Näringsutskottets betänkande i anledning av propositionen 1973:72 med förslag till lag om ändring i lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag, m. m., jämte motioner

Näringsutskottets betänkande nr 57 är 1973 NU 1973:57

Nr 57

Näringsutskottets betänkande i anledning av propositionen 1973:72 med förslag till lag om ändring i lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag, m. m., jämte motioner.

Ärendet

1 propositionen 1973:72 har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att antaga inom justitiedepartementet upprättade förslag till

1) lag om ändring i lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag,

2) lag om ändring i lagen (168:557) om rätt för utlänning och utländskt företag att sluta svenskt handelsbolag eller ingå i sådant bolag.

I anledning av propositionen har väckts tre motioner, 1973 :1896 — 1898.

I anslutning till propositionen behandlar utskottet också fem under den allmänna motionstiden väckta motioner med yrkanden angående åtgärder för att förhindra utländskt förvärv av svenskt företag, begränsning av utländskt kapitals inflytande i Sverige, förköpsrätt för staten vid överlåtelse eller nedläggning av företag, upprättande av ett internationellt organ för samråd och ömsesidig information om samt kontroll av multinationella företag,

vidgade möjligheter för producentkooperativ ekonomisk förening att förvärva bundna aktier.

Motionerna redovisas nedan (s. 2 f.).

Över motionen i det sist angivna ämnet har Svenska åkeriförbundet avgivit remissyttrande. 1 anledning av propositionen har Sveriges industriförbund inkommit med en skrivelse, vilken återges i bilaga (s. 25 f.).

Propositionen

1 propositionen föreslås ändringar i lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m. Ändringarna innebär bl. a. att Kungl. Maj:t får möjlighet att i vissa fall vägra bolag tillstånd att upphäva eller ändra s. k. utlänningsklausul i bolagsordningen. Härigenom skapas möjlighet att förhindra utländskt övertagande av svenska företag i sådana fall då övertagandet skulle vara oförenligt med väsentliga inhemska intressen. För att hindra att den etableringskontroll som åsyftas med de nya bestämmelserna kringgås föreslås att i lagen skall intas en ny bestämmelse som innebär att om någon som inte fritt får förvärva fast egendom vill förvärva rörelse eller del av rörelse från rättssubjekt som fritt får förvärva fast egendom, förvärvet för sin giltighet förutsätter

1 Riksdagen 1973. 17 sami. Nr 57

NU 1973:57

tillstånd av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. I propositionen föreslås också för att hindra kringgående av etableringsbestämmelserna viss ändring i lagen (1968:557) om rätt för utlänning och utländskt företag att sluta svenskt handelsbolag eller ingå i sådant bolag. Slutligen föreslås att uttrycklig föreskrift skall tas in i 1968 års lag om att avtal i strid mot denna lag är ogiltigt.

Lagförslagen återfinns på s. 2—5 i propositionen.

Motionerna

Yrkanden

De i anledning av propositionen väckta motionerna är:

1973:1896 av herr Brundin (m), vari hemställs att riksdagen skall, med avslag på propositionen, hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning åsyftande en allsidig översyn av lagen om inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag samt vissa andra därmed sammanhängande författningar,

1973:1897 av herr Olof Johansson i Stockholm (c), vari hemställs att riksdagen vid behandlingen av propositionen skall besluta att ur 18 § inskränkningslagen avlägsna undantaget för fusion enligt 174 § aktiebolagslagen,

1973:1898 av herr Levin (fp), vari hemställs

1. att riksdagen skall bifalla propositionen,

2. att riksdagen skall i skrivelse till Kungl. Maji hemställa om förslag ägnat att möjliggöra samhällelig intervention i syfte att dels förhindra företagsnedläggning, då sådan skulle innebära betydande arbetslöshet eller annan allvarlig olägenhet, dels i rimlig omfattning hålla ägaren skadeslös.

De i betänkandet behandlade motioner som väckts under den allmänna motionstiden är:

1973:219 av herr Hermansson i Stockholm m. fl. (vpk), vari hemställs

1. att riksdagen i skrivelse till regeringen begär att denna visar skärpt restriktivitet vid beviljande av utlännings rätt att idka näring i Sverige enligt lagen av den 29 november 1968,

2. att i lagen om aktiebolag av 14 september 1944 en ny 177 § införes med följande lydelse: ”177 §. Utländsk medborgare eller utländsk juridisk person får förvärva aktier i svenska aktiebolag endast efter tillstånd av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer” och att nuvarande 177 § ges beteckningen 178 § och att övriga paragrafers numrering ändras i enlighet härmed, samt

3. att riksdagen i skrivelse till regeringen som sin mening uttalar att skärpt restriktivitet skall visas vid tillståndsgivning för aktieköp till stora utländska kapitalägare,

NU 1973:57

1973:827 av herr Nilsson i Östersund m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen skall hos Kungl. Majit begära förslag om åtgärder syftande till att ge staten förköpsrätt i de fall försäljning eller nedläggning av svenska företag — mindre företag undantagna — aktualiseras,

1973:1451 av herr Dahlgren m. fl. (c, fp, m), vari hemställs att riksdagen skall besluta i enlighet med vad som i motionen angivits (se nedan s. 5) samt att utskottet skall utarbeta vederbörlig lagtext,

1973:1465 av herr Göransson m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen skall i skrivelse till Kungl. Majit begära att Kungl. Majit snarast framlägger förslag till lagstiftning, exempelvis i form av en utvidgning av 1916 års inskränkningslag, som gör det möjligt att förhindra utländskt förvärv av svenskt företag som bedöms vara av vitalt intresse att behålla i svensk ägo,

1973:1470 av herr Helén m. fl. (fp), såvitt avser hemställan (punkten B 4) att den svenska regeringen skall ta initiativet till upprättandet av ett internationellt organ för samråd, ömsesidig information och kontroll av multinationella företag.

Motionen 1973:1470 i övriga delar behandlas i utskottets betänkanden 1973:9, 1973:41, 1973:54 och 1973:58.

Motivering

Den föreslagna lagändringen i dess helhet ger, sägs det i motionen 1973:1896, tillsammans med den regleringsbefogenhet som tilldelas Kungl. Majit upphov till problem av så vittgående slag att de inte lämpligen kan lösas annat än i samband med en allsidig översyn av 1916 års lag. Den föreslagna etableringskontrollen kan därför enligt motionären inte godtas ens provisoriskt, då detta kan leda till att den aviserade översynen av 1916 års lag kommer att skjutas på framtiden. I en utredning bör intresset av att bibehålla nationell dominans inom vissa företag noga vägas mot behovet av en fortgående specialisering.

I motionen 1973:1897 hävdas att det finns anledning att pröva den föreslagna tillståndsfrågan utifrån propositionens huvudlinje även när en fusion mellan moderbolag och dotterbolag är aktuell. Skälet härtill skulle vara att ett starkt utlandsintresse också denna väg skulle kunna tillföras svenskt näringsliv i strid med allmänt intresse.

Behovet av den föreslagna ändringen i inskränkningslagen är uppenbart, anförs det i motionen 1973:1898. Samhället bör dock också tillförsäkras möjligheten att intervenera i syfte att hindra företagsnedläggning om ägare av företag vägras överlåta rörelsen till utländska intressenter. Interventionsmöjligheten borde tillförsäkras samhället även i andra sammanhang, hävdas det vidare.

1 motionen 1973:219 anförs att de utlandsägda företagen i Sverige fortfarande utgör en begränsad del av den svenska ekonomin men att de

NU 1973:57

expanderar snabbare än de svenska företagen. Inom vissa branscher börjar dock, sägs det i motionen, det utländska kapitalet skaffa sig en dominerande ställning. Reklambranschen, kreditupplysningsföretagen, livsmedelsindustrin, oljebranschen och den elektroniska industrin anförs som exempel.

Att utländska kapitalister köper upp svenska företag medför enligt motionärerna en rad negativa konsekvenser för svenska arbetare och tjänstemän. De utländska jättekoncerner som köper in sig i svenskt näringsliv har genom sin ofta väldiga storlek och genom att de har verksamheten förlagd till många länder stor makt att hävda sina intressen mot fackliga krav, och de kan kringgå olika bestämmelser och undandra sig skattskyldighet. Vissa företag redovisar dock stora vinster. Detta är enligt motionärerna inte förvånande, eftersom företagsbeskattningen i Sverige internationellt sett är gynnsam för kapitalet. Detta till trots låg, enligt en uppgift som redovisas i motionen, lönerna 1970 i de utländskt ägda företagen inom metall- och verkstadsindustri i allmänhet något lägre än genomsnittet i respektive dyrort.

Under 1960-talet har en betydande ökning ägt rum såväl av utländsk etablering i Sverige som av svensk företagsetablering i utlandet, konstateras det i motionen 1973:1465. Motionärerna anser att den utländska företagsetableringen i stort sett är till fördel för Sveriges ekonomiska utveckling men att den också kan medföra vissa problem. De påpekar att en alltför stor utländsk företagssektor kan komma att inskränka den svenska regeringens handlingsfrihet, t. ex. då det gäller att föra en fortsatt utjämnings- och jämlikhetspolitik eller att genomföra en fördjupad företagsdemokrati. Motionärerna uttrycker vissa farhågor för att långsiktsbeslut som är vitala för svensk välståndsutveckling kan komma att försummas av en koncernledning som har såväl huvudkontor som lojaliteter utanför landets gränser. Med motiveringen att utländsk nyetablering kan innebära att nya produktionsresurser byggs upp och att svenskt näringsliv tillförs nytt kunnande hävdar motionärerna att det finns anledning att ställa sig mer positiv till utländska nyetableringar än till utländska inköp av svenska företag. Det senare fallet innebär enligt deras mening att svenska expansionsresurser överförs i utländsk ägo.

En rad omständigheter talar för att samhället måste garanteras bättre insyn och större möjligheter att agera när enskilda företag står inför ägarbyte eller skall läggas ned, sägs det i motionen 1973:82 7. Uppköp av företag förekommer ofta utan att staten eller de anställda i förväg känner till försäljningsplanerna. Beslut om försäljning eller nedläggning av företag kommer därför ofta som en obehaglig överraskning för samhället och för de anställda. Även om nedläggningar kan verka förklarliga företagsekonomiskt sett skulle i många fall en bredare samhällsekonomisk bedömning ge till resultat att driften borde fortsätta.

Den i svensk lag inskrivna förköpsrätten bör enligt motionärerna utvidgas så att staten får förköpsrätt vid försäljningar av svenska företag - mindre företag undantagna. Genom en lagstiftning av detta slag skulle staten kunna gå in och mot bakgrunden av en allsidig samhällsekonomisk

NU 1973:57

bedömning pröva huruvida ett statligt ägarskap, helt eller delvis, vore att föredra framför en försäljning till utländska intressen eller till annat svenskt privat företag.

De multinationella företagen utgör, sägs det i motionen 1973:1470, delvis en ny koncentrationsform. Företag som är verksamma i många länder har visserligen funnits under lång tid. Ny är däremot den hårda centrala styrning som kännetecknar de multinationella koncernerna och som möjliggörs framför allt av förbättringar på kommunikationsteknikens och datateknikens områden. Möjligheterna att dra upp ramar och kontrollera företagen är betydligt mindre om dessa kan flytta verksamheten från land till land och välja den lokalisering som är förmånligast från skatte- och kontrollsynpunkt. Ett särskilt viktigt problem är, säger motionärerna, de multinationella företagens kapitalöverföringar och därav föranledda effekter på valutaområdet. För att kunna kontrollera de multinationella företagens aktiviteter är internationell samverkan nödvändig både mellan enskilda stater och mellan fackliga rörelser i olika länder.

Motionärerna erinrar vidare om att en kartläggning av de multinationella företagens verksamhet i Sverige och deras betydelse för den svenska ekonomin för närvarande pågår. De anser att en sådan kartläggning är värdefull men att det väsentliga är vilka slutsatser som dras av materialet och vilka åtgärder som vidtas. Därför förordas att en särskild parlamentarisk arbetsgrupp tillsätts för att med anknytning till koncentrationsutredningens kartläggningar föreslå åtgärder för bättre kontroll av de multinationella företagens aktivitet i Sverige. Detta senare förslag, framfört i motionstexten, motsvaras inte av någon hemställan.

I motionen 1973:1451 framhålls att producentkooperativ förening, som tillhandahåller transporttjänster, enligt inskränkningslagen inte får förvärva bundna aktier. För de 300 s. k. lastbilcentraler — med närmare 11 000 aktiva medlemmar — som finns inom svensk åkerinäring hindras härigenom, anförs det, integrering i närliggande ekonomisk verksamhet och därigenom lastbilcentralernas utveckling som transportsäljande företag. Lagen bör således ändras i angivet hänseende, säger motionärerna.

Uppgifter om utländsk företagsetablering i Sverige

En utredning om utländsk företagsetablering i Sverige pågår f. n. inom Industrins utredningsinstitut. I en artikel i tidskriften Ekonomisk revy 1973:1 lämnas en beskrivning av den utländska företagssektorns omfattning, struktur och utveckling i Sverige 1965 — 1970 som bygger på material som insamlats av denna utredning. Nedanstående uppgifter — som delvis återges också i propositionen — är hämtade från den nämnda artikeln.

Antalet utländska företag i Sverige, definierade som rörelsedrivande företag i vilket företag i utlandet äger minst 25 % av aktiekapitalet, uppgick 1970 till ca 800. Dessa företag sysselsatte samma år nästan 100 000 anställda. Därmed var 1970 6,2 % av det totala antalet anställda

NU 1973:57

i svenska industri- och handelsföretag verksamma i utländska företag mot 4,4% år 1965. Industriföretagen svarar för merparten av både antal anställda, omsättning och förvaltade tillgångar i den utländska företagssektorn. Denna dominans har dock minskat något mellan 1965 och 1970 inte minst beroende på en kraftig expansion i varuhandels- och serviceföretag. Uppgifter om antalet anställda, omsättning och tillgångar i den utländska företagssektorn i Sverige 1965 och 1970 redovisas i tabell

1.

Tabell 1. Antalet anställda, omsättning och tillgångar i den utländska företagssektorn i Sverige 1965 och 1970. Preliminära uppgifter.

Avser samtliga företag där minst 25 procent av aktiekapitalet ägs av ett företag i utlandet.

Kategori av företag

Antal anställda

Omsättning1

Tillgångar1

ökning

1965-70

%

1965 Mkr

1970 Mkr

ökning

1965-70

%

1965 Mkr

1970 Mkr

ökning

1965-70

%

Industri

53 510

72 829

13 194

5 903

10 640

därav oljeföretag2

6 375

7 778

1 836

3 048

2 447

3 725

52 Varuhandel

10 314

17 396

3 311

7 058

1 400

3 452

147 Service

4 109

9 354

1 174

99 Totalt

67 933

99 579

10 665

21 426

7 756

14 993

1 Omsättning (försäljningsvärde) och tillgångar (omsättnings- och anläggningstillgångar) anges i löpande priser.

2 Avser endast oljeföretag med industriell verksamhet. Övriga oljeföretag inkluderas i ”Varuhandel”.

Undersökningar visar att sysselsättnings- och omsättningsökningen i den utländska industriföretagssektom i Sverige varit något snabbare än i den svenska industriföretagssektorn i utlandet. Detta gäller i än högre grad om oljeföretagen med industriell verksamhet exkluderas. Då blir även ökningen av tillgångarna något kraftigare i den utländska industriföretagssektorn i Sverige än i den svenska utomlands. Även om dessa skillnader i expansionstakt föreligger under perioden så gäller fortfarande att den svenska industriföretagssektorn i utlandet är betydligt större än den utländska i Sverige. Antalet anställda i utländska företag i Sverige utgör t. ex. endast 1/3 av det totala antalet anställda i svenska industriföretag i utlandet år 1970.

I diagrammet på nästa sida har saluvärdet av den egna produktionen i utlandsägda företag (här definierade som företag vari minst 50 % av aktiekapitalet ägs av ett företag i utlandet) relaterats till saluvärdet inom olika branscher i svensk industri. Totalt svarar de utländska företagen för drygt 6,5 % av den totala produktionen i svensk industri 1970 mot drygt 4% 1965. De största utländska andelarna är koncentrerade till den ke -

NU 1973:57

7 Diagram 1. Utländsk andel (%) av saluvärdet i olika branscher inom svensk gruv- och tillverkningsindustri 1965 och 1970. Preliminära uppgifter.

Avser företag där minst 50 % av aktiekapitalet ägs av ett företag i utlandet.

Bransch

Utländsk andel (%)

<2

12—

2—4

4—6

6—8

8—10

10—12

>15

Ung relativ (%) förändr i andel 1965—70

Livsmedelsind

Textil- och beklädnadsind Trävaru-och

trävarumöbelind Massa-,

pappers-, pappersvaru- och grafisk ind

Kemisk ind (exkl oljeföretag)

Kemisk ind (inkl oljeföretag)

Jord- och stenvaruind Metallvaruind -

Maskinind

Elektro- och instrumentind Övrig

ind

Totalt exkl oljeföretag Totalt

inkl oljeföretag -

UllLlllllLJ

y nm nm nu minni Hmmn

unn u un un n nm n millin

miirmn

TUMME

mmmmmiTm

mili] ilin

mm

mini

,,,,

mi

iiimmmim

1965 \/lill 1970

55 NU 1973:57

miska industrin samt elektro-, instrument- och maskinindustrin. Även livsmedelsindustrin har en högre andel än genomsnittet.

I tabell 2 redovisas de utländska industriföretagen fördelade på länder. USA- och EFTA-företag svarade 1970 för ungefär lika stor andel — ca 35 % — av den totala sysselsättningen i den utländska industriföretagssektorn, medan företag från EFTA 1965 hade en klart högre sysselsättningsandel än företag från USA. Denna andelsförändring är ett resultat av den mycket kraftiga sysselsättningsökningen i USA-företagen, där ökningen var 55 % mot endast 19 % i företag från EFTA-länderna. Likaså har ökningen såväl i omsättning och tillgångar som i antal företag från 1965 till 1970 varit betydligt större när det gäller USA- än när det gäller EFT A-företag. Inom EFTA-gruppen är det speciellt i de engelska företagen som expansionen varit långsam. Både de danska och de norska företagen har haft en snabbare ökning trots att den relativa förändringen i antal företag under perioden varit lägre än när det gäller England.

Tabell 2. Antal anställda, tillgångar, omsättning och antal företag i den utländska industriföretagssektorn i Sverige 1965 och 1970, fördelade på länder. Preliminära uppgifter.

Avser samtliga företag där minst 25 procent av aktiekapitalet ägs av ett företag i utlandet.

Antal anställda

Tillgångar1

Omsättning1

Antal

företag2

Land

ökning 1970 1965-70 1965 % Mkr

ökning 1970 1965-70 1965 Mkr % Mkr

ökning 1970 1965-70 1965 Mkr %

1970 Danmark

4 226

5 648

22 Norge

3 169

3 875

21 England

6 853

8 079

inkl olje- företag

11 457

1 620

2 701

1 454

2 679

övriga EFTA- länder

4 538

4 769

16 Västtyskland

5 136

6 782

1 367

18 Frankrike

1 344

2 260

9 Holland

6 543

8 404

1 618

övriga EEC- länder

3 USA

14 595

22 652

1 173

2 769

1 399

3 628

inkl olje- företag

17 908

27 052

2 389

4 380

2 278

4 806

övriga länder

1 971

8 Totalt

53 510

72 829

5 90310 640

6816 13 194

198 D: o exkl olje- företag

47 135

65 051

3 455

4 981 10146

1 Tillgångar (omsättnings- och anläggningstillgångar) och omsättning (försäljningsvärde) anges i löpande priser.

2 Urvalsenheten vid undersökningen har varit koncernen, dvs moder- och eventuella dotterföretag redovisas tillsammans i tabellen som ett företag.

NU 1973:57

9 EEC-företagen, vilka 1970 svarade för knappt 28% av den totala sysselsättningen i den utländska sektorn, har liksom EFTA-företagen minskat sin andel både vad gäller antal anställda, omsättning, tillgångar och antal företag beroende på en starkare expansion i US A-företagen. Dock har andelsminskningen varit mindre än för EFTA-företagen beroende på en snabbare tillväxt i EEC-företagen. EEC-företagen svarade vidare både 1965 och 1970 för en något större andel av totala tillgångar och omsättning i den utländska företagssektorn än vad EFTA-företagen gjorde, medan förhållandet var det omvända när det gällde antal anställda och antal företag. Inom EEC-gruppen dominerar helt företag från Holland och Västtyskland. Företag från dessa länder svarade både 1965 och 1970 för ca 85 % av antalet anställda i EEC-företag i Sverige. Inom gruppen är Holland det klart största investerarlandet. Detta land var också både 1965 och 1970 det näst efter USA största enskilda investerarlandet i Sverige även om de holländska företagen i vissa avseenden något har tappat i andel mellan 1965 och 1970, till viss del beroende på en relativt snabb utveckling i de västtyska och franska företagen.

Vissa utredningar

Koncentrationsutredningen (Fi 1962:37; ordförande: professor Guy Arvidsson) skall enligt tilläggsdirektiv, meddelade år 1972, genomföra en undersökning av konsekvenserna för svensk ekonomi och ekonomisk politik av de internationella företagens växande betydelse. Chefen för industridepartementet har vidare tillsatt en särskild arbetsgrupp under ledning av statsrådet Lidbom för att bereda frågor rörande multinationella företag. Gruppen skall låta utarbeta en sammanställning av befintligt faktamaterial och redovisningar av tillgängliga analyser av problemen rörande de multinationella företagen. Mot bakgrund av denna probleminventering bör gruppen enligt direktiven dels göra en värdering av existerande lagstiftning och andra kontrollinstrument, dels initiera förslag till de ändringar och kompletteringar som kan befinnas erforderliga.

Riksdagen beslöt år 1970 på förslag av bevillningsutskottet (BeU 1970:53) att hos Kungl. Maj:t begära utredning angående de multinationella företagens beskattning. Någon utredning av detta slag har ännu ej tillsatts. Chefen för finansdepartementet har som svar på en enkel fråga (RD 1972:42 s. 9) varför så inte skett meddelat att detta beskattningsproblem för närvarande undersöks både inom OECD:s skattekommitté och på gemensam nordisk bas och att med hänsyn till frågans komplicerade natur erfarenheter från dessa undersökningar bedömts böra avvaktas innan en speciell svensk utredning tillsätts.

Ett omfattande utredningsarbete bedrivs inom OECD:s industrikommitté, där man sedan tre år i en särskild arbetsgrupp försökt få fram grundläggande statistik och uppgifter rörande olika länders politik i fråga om internationella företag. Sannolikt kommer informationsfrågorna att

1* Riksdagen 1973. 17 sami. Nr 57

NU 1973:57

fortsättningsvis spela en betydande roll. Sverige har från början deltagit i detta arbete. Också OECD:s konkurrensbegränsningskommitté ägnar dessa frågor sitt intresse.

Bland övrigt internationellt samarbete kan nämnas verksamheter på detta område inom ILO, UNCTAD och ECOSOC.

Inom EG har kommissionen nyligen igångsatt en studie av de problem som aktualiseras inom gemenskaperna på grund av multinationella företag. Utredningen kommer enligt uppgift att belysa bl. a. stabiliseringspolitiska problem, behov av kontinuerlig information om företagens ekonomiska transaktioner, beskattningsfrågor, valutatransfereringar och kapitalmarknadsfrågor samt sysselsättningsfrågor.

Uppgifter i anslutning till motionen 1973:827

Tidigare riksdagsbehandling av liknande frågor

Bankoutskottet behandlade 1969 (BaU 1969:33) ett antal motioner om utredning rörande åtgärder för att förebygga företagsnedläggningar och för att trygga de anställdas ekonomiska anspråk i samband med sådana. Bland de uppslag som framfördes i motionerna var att samhället skulle få möjligheter att utfärda nedläggningsförbud och att tvångsinlösa nedläggningshotade företag. Motionerna avslogs av riksdagen på hemställan av utskottet, som bl. a. anförde att samhällets insatser i berörda sammanhang främst borde göras inom arbetsmarknads- och lokaliseringspolitiken.

I motioner vid 1970 års riksdag anfördes att företagsnedläggningar i många fall sker på grund av att företagen är otidsenligt organiserade. Nedläggningar skulle enligt motionärernas mening i många fall kunnat undvikas om ägaren gått med på att överlåta företaget. Motionärerna förordade därför bl. a. någon form av samhällelig förköps- eller expropriationsrätt till förebyggande av att lönsamma företag läggs ned på grund av att ägaren vägrar att överlåta företaget. Införandet av en industriell vanhävdslag ansågs också böra övervägas. Motionärerna yrkade att motionerna skulle överlämnas till samarbetsutredningen för beaktande.

Bankoutskottet (BaU 1970:20) fann inte skäl att för sin del ingå på en närmare granskning av de olika förslagen men noterade att dessa syntes intressanta och att det skulle kunna vara av betydelse att få deras för- och nackdelar närmare belysta och deras genomförbarhet utredd. Då utskottet var medvetet om att samarbetsutredningen befann sig i slutfasen av sitt arbete ville utskottet inte förorda något formligt uppdrag till utredningen men uttalade förhoppningen att Kungl. Maj :t kunde låta de framförda förslagen övervägas antingen genom samarbetsutredningens försorg eller i samband med den fortsatta prövningen av de förslag som utredningen skulle lägga fram.

I propositionen 1972:1 16 med förslag till lag om styrelserepresentation för de anställda i aktiebolag och ekonomiska föreningar m. m. erinrade chefen för industridepartementet om riksdagens skrivelse i

NU 1973:57

anledning av motionerna. Enligt departementschefens mening skulle en utbyggd information enligt det system som föreslagits i propositionen ge samhället ökade möjligheter att ingripa innan beslut om nedläggning eller förflyttning av företag sker. Riksdagens skrivelse borde därför enligt departementschefen inte föranleda någon ytterligare åtgärd.

Vid 1972 års riksdag väcktes en motion vari föreslogs en utredning angående anställdas, stats och kommuns inflytande vid ackords- och konkursförfarande. Behovet av information och inflytande för de anställda och för samhället från annan synpunkt än som borgenärer hade enligt motionärerna inte uppmärksammats tillräckligt. Detta behov, som borde beaktas, skulle främst avse försäljning och rekonstruktion och liknande åtgärder med verkningar för de anställda eller för det allmänna.

Näringsutskottet hänvisade i sitt betänkande (NU 1972:59) till att 1968 års lokaliseringsutredning hade behandlat frågan om uppföljning av stödföretag och föreslagit inrättandet av en central förhandlingsmyndighet som skulle samordna uppföljningen och bevakningen av olika statliga ekonomiska engagemang. Utskottet konstaterade att utredningens förslag väsentligen överensstämde med de förslag som framförts av motionärerna. Den föreslagna centrala uppföljningsmyndigheten skulle nämligen ha till huvuduppgift att förhandla med olika intressenter i företaget, och till dem hörde självfallet också de anställda. Utskottet anförde att utredningens förslag var föremål för interdepartemental beredning och avstyrkte därför motionen. Riksdagen följde utskottet och avslog motionen.

Statsbidrag till nedläggningshotade företag, m. m.

Enligt beslut av 1972 års riksdag har fr. o. m. den 1 juli 1972 införts statligt stöd för tidsbegränsad fortsatt drift vid nedläggningshotade företag. Bestämmelser härom finns i kungörelsen (1972:302) om statsbidrag till nedläggningshotade företag. Bidrag utgår till företag som är i konkurs eller i likvidation enligt 142 § aktiebolagslagen (1944:705) och som här i landet bedriver industriell eller industriliknande verksamhet, vari stadigvarande sysselsätts minst 50 heltidsarbetande arbetstagare. Syftet är att ge rådrum för överväganden om fortsatt drift eller omplacering av de anställda. Om företaget har synnerlig betydelse för arbetsmarknaden på orten kan bidrag utgå även om antalet arbetstagare är lägre än 50. Bidrag utgår — normalt under högst sex månader — med högst en tredjedel eller, om risk för betydande samhällssociala problem föreligger, högst hälften av företagets lönekostnader och sociala kostnader för de anställda. Beslut om bidrag fattas av arbetsmarknadsstyrelsen, som också under vissa förutsättningar kan kräva bidraget åter. Under den tid detta kan ske har länsarbetsnämnden rätt att granska företagets verksamhet.

Inom inrikesdepartementet har tillsatts en expertgrupp med uppgift

Kartong: S. 21, rad 6 Står: 1972:53 Rättat till: 1973:72

NU 1973:57

att samordna uppföljningen och bevakningen av statens fordringar i företag som har fått regionalpolitisk! stöd m.m. Gruppens arbete har karaktär av försöksverksamhet. Frågan om den regionala uppföljningsverksamhetens organisation behandlas i propositionen 1973:50 angående medlen i den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten m. m. (s. 32 f., 54 {.).

Uppgifter i anslutning till motionen 1973:1451

Gällande bestämmelser och deras bakgrund

Med stöd i bestämmelserna i 177—187 §§ aktiebolagslagen (1944:705) kan ett aktiebolag göra vissa begränsningar i principen om aktiers fria överlåtbarhet. Genom förbehåll i bolagsordningen kan införas ett förbud mot att aktierna eller en del av dem (bundna aktier) genom teckning eller överlåtelse förvärvas av aktiebolag eller andra samfälligheter eller stiftelser eller av vissa slag av aktiebolag etc. eller av annan än svensk medborgare, s. k. förbjudna rättssubjekt. Sådana förbehåll har främst tillkommit för att — enligt 2 § andra stycket lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag — möjliggöra undantag från det principiella kravet på Kungl. Maj:ts tillstånd för att svenskt aktiebolag skall få här i riket förvärva fast egendom, inmuta mineralfyndighet etc.

Frågan om vilka typer av svenska juridiska personer som skulle omfattas av förbudsbestämmelserna i 1916 års lag var föremål för olika meningar under förarbetena till lagen. Den kommitté vars förslag låg till grund för propositionen i ämnet föreslog att bestämmelserna bara skulle gälla aktiebolag. Kommittén ansåg det knappast behöva befaras att utlänningar, i vart fall i större utsträckning, skulle bli medlemmar i förening här i landet. Chefen för justitiedepartementet föreslog emellertid att bestämmelserna skulle omfatta även föreningar, både ekonomiska och ideella. Han framhöll (prop. 1916:137 s. 44) att det för utlänningar som ville förvärva fast egendom här i landet var en fullt användbar utväg att låta förvärvet ske genom en svensk förening. Han påpekade vidare att lagen om ekonomiska föreningar inte föreskrev någon begränsning med hänsyn till medlemmarnas nationalitet; endast i fråga om styrelsen, som kunde bestå av en person, föreskrevs att ledamot skulle vara här i riket bosatt svensk medborgare, om inte Kungl. Maj:t medgav undantag. Departementschefen ansåg att möjligheterna för utländskt inflytande i föreningarna kunde få ökad betydelse i den mån utlänningars aktieförvärv i fastighetsägande aktiebolag begränsades.

Enligt 18 § andra stycket inskränkningslagen är vissa ekonomiska föreningar undantagna från de särskilda inskränkningsreglerna i 2 §. De får alltså utan hinder av lagen förvärva fast egendom etc., och förbehåll i aktiebolags bolagsordning behöver inte omfatta sådana föreningar. Undantaget gäller dels enligt andra stycket b) ”förening med huvudsakligt ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom att

NU 1973:57

anskaffa livsmedel eller andra förnödenheter åt medlemmarna, avsätta alster av medlemmarnas verksamhet, bereda bostäder åt medlemmarna eller anskaffa lån åt medlemmarna”, dels enligt andra stycket c) ”förening som utgör sammanslutning av föreningar, vilka äro undantagna från lagens tillämpning”. Ordet ”huvudsakligt” samt bestämmelsen om sammanslutning av föreningar infördes genom en lagändring 1954 (1954:315).

1 1916 års proposition (s. 55) anförde departementschefen i anslutning till den föreslagna bestämmelsen i 18 §, att det hade ansetts önskvärt att vissa föreningar, vilkas ändamål och organisation syntes i och för sig innebära tillräcklig trygghet mot de vådor man ville förebygga genom den nya lagen, inte underkastades denna, så mycket mer som det i en del sådana föreningars regelbundna verksamhet ingick att köpa och sälja fastigheter.

Vid tillkomsten av inskränkningslagen gällde den år 1911 antagna lagen (1911:55) om ekonomiska föreningar. Enligt 1 § denna lag kunde som ekonomisk förening registreras dels ”förening med ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom att anskaffa livsmedel eller andra förnödenheter åt medlemmarna eller avsätta alster av medlemmarnas verksamhet eller bereda bostäder åt medlemmarna eller anskaffa lån åt medlemmarna eller idka annan ekonomisk verksamhet”, dels ”förening, som genom idkande av handel eller annan verksamhet, varmed följer skyldighet att föra handelsböcker, vill vinna annat ändamål än främjande av medlemmarnas ekonomiska intressen”. De särskilt angivna ändamålen avsågs (prop. 1911:35 s. 144 f.) motsvara de fyra stora huvudgrupperna av föreningar — konsumtions-, produktions-, bostads- och kreditföreningar.

Enligt den nu gällande lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar kan som ekonomisk förening registreras ”förening med ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom sådan ekonomisk verksamhet, i vilken medlemmarna deltaga som avnämare eller leverantörer eller med egen arbetsinsats eller genom begagnande av föreningens tjänster eller på annat dylikt sätt”. Orden ”eller med egen arbetsinsats” tillfogades på förslag av första lagutskottet. Med detta tillägg åsyftades s. k. produktionsföreningar. I dessa föreningar, till vilka bl. a. kunde hänföras vissa åkeri- och transportföreningar, utgjorde deltagandet i föreningen för medlemmarna inte bara ett medel bland andra att understödja deras ekonomi utan deras huvudsakliga sysselsättning. Utskottet ville undvika risken av att begreppet ekonomisk förening — i strid mot vad som torde vara avsett — kom att tolkas så snävt att föreningar av denna typ föll utanför (1 LU 1951:25 s. 24). Enligt 4 §

1 mom. första stycket promulgationslagen (1951:309) till 1951 års lag får förening som registrerats enligt äldre lag bestå som registrerad förening utan hinder av att den inte är av sådan beskaffenhet som sägs i 1 § 195 1 års lag.

Sambandet med 18 § 1916 års lag berördes inte närmare under förarbetena till 1951 års lag. I det betänkande som låg till grund för lagen

NU 1973:57

(SOU 1949:17 s. 94) påpekades dels att nämnda bestämmelse syntes kunna utnyttjas till att kringgå syftet med 1916 års lag, dels att det kunde ifrågasättas om den föreslagna snävare begränsningen av begreppet ekonomisk förening i den nya föreningslagen motiverade jämkning i 1916 års lag. Utredningen hade dock funnit att, från de synpunkter utredningen hade att beakta, så knappast var fallet.

Som förut nämnts ändrades 18 § inskränkningslagen år 1954 bl. a. genom att ordet ”huvudsakligt” infördes före ”ändamål”. Syftet med denna ändring, som föreslogs av 1950 års jordbrukskasseutredning, var att klargöra att bestämmelsen skulle tillämpas även på föreningar som driver biverksamhet i anslutning till sådan verksamhet som direkt faller in under ordalagen i 18 §.

Jordbrukskasseutredningen sade sig ha övervägt att helt undanta ekonomiska föreningar från tillämpningsområdet för inskränkningslagen men avvisat denna tanke. Utredningen anförde härom bl. a. följande (prop. 1954:206 s. 8):

Den lag av den 1 juni 1951 om ekonomiska föreningar, som trätt i kraft vid början av år 1953, kan i vissa avseenden anses minska riskerna för utländskt inflytande i de ekonomiska föreningarna. Främst kan den antagas få denna verkan genom att den, i motsats till 1911 års föreningslag, kräver att medlemmarna i ekonomisk förening skall på ett eller annat sätt aktivt deltaga i föreningens verksamhet. Företag, vars främsta syfte är att förskaffa delägarna avkastning på insatt kapital, skall alltså ej vidare kunna registreras eller verka som föreningar. Sistnämnda typ av föreningar lär vara den ur förevarande synpunkter farligaste.

Emellertid kan det inte utan en ingående undersökning avgöras, om föreningar i gemen efter den nya föreningslagens genomförande kan betraktas som ofarliga rättssubjekt. Vissa omständigheter talar för att så inte är fallet. Föreningsväsendet har utvecklats utomordentligt starkt sedan 1916 års lag kom till. Nuförtiden driver föreningar oftare än förr verksamhet, i vilken de behöver inneha fast egendom och andra nyttigheter, som lagen avser att skydda. Det är vidare inte utan betydelse i sammanhanget, att 195 1 års föreningslag starkare än tidigare lagstiftning framhäver föreningarnas egenskap av öppna och därmed torde vidga möjligheterna för utlänningar att bli medlemmar i svenska föreningar. Utredningen kan alltså med hänsyn till vad här sagts inte framlägga förslag om att helt undanta föreningar från lagens tillämpning.

Vid remissbehandlingen av utredningens förslag tog Kooperativa förbundet upp den av utredningen avvisade tanken. Förbundet förordade att alla ekonomiska föreningar som hade antagit sådana stadgar att de föll under den nya föreningslagen skulle undantas från tillämpningen av inskränkningslagen, medan denna alltjämt skulle gälla för andra ekonomiska föreningar (prop. s. 11 f.). Departementschefen fann det emellertid i brist på utredning inte tillrådligt att genomföra en sådan ändring (s. 16).

Framställning till chefen för justitiedepartementet

I skrivelse till chefen för justitiedepartementet den 25 maj 1967 hemställde dåvarande Svenska lasttrafikbilägareförbundet (numera Svens -

NU 1973:57

ka åkeriförbundet) om antingen ett uttalande att med ordet ”alster” i 18 § andra stycket b) inskränkningslagen kan förstås även transporttjänster och därmed sammanhängande prestationer eller om sådan ändring i nämnda stadgande att det bleve tillämpligt även i fråga om kooperativt tillhandahållna prestationer av den art som produceras inom åkerinäringen.

Förbundet hänvisade i framställningen till åkerinäringens struktur med många små företag och ekonomiska föreningar, lastbilcentraler, som skulle samordna åkeriernas transportförsäljning och för vilka förbundet fastställt normalstadgar (jämför det nedan refererade remissyttrandet). Vid strävandena att till lastbilcentralerna koncentrera dels renodlad transportförsäljning, dels kompletterande sidoverksamhet, hade det enligt förbundet visat sig att inskränkningslagens bestämmelser skapade formella hinder mot en rationell organisation genom helägda dotterföretag i form av aktiebolag eller genom innehav av aktier i åkerinäringen närstående företag, i de fall där aktierna i fråga önskades vara eller var bundna. Förbundet höll det för sannolikt att den kooperativa verksamhet som bedrevs inom åkerinäringen förhållandevis var så ny att vid inskränkningslagens utformning inga synpunkter på annan kooperativ verksamhet än som angavs i lagtexten hade blivit prövad.

Genom beslut den 21 december 1972 har framställningen lämnats utan åtgärd.

Yttrande av Svenska åkeriförbundet

Svenska åkeriförbundet behandlar i sitt remissyttrande först utvecklingen av producentkooperationen inom åkerinäringen. Denna har i huvudsak uppstått ur den obligatoriska samverkan mellan åkerierna som i folkhushållningens intresse föreskrevs under 1940-talets krisår. Flertalet åkerier skulle därvid ansluta sig till förmedlingskontor som utgjordes av ekonomiska föreningar, vari åkerierna ingick som medlemmar. Föreningarna kallades i dagligt tal lastbilcentraler.

Sedan 1940-talet har kooperationen inom åkerinäringen undergått en stark utveckling. Lastbilcentralerna har förvandlats från mindre förmedlingskontor till större, aktivt arbetande transportförsäljningsföretag som uppträder i eget namn och vars medlemmar har ”leveransplikt”, dvs. inte får avtala om transporter på egen hand. Formen ekonomisk förening har bibehållits framför allt på grund av sin lämplighet för företag med många aktiva delägare (medlemsåkerier). Åkeriförbundet har främjat denna utveckling genom att utforma normalstadgar för ekonomisk förening inom åkerinäringen. Den senaste versionen av dessa utkom 1972.

Enligt normalstadgarna har förening av detta slag till ändamål att utöva sådan sund och effektiv transportförsäljningsverksamhet som främjar medlemmarnas ekonomiska intressen. Föreningen skall därvid i eget namn träffa avtal om utförande av tjänster som innefattar eller förutsätter tillhandahållande av transportredskap, inom ramen för avtalen bereda så god och lönsam sysselsättning som möjligt för medlemmarnas träns -

NU 1973:57

portredskap samt utöva annan verksamhet som är förenlig med den som nämnts. Därutöver skall föreningen för medlemmarna förmedla inköp av transportredskap och förnödenheter, ombesörja vissa administrativa göromål för dem och, i den mån så befinns förenligt med verksamhetens bedrivande, förvärva fast egendom och andra anläggningstillgångar.

Beträffande medlemskap föreskrivs i normalstadgarna att till medlem kan antagas den som bedriver rörelse vari han använder egna transportredskap (fordon för eller maskiner i direkt anknytning till yrkesmässig transportverksamhet) inom föreningens geografiskt avgränsade verksamhetsområde.

Antalet lastbilcentraler i landet har, meddelar Åkeriförbundet vidare, minskat mycket kraftigt sedan 1940-talet genom fusion och andra former av samgående. Utvecklingen mot större enheter fortsätter. Stordriftens fördelar uppmärksammas alltmer. Principen enskilt ägande av fordonen men samverkan i transportförsäljningen genom medlemskap i transportsäljande företag av ekonomisk förenings natur har stark förankring inom näringen, säger förbundet, och det är för de transportsäljande företagen naturligt att i sin verksamhet inordna närliggande verksamhet som utgör underlag för transporter.

Sålunda förvärvas intressen i grustäkter, betongframställning, entreprenadverksamhet och liknande, genom antingen fullt eller delat ägande. Då sådan kompletteringsverksamhet ej alltid är av samma kooperativa karaktär som transportförsäljningen i övrigt utan snarare utgör underlag till denna, avskiljs kompletteringsverksamheten till hel- eller delägda dotterföretag i aktiebolagsform.

Förbundet erinrar om vad som föreskrivs i inskränkningslagen och om bestämmelsen i de ovan berörda normalstadgarna att föreningen inom ramen för sitt ändamål och i den mån så befinns förenligt med verksamhetens bedrivande skall förvärva fast egendom och andra anläggningstillgångar. Till det sistnämnda hör, framhålls det, ändamålsenliga förvärv av aktier och andelar i andra företag. Då den övervägande delen av antalet aktier som utfärdas i riket är bundna, utgör gällande lag avsevärt hinder för en ändamålsenlig utveckling av åkerinäringens producentkooperativa företag, säger förbundet och uppger att företagen inom näringen ställer sig helt oförstående när upplysning lämnas om de särregler som gäller i de berörda fallen.

Som ytterligare exempel på angelägna förvärv av redan utfärdade bundna aktier nämner förbundet

a) aktier i fastighetsförvaltande aktiebolag för tillgodoseende av föreningens behov av kontorslokaler, uppställningsplatser för medlemmarnas fordon och lokaler för servicearbeten på dessa,

b) aktier i inom näringen etablerade inköpsföretag för bilförnödenheter m. m.,

c) aktier i inom näringen etablerade serviceföretag med ändamål bl. a. att ovanför det lokala behovet samordna viss transportverksamhet över ett eller flera län, t. ex. inom skogsindustriernas geografiskt omfattande upptagningsområden av timmer,

NU 1973:57

d) aktier i andra åkeriföretag för att underlätta bildandet av större transportsäljande företag, även av kooperativ karaktär.

Förbundet uttalar avslutningsvis att den gällande inskränkningslagen enligt dess uppfattning är föråldrad och behöver anpassas till moderna förhållanden.

Utskottet

Genom lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag finns möjlighet att hindra ett utländskt företag att förvärva ett svenskt företag under förutsättning att detta har naturtillgångar av viss betydenhet. Något hinder för förvärv av företag utan sådana naturtillgångar finns inte i denna lag eller i annan lagstiftning. 1 propositionen 1973:72 föreslås en ändring av 1916 års lag så att etableringskontrollen utvidgas till att även omfatta flertalet företag utan naturtillgångar. Lagförslaget har utarbetats inom Kungl. Maj:ts kansli och ärendets beredning har inte innefattat sedvanligt remissförfarande. Sveriges industriförbund har framfört synpunkter på lagförslaget i en skrivelse till utskottet (se s. 25 f.).

Utskottet delar den uppfattning som framförs i propositionen att samhället bör ha möjlighet att ingripa för att förhindra utländska förvärv av svenska företag om det utländska övertagandet skulle vara oförenligt med väsentliga inhemska intressen. Utskottet är berett tillstyrka att en sådan möjlighet tillskapas.

I motionen 1973:1896 hemställs att riksdagen skall avslå propositionen och i stället anhålla om en utredning som skall göra en översyn av 1916 års lag. Motionären motiverar sitt avslagsyrkande dels med uppfattningen att den föreslagna lagstiftningen inte står i överensstämmelse med gjorda internationella åtaganden, dels med att lagen i sin ändrade utformning skulle komma att medföra betydande olägenheter av praktiskt slag utan samband med intresset att förhindra utländskt uppköp av svenska företag. Sveriges industriförbund har i sin skrivelse till utskottet framfört liknande synpunkter och dessutom argumenterat mot förslaget i propositionen om viss ändring i lagen (1968:557) om rätt för utlänning och utländskt företag att sluta svenskt handelsbolag eller ingå i sådant bolag.

Utskottet har erfarit att frågan om den föreslagna lagstiftningens förenlighet med Sveriges åtagande enligt OECD:s kapitalliberaliseringskod och Sveriges antagande av den europeiska bosättningskonventionen ingående prövats inom Kungl. Maj:ts kansli och att denna prövning lett till slutsatsen att något hinder för en etableringskontroll av föreslagen art inte skulle föreligga. Utskottet vill i detta sammanhang också erinra om att under senare år en skärpning av etableringskontrollen genomförts i flera industriländer, t. ex. Frankrike och Canada.

Enligt den föreslagna ändringen av 2 § inskränkningslagen skall medgivande om ändring av utlänningsklausul i bolagsordning inte lämnas om det strider mot väsentligt allmänt intresse att bolagets aktier förvärvas

NU 1973:57

av rättssubjekt för vilket de i 1916 års lag föreskrivna inskränkningarna i rätten att förvärva fast egendom gäller. Av lagtexten framgår sålunda att etableringskontrollen skall tillämpas restriktivt. Detta framhålls också av föredragande statsrådet i propositionen. Utskottet utgår därför från att Kungl. Maj:ts prövning av förvärvsansökningar i flertalet fall kan göras relativt enkel. De administrativa problemen skulle därigenom inte behöva blir så stora som det befaras i motionen 1973:1896 och i Industriförbundets skrivelse. Vissa olägenheter torde dock inte kunna undvikas eftersom lagen är av provisorisk karaktär. I propositionen aviseras en genomgripande översyn av 1916 års lag. Enligt utskottets uppfattning är det mot bakgrund av vad som sagts angeläget att detta arbete inleds utan dröjsmål. En snar översyn är motiverad också av den anledningen att den föreslagna etableringskontrollen inte kommer att omfatta företag som saknar utlänningsklausul. Det framstår som angeläget att även problem angående utländska förvärv av sådana företag upptas till granskning.

I propositionen föreslås också vissa ändringar i lagen om rätt för utlänning och utländskt företag att sluta svenskt handelsbolag eller ingå i sådant bolag. Utskottet har ingenting att erinra emot att dessa ändringar vidtas.

I motionen 1973:1897 föreslås att riksdagen skall besluta att ur 18 § inskränkningslagen avlägsna undantaget för fusion enligt 174 § aktiebolagslagen. Det finns, sägs det, anledning att pröva tillståndsfrågan utifrån propositionens huvudlinjer även när fusion mellan moderbolag och dotterbolag är aktuell. Utskottet vill påpeka att 174 § aktiebolagslagen reglerar fusionsavtal mellan bolag där moderbolaget äger mer än nio tiondelar av aktierna i dotterbolag, dvs. när koncernförhållande föreligger. En fusion av detta slag mellan ett utlandsdominerat moderbolag och dess dotterbolag kan således inte sägas medföra att inflytandet för utländskt kapital ökar. Att som motionärerna föreslår avlägsna undantaget för fusion enligt 174 § aktiebolagslagen skulle således realiter inte ha någon effekt i detta sammanhang.

Samhället har, hävdas det i motionen 1973:1898, behov av en möjlighet att intervenera för att hindra en företagsnedläggning om ägaren av de skäl som föranlett framläggandet av propositionen förvägras rätten att överlåta sin rörelse till utländska intressenter. Behov av sådan interventionsmöjlighet anses kunna föreligga även i andra sammanhang. Etableringskontrollen avses bli tillämpad i sällsynta fall då ett väsentligt allmänt intresse är hotat. Alternativet till försäljning till utländska intressenter torde i dessa fall knappast vara en företagsnedläggning. Enligt utskottets uppfattning föreligger det inte något primärt behov av en möjlighet till samhällelig intervention i detta sammanhang. Frågan om behovet av en generell möjlighet att ingripa för att förhindra företagsnedläggning behandlar utskottet nedan i anledning av vad som föreslås i motionen 1973 :827.

Utskottet föreslår att riksdagen bifaller propositionen och avslår motionerna 1973:1896 och 1973:1897 samt det nyss berörda yrkandet i motionen 1973:1898.

NU 1973:57

19 I motionen 1973:1465, väckt under den allmänna motionstiden, hemställs att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t skall begära förslag till lagstiftning, exempelvis i form av en utvidgning av 1916 års inskränkningslag, som gör det möjligt att förhindra utländskt förvärv av svenskt företag som bedöms vara av vitalt intresse att behålla i svensk ägo. Motionsyrkandet synes med framläggandet av propositionen ha blivit tillgodosett. Utskottet avstyrker därför motionen.

Även i motionen 1973:219 framförs förslag om åtgärder för att begränsa utländskt kapitals inflytande i Sverige. Riksdagen föreslås begära att regeringen skall visa skärpt restriktivitet vid beviljande av rätt för utlänning att idka näring i Sverige enligt 1968 års lag. Vidare föreslås att aktiebolagslagen skall ändras så att utländsk medborgare eller utländsk juridisk person får förvärva aktier i svenska aktiebolag först efter tillstånd. Slutligen föreslås att riksdagen skall i skrivelse till Kungl. Maj:t begära att skärpt restriktivitet skall visas i fråga om tillståndsgivning för aktieköp till stora utländska kapitalägare.

I propositionen 1973:72 föreslås en ändring av 1916 års inskränkningslag, varigenom samhällets kontroll av utländska etableringar påtagligt skärps. Utskottet har ovan tillstyrkt denna ändring. En total översyn av lagen har vidare aviserats. Ytterligare åtgärder synes nu inte vara erforderliga. Utskottet avstyrker därför motionen 1973:219.

Staten bör, sägs det i motionen 1973:827, ges förköpsrätt i de fall försäljning eller nedläggning av svenska företag — mindre företag undantagna — aktualiseras. Genom en lagstiftning av detta slag skulle staten kunna gå in och mot bakgrunden av en allsidig samhällsekonomisk bedömning pröva huruvida ett statligt ägarskap, helt eller delvis, vore att föredra framför en försäljning till utländska intressen eller till annat svenskt privat företag.

Samhällets och de anställdas insyn i företagen har genom antagandet av lagen (1972:826) om uppgiftsskyldighet i vissa planeringsfrågor och lagen (1972:829) om styrelserepresentation för de anställda i aktiebolag och ekonomiska föreningar väsentligt utökats. Härigenom har riskerna för att beslut om nedläggning, försäljning eller förflyttning skall — som motionärerna uttrycker det — komma som en obehaglig överraskning minskat. Möjligheterna för samhället att ingripa innan sådana beslut fattas har alltså ökat.

Åtgärder har också vidtagits för att under en begränsad period trygga fortsatt drift vid nedläggningshotade företag. För att ge rådrum för överväganden om fortsatt drift eller omplacering av de anställda kan statsbidrag utgå till en tredjedel eller i vissa fall hälften av företagets lönekostnader. Erfarenheterna av dessa åtgärder, båda möjliggjorda genom riksdagsbeslut 1972, bör enligt utskottets uppfattning avvaktas innan interventionsmöjligheter av det slag som föreslås i motionen 1973:827 närmare övervägs. Utskottet avstyrker därför motionen.

I motionen 1973:1470 föreslås att den svenska regeringen skall ta initiativet till upprättandet av ett internationellt organ för samråd och ömsesidig information om samt kontroll av multinationella företag.

NU 1973:57

20 Utskottet delar motionärernas uppfattning att en internationell samverkan erfordras för att de multinationella företagens aktiviteter skall kunna kontrolleras. Utskottet anser det dock inte vara erforderligt att riksdagen hemställer om regeringsinitiativ för att tillskapa ett särskilt organ för en sådan verksamhet. Sverige deltar redan i en särskild arbetsgrupp inom OECD som behandlar problem i samband med de multinationella företagen. Internationellt samarbete på detta område äger också rum inom bl. a. ILO, UNCTAD och ECOSOC. På nordisk bas undersöks problemet med de multinationella företagens beskattning. Utskottet avstyrker motionsyrkandet.

De i 1916 års lag angivna inskränkningarna i rätten att förvärva fast egendom m. m. gäller i första hand för utländska medborgare och juridiska personer. För att bestämmelserna inte skall kunna kringgås med utnyttjande av svenska juridiska personer har motsvarande krav på förvärvstillstånd uppställts också för sådana. De får alltså inte utan tillstånd förvärva s. k. bundna aktier, dvs. aktier som avses med den inskränkning som följer av utlänningsklausul i bolagsordningen. Vissa slags svenska juridiska personer har dock ställts utanför dessa förbudsbestämmelser, eftersom det inte ansetts att de skulle komma att utnyttjas som instrument för utländskt inflytande. Dit hör flertalet ekonomiska föreningar, bl. a. de konsumentkooperativa, de jordbrukskooperativa och de bostadskooperativa föreningarna.

Inom åkerinäringen har på senare år bildats ett stort antal — cirka 300 - producentkooperativa företag, s. k. lastbilcentraler, med uppgift att tillhandahålla transporttjänster. Dessa ekonomiska föreningar, som tillsammans har närmare 11 000 medlemmar, omfattas inte av de angivna undantagsbestämmelserna i inskränkningslagen. Från åkerinäringens sida har framhållits att lastbilcentralerna i många fall har behov av att förvärva intressen i grustäkter, entreprenadrörelse och serviceföretag som tillhandahåller lokaler, bilförnödenheter m. m. Att detta, så snart det är fråga om bundna aktier, skall kräva särskilt tillstånd anser man vara hinderligt och otidsenligt. En framställning som nuvarande Svenska åkeriförbundet år 1967 gjorde till chefen för justitiedepartementet om en ändring i inskränkningslagen på denna punkt har emellertid nyligen lämnats utan åtgärd.

1 motionen 1973:1451 anförs att lastbilcentralerna bör få samma möjligheter som flertalet andra producentkooperativa företag till integrering i närliggande ekonomisk verksamhet. De bör sålunda få förvärva bundna aktier utan tillstånd, menar motionärerna och påyrkar en lagändring i detta syfte.

Utskottet anser i likhet med motionärerna att det finns skäl att undanröja den historiskt betingade särställning som åkerinäringens producentkooperativa föreningar i här aktuellt avseende intar jämfört med de producentkooperativa föreningar vilkas huvudändamål är att, som det uttrycks i inskränkningslagen, ”avsätta alster av medlemmarnas verksamhet”. Utskottet föreslår att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om förslag till sådan ändring i inskränkningslagen som här antytts. Härvid

NU 1973:57

utgår utskottet från att proposition i ämnet kan framläggas utan nämnvärd tidsutdräkt.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen med bifall till motionen 1973:1898 punkten 1 och med avslag på motionerna 1973:1896 och 1973:1897 antager i propositionen 1973:72 framlagda förslag till

a) lag om ändring i lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag,

b) lag om ändring i lagen (1968:557) om rätt för utlänning och utländskt företag att sluta svenskt handelsbolag eller ingå i sådant bolag,

2. att riksdagen avslår motionen 1973:1898 såvitt den avser åtgärder i syfte att förhindra företagsnedläggning m. m. (punkten 2),

3. att riksdagen avslår motionen 1973:1465 om åtgärder för att förhindra utländskt förvärv av svenskt företag,

4. att riksdagen avslår motionen 1973:219 om begränsning av utländskt kapitals inflytande i Sverige,

5. att riksdagen avslår motionen 1973:827 om förköpsrätt för staten vid överlåtelse eller nedläggning av företag,

6. att riksdagen avslår motionen 1973:1470 såvitt den avser åtgärder för att åstadkomma ett internationellt organ för kontroll av multinationella företag (punkten B 4),

7. att riksdagen i anledning av motionen 1973:1451 hos Kungl. Majd anhåller om förslag till ändring i lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m. i enlighet med vad utskottet anfört.

Stockholm den 15 maj 1973

På näringsutskottets vägnar INGVAR SVANBERG

Närvarande: herrar Svanberg (s), Regnéll (m), Börjesson i Glömminge (c), Andersson i Örebro (fp), Haglund (s), Andersson i Storfors (s), Gustafsson i Byske (c), Rask (s), Wirtén (fp), Blomkvist (s), Hovhammar (m), Svensson i Malmö (vpk), Jonsson i Husum (s) och Häll (s).

NU 1973:57

22 Reservationer

1. beträffande begränsning av utländskt kapitals inflytande i Sverige (utskottets hemställan under 4) av herr Svensson i Malmö (vpk), som anser

dels att det stycke på s. 19 i utskottets yttrande som börjar med ”1 propositionen 1973:72” och slutar med ”motionen 1972:219” bort utbytas mot ett stycke av följande lydelse:

Utvecklingen under senare år visar att utländska finansgrupper successivt har ökat sitt inflytande över betydande delar av svenskt näringsliv. Denna utveckling har medfört en rad negativa konsekvenser för de svenska löntagarna. Det utländska kapitalets möjlighet att på detta sätt tillvälla sig makt måste enligt utskottets uppfattning effektivt begränsas. En ändring av 1916 års inskränkningslag enligt det förslag som framlagts i propositionen 1973:72 kan förväntas ge viss effekt, men ytterligare åtgärder krävs. Den i motionen 1973:219 föreslagna uppläggningen av etableringskontrollen skulle bli verkningsfull på ett helt annat sätt och tillstyrks av utskottet. I anslutning till motionen rekommenderar utskottet följande. Regeringen bör visa skärpt restriktivitet när den prövar frågor om näringstillstånd enligt lagen (1968:1955) om rätt för utländskt företag att idka näring här i riket. Den bör vidare komma med förslag till en sådan lagändring att utländska medborgare och utländska juridiska personer inte får förvärva aktier i svenska aktiebolag annat än efter tillstånd av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämt. Skärpt restriktivitet bör också visas när det gäller tillstånd för stora utländska kapitalägare att förvärva aktier i svenska företag.

dels att utskottet under 4 bort hemställa

4. att riksdagen i anledning av motionen 1973:219 som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört angående åtgärder för att begränsa utländskt kapitals inflytande i Sverige,

2. beträffande kontroll av multinationella företag (utskottets hemställan under 6) av herrar Andersson i Örebro (fp) och Wirtén (fp), som anser

dels att det stycke på s. 20 i utskottets yttrande som börjar med ”Utskottet delar motionärernas” och slutar med ”utskottet avstyrker motionsyrkandet” bort utbytas mot ett stycke av följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att en internationell samverkan erfordras för att de multinationella företagens aktiviteter skall kunna kontrolleras. Frågan har hittills behandlats i en rad internationella organ men utan större effekt. En samordning av dessa aktiviteter till ett gemensamt forum skulle ha helt andra förutsättningar att leda till positiva resultat. Utskottet ansluter sig till motionärernas förslag att Sverige bör verka för inrättandet av ett särskilt internationellt organ på detta område. Utskottet tillstyrker alltså motionsyrkandet.

NU 1973:57

dels att utskottet under 6 bort hemställa

6. att riksdagen med bifall till motionen 1973:1470 punkten B 4 hos Kungl. Majit hemställer att från svensk sida tas initiativ till upprättandet av ett internationellt organ för samråd om och kontroll av multinationella företag,

3. beträffande undantag från bestämmelser i inskränkningslagen (utskottets hemställan under 7) av herr Svensson i Malmö (vpk), som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande som börjar på s. 20 med ”Utskottet anser i likhet” och slutar på s. 21 med ”utan nämnvärd tidsutdräkt” bort utbytas mot ett stycke av följande lydelse:

Det av utskottet tillstyrkta förslaget till ändring i inskränkningslagen går ut på att bereda samhällsorganen ökade möjligheter att ingripa för att begränsa det utländska kapitalets inflytande i Sverige. Ytterligare åtgärder för att sätta spärr mot de utlandsägda företagens framryckning i Sverige är, som utskottet har framhållit, i hög grad befogade. Att i detta läge minska verkningsgraden hos det skydd som redan finns genom att införa nya undantag från inskränkningslagens bestämmelser vore enligt utskottets mening högst inkonsekvent. Utskottet avstyrker därför motionen 1973:1451.

dels att utskottet under 7 bort hemställa

7. att riksdagen avslår motionen 1973:1451 angående vidgad möjlighet för vissa producentkooperativa föreningar att förvärva bundna aktier.

Särskilt yttrande

av herr Svensson i Malmö (vpk):

De synpunkter som ligger till grund för motionen 1973:827, vari bl. a. föreslås förköpsrätt för staten i vissa fall, delas i princip av vänsterpartiet kommunisterna. Vi är i så måtto icke överens med utskottets motivering, som vi inte anser att de statliga organens inflytande över det privata storkapitalets handlande totalt sett och i realiteten har blivit större. Tvärtom har det minskat, bl. a. på grund av att statsorganens ideologi och handlande i allt högre grad har kommit att influeras av storkapitalet. Storfinansiella intressen har också på många vägar fått direkt inflytande över och insyn i den statliga förvaltningens olika organ.

Vi finner å andra sidan, med respekt för motionens syfte, att den företräder en något föråldrad och delvis riskabel ståndpunkt rent praktiskt. Staten skall inte på detta område reduceras till en övertagare av nedläggningsföretag. Den statliga företagssektorn har redan alltför mycket lidit av den kommit att omfatta verksamheter med dåliga tillväxtmöjligheter och en belastande bakgrund. Statens insatser för drabbade bygder ska i stället främst inrikta sig på att bygga upp statsindustrier i branscher med goda framtidsmöjligheter och med användande av avancerad teknologi. Statsindustrierna skall skapa tillväxt

NU 1973:57

i sysselsättningen, inte vara blott uppehållande faktorer, som kanske efter en period ändå måste avvecklas.

Då det gäller risken för att svenska företag köps upp av multinationella företag har också förköpsrätten begränsningar. Den leder till att staten bara kan köpa sådana företag som de svenska ägarna vill sälja. Det binder prioriteringen av de statliga penninginsatserna. Det skapar inget sammanhang och ingen linje i den statliga industripolitiken. På denna punkt måste i stället staten kunna överta hela branscher om dessa är ekonomiskt och maktpolitiskt speciellt viktiga. Vidare förutsätts att ingångna handelspolitiska samarbetsavtal inte bygger på principer, avsedda att hindra sådana statliga ingripanden som är nödvändiga för att hävda den nationella självständigheten på det ekonomiska området. I dessa hänseenden motsvarar motionskravet inte den nutida och framtida situationen.

NU 1973:57

25 Bilaga

Till

Riksdagens näringsutskott

I proposition nr 72 till årets riksdag föreslås vissa ändringar i 1916 års inskränkningslag avseende en mera vidsträckt etableringskontroll. Denna skulle dock i första hand blott åsyfta utländska företags etableringar i Sverige men genom sin föreslagna utformning kommer den att omfatta även rent svenska förhållanden. Propositionen har icke föregåtts av vare sig särskild utredning eller remissbehandling och eftersom den berör för näringslivet mycket väsentliga frågor vill Sveriges Industriförbund till utskottet framför sina synpunkter på den tillämnade lagstiftningen.

Förbundet vill inledningsvis anmärka att förbundet tagit del av den i riksdagen i ämnet väckta motionen nr 1896 och vill understryka vikten av de betänkligheter som där yppats samt vidare anföra följande.

Enligt förbundets mening måste det nu framlagda förslaget om etableringskontroll ses i ett långt vidare sammanhang än det vari det presenterats i propositionen. Av denna får man närmast intrycket att det blott skulle gälla en mindre ändring i inskränkningslagen av närmast lagteknisk natur. Så är emellertid icke fallet.

Sverige har alltsedan andra världskrigets slut konsekvent fullföljt en utrikeshandelspolitik åsyftande ett frigörande av världshandeln och har bl. a. genom sina engagemang i GATT, EFTA och senast genom frihandelsavtalet med EG på ett verksamt sätt givit eftertryck åt denna inställning. I själva verket är vår nuvarande höga och framtida levnadsstandard beroende av en fortgående och utvidgad frihandel. I ett industriellt och tekniskt mera utvecklat skede, som vårt land numera kommit i, är rörligheten beträffande andra produktionsfaktorer såsom kapital och arbete ett nödvändigt komplement till det fria utbytet av varor och tjänster. Sverige upprätthåller visserligen restriktioner i fråga om kapitalrörelser om detta uttryck tas i sin mest vidsträckta betydelse, men vad avser s. k. direkta investeringar, dvs. investeringar av kapital som är förbundna med fortsatt kontroll över företaget, har Sverige hävdat samma frihet som för utbytet av varor och tjänster och bekräftat detta genom sitt mångåriga engagemang i OECD. Genom sin anslutning till OECD:s kapitalliberaliseringskod har Sverige t. o. m. på ett för landet internationellt rättsligt förpliktande sätt givit uttryck för sin avsikt att icke lägga hinder i vägen för utländska direkta investeringar. Även i den europeiska bosättningskonventionen har åtaganden gjorts innefattande att restriktioner beträffande utländska etableringar i landet åtminstone inte skall skärpas. Även en rad bilaterala förpliktelser av sådant slag torde föreligga. Våra utländska handelspartners har på motsvarande sätt inrymt oss liknande förmåner.

Möjligheten till etablering utomlands i såväl enbart säljande som tillverkande företag är i själva verket ett nödvändigt stöd till exporten av

NU 1973:57

varor och tjänster. På den tekniskt sett förhållandevis höga nivå stora delar av den svenska industrin och särskilt exportindustrin för närvarande befinner sig, är det icke nog med s. k. strukturrationaliseringar inom landet och mellan svenska företag utan även utländska företag måste komma att beröras därav. Ett högt uppdrivet tekniskt kunnande på svensk sida kan då uppväga insatser av andra produktionsfaktorer såsom kapital. För svensk exportindustri vore det utomordentligt besvärande om den frihet som för närvarande råder skulle ersättas av en restriktionism. Visserligen avser ändringarna i inskränkningslagen inte att hindra den svenska exportindustrins stödetableringar i utlandet men en ändring i den svenska frihandelsattityden i detta hänseende kan befaras bidraga till en restriktionistisk trend i världshandelspolitiken vilken ytterst kommer att drabba en tekniskt så högt specialiserad exportindustri som den svenska hårdast.

Å andra sidan är förbundet väl medvetet om att bibehållande av nationell dominans i vissa företag eller typer av företag kan framstå som så angeläget på längre sikt att effektivitetssynpunkter får ge vika. Hittills har vi i Sverige upprätthållit restriktioner i detta hänseende endast beträffande vissa naturtillgångar såsom mark, närmast skogsmark, mineralfyndigheter samt bank- och försäkringsrörelse.

Restriktioner mot utlänningars deltagande i företag med visst slag av verksamhet påträffar man även i utlandet, men det är då vanligen fråga om underutvecklade länder med särskilt behov av sådant skydd i ett utvecklingsskede och/eller begränsningar som avser vissa industrigrenar, såsom råvaruindustrin, livsmedelsindustrin eller vissa delar av den kemisk-tekniska industrin. Restriktionerna är i sådana fall vanligen mycket detaljerade så att man från början vet vilka verksamhetsgrenar som är öppna för utländskt deltagande och till vilka procenttal detta kan medges.

Propositionens behandling av denna fråga är emellertid så ofullständig att man frågar sig om problemställningen över huvud upptäckts eller om den blott undanhålles riksdagen. På ett par rader anmärker det föredragande statsrådet att svenska företag har andra tillgångar än skog, malmer och vattenkraft som är ”lika värdefulla eller kanske ännu värdefullare” nämligen ”teknik, know-how, dyrbara maskiner, patent och varumärken”. Uppräkningen lämnar läsaren minst sagt i förvåning om vad lagstiftningen på denna punkt verkligen åsyftar. Alla de uppräknade tillgångarna kan till skillnad från naturtillgångar i och för sig fritt överlåtas till annan och det är svårt att se hur några begränsningar i detta hänseende över huvud skulle vara möjliga. Skulle patent eller varumärken (!) inte få säljas till utlänning, ”dyrbara maskiner” inte få exporteras eller tekniskt kunnande inte få säljas till en utlänning? Vad som åsyftas måste rimligen vara att vissa slag av ”rörelse” just till skillnad från de i företaget ingående särskilda tillgångarna, såsom ”dyrbara maskiner” och ”patent”, icke skulle få överlåtas till utlänning eller utländskt företag. Men det synes då vara ett rimligt anspråk från den allmänhet som skall efterleva och inrätta sig efter författningar av detta slag, att det klargöres vilka slag

NU 1973:57

av rörelse som den nya lagstiftningen avser att träffa. Skall den tillämpas beträffande företag i vissa branscher, såsom livsmedelsbranschen, databranschen, krigsmaterialbranschen, flygplansindustrin eller avser man att träffa företag av viss storleksordning eller sådana som har monopolställning eller en övervägande del av marknaden i sin bransch eller avses att lämna Kungl. Maj.t helt fria händer i detta hänseende. Förbudet mot överlåtande av rörelse, eller t. o. m. del av rörelse, presenteras emellertid i förslaget såsom en ”kringgåendebestämmelse” till förvärvsförbudet beträffande aktier medan det i själva verket synes vara huvudpunkten i förslaget.

Mot betänkligheter av detta slag kan måhända invändas att fullmakten — som det brukar heta då vidsträckta regleringsbefogenheter i kraft av en fullmaktslagstiftning läggs i Kungl. Maj:ts händer — är avsedd att utnyttjas endast med försiktighet, i ”trängande fall”, då ”behovet framstår såsom oavvisligt”, eller dylikt.

Ett sådant uttalande av den föredragande departementschefen torde behålla en viss auktoritet, åtminstone den första tiden efter lagens tillkomst. Erfarenheten visar dock att efter någon tid och under förändrade förhållanden det enda för Kungl. Maj.t och myndigheterna bindande blir den rena författningstexten och att de möjligheter som denna formellt öppnar också till fullo utnyttjas, även om detta skulle strida mot ”den anda” i vilken lagstiftningen en gång tillkommit eller t. o. m. mot otvetydiga förklaringar som då angivits.

Industriförbundet utgår från att den tillämnade lagstiftningen åtminstone under flera år framåt skulle komma att tillämpas mycket generöst gentemot sökande, men vill framhålla de olägenheter som även med sådana utgångspunkter är förbundna med en lagstiftning av förevarande slag.

Förhandlingar angående överlåtelse av rörelser eller hela företag är vanligen mycket tidskrävande och komplicerade. Ofta krävs särskild värdering av de olika tillgångar som ingår i företaget, garantier beträffande deras skick, uttalande beträffande pågående arbeten och kundfordringar liksom avgränsningar av köparens och säljarens fortsatta verksamheter. Det är då utomordentligt störande, när parterna äntligen kommit fram till ett samförstånd beträffande alla detaljer i transaktionen, att parterna inte på ett bindande sätt kan göra upp affären utan — såsom kan bli fallet med en svensk säljare om förslaget går igenom - den ena parten måste göra förbehåll för att affären godkännes av myndigheter i hans hemland.

I vissa fall framstår en dylik tillståndsgivning såsom en tom formalitet endast åsyftande kontroll och registrering av investeringen. Så är exempelvis förhållandet i Sverige beträffande riksbankens tillstånd, vilket obligatoriskt följer av kapitalliberaliseringskoden. En utländsk motpart kan i allmänhet lugnas därmed, eller med en hänvisning till kapitalliberaliseringskoden som ju för Sverige och riksbanken är bindande. Misstron mot att myndigheter och företag i samma land i själva verket spelar under täcket med varandra för att avpressa utlänningen bättre villkor är emellertid utbredd, även om den för Sveriges del saknar fog. Därtill kommer att

NU 1973:57

affären såsom den gjorts upp mellan parterna i avvaktan på riksbankens tillstånd är fullt bindande - och alltså inte drabbas av någon ogiltighet - liksom att av allmänna obligationsrättsliga grundsatser följer att parterna är skyldiga att göra sitt bästa för att erhålla erforderligt tillstånd.

På sådant sätt har tyvärr icke den föreslagna lagstiftningen utformats. Påföljden av överlåtelse av aktier i strid mot förbehåll i bolagsordning är enligt 3 § inskränkningslagen att förvärvet av aktien är ”ogillt”. Enligt vad som läres i doktrinen — och som även torde stödas av uttalanden av föredragande departementschefen till statsrådsprotokollet — skulle ogiltigheten innebära att prestationerna å ömse sidor skall återbäras; och detta utan någon begränsning i tiden. Förutom de uppenbara obilligheter tillämpningen av en dylik ogiltighetsregel kan leda till då den av en part — låt vara rent chikanöst — göres gällande efter lång tid, då vederlagsförhållandena väsentligen förändrats, synes den även — eftersom fånget är ogillt och ogiltigheten är av det slag varöver parterna inte kan disponera — medföra att vilkendera parten kan i avvaktan på erforderligt tillstånd när som helst efter det ”överenskommelsen” träffats dra sig ur denna utan annan påföljd än förlorat affärsanseende.

Det är illa nog redan som det är att överlåtelse av aktier i bolag med utlänningsklausul icke synes kunna göras ens temporärt bindande i avvaktan på Kungl. Maj:ts tillstånd — vilket man dock hittills med säkerhet har kunnat påräkna i fall där naturtillgångar ej funnits i bolaget — men skall ovissheten utsträckas till att omfatta alla förvärvande företag med utlänningsklausul oavsett om de äger naturtillgångar eller inte blir olägenheten av en sådan regel verkligt besvärande.

Vissa företag torde sålunda icke med mindre utsikterna att erhålla tillstånd på förhand med någon säkerhet kan bedömas finna mödan värt att inleda förhandlingar i saken.

Olägenheterna förvärras vidare genom bestämmelserna i den föreslagna 5a § enligt vilken förvärv av rörelse eller del av rörelse ”för att bli gällande” skall godkännas av Konungen. Förbundet har observerat att i den nya 5a § förekommer icke någon hänvisning till bestämmelserna i 5 § enligt vilka förvärv av fastighet eller dylik naturtillgång åtminstone är temporärt giltigt i avvaktan på tillståndsmeddelande. Förbundet har svårt att inse varför överlåtelse av rörelse i det hänseendet skulle vara strängare reglerat än omedelbart förvärv av naturtillgång och den föreslagna avfattningen av 5a § är därför måhända beroende blott på ett förbiseende. Förbundet befarar emellertid att den rätta innebörden av ogiltighetsbestämmelsen med den avfattning den erhållit är att ett s. k. förbjudet förvärvssubjekts förvärv av rörelse eller del av rörelse drabbas av omedelbar ogiltighet.

En sådan ordning måste bli utomordentligt besvärande och alls icke begränsad till sådana situationer där utländska intressen är inblandade. Regeln kommer att drabba en rad transaktioner av rent intern svensk karaktär. Förbundet erinrar om uppgiften i propositionen att ca 20 % av de börsnoterade företagen saknar utlänningsklausul vartill kommer att

NU 1973:57

flera av de allra största svenska företagen har blott det svagare utlänningsskyddet som icke uppfyller de i 1916 års inskränkningslag efter år 1925 införda strängare villkoren. Åtskilliga större svenska företag har eller är i färd med att avskaffa utlännningsklausulerna i sina bolagsordningar. Detta är alls icke uttryck för någon önskan att aktiemajoriteten skall kunna uppköpas av utlänningar — tvärtom, de svenska företagsledningarna i dessa företag torde vara lika angelägna som någon annan svensk enskild person eller myndighet att behålla den nationella dominansen i företaget, men avskaffandet av utlänningsklausulen kan, såsom framhållits i motionen, vara ett nödvändigt led i stödet åt företagets exportansträngningar. Det kan vidare vara nödvändigt för att kunna använda aktierna såsom likvid vid uppköp av utländska företag och därmed såsom ett led i marknadsföringen av svenska produkter i utlandet.

För alla svenska företag utan utlänningsklausul eller med otillräcklig sådan — och de är som nyss nämnts inte så få — måste det bli besvärande att inte kunna träffa bindande avtal om uppköp av ett svenskt företag, dess rörelse eller ens en del av dess rörelse. Innebörden av ”rörelse” är i detta sammanhang ganska oviss och än mer uttrycket ”del av rörelse” och det kan befaras att de båda uttrycken kan ges en ganska vidsträckt tolkning. Förbundet vill såsom exempel framhålla att det i näringslivet vanligen förekommande övertagandet av lokaler ofta sker i den form att den i lokalen bedrivna ”rörelsen” övertages — kanske blott för att nedläggas såsom olönsam — men därvid ersättningen betecknas som ”goodwill” för rörelsen. Och all strukturrationalisering innefattar ju överlåtelse av rörelse eller del därav. Ogiltighetsbestämmelsen blir också då det gäller överlåtelse av ”rörelse” mycket svår att tillämpa efter någon tid då de i rörelsen vid överlåtelsetillfället ingående tillgångarna, såsom maskiner, lager och kundfordringar, ersatts med helt nya tillgångar ehuru av enahanda slag. Enligt förbundets mening är de invändningar som kan göras mot lagförslagets utformning rent tekniskt så allvarliga att den föreslagna lagtexten icke ens ”provisoriskt” kan godtagas.

Förbundet har vidare observerat att föredragande statsrådet begagnat tillfället att föreslå en ändring av 2 § i 1916 års lag, nämligen att inskränkningarna skall gälla icke blott för handelsbolag med utländsk bolagsman utan även för handelsbolag i vilket ingår sådant svenskt aktiebolag som saknar erforderlig utlänningsklausul. Till stöd härför åberopas en dom av Svea Hovrätt. Huruvida förslaget innebär en ändring i sak eller blott ett ”klargörande” må i detta sammanhang lämnas därhän men det synes därefter tas till intäkt för vad som otvivelaktigt innebär en ändring i sak av 1968 års lag om vissa inskränkningar i rätten att sluta svenskt handelsbolag m. m. I denna har nämligen utländskt företag definierats såsom juridisk person som är bildad enligt lagen i främmande stat, men den nu föreslagna ändringen innebär att förbudet att sluta handelsbolag skall omfatta även rent svenska företag men för vilka inskränkningslagens begränsningar gäller till följd av att de saknar utlänningsförbehåll. Två svenska börsnoterade företag kan alltså om det

NU 1973:57

ena saknar utlänningsklausul — vilket ju vart femte gör — inte ingå handelsbolag utan Kungl. Maj:ts tillstånd. Till yttermera visso säges i en nyinförd § 3 att avtal i strid mot lagen är ogiltigt. I strid mot lagen synes av 1 § andra stycket att döma, vara varje avtal där ”stickdagen” lägges tidigare än den dag tillståndet lämnas. Ogiltighetsbestämmelsens räckvidd blir vidare oviss därigenom att gränsen mellan ”handelsbolag” och ”enkelt bolag” — som alltså ej drabbas av ogiltighet — i många fall kan vara flytande.

Förbundet har redan i det föregående utvecklat de vådliga — och antagligen alls icke avsedda — konsekvenser som kan vara förbundna med en absolut ogiltighet. En liknande ogiltighetsbestämmelse upptogs till en början i ett förslag till lag om internationella sanktioner men fick efter kritik av lagrådet utgå. Frågan om följden av förvärv i strid mot legala förbud torde för närvarande vara föremål för särskild utredning av sakkunnig och det är därför överraskande att ånyo finna ett förslag om ogiltighet som påföljd av överträdelse.

Man kanske vågar hoppas att de större börsnoterade företagen vilka numera ofta har en särskild juridisk avdelning som inkopplas på större transaktioner skall observera den nya lagbestämmelsen och kunna inrätta sitt handlande därefter. Det måste emellertid framhållas hur utomordentligt otillfredsställande och förrädiskt det måste vara att två svenska företag där inga utländska intressen är aktuella inte skulle kunna träffa ens ett preliminärt bindande avtal om handelsbolag utan Kungl. Maj:ts tillstånd. Köpeskillingen eller andra parternas prestationer bestäms icke sällan med hänsyn till förhållandena viss dag och det måste både civilrättsligt och skatterättsligt bli mycket besvärande — liksom vid överlåtelse av rörelse eller del av rörelse — att parterna vid förhandlingarnas slutförande inte vet vilken dag deras avtal blir gällande.

När det gäller de mindre företagen där många företagare inte ens torde ha omedelbart klart för sig om de eller motparten har utlänningsklausul i sitt aktiebolag ökar riskerna för att ogiltiga avtal om handelsbolag eller överlåtelse av rörelse eller rörelsedel skall komma till genom rent förbiseende. Och ogiltighetspåföljden är som sagt återgång av prestationer å ömse sidor. När det gäller köp av lösa saker mot vederlag i pengar synes påföljden dock lättare låta sig konkretiseras, än då den skall tillämpas på ett handelsbolag där parternas prestationer är fortlöpande och delvis består i tjänster och där ogiltigheten utan någon begränsning i tiden enligt vad som lärs i doktrinen synes kunna göras gällande. Riskerna för att ogiltigheten kan komma att åberopas av endera parten mot motparten när han avkrävs insats från denne eller hans ansvar som bolagsman eljest tages i anspråk är betydande och kan leda till så uppenbart obilliga resultat att de inte gärna kan av en lagstiftare godtagas även om fall då sådant skulle kunna inträffa icke skulle vara särskilt talrika. Det förefaller även som om bolagsman som icke deltagit i avtal med tredje man skulle kunna åberopa ogiltigheten gentemot denne och oavsett att denne varit i god tro.

Förbundet måste därför — även om lagförslaget i övrigt skulle

NU 1973:57

genomföras — bestämt avstyrka att någon ändring i 1968 års lag nu genomföres. Risken för att de nya begränsningarna i 1916 års lag skulle kringgås genom arrangemang i form av handelsbolag finner förbundet visserligen inte helt kunna uteslutas men i praktiken så obetydlig att den i vart fall icke kan motivera så långtgående och delvis icke åsyftade konsekvenser som den nu föreslagna regeln skulle få.

Förbundet är medvetet om att frågan om bibehållande av nationell dominans i vissa företag är en viktig och komplicerad fråga och att vissa möjligheter härtill måste finnas. Skall man bygga vidare på en lagstiftning av samma slag som 1916 års inskränkningslag måste man dock begära att i gällande författningstext närmare i detalj anges vilka branscher som skall drabbas av dylika inskränkningar och hur stor andel som utlänning skall tillåtas inneha i ett dylikt företag. Olägenheterna av en sådan lagstiftning kan då åtminstone i någon mån begränsas. Vidare är det nödvändigt att dispensförfarandet liksom ogiltighetsbestämmelserna får en med hänsyn till lagens utvidgade tillämpningsområde mera adekvat utformning. Förbundet vill vidare framhålla att införandet av dylika överlåtelsebegränsningar också aktualiserar vissa ersättningsfrågor.

Det förefaller obilligt att tillstånd till förvärv skulle kunna vägras med mindre annan köpare kan anvisas eller någon form av ersättning utgår. Vid överlåtelse av hela företag där det måhända inte finns någon annan lämplig köpare inom landet som har vederbörlig utlänningsklausul i sin bolagsordning, skiljer sig förhållandet avsevärt från överlåtelse av fastigheter där man på ett annat sätt kan räkna med att det finns en fungerande marknad där försäljningsobjektet ändå kan finna köpare.

Förbundet vill här framhålla sambandet mellan de föreslagna bestämmelserna åsyftande en kontroll att det utländska inflytandet i svenska företag icke blir för dominerande och de bestämmelser med likartat syfte som upptagits i 20 § liksom i 19, 67 och 158 §§ av det förslag till aktiebolagslag (SOU 1971:15) som remissbehandlatsoch för närvarande är under bearbetning i Kungl. Maj:ts kansli. Förbundet vill därför hänvisa till vad förbundet jämte en rad andra av näringslivets organisationer särskilt å sid. 7—12, 39—42, 70 i sitt remissvar anfört.

Enligt förbundets mening är avvägningen av de motstridiga hänsyn som här gör sig gällande nämligen å ena sidan ekonomisk effektivitet och fortsatt framåtskridande och å andra sidan bibehållen nationell dominans i vissa företag eller verksamhetsgrenar så känslig och olägenheterna av den nu föreslagna lösningen rent lagtekniskt så betydande att den föreslagna lagändringen icke nu bör komma till stånd ens såsom ett provisorium.

Först sedan förslagen om ändringar i aktiebolagslagens bestämmelser om tillåtna rösträttsbegränsningar och förbehåll beträffande akties överlåtbarhet slutbehandlats eller den kommande lagstiftningen i detta hänseende åtminstone kan överblickas i sina huvuddrag, finns, enligt förbundets mening, det erforderliga underlaget för en omarbetning av inskränkningslagen att omfatta andra tillgångar eller rörelseslag än de nu upptagna. Förbundet, som har svårt att se hur den i vart fall erforderliga omarbetningen av lagtexten i tekniskt hänseende skall kunna genomföras

NU 1973:57

inom ramen för riksdagsbehandlingen vill därför instämma i den kläm motion nr 1896 utmynnar i. Eftersom de invändningar förbundet riktat mot förslaget i väsentliga hänseenden även är av lagteknisk natur vill förbundet framhålla önskvärdheten av att riksdagen i vart fall begagnar möjligheten att remittera förslaget till lagrådet för yttrande.

SVERIGES INDUSTRIFÖRBUND Lennart Körner

/Thomas Hagdahl

GOTAB 74 3897 S Stockholm 1973