Med anledning av motioner om kommunindelningen i södra Hälsingland

CU 1975/76: 24

Civilutskottets betänkande 1975/76: 24

med anledning av motioner om kommunindelningen i södra HälsinglandMotionerna Utskottet

behandlar i detta betänkande motionerna 1975/76:

1950 av herrar Nordgren (m) och Westberg i Ljusdal (fp) vari hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utredningsmannen anfört i fråga om Alfta sockens kommuntillhörighet,

2. att hela Alfta kommun, som omfattar hela Alfta jordregistersocken och församling, överförs från Bollnäs kommun till Ovanåkers kommun,

3. att ändringen om möjligt bör genomföras den 1 januari 1977,

1956 av herr Olsson i Järvsö m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen uttalar att Alfta förutvarande kommuns område bör överflyttas från Bollnäs till Ovanåkers kommun från den 1 januari 1977 i enlighet med vad utredningsmannen uttalat.

Gällande ordning m. m.

Normgivningsmakten m. m.

1 regeringsformen anges i 1 kap. statsskickets grunder. Sålunda stadgas (1 kap. 2 §) att riksdagen är folkets främsta företrädare, att riksdagen stiftar lag, beslutar om skatt till staten och bestämmer hur statens medel skall användas. Vidare sägs (1 kap. 4 §) att regeringen styr riket och att den är ansvarig inför riksdagen.

Motiven till regeringformens bestämmelser i 8 kap. om normgivningsmakten (prop. 1973:90) omfattar bl. a. följande av riksdagen (KU 1973:26) godkända uttalanden från justitieministerns sida:

De centrala statsorganen i en parlamentarisk stat, folkrepresentationen och regeringen, kan sägas ha till huvuduppgift att leda samhällsutvecklingen och att bestämma den offentliga verksamhetens inriktning i stort. I betydande utsträckning fullgör de denna uppgift genom normgivning, dvs. genom att besluta föreskrifter som blir bestämmande för myndigheters och enskildas handlande.

Jag har i det föregående uttalat att en lag liksom varje annan rättsregel skall vara en generell föreskrift. Som beredningen har framhållit kan det visserligen undantagsvis vara nödvändigt att genom lag ge föreskrifter som blir tillämpliga endast i fråga om ett enstaka fall.

Enligt min mening måste lagen emedlertid även i en sådan situation vara generellt utformad. Jag kan således inte ansluta mig till den uppfattning som kommer till uttryck hos beredningen att det bör vara möjligt för riks -

1 Riksdagen 1975/76. 19 sami. Nr 24

CU 1975/76:24

dagen att genom lag fatta ett beslut som uttryckligen anges avse endast ett viss konkret fall. Jag är medveten om att det inte är helt lätt att ange innebörden av kravet på generell tillämpbarhet. Enligt min mening får en lag anses uppfylla detta krav om den exempelvis avser situationer av ett visst slag eller vissa typer av handlingssätt eller om den riktar sig till eller på annat sätt berör en i allmänna termer bestämd krets av personer. En lag som anger tidpunkten för en folkomröstning eller formuleringen av den fråga som skall ställas till folket får sålunda anses vara generellt tillämpbar, eftersom den gäller för alla som deltar i folkomröstningen. Motsvarande gäller enligt min uppfattning i fråga om lag som avbryter en arbetskonflikt. Det blir däremot med den uppfattning beträffande lagbegreppet som jag nu har gett uttryck för inte möjligt för riksdagen att genom lag besluta i särskilt fall om angelägenhet i vilken avgörandet enligt gällande rätt ankommer på regeringen, domstol eller annan myndighet.

I 8 kap. 5 § regeringsformen föreskrivs lagform för viktigare normer rörande kommunerna. Grundlagsrummet har följande lydelse:

5 § Grunderna för ändringar i rikets indelning i kommuner samt grunderna för kommunernas organisation och verksamhetsformer och för den kommunala beskattningen bestämmes i lag. I lag meddelas också föreskrifter om kommunernas befogenheter i övrigt och om deras åligganden.

Justitieministern har i den allmänna motiveringen gjort vissa uttalanden om kommunernas ställning enligt grundlagen. Sålunda har bl. a. anförts:

Den borgerliga kommunala verksamheten har alltsedan kommunreformen 1862 varit förlagd till en lokal och en regional nivå, och har utövats av vad man brukar kalla primärkommuner och sekundärkommuner. För de lokala, primära kommunerna används numera den enhetliga beteckningen kommun. Som sekundärkommuner fungerar landstingskommunerna. Det kan enligt min mening med fog hävdas att den nu angivna grundläggande strukturen i den kommunala indelningen inte bör kunna överges utan sådana överväganden som föregår en grundlagsändring. Jag föreslår därför att det i en grundlagsbestämmelse i inledningskapitlet bör slås fast att det i riket skall finnas såväl primärkommuner som sekundärkommuner. En bestämmelse med denna innebörd anser jag inte föregripa resultatet av länsberedningens arbete.

Den föreslagna regeln skänker emellertid endast vaga hållpunkter för indelningen i kommuner. Liksom beredningen anser jag därför att den bör kompletteras med en bestämmelse, som tillförsäkrar riksdagen ett avgörande inflytande på den kommunala indelningen genom att slå fast att grunderna för ändringar i rikets indelning i kommuner skall bestämmas i lag. Med en sådan bestämmelse avses inte endast formellt betonade regler om kommunala indelningsändringar (jfr lagen [1919:293] om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning). I anslutning till praxis bör också de materiella principerna för sådana indelningsformer som den år 1952 avslutade storkommunreformen och den nu pågående sammanläggningen av kommuner inom kommunblock anges i lag. Liksom hittills bör det ankomma på regeringen att i de enskilda fallen förordna om ändring i den kommunala indelningen.

I specialmotiveringen till 8 kap. 5 § regeringsformen anför justitieministern: -

CU 1975/76:24

3 Bestämmelserna i förevarande paragraf ansluter ganska nära till gällande rätt. Kompetensregleringen i ämnen som rör kommunerna måste emellertid vara i samklang med de allmänna principerna i 8 kap. för normgivningsmaktens fördelning. Som följd härav har området för lagstiftning i viss mån vidgats.

Som jag framhöll i den allmänna motiveringen (5.8.) bör föreskrivas att de materiella principerna för kommunala indelningsreformer skall upptas i lag. Bestämmanderätten i de konkreta fallen skall som hittills ligga hos regeringen.

Enligt 90 § i tidigare regeringsform fick under riksdagens eller dess utskotts prövning inte i något annat fall eller på något annat sätt än grundlagarna bokstavligen föreskrev komma frågor om bl. a. regeringsmaktens beslut. Tolkningen av detta lagrum vållade svårigheter.

Grundlagberedningen (SOU 1972:15) ansåg att redan kravet på en lämplig arbetsfördelning leder till att riksdagen i huvudsak endast bör ta befattning med normbeslut och inte med rättstillämpning av olika slag. Särskilda organ, bl. a. regeringen, skall se till att normbesluten följs i tillämpningar. Beredningens förslag till ny regeringsform innehöll regler och hade till syfte att hindra att riksdagen på ett olämpligt sätt blandar sig i regeringens, domstolarnas och förvaltningsmyndigheternas uppgifter. Vissa beslutstyper var absolut förbjudna, i andra fall ställdes upp förbud mot riksdagsingripande i andra former än lag och utgiftsanslag.

11 kap. 8 § regeringsformen har följande lydelse:

8 § Rättskipnings- eller förvaltningsuppgift får ej fullgöras av riksdagen i vidare mån än som följer av grundlag eller riksdagsordningen.

Justitieministern anförde i specialmotiveringen till detta lagrum (s. 401) bl. a. följande:

I överensstämmelse med nuvarande ordning bör principen vara att riksdagen inte skall vara ett förvaltande eller rättskipande organ utan att förvaltnings- och rättskipningsuppgifterna skall ligga hos regeringen, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna. Redan på grund av sin organisation och sammansättning är riksdagen som regel inte lämpad att handha uppgifter av sistnämnda slag utan bör i huvudsak ägna sig åt de uppgifter som följer med dess innehav av normgivnings- och finansmakten och åt kontrollen av rikets styrelse och förvaltning. Principen kan sägas komma till uttryck redan i de bestämmelser om riksdagen, regeringen, domstolarna och förvaltningsmyndigheterna som finns i 1 kap. av departementsförslaget (2, 4 och 6 § §).

Anledning finns emellertid att i likhet med vad grundlagberedningen föreslår ta in en klarläggande bestämmelse rörande kompetensfördelningen i fråga om rättskipnings- och förvaltningsuppgifter mellan å ena sidan riksdagen och å andra sidan regeringen, domstolarna och förvaltningsmyndigheterna i det kapitel av RF som handlar om rättskipning och förvaltning.

Beredningens förslag avser såväl beslut om generella föreskrifter som avgöranden i egentliga rättskipnings- och förvaltningsärenden. Men hänsyn till att syftet med bestämmelsen är att klargöra att riksdagen i princip inte har att ta befattning med det senare slaget av frågor anser jag att bestämmelsen direkt bör ta sikte på riksdagens möjligheter att handha rättskipnings 1*

Riksdagen 1975/76. 19 sami. Nr 24

CU 1975/76:24

och förvaltningsuppgifter. Spörsmålet om riksdagens kompetens att besluta generella föreskrifter i frågor som har avgjorts eller enligt författning skall avgöras av regeringen eller annan myndighet regleras uttömmande i 8 kap. i departementsförslaget till RF.

Beredningen har vid utformningen av förevarande bestämmelse utgått från att det bör vara möjligt för riksdagen att genom lag fatta ett beslut som uttryckligen avser ett konkret fall. För egen del har jag anslutit mig till uppfattningen att även om en lag är aktualiserad av ett visst konkret problem, den dock alltid måste ges ett sådant innehåll att den blir generellt tillämpbar. Lagstiftningsvägen står således öppen bara för beslut av normkaraktär men inte fördel direkta avgörandet av konkreta fall. Bestämmelsen bör därför utformas med utgångspunkt från att ett avgörande i enskilt rättskipnings- eller förvaltningsärende inte kan komma till stånd genom lag.

Vad jag hittills har sagt leder fram till att den nu diskuterade bestämmelsen först och främst bör innebära att riksdagen inte skall kunna besluta i sådan rättskipnings- eller förvaltningsangelägenhet som enligt särskilda föreskrifter ankommer på regeringen, domstol eller annan myndighet. Detta är emellertid enligt min mening inte tillräckligt. Riksdagen bör i princip inte heller kunna genom lag tillägga sig själv förvaltnings- eller rättskipningsuppgift, exempelvis att besluta om näringstillstånd eller expropriation. Också denna grundsats bör komma till tydligt uttryck i RF.

Lagen (1919:293) om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning

Ur rubricerade lag (omtryckt 1969:770, ändrad senast 1972:230) återges vissa bestämmelser med anknytning till föreliggande motionsförslag:

1 KAP.

Om ändring i kommunal indelning Inledande bestämmelser

■IS

(upphävd 1969:770)

2 §

Om ändring i rikets kommunala indelning förordar Konungen.

Därvid må två eller flera kommuner sammanläggas, del av kommun överföras till annan kommun, så ock eljest kommun upplösas eller ny kommun bildas.

2a §

För varje län skall finnas en av Konungen fastställd plan, som utvisar den med hänsyn till befolkningsförhållandena och den ekonomiska utvecklingen ävensom de kommunala förvaltningsuppgifternas omfattning och beskaffenhet samt förhållandena i övrigt lämpligaste indelningen av länet i kommuner.

Förslag till sådan plan eller ändring därav upprättas av länsstyrelsen efter samråd med företrädare för kommunerna och de av kommunindelningsfrågor särskilt berörda myndigheterna i länet. Länsstyrelsen skall bereda kommunerna och landstingens förvaltningsutskott tillfälle att inom tre månader inkomma med yttrande över förslaget och efter utgången av denna frist översända förslaget jämte övriga handlingar i ärendet till Konungen.

CU 1975/76:24

5 Om förutsättningar för indelningsändring 3 §

Kunna genom ändring i kommunal indelning vinnas fördelar för den kommunala förvaltningen eller lättnad eller utjämning i kommunala bördor eller finnes ändringen främja den ekonomiska utvecklingen inom orten eller eljest medföra gagn, må om sådan ändring förordnas.

Motsätter sig kommun, som av ifrågasatt ändring i kommunal indelning beröres, sådan ändring eller villkor, som med densamma förbindes, och skulle ändringen eller villkoret finnas medföra avsevärd olägenhet för kommunen, må därom förordnas endast då ändringen finnes vara av betydande allmänt behov påkallad, såsom då oregelbundenhet i rikets indelning eller annat förhållande vållar hinder eller olägenhet i allmänna ärendens behandling eller i tillgodoseende av kommunala behov, eller viss kommunal uppgift av större vikt finnes vara eftersatt, så att avsevärd olägenhet därav uppkommit eller kan väntas uppkomma, eller samhällets behov av utrymme för bostäder, industri eller annat dylikt ändamål icke kan inom samhällets område i erforderlig mån tillgodoses, eller bestående indelning lägger hinder i vägen för den ekonomiska utvecklingen inom orten, _ samt ändring i kommunal indelning prövas nödig för att undanröja eller avsevärt minska sålunda förefintligt missförhållande.

Om indelningsändrings ikraftträdande och åtgärder med avseende därå

12 §

Ändring i kommunal indelning skall träda i kraft vid det kalenderårs början som Konungen bestämmer, dock icke tidigare än åtta månader efter det förordnande om ändringen meddelats.

Om förfarandet . 24 §

Vill kommun eller medlem av kommun väcka fråga om ändring i kommunal indelning, som berör kommunen, ingive till kammarkollegium ansökan i ärendet. Vid ansökningen skall fogas den förberedande utredning, som sökande kan vilja åberopa.

Sådan fråga kan ock väckas av kammarkollegium eller av länsstyrelsen genom anmälan hos kammarkollegium

25 §

Har fråga om ändring i kommunal indelning blivit väckt, skall utredning verkställas, där skäl därtill är.

Där kammarkollegium så prövar nödigt med hänsyn till ärendets omfattning och beskaffenheten av de frågor, som under utredningen kunna komma under övervägande, uppdrager kammarkollegium åt särskild utredningsman att verkställa utredningen. I annat fall besörjer kammarkollegium själv utredningen eller överlämnar åt vederbörande länsstyrelse att verkställa densamma; ägande länsstyrelsen att, där så finnes erforderligt, förordna utredningsman till sitt biträde.

26 §

Utredning, som i 25 § sägs, skall avse alla på frågan inverkande omständigheter.

CU 1975/76:24

6 Därvid skall särskilt tillses, huruvida ifrågasatt ändring i kommunal indelning bör föranleda ändring jämväl i ecklesiastik, administrativ eller judiciell indelning, i vilket fall utredningen må utsträckas att avse även sådan indelning.

27 §

Utredningsman äge befogenhet att hos vederbörande begära utlysande av eller själv utlysa sammanträden samt att från offentliga och kommunala myndigheter infordra de upplysningar eller av dem påkalla det biträde, som utan deras oskäliga betungande kan krävas.

Förekommer under utredningens gång anledning, att åt utredningen bör givas väsentligen annan eller större omfattning, än som i det åt utredningsmannen givna förordnande varit avsedd, eller yppas hinder mot ifrågasatt ändring eller annan omständighet, som skulle göra fortsatt utredning onyttig, har utredningsmannen att därom göra anmälan hos den myndighet, som honom förordnat.

28 §

Föranleder utredning, att ändring i kommunal indelning bör komma till stånd, skall förslag till ändringen ävensom till den ekonomiska reglering och de övriga villkor, vartill ändringen kan giva anledning, uppgöras.

Finnes ändring i kommunal indelning böra föranleda ändring även i annan indelning, skall förslag jämväl till sådan indelning uppgöras.

29 §

Har utredning, som verkställts genom länsstyrelsen, slutförts, eller har därunder förekommit förhållande, som i 27 § andra stycket omförmäles, skall länsstyrelsen insända handlingarna i ärendet jämte eget utlåtande till kammarkollegium.

I ärende som utretts av kammarkollegium eller under dess inseende, skall länsstyrelsens utlåtande infordras.

Finner kammarkollegium ändring i kommunal indelning icke böra komma till stånd, meddelar kammarkollegium beslut därom.

30 §

I ärende angående ändring i kommunal indelning, som hänskjutes till Konungens avgörande, skall kammarkollegium avgiva utlåtande.

318 Finner Konungen skäligt anbefalla utredning angående ändring i kommunal indelning, förordne Konungen om utredningen på sätt han finnér lämpligt.

Översyn av lagen

Riksdagen har (CU 1973:6) med anledning av motioner om vissa kommunsammanläggningar, tagit initiativ till en översyn i materiellt hänseende av innehållet i indelningslagstiftningen. Utskottets majoritet (c, m, fp, vpk) yttrade i detta sammanhang:

Frågor om bl. a. regeringsmaktens beslut kan enligt regeringsformen inte komma under riksdagen eller dess utskotts överläggningar och prövning på annat sätt än grundlagarna bokstavligen föreskriver. Såvitt motionerna

CU 1975/76:24

kan anses syfta till en överprövning av Kungl. Maj:ts beslut eller till direktiv angående behandlingen av visst ärende kan motionerna sålunda inte föranleda någon ytterligare åtgärd. Motionerna har med hänsyn härtill behandlats av utskottet endast såvitt de kan anses innefatta ett påkallande av ändrade grunder för kommunindelningen.

Enligt utskottets mening återförs situationen i flera sammanläggningskommuner till förhållandet att frivilliglinjen övergavs år 1969. Som tidigare konstaterats av bl. a. 1972 års riksdag är det orealistiskt att i detta skede söka riva upp ett beslut som snart är helt genomfört. Utskottet vill dock betona vikten av att Kungl. Maj:t utnyttjar sin dispensrätt och tar all möjlig hänsyn till lokala opinioner.

Erfarenheterna av kommunindelningsreformen, som de framstår både i motionerna och eljest, bör emellertid enligt utskottets mening tas till utgångspunkt för en översyn och bedömning av den permanenta lagstiftningen, som i sina huvuddrag är av gammalt datum. Bedömningen bör ta sikte på möjligheterna att i framtiden förankra kommunindelningsbeslut i levande opinioner och förena översiktliga, näringsgeografiska och regionala synpunkter med rent kommunala önskemål. Utskottet förutsätter att förslag, som en sådan översyn och bedömning kommer att aktualisera, läggs fram för riksdagen.

Reservanter (s) avstyrkte motionerna och anförde att de två sista styckena i utskottets yttrande bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening torde motionärerna i en sådan eventuell avsikt ha syftat till sådana ändringar i 1969 års lagstiftning som skulle ge nya grunder för återstående sammanläggningar och ge möjlighet att till nytt avgörande enligt dessa ta upp avgjorda ärenden innan sammanläggningen slutligen genomförts. En sådan åtgärd är med hänsyn till de komplexa sambanden i de från regionala beslut utgående indelningsplanerna vare sig möjlig eller påkallad. Denna mening torde redan tidigare ha delats av en enhällig riksdag vid behandlingen av betänkandena KU 1972:6 och CU 1972:35. Vid genomförandet av kommunindelningsreformen har i all möjlig mån hänsyn tagits till lokala intressen. De utgångspunkter i fråga om reformens syfte, som år 1969 stöddes av riksdagen, leder, helt naturligt, till att olika och från tid till annan ibland skiftande opinioner får vägas mot varandra. Hänsyn får därvid självfallet inte tas endast till önskemål från ett håll utan även - som skett - till övriga berörda kommuners synpunkter och till de regionala myndigheternas bedömningar.

De grundläggande bestämmelserna i 1919 års lagstiftning har inte berörts eller ens åsyftats i motionerna. Anledning finns inte för utskottet att utnyttja sin initiativrätt.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 september 1974 tillkallades sakkunniga (ordförande regeringsrådet Stig Nordlund, sakkunniga riksdagsledamoten Kerstin Andersson, kommunalrådet Ingmarie Hansson, riksdagsledamöterna Thure Jadestig, Ove Karlsson, Karl Leuchovius och Olle Westberg) (Kn 1974:04) för översyn av lagen om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning (indelningslagskommittén). I direktiven för utredningen, återgivna i 1975 års kommittéberättelse, anförde kommunministern, efter att ha citerat utskottsmajoritetens yttrande, bl. a. följande:

CU 1975/76:24

8 Det kan enligt min mening anföras flera skäl för en översyn även av det materiella innehållet i KIL. Till detta återkommer jag i det följande. Jag förordar alltså att en sådan översyn kommer till stånd.

Översynen bör avse bl. a. de bestämmelser som reglerar förutsättningarna för förordnande om indelningsändring. I detta sammanhang vill jag erinra om att enligt 8 kap. 5 § nya regeringsformen grunderna för rikets indelning i kommuner skall bestämmas i lag. I nu gällande bestämmelser härom, vilka återfinns i 3 § KIL, anges först vissa allmänna förusättningar som alltid måste föreligga för att ändringen skall få göras. Härefter föreskrivs att starkare skäl, s. k. kvalificerade förutsättningar, måste föreligga för förordnande om indelningsändring i de fall då kommun som berörs av ändringen motsätter sig denna eller därmed förbundet villkor och ändringen eller villkoret medför avsevärd olägenhet för kommunen. Utformningen av dessa förutsättningar är självfallet påverkad av de indelningsförhållanden som rådde vid deras tillkomst. Eftersom indelningsförhållandena nu har förändrats på ett genomgripande sätt, bör förutsättningarna för framtida ändringar anpassas till detta nya läge. Principen att särskilt starka skäl fordras, om en ändring skall genomföras mot en berörd kommuns bestridande, bör därvid behållas.

Reglering av de berörda kommunernas inbördes ekonomiska förhållanden vid delning av kommun har under senare år ofta skett genom att kommunerna träffat särskilda avtal som fastställts av Kung. Maj:t. Den praxis som har utbildats i dessa avtal bör studeras som grund för överväganden om eventuella förslag till ändringar i nu gällande bestämmelser.

Beträffande kommuner vars områden genom indelningsändring ökas eller minskas kan Kung. Maj:t, om förhållanden föranleder därtill, förordna bl. a. att fullmäktiges uppdrag skall upphöra, när ändringen träder i kraft, och att nytt val till fullmäktige skall verkställas. I KIL finns inte närmare angivet, under vilka förhållanden ett sådant förordnande bör ges. Motiven till bestämmelsen innehåller dock vissa riktlinjer, som har varit vägledande för den praxis som har utformats av Kungl. Maj:t. Under senare år har det också blivit praxis att extra val av fullmäktige undviks genom att tidpunkten för ikraftträdandet av indelningsändringen bestäms så att de nya fullmäktige kan utses vid ordinarie val. Det bör nu övervägas, huruvida bl. a. den omständigheten, att fullmäktiges mandattid förkortats till tre år, bör föranleda ändringar i här åsyftade lagbestämmelser och den praxis som har utvecklats i anslutning till dessa.

När det gäller förfarandet i ärenden om indelningsändring bör övervägas, om bestämmelserna bör ändras så att de ökade förutsättningar för bedömning av sådana frågor som länsstyrelserna har fått efter den år 1971 genomförda omorganisationen kan utnyttjas. Det bör också undersökas i vad mån beslutanderätten i vissa typer av indelningsärenden bör delegeras till kammarkollegiet eller länsstyrelserna.

Förutom de frågor som nu har angivits bör utredningen omfatta även vad som i övrigt behövs för att översynen av indelningslagstiftningen skall bli fullständig. Frågorna om den ekonomiska regleringen vid indelningsändring, om nytt val till fullmäktige och om förfarandet i ärenden om indelningsändring bör alltså övervägas också såvitt gäller ändring i församlingsindelningen. Därvid bör församlingarnas särskilda ekonomiska förhållanden beaktas.

För den översyn av indelningslagstiftningen i materiellt hänseende som jag nu har förordat bör tillsättas en särskild utredning. I utredningen bör

CU1975/76:24

ingå bl. a. ledamöter med parlamentarisk anknytning. Utredningen bör överta det uppdrag att göra en lagteknisk översyn av KIL som tidigare har lämnats åt kommunallagsutredningen.

Vissa tidigare överväganden

Kommunalförbundskommittén (SOU 1965:19) - tillsatt på grund av begäran av 1952 års riksdag - hade till uppgift att göra en översyn av KIL med undantag för bestämmelserna i 3 § om förutsättningarna för indelningsändring. Med hänsyn till sambandet mellan de skilda bestämmelserna fann kommittén det emellertid nödvändigt att närmare klargöra innehållet i nämnda lagrum. Efter en analys av bestämmelserna i nämnda lagrum fann kommittén att, även om förhållandena på flera viktiga områden var annorlunda än vid tillkomsten av KIL, bestämmelserna i 3 § likväl var så allmänt utformade att indelningspraxis bör kunna anpassas efter de successivt ändrade förhållandena.

Kommitténs analys, som den i denna del sammanfattas i prop. 1957:150 hade följande innehåll (beteckningarna LKI avsåg 1919 års indelningslag):

I första stycket av 3 ii angives de allmänna förutsättningarna för indelningsändring, d. v. s. de förutsättningar, som alltid skall föreligga för att sådan ändring må komma till stånd. Dessa är, att genom ändringen kan vinnas fördelar för den kommunala förvaltningen eller lättnad eller utjämning i kommunala bördor eller att ändringen finnes främja den ekonomiska utvecklingen inom orten eller eljest medföra gagn.

Paragrafens andra stycke innebär de s. k. kvalificerade förutsättningarna för indelningsändring. Om kommun motsätter sig ifrågasatt indelningsändring och ändringen eller villkor, som förbindes med densamma, finnes medföra avsevärd olägenhet för kommunen, må indelningsändringen komma till stånd endast under två förutsättningar, nämligen att den finnes vara påkallad av betydande allmänt behov samt prövas nödig för att undanröja eller avsevärt minska förefintligt missförhållande. Såsom exempel på betydande allmänt behov nämnes i lagen fyra omständigheter, nämligen då oregelbundenhet i rikets indelning eller annat förhållande vållar hinder eller olägenhet i allmänna ärendens behandling eller i tillgodoseende av kommunala behov, eller viss kommunal uppgift av större vikt finnes vara eftersatt, så att avsevärd olägenhet därav uppkommit eller kan väntas uppkomma, eller samhälles behov av utrymme för bostäder, industri eller annat dylikt ändamål icke kan inom samhällets område i erforderlig mån tillgodoses, eller bestående indelning lägger hinder i vägen för den ekonomiska utvecklingen inom orten.

En jämförelse mellan första och andra styckena i 3 § kunde måhända synas ge stöd åt den uppfattningen, att kommuns medgivande eller bestridande skulle sakna betydelse, då fråga är om indelningsändring, som icke medför avsevärd olägenhet för kommunen. Så har enligt kommittén emellertid bestämmelsen icke tillämpats. Visserligen skall, anför kommittén, för en indelningsändring i princip föreligga från allmän synpunkt sett objektivt bärande skäl, men dessa kan vara mer eller mindre starka. Om de allmänna skälen för en ifrågasatt ändring av mindre omfattning icke är särskilt framträdande, medför, uppger kommittén, i regel exkorporerings -

CU 1975/76:24

kommunens bestridande, att framställningen om ändring avslås men om å andra sidan de berörda kommunerna är ense om en ändring av mera obetydlig räckvidd, bifalles i allmänhet framställningen, om den icke medför några olägenheter från allmän synpunkt.

Kommittén övergår härefter till att behandla de s. k. kvalificerade förutsättningarna för indelningsändring.

Av dessa fyra förutsättningar uppehåller sig kommittén endast vid de tre sista. Den första - att oregelbundenhet i rikets indelning eller annat förhållande vållar hinder eller olägenhet i allmänna ärendens behandling eller i tillgodoseende av kommunala behov - har kommittén icke funnit anledning att kommentera, enär enligt kommitténs uppfattning utvecklingen efter tillkomsten av LKI icke synes ha medfört några ändrade förhållanden.

Den andra förutsättningen - att viss kommunal uppgift av större vikt finnes vara eftersatt, så att avsevärd olägenhet därav uppkommit eller kan väntas uppkomma - har kommittén däremot gjort till föremål för en ingående analys. Kommittén uppger, att denna omständighet tidigare ofta åberopats som skäl för att med stad eller köping införliva tätortens gräns uppvuxen oreglerad bebyggelse, s. k. kåkstäder. Förr var möjligheterna att inom en landskommuns ram sanera en redan befintlig oregierad och i övrigt, t. ex. från brand- och hälsovårdssynpunkt, otillfredsställande bebyggelse mycket små. De planinstitut, som för den rena landsbygdens del stod till buds, var nämligen, anför kommittén, otillräckliga för ändamålet, och även reglerna om kommuns kompetens, så som de då tolkades, lade hinder i vägen härför. När det gällde att råda bot på de olägenheter, som genom en dylik bebyggelse redan uppstått vid gränsen av en landskommun, stod därför, yttrar kommittén, valet i regel mellan municipalbildning beträffande området eller införlivning av detsamma med staden eller köpingen. Genom att det förra alternativet ofta visade sig otillräckligt, framför allt enär ett sådant municipalsamhälle icke skulle ha haft ekonomiska resurser att vidtaga de erforderliga åtgärderna, blev följden i allmänhet, anför kommittén, att området införlivades med tätorten, på det att denna skulle kunna genomföra den nödiga saneringen. Numera är emellertid, framhåller kommittén, förhållandena helt annorlunda än vid tiden för tillkomsten av LKI. Landskommun har numera, även där stadsplan icke upprättats, rätt och skyldighet att sörja för exempelvis anordnande av vatten- och avloppsledningar för mindre bebyggelsområden. Härtill kommer att landskommunerna tack vare den nya kommunindelningen i allmänhet har tillräcklig ekonomisk bärkraft för att kunna sanera eftersatta bebyggelseområden. Efter tillkomsten av 1947 års byggnadslagstiftning har landskommunen även principiellt samma möjligheter som administrativ tätort att medverka till önskvärd sanering av randbebyggelse. Dessa omständigheter måste, enligt kommittén, leda till att det ifrågavarande kvalificerade indelningsskälet - att viss kommunal uppgift finnes vara eftersatt - nu ges en annan innebörd än vid tillkomsten av LKI. Enligt kommitténs mening har också indelningspraxis i stort sett anpassats efter de ändrade förhållandena. Det ligger i sakens natur, anför kommittén, att LKI i fortsättningen kan tilläggas endast supplementär betydelse som medel att motverka olägenheterna av oreglerad randbebyggelse. Tvångsinkorporering av detta skäl synes enligt kommittén numera böra tillgripas endast i sådana fall, då en kommun uppenbarligen saknar vilja och förmåga att medverka till att bebyggelseområden av ifrågavarande slag inom rimlig tid blir sanerade medan grannkommunen kan förutsättas äga

CU 1975/76:24

sådan vilja och förmåga. Att praxis härvidlag i viss mån ställt sig avvaktande synes kommittén vara naturligt; det måste nämligen taga förhållandevis lång tid, innan en så genomgripande lagstiftning som vår nuvarande byggnadslagstiftning fullt ut kommit i praktisk tillämpning.

De två övriga kvalificerade förutsättningarna för indelningsändring - att samhälles behov av utrymme för bostäder, industri eller annat dylikt ändamål icke kan inom samhällets område i erforderlig mån tillgodoses samt att bestående indelning lägger hinder i vägen för den ekonomiska utvecklingen inom orten - behandlar, anför kommittén, frågor om kommunens behov av markutrymme. Också i detta avseende måste enligt kommittén 1947 års byggnadslagstiftning indirekt påverka tillämpningen av LKI, enär genom sagda lagstiftning den översiktliga bebyggelseplaneringen reglerats genom införandet av instituten generalplan och regionplan. De här ifrågavarande båda skälen för indelningsändring bör enligt kommitténs mening bibehållas som en säkerhetsventil, enär det ej finns tillräckliga garantier för att gemensam planläggning skall komma till stånd i erforderlig omfattning. Fall kan också förekomma, anför kommittén, då en mindre kommun saknar nödiga administrativa, tekniska och ekonomiska resurser för att kunna svara för en exploatering, som är behövlig för att den ekonomiska utvecklingen inom bygden icke skall obehörigen hindras.

Sammanfattningsvis uttalar kommittén, att vad kommittén anfört synes ge vid handen, att även om förhållandena på flera viktiga områden är annorlunda nu än vid tiden för tillkomsten av LKI, bestämmelserna i lagens 3 § rörande förutsättningarna för indelningsändring likväl är så allmänt utformade, att indelningspraxis bör kunna anpassa efter de successivt ändrade förhållandena.

Beträffande kommitténs uttalanden i övrigt angående förutsättningarna för indelningsändring må hänvisas till sid. 150-156 i kommitténs betänkande.

I den mot bakgrund av kommitténs förslag lagda propostionen 1957:150 anförde dåvarande justitieministern bl. a. följande:

Vissa remissinstanser anser emellertid, att bestämmelserna i 3 § bör omarbetas. Sålunda framhåller t. ex. svenska landskommunernas förbund, att paragrafen i sin nuvarande form bär omisskännliga spår av att ha tillkommit för helt andra syften - främst tillgodoseende av städernas utvidgningsbehov - än de som numera är aktuella, varjämte åtskilliga av de kvalificerade indelninsvillkoren helt förlorat sin aktualitet. I andra yttranden anses, att det knappast kan vara nödvändigt att omgärda Kungl. Maj:ts prövning av indelningsärenden med detaljerade bestämmelser och det ifrågasättes därför om det icke räcker att - som i 1946 års lag rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner - såsom förutsättning för indelningsändring stadga, att ändringen skall vara lämplig.

Såsom framgår av förarbetena till LKI ansåg man av principiella skäl att någon kommunal vetorätt mot indelningsändringar icke kunde medgivas. Den kommunala självständigheten och tryggheten ävensom de betydande privaträttsliga intressen, som vore sammanförda i kommunen, ansågs emellertid kunna åberopas till stöd forén kommunal medbestämmanderätt. Varje indelningsändring måste dock bedömas ur synpunkten av det allmännas intresse, och så snart detta intresse vore av mera betydande art, måste framhöll man, den kommunala bestämmanderätten vika och ändringen kun -

CU 1975/76:24

na genomföras även mot kommunens bestridande. Denna ståndpunkt ansågs icke utesluta att en kommuns vilja angående indelningsändringar skulle betraktas som en faktor av synnerlig betydelse. 1 detta syfte intogs i 3 § det stadgandet att sådan indelningsändring, som medförde avsevärd olägenhet för kommun, ej mot kommunens vilja finge beslutas, såvida den icke funnes vara påkallad av betydande allmänt behov samt ändring i indelningen prövades nödig för att undanröja eller avsevärt minska förefintligt missförhållande. I lagen angavs de viktigaste fallen då en indelningsändring ansågs vara påkallad av betydande allmänt behov. I 1946 års indelningslag tillerkändes kommun icke samma inflytande, men detta hade helt sin grund däri, att det då var fråga om en allmän indelningsändring av engångskaraktär. När det gäller nu förekommande indelningsändringar äger alltjämt de skäl, som låg till grund för den kommunala medbestämmanderätten enligt LKI, full giltighet. Bestämmelserna i 3 § i lagen innebär en garanti för att kommunerna icke utan påtagliga skäl skall behöva få sina gränser ändrade mot sin vilja. Jag anser därför att förutsättningarna för indelningsändring alltjämt bör angivas i själva lagen och de nu gällande begränsningarna i rätten att besluta om ändrad indelning synes mig vara väl avvägda.

De fyra typfall, som anges i lagen såsom exempel på förhållanden, då en indelningsändring anses vara påkallad av betydande allmänt behov, har utformats i så allmänna ordalag, att de självfallet icke alltid kan ge tillräcklig vägledning. Ehuru bestämmelserna tillkommit under en tid, då man hade en i viss mån annan syn på dessa frågor än nu, är de på grund av sin allmänna avfattning fortfarande användbara. Någon ytterligare exemplifiering i lagen av dessa, de s. k. kvalificerade förutsättningarna för indelningsändring synes mig icke erforderlig. Därest dessa förutsättningar angåves mera detaljerat, skulle exemplen säkerligen på grund av den samhälleliga utvecklingen och det fortgående lagstiftningsarbetet på angränsande områden snart bli föråldrade och, om de ej omarbetades tillräckligt ofta, vålla betydande tolkningssvårigheter. Med hänsyn härtill finner jag - i likhet med 1952 års riksdag och kommittén - anledning icke föreligga att nu låta omarbeta ifrågavarande bestämmelser.

Kommittén har i anslutning till de i lagen angivna exemplen på kvalificerade förutsättningar för indelningsändring diskuterat indelningspraxis och därvid gjort vissa uttalanden om hur denna enligt kommitténs mening bör utformas. Även åtskilliga remissinstanser har behandlat praxis i hithörande ärenden och den önskvärda utvecklingen på detta område.

Då någon ändring av ifrågavarande lagbestämmelser icke nu föreslås anser jag mig för egen del icke ha anledning att i detta sammanhang närmare uppehålla mig vid frågan, hur indelningspraxis i fortsättningen bör utformas. Jag vill emellertid understryka att enligt min mening finns det icke anledning att nu genomföra några större ändringar i hittillsvarande praxis. Vid bedömandet av huruvida förutsättningar för en indelningsändring föreligger eller ej skall en omsorgsfull avvägning göras av kommunernas olika intressen och hänsyn tagas till alla på frågan inverkande objektiva omständigheter. Att till följd av den fortgående samhällsutvecklingen praxis efter hand kan komma att förskjutas i ena eller andra riktningen ter sig fullt naturligt.

Översyn av kommunindelningen

Besluten om en översyn av kommunindelningen refereras i direktiven till indelningslagskommittén sålunda:

CU 1975/76:24

13 Enligt 2 § lagen (1919:293, omtryckt 1969:770, ändrad 1972:230) om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning (KIL) ankommer det på Kungl. Maj:t att besluta om ändringar i den kommunala indelningen. Under vilka förutsättningar sådana beslut får meddelas anges i 3 § lagen.

Statsmakterna prövade år 1962 (prop. 1961:180, KU 1962:1, rskr 1962:64) frågan om en översyn av kommunindelningen. Enligt uttalande i propositionen måste det betecknas som en allvarlig brist att KIL inte innehöll regler som gav en grund för prövning av ansökan om indelningsändring även med hänsynstagande till följdverkningarna för andra än de av ändringen direkt berörda kommunerna. Därför infördes i KIL bestämmelse (2 a §) som föreskriver att för varje län skall finnas en av Kungl. Maj:t fastställd plan för länets indelning i kommuner. Genom statsmakternas beslut bestämdes också vissa riktlinjer för hur dessa planer skulle utformas.

Sedan planer för länens indelning i kommuner blivit fastställda under åren 1963 och 1964, genomfördes efter ansökningar av kommunerna och på grundval av bestämmelserna i KIL ett betydande antal kommunsammanläggningar.

Indelningsfrågorna prövades åter vid 1969 års riksdag (prop. 1969:103, KU 1969:24, rskr 1969:230). Därvid antogs lagen (1969:156) med särskilda bestämmelserom ändring i kommunindelningen. I lagen föreskrevs ett förfarande som skulle leda till att fastställda indelningsplaner i huvudsak blev genomförda senast vid årsskiftet 1973/74. Bl. a. fick indelningsändring i enlighet med fastställd plan beslutas utan hinder av bestämmelserna i KIL rörande verkan av att berörd kommun motsatte sig ändringen. 1969 års lag upphörde att gälla vid utgången av år 1973.

Behandlingen av indelningsfrågorna i södra Hälsingland

Kungl. Maj.t fastställde år 1963 plan för indelning av Gävleborgs län i kommuner. Planen upptog bl. a. följande kommuner och kommunblock, nämligen dels Alfta, Arbrå, Bollnäs, Hanebo och Rengsjö kommuner (Bollnäs kommunblock), dels Ovanåkers kommun (Edsbyns kommunblock). Kungl. Maj:t förordnade den 28 december 1972 om sammanläggning den 1 januari 1974 av de i Bollnäsblocket ingående kommunerna. Vid samma tillfälle uppdrog Kungl. Maj:t åt kammarkollegiet att utreda överflyttning genom indelningsändring av Viksjöfors samhälle i Alfta kommun till Ovanåkers kommun.

Kammarkollegiet inhämtade den 23 maj 1973 yttrande i ärendet från överlantmätarmyndigheten i Göteborgs län. I yttrande till kollegiet den 24 september 1973 föreslog överlantmätaren att ett område öster om Viksjöströmmen överfördes från förutvarande Alfta kommun till Ovanåkers kommun. Det föreslagna området omfattade hela den del av tätorten Viksjöfors som nu ligger i förutvarande Alfta kommun samt utanförliggande strandområde vid Viksjön och strandfastigheterna. 1 övrigt skedde avgränsningen bl. a. med tanke på möjlig expansion av tätbebyggelsen. Vidare anfördes i överlantmätarens förslag att Viksjöfors samhälle företrädesvis bör byggas ut åt väster, alltså i riktning mot Edsbyn.

Bl. a. med anledning av överlantmätarens ovannämnda förslag inkom

CU 1975/76:24

under hösten 1973 till kammarkollegiet tre skrivelser från befolkningen i södra delen av Alfta kommun. I skrivelserna som var ungefär likalydande anhölls att vissa byar i sydvästra delen av förutvarande Alfta kommun överförs till Ovanåkers kommun.

Mot bakgrund av de inkomna skrivelserna beslöt kammarkollegiet inhämta nytt yttrande från överlantmätaren. Denne avgav begärt yttrande den 28 mars 1974 i vilket sammanfattningsvis anfördes att fortsatt utredning rörande den till tätorten Viksjöfors begränsade indelningen tills vidare borde anstå och att en ändring av den kommunindelning som gäller fr. o. m. den 1 januari 1974 borde föregås av en allsidig och förutsättningslös utredning.

Kungl. Maj:t gav den 26 april 1974 kammarkollegiet i uppdrag att utreda tillhörigheten i kommunalt hänseende av de sydvästra delarna av förutvarande Alfta kommun ( Alfta församling). Kammargollegiet gav en särskild utredningsman i uppdrag att göra utredningen.

Den 7 april 1975 överlämnades till kammarkollegiet den begärda utredningen rörande överförande av södra delen av Alfta socken från Bollnäs till Ovanåkers kommun. I utredningen redovisades de omständigheter som talar mot åtgärden att överföra endast dessa delar av Alfta socken till Ovanåkers kommun. Som skäl för att inte genomföra en överflyttning av de i utredningsuppdraget ingående områdena angavs att ett mycket stort antal fastigheter och brukningsenheter skulle komma att delas. Vidare skulle allvarliga rubbningar kunna uppstå för samhällsutvecklingen inom berörda kommuner och speciellt för Alfta tätort i fråga om bl. a. undervisningen, sjukvård, åldringsvård samt den kyrkliga verksamheten.

Enligt utredningsmannen borde indelningsändring avgränsad enligt beslutet den 26 april 1974 inte genomföras. Om en indelningsändring skulle genomföras borde utredningsuppdraget utvidgas att omfatta hela församlingen.

Kammarkollegiet överlämnade utredningen till regeringen den 15 april 1975. Den 17 april 1975 beslöt regeringen att utredningsuppdraget skulle omfatta hela förutvarande Alfta kommun.

Utredning angående Alftas kommuntillhörighet

Utredningen om kommuntillhörighet för förutvarande Alfta blev klar den 1 december 1975.1 utredningen, vars slutsatser riksdagen genom motionerna föreslås ta ställning till, föreslås att hela förutvarande Alfta kommun överförs från Bollnäs kommun till Ovanåkers kommun. Ändringen bör om möjligt genomföras den 1 januari 1977. Sammanfattningsvis anför utredningsmannen följande beträffande överförande:

Befolkningen i den vidgade Ovanåkers kommun kommer att uppgå till i det närmaste 13 400 personer enligt uppgifter för 1974-12-31.

• Av befolkningen bor enligt 1970 års FOB 4 068 i tätorten Edsbyn och

2 220 i tätorten Alfta.

• Kommunen kommer att utgöra ett särskilt näringsgeografiskt område.

CU 1975/76:24

• Näringslivet blir differentierat och baserat på stabila industriföretag i god utveckling.

• Den kommunala förvaltningen kommer att få ett tillfredsställande underlag för vidgade uppgifter, inte minst då det gäller industriföretagens krav på god service.

• De olägenheter som föranledes av gällande kommunindelning inom Viksjöforsområdet och södra delarna av Alfta socken elimineras i och med att kommungränsen försvinner.

• En samordning av olika grenar av kommunal verksamhet, bl. a. renhållningen, inom den vidgade kommunens område kan ge rationaliseringsvinster.

• För skolorganisationen kan vinnas vissa fördelar.

Centralort för den vidgade kommunen förutsätts bli Edsbyn, vilket inte bör utesluta en fortsatt utveckling av tätorten Alfta.

För Bollnäs kommun skulle ett avskiljande av Alfta kommundel få bl. a. följande konsekvenser.

• Kommunen skulle få sin befolkning minskad med 5 420 personer eller från 33 144 till 27 724 enligt befolkningsuppgifter 1974-12-31. Minskningen utgör 16,4 96.

• Antalet förvärvsarbetande personer minskar från ca 13 000 till ca 11 000 eller med ca 15,4 96. Uppgifterna grundar sig på 1970 års FOB.

• Skattekraften uttryckt i skattekronor minskar med 14,8 96 enligt skatteuppgifter för 1976 avseende 1975 års taxering.

Som framgår av utredningen rörande arbetsmarknad och pendlingsutbyten skulle avskiljande av Alfta kommundel inte i större utsträckning komma att negativt påverka sysselsättningen eller den ekonomiska utvecklingen inom kommunen i övrigt.

Olägenheter för Bollnäs kommun uppkommer givetvis temporärt i form av störningar i den nyligen uppbyggda kommunala förvaltningsorganisationen, som får ett något minskat arbetsunderlag. Vidare torde den kommunala planeringen få revideras och anpassas till ändrade förutsättningar. Såvitt framgår av tillgängligt material synes emellertid den fysiska planeringen i dess nuvarande läge inte påverkas av indelningsändringen.

Förutsättningarna och uppgifterna för Bollnäs kommun såsom regionalt centrum påverkas ej av indelningsändringen.

Genom indelningsändringen kan på sätt ovan visats vinnas påtagliga fördelar för den kommunala förvaltningen i den vidgade Ovanåkers kommun. Ändringen bör tillika kunna främja den ekonomiska utvecklingen i orten och i sociala avseenden bli till gagn. Även med beaktande av de olägenheter, som genom ändringen uppkommer för Bollnäs kommun, får dess genomförande anses stå i överensstämmelse med stadgandet i 3 § andra stycket KIL.

Ovanåkers kommun torde efter vad som framkommit under utredningen icke komma att motsätta sig indelningsändringen.

De negativa verkningarna för Bollnäs kommun, till stor del av temporär art, torde ej vara att hänföra till i lagens mening avsevärda olägenheter som påkallar frågans prövning under de s. k. kvalificerade förutsättningarna i 3 § andra stycket KIL. Sådana förutsättningar kan likväl anses föreligga eftersom bestående indelning, särskilt inom Viksjöforsområdet, vållar hinder i tillgodoseende av kommunala behov och även motverkar en god ekonomisk utveckling inom orten.

CU 1975/76:24

16 Kammarkollegiet har i början av februari månad år 1976 anhållit om yttrande från länsstyrelsen i Gävleborgs län över utredningsmannens förslag samt över ett av Kommunförbundet uppgjort förslag till ekonomisk reglering vid en eventuell ändring i kommunindelningen. Länsstyrelsen har begärt in yttranden över utredningarna, bl. a. från Bollnäs och Ovanåkers kommuner. Ovanåkers kommun har i slutet av mars månad yttrat sig till länsstyrelsen. En majoritet i kommunfullmäktige ansåg att förutvarande Alfta kommun och Ovanåkers kommun borde slås samman. En minoritet ansåg att nuvarande kommunindelning även i framtiden skulle gälla, medan en annan minoritet ansåg att Ovanåkers kommun skulle bestå som för närvarande samt att Alfta kommun skulle återuppstå. Bollnäs kommunfullmäktige väntas besluta i ärendet den 12 april 1976. Kommunstyrelsen har överlämnat utredningsmannens förslag för skyndsamt yttrande till bl. a. vissa kommunala nämnder, fackliga organisationer samt till vissa av de inom kommunen verksamma lokalavdelningarna inom de politiska partierna. I den mån ställning tagits till frågan om ändring av kommunindelningen har en sådan i de flesta fall avstyrkts. I vissa remissvar har framförts att hänsyn bör tas till lokala opinioner. Vidare har direkt till utskottet inkommit ca femton skrivelser i ärendet. I de flesta av dem anses att en indelningsändring bör komma till stånd.

Tidigare riksdagsbehandling

Vid 1972 års riksdag avstyrkte utskottet enhälligt motionen 1972:1798 (m) om ett tillkännagivande av vad däri anförts om vikten av att tillräckligt beakta lokala önskemål vid kommunsammanläggningar. Utskottet anförde att denna ståndpunkt ingår i de allmänna bedömningar som riksdagen redan gjort. Riksdagen följde utskottet.

Ovan (s. 6 f.) har berörts riksdagens beslut år 1973 (CU 1973:6) med anledning av bl. a. motionen 1972:1553 (c,fp,m) med förslag om att riksdagen skulle begära att frågan om Alftas sammanläggning med Bollnäs kommun togs upp till förnyad prövning.

I betänkandet CU 1974:26 avstyrkte utskottet enhälligt motionen 1974:1591 (m,c,fp) om en förutsättningslös utredning beträffande i vilken omfattning delar av Alfta socken skall överföras till Ovanåkers kommun. Utskottet hänvisade till det den 26 april 1974 åt kammarkollegiet då redan givna uppdraget. Riksdagen följde utskottet.

Även år 1975 behandlade utskottet och riksdagen motioner om kommunindelningen i sydvästra Hälsingland. I motionen 1975:1782 (m,fp) föreslogs en omprövning av Alfta sockens kommuntillhörighet i syfte att tillgodose invånarnas önskemål. I motionen 1975:1785 (c) begärdes att förslag om kommunindelningen i sydvästra Hälsingland skulle föreläggas 1975 års riksdag. I betänkandet CU 1975:23 avstyrktes motionerna. Som grund härför

CU 1975/76:24

anförde utskottet det regeringsbeslut i april 1975 i vilket kammarkollegiet fick i uppdrag att utreda kommuntillhörigheten av hela förutvarande Alfta kommun.

Utskottet

Motionsyrkandena kan indelas i två grupper. Sålunda föreslås i motionerna 1975/76:1950 (m, fp) yrkandena 1 och 3, samt i motionen 1956 (c) att riksdagen gör uttalanden av innebörd att Alfta förutvarande kommun skall överföras från Bollnäs till Ovanåkers kommun fr. o. m. den 1 januari 1977. I den nämnda motionen 1975/76:1950 hemställs vidare, yrkandet 2, att förutvarande Alfta kommun överförs från Bollnäs kommun till Ovanåkers kommun.

Förslaget i motionen 1975/76:1950, yrkandet 2, måste enligt utskottets mening uppfattas som att riksdagen skulle fatta ett beslut i sak om viss ändring i kommunindelningen. Med hänsyn emellertid till att sådana uppgifter enligt gällande lag tillkommer regeringen och att denna ordning också förutsatts vid beslut om hithörande regler i regeringsformen kan ett föreslaget beslut inte komma i fråga. Enligt utskottets mening finns det heller inte anledning att överväga ändrad lagstiftning för att i sådan ordning tillgodose motionärernas syfte i denna del. Bland de skäl som talar mot detta är också att det inte nu kan anses lämpligt att utnyttja riksdagens normgivningsmakt för att få ett visst sakbeslut i ett enskilt fall. Utskottet avstyrker sålunda förslaget i motionen 1975/76:1950, yrkandet 2.

Vad därefter angår övriga motionsförslag, vilka får uppfattas som förslag till uttalanden från riksdagens sida angående den fortsatta behandlingen av den väckta frågan om Alftas kommuntillhörighet har utskottet gjort följande bedömning.

Ett direkt uttalande angående hur förvaltningsmyndighet eller i sista hand regeringen skall behandla ett anhängiggjort ärende bör självfallet inte göras. Utskottet anser emellertid att anledning finns att i detta sammanhang åter starkt betona den allmänna principen att klara opinioner bland de av en aktualiserad indelningsändring närmast berörda självfallet måste ha en avgörande betydelse för bedömningen. Beslut i fråga om indelningsändringar av den typ som tagits upp i motionerna kommer utan tvivel att uppfattas som uttryck för beslutsfattarnas inställning till grundläggande demokratiska värderingar av de lokala opinionerna i en centraliserad beslutsprocess. Den uppfattning som utskottet sålunda uttalat är förenlig även med nu gällande lag. Utskottet föreslår att riksdagen med anledning av motionerna 1975/76:1950, yrkandena 1 och 3, samt 1956 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet sålunda anfört.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen avslår motionen 1975/76:1950, yrkandet 2,

CU 1975/76:24

2. att riksdagen med anledning av motionerna 1975/76:1950, yrkandena 1 och 3, samt 1956, som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 30 mars 1976

På civilutskottets vägnar ELVY OLSSON

Närvarande: fru Olsson i Hölö (c), herrar Bergman i Göteborg (s), Wennerfors (m), Lindkvist (s), Åkerfeldt (c), Henrikson (s), Strömberg i Botkyrka (fp), Jadestig (s), Häll (s), Olof Johansson i Stockholm (c), Claeson (vpk), fru Ingvar-Svensson (c), herrar Danell (m), Håkansson i Trelleborg (s) och Andersson i Gamleby (s).

Reservation

av herrar Bergman i Göteborg (s), Lindkvist (s), Henrikson (s), Jadestig (s), Häll (s), Håkansson i Trelleborg (s) och Andersson i Gamleby (s) som anser att

dels det stycke i utskottets yttrande på s. 17 som börjar ”Ett direkt” och slutar ”sålunda anfört” bort lyda:

Frågan om en eventuell indelningsändring beträffande Alfta förutvarande kommuns tillhörighet i kommunalt hänseende är som framgått ovan föremål för handläggning. Sålunda har kammarkollegiet i februari månad år 1976 anhållit om yttrande från länsstyrelsen i Gävleborgs län över ett utredningsförslag om Alftas kommuntillhörighet samt över ett av Svenska kommunförbundet uppgjort förslag till ekonomisk reglering vid en eventuell ändring i kommunindelningen. Länsstyrelsen har begärt in skyndsamt yttrande från Bollnäs och Ovanåkers kommuner. Ovanåkers kommuns yttrande föreligger. Bollnäs kommun väntas besluta i ärendet under april 1976. Därefter kommer länsstyrelsen att yttra sig till kammarkollegiet som - enligt vad utskottet erfarit - i sin tur oavsett eget ställningstagande avser att yttra sig efter regeringen.

Eftersom den i motionen upptagna frågan sålunda är under beredning och då ärendet enligt lagen (1919:293) om kommunal och ecklesiastik indelning sedermera kommer att avgöras av regeringen finner utskottet olämpligt föreslå riksdagen ett tillkännagivande eller uttalande i sakfrågan. Motionerna 1975/76:1950, yrkandena 1 och 3, samt 1956 avstyrks alltså.

dels utskottets hemställan under 2 bort lyda

2. att riksdagen avslår motionerna 1975/76:1950, yrkandena 1 och 3, samt 1956.