Socialutskottets betänkande i anledning av motioner om vissa handikappfrågor

Socialutskottets betänkande nr 12 år 1973

SoU 1973:12

Nr 12

Socialutskottets betänkande i anledning av motioner om vissa handikappfrågor.

Motionsyrkandena

1) I motionen 1973:81 av fru Marklund m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen hos regeringen hemställer om skyndsam utredning samt förslag om åtgärder till stöd för personer med dövhet som handikapp.

2) I motionen 1973:427 av herr Helén m. fl. (fp) hemställs, såvitt här är i fråga, att riksdagen beslutar att hos Kungl. Maj:t begära att förslag till en landsomfattande kartläggning av och åtgärder för flerhandikappades problem framlägges.

3) I motionen 1973:664 av herrar Rask (s) och Fridolfsson i Rödeby (s) hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att åtgärder vidtas i syfte att skolmyndigheter och andra institutioner uppmärksammar de speciella hänsyntaganden som förekomsten av färgblindhet påkallar.

4) 1 motionen 1973:666 av fru Skantz m. fl. (s) hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om en utredning om ekonomiska och andra åtgärder till stöd för flerhandikappade.

5) I motionen 1973:1208 av fru Normark m. fl. (s) hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj.t hemställer om en utredning i syfte att snabbt förbättra miljön i daghem, förskolor och skolor och därmed minska de allergiska barnens besvär.

Åtgärder till stöd för hörselskadade eller döva personer

Motionen

I motionen 1973:81 anförs att personer med dövhet inte på samma sätt som andra medborgare kunnat komma i åtnjutande av den utveckling som skett på många olika områden i samhället under efterkrigstiden. Motionärerna framhåller att de i motionen främst vill uppmärksamma den sidan av dövheten som hör ihop med möjligheterna till kommunikation. De anför att det är angeläget att samhällsorgan tar sitt ansvar för den situation de döva i dag befinner sig i och att detta ansvar bör formuleras i en omsorgslag för döva. Det anförs att utgångspunkten bör vara en kartläggning och en utredning av de dövas situation och framhålls att de döva genom sin föreningsverksamhet bör få representation i utredningsarbetet. Motionärerna framhåller följande som några av de krav de anser viktiga.

(1) Samhällsorgan skall medverka till att ett dövt barns hörselskada 1 Riksdagen 1973. 12 sami. Nr 12

SoU 1973:12

uppmärksammas så tidigt som möjligt.

(2) Samhällsorgan skall medverka till att föräldrar till döva barn får handledning att förstå handikappet, kan lära sig teckenspråk och får kunskaper i hur man ger barn en så intensiv språkstimulering som möjligt.

(3) Samhällsorgan skall medverka till undervisning förhörande barn i teckenspråk redan i småskolan.

(4) Döva barn skall få möjligheter att komma i förskola så tidigt som möjligt. Där skall huvudvikten läggas vid kommunikation i och med teckenspråk.

(5) Samhällsorgan skall medverka till att teckenspråket blir känt för och tillgängligt för alla. Till en början bör alla som arbetar i sociala yrken få grundkunskaper i teckenspråk.

Barnhälsovård

På senare tid har vissa åtgärder vidtagits i syfte att främja en fortlöpande kontakt mellan den förebyggande barnavården vid barnavårdscentraler å ena och barn och föräldrar å den andra sidan från det barnet föds till dess det inskrivs vid skola och skolhälsovården tar vid. För tillämpning från och med år 1973 har sålunda socialstyrelsen utfärdat ett cirkulär om anmälan av förlossningar till barnavårdscentral samt riksskatteverket föreskrivit att aviseringar från folkbokföringsorgan till barnavårdscentral skall göras beträffande förändringar i personregistret (t. ex. flyttningar) avseende barn upp till en ålder av sju år. I samband härmed har socialstyrelsen fastställt en journal för barnhälsovård som jämte anvisningar innebär att barnet från födelsen fram till sju års ålder skall med fastställda tidsintervall genomgå vissa preciserade kontroller hos bl. a. sjuksköterska, läkare, tandläkare.

Enligt dessa anvisningar rekommenderas vid 8—10 månaders ålder ett hörsel-(kontakt-)prov, som om möjligt utförs av sjuksköterska vid hembesök. Vid 4—5 års ålder skall göras s. k. screeningaudiometri av specialtränad personal. Så snart hörselnedsättning kan misstänkas under tiden för barnets kontakt med barnavårdscentralen från spädbarnsåldern till skolåldern skall remiss ske till öronspecialist.

Utskottet har inhämtat från socialstyrelsen att det förutsätts att i samband med att undersökning och behandling av barnet sker hos öronspecialist, efter remiss till denne, föräldrarna får råd och anvisningar hur de skall kunna bidra till att kompensera barnet för förekommande hörselnedsättning eller dövhet.

Utskottet har vidare inhämtat att socialstyrelsen kommer att verka för att det s. k. BOEL-testet kommer till användning vid kontrollen vid 8—10 månaders ålder (jämför socialutskottets betänkande SoU 1973:5 p. 46). Testet har fått sitt namn efter begreppen Blicken Orienterar Bfterijud.

Förskola

Enligt kungörelsen (1956:252) angående statsbidrag till förskolor,

SoU 1973:12

skolhem och hemundervisning för döva och hörselskadade barn får kommun, landstingskommun, enskild, förening eller stiftelse statsbidrag till förskolor, skolhem eller hemundervisning för döva och hörselskadade barn i förskoleåldern under förutsättning att skolan, skolhemmet eller undervisningen godkänts av skolöverstyrelsen (SÖ). Som statsbidragsvillkor gäller bl. a. att undervisningen är avgiftsfri och att huvudmannen, i den utsträckning så kan ske, mottar barn från annat område än det för vilket förskolan eller skolhemmet i första hand avsetts, samt att, där huvudmannen är enskild person, förening eller stiftelse, skäligt bidrag till verksamheten lämnas av landstingskommun eller stad, som ej tillhör landstingskommun.

Antalet hörselskadade barn som erhållit förskoleundervisning var enligt SÖ läsåret 1968/69 806, 1969/70 794 och 1970/71 912. Antalet förskolor och skolhem var läsåret 1970/71 48. Förskoleverksamheten anges numera omfatta de flesta förskolebarn som har konstaterats vara hörselskadade, men vissa problem återstår ännu, främst i glesbygden, att nå berörda barn.

Förskoleverksamheten erbjuds hörselskadade barn oavsett graden av hörselnedsättning. Verksamheten kan i princip omfatta barn från ett par månaders ålder till skolåldern. Stor frihet ges för flexibla organisatoriska och metodiska lösningar, och undervisningen inriktas mot en långtgående individualisering. De hörselskadade barnen integreras i allt större utsträckning i kommunernas ordinarie barnstugeverksamhet. Landstingen som har det totala ansvaret för undervisningen av de hörselskadade barnen ersätter därvid kommunerna för kostnaderna för verksamheten enligt fastställda interkommunala normer. Barnantalet minskas vanligen något i grupperna. Som regel integreras fyra hörselskadade barn tillsammans med tolv icke hörselskadade. Landstingen betalar därvid en avgift motsvarande plats för två icke hörselskadade barn för varje hörselskadat barn.

För flertalet förskolor är landstingskommun huvudman. De medicinska hörselvårdscentralerna vid centrallasaretten utövar en uppspårande verksamhet. Den till hörselvårdscentralen knutna hörselvårdskonsulenten i länet bevakar behovet av förskolor och ansvarar för regional organisation och planering. För det pedagogiska arbetet vid förskolorna svarar specialutbildade förskollärare.

I skolöverstyrelsens anvisningar för förskoleverksamheten för hörselskadade framhålls bl. a. hemvägledning, som innebär att en specialutbildad förskollärare eller en hörselvårdskonsulent kommer till hemmet, tränar barnet och instruerar föräldrarna hur de skall arbeta med sitt barn. Vid omkring fyra års ålder skall barn med hörselskador därefter placeras i förskola. När ett enstaka hörselskadat barn placeras i vanlig förskolgrupp skall detta ske med stor varsamhet och en omsorgsfull introduktionsperiod.

1968 års barnstugeutredning har i sitt betänkande (SOU 1972:26—27) Förskolan framhållit att alla handikappade barn bör genom förskolan få den speciella stimulans de behöver. Utredningen har bl. a. framhållit att

1* Riksdagen 1973. 12 sami. Nr 12

SoU 1973:12

ofta behöver ett handikappat barn speciell hjälp i form av talträning, sjukgymnastik eller träning av på handikappet utbildad person samt att sådan särskild hjälp bör i största möjliga utsträckning komma till barnet i stället för att barnet skall forslas till specialisten. Barnstugeutredningen har föreslagit att en allmän förskola införs för samtliga sex-åringar fr. o. m. år 1975 men att barn som av fysiska, psykiska, sociala, språkliga och andra skäl behöver särskilt stöd skall beredas plats i förskola tidigare, om behovet inte tillgodoses på annat sätt. Efter remissbehandling bereds barnstugeutredningens förslag för närvarande i Kungl. Maj:ts kansli.

Grundskola

För barn som är syn-, hörsel- eller talskadade finns en statlig obligatorisk tioårig grundskola som benämns specialskolan. Verksamheten regleras genom specialskolstadgan (1965:478).

Hörselskadade elever undervisas vid dels sex skolenheter, belägna i Stockholm (Manillaskolan), Gnesta (Åsbackaskolan), Lund (Östervångsskolan), Vänersborg (Vänerskolan), Örebro (Birgittaskolan) och Härnösand (Kristinaskolan), dels i särskilda klasser förlagda till grundskolan. Åsbackaskolan mottar elever med tilläggshandikapp. Vid skolenheten i Sigtuna (Hällsboskolan) undervisas normalbegåvade barn med grava talskador samt hörselskadade barn med beteendestörningar och vissa andra komplikationer.

De ökade och mer flexibla pedagogiska resurser som specialundervisningen inom den allmänna grundskolan erbjuder har gjort det möjligt att undervisa allt fler handikappade elever i vanliga skolor. Integrationen kan ske genom att den handikappade undervisas antingen i vanlig klass eller i specialklass i vanlig skola.

Som villkor för inrättande av specialklass gäller i fråga om hörselskadade att antalet elever måste uppgå till minst fem. Vid placering i vanlig klass kan den hörselskadade få särskild specialundervisning, bl. a. i klinikform, samt stödundervisning. Vidare utgår statsbidrag till hörselteknisk utrustning av lokaler avsedda för hörselklassundervisning.

Gymnasial utbildning

Reguljär gymnasial utbildning för gravt hörselskadade anordnas sedan den 1 juli 1971 i Örebro kommuns gymnasieskola. Utbildningen är öppen för elever från hela riket. I första hand skall elever som genomgått specialskolans högstadium beredas plats i utbildningen. Endast om särskilda skäl föreligger får gravt hörselskadad i annat fall beredas inträde till utbildningen. Innevarande läsår beräknas ca 130 gravt hörselskadade elever följa utbildningen vid gymnasieskolan.

Hörselskadade som i grundskolan gått i hörselklass beräknas kunna gå i vanliga klasser i gymnasiala skolor. Även sådana elever får dock tas emot i Örebro-skolan. Också vuxna hörselskadade får tas emot.

SoU 1973:12

5 Tolkar åt döva m. m.

År 1968 beslutade statsmakterna (prop. 1968:41, SU 1968:88) att statsbidrag skulle utgå till en försöksverksamhet med tolkar åt döva med sjukvårdshuvudmännen som huvudmän. Statsbidragen utgår från anslaget på femte huvudtiteln till Bidrag till vissa hjälpmedel för handikappade. Kungl. Maj:t har uppdragit åt socialstyrelsen att utfärda närmare föreskrifter beträffande denna verksamhet. Enligt föreskrifter som socialstyrelsen i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen och skolöverstyrelsen meddelat omfattar försöksverksamheten tolkhjälp i det dagliga livet åt döva, som är beroende av teckenspråket för sin kommunikation med omvärlden, och avser situationer, där den döve inte alls eller blott delvis kan reda sig själv. Som exempel härpå har angetts besök hos läkare, tandläkare, försäkringskassa, socialvårdens organ eller för att få rättshjälp eller göra viktigare inköp, besök hos distriktssköterska, arbetsterapeut, sjukgymnast m. fl. och besök hos andra myndigheter än de förut nämnda, närvaro vid vigsel och jordfästning, vid information på arbetsplats och vid fackföreningsmöte.

Försöksverksamheten omfattar däremot inte tolkhjälp till den döve vid bevistande av konferens, genomgång av kurs eller annan utbildning.

Förutom tolkning i egentlig bemärkelse kan försöksverksamheten även omfatta vissa enklare åtgärder, som tolk kan vidta och som har samband med den döves behov av tolkhjälp. Tolkningsuppdraget kan sålunda om den döve behöver det inbegripa hjälp med ifyllande av blanketter och formulär, som inte förutsätter speciella kunskaper, t. ex. till myndigheter, allmän sjukkassa, försäkringsbolag och dylikt. Däremot innefattas inte i tolkningsuppdraget hjälp med ifyllande av t. ex. allmän självdeklaration.

Vidare får tolkningsuppdraget omfatta sådana enklare åtgärder, som det är mest ändamålsenligt att tolken själv vidtar för den döves räkning i stället för att utföra egentlig tolkning i dennes närvaro, t. ex. tidsbeställning per telefon, enklare förfrågningar hos myndigheter och andra; en förutsättning är givetvis att åtgärden kan verkställas på tillfredsställande sätt utan den döves omedelbara medverkan. Vidare kan i tolkningsuppdraget inbegripas hjälp med uttydning och förklaring av skrivelser och meddelanden, som inte förutsätter speciella kunskaper, t. ex. från myndigheter, allmän sjukkassa, försäkringsbolag och dylikt.

Socialstyrelsen har understrukit att åtgärder som tolken vidtar skall bestå av enkla tjänster (”vardagslivets tolkar”) och inte på något sätt bära prägel av sådan social service i egentlig mening, som lämnas allmänheten, inklusive de döva, av sociala myndigheters tjänstemän.

För varje tolkningsuppdrag utgår statsbidrag till arvode, resekostnadsersättning och traktamente.

Statsbidrag till kostnader för tolkar åt döva i samband med föreläsnings- och kursverksamhet för döva inom handikapp- eller folkbildningsorganisationer kan utgå från ett på åttonde huvudtiteln uppfört anslag till Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet. Från detta anslag utgår bl. a. även bidrag till konsulentverksamhet av försökskaraktär

SoU 1973:12

avseende studie- och ungdomsverksamhet bland handikappade. En del av anslaget står vidare till skolöverstyrelsens förfogande för fördelning efter prövning i varje särskilt fall till kurs- och studieverksamhet, fritidsverksamhet, ungdomsledarutbildning m. m. Härjämte utgår från anslaget bidrag till utbildningskurser för tolkar för döva.

Handikapputredningen

Den med stöd av ett Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1965 tillkallade handikapputredningen (S 1966:38) som haft att utreda frågor angående omvårdnaden av handikappade är för närvarande inne i en fas av sitt arbete då frågor om hur kulturell verksamhet skall komma de handikappade till del behandlas.

Vissa motionsyrkanden till innevarande års riksdag m. m.

I motionen 1973:461 av herr Mellqvist m. fl. (s) begärs en översyn av kursplanen för utbildning av lärare för barndomsdöva elever med syfte att tillförsäkra lärarkandidaterna väsentligt ökad utbildning i teckenspråket.

I motionen 1973:463 av herr Mellqvist m. fl. (s) begärs en skyndsam prövning av möjligheterna att ställa resurser till förfogande för att genomföra en systematisk och vetenskaplig uppföljning av det inre arbetet inom specialskolan för döva, omfattande dels förskolan, dels årskurserna 1 — 10 inom grundskolan.

I motionen 1973:1293 av herr Mattsson i Lane-Herrestad (c) och fröken Andersson i Stockholm (c) begärs en översyn av läroplanerna för utbildning av lärare för döva i syfte att bibringa dessa avsevärt ökade kunskaper för att de i sin tur skall kunna undervisa i teckenspråket och att Sveriges Radio inom ramen för sin utbildningsverksamhet anordnar en teckenspråkkurs i TV.

Nu nämnda motioner har remitterats till utbildningsutskottet. Utbildningsutskottet beräknas komma att behandla motionerna hösten 1973.

Vid 1972 års riksdag framställdes ett motionsyrkande med begäran om en översyn av läroplanen för utbildning av lärare för döva i syfte att bibringa dessa tillräckliga kunskaper för att kunna undervisa iåtbördsspråket. I sitt av riksdagen i denna del godkända betänkande UbU 1972:7 punkt 2 föreslog utbildningsutskottet avslag på yrkandet. Utskottet anförde bl. a. att utskottet inhämtat att de grundläggande kurserna i åtbördsspråk avses utgöra grund för den enskilde lärarens fortsatta träning i ämnet samt att därtill kom att den lärare som är intresserad av detta utbildningsmoment har möjlighet att välja åtbördsspråket som specialarbete, vilket innebär en särskild kurs om 110 timmar i ämnet.

I motionen 1973:444 av herr Mellqvist m. fl. (s) begärs en undersökning rörande möjligheterna att igångsätta teaterverksamhet för döva.

I motionen 1973:1230 av fru Fraenkel (fp) begärs att skolöverstyrelsen ges i uppdrag (a) att snabbutreda möjligheterna för de döva att få

SoU 1973:12

tillgång till tolkar, (b) att ge föräldrar till döva barn ökad utbildning i teckenspråk samt (c) att genom att använda film och ITV öka utbildningen av teckenspråkkunniga personer.

Motionerna 1973:444 och 1973:1230 har remitterats till kulturutskottet. Kulturutskottet beräknas komma att behandla motionerna under hösten 1973.

Flerhandikappade

Motionerna

I motionen 1973:427 återges vissa uppgifter från en försöksverksamhet för multihandikappade inom Västernorrlands och Västerbottens län, vilken kommit till stånd genom samarbete mellan respektive landsting, Svenska kommunförbundets länsavdelningar i respektive län samt De blindas förening. Det anförs att man därvid funnit 565 personer som var flerhandikappade med blindhet eller mycket svår synskada som ett av handikappen samt att av dessa personer 265 personer blev föremål för fullständig utredning. Av de fullständigt utredda hade 121 personer tidigare varit okända av De blindas förenings konsulenter. Inom ramen för försöksverksamheten anskaffades 245 hjälpmedel av olika slag och anordnades ett flertal anpassningskurser. Motionärerna framhåller att för en del människor blev livet helt förändrat till det bättre tack vare åtgärderna i samband med försöksverksamheten och anför att detta tyder på ett stort behov även för de människor, vilkas behov inte kunde åtgärdas inom ramen för denna försöksverksamhet. Motionärerna framhåller att troligen skulle goda resultat kunna uppnås även i andra landsting med en sådan kartläggning av flerhandikappades problem, kombinerad med åtgärder för att tillhandahålla de hjälpmedel som står till buds.

I motionen 1973:666 anförs bl. a. att systemet av åtgärder för att underlätta handikappades situation har utvecklats med utgångspunkt i särskilda problem och behov fjjr skilda grupper handikappade, t. ex. personer med rörelsehinder, personer med synskada, personer med hörselskada eller personer med psykisk utvecklingshämning samt att de handikappade själva också valt att bilda sina intresseorganisationer efter i stort sett detta mönster. Motionärerna anför vidare att det har hävdats att det — bl. a. på grund av stödsystemets utformning och handikapprörelsens organisatoriska struktur — finns risk för att behoven hos personer som är handikappade till följd av mer än en skada tillgodoses i mindre omfattning än behoven hos dem som kan hänföras till en viss grupp handikappade. Motionärerna framhåller att det i vart fall står klart att situationen för personer som är flerhandikappade förutsätter en god samordning av de åtgärder som behöver vidtas för att tillgodose dessa personers samlade behov. Deras speciella förhållanden ställer också särskilt kvalificerade krav på den personal som har till uppgift att medverka vid bedömning av behoven och hur dessa skall tillgodoses.

1 ** Riksdagen 1973. 12 sami. Nr 12

SoU 1973:12

8 Motionärerna omnämner härefter vissa resultat från förutnämnd försöksverksamhet för multihandikappade inom Västernorrlands och Västerbottens län. Motionärerna anför att de uppgifter som lämnas i motionen givetvis inte ger underlag för någon mera exakt beräkning ens av antalet synskadade personer i landet med tilläggshandikapp, än mindre av hela antalet personer med flerhandikapp men att de dock torde ge en viss föreställning om problemets omfattning.

Motionärerna anför att mot bakgrund av vad som anförs i motionen finns det anledning att dels kartlägga de särskilda problem som i olika situationer — t. ex. under utbildningen, i arbetslivet, på fritiden — uppstår för flerhandikappade, dels bedöma hur befintliga stödformer av skilda slag för handikappade så samordnat som möjligt skall kunna anlitas för att tillgodose flerhandikappades behov, dels utreda vilka ytterligare insatser som kan behövas för att flerhandikappade skall få det stöd som deras situation kräver. Det påpekas att den förordade utredningen bör avse såväl ekonomiska som andra åtgärder till stöd för flerhandikappade.

Utbildning för dövblinda

Vid 1972 års riksdag begärdes i en motion att frågan om de dövblindas behov av och möjligheter till utbildning snarast skulle utredas och att förslag till åtgärder därefter skulle föreläggas riksdagen. Utbildningsutskottet inhämtade yttranden över motionen från socialstyrelsen, skolöverstyrelsen och Svenska landstingsförbundet. Svenska landstingsförbundet avstyrkte motionsyrkandet då man ansåg att utbildningsfrågan för flertalet dövblinda måste lösas från fall till fall. Skolöverstyrelsen däremot fann en översyn av den dövblinda gruppens utbildningsmöjligheter befogad och socialstyrelsen ansåg att en eventuell utredning borde omfatta det totala behovet av hjälpåtgärder.

Skolöverstyrelsen (SÖ) anförde bl. a. följande.

Dövblinda skolpliktiga elever undervisas vid Ekeskolan i Örebro och vissa lärare vid denna skola ges en s. k. skräddarsydd utbildning för både blindundervisning och dövundervisning för att ta hand om dessa svårt dubbelhandikappade elevers mycket komplicerade metodiska och pedagogiska problem i inlärningssituationen. Under den tid som Ekeskolan varit i verksamhet (alltsedan lå 1965/66) har sammanlagt nio dövblinda elever fått sin undervisning vid skolan. Nio dövblinda barn i åldern 5—7 år är f. n. intagna i Ekeskolans förskola för observation. Genom förskolkonsulenternas uppspårande verksamhet är ytterligare 17 dövblinda småbarn i åldrarna 1—5 år kända för skolans ledning.

Utöver dövblinda barn och ungdomar finns ett antal dövblinda vuxna. Inom ramen för arbetsmarknadsutbildningen och den därtill knutna uppsökande verksamheten har ett antal vuxna med dubbelhandikapp uppdagats. Dessa kan inom SÖ:s arbetsmarknadsutbildning numera få en adekvat utbildning i första hand av grundläggande slag (anpassningsutbildning m. m.). Denna meddelas vid arbetsmarknadscentret i Uppsala där innevarande år fyra dövblinda elever utbildas. Två av dessa kommer att inom kort, efter avslutad utbildning, övergå till verksamhet i skyddad verkstad. Två nya elever kommer att påbörja utbildning vid centret instundande hösttermin.

SoU1973:12

1 en tid av utveckling på skolans område då allt fler ungdomar beräknas kunna få tillgång till gymnasial utbildning, i vilken också den tidigare yrkesutbildningen numera ingår, kan den lilla dövblinda gruppens behov av motsvarande möjligheter endast i mycket begränsad omfattning f. n. tillgodoses. Det synes befogat att göra en översyn över denna grupps utbildningsmöjligheter, såväl hur nu befintliga resurser utnyttjas som hur dessa skulle kunna förstärkas och kompletteras framför allt då det gäller tillgång till frivillig utbildning av lämpligt slag.

Socialstyrelsen anförde bl. a. följande.

Socialstyrelsen har i olika sammanhang framhållit nödvändigheten av större insatser för de multihandikappade vars situation framför allt i vuxenstadiet är långt ifrån tillfredsställande.

Vad som ännu saknas är en plan över de resurser som måste tillgodoses för att kunna anpassa och utbilda de dövblinda till eget boende och arbete med hänsyn till utbildningsresurserna. Denna uppgift bör enligt styrelsens mening bli föremål för en särskild utredning vilken bör omfatta aspekter utöver gymnasial utbildning och vuxenundervisning. Styrelsen vill framhålla betydelsen av att utredningen uppmärksammar den grupp dövblinda som är studiebegåvade. Efter avslutade studier finns nämligen i dag mycket få möjligheter att kunna erbjuda dessa ett arbete som i någon mån ansluter till utbildningsnivån. En annan viktig fråga är de behov av hjälpmedel som uppstår i samband med studier, boende, resor och arbete. Därtill kommer det enskilda behovet av övrig service för att klara ett eget boende och arbete.

Det är alltså en rad problem som samtidigt måste lösas för att ernå önskat resultat vid rehabilitering av dövblinda. En eventuell utredning bör således omfatta det totala behovet av hjälpåtgärder. En särskild arbetsgrupp — styrelsen för vårdartjänst — planerar för närvarande gymnasial riksskola för gruppen svårt rörelsehindrade elever och har därvid till uppgift att tillgodose även behovet av boende samt medicinsk och social service av olika slag. En liknande planeringsgrupp borde övervägas för dövblinda och andra multihandikappade ungdomar.

Utbildningsutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända betänkande UbU 1972:47 bl. a. att utskottet för sin del inte var berett förorda att riksdagen i anledning av motionsyrkandet skulle uttala sig beträffande de mer vittomfattande utredningsarbeten som socialstyrelsen syntes åsyfta men att utskottet däremot ansåg det angeläget att riksdagen gav Kungl. Maj:t till känna uppfattningen att skolöverstyrelsen så snart som möjligt borde påbörja det i motionen föreslagna utredningsarbetet rörande de dövblindas utbildning.

Försöksverksamheten för flerhandikappade inom Västernorrlands och Västerbottens län

Under senhösten 1969 tog De blindas förening (DBF) initiativet till överläggningar med socialstyrelsen samt landstingen och Svenska kommunförbundets länsavdelningar inom Västernorrlands och Västerbottens län varvid förutsättningarna för en systematisk och målinriktad verksamhet för multihandikappade diskuterades. Överläggningarna resulterade i en överenskommelse mellan landstingen och Kommunförbundets länsav -

SoU1973:12

delningar inom nämnda län samt DBF om en tvåårig försöksverksamhet för multihandikappade med början den 1 april 1970.

Syftet med försöksverksamheten var att riktlinjer skulle föreslås för samordning av primärkommunernas, landstingens, statens och enskilda organisationers verksamhet med syfte att förbättra förhållandena för synskadade med komplicerande handikapp med hänsynstagande till den enskildes önskemål och förutsättningar. Vunna erfarenheter skulle utvärderas samt göras tillgängliga för myndigheter och organisationer över hela landet för dessas verksamhet för olika grupper av multihandikappade. Försöksverksamheten finansierades med medel ur allmänna arvsfonden.

Med multihandikappad avsågs en person som är synskadad och utöver detta handikapp också har ett eller flera andra handikapp.

Det praktiska arbetet omfattade (a) uppsökande verksamhet med hembesök, utredningar m. m., (b) åtgärdande verksamhet, där mot bakgrund av företagna utredningar olika åtgärder vidtogs, t. ex. i hjälpmedelsärenden, bostadsärenden, medicinsk vård, kurser osv., (c) uppföljande verksamhet med studium av effekten av insatta resurser.

Sammanlagt fann man 565 personer som var flerhandikappade med blindhet eller mycket svår synskada som ett av handikappen. Av dessa var det på grund av tidsskäl endast 265 personer som omfattades av försöksverksamheten. För var och en av dessa gjordes bl. a. en omfattande personutredning, och kopia av utredningen tillställdes vederbörande hemkommun.

De 265 flerhandikappade var ganska jämnt fördelade på män och kvinnor. I avseende på levnadsålder var ca 64 procent över 60 år och ca 8 procent under 30 år.

De två vanligast förekommande handikappkombinationerna var synskada-rörelsehinder och synskada-hörselskada.

Beträffande tidigare skolgång befanns att 12 personer inte gått i skola; i några fall beroende på så grava handikapp, att skolundervisning bedömts som meningslös, i andra fall på grund av försumlighet från vissa myndigheters sida.

163 personer hade inte tidigare genomgått någon rehabilitering — i vissa fall på grund av att rehabilitering bedömts som utsiktslös, i andra fall på grund av att adekvata rehabiliteringsformer inte funnits tillgängliga.

Av de 94 personer som var under 60 år hade endast 8 någon form av förvärvsarbete på öppna marknaden eller inom skyddad verksamhet. Men betydligt fler ägde personliga förutsättningar för att kunna arbeta.

Av de 265 flerhandikappade bodde 144 i enskilda hem och 121 vid någon form av institution. Av dessa senare var det endast 44 personer som hade tillgång till eget rum.

Utformningen och utnyttjandegraden beträffande nio olika kommunala servicefunktioner såsom t. ex. färdtjänst, fotvård, hårvård, matdistribution undersöktes. Det framkom därvid all utbudel av sådan service varierade kraftigt från kommun till kommun och att servicen var myckel oenhetligt utformad. Vidare framkom att del var förhållandevis få

SoU 1973:12

flerhandikappade som utnyttjade tillgänglig service. Vid en närmare granskning av orsakerna härtill framkom bl. a. att många visserligen hade hört talas om vilken hjälp som man kunde få men visste för litet om vart de skulle vända sig för att få del av densamma. Vidare framkom att många fick den hjälp de behövde av anhöriga, grannar, sin hemhjälp e. d. Det förelåg ett (naturligt) samband mellan tillgången på färdtjänst och möjligheten att utnyttja service som erbjöds utanför bostaden.

Vidtagna åtgärder var av mycket varierande slag — rekvisition av tekniska hjälpmedel, hjälp till ny bostad, förbättring av redan befintlig bostad, anskaffande av ny boendeform, hjälp med remiss till specialistvård, hjälp till ekonomiska bidrag osv., hela tiden i nära samarbete med olika myndigheter.

Ett betydande inslag i försöksverksamheten var observations- och aktiveringskurser. Dessa omfattade tre kurser för synskadade-rörelsehindrade, två kurser för synskadade-psykiskt utvecklingsstörda samt en kurs för synskadade-rörelsehindrade. Kurserna omfattade 2—3 veckor.

Betydande resultat anges ha nåtts i enskilda fall trots att kurstiden varit kort. Vidare anges det ha klarlagts att många flerhandikappade kan rehabiliteras under adekvata former och att behovet av sådan rehabiliteringsverksamhet är mycket stort.

Den arbetsgrupp som ledde försöksverksamheten har i en slutrapport den 13 september 1972 angivit följande allmänna synpunkter.

Bristen på samordning av resurserna hos statliga, landstingskommunala och primärkommunala organs insatser samt handikapporganisationerna är i många fall påtaglig, både när det gäller de olika huvudmännen sinsemellan som rent internt inom resp. sektor.

Specialiseringen har drivits så långt, att var och en åtgärdar sin lilla bit av människan. Ofta sker detta utan sidoblickar på, vad som uträttas på andra håll med samma individ — i den mån man överhuvudtaget är medveten om att andra instanser också är inkopplade. Vid anpassningskursen för synskadade arbetar man målmedvetet med siktet inställt på att den synskadade skall rehabiliteras p. g. a. synhandikappet. Många gånger tar man ingen notis om, eller märker inte ens, att vederbörande också hör dåligt, har vissa rörelsesvårigheter osv. Och om man uppmärksammar detta, har man inga resurser att hjälpa. Vid hörcentralen rehabiliterar man utifrån sin specialitet, men uppmärksammar inte, eller har inte resurser för, ytterligare rehabiliteringsbehov. Den kommunala omvårdnaden faller många gånger på, att kommunerna inte känner till sina handikappade kommunmedlemmar, och att man i alltför liten utsträckning observerar ytterligare handikapp, som kan komplicera den enskildes situation.

Å andra sidan förekommer det, naturligtvis, att samtliga handikapp hos en multihandikappad är kända av någon eller några befattningshavare inom olika samhällssektioner. Ändå hör det till ovanligheterna att individens totalsituation uppmärksammas och behandlas.

Enligt arbetsgruppens uppfattning är bristen på helhetssyn förorsakad av följande omständigheter:

a) i olika utbildningssammanhang ägnas för liten uppmärksamhet åt de handikappade i allmänhet och de multihandikappade i synnerhet;

b) enskilda befattningshavare känner inte till vart de kan vända sig för att få kontakt med andra experter på olika områden;

SoU 1973:12

c) det saknas arbetsrutiner med klara kommunikationsleder, vilket får till följd att ett ärende inte löper.

I slutrapporten anger arbetsgruppen synpunkter beträffande personalutbildning, samordning av åtgärder, uppsökande verksamhet, boende och service i anslutning till bostad, rehabilitering samt kommunal service m. m.

Promemoria om flerhandikappade av De blindas förening

De blindas förening (DBF) har utarbetat en promemoria om flerhandikappade av den 4 januari 1973 vari anges dels befintliga säranordningar för flerhandikappade, dels behovet av ytterligare insatser för flerhandikappade.

Med flerhandikappade avses synskadade, som har ett eller flera handikapp utöver synskadan. Som handikapp utöver synskadan räknas rörelsehinder, hörselskada, psykisk utvecklingsstörning och medicinska handikapp. Det anförs att för att ett handikapp skall anses föreligga utöver synskadan, förutsätts att funktionsnedsättningen i ett eller flera av nämnda avseenden är så omfattande att den antingen i sig själv eller i kombination med synskadan inverkar invalidiserande. Det framhålls att en viss isolerad funktionsnedsättning av relativt måttlig grad kan föreligga hos en individ utan att verka invalidiserande, men samma grad av funktionsnedsättning kan i kombination med en synskada innebära en betydande invalidisering för den enskilde. Vidare framhålls att flera samverkande handikapp framkallar helt nya dimensioner av problem. Sålunda drabbas t. ex. en syn- och hörselskadad person av de problem som gäller för synskadade och av de problem som gäller för hörselskadade, men därtill kommer ett problemkomplex förorsakat av samverkan mellan syn- och hörselskadan.

Det anges att det sistnämnda sannolikt gäller alla kategorier av flerhandikappade men är speciellt framträdande i fall, där ett av handikappen är en synskada, med hänsyn till skador i synsinnet medför inskränkningar i möjligheterna till bl. a. informationsinhämtning, kommunikation, orientering och förflyttning samt med hänsyn till att hjälpmedel, som konstruerats för andra handikapp, i många fall inte kan användas.

I redogörelsen för befintliga säranordningar för flerhandikappade anges först följande institutioner för undervisning och vård.

1) Ekeskolan, Örebro, vilken är en specialsärskola för synskadade barn, vilka på grund av komplicerande handikapp ej kan undervisas vid Tomtebodaskolan. Flertalet elever är synskadade och psykiskt utvecklingsstörda. I många fall finns ytterligare handikapp såsom rörelsehinder, hörselskador osv. Hela landet är upptagningsområde.

2) Annetorpshemmet, Lund, vilket är ett specialvårdhem för synskadade-psykiskt utvecklingsstörda. Många vårdtagare har ytterligare handi -

SoU 1973:12

kapp, t. ex. hörselskador, rörelsehinder osv. Resurserna för träning anges vara goda men ej tillräckliga. Malmöhus läns landsting är huvudman. Hela landet är upptagningsområde.

3) Vårdhemmet i Sollefteå, vilket är ett specialvårdhem för synskadade-psykiskt utvecklingsstörda. Liksom vid Annetorpshemmet är ytterligare handikapp vanliga. Resurserna för träning och aktivering anges vara otillräckliga. Västernorrlands läns landsting är huvudman. Norrlandslänen är upptagningsområde.

4) Hemmet i Härnösand för blinddöva och döva med plats för tio dövblinda gäster. Det anges att vissa sysselsättningsmöjligheter finns men att de är otillräckliga. De fyra nordligaste landstingen är upptagningsområde. Västernorrlands läns landsting är huvudman.

1 fråga om socialkurativ verksamhet anges att vid DBF:s centrala konsulentavdelning i Stockholm finns en konsulent för dövblinda och en konsulent för övriga flerhandikappade. Båda befattningshavarna verkar över hela landet. De handlägger enskilda ärenden, arrangerar vissa kurser, biträder föreningens länskonsulenter för synskadade samt olika myndigheter i frågor gällande flerhandikappade m. m.

1 fråga om rehabiliteringskurser anges följande.

1) Anpassningskurs för dövblinda förlagd till arbetsmarknadsutbildningscentret i Uppsala med plats för ca fem deltagare. Kurstiden är omkring ett år. Hela landet är rekryteringsområde.

2) Anpassningskurs för synskadade-rörelsehindrade förlagd till arbetsmarknadsutbildningscentret i Furulund. Kursen är helt ny och beräknas fullt utbyggd kunna ta emot ca fem deltagare. Kurstiden är ca ett år. Hela landet är rekryteringsområde.

3) Aktiveringskurser för dövblinda. Tre kurser om vardera två veckor arrangeras årligen med plats för ca 15 kursdeltagare i varje kurs. Arrangör är DBF med finansiellt stöd från landstingen. Kurserna är förlagda till olika platser i landet. Hela landet är rekryteringsområde.

4) Aktiveringskurser för synskadade-rörelsehindrade. Två kurser om vardera tre veckor arrangeras årligen med plats för ca tio kursdeltagare per gång. Arrangör är DBF med finansiellt stöd av landstingen. Kurserna är i allmänhet förlagda till Stockholmstrakten. Hela landet är rekryteringsområde.

I fråga om informationsverksamhet anges att DBF och Föreningen Sveriges dövblinda arrangerar tillsammans ca två gånger årligen s. k. regionalträffar för dövblinda med anhöriga. Vid dessa samlas 15 — 20 dövblinda med var sin anhörig/vårdpersonal under två dagar, varvid information lämnas om verksamhet för dövblinda, om olika kommunikationstekniker och om tekniska hjälpmedel m. m. Regionalträffarna bekostas helt med insamlade medel. Vidare anges att sedan år 1960 utger DBF varje vecka nyhetstidningen Nuet, som är en speciell nyhetstidning för dövblinda. Från början trycktes tidningen enbart i blindskrift, men sedan 1972 utkommer den även i en upplaga med förstorad svartskrift. Tidningen bekostas med insamlade medel.

Beträffande tekniska hjälpmedel anges att för dövblinda finns ett litet

SoU 1973:12

urval speciellt framställda tekniska hjälpmedel, bl. a. taktil marginalvarnare för skrivmaskin och taktil indikering för dörr- och telefonsignal. För övriga flerhandikappade saknas i stort sett speciella tekniska hjälpmedel.

I redogörelsen för behovet av ytterligare insatser för flerhandikappade tas upp informationsfrågor, boende och vård samt anpassningskurser.

Visst utredningsarbete hos socialstyrelsen

Socialstyrelsens rådgivande nämnd i handikappfrågor har beslutat att en sammanställning skall göras av frågeställningar i olika undersökningar o. d. som gjorts om de multihandikappades problem. Sammanställningen beräknas bli färdig under innevarande halvår.

Upplysningsverksamhet angående de handikappades — bl. a. färgblinda personers — problem

Motionen

I motionen 1973:664 anförs att enligt uppgift är sju-åtta procent av den manliga befolkningen i Sverige färgblind och att detta innebär att ca 300 000 män inte har normalt färgseende. Det nämns i sammanhanget att förekomsten av färgblindhet bland kvinnor däremot är ringa. Motionärerna anför att färgblindheten i allmänhet inte medför några större problem men att den i vissa sammanhang dock kan medföra svårigheter och förtretligheter. Det påpekas att det därför är angeläget att man inte på grund av bristande kännedom om förekomsten av defekter på färgseendet onödigtvis skapar svårigheter för de färgblinda. Motionärerna framhåller att genom att i synnerhet de personer som har med information att göra är uppmärksamma på problemet kan onödiga svårigheter undvikas och påpekar att det förefaller som om i varje fall en del statliga myndigheter och institutioner inte tillräckligt beaktade detta. Motionärerna anför avslutningsvis att en första åtgärd därför borde vara att Kungl. Maj.t i skrivelser till statliga verk och institutioner ålade dessa att såväl i sin interna och externa utbildningsverksamhet som i sin produktion av informationsmaterial uppmärksamma de speciella hänsynstaganden som förekomsten av färgblindhet föranleder.

Förslag av handikapputredningen

I ett betänkande Bättre socialtjänst för handikappade (SOU 1970:64) behandlade handikapputredningen bl. a. frågor om samordning, samverkan och information i handikappfrågor.

Handikapputredningen föreslog att i varje kommun skulle inrättas ett kommunalt handikappråd (KHR) som ett samarbetsorgan kommunens myndigheter emellan, mellan dessa och landstinget, statliga myndigheter samt handikapprörelsen. Vidare föreslogs att i varje län skulle inrättas ett

SoU1973:12

länets handikappråd (LHR) som ett samarbetsorgan mellan landstinget, de statliga regionala myndigheterna, kommunerna och handikapprörelsen. Slutligen föreslogs att statens handikappråd (SHR) skulle ombildas till ett samarbetsorgan, däri — förutom ämbetsverk vilkas arbete i hög grad gäller handikappade — Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet och handikapprörelsen skulle delta.

Om informationsuppgifter för kommunala handikappråd, länshandikappråd och statens handikappråd anförde utredningen följande.

1 sin verksamhet som samordningsorgan kommer KHR att medverka i väsentliga informationsuppgifter. Genom KHR skapas en möjlighet till fortlöpande och oförmedlad kontakt mellan de i KHR ingående kommunala och andra myndigheterna och organen. Samtidigt åstadkommes ett ömsesidigt utbyte av information mellan samhällets organ och handikapprörelsen. KHR bör kunna medverka till att utforma en för olika verksamhetsområden gemensam och övergripande information till nytta för handikappade och andra.

LHR kommer genom sin samordningsfunktion att kunna förmedla information mellan de statliga myndigheterna på länsplanet och mellan dem och landstinget. LHR får också en viktig uppgift som informationsorgan mellan samhällets myndigheter och organ samt handikapprörelsen.

Genom kontakter med de kommunala handikappråden (KHR) kan LHR medverka till ökat samarbete mellan lokala och regionala intressenter på handikappområdet. Detta samarbete skapar nya informationsvägar.

Information i frågor som rör handikappade kommer alltmer i förgrunden. Upplysning om samhällets stöd och hjälp framstår som allt nödvändigare, både för handikappade och den personal som handlägger frågorna om stödet till dem. Samhället satsar också i allt högre grad på information och kunskapsförmedling. Ämbetsverken, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, handikapporganisationerna och andra med verksamhet på handikappområdet lämnar i ökande utsträckning information i handikappfrågor. SHR bör verka för att samhällets och handikapprörelsens informationsinsatser effektiveras och att en samordnad information fortlöpande kommer till stånd.

Bildande av kommunala handikappråd och länshandikappråd

Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet rekommenderade i skrivelser våren 1971 primärkommunerna respektive landstingskommunerna att bilda kommunala handikappråd respektive länshandikappråd.

Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet rekommenderade samtidigt primärkommunerna respektive landstingen alt uppdra åt särskilda befattningshavare att samordna, organisera och planera primärkommunernas respektive landstingens uppgifter inom handikappvården. Till grund för rekommendationerna om handikappråd och ”handikappkonsulenter” låg förslag utarbetade av en av de båda förbunden tillsatt gemensam arbetsgrupp. Denna arbetsgrupp angav som en särskild insats, som krävdes inom ramen för uppgifter och servicefunktioner på handikappområdet i primärkommun, information lill allmän -

SoU 1973:12

heten för att påverka attityder och värderingar. Det framhölls därvid som angeläget att ge sakupplysning som motvikt mot fördomar och förutfattade meningar. Som en uppgift för landstingens ”handikappkonsulenter” angav arbetsgruppen bl. a. uppgiften att initiera och sprida information om handikappvård.

Statens handikappråd

Handikapputredningens förslag beträffande statens handikappråd genomfördes genom ett Kungl. Maj:ts beslut i juni 1971 fr. o. m. den 1 juli 1971.

Det tidigare statens handikappråd igångsatte i slutet av år 1970 planeringsarbetet för en samlad informationskampanj om handikappades integrering i samhället. Informationskampanjen avses syfta till att göra klart för bredast möjliga allmänhet att handikappfrågor är en angelägenhet för alla, inte bara för de handikappade och handikapporganisationerna. Programmet avses bli så utformat att det inte bara skapar passiv förståelse utan stimulerar till aktivt engagemang i praktiska åtgärder. Konkreta anvisningar förutsätts kunna ges om hur man kan hjälpa personer med olika handikapp till rätta i samhällsmiljön.

Vissa miljöproblem för allergiska barn

Motionen

I motionen 1973:1208 framhålls att enligt en uppgift har ca 13 procent av befolkningen eller omkring en miljon människor vid något tillfälle tvingats söka läkarvård för allergi av något slag. Motionärerna påpekar att för att minska påfrestningarna för allergiska personer bör på arbetsplatser och i offentliga lokaler skapas så ren miljö som möjligt. Det anförs att heltäckande mattor, större blomsteruppsättningar och andra allergiframkallande material bör undvikas samt att även olika former av luftrening kan minska besvären från luftburna partiklar.

Motionärerna anför bl. a. att de allergiska barnen i hemmet får skydd genom de förebyggande åtgärder som vidtas där men att problemen blir akuta när barnet kommer till daghem, lekskola eller skola.

Motionärerna påpekar att daghems-, lekskole- och skollokaler samtliga är under samhällets ansvar samt att därför snabba åtgärder bör kunna vidtagas för att allergiska barn utan hinder skall kunna deltaga i samvaro och undervisning.

Barnstugor

Den som anordnar eller driver barnstuga (daghem, lekskola, fritidshem) kan av statsmedel erhålla anordningsbidrag, lån och driftbidrag. Bidragsbestämmelserna finns i kungörelsen (1966:173) om statsbidrag och lån till barnstugor. Ansökan om anordningsbidrag och lån skall inges

SoU 1973:12

till socialstyrelsen, som beviljar anordningsbidrag respektive lån. Ansökan skall vara åtföljd av bl. a. ritningar. I socialstyrelsens anvisningar beträffande tillämpningen av nämnda kungörelse, vilka senast utfärdats i februari 1972, anges att för att underlätta ett slutligt godkännande av ritningarna bör anordnare av barnstuga på ett tidigt stadium i lokalplaneringen insända ritningsförslag för barnstugan till nämnden för sjukvårdsoch socialvårdsbyggnader för förhandsgranskning. Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri) lämnar därvid nämnden biträde med den byggnadstekniska granskningen. Vid förhandsgranskningen utnyttjar nämnden vidare den fackkunskap på barnavårdsområdet som finns inom socialstyrelsen. Ritningsgranskningen omfattar dock inte granskning beträffande materialval för inredning m. m.

Socialstyrelsen har i Råd och anvisningar nr 184 Kommunerna och barnstugorna, utgivna år 1965, behandlat kommunernas åtgärder för tillkomsten av barnstugor. Däri anges på s. 31 bl. a. att alla lekrumsgolv bör vara ”varma”, ”mjuka” och lätta att hålla rena samt tåla vatten. Vidare anges att linoleum, plastmattor och korkparkett har visat sig vara lämplig golvbeläggning i lekrum.

Ett inom Spris byggnadsavdelning i september 1972 utarbetat förslag till program till flexibla barnstugor innefattar även förslag till materialval i barnstugor. Golvbeläggning med heltäckande mattor anges däri endast beträffande dels expedition, personalens dag- och matrum samt personalens vil- och arbetsrum, för vilka utrymmen det anges att heltäckande mattor bör väljas i första hand, dels isoleringsrum och läxläsningsrum, för vilka utrymmen det anges att heltäckande mattor kan väljas i andra hand.

Utskottet har inhämtat att inom Spri pågår utredning om heltäckande mattor i sjukvårds- och socialvårdslokaler.

I 1968 års barnstugeutrednings betänkande (SOU 1972:26-27) Förskolan anges i fråga om förskolverksamhet för barn med särskilda behov (SOU 1972:27 s. 676) att några uppgifter om det totala antalet allergiska och astmatiska barn som vistas i förskolor inte finns att få. Det anges emellertid att i vad gäller barnallergiernas omfattning brukar man räkna med att ca 1,5 procent av alla skolbarn lider av astma, ca 2 procent av allergisk snuva samt att 5 procent av förskolbarnen lider av eksem. Detta betyder, anförs det, att ett eller två barn per klass i skolan och således även i förskolan skulle ha dessa svårigheter.

Barnstugeutredningen anför vidare (SOU 1972:27 s. 164) att det är angeläget att olika miljökonsekvenser i fråga om barn med särskilda behov utforskas och bevakas centralt av tillsynsmyndigheten i samarbete med bl. a. statens handikappråd samt lokalt bevakas och åtgärdas av de lokala handikappråden. Det framhålls att därvid är det betydelsefullt att beakta inte endast medicinska-fysiska utan även samtidigt psykologiskapedagogiska-sociala faktorer av olika slag.

SoU 1973:12

18 Skollokaler inom det allmänna skolväsendet

Primärkommuner och landstingskommuner äger enligt bestämmelser i kungörelsen (1957:318) om statsbidrag till byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet erhålla statsbidrag till byggnadsarbeten och viss inventarieanskaffning för skolor. Vid upprättandet av skissritningar skall bl. a. länsläkaren och skolläkaren ges tillfälle att yttra sig om ritningarna. Skissritningarna granskas av skolöverstyrelsen, som också meddelar beslut om statsbidrag.

Till ”SÖ specialinformation” av den 3 augusti 1971, vilken från skolöverstyrelsen (SÖ) utgått till skolledare, skolläkare och skolsköterskor, har fogats kopia av en till SÖ inkommen skrivelse undertecknad av docenten och bitr. överläkaren T. Berg, Uppsala, docenten och bitr. överläkaren S. Kraepelien, Stockholm, samt poliklinikläkaren K. Möller, Göteborg. Denna skrivelse innehåller en bestämd vädjan till skolmyndigheterna att tills vidare inta en avvaktande hållning i vad gäller rekommendation till bruk av heltäckande mattor i skolorna. Det anges att undertecknarna anser att denna typ av mattor kan ha hälsovådliga konsekvenser, i första hand för de allergisjuka barnen.

Skolöverstyrelsen har den 26 april 1972 ulfärdat vissa bestämmelser angående elever som lider av allergi (intagna i Aktuellt från skolöverstyrelsen 1971/72 nr 61 s. 2). I dessa bestämmelser ges vissa anvisningar om hur skolans befattningshavare skall kunna medverka till att elever, som lider av allergi, får en för dem gynnsam miljö.

Bidrag till anpassning av bostäder för handikappade

Invalidbostadsbidrag utgår enligt bestämmelser i räntelånekungörelsen (1967:553) för sådan inredning av bostadslägenhet och i vissa fall sådant extra lägenhetsutrymme som rörelsehindrad invalid eller person med starkt nedsatt synförmåga behöver, dock i regel med högst 15 000 kr. för varje lägenhet. Handikapputredningen överlämnade i maj 1972 till chefen för inrikesdepartementet betänkandet Bostadsanpassningsbidrag (SOU 1972:30), vari utredningen lade fram förslag om utvidgning av den personkrets som är berättigad till invalidbostadsbidrag till att avse bl. a. personer som lider av allergi och om beloppsgränsen för bidraget.

Handikapputredningens förslag har anmälts i prop. 1973:1 bil. 13 s. 162, däri bl. a. förordats att invalidbostadsbidragen skall få benämningen bostadsanpassningsbidrag, att tillämpningsområdet utvidgas så att bidrag kan utgå för bl. a. personer som lider av allergi samt att maximibeloppet skall kunna överskridas om den medicinska och sociala prövningen visar att åtgärderna är nödvändiga med hänsyn till den handikappades behov.

SoU 1973:12

19 Utskottet

I betänkandet behandlas frågor om olika åtgärder för att förbättra förhållandena för vissa handikappgrupper.

Döva

I motionen 1973:81 av fru Marklund m. fl. (vpk) fäster motionärerna uppmärksamheten på problem som finns beträffande kommunikation med döva personer. Motionärerna anför bl. a. att det är angeläget att samhällsorgan tar ansvar för de döva och att ansvaret bör formuleras i en omsorgslag för denna handikappgrupp. Motionärerna påpekar att utgångspunkten bör vara en kartläggning och en utredning av de dövas situation och begär mot denna bakgrund en utredning om åtgärder till stöd för döva personer. Motionärerna framhåller (1) att samhällsorgan skall medverka till att ett dövt barns hörselskada uppmärksammas så tidigt som möjligt, (2) att samhällsorgan skall medverka till att föräldrar till döva barn får handledning att förstå handikappet, kan lära sig teckenspråk och få kunskaper i hur man ger barn en så intensiv språkstimulering som möjligt, (3) att samhällsorgan skall medverka till undervisning för hörande barn i teckenspråk redan i småskolan, (4) att döva barn skall få möjligheter att komma i förskola så tidigt som möjligt, därvid huvudvikten skall läggas vid kommunikation med teckenspråk, samt (5) att samhällsorgan skall medverka till att teckenspråket blir känt för och tillgängligt för alla, därvid till en början alla som arbetar i sociala yrken bör få grundkunskaper i språket.

Till stöd för hörselskadade och döva personer finns en rad utbildningsoch andra anordningar, vilka bl. a. syftar till att underlätta kommunikationen med omvärlden. I detta avseende må nämnas följande.

För att hörselskador och dövhet skall upptäckas på ett tidigt stadium skall inom barnhälsovården, som omfattar barnen från spädbarnsåldern, göras ett hörselprov med barnen då dessa är 10 månader gamla. Vid 4—5 års ålder skall sedan göras ett särskilt hörselprov av specialtränad personal. Då hörselskada eller dövhet eljest misstänks skall remiss ske till öronspecialist. I år har införts vissa rutiner beträffande födelsemeddelanden från förlossningsavdelningar samt aviseringar från folkbokföringen m. m. som syftar till att främja en fortlöpande kontakt mellan barnavårdscentralerna och barnen och föräldrarna från det barnen föds till dess de inskrivs vid skola och skolhälsovården tar vid. Förskoleverksamhet innefattande bl. a. hemundervisning finns för hörselskadade och döva barn och kan i princip omfatta barn från ett par månaders ålder upp till skolåldern. Särskilt statsbidrag utgår till denna föreskoleverksamhet. Den omfattar numera de flesta förskolebarn. När det gäller de minsta barnen skall en specialutbildad förskollärare eller en hörselvårdskonsulent komma till hemmet för att träna barnet och instruera föräldrarna hur de skall arbeta med barnet. Vid omkring fyra års ålder skall barnet placeras i förskola. Barnstugeutredningen har föreslagit att en allmän förskola

SoU 1973:12

införs för samtliga sexåringar men att barn som av fysiska, psykiska, sociala, språkliga och andra skäl behöver särskilt stöd skall beredas plats i förskola tidigare. Barnstugeutredningens förslag bereds för närvarande i Kungl. Maj:ts kansli. I den mån hörselskadade barn inte kan delta i grundskoleundervisningen inom det allmänna skolväsendet erhåller de en tioårig grundskoleundervisning inom den statliga specialskolan. För hörselskadade som inte kan delta i vanliga klasser i gymnasiala skolor finns gymnasial utbildning, avsedd för gravt hörselskadade från hela riket, i Örebro kommuns gymnasieskola.

De hörselskadade har möjlighet att kostnadsfritt erhålla hörapparater inom ramen för verksamheten med hjälpmedel för handikappade. De som är så gravt hörselskadade att hörapparat inte innebär någon hjälp i kommunikationen med omvärlden har numera möjlighet erhålla tolkhjälp inom ramen för en statsunderstödd försöksverksamhet med tolkar åt döva, för vilken sjukvårdshuvudmännen svarar. Försöksverksamheten avser tolkhjälp i det dagliga livet åt döva, som är beroende av teckenspråket för sin kommunikation med omvärlden, och avser situationer, där den döve inte alls eller blott delvis kan reda sig själv. Statsbidrag ges till de handikappades kulturella verksamhet. Bidrag ges inom ramen härför till olika aktiviteter för döva, bl. a. för tolkar åt döva i samband med föreläsnings- och kursverksamhet. I anslutning härtill kan nämnas att handikapputredningen för närvarande är inne i en fas av sitt arbete då frågor om hur kulturell verksamhet skall komma de handikappade till del behandlas.

I motioner till årets riksdag, som hänvisats till kultur- och utbildningsutskotten och som kommer att behandlas under riksdagens höstsession, har tagits upp frågor om utbildning i teckenspråket för föräldrar till döva barn samt om utbildning i teckenspråket i utbildningen av lärare för döva.

Av den föregående redovisningen framgår att en rad åtgärder vidtagits för att förbättra förutsättningarna för kommunikation mellan de döva och omvärlden. Mot denna bakgrund är det enligt utskottets mening inte erforderligt att, som föreslås i motionen 1973:81, en särskild utredning tillsätts om åtgärder till stöd för de döva. Motionen bör därför inte föranleda något initiativ av riksdagen.

Flerhandikappade

1 motionen 1973:427 av herr Helén m. fl. (fp) och motionen 1973:666 av fru Skantz m. fl. (s) tas upp frågan om åtgärder för att förbättra de flerhandikappades situation. Under hänvisning till en försöksverksamhet avseende vissa flerhandikappade i Västernorrlands och Västerbottens län, som utvisat att ett betydande behov föreligger av olika åtgärder till stöd för personer med flera handikapp, hemställer motionärerna i motionen 1973:427 om förslag till en landsomfattande kartläggning av flerhandikappades problem och till åtgärder för att lösa problemen. Även i motionen 1973:666 erinras om ovannämnda försöks -

SoU1973:12

verksamhet för vissa flerhandikappade i Västernorrlands och Västerbottens län. Motionärerna framhåller att det finns anledning att dels kartlägga de särskilda problem som i olika situationer — t. ex. under utbildningen, i arbetslivet, på fritiden — uppstår för flerhandikappade, dels bedöma hur befintliga stödformer av skilda slag för handikappade så samordnat som möjligt skall kunna anlitas för att tillgodose flerhandikappades behov, dels utreda vilka ytterligare insatser som kan behövas för att flerhandikappade skall få det stöd som deras situation kräver. Mot denna bakgrund yrkas i motionen att riksdagen skall begära en utredning om ekonomiska och andra åtgärder till stöd för flerhandikappade.

Beträffande den i båda motionerna åberopade försöksverksamheten må nämnas följande. På grundval av en överenskommelse mellan landstingen i Västernorrlands och Västerbottens län, Svenska kommunförbundets länsavdelningar i nämnda län samt De blindas förening har under åren 1970—1972 bedrivits en försöksverksamhet för flerhandikappade omfattande dels uppsökande verksamhet, dels tillgodoseende av behov av hjälpmedel för handikappade m. m., dels uppföljande verksamhet med studium av effekten av insatta resurser. Verksamheten omfattade personer som var synskadade och som utöver detta handikapp också hade ett eller flera andra handikapp. Man fann sammanlagt 565 personer som var flerhandikappade med blindhet eller mycket svår synskada som ett av handikappen. Av dessa omfattades 265 personer av försöksverksamheten. 163 personer hade inte tidigare genomgått någon rehabilitering. Detta berodde i vissa fall på att rehabilitering bedömts som utsiktslös, i andra fall på att adekvata rehabiliteringsformer inte funnits tillgängliga. Av 94 personer under 60 års ålder hade endast åtta någon form av förvärvsarbete på öppna marknaden eller inom skyddad verksamhet. 1 slutrapporten över försöksverksamheten påpekas bl. a. att bristen på samordning av resurserna hos statliga, landstingskommunala och primärkommunala organ samt hos handikapporganisationerna var påtaglig. Det påpekades att varje institution handlade utan sidoblickar på vad som uträttades på andra håll med samma individ och att det hörde till ovanligheterna att individens totalsituation uppmärksammats och behandlats.

Under de senaste årtiondena har samhällets insatser för att förbättra de handikappades levnadsvillkor fortlöpande breddats och intensifierats. Åtgärderna har satts in på en rad områden, vilket medfört att vi fått ett rikt utvecklat stödsystem för handikappade. Systemet av åtgärder har emellertid utvecklats med utgångspunkt i de särskilda problem och behov som varje handikappgrupp har, t. ex. rörelsehindrade, synskadade, hörselskadade eller psykiskt utvecklingsstörda. De handikappade själva har också bildat sina intresseorganisationer efter i stort sett detta mönster.

För flerhandikappade blir problemen av en annan art och storleksordning än för personer med ett enda handikapp. En funktionsnedsättning, som i den dagliga livsföringen inte medför särskilda svårigheter för en person, kan i kombination med en annan funktionsnedsättning innebära betydande svårigheter. Härtill kommer att flera samverkande handikapp

SoU 1973:12

— utöver de problem som är förknippade med vart och ett av dem — framkallar problem av en ny art. Försöksverksamheten i Västernorrlands och Västerbottens län har gett en viss föreställning rörande omfattningen av vissa flerhandikappades problem och behovet av olika åtgärder till stöd för flerhandikappade.

Utskottet anser med hänsyn till det anförda att ett utredningsarbete om ekonomiska och andra åtgärder till stöd för flerhandikappade nu bör komma till stånd. Utredningen bör, som förordas i motionen 1973:666, omfatta en kartläggning av de särskilda problem som i olika situationer uppstår för flerhandikappade, en bedömning av hur befintliga stödformer på bästa möjliga sätt skall kunna anlitas för att tillgodose flerhandikappades behov samt överväganden om vilka ytterligare insatser som kan behövas för att flerhandikappade skall få det stöd som deras situation kräver. Vid utredningsarbetet bör även beaktas resultatet av det arbete med en sammanställning av flerhandikappades problem, som igångsatts av socialstyrelsens rådgivande nämnd i handikappfrågor. Vad utskottet sålunda anfört i anledning av motionerna bör ges Kungl. Maj:t till känna.

Färgblinda

Motionen 1973:664 av herrar Rask (s) och Fridolfsson i Rödeby (s) syftar till att åtgärder vidtas för att skolmyndigheter och andra institutioner skall uppmärksamma de speciella problem som är förknippade med färgblindhet. Motionärerna påpekar att ca 300 000 män beräknas sakna normalt färgseende, medan färgblindhet hos kvinnor är ringa. Motionärerna anför att färgblindheten i allmänhet inte medför några större problem men att den i vissa sammanhang kan medföra svårigheter och förtretligheter och att mot denna bakgrund Kungl. Maj:t i skrivelser till statliga verk och institutioner borde ålägga dessa att såväl i sin interna och externa utbildningsverksamhet som i sin produktion av informationsmaterial ta de hänsyn som förekomsten av färgblindhet motiverar.

Defekter i färgseendet eller färgblindhet tillhör inte de funktionsnedsättningar eller handikapp som orsakar mera betydande svårigheter i den dagliga livsföringen men kan, som motionärerna påpekar, i vissa sammanhang medföra olägenheter. Det är därför av betydelse att man på olika håll beaktar problemen för personer som inte har normalt färgseende eller är färgblinda och att man inte onödigtvis skapar svårigheter för dem. De insatser som härvid krävs är främst av informationsnatur.

Frågor om information på handikappområdet har uppmärksammats på senare år av bl. a. handikapputredningen, och förbättrade förutsättningar för information på handikappområdet har också skapats. Efter förslag av handikapputredningen har sålunda Svenska landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet år 1971 rekommenderat sina medlemmar att upprätta länshandikappråd (LHR) och kommunala handikappråd (KHR), på vilka organ det ankommer att jämte andra uppgifter svara för information på handikappområdet. Vidare har,

SoU1973:12

likaledes på förslag av handikapputredningen, statens handikappråd (SHR) ombildats. Handikapprådet, till vilket knutits en referensgrupp med företrädare för handikapporganisationerna, skall effektivera och samordna informationsinsatserna på området.

Statens handikappråd, länshandikappråd och kommunala handikappråd utgör även fora för direkt meningsutbyte mellan myndigheter med uppgifter på handikappområdet och handikapprörelsen, vilket innebär att problem för olika grupper handikappade kan direkt aktualiseras hos eller information därom förmedlas till ansvarig instans. Utskottet vill understryka angelägenheten av att även problemen för personer som har defekt färgseende eller är färgblinda uppmärksammas i den informationsverksamhet m. m. för vilken resurser sålunda tillskapats. Då utskottet har anledning räkna med att så kommer att ske, bör motionen 1973:664 inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Allergiska barn

För att minska påfrestningarna för personer som lider av allergi bör, anförs det i motionen 1973:1208 av fru Normark m. fl. (s), på arbetsplatser och i offentliga lokaler skapas så ren miljö som möjligt. Heltäckande mattor, större blomsteruppsättningar och andra allergiframkallande material bör undvikas. Motionärerna påpekar att allergiska barn i hemmet får skydd genom de förebyggande åtgärder som vidtas där men att problemen blir akuta när barnen kommer till daghem, lekskola eller annan skola. Mot denna bakgrund begär motionärerna en utredning i syfte att få till stånd en snabb förbättring av miljön i sådana institutioner och därmed en minskning av de allergiska barnens problem.

Någon granskning med hänsyn till riskerna från allergisynpunkt beträffande materialval för inredning m. m. görs inte i samband med den ritningsgranskning som statliga myndigheter företar som ett led i prövningen av frågor om anordningsbidrag och lån för daghem, lekskolor eller fritidshem. 1 socialstyrelsens Råd och anvisningar nr 184 år 1965 om kommunernas åtgärder för tillkomsten av barnstugor har dock heltäckande mattor inte angivits bland golvbeläggningar som anges som lämpliga för lekrumsgolv. Inte heller har sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri), som biträder vid den byggnadstekniska granskningen, i ett år 1972 utarbetat förslag till program till flexibla barnstugor angivit heltäckande mattor som material för lekrumsgolv m. m. I detta sammanhang får nämnas att inom Spri för närvarande pågår en utredning om heltäckande mattor i sjukvårds- och socialvårdslokaler.

Barnstugeutredningen har i sitt år 1972 avgivna betänkande Förskolan framhållit att det är angeläget att olika miljökonsekvenser för barn med särskilda problem — till vilka bl. a. allergiska barn hänförs — utforskas och bevakas centralt av tillsynsmyndigheten i samarbete med bl. a. statens handikappråd samt lokalt bevakas och åtgärdas av de lokala handikappråden. Som ovan angivits bereds betänkandet för närvarande i Kungl. Maj ds kansli.

SoU 1973:12

24 Till ett meddelande som skolöverstyrelsen år 1971 tillställt skolledare, skolläkare och skolsköterskor fogades en vädjan till skolmyndigheterna att tills vidare inta en avvaktande hållning i fråga om inläggande av heltäckande mattor i skolorna. Motiveringen var att denna typ av mattor kan ha hälsovådliga konsekvenser, i första hand för de allergisjuka barnen. Vidare har skolöverstyrelsen år 1972 utfärdat vissa bestämmelser angående elever som lider av allergi, vari ges vissa anvisningar om hur skolans befattningshavare kan medverka till att sådana elever får en för dem gynnsam miljö.

Mot bakgrund av vad sålunda förekommit beträffande anvisningar m. m. om hänsynstagande till allergiska barn på förskoleområdet och inom det allmänna skolväsendet är inte någon särskild utredning i syfte att förbättra miljön för allergiska barn på dessa områden påkallad. Motionen 1973:1208 bör därför inte föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottet hemställer

A. att riksdagen beträffande en utredning om åtgärder för de döva avslår motionen 1973:81,

B. att riksdagen beträffande utredning om de flerhandikappades problem i anledning av motionen 1973:427, såvitt nu är i fråga, och motionen 1973:666 ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

C. att riksdagen beträffande uppmärksammande av de färgblindas problem avslår motionen 1973:664,

D. att riksdagen beträffande vissa miljöproblem för allergiska barn avslår motionen 1973:1208.

Stockholm den 25 april 1973

På socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c), Hamrin (fp), Dahlberg (s), Carlshamre (m), fru Skantz (s), herr Larsson i Öskevik (c), fru Sigurdsen (s)*, herrar Johnsson i Blentarp (s), Andreasson (c), Norberg (s), Åkerlind (m), Romanus (fp), Nilsson i Växjö (s) och Hagberg (vpk)*.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

beträffande en utredning om åtgärder för de döva av herr Hagberg (vpk) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar med ”Av den” och slutar med ”av riksdagen” bort ha följande lydelse:

Av den föregående redovisningen framgår att en rad åtgärder vidtagits för att förbättra förutsättningarna för kommunikation mellan de döva

SoU 1973:12

och omvärlden. Det är dock omvittnat att personer med dövhet inte på samma sätt som andra kan tillgodogöra sig den utveckling som skett på många olika områden i samhället. Samhällets ansvar för att komma till rätta med dessa problem bör formuleras i en omsorgslag för döva. Sådan lagstiftning bör föregås av en ingående kartläggning och utredning av de dövas situation. I en sådan utredning bör, såsom motionärerna föreslår, representanter för de dövas organisationer ingå. I motionen anges en rad krav som måste tillgodoses för att de dövas situation verkligen skall förbättras. Det arbete som pågår och som redovisats i det föregående hindrar inte att en utredning av det slag motionärerna föreslagit skulle kunna ge värdefullt material för det fortsatta arbetet på detta område. Utskottet tillstyrker därför yrkandet i motionen 1973:81.

dels att utskottets hemställan under A bort ha följande lydelse:

A. att riksdagen beträffande en utredning om åtgärder för de döva med bifall till motionen 1973:81 hos Kungl. Maj:t hemställer om skyndsam utredning samt förslag om åtgärder till stöd för personer med dövhet som handikapp,