Civilutskottets betänkande i anledning av propostitionen 1972:94 med förslag till lag om ändring i lagen (1971:418) om dels fortsatt giltighet av lagen (1942:429) om hyresreglering m.m. dels ändring i samma lag, jämte motioner

Civilutskottets betänkande nr 29 år 1972 CU 1972: 29

Nr 29

Civilutskottets betänkande i anledning av propostitionen 1972: 94 med förslag till lag om ändring i lagen (1971: 418) om dels fortsatt giltighet av lagen (1942:429) om hyresreglering m.m. dels ändring i samma lag, jämte motioner

Propositionen m. m.

Kungl. Majit har i propositionen 1972: 94, under åberopande av bilagt utdrag ur statsrådsprotokollet över justitieärenden, föreslagit riksdagen att antaga ett i propositionen intaget och som bilaga härtill fogat förslag till lag om ändring i lagen (1971: 418) om dels fortsatt giltighet av lagen (1942: 429) om hyresreglering m. m. dels ändring i samma lag.

Genom beslut av statsmakterna våren 1971 avvecklades hyresregleringen helt för lokaler, dvs. butiker, kontor, verkstäder och över huvud taget andra lägenheter än bostadslägenheter, med verkan fr. o. m. den 1 oktober 1972.

I propositionen läggs fram förslag till en kompletterande övergångsreglering i syfte att mildra övergången till marknadsmässiga lokalhyror på de orter där hyresregleringen fortfarande gäller. Hyresnämnden skall enligt förslaget, om hyresgästen begär det, kunna besluta om en successiv upptrappning av hyran under en övergångstid på högst fyra år, räknat från den 1 oktober 1972, till den nivå som parterna själva har kommit överens om. De nya övergångsreglerna föreslås gälla också hyresavtal som redan har ingåtts.

I propositionen 1972:70, vilken hänvisats till lagutskottet, föreslås vissa ändringar i jordabalkens bestämmelser om hyra av lokal i syfte att få en lämpligare utformning av den ordning som hyresgästen skall iaktta, om han vill fordra ersättning för att han måste flytta efter uppsägning. Enligt förslaget skall hyresgästen i så fall hänskjuta tvisten till hyresnämnden för medling. Motsvarande ordning föreslås i fråga om anläggningsarrende. De föreslagna ändringarna avses träda i kraft den 1 juli 1972. Förslaget behandlas i betänkandet LU 1972: 17.

Motionerna

Utskottet har i detta sammanhang behandlat motionerna 1972:

1692 av herrar Andersson i Knäred (c) och Ullsten (fp) vari hemställs 1

Riksdagen 1972.19 sami. Nr 29

CU 1972: 29

1. att riksdagen — i syfte att få en avveckling av hyresregleringen för lokaler samtidigt som för bostäder — med avslag å proposition 1972: 94 beslutar såvitt rör lokaler om fortsatt hyrespriskontroll enligt den i 6 § hyresregleringslagen uttryckta principen och om bibehållande av nuvarande direkta besittningsskydd,

2. att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om förslag till innevarande års riksdag om sådan ändring av 12 kap. jordabalken (hyreslagen) som ger lokalhyresgäst ett lika starkt direkt besittningsskydd som bostadshyresgäst,

1693 av herr Hermansson m. fl. (vpk) vari hemställs att riksdagen med avslag å propositionen 1972: 94 för sin del beslutar anta en lagstiftning med innebörd att nuvarande hyresreglering för lokaler skall fortfara att gälla till utgången av år 1974 och med tillämpning även på ingångna avtal,

1694 av herr Lindkvist m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen beslutar förlänga hyresregleringen för lokaler till utgången av september 1974,

1695 av herr Lundberg (s) vari hemställs att riksdagen måtte besluta

att lokalhyresgästerna tillförsäkras ett direkt besittningsskydd i likhet med bostadshyresgästen,

att den för bostadshyror gällande hyreslagen jämväl skall gälla för lokalhyresgäster, samt

att uppdraga åt Kungl. Maj:t att i övrigt vidtaga de åtgärder som erfordras för att bringa hyreslagstiftningen och tillämpningen i överensstämmelse med de synpunkter som bl. a. redovisats i motionen.

Gällande ordning

Lagen (1942: 429) om hyresreglering m. m. (hyresregleringslagen) innehåller bestämmelser om hyrespriskontroll för bostadslägenheter och lokaler samt om direkt besittningsskydd för lokalhyresgäster. Lagen skall enligt lagen (1971: 418) om dels fortsatt giltighet av lagen (1942: 429) om hyresreglering m. m., dels ändring i samma lag (1971 års lag om ändring i hyresregleringslagen) gälla till utgången av år 1974.

Till och med september 1972 gäller hyresregleringslagen för såväl bostäder som lokaler. Genom beslut av Kungl. Maj:t gäller den i fråga om lokaler endast i 16 kommuner eller delar därav och inte i något fall för garage. Inte heller gäller lagen bl. a. lägenheter i hus eller del av hus som färdigställts efter år 1968 eller upplåtelse i första hand av lägenheter i av kommuner och allmännyttiga bostadsföretag m. fl. förvaltade hus.

Från och med oktober 1972 har från hyresregleringen undantagits bl. a. lägenheter i hus eller del av hus som färdigställts efter år 1957 och samtliga lokaler.

CU 1972: 29

3 I den mån hyresregleringslagen inte är tillämplig gäller reglerna i 12 kap. jordabalken (hyreslagen). Detta innebär i fråga om lokaler att avtalsfrihet råder beträffande hyrans storlek. Hyresgästens intressen tillgodoses genom regler om indirekt besittningsskydd, innebärande bl. a. dels rätt till ersättning för förluster om fordrad men inte godtagen hyra överstiger marknadshyran, dvs. vad annan är villig att betala, dels rätt till förlängning av hyresavtalet under skälig tid, högst ett år.

Lagen (1956: 567) med vissa bestämmelser som skola iakttagas sedan hyresregleringen upphört (övergångslagen) innebär i huvudsak att vad som före avvecklingen gäller angående ett hyresförhållande skall gälla också efter avvecklingsdagen, även om hyresavtalet innehåller annat. Avtalsfrihet råder emellertid i princip efter avvecklingsdagen och det sagda gäller därför endast om parterna inte överenskommer om annat. Lagen (1968: 345) om ändring i nyssnämnda lag (1968 års lag om ändring i övergångslagen) ger Kungl. Maj:t rätt att förordna om viss begränsning under en övergångstid av det belopp med vilket hyran får höjas vid förlängning av hyresavtal. Hyresgästen skall sålunda inte vara skyldig att godta höjning av hyran ”i vidare mån än vad som är skäligt för att hyran efter en övergångstid skall vara anpassad till hyran för likvärdiga lägenheter”.

Den strängare hyrespriskontrollen enligt hyresregleringslagen 2—5 §§ innebär för tiden fr. o. m. den 1 oktober 1972 att för i princip alla lägenheter som omfattas av regleringen skall gälla en bashyra. Som bashyra avses i regel den hyra som gällde den 30 september 1972 eller som fastställs särskilt. Bashyran får höjas om det är påkallat med hänsyn till att lägenhetens värde ökats genom ombyggnad m. m. eller till att förvaltningskostnaderna ökat. Bashyra fastställs och ändras primärt genom avtal mellan å ena sidan hyresvärd eller organisation av fastighetsägare, vari hyresvärden är medlem, och å andra sidan organisation av hyresgäster

Den mildare hyrespriskontrollen enligt det s. k. 6 §-systemet innebär att avtalsfrihet i princip råder men att hyresnämnden kan i ett visst hyresförhållande nedsätta hyra som är ”avsevärt högre än lägenhetens beskaffenhet och övriga omständigheter föranleda” till skäligt belopp.

Sådan fråga kan tas upp av hyresnämnden på framställning av hyresgästen men i princip också utan att sådan framställning gjorts. Med hänsyn till att någon fixerad hyresnivå sålunda inte anges, finns inte något straff stadgat för att hyra fordras eller avtalas utöver den som kan prövas vara skälig. I samband med beslut om nedsättning av hyra kan nämnden föreskriva att lägenheten, även om det prövade avtalet upphör att gälla, skall vara underkastad den strängare hyresregleringen, dvs. gälla även för ett hyresförhållande som ersatt det prövade.

Ett direkt besittningsskydd för bostadshyresgäster finns intaget i hy -

CU 1972: 29

reslagen. Hyresgästen har i princip rätt att vid hyrestidens utgång förlänga avtalet, en rätt som modifieras av de inskränkningar i besittningsskyddet som anges i 45 och 46 §§ hyreslagen. Besittningsskyddet förenas med hyressättningsnormer i 48 § hyreslagen.

7 och 8 a §§ hyresregleringslagen innefattar regler om tvångsförlängning av hyresavtal, nu gällande endast för lokaler.

Ett indirekt besittningsskydd för lokaler som inte faller under hyresregleringen stadgas i hyreslagen. Denna form av besittningsskydd avser att tillgodose hyresgästintresset genom en skadeståndsskyldighet för det fall att hyresavtalet upphör och hyresvärden som villkor för förlängning fordrat en hyra som överstiger marknadshyran, dvs. mer än någon annan vill betala.

Tidigare riksdagsbehandling

Beslut av statsmakterna i syfte att börja en avveckling av hyresregleringen fattades vid 1956 års riksdag (prop. 1956: 168, 3LU 21 och 14, SFS 1956: 565). Därvid beslutade ändringar i hyresregleringslagen syftade bl. a. dels till att ge Kungl. Maj:t rätt att besluta om regional avveckling, dels till en begränsad kategorimässig avveckling.

De möjligheter till successiv avveckling av hyresregleringen som sålunda öppnades framkallade behov av att stärka hyresgästernas besittningsskydd. En provisorisk lösning gavs (prop. 1956: 168, 3LU 21 och 24) genom lagen (1956: 568) om rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal (besittningsskyddslagen). Huvudprincipen i denna lag var att hyresgästen skulle ha rätt till nytt hyresavtal när hyrestiden gick ut.

Är 1956 antogs även lagen (1956: 563) med vissa bestämmelser som skola iakttagas sedan hyresregleringen upphört (övergångslagen).

1957 års riksdag antog förslag om lagändringar (prop. 1957: 154, 3LU 20, SFS 1957: 233) som öppnade möjlighet även till samordnad regional och kategorimässig avveckling av regleringen samt undantag för vissa upplåtelser.

Ytterligare undantag från hyresregleringen beslutades 1961 (prop. 1961: 128, 3LU 24, SFS 1961: 213).

Sedan Kungl. Maj:t år 1967 lagt fram förslag till ny allmän hyreslag och upphävande av hyresreglerings- och besittningsskyddslagarna (prop. 1967: 141, 3LU 58) och propositionen återkallats lades år 1968 fram i huvudsak likalydande förslag till ny hyreslag i förening med förslag om förlängning av och ändringar i hyresregleringslagen (prop. 1968: 91, 3LU 50).

Förslaget till ny hyreslag utgick från betänkanden från hyreslagskommittén (SOU 1961:47) och hyreslagstiftningssakkunniga (SOU 1966: 14). Det förra betänkandet innebar att en ny hyreslag skulle förenas med en fortsatt successiv avveckling av hyresregleringen. Det sena -

CU 1972: 29

re gick ut på att hyresregleringen skulle upphävas och att dess bestämmelser om hyreskontroll skulle ersättas med bestämmelser i den allmänna hyreslagen. Det i propositionen år 1968 framförda förslaget till hyreslag innebar bl. a. att för bostäderna stadgades ett direkt besittningsskydd, innebärande rätt till förlängning av hyresavtalet utom i vissa angivna situationer, kompletterat med hyresspärrar. För lokalernas del föreslogs ett indirekt besittningsskydd i form av rätt till skadestånd och möjlighet att få visst rådrum med avflyttningen. Departementschefen (prop. 1967: 141 s. 129) anförde:

Som redan framgått delar jag de sakkunnigas uppfattning att näringsdrivande hyresgäst kan beredas ett tillfredsställande skydd endast om hyresvärden i princip är skyldig att utge ersättning för all den skada som hyresförhållandets upplösning medför. Samtidigt som en sådan ersättningspåföljd skyddar hyresgästen mot ekonomisk förlust kommer den att ha en betydande preventiv verkan mot obefogade uppsägningar. Jag kan sålunda i allt väsentligt ansluta mig till de sakkunnigas förslag i denna del. Den avsedda omfattningen av ersättningsskyldigheten bör komma till klart uttryck i lagtexten. Departementsförslaget har utformats i enlighet härmed.

Sedan motioner väckts om att lokalhyresgäst skulle få ett lika starkt besittningsskydd som bostadshyresgäst anförde tredje lagutskottet (3LU 1968: 50 s. 85—86) bl. a. följande:

Skälen för departementschefens val av skyddsform är i huvudsak följande. När det gäller bostadslägenheter har besittningsskyddet till uppgift främst att skapa trygghet för den enskilde i besittningen av hemmet. Endast en lagstadgad rätt till förlängning av hyresförhållandet är ägnad att skapa denna trygghet. Utanför bostadssektorn kan ett så betydande ingrepp i avtalsfriheten som ett direkt besittningsskydd inte anses vara i lika hög grad påkallat. Hyresförhållandet utgör här i de flesta fall led i en affärsmässigt driven verksamhet, och sociala skäl kan knappast åberopas till stöd för den ena eller den andra lösningen. Utanför bostadssektorn kan vidare hyrorna för lägenheter, som till synes är likvärdiga, ofta variera inom mycket vida gränser. Det är därför i ett optionssystem svårt att finna godtagbara normer för bedömningen av olika lokalers marknadsvärde. Även en marknadsmässig anpassning av hyrorna hindras i ett sådant system genom att det är svårt att bedöma värdet av ett hyresanbud beträffande en lägenhet som inte är ledig.

Vad departementschefen anfört kan utskottet i allt väsentligt ansluta sig till. Utskottet vill för sin del ytterligare understryka att de ekonomiska synpunkterna i allmänhet är helt dominerande vad gäller hyresavtal beträffande lokaler. Sambandet mellan lokalernas storlek och beskaffenhet m. m. och hyran är ofta inte särskilt starkt. Inte sällan föreligger stora skillnader i hyran mellan exempelvis två närbelägna, i och för sig likvärdiga butikslokaler, varav den ena ligger vid en huvudgata och den andra vid en sidogata; det mer eller mindre goda affärsläget blir ofta den helt dominerande faktorn. Ibland är hyran i högre eller lägre grad satt i relation till omsättningen i den rörelse som drivs i lokalen. Oavsett hur hyran beräknas torde dock som redan nämnts rent affärsmässiga avgöranden ligga till grund för parternas ställningstaganden.

CU 1972: 29

6 Utskottet tillstyrkte propositionens förslag. I reservation (cp, fp) begärdes förslag till samma års riksdag om ett direkt besittningsskydd även för lokaler.

De förslag till ändringar i och förlängning av giltighetstiden för hyresregleringen som förelädes 1971 års riksdag (prop. 1971: 103, CU 18, SFS 1971: 418) innebar bl. a. att hyresregleringen för lokaler helt skulle avskaffas med utgången av september 1972. De till jordabalken överförda reglerna om indirekt besittningsskydd skulle därmed bli tillämpliga. Departementschefen anförde (prop. 1971: 103 s. 40—41) bl. a.:

I fråga om lokalerna anförde min företrädare i 1968 års lagstiftningsärende att hyresmarknaden skilde sig väsentligt från vad som gällde bostäder. Någon påtaglig brist på lokaler kunde inte sägas råda ens i storstadsområdenas centrala delar. Hyresrådet har nu uttalat samma uppfattning, och denna får anses ha bekräftats vid remissbehandlingen. Visserligen har tillämpning av hyresregleringslagens besittningsskyddsregler påkallats i ett förhållandevis stort antal fall under den senaste tiden, särskilt i Stockholm och Göteborg. Detta utgör dock inte något avgörande skäl mot en avveckling, eftersom även den allmänna hyreslagen erbjuder ett starkt besittningsskydd för lokalhyresgäster.

Köpmannaförbundet har uttryckt farhågor för att en avveckling som bara gäller lokaler skulle kunna leda till att en större del av hyrorna i hus, som inrymmer både bostäder och lokaler, övervältras på lokalhyresgästerna. Förbundet motsätter sig därför att hyresregleringen avvecklas separat för lokaler. I anledning härav vill jag framhålla att bostadslägenheter och lokaler bildar två olika marknader, som i princip är oberoende av varandra. Lokalhyresmarknaden är som jag nyss nämnde i huvudsak balanserad. Där finns alltså inte något utrymme för andra hyreshöjningar än sådana som föranleds av anpassning till lokalernas varierande marknadsvärde, övervältring av det slag som Köpmannaförbundet åsyftar behöver därför inte befaras vid en separat avveckling av hyresregleringen för lokaler. Jag förordar att en sådan avveckling nu sker. Förslaget leder bl. a. till att 7 och 8 a §§, som endast gäller lokaler, kan upphävas.

I motioner föreslogs fortsatt hyresreglering av nu gällande typ även för lokaler, m. m.

Civilutskottets majoritet (c, fp, 2 s) (CU 1971: 18 s. 11—12) yttrade i denna del:

Vad först angår hyrespriskontrollen för lokaler har utskottet funnit skäl beakta vad i motionerna anförts om att denna hyresmarknad inte i alla delar kan anses balanserad och att risker sålunda finns för en övervältring av hyresanspråk om en avveckling inte sker samtidigt för bostäder och lokaler. Dessa överväganden har lett utskottet till bedömningen att en hyrespriskontroll bör bibehållas även för lokaler. Lokalhyresmarknaden är emellertid mycket splittrad. Det är vidare — med hänsyn bl. a. till farhågorna för övervältringstendenser — tveksamt om det i propositionen föreslagna förhandlingssystemet utan vidare kan göras tillämpligt på lokaler. De skiljaktigheter som finns mellan bostadshyresmarknaden och lokalerna återspeglas bl. a. i reglerna om hyresnämnds

CU 1972: 29

sammansättning. Den ej lagfarne ledamoten som företräder hyresgästerna skall sålunda vara väl förtrogen med bostadshyresgästers förhållanden eller, när ärende rör lokaler, med näringsidkande hyresgästers förhållanden. Mot bakgrund därav anser utskottet att den strängare hyrespriskontrollen och förhandlingssystemet enligt 3—4 §§ inte bör omfatta lokaler. Motionärernas syften synes i huvudsak kunna tillgodoses genom hyrespriskontroll i den form som avses i 6 § hyresregleringslagen. Denna kräver för sin tillämpning, praktiskt även om inte formellt, ett initiativ från hyresgästen. Vid hyresnämndens prövning bedöms ett hyreskrav med hänsyn till samtliga omständigheter i det individuella fallet, såsom en affärsrörelses allmänna beskaffenhet, kostnader som nedlagts på lokalen av hyresgästen m. m. Straff finns inte stadgat för att hyran bestäms över en viss gräns. Ett nedsättningsbeslut enligt 6 § 1 st. äger inte tillämpning på framtida avtal. Hyresnämnden kan dock enligt 2 st. föreskriva att lägenheten skall falla under den snävare hyresregleringen. Utskottet har mot bakgrund av det i motionerna angivna syftet förutsatt att denna möjlighet kommer att tillvaratas i de fall där skyddssynpunkterna är markerade.

Vad därefter angår besittningsskyddet för lokalhyresgäst skulle vid bifall till vad utskottet ovan förordat kunna hävdas att begreppet skälig hyra enligt 57 § allmänna hyreslagen blir liktydigt med hyra som hyresnämnd bestämt enligt 6 § hyresregleringslagen och att därför ersättningsreglerna skulle få en kraftigare verkan som korrektiv samtidigt som det mest väsentliga incitamentet till uppsägning — möjligheten att ta ut högsta erbjudna hyra — bortföll. De utgångspunkter ur vilka hyreslagens regler är givna är dock av en annan natur, och tillämpningssvårigheter skulle kunna uppstå även med en ny motivkonstruktion och eventuella ytterligare föreskrifter. Vidare torde ersättningens storlek enligt gällande regler emellertid, liksom de i många fall viktiga intressen som anses skyddade, tala för att det redan tillämpade direkta besittningsskyddet behålls oförändrat. Utskottet tillstyrker sålunda bifall till motionerna i denna del.

I en reservation (5 s-f m), på vilken riksdagens beslut grundades, anfördes (s. 24):

De närmast i motionerna 1971: 1459 och 1461 anförda farhågorna för en övervältring av hyresanspråk kan utskottet inte dela. Utskottet ansluter sig i denna fråga till vad departementschefen anfört (s. 40—41). Vad i motionerna 1971: 1462 och 1463 förts fram om nödvändigheten att skydda vissa lokalhyresgästers intressen torde få anses ha ett så begränsat syfte, att det inte kan motivera en fortsatt hyresreglering i vissa kommuner, där hyresmarknaden obestridligen är mycket splittrad och någon brist på lokaler i egentlig mening inte råder.

De skäl för en fortsatt hyresreglering för lokaler som hänför sig till besittningsskyddsformerna kan inte heller anses ha en sådan tyngd att de leder till ett bifall till motionsyrkandena. Hyreslagens indirekta besittningsskydd har visat sig ha så goda effekter att motionärernas syften i denna del borde kunna anses i allt väsentligt tillgodosedda därigenom. Utskottet yttrar sig nedan om behovet av riksdagsinitiativ för att åstadkomma en översyn av dessa hyreslagens regler. Med hänsyn till det anförda avstyrks motionerna och tillstyrks propositionens förslag i denna del.

CU 1972: 29

8 I samma ämne anfördes i reservation (vpk) följande (s. 25):

Utskottet kan inte godkänna propositionsförslaget om slopande av hyresregleringen för lokaler. Dessa är, om de större varuhusen undantas, i allmänhet belägna i samma fastigheter som bostadslägenheter. Om hyresregleringen slopas finns goda skäl anta att hyresvärdarna vill kompensera sig genom att trissa upp hyrorna för lokaler. Hyresgästerna i de lokaler som främst skulle komma i fråga är i allmänhet mindre affärsidkare och hantverkare som skulle drabbas av att regleringen för lokaler slopas. Detta skulle också komma att drabba allmänheten genom prisstegringar eller sämre service genom att mindre butiker och hantverk skulle slås ut i än snabbare takt. Hyresregleringens slopande för lokaler kan inte anses ha positiva konsekvenser för andra än fastighetsägarna. Dessa skulle kunna hyra ut lokaler till kraftiga överpriser i fastigheter med goda lägen såväl i storstädernas centrala delar som i andra områden där lokalerna ligger väl belägna. Utskottet anser att hyresregleringen för lokaler bör bibehållas oförändrad och tillstyrker bifall till motionerna 1971: 1461 och 1971: 1463.

Beträffande en i motionen förordad översyn av hyreslagens regler om indirekt besittningsskydd för lokaler anförde civilutskottets majoritet (s, m; s. 12—13), vars mening riksdagen godtog, följande:

Motionen 1971: 1459 innefattar vidare hemställan som torde avse att riksdagen skall begära ett förslag till ändring av hyreslagens regler om indirekt besittningsskydd för lokalhyresgäster så att dessa får ett lika starkt direkt besittningsskydd som bostadshyresgästerna.

Valet av skyddsform enligt hyreslagen utgick enligt propositionen 1968: 91 (se prop. 1967: 141, s. 122, 3LU 1968: 50, s. 85—86) från att hyresförhållandet i de flesta fall utgjorde ett led i en affärsmässigt driven verksamhet och att sociala skäl knappast kan åberopas för den ena eller andra lösningen av besittningsskyddsfrågan. Utanför bostadssektorn kan hyror för lägenheter, som till synes är likvärdiga, ofta variera inom mycket vida gränser. I propositionen 1968: 91 (s. 58) erinrade vidare dåvarande chefen för justitiedepartementet om sin ståndpunkt att hyresregleringens bibehållande skulle vara en förutsättning för det fortsatta reformarbetet på hyreslagstiftningens område och föreslog med hänsyn därtill att hyresregleringen, inklusive det direkta besittningsskyddet, skulle bibehållas i fråga om lokaler på hyresreglerade orter.

Utskottet har inte funnit anledning att gå ifrån tredje lagutskottets och riksdagens tidigare bedömningar i denna fråga. En förnyad prövning bör i vart fall inte ske förrän ytterligare underlag getts genom den inom justitiedepartementet påbörjade översynen och genom ytterligare erfarenheter av tillämpningen. Enligt vad utskottet erfarit väntas den nämnda översynen innefatta även en kartläggning av erfarenheterna av det indirekta besittningsskyddet för lokaler och en värdering av besittningsskyddets effektivitet mot bakgrund härav. Ett riksdagens initiativ är därför inte nu påkallat ens ur de synpunkter som motionärerna företräder.

En annan uppfattning hävdades i reservation (c, fp, vpk; s. 26):

Den översyn av hyreslagstiftningen som nu inletts och som avser bl. a. att värdera effektiviteten av hyreslagens besittningsskydd för lokaler får i och för sig anses värdefull. Initiativet tyder på att farhågorna

CU 1972:29

för att det indirekta besittningsskyddet inte tillgodoser avsedda syften beaktats även av departementschefen. De skäl för en målinriktad översyn, som förts fram bl. a. vid 1968 års riksdagsbehandling av frågan, är fortfarande giltiga. Enligt utskottets mening bör därför motionsyrkandet tillgodoses genom att riksdagen begär den föreslagna översynen i syfte att ge lokalhyresgästema ett lika starkt besittningsskydd som bostadshyresgästerna.

Propositionen 1967: 141, vilken sedermera återkallades, innehöll en övergångsbestämmelse till den föreslagna nya hyreslagen enligt vilken vid avveckling av hyresregleringen hyresgästen inte var skyldig att i vissa orter till och med år 1970 och i vissa orter till och med år 1972 vid tillämpning av hyresspärren för bostäder i hyreslagen godta högre höjning av hyran än som motsvarade skälig andel av skillnaden mellan utgående hyra och hyran för likvärdiga lägenheter. Andelens storlek skulle bestämmas så att lägenhetens hyra vid övergångstidens slut var anpassad till hyran för likvärdiga lägenheter.

I propositionen 1968:91 ersattes den nämnda övergångsregeln av ett förslag om tillägg av ett tredje stycke till 2 § övergångslagen enligt vilket Kungl. Maj:t fick befogenhet att i samband med beslut om hyresregleringens upphörande förordna om begränsning under en övergångstid av det belopp med vilket hyran får höjas så att hyran vid övergångstidens slut är anpassad till hyran för likvärdiga lägenheter. Lagrådet hade noterat att bemyndigandet skulle kunna komma till användning även vid slutlig avveckling av hyresregleringen och att det därför borde anknyta till 3 kap. 48 § av den föreslagna hyreslagen. Bortsett från anknytningen till det för upplåtelse av bostadslägenhet gällande nämnda lagrummet begränsas övergångslagens tillämplighet inte till viss typ av lägenheter och avser sålunda även lokaler. Förslaget föranledde ingen erinran vid utskottsbehandlingen.

I detta sammanhang kan erinras om att hyresrådets skrivelse den 4 december 1970 som bl. a. utgjorde utgångspunkt för bedömningarna i prop. 1971: 103 innefattade förslag om att Kungl. Maj:t i samband med hyresregleringens upphörande skulle med stöd av 2 § tredje stycket övergångslagen förordna om en tvåårig övergångstid.

Utskottet

De till behandling föreliggande huvudförslagen innebär sammanfattningsvis följande.

Propositionen utgår från att statsmakternas tidigare beslut om att hyresregleringen för lokaler upphör med utgången av september 1972 skall stå fast. Riksdagen föreslås godta ett förslag till komplettering av 1971 års lag om ändring i hyresregleringslagen, enligt vilket hyresnämnd på begäran av lokalhyresgäst skall kunna besluta att avtalad hyreshöj -

CU 1972: 29

ning får tas ut endast successivt genom en upptrappning av hyran under en övergångstid på högst fyra år, dvs. i högst fem etapper.

Förslagen i motionerna 1972: 1692 (c, fp), 1693 (vpk) och 1694 (s) går ut på att hyresreglering för lokaler i någon form skall gälla även fr. o. m. den 1 oktober 1972.1 vad gäller formen för denna fortsatta hyresreglering innebär motionerna 1692 och 1694 förslag om den mildare hyrespriskontrollen enligt det s k. 6 §-systemet. Detta innebär en individuell prövning av visst hyresförhållande med möjlighet för hyresnämnd att nedsätta hyran om den är ”avsevärt högre än lägenhetens beskaffenhet och övriga omständigheter föranleda”. Motionen 1693 utmynnar däremot i förslag om bibehållande av hittillsvarande strängare system med bashyror även för lokallägenheter. Detta system innebär efter september 1972 att hyrorna i princip kan ändras endast efter avtal med hyresgästorganisation. Alla tre motionerna förordar ett direkt besittningsskydd med tvångsförlängning av hyresavtal enligt 7 och 8 a §§ hyresregleringslagen.

Motionen 1972: 1695 (s) förordar dels en sådan ändring i propositionsförslaget att upptrappningen av hyror inte endast får innebära en schablonmässig uppdelning av avtalad hyreshöjning utan skall avse en granskning av motiven för hyreskraven och en prövning därav med hänsyn till hyresgästens förhållanden, dels ändringar i hyreslagen så att lokalhyresgäst då hyresregleringen upphör får samma direkta besittningsskydd som bostadshyresgäst, förenat med motsvarande hyresspärrar genom jämförelseprövning.

Såväl propositionen som motionerna utgår från uppfattningen att nu kända exempel på hyreskrav från vissa fastighetsägare påkallar någon form av ytterligare ingripande från statsmakternas sida för att förhindra att hyreshöjningar leder till onödigt svåra påfrestningar på de utsatta företagen och deras anställda.

Utskottet har i valet mellan fortsatt hyresreglering och övergångsreglering anslutit sig till denna grunduppfattning. I fråga om frekvensen och storleken av de hyreskrav som inte kan godtas ur samhällssynpunkt har utskottet visserligen liksom departementschefen funnit att hyresbilden är splittrad men även ansett att den utveckling som konstaterats inte effektivt bryts endast genom de föreslagna fördröjande reglerna. Det kan till och med finnas risk att en uppdelning av just avtalad hyra kan få motsatt effekt och öka benägenheten såväl att kräva högre hyror som att acceptera höga hyreskrav. Utskottet har vidare noterat departementschefens uppgift att någon utredning för att genomlysa läget inte kunnat genomföras och hans uppfattning att det ännu är för tidigt att fälla något slutligt omdöme om genomförandet av en avveckling av hyresregleringen för lokaler. Det anförda har bekräftat utskottets i betänkandet CU 1971: 18 framförda uppfattning av innebörd att för -

CU 1972: 29

utsättningar inte föreligger för att tillämpa en fri hyresmarknad för lokaler. Då departementschefen vidare synes böra få tillfälle att grunda sina förslag på en utredning som genomlyser läget i stället för på nu tillgängliga och åberopade ”indikationer om utvecklingen”, har utskottet stannat för den grundläggande bedömningen att hyresregleringen för lokaler måste bibehållas med ett direkt besittningsskydd och med hyrespriskontroll i lämplig form.

Förutsatt att denna bedömning godtas av riksdagen återstår valet mellan den strängare och den mildare hyrespriskontrollen enligt hyresregleringslagen. I detta val får beaktas bl. a. följande. Målet att avveckla hyresregleringslagens priskontrollbestämmelser kvarstår. Krav på samhällsingripanden kan inte anses föreligga inom hela den nu hyresreglerade sektorn utan endast där efterfrågetrycket är stort och hyresmarknadens partsorganisationer inte kunnat fullfölja sina intentioner. Det som krävs är sålunda en reglering som genom möjligheten att med hyresnedsättning i förening med tvångsförlängning ingripa mot oskäliga hyresanspråk dels kan ge direkt rättelse, dels dämpar överdrivna förväntningar på den framtida avkastningen. En sådan situation inträder om hyresregleringen bibehålls genom hyrespriskontroll enligt det s. k. 6 §-systemet i förening med ett direkt besittningsskydd enligt hyresregleringslagens bestämmelse om tvångsförlängning.

En hyrespriskontroll med stöd av bashyror för alla lokaler inom hyresregleringslagens tillämpningsområde skulle kräva en inte förberedd utvidgning av förhandlingssystemet med de därmed förenade svårigheter som utvecklats i utskottets betänkande CU 1971: 18.

För att hyrespriskontrollens effektivitet skall säkras bör lagstiftningen i fråga om skälighetsprövningen hänvisa till utgångspunkter såväl i fastighetskostnaderna som i en beräknad marknadsnivå.

Lagstiftning i övergångsfrågor torde föreslås av Kungl. Maj:t.

Vad slutligen angår i motionerna 1972: 1692 och 1695 framförda förslag rörande ändringar i 12 kap. jordabalken (hyreslagen), m. m., har utskottet funnit att tillräckliga skäl inte föreligger för att genom direkta lagförslag ta ställning till hyreslagsreglerna enligt vad som föreslås i motionen 1972: 1695. I fråga om en framställning till Kungl. Maj:t enligt förslagen i motionerna 1972: 1692 och 1695 har utskottet som tidigare förutsatt att Kungl. Maj:t fortlöpande följer erfarenheterna och tar erforderliga initiativ utan någon riksdagens åtgärd.

Utskottet hemställer

1. beträffande fortsatt hyresreglering elier övergångsreglering för lokaler att riksdagen godkänner vad utskottet anfört om fortsatt hyresreglering,

2. beträffande lagstiftningen om hyresreglering att riksdagen med avslag å Kungl. Maj:ts förslag och motionerna 1972: 1693 och 1695 samt med bifall till motionerna 1972: 1692 och 1694,

CU 1972: 29

motionerna 1972: 1692 och 1695 såvitt nu är i fråga, för sin del antar utskottets i bilaga 2 härtill intagna förslag till lag om ändring i lagen (1942: 429) om hyresreglering m. m.,

3. beträffande ändringar i 12 kap. jordabalken (hyreslagen), m. m., att riksdagen avslår motionerna 1972: 1692 och 1695, båda såvitt nu är i fråga.

Stockholm den 16 maj 1972

På civilutskottets vägnar

ERIK GREBÄCK

Närvarande: herrar Grebäck (c), Bergman (s), Almgren (s), Kristiansson i Örkelljunga (s), fröken Ljungberg (m), herrar Petersson i Nybro (s), Andersson i Knäred (c), Lindkvist (s), Ullsten (fp), Henrikson (s), fru Olsson i Hölö (c), herrar Högström (s), Wennerfors (m), Engström (vpk) och Ångström (fp).

Reservationer

1. beträffande fortsatt hyresreglering eller övergångsreglering för lokaler av herrar Bergman (s), Almgren (s), Kristiansson i örkelljunga (s), fröken Ljungberg (m), herrar Petersson i Nybro (s), Högström (s) och Wennerfors (m) som anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med ”Utskottet har” och på s. 11 slutar med ”lämplig form” bort ha följande lydelse:

”Utskottet har vid bedömningen av de föreliggande förslagen anslutit sig till den angivna grunduppfattningen. Vad i propositionen redovisats och utskottet i övrigt erfarit har visat att avvecklingen av hyresregleringen för lokaler på de flesta håll gått och väntas gå lugnt. De ur samhällssynpunkt inte acceptabla hyreskraven synes kunna härledas till en i stort begränsad grupp av enskilda fastighetsförvaltare främst i Stockholms innerstad, hos vilka hyresmarknadens partsorganisationer inte kunnat göra sina intentioner gällande. I många fall är sålunda framförda hyreskrav sådana att däri liggande överdrivna förväntningar inte kommer att infrias om hyresgästparten kan förhandla utan den ekonomiska press som ligger i att redan från oktober 1972 omedelbart anpassa sig till en högre hyresnivå. Förslaget i propositionen uppfyller kraven på att skapa en bättre förhandlingssituation. De förslag som aviserats till 1973 års vårriksdag och som gör hyresgästen delaktig i hyreslagens indirekta besittningsskydd inte bara då han sägs upp utan också vid en av

CU 1972: 29

hyresgästen påkallad prövning av hyran i relation till ett framtida lägre marknadsvärde — medför ytterligare en dämpning av hyresvärdssidans förväntningar. Utskottet kan därför ansluta sig till bedömningen att de i vissa fall yppade övergångsproblemen får en tillfredsställande lösning genom upptrappningsregler av i propositionen föreslagen typ.” dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

”1. beträffande fortsatt hyresreglering för lokaler att riksdagen godkänner vad utskottet anfört om en kompletterande övergångsreglering, ”

2. beträffande lagstiftningen om hyresreglering

a. av herrar Bergman (s), Almgren (s), Kristiansson i Örkelljunga (s), fröken Ljungberg (m), herrar Petersson i Nybro (s), Högström (s) och Wennerfors (m) som — vid bifall till reservationen 1 — anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med ”Förutsatt att” och slutar med ”av Kungl. Maj:t” bort ha följande lydelse: ”Vid denna bedömning återstår att pröva den föreslagna lagstiftningens lämplighet för sitt syfte. Utskottet har för sin del inte funnit anledning till erinran mot lagförslaget. Utskottet stryker under att det får ankomma på hyresnämnderna själva att utforma de lämpliga schablonerna med utgångspunkt i lagstiftningens syfte att undanröja onödigt svåra påfrestningar vid övergången till marknadshyra.” dels utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

”2. beträffande lagstiftningen om hyresreglering att riksdagen med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionerna 1972: 1692, 1693, 1694 och 1695, den förstnämnda och den sistnämnda motionen såvitt nu är i fråga, för sin del antar vid propositionen fogat och i bilaga 1 härtill intaget förslag till lag om ändring i lagen (1971: 418) om dels fortsatt giltighet av lagen (1942: 429) om hyresreglering m. m. dels ändring i samma lag,”

b. av herr Engström (vpk) som — vid bifall till utskottets hemställan under 1 — anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med ”Förutsatt att” och slutar med ”beräknad marknadsnivå” bort ha följande ly”Valet av administrativ form för den fortsatta hyresregleringen för lokaler är av sekundär betydelse — huvudsaken är att effektiva medel skapas som ger möjlighet att hindra oskäliga hyreskrav. Sådana möjligheter ges säkrast och enklast genom att en hyresreglering av nuvarande typ får fortsätta att gälla. En hyresreglering som binder hyrorna vid skäliga kostnader gagnar också bäst syftet att undvika att mindre affärsidkare och hantverkare drabbas av oblyga hyreskrav som rubbar förutsättningarna för deras fortsatta existens. Under alla förhållanden skulle en hyrespriskontroll av annan typ med nuvarande förväntningar med -

CU 1972: 29

föra att allmänheten drabbas genom prisstegringar eller sämre service då mindre butiker och hantverkslokaler slås ut i än snabbare takt. En sådan utveckling står i direkt strid mot de syften som utskottet (CU 1972: 28) anslutit sig till i fråga om bostadslån för servicelokaler.” dels utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

”2. beträffande lagstiftningen om hyresreglering att riksdagen med bifall till motionen 1972: 1693 och med avslag å Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna 1972: 1692, 1694 och 1695, motionerna 1972: 1692 och 1695 såvitt nu är i fråga, för sin del antar reservanternas i bilaga 2 härtill intagna förslag till lag om ändring i lagen (1942: 429) om hyresreglering m. m.,

3. beträffande ändringar i 12 kap. jordabalken (hyreslagen), m. m., av herrar Grebäck (c), Andersson i Knäred (c), Ullsten (fp), fru Olsson i Hölö (c), herrar Engström (vpk) och Ångström (fp) som anser att dels den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med ”Vad slutligen” och slutar med ”riksdagens åtgärd” bort ha följande lydelse: ”Vad slutligen angår i motionerna 1972: 1692 och 1695 framförda förslag rörande ändringar i 12 kap. jordabalken (hyreslagen), m. m., har utskottet anslutit sig till uppfattningen att ett upphävande av hyresregleringslagens regler om tvångsförlängning av hyresavtal för lokaler kräver att motsvarande bestämmelser om ett direkt besittningsskydd tas in i hyreslagen. Nuvarande lagstiftning på denna punkt grundas på accepterandet (3LU 1968: 50) av att ekonomiska synpunkter och affärsmässiga avgöranden får ge direkta utslag på lokalhyrorna. Det vore inkonsekvent att i ett sammanhang (CU 1972: 28) fatta beslut om ett förbättrat kreditstöd för servicelokaler i äldre områden för att därefter godta däremot stridande tendenser inom hyreslagstiftningen.

1971 års riksdag (CU 1971: 18, s. 12) knöt vissa förhoppningar till att en av Kungl. Maj:t initierad översyn enligt ett uttalande av departementschefen skulle innefatta även en kartläggning av erfarenheterna av det indirekta besittningsskyddet för lokaler och en värdering av besittningsskyddets effektivitet mot bakgrund härav. Nu tillgänglig redovisning därav visar att förhoppningarna på denna kartläggning och värdering inte infriats.

Utskottet tillstyrker förslaget i motionen 1972: 1692 i denna del, varigenom syftet med motionen 1972: 1695 i motsvarande del tillgodoses. ”

dels utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

”3. beträffande ändringar i 12 kap. jordabalken (hyreslagen), m. m., att riksdagen med bifall till motionen 1972:1692 och i anledning av motionen 1972: 1695, båda motionerna såvitt

CU 1972: 29

nu är i fråga, hos Kungl. Majit hemställer om förslag till innevarande års höstriksdag som ger lokalhyresgäst ett lika starkt direkt besittningsskydd som bostadshyresgäst.”

Särskilda yttranden

1. av fröken Ljungberg (m) och herr Wennerfors (m) som anfört:

”Den av Kungl. Majit föreslagna lagstiftningen ansluter i sina huvuddrag till den typ av övergångsreglering som 1968 års riksdag godtagit i samband med ändring av övergångslagen. En avgörande skillnad ligger dock i att tidigare accepterade övergångsförordnanden förutsattes bli kända redan i samband med ett avvecklingsbeslut och sålunda kunna tas i beaktande vid nya avtal. Kungl. Majits nu föreliggande förslag innebär en retroaktiv lagtillämpning på redan ingångna avtal som i princip måste anses som ett avsteg från gällande rättsuppfattning. Det förhållandet att Kungl. Majits förslag i detta läge torde innebära den enda tillgängliga parlamentariska lösningen får inte tas till intäkt för att principen som sådan accepterats.”

2. av herr Engström (vpk) som anfört:

”Riksdagen har i tidigare sammanhang haft möjlighet att tillgodose även de här aktuella intressena genom generella lösningar. Ytterst kvarstår frågorna om att avskaffa privata fastighetsägarintressen genom ett successivt överförande av flerfamiljshusen i samhällelig eller bostadskooperativ ago och att i avvaktan därpå genom en radikal omarbetning av hyreslagen införa även kostnadsanknutna hyresspärrar och ett direkt besittningsskydd. Förslag i sådan riktning har vid upprepade tillfällen framförts av vänsterpartiet kommunisterna.”

I

I

CU 1972: 29

17 Bilaga 1

Kungl. Maj:ts enligt reservationen 2 a tillstyrkta Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:418) om dels fortsatt giltighet av lagen (1942: 429) om hyresreglering m. m. dels ändring i samma lag

Härigenom förordnas, att i övergångsbestämmelserna till lagen (1971: 418) om dels fortsatt giltighet av lagen (1942: 429) om hyresreglering m. m. dels ändring i samma lag skall införas en ny punkt, 6 a, av nedan angivna lydelse.

6 a. Äger vid utgången av september 1972 lagen om hyresreglering m. m. tillämpning på hyresförhållande som avser annan lägenhet än bostadslägenhet, får hyresnämnden på begäran av hyresgästen besluta att hyra, som avtalats för tid därefter, får uttagas endast till viss del, om den nya hyran i betydande grad överstiger den som har utgått tidigare och det även i övrigt är skäligt. Beslut om sådan nedsättning av hyran får ej avse längre tid än till utgången av september 1976. Skall nedsättning gälla för längre tid än ett år, bestämmes nedsättningen så, att hyran stiger till det avtalade beloppet genom årliga höjningar.

Begäres ej nedsättning inom ett år efter det att den nya hyran började utgå, är rätten till nedsättning förlorad. Begäres nedsättning efter det att den nya hyran började utgå, gäller beslut om nedsättning från och med månaden efter den då prövningen påkallades.

I fråga om förfarandet i ärende som avses i första stycket äger lagen om hyresreglering m. m. motsvarande tillämpning. Mot hyresnämndens beslut i saken får talan dock ej föras.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå med delad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

2 Riksdagen 1972.19 sami. Nr 29

CU 1972: 29

18 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1942: 429) om hyresreglering m. m.

T. o. m september 1972 Fr. o. m. oktober 1972

gällande lydelse gällande lydelse

2 §

För lägenhet, som är avsedd att helt eller till väsentlig del nyttjas till bostad och ej uthyres i möblerat skick, regleras hyran enligt bestämmelserna i 3—5 §§. Samma lag vare beträffande lägenhet, som icke är avsedd att helt eller till väsentlig del nyttjas till bostad, såframt ej hyran den 1 januari 1942 var fastställd att utgå med växlande belopp för skilda tider.

För bostadslägenhet regleras hyran enligt bestämmelserna i 3— 4 §§, om ej lägenheten

1. uthyres i möblerat skick,

2. är belägen i en- eller tvåfamiljshus,

3. av upplåtaren innehas med bostadsrätt eller

4. är upplåten i andra hand och belägen i hus, som avses i 26 § första stycket 4.

Med bostadslägenhet avses i denna lag lägenhet som upplåtits för att helt eller till icke oväsentlig del användas såsom bostad.

6 §

Är lägenhet, som icke enligt 2 § är underkastad hyresreglering, uthyrd mot en hyra, som är avsevärt högre än lägenhetens beskaffenhet och övriga omständigheter föranleda, äger hyresnämnden nedsätta hyran efter vad som finnes skäligt. I fråga om ersättning för lägenhetens uppvärmning eller förseende med varmvatten skall vad i 4 § andra och tredje styckena stadgas äga motsvarande tillämpning.

Är bostadslägenhet, som icke enligt 2 § är underkastad hyresreglering, uthyrd mot en hyra, som är avsevärt högre än lägenhetens beskaffenhet och övriga omständigheter föranleda, äger hyresnämnden nedsätta hyran efter vad som finnes skäligt. I fråga om ersättning för lägenhetens uppvärmning eller förseende med varmvatten skall vad i 4 § andra och tredje styckena stadgas äga motsvarande tillämpning.

CU 1972: 29

19 Bilaga 2

Utskottets förslag Förslag enligt reservation 2 b

Kungl. Maj:t har funnit gott att i fråga om lagen (1942: 429) om

hyresreglering m. m. förordna

dels att 6 § skall ha nedan an- dels att 2 § skall ha nedan angivna lydelse, givna lydelse,

dels att i lagen åter skall införas 7 och 8 a §§ samt närmast före 7 §

en rubrik, allt av nedan angivna lydelse.

2 §

För bostadslägenhet

stycket 4.

Med bostadslägenhet

såsom bostad.

För annan lägenhet än bostadslägenhet regleras hyran enligt bestämmelserna i 3—4 §§ om ej hyran den 1 januari 1942 var fastställd att utgå med växlande belopp för skilda tider.

Är bostadslägenhet — — — (fr. o. m. oktober 1972 gällande

lydelse) motsvarande till lämpning.

CU 1972: 29

20 T. o. m. september 1972 gällande lydelse

Vid meddelande av beslut om nedsättning av hyran enligt första stycket äger nämnden föreskriva, att lägenheten skall vara underkastad bestämmelserna i 3—5 §§. Därvid skall såsom lägenhetens bashyra gälla det belopp, till vilket hyran blivit nedsatt, eller, om beslut enligt 5 § meddelats, det lägre belopp, som nämnden med hänsyn därtill fastställer.

Fr. o. m. oktober 1972 gällande lydelse

Vid meddelande av beslut om nedsättning av hyran enligt första stycket äger nämnden föreskriva, att lägenheten skall vara underkastad bestämmelserna i 3—4 §§. Därvid skall såsom lägenhetens bashyra gälla det belopp, som nämnden fastställer.

Om förlängning av hyresavtal m. m.

7 §

Har hyresvärd, utan att hyresrätten är förverkad, uppsagt hyresavtal angående annan lägenhet än sådan som upplåtits för att helt eller till icke oväsentlig del användas såsom bostad, äger hyresnämnden på framställning av hyresgästen förklara uppsägningen ogiltig, om den finnes strida mot god sed i hyresförhållanden eller eljest vara obillig. Nämnden må ock, om hyresgästen samtycker därtill, förlänga hyresförhållandet mot den hyra, som hyresvärden enligt vad ovan sägs äger betinga sig, och på de villkor i övrigt, som finnas skäliga.

Föreligger tvist om fortsatt förhyrning enligt första stycket, åligger det hyresvärden att skriftligen meddela hyresgästen att denne, om han icke går med på att flytta, har att senast tre veckor efter det

CU 1972: 29

21 Utskottets förslag Förslag enligt reservation 2 b

Vid meddelande — — —

(fr. o. m. oktober 1972 gällande lydelse) nämnden faststäl ler.

Vad i första och andra stycket stadgats skall gälla även annan lägenhet än bostadslägenhet. Hyresnämnden äger därvid nedsätta hyran efter vad som finns skäligt med hänsyn till det hyresbelopp, som enligt denna lag eller myndighets beslut gällde för lägenheten den 30 september 1972, samt till lägenhetens beskaffenhet och övriga omständigheter.

Om förlängning av hyresavtal m. m.

7§

Har hyresvärd, utan att hyresrätten är förverkad, uppsagt hyresavtal angående annan lägenhet än bostadslägenhet, äger hyresnämnden på framställning av hyresgästen förklara uppsägningen ogiltig, om den finnes strida mot god sed i hyresförhållanden eller eljest vara obillig. Nämnden må ock, om hyresgästen samtycker därtill, förlänga hyresförhållandet mot den hyra, som hyresvärden enligt vad ovan sägs äger betinga sig, och på de villkor i övrigt, som finnas skäliga.

Föreligger tvist om fortsatt förhyrning enligt första stycket, åligger det hyresvärden att skriftligen meddela hyresgästen att denne, om han icke går med på att flytta, har att senast tre veckor efter det att han fått del av meddelandet göra framställning som avses i första stycket. Meddelandet skall lämnas i den ordning som enligt 12 kap. 8 § jordabalken gäller för uppsägning. Bestämmelsen i 8 § tredje stycket tredje punkten

CU 1972: 29

22 T. o. m. september 1972 gällande lydelse

Fr. o. m. oktober 1972 gällande lydelse

att han fått del av meddelandet göra framställning som avses i första stycket. Meddelandet skall lämnas i den ordning som enligt 3 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom gäller för uppsägning. Bestämmelsen i 8 § tredje stycket tredje punkten gäller dock ej. Om hyresvärden har fullgjort vad som sagts nu, skall hyresgästens framställning göras inom den nyss angivna tiden.

Skall hyresförhållande beträffande lägenhet, som avses i 7 § och som förhyrts av två eller flera gemensamt, upphöra på grund av åtgärd eller underlåtenhet av någon av dem, och vägrar hyresvärden annan, som har del i hyresrätten, att övertaga lägenheten, äger hyresnämnden på framställning av den senare förordna därom, såframt hyresvärdens vägran finnes vara obillig.

I fråga om hyresvillkoren vid övertagande av lägenhet enligt bestämmelserna här ovan skall vad i 7 § stadgas äga motsvarande tilllämpning.

Föreligger tvist om övertagande av lägenhet enligt första stycket, äger 7 § andra stycket motsvarande tillämpning. Vad som där sägs om hyresgäst gäller därvid den som vägras övertaga lägenheten.

8a §

CU 1972: 29

23 Utskottets förslag Förslag enligt reservation 2 b

gäller dock ej. Om hyresvärden har fullgjort vad som sagts nu, skall hyresgästens framställning göras inom den nyss angivna tiden.

8a §

Skall hyresförhållande (t. o. m. september 1972 gällande lydelse) övertaga lägenheten.

1. Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1972.

2. Ytterligare föreskrifter för ikraftträdandet av denna lag meddelas av Konungen.

MARCUS BOKTR. STHLM 1972 7200S9

r