Socialutskottets betänkande i anledning av motioner om tjänster för vidareutbildade läkare och om möjligheter till meriteringstjänstgöring för vissa läkare
Socialutskottets betänkande nr 27 år 1974
SoU 1974:27
Nr 27
Socialutskottets betänkande i anledning av motioner om tjänster för vidareutbildade läkare och om möjligheter till meriteringstjänstgöring för vissa läkare.
Motionsyrkandena
1) I motionen 1974:217 av herr Wachtmeister i Staffanstorp (m) och fru Troedsson (m) yrkas
a. att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller att socialstyrelsen får i uppdrag att verkställa en snabbutredning syftande till att minska läkarfördelningsprogrammets (LP 77) skadeverkningar,
b. att riksdagen i väntan härpå uttalar att någon utspärming av specialistkompetenta underläkare inte bör ske.
2) I motionen 1974:436 av herr Larsson i Karlskoga (s) yrkas att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om utredning och förslag syftande till större flexibilitet och större elasticitet när det gäller möjligheter för läkare att utöver föreskriven tjänstgöring för specialistkompetens genom rand utbildning göra sig fullt kompetent att med slutansvar verka på avsedd läkartjänst.
Läkarutbildning och läkartjänster
Tidigare ordning beträffande läkarutbildning och läkartjänster
Läkarutbildning
Enligt den läkarutbildningsorganisation, som gällde före 1969 års reform på området och som fastställdes av statsmakterna år 1954 (prop. 1954:212, SU 1954:191), omfattade läkarnas grundutbildning sex och ett halvt studieår och ledde fram till medicine licentiatexamen. I grundutbildningen ingick som en sista avdelning assistenttjänstgöringar i medicin under fyra månader, i kirurgi under tre månader samt i ett valfritt kliniskt ämne under två månader. Av assistentjänstgöringen i medicin skulle den sista månaden obligatoriskt fullgöras vid universitetsklinik medan assistenttjänstgöringarna i övrigt fick fullgöras vid andra sjukhus än universitetssjukhus.
Vidareutbildningen av läkare omfattades inte av den av statsmakterna år 1954 fastställda läkarutbildningsorganisationen utan utbildningen av allmänläkare och specialistläkare kom alltfort att regleras och kontrolleras i kollegiala former av Sveriges läkarförbund. Offentliga regler om specialistbehörighet för läkare fastställdes för första gången år 1960 genom lagen (1960:408) om behörighet att utöva läkaryrket och
1 Riksdagen 1974. 12 sami. Nr 27
SoU 1974:27
kungörelsen (1960:653) med tillämpningsföreskrifter till lagen (1960:408) om behörighet att utöva läkaryrket. Specialistkompetens skulle förvärvas genom tjänstgöring såsom underläkare eller eljest i underordnad ställning vid sjukhus eller vid medicinsk-teoretisk institution dels inom vederbörande specialitet (grundutbildning), dels inom annan specialitet av betydelse för den kompetens som avsågs (randutbildning). Den sammanlagda tjänstgöringen skulle med ett undantag uppgå till sammanlagt fem år.
Läkartjänster
I läkardistrikt skulle finnas minst en provinsialläkare. Dessutom fick anställas biträdande och extra provinsialläkare samt konsultläkare.
Provinsialläkare utnämndes av Kungl. Maj:t. Biträdande provinsialläkare förordnades av sjukvårdsstyrelsen för viss tid eller tills vidare. Extra provinsialläkare förordnades av sjukvårdsstyrelsen på viss tid.
Tjänsterna för läkare vid de av staten, landstingen och kommunerna utanför landsting drivna sjukhusen var överläkare, biträdande överläkare, underläkare, extra läkare och konsultläkare.
Vid varje sjukhus eller — om sjukhuset var uppdelat på kliniker - vid varje klinik skulle finnas en överläkare såsom ansvarig för sjukvården vid sjukhuset respektive kliniken. Överläkare utnämndes av Kungl. Maj:t.
För att fullgöra viss del av överläkares åligganden fick biträdande överläkare anställas. Biträdande överläkare förordnades av sjukvårdsstyrelse på viss tid — i allmänhet för sex år. Förordnandet fick förlängas med högst sex år varje gång om socialstyrelsen inte föreskrev annat.
För biträde i sjukvården fick underläkare och extra läkare anställas. Extra läkare fick också, om särskilda skäl förelåg, anställas för att fullgöra överläkaruppgifter. Underläkare förordnades av sjukvårdsstyrelsen för högst tre år. Extra läkare som skulle fullgöra åligganden som överläkare förordnades av socialstyrelsen på viss tid. Annan extra läkare förordnades av sjukvårdsstyrelse på viss tid.
Sjukvårdsstyrelse fick förordna att konsultläkare stadigvarande knöts till sjukhus.
För tillsättning av vissa läkartjänster vid statliga sjukhus och vid kommunala sjukhus som meddelade undervisning för blivande läkare och barnmorskor gällde vissa avvikande regler.
Läkartjänst i läkardistrikt eller tjänst som överläkare, biträdande överläkare, underläkare eller extra läkare vid sjukhus fick inte inrättas utan socialstyrelsens medgivande. Läkare i läkardistrikt fick dock anställas som extra läkare på sjukhus och läkare på sjukhus fick anställas som extra provinsialläkare under högst tre månader under samma kalenderår utan sådant medgivande. Medgivande att inrätta andra läkartjänster än som provinsialläkare och överläkare fick tidsbegränsas om det fanns skäl därtill. Medgivande att inrätta tjänst som extra provinsialläkare eller extra läkare fick lämnas endast för begränsad tid.
SoU 1974:27
3 Behörighet till läkartjänst
Kompetenskraven för olika slag av läkartjänster reglerades genom bestämmelser i kungörelsen (1915:559) angående villkor för behörighet till vissa civila läkarbefattningar.
För behörighet till tjänst som provinsialläkare eller biträdande provinsialläkare krävdes förutom legitimation — som förvärvades genom medicine licentiatexamen — minst åtta månaders tjänstgöring som underordnad läkare vid offentlig eller enskild sjukvårdsinrättning.
För behörighet till tjänst som överläkare eller biträdande överläkare vid sjukhus krävdes beträffande somatisk vård minst tre års sjukhusläkartjänstgöring och beträffande psykiatrisk vård minst tre år och fyra månaders sådan tjänstgöring.
Under senare år beslutade reformer
År 1969
I prop. 1969:1 bil. 10 s. 295—309 framlades förslag om bunden studiegång under hela grundutbildningen för läkare och om läsårets längd för denna utbildning, vilka godtogs av riksdagen (SU 1969:46 s. 10—17).
I prop. 1969:35 föreslogs att tiden för grundutbildningen av läkare skulle förkortas från sex och ett halvt år till fem och ett halvt år, huvudsakligen genom att assistenttjänstgöringarna om sammanlagt nio månader skulle utgå ur grundutbildningen. 1 stället skulle vidareutbildningen, som läkaren skulle fullgöra i underordnad ställning, inledas med en allmän utbildningsperiod, allmäntjänstgöring om 21 månader. Tiden om 21 månader skulle fördelas så att för vardera medicin, kirurgi och öppen vård skulle avsättas sex månader och för psykiatri tre månader. Prov skulle avläggas i allmän kirurgi, allmän intemmedicin och psykiska sjukdomar. Den fortsatta vidareutbildningen skulle äga rum i form av antingen en specialistutbildning, som i regel skulle omfatta tjänstgöring under sammanlagt 4—5 år, eller en utbildning till allmänläkare under tre år. Under specialist- och allmänläkarutbildningen skulle läkaren delta i systematisk undervisning med kunskapsprov.
Förslagen i prop. 1969:35 bars upp av grundtanken att läkarnas vidareutbildning skulle inordnas i den allmänna sjukvårdsplaneringen. Läkarnas vidareutbildning skulle därvid utformas som ett led i en strävan efter en balanserad expansion av sjukvårdens olika grenar. Det framhölls i detta sammanhang att viktiga områden som behövde byggas ut var den öppna vården utanför sjukhusen, den psykiatriska vården och långtidssjukvården.
Ett program — s. k. läkarfördelningsprogram — lades fram för användningen av läkartillskottet i landet fram till år 1975.
Läkarresurserna skulle liksom övriga sjukvårdsresurser inriktas på att tillgodose patienternas olika behov av sjukvård. Praktiskt taget alla nya
1* Riksdagen 1974. 12 sami. Nr 27
SoU 1974:27
läkare förutsattes gå igenom vidareutbildning genom tjänstgöring i offentlig sjukvård. Antalet tjänster som kunde utnyttjas för vidareutbildning skulle vid varje tidpunkt motsvara antalet läkare som efterfrågade sådan utbildning. Dessa tjänster skulle vara fördelade på sjukvårdens olika sektorer så, att de svarade mot det förutsebara sjukvårdsbehovet. Genom ett sådant system skulle läkarresurserna kunna kanaliseras till de områden där de bäst behövdes. Det förutsattes att man i fortsättningen skulle arbeta med två olika slag av läkartjänster inom sjukvården, nämligen dels fasta tjänster och dels tjänster för läkare under vidareutbildning. Förslag i fråga om konstruktionen av läkartjänster m. m. avsågs med hänsyn till behovet av närmare utredning skola läggas fram i senare sammanhang.
Förslagen i prop. 1969:35 godtogs av riksdagen (SU 1969:83).
I prop. 1969:31 framlades bl. a. förslag om att grundutbildningen för läkare enligt den nya studieordningen skulle avslutas med läkarexamen i stället för medicine licentiatexamen, vilket godtogs av riksdagen (SU 1969:93).
År 1970
I prop. 1970:42 framlades förslag om ändringar beträffande klinikorganisationen vid sjukhus, innebärande bl. a. att flera överläkare skulle kunna finnas vid samma klinik med en av dem som klinikchef, att läkare vid sjukhus även skulle kunna svara för öppen vård utanför sjukhus och att tillsättningen av överläkartjänster skulle flyttas från Kungl. Maj:t till sjukvårdsstyrelserna. Förslagen godtogs av riksdagen (2LU 1970:30).
År 1972
Efter det frågan om konstruktionen av läkartjänsterna m. m. utretts av socialstyrelsen,fattade statsmakterna år 1972 beslut om nya behörighetsregler för läkare och ändrade bestämmelser för läkartjänsternas utformning m. m.
I prop. 1972:104 föreslogs att allmän behörighet att utöva läkaryrket (legitimation) skulle erhållas efter avlagd läkarexamen och därpå följande 21 månaders allmäntjänstgöring i sjukvården under yrkesmässigt ansvar. Det förutsattes att läkarna efter allmäntjänstgöringen skulle fullfölja sin allmänläkar- eller specialistutbildning genom tjänstgöring i den offentliga sjukvården. Under tiden för allmäntjänstgöringen samt allmänläkar-eller specialistutbildningen skulle tjänstgöringen ske som underläkare. För färdigutbildade läkare skulle på sjukhus finnas en ny kategori tjänster för läkare i medicinskt underordnad ställning, nämligen avdelningsläkartjänster samt oförändrat tjänster som biträdande överläkare och överläkare. Detta innebar att vidareutbildade läkare i princip inte längre skulle anställas på underläkartjänster — vilka skulle disponeras för läkare under
SoU 1974:27
allmäntjänstgöring, allmänläkarutbildning och specialistutbildning — utan på, förutom överläkar- och biträdande överläkartjänster, avdelningsläkartjänster. För den öppna vården utanför sjukhus i läkardistrikt skulle för vidareutbildade läkare finnas tjänster som distriktsläkare och som biträdande distriktsläkare, avsedda för såväl allmänläkare som specialister. Förslagen godtogs av riksdagen (SoU 1972:37).
Gällande bestämmelser om läkarutbildningen, läkartjänster och behörighet till läkartjänster
Bestämmelser om läkares grundutbildning har meddelats i kungörelsen (1969:330) om utbildning vid medicinsk fakultet.
I sjukvårdslagen (1962:242), som innehåller grundläggande bestämmelser om landstingskommuners och kommuners som inte tillhör landsting sjukvårdsverksamhet, har bl. a. meddelats bestämmelser om de läkarkategorier som skall eller får finnas i läkardistrikt, nämligen distriktsläkare, biträdande distriktsläkare, extra distriktsläkare, underläkare och konsultläkare, respektive vid sjukhus, nämligen överläkare, biträdande överläkare, avdelningsläkare, extra läkare, underläkare och konsultläkare, samt om tillsättning av läkartjänster.
Enligt 20 § 2 mom. förordnas biträdande distriktsläkare, biträdande överläkare och avdelningsläkare tills vidare eller för viss tid. Förordnande, som meddelats för viss tid, får förlängas.
Underläkare, extra distriktsläkare och extra läkare förordnas på viss tid (20 § 4 och 5 morn.).
I den till sjukvårdslagen anknutna sjukvårdskungörelsen (1972:676) har bl. a. meddelats bestämmelser om inrättande, behörighet och tillsättning beträffande läkartjänster i läkardistrikt och vid sjukhus.
Enligt 16 § beslutar socialstyrelsen hur många underläkartjänster för allmäntjänstgöring som får finnas inom varje sjukvårdsområde. Innan beslut meddelas skall socialstyrelsen höra sjukvårdsstyrelserna i samtliga landstingskommuner och kommuner som inte tillhör landstingskommun. Samråd skall också äga rum med Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet.
Enligt 17 § får tjänst för läkare i hälso- och sjukvårdande verksamhet hos landstingskommun eller kommun — med vissa undantag som anges i det följande — inte inrättas utan socialstyrelsens medgivande. Prövning av fråga om inrättande av tjänst för läkare skall ske på grundval av för riket upprättat läkarfördelningsprogram, som fastställs av socialdepartementets sjukvårdsdelegation. 1 fråga om tjänst för läkare med allmänläkar- eller specialistkompetens skall prövningen i övrigt begränsas till att avse tjänstens medicinska verksamhetsområde (vilket innebär att det överlåts åt vederbörande sjukvårdshuvudman att bestämma om tjänsten skall vara
SoU 1974:27
t. ex. tjänst som biträdande överläkare eller tjänst som avdelningsläkare). Sjukvårdsstyrelsen i landstingskommun skall beredas tillfälle att yttra sig över ansökan om inrättande av tjänst som läkare hos kommun som tillhör landstingskommun. Socialstyrelsen äger meddela de ytterligare föreskrifter om inrättande av läkartjänst som behövs.
Utan socialstyrelsens medgivande får enligt 18 § inrättas tjänst som kräver en genomsnittlig arbetstid av högst 15 timmar i veckan, tjänst som omfattas av beslut av socialstyrelsen om antal underläkartjänster för allmäntjänstgöring samt tjänst som stadsläkare. Extra distriktsläkare och extra läkare får anställas för en tid av högst tre månader utan socialstyrelsens medgivande.
Behörig till underläkartjänst för allmänläkar- eller specialistutbildning eller för därmed jämförlig utbildning är enligt 19 § den som vunnit legitimation som läkare. Den som har allmänläkar- eller specialistkompetens eller fyller kraven för sådan kompetens får inte utan socialstyrelsens medgivande förordnas till innehavare av tjänst som underläkare.
Behörig till annan tjänst som läkare hos landstingskommun eller kommun än som deltidsanställd sjukstuguläkare eller som sjukhemsläkare, underläkare, extra distriktsläkare eller extra läkare är den som förvärvat kompetens som allmänläkare eller specialist inom det område som tjänsten avser. Socialstyrelsen fastställer särskilda behörighetsvillkor för läkartjänst, vars verksamhetsområde inte faller inom området för fastställd specialitet (20 §).
Socialstyrelsen får, om särskilda skäl föreligger, förklara läkare behörig till tjänst som avses i 20 § sjukvårdskungörelsen även om hans utbildning avviker från vad där föreskrivs (22 §).
Underläkartjänst för allmänläkar- eller specialistutbildning tillsätts genom förordnande för högst sex månader utöver den sammanlagda tid som behövs för den sökta utbildningen. Underläkartjänst för allmäntjänstgöring tillsätts genom förordnande för högst två år. Förordnanden på underläkartjänster för allmänläkar- eller specialistutbildning eller för allmäntjänstgöring får förlängas om särskilda skäl föreligger och socialstyrelsen inte förordnat annat. Sjukvårdsstyrelsen skall anmäla till socialstyrelsen när sådan förlängning skett (24 §).
Bestämmelser om läkartjänster m. m. vid undervisningssjukhus finns dels i de av Kungl. Majit fastställda reglementena för karolinska sjukhuset och akademiska sjukhuset i Uppsala, dels i kungörelsen (1970:704) om kommunala undervisningssjukhus.
Socialstyrelsen har genom beslut den 2 juli 1973 medgivit generell dispens t. o. m. den 31 oktober 1974 från bestämmelsen i 19 § sjukvårdskungörelsen att den som innehar allmänläkar- eller specialistkompetens inte får förordnas på underläkartjänst. Dispensen innebär medgivande att förlänga förordnande som underläkare längst t. o. m. nämnda tidpunkt för läkare som vid bestämmelsens ikraftträdande den 1 januari 1973 innehade specialist- eller allmänläkarkompetens eller som under perioden uppnår sådan kompetens.
SoU 1974:27
7 I ett cirkulär den 8 januari 1974 till sjukvårdshuvudmännen har socialstyrelsen meddelat föreskrifter om förlängning av förordnanden på underläkartjänster för allmänläkar- eller specialistutbildning dels med hänsyn till allmänt sociala skäl, såsom långvarig sjukdom, dels med hänsyn till kombination med forskarntbildning.
Grundläggande bestämmelser om legitimation som läkare m. m. finns i lagen (1960:408) om behörighet att utöva läkaryrket. Legitimation meddelas av socialstyrelsen.
Närmare bestämmelser om bl. a. allmän tjänstgöring för vinnande av legitimation, krav på vidareutbildning för förvärvande av allmänläkarkompetens och krav för erhållande av specialistkompetens har meddelats i kungörelsen (1962:678) med tillämpningsföreskrifter till lagen (1960:408) om behörighet att utöva läkaryrket.
Vidareutbildningen för allmänläkarkompetens omfattar tjänstgöringar under sammanlagt tre år.
Specialistkompetens kan förvärvas i ett 40-tal specialiteter. Den som vill förvärva specialistkompetens skall sedan han fått legitimation som läkare genomgå vidareutbildning bestående av dels huvudutbildning om tre—fem års tjänstgöring i allmänhet helt inom specialiteten, dels sidoutbildning inom verksamhetsområde som är av betydelse för den sökta kompetensen. Sidoutbildningen skall omfatta tjänstgöring under minst sex månader och högst ett år och sex månader enligt föreskrifter som socialstyrelsen meddelar efter förslag av nämnden för läkares vidareutbildning.
Anvisningar om sidoutbildningen har utfärdats av socialstyrelsen (Medicinalförfattningar, MF 1972:126).
Bevis om allmänläkarkompetens och bevis om specialistkompetens meddelas av nämnden för läkares vidareutbildning.
För specialistkompetens i kirurgiska sjukdomar eller allmän kirurgi krävs dels som huvudutbildning fyra års tjänstgöring inom specialiteten, av vilken tid ett år skall bytas ut mot tjänstgöring vid enhet där frakturkirurgisk verksamhet bedrivs om inte sådan verksamhet ingår i tjänstgöringen och ett halvt år mot tjänstgöring vid enhet där urologisk kirurgi bedrivs om inte sådan verksamhet ingår i tjänstgöringen, dels som sidoutbildning ett halvt års tjänstgöring inom anestesiologi.
På grundval av förslag av en arbetsgrupp — som haft i uppdrag att göra en översyn av bestämmelserna om allmänläkar- och specialistkompetens
— har nämnden för läkares vidareutbildning i framställningar i april 1974 dels till Kungl. Maj:t föreslagit vissa ändringar i kungörelsen (1972:678) med tillämpningsföreskrifter till lagen (1960:408) om behörighet att utöva läkaryrket, dels till socialstyrelsen föreslagit vissa ändringar i socialstyrelsens anvisningar om sidoutbildningen. Förslagen avser bl. a. vidgade möjligheter till utbyte av tjänstgöringar. Några principiella ändringar av kraven för specialistkompetens i kirurgiska sjukdomar eller allmän kirurgi har dock inte föreslagits.
1 * * Riksdagen 1974. 12 sami. Nr 27
SoU 1974:27
8 Läkarfördelningsprogram
1969 års läkarfördelningsprogram (läkartjänstprogram)
I ovan angivna prop. 1969:35 (se s. 3) redovisades på s. 48—49 ett program för användning av nytillskottet av legitimerade läkare för tiden t. o. m. år 1975, avsett att tjäna som riktlinjer för socialstyrelsens planering av sjukvårdens utbyggnad. Programmet var grundat på beräkningar som gjorts av socialstyrelsen i samråd med socialdepartementets sjukvårdsdelegation.
Programmet innebar sammanfattningsvis en återhållsamhet i inrättandet av nya överordnade läkartjänster inom huvudsakligen sluten vård, samtidigt som verksamhetsområdena öppen vård, psykiatri och långtidsvård jämte tjänster för läkare under vidareutbildning starkt prioriterades. Ett huvudsyfte med programmet var vidare att successivt få till stånd en avveckling av det då besvärande vakansläget inom skilda verksamheter.
Antalet tjänster för läkare i underordnad ställning vid sjukhusen beräknades öka under perioden 1969—1975 med ca 1 600 till totalt ca 4 600. Inom öppen vård utanför sjukhus beräknades komma att under samma tid inrättas närmare 700 läkartjänster i underordnad ställning. Sammanlagt närmare 5 300 underordnade tjänster beräknades således finnas inrättade inom den offentliga sjukvårdsorganisationen vid programperiodens slut, vilket beräknades motsvara vidareutbildningens behov. Härvid förutsattes emellertid att samtliga år 1969 befintliga underläkartjänster — ca 3 000 tjänster — successivt skulle återbesättas med läkare under vidareutbildning och att vakanserna på underläkarnivån skulle fyllas ut med sådana läkare.
Enligt 1969 års läkarfördelningsprogram beräknades ca 1 200 tjänster för överläkare och biträdande överläkare tillkomma under åren 1969— 1975.
Det förutsattes att socialstyrelsen skulle fortlöpande med uppmärksamhet följa utvecklingen och anmäla behov av en eventuell revidering av 1969 års läkarfördelningsprogram.
Beslut om översyn av 1969 års läkarfördelningsprogram och preliminärt läkarfördelningsprogram för åren 1973-1974
Mot bakgrund av att vakanserna på läkartjänsterna inom vissa områden ökat beslutade socialdepartementets sjukvårdsdelegation år 1971 uppdra åt socialstyrelsen att efter samråd med arbetsmarknadens parter verkställa en översyn av 1969 års läkarfördelningsprogram med sikte på ett femårigt program avseende åren 1973—1977. Sjukvårdsdelegationen beslutade sedermera att programrevisionen skulle ske i två etapper, varvid en första etapp skulle avse åren 1973—1974 och en andra etapp hela perioden 1973—1977.
I en artikel i Läkartidningen hösten 1971 framfördes kritik mot 1969 års läkarfördelningsprogram. Det anfördes bl. a. att drygt 1 700 specialistkompetenta läkare skulle ”spärras ut” från sjukhusen, dvs. de beräknades efter specialistutbildning på underläkartjänster inte kunna erhålla högre tjänster vid sjukhusen.
SoU 1974:27
9 I december 1972 fastställdes ett preliminärt läkarfördelningsprogram för åren 1973—1974, omfattande ca 500 tjänster för läkare under vidareutbildning åren 1973—1974 och 390 tjänster för läkare med fullgjord vidareutbildning år 1973.
Läkarfördelningsprogrammet för perioden 1973-1977 (LP 77)
Efter samråd med Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet och Sveriges läkarförbund framlade socialstyrelsen i juni 1973 dels förslag till läkarfördelningsprogram för verksamhetsperioden 1973—1977
— benämnt LP 77 — avseende såväl läkare under fortsatt vidareutbildning som specialistkompetenta och motsvarande läkare, dels förslag om vissa fortsatta kompletterande utredningar i ärendet.
För att få ett underlag för planeringen av förordnanden för läkare under vidareutbildning under femårsperioden 1973—1977 hade socialstyrelsen gjort vissa översiktliga bedömningar om den lämpliga fördelningen av en beräknad tillgång på specialistkompetenta läkare - varmed i det följande förstås även motsvarande läkare — vid en viss tidpunkt, varvid man valt år 1985. Det beräknades att efterfrågan på specialistkompetenta läkare inom sjukvården år 1985 skulle avse 14 150 årsarbetande (varav 7 000 inom öppen vård) och att tillgången på specialistkompetenta läkare skulle uppgå till 16 100. I förhållande till år 1972 förväntades att en relativ ökning skulle ske av antalet långvårdsläkare och barnläkare liksom i någon mån även av antalet läkare i allmänläkarvård, inklusive företagshälsovård, och psykiatri samt av sådana som är verksamma inom medicinska serviceområden. En relativ minskning väntades ske av antalet läkare inom medicin samt inom kirurgi.
För läkare under fortsatt vidareutbildning föreslogs införande av blockförordnanden, dvs. förordnanden som skulle innefatta alla i viss
utbildning ingående olika tjänstgöringar. Antalet blockförordnanden som
skulle kunna påbörjas — och i förekommande fall hinna avslutas — under åren 1974—1977 föreslogs bli följande med nedan angiven fördelning på verksamhetsområden.
Allmänläkarvård 1 004
Psykiatri 317
Långtidsvård/rehabilitering 304
Övrig somatisk vård (inklusive laboratorieverksamhet och röntgenverksamhet) 2 025
Summa 3 650
Det påpekades att den gjorda fördelningen år 1985 av de specialistkompetenta läkarna på olika verksamhetsområden var endast avsedd att ligga till grund för planeringen av vidareutbildningen och att den inte kunde bedömas vara av sådan kvalitet att den kunde läggas till grund för ett slutgiltigt och i detaljerna bestämt program för fördelningen av tillkommande specialister (och motsvarande läkare) under femårsperioden 1973—1977. Mot denna bakgrund hade socialstyrelsen byggt det
SoU 1974:27
förslag till fördelningsprogram i fråga om vidareutbildade läkare för femårsperioden 1973-1977, som framlades och som i korthet redovisas i det följande, i huvudsak på uppgifter om det förväntade tillskottet på sådana läkare under perioden samt om den aktuella vakanssituationen. Som underlag för programarbetet föreslogs att antalet specialistkompetenta underläkare (s. k. spular) i princip skulle minskas med en tredjedel per år fr. o. m. år 1973 och att specialistkompetenta underläkare således vid utgången av år 1975 skulle vara helt avförda från underläkarkategorin. Socialstyrelsen anförde bl. a. följande
Den s. k. ”spulproblematiken” är, vilket bör understrykas, ett geografiskt och organisatioriskt relativt snävt avgränsat problem. Det övervägande antalet spular återfinns således vid undervisningssjukhusen, där vid vissa kliniker så gott som alla underläkare är specialistkompetenta. I betydande utsträckning bedriver dessa läkare också forskarutbildning. Ett tämligen vanligt förhållande är att underläkarförordnande vid undervisningssjukhuset erhållits först sedan vederbörande genomgått vidareutbildning och vunnit specialistkompetens.
Spularnas insatser är givetvis av utomordentligt stor betydelse för den sjukvårdande verksamhet, som bedrivs vid undervisningssjukhusen. En drastisk lösning av spulfrågan genom att tvinga samtliga dessa läkare att vid en viss tidpunkt flytta till andra sjukvårdsenheter kan knappast vara ett samhälleligt intresse, även om därmed situationen i motsvarande grad skulle förbättras vid dessa senare enheter. Samtidigt torde det inte kunna förnekas, att spulproblemet vid undervisningssjukhusen till viss del utgör ett överflödsproblem.
Spulfrågan rymmer emellertid så många kvalitativa och kvantitativa awägningsproblem att en detaljerad plan för dess lösning förutsätter en mer ingående analys än som nu hunnits med. En successiv avveckling av spularna i takt med bl. a. inrättandet av nya tjänster för färdigutbildade läkare torde vara den enda möjliga vägen.
Som ovan nämnts har styrelsen medgett generell dispens t. o.m. 1973-12-31 från sjukvårdskungörelsens förbud mot innehav av underläkartjänster för den som är specialist- eller allmänläkarkompetent. Enligt styrelsens mening bör denna dispens förlängas till 1974—10—31. Styrelsen utgår dock från att huvudmännen iakttar stark återhållsamhet med att medge dylika förlängningar i syfte att successivt avveckla spulproblematiken.
I mitten av november 1972 fanns ca 1 000 specialistkompetenta underläkare. Nettotillskottet specialistkompetenta läkare under tiden fram t. o. m. år 1977 beräknades till ca 1 900. Av dessa sammanlagt
2 900 specialistkompetenta läkare beräknades 600 behövas för avveckling av vakanser, 225 för företagshälsovård, 375 för forskning, administration undervisning m. m. samt återstoden 1 700 för nya tjänster inom offentlig hälso- och sjukvård.
I fråga om nya tjänster inom offentlig hälso- och sjukvård föreslogs följande fördelning.
SoU 1974:27
11 Enbart öppen vård (allmänläkarvård och specialistvård) Huvudsakligen sluten vård:
725 Psykiatri
Långtidsvård/rehabilitering
Övrig somatisk vård (inklusive labora -
torieverksamhet och röntgenverksamhet) 775
975 Summa 1 700
Det påpekades att för att täcka behovet av vikarier under läkares semestrar och tjänstledigheter m. m. det fanns ca 500 specialistkompetenta läkare utöver antalet tjänster för sådana. Denna grupp av läkare (ständiga vikarier och motsvarande) hade inte medräknats i det nettotillskott som utgjorde grunden för fördelningsprogrammet utan förutsattes behövas för att upprätthålla produktionen på befintliga, besatta tjänster.
Socialdepartementets sjukvårdsdelegation beslutade den 29 juni 1973 dels fastställa det av socialstyrelsen föreslagna läkarfördelningsprogrammet, avseende läkare under fortsatt vidareutbildning samt specialistkompetenta läkare, dels uppdra åt socialstyrelsen att genomföra vissa av socialstyrelsen föreslagna kompletterande utredningar m. m. Detta uppdrag innefattade bl. a. att socialstyrelsen skulle i samråd med arbetsmarknadens parter (1) ”nedbryta” läkarfördelningsprogrammets rikssiffror till delprogram på sjukvårdsområdesnivå och — vid behov — regionnivå, varvid även skulle beaktas de problem, som föranledes av den förutsedda avvecklingen av de s. k. spul-tjänsterna, (2) utreda konstruktionen av blockförordnanden för läkare under fortsatt vidareutbildning och därmed sammanhängande frågor, (3) följa utvecklingen i avseende på läkarna och deras arbetsförhållanden och genomföra en översyn vartannat år — s. k. rullande översyn — av läkarfördelningsprogrammet samt (4) vidta åtgärder för att normalisera relationstalet antal anställda läkare/uppehållna tjänster. För utredningsarbetet bildades en samrådsgrupp med representanter för socialstyrelsen, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet och Sveriges läkarförbund. Hösten 1973 blev även universitetskanslersämbetet representerat i sam råd sgrupp en.
Från läkarhåll framfördes hösten 1973 kritik mot LP 77 därvid det anfördes att ca 1 300 specialistkompetenta läkare skulle komma att bli ”utspärrade” från sina specialiteter, dvs. de skulle efter specialistutbildning inte få tjänster inom sina specialiteter (Läkartidningen nr 41/1973 s. 3575-3578).
Socialstyrelsen har genom beslut i januari 1974 medgivit inrättande av ca 885 tjänster för vidareutbildade läkare. I detta antal ingår ca 500 tjänster för s. k. ständiga vikarier. Socialstyrelsen har senare under år 1974 medgivit inrättande av ytterligare ca 220 tjänster för vidareutbildade läkare, varav ca 100 tjänster ingår i 1975 års första fördelningsomgång och får inrättas tidigast den 1 januari 1975. I socialstyrelsens beslut har tjänsterna fördelats på sjukvårdsområden och medicinska verksamhetsområden. Det ankommer som nämnts i det föregående på
SoU 1974:27
sjukvårdshuvudmännen att vid utnyttjande av socialstyrelsens medgivanden bestämma om tjänst skall inrättas som tjänst som överläkare, biträdande överläkare, avdelningsläkare etc.
Läkarfördelningsprogram för perioden 1975-1980 (LP 80)
Socialdepartementets sjukvårdsdelegation har i mars månad 1973 uppdragit åt socialstyrelsen att till juni 1975 redovisa ett nytt läkarfördelningsprogram för perioden 1975—1980. Arbetet med detta program har påbörjats.
Frågan om tjänster för vidareutbildade (specialistkompetenta) läkare Motionen
I motionen 1974:217 anförs inledningsvis att 1969 års läkarfördelningsprogram var mycket restriktivt när det gällde befattningar för färdigutbildade läkare och att läkarfördelningsprogrammet för perioden 1973—1977 (LP 77) är bättre men ändå klart otillräckligt. Det påpekas att flertalet av bortåt 1 300 specialistläkare under de närmaste två åren får lämna tjänsterna inom sina specialiteter (blir ”utspärrade”) för att övergå till annan läkarverksamhet.
Motionärerna anför bl. a. följande.
Vi anser det vara ett utomordentligt slöseri med medicinskt kunnande och specialiserad yrkesskicklighet att överföra eller omskola kirurger, ortopeder, gynekologer, barnläkare m. fl. till annan läkarverksamhet. För t. ex. allmänläkarverksamhet saknar de i stort sett den speciella yrkesträning som numera anses erforderlig, samtidigt som deras tjänster vid lasaretten besättes med betydligt mindre erfarna läkare.
I första hand patienterna men även sjukhushuvudmännen, sjuksköterskorna och annan vårdpersonal samt inte minst de drabbade läkarna och deras familjer blir lidande om LP 77 fullföljs.
Klart negativt är det även för undervisning och forskning, eftersom kraven på de kvarvarande specialisterna kommer att öka så att de därigenom får mindre tid över för undervisning och forskning. Man kan också fråga sig om inte utspärmingen strider mot bestämmelserna för behörighet till offentlig tjänst, där den skall givas företräde som är främst i fråga om förtjänst och skicklighet. Vidare kan tilläggas att utspärmingen knappast är förenlig med de krav man bör kunna ställa på anställningstrygghet i offentlig tjänst.
Tidigare riksdagsbehandling
I en enkel fråga (nr 326) år 1973 ställdes till socialministern frågan om han ansåg det lämpligt att det i anslutning till sjukvårdsdelegationens läkarfördelningsprogram sker en kraftig minskning av antalet specialistunderläkare vid undervisningssjukhusen.
I ett den 29 november 1973 avgivet svar (prot. 142 s. 18—20) påpekade socialministern bl. a. att undervisningssjukhusens speciella behov av specialistutbildade läkare skulle beaktas vid socialstyrelsens
SoU 1974:27
arbete med ”nedbrytning” av läkarfördelningsprogrammets rikssiffror till delprogram på regional nivå samt att socialstyrelsen hade i uppdrag att fortlöpande följa utvecklingen på läkarområdet och genomföra en rullande översyn av läkarfördelningsprogrammet.
I en interpellation (nr 61) år 1974 ställdes mot bakgrund av läkarfördelningsprogrammet för perioden 1973 — 1977 till socialministern bl. a. frågan om han avsåg vidta åtgärder för att få till stånd bl. a. ett ökat antal allmänläkare.
Interpellationen besvarades av socialministern den 7 maj 1974 (prot. 74 s. 178—186) varvid socialministern framhöll vissa åtgärder som vidtagits i syfte att öka rekryteringen av läkare till allmänläkarvården. Under debatten kom även den i motionen 1974:217 upptagna frågan om ”utspärming” av specialistkompetenta underläkare att beröras. Socialministern hänvisade härvid till vad som anförts i svaret på den år 1973 väckta frågan om minskning av antalet specialistunderläkare vid undervisningssjukhusen.
Remissyttranden
Utskottet har inhämtat yttranden över motionen 1974:217 från socialstyrelsen, universitetskanslersämbetet, Landstingsförbundet och Sveriges läkarförbund. Yttrandena redovisas i sammandrag och med vissa redaktionella jämkningar i följande sammanställning.
Universitetskanslersämbetet har inhämtat yttranden från rektorsämbetena och de medicinska fakulteterna vid universiteten i Uppsala, Lund, Göteborg och Umeå, vid karolinska institutet och vid högskolan i Linköping samt överlämnat dessa yttranden. Dessa yttranden redovisas i följande sammanställning endast i vad avser de medicinska fakulteternas ställningstaganden till motionsyrkandena.
Sammanfattande ställningstaganden till yrkandena i motionen
Socialstyrelsen anför med hänvisning till redan pågående utredningsverksamhet dels att någon snabbutredning i syfte att minska ”läkartilldelningsplanens (LP 77) skadeverkningar” inte är av behovet påkallad, dels att något särskilt uttalande mot ”utspärrning” av specialistkompetenta underläkare inte erfordras.
Universitetskanslersämbetet anför — beträffande både motionen 1974:217 och motionen 1974:436 — att ärendet inom universitetskanslersämbetet behandlats i fakultetsberedningen för medicin, odontologi och farmaci och att ämbetet ansluter sig till den bedömning fakultetsberedningen gjort. Det anges att fakultetsberedningen funnit att särskild utredning i enlighet med motionärernas förslag för närvarande inte erfordras mot bakgrund av att de upptagna frågorna efter initiativ av de medicinska fakulteterna och universitetskanslersämbetet tagits upp till behandling i det pågående arbetet med läkarfördelningsprogrammet.
SoU 1974:27
14 Yttrandena från de medicinska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund, vid karolinska institutet och vid högskolan i Linköping innebär att nämnda medicinska fakulteter tillstyrker motionsyrkandena.
Medicinska fakulteten vid universitetet i Umeå hänvisar — beträffande både motionen 1974:217 och motionen 1974:436 — till synpunkter på läkarfördelningsprogrammets återverkningar på utbildning och forskning som dels fakulteten anfört i ett yttrande i februari 1974 till universitetskanslersämbetet, dels universitetskanslersämbetet anfört i ett yttrande i mars 1974 till socialstyrelsen.
Medicinska fakulteten vid universitetet i Göteborg anför — både beträffande motionen 1974:217 och motionen 1974:436 — att de av motionärerna påpekade problemen är viktiga, men att de knappast bör lösas i särskild utredning, utan universitetskanslersämbetet bör vid det fortsatta LP-arbetet kunna bevaka frågorna på ett sådant sätt att sjukvården, undervisningen och forskningen i landet inte blir lidande.
iMndstingsförbundet anför att flera problem återstår att lösa men då en fortlöpande översyn av läkarfördelningsprogrammet pågår finner Landstingsförbundet att motionen inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.
Sveriges läkarförbund anför att stora risker för utspärrning av specialister från landets sjukhuskliniker föreligger, och att detta gäller såväl blivande som redan färdiga specialister, vilka behövs för att uppehålla en oförändrad sjukvårdsproduktion och för att under de närmaste åren handleda de stora kullarna av nyexaminerade läkare. Mot denna bakgrund tillstyrker Läkarförbundet motionärernas hemställan.
Frågan om översyn av LP 17
Socialstyrelsen anför bl. a. att då läkarfördelningsprogrammet kommer att överses med jämna intervaller och det är möjligt för berörda arbetsmarknadsparter att inom ramen för etablerat samrådsförfarande bevaka att erforderliga justeringar genomförs, finns det inte någon anledning att härutöver verkställa en särskild snabbutredning av programmets eventuella skadeverkningar.
Frågan om ”utspärrning”av specialistkompetenta underläkare
Socialstyrelsen påpekar att då det hävdas att 1 300 läkare skulle bli ”utspärrade” har man bortsett från att antalet anställda läkare enligt hittillsvarande ordning regelmässigt måste överstiga antalet tjänster. Socialstyrelsen framhåller att socialstyrelsen — i anledning av uppdraget för socialstyrelsen att eftersträva en normalisering av relationen mellan antalet läkare och antalet tjänster till förhållandet 1:1 — har i årets läkarfördelningsomgång medgivit huvudmännen att inrätta ca 500 tjäns -
SoU 1974:27
ter utanför kvoten för nya tjänster, vilka i första hand avser undervisningssjukhusen och vilka inte innebär någon reell ökning 'av antalet anställda och inte ökning av kostnaderna. Socialstyrelsen framhåller att avsikten är att denna normaliseringsprocess skall fullföljas i kommande tilldelningar av tjänster. Socialstyrelsen anför härefter bl. a. följande.
Någon risk att specialistkompetenta läkare — annat än frivilligt — skall vara arbetslösa vid slutet av 1975 föreligger således inte enligt styrelsens mening. Det förtjänar påpekas att antalet vakanta tjänster för vidareutbildade läkare enligt socialstyrelsens statistik hösten 1973 uppgick till ca 950.
Det bör vidare påpekas att LP 77 vad avser fördelningen av läkare mellan olika verksamhetsområden delvis är av programmatisk karaktär. Utgångspunkten vid fördelningen har primärt inte varit nuvarande yngre läkares val av vidareutbildningslinje utan fastmer en fördelning grundad på en bedömning av samhällets behov inom olika medicinska verksamhetsfält. Detta innebär att programmet i viss utsträckning förutsätter att den enskildes val av specialitet för sin vidareutbildning skall kunna ändras. Så har t. ex. en övergång från inriktning på utbildning för specialiserad verksamhet till utbildning för allmänläkarvård förutsatts ske under perioden till och med 1977.
När det gäller frågan huruvida ”utspärrningen” strider mot bestämmelserna om behörighet till offentlig tjänst, framhåller socialstyrelsen att en specialistkompetent läkare enligt bestämmelserna 19 § sjukvårdskungörelsen inte är behörig att inneha underläkartjänst. Det anförs att dessa bestämmelser tillkommit för att man skall kunna garantera en för vidareutbildningens genomförande erforderlig genomströmning på de härför avsedda underläkartjänsterna.
Socialstyrelsen framhåller emellertid att det av utbildningsskäl eller av mera allmänt sociala skäl kan finnas behov av undantag från nämnda bestämmelser om behörighet till underläkartjänst och att socialstyrelsen i ett cirkulär den 8 januari 1974 — vilket omnämnts i ett föregående avsnitt i betänkandet — meddelat vissa föreskrifter härom.
Landstingsförbundet framhåller att effekten av det nya systemet — innebärande bl. a. att läkare som uppnått specialistkompetens lämnar utbildningstjänsterna och söker tjänster för vidareutbildade läkare — inte blir den som beskrivs i motionen. Landstingsförbundet anför härefter bl. a. följande.
Det finns fortfarande en stor läkarbrist inom vissa delar av landet och inom vissa medicinska verksamhetsområden. Förde specialistkompetenta underläkare som ”spärras ut” inrättas till viss del nya tjänster för vidareutbildade läkare, en viss del kommer att gå kvar på dispens för att avsluta forskarutbildning och resten avses söka vakanta tjänster utanför de sjukhus där de i dag är verksamma.
Någon tvångsomskolning av specialister till annan läkarverksamhet än de är utbildade för är inte aktuell. Styrelsen anser det däremot väsentligt att den uttalade prioriteringen av den öppna vården och då speciellt allmänläkarvården kommer till uttryck även i praktiken. Styrelsen välkomnar därför att de specialister, som har en lämplig utbildning för verksamhet i öppen vård, stimuleras till sådan yrkesinriktning. Av denna
SoU 1974:27
anledning har förbundet medverkat till att införa övergångsbestämmelser, som underlättar den eftersträvade utvecklingen.
Det är dock väsentligt, som också motionärerna påpekar, att värna om undervisning och forskning. De specialistkompetenta underläkarna har i huvudsak funnits vid undervisningssjukhusen. Det är nödvändigt att det inte åstadkoms en hastig åderlåtning av den välutbildade arbetskraften, och att inte etablerade forskningsteam splittras. Som samrådspart i LP-arbetet har landstingsförbundet därför tillstyrkt att undervisningsklinikema i en första tjänstetilldelningsomgång prioriterades. Dessutom borde tjänsteutrymme tillskapas för s. k. ständiga vikarier till ett antal av ca 500 tjänster, vilka tilldelades sjukvårdsområden med undervisningssjukhus utanför den egentliga LP-ramen.
Den första tjänstetilldelningsomgången gav till resultat att nära 890 tjänster för sluten och öppen vård medgavs av socialstyrelsen. Sjukvårdsområden med undervisningssjukhus fick i genomsnitt 54 % av sina äskanden tillgodosedda och övriga sjukhus ca 57%. Om de specialistkompetenta underläkare inräknas, som på grund av forskning kommer att stanna kvar på dispens, kan man göra gällande att undervisningsklinikerna fått ca 75 % av sitt i äskanden uttryckta resursbehov tillgodosett. Om utfallet i verkligheten kommer att överensstämma med beräkningen går dock ej att fastställa. Inte heller går det att uppskatta hur stort utfyllandet av vakanserna blir.
Sveriges läkarförbund framhåller att Läkarförbundet — då det som samrådspart deltagit i utarbetandet av förslagen till läkarfördelningsprogram — inte avsett att ifrågasätta det offentligas krav på att genom bl. a. läkarutbildningen planera och styra sjukvårdens inriktning och omfattning och inte heller haft anledning att motsätta sig den inriktning på de olika medicinska verksamhetsområden som socialdepartementets sjukvårdsdelegation beslutat om men däremot haft en avvikande mening när det gäller det tempo i vilket en omstrukturering kan genomföras. Läkarförbundet anför i samband härmed följande.
För att man skall kunna få fram allmänläkarkompetenta läkare måste underläkartjänster, numera tekniskt konstruerade som s. k. blockförordnanden, inrättas. Sedan dessa blivit besatta med underläkare dröjer det minst tre år, innan man har färdigutbildade läkare som kan söka allmänläkartjänster. En ytterligare komplicerande faktor är att man inte utan vidare kan inrätta blockförordnanden. Blir antalet underläkare alltför stort, får det svåra återverkningar på berörda kliniker, framför allt medicinklinikerna. Antalet specialistkompetenta läkare räcker då inte till för att handleda de stora grupper av mycket unga underläkare som innehar blockförordnanden. Bakjoursarbetet blir också under dessa förhållanden mycket betungande, eftersom de unga underläkarna på detta stadium i sin vidareutbildning av naturliga skäl inte är lika kompetenta att fatta självständiga beslut som dagens äldre underläkare.
En satsning på utbildning av många allmänläkare måste därför leda till ett slags målkonflikt såtillvida att specialisterna därigenom i ökad utsträckning måste bli kvar på klinikerna i ett första skede, för att ge de unga läkarna erforderlig vidareutbildning. Detta problem gäller inte bara de stora universitetsklinikerna utan alla kliniker, både på central- och normallasarett. Problemet gäller vidare inte enbart medicinklinikerna. Antalet nyexaminerade läkare har under senare år, p. g. a. grundutbildningens ökade dimensionering, stigit dramatiskt och fördubblats på kort tid. Samtliga dessa läkare skall vidareutbildas på sjukhus och alla specialiteter berörs.
SoU 1974:27
17 Den ena delen av utspärrningsproblematiken berör därför samtliga klinikers specialister, framför allt dem som blir färdiga under de närmaste åren. Om inte allvarliga konsekvenser skall drabba sjukvården på sjukhusklinikerna både vad gäller kvantitet — dvs. antal besök, vårddagar, intagna patienter osv. — och kvalitet — bl. a. vårdtid, behov av dyra laboratorie- och röntgenkonsultationer av oerfarna läkare osv. — måste man noga överväga att skjuta på den i LP 77 planerade utflyttningen av läkare till öppen vård, både specialiserad vård och allmänläkarvård.
Som den andra delen av ”utspärrningsproblematiken” behandlar Läkarförbundet läget i år för de specialistkompetenta underläkarna på universitetsklinikerna. Läkarförbundet påpekar att socialstyrelsens fördelning av tjänster i januari i år beskrivits som mycket förmånlig för universitetsklinikerna — vilka fått ca 550 tjänster mot övriga sjukvårdsområden ca 330 tjänster — men att situationen på undervisnings- och storstadskliniker i själva verket är mycket besvärlig och i många fall katastrofal.
Det framhålls att huvudmännen hade för sjukvårdsområden med undervisningskliniker begärt ca 1 000 tjänster men fått ca 550 tjänster innebärande att ca 450 läkare inte tillgodosetts med tjänster och därför skulle ”spärras ut” från de kliniker (motsvarande) där de hittills arbetat. Det påpekas emellertid att det antagits att ca 275 av de specialistkompetenta underläkama skulle få dispens att vara kvar på underläkartjänster för att avsluta forskningsarbete men att läkare i denna grupp dock kommer att besätta en del av de ca 550 medgivna tjänsterna.
Frågan om meriteringstjänstgöring för vissa läkare Motionen
I motionen 1974:436 påpekas att kompetensföreskrifterna för läkare är avsedda att garantera tillräckliga minimikunskaper hos specialistutbildade läkare men att konstruktionen av vidareutbildningen dock synes till en del motverka den yttersta målsättningen för färdigutbildade läkare (specialister) nämligen tillräckliga kunskaper att kunna utöva verksamhet på läkartjänst med slutansvar. Motionären anför bl. a. följande.
Läkarna under fortsatt utbildning, vars utbildningsproblem jag vill påtala, får utbildningsblock endast för den tid och inom de verksamhetsområden som anges för avsedd kompetens. Sjukvårdshuvudmannen är alltså skyldig att begränsa sina läkarförordnanden till de tider som anges i specialistkungörelsen med tillägg för högst 6 månader. Systemet med utbildningsblock får i praktiken en rad konsekvenser. En påbörjad specialistutbildning kan i princip icke avbrytas för övergång till annan specialistutbildning. Då fråga är om utbildningsblock och icke tjänster kan vikariat icke annat än i undantagsfall förekomma. En läkare med specialistutbildning kan icke längre finnas inom underläkarnivån och följaktligen kan en redan specialistkompetent läkare icke annat än i rena undantagsfall skaffa sig en för tänkt sluttjänst erforderlig breddning av sina kunskaper, enär han icke kan erhålla underläkarförordnanden och icke kan tjänstgöra på sluttjänst utanför specialiteten. Visst undantag
SoU 1974:27
gäller för forskarutbildning tills vidare.
Jag vill belysa detta med följande exempel. En läkare med allmänkirurgisk specialitet behöver för att kunna verka som t. ex. överläkare vid allmänkirurgisk klinik på normallasarett skaffa sig en randerfarenhet inom t. ex. kirurgisk urologi och ortopedi. Med nuvarande utformning av specialistbestämmelsema och läkartjänstkonstruktionen är detta såvitt jag kan se så gott som helt omöjligt. Säkert är det av mig påtalade exemplet icke unikt.
Motionären anför vidare bl. a. att det finns inte någon möjlighet att randutbilda allmänkirurger i förlossningskonst för tjänstgöring vid mindre förlossningsanstalter förlagda till normallasarett lika litet som det finns möjligheter att fortsättningsvis förse sådana lasarett med allroundutbildade kirurger samt att i socialstyrelsens förslag till principprogram för hälso- och sjukvården inför 1980-talet det presenteras en distriktsläkare med allmänläkarkompetens av större bredd än vad som i dag finns möjligheter att erhålla.
Remissyttranden
Utskottet har inhämtat yttranden över motionen 1974:436 från socialstyrelsen, universitetskanslersämbetet, Landstingsförbundet och Sveriges läkarförbund. Yttrandena redovisas i sammandrag och med vissa redaktionella jämkningar i följande sammanställning.
Universitetskanslersämbetet har inhämtat yttranden från rektorsämbetena och de medicinska fakulteterna vid universiteten i Uppsala, Lund, Göteborg och Umeå, vid karolinska institutet och vid högskolan i Linköping samt överlämnat kopior av dessa yttranden. Dessa yttranden redovisas i följande sammanställning endast i vad avser de medicinska fakulteternas ställningstaganden till motionsyrkandet.
Sammanfattande ställningstaganden till motionsyrkandet
Socialstyrelsen anför att samtliga de i motionen berörda problemen redan är föremål för behandling, bl. a. inom ramen för utredningsarbete i anknytning till läkarfördelningsprogrammet för perioden 1973—1977 (LP 77), och att någon ytterligare utredning i den aktuella frågan inte är erforderlig.
Universitetskanslersämbetet och de medicinska fakulteterna vid universiteten i Göteborg och Umeå har i sina sammanfattande ställningstaganden, vilka redovisats i det föregående (s. 13—14), inbegripit både motionen 1974:217 och motionen 1974:436. Utskottet hänvisar till denna redovisning.
Yttrandena från de medicinska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund, vid karolinska institutet och vid högskolan i Linköping innebär att nämnda medicinska fakulteter tillstyrker motionsyrkandet.
SoU 1974:27
19 Landstingsförbundet anför att då de i motionen uppmärksammade problemen prövas i annan ordning bör några åtgärder inte vidtas förrän pågående utredningsarbete slutförts.
Sveriges läkarförbund tillstyrker motionärens förslag.
Behov av och möjligheter till meriteringstjänstgöring
Socialstyrelsen anför bl. a. följande.
Från sjukvårdsmässig synpunkt är det många gånger nödvändigt att äga tillgång till läkare med en bredare utbildning än blott allmänläkarkompetens eller specialistkompetens inom en specialitet. Det är givetvis också önskvärt att för läkarverksamhet i mer ansvariga ställningar kunna disponera läkare med en bredare erfarenhet från verksamhetsområdet än vad den begränsade tiden för vidareutbildningen medger. Mot denna bakgrund bör tillfälle till sådan randutbildning — eller med annan term — meriteringstjänstgöring ges. I följande fall bör enligt styrelsens mening tillfälle till dylik meriteringstjänstgöring kunna erbjudas allmänläkar- eller specialistkompetent läkare då denna vill fördjupa sina kunskaper inom det egna medicinska verksamhetsområdet, önskar bredda sin utbildning genom att skaffa sig kunskaper inom annat medicinskt verksamhetsområde eller vill successivt specialisera sig inom annat medicinskt verksamhetsområde tillhörande den huvudgrupp av specialiteten som det egna verksamhetsområdet tillhör. Det sistnämnda kan t. ex. gälla läkare som har specialistkompetens i allmän kirurgi och som genom meriteringstjänstgöring även vill skaffa sig specialistkompetens i barnkirurgi.
För att meriteringstjänstgöring skall få äga rum i t. ex. här nämnda fall bör den vara sjukvårdsmässigt motiverad eller — i undantagsfall - vara föranledd av hänsynstagande till av läkarna anförda särskilda sociala skäl. Sådan meriteringstjänstgöring kan äga rum inom ramen för gällande bestämmelser genom vikariat på tjänst för allmänläkar- eller specialistkompetenta läkare, genom vikariat på underläkartjänst eller genom ianspråktagande av bufferttid inom ramen för blockförordnande på underläkartjänst för allmäntjänstgöring eller fortsatt vidareutbildning.
Socialstyrelsen avser med nu nämnda bufferttid det förhållandet att underläkartjänst för allmänläkar- eller specialistutbildning enligt 24 § sjukvårdskungörelsen får tillsättas genom förordnande för högst sex månader utöver den sammanlagda tid som behövs för den sökta utbildningen.
Socialstyrelsen påpekar att — i anslutning till att socialstyrelsen fullgör socialdepartementets sjukvårdsdelegations uppdrag att utreda konstruktionen av blockförordnanden för läkare under fortsatt vidareutbildning och därmed sammanhängande frågor — de i motionen berörda frågeställningarna även kommer att behandlas. Socialstyrelsen anför att under utredningsarbetet fråga väckts om att tillåta meriteringstjänstgöring genom förordnande i särskild ordning för begränsad tid på avdelningsläkartjänst för att söka undvika den osäkerhet för vederbörande läkare, som väntan på lämpliga lediga vikariat innebär och för att undvika svårigheter för genomströmningen på underläkartjänster.
SoU 1974:27
20 Socialstyrelsen påpekar vidare att nämnden för läkares vidareutbildning beslutat föreslå ändringar i bestämmelserna om specialist- och allmänläkarutbildningen innebärande bl. a. vidgade möjligheter till utbyte av tjänstgöringar.
Landstingsförbundet påpekar att möjligheter till meriteringstjänstgöring finns genom vikariattjänstgöring och genom utnyttjande av ”bufferttiden” om sex månader inom allmänläkar- och specialistutbildningen samt erinrar om pågående utredningsarbete om konstruktionen av blockförordnanden och därmed sammanhängande frågor.
Kraven för specialistkompetens och behörighetsvillkoren för läkartjänster
Socialstyrelsen påpekar att det av motionären angivna exemplet med allmänkirurgen som i sin vidareutbildning inte kan få erfarenhet av ortopedisk eller urologisk kirurgi redan med nuvarande bestämmelser är felaktigt. Socialstyrelsen anför att enligt kungörelsen (1972:678) med tillämpningsföreskrifter till lagen (1960:408) om behörighet att utöva läkaryrket 8 § punkt 5 a) ett år av den fyraåriga huvudutbildningen i allmän kirurgi skall bytas ut mot tjänstgöring vid enhet, där frakturkirurgisk verksamhet bedrivs, om inte sådan verksamhet ingår i tjänstgöringen och ett halvt år mot tjänstgöring vid enhet, där urologisk kirurgi bedrivs, om inte sådan verksamhet ingår i tjänstgöringen.
Sveriges läkarförbund påpekar att sedan den 1 januari 1973 som behörighetskrav för att söka överordnad tjänst (tjänst som överläkare, biträdande överläkare, distriktsläkare) uppställs krav på specialistkompetens (motsvarande) men att man inte får låta detta leda sig till att tro att dessa minimikompetenskrav anger de faktiska kraven. Läkarförbundet anför i anslutning härtill följande.
Specialistkompetenskraven har tillkommit under de senaste årtiondena och är till sin utformning helt inriktade på arbete i öppen vård på mindre enheter, vanligen enmansmottagningar.
De faktiska kraven på chefer och överordnade vid framför allt större kliniker är av uppenbara skäl helt andra. Kirurgchefen måste t. ex. förutom många fler än tre års erfarenhet i allmän kirurgi — för handledning och vägledning av de yngre och därför att verksamheten ibland är högt differentierad — ha rand utbildning i subspecialiteter. Om klinikens sjukhus ombesörjer förlossningsvård, vilket ännu är aktuellt på sina håll, måste han ha erfarenhet härav. Saknas ortopedklinik måste kirurgklinikens läkare ha specialist- eller randutbildning i skelettkirurgi. Vissa sjukhus har större frekvens av trafikolycksfall och behöver traumatologi och neurokirurgi i sin samlade erfarenhet osv. Motsvarande förhållanden gäller t. ex medicinklinikerna i förhållande till behovet av kardiologi, neurologi osv. På liknande sätt gäller detta för alla kliniker.
Det framgår av exemplifieringen att en stor del av problemet ligger i att ge underläkare, utbildade utom regionsjukhusen/undervisningsklinikema, tillfälle till randutbildning vid sådana kliniker.
SoU 1974:27
21 Utskottet
I betänkandet behandlas frågor som har anknytning till den nya ordning för vidareutbildning m. m. av läkare som infördes genom beslut av statsmakterna åren 1969 och 1972 och som innebär följande.
Läkarnas grundutbildning omfattar fem och ett halvt år och avslutas med läkarexamen. Efter grundutbildningen följer som ett första led i läkarnas vidareutbildning allmäntjänstgöring om 21 månader på underläkartjänster i sjukvården under yrkesmässigt ansvar. Vid allmäntjänstgöringens slut erhålls legitimation som läkare. Efter allmäntjänstgöringen följer fortsatt vidareutbildning under tre år till allmänläkarkompetens eller under fyra—fem och ett halvt år till specialistkompetens. Sådan kan förvärvas i ett 40-tal specialiteter. Specialistutbildningen omfattar dels huvudutbildning om tre—fem års tjänstgöring som i allmänhet fullgörs helt inom specialiteten, dels sidoutbildning om ett halvt—ett och ett halvt års tjänstgöring som fullgörs inom verksamhetsområde som är av betydelse för den sökta kompetensen. Även den fortsatta vidareutbildningen fullgörs på underläkartjänster.
Det har förutsatts att praktiskt taget alla nyutbildade läkare skall genomgå vidareutbildningen. Allmänläkarkompetens eller specialistkompetens utgör i princip behörighetskrav för högre läkartjänster än underläkartjänster. Underläkartjänsterna skall vara förbehållna läkare som genomgår vidareutbildning, och antalet sådana tjänster skall vid varje tidpunkt motsvara antalet läkare som efterfrågar vidareutbildning samt vara fördelade på sjukvårdens olika sektorer så att de svarar mot det sjukvårdsbehov som kan förutses. Härigenom skall läkarresurserna kunna kanaliseras till de områden där de bäst behövs. Socialstyrelsen beslutar hur många underläkartjänster för allmäntjänstgöring som får finnas inom varje sjukvårdsområde. Inrättande av underläkartjänster för läkare under allmänläkar- eller specialistutbildning och tjänster för läkare med sådan utbildning (tjänster som avdelningsläkare och högre tjänster) skall ske på grundval av för riket upprättat läkarfördelningsprogram, som upprättas av socialstyrelsen och fastställs av socialdepartementets sjukvårdsdelegation.
Underläkartjänst för allmäntjänstgöring tillsätts genom förordnande för högst två år och underläkartjänst för allmänläkar- eller specialistutbildning genom förordnande för högst sex månader utöver den sammanlagda tid som behövs för den utbildning som avses.
Specialistkompetenta läkare kunde enligt tidigare ordning inneha underläkartjänster. Framför allt vid undervisningsjukhus var det mycket vanligt att innehavarna av underläkartjänster hade specialistkompetens. Läkare med allmänläkar- eller specialistkompetens får emellertid - med bortseende från en dispens som gäller t. o. m. den 31 oktober i år — inte längre förordnas på underläkartjänster, och det har förutsatts att vid utgången av år 1975 specialistkompetenta läkare i princip inte längre skall finnas kvar på sådana tjänster.
Gällande läkarfördelningsprogram — som avser verksamhetsperioden
SoU 1974:27
1973—1977 och som i regel kallas LP 77 — framlades av socialstyrelsen i juni 1973 efter samråd med Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet och Sveriges läkarförbund och fastställdes samma månad av socialdepartementets sjukvårdsdelegation. Socialstyrelsen har fått i uppdrag att till juni 1975 redovisa ett nytt läkarfördelningsprogram för perioden 1975 — 1980.
Tjänster för vidareutbildade läkare
I motionen 1974:217 av herr Wachtmeister i Staffanstorp (m) och fru Troedsson (m) anförs bl. a. att LP 77 innebär att bortåt 1 300 specialistkompetenta läkare under de närmaste två åren får lämna tjänsterna inom sina specialiteter — blir ”utspärrade” — för att övergå till annan läkarverksamhet. Motionärerna anser det vara ett utomordentligt slöseri med medicinskt kunnande och specialiserad yrkesskicklighet att överföra eller omskola kirurger, ortopeder, gynekologer, barnläkare m. fl. till annan läkarverksamhet. Motionärerna påpekar även nackdelar härav för sjukvården, för undervisningen och forskningen, för annan sjukvårdspersonal samt inte minst för läkarna själva och deras familjer. Mot nu nämnd bakgrund begär motionärerna dels en snabbutredning sorn skall syfta till att minska LP 77:s skadeverkningar, dels att riksdagen i avvaktan härpå uttalar att någon utspärrning av specialistkompetenta underläkare inte bör ske.
Utskottet vill framhålla att den omständigheten att specialistkompetenta läkare i fortsättningen inte kan få förordnanden som underläkare är en följd av de beslut som statsmakterna fattat rörande läkarutbildningen och användningen av läkarresurserna. Motionärerna har inte anfört något skäl, som kan utgöra grund för att ompröva nämnda beslut. Motionärerna torde inte heller — trots vad som anförts i motionsskälen — åsyfta en sådan omprövning. Syftet med motionen syns i stället vara dels att det - genom omprövning av innehållet i LP 77 - successivt skall inrättas ett så stort antal högre tjänster vid framför allt undervisningssjukhusen att i vart fall flertalet av de där verksamma läkarna med specialistutbildning får möjlighet att stanna kvar vid sjukhusen, dels att läkarna i avvaktan härpå skall beredas möjlighet att tjänstgöra vid sjukhusen. Utskottet vill från dessa utgångspunkter anföra följande.
Socialdepartementets sjukvårdsdelegation uppdrog i juni 1973 åt socialstyrelsen att i samråd med arbetsmarknadens parter bl. a. (1) ”nedbryta” LP77:s rikssiffror till delprogram på sjukvårdsområdesnivå och vid behov regionnivå, varvid även skulle beaktas de problem som föranleds av den förutsedda avvecklingen av underläkartjänsterna för specialistkompetenta läkare, (2) följa utvecklingen med avseende på läkarna och deras arbetsförhållanden och genomföra en översyn vartannat år — s. k. rullande översyn — av läkarfördelningsprogrammet samt (3) vidta åtgärder för att normalisera relationstalet mellan antal anställda läkare och uppehållna tjänster; sjukvårdshuvudmännen skall kunna ge egna tjänster åt specialistkompetenta läkare som i mer eller mindre oavbruten
SoU 1974:27
följd vikarierar på olika tjänster (s. k. ständiga vikarier). De problem rörande den s. k. utspärrningen, som uppmärksammats i motionen är således föremål för prövning. Utskottet vill i anslutning härtill nämna att universitetskanslersämbetet sedan hösten 1973 är representerat i den samrådsgrupp hos socialstyrelsen som i enlighet med det sagda arbetar med läkarfördelningsprogrammet. Det finns på grund härav anledning räkna med att de omständigheter av betydelse för forskning och utbildning vid utbildningsklinikerna som är relevanta i sammanhanget kommer att bli föremål för närmare överväganden. Utskottet vill i detta sammanhang även framhålla att socialstyrelsen genom beslut tidigare i år på grundval av LP 77 medgivit inrättande av ca 1 100 tjänster — fördelade på sjukvårdsområden och medicinska verksamhetsområden — för vidareutbildade läkare och att i nämnda antal ca 500 tjänster ingår för s. k. ständiga vikarier. Dessa tjänster avser i första hand undervisningssjukhusen. Socialstyrelsen framhåller i sitt remissyttrande att avsikten är att denna s. k. normaliseringsprocess skall fullföljas vid kommande tilldelningar av tjänster.
I anledning av vad som anförs i motionen finns det — med utgångspunkt i socialstyrelsens och Landstingsförbundets yttranden — skäl framhålla att det inte finns fog för påståenden att LP 77 skulle leda till att specialistkompetenta läkare blir - annat än frivilligt — arbetslösa eller att de behöver omskolas till annan specialitet. Det kan däremot bli nödvändigt för sådana läkare att söka sig till tjänster vid sjukhus eller vid öppen vård på annan ort än där de förvärvat specialistkompetensen. Detta är emellertid en konsekvens av att läkarfördelningsprogrammen — och därtill anslutna tjänstetilldelningar — är avsedda att utgöra led i samhällets strävanden att planera och styra sjukvårdens inriktning och omfattning. Denna konsekvens förutsågs också vid 1969 års reform rörande läkarutbildningen. I anslutning härtill vill utskottet särskilt framhålla att det framgår av Sveriges läkarförbunds remissyttrande att Läkarförbundet inte haft anledning att motsätta sig den fördelning av nya läkare på olika medicinska verksamhetsområden som socialdepartementets sjukvårdsdelegations fastställande av LP 77 innebär.
På grund av det anförda anser utskottet någon riksdagens åtgärd i anledning av motionen 1974:217 inte erforderlig.
Meriteringstjänstgöring för vissa läkare
I motionen 1974:436 av herr Larsson i Karlskoga (s) påpekas att blockförordnanden för läkare under fortsatt vidareutbildning innebär att svårigheter uppstår för läkarna att bredda sina kunskaper genom tjänstgöring inom medicinskt verksamhetsområde som ligger utanför den specialitet som utbildningen avser. Vidare påpekas bl. a. att en läkare som redan förvärvat allmänläkar- eller specialistkompetens i princip inte kan bredda sina kunskaper genom tjänstgöring på underläkartjänst utanför specialiteten. Motionären begär utredning och förslag om bättre möjlig -
SoU 1974:27
heter för läkare till meriteringstjänstgöring utanför den egna specialiteten.
Som framgår av den utförliga redovisning som lämnats i tidigare avsnitt finns för närvarande vissa möjligheter för läkare, som efter fullgjord allmäntjänstgöring deltar i specialistutbildning, att erhålla sidoutbildning som inte är obligatorisk. Det finns också begränsade möjligheter för läkare med specialistutbildning att bredda sina kunskaper genom tjänstgöring utanför specialiteten. Av vad som anförs i motionen framgår emellertid i förening med vad som framkommit i remissyttranden över motionen att det är motiverat att överväga vidgade möjligheter för läkare till meriteringstjänstgöring. En sammanfattande bedömning av remissyttrandena ger dock belägg för att det inte är erforderligt med något riksdagens initiativ för att få till stånd en prövning i angivna hänseenden. Utskottet vill särskilt hänvisa till socialstyrelsens yttrande, i vilket påpekas att — i anslutning till att styrelsen fullgör uppdrag från socialdepartementets sjukvårdsdelegation att bl. a. utreda konstruktionen av blockförordnanden för läkare under fortsatt vidareutbildning och därmed sammanhängande frågor — de i motionen berörda frågeställningarna kommer att behandlas. Styrelsen framhåller också att under utredningsarbetet fråga väckts om att tillåta meriteringstjänstgöring genom förordnanden i särskild ordning för begränsad tid på avdelningsläkartjänst för att söka undvika den osäkerhet för vederbörande läkare som väntan på lämpliga lediga vikariat innebär och för att undvika svårighet för genomströmningen på underläkartjänster.
Med hänsyn till det anförda påkallar enligt utskottets mening motionen 1974:436 inte någon riksdagens åtgärd.
Utskottet hemställer
1. beträffande tjänster för vidareutbildade läkare att riksdagen avslår motionen 1974:217,
2. beträffande meriteringstjänstgöring för vissa läkare att riksdagen avslår motionen 1974:436.
Stockholm den 22 oktober 1974
På socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON
Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c), Svensson i Kungälv (s)*, Dahlberg (s), Romanus (fp), Johnsson i Blentarp (s)*, Andreasson i Östra Ljungby (c), Nordberg (s), Åkerlind (m), Nilsson i Växjö (s), fru Marklund (vpk), herr Signell (s), fru Wigenfeldt (c)*, herr Bengtsson i Göteborg (c) och fru Troedsson (m).
* Ej närvarande vid betänkandets justering.
SoU1974:27
25 Reservation
beträffande tjänster för vidareutbildade läkare (punkt 1 i hemställan) av herr Åkerlind (m) och fru Troedsson (m) sorn anser
dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 22 med ”Utskottet vill” och slutar på s. 23 med ”inte erforderlig” bort ha följande lydelse:
Utskottet vill framhålla att den omständigheten att specialistkompetenta läkare i fortsättningen inte kan få förordnanden som underläkare är en följd av de beslut som tidigare fattats rörande läkarutbildningen och användningen av läkarresurserna. Dessa avser bl. a. en stark satsning på allmänläkarvård. Denna målsättning ligger fast.
När det gäller att få fram läkare med allmänläkarkompetens, vilket utskottet anser angeläget, måste emellertid beaktas att läkare under den treåriga utbildningen till sådan kompetens tjänstgör jämförelsevis korta tider inom olika specialiteter. Om det blir alltför många läkare under utbildning till allmänläkarkompetens, som har förordnanden under korta tider vid en klinik, uppkommer svårigheter att tillgodose behovet av mer erfarna eller specialistkompetenta läkare vid kliniken. Särskilt kännbart kan detta bli på medicinklinikerna. På en stor klinik kan 15—30 läkare beräknas passera genom kliniken under loppet av ett år, av vilka kanske blott en eller ett par stannar någon längre tid. Hur effektiv en sådan klinik blir kan man lätt föreställa sig. Ett betryggande antal specialistläkare måste enligt utskottets mening bli kvar på klinikerna för att sörja för vårdkontinuitet och ge de unga läkarna — vare sig de utbildas till allmänläkare eller till specialister — erforderlig vidareutbildning. I annat fall kan påfrestningarna på många kliniker bli katastrofala. Enligt planerna får exempelvis Serafimerlasarettets medicinklinik blott en specialisttjänst mot nuvarande 10—15 och Danderyds sjukhus’ anestesiavdelning fyra tjänster mot nuvarande 18.
Socialstyrelsen har genom beslut tidigare i år på grundval av LP 77 medgivit inrättande av ca 1 100 tjänster — fördelade på sjukvårdsområden och medicinska verksamhetsområden — för vidareutbildade läkare.
1 nämnda antal ingår 500 tjänster för s. k. ständiga vikarier. Dessa tjänster avser i första hand att normalisera relationstalet mellan antalet anställda läkare och uppehållna tjänster och innebär således inte något egentligt tillskott. Oklarhet föreligger om hur många av de specialistkompetenta underläkarna som får dispens för att stanna kvar och forska — och inte tar i anspråk någon av de nyinrättade tjänsterna — eller som kommer att gå kvar och vikariera. Klarhet om läget för klinikerna torde inte uppnås förrän om ett halvår, dvs. under förvåren 1975. Under tiden berörs både universitetskliniker, regionsjukhus och normallasarett av risken för att så många läkare försvinner från klinikerna att inte bara forskningen och utbildningen utan även sjukvården blir lidande.
Enligt utskottets mening bör socialdepartementets sjukvårdsdelegation få i uppdrag att ta upp läkarfördelningsprogrammet till omprövning och
SoU 1974:27
att vidta snabba åtgärder, om det skulle visa sig att svårighet föreligger för klinikerna att upprätthålla sin verksamhet.
Vad utskottet sålunda anfört i anledning av motionen 1974:217 bör ges Kungl. Maj:t till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande tjänster för vidareutbildade läkare att riksdagen i anledning av motionen 1974:217 ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,
Särskilt yttrande
av herr Romanus (fp) som anfört:
Den fördelning av läkartjänster som hittills skett på grund av LP 77 har orsakat stor oro bl. a. på undervisningssjukhusen. Dessa har tilldelats långt färre tjänster för vidareutbildade läkare än vad som begärts. Eftersom specialistkompetenta läkare inte i framtiden får förordnas på underläkartjänster innebär detta en drastisk minskning av antalet specialistkompetenta läkare vid de stora klinikerna inom undervisningssjukhusen. Detta kan leda till svårigheter att klara den stora volymen av kvalificerad sjukvård på ett tillfredsställande sätt. Det innebär också en allvarlig begränsning av möjligheten att ta in specialistkompetenta läkare från mindre sjukhus för att de skall kunna förvärva s. k. behörighet att självständigt utöva sluten lasarettsvård, dvs. den meritering som anses nödvändig för överläkartjänst.
Minskningen av antalet specialisttjänster innebär också en risk för att specialistkompetenta läkare söker sig till andra fält där deras utbildning inte kan fullt utnyttjas.
Det är angeläget att det fortsatta arbetet med fördelningen av läkartjänster kan bedrivas så att ovan antydda problem löses. Det är vidare synnerligen väsentligt att detta sker snabbt, så att klara besked kan ges och den nu rådande oklarheten beträffande den verkliga innebörden av läkarfördelningsprogrammet kan skingras.
GOTAB 74 7884 S Stockholm 1974