Konstitutionsutskottets betänkande i anledning av granskning av statsrådens ämbetsutövning och regeringsärendenas handläggning under år 1970

Konstitutionsutskottets betänkande nr 34 år 1971 KU 1971: 34

Nr 34

Konstitutionsutskottets betänkande i anledning av granskning av stats­ rådens ämbetsutövning och regeringsärendenas handläggning under år 1970

Ärendet

Jämlikt regeringsformen åligger det konstitutionsutskottet att granska statsrådens ämbetsutövning och regeringsärendenas handläggning. F ör detta ändamål h a r till utskottet överlämnats de protokoll, som förts i statsrådet under år 1970. Utskottet läm nar först i två avsnitt dels en redogörelse för granskningsarbetets uppläggning och organisation, dels en översiktlig redovis­ ning av statsrådsprotokollens innehåll m. m. D ärefter redovisar utskottet i ett avsnitt m ed flera underrubriker den verkställda granskningen och dess resultat.

Granskningsarbetets uppläggning och organisation

Utskottets granskningsarbete har genomförts efter väsentligen samma principer som tillämpats under de senaste åren. Granskningen har sålun­ da främ st inriktats på ett systematiskt studium av vissa frågor röran­ de administrativ praxis och ärendenas handläggning från rättsliga och vissa allmänna synpunkter. D etta överensstämmer med vad som uttalats vid den partiella författningsreformen avseende bl. a. regeringsformen §§ 105— 107. I motiven (KU 1968: 20 s. 40 f.) anfördes att utskottet under full enighet funnit tiden vara inne för att genomföra nya grundlagsregler för granskningsverksamheten, varvid huvudtanken var att granskningen skulle vara administrativt och inte politiskt inriktad. För den rent politiska kontrollen står num era det i regeringsformen § 107 nya institutet misstroendeförklaring till buds. Under åren 1967— 1970 bereddes granskning av statsrådsprotokollen på tre avdelningar inom utskottet. Utvecklingen gick dock i den rikt­ ningen, att allt större del av arbetet förlädes till en enda avdelning. Se­ dan den nya utskottsreformen genomförts, som för konstitutionsutskot­ tets vidkommande m edfört bl. a. att ledamotsantalet nedgått till femton, har utskottet ansett det lämpligt att inte arbeta på avdelningar. Granskningsarbetet har sålunda i år ägt rum in pleno i utskottet. 1 Riksdagen 1971. 4 sami. Nr 34

Vid årets granskning av statsrådens ämbetsutövning och regeringsärendenas handläggning har utskottet dels undersökt praxis i vissa frågor som under senare år varit föremål för uppmärksamhet, dels tagit upp vissa andra spörsmål. Granskningen har i det förstnäm nda hänseen­ det föranlett uttalanden rörande statsrådsprotokollens offentliggörande och tillhandahållande, publiceringen av konseljbeslut, utgivningen av Svensk författningssamling samt expedieringen av regleringsbrev.

Beträffande andra frågeställningar som tagits upp har granskningen föranlett uttalanden rörande vissa allmänna informationsfrågor, Kungl. M aj:ts dispensgivning samt avlämnandet av propositioner till riksdagen. H ärutöver har utskottet granskat Kungl. M aj:ts handläggning av vissa ärenden av principiellt intresse, vilka redovisas i ett särskilt avsnitt av betänkandet.

Översiktlig redovisning av statsrådsprotokollens innehåll m. m.

I de fyra senaste årens granskningsmemorial har utskottet lämnat tabellariska översikter av innehållet i de närm ast föregående årens statsrådsprotokoll. En motsvarande tablå för 1969 och 1970 års proto­ koll redovisas i b i l a g a 1. Av denna fram går att antalet konselj ären­ den — efter en successiv minskning med ett par tusen ärenden per år från 31 704 år 1966 till 24 963 år 1969 — åter ökat något och under år 1970 uppgått till 25 569. I likhet med de senaste årens memorial redovisar utskottet i b i l a g a 2 vissa uppgifter om utvecklingen beträffande ärendefördelningen in­ bördes mellan de enskilda statsråden och mellan departementen. I denna bilaga upptas sålunda dels de förordnanden att föredra sär­ skilda ärendegrupper som under år 1970 getts statsråd enligt § 5 re­ geringsformen, dels den omfördelning som under året skett av ärenden mellan statsdepartementen. Bl. a. i de två senaste årens granskningsmemorial har utskottet läm­ nat vissa upplysningar om det pågående arbetet på decentralisering av beslutanderätt från Kungl. M aj:t i statsrådet till underlydande myn­ digheter. D etta arbete har hittills utförts av departementsutredningen. I särskilda bilagor till 1969 respektive 1970 års memorial har utskottet redovisat de promemorior med förslag om delegering av beslutanderätt, vilka framlagts under tiden 1.5.1967—30.4.1970. Dessa förslag till­ sammans med tidigare framlagda innebär att Kungl. M aj:t skulle av­ lastas omkring 8 200 konselj ärenden per år. I samband med årets granskningsarbete har utskottet erfarit att utredningen under tiden 1.5.1970— 1.4.1971 avlämnat ytterligare elva promemorior med förslag om delegering av beslutanderätt. En förteckning över dessa lämnas i b i l a g a 3. Enligt utredningen skulle härigenom ytterligare ca 500

konseljärenden dvs. totalt omkring 8 700 ärenden per år avlastas Kungl. M aj:t. Hittills h ar i anledning av utredningens förslag beslut fattats som innebär decentralisering av ca 6 000 ärenden per år. U tskottet h ar inhäm tat att utredningsarbetet om delegeringsfrågor som hittills bedrivits av departementsutredningen i fortsättningen kom ­ m er att ske inom statsrådsberedningen. Avsikten med denna omlägg­ ning är att skapa närm are kontakter mellan departementen och den personal som särskilt handlägger delegeringsfrågor. Statsrådsbered­ ningen avser att kontinuerligt bevaka delegeringsfrågor i anslutning till granskningen av propositioner, författningar m. m. A tt departementen handlägger delegeringsfrågor gemensamt med statsrådsberedningen har ansetts önskvärt för att praxis skall bli enhetlig.

Utskottets granskning

1. Statsrådsprotokollens offentliggörande och tillhandahållande

I konstitutionsutskottets granskningsmemorial förra året (1970: 42) togs frågan om statsrådsprotokollens offentliggörande och vissa där­ med sammanhängande frågor upp till särskild behandling. Efter en redogörelse fö r gällande rätt på om rådet — principen om allmänna handlingars offentlighet i 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen samt be­ stämmelserna om statsrådsprotokoll i 1 § sekretesslagen — och den på­ gående allmänna översynen av sekretesslagstiftningen — sedan 1969 i offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén (betr. direktiven se riksdagsberättelsen 1970 s. 66— 71) — fram höll utskottet, att uppm ärk­ samhet ägnats frågan i vilken utsträckning regeringen begagnat möjlig­ heten att häva 2-årssekretessen och sålunda förordna om protokollens omedelbara offentliggörande. Konstitutionsutskottet anförde vidare föl­ jande: Utskottet får till en början framhålla att frågan om en revision av sekretessbestämmelserna om statsrådsprotokoll i syfte att protokollen skall bli i princip offentliga ej bör utbrytas från pågående allmänna översyn av sekretesslagstiftningen. Vad härefter angår tillämpningen av nuvarande bestämmelser om principiell sekretess under två år för protokoll i ärenden, som ej angår rikets förhållande till främ m ande makt, synes i praxis viss oklarhet råda huruvida sekretessen skall anses hävd endast i de fall då uttryckligt medgivande ges att protokollen får omedelbart offentliggöras eller om så kan anses vara förhållandet jämväl i de fall då — utan dylikt med­ givande — föreskrift lämnas om viss expediering av protokollfört be­ slut. Det är enligt utskottets mening angeläget att berörda oklarhet i lämplig ordning undanröjs och att någon tvekan sålunda ej vidare skall behöva föreligga beträffande frågan i vilken utsträckning statsråds­ protokoll är offentlig handling eller ej. Om sekretessen anses generellt hävd i de fall föreskrift lämnas om att

viss expediering skall ske — ett uttalande av denna innebörd har gjorts i statsrådsberedningens skrivanvisningar för departementen — synes fin­ nas anledning överväga om inte sekretessen i princip bör hävas också beträffande det relativa fåtal kvarstående ärenden, i vilka någon expe­ diering ej sker och uttryckligt medgivande ej heller lämnas om proto­ kollens offentliggörande. En omläggning av praxis i denna riktning skulle innebära att sekretess endast skulle gälla i de fall då ett sekretess­ intresse enligt de grunder som anges i tryckfrihetsförordningen påkallar protokollens hemlighållande. U tskottet anser att en sådan utveckling av praxis bör eftersträvas. Vidare får utskottet, i anslutning till de gjorda iakttagelserna, fram ­ hålla önskvärdheten av att protokollen förs på sådant sätt att de — i den utsträckning som de utgörs av offentliga handlingar — kan utan svårighet tillhandahållas i enlighet med tryckfrihetsförordningens be­ stämmelser. I samband med frågan om statsrådsprotokollens offentliggörande har vid granskningen vissa iakttagelser gjorts rörande ordningen för proto­ kollens färdigställande. H ärav fram går att expediering av protokollfört beslut ej sällan synes ske redan innan protokollet anses formellt färdig­ ställt. Frågan om hur statsrådsprotokoll lämpligen bör granskas och godkännas för att anses såsom upprättad handling enligt tryckfrihets­ förordningen synes vara att bedöm a såväl från rättsliga som från poli­ tiska synpunkter. Utskottet kan i denna del begränsa sig till att fästa uppmärksamheten vid spörsmålet. I anslutning till vad nu sagts om protokollens färdigställande och ex­ pediering vill utskottet vidare fram hålla att det givetvis är angeläget att berörda åtgärder vidtas utan längre dröjsmål och att upprättat proto­ koll — i den mån det är offentlig handling — alltid blir tillgängligt inom den tid efter konseljbeslutet som påkallas av omständigheterna i det särskilda fallet. Utskottet avser att i fortsättningen ägna förhållan­ dena uppmärksamhet. Principen om allmänna handlingars offentlighet är av fundamental vikt för vår konstitutionella rätt och för rättssäkerheten i samhället. Enligt utskottets mening är det önskvärt att principen ej inskränks ge­ nom specialregler för statsrådsprotokoll. I avvaktan på resultatet av på­ gående utredningsarbete bör enligt utskottet offentlighetsprincipen där­ för så långt möjligt — inom ram en för nuvarande lagstiftning — tilläm­ pas även i fråga om protokollen i statsrådet. Utskottet anser i enlighet härm ed att de spörsmål som berörts här ovan bör tas upp till noggrant övervägande.

M ed anledning av konstitutionsutskottets uttalanden lät statsrådsbe­ redningen inhämta expeditionschefernas synpunkter på dessa frågor. De svar som därvid lämnades har i samband med årets granskningsarbete ställts till utskottets förfogande. Av svaren fram går att utskottets påpe­ kanden i huvudsak ej gett anledning till erinran. Sammanfattningsvis kan konstateras att expeditionscheferna ej ansett hinder föreligga mot den av utskottet förordade ändringen av praxis, dvs. att sekretessen i princip hävs beträffande alla, ej i särskild ordning sekretesskyddade ärenden. Denna princip har i stor utsträckning redan tillämpats. Det har härvid anmärkts, att den i ingressen till statsrådsprotokollet regelmässigt

använda frasen ”-------------- och tillika föreskriva om den expediering sorn av beslutet fram går” ansetts innebära, att protokollen blivit offent­ liga, i vart fall om de ej innehåller annat än själva expeditionen. Beträffande utskottets påpekanden rörande ordningen för protokol­ lens färdigställande h ar praktiska skäl ansetts tala för att expediering av beslut och därmed offentliggörande sker, allteftersom protokollfört beslut blir färdigställt och innan hela protokollet formellt upprättats och underskrivits. Härigenom har m an ansett, att allmänna önskemål om snabbt offentliggörande av varje enskilt beslut kan tillgodoses. Även om sålunda praxis numera synes överensstämma med vad kon­ stitutionsutskottet ansett önskvärt torde likväl med hänsyn till innehål­ let i 1 § andra stycket sekretesslagen för att undanröja varje oklarhet beträffande statsrådsprotokollens offentlighet enligt utskottet böra över­ vägas, om inte protokollen på lämpligt sätt kunde förses med en särskild föreskrift om omedelbar offentlighet. Med utgångspunkt i önskvärdheten av att statsrådsprotokollen i prin­ cip offentliggörs i omedelbar anslutning till upprättandet är det enligt utskottet av största vikt att protokollen förs på sådant sätt att de utan svårighet kan tillhandahållas i enlighet med tryckfrihetsförordningens bestämmelser. I det sammanhanget bör anmärkas att utskottet vid flera tillfällen tidigare uppm ärksam m at dröjsmål med statsrådsprotokollens färdigställande och understrukit vikten av att dessa blir klara utan onödig tidsutdräkt. D enna fråga behandlades exempelvis i 1965 års dechargememorial (1965:27 s. 2). U tskottet redovisade därvid i en särskild bilaga vid vilka tidpunkter protokollen inkommit till utskottet och konstaterade att avsevärda förseningar förelåg. Utskottet påpekade även, att protokollen i betydande utsträckning överlämnats obundna och anförde i anledning härav att det för både departementen och u t­ skottet var otillfredsställande att granskning måste ske av lösa hand­ lingar. Vid årets granskningsarbete har utskottet upprättat en motsvarande förteckning över tider fö r överlämnandet av statsrådsprotokollen. D en­ na förteckning, vilken fogas som bilaga 4 till detta betänkande, visar bl. a. att statsrådsprotokollen över lag inkommit ännu senare än som var fallet 1965. Protokollen har även i relativt sett större utsträckning än 1965 överlämnats i obundet skick. D et är enligt utskottet önskvärt, att statsrådsprotokollen överlämnas betydligt tidigare än f. n. och i största möjliga utsträckning i bundet skick.

2. Publicering av konseljbeslut och vissa informationsfrågor

I konstitutionsutskottets granskningsmemorial år 1969 (1969: 18) an­ förde utskottet bl. a. följande rörande frågan om publicering av vissa konseljbeslut: Inom det vidsträckta förvaltningsområdet föreligger på grund av lag­ stiftningens utformning och förhållandenas egen beskaffenhet i många

fall ett betydande utrymme för olika uppfattningar rörande tolkning och tillämpning av föreliggande bestämmelser. D et är angeläget att myndigheternas praxis i dessa fall, en praxis som självfallet bör nor­ meras genom avgöranden i högsta instans, blir så fast och enhetlig som möjligt. Förutsättningen härför är uppenbarligen att myndigheterna får kännedom om sådana beslut i högsta instans som är av betydelse i detta hänseende. Allmänheten har också ett befogat intresse att få del av så­ dana beslut och därm ed få möjlighet att i sitt praktiska handlande an­ passa sig efter de bedömningsgrunder som kommit till uttryck i praxis. Från dessa synpunkter fram står det som mindre tillfredsställande att — till skillnad från vad som gäller i fråga om beslut av andra organ som fungerar som högsta instans — någon samlad, auktoritativ publi­ cering inte sker av sådana beslut av regeringen, som är av intresse u t­ över det enskilda fallet och sålunda av betydelse för rättstillämpningen på respektive förvaltningsområden. Med hänsyn till utvecklingen inom förvaltningen och till den vikt som bör tillkomma avgöranden i högsta instans synes frågan om publicering i lämplig ordning av konseljbeslut inte böra förbises. Enligt utskottets mening ligger detta i linje med de på riksdagens initiativ tillsatta utredningarna om åtgärder för effekti­ vare inform ation om lagstiftningsarbetet och myndigheternas verksam­ het överhuvudtaget. U tskottet, som ansett sig sakna anledning att ingå på frågan om den lämpliga ordningen för ifrågavarande publicering, får av anförda skäl fram hålla önskvärdheten av att regeringen upptar ovan berörda spörs­ mål till närm are övervägande.

Bl. a. med anledning av vad konstitutionsutskottet sålunda anfört upprättades under hösten 1969 inom statsrådsberedningen en prom e­ moria m ed riktlinjer för publicering av konseljbeslut. I skrivelse den 30 december 1969 till expeditionscheferna hemställde statsrådet Sven- Eric Nilsson att åtgärder för publicering av konseljbeslut i enlighet med prom em orian snarast möjligt skulle vidtas. Av denna promemoria fram går bl. a. att norm alt följande typer av avgöranden borde publice­ ras, nämligen avgöranden som 1. är rättsskapande genom att de fyller ut luckor i givna generella bestämmelser, 2. slår fast tolkning av givna föreskrifter, 3. är vägledande vid avvägningen mellan motstående intressen, i fall då klara direktiv i författning eller förarbeten inte finns eller där fast praxis inte redan finns, 4. kan antas vara ägnade för analogisk tillämpning på ett vidare om­ råde, 5. innebär ändring i praxis. I statsrådsberedningens riktlinjer underströks vidare att det många gånger torde vara av värde, att publicering sker även i fråga om av­ göranden som inte kan sägas ge uttryck för ett m era principiellt ståndpunktstagande. Vidare framhölls att det ofta kunde vara av intresse att få kännedom om Kungl. M aj:ts avgöranden på ett visst om råde även när de enskilda avgörandena inte var av sådant intresse att de borde

redovisas separat. I sådana fall kunde sammanfattande översikter ge värdefull information. Beträffande valet av publiceringsform angavs riktpunkten vara ”att just de myndigheter och grupper av enskilda som kan ha intresse av ett visst avgörande nås effektivt”. V arje departement borde sålunda hålla sig underrättat om de tidskrifter som berör departementets verksam­ hetsområde och hålla kontinuerlig kontakt med de myndigheter, orga­ nisationer och tidskriftsredaktioner, där intresse för publicering av Kungl. M aj:ts beslut kan föreligga. Förutom Förvaltningsrättslig Tid­ skrift — där som regel avgöranden av allmänt förvaltningsrättslig eller administrativ natur borde publiceras — och de speciella facktidskrifter­ na borde även uppmärksammas möjligheten att utfärda presskommu­ nikéer i fall av mera omedelbart allm änt nyhetsintresse. Enligt statsrådsberedningens prom em oria borde vederbörande expe­ ditionschef bl. a. ”allm änt övervaka att publicering av Kungl. M aj:ts avgöranden sker i enlighet med de riktlinjer som angetts” samt ”svara för att behövlig kontakt hålls med myndigheter, organisationer och tid­ skriftsredaktioner vilka ger ut publikationer som är lämpade för publi­ cering av avgöranden”. Från statsrådsberedningen har inhäm tats att publiceringsfrågorna äg­ nas fortlöpande uppmärksamhet och nyligen diskuterats vid ett sam­ manträde med expeditionscheferna. De praktiska resultaten är dock enligt statsrådsberedningen hittills begränsade. Det torde enligt utskottet kunna förutsättas att ansträngningarna att vidga kännedomen om Kungl. M aj:ts beslut fullföljs i enlighet med de angivna riktlinjerna. Utöver vad som direkt framhållits i statsrådsbe­ redningens riktlinjer kunde som en ytterligare åtgärd i syfte att tillgo­ dose behovet av information om Kungl. M aj:ts beslut övervägas att i samband med expediering av konseljbeslut i ärenden av principiellt in­ tresse även översända avskrifter av besluten till sådana statliga eller kommunala myndigheter, organisationer m. m., som kan tänkas ha in­ tresse av avgörandet inom sitt verksamhetsområde. Vad gäller den information beträffande konseljbeslut m. m. som lämnas allmänheten via massmedia kan anmärkas, att en successiv uppbyggnad av ett fastare informationssystem i statsdepartementen på­ gått sedan flera år. E fter hand h ar sålunda inrättats tjänster bl. a. som pressekreterare i statsrådsberedningen och informationssekreterare i vissa departement. Vidare har bildats en särskild informationsgrupp med uppgift att samordna informationsverksamheten. P å uppdrag av stats­ ministern har denna informationsgrupp lagt fram vissa förslag till åt­ gärder. Bl. a. har föreslagits att i varje departem ent med undantag för UD, som sedan gammalt har en särskilt organiserad pressbyrå, skall finnas minst en tjänsteman med prim är uppgift att svara för intern och extern inform ation och hålla kontakt med massmedia. Informations-

gruppens förslag har ännu inte fullständigt genomförts, men departe­ menten h ar enligt uppgift i princip löst informationsfrågorna i enlighet med de riktlinjer som dragits upp. Beträffande den externa informationen kan anmärkas, att såväl Tid­ ningarnas Telegrambyrå som Sveriges Radio upprättat särskilda verksredaktioner inom kanslihuset. Dessa redaktioner bevakar bl. a. konselj­ ärendena. Rutinmässigt får dessa redaktioner ta del av konseljlistorna före varje konselj och bereds även tillfälle att studera handlingarna i ärendena. Ofta ger expeditionscheferna eller andra departementstjänstem än muntliga kompletterande upplysningar angående ärendena. På grundval av detta material utformas och distribueras nyhetsmeddelan­ den av olika slag. Departementen m edverkar även i nyhetsförmedlingen genom pressmeddelanden. D et kan gälla uppgifter om löpande konselj­ ärenden eller sammandrag av utredningsdirektiv, betänkanden, propo­ sitioner m. m. I fråga om den interna inform ationen inom departementen kan näm ­ nas att vissa departement regelbundet utger särskilda informationsblad vilka i princip redigeras av vederbörande informationssekreterare. Det förekommer också att underlydande myndigheter genom sådana infor­ mationsblad får del av aktuella frågor. Justitiedepartementet t. ex. distribuerar en dylik tidskrift till domstolar, åklagarmyndigheter m. fl. Frågan om behovet av vidgad samhällsinformation över huvud taget har aktualiserats vid årets riksdag. I statsverkspropositionen föreslog Kungl. M aj:t riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, till Kostnader för viss statlig annonsering för budgetåret 1971/72 be­ räkna ett förslagsanslag av 10 milj. kronor. I den sedermera till riks­ dagen avlämnade prop. 1971: 56 har Kungl. M aj:t i stället för näm nda anslag föreslagit ett särskilt anslag p å 15 milj. kronor som skall använ­ das till förbättrad samhällsinformation. Förslaget bygger på informationsutredningens betänkande Vidgad samhällsinformation (SOU 1969: 48). I sammanhanget föreslår Kungl. M aj:t att en särskild näm nd för sam­ hällsinformation inrättas. Denna näm nd skall verka för bl. a. samord­ ning av sådan samhällsinformation som behövs för att täcka individens samlade informationsbehov. Näm nden skall också verka för att sam­ hällets resurser för informationsverksamhet utnyttjas mera rationellt. F ö r att alla berörda medborgare skall nås av information om grund­ läggande rättigheter och skyldigheter föreslås att statliga myndigheter, i den m ån de väljer dagspressannonsering som ett medel för att nå alla medborgare, skall införa annonser av i regel samma innehåll och for­ m at i samtliga dagstidningar. Riktar sig informationen till befolkningen i ett visst geografiskt område, skall motsvarande gälla annonseringen i den regionala dagspressen. Förslaget har ännu inte slutbehandlats av riksdagen.

Vad gäller publiceringen av lagar och andra författningar kan i sam­ manhanget erinras om att en särskild utredning tillkallats fö r att under­ söka, hur m an skall underlätta för myndigheter och allmänhet att över­ blicka författningarna och hur en eventuell dokumentationscentral skall organiseras. D enna utredning har i ett delbetänkande, Svensk författ­ ningssamling (SOU 1970: 48), föreslagit vissa ändringar i fråga om bl. a. utformningen och spridningen av denna publikation (SFS). Utredningen har också behandlat frågan om information om nya författningar och i det avseendet ansett det angeläget att m an tar dagstidningar, radio och TV till hjälp för att sprida kunskap om vad författningarna inne­ håller. D et föreslås att m an börjar med regelbunden tidningsannonsering varje månad om viktiga författningar i SFS. Enligt utskottets uppfattning måste angivna åtgärder i syfte att för­ bättra samhällsinformationen hälsas m ed tillfredsställelse. Den stora betydelsen av sådan information när det gäller konseljbeslut av allmänt intresse ligger i öppen dag.

3. Frågor rörande Kungl. Maj:ts dispensgivning

M ot bakgrund av vad ovan anförts angående värdet av att Kungl. M aj:ts beslut i statsrådet i principiellt viktiga frågor snabbt och effek­ tivt når ut till allmänheten och myndigheterna har årets granskningsarbete bl. a. tagit sikte på att försöka belysa Kungl. M aj:ts praxis i s. k. dispensärenden. Informationsaspekten har helt naturligt ett stort intresse på detta område. Det torde till en början vara på sin plats att något beröra innebörden av Kungl. M aj:ts dispensmakt. Begreppet dispens har traditionellt de­ finierats som ett av ett offentligt organ meddelat gynnande beslut, varigenom ett undantag från en författningsbestämmelse medges för ett särskilt fall. Enligt konstitutionell praxis har Kungl. M aj:t en vidsträckt dispensmakt. Till skillnad från exempelvis benådningsmakten, som är uttryckligt grundlagsfäst genom bestämmelserna i RF § 26, nämns inte dispensmakten i övrigt i vår nuvarande regeringsform. Dispensinstitutet har i doktrinen betecknats som ett utflöde av Kungl. M aj:ts av ålder be­ stående ”justitiehöghet”. M an h ar ansett sig finna rättsgrund för Kungl. M aj:ts dispensbefogenhet bl. a. genom härledning från bestämmelser i äldre grundlagar om Konungens rätt att bevilja friheter av olika slag. Trots avsaknaden av formellt grundlagsstöd torde Kungl. M aj:ts rätt att i särskilda fall medge dispens aldrig ha ifrågasatts i doktrin eller praxis. Saken har uttryckts så, att dispensmaktens konstitutionella rätts­ grund ligger i dess faktiska och oantastade existens. Dispensmakten är dock inte oinskränkt. Den förutsätter giltiga, objek­ tivt försvarbara skäl. Dispens kan inte beviljas mot en av regering och

riksdag samfällt stiftad författning eller m ot statsregleringen. Ej heller får dispensgivning ske på bekostnad av enskild rätt. Bland exempel på typiska dispenser har i doktrinen nämnts äktenskapsdispens, körkortsdispens, dispens från kompetensvillkor för sö­ kande av tjänst eller avläggande av examen, dispens från villkor för statsbidrag och dispens från ansökningstider. Det bör tilläggas att det i praktiken ofta kan vara svårt att dra gränsen mellan å ena sidan dis­ pens från materiella författningsbestämmelser och å andra sidan till­ stånd av skilda slag som lämnas med stöd av särskilda författningsbemyndiganden. I anslutning till den lämnade redogörelsen för innebörden av Kungl. M aj:ts dispensbefogenhet bör i sammanhanget erinras om att det hit­ tills enligt uttryckliga författningsbestämmelser ankommit på regerings­ rätten och kam m arrätten att underställa besvärsmål Kungl. M aj:ts pröv­ ning i statsrådet, om näm nda domstolar vid sin handläggning skulle finna, att något undantag från gällande stadganden skäligen bör medges trots att ansökan därom inte gjorts i målet. Kungl. M aj:t har i den till årets riksdag avlämnade prop. 1971: 30 om en reform på förvaltningsrättsskipningens område behandlat hithörande spörsmål i samband med förslaget till lag om allmänna förvaltningsdomstolar. I propositionen anförs att den kommitté — förvaltningsdomstolskommittén — på vars förslag (SOU 1966: 70) propositionen i stor utsträckning bygger inte föreslagit några motsvarande regler om underställning av dispensfrågor hos Kungl. M aj:t i statsrådet från regeringsrättens och kam m arrättens sida. Enligt kommittén skulle en sådan aktivitet från domstols sida vara mindre naturlig med hänsyn till de uppgifter de allmänna förvaltnings­ domstolarna skall fylla i framtiden. Inte heller ansåg kommittén att några principiella rättssäkerhetshänsyn talade för att bestämmelserna skulle behållas. M an kunde nämligen enligt kommittén ”räkna med att parterna i dagens samhälle förstår att i den utsträckning som behövs bevaka sina intressen genom att till sina besvär foga alternativa yrkan­ den om nåd, dispens eller liknande åtgärd” . Departementschefen har anslutit sig till kommitténs uppfattning i denna del. Frågan om Kungl. M aj:ts dispenspraxis har tidigare varit föremål för konstitutionsutskottets intresse i samband med dechargearbetet. I 1969 års granskningsmemorial anmärkte sålunda utskottet, att m an hade granskat tillämpningen av regeringens befogenhet att dispensera från materiella författningsbestämmelser. Emellertid fann utskottet, att materialet var otillräckligt för att ge underlag för några uttalanden. Utskottet förutsatte emellertid, att frågan skulle bli förem ål för fortsatt uppmärksamhet under kommande års granskningsarbete. Utskottet återkom till dispensfrågorna redan året därpå och anmälde att 1970 års granskning bl. a. hade avsett ärenden om dispenser från beslut om körkortsåterkallelse. N ågra säkra slutsatser om praxis på detta område

kunde dock inte dras beroende på materialets ringa storlek. D et förut­ sattes emellertid, att frågan skulle undersökas närm are, vilket också num era skett i samband med årets granskningsarbete. U tskottet åter­ kommer senare till resultatet av denna undersökning. Som tidigare i olika sammanhang framhållits i detta betänkande torde det enligt utskottet vara av stort värde om man i större utsträck­ ning än hittills kunde ta till vara de möjligheter som otvivelaktigt står till buds för att främ ja en mera allmän kännedom om medborgarnas möjligheter att i särskilda fall genom hänvändelse till Kungl. M aj:t i statsrådet erhålla lättnader av olika slag genom dispens. E tt belysande exempel ur praxis kan redovisas i detta sammanhang.

Enligt 5 § traktorskatteförordningen (1969:297) kan Kungl. M aj:t medge nedsättning av eller befrielse från traktorskatt som eljest skall utgå. Med stöd av näm nda stadgande förklarade Kungl. M aj:t i beslut 15.11.1969 efter ansökan av M otorbranschens Riksförbund att begag­ nad, registrerad traktor som vid utgången av år 1969 fanns i lager hos yrkesmässig säljare av traktorer skulle vara befriad från traktor­ skatt för tid intill dess traktorn såldes till förbrukare eller uttogs från lagret för användning i säljarens verksamhet. Som villkor härför före­ skrevs att skriftlig anmälan om innehavet skulle vara registreringsmyndigheten, dvs. vederbörande länsstyrelse, tillhanda senast 7.1.1970. Beslutet tillställdes Motorbranschens Riksförbund och överlämnades i avskrift till samtliga länsstyrelser och riksrevisionsverket. I anmälan 2.2.1970 till länsstyrelsen i Västernorrlands län anhöll ägaren av Leges M otor AB, som bedrev handel med begagnade trakto­ rer, att 14 specificerade traktorer som fanns i lager inte skulle påföras traktorskatt för 1970. Sökanden framhöll därvid att något tillkännagi­ vande om möjligheten att i vissa fall undgå skatt för lagerhållna trak­ torer inte utfärdats och att sökanden — som inte var medlem i M otor­ branschens Riksförbund — därför saknat kännedom därom. I skrivelsen till länsstyrelsen förklarade sökanden sig vidare återkalla tidigare av honom gjorda anmälningar om avregistrering av samma traktorer. Genom beslut 25.2.1970 förklarade länsstyrelsen att skrivelsen inte föranledde någon länsstyrelsens åtgärd, eftersom ansökningen om be­ frielse från traktorskatt skulle ha ingetts till länsstyrelsen senast 7.1.1970 samt att länsstyrelsen inte lagligen kunde utan ansökan om återregistrering införa reservregistrerat fordon i bilregistret. Besvärshänvisning meddelades. Ägaren av motorbolaget besvärade sig hos Kungl. M ajit och fram ­ höll bl. a. att han på grund av bristande kännedom om beslutet 15.11. 1969 i slutet av december 1969 låtit överföra de 14 traktorerna till reservbilregistret. Syftet därm ed hade varit att slippa betala traktorskatt för lagerhållna traktorer. Å tgärden medförde emellertid att försäljning av traktorerna allvarligt försvårades med hänsyn till den besiktning som reservregistrerat fordon måste undergå. N är ägaren av motorbolaget gjorde sin ansökan om avregistrering, hade han inte känt till detta besiktningskrav. D et hade nämligen tidigare inte varit vanligt att avregi­ strera dylika fordon. Besiktningsfrågan hade därför inte aktualiserats. T raktorerna var mellertid av sådan årsmodell att besiktning krävdes före återregistrering. D å bestämmelserna om traktors utrustning skärpts,

skulle ett försättande av traktorerna i registreringsgiltigt skick leda till ekonomiskt bakslag för företaget. Innan besvären hade slutbehandlats gjorde ägaren av motorbolaget 12.3.1970 en JO-anmälan m ot länsstyrelsen. H an klagade därvid bl. a. p å att Kungl. M aj:ts beslut 15.11.1969 om undantag från eljest gällan­ de bestämmelser om traktorskatt inte bragts till allmän kännedom. Länsstyrelsen fick klagomålen p å remiss och anförde i denna del följan­ de. Genom civildepartementets organisationsmeddelande nr 16 den 25.7.1969 hade länsstyrelsen erfarit, att m an inom finansdepartementet hade för avsikt att via lämpligt massmedium föra ut inform ation om traktorskatten till dem som blev skattskyldiga. Länsstyrelsen hade därför inte utfärdat länskungörelse eller annonserat i tidningarna i större u t­ sträckning än som varit föreskrivet. I sitt svar påpekade länsstyrelsen även att klaganden vid muntlig förfrågan hos länsstyrelsen före dess beslut fått det beskedet att länsstyrelsen inte torde ha stöd i författning att tillmötesgå klagandens önskemål om skattebefrielse. Kungl. M aj:ts beslut med anledning av motorbolagsägarens besvär meddelades 3.4.1970 (gemensamt finans- och kommunikationsärende, nr A 34: o). I detta medgav Kungl. M aj:t dels — med stöd av dispensbemyndigande i 77 § tredje stycket vägtrafikförordningen (1951: 648) — att traktorerna fick upptas i bilregister utan besiktning, dels med stöd av 5 § traktorskatteförordningen (1969: 297) att sålunda återregistrerad traktor skulle vara befriad från traktorskatt tills den såldes till förbru­ kare eller uttogs från lagret för användning i sökandens verksamhet, dock längst till utgången av år 1970. Beslutet var ställt till länsstyrelsen i Västernorrlands län och överlämnades i avskrift till kommunikations­ departementet och sökanden. Sedan Kungl. M aj:t meddelat sitt beslut, förklarade klaganden till JO att han num era inte hade anledning att vidare diskutera ärendets behandling hos länsstyrelsen. JO (stf. JO Bertil W ennergren) avskrev ärendet genom beslut 25.11.1970. I beslutet uttalade JO bl. a. att han inte kunde finna fog för klagomålen angående bristande information från länsstyrelsen.

Enligt utskottet visar det återgivna fallet tydligt vikten av inform a­ tion om gynnande undantagsregler från vad som eljest gäller. Visser­ ligen klarades den ifrågavarande traktorhandlarens problem genom Kungl. M aj:ts dispensbeslut 3.4.1970. Emellertid kan den frågan ställas, om m åhända inte andra traktorhandlare befann sig i samma situation. Dispensbeslutet 3.4.1970 synes inte ha bragts till mera allmän känne­ dom. En enkel åtgärd i detta syfte hade varit att tillställa samtliga läns­ styrelser och Motorbranschens Riksförbund avskrift av beslutet. Som tidigare nämnts har en undersökning av Kungl. M aj:ts dispens­ praxis i ärenden rörande återkallelse av körkort företagits. En prom em o­ ria i ämnet har upprättats av f. kanslichefen C. G. Lidberg. D enna pro ­ m emoria fogas som bilaga 5 till detta betänkande. Av prom em orian fram går att undersökningen avsett dispenspraxis i sådana ärenden där besluten om körkortsåterkallelse grundats på ratt­ fylleri, rattonykterhet, onykterhet utan samband med förande av m o­ torfordon samt vårdslöshet i trafik. Dessa återkallelsegrunder hade

nämligen visat sig förekomma i det helt övervägande antalet fall då dispens meddelats under den tid undersökningen om fattat, nämligen åren 1968— 1970. Sammanlagt beviljades under denna tid drygt ett trettiotal dispenser. I promemorian genomgås till en början vilka bestämmelser som gäller om utfärdande och återkallelse av körkort m. m. D ärefter följer en re­ dovisning av körkortsmyndigheternas praxis och Kungl. M aj:ts dis­ pensbefogenheter på om rådet i fråga. Vissa statistiska uppgifter om dispensärenden och dispensgivning beträffande körkortsåterkallelse lämnas också i promemorian. Efter en redogörelse för de dispensärenden som särskilt granskats avslutas promemorian med vissa sammanfattande synpunkter på riktlinjerna för dispensgivningen och spörsmål som i an­ ledning härav aktualiseras. I sistnämnda hänseende diskuteras i prom e­ morian informationsbehovet sett i relation till antalet dispensansökning­ ar och beviljade dispenser. M ot bakgrund av att årligen bortåt 10 000 återkallelsebeslut i körkortsärenden meddelas är antalet dispensansök­ ningar ringa. Hittills har det rört sig om ett hundratal ansökningar om året. Dispens gavs i drygt ett tiotal fall i genomsnitt per år under de sista fyra åren. Förklaringen till att dispens ej sökts i större utsträckning än som varit fallet antas i promemorian bero på att det stora flertalet personer som får sina körkort återkallade saknar kännedom om möjligheterna att dispensvägen utverka ändring i körkortsmyndigheternas beslut. I pro­ memorian understryks att det självfallet bör stå alla berörda personer till buds att anlita dispensförfarandet. H är föreligger det enligt prom e­ morian tydligen behov av ökad information. Å andra sidan pekas i promemorian på risken fö r en kraftig stegring av antalet dispensansök­ ningar, om en effektiv inform ation om föreliggande dispensmöjligheter lämnas. D et kunde rent av befaras att dispensvägen skulle komma att bli det norm ala förfarandet och inte besvär över körkortsmyndigheter­ nas beslut. I anslutning härtill diskuteras i promemorian möjligheterna att genom lagstiftningsåtgärder eller ändring av praxis komma till rätta med detta problem. Även synpunkter på förfarandet i dispensärenden lämnas i promemorian. I likhet med vad som anförts i anledning av ovan refererade fall om dispens från traktorskatt torde enligt utskottet den företagna undersök­ ningen av Kungl. M aj:ts dispenspraxis i ärenden rörande återkallelse av körkort visa att ett stort informationsbehov föreligger även på detta om­ råde. Som tidigare uttalats torde förutsättningar föreligga att bättre än hitills tillgodose detta behov. Insatser i riktning m ot ökad information om praxis i dispensärenden bör självfallet inte i och för sig få påverkas av risken för ökad tillströmning av dispensansökningar hos Kungl. M aj:t. A tt begränsa medborgarnas hävdvunna rätt att söka dispens hos Kungl. M aj:t i statsrådet synes alltså inte böra komma i fråga.

En annan sak är att utvecklingen av dispenspraxis på ett visst område kan aktualisera en översyn av gällande bestämmelser. Frågan huruvida ett sådant behov föreligger beträffande reglerna om körkortsåterkallelse torde i detta sammanhang inte kunna besvaras med hänsyn till att an­ talet dispensansökningar och beviljade dispenser enligt vad undersök­ ningen visat är för litet för att ge underlag för en sådan bedömning. D et torde enligt utskottet kunna förutsättas att Kungl. M aj:t följer ut­ vecklingen och föreslår erforderliga lagstiftningsåtgärder om så skulle behövas. D et bör anmärkas att trafikmålskommittén f. n. utreder vissa frågor om påföljdssystemet vid trafiköverträdelser, bl. a. frågan om körkortsåterkallelser (se riksdagsberättelsen 1971 s. 33). Utöver hittills behandlade dispensfrågor — befrielse från traktor­ skatt och möjligheten att dispensvägen återfå återkallat körkort — har vid granskningen av 1970 års statsrådsprotokoll uppmärksammats en rad skilda ämnen där dispens förekommit. M ot bakgrund av vad som framkommit beträffande nämnda särskilt redovisade ärenden om bris­ tande information om föreliggande dispensmöjligheter har det befunnits lämpligt att söka kartlägga andra områden där Kungl. Maj :t för särskilt fall medgett undantag från eljest gällande regler. Som bilaga 6 till detta betänkande fogas sålunda en sammanställning av vissa dispensärenden departement för departement. N ågra ärendegrupper som förekommer i flera departem ent h ar redovisats gemensamt. D et bör som tidigare framhållits anmärkas, att gränsen mellan dispens- och annan tillståndsgivning ofta är svår att dra. D etta förhållande har emellertid i detta sammanhang ansetts vara av underordnat intresse. Någon djupgående analys har därför inte gjorts i detta hänseende. I sammanställningen har sålunda medtagits även vissa gränsfall där det kanske mera varit fråga om rättstillämpning är dispens i egentlig mening. D et kan anmärkas, att flera av de ärendegrupper som angetts i sam­ manställningen behandlats av departementsutredningen, varvid förslag framlagts om delegering av beslutanderätt från Kungl. M aj:t till under­ lydande myndigheter. Enligt utskottet är det av värde om sådan dele­ gering kan genomföras för att på så sätt åstadkomma lättnader i ar­ betsbördan inom Kungl. M aj:ts kansli. U tskottet vill vidare understryka att sammanställningen av dispensärenden inte gör anspråk på att tjäna som underlag för en säker bedömning av praxis. Den bör endast upp­ fattas som en katalog över vissa ärenden som faktiskt förekommit under år 1970. D et har således inte varit utskottets avsikt att ge allmänheten det intrycket att en fast dispenspraxis utbildat sig på de områden som redovisats i sammanställningen. D et bör även i sammanhanget hållas i m innet att dispensen till sin natur är en extraordinär åtgärd. Som förut anförts har den av utskottet företagna granskningen av dispensfrågor av skilda slag gett vid handen att kännedomen om Kungl. M aj:ts befogenheter och praxis i många fall kan antas vara begrän-

säd till en relativt fåtalig krets. H äri ligger onekligen en risk för att en medborgare som befinner sig i samma situation som en annan behandlas olika beroende på att den ene men inte den andre fått kun­ skap om möjligheten till dispens. D etta är givetvis inte tillfredsställande från rättvisesynpunkt. Av den anledningen har utskottet i samband med årets granskningsarbete velat trycka just på angelägenheten av ökade an­ strängningar i syfte att förbättra informationen om Kungl. M aj:ts beslut i statsrådet i frågor av principiellt intresse.

4. Utgivningen av Svensk författningssamling

I lagen (1894: 44 s. 1) angående tiden för allmänna författningars trädande i kraft finns bestämmelser om från vilken tidpunkt lagar och andra författningar i Svensk författningssamling (SFS) skall gälla. H ar inte viss bestämd dag för ikraftträdandet angetts i författningen träder den i kraft fyra veckor efter den dag den utkom från trycket. Enligt kun­ görelsen (1928: 1) angående Svensk författningssamling bör författning, om inte särskilda omständigheter föreligger, utkom m a från trycket i så god tid att den kan vara vederbörande myndigheter tillhanda innan den träder i kraft. Konstitutionsutskottet har tidigare vid ett flertal tillfällen uppm ärk­ sammat att betydande förseningar förekommit vid utgivningen av SFS och i anledning härav understrukit vikten av att författning utkommer i vederbörlig tid. Utskottet har emellertid under 1960-talet kunnat kon­ statera att en förbättring inträtt. Årets granskning har gett vid handen att tre författningar utkommit efter ikraftträdandet samt att ett stort antal författningar kommit ut mycket kort tid före ikraftträdandet. Utredningen om författningspublicering har i betänkandet Svensk författningssamling (SOU 1970: 48) i likhet med konstitutionsutskottet funnit, att förhållandena förbättrats men att dessa fortfarande inte är tillfredsställande. Utredningen har härvid ställt upp vissa krav och före­ slagit åtgärder för att tillgodose dessa. Enligt utredningen är det absoluta minimikravet att författning i SFS skall ha utgivits innan den träder i kraft, vilket kan ses som ett rättssäkerhetskrav och ett uttryck för den statsrättsliga principen att lagen ej får bindande verkan, förrän åtminstone möjlighet skapats att vinna kännedom om dess innehåll. K ravet på utgivning innebär, enligt utred­ ningen, att författningen före ikraftträdandet skall föreligga klar till för­ säljning i läsbart skick, så att press och allmänhet kan ta del av den. Vidare anser utredningen att författning skall vara abonnenterna till­ handa i god tid före ikraftträdandet, om ej trängande hinder härför föreligger, och att författningen bör bringas till allmänhetens kännedom genom press, radio och TV. Utredningen har också fram hållit vikten för lagstiftningens effektivitet av att verkställande myndigheter, näringsliv

och allmänhet får tillräcklig tid för att förbereda sig inför nya regler. Utredningen föreslår vissa författningsändringar beträffande utgivningen av SFS samt snabbare tryckeribehandling, tätare utsändningar och ett övergivande av den ofta använda metoden att bestämma ikraftträdandet till dagen efter utkomstdagen. Utredningens förslag övervägs f. n. av Kungl. M aj:t. I enlighet med beslut av chefen för justitiedepartementet har statsrådsberedningen fö­ reskrivit vissa tekniska förändringar i fråga om utformningen av SFS fr. o. m. årgång 1971, varvid samtidigt beslutats att ordinarie utsändning skall ske varje helgfri tisdag. Dessutom har förutsatts att extrautsändning skall äga rum, då så anses påkallat. Vid årets granskningsarbete har som tidigare fram gått särskild vikt fästs vid de allmänna offentlighets- och informationsfrågorna när det gäller Kungl. M aj:ts beslut i statsrådet. Från denna utgångspunkt har utskottet i år även gjort en närmare undersökning av det samlade fö r­ fattningsarbetet under år 1970, varvid speciellt intresse ägnats de ovan berörda frågorna om tiden för författningarnas ikraftträdande och pub­ licering. Som inledningsvis nämnts har utskottet bl. a. konstaterat att i några fall författning utkommit från trycket efter det den trätt i kraft. Detta gäller exempelvis ändring av kungörelsen om antidumpingtull på hydrogenperoxid (nr 886). I jämförelse med tidigare år har en påtaglig förbättring ägt rum. D ärem ot har under år 1970 inemot fyrahundra av sammanlagt drygt ett tusental författningar satts i kraft mindre än en vecka efter utgivningsdagen, vilket i praktiken inneburit, att de i be­ tydande omfattning varit okända vid tidpunkten fö r ikraftträdandet. Utredningen om författningspublicering har i detta avseende föreslagit, att man inte, utom i trängande fall, sätter författningarna i kraft förrän en vecka efter utgivningsdagen. Av en inom statsrådsberedningen verkställd granskning av under år 1970 utfärdade författningar, som gäller fr. o. m. den 1 juli 1970 och den 1 januari 1971, fram går att det i ca 70 °/o av dessa fall förflutit mer än en vecka från trycklovsdagen till dagen när författningarna kom ut från trycket, medan motsvarande andel för år 1969 var drygt 40 % . Detta understryker enligt utskottet vikten av att en snabbare tryckeri­ behandling av författningarna kan komma till stånd. I detta sammanhang har även uppmärksamhet ägnats utgivningen av register till författningssamlingen. Enligt kungörelsen om SFS skall senast andra dagen i varje månad med undantag av januari utgivas kro­ nologiskt register över de under nästföregående m ånad från trycket utkom na författningarna. Dessutom skall utgivas alfabetiskt register över dittills under året utkom na författningar. Senast sjunde dagen efter det den sista författningen i en årgång utkommit, skall utgivas kronologiskt och alfabetiskt register för årgången.

Vid genomgången av SFS för år 1970 har konstaterats att inte i något fall register utkommit i rätt tid. I endast två fall har för de kronologiska månadsregistren förseningarna understigit tre veckor och i tre fall har de uppgått till mer än fem veckor. Sålunda har registret för juli, som för­ fattningsenligt skulle utkom m it den 3 augusti, utkom m it först den 17 september. Vidare kan nämnas att de båda obligatoriska årsregistren för år 1970, som skulle ha utkommit den 19 februari 1971, väntas utkomma från trycket tidigast i mitten av maj 1971. Sedvanligt alfabetiskt halv­ årsregister har utkom m it den 24 augusti 1970. E tt tioårsregister avseen­ de perioden 1960— 1969 har utkommit i mitten av april 1971. Utredningen om författningspublicering har riktat åtskillig kritik mot de nuvarande registren och bl. a. fram hållit att samtliga register utkom­ mer för sent och över huvud taget är svårtillgängliga. Utredningen anser stort behov föreligga av ett sammanfattande register över gällande för­ fattningar. U tskottet h a r erfarit att statsrådsberedningen förbereder ut­ givning av en förteckning över samtliga under de senaste femtio åren utkomna och gällande författningarna med tillhörande ändringar, vil­ ken förteckning är avsedd att årligen förnyas och ges allmän spridning. Utskottet anser i likhet med utredningen om författningspublicering, att det bör finnas ändamålsenliga register till SFS och att dessa blir till­ gängliga utan dröjsmål. D et är enligt utskottet av stort värde att stats­ rådsberedningen tagit initiativ till utarbetandet av en samlad förteck­ ning över en betydande del av de gällande författningarna.

5. Avlämnandet av Kungl. Maj:ts propositioner till riksdagen

I riksdagsordningen § 54 stadgas att Kungl. M aj:ts propositioner bör avlämnas till riksdagen så snart sig göra låter. Bestämmelsen infördes 1957 i syfte att förhindra att propositioner avlämnades alltför sent och att därigenom förebygga en eljest svår forcering av riksdagsarbetet under maj månad. I bestämmelsen föreskrivs vidare att propositioner som avser statens inkomster och utgifter för nästkommande budgetår i princip skall avlämnas till riksdagen inom sjuttio dagar från riksda­ gens öppnande. F ö r övriga propositioner, som Kungl. M aj:t finner böra behandlas under riksdagens vårsession, gäller en motsvarande tidsgräns om nittio dagar. Endast om Kungl. M aj:t prövar uppskov med fram ­ ställningen lända riket till men eller eljest finner synnerliga skäl före­ ligga för dess avlåtande m å sådan proposition avlåtas senare. Proposi­ tion anses ej ha avlämnats till riksdagen, förrän den anmälts av talm an­ nen, vilket ej brukar ske förrän tryckt upplaga av propositionen utdelats 1 riksdagen. Vid granskningen av avlämnandet av propositioner under vårsessio­ nen 1970 har konstaterats att inte mindre än 35 propositioner eller drygt 25 °/o av det totala antalet och med ett sammanlagt omfång på drygt 3 000 sidor anmälts i kam rarna efter nittiodagarsgränsen. Vidare 2 Riksdagen 1971. 4 sami. Nr 34

har konstaterats en kraftig anhopning av propositioner till vissa tider. Sålunda har exempelvis under de första dagarna i april, omedelbart efter påskuppehållet, anmälts ett trettiotal propositioner och under några da­ gar i mitten av april drygt ett tjugotal propositioner. A tt denna anhop­ ning av avlämnade propositioner innebär stora olägenheter för riksdagsarbetet är uppenbart och har tidigare påtalats. Likaså har den under senare år allt större förskjutningen i propositionsavlämnandet till den senare delen av vårsessionen vid flera tillfällen kritiserats i riksdagen. Förutom de uppenbara olägenheterna för de enskilda riksdagsledamö­ terna, vilka har att inom begränsad tid väcka m otioner i anledning av propositionerna, liksom för utskottens beredning av ärendena, kan även i detta sammanhang framhållas svårigheterna att få en tillfredsställande redovisning i massmedia av en stor mängd samtidigt och koncentrerat behandlade frågor av allmänt intresse. Angivna förhållanden är enligt utskottet otillfredsställande. Det är därför av stor vikt att undersöka vilka möjligheter som står till buds för att åstadkomma en jäm nare belastning i riksdagsarbetet. Det torde enligt utskottet kunna förutsättas att grundlagberedningen kommer att ägna hithörande spörsmål erforderlig uppm ärksam het under sitt fo rt­ satta arbete.

6. Expedieringen av regleringsbrev

Konstitutionsutskottet har vid tidigare tillfällen — senast i 1969 års granskningsmemorial (1969: 18) — påpekat det önskvärda i att åt­ gärder vidtas för att förkorta expeditionstiderna för regleringsbreven. Särskilt angeläget har utskottet funnit det vara att breven expedieras innan deras tillämpningsperiod börjar. Olägenheterna för vederbörande ämbetsverk och myndigheter liksom för statsdepartementen och all­ mänheten av att regleringsbrev ej expedieras förrän en tid förflutit av det nya budgetåret ligger i öppen dag. Finansdepartem entet h ar enligt vad utskottet inhäm tat — med hän­ visning till av statsrådsberedningen tidigare meddelade anvisningar — i cirkulär den 30 januari 1970 lämnat statssekreterarna sedvanliga an­ visningar för regleringsbrev och statsliggare. H ärvid har föreskrivits att expedieringen av regleringsbreven skall ske så snart detta är möjligt, och att i princip samtliga regleringsbrev bör ha expedierats senast den 15 juni 1970 samt att endast i fall då särskilda skäl föreligger breven får expedieras senare, dock senast före utgången av juni månad. Vid granskningen av expeditionstiderna för regleringsbreven för bud­ getåret 1970/71 har utskottet likväl funnit, att i ett stort antal fall reg­ leringsbrev expedierats först efter den 30 juni 1970. Sålunda har t. ex. regleringsbreven avseende vissa anslag till högre utbildning och forsk­ ning expedierats först den 23 juli, vissa anslag inom finansdepartemen­ tets verksamhetsområde den 20 juli, anslag till arbetsmarknad m. m.

den 2 juli och samtliga anslag inom industridepartementets verksamhets­ område den 1 juli 1970. D et kan härvid nämnas att riksdagens för näm nda anslag aktuella statsregleringsskrivelser expedierats respektive den 13 maj, den 17 mars, den 28 april och den 19 mars 1970. Till följd av de uppkom na förseningarna har finansdepartementet i nytt cirkulär den 2 mars 1971 meddelat statssekreterarna att inom varje departement borde undersökas anledningen till förseningarna och vidtas ytterilgare åt­ gärder för att få till stånd tidigare expediering. Trots att vissa relativa förbättringar i jämförelse med tidigare år kunnat konstateras vill utskottet m ot bakgrund av vad som fram kom ­ mit vid granskningen även i år understryka angelägenheten av att reg­ leringsbreven expedieras i god tid innan deras tillämpningsperiod börjar.

7. övriga ärenden

Utskottet h ar till särskild granskning även tagit upp ett antal andra frågor utöver dem som redovisats i det föregående. D enna granskning har avsett Kungl. M aj:ts handläggning av vissa ärenden av principiellt intresse. Sålunda h ar utskottet studerat bakgrunden till besluten om införande av prisstopp beträffande varor och tjänster år 1970. E tt sammandrag av den inom utskottets kansli upprättade prom em orian i ämnet fogas som bilaga 7 till detta betänkande. Vidare har utskottet granskat handläggningen av den s. k. Brof jor­ denfrågan, varvid särskild uppm ärksam het ägnats ärendets beredning inom berörda departement. Kanslipromemorian i ärendet intas som bilaga 8. Till särskild granskning har upptagits frågan om lagstiftning m ot krigspropaganda i anslutning till en av Förenta Nationernas general­ församling i december 1966 antagen konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, vilken konvention undertecknats men ännu ej ratificerats av Sverige. Kanslipromemorian i ämnet intas som bilaga 9. Uppmärksamhet har även ägnats frågan om ansvarsfördelningen m el­ lan Kungl. M aj:t och Statsföretag A B beträffande de statliga företagen samt principerna för utseende av departementstjänstemän i styrelserna fö r dessa företag. Utskottet h ar vidare behandlat kungörelsen (1970: 641) om begräns­ ning i myndighets rätt att meddela föreskrifter, anvisningar eller råd och i anslutning härtill tagit upp vissa frågor om begränsningar i myn­ digheternas anslagsanvändning. Kanslipromemorian såvitt gäller näm nda kungörelse intas som bilaga 10. Granskningen har även om fattat Kungl. M aj:ts beslut om befrielse från investeringsavgift fö r oprioriterade byggen, varvid särskild upp­ märksamhet ägnats frågan om och i vilken utsträckning avvikelse gjorts från den regionala prioriteringen m. m. Likaså har utskottet granskat

handläggningen av ansökningar om lånetillstånd fö r finansiering av skolbyggen. Vidare kan nämnas att utskottet även behandlat frågan om tillhandahållande av underlagsmaterialet fö r vissa beräkningar av den senaste skattereformens effekter. Utskottets granskning av de i detta avsnitt av betänkandet redovisade ärendena har inte gett anledning till annat uttalande än att utskottet uppmärksammat att den inform ation till riksdagen som förutsatts i sam­ band med beslutet om bildandet av ett statligt förvaltningsbolag (prop. 1969: 121) inte lämnats under år 1970. Utskottet utgår från att sådan information kommer att lämnas i år. Slutligen har utskottet liksom tidigare år granskat de åtgärder som Kungl. M aj:t vidtagit i anledning av riksdagens skrivelser. E tt antal fall, d är det kunnat ifrågasättas om riksdagens viljeyttringar blivit vederbör­ ligen beaktade, h ar blivit förem ål för särskild överläggning men ej föranlett något särskilt uttalande av utskottet. U tskottet har i detta sammanhang även granskat Kungl. M aj:ts åt­ gärder i anledning av en riksdagsskrivelse från år 1968 (nr 338) med begäran om utredning av tobaksfrågan. Kanslipromemorian i ämnet intas som bilaga 11.

Den granskning som sålunda utförts samt resultatet därav får utskot­ tet härm ed för riksdagen anmäla. Stockholm den 6 maj 1971 På konstitutionsutskottets vägnar: G EO RG PETTERSSON

Närvarande: M ed de undantag som nedan anges har vid betänkandets behand­ ling deltagit: herrar Georg Pettersson i Visby (s), Larsson i L uttra (c), Adamsson (s), N elander (fp), Henningsson (s), Hem elius (m), fru Thunvall (s), herrar Boo (c), Johansson i Trollhättan (s), Ahlmark (fp), Mossberg (s), Pettersson i Örebro (c), Andersson i Stockholm (s), W erner i Malmö (m) och Svensson i Eskilstuna (s). Vid behandlingen av punkterna 1 (statsrådsprotokollens offentlig­ görande och tillhandahållande), 2 (publicering av konseljbeslut och vissa informationsfrågor), 4 (utgivningen av Svensk författningssam­ ling), 5 (avlämnandet av Kungl. M aj:ts propositioner till riksdagen) och 6 (expedieringen av regleringsbrev) har herr Olsson i Sundsvall ersatt h err Larsson i Luttra, herr Schött ersatt herr Hemelius, herr Molin er­ satt herr Ahlmark, herr Gustavsson i Ängelholm ersatt herr Andersson i Stockholm och herr Wictorsson ersatt herr Svensson i Eskilstuna. Vid behandlingen av punkten 3 (frågor rörande Kungl. M aj:ts dispensgivning) samt de avsnitt under punkten 7 (övriga ärenden) som avser handläggningen av lånetillstånd för finansiering av skolbyggen

och tillhandahållande av underlagsmaterialet för vissa beräkningar av den senaste skattereformens effekter h ar herr N orrby i Åkersberga ersatt herr Nelander, herr Bergqvist ersatt fru Thunvall, herr Olsson i Sundsvall ersatt herr Boo, herr Molin ersatt herr Ahlmark, herr Karls­ son i Malung ersatt herr Andersson i Stockholm och herr Wictorsson ersatt herr Svensson i Eskilstuna. Vid behandlingen av de avsnitt under punkten 7 (övriga ärenden) som avser besluten om införande av prisstopp, frågan om lagstiftning m ot krigspropaganda, kungörelsen om begränsning i myndighets rätt att meddela föreskrifter m. m., utredning av tobaksfrågan samt åtgär­ der som Kungl. M aj:t vidtagit i anledning av riksdagens skrivelser har herr Molin ersatt herr Nelander, herr Bergqvist ersatt fru Thunvall och herr Olsson i Sundsvall ersatt herr Boo. Vid behandlingen av det avsnitt under punkten 7 (övriga ärenden) som avser handläggningen av den s. k. Brofjordenfrågan h ar herr N orrby i Åkersberga ersatt herr Nelander, herr Bergqvist ersatt fru Thunvall och herr Olsson i Sundsvall ersatt herr Boo. En ledamot (m) har ej deltagit. Vid behandlingen av det avsnitt under punkten 7 (övriga ärenden) som avser frågan om befrielse från investeringsavgift för oprioriterade byggen har herr N orrby i Åkersberga ersatt herr Nelander, herr Bergqvist ersatt fru Thunvall och herr Olsson i Sundsvall ersatt herr Boo. Vid behandlingen av det avsnitt under punkten 7 (övriga ärenden) som avser frågan om ansvarsfördelningen mellan Kungl. M aj:t och Statsföretag AB beträffande de statliga företagen samt principerna för utseende av departementstjänstemän i styrelserna för dessa företag har herr Karlsson i Malung ersatt herr Adamsson, herr N orrby i Åkersberga ersatt herr Nelander, herr Gustavsson i Ängelholm er­ satt fru Thunvall, herr Olsson i Sundsvall ersatt herr Boo, herr M o­ lin ersatt h err Ahlmark och herr Wictorsson ersatt herr Svensson i Eskilstuna. E n ledamot (m) har ej deltagit.

Reservationer (A — E ) och särskilt yttrande (F)

A. Reservation av herrar Hernelius (m) och W erner i Malmö (m), vilka ansett att utskottet i anslutning till redogörelsen för prisstoppets införan­ de (s. 19) borde ha uttalat följande: D et väsentliga vid avfattningen av texten i allmänna prisregleringsla­ gen av år 1956 var, framhöll departementschefen (prop. 147), ”att pris­ regleringen vid sidan av krigs- och krigsfarefallen förutsätter ett påtag­ ligt krisläge med otvetydig fara för en inflationistisk prisstegring”. Han underströk vidare i fråga om möjligheten av att införa prisreglering vid risk för inflation av inhemska orsaker att ”generellt verkande medel av finans- och penningpolitisk karaktär i första hand borde komma till användning m en att prisreglering vid sidan av dessa var av betydelse”. Den 28 augusti utfärdades med stöd av prisregleringslagen kungörelse om partiellt prisstopp. Trots detta framhölls under den då pågående val­ rörelsen från flera av regeringsledamöterna att ”den allmänna ekonomin utvecklats på ett tillfredsställande sätt”. A tt det var fråga om en allmän

inflationistisk utveckling bestreds från samma håll, samtidigt som åsikten att prisstoppet berodde på brist på tillräckliga generella ekonomisk-poli­ tiska åtgärder bemöttes. M ot denna bakgrund synes det uppenbart att kungörelsen i fråga icke tillkommit i enlighet med vad som uttalades under förarbetena till lagen. Det förhållandet att riksdagen senare godkänt åtgärden har ingen rele­ vans i detta sammanhang, eftersom ett införande av prisstopp är en sak, ett senare upphävande en annan.

B. Reservation avseende Brof jordenfrågans behandling (s. 19) av her­ rar Ahlmark (fp), N orrby (fp) och W erner i Malmö (m), vilka anfört: Regeringen tog i november 1970 bestämd ställning för ”lokalisering till Lysehalvön av det av OK planerade oljeraffinaderiet” (ur regeringens kommuniké 25/11 1970). Vid denna tidpunkt hade koncessionsnämnden för miljöskydd ännu inte behandlat ärendet eller ens fått en ansökan i fallet. M ed sitt beslut i november 1970 har regeringen i viss utsträckning bundit sig inför en senare behandling av ev. besvär över koncessions­ nämndens beslut. Genom att inte avvakta koncessionsnämndens hand­ läggning av ärendet fattade regeringen dessutom sitt beslut utan känne­ dom om de fakta och bedömningar som kunde komma fram vid kon­ cessionsnämndens behandling. Oavsett inställning i sakfrågan om ett raf­ finaderi vid Brofjorden finner vi att tidpunkten för beslutets fattande kan kritiseras från administrativ och principiell synpunkt. Enligt vår mening hade utskottet bort göra ett uttalande av angiven innebörd i anslutning till redogörelsen för regeringens handläggning av Brofjordenärendet.

C. Reservation avseende lagstiftning m ot krigspropaganda (s. 19) av herrar Ahlmark (fp), Hernelius (m), W erner i Malmö (m) och M olin (fp), vilka anfört: Vi finner det otillfredsställande att Sverige i överläggningar m ed andra nordiska länder gav Norge och Danm ark det bestämda intrycket att vårt land skulle ratificera FN-konventionen om medborgerliga rättigheter utan att göra förbehåll för artikel 20. Därmed utgick både den danska och den norska regeringen från att nordisk enighet fordrade kriminali­ sering av s. k. krigspropaganda. Som följd härav lade regeringarna i Norge och Danm ark fram förslag till sådan lagstiftning för sina parlament. Den norska regeringen drog senare tillbaka sin proposition när den svenska regeringens slutliga och förändrade ställningstagande blev känt. Vi anser det självklart att den svenska regeringens slutliga avgörande borde ha träffats före eller i samband med överläggningarna med D an­ m ark och Norge. Nordiskt samarbete får inte bedrivas på det sätt som skedde i detta fall.

Enligt vår mening hade utskottet bort göra ett uttalande av angiven innebörd i anslutning till redogörelsen för den ifrågasatta lagstiftningen. D . Reservation avseende utfärdandet av viss kungörelse (s. 19) av her­ rar Ahlmark (fp), Hernelius (m), W erner i Malmö (m) och Molin (fp), vilka anfört: Kungl. Majrts kungörelse om begränsning i myndighets rätt att m ed­ dela föreskrifter, anvisningar eller råd utgör en betydande inskränkning av de statliga förvaltningsmyndigheternas direktivrätt och därmed av de­ ras handlingsfrihet. D å grunderna för den statliga styrningen av förvalt­ ningen i allmänhet beslutats av riksdagen och då kungörelsen kan om­ fatta bestämmelser som tidigare anmälts för riksdagen borde frågan om denna kungörelse ha förelagts riksdagen. Beslutet om denna generella underställningsplikt, vilket i sak var väl motiverat, skulle dessutom givet­ vis ha fått större tyngd om regeringen här hade valt att söka riksdagens stöd. Av dessa skäl anser vi att utskottet hade bort uttala att regeringen borde ha hänskjutit frågan om de nya bestämmelserna till riksdagens prövning.

E. Reservation avseende information om statliga företag (s. 20) av herrar N orrby i Åkersberga (fp) och Molin (fp), vilka ansett att det stycke i utskottets betänkande som på s. 20 börjar med ”Utskottets granskning” och slutar med ”lämnas i år.” bort ha följande lydelse: Utskottets granskning av de i detta avsnitt av betänkandet redovisade ärendena har gett anledning till uttalande på en punkt. U tskottet har uppm ärksam m at att den information till riksdagen som förutsatts i samband med beslutet om bildande av ett statligt förvaltningsbolag inte har lämnats under år 1970. Skriften Statliga företag 70 kan i vare sig form ellt eller sakligt hänseende anses uppfylla de krav som Kungl. M aj:t uppställt i prop. 1969: 121. M ot bakgrund av den stora bety­ delse som informationsfrågorna tillmäts dels på flera punkter i detta betänkande, dels av Kungl. M aj:t i ifrågavarande proposition, dels också i det av riksdagen godkända utlåtandet (SU 1969: 168) finner utskottet den påtalade bristen anmärkningsvärd. F. Särskilt yttrande avseende utredning av tobaksfrågan (s. 20) av herrar Ahlmark (fp) och Molin (fp), vilka anfört: E tt exempel på en riksdagsskrivelse där det kan ifrågasättas om riksdagens viljeyttring blivit vederbörligen beaktad är kravet på en utredning om konsumtionen av tobaksvaror. I riksdagens skrivelse 1968: 338 uttalades att en utredning om hela frågekomplexet rörande kon­ sumtionen av tobak borde komma till stånd. I andra lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande (2LU 1970: 35) framhölls som angeläget att den år 1968 begärda utredningen om tobakens skadeverkningar sna­ rast borde komma till stånd. Trots detta meddelade regeringen i skri­ velse 1971: 3 att riksdagens skrivelse överlämnats till massmedieutredningen och att riksdagsskrivelsen därmed var slutbehandlad.

Konseljärcnden år 1969

Ärendegrupp Ju UD Fö S K Fi U

1. Propositioner 37 7 10 18 17 63 14

2. Lagrådsremisser 36 — — 8 1 1 1

3. Utfärdande av för­

7. Anslags- och statsbidragsärenden 160 60 285 259 184 196 617

8. Besvärsärenden 51 ____ 172 37 541 67 192

9. Dispensärenden och övriga partsärenden 867 11 69 563 662 966 264

10. Hemliga ärenden 11 136 122 1 4 107 —

11. Övriga ärenden 4 260 106 413 182 281 203 566 Totalt 6 621 601 1 860 1 859 2 276 2 722 3 524

3. Utfärdande av för­

7. Anslags- och statsbidragsärenden 263 66 50 49 80 2 269 8. Besvärsärenden 511 81 430 240 19 2 341 9. Dispensärenden och övriga partsärenden 232 222 679 76 38 4 649

10. Hemliga ärenden 9 83 — 1 6 480

11. Övriga ärenden 222 58 76 100 151 6 618 Totalt 1 566 652 1479 1 287 516 24 963

Konseljärenden år 1970

Ärendegrupp JU UD Fö S K Fi U

1. Propositioner 49 5 16 26 21 63 28

2. Lagrådsremisser 39 — 1 — 1 6 2

3. Utfärdande av för­

7. Anslags- och statsbidragsärenden 140 100 300 451 135 287 935

8. Besvärsärenden 57 — 267 57 495 113 251

9. Dispensärenden och övriga partsärenden 966 63 246 523 555 1 272 787

10. Hemliga ärenden 3 122 137 1 — 99 —

3. Utfärdande av för­

7. Anslags- och statsbidragsärenden 190 87 330 85 97 3 137 8. Besvärsärenden 543 102 552 770 13 3 220 9. Dispensärenden och övriga partsärenden 429 227 660 318 139 6 185

10. Hemliga ärenden 3 89 — 1 2 457

11. Övriga ärenden 31 25 67 134 53 3 776 Totalt 1 555 708 1 862 1 728 533 25 569

Under år 1970 meddelade förordnanden enligt § 5 regeringsformen

Dag Förordnad Ärenden

Handelsdepartementet:

9.10.1970 Feldt Ärenden rörande utrikeshandeln med undantag av samfärdselfrågor — med den begränsning som följer av § 11 regeringsformen.

Finansdepartementet:

30.10.1970 Löfberg 1. ärenden rörande besvär över myn­ dighets beslut i frågor om tjänstetill­ sättningar och i andra personalfrågor, 2. ärenden rörande avstående av arv som tillfallit allmänna arvsfonden och rörande försäljning av fastigheter, som tillfallit allmänna arvsfonden, 3. ärenden rörande den statens fasta egendom som ej är invärderad på statens allmänna fastighetsfond.

Omfördelning m. m. av ärenden mellan statsdepartementen under år 1970

SFS 1970: 377: överflyttades från finansdepartementet till utrikesde­ partementet ärenden angående finansiellt bistånd till främ m ande lands utveckling, varvid rubriceringen tekniskt och hum anitärt bistånd till främ m ande lands utveckling ändrades till internationellt utvecklings­ samarbete.

SFS: 1970: 938: överflyttades från socialdepartementet till jordbruks­ departem entet ärenden rörande livsmedelskontroll; överflyttades från civildepartementet till jordbruksdepartementet ärenden rörande kommunala renhållningsavgifter samt tilldelades jord­ bruksdepartementet frågor angående komm unala renhållningslagen; tilldelades handelsdepartementet ärenden angående konsumentskydd, i den mån sådana ärenden ej ankommer på annat departement.

Av departementsutredningen under tiden 1.5.1970— 1.4.1971 avlämnade promemorior

Nr Ärenden Förslag om delegering till

1970

120 inköp av rabattkort vederbörande myndighet

121 avlöning av vissa partiellt arbetsföra statens personalvårdsnämnd

122 förordnande av ledamöter, revisorer central förvaltningsmyndighet, m. m. i vissa organ organisationer m. fl.

123 ledighet för personal vid statsdeparte­ vederbörande myndighet ment m. m.

124 resekostnadsersättning vid resor för d:o anställningsintervju

125 tillfällig anställning av utländska med­ överbefälhavaren borgare vid försvaret

126 statsbidrag till hjälpmedel för handi­ socialstyrelsen kappade

1971

127 kommendering av militär och civil- överbefälhavaren militär personal

128 ersättning vid salmonellainfektion i veterinärstyrelsen djurbesättning

129 tillhandahållande av bostadsan- postverket skaffningslån med statlig garanti

130 resekostnadsersättning i vissa fall vetenskapsakademien till ledamot av svensk national­ kommitté

Tider för statsrådsprotokollens överlämnande till konstitutionsutskottet år 1971

samtliga 20årsprot. (26 st)

29/12 Jordbruks 18/9-70 2/1—20/3 25/9-70 3/4— 5/6, 17/6,9/7— 14/8 29/9-70 11/6,20/8,4/9

1 Likalydande originalprot. för 11/12 överlämnat två gånger. a Sedan ett ärende (nr 40 b) tillagts i återfordrat protokoll.

Sammanställning av vid vilka tidpunkter samtliga protokoll överlämnats (1965 ärs data inom par.)

Justitiedepartementet 25/3 (5/3) Utrikesdepartementet 8/3 (8/3) Försvarsdepartementet 8/3 (16/2) Socialdepartementet 3/3 (1/3) Kommunikationsdepartementet 9/2 (4/2) Finansdepartementet 23/3 (19/2) Utbildningsdepartementet 17/3 (dåv. ecklesiastikdepartementet 9/2) Jordbruksdepartementet 12/3 (27/1) Handelsdepartementet 4/3 (8/3) Inrikesdepartementet 2/4 (26/2) Civildepartementet 5/3 (25/1) Industridepartementet 16/4 ( — )

P M upprättad av kanslichefen C. G. Lidberg ang. regeringens dispenspraxis i ärenden rörande återkallelse av körkort.

Undersökningen i ämnet avser dispenspraxis i sådana ärenden där återkallelsebesluten grundats på rattfylleri, rattonykterhet, onykterhet utan samband med förande av m otorfordon samt vårdslöshet i trafik. Dessa återkallelsegrunder förekommer nämligen i det övervägande antal fall då dispens meddelats. Framställningen i de inledande avsnit­ ten kan därför i huvudsak begränsas till vad som gäller i fråga om be­ rörda återkallelsegrunder.

I. Bestämmelser om utfärdande och återkallelse av körkort m. m.

Bestämmelser om utfärdande och återkallelse av körkort m. m. läm ­ nas i 32— 35 §§ 1951 års vägtrafikförordning, som utfärdats efter riks­ dagens hörande. Bestämmelserna har i huvudsak fått sin nuvarande ly­ delse genom kungl, förordning den 16.5.1958 (prop. 1958: 69, 2LU 1958:20). Till grund för berörda ändringar, som bl. a. innefattade skärpningar av reglerna om körkortsåterkallelse, låg ett av 1953 års trafiksäkerhetsutredning avgivet betänkande (SOU 1957: 18).

a) Utfärdande av körkort Enligt 32 § skall vid ansökan om körkort fogas bl. a. läkarintyg, kom ­ petensbevis över godkänt förarprov samt lämplighetsintyg, utfärdat av polismyndigheten. Dock kan, med bifogande allenast av lämplighetsin­ tyg, prövning påkallas huruvida hinder för utfärdande av körkort möter oavsett utgången av förarprov. Om hinder ej föreligger, föreläggs sökan­ den att inkomma med kompletterande handlingar. Vid prövningen för erhållande av körkort skall särskilt beaktas om sökanden gjort sig känd för nyktert levnadssätt och om det kan antas att han som förare kom m er att visa hänsyn till andra, omdöme och an­ svar samt respekt för trafikens regler. Den som sakfällts för fylleri eller olovlig körning får ej erhålla körkort innan 2 år förflutit från förseelsens begående, såvida det ej kan anses uppenbart att sökanden ändock är att bedöma som en skötsam person.

b) Återkallelse av körkort Enligt 33 § 1 mom. skall länsstyrelsen (KB) till omprövning uppta frågan om körkortsinnehavares lämplighet, när det föreligger skälig an­ ledning anta att han ej uppfyller de krav på skicklighet, hänsyn, ansvar

och pålitlighet i nykterhetshänseende eller de övriga förutsättningar som gäller för erhållande av körkort. KB äger därvid förelägga föraren att in­ komma med lämplighetsintyg, läkarintyg eller kompetensbevis samt äger eljest införskaffa den utredning som befinnes erforderlig. I 33 § 2 mom. anges de fall då körkort — om ej varning enligt 34 § kan och anses böra meddelas — skall återkallas. Såvitt nu är i fråga gäl­ ler härvid följande.

Rattfylleri Återkallelse skall ske om föraren gjort sig skyldig till rattfylleri, dvs. varit så påverkad av starka drycker att det kan antas att han ej på be­ tryggande sätt kunnat föra fordonet. Så skall alltid anses ha varit fallet om alkoholkoncentrationen i blodet uppgått till 1,5 %> eller däröver (33 § 2 mom. punkt 2).

Rattonykterhet Återkallelse skall ske om föraren gjort sig skyldig till s. k. rattonyk­ terhet, dvs. om alkoholkoncentrationen i blodet uppgått till 0,5 men ej till 1,5 °/00 och rattfylleri ej är styrkt (33 § 2 mom. punkt 2).

Onykterhet utan samband m ed förande av motorfordon (i det följande kallad ”annan onykterhet”) Återkallelse skall ske om föraren gjort sig skyldig till fylleri och det ej kan anses uppenbart att han ändock är att bedöma som en skötsam person eller om föraren med hänsyn till onyktert levnadssätt ej bör be­ tros med att inneha körkort (33 § 2 mom. punkt 5).

Vårdslöshet i trafik Återkallelse skall ske om föraren — på annat sätt än genom att upp­ repade gånger ha nonchalerat givna trafikbestämmelser, ett förfarande som utgör särskild återkallelsegrund — i något för trafiksäkerheten väsentligt hänseende grovt åsidosatt honom såsom förare åliggande för­ pliktelser (33 § 2 mom. punkt 4). Av övriga återkallelsegrunder kan nämnas s. k. smitning (punkt 2), brottslig gärning som visat påtaglig brist på hänsyn till andra (punkt 6) samt sjukdom o. d. som väsentligen minskar förarens förutsättningar för rätt att föra körkortspliktigt fordon (punkt 7).

I 34 § sägs att varning i vissa fall kan meddelas i stället för återkallel­ se. Så kan ske vid rattonykterhet såsom förstagångsförseelse, om alko­ holkoncentrationen ej uppgått till 0,8 °/00 och omständigheterna är mild­ rande. Vidare kan varning meddelas om mot körkortsinnehavaren förebragts sådana omständigheter som i 33 § 2 mom. punkterna 3— 6 sägs (bl. a. ”annan onykterhet” och vårdslöshet i trafik) utan att likväl till­ räckliga skäl till återkallelse föreligger (återkallelse är alltså obligatorisk

dels vid rattfylleri, dels vid rattonykterhet i sådana fall då alkoholkon­ centrationen uppgått till minst 0,8 °/0o)- Enligt 33 § 3 mom. skall KB interimistiskt återkalla körkort, om det på sannolika skäl kan antas att körkortet kommer att slutligt återkallas. I 35 § sägs att polismyndighet eller åklagare i vissa fall skall omedel­ bart omhänderta körkort. Så skall i princip ske bl. a. om föraren haft en alkoholkoncentration av 0,5 °/00 eller däröver. Uppgår alkoholkoncentra­ tionen till 0,8 °/00 eller mer, skall körkortet alltid interimistiskt åter­ kallas. Slutlig återkallelse av körkort på grund av straffbelagd förseelse får enligt 33 § 2 mom. sista stycket ej äga rum förrän frågan om straff för förseelsen blivt avgjord genom lagakraftvunnen dom, såvida ej om­ ständigheterna är sådana att föraren oavsett utgången i ansvarsfrågan kan anses olämplig att föra körkortspliktigt fordon. H ar återkallelse skett, åligger det föraren enligt 33 § 4 mom. att efter anmaning överlämna körkortet till KB (verkställighet av beslutet inträ­ der sålunda omedelbart och utan hinder av besvär). Rörande körkortsåterkallelsens funktion såsom huvudsakligen en straffpåföljd eller en allmän skyddsåtgärd gjordes vissa uttalanden i trafiksäkerhetsutredningen ovannämnda betänkande. Utredningen fram ­ höll till en början att det var av utomordentlig betydelse att körkortsmyndigheten fick möjlighet att följa en körkortsinnehavares utveckling som förare och ingripa om han skulle förlora sin lämplighet. Alla de undersökningar som utförts i fråga om värdet av olika trafiksäkerhetsfrämjande åtgärder gav enligt utredningen klart vid handen att detta var en av kärnpunkterna i trafiksäkerhetsarbetet. Utredningen hade blivit övertygad om att någon mera påtaglig förbättring i trafiksäkerheten inte kunde påräknas med m indre m an sökte spåra upp de förare som re­ presenterade en mera påtaglig fara i trafiken och beträffande dessa fö­ rare vidtog åtgärder för att definitivt undanröja deras farlighet, i sista hand genom körkortsåterkallelse. Efter att ha redovisat vissa iakttagelser rörande då tillämpad praxis i fråga om körkortsåterkallelse framhöll utredningen att återkallelse enligt denna praxis — frånsett vissa specialfall — praktiskt taget aldrig före­ kom annat än i anslutning till lagakraftägande dom, varigenom föraren ådömts ansvar för straffbelagd gärning. Frågan om körkortet skulle återkallas eller inte berodde i övervägande grad p å den stränghet, med vilken domstolen bedömt den aktuella gärningen. Hade domstolen stan­ nat vid ett lågt bötesstraff, aktualiserades ofta inte ens frågan om kör­ kortsåterkallelse. Om domstolen däremot utm ätt ett högt straff, åter­ kallades vanligen körkortet. Genom denna praxis hade körkortsåterkallelsen kommit att fram stå mera som ett straff än som en samhällets skyddsåtgärd mot trafikfarliga förare.

Utredningen erinrade därefter om den skillnad som förelåg i fråga om uppgifterna för domstol respektive körkortsmyndighet. Domstolen hade att avgöra vederbörandes skuld och utm äta ett väl avpassat straff med hänsyn till vad denne låtit komma sig till last i det särskilda fallet. Körkortsmyndigheten hade därem ot till uppgift att med ledning av vad som inträffat och under beaktande av vad som i övrigt var känt om ve­ derbörande överväga om denne såsom motorförare i allmänhet måste an­ ses representera en m era påtaglig eller latent trafikfara och — om så befanns vara fallet — vidta erforderliga åtgärder, oavsett om de före­ liggande omständigheterna kunde föranleda straffansvar eller ej. Även om domstolens prövning var en mycket väsentlig faktor att beakta i körkortshänseende, kunde enligt utredningen en schablonmässig bun­ denhet till straff mätningen medföra otillfredsställande konsekvenser: å ena sidan kunde ett lågt straff medföra att en ur allmän trafiksäkerhets­ synpunkt farlig förare inte blev föremål för körkortsåtgärd, å andra sidan kunde ett strängt straff medföra sådan åtgärd utan att grund h är­ för fanns i vederbörandes allmänna förhållanden som förare. Avslutningsvis anförde utredningen i denna del följande (s. 333 o. f.): Det föreligger uppenbarligen en betydelsefull principiell skillnad mel­ lan de förutsättningar som måste föreligga för ådömande av straff och de förutsättningar, under vilka en körkortsmyndighet kan ingripa. Själv­ fallet skall en person icke kunna straffas med mindre m an funnit honom övertygad om att ha begått en straffbelagd gärning. Men då det gäller att överväga frågan, huruvida en person bör bibehållas vid rätten att utöva ett sådant särskilt tillstånd, som innehavet av ett körkort innebär, göra sig delvis andra synpunkter gällande. Vad körkortsgivningen beträffar har u t­ redningen i tidigare sammanhang flera gånger framhållit, att den pröv­ ning i olika avseenden, som föregår utfärdandet av körkort, icke kan göras så ingående och effektiv, att man vinner någon säker garanti att föraren är lämplig ens vid den tidpunkt, då prövningen sker, och än mindre att han i fram tiden kommer att motsvara de krav, som måste ställas på en säker motorförare. En person erhåller sålunda körkort, utan att m an kräver någon övertygande bevisning rörande hans läm p­ lighet som förare. Körkortsgivningen vilar med andra ord på den presumtionen, att den sökande motsvarar kraven på en motorförare. Det synes därför också berättigat att inskrida m ot föraren i de fall, då denna presumtion icke längre kan anses föreligga. Den skiljaktighet i själva utgångspunkten för prövningen, som föreligger mellan domstol och kör­ kortsmyndighet, måste i väsentliga hänseenden inverka såväl på själva proceduren som på resultatet av prövningen. Med stöd av det anförda vill utredningen sålunda hävda, att om man skall kunna få till stånd en körkortspolitik, som verkligen ger möjlighe­ ter att på effektivt sätt skilja u t de olämpliga m otorförarna ur trafiken, det ovillkorligen är nödvändigt, att man utform ar körkortsreaktionen såsom ett rent samhällsskydd m ot de förare, som representera en mera påtaglig fara för andra människors säkerhet till liv och egendom.

Riktigheten av ståndpunkten att det föreligger en principiell skillnad mellan körkortsåterkallelse på grund av brott och de straffrättsliga på-

3 Riksdagen 1971. 4 sami. Nr 34

följderna har ifrågasatts av kommittén för lagstiftningen angående trafiknykterhetsbrott i dess år 1970 avgivna betänkande (SOU 1970: 61). Kommittén erinrar om att syftet med de straffrättsliga påföljderna är att förebygga brott och att dessa påföljder verkar såväl allmänpreventivt som individualpreventivt. D et dominerande syftet med påföljder­ na anges vara individualpreventivt eller alltså att genom uppfostrande åtgärder och annan vård hindra den dömde från återfall i brott. H ärefter anför kommittén följande (s. 223): Även körkortsåterkallelsens syfte är att förebygga trafikbrott och därigenom främ ja trafiksäkerheten. M an torde också här kunna tala om en allmänpreventiv och en individualpreventiv funktion. Allmänpreventivt verkar körkortsåterkallelsen sålunda att medborgar­ na inför hotet om körkortsåterkallelse avhåller sig från brott som kan m edföra återkallelse. Enligt mångas mening är den allmänpreventiva effekten av körkortsåterkallelse till och med starkare än fängelse­ straffets. Individualpreventivt kan körkortsåterkallelsen verka sålunda att den som drabbas därav avskräcks från att på nytt begå brott som kan leda till körkortsåterkallelse. Detta förhållande är av betydelse inte minst därför att återfall i trafiknykterhetsbrott är vanligt. Vidare före­ ligger en individualpreventiv funktion genom att den vars körkort har återkallats hindras — rättsligt sett men inte faktiskt — att föra körkortspliktigt fordon och därm ed att på nytt begå trafikbrott. Sammanfattningsvis finns sålunda enligt kommitténs mening fog för att hävda att de straffrättsliga påföljderna och körkortsåterkallelsen vid trafiknykterhetsbrott till sin principiella och praktiska innebörd samman­ faller.

c) Erhållande av körkort efter beslut om återkallelse Om körkort återkallats, gäller enligt 33 § 5 mom. i princip att veder­ börande måste ansöka om nytt körkort och sålunda ånyo underkasta sig de prov och undersökningar som härför föreskrivits. Endast i ett par specialfall (om återkallelsen grundats på sjukdom o. d. eller på att föraren underlåtit inkomma med förelagda intyg m. m.) kan föraren under vissa förutsättningar återfå det återkallade körkortet utan att behöva undergå ny prövning. Möjligheten att efter återkallelse erhålla nytt körkort är enligt för­ ordningen bunden till vissa minimitider (s. k. väntetid). Beträffande åter­ kallelse på de grunder, som h är är aktuella, gäller att nytt körkort ej får utfärdas innan 1 år förflutit från den dag då rätten att föra körkortspliktigt fordon fråntogs föraren; i dessa fall kan näm nda tid i återkallelsebeslutet nedsättas till lägst 3 män., om synnerliga skäl är därtill. Dessa bestämmelser rörande möjligheten att efter återkallelse erhålla nytt körkort infördes genom 1958 års författningsändring och innefattar en väsentlig skillnad i förhållande till tidigare ordning. Enligt denna skulle i återkallelsebeslutet alltid viss tid bestämmas för återkallelsen, lägst 3 mån. Förarens möjlighet att ånyo erhålla körkort var beroende

av återkallelsetidens längd. Översteg denna 1 år, måste föraren ansöka om nytt körkort och därvid förete intyg över alla föreskrivna prov och undersökningar. Uppgick tiden till 6 mån.— 1 år, ägde föraren däremot ansöka att återfå sitt körkort, d ä m d han endast behövde foga nytt läkarintyg och nykterhetsintyg (men ej kompetensbevis). Om återkallelsetiden understeg 6 mån., kunde han återfå sitt körkort utan att behöva förete något intyg alls. M ot denna äldre ordning fram förde trafiksäkerhetsutredningen kri­ tiska synpunkter i sitt betänkande, särskilt i betraktande av de relativt låga återkallelsetider som tillämpades i praxis. Sålunda brukade t. ex. återkallelsetiden vid rattfylleri norm alt bestämmas till 10 mån., vid vårdslöshet i trafik till 4 mån., vid andra trafikförseelser till 3— 6 mån. och för dem som visat misskötsamhet i nykterhetshänseende till 3 mån. Utredningen konstaterade sålunda att rattfyllerister i stor utsträckning återfick sina körkort utan att behöva förete bevis om att de ägde erfor­ derlig körskicklighet och tillfredsställande kunskap om trafikens regler samt att ett stort antal andra förare, som ansetts olämpliga, återfick körkorten utan att i något enda avseende behöva styrka sin återvunna lämplighet. Rörande frågan om möjligheten för förare att efter återkallelse er­ hålla körkort anförde trafiksäkerhetsutredningen (s. 346 o. f.): I regel är det icke möjligt att redan vid tiden för återkallelsebeslutet förutsäga, huruvida en förare, vars körkort återkallats, över huvud taget någonsin kommer att utvecklas till en lämplig m otorförare, och inte heller är det möjligt att säga, under hur lång tid hans olämplighet kom­ m er att bestå. — I vissa fall talar presumtionen mycket starkt för att hans farlighet har ett direkt samband med hans allm änna karaktär och att den därför är av en mera bestående natur. Detta synes i regel vara fallet, om föraren visat en så höggradigt nonchalant inställning till trafiksäkerhetens mest elementära krav, att han satt sig att köra bil i spritpåverkat tillstånd, eller om han genom ett hänsynslöst körsätt satt andra människors säker­ het i allvarlig fara, eller om han med vetskap eller misstanke om att han påkört och skadat en person ”smitit” från olycksplatsen eller om han genom upprepade flagranta överträdelser visat likgiltighet för nöd­ vändigheten av att ställa sig trafikens regler till efterrättelse. Detsamma kan sägas gälla även i andra fall av konstaterad olämplighet, såsom då en person genom andra brott än trafikbrott ådagalagt stor brist på hän­ syn till andra eller det uppdagas att han icke är pålitlig i nykterhetsavseende. Att, såsom nu sker, m er eller mindre automatiskt ge sådana fö­ rare tillbaka deras körkort, sedan några m ånader förflutit är — vilket utredningen tidigare fram hållit — ett grundläggande fel i vår körkortspolitik och helt oförenlig med uppfattningen om körkortsåterkallelsen så­ som ett skydd för allmänheten mot de påtagligt farliga förarna. Utredningen föreslår därför — och detta fram står för utredningen så­ som ett av de angelägnaste av de förslag, som utredningen framlägger i detta betänkande — att någon återkallelsetid icke utsättes i beslut, var­ igenom körkort återkallas. Tankegången är alltså den, att körkortsmyndighetens uppmärksamhet uteslutande skall vara inriktad på spörsmålet,

huruvida vederbörande är olämplig som m otorförare eller icke. Om så befinnes vara fallet, skall körkortet återkallas, och därmed är förfarandet avslutat. Frågan om vederbörande framdeles skall kunna erhålla nytt körkort är ett spörsmål, som icke alls skall bli föremål för behandling i återkallelseärendet. D etta skall dock icke innebära en återkallelse för all­ tid. A ntar man principen om att körkortsåterkallelsen är en skyddsåtgärd m ot den farlighet, som vissa förare representera, följer nämligen därav att föraren icke skall vara fråntagen sitt körkort under längre tid än hans farlighet består. D et vore därför icke motiverat, om m an fö r alltid ute­ stängde föraren från möjligheten att ånyo erhålla rätt att föra m otor­ fordon. På grund av tilltagande levnadsålder, ändrade levnadsvanor eller av annan anledning kan en person utvecklas i sådan riktning, att körkortsmyndigheten ånyo vinner tilltro till honom som motorförare. I enlighet härm ed föreslog utredningen att det i vägtrafikförordningen borde fastställas en viss tid, efter vars utgång föraren skulle vara berät­ tigad att ansöka om nytt körkort. Tiden borde vara så lång att körkortsmyndigheten verkligen fick möjlighet att avgöra om en förändring inträtt i fråga om förarens lämplighet och om denna förändring kunde anses bestående eller ej. E n lämplig tid fann utredningen vara 2 år. I fråga om prövningen av ansökan om körkort efter återkallelse under­ strök utredningen vikten av att sådan ansökan ej bifölls med mindre körkortsmyndigheten var fullt övertygad om sökandens lämplighet. U t­ redningen fortsatte (s. 348): Förutsättningen för att ansökningen skall bifallas är alltså, att kör­ kortsmyndigheten är positivt övertygad om att sökanden nu är lämplig som motorförare. Föreligger någon anledning till tveksamhet i detta av­ seende, skall ansökningen avslås. Enligt utredningens mening är denna prövning kanske den mest betydelsefulla av alla de bedömanden, som en körkortsmyndighet har att göra i körkortsärenden. Det är nämligen vid en sådan prövning fråga om en person, som en gång visat en mer eller mindre utpräglad olämplighet och därav föranledd farlighet för andra trafikanter. Körkortsmyndigheten måste därför särskilt tillse, att de förhållanden, som föranlett återkallelsen icke längre äro för handen samt att andra omständigheter av beskaffenhet att föranleda tveksamhet om vederbörandes lämplighet icke föreligga.

I propositionen förklarade departementschefen, att han anslöt sig till utredningens uppfattning att utfärdande av körkort efter återkallelse i princip borde bero på helt ny lämplighetsprövning och att denna pröv­ ning ej sällan borde utfalla så, att vederbörande ej anförtroddes körkort. Beträffande frågan om den i författningen angivna minimitid, före vars utgång föraren ej skulle kunna få nytt körkort, ansåg dock departements­ chefen att utredningens förslag om en gräns på 2 år var alltför strängt. Bortsett från fall, varom nu ej är fråga, förordade departementschefen att tiden bestämdes till 1 år. H ärefter anförde departementschefen (prop. s. 96):

Emellertid kan m an icke bortse från att fall förekommer, då schablon­ regler sådana som de av mig nu förordade fram står som oskäligt stränga.

På längre sikt kan detta leda till att körkortsmyndigheterna icke använ­ der återkallelsemöjligheten i den omfattning, som är önskvärd. Jag fö r­ ordar därför, att länsstyrelsen får möjlighet att, om synnerliga skäl för­ anleder därtill, i beslut om återkallelsen föreskriva en kortare minimi­ tid, dock lägst tre månader. I sitt utlåtande i anledning av propositionen anförda andra lagutskottet (1958: 20 s. 58): Den skärpning och effektivisering av reglerna om återkallelse av kör­ kort, som föreslås i propositionen, synes m ot bakgrunden av vad utred­ ningen anfört väl motiverad. Det torde främ st vara denna väg man måste gå fram när det gäller att gallra u t olämpliga förare. D et måste också betraktas som riktigt att i princip kräva helt ny lämplighetspröv­ ning för den som efter återkallelse önskar erhålla nytt körkort. Proposi­ tionens förslag härutinnan finner utskottet välgrundade. Även de föreslagna minimitiderna för erhållande av nytt körkort efter återkallelse förklarade sig utskottet kunna acceptera, såvitt nu är i fråga. U tskottet hemställde att riksdagen m åtte som min mening ge till känna vad utskottet anfört. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

d) Besvär i ärenden angående körkortsåterkallelse Besvär över KB:s beslut enligt vägtrafikförordningen kan anföras hos Kungl. M aj:t. I återkallelseärenden kan besvären avse yrkande om upp­ hävande av beslutad återkallelse eller om nedsättning av den minimitid för utfärdande av nytt körkort som gäller enligt vägtrafikförordningen eller eljest föreskrivits av KB. Genom besvär kan däremot inte yrkas strängare åtgärd än vad KB beslutat; i de fall då KB ej ansett återkallelse påkallad eller i återkallelsebeslut bestämt viss kortare minimitid för utfärdande av nytt körkort kan ärendet sålunda inte från det allmännas sida genom besvär bringas under Kungl. M aj:ts prövning. Besvärsprövningen kan med andra ord endast avse en mildare bedömning av körkortsfrågan, ej en strängare. Besvär i körkortsärenden upptas enligt regeringsrättslagen till av­ görande i regeringsrätten (RegR). Varning får ej överklagas.

Spörsmålen om förutsättningarna för körkortsåterkallelse, om för­ hållandet mellan sådana ingripanden och andra reaktioner i anledning av trafikbrott samt om vilka myndigheter som bör pröva hithörande ärenden är sedan flera år föremål för utredning av trafikmålskommittén.

II. Körkortsmyndigheternas praxis

Till en början må näm nas att det under åren 1958— 1968 utfärdades ca 130 000— 170 000 körkort årligen. D et beräknas att frågan om återkallelse av körkort varje år upptas till prövning i ca 30 000 fall. Under nyssnämnda tidrymd meddelades årligen ca 8 000— 9 000 beslut

om återkallelse och något fler varningar. Antalet hos RegR anförda be­ svär i körkortsärenden utgjorde under åren 1963— 1965 i genomsnitt ca 1 250. Antalet synes de senaste åren ha stigit m ed några hundratal. Ändringsfrekvensen är låg. Enligt vissa undersökningar, avseende några kortare perioder under åren 1963 och 1968,, upphävdes sålunda besluta­ de återkallelser endast i 0,4— 1,8 %> av besvärsfallen; väntetiden för er­ hållande av körkort efter återkallelse nedsattes i 7— 9 °/o av fallen (SvJT 1969 s. 597).

Rattfylleri och rattonykterhet

Vissa motiv uttalanden Trafiksäkerhetsutredningen erinrade att trafiknykterhetsbrotten un­ der tiden 1950— 1956 visat en utomordentligt stark ökning, från 3 460 till 11 553 (enligt trafiknykterhetsbrottskommittén uppgick an­ talet sådana brott år 1967 till ca 15 000). Efter vissa analyser av gjorda undersökningar rörande dessa brott framhöll utredningen att rattfylle­ riolyckorna genomsnittligt var av större svårhetsgrad än trafikolyckor i allmänhet och att förarnas vårdslöshet ofta var synnerligen stor. Det osäkerhetsmoment som förekomsten av rattfyllerister innebar för andra trafikanter var därför betydande. P å grund härav och med hänsyn till de särskilda karaktärsbrister och den bristande sociala anpassning, som i stor utsträckning kännetecknade rattfyllerister, utgjorde dessa enligt utredningen en av de farligaste företeelserna i trafiken. Utredningen framhöll att m an också bemödat sig om att upplysa förarna om ratt­ fylleriets farlighet och att förarprov inte fick godkännas med mindre sökanden befanns ha nödiga insikter om den verkan ur trafiksäkerhets­ synpunkt som alkoholhaltiga drycker medförde på den mänskliga orga­ nismen. D ärefter anförde utredningen (s. 118): N är en förare, trots den kännedom han har om rattfylleriets farlig­ het u r trafiksäkerhetssynpunkt, om de relativt hårda konsekvenserna av brottet i form av straff och körkortsåterkallelse och om den all­ männa opinionens fördöm ande av detta brott, ändå gör sig skyldig till rattfylleri, visar detta en så höggradig nonchalant inställning till trafik­ säkerhetens elementäraste krav och sådana karaktärsegenskaper hos fö­ raren, att han därigenom på ett övertygande sätt bevisat sin olämplighet som förare även i nyktert tillstånd. I sitt år 1970 avgivna betänkande har trafiknykterhetsbrottskommittén — som bl. a. föreslår att nedre promillegränsen bibehålls vid 0,5 men att gränsen mellan rattonykterhet och rattfylleri sänks till 1,2 — fram hållit att risken att förlora körkortet torde h a en mycket stark allmänpreventiv effekt på skötsamma personer. Enligt kommittén bör allmänpreventionen i ej obetydlig grad kunna tillgodoses genom körkortsingripanden i förening med höga böter och åtgärder för att öka upptäcktsrisken m. m. I fråga om de individualpreventiva synpunkter­ na fram håller kommittén att säkerligen mer än hälften av dem som

döms för trafiknykterhetsbrott kan antas ha alkoholproblem och att mycket tyder på att klientelet till alldeles övervägande del utgörs av personer som gång på gång gör sig skyldiga till sådana brott utan att bli upptäckta annat än i undantagsfall. P å rattfylleristen med alkohol­ problem bör enligt kommittén tillämpas en särskild behandlingsform inom kriminalvårdens ram, nämligen skyddstillsyn med föreskrift om nykterhetsvårdande behandling. D enna behandling, som även borde kunna ifrågakomma vid rattonykterhet i fall där påtagliga alkohol­ problem föreligger, skulle i huvudsak utgöras av öppen nykterhets­ vård av social-medicinsk och psykoterapeutisk karaktär i samarbete mellan läkare, nykterhetsvårdare och andra organ. Kommittén fram ­ håller betydelsen av att körkortsfrågan vävs in på ett meningsfyllt sätt i den nykterhetsvårdande behandlingen; kan det ställas i utsikt för den dömde att han får tillbaka körkort tidigare, om han sköter sig, torde detta enligt kommittén underlätta möjligheterna att uppnå gynnsamt behandlingsresultat.

Praxis Som förut framhållits är återkallelse obligatorisk, utom i vissa lind­ riga fall av rattonykterhet. Väntetiden synes vid rattfylleri i allmänhet utsträckas till 2 år från det körkortet fråntogs föraren, således väsentligt längre än den i princip föreskrivna minimitiden (1 år). Nedsättning av tiden under 1 år synes i dessa fall förekomma ytterst sällan. Vid rattonykterhet synes väntetiden norm alt vara 1 år, om alkohol­ koncentrationen uppgått till 0,5— 0,8 °/oo, och eljest 1 1/2 år. Som ”synnerliga skäl” för nedsättning av tiden till 6— 10 mån. i rattonykterhetsfall har ansetts bl. a. handikappads behov av invalidbil; om brottet skett vid företagande av nödvändig sjuktransport eller eljest nödvändig körning kortare sträcka, t. ex. flyttning av olämpligt parkerad bil; om föraren är äldre skötsam yrkeschaufför med lång och i övrigt prickfri körning. (SOU 1970: 61 s. 233; Folkesson: Omprövning av körkort s. 99 o.f.)

Annan onykterhet

Vissa motivuttalanden Trafiksäkerhetsutredningen fram höll (s. 341) att det inte förelåg minsta tvekan om att spritpåverkan var en medverkande orsak till ett långt större antal olyckor än vad som framgick av den officiella statisti­ ken. Enligt utredningen var det ofrånkomligt att med den allra största bestämdhet hävda kravet på fullständig nykterhet vid fram förande av motorfordon. M an måste ur trafiksäkerhetssynpunkt med den största

misstänksamhet betrakta de körkortsinnehavare som visade sådan hållningslöshet i sina alkoholvanor att de gjorde sig skyldiga till fylleri­ förseelser. En sådan förare kunde inte längre presumeras som pålitlig ur nykterhetssynpunkt. Omprövningen av förarens lämplighet i anled­ ning av begången fylleriförseelse måste därför i regel resultera i att körkortet återkallades, såvida det inte av företagen utredning positivt framgick att vederbörande var en i övrigt i sitt spritbruk fullt skötsam person. Utredningen fortsatte: Utredningens syn på de fylleriförseelser, som begås av körkortsinne­ havare, är sålunda mycket allvarligare än det betraktelsesätt, som kom ­ m er till uttryck i vår nuvarande praxis beräffande återkallande av kör­ kort. E tt konsekvent ingripande m ot fylleriförseelserna utifrån den principiella uppfattningen att en körkortsinnehavare, som begår en sådan förseelse, ej längre kan presumeras vara lämplig som m otor­ förare, skulle få synnerligen lyckliga konsekvenser u r trafiksäkerhets­ synpunkt. Utredningen h ar tidigare påvisat, att fylleriförseelser är ett synnerligen utmärkande drag i den belastning, som de trafikfarliga förarna uppvisa (se härom bl. a. på sid. 107). Om ett ingripande u r körkortssynpunkt sker redan mot vanliga fyllerister, kommer därigenom på ett synnerligen effektivt sätt en mycket stor del av de körkortsinne­ havare, som äro särskilt olycksbenägna och därmed trafikfarliga, att avskiljas u r motorförarnas krets. H ärtill kommer att en körkortspolitik, utform ad i enlighet med vad nu sagts, säkerligen skulle visa sig ha en gynnsam återverkan på nykterhetstillståndet i allmänhet. Utredningen föreslog i förevarande hänseende att gällande bestämstämmelse om återkallelse på grund av ”onyktert levnadssätt” skulle kompletteras med föreskrift om sådan påföljd då föraren gjort sig skyldig till fylleri som ej var att anse som ett enstaka fall av sprit­ missbruk. Förslaget tillstyrktes av departementschefen med blott viss formell jämkning (prop. s. 97). Fylleristraffutredningen har i sitt år 1968 avgivna betänkande fram ­ hållit (SOU 1968: 55 s. 378) att det inte torde finnas anledning att lägga annan bedömning på frågan om fylleriets återverkan på körkortsinnehav än den som kommit till uttryck i förarbetena till gällande be­ stämmelser i vägtrafikförordningen. Utredningen, som föreslår att straff för fylleri skall avskaffas och ersättas med om händertagande i viss ordning på grund av berusning, anser sålunda att de rättsverk­ ningar i körkortshänseende som nu knyts till en ådömd fylleriförseelse i fortsättningen i stället skall hänföras till den föreslagna formen av omhändertagande. Rörande körkortsmyndigheternas bedömning av fylleristklientel fram håller utredningen att det ligger en viss fara i att schematiskt inordna detta klientel under kategorin ”opålitliga u r trafiksäkerhets­

synpunkt”. Enligt utredningen kan m an inte bortse från att en och annan person med nykterhetsanmärkning kan komma att inrangeras under denna kategori utan att han i verklig mening är att anse som trafikfarlig. Utredningen fram håller betydelsen av att körkortsmyndigheterna vid sin prövning beaktar att en person visar vilja att söka kom ­ m a till rätta m ed sina alkoholproblem och självmant underkastar sig behandling som innebär fortsatt avhållsamhet. D et är enligt utred­ ningen av vikt att en sådan person vinner förtroende; körkortet kan i vissa fall utgöra ett stöd för honom, vilket kan ha stor betydelse ur be­ handlingssynpunkt.

Praxis I fråga om fylleriförseelser synes praxis i allmänhet vara att någon åtgärd ej vidtas, om det utöver förseelsen ej fram kom m er några nega­ tiva omständigheter som ger stöd för en m era påtaglig misskötsamhet. D et förekommer dock att varning meddelas, även om utredningen ej ger belägg för någon allvarligare misskötsamhet. Återkallelse synes i regel ske om utredningen visar att föraren är allm änt misskötsam. Sådan reaktion anses i stor utsträckning böra ifrågakomma då två fylleriförseelser förekommit under en tvåårsperiod och utredningen ej visar att föraren är känd för nyktert levnadssätt. Allm änt anses att tre eller flera fylleriförseelser under en period av om­ kring två år bör medföra återkallelse. Detsamma gäller då någon — efter meddelad varning på grund av fylleri — ånyo gör sig skyldig till sådan förseelse inom en tvåårsperiod. Beträffande väntetiden efter återkallelse synes denna i många fall utsträckas över 1 år (jfr föreskriften i 32 § VF att den som ansöker om körkort och som sakfällts för fylleri ej får erhålla körkort innan 2 år förflutit från förseelsens begående). D et förekommer dock ej säl­ lan att väntetiden nedsätts under 1 år. Som ”synnerliga skäl” för sådan åtgärd har i praxis ansetts bl. a. att lång tid förflutit efter begången förseelse, att återkallelsen m edför svåra ekonomiska konsekvenser eller att det u r nykterhetsvårdande synpunkt är önskvärt att under­ lätta ldientens återförande till nyktert levnadssätt. (SOU 1968: 55 s. 375; Folkesson a. a. s. 80 o. f.)

Vårdslöshet i trafik

Vissa motivuttalanden I fråga om enstaka fall av vårdslöshet i trafik som återkallelsegrund m å erinras att som förutsättning gäller att föraren skall genom sitt för­ farande ha ”i något för trafiksäkerheten väsentligt hänseende grovt åsi­ dosatt honom såsom förare åliggande förpliktelser”. Trafiksäkerhetsut-

redningen framhöll i detta sammanhang (s. 336 o. f.) att varje anm ärk­ ning mot en förare givetvis inte skulle leda till att hans lämplighet upp­ togs till prövning. Även den mest ansvarsfulle och i övrigt fullt kvalifi­ cerade förare kunde genom ett ögonblicks slappnande uppmärksamhet eller av annan tillfällig anledning göra sig skyldig till brott m ot trafik­ föreskrifterna utan att det var påkallat att närm are pröva hans allmänna lämplighet. D et kunde enligt utredningen inte betraktas som i och för sig onorm alt att en förare vid ett enstaka tillfälle av oaktsamhet eller tillfälligt förbiseende gjorde sig skyldig till en mindre förseelse eller blev invecklad i en trafikolycka. Så snart det emellertid fanns anledning att anta förekomsten av en brist i förarens kvalifikationer borde om ­ prövning ske. I sammanhanget m å vidare erinras om ett uttalande av trafiksäkerhetsutredningen rörande sådana fall av vårdslöshet i trafik där straffm ät­ ningen delvis sker med hänsyn till svårhetsgraden i själva olyckan. U t­ redningen fram höll sålunda (s. 333) att om en person dödats eller svårt skadats vid en trafikolycka, brukade straffet bli högre än vad trafik­ förseelsen i och för sig skulle ge anledning till. Vilka följderna blev av en trafikförseelse berodde ofta av en m ängd oberäkneliga och slump­ mässiga faktorer. Fall kunde därför förekomma där domstolarna tilläm­ pade en ganska sträng bedömning och utm ätte höga straff men där det ur allmän trafiksäkerhetssynpunkt inte fanns anledning för körkortsmyndigheten att ingripa m ot föraren med motsvarande grad av sträng­ het.

Praxis Som typfall av vårdslöshet i trafik som i praxis ansetts innefatta återkallelsegrund kan nämnas omkörning av fordon vid skymd sikt, hög hastighet i kurva eller vid halt väglag, ouppmärksamhet eller hög hastig­ het vid passerande av övergångsställe samt körning i uttröttat tillstånd (rattsömn). I dessa fall meddelas, redan vid en enstaka föreseelse, var­ ning eller återkallelse. Valet av åtgärd beror givetvis på omständighe­ terna i de olika fallen — som kan starkt skifta — varför det är svårt att i detta hänseende tala om någon fast praxis. Domstolarnas straffmätning synes i varje fall ej längre tilläggas avgörande betydelse för körkortsfrågans bedömning. Om två förseelser förekommer inom relativt närlig­ gande tid synes påföljden, även om ingen av föreseelserna är m era svår­ artad, som regel bli återkallalse. Väntetiden efter återkallelse synes i rätt stor utsträckning nedsättas under 1 år (3— 10 mån.). I många fall torde härvid inverka att körkortsingripandet — i avbidan på domstolsprövningen — sker först långt tid efter förseelsens begående. (Folkesson a. a. s. 75 o. f., 103)

l i l . Regeringens dispensbefogenheter

Återkallelse av körkort betraktas i praxis ej som en straffpåföljd. Eftergivande eller mildring av återkallelsebeslut kan därför inte ske ge­ nom tillämpning av det i § 26 R F reglerade nådeinstitutet, som avser påföljder av straffkaraktär. Enligt allmänt erkänd rättsgrundsats äger emellertid Kungl. M aj:t i statsrådet under vissa förutsättningar befogenhet att, utan positivt författningsstöd, medge undantag från bestämmelse i författning som, med eller utan riksdagens hörande, utfärdats av Kungl. M ajit ensam. Denna dispensrätt anses ha sin grund i det förhållandet att riksstyrelsen till­ kommer Kungl. M aj:t allena och kan utövas genom såväl normgivning som individuella avgöranden (jfr t. ex. H åkan Strömberg: Konungens dispensmakt s. 90). I enlighet härm ed kan i ett körkortsärende dispens ges från de materiella föreskrifterna i vägtrafikförordningen, t. ex. be­ stämmelser om vissa minimifrister för erhållande av körkort efter åter­ kallelse eller om att nytt körkort efter återkallelse ej får utfärdas utan förnyad prövning av förarens färdigheter och lämplighet i övrigt. H inder torde vidare i princip inte föreligga för Kungl. M aj:t att i fråga om tillämpningen av gällande föreskrifter om körkortsåterkallelse (avseende t. ex. frågan om visst förfarande över huvud taget kan anses utgöra återkallelsegrund eller om väntetiden bör nedsättas) anlägga en mildare bedömning än vad som skett i ett av körkortsmyndigheterna meddelat lagakraftvunnet beslut. Denna befogenhet h ar ansetts kunna grundas på det allmänna subordinationsförhållande som enligt § 47 RF råder inom statsförvaltningen och som anses ge Kungl. M aj:t viss möj­ lighet att utom ramen för det vanliga besvärsförfarandet ändra under­ ordnad myndighets beslut. D en omständigheten att RegR — som liksom andra domstolar ej är underkastad lydnadsplikt — fungerar som besvärsinstans i återkallelseärenden har inte ansetts bryta subordinationsförhållandet melan Kungl. M aj:t och länsstyrelserna, vilka är första in­ stans i dessa ärenden; ett utslag av RegR i besvärsmål anses därför principiellt inte ha annan rättslig valör än länsstyrelsens överklagade beslut (jfr Strömbergs a. a. s. 186 o. f.). Enligt det anförda kan alltså Kungl. M aj:t — inom ram en för föreskrifterna i vägtrafikförordningen — finna att det aktuella förfarandet inte innefattar återkallelsegrund och därför förklara föraren berättigad att återfå körkortet. Eller också kan Kungl. M aj:t, om återkallelsegrund befinns föreligga, förordna t. ex. att varning skall meddelas i stället för av körkortsmyndighet be­ slutad återkallelse eller att tiden för utfärdande av nytt körkort efter återkallelse må nedsättas i förhållande till vad myndigheten angett i återkallelsebeslutet. I sådana fal är det följaktligen inte fråga om dis­ pens från någon i vägtrafikförordningen meddelad, för körkortsmyndig-

heterna bindande föreskrift, utan i stället om en omprövning av och ett avsteg i mildrande riktning från den bedömning av det aktuella fallet som enligt gällande bestämmelser och kompetensregler anförtrotts dessa myndigheter. Även beslut av denna innebörd — beslut som kan karak­ täriseras som ”rättelse” av körkortsmyndigheternas avgöranden — bru­ kar betecknas som dispens (eller ändring i dispensväg). I det följande hänförs också dylika ärenden till vad som benämns dispensärenden (den vanliga formuleringen i ansökningarna är att m an ”av nåd” anhåller om viss mildring av återkallelsebeslutet). Beträffande förfarandet i dispensärenden, varom här är fråga, saknas bestämmelser i vidare m ån än vad som stadgas i 4 § regeringsrättsla­ gen. Om besvär kombineras med ansökan om dispens, gäller sålunda enligt berörda lagrum att sådan ansökan ej utgör hinder mot besvärens prövning; dock skall RegR, sedan besvären avgjorts, avge utlåtande över dispensansökningen. Vidare sägs att RegR, om den vid handlägg­ ning av besvärsmål finner att något undantag skäligen bör medges från gällande stadganden, skall underställa målet Kungl. M aj:ts prövning ef­ ter det besvären avgjorts. — F ör de fall då dispensansökan inges utan samband med besvär finns sålunda ingen motsvarighet till den för nådeärenden gällande föreskriften att yttrande från RegR eller H D alltid skall inhämtas, såvida ej skäl till bifall uppenbarligen saknas (§ 26 RF). Frågan om Kungl. M aj:ts dispensgivning har tidigare vid vissa tillfäl­ len varit föremål för behandling i riksdagen. Av vad härvid förekommit må i detta sammanhang anföras följande. Vid 1924 års riksdag framställdes anmälan m ot vederbörande stats­ råd jämlikt § 57 riksdagsordningen, vilken anm älan avsåg att regering­ en i ett visst fall meddelat dispens från en bestämmelse i folkskolestad­ gan om viss minimiålder för barns avgång från folkskolan. Enligt an­ mälaren (herr Rydén) ingick denna bestämmelse — för vilken riksdagen i anledning av framlagd proposition uttalat sig — i de konstitutiva delar av folkskolestadgan som var av lags natur, ehuru stadgan utfärdats i form av administrativ författning. Anmälaren hävdade att i fråga om näm nda delar av stadgan hade, där riksdagen gjort ett bestämt utta­ lande, detta betraktats som en till sitt innehåll lika klar bestämmelse, som om den varit underställd riksdagen i lagform. I dittillsvarande konstitutionell praxis hade därför enligt anm älaren regeringen inte an­ setts kunna, sedan riksdagen uttalat sig på sätt som skett, ensidigt i ad­ ministrativ väg dispensera från den aktuella föreskriften. I sitt memorial i anledning av den gjorda anm älan uttalade konstitu­ tionsutskottet i principfrågan följande (KU 1924: 34 s. 4): Kungl. M aj:t är otvivelaktigt befogad att meddela dispens från be­ stämmelser, som tillkommit i den ordning § 89 regeringsformen angiver, så fram t ej därigenom riksdagens anslagsbeviljande myndighet eller grundlagsenliga rätt i övrigt eller ock enskild rätt trädes för nära. Detta

gäller även i det fall, att riksdagen i en eller annan form uttalat sig för ifrågavarande bestämmelser. D et lärer icke med fog kunna göras gäl­ lande, att denna Kungl. M aj:t befogenhet skulle blivit upphävd genom konstitutionell praxis. Den omständigheten, att Kungl. M aj:t i allmänhet torde hava undvikit att meddela dispens från bestämmelser, som till­ kommit i anslutning till uttalanden av riksdagen, kan icke tolkas så, att den grundlagsenliga befogenheten för Kungl. M aj:t upphört. D å riks­ dagen uttalat sig för att ett visst stadgande blir i administrativ väg u t­ färdat, måste det förusättas, att riksdagen avsett, att stadgandet skall tillämpas enligt de för administrativa författningar i allmänhet gällande regler och sålunda även under vissa förutsättningar kunna bliva föremål för dispens. Med vad nu anförts om Kungl. M aj:ts befogenhet att, oavsett riks­ dagens förutgångna uttalanden, dispensera från författningar, vilka u t­ färdats i den ordning § 89 regeringsformen angiver, har utskottet inga­ lunda velat giva uttryck åt den uppfattningen, att Kungl. M aj:t vid handläggningen av hithörande dispensärenden skulle kunna fatta beslut utan avseende på den mening, som från riksdagens sida uttalats. Det torde fastmera få anses ligga i sakens natur, att, där en dylik mening på ett otvetydigt sätt kommit till uttryck, Kungl. M aj:t också, med hän­ syn till riksdagens ställning i vårt statsliv, bör så lång ske kan ställa sig densamma till efterrättelse. Kungl. M aj:ts dispensrätt torde i sådana fall böra komma till användning allenast då särskilda skäl föreligga.

U tskottet framhöll vidare att berörda grundsats för meddelande av dispens borde gälla även vid tillämpningen av den aktuella bestämmelsen i folkskolestadgan och att rätt till avgång från skolan endast borde med­ ges i sådana fall där bestämmelsens undantagslösa tillämpning skulle leda till obilliga konsekvenser. Emellertid hade utskottet kommit till det resultatet att regeringen i det anmälda fallet inte kunde anses ha över­ skridit de gränser som borde gälla för befogenheten att meddela dispens, varför utskottet fann den gjorda anmälan inte föranleda någon utskot­ tets åtgärd. — Riksdagen beslöt efter debatt (AK 1924: 44 s. 54 o. f.) att lägga memorialet till handlingarna. I en interpellationsdebatt vid 1939 års riksdag diskuterades regering­ ens dispenspraxis i anslutning till ett visst körkortsärende (FK 1939: 40 s. 1 o. f.). I det aktuella fallet hade en persons körkort återkallats i an­ ledning av att han ådömts frihetsstraff för vissa brott. Sedan han efter att ha avtjänat viss strafftid villkorligt frigetts, hade han hos polismyn­ digheten anhållit om s. k. nykterhetsintyg, ett intyg som enligt då gäl­ lande bestämmelser skulle bifogas ansökan till KB för erhållande av körkort. D å polismyndigheten ej fann sig kunna utfärda det begärda intyget, anhöll personen i fråga hos regeringen om dispens från kravet på företeende av nykterhetsintyg. Efter det KB yttrat sig över ansök­ ningen, förklarade regeringen att den omständigheten att sökanden av polismyndigheten förvägrats berörda intyg ej utgjorde hinder för KB att för honom utfärda körkort. I interpellationen (av herr Wistrand) efterfrågades de grunder som

föranlett vederbörande statsråd att tillstyrka den gjorda dispensansök­ ningen. I interpellationssvaret framhölls att sökandens nykterhetsförhållanden skäligen inte bort utgöra hinder för erhållande av körkort samt att körkortsinnehav utgjorde en av förutsättningarna för att sö­ kanden skulle infria de förhoppningar om att hederligen försörja sig, på grund varav han villkorligt frigetts. D et framhölls att grunderna för dispensen i princip varit desamma som då regeringen i vissa andra fall av körkortsåterkallelser förklarat hinder ej möta för den sökande att få körkortsfrågan prövad före utgången av den tid, fö r vilken körkort återkallats, nämligen hänsynen till den sökandes möjlighet att försörja sig. I den följande debatten diskuterades bl. a. frågan om det i dispens­ fallet förelegat tillräckliga skäl att — med tanke på trafiksäkerhetsintresset — anförtro sökanden körkort med hänsyn till dennes nykterhetsförhållanden. Interpellanten hävdade att så inte var fallet, att dispen­ sen avvek från bedömningen i rättspraxis och att dispenser sådana som den ifrågavarande motverkade samhällets strävanden att uppnå hög standard inom trafikväsendet. Vidare diskuterades frågan angående för­ farandet i det aktuella dispensärendet. D et erinrades i debatten att den normala vägen för sökanden att få polismyndighetens beslut omprövat var att först vända sig till KB och, om han där fick avslag, anföra be­ svär hos RegR. Enligt en talare (herr Herlitz) borde dispensinstitutet tillgripas endast då mycket starka skäl förelåg och ej förrän den nor­ mala instansordningen prövats; den reella betydelsen härav var att dis­ pensfrågan kunde bedömas på ett mycket fylligare material och på mycket mognare överväganden. I varje fall borde enligt talaren utlå­ tande från RegR inhämtas så att man till grund för avgörandet kunde lägga de erfarenheter och principer som denna instans — som skulle vara ett värn mot godtycke inom förvaltningen — hade till sitt förfo­ gande, låt vara att regeringen inte var skyldig att följa utlåtandet. Och om det förhöll sig så att gällande bestämmelser rörande avvägningen mellan trafiksäkerhetsintresset och bilförarnas enskilda intressen, sådana de tillämpades i RegR:s praxis, inte ansågs tillfredsställande, borde man enligt talaren föranstalta om ändring av bestämmelserna och inte in­ gripa på m åfå i fall, som mera tillfälligtvis kom under regeringens prövning. Rörande frågan om förfarandet i dispensärenden framhölls från re­ geringens sida (statsrådet Sköld) att det från formell och förvaltningsrättslig synpunkt kanske var en riktig väg att den normala instansord­ ningen först prövades. M en det förekom ständigt fall, där man med förbigående av underinstansem a gick direkt till Kungl. M aj:t och i så­ dana fall ersattes myndighetens beslut av yttrande från denna instans. A tt yttrande från RegR, i enlighet med praxis, inte inhämtats i det ak­ tuella dispensfallet hade berott på att det var uppenbart att ansökning-

en skulle bifallas; en remiss hade endast m edfört att ärendets avgörande onödigtvis dragit ut på tiden. — M ed anledning härav framhölls (herr Herlitz) att det vore beklagligt att en viss praxis tillämpades hos Kungl. M aj:t i statsrådet och en annan hos regeringsrätten i det mycket större flertalet fall. D et vore äventyrligt för rättsordningen, för likformigheten och rättvisan i förvaltningen att två myndigheter på det viset tilläm­ pade lagen i olika anda; i ett sådant läge borde lagändring genomföras.

IV. S tatistisk a uppgifter om dispensärenden och dispensgivning m. m.

På grundval av förteckningar, som inom kommunikationsdeparte­ m entet förs över förekom m ande ansökningsärenden, h ar fram räknats antalet under åren 1964— 1970 avgjorda ärenden som avsett ansök­ ningar om ändring av meddelade beslut om slutlig återkallelse av kör­ kort (i åtskilliga fall avser ärendena jämväl återkallelse av trafikkort, något som i fortsättningen dock ej särskilt anmärks). Ansökningarna har genomgående inneburit begäran att snarast möjligt återfå det åter­ kallade körkortet eller att få ansöka om nytt körkort inom kortare tid än vad som angetts i återkallelsebeslutet. A ntalet sådana ärenden samt regeringsbeslutens fördelning mellan av­ slag och bifall, helt eller delvis, fram går av följande tabell (där ären­ denas och beslutens fördelning mellan l: a och 2:a halvåret angetts för varje år).

Tab. 1. Dispensärenden 1964— 1970

1964 1965 1966 1967

l:a 2:a Sta l:a 2:a S:a l:a 2:a S:a l:a 2:a S:a

Antal ärenden 15 19 34 19 18 37 22 17 39 37 39 76 Antal avslag 15 18 33 17 15 32 19 17 36 31 31 62 Antal bifall 0 1 1 2 3 5 3 0 3 6 8 14 Bifall i % (runda tal) 3 14 8 18

1968 1969 1970

l:a 2:a S:a l:a 2:a S:a l:a 2:a S:a

Antal ärenden 35 25 60 51 53 104 53 53 106 Antal avslag 32 19 51 42 45 87 48 53 101 Antal bifall 3 6 9 9 8 17 5 0 5 Bifall i % (runda tal) 15 16 5

Tabellen ger vid handen att antalet årligen avgjorda ansökningar vi­ sat en starkt stigande tendens. F rån att under de första åren av perio-

den ha utgjort mindre än 40 per år har antalet de sista två åren över­ stigit 100. I fråga om antalet meddelade dispenser fram går att utvecklingen varit m era oenhetlig. U nder åren 1964— 1966 har sålunda dispenserna varierat mellan 1— 5 och under åren 1967— 1969 mellan 9— 17, var­ efter en mycket m arkant nedgång skett (under l: a halvåret 1970 gavs sålunda endast 5 dispenser och under 2:a halvåret ingen enda dispens). I såväl absoluta som relativa tal utvisar åren 1967— 1969 de högsta siffrorna (15— 18 °/o av antalet ansökningar). Den närm are granskningen av praxis har avsett dispensärenden som avgjorts under de tre senaste åren. Härvid har till en början undersökts hur de under denna period meddelade dispenserna (31 st.) fördelat sig med avseende på återkallelsegrunderna. Fördelningen fram går av föl­ jande tabell.

Tab. 2. Återkallelsegrunder betr. dispenser 1968— 1970

1968 1969 1970 S:a

Undersökningen har i fortsättningen begränsats till sådana dispens­ ärenden där återkallelsegrunden utgjorts av trafiknykterhetsbrott (ratt­ fylleri och rattonykterhet), annan onykterhet samt vårdslöshet i trafik. Som fram går av föregående tabell har nämligen det övervägande fler­ talet dispenser avsett körkortsåterkallelse på någon av nyss angivna grunder. Samma återkallelsegrunder synes också vara de vanligaste i fråga om dispensansökningar som lämnats utan bifall. Beträffande samtliga här avsedda dispenser som meddelats under 3årsperioden (24 st.) har genomgång skett av handlingarna i såväl återkallelseärendet som dispensärendet. M otsvarande genomgång har där­ jämte företagits i fråga om ett antal för varje år uttagna dispensären­ den där ansökningarna lämnats utan bifall. Av de 24 fall då dispens lämnats har besluten i ett fall innehållit att sökanden förklarats — efter det väntetiden för erhållande av nytt kör­ kort gått till ända — berättigad att återfå det återkallade körkortet utan ny prövning i vanlig ordning, om ej annat ligger honom till last än vad som utgjort återkallelsegrund. I 20 fall har besluten innehållit att sökanden förklarats — efter kor­ tare återkallelsetid än vad som enligt författningen, enligt körkortsmyndighetens beslut eller eljest enligt dess praxis utgör väntetid för erhål­ lande av nytt körkort — berättigad att återfå det återkallade körkortet

under samma förutsättning som nyss sagts (alltså utan ny körkortsprövning i vanlig ordning). I de återstående 3 fallen h ar dispensbesluten in­ nehållit att vad som utgjort återkallelsegrund förklarats — efter kor­ tare återkallelsetid än vad som angetts h är ovan — ej utgöra hinder för KB att utfärda nytt körkort (alltså efter ny körkortsprövning i van­ lig ordning). Innehållet i dispensbesluten fram går närm are av följande tabell.

Tab. 3. Innehållet i dispensbeslut 1968— 1970 där återkallelsegrunden utgjorts av trafiknykterhetsbrott, annan onykterhet sam t vårdslöshet i trafik

Efter återkallelsetid av: 1—2 2—3 4—5 6—7 8—9 10—11 14—16 veckor mån. mån. mån. mån. mån. mån. Rattfylleri': a) återfår kör­ kortet 3 2 1 b) nytt körkort 1 Rattonykterhet 2; a) återfår kör­ kortet 2 2 1 1 b) nytt körkort 1 Annan onykter­ het*: återfår körkortet 2 1 1 Vårdslöshet i tra­ fik*: a) återfår kör­ kortet 2 2 1 b) nytt körkort 1

1 Normal väntetid synes i praxis vara 2 år. * Normal väntetid synes i praxis vara 1—1,5 år. 3 Väntetiden har i de aktuella återkallelsefallen ej nedsatts under 1 år. 4 Väntetiden har i de aktuella återkallelsefallen nedsatts till 4 —6 mån.

De i tab. 3 angivna 24 dispensfallen har analyserats från olika syn­ punkter. Vad först angår dispensernas fördelning på olika yrkeskate­ gorier med visst uppgivet behov av körkort fram går fördelningen av följande tabell.

Tab. 4. Dispenser enligt tab. 3: fördelning på yrkeskategorier och körkortsbehov

1. Anställda, såsom chaufförer, försäljare o. d., med uppgivet behov av körkort för att kunna behålla eller återgå till anställningen 12 2. Egna rörelseidkare med uppgivet behov av körkort för att kunna fort­ sätta rörelsen 9 3. övriga med uppgivet behov av körkort för speciella ändamål (sjuklig­ het m. m.) 3 4 Riksdagen 1971. 4 sami. Nr 34

Beträffande frågan i vilken utsträckning sökandena i dispensfallen först begagnat ordinarie rättsmedel (och alltså först anfört besvär över återkallelsebesluten hos RegR) eller anhållit om dispens direkt efter KB:s beslut har det visat sig, att den ordinarie besvärsvägen anlitats en­ dast i 7 av de 24 dispensfallen. Förhållandet fram går närm are av föl­ jande tabell.

Tab. 5. Dispenser enligt tab. 3: återkallelsebeslutet överklagat resp. ej överklagat hos RegR

Överklagat Ej och fastställt överklagat

N är det gäller körkortsmyndigheternas ställningstaganden i dispens­ fallen kan först fram hållas att RegR yttrat sig i endast ett fall, avseende dispens som alternativt yrkades redan i samband med besvär över ett återkallelsebeslut p å grund av rattfylleri. I alla övriga 23 fall ingavs separata dispensansökningar efter det att återkallelseärendet avgjorts av KB resp. RegR. I samtliga dessa fall inhämtades yttrande av KB. D är­ emot inhämtades icke i något av fallen yttrande av RegR. I körkortsmyndigheternas yttranden har dispens avstyrkts i 20 av de 24 fallen. I återstående 4 fall h ar erinran ej framställts mot att återkallat körkort återställdes eller att väntetiden för sökande av nytt körkort nedsattes. Förhållandet fram går närm are av följande tabell.

Tab. 6. Dispenser enligt tab. 3: körkortsmyndigheternas yttranden

Avstyrkt av Avstyrkt av Ej erinran av Ej erinran av

I fråga om handläggningstiden för dispensärenden av h är avsett slag kan slutligen nämnas, att remissyttranden från KB i allmänhet synes avges redan efter någon eller några veckor (variationer från någon dag upp till ca 4 mån.). Prövningstiden i departementet efter avslutad re­ missbehandling synes som regel uppgå till omkring en månad (variatio­ ner från någon dag upp till ca 2 mån.). Den totala handläggningstiden från dispensärendets anhängiggörande fram till beslut har i ett antal närm are undersökta fall något understigit 2 månader.

V. Redogörelse fö r dispensärenden 1968— 1970

I syfte att belysa regeringens dispenspraxis i materiellt hänseende kommer redogörelse i det följande att lämnas dels fö r sådana under åren 1968— 1970 meddelade dispenser där återkallelsegrunden utgjorts av rattfylleri, rattonykterhet, annan onykterhet samt vårdslöshet i trafik (jfr tab. 3— 6 i föregående avsnitt), dels för ett antal dispens­ ärenden av enahanda beskaffenhet där ansökningarna lämnats utan bi­ fall. Ärendena har grupperats efter de olika återkallelsegrunderna. I var­ je grupp redovisas först ärenden där ansökningarna helt eller delvis bifallits och därefter ärenden där ansökningarna avslagits. I fråga om ansökningar som bifallits upptas i förekommande fall under skilda ru ­ briker dels ärenden där erinran m ot visst bifall ej framställts i körkortsmyndighetens yttrande, dels ärenden där ansökningarna avstyrkts. Vi­ dare skiljs mellan dels dispenser enligt vilka sökanden återfår det åter­ kallade körkortet (således utan att behöva undergå ny prövning i före­ skriven ordning), dels dispenser enligt vilka väntetiden för ny prövning nedsätts. I övrigt redovisas ärendena under respektive rubriker krono­ logiskt efter beslutsdatum. Beträffande referaten av de olika ärendena bör nämnas att upp­ gifter om tidigare anmärkningar i körkortshänseende som regel ej medtagits i fall då anm ärkningarna ligger längre tillbaka i tiden än 10 år, liksom ej heller då det är fråga om enstaka förseelser av till sy­ nes mera bagatellartad natur (olaga parkering o. d.). I den m ån körkortsmyndigheterna läm nat någon motivering för sina till- eller avstyrkanden h ar denna motivering angetts. U nder varje exempel har gjorts vissa noteringar, bl. a. avseende de ”särskilda omständigheter” som åberopats eller eljest synes föreligga och som eventuellt kan anses medföra att ärendet i näm nvärd grad skil­ jer sig från återkallelseärenden i allmänhet. D et vanligaste skälet som föraren i sådana ärenden åberopar är att han behöver körkortet för sitt arbete och därm ed för sin och sin familjs försörjning. Detta skäl har följaktligen som regel ej här särskilt anmärkts; så h ar skett endast då avsaknad av körkort uppgetts medföra betydande svårighet att fortsätta egen affärsrörelse (en omständighet som synes h a beaktats i vissa dis­ pensärenden) eller då försörjningsplikten varit särskilt omfattande. En annan omständighet som vanligen åberopas i återkallelseärenden är att föraren tidigare, ofta under lång tid, kört anmärkningsfritt eller i var­ je fall utan allvarligare anmärkning. Ej heller denna omständighet har därför som regel h är medtagits.

I. Rattfylleri

A. Bifallna ansökningar

(samtliga avstyrkta av KB resp. RegR)

a. K örkortet återlämnat 1. Körkortsinnehavare: 42-årig försäljare, gift, 5 barn 4— 17 år; kör­ kort sedan -61 (i fortsättningen benämns körkortsinnehavarna i refera­ ten med X). Tidigare anmärkningar: — Den aktuella förseelsen: Rattfylleri 13/12 -67; 1 mån. fäng. enligt dom 5/3 -68. — Vid tillfället körde X sin personbil på riksväg. Vid in­ gången till en kurva fördes bilen av vägen och ned i diket. X uppgav att han några timmar tidigare förtärt 10 cl starksprit och en mellanöl. D agarna dessförinnan hade han också förtärt vissa spritmängder och kände sig trött. Blodprov som togs ca 1 tim. efter körningen, visade 2,32 °/00. Enligt läkaren var X medelmåttigt påverkad av alkohol. Återkallelseärendet: K örkortet omhändertogs 31/12 -67. X avgav ej yttrande. Nykterhetsnäm nden och polismyndigheten förordade åter­ kallelse. KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 17/4 -68 (ej nedsätt­ ning av väntetiden). Besvär anfördes ej. Dispensärendet: I ansökan 11/5 -68 anhöll X att återfå sitt kör­ kort. H an framhöll att han var anställd vid en möbelfirma och ej kunde h a kvar anställningen utan körkort; familjen riskerade därför att bli ett ”socialfall” . H ans hustru hade senaste tiden vårdats för psykisk ohälsa och tagit det skedda mycket hårt. H an åberopade intyg av ar­ betsgivaren, som fram höll att X var en toppkraft som försäljare men ej kunde placeras på annat arbete; man måste allvarligt överväga att avskeda X om han inte återfick körkortet före försäljningssäsongens början 1/8. Vidare åberopades intyg av en kyrkoherde som lämnade positiva vitsord om familjen. Därjäm te företeddes i ärendet läkarin­ tyg, enligt vilket X:s hustru vårdats på mentalsjukhus dels en period kring årsskiftet, dels en period mars— april; hon skulle ånyo intagas i maj. Läkaren fram höll vidare att X 15/12 -67 (två dagar efter ratt­ fylleriet) råkat i ett psykiskt insufficienstillstånd och remitterats till sjuk­ hus för vård. Enligt läkaren förelåg detta tillstånd sannolikt redan vid rattfylleritillfället. X hade emellertid numera återhäm tat sig och inget tecken tydde längre på psykisk ohälsa. I yttrande över ansökningen framhöll polismyndigheten att de skäl som X anfört ej motiverade ett upphävande av återkallelsen, som främ st utgjorde ett skydd för andra trafikanter; ett ytterligare skäl var att risk syntes föreligga att X ånyo råkade i psykisk obalans. KB framhöll att vad X anfört ej kunde, med hänsyn till trafikbrottets all­ varliga art, anses innefatta tillräckliga skäl för bifall. Kungl. M aj:t 11/7 -68 (t. f. regering): med hänsyn till i ärendet föreliggande särskilda omständigheter förklaras X berättigad återfå sitt körkort efter 31/7 -68. N ot: Dispensen innebär att X återfick körkortet efter en återkallelsetid av 7 mån. Särskilda omständigheter: försörjningsplikt m ot sjuklig hustru och fem barn.

2. Körkortsinnehavare: 73-årig pensionär, uppgift saknas i akten om familjeförhållanden och körkortsinnehav. Tidigare anmärkningar: uppgifter saknas. Den aktuella förseelsen: Rattfylleri 17/11 -67; villkorlig dom samt 25 db enligt dom 3/4 -68. — X uppgav att han under morgonen och förmiddagen drack två starköl. Kvällen innan hade han druckit 20 cl punsch. Vid 18-tiden tog han sin personbil för att hälsa på en dotter. Vid möte med en långtradare körde han på två parkerade bilar. Blod­ prov, som togs ca 1 timme efter körningen, visade 1,55 ° /o 0 . Enligt lä­ karen var X möjligen lätt påverkad av alkohol. — I rättegången företeddes läkarintyg, enligt vilket X undergick ambulatorisk bestrål­ ning av en cancertum ör i urinblåsan. Vid företagen personundersök­ ning erhöll han goda vitsord. Domstolen fann att frihetsberövande på­ följd ej krävdes med hänsyn till X :s ålder och sjukdom. Återkallelseärendet: K örkortet omhändertogs 4/12 -67. X framhöll att han sedan länge hade som hobby att tillverka prydnadsföremål av trädrötter o. d. H an disponerade ett rum för dessa arbeten i en ort, 17 km från bostaden. H an reste dagligen dit och till skogarna där­ omkring för att samla material. H an kunde inte utföra hobbyarbetet på någon annan plats. Arbetet saknade visserligen betydelse u r försörjningssynpunkt m en han behövde det för att hålla sig i verksamhet. KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 29/4 -68 (ej nedsätt­ ning av väntetiden). Besvär anfördes ej. Dispensärendet: I ansökan som inkom 1/7 -68 anhöll X att åter­ få sitt körkort. H an åberopade sitt behov av körkort för att kunna fortsätta sitt hobbyarbete, som var hans helt överskuggande intresse. H an bifogade fotografier och en tidningsartikel för att visa att hans arbete var uppskattat och värdefullt. Ansökningen avstyrktes av KB, enär återkallelse var obligatorisk vid rattfylleri och synnerliga skäl för kortare väntetid än 1 år ej kunde an­ ses föreligga. Kungl. M aj:t 27/9 -68 (statsrådet Geijer): med hänsyn till i ärendet föreliggande särskilda omständigheter förklaras X berättigad återfå sitt körkort. N ot: Dipensen gavs efter en återkallelsetid av ca 10 mån. Särskilda omständigheter: sjuklighet + behov av körkort i tera­ peutiskt syfte för pensionär. 3. Körkortsinnehavare: 36-årig byggnadsarbetare, gift, 7 barn 2— 15 år; körkort sedan -53. Tidigare anmärkningar: Fylleri -66. Den aktuella förseelsen: Rattfylleri 21/10 -67; villkorlig dom 25/3 -68. — X hade under dagen förtärt 20— 30 cl starksprit. H an hade senaste tiden haft sömnsvårigheter och hjärtbesvär och kände sig starkt deprimerad. E fter en dispyt med hustrun tog han på kvällen sin bil i avsikt att köra av vägen och beröva sig livet. U nder färden ångrade han sig och körde i stället till polisstationen ”för att söka hjälp”. H an befanns då vara kraftigt berusad, han grät och verkade starkt ned­ gången. Blodprov, som togs ca 2 tim. efter körningen, visade 1,56 °/00. Enligt läkaren var X medelmåttigt påverkad av alkohol. Återkallelseärendet: Körkortet omhändertogs 23/10 -67. X fram ­ höll att han efter händelsen drabbats av lungblödning och viss tid vårdats på sanatorium. H an behövde körkort dels för täta kontrollbe­

sök på sjukhuset, dels för att kunna börja arbeta och inte längre ligga socialvården till last. H an önskade därför återfå körkortet snarast möjligt. KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 3/5 -68 (ej nedsättning av väntetiden). Besvär anfördes ej. Dispensärendet: I ansökan 26/11 -68 anhöll X att återfå sitt kör­ kort. H an framhöll att han nu efter 1 års återkallelsetid visserligen kunde ansöka om nytt körkort. Av ekonomiska skäl kunde han emel­ lertid ej betala körskoleavgifter och övriga kostnader. H an skulle bli friskskriven 15/12 -68 och behövde då körkort för att kunna arbeta. I yttrande över ansökningen fram höll KB att X 11/12 -68 fått för­ handsbesked att hinder u r allmän lämplighetssynpunkt ej förelåg mot att utfärda nytt körkort för honom. KB avstyrkte dispensansökningen. Kungl. M aj:t 10/1 -69 (statsrådet Geijer): med hänsyn till i ären­ det föreliggande särskilda omständigheter förklaras X berättigad åter­ få sitt körkort. N ot: Dispensen gavs efter en återkallelsetid av ca 14 1/2 mån. (av KB:s förhandsbeslut fram går att X kunnat före dispensen erhålla nytt körkort efter föreskriven prövning; dispensen synes följaktligen endast avse undantag från kravet på att genomgå sådan prövning). Särskilda omständigheter: sjuklighet + försörjningsplikt mot hustru och sju barn. 4. Körkortsinnehavare: 30-årigt trafikbiträde, ogift, proteser på båda benen efter olycksfall i arbete -63, invalidbil -65; körkort sedan -56. Tidigare anmärkningar: Fylleri -67. Den aktuella förseelsen : Rattfylleri 27/3 -68; 2 mån. fäng. enligt dom 2/7 -68 (av nåd bestämdes påföljden till villkorlig dom samt 70 db). — Vid tillfället körde X sin invalidbil på riksväg. Två trafikanter an­ mälde vid skilda tillfällen till polisen att bilen ”vinglat över hela vä­ gen”. X medgav viss alkoholförtäring före och under färden. H an uppgav att han på grund av protesbyte hade värk i ena benet och känt sig deprimerad. Blodprov, som togs ca 1/2 timme efter färden, visade 2,48 °/oo. Enligt läkaren var X medelmåttigt påverkad av alkohol. Återkallelseärendet: K örkortet omhändertogs 18/5 -68. X framhöll att han saknade klart minne av såväl alkoholförtäringen som färden; han visste dock att han förtärt så mycket alkohol att hans omdömesför­ måga helt avtrubbats. H an hade druckit för att försöka dämpa sm är­ torna i benet, som varit onormalt svåra. Det inträffade var en engångs­ företeelse. H an åberopade läkarintyg, enligt vilket det skulle vara m yc­ ket svårt för honom att färdas till och från arbetet utan bil. H an yr­ kade att väntetiden för nytt körkort skulle nedsättas till 3 mån. KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 11/9 -68 (ej nedsätt­ ning av väntetiden). I besvär häröver yrkade X nedsättning av vän­ tetiden till 4 mån. RegR 6/12 -68: ej ändr. Dispensärendet : I ansökan 10/1 -69 anhöll X att antingen återfå sitt körkort eller berättigas omedelbart ansöka om nytt. H an åberopade fö r­ ut anförda omständigheter med tillägg att han nu tvingades använda moped till och från arbetet, vilket medförde stora risker fö r förfrysningar och förseningar. Ansökningen avstyrkes av polismyndigheten, som framhöll att det, frånsett den åberopade depressionen vid rattfylleriet, inte förelåg några förm ildrande omständigheter: i fråga om behovet av körkort befann

sig X inte i sämre läge än andra som för sin utkomst var beroende av körkort såsom yrkeschaufförer, handelsresande m. fl. Även KB avstyrkte ansökningen under erinran dels att X kört uppenbart trafik­ farligt dels att X under färden m edfört och förtärt alkohol dels att blodprovet visat mycket hög alkoholkoncentration. Kungl. M aj:t 14/3 -69 (statsrådet Lundkvist): med hänsyn till i ären­ det föreliggande särskilda omständigheter förklaras X berättigad åter­ få sitt körkort. N ot: Dispensen gavs efter en återkallelsetid av ca 10 mån. Särskilda omständigheter: invaliditet (brottet begånget under depression till följd av smärtor på grund av invaliditeten).

5. Körkortsinnehavare: 48-årig f. d. skogsarbetare, norsk medb., sjukpensionerad sedan -67 p. g. a. ryggskada (75 % invaliditet), gift, 3 barn 9— 11 år, bosatt i skogsbygd på gård vid byväg 5 km från sam­ hälle; körkort sedan -65. Tidigare anmärkningar: — Den aktuella förseelsen: Rattfylleri 17/7 -68; 1 mån. fäng. enligt dom 18/3 -69. — Vid tillfället hade X färdats från sitt hem till en sjö för att fiska. U nder färden köpte han ett flertal mellanöl; han drack själv åtskilliga och bjöd andra personer. Enligt två vittnen var han vid fram ­ komsten till sjön berusad, han uppträdde olämpligt och backade ned bilen i ett dike vid parkeringsplatsen. H an uppgav att han supit sig full p. g. a. osämja m ed sin hustru. Blodprov, som togs ca 2 tim. efter kör­ ningen, visade 1,39 °/00. Enligt läkaren var X lätt påverkad av alkohol. Återkallelseärendet: Körkortet omhändertogs 28/1 -69. X framhöll att han p. g. a. sin invaliditet var beroende av körkort för att kunna frakta livsmedel o. d. till hemmet. Det inträffade var en engångsföre­ teelse. H an åberopade intyg från en frireligiös församling, enligt vilket han hösten -68 ingått som medlem i församlingen och såsom kristen slutat med all alkoholförtäring. KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 16/4 -69 (ej nedsätt­ ning av väntetiden). Besvär anfördes ej. Dispensärendet: I ansökan 21/5 -69 anhöll X att antingen återfå sitt körkort eller få väntetiden nedsatt till 3 mån. Som skäl åberopades vad som anförts i återkallelseärendet med tillägg att det i varje fall un­ der vinterhalvåret var omöjligt för X att försörja familjen utan bil, varför familjen skulle tvingas flytta från bostaden. X åberopade vi­ dare intyg av ett flertal personer, som gav honom positiva vitsord. I yttrande över ansökningen framhöll polismyndigheten att det fanns anledning anta att X för fram tiden skulle avhålla sig från brott av ifrågavarande slag och att därför intet var att erinra mot att väntetiden nedsattes under 1 år. KB avstyrkte bifall under framhållande att ett återkallat körkort principiellt inte borde återlämnas genom dispensbeslut och att i övrigt omständigheterna vid rattfylleriet inte kunde anses m ild­ rande. Kungl. M aj:t 18/7 -69 (statsrådet Lundkvist): med hänsyn till i ären­ det föreliggande särskilda omständigheter förklaras X berättigad åter­ få sitt körkort. N ot: Dispensen gavs efter en återkallelsetid av ca 6 mån. Särskilda omständigheter: behov för familjeförsörjare av kör­ kort på grund av avlägset belägen bostad + sjuklighet (efter brottet in­ gått som medlem i religiös förening).

6. Körkortsinnehavare: 40-årig byggnadsarbetare, gift, 2 minderåriga barn; körkort sedan -49. Tidigare anmärkningar: — Den aktuella förseelsen: Rattfylleri, vårdslöshet i trafik, smitning 4/3 -69; 1 mån. fäng. enligt dom 23/10 -69 (av nåd ändrat till villkorlig dom). — X körde tidigt på morgonen sin hustru till BB-avdelningen vid ett sjukhus i staden. Förlossningen skedde vid 7-tiden. Före och under förlossningen, som gick normalt, intog X fyra tabletter pentymal. H an kunde ej minnas om han därefter tog ytterligare tabletter. På sjukhuset verkade han ”helt frånvarande” och avråddes av läkare att köra bil. Enligt X mådde han illa av sjukhuslukten; han hade ock­ så varit nära då hustrun fick lustgas. Vid 16-tiden tog han emellertid sin personbil på sjukhusets parkeringsplats för att köra hem. H an p å­ körde därvid en parkerad bil men avlägsnade sig utan att vidtaga några åtgärder. D ärefter fick han i det hala väglaget sladd på bilen i en kurva och körde på en ledningsstolpe. H an begav sig därpå till en verkstad, där m an på grund av hans underliga uppträdande tillkallade polis. En­ ligt en polisman talade X osammanhängande och gick raglande. Blod­ prov, som togs ca 2 timmar efter körningen, visade ingen promille alko­ hol. D ärem ot påvisades 0,7 mg barbitursyrederivat per 100 ml blod. Enligt läkaren var X medelmåttigt—höggradigt påverkad av andra stimulerande eller bedövande medel än alkohol. Återkallelseärendet: K örkortet återkallades interimistiskt 7/11 -69, vilket beslut delgavs X 4/12. H an framhöll att han var i behov av kör­ kort för att kunna resa till olika arbetsplatser. Enligt nykterhetsnämnden var X känd som en nykter och skötsam person. KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 18/3 -70 (ej nedsätt­ ning av väntetiden). Besvär anfördes ej. Dispensärendet: I ansökan 22/4 -70 anhöll X att återfå körkortet snarast möjligt. H an framhöll att det inte fanns allmänna kommunika­ tionsmedel för resor till och från arbetsplatserna. H an måste därför nu anlita goda vänner. I åberopat intyg gavs honom goda vitsord av arbets­ givaren. Ansökningen avstyrktes av KB. Kungl. M aj:t 17/6 -70 (statsrådet Norling): med hänsyn till i ärendet föreliggande särskilda omständigheter förklarades X berättigad återfå sitt körkort. N ot: Dispensen gavs efter en återkallelsetid av ca 6 mån. Särskilda omständigheter: brotten begångna under omtöckningstillstånd till följd av tablettmissbruk i samband med hustruns för­ lossning.

b) Väntetiden nedsatt 7. Körkortsinnehavare: 38-årig trafikbilägare, gift, 1 barn 8 år; kör­ kort sedan -45. Tidigare anmärkningar: Fyra trafikförseelser 1951— 55, vilket med­ förde varning -55, fem dom ar för överskiden max.last, maxhast. m. m. 1956— 63. Den aktuella förseelsen: Rattfylleri 18/5 -68; fäng. 1 mån. 15 dagar enligt dom 31/10 -68. — X hade vid tillfället deltagit i ett samkväm, varvid han under någon timme förtärt minst 20 cl starksprit. Därefter hade han i sin trafikbil kört en person till dennes bostad, en sträcka på ca 150 m. H an hade sedan återvänt med bilen till samkvämet och

strax därefter anhållits av polis. H an uppgav att han efter körningen förtärt ytterligare sprit. Blodprov som togs ca 1 tim. efter kör­ ningen, visade 2,15 °/00. M ed hänsyn till X:s uppgifter om spritförtä­ ringen kunde enligt yttrande av rättskemiska laboratoriet något bestämt uttalande ej göras om att alkoholkoncentrationen vid körningen över­ stigit 1,5 °/00. Domstolen fann dock genom vittnesmål till fullo styrkt att X var förvunnen till rattfylleri. Vid straffmätningen beaktade domsto­ len å ena sidan att X var yrkeschaufför och å andra sidan att kör­ ningen endast avsett en kortare sträcka. Återkallelseärendet: K örkortet omhändertogs 5/6 -68. X framhöll att han hade två taxibilar och var hälftendelägare i en skolbuss. H ans hustru, som hade trafikkort, brukade biträda honom i rörelsen. Hon väntade nedkomst i juli -69 och måste snart sluta köra. H an hade redan måst anställa en chaufför. Rörelsen kunde ekonomiskt ej bära kostnader för två anställda. En avyttring av bilarna skulle ej täcka skulderna. Själv hade han m åst ta ett lagerarbete med anspråkslös lön. H an hade visser­ ligen handlat oförståndigt, m en den ekonomiska och sociala situationen fö r familjen skulle bli ohållbar, om han inte inom närm aste tiden återfick rätten att köra bil. KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 25/11 -68 (ej nedsätt­ ning av väntetiden). I skrivelse 20/12 -68 överklagade X återkallelsebeslutet samt anhöll att av nåd återfå körkortet 1/3 -69. H an åberopade samma omständigheter som hos KB. Nykterhetsnämnden tillstyrkte ansökningen, då X var känd som skötsam och arbetsam och då familjen eljest skulle få det svårt ekono­ miskt. Polismyndigheten fann i avgivet yttrande ej omständigheterna mildrande. KB framhöll att den omständigheten att återkallelsen med­ förde svåra ekonomiska och sociala följder inte kunde anses vara giltigt skäl vare sig att nedsätta väntetiden eller att av nåd låta X återfå sitt körkort. — RegR 21/2 -69: ej ändr. i KB:s beslut; betr. dispensansökningen hemställdes att den m åtte lämnas utan bifall (en ledamot var skiljaktig och ansåg att tiden för nytt körkort borde bestämmas till 8 m ån från om händertagandet, dvs. till 5/2 -69; som skäl åberopades att återkallelsen mycket hårt drabbat X:s ekonomi och att stora svårighe­ ter förelåg för honom att fortsätta rörelsen). Dispensärendet: se ovan. Kungl. M aj:t 14/3 -69 (statsrådet Lundkvist): på grund av omständig­ heterna i ärendet, särskilt X :s personliga förhållanden, bifalles ansök­ ningen på det sätt, att Kungl. M aj:t förklarar att vad X låtit komma sig till last ej skall utgöra hinder för KB att utfärda körkort för honom. N ot: Dispensen gavs efter en återkallelsetid av ca 9 mån. Särskilda omständigheter: körning kort sträcka + svårighet att fortsätta egen trafikbilrörelse.

B. Avslagna ansökningar 8. Körkortsinnehavare: 20-årig bilmekaniker, ogift, sammanbor med fästm ö och ett barn; körkort sedan -66. Tidigare anmärkningar: — Den aktuella förseelsen: Rattfylleri m. m. 21/6 -68; villkorlig dom samt 100 db enligt dom 28/10 -68. — Vid tillfället hade X och hans fästmö deltagit i en fest hos några bekanta, varunder X drack ca 20 cl. Vid 23-tiden gick sällskapet ut på gatan och råkade i bråk med

annan person, som misshandlades. X deltog i misshandeln genom att utdela ett par slag. H an tilldelade också sin fästmö ett slag. H an tog där­ efter sin bil, förde den över från höger till vänster sida mot ett par personer som måste kasta sig undan för att ej bli påkörda. X körde därefter till sin bostad, där han greps av polis. H an blev då desperat och måste beläggas med handbojor. Blodprov, som togs ca 2 tim m ar efter körningen, visade 1,30 °/00. Enligt läkaren var X medelmåttigt påver­ kad av alkohol. — X uppgav att han sedan maj -68 ordinerats vissa lugnande tabletter. H an visste ej att han borde undvika alkohol i sam­ band m ed medicineringen. H an hade inget som helst minne av händel­ serna på kvällen. Enligt läkarintyg syntes X:s starkt patologiska upp­ trädande väl kunna förklaras av en individuell känslighet för tabletterna i förening med alkohol; intet talade emot att X begått gärningarna un­ der inflytande av ett tillfälligt omtöckningstillstånd. Domstolen, som fann X förfallen till anesvar för misshandel, rattfylleri, grov vårdslös­ het i trafik och våldsamt motstånd, ansåg X :s bristande kännedom om tablettförtäringens inverkan utgöra särskilt skäl mot ådömande av fri­ hetsberövande påföljd. Med hänsyn till de positiva uppgifter om X som lämnats i personundersökningen ansågs villkorlig dom vara lämpligaste påföljd. Den borde av hänsyn till allmän laglydnad kombineras med böter. Återkallelseärendet: K örkortet omhändertogs 24/7 -68. X framhöll att han ej förrän vid ifrågavarande tillfälle förtärt sprit i samband med tablettförtäringen och att han drabbats av blackout. H an kunde ej få anställning som bilmekaniker utan körkort; han behövde också körkort i militärtjänsten såsom uttagen till ett motorkompani. Hans ekonomi hade nu blivit undergrävd; han hade försörjningsplikt mot fästmön och bar­ net. KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 22/11 -68 (väntetiden bestämdes till 1 år 2 mån.). Besvär anfördes ej. Dispensärendet: I ansökan 26/11 -68 anhöll X att återfå sitt kör­ kort. H an åberopade de positiva vitsord som lämnats honom i rättegång­ en och vad i övrigt tidigare anförts. Ansökningen avstyrktes av KB med hänsyn till vad X låtit komma sig till last. Kungl. M aj:t 17/1 -69 (statsrådet Geijer): utan bifall. N ot: Avslagsbeslutet meddelades efter en återkallelsetid av ca 6 mån. Särskilda omständigheter: brotten begångna under omtöcknings­ tillstånd på grund av medicinering i förening med alkoholförtäring. Jfr ex. 6.

9. Körkortsinnehavare: 21-årig takläggare, ogift, sammanbor med fästmö, lider sedan 4 års ålder av astma; körkort sedan -68. Tidigare anmärkningar: — Den aktuella förseelsen: Rattfylleri 8/6 -68; 1 mån. fäng. enligt dom 6/11 -68. — X stoppades vid en rutinkontroll vid 1-tiden på natten, då han med några kam rater körde i staden. H an uppgav att han endast druckit en mellanöl någon timme dessförinnan. Blodprov, som togs c:a 1 tim. efter körningen, visade 1,53 °/00. Enligt läkaren var X lätt på­ verkad av alkohol. Återkallelseärendet: K örkortet omhändertogs 4/7 -68. X vidhöll att han blott druckit en mellanöl, varför han ej kunde förstå analysresulta­ tet. H an arbetade i sin farbroders takläggningsfirma och behövde p. g. a.

sin sjukdom bil för att färdas till arbetsplatserna. Intyg av läkare och arbetsgivare åberopades. KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 24/4 -69 (ej nedsätt­ ning av väntetiden). Besvär anfördes ej. Dispensärendet: I ansökan 6/11 -68 (samma dag som domen) anhöll X att han snarast m åtte återfå sitt körkort, som han var beroende av fö r sin försörjning. H an åberopade dels intyg av arbetsgivaren, enligt vilket X måste disponera egen bil för att påräkna arbete, dels intyg av läkare som framhöll att X måste ständigt medicinera och att takläggningsarbete var gynnsamt med hänsyn till hans sjukdom; annat lämpligt arbete fanns ej inom orten, varför X nu var arbetslös. Ansökningen avstyrktes av polismyndigheten under åberopande att för­ mildrande omständigheter ej kunde anses föreligga. Även KB avstyrkte. Kungl. M aj:t 21/3 -69 (statsrådet Lundkvist): utan bifall. N ot: Avslagsbeslutet meddelades efter en återkallelsetid av ca 9 mån. Särskilda omständigheter: sjuklighet. Jfr ex. 2.

10. Körkortsinnehavare: 48-årig byggnadsarbetare, gift, 3 barn 14, 17 22 år; körkort sedan -56. Tidigare anmärkningar: Vårdslöshet i trafik -60. Den aktuella förseelsen: Rattfylleri 1/2 -70; 1 mån. fäng. enligt dom 13/3 70. — X låg sedan 9/12 -69 i hemskillnad och hade på grund där­ av blivit deprimerad. H an hade tänkt på att beröva sig livet genom att kö­ ra av vägen. U nder dagen och kvällen före händelsen drack han tillhopa 10— 15 cl starksprit, enligt uppgift fö r att få kurage att ta sitt liv (i X:s plånbok fanns ett brev till hans försäkringsbolag, i vilket X upp­ gav att han avsiktligt berövat sig livet). H an ändrade sig dock under kvällens lopp. Efter besök hos en bekant blev han vid 2-tiden på natten stoppad av polis på grund av sitt körsätt (sladd i varje sväng). Blodprov, som togs ca 1 timme efter körningen, visade 1,42 °/00. P å polisstationen g rät X och uttalade leda vid livet. Enligt läkaren var han lätt påverkad av alkohol. Domstolen fann bl. a. genom vittnesmål rattfylleri styrkt. Återkallelseärendet: K örkortet omhändertogs 1/2 -70. X fram höll att han dagligen behövde körkort för transport av verktyg och material mellan olika arbetsplatser. H an hade under hemskillnadstiden under­ hållsplikt till två barn med 500 kr/m ån. Händelsen hade sin grund i hans depression. KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 20/4 -70 (ej nedsätt­ ning av väntetiden). Besvär anfördes ej. Dispensärendet: I ansökan som inkom 25/5 -70 anhöll X att återfå körkortet. H an uppgav att anledningen till hans depression num era var ur världen, sedan m akarna försonats och han åter flyttat hem. H an åbe­ ropade intyg av läkare som han besökt kort tid efter händelsen bl. a. för nervösa besvär; enligt läkaren var det sannolikt att besvären varat avsevärd tid. Vidare åberopades intyg av arbetsgivaren, som gav X goda vitsord och styrkte hans uppgifter om körkortsbehov. Ansökningen avstyrktes av KB. Kungl. M aj:t 6/8 -70 (t. f. regering): utan bifall. N ot: Avslagsbeslutet meddelades efter en återkallelsetid av ca 7 mån. Särskilda omständigheter: brottet begånget under depressions­ tillstånd i samband med hemskillnad. Jfr ex. 4 och 6.

11. Körkortsinnehavare: 50-årig advokat, gift, 2 barn 15 och 18 år; körkort sedan -37. Tidigare anmärkningar: — Den aktuella förseelsen: Rattfylleri 15/5 -69; 1 mån. fäng. samt sus­ pension under 3 mån. från befattning som auditör enligt dom 16/6 -69. — E tt par m ånader före händelsen hade X:s hustru, efter flera års söndring, flyttat från hemmet och framställt hårda ekonomiska krav. X blev på grund härav deprimerad och led av sömnsvårigheter. På eftermiddagen och kvällen före händelsen, som ägde rum en söndag, drack han sammanlagt 15—20 cl starksprit. H an låg vaken större delen av natten. H an gick upp en kort stund på morgonen men lade sig åter till sängs. Vid 13-tiden gick han upp och klädde sig. Vad som dessemel­ lan förekommit kunde han ej erinra sig. Han körde därefter med sin bil till kontoret. U nder återfärden till hemmet observerades han av en polis, eftersom han körde vingligt. Blodprov, som togs ca 2 tim. efter körningen, visade 1,96 °/00. Enligt läkaren var X medelmåttigt på­ verkad av alkohol. Återkallelseärendet: Körkortet omhändertogs 15/5 -69. X framhöll att han på morgonen eller förmiddagen före körningen tydligen för­ tärt alkohol, ehuru han var helt omedveten därom. Han åberopade in­ tyg av läkare som sedan länge kände honom. Enligt intyget var X vid händelsen djupt deprimerad; det var fullt medicinskt förklarligt att han råkat u t för en black-out. X framhöll vidare att han bedrev en fram ­ gångsrik advokatverksamhet men hade stora omkostnader. Genom förlust av körkort måste verksamheten starkt begränsas och kunde med­ föra att han måste avskeda personal. H an åberopade intyg av två kolle­ ger som gav honom mycket goda vitsord. H an anhöll om kortast möjli­ ga återkallelsetid under framhållande att en förare ej borde vara dis­ kvalificerad under längre tid än hans farlighet kunde anses bestå. KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 9/9 -69 (ej nedsättning av väntetiden). Besvär anfördes ej (dispensansökningar av X avslogs 30/1 -70 och 3/4 -70). Dispensärendet: Sedan X i juni och juli -70 hos KB anhållit om nytt körkort (med företeende av föreskrivna handlingar), förklarade KB i beslut 23/7 och 24/9 -70 att alltför kort tid förflutit från rattfylleri­ brottet för att det m ed tillräcklig säkerhet kunde antas att X uppfyll­ de kraven på förare av körkortspliktigt fordon. X anhöll därefter hos Kungl. M ajit i ansökan 10/9 -70 att få erhålla körkort. Han åberopade vad som tidigare anförts. KB framhöll att särskilda skäl för bifall ej kunde anses föreligga. Kungl. Maj. t 23/10 -70 (statsrådet Norling): utan bifall. N ot: Avslagsbeslutet meddelades efter en återkallelsetid av ca 17 mån. Särskilda omständigheter: brottet begånget under depressions­ tillstånd i samband m ed hemskillnad + svårighet att fortsätta egen advokatrörelse. Jfr ex. 6 och 7.

II. Rattonykterhet A. Bifallna ansökningar a. K örkortet återlämnat (ej erinran av KB) 12. Körkortsinnehavare: 26-årig chaufför, ogift, underhåll till ett barn u. ä., körkort sedan -60. Tidigare anmärkningar: — Den aktuella förseelsen: Rattonykterhet 13/6 -67; 60 db enligt dom 22/11 -67. — X körde vid 22-tiden en lastbil i stadstrafik. H an stop­ pades då bilens bakre belysning ej var tänd. X uppgav att han under dagen druckit två mellanöl. Blodprov, som togs ca 1/2 timme efter körningen, visade 1,23 °/00. Enligt läkaren var X sannolikt lätt på­ verkad av alkohol. Aterkallelseärendet: K örkortet omhändertogs 22/7 -67. X framhöll att han arbetat som billots hos ett transportföretag, där han nu tillfälligt omplacerats som bilmontör, ett arbete som han ej var utbildad för. Han anhöll att återfå körkortet snarast möjligt. KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 18/1 -68 (ej nedsätt­ ning av väntetiden). Besvär anfördes ej. Dispensärendet: I ansökan som inkom 28/2 -68 anhöll X att återfå körkortet. H an framhöll att han blivit uppsagd av arbetsgivaren, som inte längre hade råd att ha honom kvar som extrahjälp utan körkort. H an hade fått en respittid på tre veckor och måste därefter söka social­ hjälp. Uppgiften om uppsägningen vitsordades i intyg av arbetsgivaren, som gav X goda vitsord. I yttrande över ansökningen förklarade sig KB, med hänsyn till vad som upplysts rörande X :s anställningsförhållanden, ej vilja motsätta sig en förkortning av väntetiden till förslagsvis 10 mån. Kungl. M aj:t 13/6 -68 (t. f. regering): med hänsyn till i ärendet före­ liggande särskilda omständigheter förklaras X berättigad återfå sitt körkort. N ot: Dispensen gavs efter en återkallelsetid av ca 11 mån. (beslutet ej utlöst av X som enligt uppgift avflyttat till okänd adress; den ak­ tuella anställningen synes följaktligen ha upphört före dispensbeslutet; enligt ansökningen skulle den också upphöra redan i mars, om han ej dessförinnan fick körkort). Särskilda omständigheter: synes ej föreligga (utöver uppgivet körkortsbehov). (avstyrkta av KB) 13. Körkortsinnehavare: 51-årig försäljare, gift 2 barn 16— 18 år, kör­ kort sedan -35 Tidigare anmärkningar: — Den aktuella förseelsen: Rattonykterhet 15/2 -68; 60 db enligt dom 26/4 -68. — X uppgav att han under dagen då han körde bilen i sitt ar­ bete som försäljare av radio- och TV-apparater, förtärt två mellanöl. Kvällen innan hade han druckit ca 30 cl starksprit. H an stoppades av polis efter inkommen anm älan av en kund till X, med vilken han kom ­ mit i dispyt. Blodprov, som togs ca 2 tim. efter körningen, visade 0,78 °/00. Enligt läkaren var X ej påverkad av alkohol. Aterkallelseärendet: X åberopade den långa tid varunder han kört bil utan väsentlig anmärkning. H an hade under år 1967 genomgått tre

operationer för urinvägsbesvär och under större delen av året varit sjuk­ skriven. Hans hustru och barn var ekonomiskt beroende av honom. H an kunde ej få annat arbete utan körkort, en återkallelse skulle vara en personlig och ekonomisk katastrof. KB återkallade körkort interimistiskt 15/5 -68 (delgivet 1/7 -68) och slutligt 19/8 -68 (väntetiden nedsattes till 9 månader). Besvär anfördes. Reg. R. 25/10 -68: ej ändr. Dispensärendet: I ansökan 3/12 -68 anhöll X att påföljden måtte stanna vid varning. H an åberopade tidigare anförda omständigheter samt intyg av arbetsgivaren och av en bekant som var nämndeman. I intygen vitsordades X:s allm änna skötsamhet och behov av körkort för sin utkomst. Ansökningen avstyrktes av KB med hänsyn till vad i ärendet före­ kommit. Kungl. M a j.t 24/1 -69 (statsrådet Geijer) med hänsyn till tre i ärendet föreliggande särskilda omständigheter förklaras X berättigad återfå sitt körkort. N ot: Dispensen gavs efter en återkallelsetid av ca 7 mån. (väntetiden hade av KB nedsatts till 9 mån.) Särskilda omständigheter: låg promillehalt + mycket lång tids anmärkningsfri körning.

14. Körkortsinnehavare: 48-årig köpman, gift, 1 barn; körkort sedan -40. Tidigare anmärkningar: Vårdslöshet i trafik -66; överskriden max. hast. -67. Den aktuella förseelsen: Rattonykterhet 16/2 -68; 30 db enligt dom 15/10 -68. — X körde vid 18-tiden en personbil i stadstrafik. H an påkörde bakifrån en taxibil, som stannat för att släppa fram annat for­ don. X uppgav att han under dagen förtärt två mellanöl. Blodprov, som togs ca 2 timmar efter körningen, visade 0,50 °/00. Enligt läkaren var X mycket lätt påverkad av alkohol. Återkallelseärendet: Körkortet återkallades interimistiskt 22/11 -68, vilket beslut delgavs X 13/1 -69. X framhöll att han sedan ett par år drev en grossiströrelse och därvid måste ha bil för kundbesök och leveranser. H an skötte firm an ensam. H an hade ådragit sig betydande skulder och hade hustru och barn att försörja. Promillehalten var på gränsen för det straffbara. KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 20/3 -69 (väntetiden nedsattes till 6 m ånader från 13/1 -69). Besvär anfördes ej. Dispensärendet: I ansökan 12/4 -69 anhöll X att återkallelsebeslutet m åtte ändras till att avse varning. H an åberopade förut anförda om ­ ständigheter med tillägg att rörelsens lönsamhet avsevärt nedsjunkit un­ der de tre m ånader varunder han saknat körkort. Ansökningen avstyrktes av KB. Kungl. M aj:t 29/5 -69 (statsrådet Lundkvist): med hänsyn till i ären­ det föreliggande särskilda omständigheter förklaras X berättigad återfå sitt körkort. N ot: Dispensen gavs efter en återkallelsetid av ca 4 1/2 mån. (vänte­ tiden hade av KB nedsatts till sex månader). Särskilda omständigheter: låg promillehalt + svårighet att utan körkort fortsätta egen grossiströrelse.

15. Körkortsinnehavare: 30-årig fastighetsmäklare, gift, 2 barn 3— 7 år, körkort sedan -56. Tidigare anmärkningar: Överskriden max. hast. -63 och -67. Den aktuella förseelsen: Rattonykterhet 7/3 -68; 50 db enligt dom 21/11 -68. — X hade på kvällen besökt restaurant, där han uppgav sig ha druckit endast två mellanöl. H an körde hem från restauranten vid 3-tiden på morgonen och stoppades då av polis på grund av hög hastighet. Blodprov, som togs ca 1 timme efter körningen, visade 1,24 °/00. Enligt läkaren var X lätt påverkad av alkohol. Invändning av X att någon måste ha hällt starksprit i hans ölglas på restauranten lämnades av domstolen utan avseende. Återkallelseärendet: K örkortet omhändertogs 18/3 -68. X framhöll att han sedan -65 drev egen rörelse med tre anställda. H an måste ha körkort i sitt arbete, eljest var han tvungen att avskeda personal och kanske avyttra rörelsen. KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 28/1 -69 (ej nedsätt­ ning av väntetiden). Besvär anfördes ej. — På ansökan av X om för­ handsbesked fann KB 28/3 -69 hinder för det dåvarande föreligga att utfärda nytt körkort. Dispensärendet: I ansökan 20/5 -69 anhöll X att återfå sitt körkort. H an åberopade sitt behov av körkort i sin rörelse, som han med svå­ righet kunnat hålla flytande. H an hade trott att han kunde få nytt kör­ kort efter 1 år. Den bästa tiden för hans verksamhet var på våren och försommaren. H an åberopade flera intyg av personer, som vitsordade hans personliga skötsamhet. I yttrande över ansökningen framhöll polismyndigheten att hinder ur allmän lämplighetssynpunkt ej förelåg mot att X erhöll körkort. KB avstyrkte ansökningen under framhållande att enligt KB:s praxis en tid av 1 1/2 år borde förflyta innan nytt körkort utfärdades (efter rattonykterhet p. g. a. 0,8— 1,5 °/oo)- Kungl. M aj:t 10/7 -69 (t.f. regering): med hänsyn till i ärendet före­ liggande omständigheter förklaras X berättigad återfå sitt körkort. N ot: Dispensen gavs efter en återkallelsetid av ca 16 mån. Särskilda omständigheter: svårighet att utan körkort driva egen rörelse som fastighetsmäklare.

16. Körkortsinnehavare: 62-årig lantbrukare, ogift; körkort sedan -27. Tidigare anmärkningar: — Den aktuella förseelsen: Rattonykterhet 20/3 -69; 40 db enligt dom 4/9 -69. — Vid tillfället körde X lastbil på en länsväg och stoppades vid 16-tiden i rutinkontroll. H an uppgav att han under dagen druckit två pilsner och två mellanöl. Blodprov, som togs ca 1 timme efter kör­ ningen, visade 0,80 °/00. Enligt läkaren var X ej påverkad av alkohol. Återkallelseärendet: K örkortet omhändertogs 17/4 -69. X framhöll att han ensam skötte sin gård med 10— 12 djur. H an bodde tillsam­ mans med sin 90-årige far. H an hade ordinerats att dricka pilsner på grund av urinbesvär. H an behövde körkort för gårdens skötsel. — Nykterhetsnämnden fram höll att X förklarat sig äm na sluta att dricka öl och att det därför kunde ”i bästa fall räcka med varning”. KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 7/10 -69 (ej nedsätt­ ning av väntetiden). Besvär anfördes ej.

Dispensärendet: I ansökan 27/10 -69 anhöll X att återkallelsebeslutet m åtte ändras till att avse varning. H an framhöll att alla körslor på gården skedde med lastbil och traktor. H an köpte och sålde produk­ ter i orter som låg 1— 2 mil från gården. H an kunde inte leja arbets­ kraft och någon buss gick ej förbi gården. H an hade haft körkort i 42 år utan tidigare anmärkning. Ansökningen avstyrktes av KB. Kungl. M aj:t 19/12 -69 (statsrådet Norling): med hänsyn till i ären­ det föreliggande särskilda omständigheter förklaras X berättigad återfå sitt körkort. Not: Dispensen gavs efter en återkallelsetid av ca 8 mån. Särskilda omständigheter: låg promillehalt + mycket lång tids anmärkningsfri körning + svårighet att utan körkort sköta eget jord­ bruk.

17. Körkortsinnehavare: 50-årig chaufför, gift, 3 barn 15— 19 år; kör­ kort sedan -39. Tidigare anmärkningar: — Den aktuella förseelsen: Rattonykterhet 17/9 -69; 35 db enligt dom 3/2 -70. — Efter att h a arbetat ett par tim m ar på morgonen fick X ledigt, eftersom det var hans 50-årsdag. H an köpte två starköl, som han förtärde i hemmet under förmiddagen. Vid 17-tiden körde han tillsam­ mans med sin hustru till en affär i staden för att handla för ett present­ kort, som han fått som födelsedagsgåva av arbetsgivaren. Han hade inte velat köra efter ölförtäringen, men hustrun hade proponerat. Vid framkomsten till affären parkerade han bilen snett m ot trottoaren, vil­ ket iakttogs av polis. Blodprov, som togs ca 1/2 timme efter körningen, visade 0,81 °/00. Enligt läkaren var X lätt påverkad av alkohol. Återkallelseärendet: K örkortet omhändertogs 17/10 -69. X synes ej ha yttrat sig. KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 2/3 -70 (ej nedsätt­ ning av väntetiden). Besvär anfördes ej. Dispensärendet: I ansökan som inkom 17/3 -70 anhöll X att vänte­ tiden måtte nedsättas till 6 mån. H an fram höll att han hos sin arbets­ givare — en byggnadsfirma — omplacerats till grovarbete, vilket m ed­ förde en löneminskning med ca 400 kr/m ån. Arbetet var alltför tungt, då han varit lungsjuk och led av ryggbesvär. Även hans hustru var sjuklig. D et inträffade var en engångsföreteelse, beroende på speciella omständigheter. — Enligt arbetsgivaren skulle X återanställas som chaufför, så snart han fick körkort; han var omtyckt och skötsam i arbetet. I yttrande över ansökningen framhöll polismyndigheten att skäl sak­ nades att ge X körkort redan efter 6 månader. KB framhöll att vad X anfört inte utgjorde synnerliga skäl att nedsätta väntetiden under 1 år, varför ansökningen avstyrktes. Kungl. M aj:t 27/5 -70 (statsrådet Norling): med hänsyn till i ärendet föreliggande särskilda omständigheter förklaras X berättigad återfå sitt körkort. Not: Dispensen gavs efter en återkallelsetid av ca 7 månader. Sär­ skilda omständigheter: låg promillehalt + sjuklighet + mycket lång tids anmärkningsfri körning.

b) Väntetiden nedsatt (avstyrkt av KB)

18. Körkortsinnehavare: 35-årig traktorägare, gift, 4 minderåriga barn; körkort sedan -51. Tidigare anmärkningar: — Den aktuella förseelsen: Rattonykterhet 21/8 -69; 60 db enligt dom 29/10 -69. — X besökte på kvällen en danstillställning, där han strax före hemfärden drack en starköl. H an stoppades vid rutinkontroll. Blodprov, som togs 1/2 timme efter körningen, visade 0,96 °/00. Enligt läkaren var X lätt påverkad av alkohol. Återkallelseärendet: K örkortet omhändertogs 8/9 -69. X framhöll att han utförde beställningsarbeten med två traktorer. H an utförde arbeten 10 mil från hemmet och behövde därför körkort. Hans hustru hade t. v. kört honom till arbetsplatserna. H an hade vid tillfället varit deprimerad, bl. a. beroende på att en av hans traktorer gått sönder; detta var antagligen förklaringen till promillehalten. — Nykterhetsnäm nden förordade varning, då X för familjens försörjning var helt beroende av körkort. KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 19/1 -70 (ej nedsätt­ ning av väntetiden). Besvär anfördes ej. Dispensärendet: I ansökan 27/1 -70 anhöll X att återfå sitt kör­ kort. H an åberopade förut anförda skäl. Ansökningen avstyrktes av KB. Kungl. M aj:t 10/4 -70 (statsrådet Norling): med hänsyn till i ären­ det föreliggande särskilda omständigheter förklarar Kungl. M aj:t att vad X låtit komma sig till last ej skall utgöra hinder för KB att ut­ färda körkort fö r honom. Not: Dispensen gavs efter en återkallelsetid av ca 7 månader. Särskilda omständigheter: svårighet att utan körkort driva egen traktorrörelse + försörjningsplikt mot hustru och fyra barn.

B. Avslagna ansökningar (avstyrkta av KB)

19. Körkortsinnehavare: 29-årig chaufför, gift, 3 minderåriga barn; körkort sedan -65. Tidigare anmärkningar: Skyddstillsyn p. g. a. stöld m. m. -67. Den aktuella förseelsen: Rattonykterhet 3/5 -69; 60 db enligt dom 22/9 -69. — X skulle under natten med lastbil avhäm ta gods i en stad. H an stoppades vid rutinkontroll. H an uppgav att han under kväl­ len druckit två mellanöl. Blodprov, som togs ca 1/2 timme efter kör­ ningen, visade 0,80 °/00. Enligt läkaren var X ej påverkad av alkohol. Återkallelseärendet: K örkortet omhändertogs 25/6 -69. X synes ej ha yttrat sig. Nykterhetsnämnden hade ingen anmärkning mot X och fö r­ ordade varning. KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 16/10 -69 (ej ned­ sättning av väntetiden). Besvär anfördes ej. Dispensärendet: I ansökan 8/11 -69 anhöll X att återfå körkortet. H an framhöll att han på grund av skador i vristen ej kunde arbeta annat än som chaufför. Förlorade han körkortet, måste familjen bli so­ cialfall. Ansökningen avstyrktes av KB. 5 Riksdagen 1971. 4 sami. Nr 34

Kungl. M aj:t 6/2 -70 (statsrådet Norling): utan bifall. N ot: Avslagsbeslutet meddelades efter en återkallelsetid av ca 7 må­ nader. Särskilda omständigheter: låg promillehalt. Jfr ex. 12, 13 och 14.

20. Körkortsinnehavare: 45-årig pianostämmare, gift, tre barn + två barn u. ä.; körkort sedan -45. Tidigare anmärkningar: — Den aktuella förseelsen: rattonykterhet 1/8 -69; 30 db enligt dom 26/1 -70. — Vid 17-tiden körde X personbil i stadstrafik. H an uppgav att han under förmiddagen druckit 5 cl sprit och en mellanöl. H an stop­ pades då bilen fram fördes mycket sakta och osäkert. Blodprov, som togs 1 timme efter körningen, visade 0,54 °/00. Enligt läkaren var X ej påverkad av alkohol. Återkallelseärendet: X synes ej ha yttrat sig. KB återkallade körkortet 26/2 -70, vilket beslut delgavs 9/4 (ej ned­ sättning av väntetiden). Besvär anfördes ej. Dispensärendet: I ansökan 29/4 -70 anhöll X att återkallelsebeslutet måtte ändras till att avse varning. H an framhöll att han i sitt arbete som pianostämmare behövde körkort för resor till olika arbetsplatser och för transport av material. U nder 27 år hade han dagligen kört bil i stort sett utan anmärkning (enligt i dispensärendet företett register­ utdrag ådömdes X 10/3 -70 50 db för vårdslöshet i trafik m. m. 7/2 -69; upplysning saknas om de närm are omständigheterna). H an åbe­ ropade vidare den låga promillehalten och sin betungande försörj­ ningsbörda. En körkortsåterkallelse skulle innebära ekonomisk kata­ strof. KB avstyrkte bifall, då sådana omständigheter ej förelåg att nåd borde ifrågakomma. Kungl. M aj:t 29/6 -70 (statsrådet Norling): utan bifall. N ot: Avslagsbeslutet meddelades efter en återkallelsetid av ca 2 1/2 mån. Särskilda omständigheter: låg promillehalt + svårighet att fortsätta egen rörelse + försörjningsplikt mot hustru och fem barn. Jfr ex. 1, 7, 12— 16 och 18.

21. Körkortsinnehavare: 28-årig köpman, ogift; körkort sedan -60. Tidigare anmärkningar: — Den aktuella förseelsen: Rattonykterhet 16/11 -69; 60 db enligt dom 27/2 -70. — X hade tagit några dagars ledigt för att vila upp sig på en turiststation. H an besökte på kvällen ett par restauranger i när­ heten och drack där två sejdlar starköl. Vid återfärden på natten stoppa­ des han i poliskontroll, då han färdades för fort i det hala väglaget. Blodprov, som togs ca 1 timme efter körningen, visade 1,20 °/00. Enligt läkaren var X lätt påverkad av alkohol. Återkallelseärendet: K örkortet omhändertogs 3/12 -69. X framhöll att han drev en grossiströrelse. H an skötte själv försäljningen och reste 4— 5 000 mil årligen. — Nykterhetsnämnden framhöll att X var känd som nykter och skötsam. KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 20/4 -70 (ej nedsätt­ ning av väntetiden). Besvär anfördes ej.

Dispensärendet: I ansökan som inkom 14/5 -70 anhöll X att snarast återfå körkortet. H an framhöll att han i rörelsen endast hade anställt ett lagerbiträde, varjämte hans åldrige far hjälpte till med enklare syss­ lor. H an skötte själv all försäljning och bokföring och hade ej råd att anställa någon försäljare. Återkallelsen av körkortet betydde ruin för hans firma, som han arbetat upp sedan år 1965. H an hade blivit över­ ansträngd och därför på läkares inrådan rest till turiststationen för att vila. A tt han kört bil efter alkoholförtäring hade berott på tillfälligt ned­ satt omdömesförmåga. KB fram häll att kortare återkallelsetid än 1 år ej borde ifråga­ komma, varför ansökningen avstyrktes. Kungl. M aj:t 15/7 -70 (t. f. regering): utan bifall. Not: Avslagsbeslutet meddelades efter en återkallelsetid av ca 7 m å­ nader. Särskilda skäl: svårighet att utan körkort fortsätta egen grossiströ­ relse. Jfr ex. 7, 12, 15 och 18.

22. Körkortsinnehavare: 57-årig mätningsman, gift, ej barn; körkort sedan -59. Tidigare anmärkningar: — Den aktuella förseelsen: Rattonykterhet 12/1 -70; 40 db enligt dom 12/3 -70. — Under dagen för händelsen drack X tillhopa fyra mellan­ öl (föregående lördag och söndag hade han bevistat en utbildningskurs, varunder han förtärt avsevärda mängder starksprit). På hemvägen blev han vid 20-tiden stoppad av polis, då bilen efter sladd fördes upp på gångbanan (enligt uppgift beroende på punktering). Blodprov, som togs ca 1 1/2 timme efter körningen, visade 0,57 °/00- Enligt läkaren var X sannolikt lätt påverkad av alkohol. Återkallelseärendet: Körkortet återkallades interimistiskt 18/6 -70, vil­ ket beslut delgavs X 23/7. X framhöll att han för sitt arbete var helt beroende av bil; han var mätningsman och måste förflytta sig långa sträckor mellan olika byggnadsplatser. H an åberopade vidare den låga promillehalten och att han tidigare kört bil prickfritt under lång tid. H an anhöll att påföljden måtte stanna vid varning. KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 24/8 -70 (väntetiden nedsattes till 9 mån.). Besvär anfördes ej. Dispensärendet: I ansökan 7/9 -70 anhöll X att återfå körkortet. H an åberopade samma omständigheter som i återkallelseärendet. Ansökningen avstyrktes av KB. Kungl. Maj. t 16/10 -70 (statsrådet Norling): utan bifall. N ot: Avslagsbeslutet meddelades efter en återkallelsetid av ca 3 mån. Särskilda omständigheter: låg promillehalt. Jfr ex. 14.

III. Annan onykterhet A. Bifallna ansökningar (samtliga avstyrkta av KB; dispenserna avser återfående av körkort)

23. Körkortsinnehavare: 37-årig köpman, gift, 5 minderåriga barn; körkort sedan -49. Tidigare anmärkningar: Varning -59 p. g. a. flera smärre trafikför­ seelser; ny varning -66 p. g. a. flera smärre trafikförseelser samt ett

fylleri -65; körkortet återkallat i april -67 p. g. a. tre fyllerier i juni, oktober och december -66. Dispens söktes. Kungl. M aj:t förklarade 30/6 -67 X berättigad att återfå körkortet med hänsyn särskilt till körkortets betydelse för X:s försörjningsplikter och till hans person­ liga förhållanden i övrigt. — I näm nda återkallelseärende upplystes att X sedan -65 bedrev viss rörelse, i vilken han måste använda lastbil. H an hade haft alkoholproblem och gick under läkarbehandling. Enligt läkaren gick X in för att sköta sig och borde ges en chans att behålla körkortet, som var nödvändigt i hans rörelse; en omprövning av körkortet kunde ske inom ett halvår. D en aktuella förseelsen: Fylleri 15/10 -67; 50 kr. enligt strafföre­ läggande, godkänt 23/11 -67. — X anträffades på förmiddagen be­ rusad på allmän plats i sin hemstad, därvid en flaska spritdrycker togs i beslag. Enligt X hade han dagen innan fått besök av en bekant, därvid spritförtäring förekom. Den aktuella dagen hade han tillsam­ mans med sin gäst gått ut på staden. H an förtärde 4 cl sprit och två öl. De kom därefter i gräl med ett par andra personer, varvid polis ingrep. Återkallelseärendet: Ä rendet togs upp i februari -68. X framhöll att han hade för avsikt att helt avstå från spritdrycker. — Nykterhetsnäm nden förordade varning; det framhölls bl. a. att X uppenbarligen hade alkoholproblem men att han skött sig utan anmärkning från de­ cember -66 till oktober -67. Också polismyndigheten förordade varning under framhållande att X för sin försörjning var beroende av kör­ kort och att han ej gjort sig skyldig till onykterhet i samband med bil­ körning. KB återkallade körkortet 7/5 -68, vilket beslut delgavs X 17/5 (ej nedsättning av väntetiden). Besvär anfördes ej. Dispensärendet: I ansökan 24/5 -68 anhöll X att återfå körkortet. H an åberopade sitt behov av körkort för att driva sin rörelse samt sin stora försörjningsbörda. Vidare åberopades läkarintyg, enligt vilket X var en psykiskt känslig person som tenderar att råka i insufficienstill­ stånd vid påfrestningar som berörde familjens existens; han hade i det aktuella läget reagerat så pass svårt att han måst sjukskrivas. I yttrande över ansökningen fram höll polismyndigheten att X ej borde betros med innehav av körkort med hänsyn till de upprepade fylleriförseelserna under senare år (det antecknades att X anträffats berusad på enskilt område 12/4 -68). Även KB avstyrkte bifall under fram hållande att X genom fylleriförseelsen i oktober -67 missbrukat det förtroende som visats honom genom Kungl. M aj:ts beslut 30/6 -67. Kungl. M aj:t 5/7 -68 (t.f. regering): med den motivering som angetts i beslutet 30/6 -67 förklaras X berättigad återfå sitt körkort. N ot: Dispensen gavs efter en återkallelsetid av ca 2 mån. Särskilda omständigheter: svårighet att utan körkort fortsätta egen skrothandelsrörelse + försörjningsplikt mot hustru och fem barn + föremål för nykterhetsvårdande åtgärder.

24. Körkortsinnehavare: 40-årig glasmästare, gift, 8 barn 4— 15 år, uppgift saknas i akten om körkortsinnehav utöver vad som anges nedan. Tidigare anmärkningar: Fylleri -58, -62 (2 ggr) och -67; rattfylleri -61; hemfridsbrott under alkoholpåverkan -64; nytt körkort efter åter­ kallelse (okänt när) utfärdat i mars -67.

Den aktuella händelsen. Förordnande av KB 15/11 -67 om X:s intagning på alkoholistanstalt, enär X befanns vara hemfallen åt alkoholmissbruk och till följd därav grovt brista i sina plikter mot sin familj; anstånd med verkställigheten medgivet av nykterhetsnämnden 12/12 -67. Återkallelseärendet: K örkortet återkallades interimistiskt 20/11 -67, vilket beslut delgavs X 6/12 -67. X framhöll att han oundgäng­ ligen behövde använda bil i sin rörelse för godstransporter och besök på olika arbetsplatser. Han gick nu under behandling på alkoholpoli­ klinik. Enligt åberopat läkarintyg var det ur medicinsk synpunkt ytter­ ligt olämpligt att återkalla körkortet som X var beroende av för sin försörjning. — Nykterhetsnämnden föreslog att körkortet ej återkalla­ des, om ej X återföll i alkoholmissbruk; han hade såvitt känt skött sig utan anmärkning sedan sept. -67. KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 15/1 -68 (ej nedsätt­ ning av väntetiden). Besvär anfördes. RegR 5/4 -68: ej ändr. Dispensärendet: I ansökan 7/6 -68 anhöll X att återfå sitt kör­ kort. H an framhöll att han de senaste m ånaderna anställt chaufför men att hans ekonomi därigenom blivit undergrävd och att han kanske måste slå igen sin rörelse. I åberopad skrivelse framhöll nykterhets­ näm nden att socialhjälp utgått till familjen sedan febr. -68 och att näm nden tillstyrkte ansökningen. I avgivet yttrande framhöll länsnykterhetsnämnden att X, som en­ ligt verkställd utredning använt alkohol mycket måttligt under övervakningstiden, inte borde få körkort på ännu någon tid. KB framhöll att avsevärd tid borde förflyta innan en person, som förlorat sitt kör­ kort på grund av onyktert levnadssätt, ånyo kunde betros med körkort. Enligt KB syntes X ha svårt att avstå från spritförtäring, varför stor risk förelåg att han återföll i onyktert levnadssätt; ännu en tid borde förflyta innan han återfick körkort. Kungl. M aj:t 25/10 -68 (statsrådet Lundkvist): med hänsyn till i ärendet föreliggande särskilda omständigheter förklaras X berättigad återfå sitt körkort. N ot: Dispensen gavs efter en återkallelsetid av ca 10 1/2 mån. Särskilda omständigheter: svårighet att utan körkort fortsätta egen rörelse + försörjningsplikt mot hustru och åtta barn + föremål för nykterhetsvårdande åtgärder.

25. Körkortsinnehavare: 48-årig garagevakt (uppgift om fam iljeför­ hållanden saknas); körkort sedan -38. Tidigare anmärkningar: Fylleri -59; varning p. g. a. fylleri -65; ny varning 31/5 -68 p. g. a. fylleri i september -67. Den aktuella förseelsen: Fylleri på kvällen 23/5 -68 vid polisstation (uppgift om närm are omständigheter saknas); 50 kr. enligt strafföre­ läggande, godkänt 24/6 -68. Återkallelseärendet: Ärendet togs upp i november -68. X fram ­ höll att han kört bil i över 30 år utan någon väsentlig trafikanm ärk­ ning. H an var sedan -66 anställd vid ett bilprovningsföretag och hade dessförinnan under 20 år varit garagemästare hos en motororganisa­ tion. H an hade de bästa vitsord av sina arbetsgivare. — N ykterhets­ näm nden hade sig ej bekant någon anmärkning utöver fylleriförseelsema. Nämnden förordade återkallelse.

KB återkallade körkortet 20/1 -69, vilket beslut delgavs X 4/3 (ej nedsättning av väntetiden). Besvär anfördes ej. Dispensärendet: I ansökan 24/3 -69 anhöll X att återfå körkortet. H an framhöll att han för sitt arbete var beroende av körkort. Fylleri­ förseelserna hade inträffat med långa mellanrum och ej haft samband m ed bilkörning; den sista förseelsen hade skett, innan den senaste var­ ningen delgetts honom. H an åberopade intyg av nuvarande och före­ gående arbetsgivare, vilka gav honom goda vitsord och framhöll att han aldrig uppträtt onykter i arbetet. KB avstyrkte bifall under framhållande att X ej befann sig i annan situation än andra personer som ej uppfyllde kraven för körkortsinnehav. Kungl. M aj:t 5/6 -69 (t.f. regering): med hänsyn till i ärendet före­ liggande särskilda omständigheter förklaras X berättigad återfå sitt körkort. Not: Dispensen gavs efter en återkallelsetid av 3 mån. Särskilda omständigheter: mycket lång tids anmärkningsfri kör­ ning.

26. Körkortsinnehavare: 63-årig målare, gift; körkort sedan -31. Tidigare anmärkningar: Vårdslöshet i trafik -65. Den aktuella förseelsen: Fylleri 27/10 -68; 50 kr. enligt godkänt före­ läggande av ordningsbot s. d. N ärm are omständigheter vid fylleriet ej kända. Återkallelseärendet: Ärendet togs upp i april -69, sedan nykterhetsnäm nden yttrat sig. Nämnden framhöll att det vid undersökning fram ­ gått att X var periodsupare. Långa tider kunde han helt avstå från alkohol men vissa perioder drack han dagligen. Under perioderna sjuk­ skrev han sig och visade sig ej på arbetsplatsen. ”Två av nämnden hörda personer, som kände X väl”, ville enligt nämnden ej rekom ­ mendera honom till körkortsinnehav. N äm nden förordade varning. — X framhöll att han behövde körkort, då han hade långa resor till sina arbetsplatser. H an led av reumatism och dåliga nerver (omstän­ digheterna ej närm are klarlagda). KB återkallade körkortet 30/5 -69, vilket beslut delgavs X 6/6 (ej nedsättning av väntetiden). Besvär anfördes ej. Dispensärendet: I ansökan som inkom 16/6 -69 anhöll X att återkallelsebeslutet måtte ändras till att avse varning. H an framhöll att han num era var absolutist. — X:s hustru, som var förvärvsarbetande, uppgav i en skrivelse att hon och en vuxen son tydligen var de av nykterhetsnäm nden åberopade uppgiftslämnarna. De hade upplyst om X:s periodmissbruk men inte sagt att de ej ville rekommendera ho­ nom till körkortsinnehav. Tvärtom hade de sagt att de ej ville m ed­ verka till att han förlorade körkortet. H ustrun hoppades att X skulle återfå sitt körkort. — Nykterhetsnämnden framhöll att i stort sett samma uppgifter om X framkommit som tidigare. H an hade vistats på annan plats till i juni -69 och syntes därefter ha skött sig anmärkningsfritt i nykterhetshänseende; varning förordades liksom tidigare. Ansökningen avstyrktes av KB under framhållande att det utretts att X periodiskt missbrukade alkohol. Kungl. M aj:t 5/12 -69 (statsrådet Norling): med hänsyn till i ären­ det föreliggande särskilda omständigheter förklaras X berättigad återfå sitt körkort.

N ot: Dispensen gavs efter en återkallelsetid av ca 6 mån. Särskilda omständigheter: synes ej föreligga (utöver uppgivet körkortsbehov).

B. Avslagna ansökningar (avstyrkta av KB)

27. Körkortsinnehavare: 40-årig köpman, gift, försörjningsplikt mot åldrig fader; körkort sedan -64. Tidigare anmärkningar: Fylleri 13/3 -68, vilket medförde varning 22/8 -68 (före körkortets utfärdande flera fyllerier 1955— 60 jämte andra förseelser). Den aktuella förseelsen: Fylleri 14/11 -68; böter 50 kr. enligt före­ läggande av ordningsbot s. d. (närmare omständigheter ej kända). Återkallelseärendet: I infordrat yttrande framhöll nykterhetsnämnden att X var för sitt arbete beroende av körkort, varför nämnden förordade varning. Även polismyndigheten förordade varning då för­ seelsen kunde bedömas som en engångsföreteelse. Länsnykterhetsnämnden anförde att det vid utredning framkommit att X stundom förtärde alkohol i hemmet då han blev bjuden av bekanta; något var­ aktigt alkoholmissbruk hade dock ej kunnat konstateras. D å det fanns anledning anta att X skulle låta sig rättas förordade nämnden, trots att han ganska nyligen fått varning, att ny varning meddelades. — X framhöll att han aldrig använde alkohol i arbetet eller eljest vid bilkörning. H an var helt beroende av körkort i sin rörelse. KB återkallade körkortet genom beslut 22/5 -69, vilket delgavs X 13/6 (ej nedsättning av väntetiden). Besvär anfördes ej. Dispensärendet: I ansökan 12/9 -69 anhöll X att omedelbart få ansöka om nytt körkort. H an åberopade förut anförda omständigheter jäm te intyg av två köpmän, som förklarade att de aldrig sett X på­ verkad av alkohol. H an fram höll också att både hans hustru och far var sjukliga. Ansökningen avstyrktes av KB under hänvisning till X:s misskötsamhet i nykterhetshänseende. Kungl. M a j.t 30/10 -69 (statsrådet Norling): utan bifall. N ot: Avslagsbeslutet meddelades efter en återkallelsetid av ca 4 1/2 mån. Särskilda omständigheter: svårighet att utan körkort fortsätta egen rörelse. Jfr ex. 23, 24 och 26.

28. Körkortsinnehavare: 21-årig byggnadssnickare, ogift; körkort sedan -67, Tidigare anmärkningar: Fylleri 22/6 -68, vilket medförde varning 15/1 -69. D en aktuella förseelsen: Fylleri 11/4 -69; 12 dagars disciplinbot enligt beslut 17/4 -69. — Såsom värnpliktig hade X uppträtt berusad å allmän plats i stad i samband med ”muckarskiva”. Återkallelseärendet: X synes ej ha yttrat sig. Nykterhetsnämnden fram höll att X fått enbart goda vitsord och i sitt arbete hade daglig användning av bil. Nämnden förordade varning. KB återkallade körkortet genom beslut 2/9 -69, vilket delgavs X 20/10 (ej nedsättning av väntetiden). Besvär anfördes ej.

Dispensärendet: I ansökan 27/10 -69 anhöll X ”om nåd”. Han fram höll att han var försörjningspliktig m ot sin mor, som nyss blivit änka, och att han i sitt arbete hade stort behov av körkort. Ansökningen avstyrktes av polismyndigheten, som framhöll att fylle­ riförseelsen ej var en engångsföreteelse. Även KB avstyrkte. Kungl. M ajit 13/2 -70 (statsrådet Norling): utan bifall. N ot: Avslagsbeslutet meddelades efter en återkallelsetid av ca 4 mån. Särskilda omständigheter: förseelsen begången i samband med ”muckarskiva”. Jfr ex. 25 och 26.

29. Körkortsinnehavare: 51-årig bilförsäljare, gift, 3 minderåriga barn; körkort första gången -37. Tidigare anmärkningar: Körkortet återkallat -59 pga rattfylleri; nytt körkort -60; fortköm ing -63. Den aktuella händelsen: Nykterhetsnämnden beslöt 23/10 -68 ställa X under övervakning, enär han var hemfallen åt alkoholmissbruk och grovt brast i sina plikter m ot sin familj. Det upplystes att X de se­ naste fem åren dagligen förtärt spritdrycker. I dec. -68 sökte X fri­ villig vård på anstalt. I anm älan till KB i jan. -69 förordade näm n­ den varning. Återkallelseärendet: Körkortet återkallades interimistiskt 24/2 -69, vilket beslut delgavs X 17/4. I ärendet inkom ett yttrande från före­ ståndaren vid den vårdanstalt, där X frivilligt sökt vård. Enligt ytt­ randet hade X:s alkoholproblem haft sin grund i vissa samlevnadssvårigheter och i minskad prestationsförmåga i försäljningsarbetet. X hade vårdats på anstalten till i början av febr. -69 och skött sig mycket väl. H an hade gett intryck av att verkligen vilja ändra sin livsföring. I samband med utskrivningen fick han arbete som bilförsäljare hos en tidigare arbetsgivare. En återkallelse av körkortet skulle medföra att X blev arbetslös och att hans framtidsavsikter ej kunde genomföras. Föreståndaren vädjade därför att KB måtte låta bero vid varning (X synes ej själv ha yttrat sig). KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 5/6 -69 (ej nedsätt­ ning av väntetiden). Besvär anfördes. I ärendet upplyste nykterhets­ näm nden (okt. -69) att X efter den slutliga återkallelsen måst sjuk­ skriva sig; han hade de senaste m ånaderna nyttjat alkohol relativt ofta m en i påtagligt mindre omfattning än före vistelsen på vårdanstalten. Näm nden förordade fortfarande varning. RegR 12/11 -69: ej ändr. Dispensärendet: I ansökan 8/12 -69 anhöll X att återfå körkortet under fram hållande av sitt stora behov därav. Ansökningen avstyrktes av KB under hänvisning till vad X låtit kom ­ ma sig till last. Kungl. M aj:1 10/4 -70 (statsrådet Norling): utan bifall. N ot: Avslagsbeslutet meddelades efter en återkallelsetid av nära 1 år (minimitiden för ny körkortsansökan). Särskilda omständigheter: föremål för nykterhetsvårdande åt­ gärder. Jfr ex. 23, 24 och 26.

IV. Vårdslöshet i trafik

A. Bifallna ansökningar a) K örkortet återlämnat (ej erinran av KB)

30. Körkortsinnehavare: 30-årig lastbilsägare, gift, 2 barn 5 och 11 år; körkort sedan -55. Tidigare anmärkningar: — Den aktuella förseelsen: Vårdslöshet i trafik och vållande till annans död 25/12 -66; 30 db enligt dom 21/6 -67. — Vid tillfället körde X en personbil på riksväg genom tättbebyggt samhälle. D et rådde mörker och tätt snöfall. H an mötte ett par bilar och kopplade om till halvljus; han kunde då blott se 15— 20 m eter fram åt. Han körde enligt egen upp­ gift med 50— 55 km/tim och höll bilen 1 1 /2 meter från snövallen. På ett avstånd av 5— 6 meter fram för bilen såg han plötsligt en spark­ stötting med två minderåriga flickor skymta som något mörkt. Han kunde på det korta avståndet inte undvika kollision, varvid en av flickorna omedelbart avled. Domstolen fann att X uppenbarligen hållit en avsevärt högre hastighet än vad trafikförhållandena medgett. M ed hänsyn till att sparkstöttingen förts på fel sida av vägen och olämpligt långt in på denna ansåg domstolen omständigheterna mild­ rande. Återkallelseärendet: Ä rendet togs upp i september -67 (9 mån. efter trafikhändelsen). X uppgav att han i mars -67 köpt en lastbil och fått trafiktillstånd. H an behövde därför sitt körkort. Olyckliga omständig­ heter hade bidragit till trafikolyckan. — Tidigare arbetsgivare gav X positiva vitsord. Polismyndigheten föreslog att någon körkortsåtgärd ej skulle vidtas. KB återkallade körkortet 13/10 -67 (väntetiden nedsattes till 4 mån. från delgivningen, som skedde 28/10 -67). Besvär anfördes. RegR 1/12 -67: ej ändr. Dispensärendet: I ansökan 22/1 -68 anhöll X att återfå sitt kör­ kort. H an framhöll att han tvingats anställa en chaufför och att rörelsen därför gick med förlust. I bifogad skrivelse från länets åkeriförening tillstyrktes ansökningen med hänsyn till X:s ekonomiska svårighe­ ter; det framhölls att lönsamheten i ett enbilsåkeri med inlejd arbets­ kraft var det sämsta tänkbara. I avgivet yttrande förklarade sig KB, med hänsyn till de allvarliga ekonomiska konsekvenserna för X, ej vilja m otsätta sig att X fick ansöka om nytt körkort redan före den angivna väntetidens utgång. Kungl. M aj:t 16/2 -68 (statsrådet Lundkvist): med hänsyn till i ären­ det föreliggande särskilda omständigheter förklaras X berättigad återfå sitt körkort. N ot: Dispensen gavs efter en återkallelsetid av drygt 3 1/2 mån. (väntetiden hade av KB nedsatts till 4 mån.). Särskilda omständigheter: återkallelsen skedde först 10 mån. efter förseelsen (varunder sökanden kört anmärkningsfritt) + svårighet att utan körkort fortsätta egen trafikbilrörelse.

31. Körkortsinnehavare: 35-årig chaufför, uppgift saknas i akten om övriga personliga förhållanden (synes dock ha familj); körkort sedan -54.

Tidigare anmärkningar: — Den aktuella förseelsen: Vårdslöshet i trafik och vållande till annans död 23/2 -68; villkorlig dom och 25 db enligt dom 19/9 -68. — X förde vid tillfället en tankbil med tillkopplad släpvagn. Han företog vid en vägkorsning omkörning av ett mobilkranfordon som körde med ca 20 km/tim. U nder omkörningen måste X för att undvika frontalkrock med m ötande bil föra sitt fordon snävt till höger fram för kranbilen, därvid släpvagnen stötte till kranbilen som gled av vägen och välte. Föraren kom under kranen och avled omedelbart. X ansågs ha färdats ovarsamt genom att ej i tid förvissa sig om att ha tillräckligt lång fri sikt för att, med hänsyn till fordonens längd, utan fara företa om­ körning. Denna skedde vidare i en vägkorsning. Återkallelseärendet: Ärendet togs upp i oktober -68 (8 mån. efter trafikhändelsen). X åberopade att han sedan 1954 kört tunga fordon anmärkningsfritt. Vid olyckan gjorde han en felbedömning. Normalt borde inte den lätta sammanstötningen ha fått så olyckliga följder. KB återkallade körkortet 14/11 -68 (väntetiden nedsattes till 6 mån. efter delgivningen, som skedde 19/11 -68). Besvär anfördes ej. Dispensärendet: I ansökan 21/12 -68 anhöll X att återfå sitt kör­ kort. H an åberopade vad han tidigare anfört samt framhöll att han ej kunde få annat arbete i sin hemort än som chaufför. Dödsfallet var ett objektivt överskott som orsakats av kranbilens olämplighet som fordon. H an hade aldrig trott att ett så instabilt fordon kunde tillåtas trafikera vägarna. Körkortsåterkallelsen innebar ej annat än en ekonomisk familjebestraffning. KB förklarade sig ej kunna tillstyrka att X återfick körkortet. E n­ ligt KB var det av stor vikt att X på nytt genomgick erforderliga kör­ kortsprov. Då det emellertid var antagligt att X i fortsättningen skulle visa större respekt för trafikreglerna, ville KB däremot ej m otsätta sig att N N fick ansöka om nytt körkort tidigare än vad KB beslutat. Kungl. M aj:t 31/1 -69 (statsrådet Geijer): med hänsyn till i ärendet föreliggande särskilda omständigheter förklaras X berättigad återfå sitt körkort. N ot: Dispensen gavs efter en återkallelsetid av ca 2 1/2 mån. (vänte­ tiden hade av KB nedsatts till 6 mån.). Särskilda omständigheter: återkallelsen skedde först 9 mån. efter förseelsen (varunder sökanden kört anmärkningsfritt).

32. Körkortsinnehavare: 32-årig försäljare, gift, 2 barn; körkort sedan -55. Tidigare anmärkningar: Överskriden max.hastighet. -62 och -64. Den aktuella förseelsen: Vårdslöshet i trafik och vållande till kropps­ skada 16/11 -67; 70 db enligt dom 5/6 -68, nedsatt till 50 db enligt hovrättsdom 28/2 -69. — X hade vid tillfället stannat i en gatukors­ ning med övergångsställe för att släppa fram fordonstrafiken. D ärefter accelererade han för att snabbt komma över korsningen, varvid han för sent upptäckte en äldre man invid övergångsstället. Mannen påkördes och föll i gatan (hjämskakning och armbrott). Återkallelseärendet: Ärendet togs upp i april -69 (nära 1 1/2 år efter trafikhändelsen). X framhöll att han efter olyckan kört ca 6 000 mil utan anmärkning. H ans arbete bestod i att resa omkring och visa varukollektioner. H an kunde omöjligen utföra detta arbete utan kör­ kort. H an hade skaffat sig en nybyggd villa med stora lån.

KB återkallade körkortet 13/6 -69 (väntetiden nedsattes till 4 mån. efter delgivningen, som skedde först 8/9 -69). Besvär anfördes ej. Dispensärendet: I ansökan 9/9 -69 anhöll X att återfå körkortet. H an åberopade samma omständighet som i återkallelseärendet. KB förklarade sig, med hänsyn till omständigheterna, inte vilja m ot­ sätta sig bifall till ansökningen. Kungl. M aj:t 19/9 -69 (statsrådet Norling): med hänsyn till i ären­ det föreliggande särskilda omständigheter förklaras X berättigad återfå sitt körkort. N ot: Dispensen gavs efter en återkallelsetid av blott 11 dagar (vän­ tetiden hade av KB nedsatts till 4 mån.). Särskilda omständigheter: återkallelsen skedde först nära 2 år efter förseelsen (varunder sökanden kört anmärkningsfritt).

(Avstyrkta av KB) 33. Körkortsinnehavare: 27-årig chaufför, ogift; körkort sedan -60. Tidigare anmärkningar: Överskriden max.hast -64 (skyddstillsyn pga inbrott -67). Den aktuella förseelsen: Vårdslöshet i trafik 8/5 -65 (samt underlåten äganderättsanmälan); 25 db enligt dom 29/3 -66. — Vid tillfället körde X en lastbil i stadstrafik. Vid ingången i en kurva höll han ej till­ räckligt låg hastighet m ed påföljd att lastbilen sladdade över på andra delen av körbanan och sammanstötte med mötande fordon. Återkallelseärendet: Ärendet togs upp i maj -66 (1 år efter trafikhän­ delsen). X synes ej ha y ttrat sig. KB återkallade körkortet 22/8 -66 (väntetiden nedsattes till 6 mån. från delgivningen, som ej skedde förrän 15/1 -68). Besvär anfördes. RegR 1/3 -68: utan bifall. Dispensärendet: I ansökan 29/4 -68 anhöll X att återfå körkortet. H an fram höll att han alltsedan trafikolyckan i maj -65 fram till jan. -68, då körkortet fråntogs honom, haft anställning som lastbilschaufför. D ärefter hade han måst ta arbete som lastbilsbiträde men på grund av svag rygg varit tvungen att sjukskriva sig redan efter några dagar. I jan. -68 hade han fått lämplighetsintyg för erhållande av trafikkort. H an åberopade intyg av arbetsgivaren, som gav honom goda vitsord, och av sin övervakare. Den senare framhöll bl. a. att X, som haft be­ svärliga uppväxtförhållanden, i nov. -66 förmåtts av sin fader att m ed­ verka vid en kassaskåpssprängning och härför ådömts skyddstillsyn. Han bodde tillsammans med sin fästmö i dennas föräldrahem. Övervakaren gav honom goda vitsord. Ansökningen avstyrktes av KB, då skäl ej anförts som borde m ed­ föra att väntetiden — av vilken 2/3 redan förflutit — ytterligare av­ kortades. Kungl. M aj.t 28/6 -68 (statsrådet Lundqvist): med hänsyn till i ären­ det föreliggande särskilda omständighter förklaras X berättigad återfå sitt körkort. N ot: Dispensen gavs efter en återkallelsetid av ca 5 1/2 mån. (vänte­ tiden hade av KB nedsatts till 6 mån.). Särskilda omständigheter: återkallelsen skedde först 2 1/2 år efter förseelsen (varunder sökanden kört anmärkningsfritt).

34. Körkortsinnehavare: 60-årig chaufför; uppgift saknas om övriga personliga förhållanden och om körkortsinnehav.

Tidigare anmärkningar: uppgifter saknas Den aktuella förseelsen: Vårdslöshet i trafik och vållande till annans död 6/9 -68; 40 db enligt dom 17/3 -69. — X körde vid tillfället last­ bil mot en vägkorsning med besvärliga siktförhållanden. Han uppgav hastigheten till ca 30 km/tim (vittne saknades). I korsningen inträffade sammanstötning med en högerifrån kommande motorcyklist, som avled. Domstolen ansåg att X bort hålla lägre hastighet och mera ingående än som skett iaktta trafiken från höger. Aterkallelseärendet: Ärendet togs upp i april -69 (7 mån. efter trafik­ händelsen). X anhöll att påföljden m åtte stanna vid varning. KB återkallade körkortet 2/6 -69 (väntetiden nedsattes tili 4 mån. efter delgivningen, som skedde 26/6 -69). Besvär anfördes men återkal­ lades i samband med dispensansökningen. Dispensärendet: I ansökan 30/6 -69 anhöll X att återfå sitt körkort. H an framhöll att han hela sitt liv fört m otorfordon anmärkningsfritt. Motorcyklisten hade stor skuld till olyckan. Någon körkortsåterkallelse hade inte kommit i fråga, om ej motorcyklisten avlidit. Det vore stö­ tande att återkalla körkort på grund av objektivt överskott. Ansökningen avstyrktes av KB. Kungl. M aj:t 10/7 -69 (t. f. regering): med hänsyn till i ärendet före­ liggande särskilda omständigheter förklaras X berättigad återfå sitt körkort. N ot: Dispensen gavs efter en återkallelsetid av blott 14 dagar (vänte­ tiden hade av KB nedsatts till 4 mån.). Särskilda omständigheter: återkallelsen skedde först 10 mån. efter förseelsen (varunder sökanden kört anmärkningsfritt; och dess­ förinnan ”under hela sitt liv”).

b) Väntetiden nedsatt: (avstyrkt av KB)

35. Körkortsinnehavare: 55-årig kvinnlig signalvakt, gift; körkort sedan febr. -68. Tidigare anmärkningar: — Den aktuella förseelsen: Vårdslöshet i trafik 28/4 -68; 20 db enligt strafföreläggande, godkänt 29/7 -68. — Vid tillfället körde X på förmiddagen sin personbil på riksväg. Hon kände ej närmare till trakten och höll ca 80 km/tim. D å hon närm ade sig en tvär kurva, där vägen var under omläggning, observerade hon ej hastighetsbegränsningsskyltar på 70 och 50 km utan först en skylt på 30 km. H on synes då ha panikbromsat, bilen kom i sladdning i det lösa gruset och körde av vägen. Enligt ett vittne körde X ett stycke före kurvan med minst 100 km/ tim. Återkallelseärendet: Ä rendet togs upp i oktober -68 (30/8 -68 god­ kände X ordningsbot å 150 kr för överskriden max.hast. s.d.). X fram höll att hon var i behov av bil för resor till och från arbetet; hon hade oregelbundna arbetstider och växlande arbetsplatser. KB återkallade körkortet 13/12 -68 (väntetiden nedsattes till 6 mån. från delgivningen, som skedde 23/12 -68). Besvär anfördes. RegR 29/1 -68; ej ändr. Dispensärendet: I ansökan 1/3 -69 anhöll X att återfå körkortet. H on fram höll att hon arbetade som vakt vid tunnelbanenätet i Stock­

holm och tjänstgjorde på varierande platser i olika dag- och nattskift. H on bodde ett par mil utanför staden tillsammans med sin make som var invalidiserad. Själv hade hon svårt att gå på grund av höftledssjukdom. H on skulle ha svårt att klara skötseln av sin make och sitt arbete utan bil. H on hade tagit det inträffade mycket hårt. H on åbe­ ropade intyg av läkare och arbetsgivare, vari hennes uppgifter bestyrk­ tes. Ansökningen avstyrktes av KB under hänvisning till vad X låtit komma sig till last. Kungl. M aj:t 25/4 -69 (statsrådet Lundkvist): med hänsyn till i ären­ det föreliggande särskilda omständigheter förklaras att vad X låtit komma sig till last ej skall utgöra hinder för KB att för henne utfärda nytt körkort. N ot: Dispensen gavs efter en återkallelsetid av 4 mån. (väntetiden hade av KB nedsatts till 6 mån.). Särskilda omständigheter: synes ej föreligga (utöver uppgivet körkortsbehov).

B. Avslagna ansökningar (ej erinran av KB)

36. Körkortsinnehavare: 38-årig chaufför, gift, 2 minderåriga barn; körkort sedan -59. Tidigare anmärkningar: — Den aktuella förseelsen: Vårdslöshet i trafik 24/2 -70; 25 db enligt strafföreläggande 17/4 -70. — X körde vid 10-tiden arbetsgivarens personbil i stadstrafik. D et rådde lätt snöfall. Ca 50 m före ett över­ gångsställe såg han en äldre man på väg över detta. H an körde med 40— 50 km/tim. H an uppgav att han genast bromsade; bilen gled dock m ed låsta hjul mot mannen som påkördes och skadades (hjärnskakning, benbrott m. m.). Ett vittne i en bakomvarande bil uppgav att han inte kunde se att X vare sig bromsade eller sökte väja fö r mannen. Återkallelseärendet: X framhöll att han brom sat så snart han upp­ täckte mannen och att han aldrig kunnat ana att väglaget var så halt. H an använde dagligen bil i sitt arbete. H an anhöll att påföljden måttte stanna vid varning. KB återkallade körkortet genom beslut 30/7 -70, vilket delgavs X 22/9 (väntetiden nedsattes till 6 mån.). Besvär anfördes ej . Dispensärendet: I ansökan 30/9 -70 anhöll X att återfå körkortet. Han framhöll att hans ovarsamhet låg på gränsen till olyckshändelse. H an åberopade intyg bl. a. av arbetsgivaren — en större organisation — enligt vilka X erhöll mycket goda vitsord; möjlighet för arbetsgivaren att att ge honom annat arbete än som chaufför förelåg ej. KB förklarade sig, med hänsyn till de synnerligen goda vitsord som givits X, ej vilja m otsätta sig bifall till ansökningen. Kungl. M aj:t 30/10 -70 (statsrådet Norling): utan bifall. N ot: Avslagsbeslutet meddelades efter en återkallelsetid av ca 1 mån. Särskilda omständigheter: åtekallelsen skedde först 7 mån efter förseelsen (varunder sökanden kört anmärkningsfritt). Jfr ex. 30, 31, 34 och 35.

(avstyrkta av KB) 37. Körkort sinnehav are: 21-årigt tullombud, ogift; körkort sedan -67. Tidigare anmärkningar: — Den aktuella förseelsen: Vårdslöshet i trafik och vållande till kropps­ skada 23/12 -67; 50 db enligt dom 26/11 -68. — X körde vid 22-tiden en personbil på huvudled i stad. Som passagerare medföljde några kam rater som var spritpåverkade. Vägbanan var ha! och täckt med snömodd. Sedan X stannat vid rött trafikljus, accelererade han vid klarsignal hastigt med påföljd att bilen kom i sladdning och körde upp på gångbanan, där tre gående påkördes och skadades. Återkallelseärendet: Ä rendet togs upp i mars -69 (1 år 3 mån. efter trafikhändelsen. X framhöll att han vid olyckan haft körkort ett knappt år och saknat erfarenhet av vinterkörning. H an körde årligen ca 5 000 mil och hade efter olyckan ej ådragit sig anmärkning. Utan körkort skulle han förlora sitt arbete, där han måste köra bil mellan olika tullstationer. KB återkallade körkortet 18/4 -69 (väntetiden nedsattes till 4 mån. efter delgivningen, som skedde 28/4 -69). Besvär anfördes ej. Dispensärendet: I ansökan 6/5 -69 anöll X att återfå sitt körkort. H an åberopade vad han anfört i återkallelseärendet och framhöll att han efter olyckan fått väsentligt större rutin som bilförare. En återkal­ lelse skulle få katastrofala följder för honom: dels skulle han mista sitt arbete, dels skulle hans yrkesutbildning till speditör avbrytas. Han stod vidare i begrepp att inom kort gifta sig. Ansökningen avstyrktes av KB, som fann att vad X anfört ej borde föranleda ändring i KB:s beslut. Kungl. M aj:t 18/7 -69 (statsrådet Lundkvist): utan bifall. N ot: Avslagsbeslutet meddelades efter en återkallelsetid av ca 2 V2 mån. (väntetiden hade av KB nedsatts till 4 mån.). Särskilda omständigheter: återkallelsen skedde först 1 år 4 mån. efter förseelsen (varunder sökanden kört anmärkningsfritt). Jfr ex. 31, 32, 34 och 35.

38. Körkortsinnehavare: 24-årig representant, gift, 1 minderårigt barn; körkort sedan -67. Tidigare anmärkningar: — Den aktuella förseelsen: Vårdslöshet i trafik 20/8 -68; 25 db enligt dom 9/6 -69. — X körde vid 15-tiden en personbil i stadstrafik. Vid ett obevakat övergångsställe hade en annan bil stannat för att låta en kvinna passera. X, som närm ade sig övergångsstället med ca 40 km/ tim, fick uppfattningen att den andra bilen ämnade köra fram. Han upp­ täckte ej den gående kvinnan förrän hon var ”helt nära” . Hon påkördes och ådrog sig bl. a. hjärnskakning och arm brott. X ansågs ha brustit i uppmärksamhet. Återkallelseärendet: Ärendet togs upp i september -69 (över 1 år efter trafikhändelsen). X fram höll att han använde bil för resor till och från arbetet och för dagliga resor i arbetet; han reste över 2 000 mil årligen. KB återkallade körkortet 27/10 -69 (väntetiden nedsattes till 6 mån. från delgivningen, som skedde 4/11 -69). Besvär anfördes ej. Dispensärendet: I ansökan 10/11 -69 anhöll X att få ”straffet efter­ skänkt eller förm ildrat”. H an framhöll att han var anställd i ett litet företag, där en omplacering ej var tänkbar. H an hade studieskulder och stora utgifter för sin familj.

KB avstyrkte bifall under framhållande att väntetiden nedsatts till 6 mån. med hänsyn till X:s behov av körkort. Kungl. M aj:t 6/2 -70 (statsrådet Norling): utan bifall. N ot: Avslagsbeslutet meddelades efter en återkallelsetid av 3 mån. (väntetiden hade av KB nedsatts till 6 mån.). Särskilda omständigheter: återkallelsen skedde först 1 år 2 mån. efter förseelsen (varunder sökanden kört anmärkningsfritt). Jfr ex. 31, 32, 34 och 35.

39. Körkortsinnehavare: 28-årig bilmekaniker, gift, 2 minderåriga barn; körkort sedan -62. Tidigare anmärkningar: Fortkörning m. m. -68, vilket medförde var­ ning 27/3 -69. Den aktuella förseelsen: Vårdslöshet i trafik 29/5 -69; 40 db enligt dom 29/1 -70. — Med sin personbil bogserade X på kvällen en annan personbil mellan två städer. Enligt uppgift av X och föraren i den bogserade bilen var hastigheten som regel 20 km/tim, någon gång högst den dubbla. Enligt vittnesmål av två poliser var hastigheten betydligt högre, under en sträcka av 500 m ca 100 km/tim. Domstolen fann att X, även om farten varit något lägre än den av vittnena angivna, likväl kört med så hög hastighet att han ådagalagt en ej ringa oaktsamhet. Aterkallelseärendet: Körkortet återkallades interimistiskt 11/3 -70, vilket beslut delgavs X 17/4. X framhöll att han sedan flera år inne­ hade egen bilreparationsverkstad och därför behövde körkort. H an åberopade intyg av en poliskommissarie, som gav honom goda vitsord. KB återkallade körkortet genom slutligt beslut 15/5 -70 (väntetiden nedsattes till 6 mån.). Besvär anfördes ej. Dispensärendet: I ansökan 9/6 -70 anhöll X att återfå körkortet. H an åberopade förut anförda omständigheter. Ansökningen avstyrktes av KB. Kungl. M aj:t 6/8 -70 (t. f. regering): utan bifall. N ot: Avslagsbeslutet meddelades efter en återkallelsetid av ca 4 mån. Särskilda omständigheter: återkallelsen skedde först 10 1/2 mån. efter förseelsen (varunder X kört anmärkningsfritt) + svårighet att utan körkort fortsätta egen bilreparationsrörelse. Jfr ex. 30, 31 och 34.

40. Körkortsinnehavare: 32-årigt järnhandelsbiträde, gift, 3 minder­ åriga barn; körkort sedan -55. Tidigare anmärkningar: 6 parkeringsförseelser 1957— 66, fortkörning

- 66 .

Den aktuella förseelsen: Vårdslöshet i trafik 5/7 -69; 20 db enligt strafföreläggande, godkänt 13/1 -70. — X körde på eftermiddagen en personbil på riksväg, där tillåten maximihastighet var 110 km/tim. H an nådde en fordonskö som höll 80—90 km/tim. Omkörning kunde ej ske till vänster på grund av m ötande bilar. E fter signaler körde då X om fyra bilar till höger mellan kantlinjemarkeringen och vägkanten. Aterkallelseärendet: Ä rendet togs upp i maj -70. X synes ej ha yttrat sig. KB återkallade körkortet genom beslut 31/7 -70, vilket delgavs X 9/9 (väntetiden nedsattes till 4 mån.). Besvär anfördes ej.

Dispensärendet: I ansökan 14/9 -70 anhöll X om undanröjande av återkallelsebeslutet. H an åberopade att förseelsen bedömts milt och att han måste ha körkort i sitt arbete, då han skötte firmans kundbesök, leveranser m. m. Ansökningen avstyrktes av KB. Kungl. M aj:t 30/10 -70 (statsrådet Norling): utan bifall. N ot: Avslagsbeslutet meddelades efter en återkallelsetid av ca 2 mån. Särskilda omständigheter: återkallelsen skedde först 1 år 2 m ån. efter förseelsen (varunder sökanden kört anmärkningsfritt). Jfr ex. 31, 32, 34 och 35.

VI. Riktlinjerna för dispensgivningen

A. Dispensernas innebörd Som tidigare framhållits kan dispenser i körkortsärenden till sin rätts­ liga innebörd vara av olika slag. Dels kan dispensen innebära undantag från en materiell föreskrift som är bindande för de ordinarie beslutsmyn­ digheterna, dels kan den innebära avvikelse från beslutsmyndighetens bedömning i fråga om påföljden av det förfarande som läggs föraren till last. Beträffande dispenser av det förstnäm nda slaget synes i praxis undan­ tag ifrågakomma endast när det gäller tillämpningen av föreskriften i 33 § 5 mom. V F att den som fått sitt körkort återkallat ej kan (bortsett från vissa specialfall) återfå det gamla körkortet utan måste, efter u t­ gången av viss väntetid, ansöka om nytt körkort och alltså undergå ny prövning i de hänseenden förordningen stadgar. I fråga om dispenser av det senare slaget synes i praxis avvikelse från beslutsmyndighetens bedömning förekomma i olika avseenden: dels be­ träffande bedömningen av frågan om längden av väntetid för ny körkortsansökan, dels beträffande bedömningen av frågan om det förfa­ rande som läggs föraren till last är av beskaffenhet att innefatta återkallelsegrund eller, om så befinns vara fallet, om tillräckliga skäl för återkallelse föreligger. I åtskilliga fall synes i dispenspraxis förekomma att väntetiden i och fö r sig anses böra nedsättas i förhållande till beslutsmyndighetens be­ dömning men att det därjäm te anses föreligga skäl att medge undantag från kravet på ny körkortsprövning. Man synes här kunna tala om ett slags kombination av dispenser som avser dels nedsättning av väntetiden, dels undantag från det nyssnämnda kravet.

I enlighet m ed det anförda synes de i undersökningsmaterialet in­ gående dispenserna kunna till sin innebörd uppdelas i följande grupper:

1. Enbart undantag från föreskriften om ny körkortsansökan efter ut­ gången -väntetid Dispens av denna innebörd synes endast ha getts i ett fall (ex. 3).

2. Enbart nedsättning av väntetiden fö r ny körkortsansökan Sådan dispens har getts i tre fall (ex. 7, 18 och 35).

3. Kombination av ovannämnda båda slag av dispenser Sådan kombination föreligger tydligen i ex. 1, där det i dispensbeslutet uttryckligen angavs att sökanden skulle återfå det återkallade körkortet först efter viss ytterligare tid. Samma slags kombination synes emellertid föreligga i flertalet dispensfall där återkallelsegrunden utgjorts av rattfyl­ leri eller rattonykterhet. Möjligen är så också förhållandet i vissa av de övriga fallen. 4. Undanröjande av återkallelsebeslutet såsom opåkallat Form ellt undanröjs ej återkallelsebeslut i dispensväg. I realiteten sy­ nes m an dock kunna tala om ett undanröjande i sådana fall då dispensen grundar sig på uppfattningen att körkortet m ed hänsyn till omständighe­ terna över huvud taget ej bort återkallas (vissa länsstyrelser synes fö r öv­ rigt, i samband med att körkort efter dispensen återlämnas, formellt för­ klara återkallelsebeslutet undanröjt eller upphävt). Dispens av nu näm nd innebörd synes ha förekommit i ex. 23, 31, 32 och 34, i vilka fall sökan­ dena förklarades berättigade återfå körkortet efter ännu kortare tid än den i förordningen angivna minsta väntetiden om 3 mån. (ända ned till 11 dagar). Möjligen ligger samma bedömning bakom dispenserna också i vissa andra fall (t. ex. ex. 14, 30 och 33).

B. Dispensskälen

1. Dispens från föreskriften om ny körkortsansökan (ensam eller i kom ­ bination m ed nedsättning av väntetiden) Först m å erinras att föreskriften om obligatorisk omprövning efter återkallelse infördes genom 1958 års författningsändringar på förslag av trafiksäkerhetsutredningen, som betecknade förslaget som ett av de angelägnaste som utredningen framlade. Enligt utredningen var denna omprövning kanske den mest betydelse­ fulla av alla de bedömanden som förekom i körkortsärenden. U tredning­ ens förslag godtogs i princip vid författningsändringen, även om den av utredningen tänkta väntetiden på i princip 2 år nedsattes till 1 år, var­ jämte möjlighet infördes att vid synnerliga skäl ytterligare nedsätta denna tid. Som fram går av de refererade dispensärendena har det endast i ett fall (ex. 3) förekommit att dispensansökan enbart avsett undantag från be­ fi Riksdagen 1971. 4 sami. Nr 34

rörda föreskrift. D et skäl som i ansökningen anfördes var rent ekono­ miskt: sökanden hade inte råd att bestrida kostnader för körskola osv. I alla övriga fall, där undantag från föreskriften om ny körkortsprövning medgetts, således i kombination med nedsättning av väntetiden, sy­ nes sådan dispens ej ha utgjort något prim ärt intresse för sökandena el­ ler ens varit av dem åsyftad. D et väsentliga för den som fått sitt körkort återkallat är givetvis att snarast möjligt återfå rätten att föra körkortspliktigt fordon: frågan om det härför krävs att han undergår ny körkortsprövning eller ej torde för honom i allmänhet vara av un­ derordnad betydelse (kostnaderna torde som regel ej heller fram stå som särskilt betungande). Förhållandet framhålls också uttryckligen i åtskil­ liga ansökningar. Att dispens från kravet på ny körkortsprövning i här avsedda fall getts i den utsträckning som skett synes följaktligen ej ha kunnat grundas på att det med hänsyn till sökandens ekonomiska förhållanden eller eljest skulle vara av väsentlig betydelse för honom att befrias från berörda krav. Ej heller synes som förutsättning för dispens uppställas särskilda krav med hänsyn t. ex. till arten eller svårhetsgraden av det förfarande som läggs föraren till last eller till väntetidens längd eller till förarens ål­ der och hälsotillstånd. Dispens har sålunda bl. a. lämnats i kvalificerade rattfyllerifall, vid väntetider på inemot 1 år eller längre och vid hög ål­ der och sjuklighet hos föraren. D ärem ot synes dispens av denna inne­ börd ej ifrågakomma för förare som innehaft körkort blott kort tid (jfr ex. 35). Möjligen anses att sådan dispens i princip ej heller bör lämnas förare som yrkesmässigt driver rörelse med m otorfordon (jfr ex. 7 och 18). I fråga om skälen för dispens från den av trafiksäkerhetsskäl motive­ rade föreskriften att förare efter körkortsåterkallelse skall undergå ny prövning kan följaktligen sägas, att sådan dispens i dess renodlade form undantagsvis synes kunna ifrågakomma på grund av särskilt ömmande ekonomiska omständigheter. I de fall åter då förare anses i dispensväg böra återfå körkort inom kortare tid än vad som motsvarar eljest gäl­ lande väntetid synes dispens från berörda föreskrift — med de reserva­ tioner som ovan angetts — generellt lämnas; några speciella dispensskäl har sålunda ej kunnat urskiljas. I anslutning till det anförda m å erinras om föreskriften 4 § regerings­ rättslagen att RegR, om den vid handläggning av besvärsmål finner att något undantag skäligen bör medges från gällande stadganden, har att ex officio underställa målet Kungl. M aj:ts prövning efter det besvären av­ gjorts. Någon sådan underställning i fråga om dispens från kravet på ny körkortsprövning efter återkallelse h ar ej förekommit under den tid un­ dersökningen omfattar.

2. Dispens som innebär nedsättning av väntetiden (ensam eller i kombi­ nation med undantag från föreskriften om ny körkortsprövning) Som förut framhållits är det i sådana fall fråga om ändring i dispensväg (”rättelse”) av körkortsmyndighetens bedömning beträffande vänteti­ dens längd. Enligt förordningen är väntetiden i här avsedda fall lägst 1 år, men körkortsmyndigheten kan nedsätta tiden till lägst 3 mån., ”om syn­ nerliga skäl äro därtill”. Något uttalande om beskaffenheten av de skäl som sålunda kan medföra nedsättning av väntetiden har ej gjorts i lagstiftningssammanhang. Av de refererade dispensärendena och av vad som anförts under av­ snittet om körkortsmyndigheternas praxis framgår, att dessa myndighe­ ter i tämligen stor utsträckning — utom vid rattfylleribrott — begagnar sig av möjligheten att nedsätta väntetiden under 1 år. Härvid synes hänsyn vanligen tas till förarens försörjningssituation och andra ömmande omständigheter av rent personlig natur eller till den återkallelsegrundande förseelsens m er eller mindre allvarliga beskaffen­ het eller till längden av den tid varunder föraren kört anmärkningsfritt eller som förflutit mellan förseelsen och återkallelsen. Ofta är det fråga om en kombination av flera sådana omständigheter. De skäl som i dispensfallen föreligger och som ansetts böra medföra nedsättning av väntetiden är ej av annan beskaffenhet än att de i och för sig kunnat beaktas också av körkortsmyndigheterna. Till sin art avviker skälen ej heller från vad som torde förekomma i ett mycket stort antal återkallelseärenden. I vissa av de dispensprövade fallen har körkortsmyn­ digheterna ansett att skälen ej varit tillräckliga för att nedsätta vänteti­ den under 1 år eller eljest till kortare tid än vad som i praxis utgör nor­ mal väntetid. I andra fall har myndigheten ansett att så bort ske och följ­ aktligen också beslutat om viss nedsättning. Det kan alltså konstateras att dispensskälen i här avsedda fall i och för sig ligger inom ramen för körkortsmyndigheternas prövningsmöjlighet och att de till sin beskaffenhet inte heller avviker från omständigheter som är tämligen vanligt förekommande i återkallelsefall. Skälen har emellertid vid dispensprövningen tydligen värderats på ett annat och för sökanden välvilligare sätt än vid körkortsmyndigheternas prövning: i vissa fall har sålunda nedsättning ansetts böra medges, ehuru körkorts­ myndigheterna ej funnit skälen tillräckliga härför; i andra fall har en re­ dan av dessa myndigheter nedsatt väntetid ansetts böra ytterligare förkortas. Det bör tilläggas att viss ytterligare utredning stundom förebringas i dispensärenden och att materialet i dessa ärenden och i återkallelseärendena sålunda ej alltid är identiskt. D et finns anledning att senare åter­ komma härtill i samband med en allmän jämförelse mellan dispenspraxis och körkortsmyndigheternas praxis.

3. Dispens som i realiteten innebär undanröjande av återkallelsebeslutet Det h ar tidigare framhållits att dispenserna i vissa fall synes grunda sig på bedömningen att det förfarande som lagts föraren till last inte kan anses innefatta återkallelsegrund eller att förfarandet i varje fall inte bort m edföra en så sträng påföljd som återkallelse (utan i stället rätteli­ gen varning). Bedömningen att återkallelsegrund över huvud taget ej förelegat torde beträffande här aktuella fall endast kunna ha avseende på sådana fall där vårdslöshet i trafik åberopas i återkallelsebesluten. Dispensskälet sy­ nes i så fall närmast ha varit att förarens åsidosättande av sina förpliktel­ ser -— i motsats till körkortsmyndigheternas bedömning — inte ansetts böra betecknas som ”grovt” . Beträffande de dispensfall där återkallelsegrund visserligen befunnits föreligga men där det ansetts att återkallelse varit en alltför sträng på­ följd synes denna bedömning kunna ha avseende dels på lindriga fall av rattonykterhet (0,5— 0,8 °/00), dels på fall där återkallelsegrunden u t­ gjorts av annan onykterhet samt vårdslöshet i trafik. I ärenden av det förstnäm nda slaget synes dispensskälet i så fall ha varit att omständighe­ terna — i motsats till körkortsmyndigheternas bedömning — ansetts ”m ildrande”. I de övriga fallen synes dispenserna har grundats på den från körkortsmyndigheterna avvikande bedömningen att omständigheter­ na inte ansetts — för att citera författningstexten — innefatta ”tillräckli­ ga skäl till återkallelse”. Det kan alltså konstateras att dispensskälen också i här avsedda fall ligger inom ram en för körkortsmyndigheternas prövningsmöjlighet och att dispenserna grundats på en för sökandena välvilligare bedömning av föreliggande omständigheter.

C. Enhetligheten i dispensgivningen

Omständigheterna i dispensärenden företer givetvis vissa skillnader med hänsyn såväl till arten av föreliggande skäl som till styrkan av de olika skäl som kan inverka. Därtill kommer att dispensgivningen, be­ roende fram för allt på tidpunkten för ansökningarna, stundom sker kort tid efter återkallelsebeslutet, stundom långt i efterhand. D et möter därför helt naturligt svårigheter att tillämpa eller att urskilja någon fullt konsekvent praxis i dispensgivningen i vad avser det centrala spörsmålet att återge förare körkort inom kortare tid än vad körkortsmyndigheterna beslutat. Vill m an göra en jämförelse mellan å ena sidan ärenden där dispens lämnats och å andra sidan ärenden där ansökningarna avslagits synes det inom var och en av de grupper återkallelsefall, som undersökningen om­ fattar, finnas vissa ärenden där skälen för dispens — vid en samlad bedömning av föreliggande omständigheter — ter sig i stort sett lika

vägande m en där avgörandet utfallit olika. N är det gäller trafikonykterhetsbrotten kan man — för att blott ta ett p ar fall — näm na ex. 6 och 12, där förarna återfick körkorten långt före den norm ala väntetiden, i ena fallet utan att något tvingande behov av körkort synes ha förelegat och i andra fallet tydligen i avsikt att sökanden skulle kunna bibehålla sin anställning (han hade dock vid dispenstillfället redan avskedats). Bland avslagsärendena synes finnas åtskilliga fall där dispensskälen fram står som i varje fall inte mindre vägande. Bland dispenser i återkallelseärenden på grund av ”annan onykterhet” kan bl. a. nämnas ex. 23 och 24 där förarna, som tidigare fått sina kör­ kort återkallade, tydligen fortfarande hade svårartade alkoholproblem (i ena fallet hade t. o. m. beslut meddelats om intagning på alkoholistan­ stalt) men där de likväl återfick körkorten före minimitidens utgång, i ena fallet redan efter 2 mån. Avgörandena synes kontrastera m ot vissa avslagsärenden, där förarnas alkoholproblem tydligen varit vida mindre allvarliga och inte ansetts nödvändiggöra någon som helst nykterhetsvårdande åtgärd. N är det gäller återkallelseärenden på grund av vårdslöshet i trafik sy­ nes helt allmänt kunna sägas (inte minst beträffande fall där återkallelsegrunden varit att förarna inte anpassat hastigheten efter omständighe­ terna) att det förefaller svårt att urskilja några mera påtagliga skillnader mellan fall där dispensansökningar bifallits och där de avslagits. Av de statistiska uppgifterna fram går att antalet dispenser under år 1970 visat en brant nedåtgående tendens. Förhållandet skulle möjligen kunna tyda på att en allmän skärpning skett i dispensgivningen. Om så är fallet eller om nedgången i antalet dispenser huvudsakligen berott på att dispensärendena under år 1970 tillfälligtvis avsett fall som inte i samma utsträckning som tidigare gett utrymme för en välvilligare be­ dömning, synes dock vanskligt att bestämt säga. I varje fall synes någon skärpning knappast kunna urskiljas när det gäller körkortsåterkallelser på grund av trafiknykterhetsbrott.

D . Dispenspraxis och körkortsmyndigheternas praxis

Som förut framhållits är materialet i dispensärendena inte alltid det­ samma som i återkallelseärendena. I det stora flertalet fall sker — före dispensansökan — ingen överprövning av RegR, där ärendena eljest som regel blir fullständigt utredda. I stället vänder man sig, omedelbart eller efter viss tid från KB:s beslut, direkt till regeringen med sin dispensansö­ kan (av de 24 redovisade bifallsärendena har sålunda återkallelsebesluten efter besvär prövats av RegR i blott 7 fall och av de redovisade 16 avslagsärendena i endast 1 fall). Utredningen i dispensärendena kan där­ för ibland bli fylligare än den som legat till grund för återkallelsebeslutet. I allmänhet sker kompletteringen genom att man i dispensärendet

företer intyg från arbetsgivare, läkare och andra, intyg som är ägnade att närm are belysa sökandens ekonomiska och personliga förhållanden. Av de ärenden där dispens lämnats har vederbörande KB i fyra fall tillstyrkt eller ej velat motsätta sig viss dispens. I två av fallen synes detta ha berott på att nya omständigheter framkommit i dispensärendena (omständigheter som givetvis skulle ha beaktats också i ett besvärsärende). I de andra två fallen (avseende vårdslöshet i trafik) har där­ emot inte förebragts några nya omständigheter; man synes h är från KB:s sida vid närm are prövning ha funnit att den ursprungliga bedömningen var för sträng. I alla övriga fall har körkortsmyndigheterna, även om det i en del av fallen förebragts viss ytterligare utredning, inte ansett skäl föreligga för en mildring av återkallelsebesluten och därför också avstyrkt dispens. Om utredningen förelegat redan i återkallelseärendena, skulle alltså be­ sluten ha blivit desamma. På grund av det förfarande som tillämpas i dispensärenden är det som regel endast KB som fått yttra sig. RegR har yttrat sig i endast ett fall och då också avstyrkt dispens. Det bör emeller­ tid observeras att RegR prövat och fastställt återkallelsebesluten i 7 av dispensfallen; det saknas anledning anta att denna instans — om den till­ frågats i fallen — skulle ha tillstyrkt dispens. Det kan alltså konstateras att de bedömningar som — inom ramen för körkortsmyndigheternas prövningsmöjlighet — kommit till uttryck i de under senare år meddelade dispenserna, i ett ej obetydligt antal fall skil­ jer sig från den förhållandevis fasta praxis som utbildats hos dessa myn­ digheter med RegR som normgivande instans. Skillnaderna synes särskilt påtagliga i fråga om bedömningarna av ärenden där återkallelsegrunden utgjorts av rattfylleri, rattonykterhet och annan onykterhet. M en också i fråga om vårdslöshet i trafik synes man i dispensväg stundom anlägga ett betydligt mildare synsätt än det som tillämpas i körkortsmyndigheternas praxis. N är det gäller den mera speciella frågan om dispenspraxis beträffande kravet på ny körkortsprövning efter återkallelse har redan tidigare fram ­ hållits att den praxis som tillämpas inte synes stå i överensstämmelse med den uppfattning som RegR företräder i frågan. Inte heller länssty­ relserna synes, av yttrandena att döma, anse att denna praxis är befogad eller lämplig.

VII. Vissa spörsmål sorn aktualiseras

Dispensfrekvensen och informationsbehovet

A ntalet dispenser har under de sista fyra åren hållit sig mellan 5 och 17 per år (i genomsnitt ca 11 per år). Antalet är således inte i och för sig särskilt stort. Siffrorna bör emellertid ställas i relation dels till antalet

dispensansökningar, dels till det totala antalet återkallelsebeslut som meddelas. Dispensansökningarna visar visserligen en fortgående ökning men har hittills ej nämnvärt överstigit 100 per år. Eftersom det årligen meddelas bortåt 10 000 återkallelsebeslut är det således endast en mycket ringa del av dessa ärenden (ca 1 °/o) som bringas under dispensprövning. M ot bak­ grund härav synes dispensfrekvensen knappast kunna sägas vara obetyd­ lig; under åren 1967— 1969 gavs sålunda dispens i inte mindre än 15— 18 % av antalet prövade fall. M ed hänsyn till dispensfrekvensen och grunderna för dispensgivningen — i realiteten är det väsentligen fråga om en korrigering i mild­ rande riktning inom körkortsmyndigheternas egen bedömningsram — kan det förefalla överraskande att dispens ej sökts i större utsträckning än vad hittills varit fallet. Förklaringen härtill torde vara att det stora fler­ talet personer som får sina körkort återkallade saknar kännedom om möjligheterna att i dispensväg utverka ändring i körkortsmyndigheternas beslut. Återkallelsebesluten innehåller nämligen ingen upplysning härom utan blott besked att den som är missnöjd med beslutet äger anföra be­ svär i vanlig ordning. Och de som begagnar sig av den anvisade vägen torde i allmänhet utgå från att ärendet, när det väl prövats av RegR som högsta besvärsinstans, också därmed är slutgiltigt avgjort. A tt det likväl årligen förekommer åtskilliga dispensansökningar beror efter allt att döma på att vissa körkortsinnehavare under hand på olika sätt erhåller upplysning om sin möjlighet att söka dispens. Av undersök­ ningsmaterialet fram går t. ex. att sådan information i en del fall lämnats av vederbörande KB i samband med att föraren efter återkallelsebeslut vänt sig dit med sina bekymmer, antingen med en formell begäran att snarast möjligt återfå sitt körkort eller med en allmän förfrågan om hur han lämpligen bör förfara. I andra fall — sannolikt i flertalet — synes informationen ha getts av juridiskt ombud eller annan m ed saken förtro­ gen person, som föraren anlitat som biträde eller rådgivare. Dispensan­ sökningarna synes följaktligen som regel förutsätta att föraren på ena el­ ler andra sättet lyckas komma i kontakt med någon person, tillhörande en antagligen mycket begränsad grupp, som äger närm are kännedom om möjligheterna att — utöver eller vid sidan av det vanliga besvärsförfarandet — i dispensväg utverka ändring av återkallelsebeslut. F ör den som erhåller sådan kännedom torde det ofta te sig fördelakti­ gare att efter ett återkallelsebeslut söka dispens hos regeringen än att först vända sig med besvär till RegR: han kan i princip räkna med en välvilligare bedömning, han får en snabbare prövning och han behöver inte riskera att ett avslag på hans besvär eventuellt anses tala till hans nackdel i dispensärendet. Som fram går av undersökningsmaterialet är det också endast mera undantagsvis som besvärsvägen först anlitas, in­

nan dispens söks; de flesta undviker denna väg och förlitar sig i stället enbart på dispensprövningen. Möjlighet att påkalla prövning i dispensväg bör självfallet stå alla till buds och inte förbehållas ett litet fåtal personer, som mera tillfälligtvis erhåller kännedom därom. Det föreligger tydligen här behov av ökad in­ formation om föreliggande dispensmöjligheter, i samband med återkallelsebesluten eller på annat sätt. En sådan åtgärd är givetvis, i varje fall med nuvarande dispenspraxis, ägnad att väsentligt öka tillströmningen av dispensansökningar (som redan tredubblats under senare år). Det måste sålunda antas att flertalet av dem som f. n. begagnar sig av den vanliga besvärsvägen — ca 1 500 årligen — i stället eller alternativt öns­ kar få sitt ändringsyrkande underkastat prövning i dispensväg. Sannolikt måste m an också räkna med att de som nu — med hänsyn till körkortsmyndigheternas i stort sett fasta praxis — anser det utsiktslöst att söka ändring genom besvär, kommer att i väsentligt ökad utsträckning inge dispensansökningar. Med hänsyn till det stora antalet återkallelsebeslut hos länsstyrelserna synes det, om effektiv information lämnas om föreliggande dispensmöjligheter, kunna bli fråga om en mycket kraftig stegring av antalet dispensansökningar — och därmed också av dispens­ frekvensen. Det kan kanske rent av befaras att dispensvägen skulle kom­ ma att bli den norm ala vägen för ändringsyrkande, inte besvärsvägen.

Lagstiftningsåtgärder elier ändring av praxis

I sitt förut (s. 44) redovisade memorial år 1924 framhöll konstitutions­ utskottet bl. a. att Kungl. M aj:ts dispensrätt — när det gällde frågor om dispens från bestämmelser som tillkommit i den ordning § 89 RF anger och om vilka riksdagen på ett otvetydigt sätt tillkännagett sin mening — borde komma till användning allenast då ”särskilda skäl” förelåg. Rö­ rande den i memorialet avhandlade speciella frågan om dispens från viss kategorisk bestämmelse framhöll utskottet att dispens endast borde med­ ges i sådana fall där bestämmelsens undantagslösa tillämpning skulle leda till ”obilliga konsekvenser”. Som tidigare framhållits synes i körkortsärenden dispens från någon för myndigheterna bindande, kategorisk föreskrift förekomma endast i fråga om föreskriften i 33 § 5 mom. V F att den som fått sitt körkort återkallat ej kan (bortsett från vissa specialfall) återfå det gamla körkor­ tet utan måste, efter viss väntetid, ansöka om nytt körkort och sålunda undergå ny prövning i de hänseenden förordningen stadgar. D et har i det föregående utvecklats (s. 81—82) att dispenserna från berörda föreskrift synes grundas på en mer generell bedömning att kravet kan efterges i de fall väntetiden i dispensväg avkortas. Det har också framhållits att dis­ penspraxis i detta hänseende inte synes ha stöd hos körkortsmyndighetema.

Om det emellertid anses att nu näm nda föreskrift är alltför kategoriskt avfattad och att det från trafiksäkerhetssynpunkt inte bör m öta hinder mot viss uppmjukning är en författningsändring på denna punkt tydligen lätt genomförbar. D et för körkortsinnehavarna väsentligare spörsmålet torde emellertid avse deras möjligheter att — med eller utan ny prövning — återfå kör­ kort inom kortare tid än den i förordningen i princip angivna minimi­ tiden. D enna tid utgör (bortsett från vissa speciella fall) 1 år. Regeln är emellertid inte undantagslös. Enligt vad departementschefen framhöll i propositionen kunde m an nämligen inte bortse från att det förekom fall då en dylik schablonregel framstod som oskäligt sträng. I förordningen infördes därför möjlighet fö r körkortsmyndigheterna att föreskriva kor­ tare tid, lägst 3 månader, om ”synnerliga skäl” förelåg därtill. Redan i förordningen h ar alltså byggts in en dispensrätt — för kör­ kortsmyndigheterna — avseende den ifrågavarande regeln. Men därut­ över anses regeringen ha en dispensrätt, grundad på det allmänna subordinationsförhållandet inom statsförvaltningen, en rätt som gör det möj­ ligt att överpröva och i realiteten korrigera dessa myndigheters tilläm p­ ning av den dispensbefogenhet som anförtrotts dem. D et blir följaktligen i sådana fall en dubbel dispensprövning inom samma bedömningsram. Också när det gäller sådana bedömningsfrågor som om visst förhållande över huvud taget utgör återkallelsegrund eller eljest om återkallelse skäli­ gen är påkallad, blir det — som tidigare utvecklats — fråga om en dub­ belprövning inom samma ram. Regeringens dispensgivning är alltså här av annat slag än den som diskuterades i utskottets nyssnämnda memo­ rial. D et är sålunda här inte fråga om att medge undantag från någon tvingande regel, som i det enskilda fallet skulle leda till ”obilliga konse­ kvenser” ; i stället gör m an — inom de prövningsgränser som förord­ ningen anger — en annan bedömning av omständigheterna än den som skett i körkortsmyndigheternas tillämpning. Enligt gällande lag är RegR högsta besvärsinstans i dessa ärenden och skall följaktligen också vara normgivande för den bedömningspraxis som tillämpas på området. Om denna praxis, vid prövningen av dispensan­ sökningar, i vissa avseenden anses alltför restriktiv, blir tydligen följden — om dispensprövningen ej begränsas till fall av rent unik karaktär eller där någon uppenbar felbedömning skett — att prövningen av körkortsåterkallelser följer en viss praxis på det ordinarie myndighetsplanet och en annan — mindre restriktiv — på dispensplanet. Det synes svårt att genom ändring av bestämmelserna i vägtrafikför­ ordningen avhjälpa eller förebygga sådana skillnader i dessa bedöm­ ningsfrågor. Visserligen kan det tänkas att införa mera preciserade reg­ ler om återkallelsegrunder och om förutsättningar i övrigt för återkallelsebeslut; därigenom skulle en viss begränsning möjligen kunna ske av nuvarande ganska tänjbara bedömningsramar. D et förefaller dock knap­

past möjligt att härutinnan utforma regler som inte ger ett tämligen brett utrymme för olika meningar med hänsyn till omständigheterna i de sär­ skilda fallen. Hithörande lagstiftningsfrågor är, som tidigare nämnts, se­ dan flera år föremål för utredning av trafikmålskommittén. En annan — radikal — utväg att eliminera här diskuterade m otsätt­ ningar i praxis vore naturligtvis att på besvärsplanet överflytta återkallelseärendena från RegR till regeringen. Vissa andra besvärsärenden rö­ rande tillämpningen av vägtrafikförordningen prövas redan nu i kon­ selj, och enligt gällande principer för kompetensfördelningen mellan Kungl. M aj:t i statsrådet och RegR har regeringen på åtskilliga om rå­ den — även om det i målen förekommer betydande inslag av s. k. rätts­ tillämpning — förbehållit sig prövningen av besvärsmål, i vilka avgö­ randet måste ske under hänsynstagande främ st till bl. a. allmänna ordnings- och säkerhetsintressen. Någon ändring av gällande kompetens­ ordning beträffande körkortsåterkallelser föreslås dock ej i den nyligen framlagda propositionen 1971: 30, som bl. a. behandlar fördelningen av besvärsärenden mellan regering och förvaltningsdomstol. Det bör dock tilläggas att det stora flertalet körkortsbesvär enligt denna proposition skulle komma att slutgiltigt avgöras — inte av RegR utan av en ny stor mellaninstansorganisation. Den dispensgivning som skett under senare år synes inte ha varit äg­ nad att påverka körkortsmyndigheternas praxis. Dispensbesluten delges ej annan länsstyrelse än den som yttrat sig i ärendet; ej heller får RegR del därav, även om dispensen avser beslut som meddelats av denna in­ stans. Något offentliggörande i annan form av meddelade dispenser sy­ nes ej ha skett. Frågan om körkortsmyndigheternas praxis har stundom tilldragit sig uppmärksamhet i den allmänna debatten. Med utgångspunkt från några enskilda fall har i vissa sammanhang hävdats att praxis vöre oenhetlig; besluten skulle ibland vara för hårda, ibland för milda. Bland dem som i sin myndighetsutövning har möjlighet att bilda sig en mera översiktlig uppfattning i ämnet synes dock den meningen från flera håll förfäktas att denna praxis generellt sett är alltför mild, inte minst när det gäller be­ dömningen av nykterhetskravet (jfr t. ex. SvJT 1969 s. 597 och 1970 s. 394). Det förefaller därför knappast sannolikt att körkortsmyndigheter­ nas nuvarande praxis skulle komma att ändras i mildrande riktning. U t­ vecklingen synes snarare gå motsatt väg. Om så blir fallet, skulle tydligen skillnaden mellan denna praxis och dispenspraxis, om den sistnämnda följer de riktlinjer som synes ha tillämpats under senare år, komma att ytterligare öka.

I interpellationsdebatten år 1939 (s. 45) hävdades att dispensinstitutet inte borde tillgripas förrän den norm ala instansordningen prövats eller i varje fall inte förrän yttrande från RegR inhämtats. Vill m an begränsa den hittills fria rätten att söka dispens genom att införa villkor om förutgången besvärsprövning, synes ett sådant villkor aldrig kunna generellt upprätthållas. Bl. a. torde ej sällan förekomma fall där de omständigheter, som aktualiserar en omprövning av meddelat återkallelsebeslut, inträffar först efter besvärstidens utgång, stundom långt i efterhand. Frågan kompliceras vidare bl. a. av de antagligen svårlösta informationsproblem som uppstår om ett sådant krav för dis­ pens skulle uppställas. N är det gäller spörsmålet om inhäm tande av yttrande från RegR må först erinras om föreskriften i regeringsformen att det i ärenden om nåd i brottm ål alltid skall inhämtas yttrande från RegR eller högsta domsto­ len, om ej skäl till bifall uppenbarligen saknas (§ 26 RF). Någon m ot­ svarighet härtill finns inte i fråga om dispensansökningar. Enligt tidigare departementspraxis synes yttrande från RegR ha inhämtats i sådana dis­ pensärenden, där RegR prövat återkallelsebeslutet men där det likväl ansetts föreligga skäl att överväga dispens. Denna praxis synes ha brutits någon gång i början av 1960-talet; enligt uppgift beroende på att RegRrs yttranden, som regelmässigt synes ha gått i avstyrkande riktning, ansågs innefatta onödigt dubbelarbete. Om nuvarande kompetensordning för besvärsprövningen anses böra bestå och om dispensgivningen också i fortsättningen anses böra sträckas utöver fall av rent unik karaktär eller där någon uppenbar felbedömning skett, kan möjligen förtjäna övervägas om inte skäl föreligger att — när det gäller dispensgivning för körkortsmyndigheternas egen bedömningsram — inhämta yttrande från RegR eller annan vederbörande för­ valtningsdomstol i syfte att så långt möjligt vinna enighet om de riktlin­ jer för praxis som bör tillämpas på förevarande område.

Sammanställning av vissa dispensärenden m. m. som handlagts av Kungl. Maj:t under år 1970

Granskningen av 1970 års statsrådsprotokoll har bl. a. tagit sikte på att undersöka i vilken omfattning och på vilka områden Kungl. M aj:t begagnat sig av möjligheten att genom s. k. dispens medge undantag från vad eljest gäller. Vid genomgången av protokollen i detta avseende har det visat sig att gränsen mellan dispens och annan tillståndsgivning ofta är svår att dra. Detta förhållande har emellertid i detta sammanhang be­ dömts vara av underordnat intresse. I sammanställningen har sålunda ta ­ gits med även vissa gränsfall, där det kanske mera varit fråga om rätts­ tillämpning än dispens i egentlig mening. I sammanställningen behandlas till en början vissa dispensfrågor de­ partement för departement. Därefter redovisas gemensamt några ärendegrupper som förekommer i flera departement. Från justitiedepartementets ämnesområde kan först nämnas följande fall som gäller möjligheten att under vissa förutsättningar få ersättning av allmänna medel för utgivna underhållsbidrag. Enligt lagen (1969: 620) om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag, som trädde i kraft den 1 januari 1970, har den, som av domstol ålagts att för tiden till dess frågan om faderskapet slutligen avgjorts genom dom eller beslut utge underhållsbidrag till barn utom äktenskap eller till barnets moder, rätt att av allm änna medel återfå vad han utgivit, om domstolen genom domen eller beslutet icke funnit mannen underhållsskyldig. D et­ samma gäller för det fall att underhållsbidrag utgivits på grund av att mannen i skriftlig handling, som godkänts av barnavårdsmyndighet, åta­ git sig att utge underhåll för tid till dess resultatet av blodundersökning om faderskapet föreligger, om denna undersökning visar att han inte kan vara fader till barnet. Ä r hans faderskap enligt blodundersökningen osannolikt, har han rätt till ersättning för utgivna underhållsbidrag, om talan om faderskapet inte väckes m ot honom inom sex månader från det utlåtandet över blodundersökningen förelåg. Oavsett resultatet av blod­ undersökningen föreligger rätt till ersättning, om han genom domstolsbe­ slut friats från faderskapet eller om annan m an på grund av dom eller erkännande är att anse som fader till barnet. Vidare om faderskapet till barn utom äktenskap fastställts genom erkännande och detta förklarats ogiltigt genom domstolsbeslut har mannen rätt att av allmänna medel återfå vad han enligt dom eller avtal utgivit i underhållsbidrag till barnet och modern. Detsamma gäller om faderskapet fastställts genom dom och

mannen efter anlitande av särskilt rättsmedel t. ex. resning i målet friats från faderskapet. Ansökan om ersättning göres hos länsstyrelsen i det län där mål om faderskapet handlagts eller skulle ha handlagts av underrätt. Av 2 § 4:o) regeringsrättslagen följer att besvär hos Kungl. M aj:t över länsstyrelsens beslut prövas av regeringsrätten. Av statsrådsprotokollen fram går att Kungl. M ajit tillerkänt ett antal personer ersättning av allm änna medel för utgivna underhållsbidrag utan att de i ovannämnda lag givna förutsättningarna för bidrag förelegat (t. ex. bidrag som utgivits för barn efter hemskillnad; barnet har seder­ m era av domstol förklarats inte ha äktenskaplig börd). Kungl. M aj:t har förordnat att beloppen i fråga skulle utbetalas från anslaget under riksstatens andra huvudtitel Ersättning åt domare, vittnen och parter (se t. ex. Ju 13/3 nr 14). — D et h ar upplysts att om ansökan om bidrag in­ kommer till departementet och frågan faller inom lagen överlämnas ärendet till vederbörande länsstyrelse. Inom justitiedepartementet har vidare behandlats ett antal ansök­ ningar från utlänningar om att svensk domstol skall pröva äktenskapsmål. I lagen (1904: 26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rö­ rande äktenskap, förmynderskap och adoption finns vissa regler om ta­ lan om äktenskapsskillnad eller hemskillnad (separation) mellan ut­ ländska medborgare. Sådan talan får enligt denna lag upptas här i riket om den make m ot vilken talan väckes har sitt hemvist i Sverige eller om m akarna samtidigt haft hemvist inom riket men den make m ot vilken ta­ lan väckes övergivit den andre eller efter det orsak till skillnad uppstått flyttat u r riket. Vissa andra regler gäller enligt näm nda lag. U tan hinder av bestämmelserna i 1904 års lag får enligt lagen (1964: 726) om svensk domstols prövning av äktenskapsmål i vissa fall ta­ lan om äktenskapsskillnad eller hemskillnad upptas av svensk domstol, bl. a. om Kungl. M aj:t för visst fall, när endera maken befinnes sedan minst två år ha hemvist här i riket, medgett att talan får upptagas. Kungl. M aj:t har under år 1970 i ett fyrtiotal fall lämnat dylikt till­ stånd (t. ex. Ju 23/1 nr 34). E tt helt annat om råde där undantag från vissa lagregler förekommit gäller skuldföring av pensionsutfästelser. Enligt 5 § lagen (1967: 531) om tryggande av pensionsutfästelse får aktiebolag, ömsesidigt försäkringsbo­ lag, ekonomisk förening och sparbank i balansräkning redovisa pen­ sionsskuld för pensionsutfästelse till arbetstagare även om utfästelsen ej omfattas av s. k. allmän pensionsplan. Kungl. M aj:t kan förordna att detta skall äga tillämpning även på annan arbetsgivare. Sådant förord­ nande har lämnats i ett par fall (t. ex. Ju 9/10 nr 2). Visst undantag från bestämmelserna rörande hittegods har medgetts. Enligt 1 § lagen (1938: 121) om hittegods skall hittegods utan oskäligt dröjsmål anmälas till polismyndighet. Ä r ägaren känd får upphittaren i

stället underrätta denne om fyndet. Om upphittaren inte följer dessa reg­ ler kan han straffas enligt allmän lag och har dessutom förverkat all rätt på grund av fyndet. I ett besvärsärende fann polismyndighet, läns­ styrelse och Kungl. M aj:t att upphittaren — en minderårig pojke — av ett värdefullt arm band inte fullgjort vad hittegodslagens regler säger, varför arm bandet skulle tillfalla kronan. Emellertid tillerkändes han av Kungl. M aj:t med hänsyn till föreliggande särskilda omständigheter 1 000 kronor från anslaget under andra huvudtiteln Polisverket: Diverse utgifter (Ju 27/2 nr 43). Enligt passkungörelsen (1940: 471) skall vid ansökan om pass av vux­ en person bifogas bl. a. fotografi. En passökande har av Kungl. M aj:t under år 1970 fått tillstånd att ersätta passfotografiet med fingeravtryck. Motivet till framställningen var religiöst betingat (Ju 27/8 n r 18). Av andra speciella ärenden inom justitiedepartementets ämnesområde kan nämnas att Kungl. M aj:t i flera fall medgivit ändring av bolagsord­ ning jämlikt lagen (1916: 156) om vissa inskränkningar i rätten att fö r­ värva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag (t. ex. Ju 23/1 nr 41). I några fall har dispens från skyldighet att anordna brandsäkert arkiv lämnats (t. ex. Ju 14/8 n r 9). Slutligen kan nämnas att tillstånd jämlikt 2 kap. 8 § eller 9 § giftermålsbalken att ingå äktenskap trots nära släktskap beviljats (t. ex. Ju 6/5 n r 27). Försvarsdepartementets dispensärenden domineras av ansökningar om befrielse från vissa behörighetskrav till olika tjänster, befordringskurser m. m. E tt stort antal ärenden gäller begäran att få ta del av sekretessskyddade handlingar. En av de största ärendegrupperna inom detta departement utgörs av anmälningar jämlikt vapenfrikungörelsen (1966: 414). Kungl. M aj:t har i flera av dessa ärenden förordnat att ve­ derbörande värnpliktig tills vidare ej får inkallas. Ett par dispensärenden gällande ersättning för kroppskada under mili­ tärtjänst har behandlats. Kungl. M aj:t har i dessa fall med stöd av riks­ dagens beslut i skrivelse den 3 maj 1947 (nr 179) angående ersättning i vissa fall enligt 1909 och 1927 års militärersättningsförordningar medgett att riksförsäkringsverket utan hinder av att preskription inträtt upptar frågan om ersättning till prövning (t. ex. Fö 23/10 nr 50). Slutligen kan nämnas att Kungl. M aj:t lämnat dispens från vissa före­ skrifter beträffande tillträde för utlänning till skyddsområde (Fö 17/6 nr 108). Även socialdepartementets dispensärenden avser i stor utsträckning behörighetsfrågor av olika slag, t. ex. undantag från villkor för tillträde till befattningar inom den allmänna sjukvården. Åtskilliga framställ­ ningar om utlämnande av sekretesshandlingar har prövats. En del ersätt­

ningsfrågor har även behandlats. Exempelvis har ersättning beviljats för skada som vållats av elever vid ungdomsvårdsskola. E tt par andra områden där dispens förekommit kan härutöver redovi­ sas. D et första avser ersättning på grund av yrkessjukdom. Enligt lagen (1929: 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar skall den som är försäkrad för olycksfall i arbete anses vara försäkrad jämväl för yrkes­ sjukdom, som uteslutande eller till övervägande del framkallats genom inverkan av vissa farliga ämnen. Rätten till ersättning enligt lagen kan upphöra om inte underrättelse på visst sätt och inom viss tid från sjuk­ domens yppande lämnas. O aktat att ersättningsrätt enligt lagens förut­ sättningar förfallit har Kungl. M aj:t under år 1970 i ett fall anbefallt riksförsäkringsverket att på grund av yrkessjukdomen silikos från för­ slagsanslaget Vissa yrkesskadeersättningar utbetala ersättning från viss angiven tid med belopp som skulle utgått om lagen varit tillämplig (S 14/5 nr 37). Vidare kan näm nas vissa dispenser från livsmedelsstadgan (1951: 824). Denna stadga innehåller bl. a. villkor av olika slag avseende vad viss vara skall innehålla för att få saluhållas som livsmedel. Kungl. M aj:t har i några fall dispenserat från sådana villkor i stadgan (t. ex. S 14/8 nr 17). Slutligen kan redovisas en dispensfråga avseende anställning inom folktandvården. Kungl. M aj:t har gett en kommuns folktandvårdsstyrelse bemyndigande att, utan hinder av bestämmelsen i 8 § 3 mom. kungörelsen (1961: 278) angående statsbidrag till folktandvård, medge legitimerade tandläkare som innehar fast halvtidstjänst som tandläkare inom folktandvården att under anställningstiden utöva enskild tandläkar­ verksamhet (S 9/10 nr 11). Författningen förutsätter, med undantag för barntandvård, att fast anställd tandläkare inom folktandvården inte ut­ övar enskild tandläkarverksamhet.

Inom kommunikationsdepartementet har bl. a. förekommit åtskilliga dispenser från olika bestämmelser i vägtrafikförordningen (1951: 648), som utfärdats efter riksdagens hörande. Sålunda har Kungl. M aj:t i ett tiotal fall medgivit, att vissa fordonstyper — t. ex. snöscooters och vissa speciella arbetsfordon — får fram föras utan registreringsplikt (t. ex. K 23/1 nr 38 och 13/2 nr 18). Sådana fordon har även undantagits från uppställda klassificeringsbestämmelser (t. ex. K 9/1 n r 3 och 30/10 nr 25). Vidare har dispens lämnats från gällande hastighetsbestämmelser för s. k. efterfordon. Ett stort antal beviljade dispenser har avsett mo­ tortävlingar, där dispens lämnats från gällande hastighetsbestämmelser (t. ex. K 9/1 nr 11). E tt par speciella dispenser avseende trafikreglerna på motorväg har beviljats för genomförande av militärövning (K 13/2 nr 12) och viss ve­ tenskaplig undersökning (K 29/6 nr 59 och 30/7 n r 1).

I vägtrafikförordningen föreskrivs bl. a. att besiktningsinstrument för motorfordon i princip får utfärdas endast om utredning föreligger om att fordonet antingen tillverkats här i landet och därefter ej utförts eller efter vederbörlig införsel hit förtullats för att stadigvarande brukas här. Kungl. M aj:t h ar i några fall dispenserat från denna föreskrift (t. ex. K 6/3 nr 7). Förordningen (1940: 910) angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. innehåller bl. a. vissa regler om begränsning av personbe­ fordran utom stationsorten. Dispens från dessa regler har meddelats i några fall (t. ex. K 24/4 nr 26). 1 samma förordning föreskrivs att förare i yrkesmässig trafik måste ha erhållit särskilt tillstånd (trafikkort). Från detta krav har dispens meddelats i ett tiotal fall beträffande förande av bl. a. s. k. snövesslor och traktortåg (t. ex. K 23/1 nr 40). Som i annat sammanhang särskilt redovisats (s. 30— 91) har Kungl. M aj:t i ett antal fall på grund av föreliggande särskilda omständigheter förklarat personer berättigade att återfå återkallade körkort (t. ex. K 27/2 nr 29). Kungl. M aj:t har i några fall dispenserat från föreskrift i vägtrafikför­ ordningen om att den som utövar uppsikt vid övningskörning sedan minst tre år måste innehaft körkort. Förutsättningen har varit att veder­ börande godkänts av statens trafiksäkerhetsverk såsom instruktör vid trafikskola (t. ex. K 27/5 n r 59). Vägtrafikförordningen innehåller vi­ dare bestämmelser om både skriftligt och muntligt förhör vid prov för erhållande av körkort. Dispens från endera av dessa prov har givits personer som haft skriv- och lässvårigheter respektive talsvårigheter (t. ex. K 6/2 n r 25 och 17/4 nr 32). E tt par speciella dispensfall från kommunikationsdepartementets äm­ nesområde kan slutligen redovisas. I det ena fallet har Kungl. M aj:t medgett att ett utländsk före­ tag, vilket bedriver bärgningsverksamhet i svenskt sjöterritorium, får — utan hinder av gällande förbud att i riket idka kustfart m ed utländska fartyg — bedriva kustfart som är nödvändig för bärgningsverksamhet (K 9/10 nr 23). Kungl. M aj:t har sedermera (K 11/12 nr 7) bemyndigat sjö­ fartsverket att under år 1971 i särskilda fall, när omständigheterna påkal­ lar det, medge undantag från gällande förbud att med utländska fartyg här i riket bedriva kustfart och insjöfart. Kungl. M aj:t har i det andra fallet m ed stöd av 3 § andra stycket kungörelsen (1957: 340, ändrad 1970: 126) om statens lånefond för den mindre skeppsfarten, vilken utfärdats med stöd av riksdagens beslut, i ett fall under år 1970 medgivit att lån fick avse vissa fartyg m ed högre bruttodräktighet än 500 registerton (K 27/5 nr 18). Skatteförfattningam a innehåller ofta bestämmelser om att Kungl. M aj:t eller myndighet som Kungl. M aj:t bestämmer kan medge skattebe­ frielse eller nedsättning av skatt om synnerliga skäl föreligger. Några så­ dana fall har uppmärksammats vid genomgång av finansdepartementets

dispensärenden. Med stöd av 46 § förordningen (1959: 92) om förfaran­ det vid viss konsumtionsbeskattning har Kungl. M ajit i ett fall med­ givit återbetalning av varuskatt med visst belopp (Fi 23/1 A nr 41). Vidare har Kungl. M ajit med stöd av samma stadgande jäm fört med 2 § förordningen (1961: 653) om brännoljeskatt bifallit ett antal an­ sökningar om återbetalning av sådan skatt (t. ex. Fi 6/2 A nr 26). Likaså har i ett par fall samma stadgande åberopats för befrielse från viss ener­ giskatt (t. ex. Fi 17/6 A nr 50). Motsvarande beslut om lindring i beskatt­ ningshänseende har givits i ett tjugutal fall med stöd av 76 § förord­ ningen (1968: 430) om mervärdeskatt (Fi 13/2 A nr 27), i ett femtiotal fall med stöd av 4 § 10 mom. c) förordningen (1908: 128) angående be­ villningsavgifter för särskilda förm åner och rättigheter (t. ex. Fi 13/3 A nr 15), i några fall med stöd av 56 § stämpelskatteförordningen (1964:308) beträffande stämpelskatt för vissa fastighetsöverlåtelser (t. ex. Fi 13/2 A nr 17) samt i ett stort antal fall med stöd av 5 § traktorskatteförordningen (1969: 297) beträffande sådan skatt (t. ex.Fi 9/1 A nr 17). Slutligen har Kungl. M aj:t i ett par fall med stöd av 55 § 1 mom. andra stycket förordningen (1941: 416) om arvsskatt och gåvoskatt för­ ordnat om visst anstånd med erläggande av arvsskatt (t. ex. Fi 24/7 A nr 37) samt i ett fall med stöd av 27 § första stycket samma förordning medgett nedsättning av arvskatt (Fi 29/12 A nr 45). Samtliga angivna skatteförfattningar har utfärdats i överensstämmelse med riksdagens be­ slut. När det gäller införsel av varor till riket har förekommit en del dis­ pensärenden. Enligt 11 § tulltaxeringsförordningen (1960: 391), utfärdad i överensstämmelse med riksdagens beslut, kan Kungl. M aj:t för­ ordna om tullfrihet under viss tid för bl. a. transportmedel, som endast tillfälligt skall användas inom riket. Ett tiotal ansökningar om tullfrihet i detta avseende har bifallits (t. ex. Fi 6/2 A nr 25). I fråga om varuslag som icke eller endast i ringa omfattning tillverkas inom landet får Kungl. M aj:t enligt 13 § nämnda förordning bestämma att tull inte skall utgå. Med stöd av detta stadgande har Kungl. M aj:t dels bifallit ett antal ansökningar om tullfrihet i nämnda avseende (t. ex. Fi 27/5 A nr 75 b), dels utfärdat en särskild kungörelse i ämnet (1970: 334). Tulltaxe­ ringsförordningen innehåller vidare en generalklausul i 15 § enligt vilken Kungl. M aj:t eller efter Kungl. Maj:ts förordnande generaltullstyrelsen kan, när synnerliga skäl föreligger, helt eller delvis medge befrielse från eller återbetalning av tull. Sådana synnerliga skäl har ansetts föreligga i några fall (t. ex. Fi 27/5 A nr 70). På tullområdet har förekommit även några andra dispensfall. Kungl. M aj:t har t. ex. lämnat dispens från fö­ reskrift i 152 § tullstadgan (1927: 391) om ställande av viss säkerhet (Fi 3/4 A nr 23). I några fall har medgetts befrielse från skyldighet att er­ lägga s. k. anståndspenningar enligt 158 § a) tullstadgan (t. ex. Fi 3/4 A nr 24). 7 Riksdagen 1971. 4 sami. Nr 34

Vissa ytterligare dispensområden från finansdepartementets verksam­ hetsområde kan redovisas. M ed stöd av 20 § folkbokföringsförordningen (1967: 198), utfärdad med riksdagen, har Kungl. Maj :t i några fall medgivit att person anställd på utländsk ort i svenska statens tjänst kyrkobokförs på fastighet han äger utom Stockholm (t. ex. Fi 3/4 A nr 37). Kungl. M ajit har med stöd av riksdagens skrivelse 1948: 221 med­ givit befrielse från utskiftningsskatt och inkomstskatt vid övertagande av visst försäkringsbestånd (Fi 29/12 A nr 44). E tt viktigt område gäller behov att få ta i anspråk investeringsfonder för rörelse. I förordningen (1955: 256) om investeringsfonder för konjunkturutjämning, som utfärdats med riksdagen, bemyndigas Kungl. M aj:t eller, i vissa fall, efter Kungl. M aj:ts förordnande arbetsmarknads­ styrelsen att under vissa förutsättningar medge att investeringsfond för rörelse tas i anspråk för vissa ändamål. Hos Kungl. M aj:t avgjordes ca 250 sådana tillståndsärenden under år 1970, av vilka drygt hälften bifölls (t. ex. Fi 23/1 A n r 49). E tt annat betydelsefullt område gäller möjligheterna att erhålla be­ frielse från investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten. Kungl. M aj:t h ar med stöd av 16 § förordningen (1970: 99) om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten, vilken utfärdats i överensstämmelse med riksdagens beslut, avgjort drygt 600 dylika dispensansökningar, av vilka mer än hälften bifallits (t. ex. Fi 27/5 A nr 36). E tt femtio­ tal av de beviljade dispenserna har beslutats på föredragning av inri­ kesministern i samband med att beslut rörande igångsättningstillstånd meddelats. Ärendena har avgjorts efter gemensam beredning mellan fi­ nansdepartementet och inrikesdepartementet (t. ex. In 27/5 nr 32). Kungl. M aj:t har i några fall med stöd av 7 § andra stycket förord­ ningen om skatteutjämningsbidrag (1965: 268), utfärdad med riksdagen, bifallit ansökningar från kommuner om uppflyttning till högre skattekraftsområde (t. ex. Fi 17/6 A n r 30). E tt helt annat dispensområde gäller undantag från bestämmelsen i 46 § 2 mom. första stycket rusdrycksförsäljningsförordningen (1954: 521), utfärdad med riksdagen, om att spritdrycker må utskänkas endast i sam­ band med måltid. Kungl. M aj:t har i några fall dispenserat från denna bestämmelse (t. ex. F i 10/4 A n r 18). Beträffande statliga bostadsanskaffningslån m å nämnas, att Kungl. M aj:t med stöd av 2 § 1 mom. kungörelsen (1960: 522) i ämnet, vilken utfärdats i överensstämmelse m ed riksdagens beslut, medgivit ett stort antal statsanställda att utan hinder av vissa bestämmelser i kungörelsen erhålla dylika lån (t. ex. Fi 9/1 B nr 11). Slutligen kan redovisas ett dispensfall som gäller preskriberade pen­ sionsförmåner. Sedan statens personalpensionsverk tillerkänt en pen­ sionsavgången arbetare invalidpension enligt 1947 års tjänstepensionsreg-

lemente m en på grund av bestämmelserna om preskription av fordran funnit sig inte kunna medge utbetalning av pensioner för längre tid till­ baka än tio år, räknat från den tidpunkt ärendet togs upp hos pensions­ verket, medgav Kungl. M aj:t personalpensionsverket att utan hinder av preskriptionen utbetala avsedda pensionsförmåner (Fi 30/1 B 15). Inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde har förekommit ett avsevärt antal dispenser som rört behörighetsvillkor av skilda slag. Som tidigare fram gått är detta förhållandet även i andra departement. En redovisning av vissa sådana gemensamma ärendegrupper kommer, som inledningsvis angivits, att lämnas som avslutning på denna samman­ ställning över dispensärenden. E tt par speciella om råden där dispens förekommit kan här redovisas. D et första gäller statsbidrag till skollokaler (jfr s. 20). Enligt kungörelsen (1957: 318) om statsbidrag till byggnadsarbeten inom det allmänna skol­ väsendet, som utfärdats med stöd av riksdagens beslut, kan kommun er­ hålla bidrag av staten för anskaffande av skollokaler. I 5 § kungörelsen (ändrad genom kungörelse 1964: 453) föreskrivs att beslut om statsbidrag skall meddelas av skolöverstyrelsen. E n förutsättning för statsbidrag är enligt kungörelsen att byggnadsarbetena inte igångsatts innan skolöver­ styrelsens beslut i statsbidragsfrågan föreligger. N ågra ärenden har före­ kommit där Kungl. M aj:t — med hänsyn till föreliggande särskilda för­ hållanden — förklarat, att den omständigheten att byggnadsarbetena igångsatts eller redan utförts inte skulle utgöra hinder för beviljande av statsbidrag (t. ex. U 6/2 nr 26). E tt annat fall gäller befrielse från granskningsavgift för film. Instruk­ tionen (1965: 748) för Statens biografbyrå innehåller en särskild taxa av­ seende avgifter för granskning av film. Kungl. M aj:t har i ett fall m ed­ delat befrielse från skyldighet att erlägga avgift beträffande barn- och ungdomsfilm avsedd att visas vid en välgörenhetsföreställning (U 14/5 nr 5). Slutligen kan redovisas fråga rörande befrielse från skolgång. Kungl. M aj:t h ar i ett flertal fall under år 1970 förklarat sig sakna befogenhet att befria från skolgång (t. ex. U 27/5 nr 90). I ett fall har Kungl. M aj:t dock medgivit att barn får sluta skolan, klass 9 (U 2/10 nr 24). Även på jordbruksdepartementets om råde förekommer flera av de ge­ mensamma dispensfrågoma t. ex. undantag från behörighetsvillkor vid tillsättande av tjänster av olika slag. N ågra andra dispensfall h ar upp­ märksammats. I kungörelsen (1967: 453) om statligt stöd till jordbrukets rationalisering, som utfärdats med stöd av riksdagens beslut, h ar upp­ ställts vissa villkor för erhållande av statligt stöd inom jordbrukets om­ råde. Statligt stöd meddelas i form av statlig garanti för lån (lånegaranti) och för arrende (arrendegaranti) samt i form av statsmedel (statsbidrag). 7f Riksdagen 1971. 4 sami. Nr 34

Enligt 45 § kungörelsen ankommer det på lantbruksstyrelsen eller lant­ bruksnämnd — om det i något fall befinnes att stöd av särskilda skäl bör lämnas med högre belopp eller under andra villkor än som anges i kun­ görelsen — att begära Kungl. M aj:ts medgivande att överskrida viss beloppsgräns eller befrias från visst villkor (jfr prop. 1967: 95 s. 126). Kungl. M aj:t har bifallit ett antal dylika framställningar (t. ex. Jo 14/5 nr 11). Vidare har i några fall befrielse medgivits fiskare från återbetalningsskyldighet beträffande lån ur statens fiskredskapslånefond (Jo 20/2 nr 3). E tt stort antal ärenden inom jordbruksdepartem entet gäller upplåtelse av m ark ovan odlingsgränsen och på de s. k. renbetesfjällen. Hittills gäl­ lande lagstiftning på området, dvs. lagen (1928: 309) om de svenska lap­ parnas rätt till renbete i Sverige vilar på förutsättningen att område som är upplåtet till lapparnas begagnande endast i undantagsfall får dispone­ ras för annat ändamål (jfr 5 och 56 §§ i lagen). Kungl. M aj:t har i flera fall läm nat tillstånd att ta i anspråk m ark ovan odlingsgränsen (t. ex. Jo 17/6 n r 7). Av internationell karaktär slutligen kan redovisas ett ärende om rätt för utländsk fiskare att fiska i svensk fiskezon. Lagen (1950: 596) om rätt till fiske avser bl. a. rätten till fiske i den svenska fiskezonen utanför västkusten. Kungl. M aj:t har medgett dispens för viss tid för fiskefartyg från Förbundsrepubliken Tyskland att bedriva fiske i denna fiskezon (Jo 13/3 nr 33). I statsrådsprotokollet h ar angivits att förhandlingar pågår om rätt för tyska fiskefartyg att framdeles bedriva fiske i dessa områden.

Inom handelsdepartementet h ar förekommit en del dispensfrågor på olika områden. Först kan nämnas några fall som rö r tillverkning samt export av krigsmateriel. Enligt 1 § första stycket förordningen (1935: 395) om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel, som utfär­ dats med riksdagen, får krigsmateriel ej tillverkas i riket utan Kungl. M aj:ts tillstånd. Kungl. M aj:t har bifallit ett tiotal ansökningar om så­ dant tillstånd (t. ex. H 30/1 nr 4). Vidare får enligt 1 § första stycket kungörelsen (1949: 614, ändrad 1966: 531) angående förbud mot utförsel från riket av krigsmateriel ej i andra fall än i kungörelsen sägs krigsma­ teriel utan tillstånd utföras till utrikes ort. Kungl. M aj:t har under år 1970 bifallit ett antal sådana ansökningar (t. ex. H 23/1 nr 1). D et kan anmärkas att chefen för handelsdepartementet jäm likt 2 § samma kun­ görelse bemyndigats lämna tillstånd till export av krigsmateriel. D et får dock inte vara fråga om utförsel i större omfattning. Föreskrifter om beredskapslagring av olja finns i förordningen (1957: 343) om oljelagring m. m., som utfärdats med riksdagen. Dispens från vissa speciella bestämmelser om vinterlagring har medgivits (H 13/3 nr 6). Vidare har Kungl. M aj:t prövat frågor om befrielse från skyldig­ het att erlägga oljeavgift. I ett fall hade överstyrelsen för ekonomiskt

försvar läm nat ett företag dispens från viss oljelagringsskyldighet, varef­ ter Kungl. M aj:t jäm likt 9 a § förordningen (1957: 344) om oljeavgift m. m. befriat företaget från skyldighet att erlägga oljeavgift för ifrågava­ rande oljekvantitet (H 9/10 nr 9). Kungl. M aj:t har dessutom bifallit en särskild framställning från överstyrelsen för ekonomiskt försvar om be­ frielse för olika företag, vilka erhållit dispens från lagringsskyldighet, från att erlägga de oljeavgifter, som svarade m ot dispenserade kvantite­ ter eldningsolja (H 11/12 n r 5). E tt helt annat område där undantag från gällande regler förekommit är rätten att använda vissa officiella beteckningar i näringsverksamhet. Enligt 2 § då gällande lag (1960: 646) om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar får i näringsverksamhet ej utan tillstånd i varumärke eller annat kännetecken för varor och tjänster användas statsvapen, statsflagga eller annat statsemblem. Vissa andra beteckning­ ar, t. ex. kom m unalt vapen, omfattas också av lagen. Kungl. M ajit har i instruktionen (1967: 196) för riksarkivets heraldiska sektion och statens heraldiska näm nd läm nat vissa föreskrifter angående tillståndsgivningen. Kungl. M aj:t har bifallit ett antal ansökningar på detta område (t. ex. H 13/2 nr 6). Affärstidslagen (1966: 668) förutsätter att kom m unerna — om det för särskilt fall är påkallat med hänsyn till allmänhetens intresse — skall medge affärstid utöver den vanliga. Kungl. M aj:t har jäm likt 4 § nämnda lag läm nat vissa tillämpningsföreskrifter genom kungörelsen (1970: 79). Kungl. M aj:t har under år 1970 behandlat ett sextiotal besvärsärenden. I ett tiotal fall har den ursprungliga ansökningen om dis­ pens från gällande affärstidsbestämmelser bifallits (t. ex. H 27/2 nr 7). Vidare kan nämnas att Kungl. M aj:t under år 1970 bifallit ett hundra­ tal ansökningar om tillstånd att anordna olika slag av lotterier (varulotterier, tombolalotterier, bingolotterier, nummerlotterier). Enligt 1 § första stycket lotteriförordningen (1939: 207), som utfärdats efter riksdagens hörande, får lotteri om penningar eller penningars värde ej utan tillstånd av Kungl. M aj:t för allmänheten anordnas i andra fall eller i annan ord­ ning än som stadgas i förordningen. E tt antal besvärsärenden på detta område h ar bifallits av Kungl. M aj:t (t. ex. H 20/2 nr 12 och H 23/1 nr 7). Slutligen har uppmärksammats att Kungl. M aj:t i flera fall m ed stöd av 101 § 2 mom. aktiebolagslagen (1944: 705) givit tillstånd att i balans­ räkning redovisa aktier m. m. i gemensamma poster (t. ex. H 23/1 n r 9). Dessutom har i ett fall undantag från bestämmelsen i lagen (1967: 531) om tryggande av pensionsutfästelse medgivits såvitt gäller sammanslag­ ning av två pensionsstiftelser (H 30/1 nr 5).

E tt stort antal ärenden inom inrikesdepartementets ämnesområde har gällt prövning av utvisnings-, förvisnings-, förpassnings- och avvisnings-

r

beslut beträffande utländsk medborgare. Enligt 51 § utlänningslagen (1954: 193) får Kungl. M aj:t om beslut om avvisning, förpassning, fö r­ visning eller utvisning inte kan verkställas eller vissa andra förhållanden föreligger, upphäva beslutet. I samband med sådant beslut ankommer det på Kungl. M aj:t att meddela erforderliga föreskrifter för utlänning­ ens vistelse i landet. U nder år 1970 har Kungl. M aj:t avgjort ett trettiotal ansökningar om upphävande av utvisningsbeslut, av vilka ungefär hälften bifallits, ca 250 ansökningar om upphävande av förvisningsbeslut, av vilka några tiotal bifallits, ett femtiotal ansökningar om medgivande att utan hinder av förvisnings- eller utvisningsbeslut vistas eller inresa i riket, av vilka knappt hälften bifallits avseende viss bestämd tid, ett trettiotal ansök­ ningar om upphävande av förpassningsbeslut avseende sammanlagt ett hundratal personer, av vilka ansökningar en tredjedel avseende sam m an­ lagt ett tiotal personer bifallits, ett trettiotal ansökningar om upphävande av awisningsbeslut, av vilka en tredjedel bifallits samt slutligen några ansökningar om upphävande av återreseförbud, vilka bifallits. (Jfr t. ex. In 9/1 nr 6, n r 1 och nr 9, 13/2 n r 6, 24/4 nr 5 samt 2/10 m l ) . — I sam­ manhanget bör nämnas att Kungl. M ajit under år 1970 även avgjort ett trettiotal ärenden om svenskt medborgarskap. Vissa av dessa har varit besvärsärenden, medan andra överlämnats till Kungl. M aj:t av invand­ rarverket jämlikt 9 a § lagen (1950: 382) om svenskt medborgarskap, då särskilt skäl ansetts föreligga för tillämpning av vissa undantagsbestäm­ melser i medborgarskapslagen (t. ex. In 27/5 n r 104). Inom inrikesdepartementet har vidare behandlats åtskilliga ärenden angående igångsättningstillstånd för byggnadsarbete. I 4 § första stycket kungörelsen (1963: 269, ändrad 1969: 90) med tillämpningsföreskrifter till lagen om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete, vilken kungörel­ se utfärdats med stöd av 1 och 10 §§ näm nda lag, föreskrivs, att igång­ sättningstillstånd för vissa byggnadsarbeten meddelas av Kungl. M aj:t om byggnadskostnaden uppgår till minst tre miljoner kronor. I andra fall meddelas igångsättningstillstånd av arbetsmarknadsstyrelsen eller, efter dess bemyndigande, länsarbetsnämnden. E tt stort antal sådana ärenden har behandlats av Kungl. M aj:t (t. ex. In 6/2 nr 5). Kungl. M ajit har även i ett antal fall beviljat dispens från olika villkor för igångsättnings­ tillstånd beträffande bl. a. egnahem (t. ex. In 20/3 n r 11). Flyttningsbidragsfrågor har även varit föremål för behandling hos Kungl. M aj:t. I arbetsmarknadskungörelsen (1966: 368), som utfärdats med stöd av riksdagens beslut, finns bestämmelser om under vilka förut­ sättningar bidrag och lån av statsmedel kan utgå för vissa sysselsättningsframjande och andra åtgärder på arbetsmarknaden bl. a. avseende flyttningsbidrag. Kungl. M aj:t har under år 1970 avgjort ett hundratal besvärsärenden angående flyttningsbidrag m en endast bifallit några få av dessa (t. ex. In 20/2 nr 13). I detta ärende har Kungl. M aj:t dels läm nat

anförda besvär utan bifall, dels m ed hänsyn till i ärendet föreliggande särskilda omständigheter medgett att sökanden får uppbära bidrag med anledning av flyttningen enligt samma grunder som gäller för flyttnings­ bidrag enligt arbetsmarknadskungörelsen samt hänvisat ärendet till ar­ betsförmedlingen för ny behandling. Slutligen kan nämnas att Kungl. M aj:t i ett tiotal fall jäm likt 7 § and­ ra stycket kungörelsen (1957: 367) om statslån för anordnande av all­ m änna samlingslokaler, som utfärdats med stöd av riksdagens beslut, beviljat eftergift av lån för anordnande av allmänna samlingslokaler (t. ex. In 6/2 n r 19). Civildepartementets dispensärenden avser nästan uteslutande tillstånd till byggnadsföretag utan hinder av olika författningsbestämmelser på området. Kungl. M aj:t har sålunda under år 1970 läm nat ett stort antal tillstånd till byggnadsföretag utan hinder av rådande byggnadsförbud en­ ligt olika bestämmelser i byggnadslagen (1947: 385) och byggnadsstad­ gan (1959: 612). Dispenserna h ar t. ex. gällt undantag från reglerna i 15 och 35 §§ byggnadslagen om nybyggnadsförbud i avvaktan på fastställelse av gene­ ralplan (C 6/5 n r 9) och från byggnadslagens regler om att nybyggnad enligt 34 § första stycket ej får företagas i strid m ot stadsplan eller en­ ligt 37 § på m ark som ej blivit indelad i tom ter (t. ex. C 23/1 nr 34). Vidare har undantag medgivits från bestämmelsen i 38 § byggnadslagen om att nybyggnad ej får företagas i strid m ot tomtindelning eller på tom t som icke är rättsligen bestående (t. ex. C 27/8 nr 23). Kungl. M aj:t har även dispenserat från bestämmelserna i 109 och 110 §§ byggnadslagen om att nybyggnad ej m å företagas i strid mot byggnadsplan (t. ex. C 14/5 n r 42). Vidare h ar i ett tiotal fall (t. ex. C 23/1 n r 33) Kungl M aj:t gett tillstånd till nybyggnad som innefattar tätbebyggelse inom område som icke ingår i stadsplan eller byggnads­ plan (jfr bestämmelserna i 56 § 1 mom. andra stycket byggnadsstadgan). Kungl. M aj:t h ar vidare i ett besvärsärende (C 23/1 n r 35) m ed stöd av 71 § 1 mom. andra stycket byggnadsstadgan förklarat att gällande, av Kungl. M aj:t fastställd, stadsplanebestämmelse icke skulle utgöra hinder för byggnadsnämnd att efter ansökan meddela visst byggnadslov. Slutligen har inom detta om råde Kungl. M aj:t i ett fall (C 6/5 n r 25) givit tillstånd till byggnadsföretag utan hinder av förordnande om strandskyddsområde enligt 15 § naturvårdslagen (1964: 822) samt i ett fall (C 27/5 n r 53) dispenserat från nybyggnadsförbudet jäm likt 33 § la­ gen (1943: 431) om allmänna vägar, vari föreskrivs ett minimiavstånd på tolv m eter från vägbanans mitt för uppförande av byggnad. I detta sam­ manhang kan även nämnas att Kungl. M aj:t i ett fall (C 14/5 n r 30) med stöd av 19 kap. 13 § 2 mom. jorddelningslagen (1926: 326) med­ gett viss avstyckning. Inom civildepartementets verksamhetsområde har, liksom för andra

departem ent som fram går av den nedan lämnade redovisningen, före­ kommit även ett antal dispenser från olika behörighetsvillkor (t. ex. krav på viss utbildning, viss föreskriven minimiålder samt föreskrifter i sta­ tens allmänna tjänstepensionsreglemente) och tidsgränser. Dessutom kan nämnas att Kungl. M ajit i ett fall m ed stöd av 109 § luftfartskungörelsen (1961: 558), utfärdad med stöd av luftfartslagen (1957: 297) gett tillstånd till viss flygfotografering (C 17/12 n r 7).

Beträffande slutligen industridepartementet redovisas h är endast ett dispensfall. Enligt lagen (1963: 599) får inmutningsrätt enligt gruvlagen inte utan Kungl. M aj:ts tillstånd beviljas annan än kronan inom N o rr­ bottens län. E tt företag har av Kungl. M aj:t fått tillstånd att under viss tid inm uta vissa fyndigheter i näm nda län (I 17/4 nr 19), m edan en m ot­ svarande dispensansökan lämnats utan bifall ( 1 17/12 nr 10).

Som tidigare anförts förekommer en del likartade dispensfrågor i flera departement. E n redovisning av vissa sådana frågor lämnas i det föl­ jande. E tt stort om råde gäller ansökningar om att få ta del av sekretesskyddade handlingar av olika slag. Bland sådana handlingar kan nämnas uppgifter i allmänna kriminalregistret, polisregistret, rättspsykiatriska u t­ låtanden, socialregister, vissa behandlingsjournaler, handlingar på försvarsväsendets område, vissa självdeklarationer, det särskilda straffregist­ ret för fylleri samt handlingar i olika departements arkiv rörande rikets förhållande till främmande makt. Som exempel på olika slag av medde­ lade dispenser, vilka ofta avsett forskningsprojekt, kan nämnas Ju 6/3 nr 11, UD 23/1 n r 24, Fö 24/4 nr 47, S 20/8 nr 8 samt F i 13/3 A nr 29 och 6/3 A nr 12. I mycket stor utsträckning h ar dispens sökts i fråga om vissa kvalifikationsbestämmelser, behörighetsvillkor av skilda slag m. m. Kungl. M aj:t har sålunda i åtskilliga fall dispenserat från föreskrifter om viss mini­ miålder. Exempelvis har tingsnotarier fått dispens från ålderskrav i domsagostadgan och rådhusrättsstadgan (t. ex. Ju 20/3 nr 9), vissa körkortsaspiranter har fått tillstånd att övningsköra, undergå förarprov för bil eller erhålla körkort för bil eller traktor utan hinder av vägtrafikförordning­ ens bestämmelser (t. ex. K 23/1 n r 76), vissa underåriga personer h ar dispenserats från mopedförordningens (1960: 134) krav på fyllda 15 år för att få köra moped (t. ex. K 23/1 nr 37) och person med trafikkort har fått rätt att köra personbil i beställningstrafik för personfordon utan hin­ der av trafikkortskungörelsens (1969: 691) krav på fyllda 21 år (K 9/7 nr 20). En person som ej fyllt 18 år h ar fått lov att, utan hinder av 27 § för­ ordningen (1932: 179) med vissa bestämmelser angående biografer och filmförevisning, sköta viss film projektor (C 29/6 nr 7).

Flera framställningar om rätt att få kvarstå i tjänst efter pensionsål­ dern har behandlats. Bestämmelser om avgångsskyldighet för vissa stat­ liga befattningshavare m. fl. är intagna i statens allm änna tjänstepensionsreglemente (1959: 287), som utfärdats i överensstämmelse med riks­ dagens beslut. I 4 § 1 mom. andra stycket i detta reglemente föreskrivs att i den m ån det ur tjänstesynpunkt finnes lämpligt, att anställningshavaren efter pensioneringsperiodens övre gräns tas i anspråk fö r fullgö­ rande av arbetsuppgifter, som ålagts honom i hans senaste anställning, får medgivande lämnas honom att så länge han är fullt tjänstduglig kvarstå i anställningen. Kungl. M aj:t har under år 1970 bifallit ansök­ ningar från flera landshövdingar att under viss tid kvarstå i tjänst efter pensionsålderns inträffande (t. ex. C 30/1 n r 4). Kungl. M ajit har vidare i ett besvärsärende medgivit en kronoassistent att kvarstå i tjänst ytterli­ gare ett år (C 29/12 nr 6). Vidare har i några fall förlängt förordnande meddelats för notarius publicus utan hinder av bestämmelsen i 5 § stad­ gan (1964: 679) om notarius publicus om att dylikt förordnande skall upphöra vid utgången av den m ånad vederbörande fyller 67 år (t. ex. Ju 30/1 nr 8). Kungl. M aj:t h ar även under år 1970 i flera fall läm nat läka­ re tillstånd att kvarstå i tjänst efter uppnående av pensionsålderns övre gräns (t. ex. S 30/7 nr 1). Dylikt medgivande har även lämnats för am ­ bassadör (UD 11/12 nr 3). R F § 28 innehåller vissa allmänna bestämmelser om anställning i statens tjänst, bl. a. krav på svenskt medborgarskap. Beträffande vissa befatt­ ningar förutsätts det att även utländska medborgare får komma i fråga till anställningen. På de områden där detta inte förutsatts h ar åtskilliga dispensansökningar förekommit. Kungl. M aj:t h ar sålunda under år 1970 i ett antal fall givit tillstånd för utländsk m edborgare att vara an ­ ställd vid verk under försvarsdepartementet (t. ex. Fö 6/5 n r 16). Vidare har i flera fall förekommit beträffande utländska medborgare, att Kungl. M aj.t förklarat att den omständigheten att vederbörande saknar svenskt medborgarskap inte utgör hinder för sökanden att inneha icke-statlig lä­ rartjänst i riket (t. ex. U 4/9 nr 72). — Vidare har förekommit en hel del fall där Kungl. M aj:t prövat huruvida vederbörande utlännings m eriter är tillräckliga för generellt gällande behörighet till olika lärartjänster. Vid avslag på sådan framställning har erinrats om att fråga om befrielse från behörighetsvillkor fö r erhållande av viss tjänst prövas av länsskolnämnden. Vidare har i flera fall utländska präster fått tillstånd att tjänst­ göra i Sverige (t. ex. U 17/4 nr 68). I några fall h ar även dispenserats från krav på svenskt medborgarskap för inträde vid vissa fackskolor (t. ex. Jo 18/9 nr 11). Kungl. M aj:t har vidare meddelat åtskilliga dispenser från kvalifikationsbestämmelser i olika författningar. T. ex har dispens från krav på kurs i psykologi m. m. vid officersutbildning enligt K Br 6/5 1964 läm ­ nats (Fö 27/5 nr 27). Likaså har Kungl. M aj:t gett tillstånd för icke be-

horig underofficer att genomgå viss kurs (Fö 25/9 nr 75 a) och vidare bifallit ett stort antal dispensansökningar från behörighetsbestämmel­ serna i 49 § länsstyrelseinstruktionen (1958: 333). Dessa fall har avsett bl. a. revisionsintendent (C 30/1 nr 12), taxeringsintendent (C 11/12 n r 5), kronofogdesekreterare (t. ex. C 14/5 nr 11), förste länsnotarie (C 13/2 nr 4) och fögderiassistent (t. ex. C 14/5 nr 12). Kungl. M aj:t h ar även i åtskilliga fall givit dispens från behörighetskrav (teologie kandidatexa­ men) beträffande prästtjänster (t. ex. U 9/1 nr 17). Vidare har dispenserats från vissa behörighetsvillkor beträffande tjänst som ordinarie adjunkt vid lantbrukets yrkesskola (t. ex. Jo 29/6 nr 22). Kungörelsen (1915: 559, ändrad 1966: 596) angående villkor för behörighet till civila läkarbefattningar innehåller bestämmelser om bl. a. krav på viss tids tjänstgöring för erhållande av skilda läkartjänster; dispenser från dessa krav har i åtskilliga fall beviljats (t. ex. S 9/7 nr 15). D et bör även nämnas att ett stort antal dispensansökningar i fråga om behörighetsvillkor av skilda slag lämnats utan bifall. I ett stort antal fall har Kungl. M aj:t läm nat dispens från bestämmel­ ser i statens allm änna tjänstepensionsreglemente, SPR (1959: 287). I reg­ lementet finns flera stadganden som innebär att Kungl. M aj:t kan, där så finnes påkallat m ed hänsyn till förhållandena inom ett visst förvalt­ ningsområde eller skäl därtill eljest anses föreligga, meddela avvikande bestämmelser eller medge undantag. Kungl. M aj:t har under år 1970 av­ gjort åtskilliga sådana ärenden, innebärande olika slag av avvikelse från de norm ala bestämmelserna i SPR (t. ex. Fi 9/1 B nr 19 och 4/9 B nr 29). Kungl. M aj:t har vidare bifallit ett antal ansökningar från polismän, som i enlighet med övergångsbestämmelserna till kungörelsen (1964: 874) i samband med polisväsendets förstatligande anm ält önske­ mål att kvarbliva under de kommunala pensionsbestämmelsema och trots detta sedermera ansökt om att få övergå till SPR (t. ex. Fi 6/3 B nr 28). Som fram gått av redogörelsen fö r olika ärenden inom de skilda depar­ tementen har det förekommit att Kungl. M aj:t tillerkänt enskilda perso­ ner ersättning av allmänna medel för skador som uppkommit i statlig verksamhet. Som exempel härpå kan nämnas, att Kungl. M aj:t i ett antal fall beviljat ersättning för uppkommen skada i polisverksamhet, exem­ pelvis då moped försvunnit medan den varit i förvar hos polisen och då personbil skadats av polisman under tjänsteutövning (t. ex. Ju 20/3 nr 50). Vidare har Kungl. M aj:t beviljat gottgörelse till misshandlad timlä­ rare (Fi 29/6 B nr 1), till skadad sprängarbas (Fi 9/7 B nr 36), till person skadad genom olycksfall under omskolningskurs (In 30/11 nr 11) samt för skada vållad av elev vid ungdomsvårdsskola (t. ex. S 14/5 n r 47). Dessutom kan nämnas Kungl. M aj:ts beslut om förskottsutbetalning av visst ”blivande skadestånd” (Fi 23/10 A n r 19).

Bland speciella frågor kan nämnas att Kungl. M aj:t i flera fall medgett, att tjänst får tillsättas utan att den ledigförklarats (t. ex. In 23/1 nr 13). Vidare har statlig befattningshavare fått rätt att bo utom stationeringsort (t. ex. Jo 9/1 n r 3). Tillstånd att använda tjänstebil vid färd m el­ lan bostad och stationeringsort har också givits (Fö 25/9 n r 101). Slutligen har uppmärksammats åtskilliga fall där Kungl. M aj:t medgett att fö r sent inkomna ansökningar i olika hänseenden får prövas. Så­ lunda h ar Kungl. M aj:t i några fall (t. ex. K 9/1 n r 2) gett dispens från tidsföreskrifter i 6 § första stycket kungörelsen (1965: 201) om statsbi­ drag till viss linjetrafik på landsbygden, som utfärdats med stöd av riks­ dagens beslut. Vidare har Kungl. M aj:t i ett fall under år 1970 givit läns­ styrelse tillstånd att pröva för sent inkommet förslag om ersättning för skogsbrandsläckning (C 30/1 n r 9) och i några fall medgivit prövning av för sent inkomna ansökningar till tjänst som exempelvis professor (t. ex. U 14/5 n r 38). Kungl. M aj:t har också medgivit att fö r sent inkommen ansökan om att utfå vinst, utfallen på uppbrunnen penninglott, fick prö­ vas (H 20/11 nr 18) och att socialstyrelsen fick pröva från kommuner för sent inkomna ansökningar om statsbidrag till social hemhjälp (t. ex. S 13/3 n r 59).

Sammandrag av P M ang. prisstoppet m. m.

Kungl. M aj:t beslöt den 28 augusti 1970 med stöd av 1 § tredje styc­ ket allmänna prisregleringslagen (1956: 236) förordna, att 2— 9 §§ näm nda lag skulle äga tillämpning till utgången av år 1970. Denna Kungl. M aj:ts kungörelse (1970: 511) skulle enligt beslutet träda i kraft omedelbart och utkom från trycket den 31 augusti 1970. 1 § tredje stycket allm änna prisregleringslagen lyder: H ar av annan orsak uppkommit betydande fara för allvarlig stegring av allmänna prisläget inom riket, äger Konungen förordna att vad i 2— 9 §§ stadgas, helt eller delvis, skall under viss tid, högst ett år varje gång, äga tillämpning. Förordnandet skall inom en månad eller, om riksdagssession icke pågår, inom en m ånad från början av nästkomman­ de session underställas riksdagen.----------- I första stycket samma paragraf stadgas om förhållandena då riket kommer i krig och i andra stycket då riket befinner sig i krigsfara. Vi­ dare stadgas bl. a. att om riksdagen ej inom två m ånader gillar förord­ nandet är detsamma förfallet. 2—9 §§ allmänna prisregleringslagen in­ nehåller de direkta bestämmelserna om prisreglering — främst rätten för Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer att föreskriva högstpris och stoppris samt vissa begränsningar i rätten att yrkesmäs­ sigt köpa eller sälja viss förnödenhet. Kungl. M aj:t beslöt vidare den 28 augusti 1970 med stöd av ovan­ nämnda stadgande (1 § tredje stycket allmänna prisregleringslagen) utfärda kungörelse om prisstopp (1970: 512), vilken h ar följande lydelse:

1 §

Den som frivilligt säljer förnödenhet som anges i bilaga till denna kungörelse får icke utan tillstånd överskrida det pris på förnödenheten vilket han tillämpade den 27 augusti 1970 klockan 12 eller, om han vid denna tidpunkt icke sålde förnödenheten, det pris som då var att anse som gängse pris eller som han därförut senast tillämpat (stoppris). Om stoppris i fall då rörelse överlåtits efter den i första stycket an­ givna tidpunkten finns bestämmelser i 3 § 1 mom. allmänna prisregle­ ringslagen (1956: 236).

2 §

Fråga om tillstånd att överskrida stoppris prövas av statens pris- och kartellnämnd. Näm nden prövar även fråga om sådan föreskrift eller sådant tillstånd som avses i 3 § 2 mom. allmänna prisregleringslagen (1956: 236) samt m eddelar bestämmelser som avses i 8 § samma lag. 3 § N ärm are föreskrifter fö r tillämpningen av denna kungörelse meddelas av pris- och kartellnämnden.

Kungl. M aj:t förordnade samtidigt att denna kungörelse (1970: 512) skulle träda i kraft den 31 augusti 1970 och gälla till utgången av år 1970. Den till kungörelsen om prisstopp fogade bilagan upptog vissa närm a­ re angivna köttvaror, mjölk och mejeriprodukter, m argarin och spann­ målsprodukter. Kungl. M aj:t beslöt vidare i konseljen den 28 augusti 1970 om tillämpning av kungörelsen (1956: 612) med tillämpningsföreskrifter till allmänna prisregleringslagen samt uppdrog åt pris- och kartellnämnden att snarast möjligt undersöka prisutvecklingen och de bakomliggande orsakerna till pris- och m arginalförändringarna för livsmedelsprodukter. Undersökningen borde med förtur avse köttvaror, mjölk och mejeri­ produkter, m argarin och spannmålsprodukter.

Kungl. M aj:t beslöt den 9 oktober 1970 m ed stöd av 3 § 1 mom. all­ m änna prisregleringslagen utfärda kungörelse om allm änt prisstopp (1970: 552), vilken har följande lydelse: 1 § Den som frivilligt säljer förnödenhet eller frivilligt utför tjänst får icke utan tillstånd överskrida det pris på förnödenheten eller tjänsten som han tillämpade den 7 oktober 1970 klockan 12 eller, om han vid denna tidpunkt icke sålde förnödenheten eller utförde tjänsten, det pris som då var att anse som gängse pris eller som han dessförinnan senast tillämpat (stoppris). Om stoppris i fall då rörelse överlåtits efter den i första stycket an­ givna tidpunkten finns bestämmelser i 3 § 1 mom. allmänna prisregle­ ringslagen (1956: 236).

2 §

Denna kungörelse äger ej tillämpning på sådan verksamhet för vilken gäller taxa eller avgift som fastställes av statlig eller kommunal myndig­ het, och ej heller p å partihandel med och utminutering av spritdrycker, vin och starköl. Ytterligare undantag från tillämpningen av denna kungörelse får m ed­ delas av statens pris- och kartellnämnd. 3 § Fråga om tillstånd att överskrida stoppris prövas av pris- och kartell­ nämnden. Näm nden m eddelar även bestämmelser som avses i 8 § all­ m änna prisregleringslagen (1956: 236). 4 § N ärm are föreskrifter för tillämpningen av denna kungörelse medde­ las av pris- och kartellnämnden. Kungl. M aj:t förordnade samtidigt att denna kungörelse (1970: 552) skulle träda i kraft den 12 oktober 1970 och gälla till utgången av mars 1971. Kungörelsen utkom från trycket den 9 oktober 1970. Genom den­ na kungörelse upphävdes den ovan redovisade kungörelsen (1970: 512)

om prisstopp. D et stoppris som bestämts genom den upphävda kungörel­ sen skulle dock fortfarande gälla som stoppris för förnödenhet som av­ sågs i nämnda kungörelse. Kungörelsen (1970: 552) om allmänt prisstopp erhöll genom ny kun­ görelse (1970: 562) viss ändrad lydelse, gällande fr. o. m. den 24 oktober 1970.

Kungl. M aj:t beslöt den 30 oktober 1970 avlåta proposition (1970: 187) till riksdagen med förslag att riksdagen skulle godkänna ovannämn­ da av Kungl. M aj:t meddelade förordnanden om tillämpning av allmän­ na prisregleringslagen (1956: 236). I propositionen anfördes bl. a. föl­ jande rörande bakgrunden till Kungl. M aj:ts beslut: Prisutvecklingen under åren 1969— 1970 har kännetecknats av ten­ denser till allt kraftigare prisökningar. Konsumentprisstegringen under år 1969 blev väsentligt högre än under närm ast föregående år, nämligen 4,6 #/o mot 2,2 °/o år 1968. Prisstegringstakten ökade m ot slutet av året, vilket huvudsakligen föranleddes av impulser utifrån, bl. a. på jord­ bruksområdet. Den internationella ränteutvecklingen nödvändiggjorde räntehöjningar, som ledde till höjda bostadskostnader. I den reviderade nationalbudgeten för år 1970 konstaterades, att pris­ stegringstakten tilltagit ytterligare under de första m ånaderna inneva­ rande år och att utvecklingen på arbetsmarknaden i vissa fall lett till oväntat stora lönehöjningar. Enligt den prisprognos som redovisades i den reviderade nationalbudgeten väntades konsumentprisnivån stiga med omkring 5 % under året. Redan i augusti kunde emellertid konstateras, att konsumentprisindex fram till mitten av juli stigit med 4,5 °/o. Livsmedelsposten, som väger tungt i hushållens utgifter, steg under samma tid mer än totalindex eller m ed 7,2 °/o. Den 26 augusti 1970 lade statens pris- och kartellnämnd fram en över­ siktlig utredning om prisutvecklingen på vissa jordbruksprodukter från slutet av juni till mitten av augusti. Den 1 juli 1970 hade priser och importavgifter justerats för flertalet jordbruksprodukter enligt den s. k. inflationsregeln i 1969 års jordbruksuppgörelse. Nämndens utredning visade, att konsumentpriserna på ifrågavarande produkter stigit med 5— 6 °/o, vilket utslaget på hela sortimentet i en livsmedelsbutik betydde en höjning av prisnivån med 2— 2,5 % under en tid av en och en halv månad. Såväl partipriser som konsumentpriser hade blivit högre än vad som direkt föranletts av ändringarna i jordbruksregleringen. Anledning­ en därtill var enligt nämnden att marginalerna i förädlings- och distribu­ tionsleden ökat. Utredningen innefattade inte någon bedömning av frå­ gan hur de höjda marginalerna förhöll sig till eventuella kostnadsök­ ningar av annat slag. Samtidigt med publiceringen av nämndens utredning framkom, att ytterligare prishöjningar på vissa livsmedel aviserats. I denna situation fann Kungl. M aj:t, att betydande fara uppkommit för allvarlig stegring av det allmänna prisläget inom riket, och förordnade på grund därav om tillämpning av 2— 9 §§ allm änna prisregleringslagen. N är allmänna prisregleringslagens bestämmelser äger tillämpning, an­ kommer det på Kungl. M aj:t att bestämma, vilka regleringsåtgärder som skall vidtas med stöd av lagen. Som förut nämnts, förordnade

Kungl. M aj:t i kungörelsen den 28 augusti 1970 om prisstopp på vikti­ gare livsmedel. Som stoppris fastställdes det pris som tillämpades den 27 augusti 1970 kl. 12. Kungörelsen trädde i kraft den 31 augusti 1970. Det beslutade prisstoppet gällde som nämnts endast vissa viktigare livsmedel. Vid tidpunkten för beslutet hade prisutvecklingen på övriga varuområden inte i och för sig givit anledning till direkta prisreglerande åtgärder. En skärpt kontroll av prisbildningen på ett vidare område förutsågs emellertid kunna bli behövlig i samband med höjningen av den indirekta beskattningen vid årsskiftet. I början av oktober 1970 framkom att betydande prishöjningar kunde väntas eller, såsom för vis­ sa hushållskapitalvaror, redan beslutats. P å grund av det anförda utfär­ dade Kungl. M aj:t den 9 oktober 1970, som förut berörts, kungörelse om allmänt prisstopp. Som stoppris fastställdes det pris som tillämpades den 7 oktober 1970 kl. 12. Enligt kungörelsen trädde det allmänna pris­ stoppet i kraft den 12 oktober 1970 och gäller till utgången av mars 1971. Frågor om tillämpningen av prisstoppet handläggs av statens prisoch kartellnämnd. A tt döm a av antalet dispensansökningar som hittills kommit in till näm nden synes bedömningen av prisutvecklingen under hösten 1970 ha varit riktig. Visar det sig, att prisreglering kommer att behövas även efter den 31 mars 1971, får frågan om fortsatt tillämpning av allmänna prisregle­ ringslagen underställas 1971 års riksdag.

I anledning av propositionen 1970: 187 väcktes i riksdagen följande motioner, nämligen dels de likalydande m otionerna I: 1364 av herr Boh­ man (m) m. fl. och II: 1583 av fru Kristensson (m) m. fl., vari hemställ­ des att riksdagen vid behandling av propositionen m åtte besluta att i skrivelse till Kungl. M aj:t ge tillkänna vad i m otionerna anfördes rö ran ­ de prisstoppsbestämmelsernas tillämpning, dels de likalydande m otio­ nerna I: 1365 av herrar Stefanson (fp) och Tistad (fp) samt II: 1582 av herr Andersson i Örebro (fp) m. fl., vari hemställdes att riksdagen skulle begära att Kungl. M aj:t före eventuellt beslut om fortsatta prisreglerande åtgärder för tiden efter den 31 mars 1971 m åtte inhäm ta riksdagens upp­ fattning. I det första motionsparet anfördes bl. a. följande angående Kungl. M aj:ts motiv för att införa prisstopp på livsmedel: Generellt skall följande rekvisit vara uppfyllda för att allmänna pris­ regleringslagen skall kunna tillämpas: att fara för en inflationistisk pris­ stegring föreligger, att ekonomiska åtgärder av generellt slag vidtagits men att de visar sig inte vara verkningsfulla. Vid tidpunkten för införandet av det partiella prisstoppet på livsme­ del var den inflationistiska utvecklingen alldeles påtaglig. Till stor del berodde detta på att tillräckliga generella ekonomisk-politiska åtgärder inte vidtagits av regeringen. Prisstoppet kom således att användas som ett substitut för och inte som ett komplement till en effektiv ekonomisk politik. Den allmänna prisregleringslagen är uppenbarligen inte avsedd att tillämpas på detta sätt. Regeringens motiv för att införa prisstoppet på livsmedel var att höj­ ningarna av livsmedelspriserna var ”svårförklarliga” och att regeringen därför omedelbart måste ingripa. A tt prishöjningarna i själva verket

var en följd av en allmän inflationistisk utveckling ville regeringen då inte erkänna. Tvärtom påstod statsministern i en utfrågning i TV 1 den 31 augusti att den allmänna ekonomin utvecklades på ett tillfredsställan­ de sätt men att trots detta ett prisstopp var motiverat. Den lagtolkning som statsministern hävdade kan inte godtagas. I nu föreliggande propo­ sition h ar regeringen själv underkänt denna. D et görs nu gällande att Kungl. M aj:t i då rådande situation fann ”att betydande fara uppkom­ mit för allvarlig stegring av det allmänna prisläget inom riket” . Bankoutskottet hemställde den 1 december 1970 i sitt utlåtande (1970: 75) i anledning av propositionen jämte motionerna A. att riksdagen måtte bifalla propositionen 1970: 187, B. att riksdagen m åtte avslå motionerna I: 1364 och II: 1583 samt C. att motionerna I: 1365 och II: 1582 icke m åtte föranleda någon riksdagens åtgärd. M ot utskottets beslut anmäldes dels r e s e r v a t i o n av herrar Åkerlund (m), Strandberg (m) och Regnéll (m), dels s ä r s k i l t y t t r a n d e av herrar Åkerlund (m), Nils Theodor Larsson (c), Strandberg (m), Annerås (fp), Regnéll (m), Börjesson i Glömminge (c), Löfgren (fp) och Stridsman (c). Riksdagens båda kam rar beslöt efter omfattande debatter den 10 de­ cember 1970 bifalla bankoutskottets hemställan i samtliga tre punkter, beträffande punkten B dock först efter votering i första kam m aren med 94 röster mot 17 och 4 nedlagda och i andra kammaren med 160 röster mot 27 och 7 nedlagda röster.

A llmänna prisregleringslagen (1956: 236), som trädde i kraft den 1 ja­ nuari 1957, har efter mönster från de allmänna förfogande- och ransoneringslagarna utform ats såsom en fullmaktslag. Den innebär att den tidigare tidsbegränsade prisregleringslagen ersatts av en perm anent beredskapslagstiftning med syfte att i vissa extraordinära situationer möjlig­ göra åtgärder, som anses nödvändiga för att motverka prisstegringar. Förutsättningarna för tillämpning av lagen anges i dess 1 §. Första och andra styckena av denna paragraf avser krig eller krigsfara. I para­ grafens tredje stycke föreskrivs att Kungl. M aj:t äger förordna om tilllämpning av lagens bestämmelser om prisreglering även i det fall att av annan orsak än krig eller krigsfara ”uppkommit betydande fara för allvarlig stegring av allmänna prisläget inom riket” . Sådant förordnande skall gälla för viss tid, högst ett år varje gång. Förordnandet skall un­ derställas riksdagen inom en månad eller, om riksdagssession ej pågår, inom en månad från början av nästkommande session. Om underställ­ ning ej sker, eller om riksdagen inte inom två m ånader från det under­ ställningen skedde gillar förordnandet, är detta förfallet. Av departementschefens (statsrådet Sträng) uttalanden i propositionen 1956: 147 med förslag till allmän prisregleringslag fram går bl. a. att han ansåg att en förutsättning för att ej vidare bibehålla prisreglering i nor­ mala tider var införandet av en prisregleringslag av beredskapskaraktär,

som gav möjlighet att reglera priserna vid krig och krigsfara samt vid risk för inflation vare sig denna berodde av internationella eller inhems­ ka förhållanden. Med anledning av i vissa remissyttranden uttalade far­ hågor för att lagförslaget skulle m edföra risk för att prisreglering tillgreps i onödan eller i stället för mera effektiva, generellt verkande me­ del fram höll departementschefen att ”prisreglering självfallet icke skall införas annat än då så, efter noggranna överväganden, befinnes ound­ gängligen nödvändigt”. H an framhöll särskilt att ”enbart en stegring av jordbrukspriserna i producentledet, som håller sig inom de gränser, vil­ ka dragits upp av statsmakterna i samband med jordbruksregleringen, givetvis icke kan åberopas som grund för en tillämpning av prisregle­ ringslagen”. Beträffande den speciellt omdiskuterade möjligheten att införa pris­ reglering vid risk för inflation av inhemska orsaker ansåg departements­ chefen, att generellt verkande medel av finans- och penningpolitisk ka­ raktär i första hand borde komma till användning, men att prisreglering vid sidan av dessa var av betydelse. Särskilt viktigt ansåg han vara att Kungl. M aj:t fick möjlighet att ingripa snabbt i dylika fall. Vidare under­ strök han betydelsen av att kunna förebygga såväl spekulativa prissteg­ ringar som skärpta lönekrav till följd av fruktan för kommande prissteg­ ringar. A tt i lagen på ett fullt tillfredsställande sätt avgränsa de relevanta beredskapsfallen ansåg departementschefen ogenomförbart, och han kon­ staterade, att visserligen lagens ”allm änna ordalag kan tänkas läm na visst utrymme för olika meningar om när läget är sådant att lagen ger Kungl. M aj:t rätt att besluta prisreglering”, m en att å andra sidan ”en snävare avgränsning icke är lämplig”. H an ansåg därvid att av avfattningen av lagtexten tillräckligt tydligt framgick det väsentliga, nämligen ”att pris­ reglering vid sidan av krigs- och krigsfarefallen förutsätter ett påtag­ ligt krisläge med otvetydig fara för en inflationistisk prisstegring”. Vidare anförde departementschefen att prisregleringslagens ingrepp i den enskildes förhållanden inte kunde anses vara av lika ingripande natur som förfogande- eller ransoneringslagarnas ingrepp. M edan för­ fogande innebär tvång för den enskilde att till samhället avstå eller upp­ låta sin egendom och ransonering att den enskilde kan förbjudas att förfoga över sin egendom eller tvingas att ställa sig olika villkor till efterrättelse, avser nämligen prisreglering i princip blott att den enskilde företagaren ifråga om priset för sin vara icke har full frihet. Även om också detta av departementschefen bedömdes vara ett tämligen allvar­ ligt ingrepp, ansåg han det dock inte alls vara av så djupgående art som förfogande eller ransonering, varför jämförelsen med förfogande- och ransoneringslagarna, som utom vid krig och krigsfara kan tillämpas blott vid varuknapphet på grund av utomlands inträffad händelse, inte kunde anses bärande.

PM ang. Brofjordenfrågans behandling

Oljekonsumenterna — OK, ekonomisk förening, har sedan flera år haft planer på att anlägga ett oljeraffinaderi i landet. U nder 1960-talet började planerna ta fast form. N oggranna undersökningar av tänkbara lägen för anläggningen gjordes. M an diskuterade olika lokaliseringsalternativ på såväl ost- som västkusten. OK vände sig vid årsskiftet 1967— 1968 till statens planverk med förfrågan huruvida verket med stöd av sin instruktion kunde åtaga sig uppdraget att studera de olika konsekven­ serna från plansynpunkt, som etableringen av ett oljeraffinaderi med tillhörande oljehamn på den svenska västkusten skulle medföra. Enligt Kungl. M aj:ts instruktion fö r statens planverk (1967: 329)1 åligger det planverket bl. a. att insamla och bearbeta kunskaper och er­ farenheter inom dess verksamhetsområde, att i anslutning till den all­ männa uppsikten över planläggningen ge råd och vägledning för plan­ läggningen, att verka för samordning mellan planverkets och andra myn­ digheters föreskrifter, råd och anvisningar som rö r planläggningen. Plan­ verket får biträda kommun eller enskild med utlåtande, undersökning eller annat arbete om det är av allm änt intresse för planläggningen. — I sammanhanget bör erinras om att en arbetsgrupp tillsatts inom kom m u­ nikationsdepartementet med uppgift att studera form erna för en s. k. fysisk riksplanering. Till denna är enligt beslut den 9 oktober 1969 knu­ ten en rådgivande expertgrupp. V idare pågår sedan ett par år översyn av byggnadslagstiftningen. Med hänsyn till att den av OK planerade anläggningen kunde väntas m edföra långt gående regionala inverkningar beträffande m arkanvänd­ ning, näringsliv, tätortsutveckling och kommunikationer samt immissionsförhållanden, och frågan sålunda måste bedömas vara av stort all­ mänt intresse för planläggningen, beslöt planverket med stöd av sin in­ struktion att åtaga sig uppdraget. Enligt det avtal som träffades med OK skulle planverkets utredning ej avse att leda till ett ställningstagande för eller emot en etablering i vissa lägen, utan främ st söka klarlägga vissa för samhällsplaneringen väsentliga konsekvenser av en lokalisering till platser som från teknisk synpunkt var möjliga. Utredningen skulle också kunna ses som ett försök till vidgat samarbete mellan näringsliv och samhälle i planerings- och lokaliseringsfrågor. Resultatet av utredningen överlämnades till OK och offentliggjordes i september 1968.

1 Ny instruktion har sedermera fastställts, se SFS 1970: 349.

E fter planverkets utredning beslöt OK på grundval av egna studier beträffande de tekniska och ekonomiska förutsättningarna att närm are undersöka möjligheterna att kunna förlägga oljeraffinaderiet till Lysehalvön vid Brofjorden. I samarbete med Lysekils stad bedrevs det vidare planeringsarbetet, vilket resulterade i ett förslag till stadsplan för in­ dustriom råde vid Brofjorden (Sjöbol— Humlekärr) i Lysekil. Förslaget till stadsplan godkändes av byggnadsnämnden i Lysekil i maj 1969. Planförslaget jäm te övrigt utredningsmaterial utställdes för granskning, varvid åtskilliga erinringar gjordes. Sedan förslaget tillstyrkts av drät­ selkammaren antogs det av stadsfullmäktige i Lysekil den 1 juli 1969. I anslutning härtill träffades ett exploateringsavtal mellan staden och OK. Ärendet vidarebefordrades därefter till länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län för fastställelseprövning jämlikt 26 § byggnadslagen. Länsstyrelsen infordrade yttrande från en rad myndigheter. Synpunk­ te r på frågan förelåg även från flera organisationer, institutioner m. m. — Flera av länsexperterna, bl. a. länsarkitekten och överlantmätaren, var starkt kritiska m ot den föreslagna lokaliseringen. Länsstyrelsen tillstyrkte stadsplanen i yttrande den 1 december 1969 sam t överlämnade frågan om fastställelse av planen till Kungl. M aj:ts prövning. Ä rendet handlades inom civildepartementet. Remissyttranden inhämtades från planverket och naturvårdsverket, vilka avstyrkte för­ slaget, från arbetsmarknadsstyrelsen som inte motsatte sig den före­ slagna lokaliseringen men ifrågasatte förläggningen av raffinaderiet till Lysekilsområdet med hänsyn till den lokala arbetsmarknadens storlek, sam t från kommerskollegium som ej hade något att erinra mot förslaget. Vidare anmodades länsstyrelsen att bereda ägare och innehavare av fastigheter som skulle beröras av markinlösen från Lysekils stads sida i sam band med stadsplanens antagande tillfälle att yttra sig. Åtskilliga ytt­ randen inkom i denna del. Bland övrigt utredningsmaterial kan nämnas yttrande från Föreningen R ädda Brofjorden som bl. a. deklarerade, att en lokalisering av OK:s raffinaderi till Lysekil endast kunde accepteras om en total sammanvägning, där regionens exklusiva naturvärde och utomordentliga värden ur social naturvårdssynpunkt invägts till sitt fulla värde, entydigt visade, att samhällsnyttan av OK-etableringen på sikt eller i dagsläget blev så stor, att man över huvud taget inte kunde avstå från densamma. Föreningen hänvisade till den pågående fysiska riksplaneringen, vilken inom några år kunde förväntas komma att belysa problemen beträffande mark- och vattenanvändning för landet i sin helhet. Generaltullstyrelsen yttrade sig till civildepartementet angående frå­ gan om oljeskadeskydd inom berörda vattenområden. Sjöfartsverket, som i yttrande till länsstyrelsen uttalat att Brofjorden enligt verkets me­ ning lämpade sig väl för lokaliseringen i fråga med hänsyn till angörings-

och inseglingsförhållandena, vidhöll denna bedömning i skrivelse till civildepartementet. — Utöver vad som nu nämnts förelåg ett betydande utredningsmaterial i departementet. Redan hösten 1968 bildades en interdepartemental arbetsgrupp med uppdrag att ställa samman och bedöma tillgängligt material rörande frågan om lokalisering av ett oljeraffinaderi till västkusten. Arbetsgruppen, som leddes först av num era generaldirektören Lars Peterson och därefter av statssekreteraren Göte Svenson, bestod av tjänstemän från civil-, kommunikations-, jordbruks-, inrikes- och in­ dustridepartementen (i princip statssekreterarna). Flera beredningar och föredragningar inför statsråden förekom. Efter en allmän beredning våren 1970 beslöts om införskaffande av en del ytterligare utrednings­ material. Bl. a. uppdrog Kungl. M ajit den 14 maj 1970 åt sjöfartsverket att — med anlitande av erforderlig expertis — skyndsamt tillhandahålla kom­ pletterande underlag för bedömning av inseglingsförhållandena för stora tankfartyg i Brofjorden. Till beslutet om denna utredning var fogad en prom em oria innehållande vissa frågeställningar i ämnet. D etta ärende hade beretts inom kommunikationsdepartementet. Sjöfartsverkets centralförvaltning avgav yttrande dagtecknat den 3 no­ vember 1970. Sammanfattningsvis anförde verket, att framlagt material för bedömning av Brofjorden från sjösäkerhetssynpunkt enligt verkets mening bekräftade verkets tidigare ståndpunkt att Brofjorden väl läm ­ par sig för angöring av stora tankfartyg och att något bättre hamnläge härför icke finns på västkusten. Den 25 november 1970 utfärdades en kommuniké av följande inne­ håll: Regeringen kommer att medge lokalisering till Lysehalvön av det av OK planerade oljeraffinaderiet. Beslut om fastställelse av stadsplan för industriom rådet meddelas i fredagens konselj. Regeringens beslut baseras på en långsiktig bedömning av markanvändningen på västkusten. Inne­ börden av beslutet är att ytterligare ett industriområde öppnas på väst­ kusten samtidigt som återstående delar av kusten för framtiden hålls fria från sådana verksamheter som står i konflikt med rörligt friluftsliv, fritidsbebyggelse och naturvårdsändamål. Konkurrensen om m ark och andra naturtillgångar i vårt land har skärpts under senare år. D et gäller fram för allt kusterna, där i första hand näringslivets intressen av bl. a. goda hamnmöjligheter tävlar med anspråken på områden för rörligt friluftsliv och fritidsbebyggelse. Som ett led i regeringens förberedelser fö r en fysisk riksplanering har bl. a. anspråken på mark för industriell utbyggnad inventerats. De gjorda undersökningarna utvisar ett långsiktigt starkt expansionstryck i fråga om flera industribranscher, för vilka kombinationen av naturresurser på västkusten är särskilt viktig. Enligt regeringens bedömning är det nödvändigt att en del av dessa lokaliseringsanspråk kan tillgodoses. Regeringen har med hänsyn till

förutsebara behov av m ark och ham nkapacitet för sådan industri därför bedömt det som ofrånkomligt att ytterligare ett industriområde öppnas på västkusten. En huvudprincip för den fysiska riksplaneringen är att så långt m öj­ ligt samla industri med besvärande omgivningspåverkan till ett begränsat antal om råden för att hålla större delar av kusten öppna för friluftsliv och andra med industrin konkurrerande intressen. Områden som tas i anspråk för industrialisering bör kunna erbjuda naturliga förutsättning­ ar att bli allsidiga industriområden. Uddevalla-Lysekilsområdet har p. g. a. dels naturförutsättningarna, bl. a mycket goda möjligheter att anlägga en djupham n vid Lysehalvön, dels regionens goda utrustning i fråga om samhällsservice bedömts ha gynnsamma förutsättningar att ta emot industri i ökad omfattning. Regeringen har mot denna bakgrund bedömt det som önskvärt att främ ja utvecklingen av en samplanerad industriregion baserad på V ä­ nersborg, Trollhättan, Uddevalla och Lysekil. Bakom ställningstagandet ligger en önskan att efter hand tillföra detta område ökade sysselsätt­ ningsmöjligheter och därigenom åstadkomma en mera balanserad för­ delning av det industriella trycket m ot västkusten. Diskussionen om lokaliseringen av ett nytt oljeraffinaderi på västkus­ ten har fram för allt gällt två alternativa möjligheter, nämligen G öte­ borgsregionen och Lysekils-Uddevallaregionen. Mot bakgrund av stats­ makternas uttalade målsättning att söka dämpa storstadstillväxten och önskvärdheten att främ ja utvecklingen i mellersta Bohuslän har rege­ ringen ansett sig böra bifalla Lysekils stads förslag till stadsplan för ett industriområde i anslutning till de goda ham nförutsättningarna i Bro­ fjorden. De gynnsamma inseglingsförhållandena för stort tanktonnage i Brofjorden talar dessutom såväl ur allmän risksynpunkt som av säker­ hetsskäl vid oljetransporter för att denna hamnresurs kommer till u t­ nyttjande. Det har samtidigt i regeringens bedömning fram stått som önskvärt att området mellan Kungälv och Stenungsund samt öarna Orust och Tjörn med kringliggande vattenområden undantas från industrialisering i stör­ re skala med tanke på att invånarna i Stor-Göteborg har behov av rela­ tivt nära liggande områden fö r frilutsliv. Kuststräckan Lysekil—S tröm ­ stad bör likaledes enligt regeringens mening hållas fri från omfattande industrialisering för att även i fortsättningen kunna tjäna fritidslivets intressen. Vidare förutsätter regeringen att en utbyggnad av Lysekils- Uddevallaområdet sker så att Gullmarsfjordens stora värde u r bl. a. ve­ tenskaplig synpunkt inte äventyras. Regeringens beslut förutsätter att erforderliga säkerhetsanordningar för sjöfarten skapas i angörings- och inseglingsområdet vid Brofjorden och att beredskapen m ot oljeskador blir effektivt utformad. Prövning enligt vattenlag och miljöskyddslag återstår. Därvid skall bl. a. precise­ ras vilka krav på åtgärder som bör ställas för att motverka föroreningar från den planerade industriella verksamheten. Regeringen har i sina överväganden även beaktat industri- och energi­ politiska faktorer. På grund av sambandet mellan raffinaderiverksam­ het och petrokemisk industri krävs en nära utbyggnadssamordning för att uppnå samhällsekonomiskt riktiga lösningar. Regeringen förutsätter att ett kontinuerligt samråd etableras mellan OK och den petrokemiska industrin i syfte att tillvarata alla möjligheter till samverkan. 8 Riksdagen 1971. 4 sami. Nr 34

Stadsplaneärendet avgjordes efter gemensam beredning — civildepar­ tementet, kommunikationsdepartementet, jordbruksdepartem entet, inri­ kesdepartementet och industridepartementet — i konselj den 27 novem­ ber 1970. Kungl. M aj:ts beslut har följande innehåll: Med eget yttrande den 1 december 1969 har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län för Kungl. M aj:ts prövning och fastställelse överlämnat ett av stadsfullmäktige i Lysekil den 1 juli 1969 antaget förslag till stads­ plan för industriområde vid Brofjorden (Sjöbol— Humlekärr). Planeringsrådet i länet har deltagit i länsstyrelsens handläggning av ärendet. Förslaget, som jämväl innehåller stadsplanebestämmelser, h ar angivits på en av stadsbyggnadskontoret i staden och WAAB White Arkitektkon­ tor AB i maj 1969 upprättad karta i två blad med därtill hörande be­ skrivning. Av den till förslaget fogade beskrivningen och övriga handlingar fram ­ går att planförslaget innebär utläggande av ett industriområde vid Bro­ fjorden, avsett för ett av Oljekonsumenterna — OK, ekonomisk för­ ening, planerat oljeraffinaderi med därmed sammanhängande anord­ ningar, att förslaget upptar områden för råolje- och produktham nar, att förslaget ingår som ett led i förberedelser för öppnande av ett nytt in­ dustriområde samt att det har föregåtts av ingående utredningar om tek­ niska, ekonomiska och miljömässiga förhållanden. Länsstyrelsen har vid sitt yttrande fogat bl. a. av länsstyrelsen inhäm­ tade yttranden från sjöfartsverkets centralförvaltning, statens brandin­ spektion, chefen för tullverkets västra kustdistrikt, länsarkiteken och överlantmätaren, ävensom till byggnadsnämnden i Lysekil inkomna ytt­ randen från fortifikationsförvaltningen, riksantikvarieämbetet, domän­ verket och samarbetsnämnderna i Lysekils kommunblock, Tanumshede kommunblock, Gravarnes kommunblock och Orusts kommunblock. Länsstyrelsen har vidare överlämnat yttrande av naturvårdsrådet i länet samt till byggnadsnämnden och länsstyrelsen inkomna skrivelser från ett stort antal ägare till fastigheter inom och utom planområdet, andra privatpersoner och Föreningen Rädda Brofjorden. Åke Karlsson, såsom ombud för ett stort antal markägare, ävensom O. Lagerholm, Rickard Svensson m. fl., Alice Lundström och Dennis Rosshammar har förm ält sig anföra besvär över länsstyrelsens åtgärd den 1 december 1969 att överlämna nu ifrågavarande stadsplaneförslag till Kungl. M aj:t för fastställelseprövning. Genom civildepartementets försorg har yttranden över planförslaget inhämtats från statens planverk, statens naturvårdsverk, arbetsmarknads­ styrelsen, kommerskollegium och generaltullstyrelsen. Sjöfartsverket har överlämnat en på verkets uppdrag gjord utredning jämte eget kompletterande yttrande. Efter särskilt uppdrag av Kungl. M aj:t har sjöfartsverket därefter u t­ fört ytterligare utredningar rörande inseglingsförhållanden m. m. som överlämnats med en sammanfattande skrivelse från verket. I ärendet har vidare ingivits skrivelser från Lysekil, OK, organisatio­ ner och enskilda. Rörande ham narna fram går av handlingarna att OK och Lysekil är ense om bl. a. följande. H am narna skall ägas av OK, som skall göra ansökan enligt vattenlagen om förklaring att oljehamnen skall vara allmän hamn. OK är skyldig att på begäran av Lysekil ge andra impor­

törer av råolja rätt att nyttja oljehamnen. Lysekil äger rätt att bygga ut hamnens kapacitet för im port av råolja, därest OK förklarar sig ovillig härtill.

Kungl. M aj:t, som finner länsstyrelsens åtgärd att överlämna plan­ förslaget till Kungl. M aj:t för fastställelse icke vara av beskaffenhet att kunna särskilt överklagas, upptar icke av Karlsson m. fl. härutinnan anförda besvär till prövning. Kungl. M aj:t fastställer, jäm likt 26 § byggnadslagen, det underställda stadsplaneförslaget.

Brofjordenfrågan diskuterades under förra årets höstriksdag dels in­ nan regeringens kommuniké den 25 november 1970 och dels efter den­ samma. Den 6 november 1970 besvarade sålunda chefen för civilde­ partementet, statsrådet Lundkvist, en interpellation av herr Ahlmark (fp). Angående innehållet i interpellationen, statsrådets svar samt de synpunkter på frågan som lämnades i riksdagsdebatten hänvisas till riksdagens protokoll, andra kammaren, nr 36 s. 90— 112. Statssekreteraren i civildepartementet, Göte Svenson, som enligt upp­ gift haft huvudansvaret för samordning av ärendets beredning inom kanslihuset, föredrog Brofjordenärendet inför den socialdemokratiska gruppen den 24 november 1970 eller i omedelbar anslutning till rege­ ringens kommuniké. Vid en av statsråden Lundkvist och Norling anordnad presskonferens angående Brof jordenbeslutet lämnade Sven­ son en redogörelse för de undersökningar och bedömningar som förgått beslutet i ärendet. Den 3 december 1970 slutligen besva­ rade statsrådet Lundkvist en enkel fråga av herr Brundin (m) ställd till statsministern om offentliggörande av beslutsunderlaget för regeringens beslut om Brofjorden. Beträffande innehållet i statsrådets svar samt vad som därefter yttrades i riksdagsdebatten hänvisas till riksdagens proto­ koll den 3 december 1970, första kammaren, n r 41 s. 3— 4. Genom Kungl. M aj:ts beslut i stadsplanefrågan har det av stadsfull­ mäktige i Lysekil den 1 juli 1969 antagna förslaget till stadsplan för industriområde vid Brofjorden fastställts. Planen innebär utläggande av ett industriområde vid Brofjorden, som är avsett att användas av OK för uppförande av ett planerat oljeraffinaderi och därmed samman­ hängande anordningar, bl. a. om råde för råolje- och produkthamnar. Rörande ham narna har antecknats i beslutet att OK och Lysekil bl. a. är ense om att ham narna skall ägas av OK, som skall göra ansökan enligt vattenlagen om förklaring att oljehamnen skall vara allmän hamn. Enligt regeringskommunikén baseras beslutet i stadsplanefrågan på en långsiktig bedömning av markanvändningen på västkusten. Inne­ börden av beslutet är — enligt kommunikén — att ytterligare ett in­ dustriområde öppnas på västkusten samtidigt som återstående delar av kusten för framtiden hålles fria från sådana verksamheter som står i

konflikt med rörligt friluftsliv, fritidsbebyggelse och naturvårdsändamål. Beslutet förutsätter vidare enligt kommunikén att erforderliga säker­ hetsanordningar för sjöfarten skapas i angörings- och inseglingsområdet vid Brofjorden och att beredskapen m ot oljeskador blir effektivt ut­ formad. D et erinras om att prövning enligt vattenlagen och miljöskydds­ lagen återstår. Därvid skall bl. a. preciseras vilka krav på åtgärder som bör ställas för att motverka föroreningar från den planerade industriella verksamheten.

Beträffande den prövning som enligt vattenlagen kan komma till stånd i fråga om de planerade anläggningarna vid Brofjorden kan i sammanhanget erinras om att i princip alla åtgärder som innebär byg­ gande i vatten skall prövas av vattendomstol. Enligt 2 kap. 1 § vatten­ lagen avses sålunda med byggande i vatten uppförande av damm, bro, brygga, vall, hus eller annan anläggning ävensom fyllning eller pålning i vattendrag, sjö eller mindre vattensamling eller havet eller på land så nära strandbädden, att inverkan kan ske på vattenståndet. Till byg­ gande i vatten hänförs också bortledande av vatten ur vattenområde, grävning och sprängning i vattenområde samt annan åtgärd till föränd­ ring av vattnets djup eller läge. Inom begreppet vattenbyggnadsföretag faller bl. a. intag av kylvatten från havet eller annat vattenområde. Även utläggning av ledning i vatten i samband med avloppsföretag kan innebära byggande i vatten. Allmänt gäller vid prövning enligt vattenlagen att byggnad i vatten skall göras så, att ändam ålet utan oskälig kostnad kan vinnas med minsta intrång och olägenhet för annan. Vid vattendomstol skall så­ lunda en prövning av företagets tillåtlighet äga rum enligt vissa i vat­ tenlagen angivna grunder. Dels är det fråga om en bedömning av före­ tagets ekonomiska tillåtlighet — en avvägning mellan den ekonomiska nyttan av företaget å ena sidan och företagets skadeverkningar i olika hänseenden på annan tillhörig egendom å andra sidan. Vidare innebär vattenlagens regelsystem att vattendomstol inte får ge tillstånd till vat­ tenbyggnadsföretag även om det uppfyller de ekonomiska förutsätt­ ningarna om det kan befaras medföra vissa mer betydande skador ur allmän synpunkt. Skulle ett byggande i vatten ha till följd bl. a. att ett avsevärt antal personer berövas sina bostäder, att fiskeri- eller annan näring av större betydelse lider väsentligt förfång, eller att befolkningen eljest får sina levnadsförhållanden väsentligt försämrade får tillstånd inte ges. Detsamma gäller om genom byggande i vatten skulle föror­ sakas sådan bestående ändring av naturförhållandena, varigenom vä­ sentligt minskad trevnad för närboende eller betydande förlust från na­ turskyddssynpunkt är att befara. Prövas emellertid byggnad i vatten vara av synnerlig betydelse för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt kan Kungl.

M aj:t trots ovannämnda hinder efter hemställan av vattendomstol läm na medgivande till byggnaden. Avgöranden som fattas av vattendomstol kan överklagas i vattenöverdomstolen (del av Svea hovrätt) och därefter i högsta domstolen. Ärenden som underställts av vattendomstolen handläggs av Kungl. M aj:t i statsrådet. — D et bör anmärkas att Kungl. M aj:t beträffande vissa större sjösystem, t. ex. Vänern, Vättern, M älaren, Siljan samt vat­ tenreglering av större omfattning över huvud taget förbehållit sig rät­ ten att pröva om hinder mot företaget möter (VL 4: 14). Sådan pröv­ ning verkställdes i fråga om exempelvis Vindelälvens reglering. Genom miljöskyddslagstiftningen från 1969 har tillkommit mer ge­ nomgripande regler än tidigare bl. a. när det gäller industriföretagens inverkan på den yttre miljön. Miljöskyddslagen (1969: 387) är tilllämp­ lig på åtgärder som kan medföra vatten- eller luftföroreningar, buller, skakning, ljus eller annat sådant. Åtgärd eller användning som omfattas av lagen kallas miljöfarlig verksamhet. U töver bestämmelserna i miljö­ skyddslagen gäller om miljöfarlig verksamhet vad som föreskrivs i häl­ sovårds-, byggnads- och naturvårdslagstiftningen eller i annan lag­ stiftning, bl. a. vattenlagen. I stor utsträckning gäller koncessionsplikt, där tillståndsprövningen ankommer på koncessionsnämnden för miljö­ skydd. I miljöskyddskungörelsen (1969: 388) uppräknas en rad fabriker och andra inrättningar, t. ex. fabrik för raffinering av oljor eller fetter, där tillstånd krävs. Naturvårdsverket kan — efter prövning i varje sär­ skilt fall — ge dispens från koncessionsplikten, varvid verket skall ange de villkor som måste följas i fråga om reningsåtgärder m. m. K an miljöfarlig verksamhet befaras föranleda olägenhet av väsent­ lig betydelse, även om skäliga försiktighetsmått iakttages, får verksam­ heten utövas endast om särskilda skäl föreligger. Innebär den befarade olägenheten att ett stort antal människor får sina levnadsförhållanden väsentligt försäm rade eller att betydande förlust från naturvårdssynpunkt uppkommer eller att liknande allmänt intresse skadas avsevärt, får verksamheten ej utövas. Från detta förbud kan dock Kungl. M aj:t medge dispens om verksamheten är av synnerlig betydelse för närings­ livet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt. H ar koncessionsnämnden prövat ett ärende enligt lagen får talan föras hos Kungl. M aj:t i statsrådet bl. a. av naturvårdsverket för bevakande av allmänna intressen. Finner koncessionsnämnden att hinder mot till­ stånd möter med hänsyn till ovannämnda allmänna intressen men att dispensförutsättningar enligt lagen föreligger, skall nämnden underställa frågan Kungl. M aj:ts avgörande. Ersättningsfrågor i anledning av miljöfarlig verksamhet behandlas av fastighetsdomstol (innehållande bl. a. teknisk och juridisk expertis). Så­ dana mål kan fullföljas i hovrätt och högsta domstolen.

Efter den lämnade redovisningen av bestämmelser i bl. a. vattenlagen och miljöskyddslagen torde kunna konstateras att åtskilligt utrednings­ arbete återstår innan ett slutligt ställningstagande till Brofjordenprojektet kan göras. Regeringskommunikén har visserligen formulerats som ett medgivande i princip till lokalisering av det planerade oljeraffina­ deriet till Lysehalvön vid Brofjorden. Form ellt är det dock endast fråga om beslut i en till Kungl. M aj:ts prövning underställd stadsplanefråga. I regeringskommunikén har också framhållits att prövning enligt vattenlag och miljöskyddslag återstår. Till detta kommer de i kom­ munikén angivna förutsättningarna för anläggningens förläggning till Lysehalvön, nämligen att erforderliga säkerhetsanordningar för sjö­ farten skapas i angörings- och inseglingsområdet vid Brofjorden och att beredskapen mot oljeskador blir effektivt utformad. Beträffande slutligen handläggningen av ”liknande” ärenden hos Kungl. M aj:t kan nämnas lokaliseringen av pappersmassafabrik till Värö på västkusten. Detta ärende handlades hos Kungl. M aj:t i fråga om rätt för vederbörande aktiebolag att få förvärva erforderlig mark för an­ läggningarna. Kungl. M aj:t gav tillstånd till m arkförvärvet men uttalade att man därigenom inte tagit ställning till frågan om företagets tillåt­ lighet såvitt gällde föroreningsrisker vid utsläpp av industriellt avlopps­ vatten m. m. Frågan om utbyggnad av Vindelälven handlades som ti­ digare nämnts av Kungl. M aj:t enligt vattenlagen.

PM ang. fråga om lagstiftning mot krigspropaganda

I december 1966 antog Förenta N ationernas generalförsamling två konventioner, den ena om medborgerliga och politiska rättigheter och den andra om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Sverige har undertecknat konventionerna men ännu inte ratificerat dem. Frågan om ratifikation är f. n. föremål för prövning hos Kungl. M ajit. D et är enligt uppgift inte bestämt om proposition i ratifikationsfrågan kommer att föreläggas årets riksdag. I konventionen om medborgerliga och poli­ tiska rättigheter har i artikel 20 första stycket tagits upp ett stadgande om att all propaganda till förm ån för krig skall vara förbjuden i lag. Överläggningar angående de båda FN -konventionerna har ägt rum mellan de nordiska länderna. Den 15— 16 september 1969 sammanträf­ fade sålunda i Köpenhamn tjänstemän från justitie- och utrikesdepar­ tementen i Danm ark, Finland, Norge och Sverige — även Island var re­ presenterat — och diskuterade en rad frågor sammanhängande med eventuell ratifikation från de nordiska ländernas sida av konventionerna i fråga. Bl. a. avhandlades spörsmålet om förbud mot krigspropaganda. Ytterligare överläggningar förekom under vintern och våren 1970 i sam­ band med de kontaktmöten som regelmässigt äger rum på tjänstemanna­ nivå mellan länderna. I Sverige utarbetades därefter på uppdrag av justitieministern, som sam rått med utrikesministern, en promemoria an­ gående lagstiftning om förbud mot krigspropaganda (stencil Ju 1970: 19). Syftet med prom em orian var att undersöka de lagtekniska förutsätt­ ningarna att stadga förbud mot krigspropaganda i svensk rätt. Utgångs­ punkten för arbetet och de förslag som lades fram i promemorian var att Sverige skulle ratificera konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter utan förbehåll beträffande artikel 20 första stycket. I prom e­ morian (s. 14) anfördes bl. a. följande: Vid överläggningar mellan representanter för de nordiska ländernas justitie- och utrikesdepartement har diskuterats frågan vilka förbehåll länderna avser att göra vid ratifikation av bl. a. den internationella kon­ ventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Därvid har enig­ het nåtts om att förbehåll inte bör göras m ot bestämmelserna i art. 20 om krigspropaganda. Utgångspunkten fö r de förslag som läggs fram i det följande är också att Sverige ratificerar konventionen om m edbor­ gerliga och politiska rättigheter utan förbehåll beträffande artikel 20 första stycket.

Promemorian utmynnade i förslag till ett nytt stadgande i brotts­ balken om straffpåföljd för den som offentligen hetsar till angreppskrig. Vidare föreslogs ett tillägg till 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen inne­ fattande straffsanktion för krigspropaganda i tryckt skrift. Promemorian, som färdigställdes i juli 1970, remitterades till JK, RÅ, Svea hovrätt, hovrätten för nedre Norrland, rikspolisstyrelsen, ÖB och Radionämnden. Vidare bereddes en rad organisationer m. m. tillfälle att yttra sig, nämligen LO, Arbetsgivareföreningen, SACO, TCO, SR, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges häradshövdingar och tingsdomare, Svenska journalistförbundet, Publicistklubben, Svenska tidningsutgivareföreningen, Sveriges författareförening, Svenska bokför­ läggareföreningen, Sveriges Radio, Svenska filminstitutet, Föreningen Sveriges filmproducenter och Svenska teaterförbundet. Remisstiden utgick den 15 september 1970. Någon tid dssförinnan, eller den 18 augusi 1970, hade ånyo hållits ett sammanträde p å tjänste­ mannanivå i Stockholm mellan representanter för de nordiska justitieoch utrikesdepartementen angående olika spörsmål som sammanhäng­ de med tillträde till de två konventionerna. Beträffande frågan om för­ budet mot angreppskrig var utgångspunkten för överläggningarna fortfa­ rande, att länderna skulle ratificera konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter utan förbehåll för artikel 20 första stycket. Utfallet av remissbehandlingen av justitiedepartementets promemoria uppvisade delade meningar om den ifrågasatta lagstiftningen. Bl. a. var företrädarna för press och radio kritiska mot förslaget. Under hösten 1970 förekom i Sverige en ganska livlig pressdebatt i frågan om förbud mot krigspropaganda, varvid stark kritik riktades mot tanken att införa sådan lagstiftning i Sverige. I riksdagen besvarade justitieministern den 5 november 1970 en enkel fråga av herr Ahlmark (fp) om regeringen skulle komma att föreslå förbud mot krigspropaganda i enlighet med justitiedepartementets pro­ memoria. Justitieministern svarade, att han inte ämnade föreslå någon sådan lagstiftning. Angående vad som yttrades i riksdagsdebatten hän­ visas till andra kammarens protokoll den 3— 6 november 1970 (nr 36 sid. 77 ff.) I det norska statsrådet beslöts den 30 oktober 1970 att framlägga pro­ position om en straffbestämmelse mot krigspropaganda i anslutning till konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Den 4 decem­ ber 1970 framlades därefter proposition om ratifikation av nämnda konvention. Emellertid beslöt det norska statsrådet den 12 februari 1971 att strafflagspropositionen om förbud mot krigspropaganda skulle tas tillbaka. I det sammanhanget erinrades om att frågan dryftats vid ge­ mensamma nordiska departementsöverläggningar, vilka i allt väsentligt lett fram till samstämmiga ståndpunkter men att den svenske justitie­ ministern därefter offentligen meddelat, att den svenska regeringen likväl

inte hade för avsikt att föreslå någon straffbestämmelse i svensk lag an­ gående krigspropaganda. Vidare uppgavs att den danska regeringen hade fram lagt en lagproposition i samma ämne, att propositionen hade be­ handlats en gång i folketinget och att den var föremål för behandling i kommitté. D et danska lagförslaget hade m ött visst motstånd under den första behandlingen. Frågan om ratifikation av konventionen i fråga har enligt uppgift ännu inte behandlats i Finland.

PM ang. kungörelse om begränsning i myndighets rätt att meddela föreskrifter m. m.

Den 13 november 1970 utfärdade Kungl. M aj:t kungörelsen (1970: 641) om begränsning i myndighets rätt att meddela föreskrifter, an­ visningar eller råd. Kungörelsen skulle träda i kraft dagen efter den u t­ kommit från trycket i Svensk författningssamling, vilket skedde den 9 december 1970. Kungörelsen innehåller följande två paragrafer:

1 §

Myndighet, som på grund av allmän bestämmelse eller särskilt be­ slut som meddelats av Kungl. M aj:t kan ge föreskrifter, anvisningar eller råd, får ej utan att underställa Kungl. M aj:t frågan ge ändrade eller nya föreskrifter, anvisningar eller råd, som kan påverka gällande standard eller tillämpade normer och som i väsentlig grad kan leda till direkta eller indirekta kostnadsökningar. Första stycket gäller ej om Kungl. M aj:t förordnar annat för särskilt fall eller på särskild framställning meddelar undantag för visst verk­ samhetsområde.

2 §

D et åligger riksrevisionsverket att inom ramen för den av verket bedrivna förvaltningsrevisionen särskilt följa sådan verksamhet av myn­ digheterna som avses i 1 § och därvid bedöma de kostnadsmässiga kon­ sekvenserna av verksamheten.

Enligt uppgift från finansdepartementet togs initiativet till bestäm­ melserna inom detta departement. Sedan förslag till kungörelse upprät­ tats och synpunkter på förslaget inhämtats på sedvanligt sätt från öv­ riga departem ent (”delning”) behandlades frågan vid allmän bered­ ning, varefter beslut om kungörelse fattades i konselj. Det förekommer på en rad områden, t. ex. beträffande bostadsbyg­ gandet, skolväsendet, försvaret och socialväsendet, att de centrala äm ­ betsverken och myndigheterna under dessa av Kungl. M aj:t bemyndigats utfärda föreskrifter, anvisningar och råd som kan medföra kostnader av olika slag för stat, kommun och enskilda. D et kan vara fråga om villkor av olika slag för erhållande av bostadslån, statsbidrag till skolor, vård­ hem etc. Kungörelsens syfte har uppgivits vara att ge Kungl. M aj:t m öj­ lighet att följa och styra utvecklingen och hindra kostnadsökningar inom sådana sektorer som bedöms ha lägre prioritetsgrad än andra. Det är inte minst med hänsyn till kommunernas intressen som behovet av denna möjlighet för Kungl. M aj:t har ansetts särskilt angelägen.

Som fram går av 1 § avser kungörelsen endast sådana bestämmelser eller beslut som meddelats av Kungl. M aj:t. H ar bestämmelser om ve­ derbörande myndighets befogenhet beslutats av riksdagen är kungö­ relsen inte tillämplig. Hittills har det enligt uppgift inte förekommit att någon myndighet underställt Kungl. M aj:t fråga om ändrade eller nya föreskrifter. Det åligger riksrevisionsverket att följa utvecklingen, men det skall ankomma på varje enskild myndighet att fullgöra underställningsplikten. Hos Kungl. M aj:t skall därefter ske en granskning av ifrågasatta ändringar. D enna granskning avses i första hand äga rum inom det fackdeparte­ ment, varunder myndigheten lyder. Kungl. M aj:t kan förordna om undantag från underställningsplikten för särskilt fall eller generellt för visst verksamhetsområde.

PM ang. utredning av tobaksfrågan

Sedan den 1 juli 1961 är såväl importen av färdiga tobaksvaror som den inhemska handeln med sådana varor fri. Statens monopol på till­ verkning av tobaksvaror slopades vid utgången av 1966. Några in­ skränkningar i rätten att göra reklam för tobaksvaror föreligger inte. Ej heller finns föreskrifter om varudeklaration i samband med försäljning av tobaksvaror. Försäljningen av cigarretter har ökat under senare år; 1968 såldes 8 700 milj. och 1969 drygt 10 100 milj. cigarretter. Konsum­ tionen av övriga tobaksvaror har hållit sig m era konstant. Såväl i Sverige som utomlands har i många sammanhang diskuterats tobaksrökningens skadeverkningar. Världshälsoorganisationen har vid upprepade tillfällen under senare år understrukit främst cigarrettrök­ ningens stora risker från hälsosynpunkt. Frågor rörande tobaksrökning har behandlats i den svenska riks­ dagen vid ett flertal tillfällen. I anledning av motioner vid 1968 års riksdag med förslag till olika åtgärder för att minska tobakskonsumtionen uttalade andra lagutskottet, som inhäm tat yttrande över motio­ nerna från socialstyrelsen, statens institut för folkhälsan och Svenska tobaksaktiebolaget, att utskottet kommit till den uppfattningen att hela frågekomplexet beträffande konsumtionen av tobaksvaror borde bli före­ mål för utredning (2LU 1968: 48). Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen och föranledde skrivelse till Kungl. M aj:t, vilken överlämnades till finansdepartementet (rskr. 338). Under 1969 års höstriksdag besvarades en enkel fråga till finans­ ministern om när den av riksdagen begärda utredningen skulle till­ sättas. I svaret framhölls att regeringen med hänsyn till tryckfrihets­ förordningen ansett att man borde åstadkomma begränsningar av re­ klamen (härvidlag avsågs reklam beträffande tobak, sprit och öl) genom överenskommelse med de marknadsförande företagen i fråga. Avsikten var att avvakta resultatet av dessa förhandlingar innan den begärda ut­ redningen tillsattes.

Även vid 1970 års riksdag motionerades i tobaksfrågan. Andra lag­ utskottet anknöt i sitt utlåtande (1970: 35) bl. a. till Världshälsoorga­ nisationens synpunkt på tobaksrökningens faror och fann det angeläget att den 1968 begärda utredningen snarast kom till stånd. Konstitutions­

utskottet hade tidigare behandlat m otioner sorn syftade till undan­ röjande av de tryckfrihetsrättsliga hinder, som kunde föreligga mot re­ klamförbud beträffande tobak. I sitt utlåtande (1970: 26) hänvisade konstitutionsutskottet till att regeringen enligt ett av statsrådsberedningen utfärdat pressmeddelande avsåg att tillsätta en utredning för undersök­ ning av vilka ändringar som behövde göras i gällande grundlag för att förbud mot reklam för alkohol och tobak skulle kunna genomföras. A ndra lagutskottet anförde i anslutning härtill att något hinder enligt utskottets mening ej kunde anses föreligga mot att utredningen av frågekomplexet i stort bedrevs parallellt med den av regeringen aviserade u t­ redningen som omnämnts i konstitutionsutskottets utlåtande. I Kungl. M aj:ts skrivelse (1971: 3) till riksdagen med redogörelse för behandlingen hos Kungl. M aj:t av riksdagens skrivelser har anmälts att riksdagsskrivelsen den 19 november 1968 med anledning av motionerna om åtgärder för att minska tobakskonsumtionen m. m. jäm te lagutskot­ tets utlåtande 1968: 48 och motionerna den 4 december 1970 överläm­ nats till utredningen om enhetlig reglering i grundlag i massmedier m. m. samt att riksdagsskrivelsen därm ed var slutbehandlad. Chefen för finansdepartementet besvarade den 21 januari 1971 två till chefen för socialdepartementet ställda enkla frågor dels av herr W ikström (fp) om när regeringen avser att tillsätta den utredning i tobaksfrågan som 1968 och 1970 års riksdagar begärt, dels av herr Öhvall (fp) om särskilda åtgärder kommer att vidtas med anledning av fram lagda nya forskningsrapporter om tobaksrökningens skadeverk­ ningar. Finansministern hänvisade i sitt svar till att frågan om tobaksreklamen överlämnats till ovannämnda utredning om en enhetlig reg­ lering i grundlag av yttrandefriheten i massmedier m. m. Vid årets riksdag har väckts m otioner i tobaksfrågan dels av herr Romanus (fp) m. fl. om regler för rökning i riksdagshuset (1971:87) över vilken motion konstitutionsutskottet avgivit betänkande 1971: 14 och som riksdagen förklarat besvarad med vad utskottet anfört, dels av fru Anér (fp) m. fl. om tillsättande av begärd utredning angående åtgärder fö r att minska tobakskonsumtionen (1971: 245) och dels av herr Möller i Göteborg (fp) m. fl. om förbud mot rökning i offentliga lokaler (1971: 761). Sistnämnda två motioner, som hänvisats till social­ utskottet, har ännu inte behandlats av riksdagen. Nationalföreningen för upplysning om tobakens skadeverkningar har uppvaktat socialministern. Föreningen har begärt att en statlig utred­ ning tillsätts för att utreda vad som kan göras för att minska tobaks­ rökningen i Sverige. Enligt konseljbeslut den 12 mars 1971 har åt socialstyrelsen uppdragits att med utgångspunkt i rapporter från världshälsoorganisa­ tionen och med beaktande av vad som anförts i en av Nationalföl'-

eningen för upplysning om tobakens skadeverkningar den 11 mars 1971 överlämnad skrivelse dels redovisa en allsidig medicinsk undersökning rörande tobakskonsumtionen och i anledning härav vidtaga åtgärder, dels framlägga förslag till de ytterligare åtgärder inom socialstyrelsens verksamhetsområde som styrelsen finner erforderliga.

Innehållsförteckning

1. Statsrådsprotokollens offentliggörande och tillhandahållande 3

5. Avlämnandet av Kungl. Maj:ts propositioner till riksdagen 17

Bilaga 1. Konseljärenden åren 1969 och 1970. Tabellarisk översikt 24 Bilaga 2. Förordnanden enligt § 5 regeringsformen samt omfördelning m. m. av ärenden mellan statsdepartementen under år 1970 26 Bilaga 3. Av departementsutredningen under tiden 1.5.1970—1.4.1971 avlämnade promemorior 27 Bilaga 4. Tider för statsrådsprotokollens överlämnande till konstitu­ tionsutskottet år 1971 28 Bilaga 5. PM ang. regeringens dispenspraxis i ärenden rörande återkallelse av körkort 30 Bilaga 6. Sammanställning av vissa dispensärenden m. m. som handlagts av Kungl. Maj:t under år 1970 92 Bilaga 7. Sammandrag av PM ang. prisstoppet m. m. 108 Bilaga 8. PM ang. Brofjordenfrågans behandling 114 Bilaga 9. PM ang. frågan om lagstiftning mot krigspropaganda 123 Bilaga 10. PM ang. kungörelse om begränsning i myndighets rätt att meddela föreskrifter m. m. 126 Bilaga 11. PM ang. utredning av tobaksfrågan 128

M A R C U S B O K T R . ST H L M 1971 7 1 0 0 2 4