressler påtalade för egen del några uppgifter av det slaget. Bl.a. vände han sig mot GMP:s resonemang om gärningsmannens eventuella synproblem, som han fann spekulativa.
Ressler tillfrågades om det skulle ha varit möjligt för honom eller några av FBI:s utredare att själv ha åkt till Stockholm samt studerat fakta i ärendet och upprättat en profil som alternativ till att profilen, som nu blev fallet, gjordes av svensk polis. Det skulle förvisso ha varit möjligt enligt Ressler; han ansåg att de svenska utredarna hade kunnat vinna en hel del tid på det sättet. För egen del hade han haft flera uppdrag för Scotland Yard, men också för polismyndigheter i Japan, Mexico och Sydafrika. Han ansåg inte att språk och kultur skulle ha utgjort något hinder i detta fall, som han betecknade som not all that complicated inte särskilt komplicerat från profilsynpunkt. Inklusive faktainhämtning, uppskattade han att arbetet skulle ha tagit mindre än en vecka.
Ressler betonade i det sammanhanget att en profil bara är en liten del av en brottsutredning; den är ett redskap bland många. Den är särskilt värdefull för att fokusera utredningen realistiska gärningsmän. Ressler framhöll även allmänt att en profil i detta fall skulle ha gjort störst nytta ett tidigt stadium i denna utredning, eftersom den hade kunnat underlätta utredningsarbetets inriktning och sortera bort uppslag, som med tanke fakta från brottsplatsen m.m. är osannolika. I den bemärkelsen trodde Ressler att en profil skulle ha kunnat jaga iväg en del spöken. Som exempel på en personlighetstyp som man med stöd av en tidig profil hade kunnat eftersöka via förfrågningar, nämnde han medelålders män, som kunde ha iakttagits vid upprepade tillfällen i området, kaféer eller liknande, alltid ensamma, kanske
Gämingsmannaprofilen 905
med ytterkläder, eftersom gärningsmannen kan misstänkas ha haft för vana att bära sitt vapen med sig under lång tid före mordet. Allmänna synpunkter på GMP. Ressler ansåg att rapporten helhet
som var en godtagbar, genomarbetad produkt "basically OK, som dock
led av en uppenbar brist sofistikation obvious lack of sophistication. Det positiva grundomdömet gällde även själva profilen, om man beaktade att den var något av ett "förstlingsverk", dvs. att författarna, som de själva angivit, inte hade någon längre erfarenhet av metoden. Det sistnämnda märktes enligt Ressler. Som exempel pekade han att faktorer som är relevanta vid vissa sexualmord använts trots att de enligt Resslers mening var irrelevanta vid detta brott. Detta gällde anmärkningen i GMP att det inte förekom någon konversation mellan gärningsman och offer före angreppet. Iakttagelsen är relevant för sexualbrott, där den indikerar oorganiserad gärningsman, men här saknar den relevans fler exempel finns nedan under Avvikelser. I den meningen tyckte han att författarna hade klippt och klistrat" en del; de hade använt redskap som de inte riktigt behärskade. Han ansåg sig också med stor säkerhet kunna spåra inflytande från den FBI-grupp, som besöktes 1994, t.ex. avseende rekommendationen att bevaka mordplatsen och graven i samband med årsdagar, något Ressler själv ansåg bortkastat i detta fall se nedan. Sammantaget ansåg Ressler att redogörelsen för fallet och analysen var förtjänstfulla samt att de övergripande slutsatserna var helt riktiga, men att en del av de argument som anfördes var felaktiga.
Slutsatser. Ressler delade helt slutsatsen att mordet Olof Palme inte kan vara resultatet av en professionell yrkesmässigt utförd konspiration; terrorister och utländska underrättelsetjänster kunde man helt bortse från i detta sammanhang. Skälen för detta angav han i fyra punkter.
Valet av vapen och ammunition. En magnumrevolver med sex
tums pipa skulle aldrig användas i ett professionellt sammanhang totally out of context of anything an organized group would
use. Skälet till detta var den uppmärksamhet ett vapen av detta
slag drar till sig främst grund av ljudet men även grund
av
35 Ressler noterade att Lisbeth Palme inte hört något skottljud i sin närhet. Detta var enligt Ressler ett känt fenomen, som även hade ett namn: auditory exclusion. Det förekommer nämligen att personer som varit med om skottlossning under stress rapporterar att de med säkerhet inte hört något ljud. Det gäller även polismän. Ressler uppgav sig även ha upplevt detta själv, då han en gång av misstag avfyrat ett vapen: han såg hålet i väggen och kände krutröken men hörde aldrig något skott.
906 Gdmingsmannaprofilen
sin storlek. Det finns små pistoler, som kan användas med ljuddämpare, som är minst lika effektiva. Att mitt inne i en stad, med de ekoeffekter som uppstår bland höga hus, använda en revolver, som dessutom tillsammans med den aktuella ammunitionen har en extra hög ljudeffekt, är inget som en professionell gärningsman skulle välja. Ammunitionen förbryllade Ressler. Kulor av detta slag kan
-
rakt igenom flera människokroppar och behöver då inte göra så mycket mer skada än ett hål rätt igenom kroppen; med tur kan offret överleva. En mer genomtänkt planering skulle leda till att man använde ammunition som stannar i offrets kropp och expanderar/exploderar, vilket leder till en från gärningsmannens synpunkt säkrare effekt i synnerhet om skottet riktas mot huvudet, se nästa punkt. Beträffande ammunitionen konfronterades Ressler med
argumentet att denna kan ha varit vald för att genomtränga en skottsäker väst, vilket i så fall skulle tyda på professionell förberedelse. Ressler ansåg inte att detta gick ihop; om gärningsmannen ville gardera sig mot denna eventualitet borde det ha lett till ett skott mot huvudet med annan ammunition. Sammanfattningsvis sade Ressler att vapenvalet revolver, ljud, storlek och ammunitionsvalet pekade på en amatör indicates amateur.
Skottets placering. En professionell gärningsman skulle ha placerat skottet i offrets bakhuvud. Tillsammans med en ändamålsenlig ammunition hade detta varit det enklaste och effektivaste sättet om syftet var att döda Olof Palme. Ressler konfronterades här med den bedömning som från rättsläkarhåll presenterats för kommissionen, nämligen att ett skott i den region som gärningsmannen valde, utgjorde ett optimalt sätt att döda en människa. Ressler höll med om att det kunde vara så, förutsatt att gärningsmannen visste exakt vad han gjorde, men ansåg att ett sådant förfarande var mycket riskabelt very iffy från gärningsmannens synpunkt, eftersom det är lätt att missa.
Att Lisbeth Palme inte dödades. Gärningsmannen uppfattade att Lisbeth Palme såg honom försäkrade sig ändå inte om att detta
men vittne röjdes ur vägen, vilket en professionell gärningsman skulle ha gjort; motsatsen vore alldeles för riskabel. Det hade varit lätt att skjuta Lisbeth Palme i huvudet när hon satt bredvid sin man och det hade varit rationellt från gämingsmannens synpunkt. Om man
skulle anta att skottet mot Olof Palme perfekt, måste det skott
var som avlossades mot Lisbeth Palme betraktas som vårdslöst, vilket inte riktigt går ihop med ett professionellt agerande. Resslers
intryck av beskrivningen var att gärningsmannen grund av
Géimingsmannaprofilen 907
spänningen i situationen klämde av ett skott även mot Lisbeth
Palme, men att detta till och med kan ha varit oavsiktligt. En
"disorganized killer" har inte en plan som sträcker sig bortom det
som är hans huvudmål, utan är känslomässigt inriktad enbart
detta och tänker inte upptäckt, rättegång osv. I detta fall var
målet Olof Palme och när skottet mot denne var avlossat kan luften
ha gått ur gärningsmannen at that point he had kind of blown his
bubble. Squeezing of another round would not be unlikely for a
person like this in a state of excitement, sammanfattade Ressler.
4. Valet av plats. Platsen var från gärningsmannens synpunkt högst
olämplig, enligt Ressler, eftersom det fanns så mycket folk och
bilar omkring. Visserligen hade platsen fördelar, som att bilar inte
kan följa efter uppför Tunnelgatans trappor, men det uppvägde inte
det faktum att många människor kunde iaktta händelsen, vilket de
också gjorde. Ressler ha betraktat det uteslutet att
synes som en
professionell gärningsman skulle ha valt att agera under dessa om-
ständigheter. Han ansåg för övrigt att flyktvägen endast till synes
var idealisk, i själva verket var den mycket riskabel; gämings-
mannen hade kunnat springa rakt in i någon. Att flykten lyckades
berodde inte på skicklighet no skill involved.
Dessa omständigheter sammantagna gjorde att gärningen enligt Ressler från gärningsmannens synpunkt ett högriskbrott, dvs. gärnings-
var mannen riskerade både att misslyckas och att upptäckas. På de
grunderna delade han helt uppfattningen i GMP att detta brott inte kan vara resultatet av en professionell operation. Diskussionsvis anförde Ressler även omständigheterna kring biografen Grand, med den osäkerhet som fanns kring hur makarna Palme skulle agera efter filmens slut m m, som stöd för att situationen var olämplig från en professionell mördares synpunkt. Allmänt framhöll Ressler att den som i organiserade former utför brott av detta slag strävar efter att agera under omständigheter och på platser som han själv kontrollerar och inte att, som i detta fall, vara helt utlämnad till av vad det tilltänkta offret företar sig. Ställd inför frågan om en person som mördar uppdrag verkligen behöver uppträda professionellt, med tanke på exemplet James Earl Ray som mördade Martin Luther King, svarade Ressler att det inte finns mycket erfarenhet av sådana mord. Själv trodde han inte "the hired amateur; det är ingen mening med att betala pengar till en person som inte ens vet vad han bör använda för vapen. En grupp som anlitar en person som sedan agerar som Olof Palmes mördare måste vara "disorganized in itself i så fall.
908 Gämingsmannaprofilen
Även i övrigt anslöt sig Ressler till profilens slutsatser. På stort
ett antal punkter redovisade han reflektioner som utvecklade det som sägs i GMP, ibland gjorde han också reservationer. I några hänseenden, varav de viktigaste tas upp under nästa punkt, tog han avstånd från GMP.
Avvikelser. Enligt Ressler är den person som profilen föreställer inte psykopat, utan snarare det Ressler ville kalla borderliner a borderline personality. Graden av personlighetsstöming var med andra 0rd inte så kraftig som den framställdes i profilen. Det rör sig alltså om en gradskillnad, en skala som börjar med individer som lider av personlighetsstömingar och slutar med de som är fullt ut psykotiska. Det beteende som gärningsmannen i detta fall företett är tillräckligt sofistikerat för att utesluta en psykopat there too much intricate behavior for a psychotic in this case, men förenligt med vad en disorganized killer är kapabel till. Ett mer typiskt beteende för en psykopat hade enligt Ressler varit att skjuta Olof Palme i eller utanför biografens entré.
Detta var Resslers grundläggande invändning, som han flera gånger återkom till, även han framhöll att den inte hade så stor betydelse
om för the overall assessment. En psykopat skulle enligt Ressler också vid 35-45 års ålder ha en dokumenterad historia av våld bakom sig, vilket Ressler inte trodde att denna person hade. Gärningsmannen kunde mycket väl ha haft andra bekymmer med rättsvårdande myndigheter, men inte en bakgrund som våldsbrottsling. I det sammanhanget kunde Ressler mycket väl tänka sig att gärningsmannen var vad han kallade en "auktoritetsmördare" authority-killer, som livet igenom vänt sig mot auktoriteter som fadern, skolan, militären och arbetsgivare
36Den användes psychopath. Enligt Webster’s Encyclopedic
term som var Unabridged Dictionary of the English Language, som alltså avser den engelska som talas i USA, avses med psychopathic personality a type of personality characterized by amoral and antisocial behavior, lack of ability to love or establish meaningful personal relationships, extreme egocentricity, failure to learn from experience, etc. I GMP beskrivs gärningsmannen flera ställen
som psykopat, t ex i själva profilen, GMP s 108, där det, utifrån ett antagande om att en annan gärningsman än Christer P haft förmågan att hålla inne med sina kunskaper under det rättsliga förfarandet mot denne, heter: Således är gärningsmannen i så fall, vår anm. en mycket störd person, ja, rentav kallhamrad. Det rör sig sannolikt om en utpräglad psykopat. I den engelska översättningen lyder motsvarande passus: "This requires a great deal of strength which indicates that the assailant a severely disturbed and callous person, probably a psychopath engelska versionen s. 119.
Gärningsmannaprofilen 909
samt därigenom successivt byggt upp en ñentlighet mot överheter av olika slag.
Han ansåg det vidare helt osannolikt att en person av den typ som beskrivs i profilen skulle vara narkotikamissbrukare och knappast heller alkoholmissbrukare. Individer av detta slag är enligt Ressler starkt introverta och skyr sociala kontakter. Narkotikamissbruk förutsätter, såvida narkotikan inte är extremt lättillgänglig i det samhälle där de lever, sociala kontakter och ett mer utåtriktat leverne. Det förhåller sig vidare så, att det karakteristiska för denna personlighetstyp är de tilltagande depressionerna, som alltmer övergår i paranoia. En paranoid person är rädd för att förlora kontrollen över sig själv och undviker därför droger, som har den effekten. Psykologiskt är det därför osannolikt att den person som profilen tecknar var missbrukare.
Den personlighetstyp som GMP beskriver, och som även Ressler såg som den sannolika profilen, synes i allmänna ordalag kunna karakteriseras följande sätt. Gärningsmannen har sannolikt haft relationssvårigheter hela livet, särskilt med auktoriteter av olika slag. I vuxen ålder formas tillvaron av hans n1isslyckanden. Han är inåtvänd, ensam och personlighetsstörd men inte psykotisk. Hans tillstånd tycks nära kopplat till att han misslyckats i livet, dvs. det har mer att göra med hans livsvillkor än med endogen psykisk sjukdom. Allt eftersom åren går, misslyckandena fortsätter och ingen lycka kommer hans väg blir han mer deprimerad. Depressionen djupnar och får paranoida inslag som växer till ren paranoia. När personer av denna typ begår våldsbrott är de 35-45 år gamla. I yngre år har de ännu inte haft tid att utveckla vad Ressler kallade that long term failure, som skapar det tillstånd som statistiskt sett kulminerar kring 37 års ålder. Vid det laget, when they dont see the end of the tunnel, dont see any luck coming in their life", har de blivit turned down so many times, that they become these odd-ball loners. Han blir en inåtvänd grubblande person som funderar över saker som egentligen inte berör honom he
becomes the type that sits and broods over social issues that really don’t affect him. I den meningen kan han ha ett känslomässigt intresse för politik och koppla sitt liv med sådant som i verkligheten
samman inte har med hans situation att göra. Han kan t.ex. tänkas irritera sig sådant som Harvard-affären, ubåtarna eller andra saker som diskuteras i mediema. De två grundläggande personlighetsdrag som man
kan förvänta sig hos gärningsmannen, utgående från beskrivningen i GMP, är enligt Ressler alltså depression och paranoia. Tillståndet har antagligen successivt förvärrats och fortsatt att förvärras efter mordet.
Personlighetstypen är sådan att gärningsmannen mycket väl har kunnat leva med detta utan att berätta det för någon, något som enligt Ressler inte skulle gälla för en psykopat, som förr eller senare skulle ha
910 Gärningsmannaprofilen
röjt brottet för personer i sin omgivning. Att gärningsmannen begått självmord är en påtaglig möjlighet.
Ressler invände kategoriskt mot GMP:s slutsatser angående gärningsmannens beteende efter brottet post offense behavior. Som sägs i GMP är det fråga om vad som där kallas kaotisk, dvs.
en oorganiserad, brottsling och dessa brukar, som det står, vanligen inte följa den massmediala redovisningen av sina brott GMP s. 108; i den engelska av författarna sanktionerade översättningen heter det: are not usually interested in media reports about their crimes. Detta är riktigt, enligt Ressler, som även höll med om att gärningsmannen i detta fall i och för sig kan ha sparat en del tidningsklipp om mordet. Däremot är det oförenligt med den personlighetstypen att aktivt infiltrera utredningen det sättet som beskrivs i profilen, dvs. att gärningsmannen skulle ha försökt skaffa information om utredningsläget, försökt vilseleda polisen, uppträtt som journalist för att få ut uppgifter eller ha förmått andra att lämna uppgifter till polisen. Särskilt det sista står i direkt strid med den introverta personlighetstyp profilen i övrigt
som tecknar. Enligt Resslers uppfattning var GMP:s antaganden i dessa delar påverkade av vad man vet om hur sexualbrottslingar som upprepar sina brott kan bete sig, men det hör inte hemma i detta sammanhang det var ett av Resslers exempel sådant som författarna hanterat utan tillräcklig kunskap. Till samma kategori förde Ressler rekommendationen att polisen borde övervaka mordplatsen och Olof Palmes grav i samband med "årsdagarna", eftersom gärningsmannen skulle kunna tänkas återvända dit i dessa sammanhang. Det fanns enligt Ressler ingen anledning att anta att gärningsmannen i detta fall skulle uppträda på det viset; det var något som förekom i andra kriminella sammanhang med andra typer av brottslingar än den gämings-
som mannaprofilen avser totally inappropriate in a case like this.
Ressler hade vissa invändningar när det gällde gärningsmannens motiv. I grunden saknas det motiv här. I stället rör det sig vad
om Ressler kallade personal cause". Han delade därför uppfattningen i GMP att det rör sig om ett personligt till skillnad från privat motiv. Det betyder att gämingsmannens motiv härrör från omständigheter i hans eget personliga liv. I GMP:s hypoteser talas om en gärningsman motiverad ett djupgående hat mot Olof Palme. Enligt Ressler borde
av det snarare röra sig om en fixering vid Olof Palme, eller irritation över denne Olof Palme represented what was irritating this guy in his life Ressler såg därvid Olof Palme som symbol syndabock för
— — gämingsmannens egna tillkortakommanden och frustrationer i livet.
37 Lydelsen i den engelska versionen av GMP: driven by a profound hate of Olof Palme s. 84.
Gärningsmannaprofilen 91 l
Därvid tillfrågad om det inte ligger en viss motsättning i det som sägs i omedelbar anslutning till detta uttalande i GMP, nämligen att gämingsmannen dels alltså skulle ha drivits ett hat mot Olof Palme, dels
av skulle ha varit ute efter att döda en prorninent person t.ex. Olof Palme GMP s. 76, svarade Ressler jakande. Enligt Ressler var det det senare som var det korrekta, dvs. gärningsmannen skulle ha. kunnat döda även någon annan känd person. Med hänvisning till amerikanska exempel menade Ressler att gärningsmän av detta slag inte heller alltid har behov av att framträda med sina dåd. Det bör understrykas att
- Resslers kommentarer i denna del tog sin utgångspunkt i något som sägs i GMP:s hypoteser. Vad som sägs i själva profilen denna punkt under Motiv, GMP s. 107 är väl förenligt med Resslers kommentarer. Det kan samtidigt noteras att det i GMP:s slutsatser åter talas om en personlighetsstörd man, motiverad att begå brottet till följd av palmehatet GMP s. 115. Övrigt. Ressler tillfrågades om han inte fann dådet slumpmässigt och om det var sannolikt att en person av det slag som profilen tecknar skulle så kort varsel det i så fall måste ha varit fråga om
agera som här, dvs. under förutsättning att gärningsmannen fick syn Olof Palme vid Grand, antingen klockan 21 eller klockan 23, för att sedan skrida till verket. Ressler ansåg att man kunde dra vissa slutsatser av detta, bl.a. att gärningsmannen var väl förtrogen med området och bodde eller arbetade där. Det var vidare förenligt med personlighetstypen att begå ett spontant och opportunistiskt brott, som det uppenbarligen var fråga om. Han ansåg att det förhållandet att Olof Palme så ofta rörde sig fritt ute utan livvakter ökade sannolikheten för att ett opportunistiskt brott av det här slaget skulle kunna inträffa; det förtog något av slumpmässigheten i mötet. En person av det här slaget kan mentalt ha planerat att attackera auktoritet av något slag, genom
en att ha genomlevt det i sin fantasi och om igen. I den meningen kan
om mötet med Olof Palme ha utlöst en gärning som gärningsmannen i sitt sinne var förberedd att begå. I detta ligger även att någon annan än Olof Palme skulle ha kunnat bli offer i stället. Ressler ansåg att mötet
förvisso var slumpmässigt. Men det mest förvånande i detta fall var att gärningsmannen lyckades fly och komma undan; det gjorde detta till något av århundradets brott i Resslers ögon. Såg man till profilen och den person denna tecknar är det en utomordentligt osannolik händelse att gärningsmannen kom undan. Ressler tillfrågades om det inte i själva verket låg en motsättning i detta och svarade ja, det ligger verkligen en motsättning i det. Är det inte så, att gärningsmannen in i
om passar profilen, då skulle han inte ha lyckats komma undan Ställd inför den reflektionen svarade Ressler, att detta var riktigt, but there always
912 Gärningsmannaprofilen
the element of luck. Han menade således att detta slump, och
var en att det var en ännu mer osannolik händelse än att gämingsmannens och Olof Palmes vägar korsades sometimes things work when they
— shouldnt.
Ressler tillfrågades om GMP:s rekommendation att massmediala strategier" borde utvecklas. Han visste inte vad författarna menade med detta. På frågan vad som i den vägen kunde förekomma i USA, svarade han att man kunde ut med falska uppgifter i medierna. T.ex. skulle man i ett fall som detta kunna upprätta ett brev med ett erkännande från en anonym person och be pressen publicera det. Detta skulle kunna provocera gärningsmannen att höra av sig i sin tur. Om det skedde fick utredningen något att på, kanske en handstil, poststämpel etc. Ressler framhöll dock att operationer detta slag
av var känsliga. Om man samarbetade med medierna om det, fanns risken att de efter en tid skulle frångå samarbetet för att kunna skriva det,
om vilket kan skada utredningen och polisen. Om i stället lurar
man pressen att publicera falskt material, kan trovärdighetsproblem uppstå, i den mån saken avslöjas. Ressler synes inte ha velat rekommendera aktiviteter av detta slag, och ställde sig således också frågande till vad som egentligen avsågs i GMP.
7.1.3 Sammanfattande
anmärkningar
Brottsanalysen och gärningsmannaproñlen
GMP består dels av den egentliga gärningsmannaprofilen, dels
av en omfattande och delvis ingående dokumentation hela ärendet,
av inklusive en brottsanalys. Enklare uttryckt rör det sig skriftlig
om en analys av det centrala utredningsmaterialet. Så betraktad har GMP stora förtjänster. Det är ett gediget arbete, god introduktion till
som ger en ärendet och som synes utgöra ett användbart underlag för prioriteringar och andra beslut inom utredningen. Det finns självfallet sådant som GMP täcker mindre väl, t.ex. motivbildema kring de konspirationshypoteser som förekommit. Detta hänger dock i sin tur med att
samman analysen i GMP, väl redovisade grunder, resulterat i att mordet sannolikt begåtts av en ensam gärningsman.
Ett arbete av detta slag borde ha gjorts långt tidigare. Redan våren 1986, när det stod klart att utredningen antagligen skulle komma att bli långdragen, borde ett analysarbete av detta slag ha initierats. Vi ser det som en av de verkligt allvarliga bristerna i utredningsarbetet att så inte skedde. När det väl utfördes blev resultatet sådant, lätt kan
att man se vilka förtjänster det skulle ha kunnat medföra, om det hade utförts i tid.
Gämingsmannaprofilen 913
Vi finner det värt att notera i sammanhanget, att det tog bortåt ett år att genomföra detta arbete och att merparten av tiden torde ha ägnats att sammanställa brottsanalysen. Att det var en så omfattande arbetsuppgift att så lång tid efter mordet sammanställa en grundläggande analys
händelseförloppet säger något om hur arbetet tidigare hade beav m.m. drivits.
Att detta arbete kom att genomföras var alltså mycket värdefullt. Att det utfördes sent är en allvarlig brist, men självfallet bättre än om det aldrig hade gjorts överhuvudtaget.
För själva gärningsmannaproñlen gäller i princip detsamma som för produkten som helhet, med den modifikationen att GMP-metoden 1986 knappast var introducerad i Sverige. Befattningshavare och beslutsfattare kan inte utan vidare kritiseras för att ha underlåtit att använda ett redskap de inte känt till. En annan sak är vad man borde ha känt till; som vi nedan skall återkomma till finns det skäl att fråga sig varför svensk polis inte sökte internationell experthjälp även i analysarbetet, när man gjorde det i andra utredningsmoment.
Även det finns anledning att positivt på GMP-metoden
om se medför det förhållandet att den ännu idag är tämligen oprövad i Sverige, del överväganden kring dess användande återstår att
att en göra. Metoden förutsätter uppenbarligen stor erfarenhet och fallenhet hos dem som använder den; det är ingen signa1ementsmaskin, som kan sättas i händerna mindre erfarna utredare. Det finns också juridiska komplikationer som synes obeaktade. En gämingsmannaprofil är inte tänkt att visas för misstänkta, än mindre att företes i rättegång. Den är därmed inte tänkt att ingå i ett förundersökningsprotokoll, vilket det emellertid från rättslig synpunkt kan finnas argument för att den bör göra. Det skulle i sin tur typiskt sett kunna försvåra processföringen för åklagarsidan och kanske även kunna innefatta rättssäkerhetskomplikationer.
Tillvägagångssättet
Tanken på att utföra gämingsmannaprofil kom alltså upp mer än sju
en år efter mordet 1993 och efter det att misstankarna mot Christer P blivit väl kända för allmänheten. Det fanns vid denna tid få personer i Sverige inte hade följt utredningen och rättegångama, det gällde
som naturligtvis särskilt inom svensk polis. En traditionell gämingsmannaprofil skall emellertid utföras av någon som inte har information om misstänkta gärningsmän. Det uppkommande problemet identifierades omedelbart huvudsaklig svårighet, när Ulf Åsgård yttrade sig
som en över möjligheten att upprätta en gämingsmannaprofil i detta ärende.
914 Gärningsmannaprofilen
Problemet kom att hanteras så, att profilen visserligen konstruerades av personer med mycket god kännedom om Christer Pzs person, men arbetet granskades i slutskedet utländsk expertis. Granskningen gick av till så, att de två upprättat profilen tillsammans med spaningssom ledaren Hans Ölvebro, tillika den ansvarige för polisutredningen mot Christer muntligt föredrog ärendet och profilen för utredare vid FBI, som sedan avgav likaledes muntliga omdömen, synpunkter och rekommendationer, som sedermera i delar inarbetades eller omnämndes i GMP. Detta var enligt vår mening en dålig lösning. I själva verket användes FBI snarast som rådgivare under arbetets gång, vilket inte var fel i och för sig, men det innebar inte en granskning, kunde bota som den identifierade svårigheten. Expertkonsulter av detta slag borde antingen ha tagits in från början, för att göra själva profilarbetet. Det synes, att döma av vad Robert Ressler uppgav för kommissionen, ha varit fullt möjligt. Eller också borde de ha fått yttra sig över färdig, en översatt produkt. Som saken nu genomfördes fick profilförfattarna och spaningsledaren tillfälle att, under informella former, tillgodogöra sig expertsynpunkter, som de dels infogade i profilen, dels kunde använda bl.a. för att bedöma om deras egna slutsatser hållbara. Detta hade var naturligtvis ett stort värde och det löste problemet i så måtto att spaningsledaren fick underlag för att för del bedöma profilens egen värde. Men det löste inte det trovärdighetsproblem kan sägas bestå som i risken för att PU kommit att utforma en profil som stödde den egna huvudhypotesen och visade att "man gjort rätt hela tiden. I grunden är detta inte två skilda saker. När det gäller brottsanalyser och gämingsmannaprofiler innebär utredningsintresset att största möjliga objektivitet måste eftersträvas; det det bästa underlaget, och samtidigt den ger högsta trovärdigheten. Enligt vår mening borde en grundligare analys den svårighet, av som Ulf Åsgård redan inledningsvis pekade på, ha lett till ett anlitande av utländsk expertis. Det uppenbart att svensk polis saknade var egentlig kompetens på detta område att väl kände till men man var kompetensen fanns. På samma sätt som utländsk expertis har anlitats vid undersökningar av vapen, kläder och kulor, hade det tett sig naturligt att även här anlita det bästa fanns att tillgå. Det borde i vart fall som ha gjorts sonderingar i den vägen. Den profil utfördes kom att som nu bli något bristfällig och, av Resslers synpunkter att döma, aning en amatörmässig. Det hade kunnat undvikas. Den stora förtjänsten med att anlita utländsk expertis hade emellertid legat i att profilen, i enlighet med grundläggande principer för GMP-arbete, hade kunnat utföras av någon som var avskärmad från kunskap om misstänkta gärningsmän.
Gämingsmannaprofilen 915
Som det blev kom GMP att vidlådas av en misstanke om att nu resultatet anpassats till de huvudhypoteser som tidigare hade etablerats i utredningen jfr de kommentarer GMP Hans Ölvebro om av återges nedan. RRV-expertema pekade enskildheter i GMP, som tydliga associationer till Christer P:s person; det framstod som ger enligt dem GMP sökt gardera sig för möjligheten att denne är som om gärningsman. De exempel RRV-expertema lyfte fram, till vilka andra kan fogas, kan onekligen ge detta intryck. Även del det Robert Ressler pekade som mindre en av som förenligt med den personlighetstyp profilen tecknar, var sådant som skulle kunna anpassning till Christer P. Det gäller bedömses som en ningen att gärningsmannen skulle ha vägletts av ett hat mot Olof Palme. Det trodde Ressler framgått inte, han talade i stället om en som "fixering". Det gäller även bedömningen att gärningsmannen är psykopat, vilket Ressler direkt vände sig emot. En psykopat kan mycket väl ha ett förflutet med våldsbrott, som Christer P har, medan den grova profilen tecknar enligt Ressler inte kan antas ha sådan bakgrund. typ en Risken för att den gör en profil med kunskap om en misstänkt som gärningsman omedvetet eller medvetet låter sig påverkas av denna kunskap därmed ha materialiserats eller i vart fall illustrerats i synes GMP. Detta gäller inte bara om profilen faktiskt blivit partisk, utan även den är alldeles korrekt. Vad tydligt framgår är nämligen om som att värdet GMP minskar grund profilförfattamas förhandsav av kunskaper, och det gäller alldeles oavsett om det från profilsynpunkt förelegat saklig grund för de bedömningar som detta sätt kan sägas associera särskilt till Christer P I själva verket är detta ett som person. lika stort problem i sammanhanget, dvs. risken att en alldeles riktig profil misstros grund att den gjort profilen inte varit avav som skärmad från individkunskap han inte bör ha. Oavsett om profilen som i detta fall är resultatet medveten eller omedveten anpassning till av en utredningsarbetet i övrigt eller inte, illustrerar förfaringssättet alltså vikten att inte utföra ett profilarbete detta sätt, eftersom man då av inte kan visa gjort vad kunnat för att avskärma sig från att man man
påverkan.
Andra invändningar som förekommit mot lämpligheten av att upprätta gärningsmannaprofil i detta fall är dels att metodens en användbarhet skulle begränsad till sexualbrott och seriemord, dels vara att ett statsrninistennord inte lämpar sig för analys av detta slag. Ingendera invändningen synes vara generellt bärkraftig. Det avgörande för det går att göra profil eller inte är den information som finns om en tillgänglig. Enligt de upplysningar kommissionen inhämtat, och som redovisats är den information som föreligger beträffande mordet ovan, Olof Palme fullt tillräcklig för att göra profil. Det bör särskilt en
916 Gdmingsmannaprofilen
noteras att den information som tillfrågade personer, såväl Robert Ressler som utredarna vid FBI, därvid beaktade i princip inskränkte sig till det som är känt- och okontroversiellt från mordplatsen. Av GMP att döma gällde detsamma vid PU:s konsultationer med FBI under arbetet med GMP.
Arbetets resultat; den färdiga GMP
GMP:s huvudslutsats är att mordet Olof Palme inte genomfördes av en konspiration av gärningsmän. Denna slutsats inte ha ifrågasynes satts av någon av de professionella bedömare som anlitats PU vid av arbetet med GMP och den har inte heller ifrågasatts de experter vi av vänt oss till i vårt granskningsarbete. De med vilka kommispersoner sionen diskuterat GMP:s slutsats i denna del har varit helt samstämmiga på denna punkt; analys och argument framgår i redogörelsen för Robert Resslers redovisning för kommissionen. RRV-expertema har pekat svagheter i GMP:s argumentation när det gäller gärningsmannens brist på professionalism. Vi instämmer i dessa synpunkter; argumentationen i GMP är i dessa delar ibland svag. Vi ställer oss även frågande till en del enligt vår bedömning spekulativa antaganden i brottsanalysen, t.ex. beträffande gärningsmannens beteende och beträffande flyktvägen. Det rör sig emellertid omstänom digheter som inte är av betydelse för den grundläggande slutsatsen, t.ex. hur gärningsmannen hanterat vapnet efter gämingen och hur han betett sig under flykten. Som framgår referatet RRV-experternas av av genomgång finns det också klara tendenser till 6verargumentation i GMP när det gäller den brist på professionalism skall beläggas. I som det hänseendet har GMP-författama gjort sin uppgift svårare än den kanske behöver Att helt utesluta möjligheten konspiration vara. av en är t.ex. svårt, liksom att i snart sagt varje moment belägga att gärningsmannen agerat oprofessionellt, t.ex. när det gäller de två avlossade skotten. Det krävs emellertid heller inte för att nå den slutsats som GMP redovisar. Därvid räcker det med att analysera helheten det av som ägt rum på mordplatsen. En sådan analys talar så pass tydligt emot ett planlagt attentat, att man beträffande informationen iövrigt, som merendels är mer eller mindre osäker, kan inskränka sig till att söka efter fakta som talar emot denna slutsats. Det finns få fakta det av slaget. Ett sådant faktum är naturligtvis det ovedersägliga förhållandet att gärningsmannen korn undan. Av intresse är här det framkom vid som kommissionens diskussion med Robert Ressler, nämligen att det är en mycket osannolik händelse gärningsman det slag profilen att en av
Gdmingsmannaprofilen 917
tecknar skulle kunna lyckas genomföra en flykt på det sätt gämingsi detta fall gjorde. Ressler hänvisade här till slumpen, men mannen medgav att det förhållandet att gärningsmannen undkom det sätt han gjorde något som i och för sig talade emot profilens riktighet. Detta var kullkastar enligt vår mening inte den grundläggande slutsatsen, men en analys i ctt visst betydelsefullt avseende måste fyllas ut av som slumpen förklaringsfaktor är uppenbarligen inte utan svaghet. som GMP:s huvudslutsats är inte något som det krävs en gärningsmannaprofil eller ett GMP-arbete för att komma fram till. Den utfaller i stället resultat visserligen komplex men ändå ordinär som av en faktaanalys eller brottsana1ys och det är också så det är redovisat - — i GMP. Att slutsatsen faller ut så tydligt redan vid en vanlig analys tillgängliga fakta, understryker det vi framhållit tidigare, nämligen av sådan dokumenterad analys kunde och borde ha gjorts mycket att en tidigare i utredningsarbetet. Det faller utanför vårt kompetensområde att göra självständiga bedömningar profileringsarbetets professionalism och själva profiav lens träffsäkerhet. Vi hänvisar i den delen till redogörelsen i det föregående för de synpunkter vi inhämtat, synpunkter som säkerligen tål att diskuteras och kompletteras. Överhuvudtaget finns det skäl att säga ett varningens ord rörande en i GMP-metoden icke utbildad och förfaren persons möjlighet att göra bedömningar detta område. Flera delar av GMP-metoden och dess tillämpning i enskilda fall präglas av en förförisk enkelhet, ytligt sett. Att dela in brott och människor i kategorier av organiserat och oorganiserat kaotiskt kan t.ex. te sig som något okomplicerat och för den intresserade lekmannen genomförbart. Ett studium av litteraturen kring profiling visar att det inte alls är så enkelt, tvärtom, det kan ofta te sig något gåtfullt, i bästa fall kan begripas av den som själv som som länge sysslat med de svårt aparta mänskliga beteenden det alltsomoftast gäller. Det torde omvänt även vara lätt att bli överdrivet skeptisk, t.ex. till förutsägelser helt okänd gärningsman kan antas bo, hur om var en han ut, vad han har för hobbies, om han har syskon etc. Litteraturen ser i ämnet innehåller emellertid flera exempel att profiler av detta slag visat sig påfallande riktiga. Att med erfarenhet, intuirätt person tion och metodologisk kunskap kan göra för spaningsarbetet värdefulla förutsägelser okänd gämingsmans person synes tydligt, men om en tyngdpunkten torde i hög grad ligga på det förstnämnda: "rätt person". Att metoden, använd på rätt sätt, är värdefull ter sig för oss alltså tydligt. Vi det befogat att den kommit till användning i denna anser utredning, i likhet med den grundläggande analysen hade det varit men önskvärt att GMP-arbetet hade gjorts långt tidigare. I det sena skede projektet genomfördes har profilen i någon mån fått rollen av ett nu
9 l 8 Gärningsmannaprofilen
facit i utredningen. Det är emellertid just den funktion traditionell en gärningsmannaprofil inte skall ha. En gängse gärningsmannaprofil tecknar den mest sannolike typen av gärningsman, utredningen har som att i första hand inrikta sina spaningar mot. Det är med andra 0rd ett prioriteringsredskap i en situation där det finns föga eller inget att gå på. När en eller flera misstänkta väl identifierats har profilen väsentligen spelat ut sin roll; utredningen övergår då till bedömning och insamling av vanlig bevisning. Själva profilen saknar bevisvärde. Skälet till att en profil saknar bevisvärde är att den grundar sig på sannolikhetsbedömningar. Det förhåller sig därvid sätt med samma gämingsmannaprofiler som med analyser grundade statistik: de bevisar ingenting i det enskilda fallet. Att misstänkt typ framen som står som aldrig så sannolik som gärningsman innebär inte att han också måste det; den faktiske gärningsmannen kan i det enskilda fallet vara som typ vara i princip hur osannolik som helst. Att göra en profil i efterhand är därför, med Robert Resslers uttryck, som att spänna kärran för hästen. Däremot kan både Ressler man, som och FBI-utredama framhöll, göra motsvarande arbete i form av personality assessments. Det innebär alltså att testar den typ man av information som används i GMP-arbete mot viss misstänkt individ, en för att bedöma sannolikheten av att han typ motsvarar gämingssom mannen. På grundval av resultatet kan polisen göra sina fortsatta prioriteringar och kanske också få uppslag till spanings- och utrednings- insatser. Till missförstånds undvikande vill vi avslutningsvis påpeka, att vi inte har kommit att hysa någon övertro till GMP-metoden eller de expertomdömen vi i sammanhanget återgivit. Som framgått anknyter GMP-metoden till det kriminalpolisiära yrkets traditioner. För dem som länge ägnat sig kriminalpolisarbete kan GMP-metoden säkerligen te sig som nytt vin i gamla läglar. Vi för vår del inte att sig den anser vare gämingsmannaprofil utarbetats i detta ärende eller de anslutande som omdömen om den som vi inhämtat någon säker kunskap ger om mordet. Vad emellertid finner positivt är den systematiska dokumentation av det analytiska arbetet GMP-metoden introducerar. som Vårt intryck är att den därvidlag fyller funktion, svensk polis en som har behov av.
Gärningsmannaprøfilen 919
7.2 Palmeutredningens åtgärder i anledning
GMP av
7.2. 1 Allmänt
Vid utfrågning inför den tidigare Palmekonnnissionen tillfrågades dåvarande spaningsledaren Hans Ölvebro vilken betydelse GMP om hade haft för spaningsarbetets inriktning. Han svarade följande sätt.
Ja, något sätt fick vi en bekräftelse då i spaningsledningen att det vi själva hade trott hela tiden, efter att ha tagit del av materialet, det anser andra också. Därför kunde vi då så något sätt officiellt säga, att nu tänker vi inte lägga ner något mer arbete den här konspirationsbiten utan nu satsar vi alla våra resurser det som vi tror är lösningen eller där lösningen finns.
Vid utfrågningen kommenterade Hans Ölvebro också det arbete PU utförde i anledning GMP. Enligt Hans Ölvebro det av var en person omedelbart tilldrog sig PU:s intresse i anledning av GMP, som nämligen GA se 1 GMP-kontrollistan nedan. Bakgrunden var de p. uppgifter lämnats FBI att gärningsmannen skulle kunna som av om tänkas infiltrera utredningen genom att lämna tips och liknande. GA hade betett sig just så. PU inriktade sig därför på detta uppslag, vilket även ledde till uppmärksamhet kring GA i massmedia. På fråga hur många dem som PU intresserat sig för i om av anledning GMP som vid utfrågningstillfállet dvs. i september 1995 av fortfarande intressanta i utredningen svarade Hans Ölvebro det i var att princip att det även fanns ett antal andra där det var en person, men kunde återstå kontrollåtgärder. nämndes. Inga namn Hans Ölvebro fick vid detta tillfälle även frågan i vad mån GMP passade in på Christer P. Han svarade enligt följande.
Jag tror inte att vårat svenska GMP-folk tycker att han passar in riktigt så där direkt, han är tänkbar. Men FBI anser att det är mycket troligt men att det är så. När vi där och drog den svenska brottsanalysen och var profilen för FBI-folket, så sa dom att vi vet att det har varit en --person som har varit mycket misstänkt och även åtalad och frikänd, kan inte berätta honom. Och eftersom Janne Olsson och Ulf Åsgård inte om hade tittat detta så föll det mig att berätta detta. Och efter det så om ansåg dom att det är mycket troligt att det är gärningsmannen. Men det är utifrån en jag var inte förberedd något sätt, utan den ---
38 Den tidigare Palmekommissionens utfrågning med Hans Ölvebro den 28 september 1985.
920 Gärningsmannaprøfilen
information jag lämnade fick jag alltså ta ur minnet, för vi hade ingen dokumentation med oss om honom.
På fråga vad det i GMP direkt kunde tala emot Christer P var som som gärningsman svarade Hans Ölvebro att dennes narkotika- och alkoholmissbruk inte riktigt stämde med de erfarenheter och de exempel man har i historien om den här typen av attentatsmän.
7.2.2 Åtgärdslista
I anledning av GMP beslöt PU att med denna utgångspunkt som försöka att såväl i utredningsmaterialet annat sätt hitta som personer med egenskaper som överensstämde med profilen. För att åstadkomma detta upprättades inom spaningsledningen åtgärdslista avseende en sådant som skulle göras. Där bl.a. följande. angavs
0 En inventering av från GMP-synpunkt tänkbara i PUpersoner materialets avsnitt D, G och dvs. allmänna tips, farliga personer och vapen. Denna inventering skulle, liksom övriga åtgärder, fokuseras på personer med anknytning till brottsplatsens närområde.
0 Genom olika register skulle försöka få fram uppgifter man ensamboende tänkbara personer inom mordplatsens närområde som inte redan förekom i PU. Därvid skulle kontakt tas med olika myndigheter såsom socialdistrikt l m.m.
0 Genomgång av hotbreven ca 100 uppslag och "tokbreven och om möjligt en identifiering av anonyma brevskrivare. Motsvarande uppgifter, dvs. hot- och tokbrev rörande Olof Palme skulle införskaffas från säkerhetspolisen.
0 Genomgång och kompletterande bearbetning de 95 av ca personer som erkänt mordet.
0 Utvidgade registerkontroller på tänkbara innebärande t.ex. personer, att civilstånd, släktingar, arbete, skolutbildning och vapenlicenser skulle kontrolleras.
0 Kontroll med säkerhetsansvariga inom regeringskansliet och med socialdemokratiska partiets kansli om man där stött på personer som skulle kunna stämma in gämingsmannaprofilen.
0 Kontroll av personer som visat ett onormalt stort intresse för utredningen.
Gärningsmannaprofilen 921
0 Förhör med Olof Palmes livvakter för att inventera eventuella inci-
denter inträffat i Olof Palmes närhet, få en beskrivning av hans
som
vanor och försöka få fram iakttagelser av personer som brukade
dyka upp i hans närhet eller vid hans olika framträdanden. 0 En fortlöpande kontroll och uppföljning av insamlat bildmaterial
från Olof Palmes olika möten. En granskning Christer P i förhållande till GMP och då i första
0 av
hand genom en kontroll av dagböckema. 0 Eventuellt en förnyad granskning av personer som haft permissioner
eller varit försöksutskrivna från psykiatrisk klinik.
Utredningsåtgärdema fördelades på olika enheter. Registeren-
ovan heten fick t.ex. i uppgift att ta fram en lista samtliga personer som erkänt mordet, att utifrån gärningsmannaprofilen försöka skapa en synonymlista som underlag för sökning i registrerat material och att försöka att skapa ett sökbegrepp för förändrat efterbeteende. Förhörsenheten delades in i grupper där varje grupp fick i uppgift att igenom vissa avsnitt i PU-materialet från GMP-synpunkt. Även säkerhetspolisen engagerades, bl.a. med att försöka ta fram uppgifter på personer bosatta inom Stockholms tullar som fanns i säkerhetspolisens material och som kunde stämma in GMP.
De nämnda utredningsåtgärderna genomfördes i huvudsak under våren 1994. Därefter lämnade respektive enhet in förteckningar över namn tänkbara personer som aktualiserats. PU upprättade grundval av detta två olika aktivitetslistor, en GMP-kontrollista och en GMP-objektlista. GMP-kontrollistan upptog alla tänkbara personer som hade aktualiserats och dessa blev sedan föremål för en särskild kontroll där överensstämmelsen mellan personen i fråga och gämingsmannaprofilen undersöktes. Personer stämde väl in på gämingsmanna-
som profilen benämndes GMP-objekt och gjordes till föremål för fördjupad utredning. GMP-kontrollistan kom att uppta 86 punkter, med individer
kunde intresse. En del dem oidentifierade. Sex som vara av av var personer kom sedermera att bedömas som GMP-objekt.
I januari 1996 var 73 personer kontrollistan bedömda och avförda ur utredningen. Av de återstående hade tre klassats som GMPobjekt. Därefter har ytterligare avförts från kontrollistan.
personer
39En punkt större där de individerna gicks igenom och i före-
upptog en grupp, kommande fall fördes upp listan. Listan innefattar även vissa dubbleringar.
922 Gämingsmannaprofilen
7.2.3 GMP-kontrollistan
Genomgång av
Kommissionen har gått igenom de uppslag som berör personer som fanns upptagna den ursprungliga GMP-kontrollistan. Personerna listan och de uppgifter som förekommer om dem redovisas här i kort, komprimerad sammanfattning, illustration till utredsom en ningsarbetet. Där annat framgår har PU inte ansett sig ha skäl att
vidare med uppslagenf
Avvikande man som lämnat uppgifter till utredningen GA. I april 1986 kontaktade GA polisen. Han berättade att han sett Olof och Lisbeth Palme på mordkvällen under deras promenad söderut Sveavägen. I samband med det hade han, r1är han passerat Adolf Fredriks kyrka, hört något som gjort att han hajade till. Han hade sett en mörk gestalt som försvann kyrkogården. GA hade därefter kontakt med utredningen vid ett par tillfällen. I ett förhör 1989 ändrade han sina uppgifter och berättade att han sett Grandmannen, efterföljandet och själva mordet. Han deltog vid konfrontation där en Christer P ingick men kunde inte peka ut någon. GA bodde i - ensam Stockholms innerstad relativt nära mordplatsen. Han vid tiden för var mordet sjukskriven. I förhör hade han uppgivit att han på mordkvällen haft en mörkblå täckjacka och stålbågade glasögon sig. PU höll ett nytt förhör med honom i mars 1994. Han var då arbetslös. GA berättade vid detta tillfälle spontant att tidigare uppgifter varit ett falsarium. Han hade ljugit för att själv hamna i centrum. Vid tiden för mordet satt han hemma och tittade TV. Han berättade att han tidigare hade blivit dömd för att ha blottat sig.
Psykiskt störd person med anknytning till EAP. I februari 1989 inkom ett anonymt tips till PU enligt vilket NN, medlem i som var EAP, hade mördat Olof Palme. NN hade hörts i december 1991. Han uppgav då att han varken eller hade varit medlem i EAP. Han var mindes inte vad han gjort kvällen då Olof Palme mördades. Han visste däremot att han kommit hem vid midnatt och att han fått veta nyheten genom en radioutsändning. NN var förtidspensionerad och bodde i en förort utanför Stockholm, i den villa föräldrarna haft. ensam som En kvinnlig bekant till NN hördes i februari 1994. Hon att - uppgav
4° Uppgifterna är spridda skilda uppslag; de uppslag hörde till GMPsom kontrollistan är alltså inte sammanförda. Materialet är beträffande många av personerna mycket omfattande. De rubriker som är satta i kursiv stil är våra. 4 De personer som förekommer på annan plats i vår redovisning är betecknade GA, GB, etc., medan de som inte förekommer annan plats i vår redovisning betecknas NN, den utpekade mannen eller liknande.
Gärningsmannaprofilen 923
NN visade påtagliga personlighetsstörningar. Han var folkskygg, mycket aggressiv och oberäknelig. Vid tiden för mordet brukade han bära en mörkblå täckjacka och tjocka glasögon. I februari 1994 hördes också polis stoppat NN när denne ute och sprang mitt i
en som var natten. Polismannen bekräftade kvinnans uppfattning om personlighetsstörningar. Under en tid 1994 bedrevs viss spaning mot NN. I nya förhör med honom i mars 1994 medgav han att han haft visst sarnröre med EAP, dock inte vid tiden för mordet. Enligt kontroll med Säkerhetspolisen var han inte känd där. I ärendet finns en av PU upprättad promemoria från mars 1994, där NN beskrivs som "undfallen, klen och tafflig och föga företagsam. Han bedöms sakna kurage för att utföra någon form våldshandling och då icke minst bege sig till
av Stockholms City och föröva ett mord öppen gata inför andras ögon.
Man iakttagen på mordplatsen årsdagen 1994 GB. GB kom till PU:s kännedom genom den bevakning av mordplatsen och gravplatsen som skedde den 25-28 februari 1994. GB iakttogs då vid två tillfällen. Vid det första tillfället företogs personkontroll, varvid han identifierades och upplystes om att han skulle komma att kallas till förhör i PU. Vid det andra tillfället uppträdde han mycket underligt vid mordplatsen. GB bodde vid tiden för mordet i en lägenhet i Gamla stan. -I
ett förhör i maj 1994 uppgav GB att han tillfälligt arbetade ett statligt ämbetsverk beläget nära mordplatsen och att han väg till och från arbetet brukade passera i dess närhet. Han uppgav att han troligen hade varit hos vänner utanför staden under mordkvällen. Efter flera turer bekräftades dessa uppgifter GB vägrade uppge namnen de personer han besökt av vännerna i maj 1996. GB har bedömts vara
ett s.k. GMP-objekt.
Psykiskt störd man med arbetsplats i mordkvarteren. I november 1988 tipsade PU NN. Denne sades vara rättshaverist och
en person om skulle vid tiden för mordet ha arbetat Sveavägen nära mordplatsen. Tipsaren uppgav att NN utseendemässigt var lik Christer att han var psykiskt sjuk och att han själv påstått att han varit sitt tjänsterum på mordkvällen. I januari 1992 hördes NN. Han uppgav att han troligen hade varit ensam i hemmet i en förort vid tidpunkten för mordet. I februari 1992 inkom ett tips från en läkare som berättade att han hade en patient som hade bott eller arbetat i närheten av mordplatsen vid tiden för mordet. Patienten led av en särskild sorts schizofreni, vanlig hos attentatsmän vid denna typ av brott. Patienten hade viss vapenkunskap, var otroligt lik Christer P och hade en särskild gångstil som berodde på en hjärnskada. Patienten visade sig vara identisk med den hos PU tidigare kände NN. NN hördes nytt i september 1993. Han
berättade då att han hade psykiska besvär, innebärande bl.a. obehags-
924 Gärningsmannaprofilen
känslor vid folksamlingar. PU har även hört arbetsgivare och andra. Uppgifterna om att NN skulle vara rättshaverist har inte bekräftats.
Psykiskt störd man boende i mordkvarteren. Dagen efter mordet inkom ett tips från en person som den 24 februari hade stött en flicka i en port en gata nära Sveavägen i mordkvarteren. Flickan hade skrikit att en man i en av lägenheterna var tokig. Personen hade följt med flickan till lägenheten för att hämta hennes tillhörigheter och därvid träffat en man, NN, i 35-årsåldem som gjort ett förskräckligt intryck. Den 2 mars 1986 inkom ytterligare tips från flickans f.d. svärfar. Han berättade att NN var känd för våldshandlingar och bodde nära mordplatsen. I september 1988 hördes flickan första gången. I mitten
av november 1991 hördes NN. Han berättade att han hade psykiska problem. Han hörde röster och hade vistats mentalsjukhus vid två tillfällen. På mordkvällen hade han varit på 21-föreställningen biografen Sandrews på Kungsgatan. Han hade promenerat dit och därvid passerat utanför biografen Grand. Hem hade han åkt tunnelbana. Vid denna tid hade han mycket kontakt med röstema". De sade till honom att polisen skulle beskjuta honom. Han var därför rädd. Vidare berättade han att han var s.k. nattvandrare. Han kände sig motarbetad av svenska myndigheter. I en promemoria, upprättad av PU i november 1991,
— uppges att NN vid tiden för mordet var efterlyst efter beslut om tvångsomhändertagande på grund av psykisk sjukdom då det kunde misstänkas att han var uppenbart farlig för annans personliga säkerhet. Han anträffades i sin bostad och fördes till sjukhus för vård. I december
— 1991 hördes två läkare som behandlat honom. Den sade sig aldrig
ene ha uppfattat mannen som farlig. Den andre sade att i och för
mannen sig var farlig men att han inte trodde att denne var intressant för PU, framförallt eftersom han inte skulle kapabel att lämna platsen efter
vara att ha begått en sådan gärning att skjuta statsministern.
som
"Privatspanare NN är inom PU känd som privatspanare och har troligen av detta skäl hamnat listan. Han förekommer i en mängd uppslag, vari han ger olika råd till PU.
Anonym brevskrivare som ett flertal gånger tillskrivit Olof Palme. Vid en kontakt med den person i regeringskansliet haft hand
som om Olof Palmes skriftväxling erinrade vederbörande sig i april 1986 en man som haft ett patologiskt intresse för Olof Palme. Mannen hade i flera år skrivit brev till Olof Palme och under ett visst här
namn, förkortat framfört olika budskap. Det sista brevet kom i december 1985 och G framförde där att han var glad för att Tage Erlander fått dö lycklig. Flera uppföljningsförhör genomfördes och 1991 lyckades man identifiera G. Med anledning av GMP kontrollerades i maj
-
Gärningsmannaprofilen 925
1995 de brev som G Skickat. Från regeringskansliet uppgavs därvid att han i breven varit positivt inställd till Olof Palme. G undersöktes även annat sätt men eftersom inget av intresse framkom avfördes han.
Avvikande man som uppgett sig vara ögonvittne till mordet. NN kontaktade i december 1988 polisen och berättade att han varit tio meter från mordplatsen när mordet inträffade. Vid ett par förhör i januari 1989 hördes han detaljerat om sina iakttagelser. Han vallades på mordplatsen och vidhöll då att gärningsmannen försvunnit
genom en bastant mur. Han berättade att han varit intagen mentalsjukhus för psykiska problem. Vid ett besök hemma hos NN konstaterade polisen att han levde ensam i en vanskött lägenhet i en förort. I mars 1994
gick PU igenom uppslaget nytt och konstaterade att NN:s berättelse uppenbarligen var oriktig. Bedömningen var att han helt borde uteslutas som tänkbar gärningsman eftersom han var "för tokig och för
nedgången.
Man som lämnat uppgifter och sedan erkänt mordet. I mars 1986 hörde en reporter av sig och berättade att hon samtalade med en man som hade uppgifter att lämna om Palmemordet. Reportern ville ha samtalet spårat. Ett år senare tog sammen man kontakt med Anna-Greta Leijon för att lämna vissa uppgifter om mordet. I anledning av denna kontakt uppsökte polisen honom. Därvid konstaterades att han var en alkoholiserad stackare. Han berättade vid besöket att det
var en av Olof Palmes söner som skjutit Olof Palme.Ytterligare ett tips om mannen inkom under 1987. I november 1987 tog han själv kontakt med PU och erkände att det var han som var mördaren. Vid ett förhör samma dag bröt han samman och sade att allt varit en stor lögn.
Vid en registerslagning som gjordes senare fanns en notering om att mannen var psykiskt sjuk och dömd för våldsbrott. 10. Psykiskt störd, avliden inför bekanta erkänt
numera man som mordet. I januari 1987 lämnade en f.d. arbetskamrat till NN ett tips om att NN, som varit intagen psykiatrisk klinik och haft mycket vapen i sin lägenhet, hade varit i Stockholm vid tiden för mordet och där sålt
en revolver till en namngiven person i Sollentuna. Vid ett förhör
senare med den f.d. arbetskamraten uppgav denne att NN berättat för honom att det var han som mördat Olof Palme. Därefter hölls ett flertal förhör med NN, den f.d. arbetskamraten, NN:s dotter och andra bekanta till honom. Flera av de hörda personerna uppgav att NN ljög mycket. En läkare som haft NN som patient uppgav att denne hade avvikande
en personlighet, att han var kronisk alkoholist och mytoman, men inte våldsam samt att det var osannolikt att han skulle kunna ha haft med
926 Gärningsmannaprofilen
mordet att göra.Vid ett förhör i augusti 1987 erkände NN att allt han sagt till sin förre arbetskamrat var lögn och att han bara velat göra sig märkvärdig och skoja lite. NN avled av en hjärtinfarkt 1988. Därefter
har PU kontrollerat den namngivne personen i Sollentuna, som visade sig inte existera.
11. Nynazist. I augusti 1988 lämnade en anonym person tips om en man
bodde på Östermalm och medlem i nynazistisk organisasom var en tion. Mannen hördes därefter. Han förnekade att han var medlem i någon sådan organisation och uppgav att han mordkvällen besökt en kamrat. Kamraten bekräftade uppgiften och berättade att den utpekade
hade lämnat honom vid kl 23.30. I december 1994 gjordes mannen slagningar på mannen och dennes kamrat. Inget av värde framkom. 12. Kuf på fik erkänt mordet. I januari 1992 inkom ett tips från
som
besökt ett fik på Vanadisplan våren 1986. Där hade en person som det suttit en man en riktig kuf och pratat rakt ut i luften. Mannen
- hade påstått att han mördat Olof Palme och att Olof Palme gjort något mot hans grupp. Uppgiftslämnaren och kaféts ägarinna hördes men
— inga uppgifter som gjorde att mannen kunde identifieras framkom. 13. Granskning 348 män. Denna punkt på GMP-kontrollistan avser
av inte en misstänkt individ utan en grupp. Under sommaren och hösten 1986 gjordes kontroll kriminella i visst område i
en av personer Stockholms city. Området omfattade Gamla stan, Norrmalm och del av Vasastan. Efter tillstånd av Datainspektionen samkördes SPAR statliga person- och adressregistret och PBR person- och belastningsregistret. Samkömingen resulterade i en lista på 500 personer. Av dessa plockades män dömda för mord, dråp, misshandel, olaga vapeninnehav, brott mot vapenlagen m.m. ut. Dessa uppgick till 348 st. Sammanställningen över de 348 männen registrerades i Palmebasen i april 1994. Därefter delades materialet upp två områden, Gamla stan och City. Personer i City bearbetades sedan i parametrarna födda 1936- 1956 och längd 170-190 cm. Efter denna bearbetning återstod 71 personer. Dessa granskades manuellt. Granskningen ledde till att endast
återstod för vidare kontroll. Den personen återfinns under en person punkt 55. 14. Oidentifierad hotat kvinna med revolver. Dagen efter
man som mordet hörde en kvinna av sig till polisen. Hon berättade att hon i mitten av februari promenerat Birger Jarlsgatan i riktning mot Odengatan. Utanför Grekiska kyrkan stod en man som, när hon passerade, drog fram ett skjutvapen troligen en revolver vilket han
- riktade mot henne. 1994 hölls ett nytt förhör med kvinnan. Inga upp-
gifter som ledde till att mannen kunde identifieras framkom.
Gärningsmannaprofilen 927
15. Palmefientlig man. Dagen efter mordet hörde en person av sig till polisen och berättade att han samma dag blivit uppringd av en kvinna, som hade sagt att hennes bror, som var nynazist och medlem i EAP, yttrat att Olof Palme skulle röjas ur vägen. Påföljande dag hördes kvinnan. Hon berättade att hennes bror ledare för ett litet parti och
var att han yttrat att han ville bli statsminister. Däremot var det, enligt kvinnan, inte riktigt att han sagt att Olof Palme skulle röjas ur vägen. Därefter inkom i mars och början april 1986 ytterligare tips
av om kvinnans bror. Bl.a. hördes en person som uppgav att brodern i samband med en flyttning våren 1985 stulit ett vapen, som enligt senare uppgifter skulle vara ett gevär. Säkerhetspolisen konstaterade efter förfrågan att broderns engagemang i det aktuella partiet var känt. I en promemoria daterad den 28 mars 1986 uppgav en kriminalinspektör att han stött den aktuella personen i ett tidigare sammanhang. Han drev då ett företag och starkt Palmefientlig. Han enligt kriminal-
var var inspektören mycket lång och kraftigt byggd. Den utpekade
mannen hördes i april 1986. Han berättade att han och hustrun hade varit i utomlands vid tiden för mordet. I november 1987 inkom ytterligare tips om honom. En person uppgav att hon stött på mannen i september 1985. Han hade då yttrat vi skall ta kål Palme. Uppgiftslämnaren hade fått uppfattningen att detta skulle ske med våld.
16. Psykiskt störd boende i innerstaden, våldsbenägen Strax
man m.m. efter mordet fick polisen ett tips från läkare tipsade
en anonym som om en psykiskt sjuk man med motiv att mörda Olof Palme. Läkaren berättade om en patient som sökt psykiatrisk vård 1983. Patienten hade haft fantasier om våld och velat döda folk stan. Han hade aggressioner mot staten. Enligt läkaren skulle han också ha innehaft
vapen, vilket han blivit dömd för. En tid efter det att han sökt vård hade han strypt sin flickvän. Motivet för att döda Palme skulle, enligt läkaren, kunna vara att Olof Palme uttalat att han ville byta ut en svensk ambassadör med vilken NN var släkt. Förhör hölls därefter med NN och dennes moder. NN uppgav att han efter behandling var i mycket god balans. På fråga vad han gjorde mordkvällen uppgav han att han var ensam i sin lägenhet på Kungsholmen. Modern i förhör att
uppgav sonen numera var lugn, balanserad och skötsam. Den omtalade ambassadören var, enligt modern, en släkting långt håll. Kontakt togs även med en överläkare på Säters sjukhus, varifrån NN var försöksutskriven vid tiden för mordet. Överläkaren berättade att han hade god kontakt med NN och att det aldrig slagit honom in att NN skulle kunna vara inblandad i mordet på Olof Palme. Vid årsskiftet
- 1993/1994 hördes den anonyme läkaren på nytt. Han berättade bl.a. att patienten, som sannolikt hade någon form personlighetsstörning,
av
928 Gärningsmannaprofilen
1983 sagt att han skaffat vapen i avsikt att skjuta statsministern eller annan högt uppsatt person. Det som talade emot att NN skulle vara gärningsman var, enligt läkaren, att denne för det fall han var skyldig skulle velat få beundran för sin gärning, dvs. han skulle ha talat om saken. I maj 1995 förhördes överläkaren Säters sjukhus nytt. 17. Man som besökt gravplatsen den 28 februari 1994. I samband med den bevakning och spaning som bedrevs den 28 februari 1994 uppmärksammades en person som vid kl. 21.45 besökte gravplatsen. Personen berättade att han lagt blommor graven. Han informerades om att det eventuellt kunde komma en kallelse till förhör inför PU. En registerslagning genomfördes. 18. Personbil som kört från mordplatsen den 28 februari 1994. I samband med ovannämnda bevakning/spaning togs registreringsnumret på
personbil kört iväg Personen hade kommit ut från en som en person ett möte som hölls i ABF-huset med anledning av mordet Olof Palme. Den person som var registrerad ägare till bilen blev därefter föremål för registerslagning. 19. Man sagt sig bekant med Christer P. I februari 1994
som vara inkom ett tips om NN. NN hade uppgivit sig ha tillgång till vapen och sagt att han hade arbetat tillsammans med Christer P. NN skulle också vara utseendemässigt lik Christer P och vid tiden för mordet ha haft en åkomma, som gjort att han släpade ena benet efter sig. En registerslagning genomfördes och ett fotografi införskaffades till synes ingen likhet med Christer P. 20. Avvikande iakttagen på mordplatsen årsdagen 1994. NN iakt-
man togs den 28 februari 1994 i samband med den bevakning och spaning som bedrevs vid mordplatsen. Han observerades på förmiddagen stående i en port Tunnelgatan Han gick därefter bort till mordplatsen, tog upp något från marken, höjde armen mot himlen, tittade uppåt och höll någon form av seans. NN efterföljdes från mordplatsen till tunnelbanestation, där han identifierades efter att först ha
en vägrat lämna personuppgifter. Han luktade alkohol och yttrade "det är två som drömt, du vet, kod nummer 220. 21. Man som besökt gravplatsen på årsdagen 1994. NN observerades den 28 februari 1994 ca kl. 20.30 när han tillsammans med tre andra män besökte gravplatsen. Registreringsnumret den bil som männen åkte i kontrollerades och bilen visade sig tillhöra NN. Efter registerslagning togs i augusti 1994 telefonkontakt med NN. Denne berättade att han och övriga män varit föreläsning Livrustkammaren och därefter beslutat sig för att besöka Olof Palmes grav.
Gdrningsmannaprofilen 929
22. Man som iakttagits på Sveavägen. Den 26 februari 1994 iakttogs i samband med spaning en man som stod i en portingång till höger om restaurang Sting Sveavägen. Mannen kontrollerades och uppgav sig vara kock på restaurangen. Registerslagning företogs. 23. Man som besökte mordplatsen på årsdagen 1994. I samband med bevakningen av mordplatsen den 28 februari 1994 upptäcktes sent kvällen en man ca 20-25 meter från mordplatsen. Mannen iakttog en ceremoni som de privata Palmespanama höll. Efter ceremonin tog mannen tunnelbanan, varefter han promenerade till en innerstadsadress. Där kontrollerades han av polis. Mannen visade sig vara riksdagsman. Han uppgav att han känt Olof Palme relativt bra och att han därför velat besöka mordplatsen vid det klockslag då mordet begåtts. Registerslagning företogs. 24. Avvikande man vid mordplatsen på årsdagen 1994. Vid spaning den 28 februari 1994 observerades en man stående i korsningen Olofsgatan/Olof Palmes gata. Han talade med sig själv och verkade psykiskt störd. Mannen berättade att han varit på bio samma kväll som Olof Palme mördades. Genom inre spaning konstaterades att han var en enstöring, som tidigare gjort sig skyldig till bl.a. misshandel och våld mot tjänsteman. Vidare framkom att han hade vistats på mentalsjukhus och till vårdpersonal 1988 yttrat att han på något sätt känt sig inblandad i mordet Olof Palme. Utredningsmän besökte under
våren 1994 flera gånger mannen i dennes bostad utanför Stockholm. Den 28 februari 1995 kom han in till polisen mitt i natten. Det framkom då att anledningen till att han känt sig inblandad i mordet att han
var fått en radiosändare inmonterad i sig för att polisen skulle kunna följa honom. Vid bevakning av graven samma dag observerades mannen igen. 25. Jugoslavisk man som tidigare dömts för dråpförsök GC. GC är en av de två personer klassificerats GMP-objekt och
som som som fortfarande är aktuella i utredningen. Uppslaget redovisas nedan. 26. Man som skrivit hotbrev. I brev ställt till Justitiedepartementet i augusti 1988 begärde NN ersättning från svenska staten. Han
uppgav att han grund av "stark terrorism och ofördelaktig diskrimination blivit svårt sjuk, varför han ville ha ersättning. Vidare ansåg han att Olof Palme "haft för mycket vänsterpolitik. NN avslutade med Jag vill be att få hjälp av Er, för jag inte vill göra någon fömär i den
nuvarande regeringen. Registerslagning företogs i mars 1994. 27. Polisinformatör. I september 1988 kontaktade en känd informatör PU. Han uppgav att han i en tidning läst att Palmespanarna
var intresserade av en viss signatur. Informatören berättade att signaturen
930 Gdrningsmannaprofilen SOU l999:88
stod för en firma som försålt såväl legal som illegal elektronisk utrustning och som efter en tid försatts i konkurs. Genom inre spaning
erhölls uppgifter om att den aktuella firman varit knuten till en viss person som förekom i 1977 års terroristutredning, där bl.a. Kröcherligan ingick. Vidare fick man fram att en annan person upptagen som nr 28 GMP-kontrollistan efter konkursen hade hand om lagret av i första hand de komponenter som införts i landet illegalt. Den personen hade tidigare dömts till ett långvarigt fängelsestraff för grovt narkotikabrott och olaga vapeninnehav. Han hade även hörts i terroristutredningen och misstänkt sympatisör till RAF. Personen i fråga var
var inneboende hos informatören, inte så långt från mordplatsen.
28. Se föregående punkt.
29. Man som uppges ha uttalat sig hätskt om Olof Palme m.m. I ett brev i december 1988 till Hans Ölvebro tipsade
en anonym person om NN, som uttalat sig hätskt om Olof Palme, umgicks med skinheads och troligen bodde Roslagsgatan. Registerslagning företogs i februari
- 1989. 30. Psykiskt sjuk erkänt att han begått mordet den 16februari
man som 1986. I december 1988 uppsökte NN PU och framförde att det var han som skjutit Olof Palme. Detta skulle ha skett den 16 februari 1986. NN
svår att få kontakt med och efter en stund ville han inte vidkännas var sitt erkännande utan sade sig ha fått en knäpp när han gick till polisen. NN bad därefter att få bli körd till psykiatrisk akutmottagning. Vid ett besök hemma hos NN tillsammans med läkare kort därefter överlämnade en granne ett brev skrivet av NN. NN uttryckte i brevet att han var övervakad av SSI, vilket en laserlampa bevisade. I mars 1989 hörde en syster till NN av sig och berättade att brodern varit intagen psykiatrisk klinik en längre tid. Brodern levde som en enstöring sedan år tillbaka och kände sig förföljd av SSI/säkerhetspolisen. Han hade vid ett tillfälle försökt ta sitt liv. I ett avskedsbrev till systern hade han skrivit att han inte hade ett dugg med mordet Olof Palme att göra. Därefter hörde systern av sig brevledes och berättade att hon förstått att orsaken till broderns beteende var att han blivit trakasserad den universitetsinstitution där han tidigare arbetat. NN hördes på nytt av
- PU i oktober 1995. Han ville då inte säga någonting.
31. Man som liknar Christer P och som vägrat medverka i utredningen. I mars 1989 tipsade en kvinna om att hennes f.d. sambo kunde vara inblandad i mordet Olof Palme. Sambon hade kommit hem först tidigt på efter mordet. Han hade då berättat att han suttit
morgonen en restaurang nära mordplatsen. Han var, enligt kvinnan, alldeles vit och väldigt nervös. Ett par månader efter mordet blev han allt mer
Gärningsmannaprofilen 931
konstig och aggressiv. Han började också att dricka alkohol. Kvinnan hade, när hon lämnade sitt tips, nyligen bild Christer
sett en som hon fann nästan identisk lik sin sambo. Han hade vid tiden för mordet en grön militärrock som gick nedanför stussen. Han hade före jul 1986 plastikopererat näsan utan synbar orsak. Sambon var, enligt kvinnan, ca 180 cm lång, kraftigt byggd och hade släpande gång. I augusti
en — 1989 hördes sambon. Han ville inte medverka vid förhör utan biträde,
grund av tidigare dåliga erfarenheter. Ett ombud meddelade därefter att mannen inte tänkte medverka vid något förhör. Chefsåklagaren Anders Helin beslöt i september att ärendet skulle vila eftersom
en annan person stod under åtal för mordet, dvs. grund att målet mot
av Christer P pågick. I maj 1990 kallade PU nytt sambon till förhör. Ombudet meddelade även denna gång att hans klient inte avsåg att medverka. Efter viss utredning förhördes i maj 1991 en person på ett storföretag, där mannen tidigare varit anställd. Denne berättade
person sedermera att företaget under mordkvällen haft fest på restaurangen i ABF-huset Sveavägen. Därefter hördes andra personer företaget, men ingen kunde bekräfta att mannen varit festdeltagare. I maj 1995
skickade PU ett brev till mannen, där denne ombads att ta sitt tidigare beslut att inte medverka under omprövning. Han avhördes emellertid inte. I december 1995 tog Anders Helin på nytt del av ärendet. Han beslöt att det skulle läggas ad acta.
32. Avser samma person som nr 25 GC. 33. Uppgifter om påstådd högerextremist I juli 1989 hörde
m.m. en person av sig till PU och tipsade om NN, som hade hyrt en villa av uppgiftslämnaren. NN hade vid ett tillfälle under sommaren samma år sagt att han visste vem som mördat Olof Palme. NN hade, enligt uppgiftslämnaren, tillhört en högerextremistisk falang och hatat Olof Palme. Han var 179 cm lång, hade mörkt hår, mustasch, stirrande blick, släpande gång och hans beteende liknade psykopats. NN hördes i
en februari 1992. Han uppgav att han aldrig sagt att han visste
vem som mördade Olof Palme. Inte heller hade han tillhört någon högerextremistisk falang. Vid tiden för mordet hade han varit hemma med sin f.d. sambo. F.d. sambon hördes därefter. Hon bekräftade att hon under aktuell tid bott ihop med NN men hon mindes inte vad de gjort mordkvällen. NN kunde, enligt henne, inte göra en fluga fömär. Upp-
— giftslämnaren hörde under 1994-95 sig ytterligare ett gånger.
av par 34. Man som ogillat Olof Palme. En kvinna hörde i 1987 sig
mars av till PU och uppgav att hon stött konstig Mannen hade sagt
en man. att han inte gillade Olof Palme. Han var 50-60 år, lång, smal, hade kort blå poplinjacka och rutig keps och sprang som en hind. Kvinnan
-
932 Giirningsmannaprofilen
hördes nytt 1996. Hon lämnade då helt andra uppgifter beträffande gärningsmannens ålder och signalement m.m.
35. Oidentifierad mordkvällen spelat tvéirflbjt på Adolf
man som Fredriks kyrkogård. Ett par dagar efter mordet inkom uppgifter om en
på mordkvällen kl. 22.30 setts gångväg Adolf man som ca en Fredriks kyrkogård. Mannen hade varit klädd som en 1odis och spelat tvärflöjt. En uppföljning gjordes 1988 men några uppgifter som möjliggjorde en identifiering av mannen framkom inte.
36. Man boende i Vasastan. I februari 1990 lämnade en anonym person ett meddelande polisens tipstelefon. Tipset gällde NN, boende i Vasastan. Signalementet NN stämde, enligt uppgiftslänmaren, väl överens med gärningsmannens. NN hördes i december 1992. Han
uppgav sig ha varit hemma mordnatten. På fråga om sitt utseende berättade NN att han 172 lång, hade cendréfärgat hår och alltid
var cm bar glasögon. 37. Privatspanare intresserat sig för Claes Palme. En känd
som informatör kontaktade i april 1990 PU. Han hade några dagar tidigare observerat en man som färdades i en personbil med visst registreringsnummer. Mannen hade först "kollat in dörren där Claes Palme bror till Olof Palme bosatt. Därefter hade mannen via biografen Grand
var och socialdemokraternas lokaler Sveavägen begivit sig till mordplatsen. Vid kontroll visade sig bilen ägas av ett bilföretag. Den hade tidigare brukats NN. NN förhördes i december 1990. Han bekräftade
av ovanstående uppgifter och uppgav sig vara privatspanare. Han hade intresserat sig för Palmemordet och den aktuella dagen gått omkring och tittat lite. NN berättade vidare att han vid tiden för mordet befann sig i landsorten. Vid ett tillfälle 1996 ringde NN till PU. Han var
alkoholpåverkad och namngav en person boende i en förort såsom varande mördaren. 38. Ensam med uppgiven anknytning till Scientologikyrkan. I maj
man 1990 lämnade man ett tips om NN. Denne sades vara en hängiven
en anhängare av Scientologikyrkan. Vid uppföljningsförhör med uppgiftslämnaren berättade denne att NN gjorde ett förvirrat intryck och verkade vara en ensling. Han hade en stirrande blick, korpulent kropp och framåtlutad gång. NN hade dessutom vid ett tillfälle suttit och borrat i ett handeldvapen, troligen en revolver. I december 1990 hördes NN. Han berättade att det vapen han borrat upp varit en startpistol. Polisen hade tagit vapnet i beslag och han hade senare dömts för olaga vapeninnehav. Mordkvällen hade NN varit hemma hos en kamrat.
Gärningsmannaprofilen 933
39. Ytterligare en "privatspanare". NN förekommer i många uppslag i PU. Han framför i dessa olika teorier om mordet. 40. Mystisk man. I oktober 1987 inkom en berusad kvinna till polishuset. Hon uppgav att hon bodde granne med en man, som hon trodde kunde ha något med mordet att göra. Kvinnan hade tittat ut genom fönstret mordnatten vid midnatt. Hon såg då komma springan-
grannen de i en halvlång mörk rock. Han stannade vid några jordfyllda blomlådor stod vid gatan. Kvinnan ville inte lämna namnet
som grannen, men uppgav att han arbetade som väktare i polishuset. Med ledning av kvinnans uppgifter kunde mannen identifieras. En registerslagning skedde under 1991. 41. Psykiskt sjuk man som framfört hot till familjen Palme. NN hade haft vissa kontakter med personer i familjen Palme och hade därvid framfört underliga hotelser. NN hade även under 1991 haft en del kontakter med polisen. Han hade då uppträtt spänt och nervöst
samt uppgivit att mordet Olof Palme varit ett bannhärtighetsmord, planerat inom familjen. NN hade kort efter dessa händelser tagits in för läkarundersökning. Han var mycket sjuk och beslut fattades om sluten psykiatrisk vård. 42. Kuf i Vasastan GD. Redan dagen efter mordet inkom till polisen ett tips rörande en allmänt förvirrad troligen psykiskt sjuk man.
- - Mannen brukade observeras i Vasastan, där han troligen bodde. Han var i 50-årsåldem, knappt 180 cm lång och bar en blå täckjacka och keps. Mannen hade vid flera tillfällen kommit i samspråk med uppgiftslämnaren och han hade då bl.a. uttryckt att vi lever i ett fascistsamhälle. I mars 1993 hördes uppgiftslämnaren nytt. Han uppgav därvid att mannen vid något tillfälle sagt att den där jävla Olof Palme borde skjutas. Vidare berättade han att han då och då såg mannen. Han lovade att höra av sig vid nästa tillfälle. I maj 1994 kontaktade
uppgiftslämnaren PU. Han berättade att mannen just besökt en viss guldsmedsbutik och att han därefter promenerat till en viss adress där han för närvarande befann sig. Utredningsmän från PU ryckte ut och lyckades identifiera mannen som GD. Vid ett förhör sommaren 1994 uppgav GD att han varit sjukpensionerad sedan många år. Dagarna tillbringade han med att samla in tidningar och saker som var bra att ha. Enligt det protokoll som upprättats över förhöret var lägenheten belamrad med tidningar och annat bråte, varför utredningsmännen fick krypa in i lägenheten. GD berättade att han var avlyssnad av säpo, KGB m.fl. Olof Palme hade han aldrig tyckt om. Mordkvällen hade han tillbringat i sin lägenhet. När han genom radioutsändning hade fått reda att Olof Palme var skjuten bestämde han sig för att promenera till
934 Gärningsmannaprofilen
Sabbatsbergs sjukhus för att konstatera om det var sant. GD har be-
dömts vara ett s.k. GMP-objekt. 43. Man lik fantombilden som stört Ingvar Carlsson. I oktober 1991 fick polisen ett tips om en man som, enligt uppgiftslämnaren, var skrämmande aggressiv och mycket lik fantombilden. Mannen skulle ha stört Ingvar Carlsson under ett valtal och då omhändertagits av säkerhetspolisen. Uppgiftslämnaren överlämnade till PU två fotografier av mannen. Med ledning av fotografiema lyckades polisen identifiera mannen. Denne var känd hos säkerhetspolisen. Han hade en släkting som inte fått länma det forna östblocket och han protesterade mot detta förhållande olika sätt. Vid registerslagning 1992 framkom att
en mannen varit psykiskt sjuk och därför intagen mentalsjukhus. Vid ett förhör med honom samma år berättade han att han aldrig försökt ta kontakt med Olof Palme. Han kom inte ihåg vad han gjort under mordkvällen. 44. Palmefientlig man som vägrat medverka i utredningen. I februari 1992 inkom ett tips om en man, som bodde i närheten av mordplatsen. Han hade, enligt uppgiftslämnaren, hösten 1988 visat stor aggressivitet mot Olof Palme. Han skulle vara en god skytt och ha anordnat en champagnefest på natten efter Olof Palmes död. Efter registerkontroll, då det konstaterades att mannen hade licens tre gevär, kallades han till förhör under februari 1993. Mannen vägrade emellertid att medverka och hänvisade PU till sin advokat. Kammaråklagaren Per- Erik Larsson beslöt den 30 mars 1993 att det inte fanns skäl för att hämta mannen till förhör. Därefter har PU vid ett par tillfällen försökt få mannen att medverka vid ett förhör. Det har inte lyckats. Under
- 1995 hördes uppgiftslämnaren nytt och viss inre spaning genomfördes. Det visade sig att den utpekade mannen vid tiden för mordet bott adress än den först uppgivna, troligen Östermalm.
en annan 45. Psykiskt störd man som visat sig ha alibi. I oktober 1987 tipsade en läkare om NN. Läkaren hade haft NN som patient. NN hade sedan hamnat mentalsjukhus. Enligt läkaren var NN mytoman och rättshaverist. Därefter kom flera brev från samme läkare. Brevens innehåll samt det faktum att läkaren vid ett tillfälle begärde att hos regeringen få ut den belöning som utlysts till den som kunde lösa mordet tydde att läkaren själv hade psykiska problem. NN hördes 1990. Han uppgav att han mordkvällen varit hemma hos sin sambo och sina fyra bam. Sambon bekräftade dessa uppgifter. I februari 1992 hörde en man av
sig till PU och tipsade om en bekant, sedermera identifierad som NN. NN hade hatat Olof Palme och uppgiftslänmaren hade uppfattningen att NN var kapabel att utföra våldshandlingar. Han var i 50-årsåldem,
Giimingsmannaprofilen 935
haltade, var lik fantombilden, hade en blå täckjacka av äldre modell och hade varit i city mordkvällen. Enligt uppgiftslämnaren skulle NN bo i ett förråd i en förort. Efter kontakt med polisen i den aktuella förorten identifierades mannen, som då alltså visade sig vara den man som redan kontrollerats. 46. Ensamstående förtidspensionär. NN aktualiserades i PU i november 1989 då berusad kvinna i ett telefontips att denne
en uppgav hade sagt att han skulle organisera någonting skulle få stora
som rubriker. Efter en registerslagning i januari 1996 hördes NN. Han var
förtidspensionerad och ensamstående. Han var tidigare straffad för rån, misshandel m.m. men sade sig aldrig ha haft skjutvapen. Han hade aldrig sagt att han skulle organisera någonting. Mordkvällen mindes han inte vad han hade gjort. 47. Psykiskt störd man som betecknats som farlig. NN aktualiserades i PU som ett resultat av gärningsmannaproñlen. I en promemoria upprättad av PU i mars 1994 berättas om hur en läkare en akutmottagning för psykiskt sjuka 1981 anmälde till våldsroteln i Stockholm att han hyste allvarlig oro för en patient, NN, som uttalat sig hotfullt om en viss polisman. NN hade berättat att han några år tidigare blivit stoppad av polismannen när han i berusat tillstånd körde bil och han påstod sig därefter ha blivit misshandlad. NN hade sagt till läkaren att han skulle skjuta polismannen som hämnd. Han hade för detta ändamål införskaffat ett vapen. Med ledning av läkarens uppgifter hade husrannsakan skett hemma hos NN, varvid ett avsågat hagelgevär och ammunition hittats. Under förhör med honom hade han vidhållit sina hotelser. NN dömdes för hot mot tjänsteman och olaga vapeninnehav till två månaders fängelse. Under 1990 upprepade NN sina hotelser mot polismannen men åtalades inte. I promemorian betecknas NN farlig.
som Han var ogift, levde under oordnade förhållanden och stämde väl in gärningsmannaproñlen. I december 1995 hölls ett förhör med NN.
- Han uppgav att han varit hos en kamrat vid tidpunkten för mordet. Kamraten hördes därefter. Denne mindes inte om NN varit hemma hos honom vid ifrågavarande tidpunkt. 48. Schizofren man. Ett par dagar efter mordet inkom ett tips om en person, som beskrevs som ensamvarg. Personen stämde, enligt uppgiftslämnaren, väl in gärningsmannens signalement. Han var vapenintresserad, hade velat bli militär men bedömts vara olämplig och brukade skicka brev till statsråd. Enligt uppgiftslämnaren var mannen "psykopatisk något vis. En tid efter tipset besökte polisen den utpekade mannen, som bodde hemma hos sina föräldrar. Föräldrarna
936 Gämingsmannaprofilen
berättade att sonen led av schizofreni. Enligt utredningsmännen som hörde honom var han "inte spänstig utan plufsig och slapp. 49. Man hotat att döda Olof Palme. Under de första dagarna efter
som mordet inkom tre olika tips om NN. Denne skulle ha fått sin son omhändertagen myndigheterna och nyligen ha förlorat vårdnaden.
av Han skulle mycket hatisk mot det svenska rättssystemet och vid
vara flera tillfällen ha uttalat att han skulle döda Olof Palme. NN hördes tidigt i utredningen. Han avfördes efter några veckor då det visade sig att han hade alibi för mordet. Vid tidpunkten i fråga hade han pratat i telefon med en kvinna i en ideell organisation. Kvinnan bekräftade detta. 50. Psykiskt sjuk uppträtt konstigt i samband med mordet
man som GE. I september 1988 kontaktade en polisman från södra Sverige PU. Polismannen hade varit semesterresa utomlands och då träffat på
en
under mordkvällen fått ett konstigt samtal från en en person som arbetskollega. I februari 1994 erhöll PU en promemoria upprättad av Säkerhetspolisen i Luleå. En man hade vänt sig till Säkerhetspolisen och uppgett att hans svåger hade värdefulla upplysningar angående Palmemordet. Svågem visade sig vara identisk med den person som den semestrande polismannen träffat. Enligt uppgiftslämnaren hade svågem och den f.d. svägerskan sålt sin lägenhet i Stockholm till en person som var bekant med Olof Palme. Under mordkvällen hade svågem blivit uppringd kollega, GE, som frågat efter telefonnumret till Olof
av en Palmes bekant. GE hade tidigare pratat om Olof Palmes svek. Han hade varit föremål för mentalvård. Vid en registerslagning i mars 1994 framkom också att GE tidigare hade dömts för bl.a. försök till dråp till sluten psykiatrisk vård. Svågem, dvs. mannen som tagit emot sam-
talet från GE, hördes och bekräftade ovanstående uppgifter. GE hade, enligt mannen, låtit förvirrad vid telefonsamtalet under mordkvällen. När fick kännedom statsministermordet hade han blivit
mannen om orolig och ringt upp GE:s f.d. sambo. Hon hade tagit reda på att GE tillbringat mordnatten hos bodde ett kvarter från
en person som biografen Grand. GE:s broder hördes därefter. Han berättade att GE
tidigt haft alkoholproblem som utvecklats till manodepression och att han varit i mycket dåligt skick vid tiden för mordet, varför han tagits in för vård några dagar därefter. Brodern också att GE förutom en
uppgav kortare period 1992, under hela sitt vuxna liv haft helskägg. GE
- är en
de har bedömts vara ett s.k. GMP-objekt. av sex personer som 51. Kriminell och psykiskt störd man med utpräglat Palmehat GF. GF har bedömts vara ett GMP-objekt. Uppslaget redovisas nedan.
Gämingsmannaprofilen 937
52. Revolverägare som satt i fängelse vid tidpunkten för mordet. Kort tid efter mordet inkom flera tips om en man som skulle vara innehavare av flera revolvrar, hölster och walkie-talkie. Vid en registerslagning 1992 framkom att mannen 1985 hade dömts till fängelse för rattfylleri. Mannen förhördes och uppgav att han avtjänat fängelsestraffet vid tiden för mordet. Uppgiften kontrollerades och bekräftades av personal
ifrågavarande anstalt.
53. Ful och farlig man. Ett drygt dygn efter mordet inkom ett anonymt tips om NN. Denne sades vara ful och farlig och "ha rätt signalement. I oktober 1990 gjordes en registerslagning varav framgick att NN hade dömts för misshandel och olaga vapeninnehav. Det olaga vapeninnehavet visade sig vid en kontroll avse ett arrnborst. 54. Tipsare som var lik Christer P. I april 1986 uppsökte en känd f.d. gangster polisen för att lämna tips om en annan person som skulle ha en revolver .357 Magnum i sitt bankfack. Personen skulle vara medlem i Nordiska Rikspartiet och ha berättat att han visste att mördaren efter mordet gömt sig vinden i Johannes kyrka. Han skulle där ha glömt kvar två bärbara kommunikationsradioapparater. Med anledning av tipset genomsökte polisen kyrkans vind utan resultat. I april 1995
tipsade en person som varit hemma hos uppgiftslämnaren PU om denne. Uppgiftslämnaren hade haft skottsäkert glas i lägenheten och han hade berättat att glaset skulle klara en 357. Enligt dessa uppgifter var den förste uppgiftslämnaren otroligt lik Christer P. 55. Butiksägare vid Grand. NN hittades vid den granskning av 348 män som tas upp under nr 13 ovan. Han innehade en butik nära biografen Grand. Vid kontroll visade det sig från butikens fönster
att man inte hade uppsikt över biografen. 56. Man bodde ganska nära mordplatsen. I mars 1994 inkom ett
som tips om en person som skulle ha varit boende ganska nära mordplatsen. Uppgiftslämnaren, som endast kände till mannens förnamn, uppgav att denne i omgångar vistats mentalsjukhus och var en sjukpensionerad enstöring med aversion mot myndigheter i allmänhet och mot Olof Palme i synnerhet. Mannen identiñerades som NN och förhördes. Han berättade att han var manodepressiv och led av ledgångsreumatism. Under mordkvällen var han ensam hemma i lägenheten. Efter TV:ns slut vid ca kl. 23.00 tog han en promenad runt kvarteret. På morgonen hade han blivit uppringd av sin särbo som berättat om mordet. Han hade tyckt bra om Olof Palme och aldrig innehaft vapen. Polisen
hörde därefter NN:s särbo. Kvinnan uppgav att NN led av reumatism, som vid denna tid varit särskilt svår. Han skulle därför, enligt kvinnan,
938 Gärningsmannaprofilen
aldrig ha kunnat springa. Hon uppgav också att NN varit en stor beundrare av Olof Palme och att polisen måste vara fullständigt fel ute. 57. Detta uppslag är identiskt med det som tas upp ovan under nr 32, dvs. samma som nr 25 GC. 58. Kontroll av TV-program med minnesgudstjänst för Alva Myrdal. Dagen efter mordet ringde en person och berättade att hans fru gjort en observation på TV under minnesgudstjänsten för Alva Myrdal. Frun hade sett en man som stod och iakttog Olof Palme. Uppgiftslämnaren föreslog att polisen skulle titta TV-programmet. Ingen ytterligare dokumentation föreligger. 59. Man med hatisk inställning till samhället. Dagen efter mordet hörde en person av sig till polisen och tipsade om en man. Uppgiftslämnaren hade under 1983 besökt i dennes dåvarande hem utanför
mannen Stockholm. Mannen hade då varit mycket hatiskt inställd till samhället. 60. Vapenintresserad man med hatisk inställning till Olof Palme. I april 1986 inkom ett tips från en anonym man om NN och en annan person. Dessa skulle vara rent livsfarliga, ha varit hatiska mot Olof Palme och pratat om att röja honom ur vägen. Uppgiftslämnaren uppgav att NN
innehavare Smith Wesson .357 Magnum. Samma månad var av en inkom ytterligare ett tips om NN, som enligt uppgift alltid gick beväpnad, var innehavare av ett grovkalibrigt vapen och vid ett tillfälle visat upp ovanlig ammunition. Vid ett förhör med NN berättade
denne att han aktiv tävlingsskytt och hade licens åtta vapen,
var dock ingen Smith Wesson .357 Magnum. Uppgiften att han brukade bära vapen var enligt NN felaktig. Mordkvällen hade han tillbringat tillsammans med sin f.d. fästmö. Hon bekräftade NN:s uppgifter om mordkvällen. 61. Psykiskt störd man som avlidit. I februari 1994 lämnade en läkare ett tips om en patient. Denne hade behandlats av läkaren under 1985-86 för smärtor och grund av dessa hade han haft en något udda, haltande gång. Patienten hade varit mycket våldsbenägen och labil och gett uttryck för att han ville mörda Olof Palme. Efter mordet hade läkaren frågat honom vad han gjorde den 28 februari. Patienten hade då påstått att han varit inlagd på Danderyds sjukhus, psykiatriska kliniken. Läkaren hade kontrollerat denna uppgift och den visade sig inte stämma. Enligt läkaren hade patienten avlidit tre år efter mordet. PU
— kontrollerade läkarens uppgifter med Danderyds sjukhus. Det visade sig att patienten kommit in till psykiatriska kliniken den 26 februari men blivit hemskickad samma dag. Enligt Ulf Åsgård, som bedömt patientens hälsotillstånd, är det helt klart att denne grund sin
av dåliga kondition inte är tänkbar som gärningsman.
Gärningsmannaprøfilen 939
62. Otrevlig man vid valstuga. I februari 1994 kontaktade en kvinna polisen och berättade att hon i augusti september 1991 arbetat i
- en av socialdemokraternas valstugor i Sundbyberg. Vid ett tillfälle hade
en man kommit fram till henne och beskrivit hur det gick till i skottögonblicket när Olof Palme sköts. Mannen hade haltat och påmint om Christer P. Kvinnan att viss polisman kände till
uppgav en mannen. Efter flera kontakter med polismannen kunde PU fastställa den utpekade mannens identitet. Enligt polismannen rörde det sig om en allmänt otrevlig typ som antastade och hotade folk.
63. Psykiskt störd numera avliden man. Under detta uppslag finns en lista över socialdemokratiska partidistrikt och arbetarekommuner med anställda ombudsmän. I slutet av 1987 besökte polisen samtliga socialdemokratiska partidistrikt för att samla in uppgifter angående olika extremister, rättshaverister, hatbrev, hotbrev, avhoppare m.m. Vid ett besök i Stockholm berättades om en person, NN. Denne var enligt uppgift psykiskt sjuk och förtidspensionerad. NN skulle också
vara mycket väl insatt i vad som hände i PU. Vid ett försök att hitta NN i augusti 1992 fann man tio personer med detta namn boende i stor- Stockholm. I januari 1996 lyckades PU fastställa hans identitet. Det visade sig att NN avlidit 1989.
64. Uppgiftslämnare från Slussen. I mars 1986 hörde sig
en person av till polisen och berättade att han under mordnatten, ca kl. 02.30, befunnit sig under en trappa i Slussen. Han hade då observerat en man som kommit gående. Mannen hade burit en systemkasse, han
som efter att ha tittat sig omkring hade dumpat i vattnet. Kassen hade sjunkit som en sten och uppgiftslämnaren trodde att det möjligen kunde vara mordvapnet som låg i kassen. Uppgiftslämnaren "vallades" platsen och fick peka ut var mannen kastat i kassen samt han själv
var då befann sig. Uppgiftslämnaren hördes därefter 1989 och 1992. 1989 uppgav han att mannen han sett hade gångstil väl överens-
en som stämmer med Christer Pzs. På fråga berättade uppgiftslämnaren att han själv befunnit sig ensam i sin lägenhet fram till midnatt.
65. Mystisk hotellgäst. I mars 1986 tipsade personal ett hotell i innerstaden om en gäst bott på hotellet den 27 februari-l
som mars 1986. Gästen hade under sin vistelse inte bäddat sängen utan bara
upp legat ovanpå. All förtäring hade skett på rummet. Den 1 hade
mars gästen checkat ut först efter upprepade påstötningar. Av hotellkortet framgick att gästen troligen var bosatt viss adress i Stockholmstrakten. I april 1986 kallades den utpekade hotellgästen till förhör. Kallelsen kom i retur eftersom adressaten avflyttat. Därefter gjordes under 1986-1988 olika försök att lokalisera honom. I november 1992
-
940 Gärningsmannaprofilen
lyckades man få tag på honom. Han berättade att han under aktuell tid inte haft någon fast bostad utan flyttat runt mellan olika andrahandslägenheter och ibland tvingats bo på hotell. Vad han gjorde eller var han vistades vid tiden för mordet Olof Palme mindes han inte.
66. Oidentifierad setts in i port på Birger Jarlsgatan. En
man som rusa person anmälde i april 1986 att han befunnit sig utanför en adress Birger Jarlsgatan vid kl. 23.25-23.30 mordkvällen. Han hade då
ca sett en man komma springande och stanna vid andra sidan gatan. Efter att ha sett sig omkring gick mannen över gatan och rusade in i en viss port. Enligt uppgiftslämnaren stämde mannens signalement väl in på NN som bodde där. NN förhördes och uppgav att han tillbringat
mordkvällen en restaurang tillsammans med en angiven person. Personen i fråga förhördes och bekräftade att han varit tillsammans med NN mordkvällen mellan kl. 18.00-24.00.
67. Oidentifierad restauranggéist skrev "jag är Olof Palmes
som mördare" på notan. I mars 1986 hörde personal en restaurang i Stockholm sig till PU. De hade haft en hade lämnat kvar
av gäst som notan bordet. På notan stod skrivet Jag är Olof Palmes mördare, det är mig de letar efter. Men polisen är så långt borta från mig de kan
den kvinna serverat Hon uppgav att han var 27-35 år,
som mannen. hade mörkblont kort hår, mustasch, var småfet och plufsig samt klädd i
mörkblå täckjacka. Under 1995 hördes kvinnan på nytt. Också en - en
kvinna, arbetade restaurangen vid tillfället, förhördes. annan som Hon mindes mannen som konstig och förvirrad. Han "föll helt utanför ramen som Palmes mördare. Enligt kvinnan var han en stackare och det han skrivit var rent båg".
68. Falsk uppgift om man vid mordplatsen. En vecka efter mordet hörde av sig till polisen och uppgav att NN hade uppehållit
en person sig vid mordplatsen vid tiden för mordet. NN skulle bo ett studenthem i närheten. NN hördes i maj 1986. Han berättade att han under mordkvällen varit bio Stureplan. Därefter hade han besökt en hamburgerrestaurang och sedan åkt hem. Han hade inte befunnit sig mordplatsen. Han hade däremot i ett reportage om mordet skrivit att han aktuell kväll besökt mordplatsen. Detta var dock inte med sanningen överensstämmande utan endast fantasier. Reportaget hade publicerats i en lokaltidning i en viss angiven stad. Polisen kon-
trollerade därefter lokaltidningama i den angivna staden. Ingen sådan artikel som NN nämnt hade publicerats. 1987 korn det via ett annat tips fram att artikeln publicerats i en tidning i en annan stad.
69. Detta nummer upptar samma uppslag som nr 8 ovan.
Gárningsmannaprofilen 941
70. Utländsk ringt och tagit på sig för mordet. Den 3
man som ansvar
1986 meddelade Sveriges generalkonsulat i Köln°°42 fått mars att man ett samtal från en NN, som uppgivit att han mördat Olof Palme. NN hade berättat att han amerikansk medborgare, att han fått 200 000
var DM för uppdraget och att han nu var på väg till Sverige för att överlämna sig till polisen. Den 8 mars 1986 ringde en person som kallade sig NN polisen. NN talade engelska med utländsk brytning och
sig ringa från Köln. Han hade sett bild av gärningsmannen i uppgav en tysk TV och ville meddela att detta var fel eftersom det var han själv som var gärningsman. Han berättade att han fått 200 000 DM för att utföra mordet. NN ringde även den 9 mars. Den ll mars underrättades polisens kontaktman i Tyskland för att PU genom tyska polisen skulle få tipset undersökt.
71. Oidentifierad man som för länge sedan talat om att skjuta Olof Palme. I mitten av mars 1986 hörde en kvinna av sig till polisen och berättade att hon tidigare sammanbott med en man, som var lik den s.k. fantombilden. Mannen hade åtta år tidigare pratat att skjuta Olof
om Palme. Han försvann därefter och hade enligt vad hon hört sedan bott
olika adresser i USA. Mannen skulle vara vapenutbildad.
72. Man som innehade tidningar om mordet. Någon vecka efter mordet inkom ett tips från en person som arbetade som chaufför. Denne person hade ett par dagar tidigare levererat möbler till en lägenhet i landsorten. I lägenheten låg anmärkningsvärt många tidningsartiklar om mordet. Personen som tog emot möblerna verkade konstig och var fåordig. När han skrev ut en check som betalning för möblerna var det i det närmaste mörkt i lägenheten. Personen identifierades och en registerslagning skedde 1992. Denna utvisade inget av intresse.
73. Berusad, oidentifierad man med revolver. I juli 1988 anmälde en väktare att han under ett arbete en restaurang i en ort i Stockholms närhet i januari-februari 1986 avvisat en berusad man som haft en laddad revolver. Mannen hade sagt att han snart skulle utföra ett jobb med revolvem och därefter fallit i gråt. Mannen hade nämnt att han var slaktare och bodde viss gatuadress. 1995 hördes väktaren
en nytt. Vid en kontroll av adressen samma år visade det sig att varken gatunamnet eller något liknande gatunamn fanns den uppgivna adressorten.
74. Man som tidigare dömts för dråp. I november 1987 hörde en man som ville vara anonym av sig till polisen och berättade att han tidigt
42 Enligt vad kommissionen inhämtat från UD hade Sverige inget generalkonsulat i Köln vid denna tid.
942 Géimingsmannaprofilen
morgonen efter mordet sett en viss bil och en revolver Smith Wesson. En person, NN, som dömts för dråp till åtta års fängelse skulle vara inblandad. Ett par veckor senare ringde den anonyma mannen på nytt och berättade att han den 2 mars 1986 sett NN komma bärande en pistol från bil parkerats i närheten bostaden. Av
en som av — en registerslagning 1991 framgick att NN 1986 dömts för dråp. I september 1992 förhördes NN. Han uppgav att han när Olof Palme mördades var intagen kriminalvårdsanstalt. Därefter vägrade han yttra sig. Vid en kontroll av om NN var intagen i kriminalvårdsanstalt vid tiden för mordet Olof Palme visade det sig att NN frigivits den 27 februari. 75. Psykiskt störd lämnat förvirrade uppgifter. I januari 1988
man som meddelade en person, NN, per telefon att han hade upplysningar att lämna angående Palmemordet och att polisen måste komma genast. Mannen lät psykiskt sjuk. När polisen anlände till adressen stod NN med hustru och son iklädda ytterkläder. NN uppgav att han fruktade för familjens säkerhet och vägrade säga något förrän familjen befann sig i trygghet. Polisen tog med hela familjen till polissstationen. Hustrun berättade att mannen varit orolig och konstig ända sedan han varit inne i staden under dagen. När han kom hem hade han sagt att han hade lösningen på Palmemordet. NN ville att minst fyra poliser skulle närvara när han förhördes. Trots att detta ordnades vägrade han prata om inte högste chefen för palmeutredningen var plats. Så småningom berättade han dock att det var Svartenbrandt och en anställd
Sveriges Radio som låg bakom mordet. NN visade påtagliga tecken
rädsla och förföljelsemani och trodde sig kunna bli mördad. Efter ett tag lugnade han ner sig och sade Jag tror det har slagit över för mig. Han skjutsades därefter hem tillsammans med familjen. 76. Man som uppträtt konstigt efter mordet. I november 1987 kontaktade en person PU och berättade att en man, NN, betett sig underligt efter mordet. NN, som var åklagare, hade varit mycket hatisk mot socialismen och sagt bl.a. att "alla sossar borde skjutas". Uppgiftslämnarens moder hade före mordet sällskapat ett tag med NN, men eftersom NN sedan betett sig så konstigt hade hon gjort slut. NN hade bl.a. erbjudit uppgiftslämnarens moder ett nytt arbete med dubbelt så mycket i lön mot vad hon hade dessförinnan. Enligt uppgiftslänmaren var NN mycket störd och aggressiv. I september 1989 erhöll PU uppgift om att NN avskedats från sin tjänst som åklagare under 1988. Disciplinärendet, som ledde till avskedandet, hade haft med alkoholrnissbruk att göra. I slutet av 1993 förhördes uppgiftslämnarens moder. Hon bekräftade uppgifterna ovan. NN förhördes i början av 1994. Han
berättade att han varit ensam hemma vid tiden för mordet. Han var
Gärningsmannaprofilen 943
varken politiskt intresserad eller särskilt vapenintresserad. NN kunde inte förstå uppgifterna lämnats honom.
som om 77. Man innehade I november 1987 inkom ett anonymt tips
som vapen. till PU om att NN kunde vara Olof Palmes mördare. NN hade enligt uppgiftslämnaren bott i Turkiet och innehaft illegala vapen, bl.a. en Magnum. Uppgiftslämnaren, som inte kände NN väl, upprepade flera gånger kolla hans vapen.
78. Revolverinnehavare begått självmord. l januari 1988 hörde en
som person av sig till PU och berättade att en man han kände vid ett tillfälle visat Magnum-revolver med lång pipa. I oktober år för-
en samma hördes mannen. Denne berättade att han ett år tidigare i sitt Vapenskåp förvarat en .357 Magnum sambons son som höll att ta licens vapnet. Licensinnehavare var sambons sons pappa, NN. Mannen uppgav att NN köpt vapnet efter mordet och att vapnet kontrollerats av polisen. Vid en kontroll med ifrågavarande polismyndighet bekräftades att NN hade licens vapnet och att detta var uppvisat en dryg månad efter mordet. 1993 hörde en anonym person av sig till PU och
— berättade att NN tagit livet av sig sommaren 1991 genom att skjuta sig med en revolver. Enligt uppgiftslämnaren hade NN känt Christer P. Uppgiftslämnaren uppgav att han varken hört eller trodde att NN var inblandad i mordet.
79. Psykiskt sjuk man med fixering vid Olof Palme GG. Uppslaget angående GG redovisas nedan.
80. Oidentifierad framträtt i media med signalement på gär-
man som ningsmannen. I ett inslag i ett nyhetsprogram i TV i februari 1988 lämnade vittnet Lennart ett signalement gärningsmannen enligt följande "Avlångt ansikte, kraftigt mörkt hår, mörkblå täckjacka modell äldre, något för korta långbyxor, klumpigt beteende och lunkande långsamt. PU har försökt identifiera vittnet Lennart men inte lyckats.
81. Numera avliden man som brukat uppträda hotfullt. En anonym taxichaufför anmälde i februari 1988 till PU att han föregående dag kört en man som varit berusad, uppträtt hotfullt och berättat att han mördat en mängd personer. Han sade sig ha vapen och vara hörd i PU. På den aktuella adressen hördes fastighetsskötaren. Hon uppgav att passagerarens signalement och uppträdande mycket väl stämde med hur en boende i huset brukade bete sig i berusat tillstånd. Vid en
registerslagning i november 1996 konstaterades att den aktuella personen avlidit i oktober 1993.
82. Ensamstående man boende i innerstaden som gjort sig av med en hittills icke återfunnen revolver av den typ som användes vid mordet
944 Gärningsmannaprofilen
GH. GH har bedömts vara ett OMP-objekt. Uppslaget om GH redovisas nedan. 83. Oidentifierad rättshaverist. I augusti 1987 lämnade en person uppgifter om en "rättshaverist han träffat. Uppgiftslämnaren hade under en viss period av sitt liv varit medlem i ett religiöst samfund. Han hade där träffat en man, som enligt uppgiftslämnaren liknade den s.k. fantombilden. Mannen hade samlat en grupp människor runt sig som argumenterat mot svenska myndigheter. Anledningen till detta hade ursprungligen varit att mannen skönstaxerats. Politiskt hade mannen befunnit sig längst ut högerskalan. 84. Psykiskt störd tagit kontakt med PU. NN skickade i april
man som 1994 ett brev till PU. I brevet skrev NN att han trodde att kulan som dödade Olof Palme egentligen var avsedd för honom eftersom många hatade honom och anklagade honom för att ha porrat med en liten flicka. Att Olof Palme blev den som fick "klä skott berodde på att NN älskade Lisbeth en gång i tiden. Därefter skickade NN ytterligare brev med liknande innehåll. Efter att ha blivit kallad till förhör inkom NN
— överraskande i februari 1996 till PU. Enligt protokollet från besöket företedde NN klara tecken på psykisk ohälsa men gav intryck av att vara oförarglig och fridsam. NN uppgav att han känt sig delaktig i mordet eftersom han inte velat besöka en förståndshandikappad man. Han trodde att denne man mördat Olof Palme som hämnd för detta. 85. Man påstods förvirrad, ha vaggande gång Några
som vara m.m. dagar efter mordet hörde en kvinna av sig till polisen och berättade att det i en källare i ett visst hyreshus fanns en man som verkade gömma sig. Mannen, som skulle vara förvirrad och aggressiv, hade funnits i källaren sedan dagen efter mordet. Polisen letade igenom källaren men fann ingen man. Härefter hörde kvinnan av sig vid flera tillfällen med några dagars mellanrum. Kvinnan namngav mannen och berättade att denne var en f.d. sambo till henne. Enligt kvinnan skulle mannen själv ha sagt att det var han som var mördaren. Han hade dessutom en vaggande gång och han hade haft mörkblå täckjacka äldre modell
en av som försvunnit efter mordet. I november 1987 fick PU kontakt med mannen, som berättade att han aldrig haft med Olof Palme att göra. Mordkvällen reparerade han sin bil. 86. Man som spritt rykten om mordet. I början av mars 1986 kontaktade en person polisen och berättade om en man, som en vecka före mordet skulle ha hört att en svensk ledare skulle komma att mördas. Vid ett uppföljningsförhör samma månad uppgav uppgiftslämnaren att han inte fäst särskilt stor vikt vid uppgifterna. Han hade fått uppfattningen att mannen som lämnat dem endast ville Visa sig viktig. I mars 1993
-
Gdmingsmannaprofilen 945
förhördes Han berättade att han genom sin sambo fått veta att
mannen. hennes bror, som befann sig i Göteborg två veckor före mordet, där hört att en svensk ledare skulle mördas. Den som skulle ha sagt detta var en namngiven marinofñcer.
GMP-objekt m.m.
Inledande anmärkningar
De kriterier använts förts kontrollistan fram-
som när en person upp går inte alltid dokumentationen. Följande kriterier kan dock utläsas.
av O Abnormitet olika slag; konstiga personer
av 0 Anknytning till mordplatsen, via bostad, arbete eller liknande 0 Intresse för mordutredningen 0 Intresse för mordplatsen eller gravplatsen, särskilt i samband med
årsdagen 1994
Vid jämförelse med GMP går det i flertalet fall att förstå hur PU
en resonerat när satts upp på kontrollistan, även om anknyt-
en person ningen till profilen många gånger synes svag. Kontrollistan har fungerat som en brutto-lista. Flera av namnen kan lätt avföras. Det
med andra ord fel att tro att PU funnit ett så stort antal personer vore med tydliga beröringspunkter med profilen som listan kan tyda på. Det förhåller sig snarare så att inventeringen resulterat i att sex personer, de som bedömts utgöra s.k. GMP-objekt, haft beröringspunkter av det slaget. De sex GMP-objekten utgjordes av 0 GB, Man iakttagen på mordplatsen årsdagen 1994 p. 3 O GC, Jugoslavisk man tidigare dömd för dråpförsök, se nedan 0 GD, Kuf i Vasastan p. 42 0 GE, Psykiskt sjuk man som uppträtt konstigt i samband med mordet
p. 50 0 GF, Kriminell och psykiskt störd man med utpräglat palmehat, se
nedan 0 GH, Ensamstående boende i innerstaden som gjort sig av med
man
en revolver av den typ som användes vid mordet, se nedan
Av dessa har GD, inte tilldragit sig särskilt stort intresse från PU:s
en, sida. En GB, har kunnat avföras efter alibikontroll och ytter-
annan, ligare en, GE, har kunnat avföras på grund av sitt utseende vid tidpunkten för mordet helskägg. De tre uppslag återstår redovisas
som
946 Gämingsmannaprofilen i
nedan. Därefter redovisas ett uppslag från kontrollistan, där den berörda personen inte bedömts som GMP-objekt GG.3
J ugoslavisk man som tidigare dömts för dråpförsök
GC, som åldersmässigt stämmer med gämingsmannens signalement, aktualiserades i PU den 27 augusti 1987 då en person lämnade ett tips om honom. Uppgiftslämnaren hade under våren 1984 suttit i fängelse och där träffat en medfånge, han inte mindes namnet på. Denne
som nu medfånge, som uppgiftslämnaren närmare beskrev till nationalitet och ålder, hade yttrat Du jag kan garantera att jag skall skjuta Palme". Medfången, som hade dömts för att ha skjutit en man öppen gata i Göteborg 1979 eller 1980, ansåg sig oskyldigt dömd och skulle efter gämingen ha vänt sig till Olof Palme för att få förståelse för sin sak men blivit avvisad. Uppgiftslämnaren bedömde medfången
som mycket farlig och beskrev honom som mörkhårig, mustaschprydd och något lytt höger ben.
För att få fram identiteten på medfången tog PU i början
av september 1987 kontakt med en viss kriminalinspektör i Göteborg. Denne uppgav att det fanns två män som stämde in på beskrivningen och som varit inblandade i samma uppgörelse 1981. Den ene var GC.
Därefter föreligger inga dokumenterade utredningsåtgärder i ärendet förrän två och ett halvt år senare, i februari 1990, då uppgiftslämnaren från 1987 kallades till fotokonfrontation. Han förevisades bl.a. foto-
en grafier av de två aktuella männen. Han pekade ut GC, den
som person hans tips avsett. I samband med utpekandet vidtogs rad åtgärder.
en
Av domen mot GC avseende den ovannämnda skjutningen och den personutredning som hade gjorts i samband med brottmålet framgick följande.
GC hade sommaren 1981 dömts till sex års fängelse för bl.a. försök till mord och grovt vållande till kroppsskada. Han kom från Jugoslavien, där hans familj hade varit hemlös och levt under svåra förhållanden. När GC varit i sex-sju årsåldem hade han fått flytta till släktingar. Han hade därefter vuxit upp under goda förhållanden och varit en av de bästa eleverna i den skolklass han gått. Efter avslutad sjukvårdsutbildning och militärtjänstgöring hade han kommit till Sverige under mitten av 60-talet. Han hade erhållit arbete inom industrin. I slutet av 70-talet hade han gift sig och fått en son. Under 1981 hade GC ingått i en liga som sysslade med klädstölder. Mellan
43 Uppslaget om GA p. 1 har berörts ovan under Allmänt. Se även nedan under Sammanfattande anmärkningar.
Gärningsmannaprofilen 947
denna liga och en rivaliserande liga hade rnisshälligheter uppstått. Vid ett bråk mellan ligorna i början maj 1981 hade GC fått ett slag i
av ansiktet. Han hade anmält saken för polis och därefter rest till Köpenhamn där han införskaffat en revolver. Han hade kommit tillbaka till Göteborg den 8 maj och samma dag, Kungsportsavenyn, hade han använt revolvern mot en av motståndarligans medlemmar. Han hade också skjutit en medlem i den egna ligan i magen. Ett vittne, en polisman vid tillfället inte hade varit i tjänst, beskrev under
som rättegången händelseförloppet på följande sätt.
Polismannen hade gått Kungsportsavenyns östra trottoar i riktning mot centrum. När han befann sig vid uteserveringen La Gondola hörde han smäll. Han tittade till och fick se fyra män, som stod
en utanför Mercedesbil vid Kungsportsavenyns motsatta sida. Männen
en verkade lite upprörda. Sedan fick han se att en man hade ett skjutvapen i handen. Mannen sköt och en av männen ramlade ner trottoaren innanför Mercedesbilen. Polismannen trodde först det var fråga om en lek, men sedan kom en man springande emot den som hade skjutit. Mannen med vapnet avfyrade då ännu ett skott, som träffade den springande mannen i magtrakten varvid denne föll till marken. Gärningsmannen vände sig därefter mot den först skjutne, som fortfarande låg marken en ä två meter bort, och sköt ytterligare tre eller fyra skott mot denne. Gärningsmannen gick sedan baklänges några steg, stoppade ned vapnet i ena innerfickan kavajen, knäppte kavajen och gick sakta över Kungsportsavenyn och in på Storgatan.
Av det rättspsykiatriska utlåtandet framgick att GC under själva undersökningen klagat på att polis och rättsliga myndigheter underlåtit att göra något den rivaliserande jugoslaviska ligan. GC hade framhållit att han varit mycket rädd eftersom han av den andra ligan varit dömd till döden och att skjutningen skett i panik. Han hade med emfas hävdat att han oskyldigt dömd och att påföljden utgjorde ett justitie-
var mord. Han undersöktes rättspsykiatriskt men ansågs inte vara i behov av sluten psykiatrisk vård.
Under februari/mars 1990 bedrev PU inre spaning mot GC. Det klarlades att han frigivits villkorligt i maj 1984. Han stod som utvandrad från Sverige. Vidare fick man kännedom om att GC var involverad i narkotikahärva. I samma härva satt en man häktad. Denne man
en förhördes av PU och lämnade därvid namn på en del personer som hade samröre med GC. Enligt polisen var GC tillsammans med en annan
huvudman i narkotikahärvan och det fanns uppgifter i person utredningen om att GC tillsammans med en annan person varit i landet 1989 för att driva in skuld. Enligt den drabbade hade GC då varit
en beväpnad med en pistol eller revolver.
948 Géirningsmannaprofilen
Från Säkerhetspolisen erhölls information att GC förekom i
om säkerhetspolisens register. Förutom det som redan var känt fick PU via Säkerhetspolisen vetskap om att GC kallades för gaphalsen och att han inte var involverad i någon form av jugoslavisk exilverksamhet.
För att försöka fastställa vad GC gjort efter frigivningen 1984 och fram till tiden för mordet på Olof Palme och även tiden därefter förhörde PU under våren 1990 ytterligare sammanlagt förhördes
personer; ett tiotal personer. Genom förhören klarlades det att GC någon månad efter frigivningen hade rest till Jugoslavien, där han tillbringat ett
ca halvår. Därefter hade han återvänt till Sverige.
En person som förhördes vid två tillfällen våren 1990 berättade att han under 1987 i Stockholm blivit bekant med GC, då arbetat
som en restaurang och bott Kungsholmen. De hade därefter under 1988 köpt och drivit en restaurang ihop utanför Stockholm. Kompanjonskapet hade upphört efter tre månader grund av samarbetssvårigheter och GC hade därefter flyttat tillbaka till Jugoslavien.
Diverse andra uppgifter angående GC framfördes. GC hade 1986 eller 1987 varit i Stockholm och arbetat på restaurang. Han var enligt en uppgift alltid klädd i en gammaldags halvlång mörk rock. Det sades också att GC vid denna tid varit slätrakad och att han gick som
en anka.
Härefter föreligger inga dokumenterade åtgärder förrän i december 1992, då PU gjorde ett försök att via Interpol i Kroatien få höra GC. Interpol meddelade i mars 1993 att det inte gått att fastställa GC:s identitet, bostadsadress eller födelseort.
PU synes återigen ha börjat arbeta med ärendet innan GMP presenterades i januari 1994. I början av februari begärde PU att UD via diplomatiska kanaler skulle uppdra myndigheterna i Serbien att lokalisera GC och förhöra honom.
Vid den genomgång av utredningsmaterialet som PU gjorde i anledning av GMP togs GC upp den s.k. GMP-kontrollistan och han kom därefter också att klassificeras GMP-objekt.
som
I mars 1994 tog PU kontakt med en tjänsteman regeringskansliets förvaltningskontors arkivenhet. Anledningen till kontakten var att PU ville utreda huruvida det var möjligt att via arkivets register kunna fastställa om en skrivelse till Olof Palme, annat statsråd, departement eller liknande inkommit från viss Enligt tjänstemännen
person. fanns det möjligheter att via arkivets register få fram viss skrivelse
en om denna var fem år gammal eller äldre, dock inte äldre än från 1965. Handlingar ställda till Olof Palme personligen förvarades särskilt i arbetarrörelsens arkiv medan handlingar ställda till Olof Palme i dennes egenskap av statsminister först förvarades Statsrådsberedningen i fem år och därefter i arkivet.
Gdrningsmannaprofilen 949
På direkt fråga från PU person med GC:s namn inkommit
en om en med skrivelse tjänstemannen spontant att GC måste vara
en uppgav identisk med som 1984 besökt förvaltningskontoret för att
en person återfå till statsministern insänd handling. Mannen hade först varit i
en kontakt med andra departement blivit hänvisad till centralarkivet.
men Mannen, i 40-ârsåldern, hade varit utlänning och burit samma
som var förnamn GC. Han hade uppträtt mycket hotfullt, berättat att han
som blivit illa behandlad, att han skulle göra med de skyldiga och
upp uttalat ni skall dö, jag skämtar inte". Under samtalet hade det kommit fram varit inspärrad och nyligen hade släppts fri. I samband
att mannen med att tagit fram något ur sin portfölj hade tjänstemannen sett
mannen ett 25 långt pistolliknande föremål. Hon hade blivit rädd, vilket
ca cm
sett, för han hade lugnande förklarat att hon inte behövde vara mannen orolig eftersom han inte var ute efter henne.
Någon handling från GC hade hon inte hittat. Efter händelsen tog hon kontakt med chefen för enheten respektive den säkerhetsansvarige. Därefter installerades en larmknapp i lokalerna. Tjänstemännen trodde inte det hade gjorts några anteckningar incidenten. I anledning av
om de uppgifter tjänstemannen lämnat företogs en konfrontation varvid hon fick fotografier elva män. Hon pekade ut GC som den person
se av
mest lik besökt henne i arkivet, men tillade att som var mannen som han inte haft någon mustasch. Vid sökning i arkivregistret hittades
en inga skrivelser från GC.
Några dagar efter förhören med tjänstemannen arkivenheten tog PU också kontakt med arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Inte heller där fanns någon skrivelse från GC.
Följande månader, dvs. under våren 1994, arbetade PU intensivt med ärendet. Uppföljningar gjordes av tidigare utredningsåtgärder. Nya förhör hölls såväl med redan tidigare förhörda personer som med nya
Bl.a. förhördes GC:s kompanjoner igen. Han berättade personer. en av då att GC under 1988 hållit på med narkotikaaffärer i stor omfattning. Han hade gjort mellan Sverige och Jugoslavien och ordnat
täta resor kurirer så att heroinpartier kom till Sverige.
Under skickade PU genom Interpol en förfrågan om GC till
mars vissa europeiska länder. I april 1994 utfärdades en personefterlysning på GC, söktes för förhör i våldsbrottsutredning. Samma månad
som kompletterades redan tidigare lämnade uppgifter till UD. Enligt ambassaden i Belgrad det förenat med stora risker att vända sig till
var myndigheterna i Serbien eftersom man inte visste vem man kunde lita på. Ambassaden erbjöd sig istället själv att via av ambassaden
en anlitad advokat efterforskningar på platsen. Samarbetet med
göra egna svenska ambassaden i Belgrad fortsatte en bra bit in på hösten men ambassadens undersökningar ledde inte till något resultat.
950 Gärningsmannaprofilen
Under våren kontrollerades också vissa hotell utanför Stockholm där PU misstänkte att GC kunde ha bott vid sina vistelser i Sverige. En hotellägare kunde med bestämdhet säga att GC bott hotellet två gånger, varav en någon gång under 1985/86.
I en annan del av utredningen, troligen under arbetet med utredningen av de olika uppslagen den s.k. GMP-kontrollistan, tog PU under hösten 1994 kontakt med en uppgiftslämnare, redan dagen
som efter mordet hade hört sig till polisen och berättat sina iakt-
av om tagelser mordplatsen Uppgiftslämnaren hade sett
samma morgon. en man som uppträtt underligt och som stämde in gärningsmannens signalement. Mannen hade vaggat fram och tillbaka i "ankstil", flinat och mumlat. Uppgiftslämnaren förevisades elva fotografier, ett
varav av GC. Uppgiftslänmaren pekade ut GC påminner jäkligt mycket
om mannen. Han uppgav att mannen haft iskalla ögon och grovhuggna drag. Han hade inte uppfattat honom som typisk utlänning. Mannen hade yttrat något där fick den jäveln. Uppgiftslämnarens f.d.
om flickvän, som varit med vid tillfället, fick också fotografiema. Hon
se uteslöt alla utom GC som hon tyckte såg bekant ut. Det inte riktigt
som överensstämde var att mannen ifråga inte haft mustasch. Som hon mindes det hade mannen varit i 40-50 årsåldem och 180 lång.
ca cm Hon trodde inte att mannen utlänning. Om klädseln hon att
var uppgav han haft en halvlång, mörk och "lumpaktig" rock.
PU upprättade i april 1995 en sammanställning ärendet. Sam-
av manställningen avslutas med en sammanfattning, där nio omständigheter som talar för att GC skulle kunna mördaren
vara anges.
GC avviker inte nämnvärt från tillgängligt signalement.
Hans tidigare modus operandi överensstämmer till viss del med det
Olof Palmes baneman använde.
Han är ur profilsynpunkt rimlig.
.
Han skjuter för att döda mordförsök öppen gata.
.
Han anser sig utsatt för justitiemord.
.
Han anser att ansvaret för vad hänt honom är Olof Palmes.
som
.
Han har försökt få rättelse genom personlig kontakt med Olof Palme
.
enligt vad han själv sagt till andra personer.
Han har uttalat sig kraftfullt om att skjuta Olof Palme.
.
Han har, genom sitt besök på Regeringskansliet, visat att hans hat .
mot Olof Palme inte avklingat under fangelsetiden, tvärtom.
snarare
Han var vid det tillfället dessutom beväpnad.
Utredningen mot GC har fortsatt. Bl.a. har förhör hållits med ytterligare en person som hade varit intagen samma kriminalvårdsanstalt som GC. De hade umgåtts en del eftersom de känt varandra sedan lång tid.
Gämingsmannaprofilen 951
Enligt uppgiftslämnaren var GC en storlangare och tjuv. Han levererade bl.a. vapen från Danmark. GC hade berättat att han skrivit eller ringt till Olof Palme personligen angående att han ansåg sig oskyldigt dömd. Några dagar innan han frigavs hade GC sagt när jag kommer ut så ska jag göra något stort så de aldrig glömmer mig. Han hade också sagt jag ska fixa honom, han ska dö, Palme.
I december 1996 skickade PU begäran till UD om att få
en ny förhöra GC. Som anledning till förhöret angavs att GC i ärende angående grovt narkotikabrott m.m. skulle höras upplysningsvis om sina förehavanden i Sverige efter 1984. Enligt PU återkallades emellertid denna begäran, eftersom man när det gäller anledningen till förhöret inte kan anledning än den verkliga vid en officiell fram-
ange en annan ställan om internationell rättshj älp.
Förundersökningsledaren Jan Danielsson begärde i en ansökan till Stockholms tingsrätt i juni 1997 att tingsrätten skulle besluta om rättshjälp i brottmål avseende förhör med GC i det forna Jugoslavien. Vidare begärdes att den utredningsman vid Palmegruppen som handlagt ärendet skulle få närvara vid förhöret. Tingsrätten beviljade framställningen och denna överlämnades till UD för vidare handläggning.
UD redovisade ärendet i januari 1998. Till svaret fogades ett protokoll över ett förhör som hållits med GC i november 1997 vid en domstol i Montenegro. Vid förhöret uppgav GC enligt protokollet bl.a. följande.
Han hade ingen kännedom om mordet Olof Palme förutom det han fått reda via massmedia. Vid tiden för mordet befann han sig i Jugoslavien, dit han kommit i slutet av 1985. Han stannade i Jugoslavien hela 1986. Han hade varit i Sverige ett tjugotal gånger efter mordet Olof Palme och kunde inte förstå hur han kunde förknippas med detta mord.
Härefter har Palmegruppen i ett brev till Jan Danielsson i januari 1998 uppgett att spaningsledningen beslutat att hos myndigheterna i Montenegro begära tillstånd för utredningspersonal vid PU att närvara och biträda vid ett kompletterande förhör med GC. Anledningen till detta att de GC hade givit inför förundersök-
angavs vara svar som ningsdomaren vid domstolen i Montenegro tarvade förklaringar och följdfrågor. Det hemställdes därför att Jan Danielsson skulle begära tillstånd för utredningsmän från Palmegruppen att närvara och biträda vid kompletterande förhör med GC.
I skrivelse till UD i februari 1998 hemställde Jan Danielsson om
en att framställan förhör skulle göras och att utredningsmän från
en ny om Palmegruppen skulle få närvara vid förhöret.
I augusti 1998 inkom emellertid via UD skrivelse från ambassa-
en den i Belgrad, som erhållit ett svar från Utrikesministeriet i Belgrad
952 Gärningsmannaprofilen
Jan Danielssons nyssnämnda begäran om kompletterande förhör. I svaret från Utrikesministeriet att precisering nödvändig i
angavs var frågan huruvida GC skulle höras som vittne eller misstänkt och att information måste lämnas om de närmare omständigheter som förhöret skulle avse. Utrikesministeriet meddelade också att det enligt jugoslaviska bestämmelser var förbjudet för poliser att närvara vid förhör och ställa frågor. Detta var endast tillåtet för den behöriga åklagaren.
I en skrivelse till UD i september 1998 har Jan Danielsson kompletterat den tidigare hemställan i begärda avseenden, varvid han bl.a. uppgett att GC snarare skall höras som misstänkt än som vittne även om misstanken är "ganska svagt underbyggd".
Något svar denna begäran har inte inkommit under den period vår granskning av uppslaget omfattat.
Kriminell och psykiskt störd man med utpräglat palmehat
GF aktualiserades i PU vårvintern 1994, som en konsekvens av publicitet kring arbetet med GMP. Utredningen pågick sedan kontinuerligt, bitvis intensivt, under ett och ett halvt år för att slutligen avskrivas i ett formellt åklagarbeslut. Uppslaget skiljer sig i det hänseendet från de övriga tre som behandlas i detta avsnitt, där utredningen skett i
omgångar och tidsutdräkten liksom de överväganden förundersökningsledningen kan ha gjort i de hänseendena tilldrar sig intresse. Bl.a. grund av den skillnaden redovisas detta uppslag inte kronologiskt, utan i fritt sammanfattande form.
en mer
Uppgifterna om GF inkom efter uppgifter i massmedia kring PU:s diskussioner med FBI om gärningsmannaproñlen och den
om personlighetstyp som PU intresserade sig för. GF företedde överensstämmelser med den personlighetstypen. Uppgifter om GF kom från flera oberoende källor. Följande uppgifter framkom och framfördes i utredningen kring GF.
GF stämde åldersmässigt med signalementet gärningsmannen. Även utseendet kunde stämma. Han hade vid mordtidpunkten varit slätrakad men senare anlagt mustasch och sedermera helskägg. Han hade ett klumpigt, haltande sätt att röra sig. Han beskrevs genomgående
som personlighetsstörd.
GF var uppenbarligen mycket negativt inställd till Olof Palme och hade i flera sammanhang uttalat att Palme borde skjutas eller liknande. En person som omnämnt Olof Palme i positiva ordalag hade
44 Vad återges är sådana uppgifter och påståenden framkommit i
som som utredningen och som inte är uppenbart substanslösa.
Gärningsmannaprofilen 953
därvid blivit slagen GF. GF hade själv berättat att han vid flera
av tillfällen förföljt Olof Palme ute stan. GF skulle även ha berättat att han besökt Olof Palmes hem och lagt avföring i brevlådan. Dagen efter mordet uppträdde han konstigt och uttalade tillfredsställelse över att Olof Palme död. Han hade även sagt att han hade varit
var mordplatsen och följt efter en person som sprungit därifrån, men inte hunnit ifatt samt att han mordplatsen slängt ut en handfull knappar för att lura polisjävlama. Det uppgavs att man i GF:s hem ofta diskuterade mordet. GF uppgavs ha berättat att han skadat gravstenen genom att fläcka den med smörjfett. Efter mordet hade GF målat en tavla, som föreställde Gustav III när denne blev mördad under maskeradbalen. Enligt uppgift skulle tavlan vid en närmare betraktelse föreställa ett annat motiv. En tolkning var att tavlan föreställde Olof och Lisbeth Palme samt GF. Tavlan var inte daterad men papperet som tavlan målats var, enligt uppgift, präglat 1987.
GF hade inte något fast arbete. Han synes ha sysslat med kriminell verksamhet. Han hade vid upprepade tillfällen dömts för misshandelsbrott. Det fanns flera polisanmälningar angående misshandel och olaga hot mot honom, anmälningar som dock hade avskrivits eftersom GF inte gått att spåra. Vid ett tillfälle hade han visiterats i samband med ett gripande, varvid det framgick att han hade handlingar som angav falsk identitet. GF var inte känd hos Säkerhetspolisen.
GF disponerade en revolver, enligt vissa uppgifter kan det ha rört sig om en .357 magnum, varvid vissa omständigheter emellertid talade för att revolvem var av en annan typ än den som använts vid mordet.
GF var ytterst svår att få kontakt med. Han hade, möjligen i början av 1986, officiellt flyttat utomlands. Utredningen visade dock entydigt att han hela tiden bott i Sverige, i en lägenhet i mordområdet. Han disponerade även ytterligare en lägenhet i mordområdet. Dessutom hade han flera arbetslokaler i Gamla stan, helt nära makarna Palmes bostad.
Det genomfördes flera kontroller avseende de uppgifter som framförts om GF. Några på mordplatsen utströdda knappar hade inte hittats i samband med brottsplatsundersökningen. Familjen Palme bekräftade inte uppgifter avföring i brevlådan. Gravstenen hade dock
om vid flera tillfällen angripits genom att fett hällts över den.
Vid spaning mot GF noterades vid ett tillfälle att denne, då han passerade mordplatsen, spottade den minnesplatta som markerar den plats där Olof Palme dog.
På försommaren 1994 begärde förundersökningsledningen hos Stockholms tingsrätt att GF skulle bli föremål för telefonavlyssning. Stockholms tingsrätt beviljade samma dag telefonavlyssning under en månads tid. Dokumentation över dess resultat saknas se nedan. I
954 Géirningsmannaprofilen
september 1994 beslöt förundersökningsledningen att GF skulle förhöras upplysningsvis. PU lyckades emellertid inte lokalisera honom. Vid denna tid skickade PU också ut en förfrågan via Interpol om GF förekom i några utländska register. Inga positiva svar erhölls. I november 1994 utfärdades en personefterlysning. PU bedrev sedermera också fysisk spaning efter GF men man lyckades inte hitta honom.
I slutet av mars 1995 observerades GF av polisen. Han försökte undkomma, men polisen följde efter. Efter en språngmarsch greps han och medtogs till förhör. Han förhördes under drygt tre timmar. Många frågor vägrade han att besvara. Han sade sig ha varit i Köpenhamn under mordkvällen. Han bekräftade också uppgiften om att han i slutet av l960-talet/början av 1970-talet hade köpt en revolver. Det rörde sig om en långpipig revolver med 22 mm kaliber. Enligt GF hade vapnet försvunnit efter något år i samband med att han bjöd hem obekanta personer. Något annat vapen hade han aldrig haft. Han uppgav att han inte gillat Olof Palme eftersom denne socialdemokrat. Han hade
var inte följt efter Olof Palme vid något tillfälle och inte heller hällt smörjolja gravstenen.
I augusti 1995 beslöt Solveig Riberdahl att förundersökningen mot GF skulle läggas ned med följande motivering: Vad som kommit fram under utredningen innebär inte att det kan styrkas att GF gjort sig skyldig till brott. Ytterligare utredning som något avgörande sätt kan bringa klarhet kan inte heller förväntas."
I ett brev från en utredningsman vid PU till en annan, daterat i september 1995, uppges att Solveig Riberdahl hade kontaktats i anledning av att det krävdes ett åklagarbeslut för att anteckningar och upptagningar från telefonavlyssningen mot GF skulle kunna förstöras. Solveig Riberdahl hade enligt brevet uppgivit att hon ville tänka över ett sådant beslut, men att hon övervägde att tills vidare spara materialet, eftersom detta endast utgjorde en liten del mycket stor utredning
av en och det var svårt att veta vilka uppgifter som kunde komma att ha betydelse i framtiden. Under samma uppslag finns en promemoria av en utredningsman vid PU, där denne uppger att han senare i september blivit kontaktad av Anders Helin, som meddelat att Solveig Riberdahl beslutat att anteckningar och upptagningar från telefonavlyssningen rörande GF skulle förstöras, vilket också skedde.
Gärningsmannaprofilen 955
Ensamstående boende i innerstaden gjort sig med
man som av en hittills icke återfunnen revolver den typ användes vid
av som mordet
GH, som åldersmässigt stämmer med gärningsmannens signalement, aktualiserades i PU genom den provskjutningsaktion förundersök-
som ningsledningen tillsammans med spaningsledningen 1989 beslutade om. Provskjutningsaktionen skulle omfatta samtliga i Stockholms län registrerade vapen som var tänkbara som mordvapen. GH var sedan 1980 registrerad innehavare av bl.a. en revolver Smith Wesson .357 Magnum med sex tums pipa. PU noterade i augusti 1993 att GH:s revolver återstod att undersöka och provskjuta.
Av förundersökningsregistret är det inte möjligt att få fram någon
uppgift om när GH första gången kallades till PU för att hans vapen skulle provskjutas. Två påminnelser skickats till honom i januari
som 1990 respektive i maj samma år har PU dock i efterhand fått fram kopior av. Påminnelserna är undertecknade av utredningsmannen Torsten S. PU har vidare i maj 1996 fått fram att två slagningar gjordes avseende GH i oktober 1989. Av den ena slagningen framgår att GH dömts för djurplågeri och resultatet den andra slagningen finns
av två anteckningar gjorda Torsten dels Adr. rätt 17/5, dels
av Påminnelse 900126.
Den 11 januari 1994 fick PU kontakt med GH per telefon. Några uppgifter om vilka ansträngningar som gjorts för att få tag GH före detta datum finns inte, förutom de två påminnelsema och anteckningarna på utförda slagningar. Vid telefonsamtalet den 11 januari berättade GH direkt att han av ekonomiska skäl hade sålt vapnet under hösten 1992 till en yngre man som han träffat en uteservering vid Café Opera. Köparen, som var av sydeuropeisk härkomst, ville först sälja narkotika till GH. GH var inte intresserad av detta men de hade i stället börjat prata om vapen. GH hade berättat att han hade revolver
en och mannen hade blivit intresserad av att köpa denna. GH ville ha betänketid och man stämde därför möte följande dag på samma plats och vid samma tid. Efter visst funderande hade GH bestämt sig och han återvände därför nästa dag med vapnet och ett 25-tal hemladdade patroner. Han erhöll 5500 kr som betalning. Mannen som köpte vapnet presenterade sig inte, men i 20-årsåldem och 180 lång.
var ca cm Revolvem var, enligt GH, svartblånerad med träkolvplattor.
Den 12 januari 1994 tog PU en ny telefonkontakt med GH för att komplettera förhöret med en fråga om vad han gjort vid tiden för mordet Olof Palme. GH uppgav att han haft influensa och därför hade befunnit sig ensam i sin lägenhet. Han hade då bott i innerstaden.
956 Gämingsmannaprofilen
GH berättade också att han ensamstående, hade normal kropps-
var byggnad och var ca 185 lång.
Den 13 januari 1994 gjorde PU en anmälan till vederbörlig polismyndighet mot GH, som misstänktes för grovt brott mot vapenlagen. Av ett bifogat personblad framgår att åklagarinträde skedde den 17 januari 1994 och att chefsåklagaren Anders Helin var förundersökningsledare. Den 13 januari gjordes också en ny registerslagning på GH.
Det förekommer sedan inga dokumenterade utredningsåtgärder förrän ett år senare, i januari 1995. Under mellantiden presenterades GMP för PU och vid den genomgång av materialet som PU gjorde i anledning av denna kom GH att upptas den GMP-kontrollistan. Han kom senare att klassificeras som GMP-objekt.
I början januari 1995 tog utredningen mot GH viss fart. Genom
av inre spaning fick PU bekräftat att han var ensamstående. Försäkringskassan hade inga uppgifter om honom sedan 1986. Kontakt togs med hans tidigare arbetsgivare. Arbetsgivaren hade gjort en notering om att GH inte lämplig att återanställa. Från myndighetsregister erhölls
var uppgift att GH hade skulder, främst avseende obetalda skatter. Det
om framkom vidare att GH ansökt om socialbidrag i december 1994. Vid
kontroll med låneinstitut i Stockholm framkom att GH under 1994 en tagit flera lån.
Vidare tog PU kontakt med generalagenten för Smith Wesson i Sverige. Därifrån uppgavs att en vapenhandlare skulle ha betalat ca 2 500 kr för sådan revolver GH innehaft om den hade varit i
en som normalskick. Om vapnet varit i extremt gott skick hade en handlare kunnat betala ca 4 000 5 000 kr för det. Vapenhandlaren skulle sedan
— ha lagt ca l 000 kr vid en försäljning.
Förundersökningsprotokollet och domen avseende det djurplågeri
GH tidigare dömts för beställdes in. Djurplågeriet bestod av att som GH vid ett tillfälle sparkat en grannes hund för att han blivit irriterad över att denna sprang lös och skällde. Hundens ägare hade påstått att GH även hotat henne genom att säga "jag skall slå ihjäl dig och GH åtalades därför för såväl djurplågeri olaga hot. Åtalet för olaga hot
som hade emellertid ogillats.
Den 13 januari 1995 kontaktade PU Torsten den polisman som undertecknat påminnelsema till GH. Denne tillfrågades om han kunde erinra sig att han vid något tillfälle gjort hembesök hos någon innehavare av en Smith Wesson .357 Magnum. Torsten S berättade att han gjort ett enda hembesök i anledning av provskjutningsaktionen. Hembesöket gällde en revolverägare bosatt i ett sommarstugeområde. Han hade fått kontakt med revolverägaren, som först varit avogt inställd men som blivit mer välvillig när hans stora radioamatörintresse
Gärningsmannaprofilen 957
fördes tal. Torsten S antog att han kommit överens med vapeninnehavaren att denne skulle inkomma med sitt vapen vid ett senare tillfälle. I protokollet över förhöret med Torsten S framgår inte när i tiden som hembesöket hos revolverägaren skulle ha skett.
Den 17 januari 1995 hämtades GH till förhör efter ett beslut
av Anders Helin. Han berättade att han hade köpt revolvem begagnad och att han haft ett hölster till den. Under lång tid efter mordet hade han väntat att polisen skulle kontakta honom för att provskjuta hans vapen. Han räknade med att han skulle vara en av dem som polisen först skulle söka upp, bl.a. på grund av att han var innehavare av en Smith Wesson .357 Magnum och att han bodde ca 15 minuters promenadavstånd från mordplatsen. GH kunde inte erinra sig att han fått några påminnelser om provskjutning. Han uppgav särskild fråga att han inte var radioamatör. GH berättade vidare att han 1980 hade vunnit en stor summa pengar spel. Han hade då sagt upp sig från sin anställning. Förutom en period 1982-1984 hade han sedan spelvinsten inte haft något arbete. Efter spelvinsten började han göra aktieaffärer i allt större omfattning. I samband med att aktiemarknaden rasade kom han visst obestånd och under sommaren 1992 hade han en del skulder. Det var under denna tid, sommaren 1992, som han på grund av sin ekonomiska situation bestämde sig för att sälja revolvem, då han träffade mannen i Kungsträdgården. GH vidhöll att han vid tidpunkten för mordet legat nedbäddad i bostaden. På särskild fråga om vad han tyckt om Olof Palme uppgav han att han inte sympatiserat med den skattepolitik Olof Palme hade fört men att han inte haft något emot Olof Palme personligen. GH delgavs under förhöret misstanke om brott mot vapenlagen, vilket han erkände. Vid förhörstillfället samman-
fördes GH med Torsten S. De visade sig inte känna igen varandra.
Samma dag, dvs. den 17 januari, gjordes husrannsakan
i sommarstugan. Den blev resultatlös. Denna dag förhördes också GH:s moder. Hon underrättades om att anledningen till förhöret var en del oklarheter rörande GH:s vapeninnehav. Vissa från profilsynpunkf intressanta omständigheter framkom.
Den 19 januari 1995 företogs en vallningsliknande åtgärd med Torsten Denne dirigerade färden till området där GH:s sommarstuga låg, men kände inte riktigt igen sig när man korn fram till själva stugan. Han trodde att han varit vid stugan men var inte helt säker. Under besöket erinrade han sig att det troligen gått till så att han först kommit till fel ställe, en stuga som ägdes av en person med
samma namn som GH. Han fick kontakt med en kvinna som förklarade att det fanns ytterligare en GH som brukade vistas i en sommarstuga. Torsten S trodde att kvinnan något sätt varit behjälplig med rätt adress, eventuellt genom att vid ett senare tillfälle återkomma med adressuppgiften.
958 Gärningsmannaprofilen
Han var säker att han träffat någon vid sommarstugan och att denne inte identisk med GH, han alltså hade konfronterats med vid
var som det nyss nämnda mötet då GH hördes den 17 januari. Torsten S uppgav att han trodde att han skrivit något om samtalet med kvinnan. Någon sådan anteckning finns dock inte registrerad. Däremd synes det ha varit utrett att Torsten S inte framfört någon påminnelse till GH.
Den 20 januari 1995 besökte PU GH i sommarstugan. GH lämnade vid detta tillfälle namnen en del bekanta i den skytteklubb som han var medlem Dagarna härefter förhördes tre personer som bott grannar med GH. Ingen av dem mindes GH. Vidare förhördes personer i skytteklubben. Enligt dessa var GH en särpräglad person. Han var vidare mycket intresserad av skytte och en tävlingsmässigt mycket duktig skytt.
Den 26 januari 1995 gjorde PU ett nytt besök i sommarstugan hos GH i anledning att vissa kompletterande frågor skulle ställas. Bl.a.
av tillfrågades GH han visste när aktieomsättningsskatten höjdes. Han
om svarade utan att tveka 1986 och berättade att höjningen, som varit en procent, var en förarglig belastning men inte mer. GH uttryckte vid detta tillfälle också sin irritation över att han var skuggad och övervakad och att hans telefon avlyssnades. Enligt förhörsprotokollet led han vid tillfället av "förföljelsemani".
Ytterligare utredningsåtgärder företogs. Det framkom att GH de senaste åren blivit alltmer sluten, bitter, grubblande och försjunken i
tankar. Vid ett tillfälle långt före mordet hade GH, enligt vad han egna själv skulle ha berättat, haft vapenvård av sin revolver. Ett vådaskott hade då gått Kulan hade något sätt gått igenom TV:n och in i
av. väggen bakom. Ett splitter från en del av mantlingen hade fastnat i dönposten till balkongen.
Mot bakgrund av dessa uppgifter beslöt PU att göra husrannsakan i lägenheten som inte längre beboddes av GH. Denna utfördes den 31 januari 1995 och ett trästycke innehållande ett metallfragment togs i beslag. Samma dag skickades trästycket till SKL för undersökning. SKL uttalade sedermera att metallfragmentet utgjorde en del av manteln till en kula av okänd typ och kaliber, att manteldelen inte förekom spårdetaljer användbara för identifiering av det använda vapnet och att manteldelen inte härrörde från en kula med samma blyisotopsammansättning som de kulor som upphittats mordplatsen.
Under februari 1995 förhördes GH vid ytterligare två tillfällen, främst om vådaskjutningen. Han bekräftade uppgifterna men betonade att det hela varit en ren olyckshändelse. Han trodde att den kula som gått försedd med kopparmantel. Han mindes inte fabrikatet. På
av var fråga om han kände igen en Winchester Western metal piercing-patron svarade GH det gör väl alla som har eller äger en 357:a. GH trodde
Géirningsmannaprofilen 959
sig inte ha haft just denna ammunition men sade sig ha haft en liknande tysk sådan.
I september 1995 underrättades GH om att spaningsledningen beslutat att i massmedia ge publicitet den av honom avgivna berättelsen om hur han sålt sitt Det påpekades för GH att inte
vapen. man helt kunde utesluta att hans namn därvid skulle bli allmänt känt. GH tillfrågades om han i detta läge ville ändra sin berättelse
om vapenförsäljningen. Han svarade att hans version stod fast.
Vid fortsatt utredning framkom följande uppgifter och påståenden. GH:s utseende hade enligt uppgiftslämnare likheter med det signalement som Lisbeth Palme avgivit. GH, som sysslat med aktieaffärer i stor omfattning, hade fått ekonomiska problem efter ett regeringsbeslut. GH skulle vidare ha skjutit mot Olof Palme när denne TV.
var
Andra utredningsåtgärder gav liknande infonnation. Det berättades vidare att GH hade starka aversioner mot Olof Palme och inte kunde tala om Olof Palme utan att det låste sig". Personlighetsmässigt framkom uppgifter som överensstämde med profilen.
Det hade framkommit att GH på årsdagen mordet 1995 besökte
av ett konditori snett mitt emot mordplatsen på Sveavägen. På årsdagen
av mordet 1996 konstaterades att GH besökte samma konditori på nytt. Det visade sig att GH sedan länge stamkund på konditoriet och att
var han besökte det en till två gånger i veckan. Enligt sagesmän från konditoriet verkade GH vara lite udda och hade stirrande blick.
en
Hans Ölvebro medverkade i oktober 1995 i TV-programmet Efterlyst. Upplysningar GH:s skjutvapen skall då ha efterfrågats. Detta
om framgår i en promemoria från september 1997. Efterlysningen ledde inte till något resultat.
PU har i olika avseenden försökt analysera uppslaget. Man har bl.a. upprättat fem olika promemorior angående GH:s förhållanden till utredningen och till sina skjutvapen samt kring hans sociala förhållanden. Ett antal från profilsynpunkt intressanta omständigheter framkom.
I maj 1996 upprättade PU en sammanfattning över ärendet mot GH. sammanfattningen avslutas med åtta punkter, gör GH intressant
som för utredningen.
GH var vid tidpunkten för mordet bosatt på bekvämt gångavstånd från mordplatsen.
Han var innehavare av en Smith Wesson .357 Magnum med sex
tums pipa.
Han är en erkänt skicklig skytt. 4. Han har visat sig ha detaljkunskaper utöver det vanliga PU:s
om
olika skeden.
960 Gärningsmannaprofilen
Han har fått minst två kallelser 1990 men säger sig inte komma ihåg
detta.
Hans förklaring om omständigheterna kring försäljningen av vapnet
1992 är föga plausibel.
Han har uppgivit att han var sängliggande hemma dagarna före,
under och efter mordet. Detta motsägs av annan utredning. Hans utseende, hållning och sätt att röra sig uppvisar förbluffande överensstämmelse med uppgifterna om Olof Palmes baneman.
I början 1998 inkom till PU skrivelse från Stockholms-
av mars en polisen. I skrivelsen ställdes frågan huruvida den anmälan som fanns mot GH för brott mot vapenlagen, anmälan som 1995-01-12 hade
en överförts till PU, fortfarande var oredovisad. Det påpekades i skrivel-
att brottstiden i anmälan angetts till 1992-01-01, varför preskription sen kunde ha inträtt. Vidare anmärktes att det var angeläget att ärendet redovisades så fort möjligt med hänsyn till att GH också innehade licens för ett antal andra vapen och att ärendet kunde påverka prövningen av hans vapenlicenser.
Av ett förhörsprotokoll från maj 1998 framgår att GH i april 1998 inställt sig till förnyat förhör efter kallelse. Detta var således efter det att resningsansökan mot Christer P givits in, men några veckor innan Högsta domstolen meddelade sitt beslut. Vid förhöret medverkade förutom utredningsman från Palmegruppen också förundersöknings-
en ledaren Jan Danielsson. GH upplystes om att det brott brott mot
vapenlagen som han tidigare delgivits misstanke om, skulle komma
att avskrivas eftersom preskription inträtt. GH tillfrågades om han stod fast vid sin tidigare berättelse, vilket GH svarade att han gjorde. Jan Danielsson förklarade för GH att detta var av stor betydelse för utredningen, eftersom det fanns en risk för att Christer Pzs försvarare vid kommande rättegång skulle vilja åberopa GH som en alternativ
en gärningsman och att GH därför skulle kunna tvingas att vittna i en kommande rättegång. GH kom därefter med påståenden om att före-
trädare för PU ljugit när påstått att han inte var telefonavlyssnad
man eller skuggad. Jan Danielsson betygade med hänvisning till sitt tjänste-
att GH inte varit telefonavlyssnad. Denna uppgift trodde inte ansvar GH på utan han övertygad motsatsen. GH återkom vid flera
var om tillfällen med beskyllningar att utredarna ljög för honom.
om
Samma dag förhöret ägde rum lade Jan Danielsson ned för-
som undersökningen mot GH rörande brott mot vapenlagen på grund av att preskription inträtt.
Géimingsmannaprofilen 961
Psykiskt sjuk man med fixering vid Olof Palme
GG, som åldersmässigt stämde med signalementet gärningsmannen, aktualiserades i PU redan dagen efter mordet, då två tips honom
om kom in. GG har inte av PU bedömts ett GMP-objekt.
vara
Det ena tipset lämnades av en psykolog, som haft GG mental-
som patient. GG var svårt sjuk i schizofreni och fungerade endast med stark medicin. Han var akademiskt utbildad, hade haft framträdande platser inom olika skol- och ungdomsförbund, men var numera förtidspensionerad. Enligt uppgiftslämnaren var GG helt "Palme-fixerad". Uppgiftslämnaren hade talat med GG dagar före mordet och denne
ett par hade då sagt att han hade stora saker gång tillsammans med Olof Palme. Han hade dock inte låtit hotfull. GG boende i
uppgavs vara en lägenhet nära mordplatsen. GG beskrevs som ca 180 lång, runt 35
cm år gammal samt smal och med markerade drag.
Det andra tipset kom från läkare, att GG
en anonym som uppgav hatade regimen och Olof Palme. GG stämde enligt läkaren väl in på det utlarmade signalementet.
Ett par dagar härefter följdes det första tipset upp med ett nytt förhör med uppgiftslämnaren. Denne berättade att GG hyst någon sorts hatkärlek till Olof Palme. GG hade vid ett samtal dagar före mordet
ett par verkat vara inne i sin hatperiod mot Olof Palme. Vid ett samtal dagen efter mordet hade GG förefallit nöjd och lättad.
I mitten av mars inkom ett tredje tips GG, enligt uppgifts-
om som lämnaren var psykiskt sjuk, kallade sig Palmes kronprins och överensstämde med gärningsmannens signalement.
Den 18 mars 1986 hölls ett kort telefonförhör med GG. Denne berättade att han under mordkvällen varit på ett känt nöjesställe i Stockholm från kl. 21 till ungefär kl 2 natten. Han kunde inte
ca ange någon person som skulle kunna honom alibi. GG beskrev sig
ge själv som varande ca 180 cm lång, smal och ha mörkt hår tonat med ljusa slingor. När han kommit hem efter restaurangbesöket hade
en kamrat ringt honom och berättat mordet Olof Palme. Samma dag
om förhördes kamraten, som bekräftade att han ringt och berättat nyheten om mordet för GG. Denne hade blivit mycket upprörd och chockad över beskedet. Kamraten beskrev GG som ca 180 lång och mycket
cm smal- knappast vägande över 60 kg.
Några dagar därefter fick två utredningsmän i uppdrag att inhämta uppgifter om GG. Av uppgifterna som inhämtades framgår att GG
var psykiskt sjuk och vid ett par tillfällen hade vistats på mentalsjukhus. Han var inte känd för att hysa mot Olof Palme. GG hade bror
agg en som var känd narkoman. Enligt anteckningarna ingen bröderna
var av
962 Gärningsmannaprofilen
kända för att vara våldsamma. Några vapen hade aldrig varit aktuella hos bröderna.
I maj 1986 kom ett fjärde tips. Enligt denne uppgiftslämnare var GG mentalt störd och hade ansett sig vara Olof Palmes närmaste man. Efter mordet hade GG tillfrisknat och hans mentala koppling till Olof Palme hade försvunnit. Uppgiftslämnaren ansåg att GG var påtagligt lik fantombilden.
I september 1986 inkom ett femte tips från en person, som en kurs hade stött en mystisk man, som var mycket lik fantombilden. Mannen bodde nära den plats där den kvinnliga tecknaren mött den person fantombilden föreställer. Mannen talade om Olof Palme i de mest omöjliga sammanhang. I anledning brevet besökte två polis-
av män en dryg månad senare den person som skrivit brevet. Uppgifterna bekräftades. Det klarlades att mannen var GG. På spaningsuppslaget har gjorts följande anteckning.
Vidare kan tilläggas av vi KK l funnit att det finns tidigare uppslag GG, och att denne är identifierad och har alibi. Uppslag G I 18. Vi anser att utredningen är klar GG.
Av spaningschefens signatur framgår att uppslaget lades ad acta såsom färdigbearbetat den 12 november 1986.
Knappt ett år i mitten augusti 1987, fick Stockholms-
senare, av polisen in en anmälan om att någon skjutit mot en bil parkerad utanför
viss adress. Ingen människa hade befunnit sig i bilen, som tillhörde en
ambassad. Den stod parkerad särskild plats för beskickningsen en bilar. Platsen tillhörde en annan ambasssad. På denna adress bodde också GG. Samtliga hyresgäster på adressen förhördes. GG själv förhördes vid tre tillfällen händelsen. Han hade varit hemma den kväll
om skottlossningen ägt rum. Han hade hört tre höga smällar som han uppfattade som skott men blivit så rädd att han inte vågat titta ut gatan. Vid en kontroll i vapenregistret konstaterades att GG inte hade någon vapenlicens. Av ett personblad framgår att GG under en kort period var misstänkt för skadegörelsen. Ãklagarinträde hade skett samma dag; åklagare var Solveig Riberdahl. Den psykolog, som hade lämnat uppgifter om GG redan dagen efter mordet, hördes igen. Inget nytt framkom. De kulor som hittades vid en teknisk undersökning av bilen skickades till SKL för undersökning. Slutsatsen var att kulorna inte överensstämde inte med de kulor som upphittats mordplatsen. Kuloma var av en annan typ och ett annat vapen hade använts.
I samband med att övriga hyresgäster hördes lämnade en av dem uppgifter om GG. Denne hade varit sjukligt fixerad vid Olof Palme och uppgiftslämnaren hade redan efter mordet tänkt att tipsa polisen om
Gärningsmannaprofilen 963
honom. Han stämde in på gämingsmannens signalement och hade efter mordet färgat håret ljust.
I april 1988 upprättades en kort sammanfattning ärendet GG. PU
av konstaterade att GG inte överensstämde med signalementet på mördaren. GG var ca 175 cm lång och påfallande klent byggd. Han vägde ca 55-60 kg. Det konstaterades dock att GG inte hade något alibi vid tidpunkten för mordet jfr den motsatta uppgiften ovan. Slutligen noterades att skadegörelseärendet hade skrivits av den 25 augusti 1987 med motiveringen misstänkt dvs GG, vår anm oskyldig.
Så långt hade alltså sex personer anmält misstankar mot GG. Han hade hörts om mordet per telefon gång i 1986. Därefter hade
en mars han uppmärksammats i skadegörelseärendet, som i och för sig saknade anknytning till mordet, men som ändå synes ha kopplats samman med detta när GG blev misstänkt för det brottet och Solveig Riberdahl utsågs till förundersökningsledare. Efter 1988 års sammanfattning
av uppslaget föreligger inga dokumenterade utredningsåtgärder förrän 1994, då det i samband med att GMP diskuterades i medierna inkom ett sjunde tips om GG.
Tipset från 1994 synes inte ha föranlett någon utredningsåtgärd. I november 1995 började PU däremot nytt att utreda uppslaget. Genom inre spaning konstaterades bl.a. att GG varit psykiskt sjuk sedan mitten av 1970-talet, att han tidigare begått en del småbrott såsom snatterier m.m. och att han inte var känd hos säkerhetspolisen.
I november 1995 kontaktades också personer i de politiska
sammanhang som GG haft anknytning till. Inget direkt anmärkningsvärt framkom. Därefter höll PU en rad uppföljningsförhör med tidigare förhörda personer. Uppgifterna om "Palme-fixering" bekräftades flera de
men av hörda ställde sig skeptiska till att GG skulle kunna ha något med mordet att göra. Alibiuppgifter söktes men något alibi kom inte fram. I andra förhör framkom att GG eftersträvat plats socialdemokraternas valsedlar 1985 och att han blivit mycket besviken när detta nekats honom. En person hade känt viss rädsla för vad GG skulle kunna ta sig till.
Vid denna tid företogs inom PU olika typer analyser i ärendet.
av Bl.a. upprättades en jämförelse mellan GG:s signalement och de signalement som Birgitta W på biografen Grand och Susanne T tecknerskan" lämnat. Signalementen visade sig ha ganska stora likheter om tecknerskan och Birgitta W, se vidare nedan. Vidare gjordes jämförelser med iakttagelser i andra uppslag för att se om några likheter fanns. PU lät också Ulf Åsgård vid rikskriminalens gärningsmannaprofilgrupp ta del av de medicinska journaler som upprättats avseende GG för att ur profilsynpunkt bedöma denne. Åsgård
uppgav
964 Gämingsmannaprofilen
efter en genomgång av joumalema att GG inte kunde uteslutas som gärningsman men att han föreföll mindre sannolik.
Av i januari 1996 upprättad anteckning framgår att det i GG:s
en journal fanns en uppgift om att denne under 1995 skulle ha misshandlat
kvinna. Anledningen till misshandeln var diskussioner om den efter en mordet utfästa belöningen.
I mitten februari 1996 kontaktades PU av en person som påstod
av att hon tid efter mordet Olof Palme ringt in en uppgift som hon
en ännu inte blivit kontaktad om. Kvinnan berättade att hon under mordkvällen varit på ett nöjesställe samma ställe som det GG själv uppgivit att han bevistade mordkvällen tillsammans med en väninna. Ca kl. 23.45-00.00 hade hon och väninnan uppmärksammat en man som stod utanför garderoben våldsamt stirrande mot entrédörren. Det framstod
att nyligen anlänt. Efter det att det ca kl. 01.40 i högsom mannen talarna meddelats att Olof Palme blivit skjuten tilltalades hon av
Denne hade sagt att han visste att uppgiften om Olof Palme mannen. var sann eftersom hans flickvän fått veta det av discjockeyn när hon försökt ringa sin fader, enligt vad mannen hade tillagt, var stats-
som, sekreterare. Mannen hade sagt att han studerade vid universitetet. Han hade haft ett sjukligt sätt och hade uttryckt hat mot Olof Palme. När de lämnat restaurangen hade omotiverat berättat att han lånat sin
mannen fars överrock. Denna mörk, vid och knälång. Kvinnan beskrev
var
Eftersom beskrivningen passade väl in GG företogs en mannen. fotokonfrontation med 15 bilder. Varken kvinnan eller hennes väninna kunde dock peka ut GG. Även mycket talar för att kvinnans
om uppgifter avsåg GG synes den saken således något osäker.
I februari 1996 lät PU filma GG för att dokumentera hans gångstil, motorik och aktuella utseende. Därefter tog PU kontakt med den ovan nämnda tecknerskan, som alltså hade gjort den teckning, som legat till grund för fantombilden. Teckningen hade föreställt den man som hon hade mött på Smala Gränd strax efter mordet. Se om fantombilden kapitel Övrigt. Susanne T. förevisades ett fotomontage om 15 bilder. Hon pekade ut GG som den person som var mest lik den man hon mött Smala Gränd. En tid därefter fick hon se videofilmen på GG. Hon uppgav då att mannen videofilmen var oerhört lik den
hon mött mordkvällen och det var absolut ingen tvekan om man att det liknade Hon kunde dock inte säkert säga att GG var
mannen. identisk med den man hon mött.
Under februari inkom ytterligare ett tips det åttonde eller nionde,
— om man räknar tipset från kvinnan nöjesstället om GG. Upp-
giftslämnaren berättade att han varit intagen en psykiatrisk avdelning. Under ett TV-program om mordet Olof Palme hade en namngiven medpatient, sagt att hon visste att x mördat Olof Palme.
Gämingsmannaprofilen 965
"x" skulle vara ett smeknamn på GG. I anledning detta tips tog PU
av kontakt med medpatienten, som visade sig svårt psykiskt sjuk.
vara Hon förhördes, men det som framkom var av begränsat intresse för mordutredningen.
I början av mars 1996 upprättade PU sammanfattning
en av spanings- och förhörsuppgifter rörande GG. sammanfattningen innehåller förutom spanings- och förhörsuppgifter även åtgärder skulle
som följas upp och en lista över ett tiotal personer PU övervägde att
som förhöra. Bland spaningstipsen som skulle följas fanns bl.a. ett tips
upp från några sopåkare i Gamla stan. Dessa hade kort tid före mordet iakttagit en apart man som gått fram och tillbaka utanför Olof Palmes bostad. Mannen hade enligt två sopåkarna varit i 35-årsåldem och
av runt 175 cm lång. Signalementet de hade lämnat i övrigt stämde ganska väl in GG.
I början av mars kontaktade PU också Birgitta W, alltså sett
som en man kika in genom entrén på biografen Grand mordkvällen. Hon fick se den videofilm PU gjort på GG kunde inte det förelåg
men ange om identitet mellan mannen hon sett på Grand och på filmen. Hon
mannen uppgav dock att mannen på videon hade de djupt liggande ögon och den sjuka otäcka blick, som hon förknippade med iakttagelsen på Grand. Birgitta W fick därefter det fotomontage 15 bilder
se om som ställts samman. Hon kunde inte peka ut någon som mannen från Grand men kände igen mannen från videofilmen.
I mars 1996 skickade PU en promemoria om GG till livvaktsgrupperna. I promemorian angavs att PU för närvarande utredde huruvida GG skulle kunna vara gärningsman. Det informerades att GG
om var psykiskt sjuk, att han kunde vara oberäknelig och farlig samt att han uppehållit sig vid riksdagshuset med omgivningar. Det bedömdes att GG kunde utgöra en fara för statsråd m.fl. Spaningsfoton GG bi-
av fogades. I början av april inkom från Partena Security, som sköter
— bevakningen av Rosenbad, ett par rapporter om att GG varit synlig utanför Rosenbad.
I mitten av april 1996 förhördes så GG för första gången ordentligt, under flera timmar vid två tillfällen. Han lämnade mycket förvirrade uppgifter. Han sade bl.a. att han misstänkte att hans avlidne
numera broder i maskopi med Carl Bildt hade mördat Olof Palme, antingen för att brodern var avundsjuk på honom för att han skulle få plats i
en riksdagen eller för att brodern var arg på Olof Palme eftersom han inte fått någon plats i riksdagen. GG sade sig rådgivare alla
vara regeringar på jordklotet, att han var utsedd att bli Boris Jeltsins efterträdare och/eller Göran Perssons efterträdare. Efter prövotid skulle han
en också gifta sig med prinsessan Anne. På fråga om var han befunnit sig
mordkvällen vidhöll han att han varit det nöjesställe han tidigare
966 Gärningsmannaprofilen
angivit. Ett tiotal i GG:s omgivning hördes också tämligen
- personer ingående. Av dessa förhör framkom ingenting som pekade att GG skulle kunna inblandad i mordet på Olof Palme.
vara
Mot slutet av april 1996 upprättade PU en preliminär sammanfattning av utredningen rörande GG. Av sammanfattningen kan utläsas att ytterligare utredning övervägdes. Efter detta har dock inga fler utredningsåtgärder registrerats i uppslaget.
Tipsen GG synes dock inte ha upphört. I början av juni 1996
om registrerades ett telefonsamtal från en kvinna, som hade läst om GG i tidningen. Hon hade då påmint sig att hon, när hon vid ett tillfälle under 1970-talet besökt restaurang i Stockholm, stött en person som väl
en stämde in beskrivningen av GG. Mannen hade varit psykiskt störd och sagt att han nästkommande vecka skulle bli utnämnd till statssekreterare hos Olof Palme.
7.2.5 Sammanfattande anmärkningar
Allmänt
Det är svårt för kommissionen att fullt ut bedöma de åtgärder PU vidtagit i anledning av GMP. Dels förutsätter urvalet av de personer som profilen pekar mot kompetens som vi saknar. Dels vore det praktiskt
en orealiserbart för kommissionen att granska hela utredningsmaterialet i syfte att bedöma om alla från profilsynpunkt intressanta uppslag lyfts fram och utretts nytt.
Vårt övergripande intryck är att GMP-arbetet följts upp på ett bra sätt och att GMP kom att ge utredningen ett näringstillskott, som tagits till vara. I det material och den utredning som, i mer eller mindre hög grad, tillkommit ett resultat av GMP återfinns flera av de mest in-
som tressanta utredningsuppslagen i hela mordutredningen. GMP-kontrollistan ger dessutom en allmänt sett god illustration till den mängd uppslag
PU bearbetat och det omfattande arbete som här förekommit. som
Vissa utredningsåtgärder synes ha dröjt onödigt länge och en del uppslag har uppenbarligen blivit liggande under förfarandet mot Christer för att efter detta ånyo bedömas som intressanta. Iakttagel-
det slaget kan framgått göras även beträffande andra delar ser av som av utredningen.
Pâ GMP-kontrollistan finns exempel på personer, som PU intresserat sig för men som inte velat medverka i utredningen se 31, 44 och 74. De aktuella personernas vägran att efterkomma PU:s önskemål har lett till att de förhållanden PU funnit värda att undersöka förblivit outredda. Det är naturligtvis ett sitt sätt otillfredsställande resultat.
Gdmingsmannaprofilen 967
Vad det mest illustrerar är dock att många åtgärder i denna utredning har vidtagits utan egentliga brottsmisstankar och att det då också saknas rättsliga medel att tvinga personer att medverka. Det innebär rimligen även en risk för att personer som har anledning att vägra medverka gör det.
I uppföljningsarbetet efter GMP hände det att PU högg i sten. Det gäller t.ex. beträffande GA p. l GMP-kontrollistan, utsattes
som för en ingående kontroll till följd av GMP. GA hade emellertid "infrltrerat" utredningen ett sådant sätt gärningsman enligt
som en GMP skulle kunna tänkas göra. Det var mot den bakgrunden rimligt att PU såg till att komma till botten med detta uppslag. En aspekt är
annan att GA antagligen borde ha varit avskriven andra grunder långt tidigare. Vid ett samtal med den tidigare Palmekommissionens ordförande och sekretariat har den förre spaningschefen Hans Holmér kritiserat sina efterträdare för att de inte använt sig de odokumente-
av rade kunskaper som den gamla spaningsledningen besitter och ett
som exempel detta anfört just utredningen avseende GA. GA hade enligt Hans Holmér blivit intressant i utredningen på hösten 1986. Han hade lämnat uppgifter som han efterhand ändrade och anpassade till vad
som blev känt. Säkerhetspolisen fick i uppdrag att kontrollera honom, vilket resulterade i att hans uppgifter kunde avföras från utredningen. Om Hans Ölvebros spaningsledning hade haft denna information skulle den ha kunnat spara de resurser den 1994 i anledning av GMP kom att lägga utredning angående GA, menade Hans Holmér. Påpekan-
det är naturligtvis relevant, bör kompletteras med anmärkningen,
men att om den dåvarande spaningsledningen dokumenterat sina åtgärder på normalt sätt, hade PU i ett senare skede inte behövt fundera att ta kontakt med den tidigare spaningsledningen för kontroll vilka
av utredningsåtgärder som företagits. Åtgärderna mot GA synes även ha haft ett visst samband med de utspel i massmedia som PU iscensatte efter GMP-arbetet, jfr kapitel Informationsfrågor.
Det har ifrågasätts om en gärningsman av det slag som profilen beskriver överhuvudtaget skulle kunna tänkas infiltrera utredningen jfr referatet av Robert Resslers synpunkter ovan. På samma sätt har det ifrågasätts om bevakningen mordplatsen i samband med års-
av dagarna är en meningsfull åtgärd. I samband med den bevakning
som kom att ske förekom vad som får betraktas som integritetskränkningar av personer som av ett eller annat skäl råkat befinna sig på mordplatsen vid sådana tillfällen se t.ex. 23, riksdagsman och vän till Olof
en Palme, som skuggades från mordplatsen och sedan kontrollerades
av polis. En avvägning mellan de trots allt begränsade integritetskränk-
45PK-minnesanteckningar nr 14, från ett möte med Holmér den 25 april 1995.
968 Gärningsmannaprofilen
ningar det kunde bli fråga och intresset att nå vidare kunskap om
om av mordet leder oss dock till slutsatsen att insatserna var befogade. Detta gäller även Resslers bedömning åtgärderna från GMP-synpunkt
om av är riktiga. Det bör därvid beaktas att åtgärderna hade rekommenderats PU från FBI-håll och i den svenska GMP.
Överhuvudtaget anser vi att man bör vara försiktig med att ifrågasätta det meningsfulla i olika initiativ och försök att nå vidare från PU:s sida, givetvis under förutsättning att utredarna håller sig inom ramen för polisens rättsliga befogenheter. Vi finner det desto mer uppseendeväckande att vissa uppslag i GMP-materialet inte uttömts eller utretts först med betydande fördröjning, se vidare nedan.
Vissa utredningsuppslag
Ensamstående boende i innerstaden gjort sig med
man som av en revolver den typ användes vid mordet. GH aktualiserades i PU
av som genom den provskjutningsaktion som beslöts under 1989. I januari respektive maj 1990 skickades två påminnelser till GH att han skulle inställa sig hos polisen med sitt Rimligtvis måste en första
vapen. kallelse ha skickats till honom dessförinnan, men spår efter någon sådan har inte kunnat hittas. Efter 1990 och fram till januari 1994, när PU fick telefonkontakt med GH, vet man i brist dokumentation inte
några åtgärder vidtagits för att få kontakt med GH. När PU i om efterhand tillfrågat den person som varit med och handlagt provskjutningsaktionen och som undertecknat påminnelsema, Torsten har denne erinrat sig att han med största säkerhet varit i den sommarstuga
GH bodde Såvitt Torsten S kunde minnas hade han dock inte som träffat GH, utan en annan person som varit radioamatör. Trots att Torsten S uppgivit att han troligen gjort anteckningar om hembesöket, finns inga sådana registrerade i materialet. Någon uppgift om vid vilken tidpunkt det skulle ha skett finns inte heller. Det är anmärkningsvärt att polisen vid ett hembesök hos någon i anledning av en brottsutredning underlåter att göra tjänsteanteckning om var man varit, vid vilken
en tidpunkt och vad som har hänt. Som framgått talar den fortsatta utredningen för att Torsten S aldrig träffade GH överhuvudtaget.
Även i övrigt är hanteringen uppseendeväckande. Om beslutat
man att genomföra en så vittomfattande åtgärd som provskjutningsaktionen utgör, borde det vara självklart att vidta åtgärder, som säkerställer att alla vapenägare fångas upp. Om någon kallad person inte inställer sig måste det finnas rutiner för uppföljning och utredning av varför vederbörande inte kommer. Det förhållandet att någon verkar hålla sig undan bör rimligen betraktas som en spaningsindikation jfr nedan. Vi har
Gärningsmannaprofilen 969
ställt frågor till PU detta och fått till att intensifierade utred-
om svar ningsåtgärder borde ha vidtagits för att få kontakt med GH. Någon förklaring till varför så likväl inte skedde har PU inte kunnat Med
ge. mer ändamålsenliga rutiner och normal dokumentation borde PU emellertid ha lyckats nå GH inom en rimlig tid efter det att han kallats till PU första gången. Om PU hade nått honom före 1992
sommaren skulle han, om hans egna uppgifter stämmer, då ännu haft kvar vapnet.
Det förhållandet att en innehavare av ett vapen av den eftersökta typen vid kontakt med polisen anmäler att detta inte längre finns tillgängligt måste vara just sådan reaktion provskjutningsaktion
en som en är åsyftad att framkalla hos en gärningsman eller någon på annat
som sätt är inblandad. Som framgått av redovisningen i kapitel 3 ett
var av syftena med att inkalla vapeninnehavare för provskjutning just att framkalla avslöjande reaktioner. Det är därför synnerligen anmärkningsvärt att PU, efter att i januari 1994 dels ha hört GH:s förklaring till varför han inte hade vapnet i behåll, dels ha fått kännedom om att han vid tidpunkten för mordet befann sig i lägenhet 15 minu-
ensam en ters promenadavstånd från mordplatsen, inte företog några dokumenterade utredningsåtgärder förrän efter ett helt år, i januari 1995. Inte heller till detta dröjsmål har PU haft någon förklaring.
I samband med att PU i slutet av 1996 lämnade synpunkter RRVexperternas genomgång av brottsutredningen diskuterades ärendet. Av RRV-expertemas material, som PU då tagit del framgick bl.a. att de
av, ifrågasatte varför inte utförlig husrannsakan, inklusive eftersökning
en av vapnet fastigheten, hade genomförts. Den dåvarande förundersökningsledningen uttryckte därvid viss tvekan brottsmisstanken
om mot GH var tillräcklig för en sådan åtgärd.
Den nuvarande förundersökningsledningen har till kommissionen framfört uppfattningen att det som kan göras beträffande GH är gjort. Därvid framgick att förundersökningsledningen hade uppfattningen att vissa sökningar med metalldetektor efter vapnet ägt rum, varvid det från kommissionens sida invändes att detta inte skett. På frågan hur vapenbrottet kunde bli liggande så att det preskriberats svarade Jan Danielsson, som är den som sedermera skrev av detta brott, att detta
var ett misstag, som skett före hans tid. Solveig Riberdahl, för-
som var undersökningsledare före Jan Danielsson hade ingen minnesbild i anslutning till detta, utan hänvisade till att det var Anders Helin
som hade svarat för den här utredningen. Solveig Riberdahl förde i
sammanhanget även ett resonemang huruvida ett vapenbrott här kunde
om styrkas, eftersom det kanske inte fanns något annat än GH:s
egna uppgifter som alltså innefattade ett erkännande att gå på.
- -
Vid vårt sista Sammanträffande med förundersökningsledningen uppgavs att inga ytterligare åtgärder vidtagits i uppslaget sedan vår
970 Gämingsmannaprøfilen
granskning hade gjorts samt att ingen ytterligare utredning heller var planerad. Uppslaget skulle med andra 0rd de facto vara lagt ad acta".
Vi anser, mot bakgrund av den information vi haft tillgång till, att detta uppslag i väsentlig grad är otillräckligt bearbetat. Det är för oss mycket förvånande att det inte gjorts något allvarligt försök att utreda det i botten". Man kan jämföra med uppslaget GG, där mindre intressanta uppgifter föranledde en uttömmande insats 1996 se vidare nedan. Beträffande GH finns som framgått dessutom exempel icke vidtagna utredningsåtgärder, som förundersökningsledningen trott var vidtagna.
Vi ställer oss också frågande inför hanteringen av GH:s självdeklarerade brott mot vapenlagen, där utredning och lagföring inte fullföljts. Det brott GH själv erkänt är allvarligt och skulle enligt en tämligen fast praxis ha föranlett ett kännbart straff. Det kan synas som om PU för att inte störa mordutredningen låtit detta brott preskriberas. Vi har dock inte underlag att påstå att detta är förklaringen till underlåtenhetema. En naturlig reflektion utredning av vapenbrottet
är att en borde ha kunnat sätta viss GH och därigenom ha skapat
press klarhet även beträffande sådant som är av intresse i mordutredningen. Att inte fullfölja utredningen mot GH kan dessutom, vilket PU tycks ha varit inne då kallade honom till förhör vår 1998, vara till skada
man vid rättslig prövning åtal för mordet.
en av ett mot annan person Jugoslavisk tidigare dömts för dråpförsök. GC aktualiserades
man som i PU i augusti 1987. Ingångsuppgifterna var påtagligt intressanta. Utredarna fick omgående fram två möjliga namn. Men sedan hände ingenting. Först två och ett halvt år senare vidtogs nästa utredningsåtgärd, naturlig och okomplicerad, dvs. att låta uppgifts-
som var lämnaren bilder de två möjliga personerna. Uppgiftslämnaren
se pekade då direkt ut GC. Hade det i stället skett 1987 skulle PU kanske ha kunnat komma bra bit framåt i utredningen redan då. Kanske
en hade man till och med kunnat få tag i GC, som enligt vad som seder-
framkommit då befann sig i Sverige, för att förhöra honom. mera
Det fanns naturligtvis åtskilliga andra intressanta tips i utredningen och prioriteringar var nödvändiga. Detta uppslag borde dock ha
46Högsta domstolen kan sägas ha berört den saken i sitt beslut i 1998 års
resningsärende. Apropå bedömningen av värdet av de uppgifter som hade åberopats skrev domstolen: "En annan omständighet som bör nämnas är att det är väl känt att det vid sidan av det händelseförlopp vid mordet som Riksåklagaren påstår i resningsärendet finns eller har funnits andra s.k. spår, vilka inte behandlas i resningsansökningen. Det finns därför inte möjlighet att i detta ärende ställa det påstådda händelseförloppet mot andra alternativ som aktualiserats i fallet.
SOU 1999188 Gärningsmannaprofilen 971
prioriterats ganska högt, eftersom det gällde någon skjutit
som en människa öppen gata, som uttalat hotelser mot Olof Palme,
som hade ett motiv för mordet och som stämde in ganska väl gämingsmannens signalement. Nu kom tipset att utredas först efter rättegångarna mot Christer under våren 1990. Det är alltså ännu
ett exempel en utredningsinsats från de första åren denna gång alltså från
slutet av 1987 som inte hållit måttet.
-
När PU under våren 1994 tog kontakt med regeringskansliets förvaltningskontors arkivenhet för att fråga det inkommit några
om skrivelser från GC till Olof Palme träffade man av ren tur på tjänste-
en man som berättade om incidenten med GC under våren 1984. Med tanke på att händelsen varit så allvarlig art att den anmälts både till
av enhetschefen och den säkerhetsansvarige samt fått till följd larm-
att en knapp installerats i arkivet, är det förvånande att den inte kommit till PU:s kännedom tidigare, men det är svårt att se att det skulle kunna bero någon brist i utredningsarbetet. Det var kanske bara otur.
Den senare delen av utredningen har uppenbarligen mött stora praktiska svårigheter, som har sin rot i förhållandena i det forna Jugoslavien och som PU inte råder över. Bortsett från att omständigheterna numera är sådana att det svårligen går att komma vidare är det otillfredsställande att detta jämförelsevis intressanta uppslag fortfarande står så pass öppet som det gör.
Kriminell och psykiskt störd man med utpräglat Palmehat GF. GF har uppenbarligen varit av stort intresse från GMP-synpunkt. Utredningen bedrevs av handlingarna att döma intensivt och utan den tidsutdräkt som förekommit i uppslagen beträffande GH, GC och GG. Förundersökningsledaren vidtog sedermera den i PU-sammanhang ovanliga åtgärden att formellt avskriva misstankarna mot GF och materialet från telefonavlyssningen förstördes. Solveig Riberdahl, den
som var som fattade dessa beslut, har inför kommissionen uppgivit att hon bedömt det som i det närmaste helt klarlagt att GF inte har med mordet att göra samt att avlyssningsmaterialets innehåll var sådant att det lagligen skulle förstöras. Uppslaget synes enligt vår mening tillräckligt utrett, även om det en tid framstod som relativt substantiellt.
Psykiskt sjuk man med fixering vid Olof Palme GG. PU fick redan dagen efter mordet in två varandra oberoende tips från psykolog
av en respektive en läkare, vilka båda utpekade GG tänkbar gärningsman
som med motiveringen att denne var Palme-fixerad, svårt psykiskt sjuk och bodde nära mordplatsen. Tipsen ledde till att utredarna efter drygt två veckor kontaktade GG per telefon och höll ett mycket kort förhör med honom. Dokumentationen över förhöret upptar knapp sida. GG på-
en stod att han varit ett angivet nöjesställe under mordkvällen. Upp-
972 Gärningsmannaprofilen
giften kontrollerades inte, trots att det borde ha varit ganska enkelt så kort inpå händelsen. GG var en avvikande person, vars eventuella närvaro det angivna stället borde ha kunnat uppmärksammas. Vidare ledde tipsen till att två utredningsmän fick i uppgift att samla in uppgifter GG. Resultatet denna åtgärd upptar några få rader i ett
om av protokoll.
Därefter gjordes ingenting förrän under hösten 1986 då två utredningsmän besökte den person som i augusti 1986 hade skrivit ett brev till PU och tipsat om GG. I förhörsprotokollet antecknade utredningsmännen att GG hade alibi för mordet och att de ansåg att utredningen
GG klar. Ärendet lades därefter ad acta. I själva verket förelåg mot var inget alibi och några ordentliga utredningsåtgärder hade inte företagits. Uppgifterna om GG borde därför ha föranlett en fortsatt utredning.
Sedan kom ärendet av en händelse att aktualiseras nytt hösten 1987, då bil utanför GG:s bostadsadress besköts. Någon utredning av
en uppgifterna om GG:s eventuella roll vid statsministermordet blev dock inte av heller vid detta tillfälle, men händelsen ledde till att en kort sammanfattning över uppslaget upprättades i april 1988. Av signatur och datum vissa uppslag i ärendet framgår att spaningschefen under 1992 tagit del av i vart fall visst material i detta. Men några registrerade utredningsåtgärder från denna tid finns inte.
Den genomgång ärendet PU sedan gjorde under 1995/96 var
av som mycket grundlig. Vissa utredningsåtgärder kan i och för sig bedömas
alltför långtgående, särskilt aktionen i april 1996 tio år efter som mordet då ett flertal GG närstående personer förhördes trots att PU
egentligen inte hade några uppgifter som talade för att han skulle vara inblandad i mordet. Det är självfallet också anmärkningsvärt att det först tio år efter att de första tipsen mot GG inkommit hålls ett ordentligt förhör med honom. Samtidigt får det konstateras att PU inte hade så mycket annat val än att utreda uppslaget i botten. Felet ligger med andra 0rd inte i dessa åtgärder utan i de längre tillbaka liggande underlåtenhetema.
Det kan särskilt noteras att alibikontrollen våren 1986 är lika dåligt utförd som undersökningen beträffande Christer P vid motsvarande tidpunkt jfr även den inledande hanteringen av uppslaget angående GC. Liksom beträffande Christer P gäller att om ingångstipsen 1986 hade hanterats kompetent, skulle klarhet antagligen ha nåtts redan då. Uppgifterna om GG hade vid den tidpunkten varit betydligt mer lättutredda. Nu tvingades PU till ingående, integritetskränkande åtgärder vid en mycket sen tidpunkt och har trots detta egentligen inte nått ett klargörande utredningsresultat än man hade före 1995 och
mer 1996 års utredning. Däremot synes PU ha nått en punkt i uppslaget där inget mer återstår att göra.
8 Slutsatser
Kapitlets innehåll
l detta kapitel summerar vårt uppdrag.
l Granskningskommissionens direktiv angavs att vår uppgift är att gå igenom brottsutredningen och göra en pä denna genomgång grundad redovisning. Denna redovisning finns i kapitel 2
-
Det hette vidare att "kommissionen skall undersöka om det finns delar av utredningsmaterialet som inte är tillräckligt bearbetat. Som en deluppgift i detta angavs att skulle göra "en uppföljning av den tidigare parlamentariska kommissionens särskilda granskning av brottsutredningen vad gällde misstankar om polismäns eventuella medverkan till mordet". Våra iakttagelser och synpunkter i dessa hänseenden har framgått i anslutning till de olika avsnitten, varvid det s.k. polisspåret har behandlats särskilt. De viktigaste slutsatserna sammanfattas i detta kapitels inledning: Finns det delar av utredningsmaterialet som inte är tillräckligt bearbetade och Polisspåret.
l kommissionens uppdrag skulle därtill ingå att göra bedömningar och värderingar av utredningsarbetet. Utredningsarbetet har diskuterats i anslutning till redovisningen av brottsutredningen. De övergripande slutsatser därvidlag dragit redovisas i detta kapitel under rubriken Allmänt om det sätt på vilket mordutredningen bedrivits.
Bakgrunden till att en särskild granskningskommission tillsattes var att riksdagen ansåg att den misstro, som kunde finnas mot myndigheternas vilja att så grundligt som möjligt utreda alla omständigheter kring mordet, kunde vara skadlig för vår demokrati och vårt rättssamhälle. Allmänhetens tilltro till utredningsarbetet är bl.a. beroende av hur informationen till allmänheten sköts. Vi har därför till våra slutsatser fogat ett mer fristående avsnitt, där redovisar vissa iakttagelser om hur Palmeutredningen hanterat informationsfrågor.
Våra övriga slutsatser om utredningen redovisas under rubrikerna Lednings- och ansvarsfrågor, Rättssäkerhetsfrågor samt Regeringen och brottsutredningen.
Vårt betänkande avslutas med en diskussion kring vissa perspektiv, som påverkar bedömningen av utredningsarbetet och några anmärkningar om brottsutredningens organisation efter Högsta domstolens avslag på Riksåklagarens resningsansökan.
974 Slutsatser
8.1 Finns det delar av
utredningsmaterialet
som inte är bearbetade
tillräckligt
Vårt generella intryck av utredningsmaterialet är att detta numera inte är otillräckligt bearbetat, utan snarare överarbetat. Kvantitativt torde den genomsnittliga utredningsnivån i de uppslag vi gått igenom ligga över den nivå som gäller för utredningar i andra spaningsärenden än detta speciella fall. Det är också vad som genomgående sagts oss från polisens spaningsledning och enskilda utredningsmän: i denna utredning har saker gjorts som inte skulle ansetts nödvändiga i andra utredningar.
När vi haft att ta ställning till om enskilda uppslag är tillräckligt bearbetade har vi utgått från vad enligt vår mening varit sakligt
som sett befogat. Vi har alltså inte tagit ställning till huruvida varje granskat uppslag är lika grundligt bearbetat som genomsnittet.
Utgångspunkten för våra bedömningar är den som kan anläggas generellt, vid en granskning av den typ vi är satta att utföra. De fall där vi redovisat en från PU avvikande uppfattning är de som från vår synpunkt sett har tett sig tydliga.
Våra bedömningar i denna del innefattar inte iakttagelser av utredningsåtgärder som borde ha vidtagits vid en tidigare tidpunkt, men som trots allt genomförts senare eller som numera är meningslösa att vidta. Att det finns sådant, som borde ha gjorts tidigare och där underlåtenheten medfört att viktig kunskap eller kunskap som kunde varit viktig gått förlorad, har framgått av de iakttagelser vi tidigare redovisat.
Att ett uppslag vid vår granskning inte befunnits kräva ytterligare bearbetning innebär givetvis inte att vi kan utesluta att allt i uppslaget saknar relevans för mordutredningen. Det som bedömts är om PU med hänsyn till vad som framkommit och kända fakta i övrigt haft anledning att vidta ytterligare utredningsåtgärder eller inte.
Våra iakttagelser och bedömningar utgår som framgått från PU:s arbete och material. Vi reserverar oss för den utredning som kan ha förekommit hos Säkerhetspolisen och som inte blivit bekant för oss, jfr kapitel Anmärkningar om kommissionens möjlighet att granska säkerhetspolisens material.
Bland de enskilda uppslagen har vi funnit ett, som enligt vår mening är i väsentlig grad otillräckligt bearbetat. Det gäller uppslaget som enligt vår mening är misskött. Skälen för vår bedömning framgår
redovisningen och vår diskussion uppslaget i kapitel Vi har av av framfört våra synpunkter om detta uppslag till PU dels i november 1996, dels i början av 1999. Vår slutsats är att PU gjort en annan bedömning än den vi gör.
Slutsatser 975
Vi har funnit ytterligare ett viktigt enskilt uppslag, som inte är tillräckligt bearbetat. Det gäller uppslaget GC se kapitel 7. Det innefattar uppgifter som även förundersökningsledningen har beskrivit som alarmerande. Här gjordes grova misstag 1987, innebärande att GC vid denna tid inte kunde identifieras. När han sedermera identifierades befann han sig sedan länge i praktiken utanför den svenska mordutredningens räckvidd.
Därutöver finns enskilda uppslag som jämförda med den stora mängden uppslag i övrigt inte framstår som påfallande intressanta från brottsutredningens synpunkt, men där det i och för sig hade kunnat göras mer. Detta framgår av den föregående redovisningen, men vi tar inte upp dem nu. För det första har vi inte stött särskilt många sådana uppslag i vår genomgång. För det andra ter de sig inte så angelägna från utredningssynpunkt att vi skäl att särskilt lyfta fram dem
ser i detta summerande sammanhang.
Vi anser vidare att vissa motivbilder inte är tillräckligt bearbetade. På andra ställen i betänkandet diskuterar vi vad vi uppfattar som bristfälligt analysarbete inom PU kapitel Sammanfattande anmärkningar. Dessa brister har medfört att några enligt vårt synsätt jämförelsevis intressanta motivbilder, inklusive de brottshypoteser som kan rymmas inom dem, förblivit obearbetade.
Det gäller följ ande motivbilder/brottshypoteser: 0 Bofors vapenaffärer 0 Olof Palmes roll i förhållande till Iran-Irak krigförande parter
som 0 Det s.k. palmehatet, inte generellt, i förening med svenska poli-
men
tiska motiv
Dessa motivbilder har inom PU inte tagits allvar. De borde enligt vår mening ha gjorts till föremål för någon form av faktabaserad analys. De kan inte utan vidare avfärdas.
Iakttagelsen gäller även det som sammanfattande kan kallas Sydafrikaspåret, men detta korn sedermera att göras till föremål för en så grundlig utredning som var möjlig vid den tid då det togs upp.
Eftersom PU efter februari 1987 i mycket ringa grad inriktat sig på internationella motivbilder, kan det som sagts gälla även annat än det vi här lyft fram, vilket alltså kan uppfattas som exempel.
8.2 Polisspåret
Vår granskning av brottsutredningen vad gäller misstankar om polismäns eventuella medverkan till mordet, dvs. polisspåret, redovisas
976 Slutsatser
särskilt i kapitel som avslutas med en sammanfattande bedömning. Våra slutsatser av granskningen i den delen är att inga brottsmisstankar mot enskilda polismän kan utläsas av utredningsmaterialet, att det inte finns några uppslag i denna del som i dag framstår som otillräckligt bearbetade men att utredningen likväl lämnat en hel del i övrigt att önska.
Vår viktigaste iakttagelse gäller det förhållandet att PU aldrig tagit något helhetsgrepp denna motivbild/brottshypotes och analyserat den. Den har enligt vår mening inte tagits tillräckligt allvar. Det har i och för sig från utredningssynpunkt inte funnits skäl att bearbeta detta ämne samma sätt som vi anser att de under föregående rubrik angivna motivbildema/brottshypotesema borde ha angripits. Men även om polisspåref sakligt sett inte har särskilt mycket substans korn utgångsläget i utredningen snart att bli sådant, att det angeläget att
var via klargörande åtgärder snabbt till botten med de misstankar som framfördes i polisspårsdiskussionen. Utan att det skett kan misstankarna inte ett trovärdigt sätt avvisas. Som vi framhållit fanns det vid den tid då mordet inträffade fog för viss misstro mot Stockholmspolisen. Juristkommissionen framhöll att polisärendena skulle ägnas särskild uppmärksamhet av åklagarna, dvs. förundersökningsledningen. Det uppdrag vi fått återspeglar typ bedömning. Den borde ha
samma av gjorts även av de för utredningen ansvariga, men förundersökningsledningen har beträffande denna del av utredningen förblivit alltför passiv.
Vi anser att de polismän som var aktuella borde ha gjorts till föremål för rutinmässiga kontroller, oavsett det fanns utifrån komman-
om de tips om dem eller ej, samt att deras inbördes förhållanden eventu-
ella "nätverk" borde ha utforskats. Av vad vi inhämtat från förunder-
sökningsledningen i denna fråga framgår att man där avvisat polisspårsdiskussionen utan att ha försäkrat sig att de sakskäl detta
om ställningstagande grundades på var hållbara. Det har också framkommit att man från förundersökningsledningens sida haft bristfällig kunskap om den utredning som på olika håll faktiskt finns i detta ämne, varvid attityden gentemot inblandade personer haft överslätande och ibland
en beskyddande karaktär. Att denna attityd förekommer åklagarnivå har förvånat oss, eftersom kollegial förståelse det slaget är
av kontraproduktiv och genom åren har kommit att bidra till det klimat där
"polisspårsdiskussionen kunnat slå rot.
Slutsatser 977
8.3 Iakttagelser angående utredningsarbetet
8.3.1 Allmänt om det sätt vilket
mordutredningen bedrivits
1988 års spaningsorganisation
Det första årets utredningsarbete är i väsentliga delar beskrivet och bedömt av de tidigare kommissionema se kapitel 1. Som framgått av vår beskrivning det fortsatta arbetet i kapitel 2 kan det andra året
av sägas ha varit en restaurationsperiod, varefter en ny mordutredningsorganisation kom plats i början av 1988. Medan det första årets organisation var ad hoc, anpassad till händelsens unika karaktär, var 1988 års organisation bokstavligt talat tagen ur instruktionsboken för spaningsmord, dvs. vad som kommit att kallas "en vanlig mordutredning.
1988 års organisation och det arbete den genomförde var präglad av detta. Spaningsledaren Hans Ölvebros ambition uppenbarligen att
var genom gängse, grundligt kriminalpolisiärt arbete så långt möjligt återvinna kontrollen över den kunskap och det material som fanns och kunde frambringas om mordet. Hans och den biträdande spaningsledaren Lars Jonssons målsättning var att processa hela materialet, dvs. igenom allt som fanns, se till att det blev utvärderat, registrerat och vid behov kompletterat med nya utredningsåtgärder samt att fortlöpande ta hand om nya uppgifter som flöt in genom tips och på annat sätt. Detta synnerligen omfattande arbete var framgångsrikt.
- - Idag framstår det befintliga utredningsmaterialet som i stort sett färdigbearbetat. Det råder mycket god ordning i det registrerade materialet, i förhållande till dess omfattning.
Det vanliga mordutredningsarbete 1988 års organisation in-
som riktades ledde också ganska snart till spaningsresultat. Efter mindre än ett halvår hade den fått upp det som kom att bli dess huvudspår. Såvitt vi kan bedöma sköttes utredningen detta huvudspår med
av något undantag väl. De svårigheter som inte kunde bemästras var
väsentligen sådana som berodde att brottet redan vid det laget var gammalt.
Sedan rättsprocessen i denna del avslutats vid utgången av 1989 befann sig PU åter vid punkten för omstart. Även därefter har arbetet
en med att processa material bedrivits ett kompetent, grundligt och ihärdigt sätt. Det är ingen tvekan om att det även efter denna tidpunkt bedrevs kriminalpolisiärt arbete under Hans Ölvebros ledning.
ett gott Vårt allmänna intryck är också i den s.k. Palmegruppen överlag
att man samlat mycket dugliga kriminalpoliser. Det tycks emellertid som om
978 Slutsatser
luften i viss mån gick ur PU i och med den friande domen i slutet av 1989 och det är också vår uppfattning att en ny spaningsledning då borde ha tillsatts, se under följande rubrik.
Spaningsorganisationen efter domen i Svea hovrätt
Spaningsledningen borde ha bytts ut efter den friande domen mot Christer P. Inte för att den skulle ha misskött sig. Det hade den inte. Den hade tvärtom stått för två produktiva år att dels restaurera
genom utredningen, dels ta fram det underlag vilket åtal kunde väckas 1989. Skälet till att spaningsledningen och även delar av utrednings-
organisationen behövde bytas ut är att den inte kunde förväntas ladda
om för den omstart som i detta läge än en gång var nödvändig. Arbetsuppgiften hade varit otacksam 1988; den var än otacksam 1990.
mer
Nu blev det så, att de enskilda utredningsmän som inte ansåg sig kunna mobilisera kraft för ett fortsatt, förutsättningslöst arbete, lämnade Palmegruppen, medan resten blev kvar. Detta hade naturligtvis fördelar, framför allt genom att kunskapen ärendet kunde behållas. Vi
om anser emellertid att det hade varit viktigare att få in friskt blod och nya ögon i utredningen än att hålla den gamla kompetensen intakt. Självfallet hade ett byte fått genomföras att utredningen "lämnades
genom över på ett sådant sätt att kunskapsbortfallet minimerades. Det hade heller inte varit nödvändigt att göra allt en gång, eller att byta ut alla utredare. Nyckelpersoner, som de för registreringen ansvariga, skulle antagligen ha behövt vara fortsatt knutna till PU under rätt lång tid. Men en nystart och en nyordning borde ha etablerats omgående.
Det utfördes som sagt mycket kompetent utredningsarbete även efter 1990, men det förekom också allvarliga misstag, liksom att
projekt drog ut på tiden och att utredningsuppslag blev liggande. Spaningsledningens förmåga att driva arbetet vidare med samma kraft som tidigare likaledes ha avtagit. Hans Ölvebro sökte enligt de
synes senare uppgifter han själv lämnat andra tjänster, men tilläts sina överord-
av nade inte att lämna sin post.
Palmegruppen kom så småningom att präglas av inre spänningar och personmotsättningar, som flöt upp till ytan i den i kapitel 2 redovisade brottsutredningen mot spaningsledaren. Trots att utredningen friade Hans Ölvebro från de redan i utgångsläget lösliga brottsmisstankarna ledde den till att han fick sluta som spaningsledare. Det var slutpunkten en för utredningspersonalen och andra ovärdig process, med dess inslag av anonyma rnisstänkliggöranden, spaning mot
spaningsledaren och husrannsakan hos Palmegruppen. Detta sönderfall skildrades i massmedierna och inför allmänheten. Det var ägnat att
Slutsatser 979
skada förtroendet för mordutredningen. Förloppet kan inte ses isolerat från Palmegruppens arbetssituation. Vi alltså att utvecklingen
anser som följde styrker vår uppfattning, att en nyordning borde ha införts 1990.
Om PU:s organisation efter Högsta domstolens avslag Riksåklagarens resningsansökan och framöver, se sist i detta kapitel.
PU:s bearbetning pr0cessande av utredningsmaterialet
- — Att materialet ordnats förtjänstfullt hindrar inte att det sätt på vilket det från utredningssynpunkt bearbetats kan göras till föremål för diskussion. Det processande av utredningsmaterial som i hög grad sysselsatt 1988 års organisation, när den inte upptagits av huvudspåret eller inkommande tips, till början nödvändigt och förutsättning för
var en en att kunna få mordutredningen rät köl. Det synes emellertid med tiden ha kommit att bli något ett självändamål. Frågan är om inte be-
av hovet ordning här har överordnats utredningsändamålet och om inte
av uppslagen i någon mån borde sorteras utifrån det intresse de har för utredningen.
PU har inriktat sig att allt skall processas och att hela materialet skall ordnas visst sätt. När vi undrat över om utrednings-
därmed prioriterats riktigt, har svaret blivit att lösningen resurserna måste finnas någonstans i materialet och att man följaktligen genom att igenom och ordna detta så noga som möjligt ökar möjligheten att hitta den. Denna föreställning i viss mån ifrågasatt inom för-
synes vara undersökningsledningen, där uttrycket lösningen finns i materialet beskrivits som något av ett mantra för utredarna.
Vi är inte heller övertygade om att lösningen det som fattas för att
brottet skall kunna klaras finns i materialet; efter så här lång tid
upp och så mycket arbete ter sig sannolikheten för att de avgörande pusselbitarna tvärtom måste tillföras utifrån väl så stor. Vi är för vår del
som inte heller helt säkra att PU:s sätt att bearbeta och strukturera utredningsmaterialet är optimalt. Metoden innebär att utredningen hela tiden tillförs uppgifter, samtidigt som materialet som helhet inte
nya alls är ordnat efter utredningsvärde. Det finns med andra ord ingen prioriteringsordning eller klassning utifrån hur intressant ett uppslag är från utredningens synpunkt Materialet är från den synpunkten
1Från de första utredningsåren finns framgått i vår redovisning exempel
som på att spaningsuppslag förses med en informell prioriteringsbeteckning se t.ex. kapitel 6 den tidiga utredningen angående Christer P. Detta sker dock i
om samband med bedömningar av ingångstips. Det görs heller inte regelmässigt
-
980 Slutsatser
nivellerat. Visserligen förekommer den polisiära metoden att "lägga ad acta, men den innebär inte ett ställningstagande till det ad acta-lagda uppslagets utredningsvärde, utan bara att det som för tillfället kan göras har gjorts, dvs. det är en handläggningsbedömning typ "bordav läggning tills vidare, inte en saklig utsortering. Åtminstone borde sådant efter utredning klart kan avskrivas som som förklarat och icke hörande till saken kunna tas bort från det mer levande utredningsmaterialet. Om det är så att lösningen finns i materialet" förefaller det oss angelägnare att eliminera sådant tydligtvis som inte innefattar lösningen, än att tillföra ytterligare material. Den som söker en nål i en höstack plockar hellre undan strå för strå än lägger nytt hö. Vi har under den tid vi arbetat flera gånger diskuterat denna sak med företrädare för PU, som avvisat vår inställning. Skälet har angivits vara, att det är till skada att sortera utredningsmaterial på det sättet, eftersom de bedömningar i så fall måste göras kan "låsa" utredsom ningen och leda in senare utredare på samma spår, kanske är som felaktigt. Från PU:s sida har det framhållits att det är viktigt att hela tiden hålla sig öppen för synsätt. nya Vi har förståelse för denna inställning i och för ifrågasätter sig, men om den inte trots allt är felaktig i en utredning blivit så omfattande som som denna. Att vi gjort denna reflektion hänger delvis också samman med den erfarenhet vi själva gjort beträffande möjligheten att sätta sig in i materialet; uppgiften hade onekligen varit lättare detta hade om varit strukturerat ett annat sätt. Vi frågar oss om inte arbetsinsatser inom utredningen kan påverkas negativt enligt mönster, t.ex. samma vid skiften inom förundersökningsledningen eller när utredare nya skolas in i samband med oundvikliga personskiften. Den invändning som därvid har gjorts från spaningsledningen är att alla måste läsa allt och göra sin egen bedömning. Detta synsätt är enligt vår mening orealistiskt i detta fall och leder till dubbelarbete och därmed en resursförbrukning, som inte uppvägs av den fördel det eventuellt innebär att "alla läser allt. Det riskerar också att leda till att viktig information försvinner i mängden. Vår synpunkt innebär förstås inte att sådant bedöms sakna som intresse skall kastas. Självfallet skall allt material bevaras och på ett eller annat sätt finnas tillgängligt för den vill kontrollera något som eller är allmänt skeptisk. För övrigt vill vi tillägga att även PU har gjort en viss indelning av det slag vi tror skulle underlätta arbetet; det finns
snarare undantagsvis och följer ingen fast struktur. Någon motsvarande prioriteringsklassning av hela uppslag i samband med att de utvärderas förekommer inte.
Slutsatser 981
ett rätt omfattande tipsmaterial som bedömts så ointressant att det inte
än länsvis, efter avsändarens hemvist. Även det stora sorterats annat PKK-materialet är hanterat i särskild ordning, i praktiken med bedömningen att det numera saknar intresse för brottsutredningen.
Dokumentation över utredningsarbetet
Detta leder över till fråga, nämligen PU:s inställning till
en annan om att dokumentera bedömningar och analyser samt upprätta sammanställningar över vad framkommit i större utredningsuppslag. Ingetdera
som förekommer, annat än helt undantagsvis. Skälet till att detta inte görs är detsamma det refererats dvs. att skriftlig dokumentation
som som ovan,
sådant slag låser utredningen och styr efterkommande betraktare. av Tanken är alltså återigen att var och en måste studera grundmaterialet och sedan bilda sig en egen uppfattning.
RRV-experterna var kritiska till denna inställning och till bristen dokumentation, vilket framgår av följande citat ur det avsnitt där de värderade utredningsarbetet:
Den mest slående och uppseendeväckande iakttagelsen i anslutning till vårt
arbete med Palmeutredningen har varit bristen övergripande och värde-
rande dokumentation. Att en utredning i landets mest prioriterade uppdrag i
stort sett saknar uppsummerande Översikter om vad man tittat på, vad ut-
redningsläget är, hur scenarier ser ut och hur nyckelfaktorer värderas i
scenariema är förbluffande. Utredningen har hållit mer än tio år och
kostat mer än 500 miljoner kr. Tusentalet människor har engagerats under
årens lopp.
I rapporten efterlyste de även återkommande utvärderingar av utredningsläget:
Beträffande dokumentationen menar vi att det borde finnas en åtminstone
kvartalsvis gjord uppdatering av det totala spaningsläget som medger över-
blick och alternativa slutsatser för de som behöver in i utredningen av
olika skäl. För oss låter avsaknaden av detta som att bygga ett dataprogram
utan dokumentation. --- Sammantaget menar vi att det av flera olika or-
saker är nödvändigt med skriftlig dokumentation av var man står. Ett av
en
dessa skäl är att det skall möjliggöra en kritisk och konstruktiv dialog. Ett
annat är att det större möjlighet till byten av personal i utredningen. Det
ger
blir i alla fall möjligt att snabbt sätta sig in hur man tidigare resonerat och
se olika svagheter i resonemangen. Utredningens omfattning omöjliggör att
kunskapen, den faktiskt valda modellen förutsätter, kan ligga i en-
som
skilda medarbetares bakhuvuden under mer än ett årtionde. Att man skulle
bli låst i tänkandet är inte ett tillräckligt starkt skäl. --- Inom i stort sett
alla andra discipliner i samhället idag är kravet skriftlig dokumentation
982 Slutsatser
en självklarhet. Att så inte har varit fallet i Palmeutredningen föder tanken att det här kan vara ett strukturellt problem för hela denna profession.
Vi instämmer i detta. Det är förvånande att ett arbete inom rättsväsendet kan bedrivas detta sätt. Det tycks att det genomgående som funnits en förkärlek för muntlig tradition och en viss motvilja mot att sätta saker papper. Till den generella iakttagelse RRV-experterna gjorde beträffande utredningsarbetet helhet kan fogas några som enskilda exempel: 0 Många de inledande åtgärderna 1986 dokumenterades inte, vilket av har framgått i den tidigare redovisningen, bl.a. efterforskningama kring Olof Palmes person, vissa viktiga uppgifter angående polisman A och det av Hans Holmér själv påtalade exempel angående den person som i vårt betänkande benämns GA. O Förundersökningsledningens genomgångar polisärenden är i av praktiken odokumenterade. Chefsåklagaren Anders Helins promemorior ger ingen information om vilka ärenden som gåtts igenom, hur de bedömts etc. 0 Förundersökningsledningens möten med spaningsledningen protokollerades inte; det finns inte ens upprättade minnesanteckningar Det är därmed inte möjligt att följa vilka direktiv som givits, vilka prioriteringar som gjorts vid olika tidpunkter etc. annat än att genom konsultera de inblandades bleknande rninnesbilder. O Förundersökningsledningen har inte fört någon som helst dokumentation över de kontakter förekommit med regeringen jfr som nedan. O Dokumentation över centrala delar beslutet att provskjuta GH:s av vapen och därefter följ ande utredningsåtgärder saknas se kapitel 7. 0 Protokollet över konfrontationsförhöret med Lisbeth Palme den 14 december 1988 sattes inte förrän efter drygt månad och upp en dokumentationen över detsamma hanterades även i övrigt på ett lösligt sätt.
Till dessa iakttagelser kan också fogas det förhållandet att det inte förekommit dokumenterade utvärderingar av missgrepp eller påstådda
2 Förundersökningsledningen synes inte ha någon dokumentation alls annat än möjligen personliga arbetsanteckningar. Spaningsledningen förde personlig arbetsanteckningar och började enligt uppgift med protokoll först efter det att en granskningskommission kommit tal jfr kapitel 2.
Slutsatser 983
missförhållanden inom mordutredningen. Ett exempel gäller de klagomål målsäganden Lisbeth Palme i olika sammanhang framförde.
som Det har aldrig klarlagts vari dessa klagomål bottnade och om något därvidlag hade kunnat göras för att återställa hennes förtroende för de brottsutredande myndigheterna.
Det finns fler exempel. Det kanske allra tydligaste är mordnattens händelser; polisen har t.ex. inte gjort någon egen dokumenterad utredning hur arbetet vid polisens ledningscentral fungerade. En sådan
av gjordes i och för sig Juristkommissionen. Men detta kunde inte fylla
av tomrummet efter en omedelbar utvärdering när inblandade parter hade händelseförloppet i klart minne.
Tio år efter mordet avgav Polisinspektionen i Stockholms län en rapport över dödsskjutningama vid Stureplan i Stockholm i december 1994. Polisinsatsen kritiserades skarpt, bl.a. bristen på central ledning.
Inspektionen påpekade dessutom
Det förtjänar att nämnas att den kritik som kan riktas mot polismyndigheten i detta ärende är likartad den som framfördes av olika kommissioner efter mordet statsminister Olof Palme.
Det vill alltså att polisen haft svårt att ta lärdom av sina
synas som misslyckanden. Det är troligt att detta hänger samman med oviljan att utvärdera dem. Det kan noteras att samma person var biträdande länspolismästare vid bägge tillfällena och ådrog sig kritik av likartat slag
båda gångerna
Analysarbete
Frågan om dokumentation av bedömningar m.m. är besläktad med obenägenheten att överhuvudtaget göra systematiska analyser. Vårt
mer allmänna intryck är att PU stått främmande inför detta behov. Det är illustrerat många ställen i det föregående, framför allt genom frånvaron av det vi kallat basanalyser beträffande internationella motivbilder men även i andra delar av utredningen.
3Polisinspektionens protokoll den 18 oktober 1996,
s. 4 Jfr Juristkommissionens första rapport, SOU 1987:14 66 och Parlamenta-
s. riska kommissionen, SOU 1988:18 s. 45 ff, se även ovan, kapitel I Stureplansärendet reste biträdande länspolismästaren invändningar mot Polisinspektionens rapport, vilket föranledde dess chef att utveckla kritiken mot denne Chefen för polisinspektionens skrivelse till Landshövdingen den 23 oktober 1996.
984 Slutsatser
När vi säger att vårt intryck är att PU stått främmande för att utföra analyser menar vi dokumenterade analyser. Det är självfallet så att arbetet i hög grad bestått av just analyser tips, vidtagna utred- —av av ningsåtärder, av behovet att vidare med det ena eller andra uppslaget etc. På sätt har det naturligtvis förekommit ett analysarbete samma inom förundersökningsledningen. Det är ingalunda vårt intryck att arbetet i den meningen skulle ha bedrivits utan eftertanke. Vid våra samtal med spaningsledaren Hans Ölvebro, liksom med förundersökningsledama Solveig Riberdahl och Jan Danielsson, har vi kunnat konstatera att det inom PU funnits en genomtänkt syn i stort sett alla av de många uppslag som varit till diskussion. Det är likaledes uppe vårt intryck, som redan sagts, att utredarna i Palmegruppen överlag är kvalificerade och i och för sig analytiska i sitt arbete. Enligt vår mening är det emellertid stor skillnad mellan att bara analysera egen hand eller diskussionsvis i och att upprätta en grupp en skriftlig analys. Att sätta analysen pränt innefattar förädlingsen och kvalitetssäkringsprocess, som ofta leder till att det bara nog som var tänkt eller diskuterat ändrar form och riktning. Dessutom kan analysen då värderas och kontrolleras andra ett säkrare sätt än av om den görs muntligen. Slutligen föreligger den stora fördelen att den finns kvar, som ett redskap i verksamheten samt ett stöd för minnet i senare skeden och för nytillkommande befattningshavare. Vi att allt anser detta är självklarheter som borde ha slagit igenom i arbetet med komplicerade brottsutredningar för länge sedan. Att det i så ytterligt ringa grad förekommer i detta ärende är en betydande brist, såväl saklig av som arbetsekonomisk betydelse. Det tydligaste exemplet i detta hänseende så självklar sak är att en som en brottsanalys upprättades först 1994 och då närmast som en biprodukt till gämingsmannaprofilen. Arbetet pågick bortåt ett år och en stor del av tiden gick uppenbarligen just till brottsanalysen, vilket tyder på att det mesta fick göras från början. Även själva profilom metodens värde i och för sig kan diskuteras torde ingen kunna bestrida brottsanalysens användbarhet. I brottsanalysen ingick också vissa resonemang kring erfarenheten av tidigare attentat mot statsmän, något det borde ha varit självklart att skaffa ingående kunskap långt om tidigare. Med bristen systematiskt analysarbete sammanhänger de tendenser till alltför reaktivt utredningsarbete återspeglas i utredningssom materialet. Som vi påpekat i anslutning till de resonemang vi fört angående behovet basanalyser öppnar sådana för proaktiva utredav ningsinsatser se kapitel 5. Omvänt innebär frånvaron analyser att av utredningen i stället inriktas inkommande uppgifter, dvs. reaktivt arbete. Detta är självfallet inte fel i sig; det mesta i brottsutredning en
Slutsatser 985
börjar i någon mening med ett tips eller liknande. Men PU har, som vi har exempliñerat i det föregående, många gånger reaktivt utrett sådant som borde ha klarats ut eget initiativ, efter eget analysarbete.
Ett tydligt exemplet detta är den mycket omfattande utredningen av Sydafrikaspé’1ret 1996. Det hade i och för sig kanske inte gått att göra detta så väldigt mycket tidigare, men sättet det sattes igång är enligt vår mening typiskt. Om de Kocks uppgifter inte hade fått sådant genomslag, eller om han aldrig framfört dem offentligt, skulle Sydafrikaspåret antagligen vara lika obearbetat som de flesta andra internationella uppslagen. Den utredning som förekommit under rubriker som Iran/Irak, Vapenhandel Bofors, Mellanöstem m.fl. är uteslutande reaktiv. Andra exempel är utredningen avseende Y och polisspåref se kapitel 4, där tunna tips lett till att polisärenden lagts upp, men där till synes mer intressanta polismän aldrig gjorts till föremål för utredning, eftersom det inte kommit in något tips om dem.
8.3.2 Infonnationsfrågor
Bakgrund Som framgått i kapitel l var Juristkommissionen kritisk till hur polis och åklagare hanterade informationen till massmedierna under det första utredningsåret. Juristkommissionen pekade på hur representanter för mordutredningen hade använt tid och resurser till att strida mot varandra i massmedierna." Till de exempel Juristkommissionen angav från denna tid kan fogas Hans Holmérs uttalande i TV hösten 1986 om att han till 95 procent var säker på vem som låg bakom mordet, ett uttalande som följdes av att förundersökningsledaren Claes Zeime i andra medier anklagade Hans Holmér för att ägna sig desinformation.
Juristkommissionens bedömningar angående de brottsutredande myndigheternas förhållande till allmänhet och massmedia utgick från de grundläggande samarbetsproblem inklusive åklagamas passivitet
och polisens ovilja att rätta sig efter gällande regelsystem som kom-
missionen beskrev i sin rapport. I den meningen var sättet att förhålla sig till massmedia mer en konsekvens av dessa grundläggande brister än ett missförhållande i sig. Den konfliktsituation som hade utvecklats under det första utredningsåret undanröjdes emellertid genom regeringsbeslutet i februari 1987 och den därpå följande omorganisationen. Det har därefter inte heller förekommit att polis och förundersökningsledning direkt polemiserat mot varandra i medierna.
986 Slutsatser
Vi har ställt oss frågan om detta också inneburit att informationen till allmänheten via massmedia därmed fungerat väl efter februari 1987 eller om de missförhållanden som Juristkommissionen pekade kanske även hade andra orsaker än de som kunde hänföras till stridigheterna under den tid som Juristkommissionen granskade, orsaker som i så fall skulle kunna framkalla negativa effekter även efter det att konflikterna bilagts.
Förhållandena efter den 5 februari 1987 Efter ledningssammanbrottet befann sig mordutredningsorganisationen i förhållande till allmänhet och massmedia i ett besvärligt läge; dess kompetens och trovärdighet var av naturliga skäl starkt ifrågasatt. Det förtroendekapital som polisen och det övriga rättsväsendet normalt förfogar över var delvis förbrukat. Bilden av en mordutredning under press befastes i samband med sammanbrottet och den bilden kom i praktiken att bestå under lång tid; den är i viss mån bestående än idag. Detta torde ha bidragit till att representanter för mordutredningen fortsättningsvis kom att inta en jämförelsevis defensiv attityd gentemot allmänhet och massmedier.
Det har med andra ord inte varit så lätt att representera mordutredningen utåt. Vi anser inte heller att utredningsarbetet skulle ha kunnat främjas genom några "massmediala strategier eller andra aktiva informationsinsatser. Vi tror inte att förtroendet för mordutredningen hade kunnat återupprättas genom åtgärder med den inriktningen. Det kan bara ske genom ett idogt, professionellt arbete som leder till utredningsresultat, vilka kan tala för sig älva.
Men att förtroende inte kan skapas genom ensidiga informationsinsatser eller mediala utspel betyder inte att inte motsatsen skulle kunna inträffa. Vikten av att hantera informationsfrågor ett riktigt sätt ligger ofta nog i att undvika sådant som påverkar förtroendet negativt. Ovarsamma uttalanden, "läckor eller åtgärder som kan tolkas så att myndighet ett eller annat sätt utnyttjar massmedia skadar
en tilltron till verksamheten och därmed förr eller senare också själva verksamheten. Bristande tilltro till verksamheten kan också direkt påverka utredningsarbetet, t.ex. genom att personer med viktig information inte känner att de med förtroende kan överlämna denna till utredarna.
Den otydlighet i ledarskapet som vi iakttagit i flera delar av denna brottsutredning framträder även här. Det verkar som om förundersökningsledningen respektive polisen ansett att var och en skall svara för sig inför allmänhet och massmedia. Det är möjligt att detta kan te sig
Slutsatser 987
naturligt för de inblandade parterna. Utåt sett och ansvarsmässigt är mordutredningen dock en och odelad. Det måste därvid åligga de inblandade att se till att det finns någon som inför allmänhet och massmedia kan ge klara och tydliga besked om verksamheten, i synnerhet i en utredning som denna och mot bakgrund av vad som inträffade under det första året. Ansvaret för detta kan i sin tur inte delat, utan det
vara måste återigen vara den ytterst ansvariga, dvs. förundersökningsledaren, som har att se till att det fungerar.
Vissa uttalanden från PU 1994 Tidigt 1994 uttalade spaningsledaren Hans Ölvebro i massmedia
att han trodde att mordet snart skulle vara uppklarat. Uttalandena fick stor uppmärksamhet och kunde inte uppfattas på annat sätt än att det fanns
lösning i sikte. Hans Ölvebro har inför den tidigare Palmekomen missionen berättat följande om bakgrunden till sina uttalanden Han blev intervjuad för en kvällstidnings söndagsbilaga. Det var en intervju
Hans Ölvebro och den skulle inte handla mordutredom personen om ningen. Journalisten kom emellertid fråga Hans Ölvebro trodde
att om att mordet skulle lösas. På detta hade han svarat ja, och då tillfrågats när han trodde att det skulle vara löst, vartill han svarat: i vår. Detta optimistiska svar hade fått större genomslag än han hade föreställt sig att det skulle få. När uppmärksamheten väl var ett faktum hade han tänkt att detta skulle kunna utnyttjas för att sätta press på gärningsmannen, som i anledning av uppmärksamheten kanske skulle kunna börja bete sig ett avslöjande sätt. Detta var vid den tid då gärningsmannaprofilen GMP färdigställdes och man hade inom utredningen
- sitt intresse riktat mot vissa personer i anledning av arbetet med GMP. Vid det tillfället då han först gjorde sina uttalanden fanns i och för sig ingen beredskap i form av spaning mot vissa den
personer, men aktuella söndagsbilagan skulle inte publiceras förrän en tid senare.
Hans Ölvebro i detta sammanhang också han utsedd
uppgav att var att vara presstalesman för polissidan. Samtidigt var det förundersökningsledningens sak att svara för sina uttalanden. "Åklagarna står för sin bit och poliserna står för sin bit. Det är ganska ofta som Anders Helin säger andra saker än jag säger."
Anders Helin uttalade vid en utfrågning inför den tidigare Palmekommissionen dag, de förhållanden Hans Ölvebro
samma att som uttalade sig över vid det ovan beskrivna tillfället och den bedömning
av
5Den tidigare Palmekommissionens utfrågning den 28 september 1995. 6Den tidigare Palmekommissionens utfrågning den 28 september 1995.
988 Slutsatser
utredningsläget som denne redovisade inte var något som hade diskuterats med förundersökningsledningen. Anders Helin var inte särskilt glad över uttalandena, som han tyckte var lite oförsiktiga. Han sade vidare:
Man väcker förhoppningar och förväntningar som man sen inte kan infria
och det ska man inte göra om man inte är absolut säker att man kan
infria dem. Och det tyckte jag, det fanns ingen grund för Hans Ölvebro
att
eller någon annan att tro, att de vid den här tidpunkten gick att infria.
Anders Helin trodde skälet till Hans Ölvebro uttalade sig på detta
att att vis var att denne känt en optimism i anledning av de resultat arbetet med GMP lett fram till och att utspelet hade samband med GMP. Själv hade han i anledning Hans Ölvebros uttalanden blivit tillfrågad
av av journalister om också han trodde att mordet skulle vara uppklarat till sommaren. Han hade funnit situationen besvärlig:
Jag trodde inte alls att det skulle vara klart i och för sig. Men nu hade väl
Ölvebro gått ut rätt hårt och sagt att han för sin del ansåg att det här skulle
vara löst ganska snart, och då ville jag inte säga att det tror jag inte alls,
utan något sätt försöka stötta honom lite grand, samtidigt som jag gav
uttryck för vissa reservationer.
Enligt Anders Helin hade det pratats lite löst om att PU någon gång längre fram under 1994 skulle ut i massmedia med uppgifter om att utredarna trodde sig nära lösning. Tanken var då att de personer
vara en
kunde intressanta först skulle ringas in och att deras som vara reaktioner skulle studeras genom spaning då informationen släpptes. Hans Ölvebros uttalanden kom dock enligt Anders Helin för tidigt, eftersom det när de gjordes inte fanns någon klar uppfattning om vilka man skulle koncentrera sig och heller ingen beredskap för spaning.
Samma dag utfrågades även Axel Morath, som var förundersökningsledare vid den tidpunkt då Hans Ölvebros utspel gjordes, inför den tidigare Palmek0mmissionen.7 Beträffande Hans Ölvebros uttalanden sade Axel Morath att dessa fick stå för denne och tillade: Han har sin yttrandefrihet han som alla andra." Axel Morath uppgav vidare att informationsfrågoma inte hade varit organiserade något speciellt sätt. De som stått närmast av medierna efterfrågad information var också de som blev tillfrågade av journalisterna och dessa personer hade då fått svara. Denna ordning hade enligt Axel Morath fungerat bra. Närmare tillfrågad om inte någon form av strategi hade behövts, bl.a. för att frigöra spaningschefen för dennes egentliga arbetsuppgifter,
7Den tidigare Palmekommissionens utfrågning den 28 september 1995.
Slutsatser 989
svarade Axel Morath att han ansett att de haft ett fungerande system åklagarsidan och att Hans Ölvebros situation närmast polisiär
var en
fråga. Tillfrågad om det inte är förundersökningsledaren som bestäm-
mer om informationen till massmedia skall organiseras till exempel genom en presstalesman svarade Axel Morath:
Ja, jag vet inte jag, om förundersökningsledaren direkt kan in och av-
göra den här frågan om det ska vara en presstalesman eller inte, och huru-
vida det skall gälla både polis och åklagare, det vågar jag inte ha någon
riktigt bestämd uppfattning om så här gång. Men i realiteten så har
en
det i alla fall varit såhär, har inte ansett oss behöva någon presstalesman,
och sagt Ölvebro har inte framfört dom åsikterna till mig heller,
som annars
skulle vi väl tagit upp och prövat frågan, men den har inte aktualiserats.
Uttalandena från spaningschefen om att mordet snart skulle löst
vara väckte berättigat uppseende. De kom dock snart att framstå i tvivel-
en aktig dager, bl.a. eftersom de närmast dementerades förunder-
av sökningsledningen, när företrädare för denna tillfrågades. Att det inte fanns någon egentlig grund för att tro att mordgåtan vid just detta tillfälle var närmare sin lösning än den allmänt hade varit under de senaste åtta-nio åren står också klart. Uttalandet ha haft
synes snarare sin grund i en allmän optimistisk tro hos spaningsledaren och
en föreställning om att uttalandet i sig skulle kunna föra utredningsarbetet framåt. Hans Ölvebros agerande vid detta tillfälle framstår därför
som ovarsamt.
Sammanfattande iakttagelser
Det är ingen alltför vågad gissning att förtroendet för PU påverkades negativt av den uppmärksamhet uttalandena föranledde. Det ligger också nära till hands att göra jämförelse med det inledningsvis
en nämna uttalandet av Hans Holmér och den dementi detta föranledde från förundersökningsledaren. Vid tillfället för Hans Ölvebros utspel förelåg ingen konflikt mellan spaningsledningen och förundersökningsledningen. I stället hade de skiftande beskeden kom från respek-
som tive håll sin grund i att PU inte hanterade informationsfrågoma
gemensamt, utan var och en fick ansvara för sitt. Händelseförloppet visar enligt vår mening att denna ordning ohållbar. Även andra exempel
var har förekommit under årens lopp.
En tydlig illustration av informationsfrågomas betydelse har förundersökningsledningen givit genom att inför beskriva medias
oss påverkan arbetet med det s.k. Sydafrikaspåret se kapitel 5. När de
990 Slutsatser
Kock hösten 1996 lämnat sina uppgifter inför en Sydafrikansk domstol belägrades spaningschefen och förundersökningsledaren av medi-
De ansåg sig då inte ha någon annan reell möjlighet än att lägga ema. annat sidan och ta itu med de Kocks uppgifter. Oavsett realiteten i dessa förhållanden, är det inte acceptabelt att utredningsresursemas användning detta sätt styrs av det massmedierna intresserar sig för; det är de sakliga utredningsavgörandena som skall styra utredningsarbetet. Vid den här tiden hade arbetet med inriktning på resning i Christer Pmålet påbörjats. Sakligt sett torde PU:s bedörrming ha varit att detta arbete ägde större prioritet, men den bedömningen fick alltså vika. Vi ifrågasätter inte att PU den gången var tvungen att agera som man
gjorde, vad vi ifrågasätter inte informationsfrågoma långt tidiga-
är om
hade kunnat hanteras så, att en situation av detta slag inte hade re behövt uppkomma.
Vi är medvetna om att svaret på just den frågan inte är självklart och att läget 1996 allmänt sett inte kan skiljas från sitt historiska förspel, dvs. att mordutredningen sedan första året stod lågt i kurs och var pressad till ett defensivt förhållningssätt.
Infonnationsfrågoma är förvisso svåra och hänsyn måste tas till reglerna om meddelarfrihet m.m. Men vi anser att sättet att hantera informationen är ett tydligt exempel den brist på ledarskap som vi
präglar PU helhet. Det är nämligen en normal ledningsfråga, anser som att ordna så att informationen till media och allmänhet fungerar väl. Detta handlar, i synnerhet i ett fall som detta, inte bara om öppenhet och insyn utan alltså också att skydda utredningsarbetet från de
om skadeverkningar det kan drabbas av om informationsfrågoma hanteras
ett felaktigt sätt.
8.3.3 Lednings- och ansvarsfrågor
En organisation, ett ledningsansvar
Från utgångspunkten att mordutredningen är att betrakta som en organisation, för vilken det finns ledning, som ansvarar för att
en utredningsarbetet bedrivs ett ändamålsenligt sätt, med målsättningen att komma till klarhet om vem som begått gärningen och lagföra denne, har vi gjort följande iakttagelser beträffande detta ledningsansvar. Samtliga iakttagelser gäller utredningen sådan den bedrivits efter den 5 februari 1987, dvs. efter det att regeringen i särskilt beslut lade förundersökningsledaransvaret på Riksåklagaren.
Styrning utredningsarbetet. Förundersökningsledaren förfogar inte
av över polisens resurser, men har likväl ett ansvar för att de resurser som
Slutsatser 991
används i den förundersökning det gäller används på ett riktigt sätt. Vi har tidigare pekat en del förhållanden där vi från vår synpunkt ifrågasatt PU:s arbetssätt. Vi har t.ex. funnit det senare "processandet" av utredningsmaterial och frånvaron prioritering i det arbetet
av en vara i vart fall diskutabelt. Oavsett vad är fel eller rätt i detta hänseende
som är det som vi ser det en ledningsfråga, om arbetet bör bedrivas på detta vis. Vårt intryck är emellertid att det helt och hållet betraktas
som polisens ensak hur det skall förfaras i dessa för utredningsarbetets
uppläggning och resursanvändning ändå centrala frågor. Det saknas alltså en ledningsstyming från förundersökningsledningens sida. Som vi
-
förstått förundersökningsledningen den inte att den har något
anser ansvar för eller inflytande över förhållanden detta slag.
av
Bristfälligt analysarbete. Vi har i det föregående i flera sammanhang pekat bristen av dokumenterade analyser i PU:s arbete. Som vi framhållit ser vi detta allvarlig brist i flera delar utredningen. Det
som en av har ålegat ledningen mordutredningen att till att analyser detta
av se av slag blir utförda, men så har inte skett.
Projektstyrning. Inom mordutredningens har många stora projekt
ram drivits. Två dessa gäller provskjutning stor mängd
av av en vapen respektive upprättande av en s.k. gämingsmannaproñl GMP. Vi
anser inte att dessa projekt varit föremål för adekvat styrning. Förunder-
en sökningsledningen har endast i begränsad utsträckning varit engagerad i projekten; beträffande GMP har förundersökningsledningen inte varit engagerad alls. I bägge projekten finns brister som är att hänföra till
frånvaron ledningsstyrnings
av
Särskilt beträffande provskjutningama gäller att det inte gått att klarlägga hur direktiven för projektet sett ut, haft att
vem som ansvara för vad etc. Ärendet "GH" visar provskjutningen inte fungerat väl
att han hörde trots kallelse och påminnelser inte av sig, vilket inte
uppmärksammades utan han tappades bort. Även andra exempel har dykt upp i vår granskning polisman H. Provskjutningen har vidare varit väldigt utdragen i tiden. Särskilt den grova missen beträffande GH och
8 Jfr följande bedömning i RRV-expertemas rapport: Nära kopplat till de ovannämnda bristerna är de svagheter som finns vid de större uppföljningar t.ex. vapen och ammunition som gjorts. Dessa insatser borde planeras och följas upp bättre. En tydligare redogörelse för vilka grundläggande antaganden som uppföljningen bygger på, vilka slutsatser som borde kunna dras vid olika tänkbara utfall, kostnadsberäkningar och brytpunkter för uppföljning och analys krävs. Det kan inte vara rimligt att de skall dra ut tiden i åtta respektive sex år. Vår bedömning är att konventionell projektstymingsteknik borde
införts och tillämpats i Palmeutredningen i betydligt större utsträckning än som varit fallet.
992 Slutsatser
de övriga utredningsbrister som kommit fram i det uppslaget, gör att det inte kan uteslutas att det förekommit andra förbiseenden, som inte uppdagats. När vi ställt frågor till olika befattningshavare inom PU rörande brister dessa slag har vi fått intrycket att ingen känner sig
av ansvarig för dessa.
Särskilt beträffande GMP gäller att hade varit befogat att aktualisera ett projekt det detta slag långt tidigare och att det borde ha varit högt
av prioriterat så länge det inte genomfört. Detta gäller i första hand
var brottsanalysen, borde ha utförts redan våren 1986. Beträffande
som själva gämingsmannaprofrlen gäller att ett projekt av det slaget i vart fall kunde ha initierats tidigare än det nu gjorde. Det borde vidare ha varit föremål för övergripande styrning. Om en sådan torde
en ägt rum möjligheten att anlita extern utländsk expertis naturligt ha aktuali-
- serats. Det hade vidare ingått i en sådan övergripande styrning att åtminstone arrangera en dokumenterad kvalitetssäkring av arbetet om detta, korn att bli fallet, skulle utföras av personer med anknyt-
som nu ning till PU. Av vad vi inhämtat har framgått att förundersöknings-
ledningen inte varit engagerad i något led av GMP-projektets genomförande.
Till denna iakttagelse hör även det förhållandet att fler projekt borde ha initierats, särskilt analysprojekt jfr ovan. Samarbetet med utrikesförvaltningen. Det har i utredningen förelegat ett behov av ett väl fungerande samarbete med utrikesförvaltningen. Behovet har gällt tillgång till den särskilda sakkunskap som UD förfogar över och som är relevant för bedömandet av internationella motivbilder och brottshypoteser. Det har också gällt den information i form tips influtit till svenska ambassader m.m. Som
av m.m. som framgått redogörelsen i kapitel 3 detta ha fungerat mindre väl;
av synes i vart fall är detta UD:s mening. Det finns kanske utrymme för olika bedömningar i olika delar av denna fråga. Klart är emellertid att UD:s sakkunskap bara i begränsad omfattning kommit till användning. En iögonenfallande illustration till den handfallenhet som här funnits inom mordutredningen är den förfrågan som PU översände angående den amerikanska underrättelseorganisationen CIA, förfrågan som UD
en inte gärna kunde göra annat än lämna obesvarad skrivelsen är återgiven i kapitel Avsnitt CIA se även kapitel 3. Detta exempel illustrerar vad som även i övrigt framstår som tämligen tydligt, nämligen att ett för mordutredningen adekvat kunskapsutbyte inte kommit till stånd. Ansvaret för att detta inte fungerat väl åvilar förundersök-
ningsledningen. Överväganden angående byte spaningsledningen 1990. Vi har ovan
av som vår uppfattning redovisat att spaningsledningen borde ha bytts ut
Slutsatser 993
efter det att hovrättens friande dom mot Christer P hade vunnit laga kraft. Det som är mest förvånande i detta sammanhang är att ingen på allvar tycks ha övervägt denna sak 1989-1990. Skälet härtill torde vara att som ledningsstrukturen för PU ser ut, och som de inblandade uppfattar sina roller, var detta inte en fråga som låg någons bord. Det borde varit en fråga för rnordutredningens ledning, men mordutredningen har i frågor av detta slag inte någon ledning. Förundersökningsledaren har inget mandat att bestämma skall spanings-
vem som vara ledare. Det är istället en fråga för rikskriminalen, som i sin tur inte är ansvarig för förundersökningen Det kan tilläggas att likartade iakttagelser och reflektioner kan göras beträffande förhållandena sedan Högsta domstolen försommaren 1998 avslagit Riksåklagarens resningsansökan jfr sist i detta kapitel.
Informationsfrågorna. Ledningen för mordutredningen har inte tagit något samlat grepp om inforrnationsfrågoma. Utredningen har tilldragit sig ett enormt intresse under mycket lång tid. Detta intresse oavsett
om det kommit från media, den breda allmänheten, omgivande myndigheter eller politiska organ har påverkat mordutredningen på
olika sätt. Uppmärksamheten har många gånger försvårat arbetet och arbetsförhållandena. Den har också utlöst affärer olika slag, i
av som sin tur haft negativ inverkan på utredningsförhållandena.
Mordutredningens ledning har haft gott om tid sig att sig
anpassa till det stora och bestående intresset. Eftersom detta just kan påverka utredningen negativt har det funnits skäl att fundera över om informationsfrågoma skulle kunna hanteras så, att negativa effekter i görligaste mån förebyggdes. Några åtgärder med sikte att hantera sådana påtagligt reella problem har vi emellertid inte kunnat identifiera. Det har tvärtom varit så, att PU själv, bl.a. sin otydliga lednings-
genom struktur, bidragit till svårigheter genom sitt sätt att agera gentemot massmedia. Vi tänker då bl.a. på Hans Ölvebros och Anders Helins
uttalanden våren 1994 jfr Informationsfrågor.
ovan Polisspåret. Vi har som framgått funnit att ledningsansvaret inte fungerat beträffande det s.k. polisspåret, se ovan och kapitel Det rör sig här om ett ansvar som enligt vad som utvecklades av Juristkommis-
9 Samma beslutsförutsättningar förelåg 1997, då chefen för rikskriminalen Lars Nylén beslöt att Hans Ölvebro inte längre skulle spaningsledare. Beslutet
vara föregicks inte av någon förfrågan till förundersökningsledaren Jan Danielsson, som för oss uppgivit att han, om han blivit tillfrågad, i och för sig inte direkt skulle ha motsatt sig detta, men att de händelser som föranledde Nyléns beslut, dvs det förknippat med förundersökningen mot Hans Ölvebro, inte
som var var något som hade rubbat Danielssons förtroende för Ölvebro.
994 Slutsatser
sionen åvilade förundersökningsledningen och enligt vår mening
som inte förvaltats väl, eftersom vi anser att polisspåret inte har hanterats som det borde ha gjorts.
Enskilda uppslag. Ett enskilt uppslag är enligt vår mening misskött. Det gäller ärendet GH, som berörts tidigare i detta kapitel. Ett annat likaledes ovan berört uppslag, "GC", är ännu otillräckligt bearbetat. Bägge dessa uppslag har varit av sådant intresse för utredningen att de borde ha varit föremål för en mycket aktiv uppföljning och styrning från förundersökningsledningens sida. Beträffande GC finner vi det tveksamt om så skett, medan det beträffande GH är tydligt att det inte skett. Av vad som uppgivits för från förundersökningsledningens
oss sida rörande ansvaret för utredningen i den delen har vi inte kunnat få en klar bild av vem som ansvarat för vad. Bilden har varit förvirrande. Vi ser bägge dessa uppslag, men särskilt GH, som exempel att ledningsstymingen varit bristfällig även vid för mordutredningen centrala utredningsinsatser.
Rollfdrdelningen
Det synes vara så att såväl förundersökningsledningen som polisen finner det naturligt att de utgör olika organisationer för olika
som svarar delar av mordutredningen eller svarar för den olika sätt. Att detta är ägnat att göra ansvarsförhållandena svårbelysta behöver inte utvecklas. Det öppnar för att placera ansvaret i det utrymme som uppstår mellan dessa bägge organisationer, dvs. det hamnar "mellan stolarna.
När vi till förundersökningsledningen och spaningsledningen ställt frågan: vem har ansvaret för att detta brott klaras upp har de bägge svarat, att det är gemensamt. Från fömndersökningsledningens sida har därefter tillagts, att förundersökningsledaren har det slutliga ansvaret. Så måste det också förhålla sig; det följer att förundersöknings-
av ledaren enligt lag leder förundersökningen. Gemensamt kan ansvaret vara såtillvida, att alla som arbetar med fråga denna har
en som ansvar för att arbetet blir framgångsrikt. Men såväl det reella det formella
som ansvaret för att detta mord skall klaras upp ligger förundersökningsledaren.
I praktiken synes de som är verksamma med brottsutredningsarbetet emellertid inte uppfatta ansvarsfrågan på det sätt som de säger sig göra. Om förundersökningsledningen fullt ut tog konsekvenserna av detta ansvar skulle den styra och lägga sig i polisarbetet ett sätt som ganska snart skulle kunna äventyra samarbetsklimatet och leda till motsättningar liknande dem som uppkom det första utredningsåret. Det torde vara ett av skälen till att ledningsansvaret från förundersöknings-
Slutsatser 995
ledarens sida utövas med distans. Konsekvensen blir att förundersökningsledaren ansvarar för saker han eller hon valt att inte styra eller lägga sig Det kan te sig orättvist att utkräva ett sådant ansvar. Vår uppgift är emellertid att granska mordutredningen utifrån de formella förutsättningarna och enligt dem är det förundersökningsledaren som bär det övergripande ledningsansvaret. Historiskt sett är det dessutom så att den grupp som Juristkommissionen kallade "åklagarna under första utredningsåret med tilltagande kraft förespråkade att ledningsansvaret skulle ligga hos dem. Det blev också resultatet av regeringens beslut den 5 februari 1987. På sätt fastslog de granskande kom-
samma missionema att det var förundersökningsledaren som skulle ha detta ansvar åklagaren leder förundersökningen med polisen som biträde, som det uttrycktes av Parlamentariska kommissionen. Mot den bakgrunden finns det goda skäl att belysa hur detta ansvar förvaltades, sedan det tydligt placerats där.
Vi har under vårt arbete fört vissa diskussioner med förundersökningsledningen angående förundersökningsledarens roll jfr kapitel 2. Som utgångspunkt har vi haft en beskrivning som den förre förundersökningsledaren i mordutredningen K.G. Svensson när han ut-
gav frågades inför den Parlamentariska kommissionen. Ämnet i denna
var delen möjligheten att dela förundersökningsansvaret och det var kommissionsledamoten Thorbjörn Fälldin som ställde frågomazm
Fälldin: l normalfallet är det alltså mycket ovanligt att ledningen för för-
undersökningen delas mellan polis och åklagare
Svensson: Om man ser det rent sakligt är det inte alls ovanligt. Många
gånger händer det vid spaningsmord att det ena uppslaget kommer efter det
andra. Åklagare kopplas in genom ett hämtningsbeslut eller anhållningsbeslut. Sedan visar det sig att det är snett, och man släpper vederbörande,
och då är man tillbaka spaningsstadiet igen, där det är polisens sak att
spana. Åklagarinsatsema är som en berg- och dalbana: när har
man en
misstänkt är arbetet topp, och när det åter blir ett spaningsmord faller
åldagarinsatsen tillbaka, sedan kommer nästa misstänkte och då blir det
samma sak.
Fälldin: Jag har förstått att detta är en bild av samarbetet du beskriver,
som
men hur är det med det formella ansvaret
Svensson: Det formella ansvaret vilar åklagaren det är alldeles riktigt.
-
Att döma av vad som uppgivits för oss från förundersökningsledningens sida finns det utrymme för olika tolkningar förundersök-
av
0 Protokoll från Parlamentariska kommissionens utfrågning med K.G. Svensson den 25 januari 1988.
996 Slutsatser
ningsledarskapets innebörd. Enligt den nuvarande förundersökningsledningens uppfattning skall åklagaren vara mer aktiv än enligt den uppfattning K.G. Svensson hade. Jan Danielsson har emellertid samtidigt för oss uppgivit att man måste skilja mellan utredningsarbetet och spaningsarbetet. I utredningsarbetet har åklagaren en roll, men inte i spaningsarbetet. Som vi ser det är detta till sin art samma distinktion som den K.G. Svensson gjorde, även om graden av förespråkad aktivitet från åklagarens sida kan skilja sig mellan dessa synsätt.
Vår grundläggande iakttagelse är att åklagaren som förundersökningsledare sakligt sett intresserar sig olika mycket för olika delar av det totala utredningsarbetet, men likväl ansvarar för helheten. När K.G. Svensson sin tid uttalade att han som förundersökningsledare inte ville vara ansvarig för polisarbete som han inte kontrollerade, var detta juridiskt tvivelaktigt, eftersom han formellt hade ansvar för detta. Men det var i sak begripligt. Det ledde som bekant till att förundersökningsledarskapet delades. Delningen uppfattades så, att K.G. Svensson tog ledningen för Viktor G-delen och Hans Holmér för resten. Vad detta i sak kan sägas ha inneburit var att åklagaren tog ansvar för den del förundersökningen som hade nått det utredningsstadium, där
av åklagaren har en mer naturlig roll att spela, men att polisen fortsatte an-
för sådant åklagaren normalt inte lägger sig Denna uppsvara som delning befanns sedermera alltså juridiskt felaktig, varmed rättsläget, i den mån det varit oklart, klargjordes.
Sakläget emellertid fortfarande oklart och är så alltfort, enligt
var vår bedömning. Den ordning kommit att stadfástas är att åklagaren
som som förundersökningsledare formellt skall ansvara för sådant som han eller hon de facto inte kontrollerar, och som de inblandade parterna
polis och åklagare inte heller anser att åklagaren skall lägga sig Det
betyder att det formella och det sakliga ansvaret inte är kongruenta, vilket i sin tur lägger grunden för de brister, spänningar och oklarheter
vi iakttagit och redovisat Vi att denna oklarhet förelåg som ovan. anser redan 1986, då den spelade en avgörande roll för de motsättningar som uppstod, men att den också förelegat därefter och då motverkat möjligheten att under samlad ledning och tydligt ansvar bedriva en effektiv mordutredning.
Särskilt om Riksåklagaren
Att ledningsansvaret för mordutredningen inte fungerat så väl som det borde ha gjort är inte enbart en funktion av den ställvis oklara dualismen i regelverket och utövad praxis. Det har också att göra med hur förundersökningsledarskapet har utövats.
Slutsatser 997
Juristkommissionen påtalade att förundersökningsledningen under Claes Zeime hösten 1986 hade utövats kollektivt utan att en sådan ledningsform hade stöd i lagen. Juristkommissionen underströk att en åklagare skulle förundersökningsledare, inte grupp av åklagare.
vara en Sakligt sett har detta att göra med tydligheten i ledarskapet och ansvarsförhållandet. Vi har emellertid iakttagit att åklagama fortsatt att hantera förundersökningsledarskapet i mer eller mindre kollektiva former. Beträffande flera frågeställningar som dykt upp i vår granskning har det således visat sig oklart vilken åklagare som gjort vad etc. se t.ex. kapitel 7 angående uppslaget GH. Ett illustrativt exempel utgör resningsansökan den 5 december 1997. Den författades i "jagform, undertecknades av inte mindre än fem personer. Vi anser
men att detta kollektiva arbetssätt har bidragit till ett otydligt ledarskap.
Vi konstaterar vidare att förundersökningsledningen beträffande flera de punkter vi tagit exempel oklarheter i led-
av upp ovan, som ningsstyrningen, inte uppfattat sig som ansvarig, trots att dess företrädare formellt uppger sig vara ansvariga. Detta är en konsekvens av den grundläggande oklarhet vi pekat på under föregående rubrik.
som Riksåklagaren borde ha skapat större klarhet i ansvarsförhållandena, inte minst mot bakgrund det som hade inträffat 1986. I själva verket
av har Riksåklagaren här fortsatt visa den typ av passivitet, som även förelåg bidragande orsak till händelseutvecklingen 1986.
som en
Genom regeringens beslut den 5 februari 1987 lades förundersökningsledarskapet hos Riksåklagaren medan polisarbetet skulle ledas av Rikspolisstyrelsen. Vi konstaterar att Rikspolisstyrelsen genom beslutet
Hans Ölvebro till spaningsledare delegerade sin del ansvaret att utse av till nivå där det operativa ansvaret normalt ligger och där det kan
en utövas med full kraft. Dessförinnan låg ledningsansvaret en avdelningschef under rikspolischefen. Ett motsvarande beslut träffades åklagarsidan först 1996, då Jan Danielsson blev förundersökningsledare. Detta borde enligt vår mening ha skett mycket tidigare. Nu kom förundersökningsledarskapet i närmare tio år att ligga kvar på den
upprätthöll den redan i sig arbetskrävande funktionen som person som
biträdande riksåklagare.
När frågan resning i målet mot Christer P aktualiserades 1997
om
det formella läget från åklagarsynpunkt något komplicerat. Chefsvar åklagaren Jan Danielsson förundersökningsledare Riksåklaga-
var
uppdrag. Ett beslut att ansöka om resning kan endast fattas av rens Riksåklagaren, som därmed kunde synas sitta på flera stolar samtidigt. Som vi fått saken beskriven involverade resningsbeslutet ett antal åklagare hos Riksåklagaren. Formellt kan beslutet emellertid inte betraktas på annat sätt än fattat av riksåklagaren Klas Bergenstrand i
som dennes egenskap Riksåklagare och inte regeringen förordnad
av som av
998 Slutsatser
förundersökningsledare; det operativa förundersökningsledarskapet var
delegerat.
Som framgått av kapitel anser vi att det material framlades i
som resningsärendet inte i någon betydande, säkerställd grad stärkte de
mer redan tidigare föreliggande, rättsligt bedömda, misstankarna mot Christer P. Att ett underlag som det inför HD förebringade skulle ha kunnat leda till resning i målet mot Christer P oavsett de rättsliga
var komplikationer som förelåg enligt vår bedömning resnings-
- av materialet orealistiskt. Att de i utredningen direkt involverade likväl ville föra saken till vägs ände har vi förståelse för, liksom att de kanske inte var opåverkade av sin partsställning. Det föreligger emellertid ett särskilt ansvar vid avgörandet friande dom skall begäras
av om en uppriven; det är därför beslut sådant slag anförtrotts just Riksåklaga-
av ren. Från rättssäkerhetssynpunkt är det angeläget att möjligheten
att begära resning till nackdel för en tilltalad används bara efter
noggrann prövning. Det framgår av lagen att resning endast kan beviljas i klara fall. Detta var knappast ett sådant fall. Det är därför tveksamt den
om kontrollfunktion som Riksåklagaren är satt att utöva här fungerade
som den bör göra.
Rättssäkerhetsfrågor
Vid en händelse som denna sätts rättsliga garantier till skydd för enskilda prov i särskilt hög grad. Intresset att klara brottet är
av upp så stort, att det torde oundvikligt att statens i enskildheter
vara organ går längre än vad som normalt är brukligt. Likväl finns det enligt vår mening anledning att påminna om att det i denna mordutredning förekommit rättskränkningar enskilda ett sådant sätt att det måste
av konstateras att det skydd som de rättsstatliga garantiema är avsedda att uppställa inte har hållit. De fall vi i detta summerande sammanhang vill nämna är följande.
O Bägge utredningsomgångarna mot Viktor G innefattade rättskränk-
ningar av denne.
0 Operation Alfa innefattade rättskränkningar flertalet eller alla
av
de berörda.
O De sedermera avslöjade buggningama innefattade rättskränk-
ningar av dem som hemsöktes och avlyssnades. O Övervakningen och den planerade hemsökningen polisman E
av
innefattade en rättskränkning av denne.
Slutsatser 999
Till detta kommer att det konstitutionella regelverket inte heller alltid höll för påfrestningarna. Regeringens ingripande beträffande konfrontationema i utredningen mot Viktor G, dess genomgående stöd till polismakten under den tid som föregick "operation Alfa och den s.k. Ebbe Carlsson-affären är exempel på detta. Ett exempel på från
en rättssäkerhetssynpunkt olycklig effekt av ett regeringsingripande i brottsutredningen är regeringens beslut dagarna efter mordet att telefonavlyssna Miro Baresic se kapitel 5. Själva beslutet, i det dramatiska och ovissa läge det fattades, kan i efterhand göras till föremål för skilda juridiska bedömningar, men knappast kritiseras, enligt vår mening. Den följande avlyssningens utsträckning i tid och där-
rum var emot olaglig och innebar att bestämmelser till skydd för rättssäkerheten kom att bli åsidosatta.
8.3.5 och
Regeringen brottsutredningen
Med tanke den uppmärksamhet regeringens agerande under det första utredningsåret tilldrog sig och den diskussion det föranledde har vi ansett oss något böra beröra hur kontakterna mellan regeringen och brottsutredningen senare fungerat. Vår avsikt är inte att allmänt diskutera regeringens handlande det ligger utanför vårt uppdrag utan
- endast om regeringen haft någon roll i själva mordutredningen.
Vi har i kapitel 1 redovisat våra slutsatser av de tidigare kommissionemas granskning av det första utredningsåret. Med det perspektiv
som nu kan anläggas är det vår bedömning att regeringens agerande under det första utredningsåret hade stor för att inte säga avgörande betydelse för den händelseutveckling som kulminerade i utredningens organisatoriska sammanbrott 1987. Ett år senare utvecklades den s.k. Ebbe Carlsson-affären, som vi översiktligt redovisat i kapitel Det händelseförloppet karakteriserades av att regeringen genom justitieministern tog en aktiv del i sådant som hörde till mordutredningen. På flera sätt kan detta händelseförlopp beskrivas som en fortsättning den sakligt och formellt olyckliga inriktning av utredningsarbetet som hade lett fram till sammanbrottet 1987. Såtillvida kan det sägas att regeringens inblandning i mordutredningen inte upphörde genom det beslut som fattades den 5 februari 1987.
För att kunna bedöma om regeringen haft något inflytande över brottsutredningens bedrivande därefter har vi till början försökt klar-
en lägga hur regeringen förhållit sig till mordutredningen. Om vi bortser från de förhållanden hör till den s.k. Ebbe Carlsson-affären och
som som granskats i annan ordning, är den naturliga utgångspunkten då beslutet den 5 februari 1987.
1000 Slutsatser
Vi har efterfrågat underlaget för detta beslut och dokumentation över dess eventuella uppföljning. Det finns emellertid enligt uppgift från Justitiedepartementet inget underlag sparat i regeringskansliet och heller inga handlingar som återspeglar en uppföljning av beslutet, med undantag för en inom Justitiedepartementet den 8 mars 1988 upprättad promemoria. Där redogörs kortfattat för hur Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen vid den tidpunkten hade organiserat arbetet. I ett avslutande stycke, under rubriken Regeringens kontakter med organisationen sägs följande.
Infonnation till regeringen om läget i spanings- och utredningsarbetet har
lämnats av åklagarna och polisen ungefär en gång i månaden. Vid inforrna-
tionssammanträdena har justitieministem och statssekreteraren i statsråds-
beredningen varit närvarande. I regel har också statssekreteraren i justitie-
departementet och chefen för polis- och åklagarenheten deltagit i samman-
trädena. Vid ett tillfälle i början av 1988 har regeringen i dess helhet
informerats.
Vi har ställt frågor till Justitiedepartementet om vilka kontakter som därefter förevarit. Detta har visat sig svårt att klarlägga. Några handlingar dokumenterar sådana kontakter finns inte. Som svar på våra
som frågor har i stället från Justitiedepartementet uppgivits att regelmässiga kontakter inte förekommit. Vid enstaka tillfällen har företrädare för PU informerat justitieministem och hennes medarbetare under den aktuella perioden, efter 1988 års val, har Laila Freivalds och Gun Hellsvik innehaft befattningen. Det har även förekommit att statsministern informerats. Det går inte att i efterhand fastställa när möten av detta slag ägt rum, vilka som närvarat och vad som avhandlats, eftersom inga protokoll förts och inga minnesanteckningar gjorts. Under den period
det s.k. Sydafrika-spåret var aktuellt, dvs. under 1996 och början som av 1997, förekom kontakter av delvis annat slag, eftersom justitieministem då engagerade sig för att via diplomatiska kanaler i Sydafrika underlätta PU:s utredningsåtgärder. Det förekom därvid också ett informationsutbyte mellan Justitiedepartementet och PU. Det har vidare påpekats att det kan ha förekommit att Riksåklagaren meddelat regeringen viktiga förestående händelser i utredningen, t.ex. r1är res-
om ningsansökan skulle inges 1997.
Från Riksåklagarens sida har uppgivits att kontakter med regeringen förvisso har förekommit under åren, men att det inte går att säga hur många de varit, när de ägt rum, vilka som deltagit och vad som avhandlats, eftersom det saknas dokumentation. Från Riksåklagarens sida har man, efter det att vi ställt frågan ett flertal gånger, kunnat erinra sig tre tillfällen då kontakter förekommit; samtliga ägde rum under 1996- 1997 och hade samband med Sydafrika-spåret.
Slutsatser 1001
Både Justitiedepartementet och Riksåklagaren har utgått från att det förekommit kontakter inte kan vare sig beskrivas eller
som numera beläggas. Resultatet våra efterforskningar i denna del är egentligen
av endast att sådana kontakter inte dokumenteras. Detta är i och för sig ägnat att förvåna. Jfr även de saknade handlingarna från beslutet att avlyssna Miro Baresic, kapitel 5. Dels måste det höra till grund-
se läggande förvaltningskultur att upprätthålla ett visst "institutionellt minne. Dels borde det, med tanke den uppmärksamhet regeringens agerande under olika delar av arbetet med brottsutredningen tilldragit sig, ha varit naturligt att säkerställa möjligheten att kunna redovisa regeringens fortsatta kontakt med ärendet.
Även det således förekommit kontakter mellan regeringen och
om förundersökningsledningen inte kan preciseras har vi inget
som numera underlag för att ifrågasätta den helhetsbild sammantaget givits från
som båda håll, dvs. att några regelmässiga kontakter inte förekommit. Det betyder att regeringens "intensiva engagemang för att använda
- Juristkomrnissionens formulering från första utredningsåret och de
regelbundna, månadsvisa träffarna från det andra året successivt upphört samt att regeringen inklusive Justitiedepartementet huvudsakligen följt utredningsarbetet via massmedia och de sporadiska informationsträffar som kan ha förekommit.
Detta innebär i så fall att regeringen och PU agerat i enlighet med den rollfördelning gäller. Syftet med regeringsbesluten den 5
som februari 1987 måste nämligen bland ha varit att återskapa den
- annat ordning hade rubbats händelsernas utveckling under det
som genom
första utredningsåret.
Det kan i och för sig ifrågasättas om inte de exceptionella regeringsbesluten från 1987 borde ha följts upp under längre tid än vad som
ha varit fallet. I princip torde det vid en bevarad konstitutionell synes rollfördelning de i 1987 års beslut utpekade myndigheterna som
vara har att fästa regeringens uppmärksamhet om något inte fungerar som förutsatt. Det bör i alla händelser inte regeringens sak att aktivt
vara kontrollera hur enskild brottsutredning bedrivs. Gör regeringen det
en uppstår risk för det slags olyckliga rollsammanblandning som förekom under det första utredningsåret och under den s.k. Ebbe Carlssonaffären. Samtidigt kan det naturligtvis hävdas att det som skedde det första året inte kan göras ogjort, och att regeringen genom sitt ovanliga beslut gång för alla hade ingripit i skeendet på ett sätt också
en som måste följas Det faller emellertid utanför för vår uppgift att
upp. ramen fördjupa oss i detta.
Vår granskning i denna del har sammanfattningsvis inte påvisat att regeringen på något sätt skulle ha styrt eller otillbörligt lagt sig i brottsutredningen. Att döma den information vi erhållit tycks utred-
av
1002 Slutsatser
ningen av mordet statsminister Olof Palme i detta hänseende ha blivit alltmer lik vanlig brottsutredning allteftersom åren gått. en
8.4 Vissa som
perspektiv påverkar bedömningen av utredningsarbetet
Åtskilliga av de synpunkter på utredningsarbetet anlagts som ovan utgår från att det varit fråga vanlig ehuru svår och omfattande om en brottsutredning. En rättvis värdering förutsätter emellertid att man också beaktar denna utrednings unika karaktär. För vår del gäller att vi granskar utredningsarbetet efter omorganisationen 1987. Det arbete som nedlagts därefter kan dock inte bedömas oberoende det av som hände under det första utredningsåret. En utredning av ett statsministerrnord tilldrar sig vidare ett massmedialt intresse som i sig innefattar ett stömingsmoment. Ett stort antal personer har i detta fall engagerat sig personligt, uppgiftlämnare, som privatspanare och kritiker utredningsarbetet. Detta har väsentligen av varit av godo detektiven allmänheten har fått tillgång till åtskillig information men också ett stömingsmoment, bl.a. att det in- - genom gående infonnationsflödet helt enkelt blivit svårhanterligt och genom att åtskillig kritik upplevts ovederhäftig har stört arbetet. Åt som som detta har inte mycket bort eller kunnat göras det är utslag av det - normala livet i ett öppet, demokratiskt samhälle förekommande - men stömingsmoment måste likväl vägas in vid bedömningen utredav ningsarbetet. Åtskilligt annat verkar naturligtvis typiskt sett i motsatt riktning. Det
har redan sagts att allmänhetens benägenhet att rapportera iakttagelser av intresse i ett fall som detta underlättas den offentliga nyhetsförmedav lingen och debatten kring händelsen. Alla tänkbara har vidare resurser ställts till utredningens förfogande. Sammantaget är det därför inte självklart att det skulle behöva svårare att klara ett spaningsvara upp mord när landets statsminister är offer än annars. Det förutsätter dock att det inledande arbetet fungerar ett normalt sätt och att kunskapsinhämtningen i anslutning till brottet resultat. I ger detta fall var det inte så. De missgrepp och rnisslyckanden kantade som det första utredningsåret begränsade mycket påtagligt möjligheten att nå framgång med det utredningsarbete tog vid därefter. Vissa som typer av "spår var svåra att följa med aktivt utredningsarbete efter så upp lång tid. Det får gälla sådana brottshypoteser där gärningst.ex. anses mannen kan antas ha lämnat landet relativt kort tid efter brottet. I den meningen var den utredningsorganisation tillträdde 1988 hänvisad som
Slutsatser 1003
till att utreda sådant som fortfarande gick att utreda, alldeles oavsett vad hade varit önskvärt göra. Även utredarna som annars att om strävade efter att arbeta "brett och förutsättningslöst torde de därför delvis ha styrts vilka utredningsvägar som ännu var framkomliga. av Detta kan i någon mån bidra till att förklara PU:s till synes svala intresse för brottshypoteser som innefattar internationella konspirationer. Händelsema under det första utredningsåret måste även ha påverkat arbetet andra sätt, inte minst genom de förtroendeskador som uppkom. Den väsentligaste effekten emellertid den också är mest var som uppenbar, nämligen att det utredningsresultatet från det första magra året gjorde det fortsatta arbetet svårt och utsikterna att nå framgång små. Det har ofta från PU:s sida både offentligt och inför fram- - oss hållits att utredningsarbetet bedrivits just "brett och förutsättningslöst. Det är många sätt riktig beskrivning. Men det förhåller sig en samtidigt så vilket lätt kan konstateras i det arbete som faktiskt bedrivits och vilket också sagts från PU:s sida i olika sammanhang att - PU bedömer det som mer sannolikt att mordet begåtts av en ensam gärningsman, agerat oplanerat, än en planlagd konspirasom genom tion. Det är vår samlade bedömning att utredningsarbetet i första hand varit inriktat sådan lösning. Det innebär inte att andra lösningar en alltid betraktats uteslutna eller att inga sådana hypoteser gjorts till som föremål för utredning. Men det innebär att tonvikten i arbetet legat på att finna ensamagerande gärningsman och att jämförelsevis mer en arbete lagts ned utredningsåtgärder i den riktningen än i riktning mot brottshypoteser som innebär att mordet skulle ha varit planlagt ett eller annat sätt. Inriktningen ett utredningsarbete kan inte bedömas annat än utiav från kända fakta. Det finns ingen anledning att prioritera alla teoretiskt tänkbara brottshypoteser sätt. Det som är mer sannolikt samma måste före det är mindre sannolikt. PU:s prioritering av insom riktningen "ensam gärningsman" som till sin art är tydlig, men till sin grad ganska svårbestämd måste alltså bedömas utifrån vad som i denna mening är sannolikt. Mer ingående analyser i syfte att fastställa sannolikheter av detta slag kom in i utredningsarbetet sent. Den mest utförliga är den som gjordes i GMP:s brottsanalys. Den pekar tydligt i riktningen "ensam gämingsman. Detsamma ha gällt de synpunkter PU i samband synes med detta arbete inhämtade från FBI och de odokumenterade överväganden som gjorts av spaningsledningen. Den granskning och kvalitetssäkting vi utfört i denna del se kapitel 7 leder inte till någon avvikande slutsats. Vi alltså att PU:s prioritering i denna del var och anser är sakligt grundad.
1004 Slutsatser
Detta innebär, för tydlighetens skull, inte att vi anser att mordet nödvändigtvis måste ha begåtts ensamagerande gärningsman. Vad
av en som kan konstateras är att PU inte haft anledning att prioritera brottshypoteser som innefattar konspirationer av skilda slag före dem med ensam gärningsman, men inte heller att utesluta möjligheten
av en konspiration.
En synpunkt som framkommit under vår granskning är att PU:s arbete måste bedömas olika beroende huvudspåret efter 1988,
om dvs. misstankarna mot Christer är det rätta eller inte. Det kan emellertid inte vara rimligt att göra bedömningen ett professionellt
av utredningsarbete beroende av sådana hypoteser. Det skulle i praktiken betyda att frågan om utredningsarbetets kvalitet finge stå öppen så länge brottet är ouppklarat. Precis när det gäller frågan
som om ensam gärningsman i förhållande till konspiration måste det relevanta för bedömningen vara det faktaunderlag framkommit samt hur detta
som tolkats och använts för att styra arbetet.
Däremot är det så att PU:s vägval när det gäller såväl huvudinriktningen ensam gärningsman, den tidvisa inriktningen
som Christer stöds av de utredningsresultat som framkommit och de
analyser som kan göras av dessa. Detta har indirekt också betydelse för bedömningen av den relativa nedprioritering PU gjort brotts-
som av hypoteser som innefattar konspirationer liksom, i mindre mån, för bedömningen av den eventuella nedprioriteringen andra
av ensamma gärningsmän. Detta betyder att de brister vi påtalat beträffande
som dessa delar av utredningsarbetet måste i förhållande till vad
ses som objektivt framkommit.
Förutom dessa relativiserande perspektiv måste det emellertid även, från absolut synpunkt, konstateras att åtskilliga de missför-
mer av hållanden och brister som vi påtalat är fundamentalt slag. Det för-
av håller sig tveklöst så, att det förutom huvudinriktning och huvudspår, också funnits utrymme att göra mycket annat, som inte gjorts.
8.5 efter
Brottsutredningens organisation
Högsta domstolens avslag på
Riksåklagarens resningsansökan
Synpunkter liknande dem som vi redovisat beträffande den polisiära organisationen efter den friande domen mot Christer P kan anläggas brottsutredningens organisation efter den 28 maj 1998. Det hade enligt vår mening varit naturligt att ompröva brottsutredningens organisation efter den för utredningens del genomgripande händelse som avslaget
Slutsatser 1005
resningsansökan innebar. Någon sådan omprövning har inte skett, utan arbetet har fortsatt tidigare, med bemanning. Från PU:s
som samma sida har uppgivits att det inte finns några föreliggande planer förändringar. Det är förvånande. Genom resningsansökan tydliggjordes vad som även framskymtat tidigare och sedermera även sagts till oss från förundersökningsledningen, nämligen att det sedan länge bara finns ett "spår som bedöms som substantiellt "är det inte Christer P har vi ingen aning om vem som begått mordet". Samtidigt innebar avslagsbeslutet, bl.a. genom att åtskilligt utredningsmaterial rättsligt sett förbrukades, att tröskeln för en ny domstolsprövning i detta utredningsuppslag höjdes ytterligare.
Såväl det förhållandet att det nya materialet inte av Högsta domstolen värderades lika högt det uppenbarligen gjordes RÅ,
som av som att tröskeln detta sätt höjdes borde enligt vår mening påverka den fortsatta utredningens inriktning och organisation. Att arbetet åtrninstone i sina yttre former likväl fortsätter "som om inget hänt tyder närmast på att PU som organisation stelnat i sina former och att en viss institutionalisering inträtt. Det verkar också finnas en föreställning om att det av opinionsmässiga skäl inte skulle gå för sig att minska utredningens kvantitativa omfång.
Det har inte varit vår uppgift att särskilt studera organisationen som sådan och inte heller vårt uppdrag att anlägga synpunkter hur arbetet framöver skall bedrivas. Vi anser oss dock böra anmärka, att det inte ter sig rimligt att tänka sig att den nuvarande organisationen och inriktningen skulle kunna bestå under lång tid framöver preskription inträder i år 2011. Det ingen välgrundad resursprioritering
mars vore och antagligen inte heller effektivt för mordutredningens del.
KUNG-L. BIBL. 1999 -10- I 3
STOCKHOLM
Sttatens 1999
offentliga utredningar
Kronologisk förteckning
l Nyaförmånsrättsregler Bilagor, Ju.+ 32.Utvecklingssamarbete rättsområdet.Ju.
Steriliseringsñågani Sverige1935-1975. 33.Bo Betalarätt.Särskildaboendefonnerför . tryggt - Ekonomiskersättning. äldresamtavgiñer för äldre-ochhandikappomsorg.
Yrkesfrsketskonkurrenssituation.Jo. . Godsedi forskningen.U. 34. Svensktmedborgarskap.Ku. . Effektivavänne-ochmiljölösningar.N. 35.Fastighetsmäklamämndeneffektivaretillsyn. Fi. . - EffektivareTotalförsvarsstödiÖstersjöområdet.Fö. 36. Likvidationavaktiebolag.Ju. . Märkväl Fi. 37 Underrättelsetjänstenenöversyn.Fö. . . - Invandrarskapochmedborgarskap. 38. Följdleveranseri sambandmedexportav . Demokratiutredningensskriñserie.Ju. krigsmateriel.UD.
Att slaktaettfår Gudsi namn.Omreligionsfrihet 39.Vuxenutbildningför alla Andraåretmed . ochdemokrati.Demokratiutredningensskriftserie. Kunskapslyñet.U.
Ju. 40.Demokratini denoffentligasektornsförändring.
Rasism,nynazismochfrämlingskap. Demokratiutredningensskriñserie.Ju. . Åtgärdsförs- Demokratiutredningensskriftserie.Ju. 41. Bevaradokumentärfilmenskulturarv.
Bördemokratinavnationaliseras lagsamtförslagtill ett centrumfördokumentärfilm . Demokratiutredningensskriftserie.Ju. ochenfilmvårdscentral.Ku.
Elektroniskdemokrati.Demokratiutredningens 42. Ny luñfartslag.N. . skriftserie.Ju. 43.Oberoende,ägandeochtillsyn i revisions-
Etik ochdemokratiskstatskonst. verksamhet.Ju. . Demokratiutredningensskriñserie.Ju. 44.Öppenelmarknad.N.
14. Denframtidakommersiellalokalradion.Ku. 45.Slutförvaringavkâmavfall.Kommunernaoch
15. Nytt systemförprövningavhyres-och platsvalsprocessen.M. arrendemål.Ju. 46.Ökadesocialbidrag.Enstudie inkomsteroch
om 16. Ökadrättssäkerheti asylärenden.UD. socialbidragåren1990till 1996.
17. GarantipensionochBosättningstilläggför personer 47.Mervärdesskatt Frivillig skattskyldighet.Fi.
föddaår 1937eller tidigare. 48. LäraavEstonia.Denandradelrapportenoch
18. Frågortill detindustriellasamhället.Ku. slutredovisning.N.
19. Artikel 7i EG:svarumärkesdirektiv. 49. Invandraresomföretagare.Ku. Ändringari varumärkeslagen.Ju. 50.Skyddsjakt varg.M.
20. Sverigeochjudamastillgångar.UD. 51.Smittskydd,samhälleochindivid. DelA+B.
21. Lindqvistsnia nio vägarattutvecklabemötandet 52.Inkomstprövningavbostadstilläggtill pensionärer.
— avpersonermedfunktionshinder. 22. Denskyddadeprovinsen.En essäomdemokratins 53.Ekonomiskbrottslighetochsekretess.Ju.
värdeochvärdighet.Demokratiutredningens 54. Ennytullag. Fi.
skriñserie.Ju. 55 Konvergensochförändring.Samordningav
. 23. Utvecklingavmänskligaresurseri arbetslivet. lagstiftningenför medie-ochtelesektorema.Ku.
Förslagtill inriktningav nyamål 3 inom EG:s 56.Globaliseringenochdemokratin.
strukturfonder.N. Demokratiutredningensskriñserie.Ju.
24. EG:sstrukturstöd.Ny organisationför degeogra- 57.Rikstrafiken Enny myndighet.N.
fiskt avgränsadestrukturfondsprogrammen.N. 58.Löserjuridiken demokratinsproblem
25. Samema ettursprungsfolki Sverige. Demokratiutredningensskriñserie.Ju.
- 26..Införselavbeskattadevaror.Fi. 59.Begränsadfastighetsskatt.Fi.
27.. Delta Utredningenomdeltidsarbete,tillfälliga 60.Kundvänligaretaxi.N.
jobb ocharbetslöshetsersättningen.N. 61.Brottsförebyggandearbetei landetskommuner.Ju.
28..Kontantmetodför småföretagare.Fi. 62.Bilen, miljön ochsäkerheten.Fi.
29. Internationellkonflikthantering attförberedasig 63. Att läraoch leda Enlärarutbildningför samverkan
— tillsammans.Fö. ochutveckling.U.
30. Yttrandefrihetenochkonkurrensen Förslagtill 64.Representativdemokrati.Demokratiutredningens
— mediekoncentrationslag.m. m.Ku. skriftserie.Ju.
31. Tillsyn överadvokaterm. m.Ju.
Statens 1999
offentliga utredningar
Kronologisk förteckning
65. BarnombudsmannenFöreträdareför barnoch
—
ungdomar.S. 66. Godvård lika villkor omstatensstyrningav
-
hälso-ochsjukvården+ 2bilagor. 67.KÄRNAVFALL metod plats
- - miljökonsekvens.KASAMs yttrandeöverSKBs FUD-program98. M.
68. Brandkatastrofeni Göteborg.
DrabbadeMedierMyndigheter.Ku. 69.Individenocharbetslivet.Perspektiv det
samtidaarbetslivetkring sekelskiftet2000.N. 70.Gentekniknämnden.U. 71.Oseriösabostadsfönnedlare. 72. Boendesocialaeffekteravkonkurseroch
rekonstruktioner bostadsrättsföreningaroch
egnahem.
73.Handikappombudsmannensframtida
förutsättningarocharbetsuppgiñer. 74.Demokratinochdetgemensammabästa.
Demokratiutredningensskriñserie.Ju. 75.Rättplatsför vindkrañen.Del och Del1 M. 76.Maktdelning.Forskarvolym
Demokratiutredningen.Ju. 77.Demokratiteoriochmedborgarskap.Forskar-
volym II. Demokratiutredningen.Ju. 78.Jordbrukochmiljönytta nyttmiljöprogramför
—
jordbruket.Jo. 79. Källskatt utdelningochroyaltytill begränsat
skattskyldiga.Fi. 80.Demokratiopinioner.
Demokratiutredningensskriñserie.Ju. 8 Förhandlingsersättningtill hyresgästorganisation.
.
Ju. 82.Vårdslöskreditgivningsamtsekretessibanker
m.m.Fi. 83.Globaliseing.ForskarvolymIX. Demokrati-
utredningen.Ju. 84.Civilsamhället.ForskarvolymVIII.
Demokratiutredningen.Ju. 85.Bredbandför tillväxt i helalandet.
Närings-,regional-ochvälfärdspolitiska aspekter IT-infrastrukturen.N.
86. PC:närdöd längelevePC:n Nyamöjligheter
-
för Sverige.
Enrapportfrån hearingen"Eñer PC:n"anordnad
avIT-kommissionenjuni 1999.N. 87.Vagnbolagför järnvägen.N. 88.Granskningskommissionensbetänkandeianledning
avBrottsutredningeneftermordet statsminister
OlofPalme.Ju.
Statens 1999
offentliga utredningar
Systematisk förteckning
Justitiedepartementet Granskningskommissionensbetänkandeianledningav
Brottsutredningeneftermordet statsminister Nyaförmånsrättsregler+ Bilagor. l
Olof Palme.88 lnvandrarskapochmedborgarskap.Demokratiutredningensskriftserie.8
Utrikesdepartementet Att slaktaettfår i Gudsnamn.Omreligionsfrihetoch demokrati.Demokratiutredningensskriftserie.9 Ökadrättssäkerhetiasylärenden.16
Rasism,nynazismochfrämlingskap. Sverigeochjudamastillgångar. 20 Demokratiutredningensskriftserie.10 Följdleveranseri sambandmedexportavkrigsmateriel. Bördemokratinavnationaliseras 38 Demokratiutredningensskiftserie. l1
Försvarsdepartementet Elektroniskdemokrati.Demokratiutredningens skriftserie.12 EffektivareTotalförsvarsstödiÖstersjöområdet.6 Etik ochdemokratiskstatskonst. Internationellkonflikthantering attför beredasig
A Demokratiutredningensskriñserie.13 tillsammans.29 Nytt systemför prövningavhyres-ocharrendemål.15 Underrättelsetjänstenenöversyn.37
- Artikel 7i EG:svarumärkesdirektiv. Ändringar varumärkeslagen,i 19 Socialdepartementet
Denskyddadeprovinsen.Enessäomdemokratins Steriliseringsfrågani Sverige1935-1975.Ekonomisk värdeochvärdighet.Demokratiutredningensskriftserie ersättning.2
22 GarantipensionochBosättningstilläggför personer Tillsyn överadvokaterm. m. 31 födda år 1937eller tidigare.17 Utvecklingssamarbete rättsområdet.32 Lindqvistsnia niovägarattutvecklabemötandetav
- Likvidation avaktiebolag.36 personermedfunktionshinder.21 Demokratini denoffentligasektornsförändring. Bo Betalarätt.Särskildaboendeformerför äldre
tryggt - Demokratiutredningensskriftserie.40 samtavgifterför äldre-ochhandikappomsorg.33 Oberoende,ägandeochtillsyn i revisionsverksamhet.43 Ökadesocialbidrag.Enstudie inkomsteroch
om Ekonomiskbrottslighetoch sekretess.53 socialbidragåren1990till 1996.46 Globaliseringenochdemokratin. Smittskydd,samhälleochindivid. DelA+B. 51 Demokratiutredningensskriñserie.56 bostadstilläggtill pensionärer.52
Inkomstprövningav Löserjuridiken demokratinsproblem Barnombudsmannenföreträdareför barnoch
- Demokratiutredningensskriftserie.58 ungdomar.65 Brottsförebyggandearbetei landetskommuner.61 Godvård lika villkor omstatensstyrning
- Representativdemokrati.Demokratiutredningens hälso-ochsjukvården 2+ bilagor. 66
av skriftserie.64 Oseriösabostadsfonnedlare.71 Demokratinochdetgemensammabästa.Demokrati- Boendesocialaeffekter konkurseroch
av utredningensskriftserie.74 bostadsrättsföreningaroch
rekonstruktioner- Maktdelning.Forskarvolym Demokratiutredningen. egnahem.72
76 Handikappombudsmannensframtidaförutsättningaroch Demokratiteoriochmedborgarskap.ForskarvolymIl. arbetsuppgifter.73 Demokratiutredningen.77 Demokratiopinioner. Finansdepartementet Demokratiutredningensskriftserie.80
Märkväl 7 Förhandlingsersättningtill hyresgästorganisation.81
Införselavbeskattadevaror.26 Globalisering.ForskarvolymIX. Demokratiutredningen.
Kontantmetodförsmåföretagare.28 83
Fastighetsmäklamämndeneffektivaretillsyn. 35 Civilsamhället.ForskarvolymVIII. Demokrati- -
MervärdesskattFrivillig skattskyldighet.47 utredningen.84 ~
Ennytullag.54
Begränsadfastighetsskatt.59
Statens offentliga 1999 utredningar
Systematisk förteckning
Bilen,miljön ochsäkerheten.62 Individenocharbetslivet.Perspektiv det samtida Källskattpåutdelningochroyalty till begränsat- arbetslivetkring sekelskiftet2000.69 skattskyldiga.79 Bredbandför tillväxt i helalandet.Närings-,regional- Vårdslöskreditgivningsamtsekretessibankerm.m.82 ochvälfärdspolitiskaaspekter IT-infrastrukturen.85
PC:närdöd längelevePC:n Nya möjligheterför
- Utbildningsdepartementet Sverige.Enrapportfrånhearingen"Eñer PC:n" Godsedi forskningen.4 anordnad IT-kommissionenjuni l999.86av Vuxenutbildningför alla Andraåretmed Vagnbolagför järnvägen.87 Kunskapslyñet.39
Miljödepartementet
Att läraochleda Enlärarutbildningför samverkan
ochutveckling.63 Slutförvaringavkärnavfall.Kommunernaoch Gentelcnilmämnden.70 platsvalsprocessen.45
skyddsjaktpåvarg.50
KÄRNAVFALL metod plats miljökonsekvens.
Jordbruksdepartementet - - -
KASAMs yttrandeöverSKBsFUD-program98. 67 Yrkesñsketskonkurrenssituation.3
Rättplatsför vindkrafien.Del och1 Del 75 Sarnema ettursprungsfolki Sverige.25
- Jordbrukochmiljönytta nytt miljöprogramför-
jordbruket 78
Kulturdepartementet
Denframtidakommersiellalokalradion.14 Frågortill det industriellasamhället.18 Yttrandefrihetenochkonkurrensen Förslagtill
mediekoncentrationslagm. m. 30 Svensktmedborgarskap.34 Bevaradokumentärfilmenskulturarv.Åtgärdstörslag samtförslagtill ett centrumför dokumentärfilmochen ñlmvårdscenu-al.41 Invandraresomföretagare.49 Konvergensochförändring.Samordning lagstift-av ningenför medie-ochtelesektorema.55 Brandkarastrofeni Göteborg. DrabbadeMedierMyndigheter.68
Näringsdepartementet
Effektivavärme-ochmilj 5 Utvecklingavmänskligaresurseri arbetslivet. Förslagtill inriktningav nyamål 3 inom EG:sstrukturfonder.23 EG:sstrukturstöd.Ny organisationför degeografiskt avgränsadestrukturfondsprogrammen.24 Delta Utredningenomdeltidsarbete,tillfälliga jobb
ocharbetslöshetsersättningen.27 Nylufifartslag.42 Oppenelmarknad.44 LäraavEstonia.Denandradelrapportenoch slutredovisning.48 Rikstrafiken En- nymyndighet.57 Kundvänligaretaxi.60
0rder@faktainf0.sewww.faktainfo.se