Inrikesutskottets betänkande i anledning av propositionen 1972:111 angående regional utveckling och hushållning med mark och vatten, såvitt propositionen hänvisats till inrikesutskottet, jämte motioner

Inrikesutskottets betänkande nr 28 år 1972

InU 1972:28

Nr 28

Inrikesutskottets betänkande i anledning av propositionen 1972:111 angående regional utveckling och hushållning med mark och vatten, såvitt propositionen hänvisats till inrikesutskottet, jämte motioner.

Propositionen

Hemställan

I propositionen har Kungl. Maj:t dels föreslagit riksdagen

att godkänna de riktlinjer för regionalpolitiken och för hushållningen med mark- och vattentillgångarna, för vilka statsministern lämnat en redogörelse till statsrådsprotokollet för den 29 september 1972, dels föreslagit riksdagen

1. att godkänna de förslag till

a. uttalande om de allmänna regionalpolitiska målen,

b. ramar för planeringen av verksamheten i länen och

c. plan för utveckling av den regionala strukturen,

om vilka Kungl. Maj:t enligt utdrag av statsrådsprotokollet för den 29 september 1972 fattat beslut (bilaga 1, punkterna 1-3),

2. att besluta om ett regionalpolitisk handlingsprogram i enlighet med det av Kungl. Majit enligt utdrag av statsrådsprotokollet för den 29 september 1972 fattade beslutet (bilaga 1, punkt 4),

dels berett riksdagen tillfälle

att avge yttrande över det förslag till riktlinjer för hushållningen med mark och vatten, om vilket Kungl. Majit enligt utdrag av statsrådsprotokollet för den 29 september 1972 fattat beslut (bilaga 2), dels föreslagit riksdagen

att godkänna det förslag till riktlinjer för organisationen för en fysisk riksplanering, om vilket Kungl. Majit enligt utdrag av statsrådsprotokollet för den 29 september 1972 fattat beslut (bilaga 2), dels föreslagit riksdagen

att antaga de på de angivna riktlinjerna grundade lagförslag, om vilka Kungl. Majit enligt bilagda utdrag av statsrådsprotokollet fattat beslut (bilaga 3),

dels berett riksdagen tillfälle

att avge yttrande över de förslag till

a. kungörelse om ändring i byggnadsstadgan (1959:612) och

b. kungörelse om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956:617), om vilka Kungl. Majit enligt bilagda utdrag av statsrådsprotokollet fattat beslut (bilaga3).

1 Riksdagen 1972. 18 sami. Nr 28

InU 1972:28

2 Propositionen har hänvisats till inrikesutskottet beträffande regionalpolitiken och till civilutskottet beträffande den fysiska planeringen.

Inrikesutskottet har behandlat propositionen såvitt angår första dels-satsen i fråga om regionalpolitiken och andra dels-satsen. I övrigt har propositionen behandlats av civilutskottet, se CU 1972:35.

I den åberopade bilagan 1, som tillhör den av inrikesutskottet behandlade delen av propositionen, hemställs att riksdagen skall

1.' godkänna vad chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Holmqvist, uttalat i fråga om de allmänna regionalpolitiska målen,

2. godkänna vad departementschefen har förordat i fråga om ramar för planering av verksamheten i länen för tiden t. o. m. år 1980,

3. godkänna att den plan för utveckling av den regionala strukturen som departementschefen har förordat tills vidare läggs till grund för planeringen av samhällsutbyggnaden,

4. besluta att ett regionalpolitisk! handlingsprogram av det huvudsakliga innehåll som departementschefen har förordat tills vidare läggs till grund för utveckling av den regionala strukturen.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag om ett regionalpolitiskt handlingsprogram för hela landet och riktlinjer för hushållningen med mark och vatten.

Det regionalpolitiska handlingsprogrammet grundas på länsprogram 1970, som länsstyrelserna har upprättat i samverkan med kommunerna och som lades fram i slutlig form vid årsskiftet 1971-1972. Insatserna för att förverkliga de långsiktiga och ambitiösa mål för regionalpolitiken som ställdes upp av 1964 och 1970 års riksdagar måste fortsätta för att de regionala obalansproblemen skall få godtagbara lösningar. Propositionens utgångspunkt är därför att arbetet på att tillförsäkra människorna i olika delar av landet så långt möjligt likvärdiga levnadsbetingelser måste fullföljas med all kraft.

I propositionen preciseras de regionalpolitiska målen mer än som skett tidigare. Sammanfattningsvis uttalas att våra successivt ökade resurser målmedvetet skall utnyttjas för att i länen bygga upp orter av olika karaktär som inbördes kompletterar varandra så att de i möjlig mån kan ge människorna samtidig tillgång till yrkesarbete, god service och en positiv yttre miljö. Till ledning för planeringen i länen och för fördelningen av de samhälleliga resurserna mellan dessa föreslås ramar i form av befolkningstal för tiden t. o. m. år 1980. Planeringstalen anger det intervall inom vilket utvecklingen förutsätts ligga. I länen inom det allmänna stödområdet, vilka nu har uttalade regionala obalansproblem, bör planeringen grundas på en i stort sett oförändrad befolkning år 1980. Utanför stödområdet bör planeringen inriktas på vad en rimlig prognos för utvecklingen kan innebära utan insats av speciella tillväxtfrämjande åtgärder. I fråga om storstadsområdena förutsätts någon dämpning av

InU 1972:28

tillväxttakten.

I huvudsaklig överensstämmelse med förslag som lagts fram i länsprogrammen förordas i propositionen en plan för utveckling av den regionala strukturen. 1 denna beskrivs vilka funktioner olika orts- och regiontyper bör fullgöra i regionala sammanhang. Följande ortstyper anges: storstadsområden, primära centra, regionala centra och kommuncentra. Vid sidan av de tre storstadsområdena redovisas 22 primära centra och ett sjuttiotal regionala centra. Övriga huvudorter i kommunerna enligt den snart genomförda kommunindelningen betecknas kommuncentra.

Regionalpolitiken arbetar med ett brett register av åtgärder. Åtgärderna berör många olika former av samhällsaktivitet som har betydelse för den geografiska fördelningen av näringsliv och befolkning. Regionalpolitiken arbetar därför inte enbart med medel som direkt syftar till att påverka den regionala utvecklingen — lokaliseringsstöd — utan i lika hög grad med effekterna av den offentliga sektorns expansion och regionala utveckling. En rad konkreta åtgärder inom olika samhällssektorer förutskickas i propositionen för att förverkliga den förordade regionala strukturen. Åtgärderna berör bl. a. reformerad skatteutjämning, utlokalisering av statlig verksamhet, industripolitiska åtgärder, åtgärder på trafikområdet, förbättrat regionalpolitisk! stöd och särskilda åtgärder i glesbygderna. I fråga om vissa regionala centra och kommuncentra, främst inom inre stödområdet, förutsätts särskilda åtgärder efter hand bli nödvändiga för att människorna där skall få tillgång till en tillfredsställande service.

Övervägandena om hushållningen med mark och vatten innefattar vissa allmänna riktlinjer för lokal och regional planering i sådana fall då anspråken på naturresurser från olika verksamhetsområdens sida står i konflikt med varandra. De verksamheter som behandlas är främst de areella näringarna, friluftsliv, fritidsbebyggelse, vetenskaplig naturvård, kulturminnesvård och sådan industri som har särskilda behov av naturresurser eller förorsakar betydande miljöstörningar. Vidare anges riktlinjer anknutna till geografiska områden, främst kusterna, fjällen och älvdalarna. Genom dessa riktlinjer avgränsas för det första områden vilkas vetenskapliga och rekreativa värde i riksperspektiv bedöms vara sådant att större miljöstörningar, t. ex. genom lokalisering av miljöstörande industri, inte bör få komma till stånd. Dessa riktlinjer bör bli långsiktigt bestämmande för naturresurshushållningen och inte frångås utan att synnerliga skäl föreligger. För det andra anges vissa riktlinjer för lokalisering av den behandlade industrin. Dessa riktlinjer måste kunna revideras bl. a. med hänsyn till den tekniska utvecklingen.

Riktlinjerna skall detaljeras och preciseras i ett fortsatt planeringsarbete inom län och kommuner. Väsentliga avsteg från riktlinjerna bör inte kunna göras utan riksdagens hörande. I propositionen anges huvuddragen i organisationen av det fortsatta arbetet med att dels fullfölja planeringsriktlinjerna, dels vidareutveckla den fysiska riksplaneringen inom ramen för en mera integrerad samhällsplanering. Ett fortlöpande samarbete

InU 1972:28

mellan stat och kommun förutsätts.

I propositionen läggs också fram förslag till lagstiftning som skall säkra att planeringsriktlinjerna fullföljs i den kommunala planeringen och vid beslut om lokalisering av viss industri. I detta syfte föreslås att regeringen skall kunna lämna direktiv rörande en kommunal översiktsplanering och att regeringen skall överta avgörandet i frågor om var sådan industri får förläggas.

Vidare föreslås lagändringar för att stärka samhällets, i synnerhet kommunernas, ställning i den lokala planeringen. Enligt förslaget skall i fortsättningen all bebyggelse föregås av en prövning av var och när den från allmän synpunkt bör få komma till stånd. För att motverka markspekulation och opåkallad markvärdestegring föreslås att vid bl. a. generalplanering och förordnanden enligt naturvårdslagen ersättning i framtiden skall utgå för faktiska intrång som kan förorsakas av planeringen men inte, som f. n. är fallet, för bortfall av förväntningsvärden.

InU 1972:28

5 Motionerna redovisas

Motionerna i yttr. på i hemst.

s. p.

1972:1759 av herr Nygren m. fl. (s), vari hemställs att 47 29

riksdagen vid sin behandling av Kungl. Maj:ts proposition 1972:1 11 beslutar hänföra Stomman till ”regionala centra”.

1972:1772 av herr Arne Geijer i Stockholm m. fl. (s), vari 39 10

hemställs att riksdagen måtte beakta anförda krav om en allsidig näringslivsstruktur för Storstockholmsregionen vid beslut med anledning av propositionen om regional utveckling och fysisk riksplanering.

1972:1773 av herrar Henmark (fp) och Petersson i Röstånga 57 46

(fp), vari hemställs att riksdagen måtte besluta att det allmänna stödområdet skall inom Kristianstads och Malmöhus län omfatta Simrishamns, Tomelillas, Ystads, Sjöbos och Skurups kommuner.

1972:1774 av herr Hjorth m. fl. (s), vari hemställs att 56 44

riksdagen vid behandling av proposition 1972:1 1 1 beslutar att gränserna för det yttre stödområdet borttages.

1972:1776 av herr Nilsson i Stockholm m. fl. (s), vari 39 10

hemställs att riksdagen måtte uttala sig för att anförda krav och synpunkter i fråga om en allsidig näringsstruktur för Stockholm vid beslut om regionalpolitiken beaktas.

1972:1777 av herr Nordgren (m), vari hemställs att riksdagen 37 7

som sin mening måtte ge Kungl. Maj:t till känna vad ovan anförts om nödvändigheten att i tilltänkta regioncentra behålla och vidareutveckla befintlig lasarettsvård.

1972:1778 av herrar Petersson i Nybro (s) och Nilsson i 42 17

Kalmar (s), vari hemställs att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition 1972:111 i vad avser ortsklassificering måtte besluta att föreslaget primärt centrum Kalmar/

Nybro jämväl måtte omfatta Emmaboda kommun.

1972:1779 av herr Signell m. fl. (s), vari hemställs att 45 23

riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om att Vara kommun upptas som s. k. regionalcentrum.

1972:1780 av herrar Winberg (m) och Nordgren (m), vari 46 27

hemställs att riksdagen vid behandling av proposition 1972:1 11 uttalar att Järpen i Jämtlands län skall hänföras till s. k. regionalt centrum.

InU 1972:28

6 Motionerna redovisas i yttr. på i hemst. s. p.

1972:1781 av fru Åsbrink (s), vari hemställs att riksdagen 44 22

måtte uttala sig för att även Skara klassificeras som regionalt

centrum.

1972:1783 av herr Björk i Gävle m. fl. (c), vari hemställs att riksdagen beslutar

1. att allmänna stödområdet skall omfatta även Gästrikland, 57 47

2. att avslå propositionen i vad gäller förslaget att stats- 34 5 makterna centralt skall fastställa en klassificering av orterna

inom länen,

3. att planeringen inom länen och fördelningen av samhälls- 34 5

resurser mellan olika delar av länen skall göras av länsmyndigheter.

1972:1784 av herr Brännström m. fl. (s), vari hemställs att 46 28

riksdagen vid sin behandling av Kungl. Maj:ts proposition 1972:111 beslutar hänföra Skellefteå till gruppen ”primära centra”.

1972:1785 av herr Elmstedt (c), vari hemställs att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 111

1. beslutar avslå propositionen i vad gäller förslaget att stats- 34 5

makterna centralt skall fastställa en klassificering av

orterna inom länen,

2. beslutar att planeringen inom länen och fördelningen av 34 5

tillgängliga samhällsresurser mellan olika delar inom länen

skall göras av länsmyndigheter.

1972:1787 av herrar Green (s) och Mellqvist (s), vari 57 48,49

hemställs att riksdagen måtte besluta att hela Kopparbergs län skall ingå i det allmänna stödområdet.

1972:1789 av herr Hugosson m. fl. (s), vari hemställs att 39 11

riksdagen måtte beakta vad i motionen anförts beträffande industrisysselsättningen i storstadsregionerna — främst i vad avser Göteborgs- och Malmö-Lundregionema — vid beslut om regionalpolitikens utformning.

1972:1790 av herrar Hyltander (fp) och Richardson (fp), vari 45 23, 24

hemställs att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1972:1 1 1 uttalar att Vara kommun klassificeras som regionalt centrum och att såväl det utvidgade Habo som Mullsjö tillförsäkras den service som tillkommer kategorin kommuncentra.

InU 1972:28

7 Motionerna redovisas i yttr. på i hemst.

s. p.

1972:1791 av herr Jonsson i Mora (fp), vari hemställs att 61 50

riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att Malungs och Vansbro kommuner i Kopparbergs län införlivas med det inre stödområdet.

1972:1792 av fru Laag m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen 54 41

uttalar att vid de förstärkningar av företagarföreningarnas ekonomiska resurser, som antytts i proposition nr lil, iakttages vad i motionen anförts om företagarföreningarnas ställning i en framtida organisation.

1972:1793 av herr Larsson i Umeå (fp), vari hemställs att riksdagen vid sin behandling av proposition 1972:111 beslutar 1.

att Skellefteå hänförs till primära centra, 46 28

2. att Storuman hänförs till regionala centra, 47 29

3. att Bjurholm och Dorotea klassas som kommunala centra. 48 31,32

1972:1794 av fru Lundblad m. fl. (s), vari hemställs att 54 41

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte tillkännage att det i samband med behandlingen av det aviserade förslaget om ökat stöd till företagarföreningarna måtte tas under övervägande på vilket sätt samhället och representanter för de anställda i företagen kan beredas större inflytande över behandlingen av låneansökningar samt rådgivning och service åt de mindre och medelstora företagen.

1972:1796 av herr Nilsson i Agnäs (m), vari hemställs att riksdagen vid sin behandling av Kungl. Maj:ts proposition 1972:11 1 beslutar

1. att i Västerbottens län jämte Umeå Skellefteå skall vara 47 28

primärt centrum,

2. att Bjurholm klassificeras som kommunal servicebasort 48 31

och att Bjurholms kommun räknas till inre stödområdet, 61 51

samt

3. att Sorsele skall vara regionalt centrum. 47 30

1972:1797 av herr Nilsson i Tvärålund (c), vari hemställs att 61 52

vad i motionen framhålles beträffande tillämpningen av bestämmelserna för lokaliseringsstödet i områden nära det inre stödområdet måtte ges Kungl. Maj:t till känna.

1972:1799 av herr Nordgren (m), vari hemställs att riksdagen 45 25

måtte besluta att Hofors kommun i Gävleborgs län hänföres till regionala centra i planen för utveckling av den regionala strukturen.

InU 1972:28

Motionerna redovisas iyttr. på i hemst.

s. p.

1972:1801 av herr Westberg i Hofors (s), vari hemställs att 45 25

riksdagen måtte besluta att Hofors kommun hänföres till regionala centra i planen för utveckling av den regionala strukturen.

1972:1802 av herr Westberg i Ljusdal (fp), vari hemställs

1. att riksdagen beslutar att hela Gävleborgs län skall ingå i 57 47

det allmänna stödområdet,

2. att riksdagen beslutar att Hofors skall hänföras till 45 25

gruppen regionala centra,

3. att riksdagen beslutar att Söderhamn skall ingå i den grupp 38 8

beträffande vilken Kungl. Maj:t uttalat att särskilda

insatser kan bli aktuella för att upprätthålla regional service,

4. att riksdagen uttalar sig för särskilda regionalpolitiska 64 58

åtgärder i Ljusdals kommun, däribland inrättandet av ett industricentrum.

1972:1803 av herr Öhvall m. fl. (fp, c, m), vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj :t begär

1. att förslag till 1973 års riksdag framlägges om intensifierad 53 40

skogsvård i Norrbottens län,

2. att förslag till 1973 års riksdag framlägges om uppförande 64 58

av industricentraanläggning i östra Norrbotten redan i en

första utbyggnadsetapp.

1972:1806 av herr Bohman m. fl. (m), vari hemställs att riksdagen måtte besluta

A. att uppskjuta behandlingen av propositionen 1972:1 1 1 till 20 1 nästföljande riksdag,

B. att hos Kungl. Maj:t anhålla

1. om tilläggsdirektiv till jordbruksutredningen i syfte att 53 40 få ett utökat regionalpolitisk! jordbruksstöd,

2. om förslag till ett norrländskt skogsvårdsprogram till 53 40

1973 års riksdag,

3. om tilläggsdirektiv till den trafikpolitiska utredningen i 68 63

syfte att väg- och trafikpolitiken i dess helhet så långt

möjligt inordnas under de regionalpolitiska strävandena,

4. om utredning i syfte att åstadkomma generella medel 56 43

för en sänkning av arbetskraftskostnaderna inom stödområdet,

5. att en utjämning av teletaxorna sker i enlighet med vad 70 70

som anförts i motionen,

InU 1972:28

9 Motionerna redovisas iyttr. på i hemst.

6. att snarast möjligt en förbättring sker av möjligheterna till flygförbindelser och flygpriser, främst avseende Norrland och Gotland,

7. att hänsyn i övrigt tas till vad i motionen anförts vid utformningen av de regionalpolitiska åtgärderna.

s.

70 P 69 -

1972:1808 av herr Carlström (fp), vari hemställs att riksdagen 44 20

uttalar att Olofström och Sölvesborg i planen över den regionala strukturen ges beteckningen regionala centra.

1972:1810 av herr Ekinge (fp), vari hemställs

1. att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär åtgärder som kan 49 33

främja den framtida regionala planeringen enligt den s. k.

bandstads- eller bandlandskapsprincipen,

2. att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär sådana ändringar i 42,43 16, 18

den föreslagna ortsklassificeringen att Visby betecknas

som primärt centrum, att Flen i Södermanlands län betecknas som regionalt centrum samt att Vingåker tillsammans med Katrineholm i Södermanlands län betecknas som regionalt centrum.

1972:1811 av herr Ekinge m. fl. (fp), vari hemställs att 63 57

riksdagen hos Kungl. Majit begär förslag till sådana ändringar i bestämmelserna beträffande statligt regionalpolitisk! stöd att beslutanderätten upp till ett visst belopp decentraliseras till länsstyrelserna.

1972:1812 av herr Fälldin m. fl. (c), vari hemställs att riksdagen vid behandlingen av propositionen nr 111 måtte

1. godkänna vad som för en utveckling till en så långt möjligt decentraliserad bebyggelse föreslagits i motionen beträffande a.

allmänna målsättningar och riktlinjer för regional- 23 politiken,

b. ramar för planering av verksamheten i länen, 26

c. plan för utveckling av den regionala strukturen, 34

d. regionalpolitisk! handlingsprogram, se nedan

2. a. uttala att den regionala utvecklingsplaneringen skall 34

handhas av länskommunalt organ,

3. besluta att hela Kopparbergs län skall ingå i det allmänna 57 stödområdet.

48, 49

Motionen behandlas betr. punkten 2 b i CU 1972:35.

InU 1972:28

10 Motionerna redovisas iyttr. på i hemst.

s. p.

Det under punkten 1 d angivna handlingsprogrammet har i motionen redovisats på följande sätt:

1. En mer decentraliserad bebyggelse måste från såväl 41 13

sociala och miljömässiga som ekonomiska och näringspolitiska utgångspunkter vara målet för den bostadspolitiska planeringen och bostadsfinansieringen. Alla kommuner måste ges

möjligheter till en långsiktig planering av bostadsbyggandet och dess finansiering så att denna målsättning kan förverkligas.

2. Bostadspolitiken måste främja ökat småhusbyggande så 41 13

att tillgången på sådana bostäder kommer i proportion till människornas önskemål och efterfrågan.

3. Den trafikpolitiska planeringen skall inriktas på ett 68 62

decentraliserat samhälle. Kommunikationerna måste snabbt

upprustas i områden där trafikförsörjningen är otillfredsställande, så att befolkning och näringsliv får goda kommunikationsmöjligheter i alla regioner i landet.

4. Järnvägsnätet måste upprustas för att kunna tillgodose 69 67

de krav ett decentraliserat samhälle ställer. Målsättningen

skall bl. a. vara att förbättra förutsättningarna för att långväga godstransporter skall kunna ske med järnväg. Nuvarande järnvägsnät måste alltså bibehållas.

5. Vägnätet måste utvecklas så att så långt möjligt 69 67

likvärdiga kommunikationsmöjligheter kan uppnås i olika

delar av landet. Ökade insatser krävs för upprustning av länsvägarna och bidraget till enskilda vägar måste förstärkas.

6. Flyget måste byggas ut med sikte på att alla delar av 70 69

landet skall få goda och snabba kommunikationer med

varandra. Utbyggnader och förbättringar är särskilt angelägna för övre och inre Norrland samt Gotland. Utveckling av helikopterflyget är av särskild betydelse för skärgårds- och fjällområdena.

7. Isbrytarberedskapen i de norrländska farvattnen måste 71 71

stärkas så att norra Sverige tillförsäkras öppna hamnar året

runt och därmed sjöfartsbetingelser som är likvärdiga med andra landsdelar.

8. Ö- och skärgårdsbefolkningen måste garanteras en med 68 66

den övriga befolkningen så långt möjligt likvärdig trafikservice.

9. För stora delar av vårt land är det angeläget att i 68 65

samarbete med våra grannländer förbättrade tvärförbindelser

skapas.

10. Ett system med maximitaxa måste införas för kollek- 69,70 67,69

tivresor med tåg och flyg. För tåg bör avgiften maximeras till

vad som nu gäller för resa om 500 km.

InU 1972:28

11 Motionerna redovisas i yttr. på i hemst.

s. p.

11. Det regionala transportstödet bör förstärkas bl. a. 71 72

genom slopande av minimiviktgränsen på 500 kg och genom

generösare avståndsgränser. Stödet bör utsträckas till att även gälla transporter av vissa råvaror och halvfabrikat in till stödområdet. Flygtransporter måste infogas i stödet. På sikt bör ett system med maximitaxa eftersträvas även för godsbefordran.

12. Stödet till trafikväsendet bör baseras på samhällseko- 68 62

nomiska helhetsbedömningar och inriktas på upprätthållande

av god trafikservice i landets olika delar.

13. Särskilda åtgärder måste vidtas t. ex. inom beskatt- 51 35

ningen för att möjliggöra att ett för hela landet enhetligt pris

på bensin och olja kan hållas.

14. Avgiften för telefonsamtal bör vara lika för samtal av 70 70

samma tidslängd, oberoende av avstånd inom landet.

15. Kulturlivet bör ges en fastare regional förankring. 66 61

Samhällets stöd bör utformas så att kulturlivets utveckling på

regional bas främjas. Inom scenkonsten kan detta innebära stimulerande av s. k. kretsteatersystem inom regionerna, dvs. ensembler med fast scen och i övrigt turné verksamhet inom regionen. Liknande utformning måste eftersträvas för andra aktiviteter inom kulturlivet.

16. Verksamheten inom radio och TV bör decentraliseras 66 61

så att en större del av programproduktionen sker vid

regionala enheter. Utrymmet bör även ökas för regionala sändningar, dvs. sådana som rör den egna regionen och riktar sig i första hand till befolkningen inom regionen.

17. Decentraliseringspolitiken inom den högre utbild- 65 61

ningen måste målmedvetet fullföljas. Vaije region bör erhålla

en andel av utbildningsplatserna som svarar mot befolkningsunderlaget.

18. För att utbildningsklyftan mellan den äldre generatio- 66 61

nen och de unga skall kunna överbryggas bör de vuxna

erbjudas utbildning i olika former anpassade efter vuxnas förutsättningar och behov i eller på rimligt avstånd från hemorten. De möjligheter till decentraliserad utbildning som etermedia erbjuder måste tillvaratas och utvecklas.

19. Gymnasieskolans utbyggnad måste ske på sådant sätt 66 61

att onödig centralisering undvikes. Möjligheterna till inrättande av gymnasiefilialer måste utnyttjas.

20. De mindre enheterna inom grundskolan måste bevaras 66 61

och ges möjligheter att utvecklas. Detta kan ske genom

samarbete mellan. förskola och lågstadium samt genom ett bättre utnyttjande av skolskjutsarna till förmån för glesbygden.

InU 1972:28

12 Motionerna redovisas i yttr. på i hemst. s. p.

21. En effektivare kommunalskatteutjämning är nödvän- 65 60

dig för att likvärdiga förutsättningar skall kunna skapas

mellan olika områden. Det statliga skatteutjämningsbidraget måste utformas så att alla kommuner garanteras en skattekraft motsvarande 100 procent av medelskattekraften och så att kostnader som är tunga i glesbygdskommunerna särskilt beaktas.

22. Det direkta lokaliseringsstödet till företag i form av 61, 62 53, 54

lån och bidrag måste förstärkas väsentligt såväl i belopp som i

utsträckning till rörelsekrediter och serviceföretag.

23. Lokaliseringsstödet måste i ökad utsträckning diffe- 61 53

rentieras så att väsentligt starkare stöd kan utgå i områden

med stora sysselsättningssvårigheter. Räntebefrielse för lokaliseringslån bör i sådana områden kunna medges upp till fem år och lokaliseringsbidrag med upp till 60 procent av stödunderlaget.

24. Sysselsättningsstödet för nya arbetstillfällen i det s. k. 61 52

inre stödområdet måste ökas och utsträckas till att gälla även

andra områden med stora sysselsättningssvårigheter. Stödperioden bör utsträckas till fem år med en successiv avtrappning av beloppet.

25. Särskilt lokaliseringsstöd bör kunna utgå till företag 61 53

som vid utvidgning eller nyetablering är berett att lokalisera

verksamhet till område med svagt utvecklat näringsliv. Stödet bör efter särskild prövning kunna beviljas i olika former (bidrag, lån, räntebefrielse, sysselsättningsstöd) till ett sammanlagt belopp som kompenserar företaget för de kostnadshöjningar, som lokaliseringen medför. De lokaliseringspolitiska organen bör genom uppsökande verksamhet medverka till att sådana etableringar kommer till stånd.

26. Samhället bör i form av s. k. industricentra eller 64 58

hantverks- och industrihus bygga lokaler för uthyrning eller

försäljning till industri- och serviceföretag i områden med stora sysselsättningssvårigheter samt medverka till upprustning och återanvändning av outnyttjade lokaler.

27. För sysselsättningen i de s. k. skogslänen och jämför- 55 42

bara områden är det väsentligt att ta till vara alla möjligheter

att skapa ytterligare sysselsättningstillfällen. Härvid kan nya statliga företag vara nödvändiga.

28. Särskilt i glesbygder som har stora sysselsättningssvå- 53 40

righeter måste möjligheterna till kombination av jordbruk

och skogsbruk med andra sysselsättningar som industri, servicenäringar och turistnäringar effektivt tillvaratas. Jordbrukspolitiken måste skyndsamt ändras så att detta möjliggörs. Ökade insatser för skogsvård och miljövård är också av stor regionalpolitisk betydelse.

InU 1972:28

13 Motionerna redovisas i yttr. på i hemst. s. p.

29. Ett förstärkt glesbygdsstöd är nödvändigt för ökade 53 40

sysselsättningsmöjligheter och förbättrad service i glesbygdsområden med stora sysselsättningssvårigheter.

30. Samhället bör inom lokaliseringsområden särskilt 63 56

främja utbildningen av såväl företagare som arbetskraft.

31. Statliga och kommunala industribeställningar bör i 55 42

möjlig utsträckning utläggas till företag i lokaliseringsområ den.

32. Ökade insatser för företagsrådgivning och information, 54 41

speciellt till mindre företag, samt för särskilda marknadsföringsåtgärder är viktiga i en aktiv regionalpolitik. Företagarföreningarna måste byggas ut så att de i olika avseenden kan

fungera som regionala näringspolitiska basorgan, bl. a. med uppsökande verksamhet bland personer som kan vara intresserade av att starta nya företag.

33. Den allmänna arbetsgivaravgiften bör differentieras så 51 35

att bördan lättas för företag inom de sysselsättningssvaga

områdena. Det är också angeläget att pröva förbättrade avskrivningsmöjligheter för anläggningar i sådana områden.

34. Energiskatten bör differentieras så att styrmedel 50 35

erhålles för regionalpolitisk! önskvärd lokalisering av främst energikrävande industri.

35. Investeringsfonderna bör i ökad utsträckning använ- 50 35

das för aktiv lokaliseringspolitik i sysselsättningssvaga områden. För mindre företag som inte kan utnyttja systemet med investeringsfonder måste möjligheter ges att göra skattefria avsättningar i annan form, t. ex. på investeringskonton i bank

eller annan penninginrättning, på villkor som svarar mot vad som gäller för investeringsfonderna.

36. Den ekonomiska politiken måste anpassas till den 51 36

regionalpolitiska målsättningen, bl. a. så att kreditgivning till investeringar i lokaliseringsområden så långt möjligt undantas

från kreditrestriktioner i åtstramningslägen.

37. Ytterligare koncentration till storstads- och stock- 41 14

ningsområdena måste från sociala och miljömässiga synpunkter effektivt motverkas, främst genom positiva lokaliseringsåt gärder

i undersysselsättningsområden. Lämplig och möjlig utflyttning från storstadsområden av främst serviceföretag, förvaltningsenheter och huvudkontor bör främjas. Regionalpolitiken måste inriktas på att möjliggöra en allsidig yrkesstruktur i alla landsdelar.

38. Inom storstadsområdena bör planeringen inriktas på 41 15 att hejda de inre stadsdelarnas kontorisering och på en

successiv omlokalisering av arbetstillfällen till ytterområdenas bostadsbebyggelse.

InU 1972:28

14 Motionerna redovisas i yttr. på i hemst.

s. p.

39. Bomiljöfrågorna inom storstadsområdena måste ägnas 41 15

ökad uppmärksamhet vid bostadspolitikens utformning. Bostadsbeståndet i de inre stadsdelarna bör i möjligaste mån

bevaras och rustas upp. Produktionen av bostäder i nya områden, bör mera inriktas på småhus och andra markbostäder i stället för höghusbebyggelse.

40. Det är av stor regionalpolitisk betydelse att uppgifter 52 37

decentraliseras från den statliga centralförvaltningen till länskommunala organ.

41. Nytillkommande statliga verk och myndigheter måste 52 38

lokaliseras med hänsyn till regionalpolitiska målsättningar.

Strävandena att lokalisera befintliga centrala ämbetsverk och myndigheter eller delar av dem till andra orter än storstäderna bör fullföljas, med beaktande av personalsociala krav. En långtidsplan bör i detta syfte upprättas, så att lämpliga utlokaliseringar kan ske i samband med organisations- och lokalförändringar.

42. Systemet med etableringssamråd i storstadsområdena 64 59

bör effektiviseras genom att samrådsmyndigheten ges möjligheter att aktivt verka för lokalisering till andra områden.

Härför krävs bl. a. att kontakten med regionala och lokala samhällsorgan förstärks.

43. För ett effektivt motverkande av koncentration till 64 59

stockningsområden och en önskvärd successiv omlokalisering

inom storstadsområdena måste även prövas särskilda styrningsåtgärder i form av investerings- eller etableringsavgifter eller ett system med etableringstillstånd.

1972:1814 av herr Gustafson i Göteborg m. fl. (fp), vari 40 12

hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer att behovet att tillföra Göteborgsregionen lättare industri och serviceverksamhet för att motverka strukturarbetslöshet beaktas i den allmänna regionalpolitikens strävan att skapa näringspolitisk balans i alla delar avlandet.

1972:1815 av herr Gustafsson i Byske (c), vari hemställs

A. i första hand att riksdagen vid behandlingen av Kungl.

Majrts proposition nr 111

1. beslutar avslå propositionen i vad gäller förslaget att 34 5

statsmakterna centralt skall fastställa en klassificering

av orterna inom länen,

2. beslutar att planeringen inom länen och fördelningen av 34 5

tillgängliga samhällsresurser mellan olika delar av länen

skall göras av länsmyndigheterna,

InU 1972:28

15 Motionerna redovisas i yttr. på i hemst.

s. p.

B. i andra hand, därest yrkandet enligt 1 och 2 ovan ej 47 28

bifalles, att riksdagen beslutar att Skellefteå klassificeras som primärt centrum.

1972:1816 av herrar Gustafsson i Stenkyrka (c) och Nilsson i 43 19

Visby (s), vari hemställs att riksdagen till Kungl. Maj :t uttalar att Gotland/Visby då det gäller regionalpolitiska åtgärder likställes med primära centra.

1972:1818 av herr Helén m. fl. (fp), vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Majit begär

1. att de i motionen framförda riktlinjerna för utfärdande av 36 6

en statlig servicegaranti för servicen i närcentra och kommuncentra blir föremål för vidare bearbetning och

att förslag därom föreläggs riksdagen,

2. att stödåtgärderna i ökad utsträckning ges en generell 56 43

utformning som främjar ett företagsvänligt klimat i

enlighet med i motionen angivna riktlinjer,

3. att allmänna stödområdet utvidgas med Avesta och 57 48,49 Ludvika planeringsregioner och därmed omfattar hela

Kopparbergs län,

4. att åtgärder vidtas för att trygga en bättre samordning av 38 9

statliga verks och myndigheters organisation och verksamhet med avseende på regionalpolitiska hänsyn,

5. att en utredning tillsätts för att klarlägga förutsättningar- 52 37

na för en kontinuerlig spridning av beslut och arbetsuppgifter inom den statliga centrala förvaltningen och att

beslut om expansion av denna förvaltning regelmässigt förläggs utanför Stockholm,

6. att den allmänna arbetsgivaravgiften slopas i inre stödom- 51 35

rådet och i yttre utgår med lägre procent än i landet i

övrigt,

7. att företagen ges rätt att av vinstmedel avsätta till en 50 35

särskild lokaliseringsfond för investeringar inom stödområdet enligt samma regler som gäller för nuvarande investeringsfonder,

8. att högre avskrivningsprocent på anläggningstillgångar 50 35

tillåts för företag inom stödområdet,

9. att förslag om reduktion av tåg-, flyg- och teletaxor på 69, 70 67, 69, 70

längre avstånd föreläggs riksdagen,

10. att lokaliseringspolitiskt stöd i större omfattning än för 62, 63 54, 55

närvarande ställs till förfogande för företag inom servicesektorn och turistnäringen,

11. att förslag föreläggs riksdagen om ökat stöd till företagar- 54 41

föreningarna,

InU 1972:28

16 Motionerna redovisas

i yttr. på i hemst.

s. p.

12. att initialkostnader för marknadsföring inräknas i det 61 54

underlag på vilket statligt lokaliseringsstöd beräknas,

13. att riksdagen ger Kungl. Maj:t till känna vad i motionen 71 72

anföres om utbyggt transportstöd.

Motionen behandlas betr. punkten 14 i CU 1972:35.

1972:1819 av herr Hermansson m. fl. (vpk), vari hemställs att 20 2

riksdagen — i enlighet med vad som anförts i motionen samt med avslag på propositionen 1972:11 1 i motsvarande delar — hos regeringen begär förslag till ny region- och planpolitik innefattande följande principer och förslag:

1. huvudmålsättningen för regionpolitiken skall vara att åt varje län skapa full och effektiv sysselsättning utan flyttningsförluster,

2. kommunblocken skall som regel garanteras mot långsiktig folkminskning och försämrad service,

3. planmässig styrning av alla investeringar i produktionsapparaten,

4. total samhällelig kostnadskalkyl — profiten får ej vara styrningsf aktor,

5. ett näringspolitiskt och teknologiskt utvecklingsprogram som förmår skapa den tillväxttakt i sysselsättningen, vilken är nödvändig för att åt landet i dess helhet samt åt regionerna skapa full och effektiv sysselsättning,

6. som led i det näringspolitiska programmet en mobilisering av såväl AP-fonderna som andra kapitalkällor för att i regionerna skapa statliga basindustrier, vilka kan utgöra stommen i den regionala sysselsättningsexpansionen,

8. nettotillväxten i befolkningen till andra regioner än storstädernas tätbebyggelseområden,

9. ett särskilt uppbyggnadsprogram för att lösa storstädernas bristproblem, plan- och miljösituation och för att råda bot på deras strukturella sysselsättningsproblem och arbetslöshet,

11. omedelbar statlig kontroll av all kapitalutförsel från Sverige till utlandet.

Motionen behandlas betr. punkterna 7 och 1 0 i CU 1972:35.

1972:1822 av herrar Leuchovius (m) och Virgin (m), vari 45 23

hemställs att riksdagen vid behandlingen av propositionen 1972:111 måtte besluta att Vara skall klassificeras som regionalt centrum.

InU 1972:28

17 Motionerna redovisas i yttr. på i hemst.

s. p.

1972:1823 av herr Lundberg (s), vari hemställs 53,56 39,44

6. att gränserna för stödområden utgår och utflyttningen av redan utbyggda och fungerande institutioner och ämbetsverk upphör och att miljonbesparingarna därav överlåtes till sysselsättningssökande kommuner för att skapa ny industriell verksamhet eller stöd till redan existerande sådan.

Motionen behandlas i övriga delar i CU 1972:35.

1972:1826 av herr Nilsson i Agnäs m. fl. (m), vari hemställs 72 73

att riksdagen hos Kungl. Maj.t anhåller att AMS-medel får användas för bidrag till samemas egna anläggningar för fiske och turism.

1972:1827 av herr Nordgren m. fl. (m), vari hemställs att 50 35

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte som sin mening ge till känna att större krav ställs på etablering inom stödområdet när företagen utnyttjar avsatta investeringsfondsmedel.

1972:1828 av herr Nordgren m. fl. (m), vari hemställs att 70 70

riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om förslag till ändrade telefontaxor så att en utjämning av abonnenternas telefonkostnader mellan olika delar av landet snarast kan åstadkommas.

1972:1829 av herr Nordgren m. fl. (m), vari hemställs att 51 35

riksdagen måtte besluta att den allmänna arbetsgivaravgiften ej skall omfatta företag belägna inom det allmänna stödområdet.

1972:1830 av herr Oskarson (m), vari hemställs

1. att riksdagen beslutar att Kungsbacka i Hallands län 44 21

hänförs till regionala centra,

2. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om att 63 55

fördelningsgrunderna för stöd till turismen utformas i

enlighet med vad som angetts i motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna

b. att en mer flexibel tillämpning av gällande bestämmel- 57 45

ser kommer till stånd då det gäller lokaliseringsstöd till

industrier och industriell verksamhet inom områden utanför det allmänna stödområdet där starka behov av sådant stöd föreligger,

c. att utbyggnaden av motorvägen i Västsverige planeras 70 68

och genomförs i en takt som överensstämmer med de krav

som den regionala utvecklingen ställer.

Motionen behandlas betr. punkten 3a i CU 1972:35.

2 Riksdagen 1972. 18 sami. Nr 28

InU 1972:28

Motionerna redovisas i yttr. på i hemst.

s. p.

1972:1831 av herr Petersson i Gäddvik m. fl. (m), vari hemställs

1. att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj:t begära en 71 71

utredning syftande till att vård, översyn och reparation av statsisbrytare och andra fartyg skall kunna ske i Norrland,

2. att riksdagen måtte begära att Kungl. Majit till 1973 års 71 71

riksdag redovisar i vilken takt nya statsisbrytare avses att

anskaffas.

1972:1833 av herrar Schött (m) och Kronmark (m), vari 43 19

hemställs att riksdagen som sin mening ger Kungl. Majit till känna att Gotland bör åtnjuta synnerligen hög prioritet i vad avser regionalpolitiska åtgärder.

1972:1835 av herr Winberg (m), vari hemställs att riksdagen 45 26

som sin mening ger Kungl. Majit till känna vad i motionen

anförts om tillskapandet av olika slag av verksamhet i

Sollefteå och Ånge och att därvid särskilt anges behovet av

att i Sollefteå inrätta ett s. k. industricentrum samt att i Ånge

SJ :s nuvarande verksamhetsgrenar bibehålls.

1972:1836 av herr Winberg m. fl. (m), vari hemställs att 71 72

riksdagen som sin mening ger Kungl. Majit till känna dels att

som kvalifikation för det regionalpolitiska transportstödet

skall även räknas transportsträcka i Norge och Finland, dels

vad i motionen anförts om översyn av viktgränser och

varuslag.

1972:1837 av herrar Åsling (c) och Stjernström (c), vari hemställs att riksdagen vid behandlingen av proposition 1972:111 om den regionala utvecklingen beslutar att hos Kungl. Majit begära

1. att en parlamentariskt sammansatt beredning tillsätts med 68 64

uppgift att skyndsamt samordna skilda planerade och

angelägna transportpolitiska reformer inom stödområdet och att därvid angelägenheten av att trafiken längs inlandsbanan bibehålls och utvecklas särskilt beaktas,

2. att en andra utvecklingsetapp beträffande industricentra 64 58

omedelbart förbereds, innebärande att redan planerade industricentra i Strömsund och Lycksele utbyggs och att förberedelser för inrättandet av nya industricentra i bl. a.

Sveg och Järpen vidtas,

3. att initiativ tas till ett närmare regionalt samarbete med 68 65

Norge, varvid särskilt möjligheterna till ett närmare samarbete mellan Jämtlands län och Tröndelagens fylken

undersöks valjämte möjligheterna till olje- och drivmedelsförsörjning i Norrlands inland från Norge särskilt prövas i enlighet med vad i motionen anförts.

InU 1972:28

19 Utskottet Allmänna frågor

Propositionen innehåller tre huvudavsnitt. Den inleds med en sammanfattande redogörelse av statsministern om riktlinjerna för regionalpolitiken och för hushållningen med mark och vatten. Dessa riktlinjer utvecklas i tre bilagor, en från inrikesdepartementet om regionalpolitisk! handlingsprogram m. m. samt två från civildepartementet om hushållning med mark och vatten jämte lagförslag i anslutning därtill.

Mellan den regionalpolitiska planeringen, som i första hand tar sikte på arbetsmarknad och samhällsservice, och den fysiska riksplaneringen, som primärt har miljöfrågorna som utgångspunkt, råder ett klart samband. Miljösynpunkter vid den regionalpolitiska planeringen måste beaktas likaväl som arbetsmarknads- och serviceförhållanden bör integreras i den fysiska planeringen. Även annan planeringsverksamhet t. ex. beträffande transporter och industripolitik skall självfallet tas med i den helhetssyn som bör prägla samhällsplaneringen. Det nära sambandet som således bör prägla den regionalpolitiska och fysiska planeringen återkommer på flera ställen i propositionen. För att tillgodose behovet av samordning på riksdagsplanet har under behandlingen i inrikesutskottet av de regionalpolitiska avsnitten hållits nära kontakt med civilutskottet som parallellt handlagt frågan om den fysiska riksplaneringen. Information i olika frågor har utväxlats och det har getts möjligheter att inkomma med synpunkter i anslutning till ställningstaganden som berört gemensamma intressen.

Som ovan sagts behandlas de regionalpolitiska frågorna förutom i statsministerns anförande i en omfattande bilaga från inrikesdepartementet. Till bilagan är fogade två bihang, det ena innehållande en länsvis sammanfattning av länsprogram 1970 och det andra uppgifter sektorsvis om den regionala strukturen i länen och kommunerna.

Till grund för de delar av propositionen som behandlas i detta betänkande ligger ett synnerligen omfattande material som sammanställts av länsstyrelserna efter samarbete med kommunerna i det arbete som benämns länsprogram 1970 och vars syfte är att få till stånd ett regionalpolitiskt handlingsprogram. Vid sidan härav har expertgruppen för regional utredningsverksamhet (ERU) framställt viktigt underlagsoch diskussionsmaterial som redovisas i propositionen. Förslag avgivna av glesbygdsutredningen, kommittén för planering av turistanläggningar och friluftsområden samt industricentrautredningen redovisas också. Därutöver har propositionen tillförts betydande utredningsmaterial som framställts i anslutning till arbetet inom inrikesdepartementet.

Utskottet vill uttala sin uppskattning över det förtjänstfulla sätt på vilket det stora utredningsmaterialet presenteras. En utomordentlig systematik och klarläggande sammanfattningar har möjliggjort en god överblick över en mångfasetterad och omfångsrik materia. Redovisningen kommer att vara av betydande värde för olika slag av samhällsplanering under de kommande åren.

InU 1972:28

20 I motionen 1972:1806 av herr Bohman m. fl. (m) har yrkats att riksdagen skall uppskjuta behandlingen av propositionen till nästa år. Motionärerna anser att den tid som under innevarande höstsession står till förfogande är alltför kort med hänsyn till ärendets omfattning.

Utskottet kan instämma med motionärerna så till vida att tiden för behandling av propositionen varit knapp och att det i och för sig varit önskvärt att riksdagen haft ytterligare tid till sitt förfogande. Yrkandet i motionen måste bedömas mot bakgrund av de nackdelar ett uppskov skulle medföra. Utskottet har inhämtat att en riksdagsbehandling först under vårsessionen innebär stora risker för förseningar i det fortsatta regionalpolitiska arbetet. Det gäller både för den regionala utvecklingsplaneringen, som avses skola genomföras åren 1973—1974, och det stora antal propositioner som skall utformas med ledning av de principer riksdagen skall fastställa för ett regionalpolitiskt handlingsprogram.

Utskottet har för sin del funnit det möjligt att på den tid som stått till buds bereda ärendet. Detta sammanhänger med att utskottet sedan lång tid varit medvetet om att propositionen skulle avlämnas och därför planerat verksamheten i utskottet på ett sådant sätt att det skulle vara möjligt att genomföra propositionsbehandlingen under en begränsad tidrymd. Utskottet har vidare under de två senaste åren vid omfattande resor i landet inhämtat kunskaper som varit till stor nytta och underlättat behandlingen av ärendet. Slutligen bör framhållas att fördelningen av propositionen på två utskott skapat ökad tidsram vid utskottsbehandlingen. Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionsyrkandet.

I motionen 1972:1819 av herr Hermansson m. fl. (vpk) döms den nuvarande regionalpolitiken ut. Motionärerna hävdar att politiken inneburit en anpassning till ”storkapitalets koncentration”. Den har inte kunnat skapa den regionala utjämning och den maximala tillväxt som enligt vad motionärerna gör gällande påstods skola följa i utvecklingens spår. Från kapitalets synpunkt har — sägs det vidare — politiken i stort sett varit framgångsrik men från folkmajoritetens, lönarbetarnas och småföretagens synpunkt har den skärpt problemen. Motionärerna tar från denna utgångspunkt avstånd från propositionen eftersom den bygger på samma målsättning och principer som hittills varit vägledande för regionalpolitiken. Motionärerna hävdar att det kapitalistiska systemet inte kan skapa den nära en halv miljon arbetstillfällen som enligt dem är nödvändiga för att vi under 1970-talet skall uppnå full sysselsättning och regional balans.

Mot den angivna bakgrunden yrkas i motionen avslag på propositionen i förevarande del. Motionärerna hemställer vidare att riksdagen hos regeringen skall begära förslag till en ny region- och planpolitik enligt följande riktlinjer och förslag:

1. huvudmålsättningen för regionpolitiken skall vara att åt varje län skapa full och effektiv sysselsättning utan flyttningsförluster,

2. kommunblocken skall som regel garanteras mot långsiktig folkminskning och försämrad service,

InU 1972:28

3. planmässig styrning av alla investeringar i produktionsapparaten,

4. total samhällelig kostnadskalkyl — profiten får ej vara styrningsfaktor,

5. ett näringspolitiskt och teknologiskt utvecklingsprogram som förmår skapa den tillväxttakt i sysselsättningen, vilken är nödvändig för att åt landet i dess helhet samt åt regionerna skapa full och effektiv sysselsättning,

6. som led i det näringspolitiska programmet en mobilisering av såväl AP-fondema som andra kapitalkällor för att i regionerna skapa statliga basindustrier, vilka kan utgöra stommen i den regionala sysselsättningsexpansionen,

7. nettotillväxten i befolkningen till andra regioner än storstädernas tätbebyggelseområden,

8. ett särskilt uppbyggnadsprogram för att lösa storstädernas bristproblem, plan- och miljösituation och för att råda bot på deras strukturella sysselsättningsproblem och arbetslöshet,

9. omedelbar statlig kontroll av all kapitalutförsel från Sverige till utlandet.

Motionen innehåller vidare riktlinjer som rör den fysiska planeringen. De yrkandena behandlas i civilutskottet (CU 1972:35).

De i motionen angivna riktlinjerna för en ny regionalpolitik förutsätter en centralt styrd planekonomi och en samhällsordning som är oförenlig med de demokratiska ideal och det biandekonomiska system som det svenska samhället bygger på. Utskottet avstyrker därför motionen. Den föreliggande propositionen är väl ägnad att ligga till grund för ställningstaganden till den framtida regionala politiken. Utskottet går härefter över till att behandla de olika avsnitten i propositionen.

De allmänna regionalpolitiska målen

Grunden för en mera medveten regionalpolitik lades genom 1964 års riksdagsbeslut om en aktiv lokaliseringspolitik. Mot slutet av den femåriga försöksperiod som då beslutades tog statsmakterna upp frågan om regionalpolitikens framtida inriktning. Vid 1970 års riksdag fattades beslut som innebar att området för den regionala politiken vidgades och ambitionsgraden höjdes väsentligt. I prop. 1970:75 formulerades regionalpolitikens mål på det sättet att till regionalpolitiken hänfördes sådana strävanden som har till syfte att förena ett effektivare resursutnyttjande på kortare och längre sikt samt ökad ekonomisk tillväxt med förbättrad jämvikt i den näringsgeografiska utvecklingen. Härigenom skulle skapas ökad jämlikhet i ekonomiskt, socialt och kulturellt avseende mellan människor i skilda regioner. Detta mål förklarades innefatta också ett ansvar för att strukturomvandlingen och den ekonomiska tillväxten sker på ett sådant sätt att de enskilda människornas trygghet värnas. I riksdagsbeslutet erinrades vidare om att den ökade insikten om miljöns betydelse har tillfört välståndsbegreppet ytterligare en viktig dimension.

En allmän målsättning av detta slag har ett självklart värde som

InU 1972:28

vägvisare för politiken, men behovet av konkretare mål har blivit alltmera markant. Genom länsplanering 1967 och länsprogram 1970 samt det arbete som utförts inom bl. a. ERU och glesbygdsutredningen har skapats en grund för mera preciserade ställningstaganden.

I propositionen framhålls att de positiva effekterna av den förda regionalpolitiken visar att vi är på rätt väg men att insatserna hittills inte i önskvärd utsträckning åstadkommit bättre regional balans. Arbetet på att tillförsäkra människorna i olika delar av landet likvärdiga levnadsbetingelser måste därför fullföljas med all kraft. Hela samhällsverksamheten måste engageras i dessa strävanden. Av särskild betydelse är den industriella expansionen. I propositionen framhålls att ett expansivt näringsliv är den säkraste garantin för ökad sysselsättning i underförsörjda områden. All erfarenhet visar att tillväxten är det som är lättast att lokalisera.

De regionalpolitiska målen kan inte uppnås en gång för alla. Näringslivets och samhällets fortgående omvandling kommer att medföra risker för nya regionala balansproblem som fordrar energiska insatser. De allmänna mål för regionalpolitiken som fastställdes år 1970 bör enligt propositionen vara grunden även för den framtida politiken på området. Människor i alla delar av landet bör få del av den materiella, sociala och kulturella välfärden så långt detta är möjligt. De avgörande faktorerna är tillgången på arbete, social, kommersiell och kulturell service samt god miljö.

När det gäller tillgången på arbete framhålls i propositionen att kvalitetskravet hos den lokala arbetsmarknaden bör sättas högt inte minst med tanke på den välutbildade ungdom som i allt större skaror söker sig ut på arbetsmarknaden. Ett sådant kvalitetskrav innebär bl. a. att arbetsmarknaden måste vara differentierad vilket förutsätter ett befolkningsunderlag som är tillräckligt stort för att bära upp ett allsidigt näringsliv.

I fråga om service uppställs i propositionen som allmänt riktmärke att alla människor skall få tillgång till en tillfredsställande service i hemorten eller inom räckhåll från denna. Sådan service som kan betecknas som lokal (bl. a. livsmedelsbutik, apotek, viss reparationsservice, post, grundskola, läkare och tandläkare) bör kunna nås med 35-40 min. enkel resa. För regional service (bl. a. varuhus, advokat, lasarett, gymnasieskola) bör restider med ett par timmar enkel resa kunna accepteras. Vissa avsteg från dessa tidsangivelser torde dock vara ofrånkomliga i utpräglade glesbygdsområden.

Miljöaspekten har tilldragit sig ökad uppmärksamhet på senare år. Enligt propositionen talar mycket för att en mera spridd ortsstruktur är att föredra från miljösynpunkt framför mycket stora befolkningskoncentrationer. Bl. a. innebär det fördelar i fråga om rekreationsmöjligheter. Det är också ofta lättare att tillgodose kravet på en god boendemiljö på mindre orter.

De tre välfärdskomponenterna — arbete, service, miljö — hör intimt samman och måste balanseras mot varandra. Målet bör vara att de

InU 1972:28

successivt ökade resurserna utnyttjas för att i de näringsgeografiska regioner, som i huvudsak motsvarar länen, bygga upp orter av olika karaktär som inbördes kompletterar varandra så att samtliga de tre nämnda välfärdsfaktorerna — arbete, service och god miljö — blir tillgängliga för alla människor. Vissa avsteg från denna ambitiösa målsättning är dock nödvändig i glesbygden och i vissa mindre tätorter då folkhushållets resurser inte förslår för en så kraftig utbyggnad i arbetsmarknads- och servicehänseende som eljest skulle erfordras.

En viktig faktor när det gäller att förverkliga de regionalpolitiska målen är kommunindelningsreformen som har skapat förutsättningar för en helhetssyn på glesbygd och tätort. Kommunerna har byggts upp av en centralort med ett naturligt kringliggande område. Grundtanken bakom kommunindelningsreformen bör gälla också i större regionala sammanhang. Om det i något fall inte är möjligt att tillgodose människornas anspråk på sysselsättning och service på rimligt avstånd från boningsorten skall strävan vara att flyttning skall ske inom den region som den enskilde känner naturligt samband med.

Sammanfattningsvis anförs i propositionen att regionalpolitiken bör syfta till en sådan geografisk spridning av de tillgängliga resurserna att människorna i de olika regionerna kan erbjudas likvärdiga sysselsättningsmöjligheter och en likvärdig tillgång till social, kommersiell och kulturell service samt god miljö. Inom de olika regionerna bör resurserna koncentreras i den utsträckning det är nödvändigt för att skapa så differentierade arbetsmarknader och sådan servicekvalitet som motsvarar medborgarnas önskemål och behov.

De mål som sålunda i allmänna termer angivits för regionalpolitiken kan utskottet ansluta sig till. Det ligger i sakens natur att allmänna målformuleringar av detta slag måste kompletteras med konkretare ställningstaganden om det skall vara möjligt att ge politiken en mera bestämd inriktning. Utskottet hälsar därför med tillfredsställelse att sådana konkreta ställningstaganden görs på viktiga punkter som skall redovisas längre fram i betänkandet.

I motionen 1972:1812 av herr Fälldin m. fl. (c) anförs vissa synpunkter som närmast är hänförliga till regionalpolitikens allmänna mål. Motionärerna yrkar ”att riksdagen skall godkänna vad som för en utveckling till en så långt möjligt decentraliserad bebyggelse föreslagits i motionen beträffande allmänna målsättningar och riktlinjer för regionalpolitiken”. Motionen innehåller i de aktuella avsnitten inte några direkta avståndstaganden från propositionens redovisning av målen, men motionärerna för resonemanget mot bakgrund av påståendet att den hittillsvarande politiken slagit fel. De hävdar att politiken varit centralistisk i stället för decentralistisk och gör gällande bl. a. att statsmakterna satsat på befolkningsflyttning i stället för lokaliseringspolitiska insatser. Motionärerna kritiserar särskilt storstadstillväxten och anser att vi fått en starkt centraliserad bebyggelse i landet. Detta har medfört stora regionala skillnader i fråga om service och sysselsättning och inneburit negativa

InU 1972:28

miljökonsekvenser. I motionen betonas att människor i olika landsdelar och bebyggelsetyper skall ha likvärdiga levnadsbetingelser. För tätorter och glesbygder måste eftersträvas likvärdig standard. Härför krävs att näringsliv och bebyggelse fördelas över landet ”i ett nät av livskraftiga regioner och tätorter”. Motionärerna synes därvid eftersträva en mer spridd ortsstruktur och utspridd bebyggelse än vad propositionens förslag anses kunna leda fram till. Målet för regionalpolitiken skall enligt motionärerna vara att skapa förutsättningar för en så långt möjligt decentraliserad lokalisering av boplatser och arbetsplatser.

Utskottet har i och för sig inte någon anledning att ta avstånd från åtskilliga av de allmänna resonemangen i målfrågorna. De är vagt och allmänt hållna, och de verkliga skillnaderna i förhållande till propositionen är svåra att definiera. Utskottet kan instämma med motionärerna exempelvis i fråga om intresset att motverka stora befolkningskoncentrationer. Mycket talar också för att man i framtiden i ökad omfattning satsar på orter av medelstor och mindre storlek. Till dessa frågor återkommer utskottet i det följande. Utskottet vill emellertid redan här peka på en viktig synpunkt som undervärderas i motionen 1972:1812, nämligen behovet av att skapa lokala differentierade och starka arbetsmarknader. Detta krav innebär givna begränsningar i möjligheterna att skapa en alltför spridd bosättning i de delar av vårt land som är glest befolkade.

1 anslutning till motionärernas påstående att politiken varit inriktad på flyttning av folk i stället för regionalpolitiska insatser må framhållas att under exempelvis budgetåret 1970/71 i flyttningsbidrag till arbetslösa i skogslänen utgick 33 milj. kr. varvid är att märka att ungefär hälften av de flyttande stannade inom hemlänet eller flyttade till annat skogslän. Under samma tid och till samma område utgick i regionalpolitiskt och arbetsmarknadspolitisk! stöd 1 178 milj. kr. Till detta kommer bortåt 1 000 milj. kr. i form av skatteutjämningsbidrag. Det förtjänar också att framhållas att enighet rått om den finansiella ramen för lokaliseringspolitiken under den innevarande försöksperioden om tre år.

Sammanfattningsvis finner utskottet att vad i motionen anförts inte ger anledning till tillägg eller förändringar i de allmänna målen för regionalpolitiken såsom de formulerats i propositionen. Utskottet avstyrker således motionsyrkandet.

Ramar för länens verksamhet

Den regionala utvecklingsplaneringen har syftet att klarlägga behovet av insatser och föreslå åtgärder för att en balanserad regional utveckling skall uppnås. Planeringsarbetets tyngdpunkt har legat i länen. För att skapa enhetliga värderingar och möjliggöra en samlad bedömning av rikets olika delar har statsmakterna uttalat dels att ramar skall uppställas för länens och de regionala statliga organens verksamhet, dels att orter eller regioner skall klassificeras med hänsyn till sina funktioner.

Som planeringsramar har valts befolkningstal. Att lägga prognoser för

InU 1972:28

den framtida befolkningsutvecklingen som grund för långsiktig planering är en ofta använd teknik. Detta hindrar inte att den är förenad med flera osäkerhetsfaktorer. Dessa problem diskuteras utförligt i propositionen (s. 470-472). Särskilt framhålls svårigheterna att ange sysselsättningsutvecklingen och att bedöma de rent demografiska faktorerna.

När det gäller sysselsättningsutvecklingen understryks att planeringsunderlag i form av befolkningsramar inte kan garantera upprätthållandet av en viss sysselsättningsnivå på grund av de förändringar i samhället som kan inträffa i framtiden. Även om målsättningen för samhällsplaneringen är att ofrånkomliga befolkningsomflyttningar i större utsträckning än f. n. skall kunna ske inom länen, kan det också i fortsättningen bli nödvändigt att godta att enskilda medborgares behov av sysselsättning tillgodoses genom flyttning ut från hemlänet. Här berörda problem sammanfattas i propositionen så, att befolkningstalen i en region självklart inte kan hållas uppe genom att människor hålls kvar där arbetslösa eller undersysselsatta.

1 fråga om de demografiska faktorerna påpekas i propositionen att födelsetalen varierar både över tiden och regionalt på ett sätt som är svårt att förutse. En lika betydelsefull som svårbedömd faktor i sammanhanget är invandringen från utlandet. För många län, framför allt i mellersta och södra Sverige, har invandringen betytt mer än den inrikes omflyttningen för den folkökning som ägt rum under det senaste årtiondet.

Trots dessa reservationer måste man tills vidare godta befolkningstal som grund för den regionala utvecklingsplaneringen. Som påpekas i propositionen finns f. n. inte något annat underlag för den långsiktiga planeringen. Befolkningsramama måste utformas med beaktande av utvecklingsmöjligheter och utvecklingstendenser i de skilda regionerna och med hänsyn till tillgängliga regionalpolitiska medel. Vidare bör i befolkningsramama finnas inbyggd en flexibilitet som medger en planeringsberedskap för att möta de problem som uppstår om utvecklingen går åt annat håll än man räknat med. För att lösa det problemet har man i propositionen valt tekniken att låta planeringstalen ange det intervall inom vilket den troliga utvecklingen kan väntas ligga.

Enligt propositionen bör huvudalternativet för planeringen i de län som f. n. har uttalade regionala balansproblem - i första hand skogslänen — grundas på en i stort sett oförändrad befolkning år 1980. I anslutning härtill uttalas att huvuddelen av de regionalpolitiska insatserna liksom hittills bör förbehållas de delar av landet som omfattas av det allmänna stödområdet. I övriga delar av landet bör planeringen av länen inriktas på vad en rimlig prognos för utvecklingen kan innebära utan insats av speciella tillväxtbefrämjande åtgärder, såvida sådana åtgärder inte motiveras av akuta sysselsättningsproblem. I fråga om storstadsområdena förutses en dämpning av tillväxten jämfört med åren 1966—1970.

De planeringstal som länsstyrelserna angett i länsprogram 1970 skulle för hela landet år 1980 ge en befolkning av 9 milj. invånare. I propositionen har man utgått från ett lägre befolkningstal — 8,5 milj. invånare — med hänsyn till att en lugnare takt i invandringen kan väntas.

InU 1972:28

26 I tabellen på s. 27 anges de befolkningsramar, som i propositionen förordas som underlag för planeringen i länen.

Enighet synes råda om att det är ett lämpligt tekniskt grepp att använda befolkningsramar för att ange vad statsmakterna betraktar som en rimlig nivå för den regionala planeringen i länen. I motionen 1972:1812 av herr Fälldin m. fl. (c) uppställs befolkningsramar i ett för varje län angivet tal som betecknas ”riktvärde”. Motionärerna hävdar att deras ramar till skillnad från propositionen innefattar en målsättning — ett uttryck för en önskvärd befolkningsfördelning. Ramarna innebär emellertid inte att man nu skulle fatta beslut hur befolkningen skall vara fördelad år 1980.

Utskottet har svårt att uppfatta någon principiell skillnad i motionärernas förslag — frånsett ramarnas innehåll — gentemot propositionens. Om motionärerna avsett att markera en fastare vilja att styra utvecklingen i enlighet med de angivna riktvärdena borde detta ha tagit sig uttryck i de medel som anvisas för uppnående av målen. Någon principiell nyhet i den vägen anvisas emellertid inte i motionen. De förslag till åtgärder som föreslås faller — frånsett vissa förslag på skatteområdet — i huvudsak inom ramen för det regionalpolitiska handlingsprogram som propositionen uppställt och som skall redovisas i det följande.

Som nämnts har propositionens befolkningstal angetts i intervaller, medan motionen anger befolkningsmålsättningen för varje län i ett enda och avrundat tal. Dessa tal anges uttryckligen som riktvärden. De kan alltså över- resp. underskridas. Propositionens och motionens sätt att ange befolkningsramar synes skilja sig mer i teknik än i sak.

Både i propositionen och motionen utgår man från att riket kommer att ha ca 8,5 milj. invånare år 1980. Däremot avviker de fördelningar som gjorts av befolkningen mellan olika delar av landet. Detta framgår av tabellen.

InU 1972:28

Befolkningsramar för planeringen i länen.1 Invånare i tusental

27 Län Folk- Folk- Framskr. Framskr. Plan.- Departements- Befolk

mängd

mängd

folkm.

utan

flyttn.

folkm.

med

flyttn.

nivå

enl.

läns-

progr.

chefens för- förslag till befolknings- ramar för planeringen 1980

nings- ramar 1980 (rikt- värden) enl. mot. 1972: 18122

A+B

1 370

1 478

1 529

1 685

1 727

1 600-

1 675

1 550

C

225-

230 D

250-

255 E

390-

400 F

305-

320 G

170-

175 H

245-

52-

55 K

155 —

165 L

265-

280 M

760-

760 N

210-

210 O

760-

760 P

410-

415 R

260-

275 S

280-

295 T

280-

290 U

270-

280 W

270-

295 X

290-

310 Y

260-

290 Z

125-

140 AC

230-

250 BD

250-

260 Riket

7 769

8 092

8 323

8 636

9 013

8 312-1

8 675

1 S. k. kommunblockslän

2 Bygger på nuvarande administrativa indelning av riket

Propositionens och motionens befolkningsramar för de syd- och mellansvenska länen — med bortseende från storstadslänen — sammanfaller i stort sett. Beträffande skogslänen bygger propositionens förslag på en jämfört med nuläget oförändrad befolkning år 1980, medan man i motionen sätter upp som mål att under 1960-talet gjorda flyttningsförluster i stort sett skall kunna återvinnas. I motionen beräknas att där uppställda befolkningstal för skogslänen innebär en höjning i förhållande till propositionen med sammanlagt 100 000 invånare. I gengäld förutsätter motionen att invånarna i storstadslänen blir ca 120 000 färre än enligt propositionen. Framför allt har befolkningstalet sänkts för Stockholms län.

Utskottet delar den i propositionen uttalade uppfattningen att det med rådande utvecklingstendenser är en hög planeringsambition att grunda planeringen i skogslänen på en i stort sett oförändrad befolkning år 1980. Denna målsättning innebär att avsevärda insatser kommer att

InU 1972:28

behövas för att komma till rätta med den jämfört med landet i övrigt högre arbetslösheten och påtagliga undersysselsättningen i skogslänen och för att ge sysselsättning åt den arbetskraft som friställs genom den pågående strukturomvandlingen inom jord- och skogsbruk. Utskottet anser det visserligen önskvärt att planering och ambitioner i skogslänen primärt inriktas på de högre talen i planeringsramarna men håller det för orealistiskt att som i centerpartimotionen ställa upp mål som innebär att ytterligare ca 30 000 sysselsättningstillfällen behöver tillkomma inom loppet av åtta år. Det är ett tillskott som är mer än dubbelt så stort som den faktiska sysselsättningsökning som ägt rum i de företag som under åren 1965 — 1971 erhållit lokaliseringsstöd eller fått tillstånd att använda investeringsfondsmedel för investeringar inom stödområdet. Å andra sidan anser utskottet att den i motionen satta planeringsnivån för storstadslänen är för låg. Redan propositionens förslag förutsätter att inflyttningstakten till storstäderna minskar till hälften jämfört med 1960-talet. En sänkning till den nivå som föreslås i motionen torde förutsätta en spärr mot fortsatt inflyttning. I annat fall medför den för låga planeringsnivån risker för allvarliga sociala återverkningar för befolkningen i områdena i form av brister på bostadsmarknaden, i sjukvården och den övriga sociala servicen.

Sammantaget finner utskottet att de i propositionen förordade befolkningsramarna ger uttryck för en med hänsyn till osäkerheten i den framtida utvecklingen nödvändig flexibilitet och en efter tillgängliga resurser avpassad planeringsnivå. Utskottet tillstyrker därför de i propositionen förordade befolkningsramarna. I följd härav avstyrkes motionens förslag i motsvarande del. Utskottet vill i sammanhanget erinra om att en ny länsplaneringsomgång förutsatts komma till stånd under åren 197 3 — 1974, varvid en översyn av de redovisade planeringstalen kan bli aktuell. Det bör inte uteslutas att Kungl. Maj :t under de kommande åren i enstaka fall föreslår justering i de angivna ramarna om förhållandena skulle ge anledning därtill.

Plan för utveckling av den regionala strukturen

Styrningen av den regionala och lokala planeringen har som förut sagts avsetts ske förutom genom befolkningsramar också genom vad som tidigare kallats ortsklassificering. I klassificeringen skulle ingå att statsmakterna angav vilka funktioner olika orter eller regioner bör fullgöra i regionala sammanhang med avseende på service- och sysselsättningsmöjligheter.

I 1970 års proposition om regionalpolitiken skilde man mellan

storstäder

storstadsalternativ

regionala tillväxtcentra

två typer av serviceorter i glesbygder samt

övriga orter, en stor grupp för vilka inga speciella åtgärder skulle behöva tillgripas på grund av deras lägen i förhållande till regionala tillväxtcentra och andra större orter.

InU 1972:28

29 Denna ortsstrukturering skulle iakttas i länsprogram 1970.

I den plan för utveckling av den regionala strukturen som läggs fram i propositionen har man delvis gått ifrån den angivna ortsklassificeringen och i stället föreslagit följande strukturering av tätorterna: storstadsområden primära centra regionala centra kommuncentra.

Storstadsområdena, dvs. Stockholms-, Göteborgs- och Malmö/Lundregionerna, anses komma att fylla en viktig funktion även i vår framtida regionala struktur. Stockholm kommer att vara huvudstad med de funktioner som följer därav. Storstadsområdena kommer givetvis också framdeles att vara betydande landsdelscentra i fråga om mycket kvalificerad service. Även fortsättningsvis blir dessa områden lokaliseringsorter för mycket specialiserade verksamheter.

På grund av sin storlek ger storstadsområdenas arbetsmarknader ett stort antal arbetstillfällen inom pendlingsavstånd och goda möjligheter för invånarna att välja mellan olika yrken. Också sysselsättningsmöjligheterna för kvinnor är goda. Normalt kan dessa arbetsmarknader motstå störningar i form av företagsnedläggningar m. m. Det är huvudsakligen servicenäringarna som vuxit. Sysselsättningen inom tillverkningsindustrin minskar däremot sedan flera år.

Inom storstadsområdena finns ett brett och högt kvalificerat utbud i fråga om offentlig och enskild service. Kommunikationerna är välutvecklade.

Den snabba tillväxten har å andra sidan inneburit problem för storstadsområdena i form av ökade resavstånd för arbets- och serviceresor, köproblem inom vissa servicesektorer och uttalade olägenheter från miljösynpunkt. Men tillväxten är problematisk också från allmänna regionalpolitiska synpunkter. Den har minskat möjligheterna att åstadkomma en balanserad utveckling i andra delar av landet. Det har därför varit en redan tidigare av statsmakterna uttalad regionalpolitisk grundsats att tillväxttakten i storstadsområdena bör dämpas.

Denna grundsats får enligt propositionen inte tillämpas så att en fortsatt befolkningsökning helt förhindras. Gör man så, skulle planeringen fjärma sig från den verkliga utvecklingen och köproblemen skärpas ytterligare. En dämpning får t. ex. inte inverka på fortsatt högt bostadsbyggande och fortsatt utbyggnad av servicen. Stora delar av befolkningen kommer under alla omständigheter att även i framtiden vara bosatta i storstadsområdena. En dämpning i tillväxttakten får inte leda till att de sociala förhållandena i dessa områden försämras.

Förhållandena är emellertid olika i de tre storstäderna, framhålls vidare i propositionen. I Stockholmsområdet är nedgången i industrisysselsättningen så stor att den måste ägnas särskild uppmärksamhet. Dämpningen bör därför framför allt avse service och administrativ verksamhet. I Göteborg är det önskvärt att begränsa tillväxten inom den

InU 1972:28

tunga industrin. Det konstateras att den administrativa sektorn och den lätta industrin där är underrepresenterad. I Malmöregionen är expansionstendenserna av så allmän karaktär att dämpningsåtgärderna bör ha en mera generell inriktning.

Propositionen föreslår därnäst att varje län skall ha i princip ett primärt centrum. För Älvsborgs län föreslås dock två primära centra, Borås och Trollhättan/Vänersborg/(Uddevalla) och i Malmöhus och Göteborgs och Bohus län ett primärt centrum vid sidan av storstadsområdena där, Helsingborg resp. Uddevalla/(Trollhättan/Vänersborg).

De primära centra har i regel en ganska väl differentierad arbetsmarknad som emellertid ofta inte är tillräcklig för utbudet av kvalificerad arbetskraft och av kvinnlig arbetskraft. För att sådan arbetskraft skall få ökade sysselsättningsmöjligheter och över huvud taget ofrånkomliga befolkningsomflyttningar i större utsträckning skall kunna gå till dessa orter i stället för till storstadsområdena, behöver näringslivet byggas ut. En första åtgärd i den riktningen är att redan beslutade omlokaliseringar av statlig verksamhet främst går till primära centra. Enskild central förvaltning bör genom lokaliseringsstöd påverkas att flytta till orter av detta slag. I övrigt anses i propositionen att medlen för att utveckla de primära centra huvudsakligen bör bestå i att bygga ut mera kvalificerade samhällsfunktioner i fråga om bl. a. kommunikationer, utbildning och sjukvård. Vad senast anförts bör ses mot bakgrund av målet att de primära centra i allmänhet bör kunna erbjuda i stort likartad service som storstäderna.

De primära centra i stödområdet är ofta relativt små i förhållande till omlandens storlek. Särskilda krav ställs därför på utbyggnaden av dessa orter. Bl. a. bör även i fortsättningen lokaliseringsstöd komma i fråga för att stimulera till utveckling inom näringslivet.

Med regionala centra förstås orter som har betydelse i fråga om sysselsättningen och serviceförsörjningen inte bara för den egna kommunen utan också för en eller flera omgivande kommuner. I vissa fall är dock kommunen så stor att den ensam bildar underlag för ett regionalt centrum. I andra fall kan det på grund av avståndet till andra regionala centra också vara motiverat att ett regionalt centrum bildas inom kommunen. Som exempel nämns Örnsköldsvik resp. Strömsund.

De regionalpolitiska insatserna för att stödja regionala centra bör främst bestå i att så långt möjligt bygga ut arbetsmarknaden och öka dess differentiering, framför allt gäller detta inom det inre stödområdet. Där kan i framtiden behövas förhöjt lokaliseringsstöd. Till den frågan återkommer utskottet i det följande. Stödåtgärder till regionala centra kan emellertid behövas även utanför stödområdet. Trots sådana stödinsatser anses arbetsmarknaden i flertalet regionala centra även i framtiden bli relativt liten och utrymmet för yrkesval i allmänhet snävare än i primära centra. Variationerna mellan de regionala centra i fråga om arbetsmarknaden kommer dock att vara betydande med hänsyn till orternas skiftande storlek.

Däremot anses det lättare att åstadkomma likartade förhållanden

InU 1972:28

inom de regionala centra i fråga om service. Som exempel på regional service nämns tillgång till varuhus, gymnasiala skolor, lasarett och advokatkontor. Samtliga regionala funktioner anses dock inte vara möjliga att bygga ut under den nu löpande planeringsperioden. I propositionen pekas ut ett antal regionala centra i det inre stödområdet där det kan bli nödvändigt att göra särskilda insatser för att regional service skall finnas tillgänglig. Det bör enligt propositionen ankomma på länsstyrelserna att i den fortsatta planeringen bedöma behovet av sådana insatser.

Som kommuncentra definieras kommuner med centralorter vilkas funktioner i huvudsak är begränsade till invånarna i den egna kommunen.

Ett stort antal av dessa orter, i synnerhet i södra Sverige, ligger så nära storstäder, primära centra eller regionala centra att de ingår i den större ortens arbetsmarknad. Bedömningen av vilka åtgärder som behöver vidtas inom sådana arbetsmarknader anses inte vara en uppgift för den regionalpolitiska riksplaneringen utan bör ske på länsplanet. Däremot kan sysselsättningsmöjligheterna i kommuncentra i glesbygderna behöva förbättras genom regionalpolitisk! stöd eller andra särskilda åtgärder.

När det gäller serviceförsörjningen för kommuncentra i glesbygderna konstateras att alla sådana centra f. n. har grundskolans högstadium samt väl utbyggd dagligvaruservice och kommunal service. I ett längre perspektiv kan emellertid befolkningsunderlaget bli för litet för flera väsentliga servicefunktioner. I propositionen uttalas att i vissa fall direkt servicestödjande åtgärder kan bli nödvändiga i framtiden. Dessa åtgärder bör utformas så att invånarna får en rimlig service även i framtiden. Liksom beträffande regionala centra pekas i propositionen ut ett antal kommuncentra, huvudsakligen i det inre stödområdet, där särskilda servicestödjande åtgärder kan behövas framdeles.

Slutligen konstateras i propositionen att förutom centralorterna i kommunerna kan finnas ett stort antal andra orter inom kommunerna som fyller viktiga funktioner för invånarna. Dessa behandlas inte i propositionen, som har de nya kommunerna som minsta planeringsenheter. Undantag kan dock behöva göras för orter i vissa till ytvidden stora kommuner, framför allt i inre stödområdet, där åtgärder skulle kunna behöva knytas till kommundelscentra. Förurvalet av sådana orter behövs enligt propositionen fortsatt planering inom kommuner och länsstyrelser.

Som redan framhållits hänförs till gruppen storstadsområden Stockholms-, Göteborgs- och Malmö/Lund-regionerna. Propositionens förslag till primära centra, regionala centra och kommuncentra samt motionsledes framlagda ändringsförslag framgår av följande sammanställning. De regionala centra och kommuncentra, för vilka särskilda insatser för att upprätthålla servicenivån kan bli aktuella enligt propositionen, har utmärkts med en asterisk.

Län Primära centra (PC) Regionala centra (RC)

AB Norrtälje

C Uppsala

D Eskilstuna

E Linköping/Norrköping

F Jönköping

G Växjö/Alvesta

H Kalmar/Nybro

I

K Karlskrona

L Kristianstad/Hässleholm

M Helsingborg

N Halmstad

O Uddevalla (del av Trestad)

Enköping, Tierp Nyköping/Oxelösund, Katrineholm, Strängnäs Finspång, Motala, Mjölby

Gislaved, Nässjö/Eksjö, Tranås, Vetlanda, Värnamo Ljungby, Älmhult

Hultsfred/Vimmerby, Oskarshamn, Västervik Gotland (Visby)

Karlshamn, Ronneby Simrishamn, Ängelholm

Eslöv, Landskrona, Trelleborg, Ystad

Falkenberg, Varberg Lysekil, Strömstad

Kommuncentra (KC)

Ändringsförslag i motioner

Botkyrka, Danderyd, Ekerö,

Värmdö, Haninge, Huddinge, Järfälla, Lidingö, Nacka, Nynäshamn, Sigtuna, Sollentuna, Solna-Sundbyberg, Södertälje, Tyresö, Täby, Upplands-Bro, Upplands-Väsby, Vallentuna, Vaxholm Håbo, Nordöstblocket, Älvkarleby Flen, Vingåker

Boxholm, Kisa, Söderköping, Valdemarsvik, Ydre, Åtvidaberg, Ödeshög Aneby, Gnosjö, Hyltebruk, Sävsjö, Vaggeryd

Lessebo, Markaryd, Tingsryd, Uppvidinge Borgholm,

Emmaboda, Högsby, Mönsterås, Mörbylånga, Torsås

Olofström, Sölvesborg Broby, Bromölla, Båstad, Klippan, Osby, Perstorp, Tomelilla, Åstorp, Örkelljunga

Bjuv, Höganäs, Hörby, Höör, Kävlinge, Lomma, Sjöbo, Skurup, Svalöv, Vellinge

Kungsbacka, Laholm Gravarne, Härryda, Kungälv, Munkedal, Mölndal, Orust, Partille, Stenungsund, Tanum, Tjörn, Öckerö

Flen: RC, Vingåker: del av Katrineholm RC

Emmaboda: del av Kalmar/Nybro PC

Visby: PC alt.särsk, stöd Olofström och Sölvesborg: RC

Kungsbacka: RC

3 Riksdagen 1972. 18 sami. Nr 28

Län Primära centra (PC)

P Borås, Trollhättan/Väners borg

(del av Trestad)

R Skövde

S Karlstad

T Örebro

U Västerås

W Falun/Borlänge

X Gävle/Sandviken

Y Sundsvall/Timrå

Z Östersund/Krokom

AC Umeå

BD Luleå/Boden/Piteå/Älvsbyn

Regionala centra (RC)

Alingsås, Mark, Ulricehamn, Ämål/(Säffle)

Falköping, Lidköping, Mariestad Arvika,

Filipstad, Hagfors, Kristinehamn, Säffle/(Åmål), Torsby*

Hallsberg, Karlskoga/Degerfors, Lindesberg Fagersta, Köping, Sala

Avesta, Ludvika, Mora*

Bollnäs, Hudiksvall, Ljusdal*, Söderhamn

Härnösand, Kramfors, Sollefteå*, Ånge*, Örnsköldsvik Strömsund*, Sveg*

Skellefteå, Vilhelmina*, Lycksele*

Arvidsjaur*, Gällivare*, Haparanda*, Kalix*, Kiruna

Kommuncentra (KC)

Bengtsfors, Färgelanda, Herrljunga, Lerum, Lilla Edet, Mellerud, Surte, Svenljunga, Tranemo, Vårgårda Grästorp, Gullspång, Götene, HaboMullsjö, Hjo, Karlsborg, Skara,

Tibro, Tidaholm, Töreboda, Vara Eda, Forshaga, Grums, Hammarö, Kil, Munkfors, Storfors, Sunne, Årjäng*

Askersund, Hällefors, Kumla, Laxå, Ljusnarsberg, Nora Arboga, Hallstahammar, Heby, Kungsör, Norberg, Skinnskatteberg, Surahammar

Gagnef, Hedemora, Leksand, Malung*, Orsa, Rättvik, Smedjebacken, Säter, Vansbro*, Älvdalen*

Bergsjö, Hofors, Ockelbo, Ovanåker

Berg*, Bräcke*, Hammarstrand*, Åre*

Nordmaling, Malå-Norsjö*, Robertsfors, Sorsele*, Stomman*, Vindeln*, Vännäs, Åsele*

Arjeplog*, Jokkmokk*, Pajala*, Överkalix*, Övertorneå*

Ändringsförslag i motioner

Service i Habo-Mullsjö Skara och Vara: RC

Hofors: RC

Särsk.stöd t. Söderhamn Särsk.stöd t. Sollefteå och Ånge

Åre: RC

Skellefteå: PC Sorsele och Stomman: RC Service i Bjurholm/Vännäs och i Dorotea/Åsele

u>

OJ

InU 1972:28

InU 1972:28

34 Den regionala strukturen behandlas utförligt i motionen 1972:1812 av herr Fälldin m. fl. (c). Motionärerna har en kritisk inställning till propositionens förslag. Kärnan i kritiken är att den i propositionen förordade regionala strukturen enligt motionärerna är inriktad på en för stark centralisering av bebyggelsen i länen. Tillgängliga resurser anses komma att i för hög grad koncentreras till föreslagna primära centra till förfång för övriga kommuner. Motionärerna medger dock att det är väsentligt att främja livskraftiga länscentra. Efter varje läns förutsättningar bör ett eller flera sådana centra stimuleras, bl. a. för att goda arbetsmarknader med stabilitet och valmöjligheter skall kunna skapas. Men motionärerna anser att det är lika viktigt att mindre orter och regioner kan fungera med bärande näringsliv och tillfredsställande service som grund. Även där måste skapas goda sysselsättningsmöjligheter för kvinnor. Det anses också fel att ”koncentrera arbetskraft med längre utbildning till primärcentra”. Över huvud taget, hävdar motionärerna, får den i propositionen avsedda koncentrationen till primära centra den konsekvensen att stora områden drabbas av försämrade sysselsättningsoch servicemöjligheter. Sammanfattningsvis anser motionärerna att det inte gäller att skapa en radikalt ändrad ortsstruktur utan i stället i stort sett att ge bättre förutsättningar för den nuvarande med särskilt uppmärksammande av de svårigheter som många mindre orter har. De hemställer att riksdagen godkänner av dem förordad plan för utveckling av den regionala strukturen som ett av leden för av dem åsyftad utveckling till en så långt möjligt decentraliserad bebyggelse.

I motsats till propositionen anser motionärerna att det inte bör ankomma på statsmakterna att ange olika orters och regioners funktioner. De hävdar att inom av riksdagen fastställda ramar och riktlinjer för resursfördelning den regionala utvecklingsplaneringen bör handhas i princip av länskommunala organ. Härmed avses landstingen som med sin bättre kännedom om länens förhållanden har väsentligt större förutsättningar att forma en för länen god och riktig utveckling än centrala beslutsfattare. Med den motiveringen ställs yrkande om att den regionala utvecklingsplaneringen skall handhas av länskommunalt organ. Till yrkandet görs i motiveringen det tillägget att ett överförande av planeringsuppgifterna på landstingen redan till nästa planeringsomgång åren 1973—1974 inte är möjlig på grund av länsberedningens pågående arbete. Övergångsvis bör därför länsstyrelserna få genomföra nästa länsplanering. Länsstyrelserna bör därvid få arbeta med större självständighet än tidigare.

I anslutning till vad nu anförts yrkar motionärerna att riksdagen hemställer hos Kungl. Maj:t om att förslag till länsdemokratireform snarast möjligt föreläggs riksdagen. Det yrkandet behandlas av civilutskottet i betänkandet CU 1972:35.

Motionen innebär i sak avslag på propositionen i den aktuella delen. I motionerna 1972:1783 av herr Björk i Gävle m. fl. (c), 1972:1785 av herr Elmstedt (c) och 1972:1815 av herr Gustafsson i Byske (c) ställs 'uttryckliga yrkanden om avslag på propositionens förslag till utveckling

InU 1972:28

av den regionala strukturen, och det hemställs att riksdagen beslutar att planering inom länen och fördelning av samhällsresurser mellan olika delar av länen skall göras av länsmyndigheter.

I anslutning till motionerna vill utskottet först framhålla att propositionens förslag i fråga om orternas inplacering i den regionala strukturen bygger på de av länsstyrelserna i samarbete med kommunerna gjorda ortsklassificeringarna. I propositionen har vidtagits vissa modifieringar i länsstyrelsernas förslag. I de fall avsteg gjorts från länsstyrelsernas förslag har detta närmare motiverats i propositionen. Allmänt taget har ändringarna betingats av strävan mot en så långt möjligt enhetlig funktionsbeskrivning i ett hela landet omfattande ortssystem. Flera av nu berörda fall har tagits upp i motioner. De kommer att behandlas i det följande.

Utskottet vill därjämte i likhet med föredragande departementschefen framhålla att problemen varierar både mellan och inom länen. En likartad välståndsutveckling i de skilda länen förutsätter därför en avsevärd differentiering av åtgärderna även inom resp. län. Den regionala planeringen bör därför inte grundas enbart på ramar för länen. En regional utjämning förutsätter att vissa typer av åtgärder kan knytas till särskilda orter eller regioner. Det är vidare uppenbart att statens kostnader för t. ex. arbetsmarknadspolitiken och för utbyggnad av samhällsfunktionerna varierar kraftigt beroende på vilken regional struktur som väljs. Utformningen av den regionala strukturen är med hänsyn härtill inte en fråga som det bör ankomma uteslutande på regionala och lokala myndigheter att avgöra. Den måste formas genom ett samarbete mellan kommuner, länsmyndigheter och centrala myndigheter. Slutresultatet bör sedan värderas politiskt av statsmakterna. Det bör slutligen betonas att de olika orternas inplacering i den föreslagna ortsstrukturen skall kunna omprövas om förändrade förhållanden ger anledning därtill.

Vad sedan gäller de i centerpartiets partimotion framförda kritiska synpunkterna på den i propositionen föreslagna ortsstrukturen så bottnar denna kritik enligt utskottets mening i en underskattning av det förut berörda kvalitetskravet på de regionala och lokala arbetsmarknaderna. Detta krav förutsätter en viss koncentration av insatserna så att man regionalt kan bygga upp en arbetsmarknad som erbjuder den enskilde goda valmöjligheter och samtidigt är tillräckligt stabil för att tåla de påfrestningar som strukturförändringarna för med sig. Motionens förslag innebär att tillgängliga resurser splittras på ett alltför stort antal orter som var och en kan befaras få en relativt svag arbetsmarknad och begränsad service. Konkurrenskraften mot de stora tätorterna går förlorad. Följden blir risk för att företagen bryter upp eller i vart fall förlägger sin expansion till ur företagens synpunkt mera attraktiva orter. Små arbetsmarknader innebär ofta ensidighet i sysselsättningsutbudet och totalt beroende av ett eller ett par företag, vilkas verksamhet på orten ofta uteslutande är inriktad på tillverkning under det att andra funktioner förläggs till större orter. Detta medför risker för ökad ojämlikhet mellan olika områden och mellan medborgarna i samhället.

InU 1972:28

36 Vad här anförts utgör självfallet problem även med den ortsstruktur propositionen förordar, men det är anmärkningsvärt att problemet, som blir så accentuerat med den uppläggning centerpartiets partimotion har, negligeras i motionen.

Utskottet är medvetet om att svårigheter föreligger att få en jämnare fördelning av sysselsättningen på grund av den tillbakagång i den totala industrisysselsättningen som inträffat under senare år och som enligt långtidsutredningen kan beräknas fortsätta under 1970-talets första hälft. Den industriella utvecklingen behöver därför stimuleras och sysselsättningen inom industrin åter vändas uppåt. En väsentlig del av ansvaret för industriutvecklingen och industrisysselsättningen måste ställas på privatägda företag, som i dag äger 95 % av svensk industri. Om inte ett tillfredsställande resultat nås av privat industriutveckling bör detta vara en ytterligare anledning att intensifiera den statliga industriverksamheten.

Det är angeläget att den eftersträvade industriella tillväxten på olika vägar kanaliseras till orter och regioner som behöver en förstärkning av sysselsättningstillfällena. Därmed förbättras möjligheterna att där upprätthålla en samhällelig och enskild service som människorna och företagen är beroende av. Utskottet anser att den i propositionen förordade planen för regional utveckling är en god grundval för den fortsatta samhällsplaneringen och för en fördelning av tillgängliga resurser i riktning mot en av alla eftersträvad regional utjämning av sysselsättningsmöjligheter och servicetillgång.

På grund av det anförda avstyrker utskottet motionerna i nu behandlade delar och tillstyrker principerna i propositionens förslag till plan för den regionala strukturen. Till detaljerna i denna plan återkommer utskottet i det följande.

Utskottet tar härefter upp några genom motioner aktualiserade allmänna frågor om planen för utveckling av den regionala strukturen.

I folkpartiets partimotion 1972:1818 begärs förslag om statlig garanti för servicen i ”närcentra” och kommuncentra. Med närcentra avses andra tätorter i kommunerna än centralorterna. Motionärerna önskar att riksdagen klarare än i propositionen betonar statsmakternas ansvar för att en viss miniminivå i fråga om service upprätthålls i orter som ligger i avfolkningsbygder. Som exempel på ifrågakommande service nämner motionärerna att servicen i centralorterna bör omfatta grundskola med högstadium och gymnasieskola, läkarmottagning och tandläkare, bokhandel, apotek och servicen i andra orter (närservice), dagligvarubutik, låg- och mellanstadieskola och, eventuellt, filial till kommunalkontoret.

Befolkningsomflyttningen från landsbygd till tätorter, som till följd av industrialiseringsprocessen inleddes redan under föregående sekel, har påskyndats under de senaste årtiondena. De serviceproblem som utglesningen av landsbygdsbefolkningen medför måste, som framhålls i motionen, ägnas stor uppmärksamhet. Problemen är särskilt framträdande i skogslänens inre delar men finns även i skärgårdarna, på Gotland och andra områden i södra och mellersta delarna av landet.

Servicefrågorna i glesbygden har behandlats av glesbygdsutredningen,

InU 1972:28

som tidigare under året lagt fram en rad betänkanden om kommersiell service, utbildning, hälso- och sjukvård, kommunal service och kommunikationer i glesbygden. Vad glesbygdsutredningen anfört om kommunikationerna kompletteras av bussbidragsutredningens förslag om reviderat bidragssystem till stöd för lokal och regional trafik.

Propositionen aviserar att förslag på grundval av flertalet av nu nämnda utredningsförslag kommer att föreläggas 1973 års riksdag. Redan nu anges emellertid vissa principiella utgångspunkter. Som allmän målsättning uttalas att människorna även i glesbygden skall ha tillgång till god dagligservice utan stort besvär och inom rimligt avstånd. Den mer kvalificerade service som finns på regional nivå bör kunna nås utan alltför stor tidsåtgång. Glesbygdsutredningen anser att lokal service bör kunna nås på en restid som inte överstiger 30-45 minuters enkel resa, medan för regional service (lasarett, gymnasieskola, varuhus m. m.) bör kunna accepteras tidsavstånd på ett par timmars enkel resa.

De av utskottet i det föregående tillstyrkta principerna för den regionala ortsstrukturen innebär att kommuncentra skall vara stödjepunkter för den lokala serviceförsörjningen. Enligt propositionen kan för dagen alla kommuncentra erbjuda en service som fyller ganska högt ställda anspråk. Situationen kan dock på en del håll befaras komma att försämras, och särskilda statliga stödåtgärder kan då behöva sättas in. Som redan nämnts anger propositionen vissa orter främst i det inre stödområdet där man redan nu kan förutse att särskilda insatser kan bli aktuella framdeles.

Som påpekas i både propositionen och motionen kan kommuncentra ensamma inte svara för service i kommuner med stor ytvidd och därav följande långa reseavstånd. I sådana kommuner kan behövas sekundära serviceorter. De bör i princip erbjuda samma service som kommuncentra. Statligt glesbygdsstöd förutsätts kunna utgå.

Utskottet kan i allt väsentligt ansluta sig till propositionens allmänna riktlinjer för tryggande av serviceförsörjningen i glesbygdskommunerna. Som redan konstaterats kommer riksdagen att nästa år få ta ställning till förslag om olika former av offentlig och enskild service i glesbygder. Utskottet vill betona vikten av att förslagen utformas på ett sådant sätt att de innebär en rejäl garanti för att orter i glesbygden kommer att fortleva. Utan ett serviceåtagande från det allmänna kan de mindre orter det här gäller och som ofta är belägna i avfolkningsbygder knappast räkna med att överleva eftersom de blir föga attraktiva lokaliseringsplatser för företagen. Det är viktigt att orter av detta slag, som dessutom utgör stödjepunkter för mycket stora omland, får en ordentlig garanti för upprätthållande av en rimlig servicenivå. Vad utskottet anfört bör ges Kungl. Majit till känna.

En speciell regional servicefråga tas upp i motionen 1972:1777 av herr Nordgren (m), som yrkar att riksdagen skall uttala att lasarettsvården i regionala centra behålls i största möjliga utsträckning. Yrkandet exemplifieras i motiveringen med lasarettet i Söderhamn, vars fortsatta drift enligt motionären är hotad.

InU 1972:28

38 Lasarett finns i flertalet regionala centra. Tillgång till lasarettsvård anses enligt propositionen som en serviceform som kan vara aktuell i sådana centra. Hur sjukvårdens resurser skall fördelas inom länen är primärt landstingens sak. Att göra generella uttalanden av det slag motionären tänkt sig kan inte vara lämpligt med hänsyn till att regionala centra har högst olika storlek och att förhållandena inom sjukvården varierar från län till län. Utskottet vill emellertid i sammanhanget erinra om ett uttalande av departementschefen på s. 516 i bilaga 1 till propositionen. Enligt hans uppfattning är det särskilt viktigt att vid planeringen av sjukvårdens struktur beakta samordningen med övrig länsplanering. Utskottet instämmer med departementschefen och utgår från att landstingen i sin planering beaktar vad som i propositionen anförts i fråga om utvecklingen av den regionala strukturen.

Med hänsyn till det anförda bör motionen 1972:1777 inte föranleda någon åtgärd.

Som nämnts pekas i propositionen ut ett antal regionala centra där det kan bli nödvändigt att samhället gör särskilda insatser för att regional service skall vara tillgänglig. I motionen 1972:1802 av herr Westberg i Ljusdal (fp) hemställs att Söderhamn skall inräknas bland dessa orter. Motionären åberopar betydande sysselsättningssvårigheter i Söderhamn, och när det gäller servicen anförs att det bör vara en gemensam angelägenhet för statsmakterna och landstinget att lasarettet där får förutsättningar att fungera på ett tillfredsställande sätt.

Utskottet hänvisar till vad utskottet nyss anfört om tillgång till lasarettsvård i regionala centra. Utskottet har inte övertygats om att arbetsmarknadssvårigheterna i Söderhamn, som ligger inom allmänna stödområdet, är av sådan omfattning att kommunen bör i fråga om sysselsättningsstödjande åtgärder prioriteras framför andra orter inom stödområdet. Utskottet kan därför inte biträda motionsyrkandet.

Slutligen krävs i motionen 1972:1818 bättre samordning av statliga verks och myndigheters organisation och verksamhet i regionalpolitiskt hänseende. Motionärerna kritiserar att indragningen och sammanslagningen av enheter i den statliga regionala förvaltningen görs utan hänsyn till de regionalpolitiska verkningarna, och de konstaterar att indragning av verksamhet inom ett verk inte sällan bidrar till nedläggning av annan verksamhet.

Efter 1969 års riksdagsbehandling av länsplanering 1967 anbefallde Kungl. Maj:t i cirkulär (1969:438) samtliga statsmyndigheter att vid beslut som rör lokalisering av offentliga investeringar eller på annat sätt har betydelse för den regionala utvecklingen beakta resultaten av planeringen och vad Kungl. Maj:t och riksdagen i anslutning därtill uttalat. I propositionen påpekas särskilt när det gäller regional service, att för vissa orter bör samhället tillhandahålla sådan service även om underlag härför till följd av utvecklingen saknas.

Utskottet vill understryka vikten av att myndigheterna i sin verksamhet tar regionalpolitiska hänsyn. Enligt utskottets mening bör ett nytt cirkulär med beaktande av de anförda synpunkterna utfärdas. Vad utskottet anfört bör ges Kungl. Maj:t till känna.

InU 1972:28

39 Den regionala strukturen — särskilda orter

I ett antal motioner begärs ändringar i eller tillägg till propositionens plan för utveckling av den regionala strukturen beträffande särskilda orter. Utskottet behandlar först några motionsyrkanden rörande storstadsområdena och tar sedan upp övriga yrkanden länsvis.

Storstadsområdena

I motionerna 1972:1772 av herr Arne Geijer i Stockholm m. fl. (s) och 1972:1776 av herr Nilsson i Stockholm m. fl. (s) behandlas Stockholmsregionen.

I motionen 1972:1772 pekar man på att betydande problem skapats genom den snabba minskningen av industrisysselsättningen i Storstockholmsregionen. Om likvärdig balanserad utveckling inom landets regioner skall kunna genomföras, måste enligt motionärerna en fortsatt avindustrialisering av regionen förhindras och förutsättningar skapas för att en avvägd näringsstruktur återställs. Motionärerna pekar vidare på att det tidigare starka trycket mot Storstockholm pressat fram en snabb utbyggnad av en rad samhällsbildningar som ännu ej har underlag för allsidig service. En stagnerande befolkningsutveckling hotar att konservera de brister i serviceförsörjningen som nu finns i dessa samhällsbildningar. Slutligen framhåller motionärerna att typiska glesbygdsproblem finns även i Stockholms län, nämligen i Södertörn och Roslagen. Dessa delar av länet bör utvecklas genom statliga och inomregionala lokaliseringspolitiska styrmedel.

Även motionen 1972:1776 — som i övrigt gäller de problem Stockholms kommun ställs inför på grund av snabb befolkningsminskning — tar upp den ogynnsamma industriutvecklingen i Stockholmsregionen. Man framhåller att i Stockholm numera tre fjärdedelar av de förvärvsarbetande är verksamma inom tjänstesektorn. Under det att Stockholms arbetsmarknad tidigare varit allsidigt sammansatt har där numera uppstått en påtaglig snedvridning, som kan innebära en tendens till ett klasskiktat samhälle. Den tendensen kan inte godtas utifrån motionärernas syn på jämlikheten. Liksom i motionen 1972:1772 anses den pågående strukturella utvecklingen inte heller överensstämma med målsättningen om regional balans. Motionärerna anser att den regionalpolitiska debatten rört sig ensidigt om ekonomiska förhållanden på bekostnad av de sociala konsekvenserna. De kräver att den fortsatta regionalpolitiken innefattar genomgripande åtgärder mot pågående snedvridning av storstädernas arbetsmarknad baserade på en klart utformad social målsättning.

Motionerna mynnar ut i yrkanden om att riksdagen skall beakta de anförda kraven på en allsidig näringslivsstruktur i Storstockholmsregionen resp. i Stockholm.

Näringslivsstrukturen och särskilt industrisysselsättningen i storstadsområdena behandlas även i motionerna 1972:1789 av herr Hugosson

InU 1972:28

m. fl. (s) och 1972:1814 av herr Gustafson i Göteborg m. fl. (fp). Den sistnämnda motionen tar enbart sikte på Göteborgsregionen, medan motionen 1972:1789 främst gäller industrisysselsättningen i Göteborgsoch Mal mö/Lund-regionerna.

I motionen 1972:1789 erinras om att samtliga centralorter inom de tre storstadsregionerna innevarande år får räkna med betydande befolkningsminskning. Vad som särskilt inger motionärerna oro är den tillbakagående sysselsättningen inom industrin. I Göteborg har skett en koncentration av denna sysselsättning till ett fåtal större företag. På grund av de risker för sysselsättningen som skulle uppstå vid t. ex. en besvärlig varvskonjunktur bör ensidigheten i näringslivet motverkas genom ökad lokalisering av lätt industri till dessa områden.

Också i motionen 1972:1814 krävs att Göteborgsregionen tillförs lättare industri samt serviceverksamhet med hänvisning dels till koncentrationen av tung verkstadsindustri, dels till en betydande strukturarbetslöshet i regionen. I sistnämnda hänseende anförs bl. a. att Göteborg under år 1971 hade i genomsnitt fler arbetslösa än Stockholm och att andelen yrkesverksamma kvinnor är avsevärt lägre i Göteborg än i Stockholm och Malmö.

Sedan storstadsområdena under en följd av år haft en stark befolkningsökning, stagnerade tillväxten under år 1971. Stagnationen har fortsatt under 1972. Detta avbrott i den tidigare utvecklingen måste ses mot bakgrund av den dämpade konjunkturen under de senaste åren. I vart fall är det enligt utskottets mening för tidigt att dra vittgående slutsatser av den förändrade utvecklingen under den korta tid som gått. I en konjunkturuppgång kan befolkningstillväxten på nytt skjuta fart. Åtgärder för att dämpa storstadstillväxten och leda över en del av expansionen till andra och svagare regioner kan därför behövas även i fortsättningen.

Vad nu sagts innebär inte att utskottet saknar förståelse för de problem som tagits upp i motionerna. I anslutning till de båda motionerna om Stockholmsregionen vill utskottet understryka vad som anförs i propositionen om att en dämpning av tillväxttakten inte får leda till att de sociala förhållandena och servicen i storstadsområdena försämras. Stora delar av befolkningen kommer att leva och verka i dessa områden. Ett fortsatt högt bostadsbyggande är nödvändigt liksom en förbättring av servicen. Utskottet vill därtill erinra om att Stockholms län med den av utskottet förordade befolkningsramen för länet beräknas få en befolkningstillväxt under 1970-talet om ca 200 000 invånare. Inom ramen för denna tillväxt bör finnas utrymme för att komma till rätta med de brister som påtalats i motionen 1972:1772 i fråga om service i de nya samhällsbildningarna i Stockholmsområdet.

Med anledning av de önskemål som framställs i samtliga fyra motioner om en allsidigare näringslivsstruktur i storstadsområdena vill utskottet peka på att det i propositionen framhålls att det vid en dämpning av tillväxten inte kan bli fråga om att generellt hålla tillbaka utvecklingen av näringslivet i dessa områden. Dämpningen får inte ske på sådant sätt att

InU 1972:28

det går ut över kravet på en differentierad arbetsmarknad. Det är inte önskvärt att industrisysselsättningen fortsätter att gå tillbaka på det sätt som skett t. ex. i Stockholm under de senaste åren. Som tidigare nämnts bör dämpningen av tillväxten avse i Stockholm framför allt service och administrativ verksamhet och i Göteborgsregionen tillväxten av tung industri. Som tidigare sagts i betänkandet förutsätts de tre storstadsområdena framdeles vara betydande landsdelscentra för mycket kvalificerad service och även fortsättningsvis bli lokaliseringsorter för högspecialiserade verksamheter.

De uttalanden som görs i propositionen och som utskottet biträder får anses tillgodose motionärernas synpunkter och önskemål. Anledning saknas därför för riksdagen att ta initiativ av de slag som begärs i motionerna. Motionerna bör således inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Storstadsområdena behandlas också i det till centerpartiets partimotion 1972:1812 fogade åtgärdsprogrammet. Eftersom de aktuella punkterna i programmet bl. a. gäller bomiljöfrågor tar utskottet upp även två punkter i programmet som gäller bostadsfrågor i allmänhet.

För att nå den av motionärerna eftersträvade decentraliserade bebyggelsen bör enligt punkt 1 i programmet alla kommuner få möjligheter till en långsiktig planering av bostadsbyggandet och dess finansiering så att denna målsättning kan förverkligas. Utskottet erinrar om att den år 1970 tillsatta boendeutredningen har till uppgift att dra upp riktlinjer för det framtida bostadsbyggandets omfattning och inriktning. Utredningen skall även överväga frågor om metoder att fastställa låneramar och fördela dem. Vidare kan hänvisas till att i propositionen förutskickas att förslag om vissa ändringar i bostadsbyggnadsplanens konstruktion och hantering kommer att föreläggas 1973 års riksdag. Syftet är att förbättra möjligheterna till en långsiktig planering av bostadsbyggande och öka det regionala inflytandet på fördelningen av låneramarna i en försöksverksamhet, som kan ge erfarenheter till stöd för boendeutredningens överväganden beträffande metoder för att fastställa och fördela låneramar. Vad nu anförts innebär att åtgärder förbereds i den riktning motionärerna avser beträffande bostadsbyggandets långsiktiga planering och finansiering.

Enligt punkt 2 i åtgärdsprogrammet bör bostadspolitiken främja ökat småhusbyggande. Den frågan faller i första hand under den kommunala planeringen. Utskottet finner i detta sammanhang inte anledning föreslå riksdagen att vidta någon åtgärd i anledning av motionsyrkandet.

Punkterna 37—39 i centerpartiets åtgärdsprogram tar också upp storstadsfrågor.

I punkt 37 anförs att ytterligare koncentration till storstads- och ”stockningsområden” måste motverkas effektivt från sociala och miljömässiga synpunkter främst genom positiva lokaliseringsåtgärder i undersysselsättningsområden. Regionalpolitiken måste inriktas på att möjliggöra en allsidig yrkesstruktur i alla landsdelar. Utskottet har ingen invändning mot dessa programmatiska uttalanden. Samtidigt konstaterar

InU 1972:28

utskottet att de väl sammanfaller med de allmänna utgångspunkter som ligger till grund för propositionen. Detsamma gäller om motionärernas tanke att det främst är utflyttning av serviceföretag, förvaltningsenheter och huvudkontor från storstadsområdena som bör främjas. Det kan tilläggas att lokaliseringsstöd kan utgå till utflyttning av sådan verksamhet från storstäderna genom beslut vid 1970 års riksdag.

I punkterna 38 och 39 förordas att bostadsplaneringen inom storstadsområdena inriktas på att hejda de inre stadsdelarnas kontorisering och på successiv omlokalisering av arbetstillfällen till ytterområdenas bostadsbebyggelse. Vidare anförs synpunkter på bostadsbyggandets inriktning mot en förbättrad boendemiljö inom storstadsområdena. Utskottet konstaterar att det här gäller frågor som primärt faller inom den kommunala planeringen.

Med hänvisning till vad utskottet ovan anfört under varje särskild punkt avstyrker utskottet motionen i nu behandlade delar.

Södermanlands län

Ändringar i den föreslagna ortsstrukturen i Södermanlands län förordas i motionen 1972:1810 av herr Ekinge (fp) som hemställer att Flen betraktas som regionalt centrum och att Vingåker tillsammans med Katrineholm betecknas som regionalt centrum. Motionären anför bl. a. att Flen har betydelse som regionalt centrum för mellersta Södermanlands glesbygdsområden och att centralorten Vingåker ligger förhållandevis nära Katrineholm. De sistnämnda orterna bör därför utgöra gemensamt regionalt centrum i västra länsdelen på samma sätt som Nyköping/ Oxelösund är centrum i den södra delen.

Länsstyrelsen har förordat Flen som regionalt tillväxtcentrum. Vingåkers kommun önskar klassificering som regionalt tillväxtcentrum, en uppfattning som emellertid inte vunnit stöd hos länsstyrelsen.

Med regionala centra skall enligt den ortsstruktur som utskottet tidigare tagit ställning för, avses orter som i princip har betydelse även för omgivande kommuner. Flen och Vingåker ligger nära samma regionala centrum, Katrineholm. Flen ligger inte heller på långt avstånd från länets primära centrum, Eskilstuna. På grund härav och då utskottet inte heller i övrigt kan finna att orterna har sådana funktioner att de bör betecknas som regionala centra avstyrker utskottet motionsyrkandet.

Kalmar län

1 länsprogram 70 har föreslagits att Kalmar, Nybro, Emmaboda och Torsås klassificeras som storstadsalternativ. Propositionens förslag innebär att Kalmar/Nybro bildar ett primärt centrum. 1 motionen 1972:1778 av herrar Petersson i Nybro (s) och Nilsson i Kalmar (s) vidhålls att Emmaboda bör ingå i detta centrum.

Emmaboda ligger ca tre resp. sex mil väster om Nybro och Kalmar. Vid behandlingen av länsstyrelsens förslag har föredragande departe -

InU 1972:28

mentschefen anfört att sammanförande av kommuner inom en relativt stor yta inte ger tillräcklig vägledning för inriktningen av samhällsbyggandet i dessa delar av landet. Utskottet delar denna uppfattning och avstyrker därför motionen. Att Emmaboda och Kalmar/Nybro hänförs till skilda ortsklasser utgör inget hinder för kommunalt samarbete och gemensam planering.

Gotland

Gotland (Visby) betecknas i propositionen som regionalt centrum. 1 motionen 1972:1810 av herr Ekinge (fp) yrkas att Visby betecknas som primärt centrum. Gotland blir eljest det enda län som saknar primärt centrum, och Visby uppfyller enligt motionärens mening de krav som i propositionen ställs på primära centra. I motionen 1972:1816 av herrar Gustafsson i Stenkyrka (c) och Nilsson i Visby (s) föreslås att Gotland/Visby då det gäller regionalpolitiska åtgärder likställs med primära centra med hänsyn till att sådana åtgärder i allt väsentligt är nödvändiga för att bevara och stärka Gotlands möjligheter att fungera och i största möjliga utsträckning begränsa ofrånkomliga befolkningsflyttningar till omfördelning inom länet.

Länsstyrelsen har klassificerat hela länet som ett regionalt tillväxtcentrum.

Motionen 1972:1833 av herrar Schött (m) och Kronmark (m) har också till syfte att stärka Gotlands ställning. Motionärerna yrkar att Gotland tilldelas synnerligen hög prioritet vid insättande av regionalpolitiska åtgärder. Som bakgrund till yrkandet pekar motionärerna på Gotlands problem med höga kostnader för person- och godstransporter samt låg skattekraft. I ett regionalpolitiskt sammanhang som det förevarande finns det därför enligt motionärerna anledning att understryka statsmakternas speciella ansvar för Gotland.

Som framhålls i motionen 1972:1810 blir Gotland enligt propositionens förslag enda län i landet utan primärt centrum. Gotland intar å andra sidan i den administrativa indelningen av riket en särställning så till vida att länet består av en enda kommun. Länet är därtill avsevärt mindre än rikets övriga län. Ca 54 000 personer är bosatta på ön. Gotland/Visby uppnår beträffande servicefunktioner ungefär samma nivå som många andra primära centra. Med hänsyn till befolkningsunderlaget anser sig utskottet dock inte kunna biträda yrkandet om en i förhållande till propositionen ändrad beteckning på kommunen.

Utskottet är emellertid medvetet om att Gotland i flera avseenden, framför allt när det gäller sysselsättningen, har ett besvärligt läge som kan jämföras med utsatta delar av skogslänen. Det kan erinras om att utskottet mot den bakgrunden förra året tog ställning för länets införlivande med allmänna stödområdet. Vidare infördes samma år ett särskilt fraktstöd till färjetransporter från Gotland. Ytterligare åtgärder kan emellertid behöva sättas in inom regionalpolitikens ram. Gotland bör sålunda inte undantas från åtgärder som eljest skall ifrågakomma för

InU 1972:28

primära centra. Nyligen har från regeringshåll tillkännagivits att penninglotteriet skall omlokaliseras till Visby. Utskottet förutsätter att Gotlands sysselsättningsproblem uppmärksammas även i fortsättningen. Med hänsyn härtill är åtgärder från riksdagens sida i anledning av motionerna 1 972:1816 och 1972:1833 inte påkallade.

Blekinge län

Olofström och Sölvesborg bör enligt motionen 1972:1808 av herr Carlström (fp) betecknas som regionala centra, eftersom nämnda orter enligt motionären har betydelse som centra i regioner som är avsevärt större än resp. kommun.

Länsstyrelsen har klassificerat hela länet som ett storstadsalternativ.

Olofström har en arbetsmarknad som ger sysselsättning åt arbetstagare bosatta även utanför kommunen. När det emellertid gäller servicesidan bör noteras att båda orterna ligger endast tre mil från Karlshamn som avses bli regionalt centrum. För kommersiell service finns dessutom ett primärt centrum, Kristianstad, tillgängligt inom tämligen nära avstånd. Utskottet kan inte biträda motionärens uppfattning att Sölvesborg och Olofström f. n. har de funktioner som avses med ett regionalt centrum och avstyrker i enlighet härmed motionen.

Hallands län

En dämpning av storstadstillväxten bör enligt motionen 1972:1830 av herr Oskarson (m) kunna nås genom att man runt storstäderna bildar en ring av självständiga regioner och orter med väl utbyggd egen service och arbetsmarknad. Bl. a. av det skälet hemställs i motionen att Kungsbacka hänförs till gruppen regionala centra.

Länsstyrelsen har betecknat Kungsbacka som övrig ort med anknytning till Göteborgsregionen. Kungsbacka kommunblock anser att blocket med hänsyn till anknytningen till Göteborgsregionen bör hänföras till kategorin storstadsområden.

För att dämpa tillväxten i storstadsområdena kan man rimligen inte hålla tillbaka ökningstakten i endast centralorterna, som för övrigt nu kännetecknas av befolkningsmässig tillbakagång, utan dämpningen måste avse regionen i stort. Motionärens tanke att man med olika åtgärder skulle stimulera tillväxten i Kungsbacka, som ligger endast 2—3 mil från Göteborg, överensstämmer inte med den regionala struktur som utskottet uttalat sig för. I följd härav avstyrker utskottet motionen.

Skaraborgs län

Enligt motionen 1972:1781 av fru Åsbrink (s) bör Skara klassificeras som regionalt centrum i likhet med Mariestad, Lidköping och Falköping.

InU 1972:28

45 Skara kommun anser att kommunen bör klassificeras som regionalt tillväxtcentrum. Enligt länsstyrelsen bör Skövderegionen inkl. bl. a. Skara utgöra storstadsalternativ.

Skara ligger ca 25 km från länets primära centrum, Skövde. Norr och söder om Skara ligger regionala centra, Lidköping och Falköping, på 22 resp. 28 km:s avstånd. Med hänsyn till det anförda avstyrks motionen.

Vara förordas som regionalt centrum i motionerna 1972:1779 av herr Signell m. fl. (s), 1 972:1790 av herrar Hyltander (fp) och Richardson (fp) samt 1972:1822 av herrar Leuchovius (m) och Virgin (m). Motionärerna hänvisar till att Vara under senare år genomgått en stark utveckling och till att obalans uppstår mellan länets olika regioner om inte Vara blir regionalt centrum.

Länsstyrelsen i länet har som mål att Vara ”på sikt” skall utvecklas till regionalt tillväxtcentrum.

Det bör understrykas att föreliggande plan för utveckling av den regionala strukturen inte kan låsas fast en gång för alla. Självfallet måste modifikationer i planen kunna göras när det visar sig påkallat i det fortsatta planeringsarbetet. Med hänsyn härtill och till länsstyrelsens ställningstagande avstyrker utskottet motionerna, beträffande motionen 1972:1790 i nu förevarande del.

I motionen 1972:1790 hemställs vidare att Habo och Mullsjö var för sig tillförsäkras den service som avses tillkomma kommuncentra. Utskottet konstaterar att tryggandet av serviceförsörjningen inom en kommun i första hand är en uppgift för den kommunala planeringen. Statliga stödåtgärder anses påkallade endast om det är nödvändigt för att vidmakthålla en lokal service med hänsyn till långa avstånd etc. På grund av det anförda avstyrker utskottet motionsyrkandet.

Gävleborgs län

Hofors föreslås som regionalt centrum i motionerna 1972:1799 av herr Nordgren (m), 1972:1801 av herr Westberg i Hofors (s) och 1972:1802 av herr Westberg i Ljusdal (fp) med hänvisning till angelägenheten av att bredda näringslivet i orten.

Hofors kan betecknas som en bruksort. Ofta har sådana orter problem till följd av en odifferentierad arbetsmarknad. Utskottet vill betona vikten av att företag och samhälle på sådana platser verkar för en breddning av arbetsmarknaden. Med understrykande härav och då utskottet inte finner det motiverat att frångå propositionens förslag om att beteckna Hofors som kommuncentrum avstyrks de aktuella motionsyrkandena.

Västernorrlands län

Två av de i propositionen angivna orterna där särskilda åtgärder ställs i utsikt för att regional service skall kunna upprätthållas är Sollefteå och Ånge. Enligt motionen 1972:1835 av herr Winberg (m) skulle propositio -

InU 1972:28

nens syfte kunna förverkligas i dessa orter om vissa i länsprogram 1970 för länet framförda förslag blir realiserade. Dessa förslag nämns i motionen. Som särskilt angeläget framhåller motionären att ett industricentrum inrättas i Sollefteå och att SJ :s nuvarande verksamhetsgrenar bibehålls i Ånge.

Utskottet kommer senare i betänkandet att behandla frågor rörande industricentra. Med hänvisning till vad där anförs (s. 64) avstyrker utskottet att riksdagen nu uttalar sig för att statligt industricentrum inrättas i Sollefteå. I vad gäller frågan om driften vid SJ :s verksamheter i Ånge erinras om att samma yrkande ställts i motion 1972:1901, som behandlats i trafikutskottet (TU 1972:22) och där avstyrkts. Det finns inte anledning för inrikesutskottet att inta annan ståndpunkt.

Övriga i motionen framförda projekt bör inte prövas av riksdagen i förevarande sammanhang. Med det sagda avstyrker utskottet motionen.

Jämtlands län

Järpen i blivande Åre kommun bör enligt motionen 1972:1780 av herrar Winberg (m) och Nordgren (m) bli regionalt centrum. Motionärerna åberopar bl. a. att länsstyrelsen föreslagit att orten skall betecknas som regionalt tillväxtcentrum samt kommunens läge och betydelse i västra Jämtland.

Som tidigare antytts i betänkandet bygger den föreliggande planen för utveckling av den regionala strukturen på en kartläggning av den svenska samhällsstrukturen av i dag. Med denna utgångspunkt måste konstateras att Åre knappast har sådana funktioner att den bör betecknas som regionalt centrum. Utskottet avstyrker därför motionen men vill i anslutning härtill anföra följande.

Åre är liksom andra kommuner i Norrlands inland i en bekymmersam situation. Folkmängds- och sysselsättningsutvecklingen är starkt negativ. Arbetsmarknaden präglas av undersysselsättning och hög arbetslöshet. Inkomstnivån är låg. Sammanfattningsvis kan konstateras att läget i kommunen väl illustrerar behovet av att prioritera de regionalpolitiska stödinsatserna till förmån för skogslänens inlandskommuner.

Åre tillhör det inre stödområdet. De förbättringar av lokaliseringsstödet till industrietableringar i detta område som aviseras i propositionen kan därmed komma kommunen till godo. Det förutskickas vidare i propositionen att kommunen skall kunna tillföras statligt stöd för att vidmakthålla lokal service. Kommittén för planering av turistanläggningar och friluftsområden har lagt fram förslag om utbyggnad av möjligheterna till fjällturism i kommunen. I den mån åtgärder av nämnda slag kan vända utvecklingen inom kommunen, kan det bli anledning att i det fortsatta planeringsarbetet ompröva kommunens placering i ortsstrukturen.

Västerbottens län

Att Skellefteå skall bli ett primärt centrum yrkas i fyra motioner, nämligen 1972:1784 av herr Brännström m. fl. (s), 1972:1793 av herr

InU 1972:28

47 Larsson i Umeå (fp), 1972:1796 av herr Nilsson i Agnäs (m) och 1972:1815 av herr Gustafsson i Byske (c).

I motionen 1972:1784 konstateras att Skellefteå är det bäst industrialiserade blocket i norra Sverige. Industrins egna prognoser pekar på fortsatt kraftig expansion. Utbudet av administrativa arbetstillfällen är dock för litet för att balansera den industriella sysselsättningen. Regionalpolitiken måste inriktas på att bryta den sneda sysselsättningsstrukturen. Motionärerna erinrar också om att Skellefteå har större folkmängd än hälften av de kommunblock som betecknats som primära orter. Likartade synpunkter framförs i de andra motionerna. I motionen 1972:1815 understryks dessutom att den kvinnliga yrkesverksamhetsgraden är mycket låg i Skellefteå.

Propositionens plan för utveckling av den regionala strukturen har som princip att det skall finnas ett primärt centrum i varje län. Från denna princip har avsteg gjorts i två fall. Vid sidan av storstadsområdet Malmö/Lund bildar Helsingborg ett primärt centrum i Malmöhus län och ”Trestad” (Uddevalla, Trollhättan/Vänersborg) är primärt centrum vid sidan av storstadsområdet Göteborg i Göteborgs och Bohus län resp. ytterligare ett primärt centrum i Älvsborgs län, Borås. I dessa fall har man gått ifrån en i övrigt genomförd princip på grund av förhållandena i dessa delar av landet. Utskottet anser att det föreligger särskilda skäl för att det även i Västerbotten skall finnas två primära centra. Redan de geografiska förhållandena talar för behovet av en stark ort i den norra delen av Västerbottens kustland. Samtidigt uppfyller Skellefteå på det hela taget väl de kriterier som ställs på ett primärt centrum. Kommunen har, som motionärerna framhåller, ett tillräckligt befolkningsunderlag. Den är redan ett av Norrlands största industriområden, och industriutvecklingen har klart expansiva tendenser. Servicen ligger på samma nivå som i flertalet primära centra.

Utskottet tillstyrker med hänsyn till det anförda motionsyrkandena om att Skellefteå skall betecknas som primärt centrum. Samtidigt vill utskottet understryka att konsekvensen härav för Västerbottens län blir att tillgängliga samhällsresurser och insatser av regionalpolitisk natur kommer att delas upp på två primära centra. Länet kan inte prioriteras särskilt av det skälet att där finns två primära centra.

I motionerna 1972:1759 av herr Nygren m. fl. (s) och 1972:1793 av herr Larsson i Umeå (fp) yrkas att Stomman hänförs till gruppen regionala centra. Storumans placering i den i propositionen förordade ortsstrukturen anses inte ligga i linje med centrala och regionala organs hittillsvarande satsningar i bygden. Man pekar vidare på Storumans centrala läge i norra delen av Västerbottens lappmark (Stomman, Tärna, Sorsele) och anmärker att detta område, som är lika stort som Jönköpings och Malmöhus län tillsammans, enligt propositionens förslag skulle komma att sakna regionalt centrum.

En annan uppfattning om val av regionalt centrum för den aktuella delen av Västerbotten redovisas i motionen 1972:1796 av herr Nilsson i Agnäs (m). I denna motion förordas Sorsele som regionalt centrum.

InU 1972:28

48 Motionären anser att Sorsele är beläget just där en knutpunkt behövs för planering och utveckling av det eftersatta område som nu är i fråga.

Sorsele kan inte anses uppfylla kriterierna för ett regionalt centrum. Utskottet avstyrker därför yrkandet härom i motionen 1972:1796. Vad utskottet anfört om behovet av stödinsatser i Åre kommun är i minst lika hög grad tillämpligt på Sorsele, som liksom Åre är en till ytvidden mycket stor kommun. Arbetslösheten var under år 1971 högre i Sorsele än i Åre. Behovet av glesbygdsstödjande insatser av arbetsmarknadspolitisk! slag måste bedömas som trängande i denna kommun vid sidan av en ökad satsning på industri och turism som är nödvändig för kommunens utveckling. Det finns ytterligare en parallell till Åre genom det förslag beträffande turistnäringen i Vindelådalen som kommittén för planering av turistanläggningar och friluftsområden lagt fram.

Vad beträffar klassificeringen av Stomman vill utskottet inte bestrida att vissa skäl kan anföras för att orten liksom Vilhelmina i samma län betecknas som regionalt centrum. Även om man tar hänsyn till dåligt utgångsläge, måste konstateras att sysselsättningsutvecklingen inom industrin under 1960-talets senare hälft varit god. Den låga yrkesverksamhetsgraden och hög arbetslöshet gör det emellertid angeläget att kraftfullt främja en fortsatt utveckling av kommunen med de regionalpolitiska medel som står till buds. Liksom beträffande Åre anser utskottet att man bör avvakta den fortsatta utvecklingen i Stomman innan man tar slutlig ställning till ortens klassificering. I avvaktan härpå bör orten i enlighet med propositionens förslag hänföras till gruppen kommuncentra. Utskottet vill inte hålla för uteslutet att den fortsatta utvecklingen inom fjällturismen kan föranleda att Stomman liksom Åre får nya funktioner som kan motivera en ändrad ortsbeteckning. I nuvarande läge anser utskottet det emellertid mera angeläget att Storumans utveckling främjas genom konkreta stödåtgärder än att orten får en beteckning som till innehåll skulle avvika från andra regionala centra. Utskottet anser i följd härav att motionerna inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

I motionen 1972:1796 av herr Nilsson i Agnäs (m) liksom i motionen 1972:1793 av herr Larsson i Umeå (fp) tar man upp Bjurholms ställning i Vännäsblocket. Motionärerna menar att det även efter en kommunsammanslagning är nödvändigt att behålla Bjurholm som serviceort. Detta bör markeras genom att Bjurholm klassas som ”kommunal service basort” enligt motionen 1972:1796 resp. som kommunalt centrum enligt motionen 1972:1793. Av liknande skäl bör Dorotea, som ingår i Åseleblocket, enligt motionen 1972:1793 klassas som kommunalt centrum.

Enligt det uttalande i propositionen, som refererats tidigare i betänkandet, får man räkna med att i till ytvidden stora kommuner behov kommer att finnas av sekundära serviceorter vid sidan av kommuncentra som eljest skall vara primära stödjepunkter för serviceförsörjningen. De sekundära centra i kommunerna avses kunna ge i princip samma service som kommuncentra. Statligt glesbygdsstöd avses också kunna utgå till sekundära centra. Med hänvisning till detta

InU 1972:28

uttalande, som i allt väsentligt torde täcka motionärernas syfte, avstyrker utskottet de båda motionsyrkandena.

Fortsatt regional utvecklingsplanering

Länsplanering 1967 och länsprogram 1970 har haft karaktär av försöksverksamhet. I propositionen summeras vunna erfarenheter med tanke på den fortsatta regionala utvecklingsplanering som avses bli genomförd under åren 1973—1974. Utskottet hänvisar härvidlag till vad som anförs i propositionen (s. 489-491).

I sammanhanget tar utskottet upp ett yrkande som framställs i motionen 1972:1810 av herr Ekinge (fp). Enligt motionären är en gradering av centralorterna i primära, regionala och kommunala centra behäftad med flera brister. Framför allt anses klassificeringssystemet inte vara relevant i län som på grund av sitt läge kan betraktas som avlastningsområde för ett storstadsområde. Med engelsk regionplanering som förebild hemställer motinären om åtgärder som kan främja den framtida regionplaneringen enligt den s. k. bandstads- eller bandlandskapsprincipen.

Liknande yrkande framställdes i motionen 1972:1409 (s) som behandlades av utskottet i betänkandet InU 1972:7. Motionen avslogs med hänvisning till då pågående propositionsarbete.

Uppslaget till såväl den tidigare behandlade som den nu föreliggande motionen är hämtat från det av länsstyrelsen i Södermanlands län utarbetade länsprogrammet. I detta förordas i första hand en utbyggnad av ortssystemet i Södermanland i tre band som alla utgår från Stockholm och via Södertälje fortsätter in i Södermanland och där förgrenas i ”norra bandet” (Stockholm-Strängnäs-Eskilstuna), ”södra bandet” (StockholmNyköping/Oxelösund) och ”mellersta bandet” (Stockholm-FlenKatrineholm-Vingåker).

Bandstads- eller bandlandskapsprincipen är ett begrepp inom stadsplaneringsdebatten. Huruvida detta tekniska begrepp utan vidare kan appliceras på den regionalpolitiska planeringen med dess ekonomisksociala innehåll undandrar sig utskottets bedömande. Utskottet konstaterar att en planering enligt denna modell i förevarande planeringsomgång inte vunnit gensvar beträffande ett aktuellt län. Det står givetvis intresserade länsmyndigheter fritt att i nästa planeringsomgång pröva om tekniken är en lämplig framgångsväg och framlägga skälen härför med beaktande av de allmänna regionalpolitiska målsättningar som anges av statsmakterna, framför allt strävandena att dämpa tillväxten i storstäderna till gagn för hela landet. Utskottet kan givetvis inte acceptera att den dämpningen leder till motsvarande expansion enbart i de län som omger storstadsområdena.

Eftersom motionsyrkandet som ovan nämnts gäller en metodfråga för planeringsmyndigheterna, anser utskottet det inte vara skäl för riksdagen att ta något initiativ med anledning av motionsyrkandet. Utskottet avstyrker alltså detsamma.

4 Riksdagen 1972. 18 sami. Nr 28

InU 1972:28

50 Regionalpolitisk! handlingsprogram

Som framhålls i det inledande avsnittet berör regionalpolitiken snart sagt alla delar av samhällslivet. För att påverka utvecklingen måste därför regionalpolitiska åtgärder spänna över mycket vidsträckta områden.

Länsprogrammen innehåller en provkarta på skiftande förslag till åtgärder inom olika samhällssektorer. Departementschefen redovisar sina ståndpunkter i fråga om de mer väsentliga förslagen i länsprogrammen och i fråga om andra åtgärder som bedöms erforderliga för att den förordade regionala strukturen skall kunna uppnås. I vissa fall tar departementschefen ställning i konkreta frågor, men i andra fall anger han endast den principiella inriktningen för politiken och hänvisar till att ställningstaganden bör anstå i avvaktan på utredningsmaterial som inte föreligger i dag.

Det redovisade programmet skall inte uppfattas som en fullständig katalog över åtgärder som skall vidtas. I den årliga budgetprocessen får kompletterande förslag successivt prövas. Detta är naturligt, då förutsättningarna för regionalpolitiken fortlöpande förändras, bl. a. som följd av den pågående ekonomiska och tekniska utvecklingen. Det betonas i propositionen att genomförandet av nya åtgärder liksom takten i genomförandet är avhängigt faktorer som f. n. inte kan överblickas, t. ex. tillgången på framtida resurser.

Skattefrågor m. m.

I några motioner har framställts yrkanden om särskilda skattebestämmelser avsedda att gälla endast i vissa delar av landet eller uteslutande för att tillgodose särskilda intressen. Sålunda yrkas i motionen 1972:1818 av herr Helén m. fl. (fp) att företag inom stödområdet erhåller rätt till avdrag för värdeminskning på anläggningstillgångar efter en högre procentsats än inom landet i övrigt. Även i centerpartiets partimotion 1972:1812 anses att frågan om förbättrade möjligheter att skriva av anläggningstillgångar inom sysselsättningssvaga områden bör prövas. I samma motion uttalas att investeringsfonderna i ökad omfattning bör kunna användas för en aktiv lokaliseringspolitik inom sådana områden och att mindre företag, som inte kan utnyttja systemet med investeringsfonder, bör erhålla möjlighet att för samma ändamål göra skattefria avsättningar i annan form, t. ex. på investeringskonton i bank eller annan penninginrättning enligt de bestämmelser som gäller i fråga om investeringsfonder. Även motionen 1972:1818 innehåller yrkande om rätt för företag att i enlighet med investeringsfondsbestämmelserna avsätta vinstmedel till särskilda lokaliseringsfonder för investeringar inom stödområdet. Enligt motionen 1972:1827 av herr Nordgren m. fl. (m) bör riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ge till känna att större krav bör ställas på etablering inom stödområdet när företagen utnyttjar investeringsfondsmedel.

InU 1972:28

51 På den indirekta beskattningens område framförs i centerpartiets partimotion 1972:1812 tanken på särskilda åtgärder för att möjliggöra ett för hela landet enhetligt pris på bensin och olja. Enligt samma motion bör energiskatten differentieras så att man kan erhålla en regionalpolitisk! önskvärd lokalisering av främst energikrävande industri. I samma motion liksom i folkpartiets partimotion 1972:1818 och motionen 1972:1829 av herr Nordgren m. fl. (m) yrkas en regional differentiering eller ett regionalt slopande av den allmänna arbetsgivaravgiften.

Riksdagen har alltsedan år 1969 i olika sammanhang avvisat motionsyrkanden av innebörd att vissa regioner, verksamheter, varor eller tjänster av lokaliseringspolitiska skäl skall ges särskilda skattepreferenser och därvid genomgående hävdat att sådana intressen bör tillgodoses genom andra åtgärder än genom lättnader i beskattningen (jfr bl. a. BeU 1970:36 och SkU 1971:53). Endast i ett fall har riksdagen godtagit att en särskild avgift inte getts generell tillämpning. Det gällde härvidlag den 1970 införda investeringsavgiften för vissa byggnadsarbeten, vilken inte behövde erläggas för byggnadsarbeten inom stödområdet. Detta avsteg från eljest tillämpade principer motiverades emellertid särskilt med (BeU 1970:37) att reglerna om investeringsavgiften mera kunde betecknas som en form av förbudslagstiftning än som en egentlig skattelagstiftning.

Flertalet av de i motionerna upptagna frågorna har prövats av riksdagen så sent som i höst, då på förslag av skatteutskottet (SkU 1972:47) riksdagen avvisat motionsyrkanden om differentiering eller slopande av den allmänna arbetsgivaravgiften inom stödområdet, om differentiering av skatten på flytande bränsle i syfte att motverka olika priser i skilda delar av landet och om särskilda industrietableringsfonder avsedda att stimulera företagsetableringar i Norrlands inland.

Inrikesutskottet kan instämma i de skäl som åberopats mot en regional differentiering av skattebestämmelser. Syften av den art motionärerna vill uppnå bör tillgodoses på annat sätt än genom införande av skatteregler som är ägnade att rubba konkurrensneutraliteten och leda till ett betydande administrativt merarbete.

Vad angår frågan om investeringsfonder och deras användning i lokaliseringspolitiskt syfte vill utskottet erinra om att lagstiftningen om sådana f. n. är föremål för utredning inom företagsskatteberedningen och att de förslag som förts fram i länsprogrammen i fråga om fondernas användning överlämnats till beredningen. Investeringsfonderna torde i dag i realiteten vara fria i stödområdet även om kravet på ansökan att få ta fonderna i anspråk formellt kvarstår. Under budgetåret 1971/72 har enligt vad utskottet inhämtat arbetsmarknadsstyrelsen medgivit att investeringsfondsmedel på närmare 105 milj. kr. får tas i anspråk för investeringar inom stödområdet.

På grund av det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna 1972:1812 och 1972:1818 i nu berörda delar samt till motionerna 1972:1827 och 1972:1829.

I detta sammanhang tar utskottet upp punkten 36 i centerpartiets handlingsprogram i motionen 1972:1812. Enligt denna bör kredit -

InU 1972:28

politiken anpassas till regionalpolitikens målsättningar så att kreditgivning till investeringar i lokaliseringsområden så långt möjligt undantas från kreditrestriktioner i åtstramningslägen. Riksdagen har såväl år 1970 som 1971 uttalat sig mot en selektiv kreditmarknadspolitik av detta slag (BaU 1970:41, FiU 1971:41). Utskottet finner inte skäl att föreslå någon omprövning av denna ståndpunkt. Motionen avstyrks alltså i förevarande del.

Lokalisering av statlig verksamhet

I propositionen erinras om att 1971 års riksdag fattat beslut om lokalisering från Stockholmsområdet av ett antal statliga myndigheter och institutioner med sammanlagt ca 6 000 anställda. Med anledning av att delegationen för lokalisering av statlig verksamhet lagt fram förslag om en andra omlokaliseringsetapp som berör tolv hela myndigheter och delar av ytterligare fyra myndigheter med totalt i runt tal 4 000 anställda, aviseras proposition i ämnet till 1973 års riksdag. Sedan denna andra etapp genomförts anses ytterligare omlokalisering av central statlig förvaltning inte bli aktuell under överskådlig tid. Däremot förutsätts att möjligheterna att förlägga nya statliga aktiviteter utanför storstadsområdena prövas i den mån sådana aktiviteter kommer att aktualiseras.

I den i motionen 1972:1812 av herr Fälldin m. fl. (c) upptagna åtgärdskatalogen (punkt 40) framhålls att det är av stor regionalpolitisk betydelse med decentralisering av uppgifter från den statliga centraiförvaltningen till länskommunala organ.

Motionsyrkande av denna innebörd framställdes i samband med riksdagsbehandlingen av propositionen 1971:29 angående omlokalisering av statlig verksamhet utan att vinna bifall.

Ett i viss mån likartat yrkande framställs i motionen 1972:1818 av

herr Helén m. fl. (fp), där det begärs en utredning med uppgift att klarlägga förutsättningarna för att kontinuerligt sprida beslut och arbetsuppgifter inom den statliga förvaltningen. Syftet skall vara att decentralisera arbetsuppgifter och beslutsfunktioner från departement och centrala verk till regional och lokal nivå. Vidare yrkas att expansionen av den statliga centrala förvaltningen ”regelmässigt” förläggs utanför Stockholm.

Frågor av nu berört slag kommer att prövas i samband med behandlingen av den till nästa års riksdag aviserade propositionen om ytterligare omlokalisering av statlig verksamhet. Utskottet anser emellertid att riksdagen redan nu bör uttala sig för en omfördelning av

beslutsfunktioner från central till regional eller lokal nivå. Den önskade omfördelningen kan uppnås genom t. ex. beslutsdelegering inom den statliga förvaltningen eller överförande av arbetsuppgifter från statliga till kommunala organ.

Vad utskottet anfört i anledning av de aktuella motionsyrkandena bör ges Kungl. Maj:t till känna.

I centerpartimotionens åtgärdsprogram (punkt 41) uttalas att nytill -

InU 1972:28

kommande statliga verk och myndigheter bör lokaliseras med hänsyn till regionalpolitiska målsättningar. Uttalandet ligger i linje med vad som uttalas i propositionen. Vidare anförs i samma punkt att strävandena att lokalisera befintliga centrala ämbetsverk och myndigheter eller delar av dem till andra orter bör fullföljas, med beaktande av personalsociala krav. I det syftet bör upprättas en långtidsplan så att lämpliga utlokaliseringar kan ske i samband med organisations- och lokalförändringar.

Mot bakgrund av att förslag i omlokaliseringsfrågor kommer att prövas vid 1973 års riksdag anser utskottet det inte finnas anledning för riksdagen att i dag ta ställning till motionsförslagen. På grund härav avstyrks motionsyrkandet.

I motionen 1972:1823 av herr Lundberg (s) framställs ett yrkande av motsatt slag, nämligen att omlokaliseringen av befintliga institutioner och ämbetsverk skall upphöra. Utskottet anser att det inte kan komma i fråga att riva upp 1971 års riksdagsbeslut om omlokalisering eller att redan nu ta ställning till de omlokaliseringsförslag som aviserats till nästa års riksdag. Utskottet avstyrker därför motionsyrkandet.

Jordbruks- och skogspolitik

I motionen 1972:1806 av herr Bohman m. fl. (m) begärs tilläggsdirektiv till jordbruksutredningen i syfte att få till stånd ett utökat regionalpolitisk! jordbruksstöd. Motionärerna hänvisar bl. a. till att bättre stöd till jordbruket synes vara den bästa vägen att nå gynnsamma resultat för de rena glesbygderna, framför allt i inlandet.

I samma motion begärs vidare förslag till 1973 års riksdag om ett norrländskt skogsvårdsprogram. I motionen 1972:1803 av herr Öhvall m. fl. (fp, c, m) begärs förslag till samma års riksdag om intensifierad skogsvård i Norrbottens län. Även i det i motionen 1972:1812 upptagna åtgärdsprogrammet (punkt 28) efterlyses ökade insatser för skogsvård och miljövård.

Åtgärdsprogrammet i centerpartiets partimotion behandlar även sysselsättningsfrågor i glesbygder. I punkt 28 uttalas att man i glesbygderna effektivt måste ta till vara möjligheterna till kombination av jord- och skogsbruk med annan sysselsättning, t. ex. inom industri, service- eller turistnäringarna. Jordbrukspolitiken måste skyndsamt ändras i det syftet.

I punkt 29 framhålls allmänt nödvändigheten av förstärkt glesbygdsstöd för att öka sysselsättningen och förbättra servicen i glesbygdsområdena.

Utskottet delar den uppfattning som kommer till uttryck i motionen 1972:1806 om behovet av ett regionalpolitisk! jordbruksstöd. Med hänvisning i övrigt till motionens motivering föreslår utskottet att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att de sommaren 1972 tillkallade sakkunniga med uppdrag att utreda vissa frågor inom jordbrukspolitiken får i uppdrag att även ta upp det i motionen aktualiserade spörsmålet. De sakkunniga bör i det sammanhanget också beakta de synpunkter på jordbrukspolitiken som anförts i motionen 1972:1812.

I propositionen har aviserats att förslag beträffande sysselsättnings -

InU 1972:28

frågor i glesbygder kommer att föreläggas 1973 års riksdag. I anslutning till vad som anförts i motionen 1972:1812 vill utskottet understryka angelägenheten av att frågorna om sysselsättning och förbättrad service i berörda områden kan få en positiv lösning.

Vad sedan gäller de i motionen upptagna frågorna om åtgärder för förbättrad skogsvård noterar utskottet att chefen för jordbruksdepartementet enligt uttalande i propositionen avser att återkomma till ärendet i samband med prövning av skogspolitiska utredningens förslag. Utskottet ser med tillfredsställelse att dessa frågor har uppmärksammats, men med hänsyn till att frågorna har en trängande aktualitet bör enligt utskottets mening förslag till skogsvårdsprogram i enlighet med yrkandet B 2 i motionen 1972:1806 läggas fram redan till 1973 års riksdag. I detta program bör särskilt beaktas skogsvårdsproblemen i Norrbottens län.

Vad utskottet anfört om jordbruks- och skogsbrukspolitiska åtgärder bör ges Kungl. Maj:t till känna.

Industripolitiska åtgärder

Företagareföreningar

I anknytning till anmälan i propositionen att förslag kommer att föreläggas 1973 års riksdag om ökat statligt stöd ti\\ företagareföreningarnas rådgivning till de mindre och medelstora företagen har föreningarnas verksamhet berörts i motionerna 1972:1792 av fru Laag m. fl. (s) och 1972:1794 av fru Lundblad m. fl. (s). I den förstnämnda motionen begärs ett riksdagens uttalande av innebörd att länsstyrelserna och inte företagareföreningarna, bör bli de regionala organen till ett blivande industripolitiskt verk, medan företagareföreningarna som hittills bör handha de specifika företagsproblemen. I motionen 1972:1794 yrkas att riksdagen skall uttala sig för att samhället och företrädare för de anställda bereds större inflytande över företagareföreningarnas handläggning av låneansökningar samt rådgivning och service åt de mindre och medelstora företagen.

1 åtgärdsprogrammet (punkt 32) i motionen 1972:1812 av herr Fälldin m. fl. (c) ser man på företagareföreningarnas funktion på ett annat sätt än i motionen 1972:1792. Enligt motionen 1972:1812 är rådgivning och marknadsföringsåtgärder viktiga i en aktiv regionalpolitik. Företagareföreningarna bör därför enligt motionärerna byggas ut så att de kan fungera som regionala näringspolitiska basorgan.

Marknadsföringsproblemen för de mindre och medelstora företagen tas också upp i motionen 1972:1818 av herr Helén m. fl. (fp). I motionen begärs förslag om ökat stöd till företagareföreningarna så att de kan vidga sin verksamhet med sådana uppgifter.

I propositionen aviseras att nästa års riksdag kommer att föreläggas förslag om dels inrättande av ett industripolitiskt verk, dels förstärkning av statens stöd till företagareföreningarnas rådgivning till de mindre och medelstora företagen. På grund härav är utskottet inte berett att

InU 1972:28

tillstyrka att riksdagen i förevarande sammanhang gör uttalanden beträffande företagareföreningarnas verksamhet av det slag som begärs i motionerna 1972:1792 och 1972:1794. Om propositionerna ger anledning därtill, finns möjlighet att ta upp frågorna på nytt. Propositionerna torde i så fall ge ett bättre underlag för prövning av de aktualiserade spörsmålen än nu är fallet.

Av samma skäl som ovan anförts anser utskottet att det för närvarande inte finns anledning för riksdagen till initiativ med anledning av yrkandena i motionerna 1972:1812 och 1972:1818. I anslutning till vad i dessa motioner anförts om marknadsföringsproblemen hänvisar utskottet till vad som sägs på s. 62 om regionalpolitisk! stöd till marknadsföringsåtgärder.

Mot angiven bakgrund avstyrker utskottet de under rubriken upptagna motionsyrkandena.

Statliga företag m. m.

I åtgärdsprogrammet i centerpartiets partimotion 1972:1812 (punkt 27) uttalas att det kan vara nödvändigt att starta statliga företag för att skapa ytterligare sysselsättningstillfällen i skogslänen. I punkt 31 anförs vidare att statliga och kommunala industribeställningar i möjligaste mån bör förläggas till företag i lokaliseringsområden.

Utskottet delar i och för sig motionärernas uppfattning att ytterligare statliga företag kan behöva startas i skogslänen för att förbättra näringslivsstrukturen i dessa län. De statliga företagen har redan stor betydelse för den industriella utvecklingen i Norrland. Enligt propositionen kommer ytterligare utbyggnadsplaner för olika enheter inom Statsföretag AB att realiseras under de närmaste åren. Sålunda beräknas LKAB:s, NJAs och ASSI:s investeringar i Norrbottens län under första hälften av 1970-talet komma att uppgå till över 2 miljarder kr. Det kan vidare erinras om SVETAB:s insatser. Utskottet förutsätter att ytterligare insatser kommer att göras i takt med att lämpliga projekt aktualiseras. Någon anledning för riksdagen att ta initiativ i anslutning till motionens uttalande föreligger inte enligt utskottets mening.

Frågan om utläggning av statliga beställningar till Norrland väcktes i en motion till 1971 års riksdag. Med anledning härav uttalade finansutskottet (FiU 1971:38) att 1968 års upphandlingskommitté hade att behandla frågor av detta slag och att kommitténs överväganden i dessa frågor borde avvaktas. Kommittén har senare i betänkandet Offentlig upphandling (SOU 1971:88) lagt fram förslag som, om de förverkligas, i huvudsak torde komma att tillgodose motionärernas syfte. 1 avvaktan på att förslag på grundval av kommittébetänkandet läggs fram för riksdagen finns det inte skäl att ta något initiativ.

På grund av det anförda avstyrks motionen i nu behandlade delar.

InU 1972:28

56 Regionalpolitisk! stöd m. m.

Den aktiva lokaliseringspolitik, som infördes år 1964, byggde i utpräglad grad på selektiva medel såsom stöd till investeringar, utbildningsbidrag och flyttningsbidrag. Vid beslutet år 1970 om fortsatt regionalpolitisk! stöd introducerades i ökad utsträckning generella medel i form av sysselsättningsstöd, schabloniserat utbildningsstöd, transportstöd och lokaliseringssamråd.

I folkpartiets och moderata samlingspartiets partimotioner diskuteras om inte stödåtgärder i framtiden bör få en mera generell utformning. I folkpartimotionen yrkas att riksdagen skall göra ett allmänt uttalande till förmån för generella åtgärder ”sorn främjar ett företagsvänligt klimat”. 1 moderata samlingspartiets motion begärs en utredning i syfte att få fram generella medel för en sänkning av arbetskraftskostnaderna inom stödområdet. Motionärerna kan tänka sig någon form av sysselsättningspremier till företagen, vilket bl. a. skulle verka attraherande på arbetskraftsintensiva industrier.

Enligt utskottets mening bör de regionalpolitiska medlen även i framtiden innefatta en kombination av generella och selektiva åtgärder. Inom inrikesdepartementet pågår arbete med utformning av de framtida medlen och proposition i ämnet kommer att föreläggas 1973 års vårriksdag. I avvaktan härpå finner utskottet inte anledning till något initiativ i anledning av motionsyrkandena. I den mån de innebär åtgärder av skattepolitiskt slag har utskottet tidigare i betänkandet ställt sig avvisande. Förslaget om sysselsättningspremier innebär inte någon principiell nyhet. En sådan stödform, sysselsättningsstödet, finns redan för det inre stödområdet. Vid 1973 års vårriksdag blir det, som nyss sagts, tillfälle att ta ställning till huruvida den stödformen bör byggas ut.

För att styra det regionalpolitiska stödet finns ett allmänt stödområde och ett inre stödområde. Det allmänna stödområdet har successivt utvidgats. Det består i dag av de fyra nordligaste länen, Hälsingland, Kopparbergs län med undantag av Avesta, Hedemora, Ludvika och Smedjebackens kommuner, Värmlands län utom Karlstad, Kil, Grums, Hammarö, Kristinehamn och Storfors kommuner, Dalsland utom den del som ligger i Vänersborgs kommunblock, norra Bohuslän, Gotland och Öland.

Frågan om det regionalpolitiska stödet i princip skall kopplas till vissa områden diskuteras utförligt i propositionen. Problemet har också tagits upp i motionerna 1972:1774 av herr Hjorth m. fl. (s) och 1972:1823 av herr Lundberg (s). I motionerna yrkas att det allmänna stödområdet skall avskaffas. I motionen 1972:1774 uttalas att näringsgeografiska problem kan vara lika stora i orter utanför stödområdet som inom detsamma. Motionärerna nämner som exempel mindre bruksorter med ensidigt näringsliv. Enligt motionärerna är det lämpligast att bedöma varje lokaliseringsobjekt för sig oavsett var det geografiskt skall placeras. Detta skall dock inte hindra att regionalpolitiken även i framtiden får en stark tonvikt på Norrland.

InU 1972:28

57 I propositionen slås fast att sysselsättningsproblemen och obalansfenomenen fortfarande är störst inom stödområdet, trots förbättringar i den befolkningsmässiga och industriella utvecklingen under senare år. De näringsgeografiska förhållandena medför att problemen är mer svårlösta där än på andra håll. Till detta kommer att den pågående strukturomvandlingen kan medföra ytterligare skärpning av obalansen mellan skogslänen och övriga delar av landet. Om stödområdet avskaffas minskar möjligheterna att styra stödet till områden som har de största behoven. Negativa psykologiska konsekvenser och minskat intresse från företagens sida till lokalisering i områden som nu ligger innanför gränsen kan också befaras. Slutligen bör framhållas att resurserna, både de ekonomiska och tillgången på lokaliseringsbara företag, är begränsade och att det därför är nödvändigt att koncentrera insatserna.

De redovisade argumenten för att bibehålla ett allmänt stödområde av ungefärligen samma omfattning som f. n. är enligt utskottets uppfattning så starka att utskottet inte vill rekommendera en ändring av nuvarande principer. Detta innebär inte att områden och orter utanför stödområdet skall vara betagna möjligheterna till lokaliseringsstöd. Gällande bestämmelser medger att punktinsatser görs i orter utanför stödområdet, när avsevärda svårigheter förutses eller har uppkommit till följd av industrinedläggningar eller när särskilda skäl talar för att ett område med ensidigt näringsliv eller isolerat läge bör tillföras ytterligare industri. Under årens lopp har ca en fjärdedel av stödet kanaliserats till orter och regioner utanför det allmänna stödområdet. I första hand har det gällt att lösa akuta sysselsättningsproblem, men i vissa fall har stödåtgärder fått en mer långsiktig karaktär, nämligen i områden där utvecklingen allmänt sett varit svag.

Utskottet förutsätter att Kungl. Maj:t även i framtiden tar till vara möjligheterna till en smidig tillämpning av bestämmelserna utanför det allmänna stödområdet. Med en sådan tillämpning som ovan redovisas bör det vara möjligt att komma till rätta med de problem som påtalas i motionen 1972:1774. Det anförda bör även tillgodose önskemålet i motionen 1972:1830 av herr Oskarson (m) om en flexibel tillämpning av reglerna i fråga om lokaliseringsstöd utanför det allmänna stödområdet. Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet detta motionsyrkande liksom motionsyrkandena om slopande av det allmänna stödområdet. I den mån motionen 1972:1823 avser avskaffande av det inre stödområdet avstyrks även den delen av motionen.

I propositionen föreslås inga förändringar i fråga om avgränsningen av det allmänna stödområdet. Problemet tas emellertid upp i flera motioner. Centerpartiets och folkpartiets partimotioner innehåller yrkanden att hela Kopparbergs län skall föras in i området. Samma yrkande finns i motionen 1972:1787 av herrar Green (s) och Mellqvist (s). Även beträffande Gävleborgs län yrkas att de delar som nu ligger utanför skall inkluderas i området. Yrkanden härom är framställda i motionerna 1972:1783 av herr Björk i Gävle m. fl. (c) och 1972:1802 av herr Westberg i Ljusdal (fp). I motionen 1972:1773 av herrar Henmark (fp) och

InU 1972:28

58 Petersson i Röstånga (fp) yrkas att fem kommuner i sydöstra Skåne —Simrishamn, Tomelilla, Ystad, Sjöbo och Skurup - skal' införas i det allmänna stödområdet.

Beträffande det sistnämnda området får utskottet anföra födande. Befolkningsutvecklingen i sydöstra Skåne har sedan åtskilliga år varit oförmånlig. Detta är avhängigt näringsgrensfördelningen med en relativt stor andel sysselsatta i jordbruksnäringen. Med hänsyn till den fortgående rationaliseringen inom denna näring med ytterligare nedgång i sysselsättningen som följd är det angeläget att åtgärder vidtas för att öka industrisysselsättningen. De statliga insatser som här kan vara motiverade bör emellertid kunna göras med stöd av de bestämmelser som gäller för utgivande av stöd utanför det allmänna stödområdet. Problem av liknande art som i sydöstra Skåne föreligger även i andra landsändar, inte minst i vissa områden i sydöstra Sverige. Det bör vara möjligt att i sådana fall komma till rätta med problemen med punktvisa insatser eller stödåtgärder, som sätts in under en viss tidrymd. För sydöstra Skånes del gäller också att det är mindre lämpligt att till stödområdet hänföra en region som delvis ligger i direkt anslutning till ett expansivt storstadsområde. Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionen 1972:1773.

De övriga motionsyrkandena beträffande det allmänna stödområdet rör de nuvarande gränstrakterna till detta i Mellansverige. I propositionen (bil. 1 s. 504) behandlar departementschefen problemen i gränsområdena relativt utförligt. Han säger bl. a. att flera av de regioner som ligger i anslutning till stödområdet har liksom regioner inom området problem i form av ensidigt näringsliv eller vikande folkmängd. Frågan om lokaliseringsstöd till företag i dessa gränsområden bör prövas med hänsyn härtill. Till sådana gränsområden hänför departementschefen i dagens läge de delar av Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs län, som nu inte ingår i det allmänna stödområdet, samt de nordligaste delarna av Uppsala län, Sala- och Fagerstaregionerna i Västmanlands län och Lindesbergsregionen i Örebro län. Lokaliseringsstöd har i ett stort antal fall beviljats företag i dessa områden och bör enligt departementschefen komma i fråga även i fortsättningen. Departementschefen säger vidare att ett inlemmande av alla de områden i gränstrakterna som i ett eller annat avseende och under vissa tidsperioder har en negativ utveckling skulle innebära en avsevärd utvidgning av det allmänna stödområdet. Vid en sådan utökning uppstår risk för att stödområdet kommer att anknyta direkt till de starkt expansiva regionerna i mellersta Sverige.

Utskottet har ingående prövat frågan om var gränsen för det allmänna stödområdet skall ligga. Inledningsvis vill utskottet ansluta sig till departementschefens ståndpunkt att det inte kan komma i fråga att utvidga stödområdet till att omfatta hela den gränszon departementschefen talar om. Det bör betonas att den flexibla tillämpningen av stödet i gränsområdena, som riksdagen tidigare uttalat sig för, i realiteten har iakttagits. Mellan 9 och 10 % av det totala stödet under tiden 1 juli 1965 — 31 december 1971 har gått till det aktuella gränsområdet. Utskottet vill understryka vikten av en fortsatt smidig tillämpning av stödbestäm -

InU 1972:28

melser i förevarande hänseende. En sådan tillämpning innebär att man kan undanröja en hel del av de tröskelproblem som är ofrånkomliga med den gränsdragningsteknik som valts.

De områden som aktualiseras i motionsyrkandena ligger i den känsliga zonen närmast stödområdet. Med den tillämpning för stödet som ovan angivits bör det vara möjligt att tillgodose rimliga anspråk beträffande kommunerna i Gästrikland. När det gäller Kopparbergs län kan samma resonemang föras i fråga om Ludvika och Smedjebackens kommuner. Dessa kommuner uppvisar mellan 1960 och 1970 en folkminskning på 5 %. Under 1971 bröts emellertid den nedåtgående trenden och förbyttes i en folkökning på 240 personer. Sysselsättningsminskningen var under perioden 1962—1968 avsevärd men under senare år har sysselsättningen ökat. Inom verkstadsindustrin föreligger enligt uppgift ett arbetskraftsbehov med ca 300 personer fram till utgången av år 1972.

Utvecklingen i Avesta och Hedemora kommuner företer en mörkare bild. Folkminskningen i regionen har under perioden 1960 -1970 uppgått till hela 7 %. Nettoutflyttningen per år under 1960-1970 uppgick i genomsnitt till 545 personer. Utflyttningen fortsatte under 1971 och utgjorde då netto 370 personer. Grundproblemet i området — liksom f. ö. i Ludvika och Smedjebacken — är den relativt ensidiga näringslivssammansättningen med stark dominans för den tunga industrin. Sysselsättningsmöjligheterna för olika kategorier arbetskraft blir därigenom begränsade. Mot bakgrund av det anförda och med hänsyn till de framtidsbedömningar som kan göras talar enligt utskottets uppfattning övervägande skäl för att stödområdesgränsen justeras på det sättet att Avesta och Hedemora kommuner hänförs till det allmänna stödområdet.

Utskottet biträder alltså motionerna 1972:1787, 1972:1812 och 1972:1818 i fråga om utvidgning av stödområdet till Avesta och Hedemora kommuner. I övrigt avstyrks de i förevarande sammanhang behandlade motionsyrkandena.

Frågor som rör det inre stödområdet behandlas i några motioner.

Vid 1970 års riksdag infördes på försök det s. k. sysselsättningsstödet, som var avsett för de inre delarna av Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands län samt Jämtlands och vissa delar av Kopparbergs och Gävleborgs län. Det uppdrogs åt Kungl. Maj :t att närmare ange gränserna för området, som benämndes det inre stödområdet. Gränserna, som är oförändrade, framgår av kartan på s. 60. Sysselsättningsstödets syfte är att stimulera företag till nyetablering och till utökning av arbetsstyrkan. Stödet utgår i form av en premie för varje årsarbetskraft, varmed sysselsättningen har ökat i företaget i förhållande till föregående år. Stöd utgår första året med 5 000 kr. per årsarbetskraft. 1 den mån sysselsättningsökningen står kvar följande år utgår stöd med ytterligare 5 000 kr. för varje årsarbetskraft. Även under ett tredje år utgår stödet för kvarstående sysselsättningsökning, men då med ett belopp av 2 500 kr. för varje årsarbetskraft. Stödet är konstruerat som ett generellt medel. Som grund för beräkning av antalet årsarbetskrafter används de arbetsgivarn ppgifter som lämnas som underlag för beräkning av ATP-avgiften.

InU 1972:28

gräns för det allmänna stödområdet enligt utskottets förslag

gällande gräns i Kopparbergs län

gräns för det inre stödområdet

gränsområden beträffande vilka särskild hänsyn skall tas vid prövning av regionalpolitisk t stöd

InU 1972:28

61 I motionen 1972:1791 av herr Jonsson i Mora (fp) yrkas att Malung och Vansbro kommuner skall ingå i det inre stödområdet. Motionen 1972:1796 av herr Nilsson i Agnäs (m) innehåller samma yrkande beträffande Bjurholms kommun i Vännäs kommunblock. Herr Nilsson i Tvärålund (c) begär i motionen 1972:1797 att man skall pröva möjligheterna att i vissa fall ge sysselsättningsstöd i områden omedelbart intill det inre stödområdet. Punkten 24 i centerpartiets handlingsprogram synes innebära ungefär samma sak. Där begärs dessutom att stödperioden skall förlängas till fem år med successiv avtrappning av beloppen.

I propositionen uttalas att enligt analyser som gjorts inom inrikesdepartementet är ändringar av de principiella riktlinjerna för avgränsningen av det inre stödområdet inte befogade. De inre delarna av skogslänen bör även i fortsättningen prioriteras genom att sysselsättningsstödet reserveras för dessa områden. Endast marginella förändringar i det inre stödområdets omfattning kan enligt departementschefens uppfattning övervägas.

Som framgår av det ovan anförda övervägs frågorna om gränserna för det inre stödområdet och den närmare utformningen av sysselsättningsstödet f. n. av Kungl. Maj:t. 1973 års vårriksdag kommer att föreläggas förslag härom. Riksdagen bör avvakta med sitt ställningstagande till dess förslag i ämnet framlagts. Motionsyrkandena bör därför icke föranleda någon åtgärd.

Det sammanlagda statliga lokaliseringsstödets storlek i form av lokaliseringsbidrag, avskrivningslån och lokaliseringslån får enligt gällande bestämmelser i princip uppgå till högst två tredjedelar av stödunderlaget. Om särskilda skäl föreligger kan dock denna gräns överskridas. Lokaliseringsbidrag utgår med högst 35 % eller, om särskilda skäl föreligger, högst 50 % av stödunderlaget. Finansieringsfrågan får bedömas från fall till fall med beaktande av de skilda omständigheter som har betydelse för statens engagemang, såsom investeringarnas omfattning och inriktning, företagets egna resurser och finansieringsmöjligheter samt investeringens angelägenhetsgrad ur samhällssynpunkt.

I centerpartiets partimotion, handlingsprogrammet punkterna 22, 23 och 25, begärs en förstärkning av lokaliseringsstödet. Motionärerna vill att stödet skall differentieras i ökad utsträckning så att kraftigare stöd kan utgå i områden med stora sysselsättningssvårigheter. Man tänker sig bidrag med upp till 60 % av stödunderlaget och räntebefrielse för lokaliseringslån upp till fem år. I områden med svagt utvecklat näringsliv vill man införa ett särskilt lokaliseringsstöd som skall kompensera företagen för kostnadshöjningar som lokaliseringen medför. Man vill också att myndigheterna genom uppsökande verksamhet skall stimulera till etableringar i svagt utvecklade områden.

Departementschefen säger att den framtida regionalpolitiken i huvudsak bör kunna genomföras med de medel som finns i dag. De finansiella ramarna för stödet har hittills inte varit en begränsande faktor utan begränsningen har snarare legat i bristen på stödprojekt. En eventuell

I

InU 1972:28 62

ökning av de regionalpolitiska insatserna bör enligt departementschefens bedömning ske på andra vägar än genom en omfattande utbyggnad av nu i existerande stödformer.

Reglerna för bestämmande av lokaliseringsstödets storlek har enligt departementschefen i huvudsak fungerat bra. I vissa fall när det gäller att få till stånd angelägna industrilokaliseringar kan det dock vara motiverat med något generösare regler. Med hänsyn till framför allt det större risktagande som en etablering eller utbyggnad i vissa inlandsregioner innebär bör det enligt departementschefen övervägas att öppna en möjlighet att i speciella fall erbjuda ett kraftigare lokaliseringsstöd, nämligen i fall då ett sådant stöd utgör en oundgänglig förutsättning för att en från samhällets synpunkt angelägen industrietablering i det inre stödområdet skall komma till stånd.

Utskottet ansluter sig till vad departementschefen anfört. Med hänsyn till att förslag i ämnet utlovats till 1973 års vårriksdag synes det inte erforderligt att riksdagen nu tar något initiativ.

Frågan om omfattningen avstödberättigad verksamhet behandlas i ett par motioner. F. n. kan stöd utgå till industriföretag, företag med industriliknande verksamhet, industriserviceföretag, centrala förvaltningsenheter inom den privata sektorn, dock bara vid utflyttning från storstadsområdena, samt anläggningar inom turistnäringen.

I folkpartiets partimotion begärs att lokaliseringsstöd i ökad omfattning skall ställas till förfogande för företag inom servicesektorn. Dessutom vill man att initialkostnader för marknadsföringsåtgärder skall kunna inräknas i stödunderlaget vid beräkning av lokaliseringsstöd. I centerpartiets partimotion tar man också upp frågan om ökat stöd till serviceföretag. Dessutom vill man vidga möjligheterna att ge stöd till ”rörelsekrediter”. Med det sistnämnda avses möjligen rörelsekapital.

I propositionen anförs att någon genomgripande förändring i avgränsningen av stödberättigad verksamhet inte kan anses motiverad. Viss utvidgning bör emellertid enligt departementschefen övervägas, främst för att förbättra förutsättningarna för näringslivets utveckling i primära och regionala centra. Departementschefen tänker i första hand på möjligheten att införa stöd till vissa typer av serviceverksamhet, såsom partihandel och uppdragsverksamhet, som är väsentlig för näringslivets lokalisering och har mer än regional betydelse.

Vad departementschefen anfört ligger åtminstone delvis i linje med motionärernas önskemål. Med hänsyn härtill och till att förslag i ämnet kommer att föreläggas vårriksdagen saknas skäl för riksdagen att ta något initiativ. I fråga om stöd till marknadsföringsåtgärder vill utskottet påminna om sitt uttalande i betänkandet 1972:7. Utskottet uttalade att det kan finnas skäl att utöver nuvarande stödformer överväga ytterligare stöd till marknadsföringsåtgärder. Det kan därvid tänkas andra stödformer än sådana som är knutna till de nuvarande regionalpolitiska medlen. Exempelvis — sägs det vidare — kan stöd till vissa branscher vara en väg. Utskottet konstaterade att frågan var komplicerad inte minst med hänsyn till konkurrensfaktorn. Utskottet utgick från att problemen skulle tas

InU 1972:28

upp i samband med övervägandena om nya regionalpolitiska medel.

Stödet till turismen behandlas särskilt i propositionen. Departementschefen betonar att lokaliseringsstödet är ett regionalpolitisk! medel och att därför stöd till investeringar i rekreationsanläggningar endast bör utgå om det är motiverat från regionalpolitisk synpunkt. Departementschefen förordar emellertid en utvidgning av stödet på det sättet att i framtiden till skillnad från nu lokaliseringsstöd även i form av bidrag bör kunna komma i fråga. Departementschefen manar till en viss försiktighet när det gäller stöd till hotellanläggningar. Han förutsätter vidare att stödet liksom hittills i första hand skall reserveras för områden där det inte finns utrymme för industriell expansion men väl för turism, dvs. i utpräglade glesbygdsområden. Härvid åsyftas främst fjällregionerna, men situationen kan i undantagsfall vara likartad i andra delar av landet. Departementschefen anmäler slutligen att han till våren kommer att redovisa sina slutliga ställningstaganden i den aktuella frågan i samband med att han lägger fram förslag om de regionalpolitiska medlen.

Turismen tas också upp i motionen 1972:1818 av herr Helén m. fl. (fp), där man begär ökat stöd till turistnäringen. I motionen 1972:1830 av herr Oskarson (m) behandlas frågan ur en mera speciell synvinkel. Motionären begär att stödet skall kunna utgå till exempelvis Västkustkommuner som har stora utgifter till följd av intensiv turism.

Utskottet har inte några erinringar mot vad departementschefen anfört beträffande inriktningen av stödet till turistnäringen. När förslag kommer till våren blir det tillfälle att återkomma till frågor om den närmare utformningen. Någon anledning till uttalande på grund av vad som anförs i motionen 1972:1818 finns inte. Motionen 1972:1830 kan utskottet inte ställa sig bakom och även den motionen avstyrks således.

I centerpartiets partimotion (punkt 30 i handlingsprogrammet) uttalas att samhället bör i lokaliseringsområden särskilt främja utbildning av företagare och arbetskraft.

Utskottet får i detta sammanhang hänvisa till att under de senaste två budgetåren 732 företag beviljats utbildningsstöd av lokaliseringspolitiska skäl med sammanlagt 98 milj. kr. för utbildning av 15 000 anställda. När det gäller utbildning av företagare får utskottet hänvisa till den verksamhet som bedrivs av statens institut för företagsutveckling (SIFU). Motionen synes inte heller i nu förevarande hänseende böra föranleda någon åtgärd.

En fråga som rör administrationen av lokaliseringsstödet tas upp av herr Ekinge m. fl. (fp) i motionen 1972:1811. Motionärerna vill att beslutanderätten för utgivande av stöd när det gäller mindre belopp skall handhas av länsstyrelserna.

Utskottet vill inte i förevarande sammanhang uttala någon bestämd uppfattning i frågan men utgår från att Kungl. Maj:t i samband med utformningen av propositionen angående de regionalpolitiska medlen överväger även frågor av denna art. Med hänvisning härtill synes motionen inte böra föranleda någon riksdagens åtgärd.

InU 1972:28

64 Industricentrautredningen har föreslagit att industricentra skall uppföras i fyra orter inom det inre stödområdet, nämligen Kalix, Lycksele, Strömsund och Vilhelmina. Uppbyggnaden föreslås ske i två etapper med början i Strömsund och Lycksele.

Departementschefen ansluter sig till denna uppläggning. Han yttrar bl. a. att försiktighet i utbyggnadstakten är motiverad med hänsyn till att det är fråga om ett tidigare oprövat medel i regionalpolitiken. Strömsund och Lycksele bör enligt departementschefen utses till lokaliseringsorter i första etappen. Ställning till frågan i vilka orter en eventuell fortsatt utbyggnad skall ske bör tas först sedan erfarenheter av den första utbyggnadsetappen föreligger. Förslag beträffande inrättande av industricentra kommer att föreläggas 1973 års vårriksdag.

I motionen 1972:1802 av herr Westberg i Ljusdal (fp) yrkas att riksdagen uttalar sig för särskilda åtgärder i Ljusdals kommun, däribland inrättandet av ett industricentrum. I motionen 1972:1803 av herr Öhvall m. fl. (fp, c, m) vill man att någon ort i östra Norrbotten skall komma i fråga för industricentrum redan i första etappen. Herrar Åsling (c) och Stjernström (c) ansluter sig i motionen 1972:1837 till tanken på industricentra i Strömsund och Lycksele men vill att förberedelser för inrättande av nya industricentra i bl. a. Sveg och Järpen vidtas. I centerpartiets handlingsprogram (punkt 26) återfinns ett allmänt yrkande att samhället i områden med stora sysselsättningssvårigheter bör medverka till att lokaler tillhandahålls för industri- och serviceföretag.

Utskottet delar departementschefens uppfattning beträffande utbyggnaden av industricentra. Utskottet är därför inte berett att nu göra någon utfästelse beträffande vilka orter som i framtiden bör komma i fråga för utbyggnad av centra. Yrkandena i den frågan i motionerna 1972:1802, 1972:1803 och 1972:1837 avstyrks således.

Yrkandet i centerpartiets partimotion får anses tillgodosett genom det utlovade förslaget om industricentra och genom den proposition som aviseras om vidgade möjligheter för kommuner att tillhandahålla enskilda företag lokaler. Något initiativ från riksdagens sida är därför inte erforderligt.

1 anslutning till yrkandet i motionen 1972:1802 vill utskottet tillägga att Ljusdal ligger inom det inre stödområdet och att Ljusdal tillhör de regionala centra beträffande vilka departementschefen uttalat att särskilda insatser från samhällets sida kan bli aktuella för att upprätthålla regional service. Det kan tilläggas att arbetsmarknadsstyrelsen i dagarna har medgivit att statsbidrag får utgå till uppförande av ett hantverks- och småindustrihus i Ljusdal som kommunalt beredskapsarbete. Det redovisade yrkandet i motionen avstyrks alltså i sin helhet.

Frågan om nya styrmedel i regionalpolitiken aktualiseras i centerpartiets förslag till handlingsprogram (punkterna 42 och 43). I motionen begärs att systemet med lokaliseringssamråd skall effektiviseras genom att samrådsmyndigheten ges möjligheter att aktivt verka för lokalisering till andra områden. Motionärerna vill även ha prövat frågan om införande av etableringsavgifter eller etableringstillstånd.

InU 1972:28

65 De i motionen upptagna frågorna om etableringsavgifter och etableringskontroll tillhör de spörsmål den nyligen tillsatta utredningen om regionalpolitiska styrmedel skall pröva. I avvaktan på resultatet av denna utredning övervägs inom inrikesdepartementet vilka åtgärder som inom ramen för den nuvarande principiella konstruktionen av lokaliseringssamrådet kan vidtas för att förbättra möjligheterna att påverka företagslokaliseringar.

Motionärernas önskemål får med hänsyn till det anförda i allt väsentligt anses tillgodosedda. Motionsyrkandena bör sålunda inte föranleda något initiativ från riksdagens sida.

Utbyggnad av samhällsfunktioner

Med betonande av den regionalpolitiska betydelsen av skilda samhällsfunktioner behandlas en rad sådana funktioner i propositionen (se prop. s. 511—526). I anslutning till väckta motioner behandlas i det följande frågor rörande kommunal skatteutjämning, utbildnings- och kulturfrågor och kommunikationer. Vissa bostads- och sjukvårdsfrågor har behandlats i det föregående. Vad i övrigt anförts i propositionen om utbyggnad av samhällsfunktionerna har inte gett utskottet anledning till erinran eller särskilt uttalande.

Kommunal skatteutjämning

Enligt åtgärdsprogrammet (punkt 21) i centerpartiets partimotion 1972:1812 behövs en effektivare kommunal skatteutjämning för att likvärdiga förutsättningar skall kunna skapas mellan olika områden.

En översyn av skatteutjämningssystemet har gjorts av skatteutjämningsrevisionen i betänkandet Reformerad skatteutjämning (SOU 1972:44). Eftersom förslag på grundval av betänkandet kommer att föreläggas 1973 års vårriksdag, finns inte skäl för riksdagen att nu göra några uttalanden i ämnet. På grund härav avstyrks motionen i denna del.

Utbildningsväsendet och kulturområdet

Åtgärdsprogrammet i centerpartiets partimotion 1972:1812 tar upp en rad frågor på utbildnings- och kulturområdet.

Enligt punkten 17 i programmet måste decentraliseringspolitiken inom den högre utbildningen fullföljas målmedvetet så att varje region får en andel av utbildningsplatserna som svarar mot befolkningsunderlaget. Utskottet konstaterar att den förda politiken beträffande utbyggnaden av den eftergymnasiala utbildningen i hög grad karakteriseras av strävan mot decentralisering. Även i fortsättningen kommer utbyggnaden i första hand att äga rum utanför de äldre universitetsorterna. Förslag beträffande den eftergymnasiala utbildningens lokalisering kommer att läggas fram av 1968 års utbildningsutredning (U 68).

För att erbjuda vuxna utbildning i lämpliga former förordas i punkten

5 Riksdagen 1972. 18 sami. Nr 28

InU 1972:28

18 att de möjligheter till decentraliserad utbildning som etermedia erbjuder tillvaratas och utvecklas. De beslut som fattades vid 1967 års riksdag om vissa åtgärder inom vuxenutbildningens område m. m. (prop. 1967:85) innebar bl. a. att samhället i framtiden skulle ta på sig ansvaret att i större utsträckning än tidigare förmedla undervisning via radio och television. I enlighet med beslutet uppdrogs åt en särskild kommitté (TRU-kommittén) att bedriva försöksverksamhet med radio och television inom vissa sektorer av utbildningsväsendet, bl. a. vuxenutbildningen. Till kommitténs programverksamhet har t. o. m. budgetåret 1971/72 anvisats ca 65 milj. kr. Kommittén skulle också på grundval av vunna erfarenheter lägga fram förslag beträffande möjligheterna till ökad användning av radio och television inom utbildningsområdet. Med anledning härav lade kommittén på våren 1971 fram ett betänkande (SOU 1971:36). På grund av stark splittring bland remissinstanserna framför allt i vissa organisationsfrågor har vid årsskiftet 1971 — 1972 tillkallats en ny kommitté för behandling av frågan om den fortsatta verksamheten med radio och television inom utbildningsväsendet. I direktiven till den nya kommittén har särskilt understrukits att den fortsatta verksamheten bör inriktas på bl. a. vuxenutbildning.

Punkten 19 i programmet behandlar gymnasieskolan. Motionärerna anser att onödig centralisering bör undvikas och möjligheterna att inrätta gymnasiefilialer utnyttjas.

Gymnasieskolan får betraktas som färdigutbyggd i större delen av landet. Den fortsatta planeringen av gymnasieskolans organisation har utretts av skolöverstyrelsen, vars förslag f. n. bereds inom utbildningsdepartementet.

I punkten 20 berörs möjligheterna att bevara mindre enheter inom grundskolan i glesbygderna. Frågan har behandlats av glesbygdsutredningen som lagt fram förslag i ämnet. Allmänt uttalas i propositionen att vägledande vid prövningen av utredningens förslag bör vara att det skall föreligga starka skäl innan en fungerande skola läggs ned.

Möjligheterna att ge kulturlivet en fastare regional förankring behandlas i punkten 15. Kulturrådet har i höst lagt fram betänkandet Ny kulturpolitik (SOU 1972:66). 1 betänkandet föreslås bl. a. insatser för att nå en bättre geografisk spridning av den kulturella verksamheten.

Slutligen framställs i punkten 16 önskemål om att en större del av Sveriges Radios programproduktion sker vid regionala enheter och om ökat utrymme för de s. k. regionala sändningarna.

Yrkande med samma innehåll framställdes förra året i motionen 1971:801 (s). I anslutning till motionen konstaterade kulturutskottet (KrU 1971:8 s. 11) att det ansetts vara en rimlig målsättning att omkring en fjärdedel av programproduktionen sker regionalt, att det angivna målet ännu inte uppnåtts och att nämnda målsättning därför alltjämt är aktuell. 1 enlighet med kulturutskottets hemställan avslogs motionen. Anledning finns ej nu för riksdagen till ändrat ställningstagande.

Som framgår av vad ovan anförts är flertalet av de i motionen upptagna frågorna redan aktualiserade i olika sammanhang. Med hänvis -

InU 1972:28

ning härtill och till vad i övrigt anförts finner utskottet ej skäl för riksdagen att göra något uttalande i anledning av motionen. Den avstyrks alltså i de aktuella delarna.

Kommunikationer

Kommunikationernas strategiska betydelse för en effektiv närings- och regionalpolitik betonas i propositionen. Som en allmän förutsättning för de statliga insatserna på transportområdet gäller att dessa skall planläggas i nära kontakt med samhällsplaneringen i stort och med särskilt beaktande av de regionalpolitiska, arbetsmarknadspolitiska och allmänt näringspolitiska målen. Även andra hänsyn av exempelvis miljö- och trafiksäkerhetsmässig art tas i det trafikpolitiska handlandet.

En trafikpolitik av detta slag förutsätter överblick över transportsektorn och dess samband med andra samhällssektorer. För att göra detta möjligt bedrivs ett omfattande planerings- och utredningsarbete. Trafikplaneringsutredningen tillsattes år 1970 för att leda arbetet med att upprätta modellplan för regional trafikplanering. I anslutning till utredningsarbetet har Kungl. Maj:t uppdragit åt länsstyrelserna att till senare delen av år 1974 genomföra en övergripande regional trafikplanering. Denna planering skall ge underlag för beslut på olika nivåer om en samhällsekonomiskt lämplig fördelning av transportarbetet på olika transportgrenar. En betydelsefull följd av planeringen är att länsstyrelserna får bättre möjligheter att beakta närings- och regionalpolitiska målsättningar. Det regionala trafikplaneringsarbetet förutsätts bli samordnat med det kommunala trafikplaneringsarbetet, som blir allt angelägnare.

Regionalpolitikens växande betydelse inom kommunikationssektorn kommer även fram i andra utredningssammanhang. Kungl. Maj:t har tillkallat särskilda sakkunniga att utforma en ny planeringsmetodik som skall användas vid prioritering av vägbyggnadsbehov. Tanken är att man på ett bättre sätt än f. n. skall kunna väga in olika samhällsekonomiska effekter. Behovet härav ökar med de vidgade regional- och näringspolitiska perspektiv som läggs på samhällets investeringar i olika hänseenden. Vid anmälan av förslaget för riksdagen tidigare i år uttalade kommunikationsministern att i avvaktan på att en ny planeringsmetodik skulle komma till stånd borde även på kortare sikt beredas ökat utrymme för regionalpolitiska hänsyn vid överväganden av väginvesteringar och andra åtgärder på vägområdet.

Kommunikationsministern har i höst fått bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga med uppdrag att utreda olika trafikpolitiska frågor. Utredningsarbetet skall inriktas på att utveckla handlingsnormer och överväga åtgärder, som på ett mera verksamt sätt kan bidra till en samhällsekonomiskt riktig utveckling av transportsektorn. Av direktiven framgår att utredningen skall pröva frågorna från bl. a. regionalpolitiska aspekter.

En form av regionalpolitisk! betingad stödinsats utgör bidragen till det

InU 1972:28

trafiksvaga bussnätet. Förslag om ett reviderat bussbidragssystem kommer på grundval av bussbidragsutredningens betänkande att föreläggas riksdagen våren 1973.

I motionen 1972:1812 av herr Fälldin m. fl. (c) görs vissa allmänna uttalanden om inriktningen av den trafikpolitiska planeringen. Motionärerna anser att trafikpolitiken skall inriktas på ett ”decentraliserat samhälle”. Kommunikationerna måste snabbt upprustas i områden där trafikförsörjningen är otillfredsställande så att befolkning och näringsliv får goda kommunikationsmöjligheter i alla regioner i landet. Motionärerna uttalar vidare att stödet till trafikväsendet bör baseras på samhällsekonomiska helhetsbedömningar och inriktas på upprätthållande av god trafikservice i landets olika delar.

Utskottet hänvisar dels till den allmänna inriktning på trafikpolitiken som ovan redovisats och som framgår av departementschefens uttalanden på s. 519 i propositionen, dels till det utredningsarbete som pågår. Allmänna formuleringar av det slag motionärerna för fram lämpar sig föga som utgångspunkt för konkreta ställningstaganden. Motionsyrkandena avstyrks således.

Utskottet kan inte heller ansluta sig till yrkandena i motionen 1972:1806 av herr Bohman m. fl. (m) och 1972:1837 av herrar Åsling (c) och Stjernström (c) med krav på tilläggsdirektiv till trafikpolitiska utredningen resp. en parlamentarisk utredning angående transportpolitiken inom stödområdet. De framförda utredningsyrkandena får anses tillgodosedda genom det utredningsarbete som pågår eller skall igångsättas inom kort. I fråga om inlandsbanan, som behandlas i motionen 1972:1837, hänvisar utskottet till vad som i det följande sägs om järnvägar.

Frågan om förbättrade tvärförbindelser med våra grannländer tas upp i centerpartiets partimotion liksom i den nyss nämnda motionen 1972:1837. 1 partimotionen framhålls mera allmänt önskemålet om förbättrade tvärförbindelser, medan i den andra motionen i första hand behandlas samarbetet mellan Jämtlands län och Tröndelagens fylken. Motionärerna berör särskilt olje- och drivmedelsförsörjningen i Norrlands inland. Kommunikationsministern besvarade den 23 november i år en fråga som rörde samma problem som tas upp i motionen 1972:1837. Han anförde därvid att frågan om åtgärder för Trondheimsledens utbyggnad borde tas upp först när resultatet av den regionala trafikplaneringen föreligger. I svaret hänvisades vidare till att för de mellannordiska kontakterna finns ett naturligt organ i Nordiska ämbetsmannakommittén för transportfrågor, som handlägger bl. a. frågor om utbyggnaden av de nordiska mellanriksvägarna.

Utskottet ansluter sig till kommunikationsministerns uttalanden och finner alltså inte skäl föreslå att riksdagen tar något initiativ i anledning av motionsyrkandena. När det gäller frågan om oljeförsörjningen i Norrland m. m. hänvisar utskottet till att riksdagen tidigare i år behandlat frågor av detta slag och därvid inte funnit skäl till något initiativ (NU 1972:8).

InU 1972:28

69 En fråga av mera speciell art som tas upp i centerpartiets partimotion gäller ö- och skärgårdsbefolkningens trafikservice. Även det problemet torde primärt höra till den regionala och lokala trafikplaneringen. Delvis rör det sig om en glesbygdsfråga. Utskottet, som hänvisar till trafikutskottets behandling av samma fråga tidigare i år (TU 1972:1, s. 18), finner inte skäl att föreslå att riksdagen tar något initiativ i nu förevarande sammanhang. Motionen avstyrks alltså även i denna del.

Centerpartiets partimotion innehåller allmänna uttalanden om inriktning av politiken i fråga om vägar och järnvägar. Motionärerna anser att vägnätet bör utvecklas så att likvärdiga kommunikationsmöjligheter uppnås i olika delar av landet. Ökade insatser krävs för länsvägarna och förstärkning begärs av statsbidraget till enskilda vägar. Om järnvägar sägs att det nuvarande järnvägsnätet bör bibehållas. Förutsättningarna bör förbättras för att långväga godstransporter skall kunna ske med järnväg. Även taxefrågor behandlas i motionen liksom i folkpartiets partimotion.

Utskottet vill framhålla att för att alla delar av landet skall få en tillfredsställande trafikförsörjning inom rimlig tid måste den kollektiva trafiken förbättras och byggas ut. En förutsättning härför är att redan gjorda investeringar inom kommunikationssektorn i dess helhet vidmakthålls. Detta gäller främst järnvägs- och landsvägsnäten men även investeringarna avseende exempelvis sjöfart och luftfart.

Det står enligt utskottets mening alldeles klart att järnvägarna även i framtiden måste spela en betydande roll för både gods- och persontransporter. Även miljöhänsyn och trafiksäkerhetsskäl gör det nödvändigt att den rälsbundna trafiken stimuleras. Taxepolitiken måste bedrivas med tanke härpå, och vidare måste SJ över huvud taget försöka göra sin del av den kollektiva trafiken mera attraktiv och bättre anpassad till trafikanternas önskemål och behov.

Uppkommande frågor om nedläggningar av järnvägar och indragningar av stationer bör ses i ett mera långsiktigt perspektiv. Någon nedläggning av järnvägar bör därför inte ske under pågående utrednings- och planeringsarbete. Det är vidare enligt utskottets mening inte tillräckligt att låta framställningar om nedläggningar av järnvägslinjer vila i avvaktan på trafikplaneringsverksamheten. Tveksamheten om järnvägarnas framtida roll är därmed inte undanröjd. Det ger inte tillräcklig stabilitet åt beslut om lokaliseringar av företag eller fraktavtal som under tiden måste fattas. Ett mera klargörande uttalande om statsmakternas avsikt att tilldela järnvägarna en betydande roll i den framtida transportförsörjningen är därför i hög grad motiverat.

För att nå en önskvärd utveckling av framför allt transporterna över längre avstånd måste statens järnvägars konkurrenskraft förstärkas. F. n. är i olika avseenden inte SJ:s transportservice av den kvalitet som kunderna kräver. Det gäller inte minst företagets möjligheter att hålla eller ingå bindande avtal om transporttider. Förtroendet för transportföretaget måste på den punkten vara orubbligt inom ett näringsliv där även ett kort driftstopp kan vålla stora kostnadsökningar. Sådana krav på statens järnvägar måste i högre grad än hittills beaktas vid prövningen av

InU 1972:28

verkets framställningar om investeringsmedel och även internt i företagets investeringspolitik.

Vad utskottet anfört i anslutning till de aktuella motionerna 1972:1812 och 1972:1818 bör ges Kungl. Maj:t till känna.

Ett yrkande som avser en speciell väg framställs i motionen 1972:1830 av herr Oskarson (m). Motionären vill att utbyggnaden av motorvägen längs Västkusten skall planeras och genomföras i en takt som överensstämmer med de krav som den regionala utvecklingen kräver. Utskottet anser sig inte ha anledning att ta ställning till enskilda vägprojekt och avstyrker därför motionsyrkandet. Utskottet vill i sammanhanget endast påminna om de ovan refererade uttalandena av kommunikationsministern om behovet att väga in samhällsekonomiska effekter vid prioritering av vägbyggnadsbehov.

Flygtrafikens roll i den regionala utvecklingen tas upp i ett par motioner. Partimotionen från centerpartiet (punkt 6 i handlingsprogrammet) och moderata samlingspartiet betonar vikten av en utbyggnad av de inrikes flygförbindelserna. Särskilt angeläget anses detta vara för Norrlands och Gotlands del. Även prisfrågor beträffande flygtransporter behandlas i de båda motionerna liksom i folkpartiets partimotion. Motionärerna uttalar sig för taxesänkningar vid långa transporter. I centerpartimotionen för man fram tanken på ett system med maximitaxa.

Såsom framhålls i propositionen har flyget en betydelsefull och växande uppgift i vårt lands transportsystem. Det kan spela en särskild roll i regionalpolitiken för att minska olägenheterna i kontakthänseende som följer med långa resavstånd. Samtidigt måste — med hänsyn till begränsningarna i trafikunderlaget — utbyggnaden av flyget övervägas med hänsyn bl. a. till dess återverkningar för andra trafikmedel, främst järnvägarna. Även för dessa frågor förutsätts att den övergripande trafikplaneringen skall ge ett bättre beslutsunderlag. I sammanhanget kan anmärkas att riksdagen i höst uttalat sig för en översyn av organisationen om tillståndsgivningen för den inrikes flygtrafiken (TU 1972:18, rskr 283).

När det gäller flygpriserna bedrivs inom Linjeflyg ett utredningsarbete som syftar till en genomgripande revision av transportsystemet. Resultatet av detta arbete skall föreligga inom kort, och enligt propositionen kan förslaget förväntas öppna möjligheter för en prissättning som ligger i linje med de regionalpolitiska strävandena.

Med hänvisning till det anförda bör riksdagen inte nu ta något initiativ ide aktuella frågorna. Motionsyrkandena bör således inte föranleda någon åtgärd. Inte heller finns det skäl att vidta någon åtgärd i anledning av yrkandet B 7 i motionen 1972:1806.

Avgifterna för telefonsamtal behandlas i partimotionerna från centerpartiet, folkpartiet och moderata samlingspartiet och i motionen 1972:1828 av herr Nordgren m. fl. (m). Förslagen syftar till en regional utjämning av teletaxorna. Centerpartiets förslag går längst. Det föreslås att avgiften skall göras oberoende av distansen för telefonsamtalen.

InU 1972:28

71 Televerket har nyligen lagt fram en utredning som syftar till regional utjämning i olika hänseenden av telefonkostnaderna. Kommunikationsministern kommer att under våren 1973 lägga fram förslag på grundval av denna utredning. Det finns anledning räkna med att förslaget kommer att innebära ytterligare regional utjämning av taxorna. Med hänsyn till det anförda bör riksdagens ställningstagande anstå till dess Kungl. Majit lagt fram sitt förslag. Motionsyrkandena bör således inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Sjötrafikens roll inom regionalpolitiken har uppmärksammats i åtskilliga länsprogram. I propositionen behandlas särskilt hamnväsendet. Behovet av kommunal samordning betonas. Sett i ett större perspektiv är hamnarna ett slags omlastningsterminaler, vilket medför att deras lokalisering och dimensionering bör prövas utifrån en samlad bedömning av transportförsörjningen inom den berörda regionen. Så kommer också, enligt propositionen, att ske inom ramen för den regionala trafikplaneringen.

I handlingsprogrammet, punkt 7, i centerpartiets partimotion sägs att isbrytarberedskapen i de norrländska farvattnen måste stärkas så att norra Sverige tillförsäkras öppna hamnar året runt. Även i motionen 1972:1831 av herr Petersson i Gäddvik m. fl. (m) tas isbrytarfrågan upp. Motionärerna vill att riksdagen skall begära att Kungl. Majit till nästa år redovisar i vilken takt statsisbrytare avses att anskaffas. Motionärerna vill också ha utredning av möjligheterna att förlägga översyn och reparation av isbrytare och andra fartyg till Norrland.

De i motionerna behandlade frågorna har prövats av riksdagen tidigare i år (TU 1972:2 s. 18). Trafikutskottet hänvisade i sitt i detta avseende enhälliga betänkande till att frågorna var föremål för Kungl. Majits prövning i anledning av hamnutredningens hösten 1971 avgivna betänkande Vintersjöfart. Resultatet av beredningen i kanslihuset borde enligt trafikutskottet avvaktas och utskottet avstyrkte därför de då aktuella motionsyrkandena. Inrikesutskottet kan inte finna att det inträffat något som bör föranleda riksdagen att inta annan ståndpunkt. Motionsyrkandena beträffande isbrytare avstyrks således.

Frågan om utformningen av det regionalpolitiska transportstöd som infördes av 1970 års riksdag tas upp i partimotionerna från centerpartiet och folkpartiet samt i motionen 1972:1836 av herr Winberg m. fl. (m). Stödets syfte är att minska de kostnadsolägenheter som följer med de långa avstånden i de norra delarna av landet. Stödet är utformat som en rabattering av järnvägs- och lastbilsfrakter från det allmänna stödområdet. Rabattsatsen är större ju längre norrut i stödområdet vederbörande ort är belägen. Stödet är begränsat i olika avseenden. Det gäller endast för transporter inom och ut från stödområdet varvid en minimisträcka på 30 mil uppställts. Av praktiska skäl har transporter understigande 500 kg. undantagits. Stödet gäller endast för transporter av helfabrikat eller mera bearbetade halvfabrikat.

I motionerna läggs fram förslag om utvidgning av transportstödet i olika avseenden. Det gäller avståndsgränser, viktavgränsningen, transport

InU 1972:28

av vissa varuslag till stödområdet samt beräkning av transportsträcka som kvalifikationsgrundande, då en del av färdsträckan ligger inom annat nordiskt land. I centerpartimotionen uttalar man sig för att även flygtransporter bör infogas i stödet.

Enligt utskottets mening har det regionalpolitiska transportstödet inneburit en värdefull förstärkning av de tidigare regionalpolitiska medlen. Den pågående försöksperioden utgår med innevarande budgetår. Inom kommunikationsdepartementet utvärderas f. n. erfarenheterna av det nuvarande stödet. På grundval härav avses förslag i ämnet bli förelagt 1973 års vårriksdag.

Utskottet anser det mindre lämpligt att riksdagen nu binder sig för vissa lösningar beträffande transportstödets framtida utformning. Genom den aviserade propositionen kommer riksdagen att få ett bättre beslutsunderlag än som f. n. föreligger. Utskottet avstyrker med hänvisning till det anförda motionsyrkandena.

För Gotland gäller ett speciellt transportstöd för linjesjöfart. Stödet, som infördes år 1971 sedan Gotland inlemmats i det allmänna stödområdet, har till syfte att förbättra de näringsgeografiska betingelserna för öns utveckling. Stödet är knutet till den reguljära färjtrafiken. Det gäller endast transporter utgående från ön. Stödet gäller under en försöksperiod på tre år. Det beräknas för innevarande budgetår kosta 2,1 milj. kr.

1 folkpartiets partimotion yrkas på en förbättring av transportstödet till Gotlandstrafiken. Motionärerna vill att en utredning skall tillsättas med uppgift att utforma ett system som innebär att kostnaden för transporter till och från ön i princip inte skall vara högre än för motsvarande sträcka på fastlandet.

Riksdagen har tidigare i år avslagit motionsyrkanden med samma syfte (TU 1972:5). I sitt av riksdagen godkända betänkande anförde trafikutskottet bl. a. att erfarenheterna av det nuvarande systemet bör avvaktas innan ytterligare åtgärder vidtas. Utskottet förutsatte att redan under den pågående försöksperioden överväganden sker om stödets utformning och tillämpning efter försöksperiodens slut. Inrikesutskottet ansluter sig till trafikutskottets uppfattning och avstyrker således motionen i förevarande del.

Övriga frågor

I motionen 1972:1826 av herr Nilsson i Agnäs m. fl. (m) hemställs att medel som ställts till arbetsmarknadsstyrelsens förfogande får användas för bidrag till samernas anläggningar för fiske och turism.

Utskottet finner ej skäl att i förevarande sammanhang gå in i en sakprövning av motionen, allrahelst som motionärerna fått samma motionsyrkande prövat tidigare i år (se JoU 1972:9).

Hemställan

Utskottet hemställer

1. att riksdagen beträffande uppskov med behandling av ärendet avslår motionen 1972:1806, yrkande A,

InU 1972:28

2. att riksdagen beträffande avslag på propositionen och uttalande för en ny regionalpolitik avslår motionen 1972:1819,

3. att riksdagen beträffande de allmänna regionalpolitiska målen med avslag på motionen 1972:1812, yrkande 1 a, godkänner vad departementschefen uttalat i bilaga 1 till propositionen 1972:111,

4. att riksdagen beträffande ramar för planering av verksamheten i länen för tiden t. o. m. år 1980 med avslag på motionen 1972:1812, yrkande 1 b, godkänner vad departementschefen anfört i bilaga 1 till propositionen,

5. att riksdagen beträffande allmänna frågor rörande plan för utveckling av den regionala strukturen avslår motionerna 1972:1783, yrkandena 2 och 3, 1972:1785, 1972:1812, yrkandena 1 c och 2 a och 1972:1815, yrkandena A 1 och A 2,

6. att riksdagen beträffande statlig servicegaranti i anledning av motionen 1972:1818, yrkande 1, som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört i den berörda frågan,

7. att beträffande lasarettsvården i regionala centra motionen 1972:1777 inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

8. att riksdagen beträffande regional service i Söderhamn avslår motionen 1972:1802, yrkande 3,

9. att riksdagen beträffande samordning av statlig verksamhet m. m. i regionalpolitiskt hänseende i anledning av motionen 1972:1818, yrkande 4, som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört i den berörda frågan,

10. att beträffande allsidig näringslivsstruktur i Stockholmsregionen motionerna 1972:1772 och 1972:1776 inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

11. att beträffande industrisysselsättningen i storstadsområdena - främst Göteborgs- och Malmö/Lund-regionerna motionen 1972:1789 inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

12. att beträffande näringslivsutvecklingen i Göteborgsregionen motionen 1972:1814 inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

13. att beträffande långsiktig planering av bostadsbyggandet m. m. motionen 1972:1812, yrkande 1 d, punkterna 1 och 2, inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

14. att riksdagen beträffande främjande av utflyttning av enskild förvaltning m. m. från storstadsområdena avslår motionen 1972:1812, yrkande 1 d, punkt 37,

15. att riksdagen beträffande bostadsplaneringen i storstadsområdena avslår motionen 1972:1812, yrkande 1 d, punkterna 38 och 39,

16. att riksdagen beträffande beteckning av Flen och Vingåker som regionalt centrum avslår motionen 1972:1810, yrkande 2 i motsvarande del,

InU 1972:28

17. att riksdagen beträffande hänförande av Emmaboda till

Kalmar/Nybro som primärt centrum avslår motionen 1972:1778,

18. att beträffande beteckning av Gotland/Visby som primärt

centrum motionen 1972:1810, yrkande 2 i motsvarande del,

inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

19. att beträffande regionalpolitiska åtgärder på Gotland motionerna 1972:1816 och 1972:1833 inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

20. att riksdagen beträffande beteckning av Olofström och

Sölvesborg som regionala centra avslår motionen 1972:1808,

21. att riksdagen beträffande beteckning av Kungsbacka som regionalt centrum avslår motionen 1972:1830, yrkande 1,

22. att riksdagen beträffande beteckning av Skara som regionalt centrum avslår motionen 1972:1781,

23. att riksdagen beträffande beteckning av Vara som regionalt centrum avslår motionerna 1972:1779, 1972:1790, den sistnämnda i motsvarande del, och 1972:1822,

24. att riksdagen beträffande serviceförsörjningen i Habo och Mullsjö avslår motionen 1972:1790 i motsvarande del,

25. att beträffande beteckning av Hofors som regionalt centrum motionerna 1972:1799, 1972:1801 och 1972:1802, yrkande 2, inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

26. att riksdagen beträffande regionalpolitiska insatser i Sollefteå och Ånge avslår motionen 1972:1835,

27. att beträffande beteckning av Åre som regionalt centrum motionen 1972:1780 inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

28. att beträffande Skellefteå riksdagen med bifall till motionerna 1972:1784, 1972:1793, yrkande 1, 1972:1796, yrkande 1, och 1972:1815, yrkande B, samt med avslag på Kungl. Maj:ts förslag i motsvarande del beslutar att Skellefteå skall betecknas som primärt centrum,

29. att beträffande beteckning av Stomman som regionalt centrum motionerna 1972:1759 och 1972:1793, yrkande 2, inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

30. att riksdagen beträffande beteckning av Sorsele som regionalt centrum avslår motionen 1972:1796, yrkande 3,

31. att riksdagen beträffande klassificering av Bjurholm avslår motionerna 1972:1793, yrkande 3 i motsvarande del, och 1972:1796, yrkande 2 i motsvarande del,

32. att riksdagen beträffande klassificering av Dorotea avslår motionen 1972:1793, yrkande 3 i motsvarande del,

33. att riksdagen beträffande regionplanering enligt bandstadseller bandlandskapsprincipen avslår motionen 1972:1810, yrkande 1,

InU 1972:28

34. att riksdagen — i den mån frågorna inte behandlats under punkterna 5-33 — godkänner att den plan för utveckling av den regionala strukturen som föredragande departementschefen i bilaga 1 till propositionen förordat tills vidare läggs till grund för planering av samhällsutbyggnaden,

35. att riksdagen beträffande skatteinstrumentets och investeringsfonders användning i regionalpolitiskt syfte avslår motionerna 1972:1812, yrkande 1 d, punkterna 13, 33—35, 1972:1818, yrkandena 6-8, 1972:1827 och 1972:1829,

36. att riksdagen beträffande kreditpolitikens användning i regionalpolitisk syfte avslår motionen 1972:1812, yrkande 1 d, punkt 36,

37. att riksdagen beträffande decentralisering av statlig verksamhet m. m. i anledning av motionerna 1972:1812, yrkande 1 d, punkt 40, och 1972:1818, yrkande 5, som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört i den berörda frågan,

38. att riksdagen beträffande lokalisering av nytillkommande statlig verksamhet med hänsyn till regionalpolitiska målsättningar m. m. avslår motionen 1972:1812, yrkande 1 d, punkt 41,

39. att riksdagen beträffande upphörande med omlokalisering av statlig verksamhet avslår motionen 1972:1823, yrkande 6 i motsvarande del,

40. att riksdagen beträffande tilläggsdirektiv till jordbruksutredningen och förslag om skogsvårdsprogram m. m. i anledning av motionerna 1972:1803, yrkande 1, 1972:1806, yrkandena B 1 och B 2, och 1972:1812, yrkande 1 d, punkterna 28 och 29, som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

41. att beträffande företagareföreningarnas verksamhet motionerna 1972:1792, 1972:1794, 1972:1812, yrkande 1 d, punkt 32, och 1972:1818, yrkande 11, inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

42. att beträffande statliga företag m. m. motionen 1972:1812, yrkande 1 d, punkterna 27 och 31, inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

43. att riksdagen beträffande generella medel inom regionalpolitiken avslår motionerna 1972:1806, yrkande B 4, och 1972:1818, yrkande 2,

44. att riksdagen beträffande avskaffande av det allmänna stödområdet m. m. avslår motionerna 1972:1774 och 1972:1823, yrkande 6 i motsvarande del,

45. att motionen 1972:1830, yrkande 3 b, beträffande flexibel tillämpning av bestämmelserna om lokaliseringsstöd inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

46. att riksdagen beträffande utvidgning av det allmänna stödområdet till att omfatta sydöstra Skåne avslår motionen 1972:1773,

InU 1972.28

47. att riksdagen beträffande utvidgning av det allmänna stödområdet till att omfatta hela Gävleborgs län avslår motionerna 1972:1783, yrkande 1, och 1972:1802, yrkande 1,

48. att riksdagen beträffande utvidgning av det allmänna stödområdet till att omfatta Ludvika och Smedjebackens kommuner avslår motionerna 1972:1787 i motsvarande del, 1972:1812, yrkande 3 i motsvarande del, och 1972:1818, yrkande 3, i motsvarande del,

49. att riksdagen beträffande utvidgning av det allmänna stödområdet till att omfatta Avesta och Hedemora kommuner med bifall till motionerna 1972:1787, i motsvarande del, 1972:1812, yrkande 3 i motsvarande del, samt 1972:1818, yrkande 3 i motsvarande del, beslutar att berörda kommuner skall ingå i det allmänna stödområdet,

50. att riksdagen beträffande utvidgning av det inre stödområdet till att omfatta Malungs och Vansbro kommuner avslår motionen 1972:1791,

51. att riksdagen beträffande utvidgning av det inre stödområdet till att omfatta Bjurholms kommun avslår motionen 1972:1796, yrkande 2, i motsvarande del,

52. att beträffande tillämpningen av bestämmelserna om sysselsättningsstöd motionerna 1972:1797 och 1972:1812, yrkande 1 d, punkt 24, inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

53. att riksdagen beträffande förstärkning av lokaliseringsstödet i fråga om belopp och utgivande av förstärkt stöd i vissa områden m. m. avslår motionen 1972:1812, yrkande 1 d, punkt 22 i motsvarande del, samt punkterna 23 och 25,

54. att beträffande lokaliseringsstöd till serviceföretag, marknadsföring m. m. motionen 1972:1818, yrkande 10 i motsvarande del och yrkande 12, samt motionen 1972:1812, yrkande 1 d, punkt 22 i motsvarande del, inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

55. att riksdagen beträffande lokaliseringsstöd till turistnäringen avslår

a) motionen 1972:1818, yrkande 10 i motsvarande del,

b) motionen 1972:1830, yrkande 2,

56. att beträffande främjande av utbildning motionen 1972:1812 yrkande 1 d, punkt 30, inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

57. att riksdagen beträffande administrationen av lokaliseringsstödet avslår motionen 1972:181 1,

58. att riksdagen beträffande industricentra avslår motionerna 1972:1802, yrkande 4, 1972:1803, yrkande 2, 1972:1812, yrkande 1 d, punkt 26, och 1972:1837, yrkande 2,

59. att beträffande nya styrmedel i regionalpolitiken motionen 1972:1812, yrkande 1 d, punkterna 42 och 43, inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

InU 1972:28

60. att riksdagen beträffande kommunal skatteutjämning avslår motionen 1972:1812, yrkande 1, punkt 21,

61. att riksdagen beträffande utbildningsväsendet och kulturområdet avslår motionen 1972:1812, yrkande 1 d, punkterna 15-20,

62. att riksdagen beträffande inriktningen på trafikpolitiken avslår motionen 1972:1812, yrkande 1 d, punkterna 3 och

12,

63. att riksdagen beträffande tilläggsdirektiv till den trafikpolitiska utredningen avslår motionen 1972:1806, yrkande B 3,

64.. att riksdagen beträffande en parlamentarisk beredning för transportpolitiska reformer inom stödområdet avslår motionen 1972:1837, yrkande 1,

65. att riksdagen beträffande tvärförbindelser till grannländer avslår motionerna 1972:1812, yrkande 1 d, punkt 9, och 1972:1837, yrkande 3,

66. att beträffande trafikservice för ö- och skärgårdsbefolkning motionen 1972:1812, yrkande 1 d, punkt 8, inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

67. att riksdagen beträffande utvecklingen av vägnätet och järnvägsnätet samt taxefrågor vid järnvägstrafik i anledning av motionerna 1972:1812, yrkande 1 d, punkterna 4, 5 och 10 i motsvarande del, och 1972:1818, yrkande 9 i motsvarande del, som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

68. att riksdagen beträffande utbyggnad av motorväg längs Västkusten avslår motionen 1972:1830, yrkande 3 c,

69. att beträffande flygtrafikens roll inom regionalpolitiken motionerna 1972:1806, yrkandena B 6 och B 7, 1972:1812, yrkande 1 d, punkterna 6 och 10, den sistnämnda i motsvarande del, samt 1972:1818, yrkande 9 i motsvarande del, inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

70. att beträffande avgifterna för telefonsamtal motionerna 1972:1806, yrkande B 5, 1972:1812, yrkande 1 d, punkt 14, 1972:1818, yrkande 9 i motsvarande del, och 1972:1828 inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

71. att riksdagen beträffande frågor om isbrytare avslår motionerna 1972:1812, yrkande 1 d, punkt 7, och 1972:1831,

72. att riksdagen beträffande det regionalpolitiska transportstödet och transportstödet till Gotlandstrafiken avslår motionerna 1972:1812, yrkande 1 d, punkt 1 1, 1972:1818, yrkande 13, samt 1972:1836,

73. att riksdagen beträffande bidrag till samernas anläggningar för fiske och turism avslår motionen 1972:1826,

74. att riksdagen — i den mån frågorna inte behandlats ovan — beslutar att ett regionalpolitisk handlingsprogram av det huvudsakliga innehåll som föredragande departementschefen

InU 1972:28

har förordat tills vidare läggs till grund för utveckling av den regionala strukturen,

75. att riksdagen godkänner de riktlinjer för regionalpolitiken, för vilka statsministern lämnat en redogörelse i propositionen, till den del riktlinjerna inte behandlats genom vad utskottet ovan anfört och hemställt.

Stockholm den 8 december 1972 På inrikesutskottets vägnar KARL ERIK ERIKSSON

Närvarande: herrar Eriksson i Arvika (fp), Fagerlund (s), Nilsson i Tvärålund (c), Nilsson i Östersund (s), Andersson i Billingsfors (s), Nordgren (m), Fridolfsson i Rödeby (s), Peterson i Linköping (fp), Johansson i Simrishamn (s), Stridsman (c), fru Ludvigsson (s), herrar Oskarson (m), Lorentzon (vpk), Nilsson i Kalmar (s) och Mattsson i Skee (c).

InU 1972:28

79 Reservationer

1. Beträffande uppskov med behandling av ärendet (punkt 1)

av herrar Nordgren (m) och Oskarson (m) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar med ”Utskottet kan” och slutar med ”utskottet motionsyrkandet” bort ha följande lydelse:

Propositionen innehåller ett vidlyftigt material på ca 1 700 sidor som tar åtskillig tid att penetrera. Propositionen bordlädes den 1 november 1972. För motionsskrivning och utskottsbehandling har sammanlagt ca 5 veckor stått till buds. Om man ställer detta i relation till det årslånga förberedelsearbetet på propositionen och till den stora betydelse för många år framåt som riksdagens ställningstagande kommer att få, framstår forceringen i riksdagsbehandlingen som orimlig. Som särskilt betänklig ter sig denna ordning för oppositionspartiernas del. De bereds inte möjlighet att verka på ett sätt som ett demokratiskt parlamentariskt styrelseskick förutsätter. Med hänvisning till det anförda biträder utskottet motionsyrkandet om uppskov.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse

1. att riksdagen beträffande uppskov med behandling av ärendet med bifall till motionen 1972:1806, yrkande A, beslutar att till 1973 års vårriksdag uppskjuta behandlingen av propositionen 1972:111, såvitt den hänvisats till inrikesutskottet, jämte de i anledning av densamma väckta motionerna, såvitt de hänvisats till inrikesutskottet.

2. Beträffande avslag på propositionen och uttalande för en ny regionalpolitik (punkt 2)

av herr Lorentzon (vpk) som anser att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

I. Utgångsläget

Enligt utskottets uppfattning är utgångsläget för en diskussion om regional- och planpolitik i Sverige i dag ett delvis annat än 1964, då principerna för en regionpolitik första gången formulerades av regeringen. Det är främst två faktorer som gör detta omdöme berättigat:

1) Numera råder en bristande tillväxt i den totala sysselsättningen i landet. Detta är en ny och annorlunda situation jämfört med perioden före 1965. Hela problemet rörande den regionala fördelningen har därmed kommit i ett nytt läge. Det kan nu bara bedömas i omedelbar kombination med det allmänna tillväxt- och sysselsättningsproblemet.

2) Med proposition nr 111 har betydelsefulla konkretiseringar skett beträffande regionpolitikens officiella riktlinjer. Det har också gjorts vissa förskjutningar häri jämfört med propositionerna av 1964 (nr 185) och 1970 (nr 75). De viktigaste förtydligandena har gjorts genom uppställande av befolkningspolitiska målsättningar för länen, framläggandet av s. k. regionalpolitiska handlingsprogram för länen, försöken att klassificera

InU 1972:28

olika orters ställning och utvecklingsförutsättningar samt genom skissen till fysisk riksplan. För första gången görs härmed på officiellt håll försök att parallellställa den ekonomiska och den fysiska planeringen.

Sverige är ett kapitalistiskt klassamhälle. Olika klasser och skikt har motstridiga intressen i samhälleliga huvudfrågor. Regionpolitik och riksplanering utgör en sådan huvudfråga. Avgörande för ett ställningstagande utifrån arbetarklassens och folkflertalets intressen blir då självklart planeringens innehåll. Endast ett socialistiskt innehåll kan tillgodose dessa intressen.

Särskilt på socialdemokratiskt håll ges ofta begreppet ”planering” i sig själv en positiv, progressiv värdeladdning. Detta döljer lätt frågan om planeringens innehåll och tendens. Planeringen kan vara en anpassningsplanering, som helt följer privatkapitalismens utveckling. Den kan vara en styrningsplanering, som ger staten eller något annat offentligt organ en ledande roll. Styrningen kan i sin tur antingen vara i kapitalets intresse eller ha en annan klassmässig utgångspunkt.

Att planeringens innehåll är avgörande, betyder dock inte att det är likgiltigt, om planeringen är stark eller svag. Ett socialistiskt klassinnehåll förutsätter en stark yttre planeringsorganisation. Ett utvidgat planeringsväsen — t. ex. i form av en fysisk riksplan — kan också ha en annan fördel ur folklig synpunkt: det kan betyda att fler beslut blir föremål för statlig prövning och därmed mer åtkomliga för offentlig diskussion och påtryckningar från folkopinionen. Detta gäller även om planeringens innehåll och tendens till sin huvudlinje inte är i folkflertalets intresse. Å andra sidan kan dessa fördelar läft gå förlorade om planeringssystemets uppbyggnad gynnar en stark centralism eller hemliga beslutsformer. Då får styrkan i planeringsväsendet snarare en auktoritär verkan.

En medveten och planmässig hushållning med naturresurser, arbete och kapital är överlägsen kapitalismens anarkiska system. Ett socialistiskt samhälle, där lönarbetarna ersatt kapitalisterna som ledande ekonomisk och politisk kraft, måste nödvändigtvis bygga upp en så organiserad ekonomi. Med hänsyn till miljöförstöringen och den allvarliga framtida råvara- och energisituationen blir en sådan hushållning oundgänglig.

Redan vid 1945 års riksdag ställdes frän kommunistiskt håll kravet om en allmän ekonomisk och bebyggelsemässig s. k. landsplanering, grundad på en total samhällsekonomisk bedömning. Denna tanke som då avvisades av riksdagens majoritet, var betydligt djärvare än de blygsamma förslag som nu, ett kvarts sekel senare, framläggs i proposition lil.

Kapitalismens utveckling och inre problem har sedan dess ställt krav på aktivare statliga insatser. Staten är under kapitalismen bunden av systemets krav och arbetsförutsättningar. Dess planering får därför alltid kapitalistiska förtecken, oavsett om man söker dölja det eller ej.

Utskotter förkastar en planpolitik med sådant kapitalistiskt klassinnehåll. Utskottet är medvetet om att en verklig planering i arbetarklassens och folkets intresse är liktydigt med en övergång till socialismens system. Arbetet härför måste dock självklart byggas upp redan under kapitalismen. På alla punkter där det är möjligt bör man därför bekämpa de kapitalistiska strävanden som kommer till uttryck inom ramen för den

InU 1972:28

statliga planeringen. Man bör arbeta för att framtvinga alla tänkbara sådana eftergifter och reträtter av den borgerliga staten, vilka är i folkflertalets intresse och till storfinansens nackdel.

Från sådana utgångspunkter bör riksdagen forma sin bedömning av den svenska region- och planpolitiken och av innehållet i proposition lil.

II. Regionpolitiken före 1972

Den kapitalistiska koncentrationen

Koncentrationen är en inneboende ekonomisk lag i det kapitalistiska systemet. Med kapitalets allmänna koncentration och centralisation följer också tendensen till geografisk koncentration och därmed regional obalans. Denna tendens kan i Sverige spåras tillbaka till 1860-talet. Men först efter andra världskriget kom koncentrationens regionala sida på allvar i förgrunden.

I högkonjunkturperioden 1950—1965 framflyttade storkapitalet överallt sina positioner under inrikes och utrikes expansion. Småföretag inom handel, jordbruk osv. utträngdes massvis. Detta fick viktiga omedelbara följder. Folkomflyttningen accelererade. Storstäderna växte kraftigt. Allt fler landsortsregioner hamnade i ekonomiskt bakvatten. Avfolkningen började på många håll föra ned befolkningstalen på en kritisk nivå. Utnyttjandet av arbetskraften blev hårdare, växande grupper stampades ut. Kollektivtrafiken trängdes tillbaka av en hämningslöst växande privatbilism. Miljöförstöringen tog allvarlig omfattning.

Uppbyggnaden av 1964 års regionpolitik

Före 1964 hade ingen planmässig officiell regionpolitik förts i Sverige. Den ekonomiska politik som tillämpats sedan 1930-talet hade dock många inslag som gynnade olika bygdepolitiska intressen — låg ränta, jordbruksstöd, diverse subventioner. Till sina regionala verkningar var denna politik närmast vad man numera kallar populistisk.

Med den snabbare koncentrationen krävdes en statlig politik, som underbyggde den av storkapitalet ledda utvecklingen och skylde dess sociala följder. En regionpolitik byggdes upp, som var anpassad till det nya läget. Regeringspartiets folkligt-småborgerliga skydds- och subventionspolitik avvecklades till förmån för en politik, som i stället predikade nödvändigheten av folkets anpassning till ”förändringens vind” — dvs. det nya högre stadiet i kapitalets koncentration.

Den regionalpolitiska propositionen 1964 drog upp riktlinjerna för vad som var en typisk anpassningsplanering. Den kännetecknades av två grunddrag:

1) Planeringen skulle utgå från och följa upp näringslivets ”spontana” utveckling. Rörlighet och omflyttning skulle i princip accepteras och underlättas.

6 Riksdagen 1972. 18 sami. Nr 28

InU 1972:28

2) Lokaliseringsstöd plus arbetsmarknadspolitiska åtgärder skulle sättas in åt främst skogslänen (det s. k. stödområdet). Stödet skulle bidra till dessa regioners smidigare omvandling. Det skulle inte vända den där rådande avfolkningstendensen.

Den ”spontana” utvecklingen med fortsatt storstadskoncentration respektive avfolkning av stora landsortsregioner förklarades av regeringen vara bäst ägnad att leda till maximal ekonomisk tillväxt. Folkomflyttningen ansågs skola få en utjämnande effekt — regioner med många arbetslösa skulle flytta folk till växande regioner med brist på arbetskraft.

Utifrån 1964 års beslut utarbetades den s. k. Länsplan 67. Denna innefattade prognoser för befolkningens och sysselsättningens utveckling i län och kommunblock fram till 1980. Enligt Länsplan 67 förutsattes för perioden 1965 — 1980 att folkminskning stadigvarande skulle förekomma i 121 av landets kommunblock, därav i 58 av skogslänens 86 block samt i 63 block i södra och mellersta delen av landet. Enligt inrikesdepartementets speciella kontrollprognos förutsattes folkminskning i 136 block, därav 66 i skogslänen. Ytterligare ett 10-tal block förutsattes få så små ökningar, att det med hänsyn till den naturliga befolkningsökningen måste vara liktydigt med överskott av utflyttade.

1969 gjorde statsmakterna en utvärdering av Länsplan 67. Denna innebar bl. a. att utvecklingen i regioner utanför stödområdet skulle få ha sin gång, även i fall av folkminskning. I stödområdet kunde en något mindre ogynnsam målsättning accepteras. Villkoret var dock att skogslänen satsade på koncentration inom länen.

Modifikationer i 1964 års politik

Oppositionen mot avfolkningens och koncentrationens mångsidiga följder växte snabbt under slutet av 1960-talet. Under intryck härav modifierades den koncentrationsvänliga regionpolitiken något. I statsverkspropositionen 1969 förklarades en dämpning av storstadstillväxten önskvärd. Samma tankar kom igen i den regionalpolitiska propositionen 1970. Medlen för att modifiera koncentrationen var

1) s. k. etableringssamråd mellan stat och näringsliv, då det gällde storstadsetableringar av viss storlek,

2) viss förstärkning av stödet till skogslänen,

3) utflyttning av statliga verk från Stockholm.

Formellt var detta en viss reträtt från 1964 års linje. Samtidigt gjorde sig dock en klart koncentrationsvänlig syn gällande i en rad vägledande statliga utredningar på andra områden av betydelse för den regionala utvecklingen. Dit hörde t. ex. utredningen om skogsindustri i södra Sverige, Vågplan 70, hamnutredningen, utredningen om statligt stöd till fiskehamnar etc. Sättet att realisera 1963 års trafikpolitik verkade också i koncentrationsfrämjande riktning, likaså den kommunala planläggningen i storstadsregionerna.

InU 1972:28

83 Värdering av regionpolitiken 1965-1972

Frågan om den hittillsvarande regionpolitiken varit ”framgångsrik” kan givetvis besvaras bara om man har dess utgångspunkter klara för sig. Dess målsättning har varit att organisera och följa upp koncentrationsprocessen. Dess målsättning har icke varit att hindra avfolkning. Däremot har det påståtts att folkomflyttningen skulle befrämja regional balans.

Koncentration och avfolkning har fortsatt ungefär i den omfattning som förutsattes enligt 1964 års proposition och Länsplan 67. En dämpning i omflyttningen i förhållande till perioden 1960-1965 har inträtt som följd av att den försämrade tillväxten och lågkonjunkturen nu drabbar även storstädernas arbetsmarknad. Men taget i stort är bilden alltjämt klar: koncentrationen och avfolkningen fortsätter. Skogslänen hade 1965—1969 en flyttningsförlust på 45 000 personer, 1970 på ytterligare 4 400. 1971 hade 143 av landets 272 kommunblock inrikes flyttningsförlust. Detsamma gällde 35 av landets 70 A-regioner. Av dessa hade 33 flyttningsförlust även närmast föregående år. Ett anmärkningsvärt drag är att flyttningsförluster förekommer även i A-regioner med stora och förut expanderande centra samt i A-regioner med avsevärt totalt befolkningsunderlag. Många stora A-regioner även i södra och sydöstra Sverige hör hit, t. ex. Kalmar/Nybro, Jönköping, Karlshamn, Växjö. Allvarligt är också att A-regioner som avsetts skola med sin väntade expansion bli stödpunkter i avfolkningslän 1971 — 1972 hade inrikes flyttningsförlust, t. ex. Luelå/Boden, Kiruna/Gällivare, Skellefteå, Gävle. Sammanlagt för båda åren hade bl. a. Hässleholm, Trollhättan/ Vänersborg, Härnösand/Kramfors och Örebro (!) inrikes flyttningsförlust. Östersund återtog 1971 ett netto av 661 inrikes inflyttare, dock utan att kompensera 1970 års förlust på 955.

Folkökningen i landets största tätortsområden har fortsatt, ehuru ökningstakten varit något mindre 1966—1970 än 1961 — 1965. De mindre tätorterna har haft en obetydligt gynnsammare utveckling 1966—1970 än femårsperioden närmast före. Å andra sidan har den rena glesbygden tappat folk i något snabbare takt 1966—1970 än tidigare.

Mellan 1965 och 1970 har förskjutningen i sysselsättningen till skogslänens nackdel fortsatt. Skogslänen har förlorat uppskattningsvis mellan 50 000 och 60 000 arbetstillfällen netto, enligt folkräkningens definition av begreppet förvärvsarbetande och med korrigering för bristande överensstämmelse mellan folkräkningarna 1965 och 1970. Storstadslänen har ökat grovt taget med lika mycket. Detta hindrar inte att svåra balansproblem börjat uppträda också där på grund av de avsevärda industriutflyttningarna och den allmänna utglesningen i storstädernas inre områden.

På dessa punkter har således regionpolitiken varit ”framgångsrik”, dvs. i enlighet med sin ursprungliga målsättning.

Stödområdet har tillförts arbetstillfällen via olika lokaliseringspolitiska åtgärder. Verkan härav är svårbedömd. Lokaliseringsföretagen svarar inom stödområdet enligt regeringen för en sysselsättningsökning 1965 —

1971 på 9 400 personer. Vissa vetenskapliga bedömare har velat reducera

InU 1972:28

siffran till 3 000. Till en del har otvivelaktigt lokaliseringsstödet varit en alternativ finansieringsform, och investeringarna skulle till en del ha kommit till stånd även utan stöd. Tillskottet som skapats genom stödet uppgår därför med säkerhet till betydligt mindre än 9 400 arbetstillfällen. Beslutade omlokaliseringar av statliga myndigheter beräknas ge skogslänen 3 500 nya arbetstillfällen. Verkan härav har ännu ej gjort sig gällande. Klart är dock att det hittillsvarande och planerade skapandet av nya arbetstillfällen endast marginellt påverkar skogslänens tillbakagång.

Lokaliseringsstödet utgår som bekant till nyetablering eller utvidgning av industriell verksamhet. Stödinsatserna under åren 1965 — 1969 kunde inte hindra att även sysselsättningen inom skogslänens industri kraftigt gick tillbaka. Följande tabell visar industrisysselsättningen i skogslänen enligt den officiella industristatistiken.

Län Förändring i antal

sysselsatta 1965-1969

Värmland - 2 500

Kopparberg - 3 800

Gävleborg — 2 600

Västernorrland — 3 400

Jämtland + 100

Västerbotten — 500

Norrbotten - 700

Skogslänen totalt - 13 300

Anm. Vid en förbättring av insamlingsförfarandet 1967 tillfördes statistiken ett mindre antal företag, som tidigare ej redovisats. Tar man hänsyn härtill blir nettominskningen något större, nämligen för skogslänen totalt 14 100.

Regionpolitiken har icke bidragit till större regional balans. Skogslänens andel av antalet anmälda arbetslösa har sedan 1965 i stort sett legat omkring 40 %. Lönestatistiken visar inga tendenser till utjämning mellan regionerna, snarast har klyftan tenderat växa något. Härtill kan bidra att sida vid sida med den allmänna koncentrationen en förskjutning i industrins relativa fördelning sker från storstäder till låglöneområden. Detta tenderar att skapa fler lågavlönade. Samtidigt är förskjutningen för svag för att påverka avfolknings- och låglöneområdenas struktur på avgörande sätt. De förblir låglöneområden.

Stockningseffekterna i storstäderna har förstärkts. Trafiksituation, stadsmiljö, bostadssegregation m. m. har icke förbättrats utan i allmänhet förvärrats.

Slutsatsen blir, att regionpolitiken följt upp storkapitalets koncentration men utan att kunna skapa den regionala utjämning och den maximala totala tillväxt som påstods skola följa i utvecklingens spår. Ur kapitalets synpunkt har politiken i stort sett varit framgångsrik, ur folkmajoritetens, lönarbetarnas och småföretagarnas har den skärpt problemen.

InU 1972:28

85 III. Regeringens och den borgerliga oppositionens linje

Propositionens huvudlinjer

Proposition 111 innehåller mer konkreta målsättningar än tidigare propositioner på området. Följande fem avsnitt utgör de viktigaste:

1) Regeringen ställer upp befolkningsramar för varje län. Ramarna skall utgöra målsättningar för länens utveckling fram till 1980. Ramarna innebär fortsatt tillväxt i de tre storstadsregionerna, dock en dämpad sådan. För skogslänen ställs som mål oförändrad befolkning 1970—1980.

2) Medlen att uppnå dessa mål är en komplettering av gällande lokaliseringspolitiska medel: förstärkt lokaliserings- och sysselsättningsstöd, fortsatt utlokalisering av statlig verksamhet, koksverk till Norrbotten, bebådat nytt förslag om transportstöd, kommande förslag om uppbyggnad av s. k. industricentra samt nytt förslag till metod för skatteutjämning mellan kommuner. Övriga förslag i propositionen är antingen av mer rent socialpolitisk natur (särskilda glesbygdsåtgärder, stöd åt olönsamma busslinjer) eller neutrala och irrelevanta ur regional synpunkt (vidgad information företag-stat, industripolitiskt verk).

3) Förslag till s. k. regionalpolitiska handlingsprogram framläggs av de olika länsstyrelserna. Programmen skall bedömas av regeringen och sättas i relation till den regionalpolitiska resursfördelningen i stort.

4) Ett system för ortsklassificering presenteras. Med ändring av länsstyrelsernas förslag innebär detta en uppdelning av kommunblocken (och deras centralorter) i fyra grupper: storstäder, primära centra, regionala centra och kommuncentra. Samhällsinsatserna uppges utanför storstäderna skola koncentreras väsentligen till primärcentra och regioncentra.

5) En skiss till fysisk riksplan framläggs. I denna görs lokaliseringsbedömningar för vissa typer av miljöfarlig tung industri. Riktlinjer dras upp för att bemästra aktuell och framtida konkurrens mellan industriella och andra intressen. Denna fråga behandlas i civilutskottet.

De borgerliga oppositionspartierna och regeringens regionalpolitik

Av de borgerliga oppositionspartierna är det endast centern, som kan sägas ha presenterat en egen målsättning för regionpolitiken. Centern har fört en kritik från decentralistisk ståndpunkt av koncentrationen och den officiella regionpolitiken. Centern har konkretiserat sina tankar i en regionalpolitisk riksplan. Grundlinjen i denna är att alla län skall ha del av den framtida folkökningen. Centern är i sin målsättning mer decentralistisk och mer långtgående än regeringen. Storstadslänen skall enligt centerns målsättning ha en mindre folkökning än enligt regeringens.

Då det gäller åtgärderna är skillnaderna mellan centern och regeringen små. Centern går längre än regeringen då det gäller etableringar av viss storlek till storstadsområden — centern vill där ha etableringskontroll, medan regeringen ej velat gå längre än till ett formellt och skäligen värdelöst etableringsramråd. Centerns övriga åtgärder inskränker sig dock

InU 1972:28

till en — låt vara relativt lång — lista på diverse stimulansåtgärder. Till sin allmänna typ är de ganska lika regeringens, vartill kommer att centern alltid varit överens med regeringen om huvudinslagen i den hittillsvarande stödverksamheten. Om centern är något ambitiösare i fråga om etableringskontrollen, är å andra sidan dess målsättning också mer långtgående i fråga om att avvika från den faktiska utvecklingstrenden. I viss mån kan alltså klyftan mellan mål och medel sägas vara mer påtaglig hos centern än hos regeringen. Centern har aldrig officiellt velat ta upp frågan om styrning av investeringar i allmänhet. Den från centerhåll inspirerade skriften Gör om Sverige innehåller dock en antydan om att kapitalets fria etableringsrätt inte får hindra en regionalpolitisk målsättning.

Regeringens målsättning enligt propositionen innebär ett närmande till centern. De båda partiernas åtgärdsprogram står varandra också nära. I synnerhet innehåller intetdera några allmänna styrningsåtgärder eller något ingripande på bred front mot kapitalets frihet.

Folkpartiet och moderata samlingspartiet uppträder inte med målsättningar av samma typ som regeringen och centern. Deras regionalpolitiska syn är diffus. Båda partierna är motståndare till ”regleringar”, båda är för att uppmuntra industrin. Vissa folkpartikretsar är utpräglade anhängare av storstadskoncentration, och partiets tidigare flirt med centern är nu ett övervunnet stadium. Både folkparti och moderater har dock samtidigt starka rötter bland småföretagarna. Slitna mellan stor- och småindustri lyckas de aldrig formulera något regionalprogram utöver allmän s. k. ”näringsvänlighet”. Båda partierna kan ur regionalpolitisk synpunkt karakteriseras som antingen dubbelbottnade eller indifferenta.

IV. Kritik av propositionen

Vilka frågor bör ställas?

Vid varje meningsfull bedömning av de region politiska problemen måste en rad bestämda frågor ställas. Dit hör bl. a. följande:

Hurdan är den allmänna tillväxten i sysselsättningen i landet?

Vad kan den väntas bli i framtiden?

Hur många arbetstillfällen finns att fördela mellan regionerna?

Vad krävs för att skapa full sysselsättning i alla regioner och regional balans?

Hur många arbetstillfällen måste nyskapas?

Vad kostar detta och vad är statsmakterna beredda att satsa?

Inför propositionens förslag till målsättning och åtgärder uppställer sig dessutom andra frågor:

Innebär förslagen i verkligheten en ny politik?

Kan ett uppnående av målen lösa länens problem?

Menar regeringen allvar med sin målsättning för skogslänen?

Kan målsättningen över huvud uppnås med de föreslagna medlen?

De centrala frågorna om tillväxten och den framtida sysselsättningen tas inte upp till behandling i propositionen. Detta är en grundläggande

InU 1972:28

brist. Det har föga mening att diskutera fördelning mellan län, när man inte ens kan ange vad som finns att fördela. Det är också tämligen meningslöst att diskutera befolkningsmålsättningar för länen utan att beröra vad som är basen för befolkningens existens: sysselsättningens omfattning. Regeringen säger sig ha en målsättning för länens befolkning men uppger ingen målsättning för antalet arbetstillfällen. Därmed svävar befolkningsmålsättningen helt i luften.

Regeringen berör inte frågan hur stor insatsen är, mätt i arbetstillfällen och pengar, för att nå de uppsatta målen eller några mål över huvud. Denna brist på grundläggande information och klarhet i huvudfrågorna sprider tvivel på om målsättningarna har något annat syfte än det rent propagandistiska. Det gör också propositionens riktlinjer svävande och oklara.

Sysselsättningen - regionpolitikens grund

Den kapitalistiska koncentrationen har efter 1950 stadigt ökat. Tillväxten visar inte samma stadiga tendens. Den har väsentligt mattats efter 1965. Vid sidan av koncentrationen har andra av kapitalismens utvecklingslagar gjort sig gällande. Det fasta kapitalet (produktionsmedlen) har växt kraftigt i förhållande till det variabla (lönerna). Varje given ny investering får allt mindre sysselsättningseffekt. För att hålla en given takt i sysselsättningsökningen skulle krävas allt större kapitalsummor. Det svenska storkapitalet söker sig också i växande grad ut över landets gränser. Samtidigt fortsätter utträngandet inom landet av nationellt begränsade småföretag. Följden blir oundgängligen minskad tillväxt i antalet tillgängliga arbetstillfällen. Hur långt har denna process gått?

Vissa svårigheter föreligger att tolka befintligt statistiskt material. Men en bestämd slutsats kan dras: det aktuella och framtida sysselsättningsproblemet är ett helt annat än under högkonjunkturen före 1965. Med hjälp av folkräkningarna får man fram följande förändringar i sysselsättningsläget åren 1960—1970:

Förändring

Period Befolkning i Antal förvärvsarbetande

åldern 16-66 år (korrigerat)

1960-1965 + 239 000 + 94 000

1965-1970 + 152 000 - 24 000

Anm. Folkräkningarna 1960, 1965 och 1970 är inte omedelbart jämförbara. Här visas i andra kolumnen förändringen 1960-1965 med hänsyn tagen till att gifta, kvinnliga medhjälpare ijordbruk 1965 blev 50 000 fler än 1960. Förändringen 1965-1970 påverkas av att begreppet förvärvsarbetande inte är exakt detsamma 1970 som 1965. Korrigering med hänsyn härtill har företagis av riksdagens upplysningstjänst.

Samma tendens spåras i SCB:s arbetskraftsundersökningar. Resultaten kan här utfalla något olika, beroende på vilka tidpunkter man jämför. Men stagnationen efter 1965 är klart iakttagbar.

InU 1972:28

88 Period

Förändring

Befolkning Sysselsatta 14- år

Därav

Sysselsatta

deltid

mätt i antal

heltidsar-

beten

+ 31 000

+ 48 500

+ 125 000

+ 4 500

+177 000

-21 500

+ 17 000

-17 500

+ 38 000

-30 000

Feb/maj/aug/nov 1962—1965+ 59 000 +64 000

Feb/maj/aug/nov 1965-1969+195 000 +71 000

3:e kvartalet 1970-1972+ 36 000 -11 000

Anm. Uppgifterna grundar sig på arbetskraftsundersökningarna. I sista kolumnen har sysselsättningsförändringama omvandlats till heltidsarbeten enligt schablonen 2 deltidsarbeten = 1 heltidsarbete. Deltidsarbetarnas antal anges för 1965 — 1970 och 1970-1972 med vartdera två uppgifter. Den första anger antalet deltidsarbetande bland personer i arbete vid mätningstillfället. En stor grupp sysselsatta är emellertid inte i arbete vid mätningen. Bland dessa finns givetvis också personer som normalt arbetar deltid. För 1965 och 1969 har antagits att de deltidsarbetande inom denna grupp utgör samma andel som bland de i arbete varande, vilket innebär en viss överskattning. För 1970 och 1972 finns uppgifter om deltidsarbete angivna för dem som är sysselsatta men ej i arbete vid mätningstillfället.

Sysselsättningen enbart inom industrin gick enligt SCB:s arbetskraftsundersökningar tillbaka 1965 — 1969 med 72 000 sysselsatta i hela landet. Enligt industristatistiken var tillbakagången 87 000.

Efter 1965 har alltså sysselsättningen i bästa fall stagnerat och med all sannolikhet absolut minskat. Samtidigt har den arbetsföra befolkningen ökat.

Privatkapitalismen kan alltså inte längre garantera sysselsättningens tillväxt vare sig absolut eller i förhållande till behovet. Än tydligare blir detta då man tar hänsyn till att den privata sektorn går väsentligt tillbaka. De offentligt anställda uppvisar en ökning, som dock är otillräcklig för att skapa den nödvändiga tillväxten i sysselsättningen.

Nedgången 1970—1972 har inte endast drabbat skogslänen. Även storstadslänens sysselsättning har minskat. Från 3:e kvartalet 1970 till samma tid 1972 förlorade skogslänen 7 800 sysselsatta, storstadslänen 6 000 medan övriga Syd- och Mellansverige ökade med 3 600.

Alla här noterade tendenser måste bilda utgångspunkt för en analys av 1970-t.alets utveckling och regionala problem. Utifrån dem måste man beräkna hur många arbetstillfällen som måste nyskapas vid den ena eller andra typen av målsättning.

Regeringens påstådda och verkliga mål

Regeringens allmänna avsikter framstår på vissa punkter i propositionen som ganska oklara. I själva propositionstexten (s. 11) framhålls t. ex. att ”alla vuxna personer i arbetsför ålder så långt det över huvud taget är möjligt skall kunna få tillgång till yrkesarbete i hemorten eller inom rimligt avstånd från den”. Innebörden av detta är logiskt sett att utflyttningsnetton inte längre borde förekomma. Givetvis saknar en sådan allmän proklamation varje täckning i propositionen i övrigt. I

InU 1972:28

närmast följande stycken framgår att tillväxten i storstäderna förutsätts gå vidare, och generella medel för att hålla tillbaka denna avvisas. I bil. 1 (s. 474) redovisas att avsevärda utflyttningsöverskott måste till i skogslänen fram till 1980. Att alla vuxna skall få arbete kring sin hemort är mot denna bakgrund ett märkligt påstående. Regeringen vet att detta är omöjligt med nuvarande utveckling och med den politik man själv skisserar.

På s. 474 i bil. 1 redovisar regeringen befolkningsmålsättningar för länen. Målsättningsramama ser ut som följer:

1 000-tal

Län

Befolkning 1970

Ramar för 19

AB

1 478

1 600-1 675

C

225- 235

D

250- 260

E

390- 410

F

305- 320

G

170- 180

H

245- 255

52- 55

K

155- 165

L

265- 275

M

760- 790

N

210- 220

O

760- 790

P

410- 430

R

260- 270

S

280- 290

T

280- 290

U

270- 280

w

270- 280

X

290- 300

Y

260- 270

Z

125- 135

AC

230- 240

BD

250- 260

Riket

8 092

8 312-8 675

Två frågor är här vitala. Vad innebär målsättningsramama och är målen genomförbara med den politik regeringen föreslår?

Målsättningarna innebär att inflyttningen till storstadslänen skall fortsätta. Utflyttningen från skogslänen skall likaledes fortsätta. Eftersom skogslänen har en naturlig befolkningstillväxt (födelsetal högre än dödstal) måste utflyttning ske för att målet oförändrad befolkning skall hållas. Skogslänen skall alltså inte ta emot sin egen naturliga folkökning — den skall flyttas ut. Detta är som synes något helt annat än att ge alla vuxna arbete i hemorten.

Att målsättningen accepterar fortsatt utflyttning i skogslänen kommer

InU 1972:28

att få följder efter planperiodens slut 1980. Utflyttningen skapar en skev befolkningssammansättning genom avtappning av yngre årsklasser. Därmed läggs grunden för en sannolik folkminskning efter 1980. Det försämrar också grunden för ett framtida industriellt uppbygge. Detta problem diskuteras inte av regeringen i dess alltför korta planperspektiv.

1 själva propositionstexten (s. 13) samt i bil. 1 (s. 473) talas om att skogslänen 1970 bör ha en "i stort sett oförändrad befolkning 1980” (vår kursivering). Innebörden av denna reservation förklaras inte närmare i propositionen. Målsättningstalen ger dock vissa vinkar härom vid en närmare granskning.

Totalramen för riket 1980 ligger mellan 8 312 000 och 8 675 000. Skillnaden beror väsentligen på olika antaganden om nettoimmigrationen. Vid den övre ramen får även tre av sju skogslän inflyttningsöverskott. Vid den nedre får samtliga betydande utflyttning. Norrbotten får i båda fallen stora flyttningsförluster.

Den sannolika totalbefolkningen 1980 ligger närmare den nedre än den övre ramen. Med nuvarande utveckling är större immigrationsöverskott mycket osannolika. Det är därför troligt att skogslänens utflyttning under 1970-talet kommer att ligga närmare siffran —71 000, som anges i sämsta fall, snarare än den minst ofördelaktiga siffran —5 000.

Regeringens målsättning är alltså att omflyttningen skall fortsätta i samma riktning som hittills. Takten förutsätts dämpad, något som är rätt självklart med hänsyn till konjunkturen och den växande arbetslöshet som uppträder även i storstäderna. I huvudsak skiljer sig alltså 1972 års regionpolitik inte från 1964 och 1970 års.

Utvecklingen i många län i Sydsverige är också osäker. Allt beror här på hur stor totalbefolkningen i riket blir. Nedan anges flyttningsnetton för länen vid två olika alternativ. I ena fallet gäller att landets folkmängd 1980 stannar mitt mellan regeringens övre och nedre ram. I andra fallet gäller att den blir 8 328 000 vilket är SCB:s prognos för 1980 om ingen nettoimmigration sker.

Län Flyttningsnetto 1970-1980 vid totalbefolkningen

8 495 000 8 328 000

AB

+

+

76 C

+

-

2 D

-

-

9 E

+

-

4 F

_

_

7 G

+

—

1 H

+

+

-

1,5

-

3 K

+

3 L

+

-

4 M

+

+

27 N

+

+

5 InU 1972:28

91 Län Flyttningsnetto 1970-1980 vid totalbefolkningen

8 495 000

8 328 000

O

+

+

p

+

-

5 R

—

-

6 S

-

-

5 T

+

0 U

-

-

w

-

-

11 X

-

-

6 Y

8 Z

-

5 AC

-

-

13 BD

-

-

22 Blir immigrationen så svag som i det lägre alternativet, betyder det alltså att i stort sett alla län får avge flyttare till storstadslänen. I båda fallen är skogslänens flyttningsförluster tydliga.

Den nödvändiga sysselsättningsökningen

Vi har sett hur sysselsättningen ständigt gått tillbaka i skogslänen och i många andra bygder i landet sedan 1965. För att uppnå den av regeringen uppställda målsättningen om i stort sett oförändrad befolkning i skogslänen 1980 måste alltså nya arbetstillfällen tillföras dessa regioner. Omfattningen av detta nödvändiga tillskott kan någorlunda grovt kalkyleras. Skogslänen hade 1970 en sysselsättningsbas på ca 800 000 sysselsatta enligt arbetskraftsundersökningarna. Basen minskar kontinuerligt. Enligt folkräkningarna minskade den med 10 000 per år 1965 — 1970, därav i industrin med 3 500 per år. Arbetskraftsundersökningarna från 3:e kvartalet 1970—1972 visar nedgång med omkring 4 000 per år. För att skapa förutsättningar för bibehållen folkmängd 1980 måste fram till dess lika många arbetstillfällen nyskapas som försvinner. Därutöver bör de arbetslösa beredas arbete och deltidsanställda som önskar heltid beredas sådan. För att skapa regional balans bör därutöver förvärvsfrekvensen föras upp till åtminstone den nivå, som gäller för övriga län utanför storstäderna. En ökning av den kvinnliga förvärvsfrekvensen med åtminstone samma takt som gällt de senaste åren i landet bör också beredas utrymme. Mellan 1970 och 1980 kan följande kalkyl uppställas för det nödvändiga nytillskottet av arbetsplatser i skogslänen:

Minskning inom existerande näringsliv 39 000

Arbeten åt arbetslösa 15 600

Heltid åt deltidsarbetande 6 000

Ökad förvärvsfrekvens 59 000

Summa 119 600

InU 1972:28

92 Även om man bara har målsättningen samma förvärvsfrekvens 1980 som 1970 (otillfredsställande, eftersom skogslänen har för låg frekvens redan i utgångsläget), måste likväl drygt 60 000 arbetstillfällen nyskapas fram till 1980 för att hindra en direkt försämring av nuvarande sysselsättningsbas och därmed äventyra målsättningen om oförändrad befolkning. Vi har då räknat med en minskning av sysselsättningen i befintligt näringsliv som är mindre än enligt folkräkningarna 1965-1970.

I ljuset av vad som är känt rörande den sysselsättning som hittillsvarande stödpolitik kunnat skapa kan det omedelbart sägas: ett sådant sysselsättningstillskott som krävs i skogslänen för att fylla regeringens målsättning kan omöjligt skapas med de åtgärder regeringen föreslår. Varken hittillsvarande eller bebådade stödåtgärder kan få en effekt som uppgår till mer än en ringa del av behovet. Regeringens målsättning för skogslänen är ett propagandistiskt sken. Med den politik som föreslås kommer skogslägen inte endast att få fortsatt utflyttning. De kommer att få en direkt folkminskning fram till 1980 — liksom hittills. Det enda som kan hindra detta är att arbetslösheten blir så svårartad i andra delar av landet att det blir omöjligt för invånarna i skogslänen att flytta till andra regioner, hur allvarlig krisen i deras egen landsdel än är.

Samma kritik måste rimligen drabba centerpartiets riksplan, som ställer upp ett mål som innebär att skogslänen skall öka sin befolkning 1970-1980 med över 90 000. Detta skulle kräva 44 000 fler arbetstillfällen än regeringens målsättning. Etableringskontrollen i storstäderna torde svårligen kunna ge upphov till sådana enorma överflyttningar av företagsamhet till skogslänen på 10 år.

Storstäderna

Problemen i storstäderna ges ingen sakbehandling i propositionen. Å ena sidan upprepar regeringen sin allmänna tankegång om dämpning i tillväxten. Å andra sidan menar man att dämpningen inte får ske genom nedskärning av samhällsinvesteringar. Å ena sidan skall regeringen söka tillfredsställa skogslänen, å andra sidan vill man gå oppositionen från särskilt Storstockholm till mötes, när den kräver att man tar itu med arbetslöshetssituationen i huvudstadsregionen. Regeringen talar allmänt om bristen på industrisysselsättning i storstäderna. Det stannar dock därvid. Regeringen är i ett dilemma: industrin totalt i riket växer inte sysselssättningsmässigt. Nya industrier måste i görligaste mån komma utflyttningslänen till godo för att regeringens lokaliseringspolitik inte helt skall bryta samman. I ett sådant läge blir inga nytillskott kvar åt storstäderna, och industriarbetslösheten kan inte effektivt bekämpas.

Vad som krävs i storstäderna är inte ytterligare tillväxt i befolkning och inflyttning. Denna typ av tillväxt förvärrar bristsituationen och stockningsfenomenen samt ökar arbetslösheten. Storstädernas befolkning behöver inte tillväxa. Vad som behöver tillväxa är sysselsättningen och speciellt sysselsättningen på andra sektorer än privat och offentlig administration.

InU 1972:28

93 Vad som krävs är vidare ett effektivt bekämpande av de svåra bristproblem som på en rad samhällssektorer har drabbat storstäderna. Dessa bristproblem är i hög grad en följd av den tidigare ohämmade inflyttningen och folkökningen. När nu arbetslösheten ökar, försämras automatiskt de kommunalekonomiska förutsättningarna att komma till rätta med bristerna.

Slutligen krävs en långsiktig, grundläggande sanering av storstäderna planpolitiskt, miljömässigt och ur trafiksynpunkt. Markspekulation i förening med storkapitalistiska planidéer att i storstadsbebyggelsens centrala delar skapa reservat för privatkapitalistisk maktutövning och administration har medfört en utglesning och en överdriven kontorisering av storstadsregionernas inre delar. Speciellt är detta märkbart i Storstockholm. Detta har medfört allvarliga kommunalekonomiska problem och ett utflyttningsöverskott till i första hand regionens utkantsområden. Denna situationen är helt ohållbar. Det är ytterst betänkligt att regeringen i sin ovanligt omfattande proposition inte analyserat faktorerna i detta problem, än mindre föreslagit några åtgärder.

Storstadsproblematiken är nära sammanknuten med den allmänna sysselsättningsproblematiken. Ökad sysselsättning kan inte skapas genom att blott och bart överföra arbetstillfällen från en region till en annan. Den totala sysselsättningen måste ökas. Eljest urartar den regionalpolitiska diskussionen till en meningslös fejd mellan skogslän och storstäder.

Det krävs för storstädernas vidkommande ett speciellt utvecklingsprogram vars målsättning skall vara att häva bristproblemen samt planpolitiskt och miljömässigt sanera storstäderna. Detta program kan samtidigt bli det sysselsättningspolitiska instrument, med vars hjälp storstadsarbetslösheten kan bekämpas.

Den första uppgiften i saneringsprogrammet för storstäderna bör vara att intensifiera utbyggnaden på bristsektorerna, företrädesvis institutionerna för barntillsyn och andra vårdinstitutioner. Därutöver måste en rad planpolitiskt motiverade investeringar genomföras. Trafikområdet kräver nyinvesteringar för utbyggd kollektivtrafik och gradvisa restriktioner mot privatbilismen. Buller- och luftföroreningsproblemen måste mötas. Bekämpandet av utglesningen i cityområdena kräver speciella investeringar och arbetsinsatser. Förbättringen av den fysiska och sociala miljön i utkanternas bostadsområden kräver åtgärder såväl i form av konstruktionsinsatser som i form av socialpolitiska och socialmedicinska insatser.

Ett medvetet saneringsprogram med denna inriktning kan sättas in i ett sysselsättningspolitiskt sammanhang. Det bildar underlag för både konstruktionsverksamhet och tillverkningsindustri. Det blir ett medel att komma till rätta med såväl byggarbetslösheten som de industriella strukturproblemen.

V. Målsättningar för en ny regionpolitik

Utskottet anser att koncentrations- och avfolkningspolitiken måste överges. Det gäller också den draperade gestalt i vilken denna politik

InU 1972:28

uppträder i proposition lil. Denna politik gynnar storkapitalet. De lönarbetande har helt andra intressen. En regionpolitik i deras intresse kan inte acceptera de resonemang som ligger till grund för dem som vill berättiga den rådande utvecklingen.

Den ekonomiska koncentrationen är ett resultat av förhållanden som specifikt sammanhänger med kapitalismen. Genom att profiten blir den ledande styrningsfaktorn i ekonomin sker ekonomisk utveckling och regional fördelning med bortseende av sådana kostnader och intäkter som ligger utanför den i begränsad mening företagsekonomiska kalkylen. Också icke-ekonomiska synpunkter — hälsa, miljö, trygghet osv. — kommer på undantag i kapitalismens ekonomiska syn.

Förutom profitmaximeringen finns andra mekanismer som under kapitalismen verkar i koncentrerande riktning. Dit hör bl. a. spekulationen i fasta värden, som blivit en inbyggd företeelse i det ekonomiska systemet. Möjligheten att göra spekulativa överprofiter i tillväxtområden har en styrande effekt på lokaliseringen. Det kapitalistiska näringslivet är vidare uppbyggt efter auktoritära principer. 1 dess toppskikt, liksom i den statliga och kommunala byråkratins topp, samlas ”beslutsfattarna”. Behovet av kontakt och integration mellan dessa grupper får motivera koncentration av deras funktioner till speciella regioner. Det finns t. o. m. en samhällelig filosofi, som går ut på att dessa personer är socialt värdefullare än andra och att samhällsplaneringen bör tillrättaläggas för att gynna deras ”effektiva” och ”kontaktberoende” funktioner. Deras höga löner tas till intäkt för att de också är ”produktivare” än andra.

Koncentrationen är på intet sätt vetenskapligt underbyggd. Det enda som är obestridligt är att den ligger i monopolkapitalets intresse. En annan klassmässig ståndpunkt förenad med en total samhällelig kostnadskalkyl kommer till helt andra resultat än det kapitalistiska tänkandet.

Den praktiska erfarenheten såväl som allt fler forskningsresultat ger numera vid handen att uppbyggnaden och ansvällningen av stora stadsformationer inte är ekonomiskt rationella ur folkflertalets synpunkt. Städerna har av allt att döma sin optimala storlek. Stora stadsformationer når under sin tillväxt ganska snabbt en nivå, där stockningsfenomen och komplicerade transportmönster utgör en växande kostnadsbelastning. Denna belastning neutraliserar lätt de fördelar som på en del punkter följer med storleken. Alla rimliga storlek sfördelar kan nås redan vid en stadsstorlek på 100 000 invånare, och de maximeras av allt att döma vid ungefär den dubbla nivån.

Det ligger därför ingen fördel ur folkets synpunkt i en fortsatt storstadstillväxt. Den fortskridande omflyttningen utgör dessutom i sig själv en belastning. Dels är själva flyttningsprocessen kostnadskrävande, dels leder den till köproblem på inflyttningsorten och orationellt kapitalutnyttjande på utflyttningsorten. Ett industrisamhälle måste äga en mänsklig rörlighet. Men det är endast ett kapitalistiskt industrisamhälle som fordrar att omflyttningen ständigt skall gå i en bestämd riktning.

Om koncentration och tätortstillväxt leder till ekonomiska nackdelar

InU 1972:28

ur total synpunkt vid en viss övre gräns, gäller omvänt att det finns en gräns också för spridningen. En extrem spridning leder också till svårtillgänglig service, dyra och komplicerade trafiklösningar m. m. Vissa typer av mycket spridd bosättning kan därför svårligen upprätthållas, när människornas dagliga servicebehov och rörelsemönster blir mer mångsidigt. Samtidigt bör dock betonas att relativt mångsidig service kan nås redan vid rätt låga befolkningsnivåer. Tillskottet vid kraftigt höjda nivåer är inte så påtagligt som ofta görs gällande. Under kapitalismen minskar också servicens tillgänglighet i de stora tätorterna till följd av avstånden, överbelastningen på serviceapparaten och den sociala segregeringen i bl. a. boendet.

För en medvetet styrd utveckling i folkflertalets intresse är fortsatt koncentration och avfolkning ingen nödvändighet och ingen fördel. Regional balans och jämlikhet är i stället ett intresse. Maktens spridning till andra skikt än blott de s. k. ”beslutsfattarna” är också ett intresse, och därmed försvinner ytterligare ett argument för koncentrationen. En socialistisk regionpolitik har heller inget behov av att en gång för alla klassificera vissa orter som mer ”utvecklingsbara” än andra. Orterna utgör samverkande länkar i en helhet. Avfolkning i mindre kommuner drabbar i nästa led alltid den regionala huvudorten. Det är felaktigt att som sker i regeringens förslag till ortsklassificering spela ut större centra mot mindre.

En regionpolitik i folkflertalets intresse måste ha som mål att garantera en sådan tillväxt i den totala sysselsättningen att alla, män såväl som kvinnor, får meningsfyllt och produktivt arbete. Den måste vidare ha som mål att i vaije län skapa full och effektiv sysselsättning utan flyttningsförlust. I båda dessa fall bör full sysselsättning definieras på det klassiska sättet: antalet arbetstillfällen skall vara minst lika stort som efterfrågan. Inom länen bör också vissa garantier ges till mindre områden. Dessa garantier bör avse skydd mot fortskridande och kroniska minskningar i totalbefolkningen. Kommunblocken utgör i allmänhet de enheter för vilka en sådan garanti i princip bör kunna ges. Blocken har bildats för att skapa bärkraftiga och självständiga kommuner. Det är en rimlig regel att detta förpliktar staten att hindra undergrävande av blockens ställning. Flertalet block har i utgångsläget en folkmänd som kan bilda grundval för god daglig servicestandard och en arbetsmarknad av rimlig minimistorlek. Endast ca 60 block av 272 har under 10 000 invånare, blott något enstaka har under 5 000. På 10 000 invånare finns ett sysselsättningsunderlag av 4 000. Detta möjliggör en elementär grad av differentiering och utgör en bas även för produktionsenheter av viss storleksordning. Därför är garantin mot folkminskning i blocken realistisk — väl att märka i en planerad ekonomi innefattande styrning av investeringarna.

Kapitalismen är inte endast oförmögen att skapa regional balans. Den är numera också oförmögen att skapa den nödvändiga tillväxten i sysselsättningen, som utgör grunden för en lösning av de regionala frågorna. Detta måste därför bli ett primärt mål för en regionpolitik i folkflertalets intresse.

InU 1972:28

96 Vilka insatser är nödvändiga för att uppnå full sysselsättning och regional balans? Nedan presenteras en kalkyl, där en befolkningsnivå för varje län kombineras med beräkningar av hur många nya arbetstillfällen som måste skapas för att nivån skall kunna hållas under regional jämlikhet i sysselsättningsvillkor. Beräkningarna bygger på följande förutsättningar:

a) ingen nettoinvandring,

b) ingen nettoutflyttning mellan länen,

c) trenden i den ”spontana” sysselsättningsutvecklingen blir ungefär densamma som 1970—1972, vilket är något mindre ogynnsamt än 1965-1970,

d) sysselsättningsgraden i skogslänen förs upp på samma nivå som i övriga landsortslän,

e) kvinnornas förvärvsfrekvens ökar med 10 procentenheter fram till 1980, räknat på antalet kvinnor i åldern 16-74 år,

f) antalet arbetslösa enligt arbetskraftsundersökningen 3:e kvartalet 1970 bereds full sysselsättning.

1 000-tal

Län

Befolkning 1980

Folkökning

1970-1980

Nödvändigt tillskott av arbetstillfällen 1970-1980

AB

1 529

+

53 C

+

21 D

+

21 E

+

24 F

+

11 G

+

2 H

+

10 I

+

3 K

+

16 L

+

15 M

+

22 N

+

7 O

+

55 P

+

14 R

+

22 S

+

16 T

+

16 U

+

15 W

+

29 X

+

20 Y

+

21 Z

=

+

11 AC

+

25 BD

+

35 Riket

8 323

+

484 Detta ger problemets storleksordning i koncentrat. Nära en halv miljon nya arbetstillfällen måste på 10 år skapas för att nå de angivna målen. Enbart i skogslänen krävs 157 000 nya arbeten för att kompen -

InU 1972:28

sera tillbakagången och nå de angivna sysselsättningsmålen. Även om kvinnornas förvärvsfrekvens endast ökar i samma takt som under 1960-talet skulle ändå ca 300 000 arbetstillfällen behöva nyskapas. Vid ökad invandring måste målsättningen höjas.

Som synes är sysselsättningstillväxten för liten även i storstadslänen. Där skulle 130 000 arbetstillfällen behöva nyskapas även om ingen inflyttning äger rum. 1970—1972 tappade storstäderna i verkligheten 6 500 arbetstillfällen. Skogslänen, som med angivna mål skulle behöva 157 000 nya arbetstillfällen, tappade 1970-1972 nära 8 000.

Slutsatsen är klar. Det privatkapitalistiska näringslivet och den nuvarande statliga regionpolitiken kan inte klara problem av denna omfattning. Det är nödvändigt att kapitalbildning, investeringspolitik, teknologisk utveckling och forskning kommer under samhällelig kontroll. Det är nödvändigt att en medveten mobilisering av vetenskap och kapitalresurser görs, bl. a. via AP-fonderna, för att uppnå den nödvändiga tillväxten. Utflödet av kapital till utlandet måste hindras. De totala kostnaderna för det beräkande antalet nya arbetstillfällen kan uppskattas till 120 miljarder kronor. Denna väldiga insats kan naturligtvis aldrig åstadkommas med de medel som socialdemokratin och centern föreslår. Dessa partiers program står inte i proportion till problemet, och de överskrider inte ramen för det system som skapar obalansen och arbetslösheten.

Lösandet av denna problematik kräver ett brett upplagt näringspolitiskt och teknologiskt utvecklingsprogram. Inom ramen för detta program måste utvecklings- coh forskningsarbetet i hela landet samordnas. Man måste tillgodogöra sig och självständigt behärska så mycket som möjligt av de internationella teknologiska erfarenheterna. Arbetet måste inriktas på att i landet framdriva den mest avancerade och framtidsbetonade industrin. Endast den kan skapa bestående ökningar i sysselsättningen och bryta den nuvarande nedgången. Utvecklings- och tillverkningsarbete inom den kollektiva transportsektorn måste få en vida större omfattning. Här föreligger inte endast möjligheter för expansion utan också för att bygga upp ett framtida transportväsen, som reducerar hela transportproblemet, för olika landsdelar närmare varandra och avskaffar avlägsna regioners handikapp. Utveckling av ur miljöskyddssynpunkt avancerade processer och deras allmänna tillämpning bildar likaledes en framtidssektor av betydelse. Förutom sin sysselsättningseffekt har den betydelse för att göra den nu miljöfarliga produktionen mer oberoende av lokaliseringsort och underlättar en jämnare regional fördelning. Av samma typ är en teknologisk och ekonomisk satsning på miljöförbättrande hjälpmedel och skyddsanordningar för arbetslivets räkning. Bristsektorernas utbyggnadsproblem måste angripas. Avsevärda ^byggnadsarbeten väntar inom vårdsektorn, kanske särskilt på barntillsynens område. Saneringen av den yttre stadsmiljön, av felkonstruerade nya bostadsområden, av den äldre slummen är centrala och arbetskrävande uppgifter. Här väntar inte endast ett materiellt konstruktionsarbete av betydande omfattning utan också socialpolitiska arbetsuppgifter av

7 Riksdagen 1972. 18 sami. Nr 28

InU 1972:28

vidsträckt och komplicerad natur. Ett speciellt problem utgör slutligen den forskning och teknologi som inriktas på besparingar inom energi- och materialförbrukning och som genom besparingseffekterna ger nya förutsättningar för tillväxt.

På alla områden, industri, byggnad och tjänster, väntar angelägna arbeten av tillväxtskapande och tillväxtfrämjande natur. Den regionala fördelningen av tillväxten är bl. a. en uppgift för en statlig industripolitik, som bygger vidare på kommunisternas förut framförda krav om statliga basindustrier i olika regioner. Dessa basindustrier måste kunna bilda stommen i den regionala tillväxten.

Den stora teknologiska satsningen för att garantera tillväxtmöjligheterna får inte reserveras åt administrativa och teknokratiska eliter. Folket i arbetslivet måste utnyttja sina erfarenheter och sin begåvning i utvecklingens tjänst. Endast detta kan bilda grund för maximalt snabba framsteg. Men det kräver också att den hittillsvarande maktstrukturen och maktfördelningen i ekonomin bryts upp.

De nödvändiga åtgärderna innebär sådana ingrepp i den rådande ekonomiska och politiska maktstrukturen att hittills dominerande grupper av kapitalägare finner dem helt oacceptabla. Socialismen måste ställas på dagordningen. Propositionen kan inte tjäna som underlag för beslut i de viktiga frågor det här gäller. Riksdagen bör hemställa om förslag till ny regionalpolitik i enlighet med motionen 1972:1819.

Med hänvisning till vad ovan anförts hemställer utskottet

att riksdagen med bifall till motionen 1972:1819, såvitt nu är i fråga, dels avslår propositionen, såvitt den hänvisats till inrikesutskottet, dels i skrivelse till regeringen begär förslag till ny region- och planpolitik innefattande följande principer och förslag i fråga om regionalpolitiken:

1. huvudmålsättningen för regionpolitiken skall vara att åt varje län skapa full och effektiv sysselsättning utan flyttningsförluster,

2. kommunblocken skall som regel garanteras mot långsiktig folkminskning och försämrad service,

3. planmässig styrning av alla investeringar i produktionsapparaten,

4. total samhällelig kostnadskalkyl - profiten får ej vara stymingsfaktor,

5. ett näringspolitiskt och teknologiskt utvecklingsprogram som förmår skapa den tillväxttakt i sysselsättningen, vilken är nödvändig för att åt landet i dess helhet samt åt regionerna skapa full och effektiv sysselsättning,

6. som led i det näringspolitiska programmet en mobilisering av såväl AP-fonderna som andra kapitalkällor för att i regionerna skapa statliga basindustrier, vilka kan utgöra stommen i den regionala sysselsättningsexpansionen,

7. nettotillväxten i befolkningen till andra regioner än storstädernas tätbebyggelseområden,

InU1972:28

8. ett särskilt uppbyggnadsprogram för att lösa storstädernas bristproblem, plan- och miljösituation och för att råda bot på deras strukturella sysselsättningsproblem och arbetslöshet,

9. omedelbar statlig kontroll av all kapitalutförsel från Sverige till utlandet.

3. Beträffande de allmänna regionalpolitiska målen (punkt 3)

av herrar Nilsson i Tvärålund (c), Stridsman (c) och Mattsson i Skee (c) som anser

dels att utskottets yttrande under rubriken ”De allmänna regionalpolitiska målen” (s. 21—24) bort ha följande lydelse:

Särskilt under 1960-talet skedde en mycket kraftig centralisering av bebyggelse, näringsliv och andra verksamheter till stora tätorter, främst de tre storstadsområdena, och samtidigt drabbades i första hand de s. k. skogslänen av en betydande folkutflyttning. Drygt 36 procent av landets befolkning bor nu i de tre storstadslänen mot ca 33,5 procent år 1960. Skogslänens befolkning utgör nu 21,5 procent av rikets folkmängd mot 24 procent år 1960.

Såsom redovisats i centerpartiets partimotion (1972:1812) har centraliseringen i bebyggelse och näringsliv påskyndats genom den regionalpolitik som förts. Genom 1964 års lokaliseringsreform, då ett företagsstöd i form av lokaliseringslån och lokaliseringsbidrag infördes, lades visserligen en grund för en lokaliseringspolitik som skulle främja nya arbetstillfällen i sysselsättningssvaga områden. En viss förstärkning av lokaliseringspolitiken beslutades 1970. Men under hela tiden har regionalpolitiken i alltför stor utsträckning varit inriktad på s. k. geografisk rörlighetspolitik eller flyttningspolitik. På en rad andra samhällsområden har politiken varit inriktad på en koncentration av befolkningen. Arbetskraft har flyttats från skogslänen och motsvarande områden, främst till storstadsområdena, i väsentligt större utsträckning än nya arbetstillfällen genom lokaliseringspolitik skapats i sysselsättningssvaga områden. Denna avvägning mellan flyttningspolitiken och lokaliseringspolitiken fastslogs exempelvis i 1964 års riksdagsbeslut.

Såsom framgår av den förevarande propositionen har under åren 1965 — 1970 med hjälp av arbetsmarknadspolitiska startbidrag ca 30 000 arbetstagare flyttats från skogslänen till storstadslänen. Därutöver har flyttning skett också till andra län. Lokaliseringsstödet ökade under ungefär motsvarande tid (1/7 1965—31/12 1971) sysselsättningen i stödområdet i väsentligt lägre utsträckning, enligt vad som framgår av propositionen endast med ca 9 000 arbetstillfällen.

Av särskilt stor betydelse är, såsom också framhålls i centerns partimotion, att samhällets bas- och serviceorganisation formats för en alltmer centraliserad bebyggelse. Fördelningen av samhällets resurser och servicefunktioner på olika orter och regioner är avgörande för näringslivets lokalisering och därmed också för människornas möjligheter att välja bostadsort. Bostäder, vägar och kommunikationer, vårdinrättningar, kultur- och fritidsaktiviteter etc. har i stort sett formats och fördelats

InU 1972:28

med inriktning på ytterligare kraftig centralisering.

Viss koncentration i näringsliv och bebyggelse är givetvis nödvändig. Men det är uppenbart att centraliseringen nu gått så långt, att de negativa konsekvenserna för människor och samhälle tagit överhanden.

Såsom redovisats i centerns partimotion har centraliseringsutvecklingen starkt negativa följder från ekonomiska, jämlikhetspolitiska och miljöpolitiska utgångspunkter. Samhällsbyggnads- och socialkostnader är per individ höga i storstadskoncentrationerna. De uttunnade glesbygderna har fått ett ekonomiskt otillräckligt underlag för nödvändig service. De stora regionala skillnaderna i fråga om såväl service som möjligheter till sysselsättning och inkomster är från jämlikhetssynpunkt oacceptabla. I storstadskoncentrationerna är det mycket svårt att skapa tillfredsställande fysiska och psykiska livsmiljöer. Det har, såsom också redovisas i motionen, i olika sammanhang framgått, att det alltmer ökade storstadsoch höghusboendet inte svarar mot det stora flertalet människors önskemål.

Utskottet noterar också uttalandet i propositionen att de regionalpolitiska insatserna hittills inte i önskvärd utsträckning åstadkommit bättre regional balans.

Centraliseringspolitiken har motiverats med att den skulle främja näringslivets expansion och därmed vårt lands ekonomiska framåtskridande. Lokaliseringspolitiken har inom denna ram betraktats som ett medel att hålla befolkningsomflyttningen i bättre takt med utbyggnadsmöjligheterna i koncentrationsområdena. Denna uppfattning var framträdande särskilt kring mitten av 1960-talet. Mot denna inriktning stod centerpartiets krav att regionalpolitikens mål skulle vara ett så långt möjligt decentraliserat samhälle, enligt de grunder som redovisats i det föregående.

Genom den regionalpolitiska propositionen 1970 (1970:75) skedde en viss fördjupning av målsättningen genom uttalandet att regionalpolitiken skulle syfta till bättre jämlikhet i ekonomiskt, socialt och kulturellt avseende mellan människor i skilda regioner. Detta mål förklarades innefatta också ett ansvar för att strukturomvandlingen och den ekonomiska tillväxten sker på ett sådant sätt att de enskilda människornas trygghet värnas. I riksdagsbeslutet erinrades vidare om att den ökade insikten om miljöns betydelse har tillfört välståndsbegreppet ytterligare en viktig dimension.

Genom länsplanering 1967 och länsprogram 1970 samt det arbete som utförts bl. a. inom ERU och glesbygdsutredningen har erhållits ett vidgat grundmaterial för regionalpolitiska ställningstaganden. 1 förevarande sammanhang föreligger mera utförliga förslag till riktlinjer och handlingslinjer dels i propositionen, dels i centerpartiets partimotion.

Även om målformuleringarna i propositionen är vagt och allmänt hållna utgör de dock, i förhållande till tidigare, vissa värdefulla preciseringar och framför allt korrigeringar i inriktningen, som utskottet noterar med tillfredsställelse. Jämlikhets- och miljövärdena har fått en väsentligt mer framträdande plats än i tidigare propositioner. Det framhålls i

InU 1972:28

propositionen, att regionalpolitiken måste vidareutvecklas till en välfärdspolitik för alla delar av landet och att hela samhällsverksamheten måste engageras i strävandena att åstadkomma större jämlikhet mellan människorna i olika regioner i fråga om både sysselsättning och service. Det framhålls, att insatser för att förbättra miljön i hög grad är ägnade att öka vår välfärd och att en mera spridd ortsstruktur är att föredra från miljösynpunkt framför mycket stora befolkningskoncentrationer. Regionalpolitiken bör, heter det, syfta till en sådan geografisk spridning av resurserna, att människorna i de olika regionerna kan få likvärdiga sysselsättningsmöjligheter, likvärdig service och en god miljö.

Vad här återgivits från propositionen borde leda till inriktning på att nu bryta centraliseringsutvecklingen. Men denna slutsats har inte dragits i propositionen. Som ett huvudalternativ för planeringen anges, att befolkningen i de län som nu har sysselsättningssvårigheter på grund av regional obalans — i huvudsak skogslänen — skall vara i stort sett oförändrad år 1980. Men målsättningen i propositionen för tiden fram till 1980 är dock fortsatt centralisering. Den befolkningsökning med ca 400 000 personer, som man räknar med fram till 1980, skall i huvudsak tillfalla stora bebyggelsekoncentrationer. Räknat efter medeltalet i propositionens målsättningsramar skulle de tre storstadslänen 1980 ha 37,5 procent av landets folkmängd mot 36,0 procent 1970 och skogslänen 20,5 procent mot 21,5 procent 1970. Det är vidare uppenbart, att regeringen är inriktad på kraftig koncentration i länen till de s. k. primära centra.

Såsom redovisats har centraliseringsutvecklingen medfört väsentliga nackdelar såväl ekonomiskt som från miljö- och jämlikhetssynpunkter. Fortsatt centralisering, som måste medföra ökade svårigheter i de nämnda avseendena, kan mot denna bakgrund inte bedömas som en realistisk och tillfredsställande målsättning för regionalpolitiken. Utskottet finner det uppenbart, att målsättningen i propositionen har en alltför låg ambitionsnivå såväl vad beträffar möjligheterna till sysselsättning och service i olika delar av landet som i fråga om möjligheterna att klara miljöproblemen, främst i storstadsområdena. En sådan regionalpolitik kan inte tillgodose kravet att de tre välfärdsfaktorerna — arbete, service och god miljö — skall bli tillgängliga för alla människor och svarar, såsom redovisats, inte heller mot de önskemål som finns hos flertalet människor.

Det understrykes i centerns partimotion, att det är ett viktigt mål att människor i olika landsdelar och bebyggelsetyper skall ha likvärdiga levnadsbetingelser. För tätorter och glesbygder måste eftersträvas likvärdig standard. Detta gäller såväl sysselsättnings- och inkomstmöjligheter som möjligheter till utbildning och vård, kultur- och fritidsaktiviteter och annan service. För detta krävs att näringsliv och bebyggelse fördelas över hela landet i ett nät av livskraftiga regioner och tätorter. Ett starkt centraliserat samhälle har stora regionala skillnader i sysselsättnings- och inkomstmöjligheter samt i serviceförmåner och kan inte tillgodose jämlikhetsmålsättningen. Ett mer decentraliserat samhälle ger människor -

InU 1972:28

na större valmöjligheter i fråga om arbetsplats och bostadsort och möjliggör att välfärd och välstånd kan fördelas så att jämlikhet uppnås mellan olika delar av landet i fråga om såväl materiell levnadsstandard som social och kulturell service. En mer decentraliserad bebyggelse ger också de bästa möjligheterna att tillvarata viktiga miljövärden.

Från dessa utgångspunkter framhåller centerpartiet i motionen, att målet för regionalpolitiken måste vara att skapa förutsättningar för en så långt möjligt decentraliserad lokalisering av boplatser och arbetsplatser. Det är enligt motionen nödvändigt att centraliseringspolitiken bryts nu. Detta är förutsättningen för att en jämlikhetspolitisk målsättning skall kunna förverkligas, för att viktiga miljövärden skall kunna tillvaratas och för att samhällets resurser skall kunna utnyttjas på ett rationellt och riktigt sätt. Utskottet ansluter sig helt härtill.

Då samhällsstrukturen nu genom den regionalpolitik som förts är formad för ytterligare centralisering är viss fortsatt storstadstillväxt under 1970-talet ofrånkomlig. En förändring till ett mer decentraliserat samhälle kan sålunda endast ske successivt under en följd av år. Enligt centerpartiets regionalpolitiska riksplan, som har befolkningsramar för länen år 1980 som målsättningar och riktmärken, skall folkavtappningen från de hittillsvarande avfolkningslänen kunna stoppas under 1970-talet och dessa län då i huvudsak få möjlighet att återvinna de befolkningsförluster, som gjordes under 1960-talet. Planen är inriktad på att det år 1980 skall vara samma befolkningsfördelning över hela landet som nu. Utskottet ansluter sig till denna målsättning.

Det är regionalpolitikens uppgift att möjliggöra att planens målsättningar kan förverkligas. Regionalpolitiken måste i olika avseenden förstärkas och inriktas på en så långt möjligt decentraliserad bebyggelse. I detta innefattas en allmän näringspolitik med uppgift att skapa bättre näringspolitiska förutsättningar för befintliga och nya företag i olika delar av landet. Det är särskilt viktigt att skapa bättre utvecklingsmöjligheter för mindre och medelstora företag, som har stor betydelse för en positiv utveckling i sysselsättningssvaga områden. I motionen ingår ett regionalpolitisk! handlingsprogram på 43 punkter, som utskottet finner angeläget och väl avvägt för syftet.

Regionalpolitiken måste, såsom understrykes i motionen, inriktas på att livskraftiga regioner och tätorter skall kunna skapas och upprätthållas över hela landet, så att alla människor kan få god trygghet till arbete, inkomster och service. En allsidig yrkesstruktur med balans mellan olika sysselsättningar i alla landsdelar måste eftersträvas. Det är ett grundkrav att en så långt möjligt differentierad arbetsmarknad skall vara tillgänglig för alla, såväl i storstadsområdena som i andra regioner. Detta syfte måste främjas bl. a. genom att man lättar trycket på storstadsområdena.

I motionen betonas särskilt två huvuduppgifter för regionalpolitiken, nämligen att trygga de glesbygdsområden, som håller på att förlora sitt serviceunderlag, och att ge storstäderna så goda livsmiljöer som möjligt.

De människor som skall klara de viktiga glesbygdsnäringarna måste få levnadsvillkor som är likvärdiga med dem som erbjuds i tätare bebyggel -

InU 1972:28

ser. Det är regionalpolitikens uppgift att möjliggöra ett tillräckligt underlag av näringsliv och en tillfredsställande servicetäckning över hela landet. I stora glesbygdsområden håller tätorter, som är nödvändiga som serviceorter, på att avfolkas. Samhällets lokaliseringsstöd och servicepolitik måste inriktas på att sådana mindre och medelstora orter skall kunna fungera. Sysselsättningsmöjligheter måste genom förbättrade näringspolitiska förutsättningar och förstärkt lokaliseringsstöd tillföras i väsentligt ökad utsträckning. För vissa områden behövs ett särskilt och förstärkt glesbygdsstöd.

Särskilt i glesbygdsområden som har stora sysselsättningssvårigheter är det för att upprätthålla sysselsättningen nödvändigt att bevara kombinationen jordbruk och skogsbruk och att främja s. k. deltidsjordbruk, dvs. jordbruk och skogsbruk i kombination med andra sysselsättningar som industri, servicenäringar och turistnäringar. Det är nödvändigt, understrykes det i motionen, att jordbrukspolitiken snarast ändras så att en sådan inriktning medges och möjliggörs.

Det är en huvudfråga för 1970-talet att skapa tillfredsställande miljöer i storstadsområden som nu är hårt överexploaterade. Allt fler människor finner de nuvarande storstadsmiljöerna otillfredsställande som bomiljöer. Bättre storstadsmiljöer är en miljöpolitisk uppgift men också en regionalpolitisk. Det är nödvändigt att genom regionalpolitiken lätta på storstadstrycket, så att utrymme ges för bättre miljöer.

Såsom redovisats har i motionen understrukits, att en riktningsändring till en mer decentraliserad bebyggelse måste beslutas nu. Sammanfattningsvis anges följande riktlinjer för regionalpolitiken:

1. Samhällets bas- och serviceorganisation, dvs. fördelningen av kommunikationsmöjligheter, utbildningsmöjligheter, kultur- och fritidsaktiviteter, vårdinrättningar, social service etc. måste inriktas på decentralisering av bebyggelse och näringsliv. Särskilt angeläget är det att forma kommunikationerna så att avståndsproblemen så långt möjligt kan bemästras.

2. Genom en effektivare skatteutjämning måste en väsentligt förbättrad resursutjämning ske mellan kommunerna så att likvärdiga förutsättningar skall kunna skapas i olika områden.

3. Avvägningen mellan lokaliseringspolitiken och den arbetsmarknadspolitiska flyttningspolitiken måste ändras så att lokaliseringspolitiska åtgärder i första hand kommer till användning och flyttningspolitiska åtgärder endast i den mån lokaliseringspolitik inte är möjlig. Flyttningspolitiken får inte användas för ytterligare storstadskoncentration.

4. Lokaliseringsstödet för nya arbetstillfällen i sysselsättningssvaga områden måste förstärkas väsentligt och differentieras så att det kan utgå med kraftig förstärkning i områden, som främst behöver stöd, såsom i Norrlands inland och motsvarande områden.

5. Även styrningsåtgärder i form av investerings- eller etableringsavgifter eller ett system med tillståndsgivning måste nu prövas för att motverka ytterligare koncentration till stockningsområdena. Sådana åtgärder bör även prövas i syfte att få till stånd en successiv omlokalise -

InU 1972:28

ring och decentralisering av företag och arbetsställen inom storstadsregionerna, främst till lämplig närhet av bostadsbebyggelsen i ytterområdena.

Utskottet ansluter sig till de målsättningar och riktlinjer för regionalpolitiken, som angivits i motionen 1972:1812.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. att riksdagen beträffande åt allmänna regionalpolitiska målen i anledning av propositionen 1972:11 1, i motsvarande del, och med bifall till motionen 1972:1812, yrkande 1 a, godkänner vad utskottet anfört i berörda avsnitt.

4. Beträffande ramar för planering av verksamheten i länen (punkt 4)

av herrar Nilsson i Tvärålund (c), Stridsman (c) och Mattsson i Skee (c) som anser

dels att utskottets yttrande under rubriken ”Ramar för länens verksamhet” (s. 24—28) bort ha följande lydelse:

Den regionala utvecklingsplaneringen har syftet att klarlägga behovet av insatser och åtgärder för att en balanserad och god regional utveckling skall uppnås. Härvid måste regionala befolkningsramar anges som riktpunkter och målsättningar. Sådana ramar avseende år 1980 ingår i propositionen och centerns partimotion (1972:1812).

En befolkningsmässig riksplanering för regional utveckling måste, framhålls det i motionen, vara en ramplanering. På riksnivå skall ramar anges av riksdagen. Den detaljerade planeringen inom dessa ramar skall ankomma på den kommunala självstyrelsens organ i län och kommuner i den ordningen att landstinget svarar för en befolkningsmässig regionplanering med ramar för kommunerna, vilka sedan har att svara för den befolkningsmässiga kommunala planeringen. Utskottet vill understryka detta.

Som planeringsramar har valts befolkningstal. I propositionen har befolkningstalen angetts i intervaller, medan motionen anger befolkningsmålsättningen för varje län i ett enda och avrundat tal. I båda fallen är det fråga om riktpunkter och målsättningar. I både propositionen och motionen utgår man från att riket kommer att ha 8,5 miljoner invånare år 1980. Däremot är fördelningen mellan olika delar av landet, dvs. målsättningen, olika. Detta framgår av tabellen (=tabell på s. 27 i utskottets yttrande).

Räknat efter medeltalet i propositionens målsättningsramar skulle de tre storstadslänen 1980 ha 37,5 procent av landets folkmängd mot 36,0 procent 1970 och skogslänen 20,5 procent år 1980 mot 21,5 procent år 1970. Det skulle alltså betyda fortsatt stark koncentration till de tre storstadsområdena. Ramarna i centermotionen är inriktade på att befolkningsfördelningen skall vara i stort sett oförändrad år 1980. De i centerns riksplan uppställda målsättningarna innebär i jämförelse med medeltalet i propositionens befolkningsramar att år 1980 ca 100 000 fler människor skulle få möjligheter att bo i skogslänen och att trycket på de

InU 1972:28

tre storstadslänen skulle kunna minska med ca 120 000.

Det har framhållits i propositionen som ett huvudalternativ, att län som f. n. har uttalade regionala balansproblem — i första hand skogslänen — skall kunna ha en i stort sett oförändrad befolkning år 1980. För storstadsområdena skulle därmed ske en dämpning av tillväxten jämfört med åren 1966—1970. Men utskottet vill framhålla, att propositionens ramar med övre och nedre tal innebär stor osäkerhet i fråga om målsättningen. Inom dessa ramar kan den utvecklingen tänkas, att storstadslänen får öka enligt högalternativet med ca 340 000 invånare och skogslänen minska enligt lågalternativet med ca 40 000, vilket skulle innebära i stort sett samma takt i centraliseringen som under 1960-talet.

De befolkningsramar, som uppställts i centerns partimotion, är enligt utskottets mening angelägna och realistiska som uttryck för målsättningen att centraliseringsutvecklingen måste brytas under 1970-talet. Mot bakgrunden av de negativa konsekvenser, som centraliseringen medför från såväl ekonomiska som miljö- och jämlikhetspolitiska synpunkter, kan målsättningsramar, som är inriktade på fortsatt centralisering, inte godtas.

Det kan vad beträffar skogslänen erinras om att länsprogrammen för dessa län sammanlagt är inriktade på en befolkningssiffra år 1980, som underskrider planeringen i motionen med endast ca 20 000 och överskrider planeringen enligt propositionens medeltal med ca 80 000. Länsprogrammen är baserade på den beräknade folk mängdssiffran för landet av ca 9 miljoner men måste dock vara uttryck för vad man i olika län ansett vara möjligt i fråga om t. ex. sysselsättning i framtiden. Man torde t. o. m. kunna förutsätta, att länsstyrelserna i skogslänen ansett de i länsprogrammen intagna befolkningstalen nödvändiga för upprätthållande av service och sysselsättning.

I fråga om storstadslänen vill utskottet vidare framhålla som synnerligen angeläget att trycket lättas i enlighet med målsättningen i motionen, bl. a. för att brister på bostadsmarknaden, i sjukvården, den sociala servicen, trafikplaneringen och miljöutformningen skall kunna bemästras.

För uppnående av den målsättning, som ramarna är uttryck för, har i motionen inte föreslagits några regionalpolitiska medel av annan karaktär än de som förordas i propositionen. Utskottet vill understryka att detta i och för sig är självklart. Avgörande är att regionalpolitiken förstärkes och användes konsekvent för en så långt möjligt decentraliserad bebyggelse. Motionen har en högre regionalpolitisk ambitionsnivå än propositionen. Medlen har sammanfattats i det i motionen intagna handlingsprogrammet på 43 punkter, där bl. a. framhålles, att skattepolitiken och kreditpolitiken bör anpassas till regionalpolitikens målsättningar. Utskottet instämmer häri och understryker angelägenheten av att åtgärder enligt detta handlingsprogram successivt genomföres, närmast vid 1973 års riksdag, då enligt vad som aviserats flera propositioner angående åtgärder av regionalpolitisk betydelse skall framläggas.

InU 1972:28

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. att riksdagen beträffande ramar för planering av verksamheten i länen för tiden t. o. m. år 1980 med avslag på propositionen i motsvarande del samt med bifall till motionen 1972:1812, yrkande 1 b, godkänner vad utskottet anfört i berörda avsnitt.

5. Beträffande allmänna frågor rörande plan för utveckling av den regionala strukturen (punkt 5)

av herrar Nilsson i Tvärålund (c), Stridsman (c) och Mattsson i Skee (c) som anser

dels att utskottets yttrande under rubriken ”Plan för utveckling av den regionala strukturen” (s. 28) t. o. m. det avsnitt på s. 36 som slutar med ”det följande” bort ha följande lydelse:

I den i propositionen förordade planen för utveckling av den regionala strukturen anges fyra ortstyper: storstadsområden, primära centra, regionala centra och kommuncentra. De s. k. storstadsalternativen har tagits bort från klassificeringen som särskild typ. Det framhålles i propositionen, att de skulle leda till en olämplig geografisk fördelning. Häri instämmer utskottet.

Vid sidan av storstadsområdena redovisas i propositionen 22 primära centra, som i stort sett karakteriseras av att de är centralorter för hela län, i några fall centra inom åtminstone någon samhällssektor även för en hel landsdel. Regionala centra redovisas till ett antal av 72. De är orter, som skall ha betydelse i fråga om sysselsättningen och serviceförsörjningen inte bara för den egna kommunen utan också för en eller flera omgivande kommuner. Övriga huvudorter i kommunerna enligt den snart genomförda kommunindelningen betecknas kommuncentra.

Det framhålles i propositionen att avsikten är att bygga upp orter av olika karaktär som inbördes kompletterar varandra så att de tre välfärdsfaktorerna — arbete, service, miljö — skall bli tillgängliga för alla människor. Detta är givetvis en riktig målsättning.

Huvuddelen av de offentliga investeringarna och i stor utsträckning också de lokaliseringspolitiska stödåtgärderna skall enligt propositionen koncentreras till de angivna primära centra och regionala centra. I första hand inriktar man sig uppenbarligen på ett antal primära centra. Någon närmare precisering av ortsval och koncentrationsgrad har härvid dock inte lämnats.

Det är en viktig och självklar målsättning såväl i propositionen som i centerpartiets partimotion 1972:1812, att kvalificerad arbetsmarknad och service skall kunna erbjudas i de skilda länen. I propositionen utsäges, att det emellertid inte är möjligt att utveckla alla primära centra så att de härvidlag blir verkliga alternativ till storstäderna. Den troliga framtida befolkningen skulle inte räcka till för detta, inte heller behövliga resurser av annat slag. Härav torde framgå att avsevärda koncentrationer avses.

De angivna primära centra bör enligt propositionen i allmänhet kunna

InU 1972:28

erbjuda i stort sett likartad service som storstäderna. Den höga koncentrationsgrad, som i propositionen eftersträvas för primära centra, har motiverats främst med de krav som man anser bör ställas på en differentierad arbetsmarknad. Näringsliv och andra verksamheter skulle koncentreras så att framför allt kvinnor och arbetskraft med längre utbildning skulle få ökade sysselsättningsmöjligheter. Man skulle därmed också uppnå att nödvändiga befolkningsomflyttningar i större utsträckning kan begränsas till flyttning inom eller i övrigt till kortare avstånd. Sådana ”goda” eller ”robusta” arbetsmarknader skulle skapas i primära centra främst genom utbyggnad av mera kvalificerade samhällsfunktioner i fråga om bl. a. kommunikationer, utbildning och sjukvård. Flera av de orter, som upptagits som primära centra, anses dock inte kunna byggas ut så att de får den eftersträvade arbetsmarknadsdifferentieringen.

Den ortsklassificering och koncentration, som föreslås i propositionen, kritiseras i centerpartiets partimotion. Motionärerna framhåller att de fäster mycket stor vikt vid att goda arbetsmarknader med stabilitet och valmöjligheter kan skapas liksom vid att från arbetssynpunkt nödvändiga flyttningar så långt möjligt inte skall behöva överskrida länsgränserna. Livskraftiga länscentra är härvidlag otvivelaktigt en förutsättning. Efter varje läns olika förutsättningar bör ett eller flera sådana centra stimuleras, framhåller motionärerna.

Men de goda arbetsmarknaderna kan enligt motionen inte koncentreras på det sätt som avses i propositionen. Kravet måste gälla för alla typer av regioner och orter. Den viktiga frågan om ökade sysselsättningsmöjligheter för den kvinnliga arbetskraften kan inte lösas genom koncentration till primärcentra. Man måste i lika hög grad inrikta sig på att skapa goda sysselsättningsmöjligheter för kvinnor i mindre orter och regioner. Det skulle också enligt motionen bli en orimlig uppdelning av näringslivet, om man koncentrerar arbetskraft med längre utbildning till primärcentra. Såsom motionärerna framhåller finns det i propositionen inte heller redovisat något underlag som kan styrka att de angivna målsättningarna skulle kräva den avsedda koncentrationen av arbetsmarknaden.

Motionärerna uttalar, att den i propositionen avsedda koncentrationen i länen — och i vissa fall uppenbarligen från vissa län till annat län — måste få konsekvensen, att stora områden drabbas av försämrade sysselsättnings- och servicemöjligheter. Det skulle uppstå stora luckor i servicenätet. En sådan koncentration kan inte förenas med den välfärdsoch jämlikhetspolitiska målsättning, som regionalpolitiken måste ha.

Det är, framhåller motionärerna, väsentligt att främja livskraftiga länscentra, men det är lika viktigt att mindre orter och regioner kan fungera på grundval av ett bärande näringsliv och tillfredsställande service. Utskottet delar uppfattningen att detta måste vara en utgångspunkt för regionalpolitiken och planeringen av den regionala strukturen.

Frågan om den regionala strukturen är också av mycket stor betydelse för kommunernas möjligheter att fungera. Det var en utgångspunkt för 1962 års kommunreform, att de nya kommunerna — med centralort och omland — skulle vara näringsgeografiska regioner, som skulle fungera som

InU 1972:28

lämpliga enheter från t. ex. arbetsmarknads-, service- och kommunikationssynpunkt. De nya kommunerna skulle vara grunden för en stabiliserad befolkningsmässig och ekonomisk utveckling. Motionärerna framhåller att koncentration av resurserna till primära centra, såsom avsetts i propositionen, måste bli till förfång för övriga kommuner och erinrar om att denna kritik är i överensstämmelse med vad Svenska kommunförbundet framhållit i en skrivelse till inrikesministern. Utskottet instämmer med motionen och understryker angelägenheten av att regionalpolitiken också inriktas på kommunal balans.

Utskottet vill vidare i enlighet med motionen särskilt understryka vikten av att i kommuner, där kommuncentra ensamma inte kan svara för en service med rimlig åtkomlighet, lokaliseringspolitik och glesbygdsstöd inriktas på att upprätthålla nödvändiga sekundära serviceorter.

I motionen framhålls att den regionala planeringen måste vara inriktad på att möjliggöra livskraftiga regioner och tätorter över hela landet. Nuvarande folk mängdsfördelning på olika orter kan därmed inte få utgöra klassificeringsgrund. Utslagsgivande för bestämningen måste i stället vara den roll orten bör anses spela för den regionalpolitiska målsättningen. Planeringen måste alltså bygga på en regionalpolitisk funktionsbestämning av orterna.

Ramar och riktlinjer för resursfördelning och utveckling måste fastställas av riksdagen. Men inom dessa ramar bör enligt centerns partimotion den regionala utvecklingsplaneringen handhas av länskommunala organ. Utskottet delar denna uppfattning och instämmer med motionärerna, att såväl från demokratisk synpunkt som med hänsyn till kunskaper om förhållandena inom länet det länskommunala organet, landstinget, har väsentligt större förutsättningar att forma en för länet god och riktig utveckling än centrala beslutsfattare. Motionärerna påtalar att det sistnämnda kan sägas framgå bl. a. av att departementschefen på åtskilliga ställen i propositionen tvingats hänskjuta sådana uppgifter till länsstyrelserna. Utskottet kan tillägga, att de många motioner, som av länsrepresentanter väckts med krav på ändring i den av regeringen förordade ortsklassificeringen, är ytterligare belägg för detta.

Frågan om länsdemokrati är nu under utredning av länsberedningen. Motionärerna har krävt att länsdemokratireformen påskyndas, vilket yrkande behandlas av civilutskottet. Ett länsdemokratiskt system kan naturligtvis inte hinna träda i funktion redan till nästa länsplaneringsomgång, som enligt propositionen skall pågå under åren 1973—1974. I likhet med motionärerna förutsätter utskottet, att länsstyrelserna får genomföra nästa länsplanering med större självständighet än vad som gällt den tidigare. Med den förankring, som länsstyrelserna nu dock har i den kommunala demokratin, är detta den möjliga utvägen i ett övergångsskede. Länsstyrelserna bör därvid ha nära samarbete med landstingen och kommunerna.

Utskottet ansluter sig alltså till den plan för utveckling av den regionala strukturen, som framlagts i motionen.

InU1972:28

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. att riksdagen beträffande allmänna frågor rörande plan för utveckling av den regionala strukturen med avslag på propositionen i motsvarande del samt med bifall till motionerna 1972:1783, yrkandena 2 och 3, 1972:1785, 1972:1812, yrkandena 1 c och 2 a, och 1972:1815, yrkandena A 1 och A 2, godkänner vad utskottet i sin motivering anfört.

6. Beträffande allmänna frågor rörande plan för utveckling av den regionala strukturen (motiveringen)

av herrar Eriksson i Arvika (fp), Nordgren (m), Peterson i Linköping (fp) och Oskarson (m) som anser

att i det stycke på s. 36 i utskottets yttrande som börjar med ”Utskottet är” de båda sista meningarna som börjar med ”En väsentlig” och slutarmed ”statliga industriverksamheten” bort utgå.

7. Beträffande statlig servicegaranti (punkt 6)

av herrar Fagerlund (s), Nilsson i Östersund (s), Andersson i Billingsfors (s), Fridolfsson i Rödeby (s), Johansson i Simrishamn (s), fru Ludvigsson (s) och herr Nilsson i Kalmar (s) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 37 som börjar med ”Utskottet kan” och slutar med ”till känna” bort ha följande lydelse: Utskottet kan i allt väsentligt ansluta sig till propositionens allmänna riktlinjer för tryggandet av serviceförsörjningen i glesbygdskommunerna. Som redan konstaterats kommer riksdagen att nästa år få ta ställning till förslag om olika former av offentlig och enskild service i glesbygder. Med hänsyn härtill vill utskottet i detta sammanhang endast allmänt understryka att servicenivån i berörda kommuner såvitt möjligt bör behållas eller där så är påkallat förbättras. Detta är viktigt inte minst med tanke på servicens betydelse för möjligheterna att skapa nya sysselsättningstillfällen. De propositionsförslag som aviseras synes ligga i linje med önskemålen i motionen. Någon skillnad av de grundläggande värderingarna i propositionen resp. i motionen föreligger inte. Utskottet anser det därför inte vara påkallat med någon riksdagens åtgärd i anledning av motionen.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. att beträffande statlig servicegaranti motionen 1972:1818, yrkande 1, inte föranleder någon riksdagens åtgärd.

8. Beträffande lasarettsvården i regionala centra (punkt 7)

av herrar Nordgren (m) och Oskarson (m) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 38 som börjar med ”Lasarett finns” och slutar med ”någon åtgärd” bort ha följande lydelse:

InU 1972:28

110 Lasarett finns i flertalet regionala centra. Tillgång till lasarettsvård anses enligt propositionen vara en serviceform som skall finnas i sådana centra. Hur sjukvårdens resurser skall fördelas inom länen är primärt landstingens sak. Utskottet vill i sammanhanget erinra om ett uttalande av statsministern där denne framhåller att planeringen skall bygga på de enskilda människornas behov och önskemål. Inrikesministern anger som exempel på samhällsservice i regionala centra bl. a. lasarett. Med hänvisning härtill och till vad som anförts i motionen anser utskottet att riksdagen bör uttala att lasarettsvård i största möjliga utsträckning bibehålles i tilltänkta regionala centra samt att vården som en följd därav vid behov byggs ut.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. att riksdagen beträffande lasarettsvården i regionala centra med bifall till motionen 1972:1777 som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.

9. Beträffande storstadsområdena (motiveringen)

av herrar Nilsson i Tvärålund (c), Stridsman (c) och Mattsson i Skee (c) som anser

att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 40 med ”Sedan storstadsområdena” och slutar på följande sida med ”riksdagens åtgärd” bort ha följande lydelse:

Samtliga storstadsområden har under en följd av år haft en stark befolkningsökning. Det avbrott, som inträffat i denna utveckling under 1971 och 1972, får ses mot bakgrund av den svaga konjunkturen under dessa år. Det finns sålunda anledning att räkna med att befolkningstillväxten på nytt skjuter fart i dessa områden, när konjunkturen förbättras, såvitt inte motåtgärder sätts in. Det är därför ur både regionalpolitisk synpunkt och miljösynpunkt angeläget, att åtgärder vidtas för att dämpa storstadstillväxten och leda över en del av expansionen till andra och svagare regioner.

En begränsning av befolkningstillväxten måste också betraktas som en nödvändig förutsättning för att åstadkomma bättre balans mellan industri och andra näringsgrenar både i Stockholmsområdet och i de övriga storstadsområdena. I Stockholmsregionen bör dämpningen i första hand avse service och administrativ verksamhet och i Göteborgsregionen tillväxten av tung industri. Med en sådan inriktning av sysselsättningsutvecklingen och en dämpning av befolkningsutvecklingen i enlighet med de befolkningsramar, som anges i centerns partimotion, bör de i förevarande motioner antydda problemen kunna lösas.

En långsammare befolkningsökning underlättar också när det gäller att bygga ut olika servicefunktioner i takt med befolkningstillväxten. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att de i centerns partimotion förordade befolkningsramarna för Stockholms län, Göteborgs och Bohus län samt Malmöhus län innebär en befolkningsökning från 1970 till 1980

InU 1972:28

med 72 000, 45 000 resp. 38 000 personer.

Utskottet vill också understryka önskvärdheten av att man med regionalpolitiska åtgärder lättar på befolkningstrycket för att därigenom åstadkomma bättre miljöer i de största städerna. Som framhålls i centerns partimotion är det en huvudfråga för 1970-talet att skapa tillfredsställande miljöer i storstäderna, som nu är hårt överexploaterade. Allt fler människor finner därigenom de nuvarande storstadsmiljöerna otillfredsställande som bomiljöer.

På grund av det anförda anser utskottet att motionerna inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

10. Beträffande skatteinstrumentets och investeringsfonders användning i regionalpolitisk! syfte (punkt 35)

av herrar Eriksson i Arvika (fp), Nilsson i Tvärålund (c), Nordgren (m), Peterson i Linköping (fp), Stridsman (c), Oskarson (m) och Mattsson i Skee (c) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 51 som börjar med ”Inrikesutskottet kan” och slutar med ”och 1972:1829” bort ha följande lydelse:

I flera utpräglade industriländer använder man sig av olika former av skattelättnader för att stimulera lokalisering av företag till områden, där man av regionalpolitiska skäl vill skapa ökade sysselsättningsmöjligheter. Det rör sig om nedsättning av skatter på företagens vinster och fastigheter, särskilt gynnsamma avskrivningsregler, lättnader i energi- och transportskatterna samt nedsättning av olika avgifter.

I vårt land har skatteinstrumentet däremot hittills inte använts i regionalpolitiken i någon större utsträckning. I stort sett har åtgärderna inskränkt sig till en viss användning av investeringsfonderna i detta syfte. Systemet med investeringsfonder kan emellertid bara utnyttjas av redan etablerade och välkonsoliderade företag. Det har därför en begränsad effekt på etableringen av helt nya företag. När det gäller att få till stånd en ökad etablering av filialföretag i de sysselsättningssvaga regionerna skulle andra skatteförmåner kunna spela en avsevärd roll vid de lokaliseringspolitiska avgörandena.

Enligt utskottets uppfattning är tiden nu mogen att utreda möjligheterna att vidta ytterligare förändringar, i enlighet med förslag i motionerna, i skattesystemet för att underlätta etablering och utveckling av företag samt skapa fler arbetstillfällen inom sysselsättningssvaga regioner. Sådana åtgärder kan utformas på många olika sätt inom ramen för både den direkta och den indirekta beskattningen. En allsidig utredning i frågan bör tillsättas. Utredningen bör skyndsamt ta upp de frågor som behandlas i motionerna och lägga fram förslag till lämpliga lösningar.

dels att utskottets hemställan under 35 bort ha följande lydelse:

35. att riksdagen beträffande skatteinstrumentets och investeringsfonders användning i regionalpolitiskt syfte i anledning

InU 1972:28

av motionerna 1972:1812, yrkande 1 d, punkterna 13 och 33—35, 1972:1818, yrkandena 6-8, 1972:1827 och

1972:1829 som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.

11. Beträffande kreditpolitikens användning i regionalpolitisk! syfte (punkt 36)

av herrar Eriksson i Arvika (fp), Nilsson i Tvärålund (c), Peterson i Linköping (fp), Stridsman (c) och Mattsson i Skee (c) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 51 med ”1 detta” och slutar på följande sida med ”förevarande del” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets bedömning måste de regionalpolitiska synpunkterna ges ökad tyngd vid utformningen av den framtida ekonomiska politiken. Samtidigt som de regionalpolitiska målen blir mer preciserade behöver samhället bättre styrmedel för att realisera dem. Att med denna utveckling för ögonen avstå från att även söka ge kreditpolitiken en mer regionalpolitisk orientering är enligt utskottet oklokt.

Det finns skäl att förmoda att kreditrestriktioner har en tendens att motverka den för regionalpolitiken angivna målsättningen. Erfarenheterna talar för att en ransonering av krediterna träffar mindre expansiva näringar och regioner jämförelsevis hårt. Det är därför enligt utskottets mening angeläget, att restriktioner som i framtiden kan komma att tillgripas inom kreditpolitiken utformas så att investeringar inom stödområdet inte hämmas. Utskottet anser att en utredning bör tillsättas, som klargör sambanden och möjliggör en närmare bedömning av hur kreditpolitiken påverkar möjligheterna att realisera de regionalpolitiska målen.

dels att utskottets hemställan under 36 bort ha följande lydelse:

36. att riksdagen beträffande kreditpolitikens användning i regionalpolitiskt syfte i anledning av motionen 1972:1812, yrkande 1 d, punkt 36, hos Kungl. Maj:t anhåller om en allsidig utredning av kapitalmarknadens funktioner och kreditpolitikens effekt på den regionala balansen.

12. Beträffande decentralisering av statlig verksamhet m. m. (punkt 37)

av herrar Fagerlund (s), Nilsson i Östersund (s), Andersson i Billingsfors (s), Fridolfsson i Rödeby (s), Johansson i Simrishamn (s), fru Ludvigsson (s) och herr Nilsson i Kalmar (s) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 52 som börjar med ”Frågor av” och slutar med ”till känna” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att frågor av nu berört slag bör prövas i samband med

InU 1972:28

behandlingen av den till nästa års riksdag aviserade propositionen om ytterligare omlokalisering av statlig verksamhet.

I anslutning till de i motionerna framställda yrkandena i decentraliseringsfrågorna vill utskottet tillägga att det redan ankommer på länsberedningen att överväga uppgiftsfördelningen mellan centrala och regionala statliga organ och ta ställning till principiella frågor rörande lämplig decentralisering inom den statliga förvaltningen inklusive fördelningen av arbetsuppgifter mellan stat och kommun. I vad gäller lokalisering av expanderande förvaltning kan utskottet instämma i att den bör ske utanför storstadsområdena i den utsträckning det är lämpligt, om det är fråga om att inrätta nya myndigheter eller tillföra befintliga myndigheter nya organisatoriska enheter. I övrigt kan anmärkas att den statliga centralförvaltningen i Stockholm under senare år som regel tillförts ytterligare personal allenast som punktförstärkningar till särskilt utsatta arbetsenheter. En expansion av det slaget kan svårligen lokaliseras annorstädes än till det redan befintliga ämbetsverket.

På grund av det anförda avstyrks de aktuella motionsyrkandena.

dels att utskottets hemställan under 37 bort ha följande lydelse:

37. att riksdagen beträffande decentralisering av statlig verksamhet m. m. avslår motionerna 1972:1812, yrkande 1 d, punkt 40, och 1972:1818, yrkande 5.

13. Beträffande tilläggsdirektiv till jordbruksutredningen och förslag om skogsvårdsprogram m. m. (punkt 40)

av herrar Fagerlund (s), Nilsson i Östersund (s), Andersson i Billingsfors (s), Fridolfsson i Rödeby (s), Johansson i Simrishamn (s), fru Ludvigsson (s) och herr Nilsson i Kalmar (s) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 53 med ”1 samma” och slutar på följande sida med ”till känna” bort ha följande lydelse:

1971 års riksdag fattade beslut om väsentligt ökat prisstöd till mjölkproduktion och om prisstöd till kött- och fläskproduktion i norra Sverige (prop. 1971:74, JoU 1971:33, rskr 1971:149). Samtidigt medgavs vissa förstärkningar av rationaliseringsstödet till det norrländska jordbruket i syfte att bättre anpassa det till de speciella förhållandena i norra Sverige. Vidare infördes ett särskilt investeringsstöd i form av lånegaranti och bidrag till jordbruk i norra Sverige med begränsade utvecklingsmöjligheter. Härmed avses jordbruk som inte inom överskådlig tid behövs för rationaliseringsändamål och som ger tillfredsställande försörjning för nuvarande brukare och hans familj.

Utskottet finner i likhet med föredragande departementschefen att de förbättringar som redan genomförts i stödet till jordbruket i norra Sverige bör kunna verksamt bidra till att dämpa nedläggningstakten i jordbruket i berörda områden. Det finns därför i varje fall i förevarande sammanhang inte anledning för riksdagen att ta initiativ i den riktning som begärs i motionen.

8 Riksdagen 1972. 18 sami. Nr 28

InU 1972:28

1 14

I samma motion begärs vidare förslag till 1973 års riksdag om ett norrländskt skogsvårdsprogram. I motionen 1972:1803 av herr Öhvall m. fl. (fp, c, m) begärs förslag till samma års riksdag om intensifierad skogsvård i Norrbottens län. Även i det i motionen 1972:1812 upptagna åtgärdsprogrammet (punkt 28) efterlyses ökade insatser för skogsvård och miljövård.

Det utredningsmaterial som åberopas i de båda förstnämnda motionerna finns redovisat i propositionen (s. 494-495). Föredragande departementschefen finner det angeläget att genom fortsatt statligt stöd förbättra möjligheterna för en intensivare skogsvård, i form av t. ex. återväxtåtgärder, röjningar och gallringar, i de fyra nordligaste länen. Det aviseras att chefen för jordbruksdepartementet skall återkomma till ärendet i samband med prövning av skogspolitiska utredningens förslag. Vid sådant förhållande finns det inte anledning för riksdagen att nu på skogsvårdsområdet påkalla åtgärder av det slag som begärs i de aktuella motionerna, önskemålet beträffande förbättrad landskapsvård bör inte heller föranleda något initiativ från riksdagens sida. Riksdagen har nämligen så sent som förra året anvisat medel för en treårig försöksverksamhet i syfte att pröva olika metoder för att bevara odlingslandskapet. Landskapsvårdande arbeten bedrivs f. ö. sedan flera år tillbaka i ansenlig omfattning som beredskapsarbeten. Bidrag till projektering av sådana arbeten lämnas av arbetsmarknadsstyrelsen sedan slutet av 1960-talet.

I åtgärdsprogrammet i centerpartiets partimotion behandlas även sysselsättningsfrågor i glesbygden. I punkt 28 uttalas att man i glesbygderna effektivt måste ta till vara möjligheterna till kombination av jord- och skogsbruk med annan sysselsättning, t. ex. inom industri, service- eller turistnäringen. Jordbrukspolitiken måste skyndsamt ändras i det syftet. 1 punkt 29 framhålls allmänt nödvändigheten av förstärkt glesbygdsstöd för att öka sysselsättningen och förbättra servicen i glesbygdsområdena.

Som tidigare sagts kommer proposition på grundval av glesbygdsutredningens förslag att föreläggas 1973 års vårriksdag. Denna proposition kommer att behandla även sysselsättningsfrågor. Det finns därför inte i dag anledning att ta ställning till valet av konkreta stödinsatser eller nivån för resursinsatserna. Vad gäller önskemålet om ändringar i jordbrukspolitiken i nu berörda syfte erinras om de ovan nämnda besluten som fattades vid 1971 års riksdag för att stärka det norrländska jordbruket.

Med åberopande av vad ovan anförts avstyrker utskottet de under denna rubrik behandlade motionsyrkandena.

dels att utskottets hemställan under 40 bort ha följande lydelse:

40. att riksdagen beträffande tilläggsdirektiv till jordbruksutredningen och förslag om skogsvårdsprogram m. m. avslår motionerna 1972:1803, yrkande 1, 1972:1806, yrkandena B 1 och B 2, och 1972:1812, yrkande 1 d, punkterna 28 och 29.

InU 1972:28

14. Beträffande statliga företag m. m. (motiveringen)

av herrar Nordgren (m) och Oskarson (m) som anser

att i det stycke i utskottets yttrande på s. 55 som börjar med ”Utskottet delar” följande mening skall utgå:

Utskottet förutsätter att ytterligare insatser kommer att göras i takt med att lämpliga objekt aktualiseras, och ersättas med:

Utskottet förutsätter att insatser även fortsättningsvis göres där särskild anledning finns att öka sysselsättningen inom stödområdet eller andra sysselsättningssvaga områden.

15. Beträffande generella medel inom regionalpolitiken (punkt 43)

av herrar Eriksson i Arvika (fp), Nilsson i Tvärålund (c), Nordgren (m), Peterson i Linköping (fp), Stridsman (c), Oskarson (m) och Mattsson i Skee (c) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 56 som börjar med ”Enligt utskottets” och slutar med ”byggas ut” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning bör de regionalpolitiska medlen även i framtiden innefatta en kombination av generella och selektiva åtgärder. Utskottet vill emellertid betona att de generella medlen hittills brukats i alltför liten omfattning, inte minst när det gäller skattepolitiska åtgärder. Även vid sidan av skatteinstrumentet bör generella medel i ökad omfattning komma till användning.

Grunden för en framgångsrik regionalpolitik är ett näringsvänligt klimat. Åtgärder bör sättas in för att utjämna de skillnader i kostnader som råder mellan landets olika delar. Därigenom är det möjligt att skapa likvärdiga betingelser. Genom sådana åtgärder kommer också redan etablerade företag i stödområdet i åtnjutande av de regionalpolitiska satsningarna. Bättre förutsättningar skapas för utbyggnad av företagsamheten inom stödområdet. Utskottet vill därför understryka att en fortsatt utvidgning av de generella åtgärderna inom regionalpolitiken är angelägen.

dels att utskottets hemställan under 43 bort ha följande lydelse:

43. att riksdagen beträffande generella medels användning i regionalpolitiken i anledning av motionerna 1972:1806, yrkande B 4, och 1972:1818, yrkande 2, som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.

InU 1972:28

16. Beträffande förstärkning av lokaliseringsstödet i fråga om belopp och utgivande av förstärkt stöd i vissa områden m. m.

av herrar Nilsson i Tvärålund (c), Stridsman (c) och Mattsson i Skee (c) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 61 med ”Departementschefen säger” och slutar på följande sida med ”något initiativ” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den i motionen 1972:1812, yrkande 1 d, punkt 25, framförda uppfattningen om behovet av en förstärkning av lokaliseringsstödet till företag som vid utvidgning eller nyetablering är beredda att lokalisera verksamhet till område med svagt utvecklat näringsliv. Stödet bör efter särskild prövning kunna beviljas i olika former (bidrag, lån, räntebefrielse, sysselsättningsstöd) till ett sammanlagt belopp som kompenserar företaget för de kostnadshöjningar, som lokaliseringen medför. De lokaliseringspolitiska organen bör genom uppsökande verksamhet medverka till att sådana etableringar kommer till stånd. Vad utskottet här anfört bör ges Kungl. Maj:t till känna. Beträffande övriga i sammanhanget upptagna punkter finner utskottet inte anledning till särskilt uttalande.

dels att utskottets hemställan under 53 bort ha följande lydelse:

53. att riksdagen beträffande förstärkning av lokaliseringsstödet i fråga om belopp och utgivande av förstärkt stöd i vissa områden m. m.

a) med bifall till motionen 1972:1812, yrkande 1 d, punkt 25, som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

b) lämnar punkterna 22 och 23 i berörda motionsyrkande utan åtgärd.

17. Beträffande inriktningen på trafikpolitiken (punkt 62)

av herrar Nilsson i Tvärålund (c), Stridsman (c) och Mattsson i Skee (c) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 68 som börjar med ”Utskottet hänvisar” och slutar med ”avstyrks således” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den i motionen 1972:1812, yrkande 1 d, punkterna 3 och 12, framförda uppfattningen, att den trafikpolitiska planeringen bör inriktas på ett decentraliserat samhälle. Kommunikationerna måste snabbt upprustas i områden där trafikförsörjningen är otillfredsställande. Stödet till trafikväsendet bör baseras på samhällsekonomiska helhetsbedömningar och inriktas på upprätthållande av god trafikservice i landets olika delar. Vad utskottet här anfört bör ges Kungl. Maj:t till känna.'

InU 1972:28

dels att utskottets hemställan under 62 bort ha följande lydelse:

62. att riksdagen beträffande inriktningen på trafikpolitiken med bifall till motionen 1972:1812, yrkande 1 d, punkterna 3 och 12, som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.

18. Beträffande tilläggsdirektiv till den trafikpolitiska utredningen (punkt 63)

av herrar Eriksson i Arvika (fp), Nordgren (m), Peterson i Linköping (fp) och Oskarson (m) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 68 som börjar med ”Utskottet kan” och slutar med ”om järnvägar” bort ha följande lydelse:

I motionen 1972:1806 har yrkats att riksdagen uttalar att den trafikpolitiska utredningen får sådana tilläggsdirektiv att regionalpolitikens målsättning klart främjas. I motionen understrykes att både väg- och trafikpolitiken i sin helhet avses samt att syftet med yrkandet är att få till stånd en mera ”solidariskt” utformad kommunikationspolitik.

I direktiven rörande utredning av vissa trafikpolitiska frågor hänvisar departementschefen på ett flertal ställen till att regionalpolitiska hänsyn tas inom trafikpolitiken t. ex. bidrag till det trafiksvaga järnvägsnätet och transportstödet inom regionalpolitiken. I direktiven anges också att utredningen skall överväga möjligheterna att anpassa SJ :s taxor på längre avstånd så att de bl. a. i större utsträckning kommer att ligga i linje med samhällets allmänna regional- och näringspolitiska mål. Vad SJ beträffar synes sålunda de regionalpolitiska aspekterna väl kunna tillvaratas av utredningen.

En regionalpolitiskt tillfredsställande kommunikationspolitik kan inte nås enbart genom att behandla SJ:s eller andra trafikutövares problem. Man torde inte heller kunna nå detta syfte genom utredningens samarbete och kontakter med den regionala trafikplanering, som skall vara genomförd till senare hälften av 1974.

Enligt vår mening kan en helhetslösning av kommunikationsfrågorna, som tar hänsyn till både samhällets, näringslivets och de enskildas behov och önskningar, inte åstadskommas om inte också vägplaneringen kommer med i bilden. Redan nu råder en besvärande eftersläpning i fråga om både vägbyggande och vägunderhåll. Enligt utskottet bör det ankomma på den trafikpolitiska utredningen att presentera en helhetslösning, där också hänsynen till vägnätets betydelse för regionalpolitiken beaktas. Däremot anser utskottet det knappast motiverat att, som begärs i motionen 1972:1837, tillsätta en speciell utredning angående transportpolitiken inom stödområdet.

dels att utskottets hemställan under 63 bort ha följande lydelse:

63. att riksdagen beträffande tilläggsdirektiv till den trafikpolitiska utredningen med bifall till motionen 1972:1806, yrkande B 3, hos Kungl. Maj:t anhåller om tilläggsdirektiv till den trafikpolitiska utredningen i enlighet med vad utskottet anfört.

9 Riksdagen 1972. 18 sami. Nr 28

InU 1972:28

19. Beträffande utvecklingen av vägnätet och järnvägsnätet samt taxefrågor vid järnvägstrafik (punkt 67)

av herrar Fagerlund (s), Nilsson i Östersund (s), Andersson i Billingsfors (s), Fridolfsson i Rödeby (s), Johansson i Simrishamn (s), fru Ludvigsson (s) och herr Nilsson i Kalmar (s) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 69 med ”Utskottet vill” och slutar på s. 70 med ”till känna” bort ha följande lydelse:

I denna fråga får utskottet hänvisa till den tidigare redovisningen av pågående och planerat utredningsarbete. Frågan om ökad satsning på vägbyggande får prövas på vanligt sätt i budgetarbetet. Beträffande järnvägarna bör vidare framhållas att den trafikpolitiska utredningen skall ägna särskild uppmärksamhet åt järnvägstrafiken. Bl. a. skall metodiken för beräkningen av statens tillskott till driften av trafiksvaga bandelar prövas. Även taxefrågor av det slag som tas upp i motionerna 1972:1812 och 1972:1818 inkluderas i utredningsarbetet. När det gäller yrkandet om bibehållande av järnvägsnätet hänvisar utskottet till trafikutskottets betänkande 1972:18 s. 10 där det anförs att beslut om järnvägsnedläggningar — annat än i rena undantagsfall — inte kommer att tas före den regionala trafikplaneringens slutförande under senare delen av 1974. Med det anförda har utskottet besvarat motionerna i förevarande delar.

dels att utskottets hemställan under 67 bort ha följande lydelse:

67. att riksdagen beträffande utvecklingen av vägnätet och järnvägsnätet samt taxefrågor vid järnvägstrafik avslår motionerna 1972:1812, yrkande 1 d, punkterna 4, 5 och 10 i motsvarande del, och 1972:1818, yrkande 9 i motsvarande del.

20. Beträffande det regionalpolitiska transportstödet och transportstödet till Gotlandstrafiken (punkt 72)

av herrar Eriksson i Arvika (fp), Nilsson i Tvärålund (c), Nordgren (m), Peterson i Linköping (fp), Stridsman (c), Oskarson (m) och Mattsson i Skee (c) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 72 som börjar med ”Utskottet anser” och slutar med ”anförda motionsyrkanden” bort ha följande lydelse:

Utskottet går i detta sammanhang inte in på detaljerna i motionerna. Utskottet vill endast uttala att det finns goda skäl att på olika punkter införa generösare regler för transportstödet. Utskottet utgår från att Kungl. Maj:t under propositionsarbetet beaktar synpunkterna i motionerna. Vad utskottet anfört bör ges Kungl. Maj:t till känna.

dels att den del av utskottets yttrande som börjar längre ned på samma sida med ”Riksdagen har” och slutar med ”förevarande del” bort ersättas med text av följande lydelse:

Utskottet utgår från att Kungl. Maj:t vid prövning av det allmänna

InU 1972:28

regionalpolitiska transportstödet även överväger de frågor beträffande Gotland som tas upp i folkpartiets partimotion. Även vad utskottet anfört i denna fråga bör ges Kungl. Majit till känna.

dels att utskottets hemställan under 72 bort ha följande lydelse:

72. att riksdagen beträffande det regionalpolitiska transportstödet och transportstödet till Gotlandstrafiken i anledning av motionerna 1972:1812, yrkande 1 d, punkt 1 1, 1972:1818, yrkande 13, och 1972:1836 som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.

Särskilda yttranden

Beträffande allmänna frågor rörande plan för utveckling av den regionala strukturen (punkt 5)

1. av herrar Eriksson i Arvika (fp), Nordgren (m), Peterson i Linköping (fp) och Oskarson (m):

Den plan för den regionala ortsstrukturen som propositionen föreslår överensstämmer i allt väsentligt med länsstyrelsernas förslag i länsprogram 70. Den skall sålunda ses som en del i de regionalpolitiska handlingsprogrammen. Därav följer att de erfarenheter, som vinns av den nu föreslagna planen för ortsstrukturen, skall beaktas i den fortsatta planeringen inom länen. Framställningar om ändringar i den nu aktuella planen kan därför aktualiseras i takt med utvecklingen. Därigenom kan risker för hämmande bindningar till en ortsstruktur som inte längre överensstämmer med utvecklingstendenser inom näringslivet undvikas.

2. av herrar Nilsson i Tvärålund (c), Stridsman (c) och Mattsson i Skee (c):

På de grunder vi anfört i särskild reservation för att planeringen för utveckling av den regionala strukturen bör handhas av länskommunalt organ anser vi, att regeringen inte borde ha lagt fram förslag till en centralt styrd klassificering av orterna i länen. Vi vill understryka angelägenheten av skyndsamt förverkligande av en länsdemokrati, som får handha bl. a. den regionala utvecklingsplaneringen. I ett flertal motioner har klassificeringen av särskilda orter tagits upp till behandling. Viktiga synpunkter har härvid framförts från länsrepresentanter, t. ex. i fråga om att Skellefteå som länscentrum bör jämställas med Umeå, vilket tillstyrkts av utskottet. För regionalpolitikens genomförande krävs ett nära samarbete mellan de centrala statsmakterna och länsorganen. Under nuvarande övergångsskede i väntan på en länsdemokratireform är det angeläget, att de synpunkter, som landsting, länsstyrelse och kommuner framför i fråga om länets utveckling och struktur, vinner beaktande.

InU 1972:28

3. Beträffande lokaliseringsstöd till marknadsföring (punkt 54)

av herrar Eriksson i Arvika (fp), Nilsson i Tvärålund (c), Nordgren (m), Peterson i Linköping (fp), Stridsman (c), Oskarson (m) och Mattsson i Skee (c):

En förutsättning för en positiv utveckling för nyetablerade företag och verksamhetsgrenar är att företagen framgångsrikt kan marknadsföra sina produkter. Det motiverar en sådan ändring i nuvarande bestämmelser för tilldelning av lokaliseringsstöd att även initialkostnaderna för marknadsföringsåtgärder kan räknas in i låne- och bidragsunderlaget. Som utskottet framhöll i sitt betänkande 1972:7 kan det finnas skäl att utöver nuvarande stödformer överväga ytterligare stöd av detta slag. Utskottet utgick därför från att detta prövas i samband med överväganden om nya regionalpolitiska medel.

Vi vill understryka att för strävandena att förbättra betingelserna för de mindre och medelstora företagen — vilka har en strategisk betydelse för en lyckad regionalpolitik — är förslag om stöd till marknadsföringsåtgärder en angelägen utvidgning av lokaliseringsstödet.

4. Beträffande regionalpolitisk! handlingsprogram m. m.

av herrar Nilsson i Tvärålund (c), Stridsman (c) och Mattsson i Skee (c):

Utskottet har vid sin behandling av regionalpolitisk handlingsprogram delat upp detta i smärre avsnitt. Enligt vår mening hade det varit riktigare att se centerpartiets handlingsprogram som en enhet och ställa detta mot regeringens förslag.

Vi vill vidare framhålla att vi tar avstånd från de uttalanden av polemisk natur som statsministern gör i samband med redovisningen av riktlinjerna för regionalpolitiken. Riktlinjerna har i sak behandlats genom vad utskottet anfört och hemställt under punkterna 2—74. Beslutet under punkten 75 innebär således inte något ställningstagande i sakfrågorna utan har endast formell karaktär. Våra skiljaktiga uppfattningar i de olika frågorna redovisar vi i anslutning till utskottets behandling av dessa.

InU 1972:28 121

Innehållsförteckning

Propositionen 1

Motioner 5

Utskottet 19

Allmänna frågor 19

De allmänna regionalpolitiska målen 21

Ramar för länens verksamhet 24

Plan för utveckling av den regionala strukturen 28

Den regionala strukturen — särskilda orter 39

Storstadsområdena 39

Södermanlands län 42

Kalmar län 42

Gotland 43

Blekinge län 44

Hallands län 44

Skaraborgs län 44

Gävleborgs län 45

Västernorrlands län 45

Jämtlands län 46

Västerbottens län 46

Fortsatt regional utvecklingsplanering 49

Regionalpolitisk! handlingsprogram 50

Skattefrågor m. m 50

Lokalisering av statlig verksamhet 52

Jordbruks- och skogspolitik 53

Industripolitiska åtgärder 54

Företagareföreningar 54

Statliga företag m. m 55

Regionalpolitisk stöd m. m 56

Utbyggnad av samhällsfunktioner 65

Kommunal skatteutjämning 65

Utbildningsväsendet och kulturområdet 65

Kommunikationer 67

Övriga frågor 72

Utskottets hemställan 72

Reservationer

1. uppskov med behandling av ärendet 79

2. avslag på propositionen och uttalande för en ny regionalpolitik 79

3. de allmänna regionalpolitiska målen 99

4. ramar för planering av verksamheten i länen 104

5. allmänna frågor rörande plan för utveckling av den regionala strukturen 106

6. allmänna frågor rörande plan för utveckling av den regionala strukturen (motiveringen) 109

InU 1972:28

7. statlig servicegaranti

8. lasarettsvården i regionala centra

9. storstadsområdena (motiveringen)

10. skatteinstrumentets och investeringsfonders användning i regionalpolitisk! syfte

11. kreditpolitikens användning i regionalpolitiskt syfte ....

12. decentralisering av statlig verksamhet m. m

13. tilläggsdirektiv till jordbruksutredningen och förslag om skogsvårdsprogram

14. statliga företag m. m. (motiveringen)

15. generella medel inom regionalpolitiken

16. förstärkning av lokaliseringsstödet i fråga om belopp och

utgivande av förstärkt stöd i vissa områden m. m

17. inriktningen på trafikpolitiken

18. tilläggsdirektiv till den trafikpolitiska utredningen

19. utvecklingen av vägnätet och järnvägsnätet samt taxefrågor vid järnvägstrafik

20. det regionalpolitiska transportstödet och transportstödet till Gotlandstrafiken

Särskilda yttranden

1. allmänna frågor rörande plan för utveckling av den

regionala strukturen

2. allmänna frågor rörande plan för utveckling av den

regionala strukturen

3. lokaliseringsstöd till marknadsföring

4. regionalpolitiskt handlingsprogram m. m

112 112

116 116

118 118

120 120

Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1930 S Stockholm 1972

'

i» , •- - ■ 'V - ■ v." i*

v . ■ ' - /: b '

. ' ■ . \ ' . . V

b- ; . ' . ■ r .. ■ • y' • '

-

.

V' v ' w - ^

>

'

.

' b - ' ■

l ■ • ■ ' - • • . '••.»" • V ;■ - ■' ’■ • , " ■ • •*' ) . •■' ■ . • . V ' ' » ' - • t, ■■■''■ 'I

' ■