Skatteutskottets betänkande i anledning av motioner om omfördelning av kommunalskatten till förmån för fritidskommuner
Skatteutskottets betänkande nr 25 år 1974
SkU 1974:25
Nr 25
Skatteutskottets betänkande i anledning av motioner om omfördelning av kommunalskatten till förmån för fritidskommuner.
Motionerna
I detta betänkande behandlas motionerna
1974:362 av herrar Henmark (fp) och Lindahl i Hamburgsund (fp) vari hemställs
att riksdagen beslutar att hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande vederlag till kommuner med fritidsbebyggelse för de kostnader som kommunen nödgas bestrida för invånare (fritidsboende) som ej är mantalsskrivna inom kommunen;
1974:1196 av herrar Larsson i Borrby (c) och Elmstedt (c) vari hemställs
att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om utredning och förslag till kommunalt skattefördelningssystem i enlighet med vad i motionen anförts.
Gällande bestämmelser m. m.
Inkomst av en- och tvåfamiljsfastigheter beräknas enligt en schablonmetod. Intäkten beräknas till 2 % av den del av taxeringsvärdet som understiger 150 000 kr., 4 % av den del som ligger mellan 150 000 kr. och 225 000 kr. samt 8 % av överskjutande belopp. Avdrag medges för erlagd ränta och tomträttsavgäld. Om ägaren är mantalsskriven på fastigheten medges dessutom ett extra avdrag om 500 kr.
Vid taxeringen till kommunal inkomstskatt beräknas garantibelopp för fastigheten. Garantibeloppet utgör 2 % av taxeringsvärdet och inräknas i den taxerade inkomsten. Å andra sidan medges avdrag med motsvarande belopp vid inkomstberäkningen, dock ej för underskott som uppkommer på grund av denna avdragsrätt. Den till kommunal inkomstskatt taxerade inkomsten kommer därför alltid att uppgå till minst garantibeloppets storlek. Den taxerade inkomsten i fritidskommunen utgör också beskattningsbar inkomst om den skattskyldige kan utnyttja sitt grundavdrag från annan inkomst i hemortskommunen.
Vid 1970 års allmänna fastighetstaxering taxerades 420 700 bebyggda fritidsfastigheter till ett sammanlagt värde av 11 479 524 000 kr. och 63 467 obebyggda fritidsfastigheter till 772 831 000 kr. Den sammanlagda arealen utgjorde 23,3 % av hela arealen för skattepliktig annan fastighet. Jämförelsevis kan nämnas att antalet bebyggda villafastigheter var 901 604 med ett värde av 63 361 825 000 kr. Sammanlagt upptog
1 Riksdagen 1974. 6 sami. Nr 25
SkU 1974:25
villa- och övriga småhusfastigheter 62,5 % av arealen för annan fastighet än jordbruksfastighet. Antal fritidshus enligt fritidsutredningen 1963 och lantmäteristyrelsens inventeringar 1967 och 1970 samt antal taxeringsenheter med fritidshus enligt allmän och särskild fastighetstaxering 1970, 1971 och 1972 länsvis enligt 1971 års länsindelning framgår av följande uppställning (Sveriges officiella statistik Allmän fastighetstaxering 1970 del 2 s. 18 och 36 samt SOU 1973:4 s. 396).
Län
Antal
Fritidsut-
redningen
Lantmäteristyrelsens
inventeringar
Allmän och särskild fastighetstaxering
1972 Stockholms
64 356
77 400
83 800
76 222
75 334
76 263
Uppsala
6 192
8 600
11 100
10 447
13 864
14 311
Södermanlands
11 852
15 100
17 200
17 630
16 818
17 237
Östergötlands
14 620
20 900
24 000
18 123
18 843
19 249
Jönköpings
6 402
9 700
11 400
9 088
9 138
9 399
Kronobergs
3 702
5 700
8 600
5 632
5 875
6 104
Kalmar
7 701
14 200
16 200
14 477
14 547
15 002
Gotlands
3 210
5 100
6 100
4 508
4 724
4 896
Blekinge
3 850
8 000
8 600
8 356
8 481
8 690
Kristianstads
7 872
13 500
14 100
13 606
13 834
14 298
Malmöhus
11 975
15 200
17 000
16 795
17 556
17 835
Hallands
23 597
27 400
26 000
25 433
24 474
24 772
Göteborgs och Bohus
27 710
38 900
42 100
37 209
38 969
39 639
Älvsborgs
13 145
20 200
23 300
18 465
18 603
19 137
Skaraborgs
4 567
7 800
9 200
8 606
8 862
9 163
Värmlands
9 588
13 000
18 300
14 668
15 150
örebro
8 226
12 200
14 700
12 166
12 367
12 563
Västmanlands
6 590
9 900
12 500
11 358
11 185
11 390
Kopparbergs
13 961
22 700
29 800
21 663
22 107
22 970
Gävleborgs
12 860
15 800
21 500
18 141
18 598
19 112
Västernorrlands
11 354
15 700
18 600
16 467
16 743
17 242
Jämtlands
4 886
14 200
19 700
11 695
12 173
12 743
Västerbottens
9 759
14 900
19 300
15 705
16 221
16 855
Norrbottens
9 254
15 400
18 500
14 492
14 874
15 382
Hela riket
297 229
421 500
491 600
420 696
428 858
439 402
1962 års fritidsutredning föreslog i betänkandet Fritidslivet i Sverige Del II Friluftslivet i samhällsplaneringen (SOU 1965:19) att kommunerna skulle få rätt att ta ut en årlig avgift på fritidsbyggnad med högst 200 kr. Avgiften, som föreslogs få karaktär av en kommunal objektskatt på innehav av sådan byggnad, skulle bestämmas med beaktande av kommunens utgifter för fritidsbebyggelsen och utnyttjas inte bara för löpande utgifter för administration och investeringar utan. också för allmänt miljöbefrämjande åtgärder, som ökar kommunens attraktivitet från rekreationssynpunkt. Förslaget utsattes för hård kritik vid remissbehand -
SkU 1974:25
lingen och har inte föranlett lagstiftning. Några remissinstanser anförde att utredningen inte visat att skatteintäkterna från fritidshusen var otillräckliga för att täcka de särskilda servicekostnaderna för denna bebyggelse. Andra pekade på de möjligheter som kommunerna hade att ta ut avgifter för utförda tjänster genom exempelvis exploateringsavtal och byggnadslovstaxor.
Fritidskommunernas problem har därefter i riksdagssammanhang uppmärksammats under en följd av år såsom en beskattningsfråga men inte föranlett någon åtgärd inom detta område. Vid 1973 års riksdag avstyrkte skatteutskottet (SkU 1973:25) liksom tidigare år föreliggande motioner på detta område och anförde bl. a. följande:
När utskottet tidigare år avstyrkt motionsyrkanden i denna fråga, har detta skett med hänvisning bl. a. till att kommunerna redan har vissa möjligheter att erhålla kompensation för sina utgifter för denna bebyggelse genom exploateringsavtal, anslutningsavgifter, vägavgifter, taxor för utförda tjänster m. m. Till sådana kostnader, som inte kan täckas av avgifter av olika slag, bidrar ägare av fritidshus — i motsats till andra som i samband med fritidsaktiviteter eller av andra skäl uppehåller sig inom kommunen utan att vara fast bosatta där — med kommunalskatt som utgår på grund av fastighetsinnehavet. Utskottet vill inte bestrida, att denna beskattning i enskilda fall kan vara otillräcklig för detta ändamål. För utpräglade fritidskommuner med brist på skattekraft har denna fråga saknat betydelse eftersom det faktiska skatteunderlaget i dessa kommuner fyllts ut enligt reglerna om skatteutjämningsbidrag upp till en viss nivå per invånare. Detta bidragssystem har inneburit att fritidshusen i realiteten inte tillfört dessa kommuner några skatteintäkter. Angivna förhållande kan givetvis ha medfört särskilda problem, som dock inte kunnat påverkas genom ökat skatteuttag från innehavare av fritidshus.
Som utskottet åberopade, när frågan behandlades förra året, innebär det av skatteutjämningsrevisionen förordade i prop. 1973:44 framlagda förslaget om nya regler beträffande skatteutjämningsbidrag ändrade förutsättningar i detta hänseende. Enligt förslaget skall kommunalskatten för fritidsbebyggelsen tillfalla kommunerna utöver garanterat skatteunderlag.
Enligt utskottets mening saknas anledning att föranstalta om särskild utredning av frågan om finansiering av kommunernas kostnader för fritidsbebyggelsen innan erfarenheter vunnits av ett nytt skatteutjämningssystem. Därtill kommer att denna fråga ingår som en del i det utredningsuppdrag som handhas av kommunalekonomiska utredningen (Fi 1971:08).
De ovan åberopade nya reglerna om skatteutjämningsbidrag, enligt vilka skatteintäkterna från fritidsfastigheter i fortsättningen kommer sommarstugekommunerna till godo, har genomförts med verkan fr. o. m. 1974 (SFS 1973:433).
I kommunalekonomiska utredningens (Fi 1971:8) utredningsuppdrag ingår att ta hänsyn även till fritidskommunernas speciella förhållanden. Utredningen skall bl. a. pröva frågan om den kommunala beskattningsrättens utformning.
Vidare kan nämnas att skärgårdsutredningen inom länsstyrelsen i Stockholms län uppmärksammat frågan om olika kommuners kostnader
SkU 1974:25
för fritidsbebyggelse och deras möjligheter till finansiering härav.
I sin rapport ”Skärgården i Stockholms län, del I” i augusti 1970 framhöll utredningen bl. a., att de tilltagande kraven på allmän service från de fritidsboende orsakade kommunerna stora kostnader, och att det borde övervägas att låta kommunerna täcka de ökade kostnaderna genom olika slags avgifter. 1 sitt fortsatta arbete har utredningen från flera kommuner fått in beräkningar som belyser kommunernas kostnader och intäkter till följd av fritidsbebyggelse. Materialet ger emellertid inte stöd för uppfattningen att denna bebyggelse regelmässigt medför underskott för kommunerna, och fritidsutredningen har i sin i februari 1974 framlagda slutrapport ”En levande skärgård” inte tagit ståndpunkt till frågan.
Fritidskommunernas förhållanden har också uppmärksammats i bostadsskattekommitténs betänkande Neutral bostadsbeskattning (SOU 1974:16). Kommittén föreslår att garantibeskattningen slopas för bostadsfastigheter men konstaterar samtidigt, att ett upphävande av garantibeskattningen av fritidsfastigheterna skulle, om inte särskilda åtgärder för att kompensera de berörda kommunerna vidtogs, stå i strid med grunden för det nyss redovisade, av statsmakterna nyligen gjorda ställningstagandet beträffande skatteutjämningssystemet. 1 den mån det skulle vara möjligt att åstadkomma en kompensation till dessa kommuner i andra former än genom de 1973 antagna reglerna om skatteutjämningsbidrag, har det inte varit möjligt för kommittén att inom den korta tid som stått kommittén till buds utarbeta förslag i ämnet. Kommittén föreslår därför att garantibeskattningen behålls för fritidsfastigheter.
Utskottet
Yrkandena i de förevarande motionerna avser att få till stånd en utredning i syfte att kompensera kommunerna för deras kostnader för fritidsbebyggelse genom en omfördelning av kommunalskatten mellan hemortskommun och fritidskommun eller på annat lämpligt sätt.
Utskottet har vid sin behandling av likartade motionsyrkanden tidigare år anfört, att kommunerna redan har vissa möjligheter att kompensera sig för utgifter för fritidsbebyggelse genom exploateringsavtal, anslutningsavgifter, vägavgifter, taxor för utförda tjänster m. m., och att ägare av fritidshus - i motsats till andra som i samband med fritidsaktiviteter eller av andra skäl uppehåller sig i kommunen utan att vara fast bosatta där — bidrar till sådana kostnader som inte kan täckas genom avgifter av olika slag med kommunalskatt på grund av fastighetsinnehavet. Utskottet vill emellertid inte förneka, att de förhållanden, som ligger till grund för motionerna, kan ha medfört problem för vissa utpräglade fritidskommuner och avfolkningskommuner där byggnader för fast bosättning omvandlas till fritidsbostäder. De ekonomiska svårigheterna för dessa kommuner, som regelmässigt har brist på skattekraft, har emellertid med verkan fr. o. m. 1974 åtminstone i viss
SkU 1974:25
utsträckning motverkats genom förbättringar av skatteutjämningsbidragen såväl till avfolkningskommuner som till s. k. sommarstugekommuner.
Mot denna bakgrund och med hänvisning till att frågan ingår som en del i kommunalekonomiska utredningens (Fi 1971:08) utredningsuppdrag har utskottet tidigare år avstyrkt motionsyrkanden om en särskild utredning av frågan om finansiering av kommunernas kostnader för fritidsbebyggelse. Enligt utskottets uppfattning har inga omständigheter tillkommit som bör föranleda att frågan nu bryts ut ur sitt större sammanhang. Utskottet avstyrker således motionerna.
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår
1. motionen 1974:362,
2. motionen 1974:1196.
Stockholm den 23 april 1974
På skatteutskottets vägnar ERIK WÄRNBERG
Närvarande: herrar Wärnberg (s), Magnusson i Borås (m), Andersson i Knäred* (c), Kristenson (s), Josefson (c), Johansson i Jönköping * (s), Carlstein (s), Wikner (s), Stadling (s), Olsson i Järvsö* (c), fru Normark* (s), herrar Lundgren (s), Hörberg (fp) och fru Troedsson* (m).
*Ej närvarande vid betänkandets justering.
1/
GOTAB 74 7474 S Stockholm 1974