Med anledning av motioner om jämställdhetsfrågor m. m.

InU 1975/76:9

Inrikesutskottets betänkande 1975/76:9

med anledning av motioner om jämställdhetsfrågor m. m.

I detta betänkande tar utskottet upp tio motioner som rör olika frågor om jämställdhet mellan män och kvinnor, i första hand med utgångspunkt i förhållandena på arbetsmarknaden.

Motionsyrkandena

Utredningsarbetets bedrivande

1975:181 av fru Fredgardh m. fl. (c, m, fp) vari yrkas att riksdagen beslutar om tillsättandet av en parlamentariskt sammansatt kommitté för att genomföra mera långsiktiga projekt och framlägga förslag av principiellt intresse i fråga om jämställdhet mellan män och kvinnor i enlighet med vad i motionen anförts.

1975:1690, yrkandet 1, av herr Bohman m. fl. (m) vari, med hänvisning till vad som anförs i motionen 1975:1235, yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om att en parlamentarisk kommitté tillsätts med uppgift att främja jämställdheten mellan män och kvinnor.

Lagstiftning mot könsdiskriminering

1975:223 av herr Helén m. fl. (fp) vari yrkas att riksdagen uppdrar åt regeringen att under 1975 förelägga riksdagen förslag till lagstiftning mot könsdiskriminering enligt de riktlinjer som anges i motionen.

Rätt till ledighet för småbarnsföräldrar

1975:1690, yrkandet 3, av herr Bohman m. fl. (m) vari, med hänvisning till vad som anförs i motionen 1975:1235, yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om att familjestödsutredningen ges i uppdrag att med förtur framlägga förslag beträffande lagstadgad rätt till utsträckt tjänstledighet med bevarad anställningstrygghet för föräldrar i samband med barnsbörd och vård av små barn i enlighet med vad i motionen anförts.

1975:1701 av herr Fälldin m. fl. (c) vari, med hänvisning till vad som anförs i motionen 1975:1242, yrkas att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag om sådan lagändring att såväl män som kvinnor ges lagstadgad rätt till tre års tjänstledighet i samband med att ett barn föds i familjen, liksom i samband med adoption, intill dess att barnet fyller tre år.

1975:1706 av herr Helén m. fl. (fp) vari, med hänvisning till vad som anförs i motionen 1975:1256, yrkas att riksdagen beslutar att hos regeringen

1 Riksdagen 1975/76. 18 samt. Nr 9

InU 1975/76:9

begära förslag till förlängning av den lagstadgade rätten till tjänstledighet i samband med att barn föds eller i samband med adoption, i enlighet med vad som framförts i motionen.

Barnavård som merit vid anställning

1975:1698 av fru Fraenkel (fp) och herr Olsson i Kil (fp) vari yrkas att riksdagen beslutar att regeringen tar initiativ till att regler för meritvärdering av barnavårdande tjänstgöring i hemmet utformas.

Deltid och flexibel arbetstid m. m.

1975:1690, yrkandet 2, av herr Bohman m. fl. (m) vari, med hänvisning till vad som anförs i motionen 1975:1235, yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om att sysselsättningsutredningen ges i uppdrag att kartlägga förutsättningarna för att skapa ökat antal kvalificerade deltidsarbeten och s. k. partnerarbeten.

1975:182 av herr Helén m. fl. (fp) vari yrkas att riksdagen uttalar att staten i sin egenskap av arbetsgivare bör vidga möjligheterna till flexibel arbetstid inom statliga företag och statlig förvaltning, där personalen så önskar.

1975:949, yrkandet 4, av herr Nilsson i Tvärålund m. fl. (c) vari yrkas att riksdagen uttalar som sin mening att stat och kommun som arbetsgivare bör gå före med införande av flexibel arbetstid och ökat antal deltidsplatser.

Motionen innehåller ytterligare fyra yrkanden, se InU 1975:3 och 1975:14.

1975:1712, yrkandet 2, av fru Jonäng (c) vari hemställs att riksdagen ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om flexibel arbetstid.

Motionen innehåller ytterligare ett yrkande, se InU 1975:14.

1975:63, yrkandet 1, av herr Hermansson m. fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen uttalar sig för fastställandet av en minimiarbetstid om 20 timmar i veckan, utom i de fall då annan överenskommelse nås med den lokala fackliga organisationen.

Motionen innehåller ytterligare ett yrkande, se InU 1975/76:6.

InU 1975/76:9

3 Statistiska uppgifter

I det följande redovisas vissa statistiska uppgifter hämtade ur en rapport utarbetad inom delegationen för jämställdhet mellan män och kvinnor, benämnd "Målet är jämställdhet” (SOU 1975:58).

Hela antalet i arbetslivet sysselsatta människor var i genomsnitt under år 1974 4 miljoner fördelat på 2,3 miljoner män och 1,6 miljoner kvinnor. Hela befolkningen uppgick till drygt 8 miljoner.

Befolkningen i olika åldrar samt de sysselsatta i samma åldrar framgår av befolkningspyramiden i diagram 1.

Diagram 1. Sveriges befolkning 1974 samt de sysselsatta i genomsnitt under året, 1 000-tal.

KVINNOR

Antalet sysselsatta kvinnor har ökat med 300 000 från 1965 till 1974, och antalet sysselsatta män har under samma tid minskat med nära 30 000.

InU 1975/76:9

4 Förvärvsarbetets utveckling (mätt med relativa arbetskraftstal) 1965-1974 för män och kvinnor i åldern 20-64 år samt kvinnor med barn under 7 år framgår av diagram 2.

Diagram 2. Relativa arbetskraftstal för män, kvinnor med barn under 7 år och alla kvinnor 1965-1974 och enligt prognos till 1980. Åldrarna 20-64 år.

100 MAN

to

KVINNOR

60 KVINNOR MED BARN ONDER 7

50 VO

70 -72 -7* -7e -71 90

Som framgår av diagrammet har framför allt småbarnsmödrarnas förvärvsarbete ökat mycket snabbt under de gångna åren. År 1965 var 37 procent av småbarnsmödrarna sysselsatta mot 57 procent år 1975.

Det stora flertalet kvinnor har gått till typiska och traditionella kvinnoyrken inom sjukvård, barnomsorg, åldringsvård och kontor.

InU 1975/76:9 5

I elva yrken arbetade år 1974 mer än 50 000 kvinnor, vilket redovisas i nedanstående tabell.

Yrken där mer än 50 000 kvinnor arbetade 1974

Yrke

Antal kvinnor

% kvinnor i 1974

i yrket (1965)

Stenografi och maskin-

skrivningsarbete

67 400

97,0

(97,3)

Husligt arbete, portier-

arbete m ma

94,0

(92,8)

Hälso- och sjukvårdsarbete

224 400

92,3

(92,2)

Bokförings- och kassa-

arbete

72 700

81,5

(84,0)

Affärsbiträden m fl

127 200

79,7

(81,2)

Fastighetsskötsel, städ-

ning m m

124 100

76,8

(80,0)

Övrigt servicearbete*

69 600

76,0

(71,8)

Annat kontorsarbetec

225 300

72,9

(65,1)

Pedagogiskt arbete

98 200

64,6

(56,0)

Jordbruks- och trädgårds-

arbete, djurskötsel

52 700

55,2

(52,8)

Övr. tillverkningsarbete^

59 800

29,8

(30,0)

Summa

1 333 400

flBI. a. hemsamariter för gamla, barnskötare, kökspersonal.

*BI. a. serveringspersonal, frisörer, tvätteripersonal.

fAlla som inte utför stenografi, maskinskrivning, bokföring eller kassaarbete. ^Tobaksarbete, grafiskt arbete, paketering, lagerarbete, fotoarbete och diverse smågrupper.

Av tabellen framgår att över 1,3 miljoner kvinnor var sysselsatta i redovisade elva yrken. Antalet män i dessa yrken uppgick till 465 000, vilket innebär procentuella andelar för kvinnor resp. män på 74 resp. 26.

Enligt en undersökning av inkomsterna år 1972 var årslönen för helårsoch heltidsanställda' män i genomsnitt 40 500 kr. och för kvinnorna 29 000 kr. Lönernas fördelning för män och kvinnor framgår av diagram 3.

Diagrammet visar att kvinnorna har lägre löner än männen och att deras löner är sammanpressade inom ett mindre intervall än männens.

Av de 112 000 anställda som hade extremt låg lön, under 20 000 kr. för heltids- och helårsarbete, var 70 000 kvinnor.

Avslutningsvis kan nämnas att arbetsmarknadens könsuppdelning är den viktigaste orsaken till löneskillnader mellan män och kvinnor. Det innebär att när man jämför löneskillnaderna mellan män och kvinnor i samma bransch eller yrke blir skillnaderna betydligt mindre än när man jämför lönerna för alla anställda män och kvinnor som i diagram 3.

1 Helårs- och heltidsanställda: De som sedan semester och sjukledighet dragits av arbetat minst 1 750 timmar år 1972. Man kan räkna med att det över denna gräns finns en viss skillnad i arbetad tid mellan män och kvinnor och att det förklarar en liten del av löneskillnaden.

InU 1975/76:9

6 Diagram 3. Årslön för helårs- och heltidsanställda män och kvinnor år 1972, i 1 OOO-tal kronor och personer.

Man

Medjtil&n,: 40.500 kr

45".o-49.9

1000 -la/

kronor

100,0 -

80.0 -999

70.0-79,9

60.0-69.9

50.0 -59, 9

40.0-44. 9

35,0-39.9

30.0-39.9

25.0 -/*3.4

20.0-29.9

10.0-19.9

0.1-9 9

Kvinnor

Medellön:

2S 2&0 leir

000 2>0O 1(00

I minst personer över 15 är injiar.

100 ?00 300

Internationella konventioner m. m.

Internationella organ som Förenta nationerna, Europarådet och Nordiska rådet m. fl. utarbetar konventioner, deklarationer och rekommendationer m. m. för att nå de mål som organisationerna verkar för. Som exempel på dokument av betydelse för jämställdhetsfrågan kan nämnas:

- FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna (år 1948)

- Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna jämte tilläggsprotokoll (år 1950)

- FN:s internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter jämte protokoll samt internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (år 1966)

- vissa överenskommelser om social trygghet

- FN:s konvention om kvinnans politiska rättigheter (år 1953)

- FN:s konvention om gifta kvinnors medborgarskap (år 1957)

- FN:s konvention angående samtycke till, minimiålder för samt registrering av äktenskap (år 1962)

- FN:s (Unesco) konvention mot diskriminering inom undervisningen (år 1960)

- FN:s deklaration om avskaffande av diskriminering mot kvinnor (år 1967)

InU 1975/76:9

- Europeiska konventionen om adoption av barn (år 1967)

- ILO:s‘ lika-lönskonvention om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde (år 1951)

- ILO:s diskrimineringskonvention om avskaffande av varje åtskillnad, uteslutning eller företräde på grund av bl. a. kön vid anställning eller yrkesutövning (år 1958)

Härutöver kan nämnas under innevarande år aktuella åtgärder inom ILO och FN.

Vid ILO:s konferens under juni månad antogs en deklaration om lika villkor och lika möjligheter i arbetslivet för män och kvinnor. Bland annat fastslås att kvinnans rätt till arbete måste garanteras och att en förändring av kvinnans roll även förutsätter att mannens roll i samhälle och familj förändras. Vidare uttalas att garantier mot könsdiskriminering i arbetslivet skall skapas genom lagstiftning eller kollektivavtal.

FN:s generalförsamling antog, som nämnts i det föregående, år 1967 en deklaration om eliminering av diskriminering av kvinnor. Vid FN:s kvinnokommissions möte år 1974 diskuterades ett förslag att på grundval av denna deklaration utarbeta en konvention med samma syfte. Kvinnokommissionen lyckades inte nå enighet om förslaget, varför FN:s generalsekreterare har remitterat frågan till FN:s medlemsländer för synpunkter och ställningstaganden. FN:s generalsekreterare önskade svar i juli innevarande år. Frågan om en konvention kommer därefter att tas upp vid kvinnokommissionens möte i januari 1976. (Se UU 1975:8.)

FN:s världskonferens i samband med det internationella kvinnoåret hölls i Mexico City den 19 juni-den 2 juli 1975. Konferensen antog en världsaktionsplan som innehåller rekommendationer för att öka jämställdheten mellan män och kvinnor.

Utredningsarbetets bedrivande i Sverige

Jämställdhetsdelegationen

Delegationen för jämställdhet mellan män och kvinnor kom till i december 1972. Den arbetar direkt under statsministerns kansli och har nära anknytning till statsrådsberedningen. Delegationen sammanträder ett par gånger i månaden. På heltid arbetar ett sekretariat omfattande ett tiotal personer.

Delegationen (stundom kallad lilla delegationen), vars ordförande är statsrådet Anna-Greta Leijon, består av sju ledamöter vilka samtliga är socialdemokrater.

Till delegationens förfogande står den stora delegationen som är ett organ för samråd i jämställdhetsfrågor samt två referensgrupper.

Den stora delegationen består av ett 20-tal representanter för arbetsmark -

Intemationella arbetsorganisationen

InU 1975/76:9

nadens parter, vissa statliga myndigheter och kvinnoorganisationer. Den sammanträder i genomsnitt ett par gånger per halvår. Den ena referensgruppen består av 12 kvinnor från olika håll i landet, både förvärvsarbetande och hemarbetande. Den sammanträder i genomsnitt två gånger per halvår. Den andra referensgruppen består av åtta flickor, vilka representerar den kvinnliga minoriteten i teknisk utbildning och tekniska yrken. Även denna referensgrupp beräknas sammanträda i genomsnitt två gånger per halvår. Målet för delegationens verksamhet anges vara:

- arbete åt alla, både kvinnor och män

- yrkesval oberoende av kön

- ökad makt åt kvinnorna i facket, på arbetsplatserna och i politiken

- jämlik arbetsfördelning i hemmen

- daghemsplats till alla barn

- en mjukare mansroll

- realistisk kvinnobild i massmedia

En viktig del av delegationens arbete är att bevaka och påverka det fortlöpande reformarbetet inom regeringens kansli.

Delegationen anger att dess första arbetsår, 1973 och 1974, framför allt ägnats åt att försöka riva muren mellan kvinnornas och männens arbetsmarknader. Följande tre arbetsmarknadspolitiska förslag framlades av delegationen under 1973 och har nu trätt i kraft på försök:

1. Arbetsgivare som anställer och utbildar kvinnor eller män i vissa yrken som är ”typiska” för det motsatta könet får ett bidrag på 5 kr. i timmen (det s. k. jämställdhetsbidraget).

2. Ett villkor för att ett företag skall få statligt lokaliseringsstöd är nu att det anställer minst 40 procent av vartdera könet.

3. Arbetsförmedlingarna har fått 100 nya arbetsförmedlare som ägnar sig särskilt åt att öka kvinnornas möjligheter att få bra arbete.

I sex län pågår en annan försöksverksamhet som startat på initiativ av delegationen. Den går ut på att kvinnor som vill ha arbete skall få det lättare att komma in i traditionellt manliga arbeten inom industrin. Hundratals kvinnor har härigenom fått arbete inom bl. a. process-, trä- och verkstadsindustrin.

Endast 4-5 procent av eleverna i teknisk utbildning på gymnasiet är flickor. De har svårt att få lämpliga praktikarbeten och får senare ofta problem med att få de arbeten de är utbildade för. Av denna anledning har delegationen, som tidigare nämnts, bildat en referensgrupp representerande den kvinnliga minoriteten i teknisk utbildning och tekniska yrken.

Delegationen har i en utredning studerat deltidsarbetets omfattning, orsaker och följder, varvid omkring 5 000 deltidsarbetande har intervjuats. En delrapport med statistiska uppgifter avlämnades i början av året. Huvudrapporten kommer att publiceras vid årsskiftet 1975-1976.

InU 1975/76:9

9 På uppdrag av delegationen har en rapport rörande frågan om lagstiftning mot könsdiskriminering utarbetats. Rapporten publicerades i början av år 1975. Inför den internationella FN-konferensen i Mexico City utarbetades inom delegationen den tidigare nämnda rapporten om kvinnornas ställning i Sverige (”Målet är jämställdhet”).

Motionerna

I motionen 181 av fru Fredgardh m. fl. (c,m,fp) framhålls att det är en angelägenhet som angår alla i samhället att skapa verklig jämställdhet mellan män och kvinnor. Det ter sig därför naturligt att detta arbete bärs upp av ett parlamentariskt förankrat organ. En parlamentarisk kommitté bör genomföra långsiktiga projekt och lägga fram förslag av principiellt intresse. Motionärerna hänvisar härvidlag till vad som anförs i inrikesutskottets betänkande 1974:25.

Med nuvarande uppläggning av utredningsarbetet anser motionärerna att två viktiga krav inte tillgodoses, nämligen att arbetet ges bredaste möjliga förankring och utförs under parlamentarisk insyn och medverkan. Man pekar vidare på att jämställdhetsdelegationen är ett i förhållande till den stora delegationen självständigt organ. Medlemmarna i den stora delegationen, som har en rådgivande funktion, bedöms ha små om ens några möjligheter att påverka besluten.

I motionen 1690 av herr Bohman m. fl. (m) yrkas att en parlamentarisk kommitté tillsätts med uppgift att främja jämställdheten mellan män och kvinnor. Motionärerna hänvisar till motionen 1235, i vilken framförs i stort samma argument för en parlamentarisk kommitté för jämställdhetsfrågorna mellan män och kvinnor som i motionen 181.

Tidigare riksdagsbehandling

Som nämnts i motionerna har frågan om en parlamentariskt tillsatt kommitté för jämställdhetsfrågor behandlats av 1971-1974 års riksdagar, se InU 1971:35, 1972:24, 1973:34 och 1974:25. Motionerna i ämnet har avslagits vid samtliga tillfällen, år 1974 efter lottning. Inrikesutskottet biträdde vid detta tillfälle motionsyrkanden om en parlamentarisk utredning och anförde därvid att kravet på parlamentarisk medverkan kan tillgodoses genom att jämställdhetsdelegationen förstärks med ledamöter från de politiska partierna. Om denna lösning ansågs mindre lämplig med hänsyn till delegationens uppgifter i det löpande reformarbetet inom regeringens kansli, borde enligt utskottet regeringen i stället föra över en del av delegationens arbetsuppgifter till en parlamentarisk kommitté. Utskottet ansåg att kommittén borde ägna sig åt långsiktiga projekt och förslag av principiellt intresse, medan delegationen i så fall borde kunna fortsätta sitt arbete att påverka utvecklingen i dagsaktuella frågor.

Företrädarna för s och vpk anförde i den reservation som sedermera efter

InU 1975/76:9

lottning antogs av kammaren att det inte fanns behov av att tillsätta ytterligare utredningar vid sidan av delegationen. I fråga om kravet på parlamentarisk medverkan hänvisades till att företrädare för riksdagspartiernas kvinnoorganisationer såsom experter deltar i utredningsarbetet.

Lagstiftning mot könsdiskriminering Motionen

I motionen 223 av herr Helén m. fl. (fp) begärs att förslag om lagstiftning mot könsdiskriminering skall föreläggas riksdagen under år 1975.

Motionärerna anser att alla vägar bör prövas för att åstadkomma bättre jämlikhet mellan kvinnor och män i det svenska samhället. Den hittillsvarande utvecklingen, speciellt på arbetsmarknaden, har gått för långsamt. Vi har, säger motionärerna, fortfarande i alltför stor utsträckning en uppdelning i manliga och kvinnliga yrken, där de kvinnliga är lägre betalda, har mindre inflytande och sämre framtidsutsikter. Motionärerna hänvisar till att lagstiftning i ämnet finns eller förbereds i flera länder. Särskilt uppehåller man sig vid förhållandena i USA och uttalar att redan en översiktlig genomgång av erfarenheterna i USA borde ha sagt regeringen att det är anledning att pröva lagstiftning även i Sverige.

Motionärerna anger följande riktlinjer för lagstiftningen.

Lagen skall förbjuda arbetsgivare eller förening av arbetsgivare att vid erbjudande av arbete eller vid anställande av arbetstagare uppställa villkor som diskriminerar arbetstagare i förhållande till annan arbetstagare på grund av kön. Diskriminerande åtgärder mot anställda skall också förbjudas. Lagen skall vidare hindra att diskriminerande villkor tas in i anställningsavtal eller i kollektivavtal.

Om diskriminerande villkor eller åtgärder förekommit, skall arbetsgivare eller förening av arbetsgivare vid vite kunna förbjudas att fortsätta ställa upp sådana villkor eller vidtaga sådana åtgärder. Vidare bör den som inte efterkommer lagen kunna dömas att ersätta skada som en person lidit genom könsdiskriminering.

Den som anser sig diskriminerad vid t. ex. sökande av anställning, vid befordran eller i lönesättningen skall kunna åberopa lagen. En kommision eller en ombudsmannainstitution bör inrättas med uppgift att dels behandla klagomål av enskilda och vid behov föra fallet vidare till behörig domstol, dels ta egna initiativ, t. ex. granska företagares personalpolitik från diskrimineringssynpunkt.

Man bör överväga hur man skall komma till rätta med den vanliga situationen då det samlade resultatet av en arbetsgivares personalrekrytering, interna utbildning, befordran och lönesättning är könsdiskriminerande. Möjligheten att på det sätt som skett i USA ställa krav på företagen i samband med att de sluter kontrakt med staten bör därvid prövas. Självklart är att offentliga arbetsgivare bör föregå med gott exempel.

InU 1975/76:9

11 Utöver en ny lag mot könsdiskriminering bör också de gällande reglerna mot rasdiskriminering (brottsbalken 16:9), som framfor allt gäller serviceinrättningar av skilda slag, vidgas till att gälla förbud mot könsdiskriminering. Detta torde kunna ske genom en relativt enkel lagändring.

Tidigare riksdagsbehandling

Motionsyrkanden om lagstiftning mot könsdiskriminering har väckts åren 1970-1974, se ABU 1970:56 samt InU 1971:35,1972:24,1973:34 och 1974:25. Motionerna har avslagits av riksdagen. Vid utskottsbehandlingen åren 1970 och 1971 reserverade sig företrädarna för moderata samlingspartiet och folkpartiet och åren 1972-1974 folkpartiets företrädare. År 1974 hänvisade inrikesutskottet till det kartläggningsarbete om bl. a. lagstiftningen i andra länder som jämställdhetsdelegationen utförde och uttalade att sedan resultatet härav lagts fram fick det övervägas om och i så fall i vilka former man skulle gå vidare. I en folkpartireservation begärdes att förslag till lagstiftning skulle läggas fram under år 1975.

Jämställdhetsdelegat jonens utredning

Det kartläggningsarbete som utskottet förra året syftade på har utförts av hovrättsfiskalen Nina Pripp på uppdrag av jämställdhetsdelegationen. Resultatet har presenterats i ”PM till frågan om lagstiftning mot könsdiskriminering” (Ds Ju 1975:7).

I det följande återges i sammandrag vissa delar ur innehållet i promemorian.

Utländsk lagstiftning USA

Lagstiftningen mot könsdiskriminering i USA tog sin egentliga början under 1960-talet.

Äldst är Eqaal Pay Act från år 1963. Lagen förbjuder löneskillnader mellan manliga och kvinnliga arbetstagare i samma företag med arbetsuppgifter som kräver lika skicklighet, ansträngning och ansvar och som uträttas under likartade arbetsförhållanden. Lagen förbjuder arbetsgivaren att sänka lönenivån för någon eller någon grupp av anställda för att få jämställd nivå mellan könen. Lagen förbjuder också arbetstagarorganisationer att förmå eller försöka förmå arbetsgivare att särbehandla en anställd i strid mot bestämmelserna om lika lön.

Däremot förbjuder inte lagen löneskillnader beroende på tjänsteålder, meriter eller ersättning efter kvantitativ eller kvalitativ arbetsprestation. Inte heller förbjuder lagen löneskillnader om orsaken är en annan än den an -

InU 1975/76:9

ställdes könstillhörighet. Lagen omfattar även s. k. fringe benefits, varmed avses andra avlöningsförmåner än lön, t. ex. sjukersättningsförmåner och andra försäkringsförmåner.

Lagstiftningen administreras av ”the Wåge and Hour Division” (WHD) inom det federala arbetsdepartementet. Departementet har en omfattande organisation som övervakar efterlevnaden av denna lag och har rätt att på eget initiativ granska företagens verksamhet, räkenskaper, lönelistor etc. Över 70 000 arbetsställen kontrolleras varje år.

En arbetsgivare som i strid mot likalönslagen underbetalar en anställd kan på talan av arbetsdepartementet eller den anställde förpliktas att utbetala s. k. back pay. Maximalt kan skyldigheten omfatta två år tillbaka i tiden eller, vid uppsåtligt handlande, tre år.

I Civil Rights Ad från år 1963 förbjuds inom olika områden diskriminering främst på grund av ras, hudfärg, religion eller nationellt ursprung. Såvitt gäller arbetsmarknaden finns i Title Vll föreskrifter som gäller även könsdiskriminering. Detta kapitel infördes år 1964. Lagen förbjuder diskriminering vid och i anställning (förbudet riktar sig mot såväl arbetsgivare och arbetsförmedlare som arbetstagarorganisationer) och vid utbildning och liknande som bestämts av arbetsgivaren, arbetstagarorganisation eller ”joint labor-management committees”.

Lagen har således en vidare räckvidd än Equal Pay Act. Dels behandlar den inte endast könsdiskriminering, dels innebär den förbud mot även annan diskriminering än olika lön för lika arbete.

Lagen gäller i huvudsak samma kategorier som Equal Pay Act, dock med den begränsningen att den endast är tillämplig på arbetsgivare med minst 15 anställda och fackliga organisationer med minst 15 medlemmar.

För att övervaka lagens tillämpning har upprättats en kommission, Equal Emplovmeni Commission (EEOC). EEOC har befogenhet att gå in i företagen och där ta del av deras personakter. En anställd som anser sig diskriminerad på grund av sitt kön kan vända sig till EEOC med sina klagomål. I första hand försöker EEOC komma till rätta med problemen på frivillig väg, men sedan mars 1972 kan kommissionen också föra talan mot företag som könsdiskriminerar.

Arbetsgivarna är skyldiga att se till att personalpolitiken inte står i strid mot bestämmelserna i lagen. En viktig del fyller här de s. k. affirmativeaction-programmen. Med dessa etablerar arbetsgivarna positiva program för att engagera kvinnorna förarbete i företagen. Avsikten med dessa program är inte bara att eliminera sannolikheten för framtida diskriminering utan också att korrigera den gamla struktur som lett fram till sådan diskriminering.

Executive order 11246 förbjuder diskriminering inom företag som utför arbete åt den federala staten, enligt i stort samma riktlinjer som Civil Rights Act, Title VII. Större ”Federal contractors" och liknande är skyldiga att upprätta skriftliga ”affirmative action programs” (A AP). Skriftliga AAP skall i fråga om kontrakt på 1 milj. dollar eller mer ha upprättats redan innan

InU 1975/76:9

federala regeringskontrakt tecknas.

Företag som bryter mot Executive Order och de med stöd därav meddelade föreskrifterna riskerar att förlora sina kontrakt med den federala regeringen eller att inte fä dessa förnyade. De nämnda ”Federal Contractors”

o. d. är bland USA:s största och mest inflytelserika företag, och man uppskattar att drygt en tredjedel av den amerikanska arbetskraften tillhör företag som har regeringskontrakt.

Canada

Federal lagstiftning som förbjuder könsdiskriminering finns i följande lagar.

Unemployment Insurance Act från år 1971, som innehåller förbud mot könsdiskriminering eller diskriminering av gifta vid arbetsförmedlande verksamhet.

Public Service Employment Act från år 1967, som innehåller föreskrifter vilka förbjuder allt slags könsdiskriminering av statsanställda.

Canada Labour Code från år 1971, som förbjuder löneskillnader mellan manliga och kvinnliga arbetstagare som arbetar i samma företag och som utför samma eller likartat arbete under samma eller likartade villkor och som fullgör arbete som kräver samma eller likartade ansträngningar och ansvar.

Under hösten 1974 förberedde den federala regeringen en proposition med förslag till lag om inrättande av en ”Federal Commission on Human Rights and Interests”. Denna lag skulle innehålla föreskrifter om förbud mot könsdiskriminering och diskriminering av gifta.

Frankrike

1 1945 års franska grundlag fastslås principen om jämställdhet mellan män och kvinnor. I anslutning till denna grundlagsbestämmelse har enligt uppgift ett flertal lagar mot könsdiskriminering utfärdats.

I lagen om kollektivavtal från år 1950 bekräftas principen om lika lön för lika arbete oavsett kön. Inga straffbestämmelser stipuleras dock i de lagar eller dekret som innehåller jämställdhetstankar. Grundlagsskyddet har följaktligen ofta visat sig vara illusoriskt. Ännu finns på exempelvis det straffrättsliga området exempel på könsdiskriminering.

I december 1972 promulgerades en likalönslag. Enligt denna är varje arbetsgivare skyldig att trygga jämställdheten mellan män och kvinnor i vad avser ersättning för arbete av samma eller likvärdigt slag.

Under hösten 1974 lades fram förslag till viss lagstiftning mot könsdiskriminering på arbetsmarknadsområdet i övrigt.

InU 1975/76:9

14 Italien

I grundlagen som varit i kraft sedan år 1948 uttrycks den principiella jämlikheten mellan män och kvinnor.

Enligt uppgift återstår dock många åtgärder att vidta mot könsdiskriminering.

Förbundsrepubliken Tyskland

Den tyska grundlagen fastslår i art. 3 andra stycket att män och kvinnor skall ha lika rättigheter. Principen skall som gällande rätt iakttas i förvaltningsmyndigheternas och domstolarnas verksamhet.

På arbetsmarknadsområdet finns i "Arbeitsförderungsgesetz” särskilda bestämmelser till hjälp för de kvinnor som på grund av husliga plikter har svårt att få arbete. Bestämmelserna har utformats mot bakgrund av att den grundläggande jämställdhetssynen till följd av mäns och kvinnors olika livssituation är svår att förverkliga i arbetslivet.

Likalönsprincipen är genom det ovannämnda grundlagsstadgandet fastslagen i tysk rätt. Arbetsdomstolen har klart fastställt att jämställdhetsprincipen inte bara förbjuder villkorliga skillnader mellan könen utan också påbjuder full jämställdhet mellan man och kvinna, som utför samma arbete, och förbjuder varje skillnad, positiv eller negativ, på grund av kön vid bestämmandet om lön.

De föreskrifter som finns i lag på arbetsmarknadsområdet gäller lika för män och kvinnor. Någon särskild anti-diskrimineringslag finns inte.

Tyska demokratiska republiken (DDR)

Grundlagen i DDR ger uttryck för tanken att alla medborgare i DDR har samma rättigheter och skyldigheter, att alla är lika inför lagen. Man och kvinna har samma rättigheter och samma legala status. Det sägs särskilt att det är en uppgift för samhället och staten att gynna kvinnan, speciellt vad avser hennes yrkesmässiga egenskaper. Rätten till lika lön för lika arbete finns författningsmässigt inskriven.

Sovjetunionen

1 artikel 122 i Sovjetunionens konstitution ges kvinnan lika rättighet som mannen på alla områden i landets närings-, stats-, kultur- och samhällspolitiska liv.

Möjligheten att förverkliga kvinnans rättigheter garanteras genom att kvinnan ges samma rätt som mannen till arbete, betalning för arbete, vila, socialförsäkring och utbildning, samt genom statlig mödra- och barnavård, statlig hjälp till fierbarns- och ensamstående mödrar, ledighet med bibehållet

InU 1975/76:9

understöd vid havandeskap, ett utbrett nät barnbördshus, barnkrubbor och barnträdgårdar.

Speciellt omnämnande av kvinnor finns som regel endast i de fall hänsyn till kvinnans modersfunktioner och hennes fysiska egenskaper anses påkalla särskilda åtgärder. Härvid kan nämnas att arbetslagstiftningen förbjuder anställning av kvinnliga arbetstagare för tunga arbeten, andra arbeten med ohälsosamma arbetsvillkor samt vissa underjordiska arbeten. Arbete nattetid är i princip inte tillåtet för kvinnor.

Storbritannien

År 1970 antogs en Equal Pay Act. Föreskrifterna i lagen skall börja tilllämpas i slutet av 1975.

Enligt lagen skall en kvinna ha samma lön som en man hos samme arbetsgivare för arbete som är detsamma eller i stort sett likartat med det som mannen utför. Detsamma gäller i fråga om sådant arbete som bedöms ha samma värde som det som utförs av en man. I lagen finns särskilda föreskrifter för dess efterlevnad.

Under hösten 1974 presenterade regeringen en vitbok, ”Equality for Women”, i vilken den nuvarande regeringen lägger fram principerna för ett förslag till en mer omfattande lagstiftning mot könsdiskriminering. Enligt förslaget kommer det att bli olagligt för en arbetsgivare att diskriminera i fråga om rekrytering, utbildning, befordran, kortare arbetstid eller avskedanden. Vissa undantag från regeln medges exempelvis anställningsförhållanden inom privata hushåll, kyrkan och försvaret.

Klagomål skall i första hand anmälas till ett nytt organ, ”Equal Opportunities Commission”, och inte direkt till domstolarna. Kommissionen skall, där den så bedömer lämpligt, vidarebefordra ärendet till domstolen. Om den finner att diskriminering ägt rum skall den kunna a) förklara att svaranden agerat olagligt, b) utdöma skadestånd, c) ålägga svaranden att upphöra med diskrimineringen mot sökanden.

Huvuduppgiften för Equal Opportunities Commission skall vara att:

1. undersöka och vidta åtgärder för att eliminera olaglig diskriminering,

2. bistå och representera enskilda sökande,

3. verkställa undersökningar i frågor som ligger utanför gällande lagstiftning och som kan influera likställigheten mellan könen samt inkomma med rekommendationer,

4. granska gällande lagar och göra ändringsförslag,

5. undersöka samt vidta åtgärder som informerar och övertygar den allmänna opinionen.

Norge

År 1959 upprättades ett Likelonnsråd som en av de viktigare åtgärderna från myndigheternas sida för att främja jämställdheten mellan könen. Rådets

InU 1975/76:9

uppgift var att främja likalönsprincipen på olika sätt. I februari 1972 upprättades nuvarande Likestillingsråd, som övertog Likelonnsrådets uppgifter och dessutom fick i uppgift bl. a. att verka för åtgärder på familjelivets, skolans, försvars- och samhällslivets områden. Rådet fick även i uppdrag att gå igenom gällande lagstiftning för att komma med förslag till ändring av diskriminerande bestämmelser.

I juli 1974 lade en arbetsgrupp inom Forbruker- og Administrasjonsdepartementet fram en promemoria med utkast till Lov om likestilling mellan Kjonnene.

Propositionen har ännu - i oktober 1975 - inte lagts fram.

I utkastet till lag om jämställdhet konstaterar arbetsgruppen att även om män och kvinnor i dag är formellt i det väsentliga jämställda på de flesta samhällsområden, så når de ändå inte reell jämställdhet. En väsentlig förklaring härtill ligger antagligen i uppfattningen om könsrollerna. En lag kan visserligen inte ändra inställningen till könsrollerna över en natt, sägs det vidare, men lagstiftaren kan skapa regler som bidrar till att de faktiska förhållandena läggs till rätta för en högre grad av jämställdhet än i dag.

Lagen skall gälla på alla samhällsområden utom privatlivets. Enligt lagens s. k. generalklausul är särbehandling av män och kvinnor inte tillåten. Med särbehandling avses handlingar som ställer kvinnor och män olika därför att de är av olika kön. Enligt utkastet skall lagen inte tolkas så att det är motiven hos den som särbehandlas som är det avgörande. Meningen är att man skall gå längre och inte bara se på de subjektiva förhållandena, utan undersöka om handlingar som ställer kvinnor och män olika sakligt sett kan förklaras på annat sätt än med ”Kjonnsforskjellen”. Ett uttryck för detta tänkesätt kommer fram i 2 §, där det sägs att även om en handling inte omfattas av vad som tidigare sagts i paragrafen, räknas den som särbehandlande om den faktiskt verkar så att det ena könet på ett orimligt sätt ställs sämre än det andra.

I motsats till det engelska förslaget förbjuds genom den norska generalklausulen inte endast sådan särbehandling som är mindre gynnsam för det ena könet. Även annan särbehandling förbjuds.

Övervakningen av lagens efterlevnad skall anförtros ett Likestillingsombud, som i första hand skall söka frivilliga rättelser. Om det inte lyckas skall ombudet kunna vända sig till ett särskilt råd, som föreslås bli inrättat - Likestillingsråd. Rådet skall kunna träffa bindande avgöranden i saken.

Om rådets avgöranden inte efterlevs skall domstol kunna döma till fängelse.

Rådet kan också påbjuda de åtgärder som finnes nödvändiga för att säkerställa att den förbjudna handlingen upphör och för att hindra att den upprepas men skall inte ha rätt att pröva avgöranden som meddelats av bl. a. Stortinget, domstolarna eller Konungen i statsrådet.

Likesti11 ingsrådets kompetens avses gälla hela arbetsmarknadsområdet. Om en arbetsgivare påstår att han agerat efter gällande kollektivavtals be -

InU 1975/76:9

stämmelser kommer rådet i realiteten att få ta ställning till hur kollektivavtalet skall tolkas och om det är i överensstämmelse med den föreslagna lagen. I ett sådant fall kommer rådets avgörande att få betydelse även för andra som är bundna av samma kollektivavtal.

Vid remissbehandlingen fick det norska förslaget i stort sett ett positivt mottagande. Såvitt gäller de grundläggande reglerna i lagen har två olika uppfattningar kommit till uttryck. Enligt den ena uppfattningen är förslaget bra eller tillfredsställande. Enligt den andra uppfattningen, som framförs framför allt av vissa kvinnoorganisationer, borde lagen, i stället för jämställdhet mellan könen, gälla jämställdhet för kvinnor. Det har också ifrågasatts om inte föreskrifter om jämställdhet mellan könen i stället för att tas in i en enda lag i stället borde föras in i de resp. lagar som reglerar de områden som förslaget särskilt gäller.

Såvitt gäller arbetsmarknadens parter anser Landsorganisasjonen utkastet tillfredsställande både med hänsyn till lagens innehåll och form. Enligt LO bör emellertid lagen inte hänföra befogenhet att träffa beslut om kollektivavtalsrättsliga spörsmål till andra än de kollektivavtalsslutande parterna och Arbeidsretten. Denna uppfattning delas av Statstjenestemannskartellet, som särskilt menar att det är de kollektivavtalsslutande parterna själva som har den fulla översikten över de olika avtal som ingås.

I sin helhet negativa till förslaget om lagstiftning på arbetsmarknadsområdet är Norsk Arbeidsgiverforening och Skibsfartens Arbeidsgiverforening. En lagstiftning skulle, menar man, undergräva den fria förhandlingsrätten och inte heller skulle den lösa de underliggande problem som kräver större insatser för att främja bl. a. utbildning och upplärning av den kvinnliga arbetskraften. Handelns Arbeidsgiverforening uttrycker starkt tvivel över om det framlagda utkastet kommer att bli ett tjänligt medel för att bekämpa förekommande könsdiskriminering. Bl. a. pekar man på att förslaget synes visa att det är i hög grad vanskligt att genomföra ett lagförbud med straffbestämmelser på detta område.

Vissa främmande länder

Principen om jämställdhet mellan könen finns inskriven i många staters författningar. Föreskrifter om lika lön finns intagna i olika länders arbetsrättsliga lagar eller i särskilda likalönslagar. Till de länder där likalönsföreskrifter meddelats hör t. ex. Belgien, Japan, Israel och Nya Zeeland. I Danmark och Egypten har särskilda föreskrifter meddelats om lika lön för statstjänstemän oavsett könstillhörighet. Särskilda föreskrifter om förbud mot könsdiskriminering på arbetsmarknadsområdet har meddelats bl. a. i Irak, Finland och Mali.

Även om jämställdhetsprincipen lagfästs visar det sig att uttalandena i lag stannar vid att bli programförklaringar om inte föreskrifterna är förenade med sanktionsmöjligheter och föreskrifterna inte följs upp med tillämp 2

Riksdagen 1975/76. 18 saini. Nr 9

InU 1975/76:9

ningsföreskrifter och övervakning.

Frågan vad som avses med könsdiskriminering är svårdefinierbar, och begreppet uppfattas olika. Oavsett om jämställdhetsprincipen har lagfästs eller inte visar det sig ofta att lagstiftaren har utgått från ett traditionellt könsrollstänkande.

Översikt av gällande svensk lagstiftning

Författaren lämnar under denna rubrik en översiktlig redogörelse för vissa författningar där man och kvinna särbehandlas och författningar där jämställdhet mellan könen påbjuds o. I. I föreliggande sammanställning redovisas exempel på detta slag av författningar.

1. Författningar som ger uttryck för en rollfördelning mellan könen o. 1.

- äktenskapslagstiftningen

- giftermålsbalken

- skattelagstiftningen

- socialförsäkringsområdet

- lagen om yrkesskadeförsäkring

- familjebidragsförordningen

- skadeståndslagen

- föräldrabalken

- successionsordningen (manlig tronföljd)

- värnpliktslagen m. fl.

2. Författningar som särbehandlar kvinnan på grund av hennes modersfunktion m. m.

- abortlagen

- lagen om sterilisering

- lagen om allmän försäkring

- sjömanslagen

- arbetarskyddslagen m. fl.

3. Författningar som påbjuder jämställdhet mellan könen o. 1.

- den nya regeringsformen

- lagen om kvinnans behörighet till prästerlig tjänst

- kungörelse (1973:279) med förbud mot köns- eller åldersdiskriminering vid tillsättning av statlig tjänst m. m.

- kungörelse (1974:333) om ändring i kungörelsen (1970:180) om statligt regionalpolitisk! stöd (avser villkor för försöksverksamhet i fråga om lokaliseringsstöd och utbildningsstöd).

InU 1975/76:9

19 Författarens avslutande synpunkter

I promemorian diskuteras problematiken kring en lagstiftning mot könsdiskriminering. Författaren berör exempelvis bevisfrågor och övervakningsproblem. Författaren redovisar avslutningsvis följande synpunkter.

Under senare år uppmärksammade myndigheterna att lagar eller föreskrifter som endast förbjuder diskriminering ger små eller endast inte mätbara resultat, såvitt gäller en ändrad könsfördelning på arbetsmarknaden och andra områden i samhället. Ett aktivt agerande för att öka jämställdheten mellan könen befanns vara det enda effektiva vapnet mot ojämlikheten mellan könen.

Värdet av aktivt agerande för att öka jämställdheten mellan könen är obestritt. Frågan kan ställas om det alltid är till gagn att starta ett arbete för jämställdhet med tvingande bestämmelser som på förhand kan ge intryck av att döma ut en avtalspart som lagbrytare.

Enligt en gammal svensk uppfattning är det i första hand arbetsmarknadens parter själva som har att lösa uppkommande problem. Om problemen inte kan lösas, kan staten gå in. Jämställdhetsarbetet i Förenta staterna utgår från ett statligt engagemang för att öka jämställdheten mellan könen. Ett liknande - men uppenbarligen mer samverkansvänligt - engagemang finns nu i Sverige såvitt gäller främjandet av anställning av äldre arbetstagare och arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga. Reglerna i lagen om anställningsfrämjande åtgärder syftar i denna del framför allt till att understödja den trepartssamverkan mellan arbetsgivare, arbetsförmedling och fackliga organisationer som har kommit till stånd genom de s. k. anpassningsgrupperna på framför allt större och medelstora arbetsplatser. Genom den form lagen har torde det redan nu finnas möjligheter att inom anpassningsgrupperna aktualisera frågor om såväl männens som kvinnornas situation på arbetsplatsen.

Jämställdhetsdelegationens slutsatser

Delegationen för jämställdhet mellan kvinnor och män ansåg i skrivelse den 7 februari 1975 till regeringen att rapporten utgör ett värdefullt underlag för en fortsatt diskussion om lagstiftning och andra åtgärder för att främja jämställdhet mellan män och kvinnor. Rapporten borde enligt delegationens uppfattning sändas på remiss till berörda myndigheter och organisationer, däribland arbetsmarknadsorganisationerna. Det bedömdes därvid vara särskilt viktigt att arbetsmarknadens parter fick tillfälle att ta ställning till möjligheterna att avtalsvägen komma till rätta med diskriminering vid anställning och yrkesutövning. Den utvidgade förhandlingsrätt som förslagen från arbetsrättskommittén (”§ 32-utredningen”) innebär avsågs därvid kunna medföra bättre möjligheter att förhandlingsvägen ingripa mot t. ex. diskriminerande anställningspolitik inom företagen.

I skrivelsen anfördes vidare att delegationen för egen del diskuterat de skäl som kan anföras för och emot en allmän lag som förbjuder särbehandling

InU 1975/76:9

på grund av kön. Övervägande skäl talar därvid enligt delegationens mening för att en sådan lag inte bör införas. Delegationens huvudskäl angavs vara att en sådan lag inte skulle kunna begränsas till att enbart omfatta särbehandling i negativ mening utan skulle försvåra en ”positiv” särbehandling.

Delegationen ansåg det vara svårt att se varför man skulle gå omvägen över en förbudslag som kan försvåra ett aktivt handlande när man i stället har möjlighet att direkt lagstifta och vidta åtgärder för det syfte man vill nå. Vidare menade delegationen att det viktiga är att aktivt verka för jämställdhet och att man inte kunde tillstyrka att man passivt förbjuder vissa handlingssätt på ett sådant sätt att det aktiva jämställdhetsarbetet försvåras.

Lagstiftning borde, enligt delegationen, såväl generellt som i särskilda sammanhang kunna användas som ett instrument för att främja utvecklingen mot jämställdhet.

Delegationen föreslog att det aktuella lagstiftningsarbetet i första hand borde inriktas på följande åtgärder.

1. En i grundlag inskriven bestämmelse att samhället skall verka för jämställdhet mellan män och kvinnor. Regeringen föreslogs härvid uppdra åt 1973 års fri- och rättighetsutredning att undersöka om det är möjligt att införa en sådan bestämmelse i grundlag.

2. Ändring eller utrensning av diskriminerande lagar.

Arbetet, som bör bedrivas inom respektive departement, borde enligt delegationen få hög prioritet. Inom varje departement bör därför särskilda resurser avsättas så att en översyn kan vara klar före utgången av FN:s internationella kvinnoår.

Vidare föreslog delegationen att pågående utredningar borde göras uppmärksamma på vikten av att de inte föreslår regler som får diskriminerande verkningar.

Remissyttranden över utredningen

Delegationen för jämställdhet mellan män och kvinnor har sänt ut promemorian till frågan om lagstiftning mot könsdiskriminering på remiss. Flertalet remissinstanser ställer sig negativa till lagstiftning mot könsdiskriminering.

Landsorganisationen (LO) anser bl. a. att jämställdhet formellt uttryckt i lag inte räcker för att förändra en verklighet, som fortfarande präglas av diskriminerande värderingar och attityder. Endast förändringar av människors livsbetingelser kan, enligt LO, på sikt förändra rollfördelningen mellan kvinnor och män. LO avstyrker därför en lagstiftning mot könsdiskriminering.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) anser i sitt yttrande att framställningen i promemorian ger vid handen att lagstiftning mot könsdiskriminering sannolikt är ett omständligt och icke särskilt effektivt hjälpmedel att komma till rätta med könsdiskriminering. TCO anför sammanfattningsvis att särskild lagstiftning mot könsdiskriminering i vårt land var -

InU 1975/76:9

ken kan bedömas som erforderlig eller lämplig.

Centralorganisationen SAC'0/SR föreslår sammanfattningsvis att sådana jämställdhetsproblem på arbetsmarknaden i första hand löses av arbetsmarknadens parter genom förhandlingar, att en sociologisk undersökning genomförs i syfte att analysera de diskrimineringsformer som tillämpas och att erfarenheterna från Norge följs upp innan man överväger annat än punktvisa lagstiftningsåtgärder i Sverige.

Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) anser att invändningar kan riktas mot tänkta lagregler mot könsdiskriminering. SAF finner den passus i promemorian som diskuterar möjligheten att använda lagen om vissa anställningsfrämjande åtgärder något oklar. Man anser det härvid vara möjligt att inläsa en antydan om att man vid tillämpningen av lagen skulle kunna jämställa kvinnlig arbetskraft i allmänhet med äldre arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga. SAF finner emellertid ej ett sådant tillvägagångssätt lämpligt och avstyrker denna tanke.

Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) menar i sitt yttrande att frågor i anslutning till en lagstiftning mot könsdiskriminering bör göras till föremål för fortsatta undersökningar. I vad avser frågan om "lika lön för lika arbete” anses att denna fråga även i fortsättningen bör vara föremål för avtal mellan parterna.

Statens avtalsverk har inte haft någonting att anföra i ärendet.

Varken Landstingsförbundet eller Svenska kommunförbundet finner skäl ta ställning till frågan om en lagstiftning i ärendet bl. a. med hänsyn till promemorians karaktär av underlag för den fortsatta diskussionen.

Länsstyrelsen i Stockholms län bedömer en generell lagstiftning mot könsdiskriminering f. n. som orealistisk, om den skall täcka alla de utomordentligt differentierade krav som likställighetsproblematiken inom hela samhällslivet ställer. Länsstyrelsen anser dock att det vore av stort värde för främjande av likställigheten om man trots de obestridliga lagtekniska och övriga svårigheterna kunde utforma en lagstiftning, som gavs en så långt möjligt generell karaktär.

En sådan lagstiftning torde, enligt länsstyrelsen, få betydande förebyggande och opinionsbildande effekt och bli ett verksamt bidrag till ansträngningarna att bryta det traditionella könsrollsmönstret.

Länsstyrelsen förordade ett mera ingående studium av de förestående lagreformerna i England och Norge.

Länsstyrelsen i Blekinge län, som understryker nödvändigheten av att åtgärder vidtas för att utjämna könsdiskrimineringen, avvisar en speciell lagstiftning för att ingripa mot denna diskriminering.

Skolöverstyrelsen (SÖ) anser i sitt yttrande att man bör vara återhållsam med lagstiftning mot könsdiskriminering. Ett förbudstänkande anser man understundom hindra den smidighet i åtgärder, som samhällsutvecklingen kräver. SÖ anser att man i lagar och förordningar och andra bestämmelser skall uttrycka sig positivt - att jämställdhet mellan män och kvinnor skall främjas och att antalsbalans mellan könen bör eftersträvas.

InU 1975/76:9

22 Universitetskanslersämbetet (UKÄ) finner för sin del att en viss skepsis i fråga om lagstiftning mot könsdiskriminering kan vara befogad. UKÄ menar vidare att den könsdiskriminering som förekommer i samhället har sin grund i en rad sociala och kulturella faktorer, som knappast i högre grad torde kunna påverkas genom formella regler.

Generellt anser UKÄ det föreligga en risk att lagstiftning mot könsdiskriminering snarare befäster än eliminerar könsfördomar och att uppmärksamheten koncentreras på uppfyllande av lagreglernas minimikrav utan att de verkliga orsakerna till diskrimineringen avlägsnas.

Det torde likväl inte kunna uteslutas, fortsätter UKÄ, att lagstiftningsåtgärder kan vara befogade i speciella frågor.

Socialstyrelsen anför i sitt yttrande bl. a. att man direkt måste påverka utvecklingen genom insatser som bryter de psykologiska och sociala spärrar som har sin grund i ett konservativt synsätt där kvinnan endast uppfattas som ett komplement till mannen och med värde endast som maka och mor.

För att kunna påverka sådana attityder anser styrelsen att lagstiftning säkerligen kan vara av betydelse. Styrelsen menar vidare att man självfallet inte får överskatta möjligheterna att med hjälp av lagstiftning komma till rätta med nuvarande missförhållanden. Styrelsen tror emellertid att en författning för hela samhällssektorn kan få viss effekt och anser att det norska förslaget borde kunna tjäna som vägledning även för svensk lagstiftning.

Svea hovrätt anför i sitt yttrande att en speciallagstiftning mot könsdiskriminering knappast är ett lämpligt instrument för uppnående av ökad jämställdhet.

Av de politiska kvinnoförbunden tar Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund avstånd från lagstiftning mot könsdiskriminering medan Folkpartiets kvinnoförbund förordar en sådan lag.

Moderata samlingspartiets kvinnoförbund anser ej att promemorian lämnar tillräckligt underlag för ställningstagande för eller emot lagstiftning mot könsdiskriminering.

Även Centerns kvinnoförbund ställer sig tveksamt till förslaget om en allmän lag som förbjuder könsdiskriminering.

De politiska ungdomsförbund som inkommit med yttranden är Moderata ungdomsförbundet som ställer sig avvisande till allmän lagstiftning mot diskriminering samt Centerns ungdomsförbund som anser att risken finns att effekten av en lagstiftning kan få motsatt verkan än den åsyftade varför man ställer sig tveksam till förslaget.

Fredrika-Bremer-förbundet anser att en generell lagstiftning mot könsdiskriminering avsevärt skulle påskynda arbetet för jämställdhet mellan könen.

Yrkeskvinnors klubbars förbund (YRK) kräver i sitt yttrande att arbetet med att avlägsna kvarstående diskriminerande lagbestämmelser intensifieras. I avvaktan härpå anser YRK att en allmän lag mot könsdiskriminering

InU 1975/76:9

t. v. kan uppskjutas. Inte heller Husmodersförbundet hem och samhälle vill i nuläget föreslå lagstiftning mot könsdiskriminering. Förbundet anser att en fortsatt utredning bör klargöra, vad en ökad och bättre samverkan mellan olika intressegrupper kan ge och vad fortsatt information och diskussion i jämställdhetsfrågor kan resultera i jämfört med det tvång en lagstiftning medför.

Kooperativa kvinnogillet och Kooperativa förbundet anser i ett gemensamt yttrande att någon allmän lag mot könsdiskriminering inte bör införas i Sverige. I stället föreslås en översyn av den svenska lagstiftningen som medför att kvarvarande regler som innebär åtskillnader mellan könen utgår eller ändras.

Förslag av 1973 års fri- och rättighetsutredning

I det betänkande som 1973 års fri- och rättighetsutredning i dagarna offentliggjort (SOU 1975:75) behandlas frågan om förbud mot särbehandling på grund av kön.

Utredningen föreslår härvid en rättsligt bindande regel mot könsdiskriminerande lagstiftning och annan normgivning. Detta innebär att myndigheter i sin rättstillämpande verksamhet i princip har rätt och skyldighet att sätta åt sidan en föreskrift som strider mot grundlagsregeln.

Förslaget till grundlagsregel (18 §) har följande lydelse:

Lag eller annan föreskrift får ej innebära att någon medborgare särbehandlas på grund av sitt kön, om föreskriften ej syftar till att åstadkomma jämställdhet mellan män och kvinnor, direkt orsakas av biologisk skillnad mellan könen eller avser värnplikt eller motsvarande tjänsteplikt.

Med tanke på innehållet i gällande författningar anser utredningen, att införande av en grundlagsregel som förbjuder all särbehandling av könen i det allmännäs normgivning skulle göra inte oväsentliga delar av nuvarande författningar grundlagsstridiga. För att kunna föreslå en rättsligt bindande regel mot könsdiskriminering i grundlagen har utredningen därför funnit att en sådan regel bör ta sikte på det framtida lagstiftningsarbetet.

Utredningen förutsätter att särbehandlande regler i gällande författningar successivt kommer att utgallras.

Vidare menar utredningen att man vid utformningen av förbudet mot särbehandling på grund av kön inte kan göra den inskränkningen att förbudet avser föreskrifter som "missgynnar” det ena könet. En lag som gynnar människor av det ena könet måste nämligen enligt utredningens mening alltid sägas missgynna det andra könet. Av denna anledning måste grundlagsregeln i princip förbjuda all särbehandling av könen.

Utredningen räknar dock med ett behov även framgent av att i vissa speciella situationer besluta om regler som särbehandlar könen. Man pekar härvid på särbehandling

InU 1975/76:9

- för att påskynda en utveckling mot ökad jämställdhet mellan könen (ex.vis kvotering vid intagning till viss utbildning, vissa åtgärder på arbetsmarknaden för att förmå arbetsgivare att anställa kvinnor)

- direkt grundad på obestridliga könsskillnader av kroppslig art (ex.vis att kvinnan föder barn)

- för att möjliggöra värnplikt, som endast är manlig, även i framtiden.

•

Sammanfattningsvis utgår utredningen från att det framlagda förslaget till förbud mot särbehandling på grund av kön i lagar och andra författningar skall verka som ett starkt stöd i de strävanden mot ökad jämställdhet mellan män och kvinnor som nu pågår på samhällslivets alla områden.

Som en uppmaning till lika behandling av könen bör förbudet enligt utredningen också få betydelse på de områden där det inte formellt gäller, såsom i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, inom familjen osv. För att ytterligare understryka vikten av positiva åtgärder för att åstadkomma jämbördiga villkor för män och kvinnor föreslår utredningen att det även i ett programstadgande slås fast, att den offentliga makten bör utövas så att män och kvinnor åtnjuter lika rättigheter.

Förslaget till programstadgande (2 §) i aktuell del har följande lydelse:

Den offentliga makten bör utövas så att alla människors värdighet och lika värde erkännes, att alla är lika inför lagen, att män och kvinnor åtnjuter lika rättigheter, att den enskildes frihet och privat- och familjeliv skyddas samt att envars ekonomiska, sociala och kulturella välfärd främjas.

Rätt till ledighet för småbarnsföräldrar Gällande regler

Enligt lagen om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap m. m. har kvinna med ett års anställning hos arbetsgivare rätt att i samband med barnsbörd vara ledig i sju månader. Rätten till ledighet kompletteras med rätt till föräldrapenning under ledighetstiden enligt 3 kap. 13 § lagen om allmän försäkring. Rätten till sju månaders ledighet gäller sedan den 1 januari 1975.

För statsanställda finns dessutom möjlighet till ytterligare elva månaders tjänstledighet. Enligt cirkuläret (1970:388) om tjänstledighet med C-avdrag m. m. beviljas moder eller fader tjänstledighet för spädbamsvård längst till dess barnet uppnår ett och ett halvt års ålder. (C-avdrag innebär att hela lönen avstås.)

Motionerna

I motionen 1690 av herr Bohman m. fl. (m) redovisas åtgärder på utbildnings- och arbetsmarknadssidan för att nå bättre jämställdhet mellan könen. Motionärerna föreslår bl. a. att familjestödsutredningen skall få i uppdrag att med förtur behandla frågan om lagstadgad rätt för förälder till

InU 1975/76:9

full tjänstledighet tills barnet fyllt ett år. Efter denna tid bör möjligheterna till partiell tjänstledighet eller deltidsarbete underlättas för föräldrarna tills barnet fyllt tre år.

I motionen 1701 av herr Fälldin m. fl. (c) anförs att många småbarnsföräldrar vill vara hemma under längre tid än sju månader. Andra vill återvända till förvärvsarbete men tvingas stanna hemma på grund av att de inte lyckas lösa barntillsynsfrågan på något annat sätt. För att inte dessa föräldrar, i dag oftast kvinnor, skall behöva förlora sin anställning är det, enligt motionärerna, nödvändigt att den lagstadgade rätten till tjänstledighet i samband med att ett barn föds förlängs. Motionärerna föreslår att tiden bestäms till tre år och att reglerna även skall omfatta adoptionsfall. En lagstiftning av detta slag skulle innebära att man undviker den utslagning från arbetsmarknaden som i dag är en realitet för många kvinnor som tvingats sluta sin anställning när de får barn och sedan har stora svårigheter att få ett nytt arbete.

I motionen 1706 av herr Helén m. fl. (fp) anförs att för att den förälder som väljer att stanna hemma hos sina barn längre tid än sju månader inte skall riskera att behöva förlora sin anställning är det önskvärt att den lagstadgade rätten till tjänstledighet i samband med att ett barn föds förlängs. Tiden bör, enligt motionärerna, fördelas mellan föräldrarna. Möjligheterna att åstadkomma detta bör utredas. Ett första steg bör vara att alla avtal, som ger män sämre förmåner än kvinnor i samband med föräldraskap ändras. Adoption av små barn bör likställas med biologiskt föräldraskap och medföra samma rätt till ledighet vid barnets ankomst i familjen.

Motionen mynnar ut i ett yrkande att regeringen skall lägga fram ett förslag i ämnet.

Utredningsförslag

Familjestödsutredningen

Under juli månad 1975 redovisade Familjestödsutredningen ett delbetänkande ”Förkortad arbetstid för småbarnsföräldrar” (SOU 1975:62).

Utredningen föreslår bl. a. att heltidsledigheten i föräldraförsäkringen förlängs från nuvarande sju månader till åtta månader. Vidare föreslår utredningen att tiden för hel föräldrapenning delas upp mellan föräldrarna så att ingen av föräldrarna får utnyttja mer än högst 210 dagar av de 240 som heltidsledigheten totalt omfattar.

För vissa familjer kan en längre tids arbetstidsförkortning vara ett bättre sätt att använda en förlängning av föräldrapenningen. Utredningen föreslår därför att den åttonde månaden görs utbytbar mot fem månaders delföräldrapenning för förvärvsarbetande föräldrar enligt det system som beskrivs i det följande.

För att ge barn och föräldrar ökad tid till samvaro med varandra efter det rätten till hel föräldrapenning upphört föreslår utredningen att förvärvs -

InU 1975/76:9

arbetande småbarnsföräldrar ges möjlighet att reducera sin arbetstid. Utredningen föreslår att småbarnsföräldrar som minskar sin arbetstid med minst en timme till sex timmar per dag skall få kompensation genom föräldraförsäkringen för det inkomstbortfall som uppstår. Detta sker genom en ny ersättningsform, delföräldrapenning, som föreslås omfatta 600 dagar (20 månader) per familj där båda föräldrarna arbetar minst sex timmar per dag. Ersättningstiden fördelas med 300 dagar (10 månader) för vardera föräldern. För ensamstående föräldrar och familjer där den ena föräldern av särskilda skäl inte kan utnyttja försäkringen bör en förälder ha rättighet att ta ut samtliga 600 dagar. Delföräldrapenningen skall kunna tas ut fram till dess barnet fyllt tre år.

Utredningen föreslår vidare att den nuvarande lagen om förbud mot uppsägning eller avskedande av arbetstagare med anledning av äktenskap eller havandeskap m. m. ersätts med en lag om rätt till föräldraledighet. Den nya lagen bör täcka alla de olika delarna av föräldraförsäkringen, dvs. föräldrapenning i samband med barns födelse, delföräldrapenning i samband med förkortning av arbetstiden, föräldrapenning när adoptivbarn anländer till sin nya familj, föräldrapenning vid vård av barn vid barnets eller den ordinarie vårdarens sjukdom samt föräldrapenning för föräldramedverkan i förskolan.

Härutöver lägger utredningen fram förslag om föräldrapenning vid sjukdom och vid föräldramedverkan i den kommunala barnomsorgen. Förslagen omfattar även adoptivföräldrar.

Kostnaderna för det av utredningen redovisade utbyggnadsprogrammet för föräldraförsäkringen har beräknats uppgå till totalt 525 milj. kr., varav 150 milj. kr. avser kostnaderna för förlängningen av tiden för föräldrapenningen i samband med barns födelse och 280 milj. kr. avser kostnaderna för delföräldrapenningen.

De angivna kostnaderna avser den tidpunkt då reformerna varit i tillämpning några år. Erfarenheterna visar enligt utredningen att det tar en viss tid innan nya försäkringsformer får fullt genomslag. Detta gäller särskilt nya förmåner som riktar sig till fäderna. För de första åren efter ikraftträdandet bedöms kostnaderna därför bli lägre än de här angivna.

Undersökning om kvinnor i statlig tjänst

I Utredningen angående kvinnornas situation inom den statligt lönereglerade förvaltningen (SOU 1975:43) konstateras i vad avser frågan om tjänstledighet för vård av spädbarn bl. a. att möjligheten för anställda i statlig tjänst att stanna hemma till dess att barnet uppnår ett och ett halvt års ålder i allmänhet inte har någon motsvarighet för anställda på arbetsmarknaden i övrigt.

Det finns, fortsätter utredningen, exempel på myndigheter som därutöver beviljar förlängd ledighet p. g. a. bristande barntillsyn. Postverket har infört en sådan bestämmelse, som innebär att de anställda får förlängd ledighet

InU 1975/76:9

i de fall man kan visa att daghemsplats eller familjedaghem kommer att finnas från ett visst datum. Skälet är att en anställd inte skall behöva säga upp sig och stå utan arbete när barntillsynen någon tid senare går att lösa.

Utredningen anser att det är olyckligt om en anställd skall behöva säga upp sig för att barntillsynen inte är ordnad och föreslår att tjänstledighet med C-avdrag för spädbarnsvård bör kunna utsträckas utöver 1 1/2 år om särskilda skäl föreligger som exempelvis att barntillsyn kan ordnas fr. o. m. ett visst senare datum.

Uppgifter ur utredningen redovisas även i det följande vid behandlingen av meritfrågorna samt deltids- och flextidsfrågorna varvid även resultatet av kartläggningen presenteras i punktform.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågan om vidgad rätt till ledighet från anställning för vård av småbarn har aktualiserats genom motioner vid åtskilliga tillfällen under senare år.

År 1972 avstyrktes en motion om vidgad rätt till ledighet med motiveringen att bearbetning pågick inom regeringens kansli av familjepolitiska kommitténs förslag och remissyttranden som inkommit i anslutning därtill och att resultatet av detta arbete borde avvaktas innan ställning togs till behovet av ytterligare utredning (InU 1972:23). Riksdagen följde utskottet. År 1974 anförde inrikesutskottet (InU 1974:15) i anledning av en motion med liknande syfte att riksdagen tidigare uttalat sig för att ersättningstiden för föräldrapenning och den tid då anställningsskydd åtnjuts bör sammanfalla (SfU 1973:19 och 1974:5). Utskottet ansåg sig inte ha anledning att ifrågasätta denna princip. Det framställda yrkandet måste således enligt utskottet bedömas mot bakgrund av de finansiella konsekvenserna av förslaget. Kostnaden för en förlängning av ersättningstiden för föräldrapenning från sju till tolv månader uppskattades av utskottet till storleksordningen 800 milj. kr. Motionärernas önskemål om utredning ansågs av utskottet vara tillgodosett i och med att en utredning med uppgift att studera här aktuella frågeställningar tillsatts.

Företrädarna för moderata samlingspartiet reserverade sig till förmån för ett yrkande att en förälder alltid skall ha rätt till tjänstledighet under tiden till dess barnet fyllt ett år. Vidare borde, enligt reservanterna, en förälder ha rätt till partiell ledighet till dess barnet fyllt tre år. Reservanterna ansåg vidare att det inte var nödvändigt att göra frågan om rätt till ledighet beroende av rätten till ekonomisk ersättning från det allmänna.

InU 1975/76:9

28 Barnavård som merit vid anställning Motionen

I motionen 1698 av fru Fraenkel (fp) och herr Olsson i Kil (fp) yrkas, att riksdagen beslutar att regeringen tar initiativ till att regler för meritvärdering av barnavårdande tjänstgöring i hemmet utformas.

Motionärerna anför bl. a. att de sökande vid tjänstetillsättningar meritvärderas, varvid som tungt vägande merit räknas fullgjord tjänstgöring inom verksamhet med betydelse för den aktuella tjänsten.

På grund av barnsbörd och hemarbete med uppfostran av barn förlorar, fortsätter motionärerna, många svenska kvinnor meriteringsår under en mycket aktiv del av sitt liv. Då dessa kvinnor efter det barnen vuxit upp söker tjänster i konkurrens med sina jämnåriga kolleger, finnér de sig distanserade och blir ofta utslagna.

Man hänvisar vidare till att vård av såväl egna som andras barn räknas som merit vid antagning till vissa utbildningar. Om både kvinnor och män som meritvärderande tjänstgöring fick räkna barnavårdande år menar motionärerna att kvinnornas situation på arbetsmarknaden skulle underlättas samtidigt som attityden till värdet av barnavårdande uppgifter i hemmet skulle kunna ändras. Härigenom skulle förmodligen fäder i större utsträckning än f. n. åtaga sig dessa uppgifter, slutar motionärerna.

Uppgifter i anslutning till motionen

Statsrådet Geijer gav i ett svar på en enkel fråga i riksdagen den 5 februari 1970 uttryck åt den principiella uppfattningen att kortare ledighet för omhändertagande av småbarn bör tillgodoräknas som tjänstetid och alltså tillmätas den betydelsen tjänstetid har i ett befordringsärende vid sidan av skickligheten.

Den tidigare omnämnda utredningen om kvinnor i statlig tjänst visar på skillnader som finns i fråga om mäns och kvinnors befordringsmöjligheter.

Som skäl till att kvinnorna har svårt att konkurrera om de lediga tjänsterna har många myndigheter till utredningen anfört att kvinnorna i regel har sämre utbildning, mindre erfarenheter och kortare anställningstid än männen.

Utredningen visar emellertid att kvinnorna genomsnittligt inte har sämre utbildning och att det inte heller är så stora skillnader i anställningstid att den skulle vara helt utslagsgivande vid tjänstetillsättning.

Man hänvisar i utredningen till att all befordran i statsförvaltningen sker i enlighet med regeringsformen efter förtjänst och skicklighet. Med förtjänst avses närmast den vana som förvärvats genom föregående tjänstgöring. Med skicklighet brukar bl. a. avses lämpligheten för befattningen.

Utredningen anser det angeläget att tillämpningen av begreppen "förtjänst” och ”skicklighet" ses över. I samband härmed föreslås bl. a. att

InU 1975/76:9

möjligheterna prövas att tillmäta tillsyn av minderåriga barn under vissa perioder värde vid bedömning av vederbörandes förtjänst och skicklighet.

Deltid och flexibel arbetstid Motionerna

I motion 1690 av herr Bohman m. fl. (m) redovisas olika förslag på bl. a. arbetsmarknadsområdet för att ökad jämställdhet mellan könen skall kunna uppnås. Man anför bl. a. att arbetstiderna måste anpassas efter familjens behov för att män och kvinnor med små barn skall ges reell valfrihet och samma möjligheter att behålla kontakten med såväl förvärvslivet som barnen. Samhällets insatser bör inriktas på att skapa ökad valfrihet för föräldrar och andra vårdnadshavare. Bristen på arbetstillfällen med förkortad arbetstid, flextid och deltid, samt det könstänkande som förekommer leder ofta till att modern avstår från det yrkesarbete, som inte bara skulle ge henne personlig tillfredsställelse och öka hennes oberoende utan också bidra till familjens försörjning och trygghet.

Man pekar vidare på att deltidstjänster är vanliga inom begränsade sektorer av arbetsmarknaden och till stor del förekommer inom s. k. låglöneyrken. Möjligheterna till befordran är som regel begränsade.

För att motverka att inrättandet av fler deltidstjänster bidrar till en ytterligare uppdelning av arbetsmarknaden i en manlig och en kvinnlig sådan krävs, enligt motionärerna, att fler deltidstjänster med kvalificerade arbetsuppgifter - öppna för både män och kvinnor - inrättas på olika nivåer inom näringsliv och förvaltning. Staten och kommunerna bör härvid vara mönsterbildande. Sysselsättningsutredningen bör även åläggas att skyndsamt utreda förutsättningarna för ett ökat antal kvalificerade deltidsarbeten och s. k. partnerarbeten, enligt motionärerna.

Motion 182 av herr Helén m. fl. (fp) syftar till vidgad användning av flexibel arbetstid inom statliga företag och statlig förvaltning.

Motionärerna anför att den dagliga arbetstiden borde kunna anpassas bättre efter de anställdas individuella behov utan att oacceptabla störningar i arbetsprocesserna uppkommer.

Med hänsyn till att de försök med flexibel arbetstid som pågått inom statsförvaltningen enligt motionärerna utfallit positivt föreslås att regeringen bör medverka till att flexibel arbetstid införs överallt inom den statliga verksamheten, där det är möjligt och personalen så önskar. Detta bör, avslutar motionärerna, bli normgivande inom arbetslivet i stort.

Även motionen 949 av herr Nilsson i Tvärålund m. fl. (c) behandlar frågan om flexibel arbetstid i offentlig verksamhet. Dessutom krävs att stat och kommun skall inrätta ett ökat antal deltidsplatser.

Motionärerna anför som motivering att den enskildes möjlighet till arbete till stor del är beroende på i vad mån arbetslivet är anpassat så, att det

InU 1975/76:9

kan förenas med den enskildes ansvar inom familjen. Dagens situation innebär ofta i praktiken ett krav att anpassa familjelivet till de villkor som råder inom arbetslivet. I många fall innebär detta, enligt motionärerna, att särskilt kvinnorna stannar hemma, trots att de behöver och vill ha förvärvsarbete.

Motionen 1712 av fru Jonäng (c) innehåller liknande tankegångar beträffande flexibel arbetstid som motionen 949. Motionären hänvisar till pågående försöksverksamhet inom den statliga sektorn och anser att tiden nu är inne för staten att i samråd med de anställdas organisationer införa systemet i större skala.

I motionen 63 av herr Hermansson m. fl. (vpk) begärs att riksdagen skall uttala sig för att arbetstiden inte får vara kortare än 20 timmar i veckan, utom i de fall då annan överenskommelse nås med den lokala fackliga organisationen.

I motionen anförs att av dagens totala arbetskraft närmare en miljon arbetar på deltid. Det är dock, enligt motionärerna, inte frivilligt som så många valt deltidsarbete. Oftast är deltidstjänster den enda möjligheten till ett arbete. Detta gäller i första hand kvinnorna, som i allt större utsträckning söker sig ut på arbetsmarknaden.

En konstaterad anmärkningsvärd ökning av deltidsarbetet under de senaste åren anser motionärerna på sitt sätt skrämmande därför att så många deltidsanställda arbetar så få timmar per vecka, att de helt eller delvis går miste om sociala förmåner. Man menar vidare att deltidsarbetet som det fungerar i dag inte tillfredsställer de anställdas behov utan tillför arbetsmarknaden billigaste möjliga arbetskraft på den enskilde arbetarens bekostnad.

Trots lagstiftningen om anställningstrygghet hamnar många deltidsarbetande utanför den ekonomiska trygghet som borde följa med ett arbete. Motionärerna belyser detta med några siffror och exempel samt konstaterar att det är inom den snäva sektorn på vår könsuppdelade arbetsmarknad där kvinnorna finns som deltidsarbetet dominerar.

Efter att ha belyst utvecklingen inom olika yrkesområden anför motionärerna att de avtalsslutande parterna trots krav i upprepade förhandlingar inte har lyckats lösa detta problem.

Material från utredningar m. m.

Jämställdhetsdelegationens deltidsutredning

Delegationen för jämställdhet mellan män och kvinnor utreder f. n. de deltidsarbetandes villkor. Hela utredningen beräknas bli färdig vid årsskiftet 1975-1976 och skall förutom delegationens analys och förslag innehålla rapporter från statistiska centralbyrån och material från levnadsnivåundersökningarna 1968 och 1974.

InU 1975/76:9

31 En delrapport sorn bygger på intervjuer med ett urval på 5 351 deltidsarbetande och innehåller uppgifter om deltidsanställdas inkomster och sysselsättningsforhållanden har redan offentliggjorts. Av delrapporten framgår bl. a.

att drygt 650 000 människor arbetar deltid, dvs. har en arbetstid på mindre än 35 timmar i veckan att de allra flesta (600 000) av de deltidsarbetande är kvinnor att 460 000 motsvarande 70 procent, av de deltidsarbetande finns inom yrkesområdena kontorsarbete, städning, husligt arbete, hälso- och sjukvårdsarbete eller som affärsbiträden att inemot 2/3-delar av de drygt 150 000 människor som arbetar med fastighetsskötsel och städning är deltidsarbetande att över 40 procent av alla affärsbiträden och av alla i husliga yrken är deltidsarbetande

att knappt 40 procent av alla inom hälso- och sjukvården och en knapp fjärdedel av alla inom kontorsyrken är deltidsarbetande att 2,4 procent av alla sysselsatta män arbetar deltid mot 36,6 procent av alla sysselsatta kvinnor att 51 procent av de deltidsanställda kvinnorna är fackligt organiserade att 170 000 kvinnor arbetar mindre än 18 timmar per vecka, vilket innebär att de går miste om åtminstone någon av de sociala förmåner som normalt följer med förvärvsarbete att 87 000 av de deltidsanställda kvinnorna tjänar under 10 kr. i timmen

Undersökning om kvinnor i statlig tjänst (SOU 1975:43)

Utredningens uppdrag har varit att kartlägga situationen för kvinnor i statlig tjänst, bedöma vilka förhållanden som motverkar jämställdhet på det statliga området och föreslå åtgärder som är ägnade att förbättra kvinnornas situation.

Den i utredningen kartlagda statligt lönereglerade offentliga sektorn omfattar dels samtliga arbetstagare hos staten med undantag av riksdagen och dess verk, dels de anställda vid kommun och landsting m. fl. för vilka statens avtalsverk enligt den s. k. ställföreträdarlagen har i uppdrag att förhandla om löner och anställningsvillkor. Antalet anställda som omfattas av utredningsuppdraget uppgick till ca 502 000 (år 1973) varav ca 208 000 utgjordes av kvinnor. Andelen kvinnor motsvarar 41 procent.

Utredningen sammanfattar de allmänna resultaten av kartläggningen i fem punkter.

- Flertalet kvinnor i statlig tjänst har underordnade och relativt lågavlönade befattningar

- Det finns fortfarande en strikt uppdelning mellan traditionellt ”manliga” och traditionellt ”kvinnliga” befattningar

InU 1975/76:9

- Kvinnorna känner oftare än männen otillfredsställelse med arbetsorganisationen och personalpolitiken

- Kvinnorna har fått delta i statlig personalutbildning i mindre utsträckning än männen

- Kvinnor har genomsnittligt sett betydligt mindre möjligheter till befordran än män

Utredningen lägger i sitt betänkande bl. a. fram vissa förslag om deltidsoch flextidsarbeten.

Deltidsarbeten anses av utredningen i många fall vara den lämpligaste lösningen i det enskilda fallet under de förutsättningar som räder. Eftersom deltidsarbete är och har varit en relativt vanlig företeelse bland kvinnor i statlig tjänst anser man det vara angeläget ur jämställdhetssynpunkt att se till att deltidsarbetandes villkor förbättras bl. a. när det gäller möjligheter till utbildning och befordran.

Vidare anser utredningen att det bakom det förhållandet att många kvinnor (och få män) i statlig tjänst arbetar deltid utan tvivel ligger en stark snedbelastning till kvinnans nackdel i fråga om arbetet i hemmet. En fortsatt utveckling mot ökat deltidsarbete kan befästa skillnader i mäns och kvinnors villkor såväl på arbetsmarknaden som i fråga om hemarbetets fördelning. De fackliga organisationerna har uttryckt farhågor för återverkningarna av ett ökat deltidsarbete bl. a. ur jämställdhetssynpunkt.

Utredningen föreslår vissa åtgärder främst i syfte att skapa likvärdiga möjligheter till deltidsarbete på högre nivåer såväl som på lägre samt att tillförsäkra de deltidsarbetande en rättvis behandling när det gäller möjligheter till vidareutbildning och befordran. En viss uppmjukning av reglerna om partiell tjänstledighet (nedsatt arbetstid) föreslås även.

Enligt utredningens uppfattning bör emellertid en långsiktig lösning av problemet att vid sidan av förvärvsarbete få tid för hemarbetet och barnens omvårdnad inte sökas i en ökning av deltidsarbetets omfattning.

Utredningen vill i stället för sin del uttala att en generell förkortning av den dagliga arbetstiden med målet sex timmars arbetsdag ur jämställdhetssynpunkt liksom av andra skäl bör ges hög prioritet vid fortsatta förbättringar av arbetsvillkoren på det statliga lönereglerade området. Man säger emellertid att takten för att genomföra en arbetstidsförkortning i första hand är en förhandlingsfråga.

Utredningens förslag till åtgärder i vad avser deltidsanställning m. m. kan sammanfattas i följande punkter.

- Möjligheterna till nedsättning av arbetstiden bör i första hand prövas före inrättandet av deltidstjänster

- Nedsättning av arbetstiden bör beviljas även vid högre befattningar

- Bestämmelsen att nedsättning av arbetstiden bara beviljas tills barnet fyller tolv år slopas

InU 1975/76:9

- Männen bör särskilt informeras om rätten till hel och partiell tjänstledighet för omvårdnad om barn

- Om särskilda skäl föreligger bör möjlighet ges till ledighet med C-avdrag längre än till dess barnet uppnått 1 1/2 år

- Statens personalnämnd får i uppdrag att utforma en informationsskrift om allas rätt till ledighet för vård av barn.

Förbättrade möjligheter till flexibel arbetstid skulle enligt utredningen förbättra många kvinnors situation. Man menar vidare att det är viktigt att det ges utrymme för en anpassning av den dagliga arbetstiden efter barnens behov och välbefinnande. Flexibel arbetstid medför att lämnandet av barnen på daghem eller till dagmamma kan ske mjukare, smidigare och utan alltför mycket tidspress och därmed mindre stress hos både barn och föräldrar.

Utredningen understryker att det är viktigt att möjligheterna till flexibel arbetstid skapas för hela den statliga sektorn. I väntan på att försöksverksamheten slutförts och på förhandlingar mellan parterna på arbetsmarknaden anser sig utredningen inte böra lägga fram något direkt förslag i frågan.

Undersökning av de arbetssökandes önskemål

Vid nationalekonomiska institutionen i Göteborg har utförts en undersökning om s. k. potentiell arbetskraft. Med ”potentiell arbetskraft” avses personer som vill ha ett arbete men antingen saknar det eller inte har det i önskad omfattning.

Undersökningen gjordes under perioden november 1972 till februari 1973. I rapporten, som nyligen publicerats, tror man emellertid att de siffror som presenteras fortfarande är aktuella.

Av rapporten framgår bl. a. att omkring 450 000 personer ville ha arbete eller önskade arbeta mer samt att 200 000 personer ville minska arbetstiden från heltid till deltid.

Vidare konstaterar utredningen att kvinnor kan utföra betydligt fler arbetsuppgifter än vad de f. n. gör. Trots detta var kvinnorna i stort sett mycket mindre efterfrågade än män av arbetsgivarna. 1 Göteborg var exempelvis män i åldrarna 25-54 år önskade på 90 procent av arbetsuppgifterna. För kvinnor i samma åldrar var siffran 26 procent.

62 procent av de kvinnor som önskade arbete ansåg att det var nödvändigt att de fick deltid.

Flexibel arbetstid på den statliga sektorn

Vid förhandlingsrättsreformens genomförande tillhörde frågan om arbetstidens förläggning det avtalsförbjudna området. Detta förbud hävdes genom lagen (1970:715) om ändring i statstjänstemannalagen (StjL).

Flexibel arbetstid prövas av flera myndigheter. Innebörden är i all -

3 Riksdagen 1975/76. 18 sami. Nr 9

InU 1975/76:9

mänhet att man har en fast arbetstid och därutöver flexibla perioder om ca 2 timmar vid dagens början och slut.

Sedan den 1 oktober 1972 pågår en försöksverksamhet med flexibel arbetstid som omfattar ca 5 000 anställda i byggnadsstyrelsen, statistiska centralbyrån, försvarets forskningsanstalt, skolöverstyrelsen och socialstyrelsen.

Fr. o. m. 1974/75 har försöksverksamheten utvidgats till riksrevisionsverket, länsstyrelserna i Kalmar och Härnösand, lokala skattemyndigheten i Göteborg och postdirektionen i Malmö.

Totalt torde i dagsläget ca 6 500 statstjänstemän tillämpa flextid.

Försöksverksamheten i förvaltningsbyggnaden i kvarteret Garnisonen i Stockholm avsågs ursprungligen pågå t. o. m. utgången av september månad 1975 men har genom regeringsbeslut nyligen förlängts t. o. m. utgången av år 1976.

En genomförd enkätundersökning bland den personal som tjänstgör i Garnisonen om inställningen till flextid visar att 93 procent är positiva till systemet. Bara två procent ville återgå till fast arbetstid. Av enkäten framgår vidare att kontaktmöjligheterna och servicen i någon mån försämrats. Många anser att det blivit svårt att få tag på folk och att grupparbetet försvårats. Den ökade kontrollen och speciellt lunchstämplingen ställer sig många, drygt hälften, negativa till även om de i och för sig föredrar flextid framför fast arbetstid.

Fördelama anser man vara att man känner sig mindre bunden, inte behöver jäkta till arbetet, har mera tid att uträtta personliga ärenden och kan utnyttja fritiden bättre.

Tidigare riksdagsbehandling

Utredning om deltidsarbete har begärts i motioner till 1970-1974 års riksdagar, se ABU 1970:56 samt InU 1971:24, 1972:23, 1973:35 och 1974:25. Motionerna avslogs under 1971-1973 års riksdagar. Vid utskottsbehandlingen åren 1972 och 1973 reserverade sig företrädarna för centerpartiet, moderata samlingspartiet och folkpartiet.

Vid 1974 års riksdagsbehandling bifölls motionerna.

Utskottet anförde bl. a.:

Det är i och för sig tillfredsställande att vissa frågor rörande deltidsarbete har uppmärksammats sedan utskottet senast behandlade detta ämne. Det är emellertid angeläget att man också beaktar behovet av att möta den ökade efterfrågan som finns på deltidsarbete. Inom pågående utredningar bör man initiera konkreta åtgärder för att snabbt och systematiskt kartlägga de områden där ökat deltidsarbete kan komma i fråga. Därvid bör möjligheterna att ta fram fler deltidsarbeten på den statliga sektorn uppmärksammas. I sammanhanget bör också prövas uppslaget att starta en försöksverksamhet som går ut på att två makar delar en befattning. Problemen med de sociala förmånerna vid deltidsarbete måste lösas snabbt inom pågående utredningar. Målsättningen bör härvid vara att ett deltidsarbete i

InU 1975/76:9

princip ger motsvarande förmåner som ett heltidsarbete. Detta skulle allmänt påverka deltidsarbetets status och komma det att framstå som attraktivt för både kvinnor och män.

Företrädarna för socialdemokraterna och vänsterpartiet kommunisterna reserverade sig.

Regeringen beslutade i konselj den 10 april innevarande år att med anledning av riksdagens beslut överlämna handlingarna i ärendet till följande utredningar för att beaktas i deras fortsatta arbete, nämligen pensionsålderskommittén, familjestödsutredningen, 1974 års semesterkommitté, sysselsättningsutredningen, delegationen för arbetstidsfrågor och 1974 års utredning om en allmän arbetslöshetsförsäkring.

Motionsyrkanden om utvidgning av den statliga försöksverksamheten med flexibel arbetstid framställdes vid 1972, 1973 och 1974 års riksdagar, se InU 1972:23,1973:35 och 1974:25, och lämnades utan bifall. Utskottet hänvisade i sina avstyrkande yttranden till att pågående försöksverksamhet bedrivs i samråd med berörda personalorganisationer. I reservationer av företrädare för moderata samlingspartiet och folkpartiet hävdades att tiden var mogen att införa systemet med flexibel arbetstid i stor skala på den statliga sektorn.

Motionsyrkande om minimiarbetstid om 20 timmar framställdes även vid 1974 års riksdag, se InU 1974:25, och lämnades utan bifall.

Utskottet hänvisade till att det i den centrala löneuppgörelsen mellan LO och SAF ingick en överenskommelse om bättre villkor för deltidsarbetande och att denna innefattade en rekommendation om att arbetsgivare inte får vägra deltidsarbete om minst 18 timmar i veckan. Man hänvisade även till att i lag reglerade sociala förmåner för deltidsarbetande kunde väntas bli förbättrade i framtiden.

Vänsterpartiet kommunisterna reserverade sig mot utskottets beslut i ärendet.

Utskottet

Jämställdhetsfrågorna har tilldragit sig ett allt större intresse i samhällsdebatten. Inte minst gäller detta på arbetslivets område. Under det senaste året har inom detta område en del konkreta åtgärder vidtagits för att öka jämlikheten. Dessutom har olika utredningar lagt fram material som kan utgöra underlag för nya insatser. En del av utredningsresultaten har utskottet redovisat ovan i betänkandet.

Utskottet behandlar i det följande motioner som väcktes vid 1975 års riksmötes början och som behandlar jämställdhetsfrågor med anknytning till arbetsmarknaden. Det gäller sättet att bedriva utredningsarbetet i ämnet, lagstiftning.mot könsdiskriminering, rätt till ledighet för föräldrar under barnens första levnadsår, vård av barn från meritvärderingssynpunkt samt frågor om deltid och flexibel arbetstid.

InU 1975/76:9

36 Parlamentarisk utredning

För att bevaka och utreda jämställdhetsfrågor tillsattes i slutet av år 1972 delegationen för jämställdhet mellan män och kvinnor. Delegationen är knuten till statsrådsberedningen. Den sammanträder ett par gånger i månaden. På heltid arbetare» sekretariat som f. n. omfattar ett tiotal personer.

Delegationen, vars ordförande är statsrådet Anna-Greta Leijon, består av sju ledamöter med förankring i regeringspartiet. Till delegationens förfogande står en större krets experter, den stora delegationen, i vilken ingår företrädare för arbetsmarknadens parter, vissa centrala ämbetsverk samt kvinnoorganisationer, däribland de politiska. Den stora delegationen sammanträder ett par gånger per halvår. Jämställdhetsdelegationen arbetar dessutom med olika referensgrupper.

Delegationens huvuduppgift är att skapa underlag för regeringens politik för jämställdhet mellan män och kvinnor och föreslå åtgärder för att förverkliga denna politik. En viktig del av delegationens arbete är därför att bevaka och påverka det fortlöpande reformarbetet inom regeringens kansli. Delegationen arbetar emellertid också med mera långsiktiga utredningar. Utskottet skall återkomma härtill i det följande när det gäller deltidsarbete och lagstiftning mot könsdiskriminering.

I motionerna 181 av fru Fredgardh m. fl. (c, m, fp) och 1690 av herr Bohman m. fl. (m) begärs att en parlamentarisk kommitté skall tillsättas för att utreda jämställdhetsfrågorna.

Motioner av samma innebörd behandlades av 1971-1974 års riksdagar. Förra året biträdde inrikesutskottet yrkandet om parlamentarisk utredning, men frågan föll efter lottning i kammaren. Utskottet framhöll för sin del att kravet på parlamentarisk förankring i utredningsarbetet kunde tillgodoses antingen genom att delegationen förstärktes med ledamöter från de politiska partierna eller, om denna lösning ansågs mindre lämplig med hänsyn till delegationens uppgifter i det löpande reformarbetet inom regeringens kansli, genom att en parlamentarisk kommitté tillsattes för mera långsiktiga projekt.

Skälen för parlamentarisk medverkan i utredningsarbetet kvarstår enligt utskottets mening med oförminskad styrka. Utskottet biträder därför de båda aktuella motionsyrkandena och hänvisar i övrigt till den inställning utskottet redovisade förra året.

Lagstiftning mot könsdiskriminering

Frågan om införande av en lagstiftning mot könsdiskriminering har aktualiserats under samtliga riksdagar hittills under 1970-talet. I år återkommer frågan i folkpartiets partimotion 223, i vilken yrkas att förslag om lagstiftning mot könsdiskriminering skall föreläggas riksdagen under år 1975.

Motionärerna anser att alla vägar bör prövas för att åstadkomma bättre jämlikhet mellan kvinnor och män i det svenska samhället. Den hittills -

InU 1975/76:9

varande utvecklingen har enligt motionärerna gått för långsamt, speciellt på arbetsmarknaden. I motionen hänvisas vidare till att lagstiftning i ämnet finns eller förbereds i flera länder. Särskilt uppehåller man sig vid förhållandena i USA och menar att redan en översiktlig genomgång av erfarenheterna där borde ha sagt regeringen att det är anledning att pröva lagstiftning även i Sverige.

Utskottet påpekade vid föregående års behandling av frågan att det inom jämställdhetsdelegationen pågick en kartläggning av den utländska lagstiftningen på området. Resultatet härav borde enligt utskottet avvaktas, innan man övervägde om och i så fall i vilka former arbetet skulle drivas vidare.

Det kartläggningsarbete som utskottet syftade på är slutfört och har presenterats under året i PM till frågan om lagstiftning mot könsdiskriminering.

I promemorian redovisas den utländska lagstiftningen på området med speciell tonvikt på förhållandena i USA samt de förslag till lagstiftning som utarbetats i Storbritannien och Norge. Vidare redogörs för vissa författningar i Sverige av intresse i sammanhanget.

Promemorian har remitterats till bl. a. arbetsmarknadens parter, de politiska kvinnoförbunden och ungdomsförbunden, vissa myndigheter som skolöverstyrelsen, universitetskanslersämbetet och socialstyrelsen. Så gott som samtliga remissinstanser ställer sig negativa till att nu införa en lagstiftning mot könsdiskriminering.

Frågan om lagstiftning mot könsdiskriminering har också tagits upp av 1973 års fri- och rättighetsutredning. Utredningen föreslår att i regeringsformen skall tas in en paragraf med förbud mot könsdiskriminerande bestämmelser i lagar eller andra föreskrifter. Paragrafen tar av praktiska skäl endast sikte på nya bestämmelser, men utredningen förutsätter att diskriminerande regler efter hand rensas ut ur äldre författningar. Förutom ovanstående regel, som avses bli rättsligt bindande, föreslår utredningen ett programstadgande i regeringsformen av innebörd att den offentliga makten skall utövas så att män och kvinnor åtnjuter lika rättigheter.

Kommittén utgår från att ett genomförande av dess förslag skall verka som ett starkt stöd i de strävanden mot ökad jämställdhet mellan män och kvinnor som pågår på samhällslivets alla områden. Man hoppas även att reglerna skall få betydelse på de områden där de inte gäller formellt, såsom i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare samt inom familjen.

Utskottet har inte på grundval av det material som föreligger blivit övertygat om att man nu bör gå vidare med en lagstiftning av den typ motionärerna tänker sig. Av bl. a. de tidigare nämnda remissyttrandena framgår att sådan lagstiftning är förenad med stora vanskligheter och att de reella effekterna är tvivelaktiga. Mycket talar för att man når bättre resultat med insatser av annat slag. Under alla omständigheter bör man avvakta behandlingen av 1973 års fri- och rättighetsutrednings förslag innan ytterligare lagstiftningsåtgärder initieras. Det sagda får givetvis inte hindra ett fortsatt arbete med att rensa ut diskriminerande bestämmelser i äldre lagar och

InU 1975/76:9

förhindra tillkomsten av nya sådana regler.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet den aktuella motionen.

Rätt till ledighet för småbarnsföräldrar

Frågor som rör småbarnsföräldrarnas ställning på arbetsmarknaden har diskuterats livligt på senare tid. Familjestödsutredningen har föreslagit dels förkortad arbetstid med ekonomisk kompensation från den allmänna försäkringen, dels förlängning av ledighetstiden i samband med barns födelse från sju till åtta månader. Även utredningen om kvinnor i statlig tjänst har tagit upp dessa frågor. Utredningen anser att den nuvarande möjligheten till tjänstledighet för statsanställda i samband med barns födelse skall kunna förlängas utöver de 18 månader som gäller i dag.

I partimotioner från centerpartiet, moderata samlingspartiet och folkpartiet behandlas frågor som rör tjänstledighet vid barnsbörd m. m.

1 motionen 1690 av herr Bohman m. fl. (m) föreslås att familjestödsutredningen skall få i uppdrag att med förtur behandla frågan om lagstadgad rätt för förälder till full tjänstledighet tills barnet fyllt ett år. Efter denna tid bör det underlättas för föräldrar att ta partiell tjänstledighet eller erhålla deltidsarbete tills barnet fyllt tre år.

I motionen 1701 av herr Fälldin m. fl. (c) föreslås att tjänstledighetstiden förlängs till tre år. Rätt till förlängd tjänstledighet yrkas även i motionen 1706 av herr Helén m. fl (fp). Dessutom begärs att möjligheterna till en fördelning av ledighetstiden mellan föräldrarna skall utredas. 1 de båda motionerna föreslås att reglerna även skall omfatta adoptionsfall.

Enligt utskottets uppfattning är det viktigt att man på olika sätt försöker stärka småbarnsföräldrars ställning på arbetsmarknaden. Ett sätt är att samhället i ökad omfattning tar ansvar för barntillsynen. Betydelsefulla förslag om ökat statligt stöd till barndaghem kan väntas inom den närmaste tiden.

Andra sätt är åtgärder av det slag motionärerna föreslår. Utskottet har en positiv inställning till dessa förslag. Det är mycket som talar för att man bör gå längre än den nuvarande lagstiftningen i fråga om småbarnsföräldrars möjlighet att med bibehållen anställningstrygghet ägna ökad tid åt barnen under deras första levnadsår. På den statliga sektorn har man redan tidigare haft en relativt generös inställning i ledighetsfrågan, och förslag om ytterligare förbättringar har nu lagts fram. Detta är i och för sig tillfredsställande, men enligt utskottets uppfattning finns det inte skäl att begränsa förmånerna till den statliga sektorn utan en reform bör omfatta hela arbetsmarknaden.

Utskottet föreslår att frågan om förlängd rätt till ledighet i samband med barnsbörd och adoption tas upp till nya överväganden så att förslag kan föreläggas innevarande riksmöte. Utgångspunkter för arbetet bör vara de förslag som förs fram i motionerna. Det ter sig naturligt att därvid överväga en koppling av rätten till ledighet till tiden för ett föreslaget vårdnadsbidrag, nämligen tre år.

InU 1975/76:9

39 Utskottet är medvetet om att lagstiftning av denna typ inte är problemfri.

I princip finns emellertid dessa problem redan med den lagstiftning vi har i dag. Det får ankomma på utredningen att närmare belysa frågorna och lägga fram förslag till lösningar.

Barnavård som merit vid anställning

I motionen 1698 av fru Fraenkel (fp) och herr Olsson i Kil (fp) yrkas att vård av barn i hemmet skall räknas som anställningsmerit. Motionärerna vill att regeringen skall ta initiativ till att regler för sådan meritvärdering utformas. Ett sådant system kommer att underlätta för kvinnorna på arbetsmarknaden. Samtidigt kan det bidra till att ändra attityden till värdet av barnavård, vilket i sin turkan få effekt på fäders benägenhet att ägna sig åt sina barn.

För den statliga sektorns del har frågan om meritvärdering i samband med vård av barn i hemmet tagits upp av utredningen om kvinnor i statlig tjänst. Utredningen förordar att tillämpningen av de statliga befordringsgrunderna skicklighet och förtjänst skall ses över. Därvid bör prövas om inte tillsyn av minderårigt barn bör tillmätas meritvärde.

I den mån motionärernas framställning tar sikte på den statliga sektorn har deras önskemål blivit tillgodosedda på det sättet att fråga om vård av barn som merit för statlig tjänst redan aktualiserats hos regeringen.

När det gäller den allmänna arbetsmarknaden finns det inte några offentligt fastställda regler för meritvärdering i allmänhet frånsett vissa bestämmelser i lagstiftningen om anställningstrygghet. Utskottet anser det inte påkallat att för meritvärdering av vård av barn införa lagreglering, utan det bör ankomma på parterna på arbetsmarknaden att överväga sådana frågor. I sammanhanget kan nämnas att den väntade reformen med vidgat inflytande för de anställda kan få betydelse när det i praktiken gäller att ta ställning till det aktuella spörsmålet.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionen.

Deltid och flexibel arbetstid

Ökade möjligheter till deltid och flexibel arbetstid anses i några motioner vara väsentliga förutsättningar för att uppnå jämställdhet mellan könen.

I motionen 1690 av herr Bohman m. fl. (m) efterlyses fler deltidstjänster med kvalificerade arbetsuppgifter på olika nivåer inom näringsliv och förvaltning. Sysselsättningsutredningen bör åläggas att skyndsamt utreda förutsättningarna för att skapa ökat antal sådana arbeten och s. k. partnerarbeten. I motionen 949 av herr Nilsson i Tvärålund m. fl. (c) krävs att stat och kommun skall inrätta fler deltidsplatser.

Utskottet uttalade förra året att man inom pågående utredningar borde initiera konkreta åtgärder för att snabbt och systematiskt kartlägga de om -

InU 1975/76:9

råden där ökat deltidsarbete kan komma i fråga. Vad utskottet anförde biträddes av riksdagen, och med anledning härav har regeringen överlämnat handlingarna i ärendet till sex statliga utredningar för att beaktas i deras fortsatta arbete. Därutöver noterar utskottet att två viktiga rapporter om deltidsarbete kommer att läggas fram redan vid årets slut. Dels kommer sysselsättningsutredningen i sitt första betänkande att redovisa bl. a. synpunkter på behovet av deltidsarbeten, dels kommer jämställdhetsdelegationen att presentera sin deltidsutredning. De önskemål motionärerna framställer synes falla inom ramen för den utredningsverksamhet som sålunda redovisats. Med hänsyn härtill bör de aktuella yrkandena inte föranleda någon åtgärd.

En annan fråga om deltidsarbete tas upp i motionen 63 av herr Hermansson m. fl. (vpk). I motionen föreslås en lagfäst minimiarbetstidsom skall vara 20 timmar i veckan om inte annat överenskoms med den lokala fackliga organisationen.

Frågan om minimiarbetstid för deltidsanställda bör enligt utskottets mening i första hand diskuteras mellan arbetsmarknadens parter. Vad de sociala förmånerna för deltidsanställda beträffar utreds dessa frågor inom ramen för pågående utredningar, såsom 1974 års semesterkommitté, pensionsålderskommittén samt utredningen om en allmän arbetslöshetsförsäkring. Mot bakgrund av det anförda avstyrker utskottet yrkandet i motionen 63.

Försöksverksamheten med flexibel arbetstid på den statliga sektorn omfattar sedan årsskiftet 1974-1975 ca 6 500 anställda. En utvidgad användning av flexibel arbetstid inom statliga företag och statlig förvaltning förordas i motionerna 182 av herr Helén m. fl. (fp), 949 av herr Nilsson i Tvärålund m. 11. (c) och 1712 av fru Jonäng (c). Enligt motionen 182 bör flexibel arbetstid införas överallt inom den statliga verksamheten där det är möjligt och personalen så önskar.

En utvärdering har gjorts av användningen av flexibel arbetstid hos myndigheterna i kvarteret Garnisonen i Stockholm där huvuddelen av försöksverksamheten pågår. Utvärderingen visar att erfarenheterna av systemet med flexibel arbetstid är positiva. Enligt utskottets mening är tiden nu mogen för en avsevärt vidgad användning av systemet på den statliga sektorn. På grund av skiftande förhållanden måste självfallet frågan prövas inom varje verksamhet för sig. Liksom hittills bör flexibel arbetstid introduceras på nya arbetsplatser i samförstånd med berörda arbetstagarorganisationer.

Vad utskottet med anledning av motionerna anfört om ökad användning av flexibel arbetstid bör ges regeringen till känna.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande parlamentarisk utredning i jämställdhetsfrågor att riksdagen med bifall till motionerna 1975:181 och 1975:1690,

InU 1975/76:9

yrkandet 1, som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande lagstiftning mot könsdiskriminering att riksdagen avslår motionen 1975:223,

3. beträffande rätt till ledighet för småbarnsföräldrar att riksdagen med anledning av motionerna 1975:1690, yrkandet 3,1975:1701 och 1975:1706 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfort,

4. beträffande barnavård som merit vid anställning att motionen 1975:1698 inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

5. beträffande inrättande av fler deltidstjänster att motionerna 1975:949, yrkandet 4 i motsvarande del, och 1975:1690, yrkandet 2, inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

6. beträffande lagfäst minimiarbetstid att riksdagen avslår motionen 1975:63, yrkandet 1,

7. beträffande flexibel arbetstid att riksdagen med anledning av motionerna 1975:182, 1975:949, yrkandet 4 i motsvarande del, och 1975:1712, yrkandet 2, som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 4 november 1975

På inrikesutskottets vägnar

KARL ERIK ERIKSSON

Närvarande: herrar Eriksson i Arvika (fp). Fagerlund (s), Stridsman (c), fru Hörnlund (s), fru Ludvigsson (s), herrar Oskarson (m). Gustafsson i Säffle (c). Lorentzon (vpk), Jonsson i Mora (fp). Granstedt (c), fru Berglund (s), herrar Andréasson i Falkenberg(s), Ulander(s)och fru af Ugglas(m).

Reservationer

1. Parlamentarisk utredning i jämställdhetsfrågor (punkt 1)

av herr Fagerlund (s), fru Hörnlund (s), fru Ludvigsson (s), herr Lorentzon (vpk), fru Berglund (s), herrar Andréasson i Falkenberg (s) och Ulander (s) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 36 som börjar "Motioner av" och slutar "förra året" bort ha följande lydelse:

Vid behandlingen av liknande motioner förra året anfördes följande i den

InU 1975/76:9

reservation som vann riksdagens bifall:

Jämställdhetsdelegationens arbete är inriktat på konkreta åtgärder som inom rimlig tid skall ge praktiska resultat i strävandena mot jämställdhet mellan män och kvinnor. I det arbetet har delegationen breda kontaktytor. Delegationen tar även upp mera långsiktiga frågor. Enligt utskottets uppfattning finns det inte behov av ytterligare utredningar på området. När det gäller kravet på parlamentarisk representation i utredningsarbetet vill utskottet framhålla att företrädare för riksdagspartiernas kvinnoorganisationer deltar som experter i utredningsarbetet.

Utskottet kan alltså inte biträda kravet på att ytterligare en utredning skall tillsättas för jämställd hetsfrågor. En sådan åtgärd skulle splittra utredningsarbetet och knappast vara ägnad att förbättra möjligheterna att lösa sakfrågorna.

Enligt utskottets uppfattning finns det inte skäl för riksdagen att frångå det tidigare ställningstagandet. Utskottet avstyrker således de båda aktuella motionsyrkandena om parlamentarisk utredning.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande parlamentarisk utredning i jämställdhetsfrågor att riksdagen avslår motionerna 1975:181 och 1975:1690, yrkandet 1.

2. Lagstiftning mot könsdiskriminering (punkt 2)

av herrar Eriksson i Arvika (fp) och Jonsson i Mora (fp) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 37 börjar "Utskottet har” och på s. 38 slutar "aktuella motionen" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att utvecklingen mot ökad jämlikhet mellan kvinnor och män gått för långsamt och att alla vägar bör prövas för att påskynda utvecklingen.

Den genomförda kartläggningen av de utländska förhållandena på området visar att lagstiftning mot könsdiskriminering prövats med framgång i USA och att förberedelser pågår i andra länder för införande av en sådan lagstiftning. Med hänsyn till skilda förhållanden på arbetsmarknaden m. m. kan system från andra länder inte utan vidare överföras hit, utan modifikationer måste självfallet göras. Enligt utskottets bedömning står det emellertid klart att en lagstiftning av den typ motionärerna skisserar kan få en starkt positiv effekt påjämställdhetsfrågorna. Inte minst gäller detta på det psykologiska planet.

Fri- och rättighetsutredningens förslag om grundlagsstadganden till skydd mot könsdiskriminerande lagstiftning m. m. innebär inte att behovet av en särskild lag mot könsdiskriminering på i huvudsak arbetsmarknadens områden minskar. En grundlagsreform av angivet slag bör inte heller tas till intäkt för att fördröja den särskilda lagstiftning det här gäller. Tvärtom kan den lagstiftning mot könsdiskriminering som motionärerna begär sägas vara ett verkningsfullt sätt att på det praktiska planet och på andra områden

InU 1975/76:9

än genom lagstiftning och offentlig myndighetsutövning följa upp och förstärka effekten av de föreslagna grundlagsreglerna.

Utskottet ställer sig alltså bakom motionens synpunkter och förslag. Det bör uppdras åt regeringen att snarast utarbeta förslag till lag mot könsdiskriminering. Det förutsätts att lagförslaget föreläggs riksdagen under år 1976.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande lagstiftning mot könsdiskriminering att riksdagen med anledning av motionen 1975:223 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Rätt till ledighet för småbarnsföräldrar (punkt 3)

av herr Fagerlund (s), fru Hörnlund (s), fru Ludvigsson (s), herr Lorentzon (vpk), fru Berglund (s), herrar Andréasson i Falkenberg (s) och Ulander (s) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 38 börjar "Enligt utskottets" och på s. 39 slutar "till lösningar” bort ha följande lydelse:

Barnfamiljernas situation ekonomiskt och i andra avseenden betingas i hög grad av om en av eller båda föräldrarna förvärvsarbetar. Under senare år har i synnerhet småbarnsmödrarna starkt ökat sin förvärvsverksamhet. De relativa arbetskraftstalen för denna grupp har åren 1965-1974 stigit från 37 % till 57 %. Utvecklingen visar således att numera en majoritet av kvinnorna räknar med att förvärvsarbeta redan från det barnen är små. Det krävs därför en ytterligt kraftig satsning på en fortsatt utbyggnad av samhällets barnomsorg för att tillgodose barnfamiljernas behov av daghems- och fritidshemsplatser. Utskottet anser mot denna bakgrund att en ökning av barnomsorgen nu är den angelägnaste uppgiften inom familjepolitiken så att både män och kvinnor i lika grad får möjlighet att förena förvärvsarbete med rollen som förälder.

Betydelsefulla förslag om ökat statligt stöd till daghem, fritidshem och familjedaghem kan väntas inom den närmaste tiden. Familjestödsutredningen, vars betänkande f. n. remissbehandlas, har lagt fram förslag om förlängd föräldraledighet vid barns födelse och en utökning av rätten till ledighet för vård av sjukt barn. Ett förslag om en ny utbyggnadsetapp för föräldraförsäkringen kommer att läggas fram redan vid det nu pågående riksmötet.

Utredningen föreslår vidare att möjlighet öppnas till förkortad arbetstid för småbarnsföräldrar med delföräldrapenning. Sedan remisstiden för familjestödsutredningens betänkande gått ut kommer regeringen att inbjuda löntagarorganisationerna till överläggningar i denna fråga.

Med hänvisning till det anförda kan utskottet inte finna att skäl föreligger att ta något initiativ av det slag motionärerna tänker sig.

InU 1975/76:9

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande rätt till ledighet för småbarnsföräldrar att riksdagen avslår motionerna 1975:1690, yrkandet 3, 1975:1701 och 1975:1706.

4. Lagfäst minimiarbetstid (punkt 6)

av herr Lorentzon (vpk) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 40 som börjar ”Frågan om” och slutar "motionen 63” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den uppfattning som kommer till uttryck i motionen att det är nödvändigt att hejda det missbruk som består i att arbetsgivarna systematiskt påtvingar anställda korta arbetstider, en anordning som medför otrygga anställningsförhållanden och därmed motverkar strävandena att stärka kvinnornas ställning på arbetsmarknaden. Vidare slipper arbetsgivarna stå för kostnader för vissa sociala förmåner. Även detta är ett skäl för att stävja arbetsgivarnas missbruk av korta arbetstider.

Försöken att lösa de nämnda problemen genom förhandlingar har inte gett nämnvärda resultat. I det läget är lagstiftning om minimiarbetstid den enda framkomliga vägen. Förslag till lagstiftning enligt de riktlinjer motionärerna skisserat bör därför utarbetas och snarast föreläggas riksdagen. Vad utskottet anfört i anledning av den aktuella motionen borges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande lagfäst minimiarbetstid att riksdagen med bifall till motionen 1975:63, yrkandet 1, som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

5. Flexibel arbetstid (punkt 7)

av herr Fagerlund (s), fru Hörnlund (s), fru Ludvigsson (s), herr Lorentzon (vpk), fru Berglund (s), herrar Andréasson i Falkenberg (s) och Ulander (s) som anser

dels att den del av utskottets yttrande pås. 40 som börjar "En utvärdering" och slutar "till känna” bort ha följande lydelse:

Omfattningen av försöksverksamheten med flexibel arbetstid prövas inom en särskild arbetsgrupp med ledning av den samtidiga utvärderingen av verksamheten. I gruppen ingår företrädare för berörda personalorganisationer. Den flexibla arbetstiden är obestridligen fördelaktig för många personalgrupper, men liksom hittills bör det överlåtas åt parterna att förhandlingsvägen avgöra den fortsatta omfattningen av denna form av arbetstid. Mot den bakgrunden bör riksdagen inte göra uttalanden av det slag som begärs i motionerna, som för den skull avstyrks.

InU 1975/76:9

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande flexibel arbetstid att riksdagen avslår motionerna 1975:182, 1975:949, yrkandet 4 i motsvarande del, och 1975:1712, yrkandet 2.

InU 1975/76:9 46

Innehållsförteckning

Motionsyrkandena 1

Utredningsarbetets bedrivande 1

Lagstiftning mot könsdiskriminering 1

Rätt till ledighet för småbarnsföräldrar 1

Barnavård som merit vid anställning 2

Deltid och flexibel arbetstid m. m 2

Statistiska uppgifter 3

Internationella konventioner m. m 6

Utredningsarbetets bedrivande i Sverige 7

Jämställdhetsdelegationen

Motionerna 9

Tidigare riksdagsbehandling 9

Lagstiftning mot könsdiskriminering 10

Motionen 10

Tidigare riksdagsbehandling II

Jämställdhetsdelegationens utredning 11

Utländsk lagstiftning 11

Översikt av gällande svensk lagstiftning 18

Författarens avslutande synpunkter 19

Jämställdhetsdelegationens slutsatser 19

Remissyttranden över utredningen 20

Förslag av 1973 års fri- och rättighetsutredning 23

Rätt till ledighet för småbarnsföräldrar 24

Gällande regler 24

Motionerna 24

Utredningsförslag 25

Tidigare riksdagsbehandling 27

Barnavård som merit vid anställning 28

Motionen 28

Uppgifter i anslutning till motionen 28

Deltid och flexibel arbetstid 29

Motionerna 29

Material från utredningar m. m 30

Tidigare riksdagsbehandling 34

InU1975/76:9 47

Utskottet 35

Parlamentarisk utredning 36

Lagstiftning mot könsdiskriminering 36

Rätt till ledighet för småbarnsföräldrar 38

Barnavård som merit vid anställning 39

Deltid och flexibel arbetstid 39

Utskottets hemställan 40

Reservationer 41

1. Parlamentarisk utredning i jämställdhetsfrågor (s, vpk) .... 4]

2. Lagstiftning mot könsdiskriminering (fp) 42

3. Rätt till ledighet för småbarnsföräldrar (s, vpk) 43

4. Lagfäst minimiarbetstid (vpk) 44

5. Flexibel arbetstid (s, vpk) 44

GOTAB 75 10114 S Slockholm 1975