Med anledning av motioner om huvudmannaskapet för service åt handikappade och äldre personer m. m.

SoU 1976/77:2

Socialutskottets betänkande 1976/77:2

med anledning av motioner om huvudmannaskapet för service åt handikappade och äldre personer m. m.

Motionsyrkandena

I motionen 1975/76:475 av herrar Jönsson i Arlöv (s) och Bladh (s) hemställs att riksdagen beslutar hemställa hos regeringen om förslag till ändrad lydelse av socialhjälpslagen, innebärande att bestämmelserna om beräkning av inkomst då vederbörande avhänt sig kapital måtte komma att överensstämma med bestämmelserna i lagen om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension.

1 motionen 1975/76:1219 av herr Adolfsson (m) hemställs att riksdagen hos regeringen hemställer om utredning beträffande formerna för en frivillig hjälpinsats för äldre människor i enlighet med vad i motionen anförts.

I motionen 1975/76.1286 av fru Nilsson i Kristianstad m. fl. (c) hemställs att riksdagen hos regeringen begär att ett samarbete snarast kommer till stånd mellan berörda departement samt Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet för att lösa samordnings- och huvudmannaskapsfrågor inom handikappområdet.

I motionen 1975/76:2059 (motivering i motionen 1975/76:2058) av herr Ahlmark m. fl. (fp) hemställs att riksdagen hos regeringen begären utredning om möjligheterna att skapa ett enhetligt huvudmannaskap för åldrings- och långtidssjukvård.

Samhällets service för åldringar och handikappade

Samhällets service för åldringar

Statsmakterna antog senast år 1964 ett program för åldringsvårdens utbyggnad (prop. 1964:85, SU 1964:106). Föredragande departementschefen uttalade i propositionen (s. 36) bl. a. att samhällets insatser inom åldringsvården syftar till att åt de gamla bereda ekonomisk självständighet, en god bostad och vid behov personlig vård och omvårdnad. Det år 1964 antagna utbyggnadsprogrammet innebar en kraftig satsning på utbyggnad av de öppna vårdformerna för att därmed göra det möjligt för de äldre att så länge som möjligt bo kvar i sin invanda miljö. För att underlätta en snabb utbyggnad av långtidssjukvården infördes vidare temporära statliga lån till byggande av sjukhem. Till grund för programmet låg en riksomfattande kartläggning av vårdbehov och vårdmöjligheter som genomförts av social -

Riksciagen 1976/77. 12 sami. Nr 2

SoU1976/77:2

politiska kommittén i betänkandet (SOU 1963:47) Åldringsvårdens läge och kommitténs förslag i anslutning härtill i betänkandet (SOU 1964:05) Bättre åldringsvård - sjukhem, bostäder, hemhjälp.

Samhällets ekonomiska trygghetsanordningar för de äldre omfattar i första hand folkpension och allmän tilläggspension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, vilken handhas av främst de allmänna försäkringskassorna. Som tillägg till folkpension kan bl. a. utgå hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg enligt bestämmelser i lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension. De kommunala bostadstilläggen finansieras av kommunerna.

Bostäder för äldre utgör en del av den allmänna bostadsförsörjningen, för vilken kommunerna bär ansvaret. De äldres bostadsbehov skall därför beaktas vid den kommunala planeringen av bostadsbyggandet. Statliga lån och bidrag utgår för att främja den allmänna bostadsförsörjningen. Särskilda statliga förbättringslån utgår för förbättring och i vissa fall för uppförande av bostad åt äldre m. fl. I det av kommunerna eller av de kommunala bostadsföretagen ägda bostadsbeståndet finns s. k. insprängda pensionärslägenheter. Vidare finns s. k. pensionärshem med bostäder huvudsakligen för äldre. De s. k. servicehusen eller pensionärshotellen är en utvecklad form av denna senare typ av anläggningar med olika slag av service. 1 syfte att göra det möjligt för äldre att så länge som möjligt leva ett självständigt liv i sina egna hem erbjuder kommunerna de äldre hemservice genom hemsamariter, matdistribution, hår- och fotvård, badservice och färdtjänst m. m. Statsbidrag utgår till kommunernas kostnader för denna service, som är en frivillig uppgift för kommunerna. I stor utsträckning anordnas dessutom bl. a. matservering, telefontjänst, pensionärsgymnastik, studiecirklar och fritidsverksamhet.

Lagen (1956:2) om socialhjälp ålägger kommunerna att anordna och driva hem för åldringar och andra personer, vilka är i behov av vård eller tillsyn som inte tillgodoses på annat sätt, dvs. åldersdomshem och liknande anläggningar. Ålderdomshemmen skall vara ett boendealternativ - med möjligheter till god hemsjukvård - för relativt friska åldringar. Ålderdomshemmen skall inte svara för långtidssjukvård.

Sjukvårdslagen (1962:242) ålägger landstingskommunerna att ombesörja öppen och sluten vård för sjukdom, skada och kroppsfel. För äldre personer med långvarigt behov av sjukvård kan hemsjukvård vara tillräcklig i vissa fall. För många föreligger dock behov av långvarig sluten vård på långvårdskliniker, på lasarett eller på sjukhem.

Kommunerna har enligt socialhjälpslagen ålagts ett förstahandsansvar för att äldre och andra som behöver vård erhåller sådan i den mån annan inte drar försorg härom.

SoU 1976/77:2

3 Samhällets service för handikappade

Samhällets insatser för handikappade syftar till att tillgodose handikappades behov så att handikappade kan vara verksamma i samhällslivet som andra och så att de kan leva ett självständigt liv i eget hem. Detta kan sammanfattas så, att grundsatserna om integration och normalisering är vägledande för insatserna. Eftersom behoven är mångskiftande måste insatserna göras på en rad områden. De avser bostäder och boendemiljö, ekonomisk trygghet, utbildning, arbete, kulturliv och fritidsverksamhet. De avser också rehabilitering, hemsamarithjälp och annan service, färdtjänst och tekniska hjälpmedel. I likhet med vad som gäller i fråga om samhällets service för åldringar är ansvaret för samhällets service för handikappade fördelat på olika samhällsorgan.

Till handikappade kan utgå förtidspension från folkpensioneringen och den allmänna tilläggspensioneringen. Inom ramen för den allmänna försäkringen kan en särskild handikappersättning utgå till handikappade. Som tillägg till förtidspension kan kommunala bostadstillägg utgå enligt bestämmelser i ovannämnda lag om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension.

Inom ramen för kommunernas ansvar för bostadsförsörjningen upplåts särskilda handikapplägenheter. Ett statligt bostadsanpassningsbidrag utgår för åtgärder inom och i anslutning till bostadslägenhet som behövs för att handikappad skall kunna leva så normalt som möjligt.

Även i fråga om handikappade är kommunernas med statsbidrag stödda insatser med hemsamarithjälp, matdistribution, hår- och fotvård, badservice och färdtjänst m. m. en frivillig uppgift.

Landstingskommunerna svarar för öppen och sluten sjukvård för handikappade. Vid vissa sjukhus finns särskilda rehabiliteringskliniker. Landstingskommunerna anordnar också bl. a. träningskök och träningslägenheter m. m. samt svarar för verksamhet med tekniska hjälpmedel för handikappade.

Kommunernas ovan nämnda förstahandsansvar enligt socialhjälpslagen för att vårdbehövande erhåller vård omfattar självfallet även de handikappade.

Huvudmannaskapet för samhällsservice för de äldre och de handikappade m. m.

Motionerna

I motionen 1975/76:2058 av herr Ahlmark m. fl. (fp), vilken motion innehåller motiveringen till motionen 1975/76:2059 av samma motionärer, framhålls bl. a. att gränserna mellan landstingskommunernas långtidssjukvård och kommunernas åldringsvård är flytande, att skillnaden i vårdbehov mellan sjuka åldringar och andra gamla ofta är diffus och att samarbetet

SoU1976/77:2

mellan de båda huvudmännen i dag är långt ifrån tillfredsställande. Motionärerna framhåller vidare att det alltmer pressade ekonomiska läget i landstingskommuner och kommuner kommer att accentuera problemen och att det redan i dag finns tendenser på många håll att försöka övervältra kostnader på andra huvudmän. En effektiv samordning är enligt motionärerna nödvändig för att lösa problemen inom äldrevården.

I motionen 1975/76:1286 av fm Nilsson i Kristianstad m. fl. (c) påpekas bl. a. att på grund av det delade huvudmannaskapet för handikappades bostads-, sjukvårds- och servicefrågor det i dag finns många människor inom dyrare vårdformer än de egentligen behöver, därför att bostads- och servicefrågor inte lösts på ett flexibelt sätt. I motionen anges undersökningsresultat, som visar att bland svårt rörelsehindrade patienter inom en landstingskommuns långtidssjukvård vissa skulle kunna klara enskilt boende i handikappanpassad lägenhet med viss hemhjälp, vissa skulle kunna bo i servicehus, pensionärshotell eller ålderdomshem samt vissa skulle kunna bo i en handikappanpassad bostad med tillgång till dygnet-runt-service. När det gäller förutsättningarna för handikappade att bo i det egna hemmet framhåller motionärerna bl. a. att det finns exempel på att en dålig och otillgänglig bostadsmiljö omöjliggör ett boende i hemmet eller betydligt försvårar servicesituationen där samt på hur kommunernas otillräckliga service omöjliggör vård och boende i det egna hemmet.

Motionärerna anför att det inte finns något departementsansvar för de angivna frågorna i deras helhet och att en samordning måste komma till stånd mellan kommuner, landstingskommuner, stat, byggherrar osv.

Samverkan mellan åldringsvård och långtidsvård

Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet beslutade gemensamt i november 1969 att rekommendera kommunerna och landstingskommunerna att på grundval av vissa riktlinjer vidareutveckla samarbetet mellan landstingskommunerna och kommunerna på åldringsvårdens och den öppna och slutna långtidssjukvårdens områden. Samverkan mellan huvudmännen skulle ske genom särskilda organ (SLAKO) dels på länsnivå, dels på lokal nivå. Samrådsorganen har i stor utsträckning kommit till stånd på länsnivå, och de har utvecklats till att bli samrådsinstanser även för andra frågor än frågor om social omvårdnad och långtidssjukvård.

Beträffande de ekonomiska mellanhavandena mellan landstingskommuner och kommuner i fråga om vård av åldringar m. fl. har vissa rekommendationer utfärdats. Sålunda har Landstingsförbundet i februari år 1968 utfärdat en rekommendation till landstingskommunerna att använda ett vid rekommendationen fogat förslag till principavtal mellan landsting och kommun i de fall landstingskommunerna önskar anlita den kommunala hemsamaritorganisationen för timinsatser inom hemsjukvården. Vidare har

SoU 1976/77:2

5 Landstingsförbundet i juni år 1973 utfärdat en rekommendation om ersättningsnormer för vård av långtidssjuka på åldersdomshem. 1 förarbetena till rekommendationen understryks att åldersdomshemmen inte skall vara substitut för institutioner direkt avsedda för vård av långtidssjuka och att landstingskommunernas institutioner inte skall vara substitut för bristande kommunala resurser såsom platsbrist på ålderdomshem, avsaknad av bostad för patienten, bristande hemhjälpsservice. Det har förutsatts att ålderdomshem skall tillfälligtvis ge vård åt långtidssjuka (1) då en långtidssjuk, som vårdats i det egna hemmet, på grund av yttre omständigheter inte längre kan vårdas i det egna hemmet och plats inom sluten långtidssjukvård inte omedelbart kan beredas, (2) då en på ålderdomshem boende person blir bedömd som långtidssjuk och överflyttning till enhet för långtidssjukvård av olika skäl anses böra anstå samt (3) då den ena parten av ett på ålderdomshem samboende par blir bedömd som långtidssjuk.

Under åren 1974 och 1975 har Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet bedrivit ett gemensamt utvecklingsprojekt om samordning av medicinsk och social service (SAMSS) i syfte att finna praktiska metoder för att bättre hjälpa de människor som anlitar såväl hälso- och sjukvård som socialvård.

Samverkan inom handikappvården

Handikapputredningen (S 1966:38)- som bl. a. haft i uppdrag att behandla frågor om samordning av samhällets insatser för handikappade - behandlade i betänkandet (SOU 1970:64) Bättre socialtjänst för handikappade bl. a. frågor om samordning, samverkan och information i handikappfrågor. Handikapputredningen föreslog i detta betänkande att i varje kommun skulle inrättas ett kommunalt handikappråd (KHR) som ett samarbetsorgan kommunens myndigheter emellan, mellan dessa och landstinget, statliga myndigheter samt handikapprörelsen. Vidare föreslogs att i varje län skulle inrättas ett länets handikappråd (LHR) som ett samarbetsorgan mellan landstinget, de statliga regionala myndigheterna, kommunerna och handikapprörelsen. Slutligen föreslogs att statens handikappråd (SHR) skulle ombildas till ett samarbetsorgan, däri - förutom ämbetsverk, vilkas arbete i hög grad gäller handikappade - Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet och handikapprörelsen skulle delta.

Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet rekommenderade i skrivelser våren 1971 kommunerna resp. landstingskommunerna att bilda kommunala handikappråd resp. länshandikappråd. Handikapputredningens förslag beträffande statens handikappråd genomfördes genom ett Kungl. Maj:ts beslut i juni 1971 fr. o. m. den 1 juli 1971.

I betänkandet SoU 1973:12 (s. 14-16) har utskottet lämnat en närmare redogörelse för kommunala handikappråd, länshandikappråd och statens handikappråd. Utskottet hänvisar till redogörelsen.

1* Riksdagen 1976/77. 12 sami Nr 2

SoU 1976/77:2

6 Vissa utredningar m. m.

Länsberedningen (C 1970:28) hade i uppdrag att i anslutning till vissa tidigare verkställda utredningar göra en sammanfattande bedömning rörande den regionala samhällsförvaltningens uppgifter och organisation. Därvid skulle beredningen bl. a. överväga uppgiftsfördelningen inom den kommunala sektorn mellan kommuner och landstingskommuner. Till slutförande av sitt uppdrag avgav länsberedningen i oktober 1974 till chefen för kommundepartementet betänkandet (SOU 1974:84) Stat och kommun i samverkan, vilket innehöll huvudsakligen principiella ställningstaganden till de frågor som beredningen haft att behandla. När det gäller ansvarsfördelningen mellan landstingskommuner och kommuner ansåg beredningen bl. a. att den sociala omvårdnaden inte borde föras över på landstingskommunerna. Beredningen ansåg emellertid att möjlighet borde införas för kommunerna och landstingskommunerna i ett län att genom avtal, som skulle prövas och fastställas av regeringen, överenskomma om att hela ansvaret för vissa väl avgränsade uppgifter skulle föras över från kommunerna till landstingskommunerna eller tvärtom.

Efter remissbehandling har regeringen i prop. 1975/76:168 redovisat sina ställningstaganden till länsberedningens förslag. Föredragande departementschefen uttalade (s. 60) bl. a. att för att göra överlåtelse av en obligatorisk uppgift möjlig krävdes lagstiftning men att det - när det gällde frivilliga uppgifter - redan enligt gällande regler i stor utsträckning var möjligt för kommuner och landstingskommuner att avtala om överlåtelse. Föredragande departementschefens uttalande föranledde inte någon erinran av riksdagen (KU 1975/76:55).

Inom socialstyrelsen pågår sedan början av 1970-talet ett utredningsarbete om vårdstrukturen inom sjukvården, vilket utredningsarbete resulterat i betänkanden m. m. om olika vårdområden. Inom ramen för detta utredningsarbete beslutade socialstyrelsen i september 1975 redovisa ett principprogram för hälso- och sjukvården inför 1980-talet, vilket är avsett att utgöra ett underlag för det fortsatta arbetet med sjukvårdsplanering hos sjukvårdshuvudmännen och hos de centrala instanserna. 1 principprogrammet, vilket publiceras som nr 1976:1 i serien Socialstyrelsen anser, ges ett konkret förslag till vårdstruktur inom primärvård, länssjukvård och regionsjukvård. Den övervägande delen av vården skall lämnas på primärnivå vid vårdcentraler och vid sjukhem. För den specialiserade medicinska verksamheten skall primärvården kunna repliera på länssjukvården - som skall bedrivas vid länssjukhus (motsvarande nuvarande centrallasarett) och vid länsdelssjukhus (motsvarande nuvarande normal lasarett) - samt på regionsjukvården.

Enligt principprogrammet bör det bli en huvuduppgift för de lokala sjukhemmen att i nära anslutning till hemorten och i så hemliknande former som är möjligt med hänsyn till patienternas sjukdomstillstånd tillgodose

SoU 1976/77:2

sådana behandlings-, omvårdnads- och tillsynsbehov för långtidssjuka som behöver sluten vård.

Socialstyrelsen har innevarande år antagit ett principprogram för långtidssjukvård, vilket publicerats som nr 1976:3 i serien Socialstyrelsen anser. Däri redovisas överväganden om verksamhetens framtida omfattning m. m.

Efter bemyndigande år 1967 tillkallade socialministern socialutredningen (S 1969:29), vilken har i uppgift att göra en allmän översyn av den sociala vårdlagstiftningen. Utredningen skall bl. a. granska samarbetet mellan olika samhällsorgan och institutioner då det gäller det allmännas insatser för vård och omvårdnad. Utgångspunkt för utredningsarbetet skall emellertid vara att ansvarsfördelningen mellan de olika huvudmännen för hälso- och sjukvård samt socialvård i princip skall vara oförändrad. Socialutredningen skall bl. a. pröva uppgifterna för ålderdomshem samt hem och servicebostäder för handikappade. Socialutredningen har i juni 1974 avgivit principbetänkandet (SOU 1974:39) Socialvården - mål och medel, vari utredningen redovisat de slutsatser och principiella riktlinjer som utredningen anser böra ligga till grund för en ny lagstiftning på socialvårdsområdet. I betänkandet behandlas bl. a. olika modeller för samarbete mellan socialvården och sjukvården. Förslag av socialutredningen till ny lagstiftning grundad på principbetänkandet och remissyttranden däröver beräknas komma att framläggas i början av år 1977.

I slutet av år 1975 tillkallades utredningen (S 1975:04) om ny lagstiftning för hälso- och sjukvården med uppgift att utarbeta förslag till en helt ny lagstiftning för hälso- och sjukvården. Som en grundval för sitt arbete skall utredningen föra en målsättningsdiskussion som skall ha som utgångspunkt att alla som bor i landet skall ha rätt till hälso- och sjukvård på lika villkor. Vidare bör utredningen enligt direktiven för utredningsarbetet vid utformningen av sina förslag bl. a. beakta behovet av samverkan mellan hälsooch sjukvården och socialvården.

Pensionärsundersökningen (S /974:06) skall göra en undersökning angående åldringsvården m. m. Utredningsarbetet avses ge underlag för den framtida utformningen och inriktningen av samhällets insatser i fråga om vård och service m. m. för ålders- och förtidspensionärer.

En särskild ledningsgrupp med företrädare för socialstyrelsen, sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri), Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet har under innevarande år bildats för att samordna de olika utredningar, som pågår eller planeras hos dessa myndigheter och organisationer och som avser primärvård, omsorger om de äldre samt samverkan mellan kommuner och landstingskommuner.

SoU 1976/77:2

8 Remissyttranden över motionen 1975/76:2059

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen 1975/76:2059 från socialstyrelsen, Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet.

Till Svenska kommunförbundets yttrande, som avgivits av Kommunförbundets styrelse, har fogats en reservation av två ledamöter av styrelsen.

Till Landstingsförbundets yttrande, som också avgivits av förbundets styrelse, har fogats ett särskilt yttrande av en ledamot av styrelsen.

Ställningstaganden till m o t i o n s y r k a n d e t

Inte någon av remissinstanserna tillstyrker motionsyrkandet.

Socialstyrelsen föreslår att motionen inte föranleder någon åtgärd. Socialstyrelsen anför att den inte kan finna motiv för en utredning om möjligheterna att skapa ett enhetligt huvudmannaskap för åldrings- och långtidssjukvård och att den befarar att en sådan utredning skulle skapa osäkerhet om framtiden och inte stimulera till insatser i fråga om vidgat samarbete och prioriterande av resurser till detta angelägna område.

Inte heller SVens/ca kommunförbundet föreslår att motionen skall föranleda någon åtgärd. Kommunförbundet redogör för utredningsarbete på området genom det innevarande år inledda särskilda samarbetet mellan socialstyrelsen, Spri, Kommunförbundet och Landstingsförbundet, genom länsberedningen, genom pensionärsundersökningen och genom socialutredningen samt anför med hänvisning härtill att det f. n. inte finns anledning att särskilt utreda möjligheterna att skapa ett enhetligt huvudmannaskap för åldringsoch långtidssjukvården.

Landstingsförbundet anför bl. a. följande:

Från såväl service- som effektivitetssynpunkt är det, enligt styrelsens uppfattning, erforderligt att de resurser som primär- och landstingskommun sammantaget ställer till åldringsvårdens förfogande samordnas och samplaneras. I sitt tidigare omnämnda remissyttrande över socialutredningens principbetänkande föreslog också förbundsstyrelsen att den av utredningen föreslagna provplaneringen för vissa institutioner även skulle omfatta åldringsvården-långtidssjukvården. Förbundsstyrelsen ställer sig däremot avvisande till att i särskild ordning på nytt utreda frågan om ett ”enhetligt huvudmannaskap för långtidssjukvård och åldringsvård”. Detta gäller oavsett motionärerna avsett att området skall begränsas till den slutna vården eller ej, vilket inte framgår av motionen. Gränsdragningar mellan primäroch landstingskommuner har nyligen prövats inom ramen för länsberedningens arbete. Därest frågan anses ytterligare behöva belysas torde detta lämpligen kunna ske inom socialutredningen.

Socialstyrelsens yttrande i övrigt

Frågan om enhetligt huvudmannaskap för åldrings- och långtidssjukvård har aktualiserats vid skilda tillfällen. 1 regel har därvid åsyftats att landstingen

SoU 1976/77:2

skulle överta primärkommunernas uppgifter. I vissa fall har den ifrågasatta ändringen av huvudmannaansvaret begränsats till ålderdomshemmen. Någon gång har också framförts att primärkommunerna skulle överta ansvaret för långtidssjukvården. Det skulle då icke avse kliniker eller centrala sjukhem utan begränsas till de perifera sjukhemmen.

1 hälso- och sjukvård inför 80-talet har socialstyrelsen förordat att mindre sjukhem med hemmiljö bör byggas i varje kommun. Först när detta i huvudsak förverkligats torde det vara meningsfullt att diskutera vidgat ansvar för primärkommunerna.

Socialstyrelsen utgår emellertid från att motionärerna närmast är inne på tanken att sjukvårdshuvudmannen skall överta primärkommunernas uppgifter på åldringsvårdens område och begränsar sig därför att belysa frågan från denna utgångspunkt.

Direktiven för socialutredningen utgår från en i princip oförändrad ansvarsfördelning mellan huvudmännen. Enligt samma direktiv bör gränsdragningen om möjligt preciseras. Socialutredningen behandlar målgruppen ”de äldre” relativt kortfattat i sitt betänkande. Man framhåller bl. a.: ”Tyngdpunkten i kommunens sociala åldringsvård bör ligga på ett differentierat utbud av sociala tjänster. Utbudet stöds med en uppsökande verksamhet som klarlägger behoven. Syftet skall vara

- att motverka ensamhet och isolering och underlätta sociala kontakter,

- att underlätta deltagande i kultur- och fritidsaktiviteter av olika slag samt

- att möjliggöra utövandet av de alldagliga livsfunktionerna i normal miljö.

I de fall då det inte är möjligt att tillgodose behoven inom ramen för vård och service i hemmen eller när pensionären föredrar kollektiva boendeformer, skall kommunen även kunna erbjuda ett sådant alternativ där intensivare service och tillsyn kan ges.

De äldre har samma rätt som andra medborgare att av sjukvårdshuvudmannen få erforderlig hälso- och sjukvård. Sjukvårdshuvudmannens principiella ansvar härför bör förverkligas på sådant sätt att den sociala åldringsvården inte tvingas utöva sjukvård som normalt ankommer på sjukvårdshuvudmannen. Detta kräver att utbyggnaden av långtidssjukvården även i fortsättningen prioriteras.”

Som framgår av detta korta utdrag rymmer åldringsvård en rad aktiviteter. En del av dessa är gemensamma för olika åldersgrupper och bör enligt socialstyrelsens mening också förbli detta. Enligt styrelsens mening bör nämligen särskilda åtgärder för vissa grupper endast komma i fråga då mer normala sociala tjänster icke är tillfyllest.

Sedan länge har hävdats att goda bostäder är ett viktigt element inom äldreomsorgen. Det underlättar för människorna att stanna kvar i den invanda miljön. Ansvaret för bostadsförsörjningen ligger på primärkommunen. Enligt socialstyrelsen skulle det vara olyckligt att splittra detta ansvar. Det bör odelat ligga kvar på kommunen och omfatta även insatser för grupper med särskilda bostadsbehov.

Den sociala hemhjälpen har expanderat snabbt under främst 1960-talet. Huvuddelen av hjälpen lämnas till äldre. Men insatser av hemvårdare och barnvårdare riktas till andra grupper. Då de tre grupperna stundom arbetar utanför sitt speciella område skulle det vara olyckligt att splittra den nu uppbyggda organisationen genom partiell överflyttning av huvudmannaansvar.

SoU1976/77:2

10 I nära anslutning till hemhjälpen har byggts upp en rad olika serviceinsatser. De kan omfatta så vitt skilda områden som matservering, matdistribution, hår- och fotvård, snöröjning, vedhuggning, telefontjänst och sociala tjänster genom lantbrevbärarna. Speciella hobby- och kulturaktiviteter för äldre finns också på många håll. Enligt styrelsens bedömning är många av dessa insatser sådana som klart bättre lämpar sig för primärkommunen att ombesörja än för sjukvårdshuvudmannen.

Genom den starka utbyggnaden av serviceinsatserna har ålderdomshemmen successivt kommit att spela en kvantitativt mindre roll. Samtidigt torde de som bor på ålderdomshem fått ett efter hand allt större behov av omvårdnad. Många långtidssjuka vårdas också där. Därför har ibland ifrågasatts om inte sjukvårdshuvudmannen borde överta ansvaret för ålderdomshemmen.

Kommunförbundet och Landstingsförbundet har utfärdat en gemensam rekommendation beträffande landstingens ekonomiska ansvar för långtidssjuka på ålderdomshem. Enligt uppgift lär landstingen i dag betala avgift för ca tio procent av de pensionärer som vistas på ålderdomshem. Om sålunda ca 90 procent av de boende på hemmen icke är långtidssjuka - situationen kan givetvis förändras - saknas det f. n. tillräckliga medicinska skäl för att sjukvårdshuvudmännen övertar vårdansvaret för ålderdomshemmen.

Under senare år har det vuxit upp nya kollektiva boendeformer för äldre, i regel benämnda servicehus. De fyller i allt väsentligt samma uppgift som ålderdomshem. Boendekaraktären är dock mer utpräglad. Enligt socialstyrelsen skulle det bli en icke godtagbar ordning om landstingen skulle överta betydande delar av äldreomsorgen i vissa kommuner och mindre delar av densamma i andra kommuner.

Socialstyrelsen är väl medveten om att den nuvarande gränsdragningen är oklar och att den enskilde kan komma i kläm på grund av det delade huvudmannaskapet. Det synes emellertid styrelsen svårt att finna en ny gräns som skulle bli klarare och som skulle kunna eliminera alla svårigheter. Starka skäl talar också mot ett överflyttande av ansvaret för hela äldreomsorgen till landstingen. I senare års diskussion om såväl sjuk- som socialvård har närhetsprincipen starkt betonats. Att öka distansen mellan den servicebehövande och den som har ansvaret för att denna ges står i dålig överensstämmelse med nuvarande strävanden. Ett överförande av nu ifrågasatta uppgifter till landstingen skulle också säkerligen nödvändiggöra tillskapande av nya landstingsorgan. Därmed riskerar man att ansvaret för åldrings- och långtidssjukvården ändock skulle förbli splittrat.

Under senare år har samarbetet mellan huvudmännen ökat. Fördelar torde stå att vinna på en ytterligare utbyggnad av olika former av samarbete.

I enskilda vårdärenden måste också finnas ett fungerande samarbete som kan mildra svårigheter och medföra att resurserna utnyttjas på ett bra sätt.

I socialutredningens principbetänkande förordas att socialnämnden skall ha det yttersta vårdansvaret. Detta har klart tillstyrkts under remissbehandlingen. Men detta yttersta vårdansvar får inte tolkas så att socialnämnden skall behöva bygga upp permanenta parallella vårdresurser till sjukvården. Det är fråga om en kortvarig insats till dess den ansvarige huvudmannen kan klara sin uppgift.

Det stigande antalet äldre nödvändiggör en stark utbyggnad av insatserna. Platserna inom långtidssjukvården har ökat men är klart otillräckliga. Hemsjukvårdsinsatserna behöver förstärkas. På det primärkommunala området behövs både en successiv omstrukturering och en fortsatt utbyggnad av olika komponenter i en rikt varierad åldringsvård.

SoU 1976/77:2

11 Svenska kommunförbundets yttrande i övrigt

Ett behov av ökad samverkan mellan de primärkommunala och landstingskommunal verksamheterna inom åldrings- och långtidsvården har, vilket motionärerna framhållit, visat sig föreligga. Genom ett effektivare samspel kan resurserna nyttjas bättre till gagn för de enskilda människor som i ett skede har behov av att resurserna är väl synkroniserade.

Styrelsen är klar över att nuvarande gränsdragning mellan social och medicinsk åldringsvård kan skapa problem och därför förutsätter samarbete och överenskommelse mellan huvudmännen. Att flytta gränsen för huvudmannaskapet för den sociala omsorgen för en viss åldersgrupp är ingen lösning. En sådan åtgärd ändrar endast nivån eller läget för gränsområdet, där samordnings- och samarbetsfrågorna mellan huvudmännen måste lösas.

Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Socialstyrelsen och Spri har därför nyligen startat ett samarbetsprojekt för områdena primärvård och åldringsvård samt samverkan mellan de landstingskommunala och primärkommunala verksamheterna. Projektet har startat med en förstudie för att klarlägga hur huvudmännen gemensamt skall bedriva utvecklingsarbete och finna samverkansvägar inom och mellan dessa områden för att nå praktiska resultat.

Även länsberedningen har nyligen utrett frågor om ändringar i huvudmannaskapet. Av betänkandet Stat och kommun i samverkan SOU 1974:28 framgår att man i nuläget inte fann skäl att ändra resursfördelningen inom berörda verksamhetsområden. Man förordade andra lösningar i form av samverkan och överenskommelser för att klara de praktiska och administrativa problemen.

Dessutom hänvisas till den av statsrådet Aspling år 1974 beslutade undersökningen angående åldringsvården m. m. Utredningen-benämnd Pensionärsundersökningen - planerar att under hösten 1976 presentera sitt huvudbetänkande med material som belyser nuläget inom bl. a. den sociala åldringsvården och långtidssjukvården.

Materialet, som bygger på uppgifter som lämnats av samtliga kommuner och landsting, kommer också att redovisa uppgifter om hur samverkan huvudmännen emellan praktiskt fungerar vad gäller åldrings- och långtidsvården, men också när det gäller andra närliggande verksamheter som hemhjälpen, hemsjukvården m. m.

Det kan också finnas anledning att i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på att i direktiven för den arbetande socialutredningen bl. a. ingår riktlinjer för den sociala omsorgen om åldringar och handikappade. I direktiven anförs vidare

"Ansvarsfördelningen mellan primärkommuner och landsting bör närmare preciseras. Möjligheterna till samverkan mellan primärkommunerna inbördes och mellan dessa och landstingen bör beaktas särskilt då det gäller planeringsfrågor men även i fråga om t. ex. intagning på sjukhem eller ålderdomshem och i frågor som rör social hemhjälp och hemsjukvård. ”

Utredningen kommer, enligt uppgifter från utredningskansliet, under hösten 1976 att presentera ett lagbetänkande om den kommunala socialvården där bl. a. utveckling samt ansvarsfördelnings- och samverkansfrågorna mellan huvudmännen vad gäller åldringsvården kommer att behandlas.

SoU 1976/77:2

12 Landstingsförbundets yttrande i övrigt

Genom en rad reformer under 1950-och 1960-talen har ansvaret för hälsooch sjukvården kommit att koncentreras till en huvudman - landstingen. Utvecklingen har inneburit att denna svarat för sammanvägning av olika sjukvårdsbehov vid planering och prioritering. I sitt remissyttrande över länsberedningens betänkande (SOU 1974:84) Stat och kommun i samverkan anförde förbundsstyrelsen att ” hälso- och sjukvården även fortsättningsvis bör vara landstingskommunal”. Detta med hänsyn till de mycket starka samband som finns emellan korttids- och långtidssjukvård i fråga om såväl planering och utveckling som löpande drift av verksamheten.

Utbyggnaden av den slutna vården under 1960- och 1970-talen har främst varit inriktad på långtidssjukvården. Hela nettotillskottet av vårdplatser faller på denna vårdform. Ett förhållande som för övrigt kommer att bestå enligt landstingens planer. Likväl har utbyggnaden inte kunnat ske i tillräcklig omfattning. Sjukvårdshuvudmännen har tvingats utnyttja platser på primärkommunala ålderdomshem och privata vårdinrättningar.

Förbundets principiella inställning är att vid ålderdomshem ej skall bedrivas sjukvård i sådan bemärkelse som den ges vid sjukhem eller andra långvårdsenheter. Endast i undantagsfall skall ålderdomshemmet anlitas som vårdgivare för vård av långtidssjuka. Kartläggning och analys av ålderdomshemmens karaktär och funktion har sedan lång tid tillbaka ingått i skilda statliga utredningars direktiv. Senast har socialutredningen, som tillkallats enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 december 1967, getts uppdrag att pröva uppgifterna för ålderdomshem och andra inackorderingshem. I utredningens principbetänkande (SOU 1974:39) Socialvården - mål och medel berörs dock den slutna åldringsvården nästan inte alls. Utredningen framlägger emellertid i sitt betänkande tungt vägande skäl för att ett organ i samhället skall åläggas ett yttersta ansvar för den enskildes situation. Enligt utredningens mening bör primärkommunen bära detta ansvar. Landstingsförbundets styrelse har i sitt remissvar anslutit sig till detta förslag, som i den form det framlagts närmast innebär underlag forén förstärkning av nu gällande lagstiftning.

En allmänt omfattad målsättning är att sjuka och/eller äldre personer så länge som möjligt skall beredas möjlighet att få kvarstanna i sin invanda miljö och där få den vård och omvårdnad som de behöver. För att förverkliga detta mål krävs samhällsinsatser i olika former av såväl primär- som landstingskommuner. För sjukvårdens vidkommande ställer detta krav på bl. a. en väl utbyggd primärvård som ger god möjlighet till närservice samt till sjukvårdsinsatser i hemmen. En grundförutsättning för måluppfyllelsen är att primärkommunen kan erbjuda alternativa boendeformer, exempelvis handikappanpassade bostäder, servicelägenheter, penionärslägenheter, ålderdomshem med tillgång till social service i den omfattning den enskilde behöver. Att alla åldringar ej klarar ett självständigt boende, även om ett stort mått av social och medicinsk service ges, är något som måste accepteras. Dessa åldringar bör då få en mot behovet svarande lämplig omvårdnad antingen på ålderdomshem eller inom en långvårdsenhet.

Svårigheterna att avgöra vad som hos äldre personer är utslag av allmän ålderssvaghet eller utgör ett sjukligt tillstånd är välkända. Även om en principiell skiljelinje dras mellan sjukvårdshuvudmannens och primärkommunens ansvarsområden kan den inte alltid följas. I många fall växlar tillståndet och den allmänna situationen hos den enskilde på ett sådant sätt att den uppdragna ”gränslinjen” överskrides i den ena eller andra riktningen.

SoU 1976/77:2

13 Primär- och landstingskommunernas delade vårdansvar medför bl. a. olikartade bedömningar - såväl individuellt som generellt - av behovet av sociala och sjukvårdsmässiga insatser. De olägenheter som kan uppstå är påtagliga både för den enskilde och för huvudmannen.

Landstingsförbundet delar motionärernas uppfattning att en effektiv samordning är nödvändig för att lösa problemen inom äldrevården. De båda kommunförbunden har också allt sedan slutet av 1960-talet arbetat med ansvarsproblemen och har vidtagit vissa åtgärder i syfte att genom ökat samarbete undanröja de påtalade olägenheterna. År 1969 utgavs en rekommendation om samordnad åldringsvård-långtidsvård vari bl. a. föreslogs inrättande av särskilda samrådsorgan (SLAKO eller motsvarande). Sådana har också i stor utsträckning kommit till stånd på länsnivå och har utvecklats till att bli samrådsinstanser även för andra frågor än åldringsvård-långtidsvård. Det praktiska utfallet av sam rådsorganens arbete inom åldringssektorn har dock ännu ej blivit så påtagligt. Under åren 1974 och 1975 har de båda förbunden bedrivit ett gemensamt utvecklingsprojekt om samordning av medicinsk och social service (SAMSS) i syfte att finna praktiska metoder för att bättre hjälpa de människor som anlitar såväl hälso- och sjukvård som socialvård. Vid genomgångna probleminventeringar har samordningsfrågor rörande äldrevården ofta aktualiserats.

Under innevarande år har landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, socialstyrelsen och Spri gemensamt beslutat genomföra förstudier inom de tre områdena primärvård, äldreomsorg och samverkan mellan landsting och primärkommuner. Projektarbetet leds av cheferna för de fyra organisationerna. Syftet med förstudierna är att ge förslag till mera ingående huvudstudier grundade på en realistisk problemuppfattning samt föreslå eventuell fortsatt samverkan i utvecklingsarbetet inom berörda områden.

I den allmänna debatten framförs ofta den åsikten att ett odelat huvudmannaskap för den slutna åldringsvården skulle undanröja flertalet nu aktuella problem. I sammanhanget glöms då ofta bort att långtidssjukvården ej enbart omfattar äldre personer och ej heller enbart är förlagd till specifika långvårdsenheter. Långtidssjuka personer, såväl yngre som äldre, kan i princip vårdas inom vilken sjukvårdsenhet som helst. Därtill kommer att nya gränsdragnings- och samordningsproblem skulle uppstå mellan den slutna vården och olika former av öppen vård.

Vissa frivilliga hjälpinsatser för de äldre

Motionen

I motionen 1975/76:1219 av herr Adolfsson (m) påpekas att äldre personer ofta blir utsatta för väskryckning och andra trakasserier och att de därför ofta undviker att lämna sina hem efter mörkrets inbrott, vilket fatt till följd att de blir mer isolerade. För att möjliggöra även för äldre personer att delta i samhällslivet och upprätthålla sina umgängeskontakter borde enligt motionären en form av frivillig samhällsinsats övervägas innebärande att yngre personer frivilligt skulle ställa upp som sällskap och skydd för de äldre till och från olika aktiviteter som de äldre vill delta i under kvällstid. En sådan samhällsinsats skulle, sägs det, kunna fungera utan kostnader för samhället och skulle medverka till bättre kontakter mellan generationerna.

SoU 1976/77:2

14 Åtgärder för att bryta isoleringen för äldre, ensamma personer Socialvårdens uppsökande verksamhet m.m.

Genom ändringar år 1968 i lagen (1956:2) om socialhjälp har klarlagts kommunernas ansvar för den enskildes personliga omvårdnad. I 1 § socialhjälpslagen infördes en bestämmelse av innebörd att kommun skall tillse att den som vistas i kommunen får den omvårdnad som med hänsyn till hans behov och förhållanden i övrigt kan anses tillfredsställande. Vidare infördes i 6 § socialhjälpslagen en bestämmelse som fastslog att socialnämnderna (varmed även avses sociala centralnämnder och sociala distriktsnämnder) är skyldiga att skaffa sig kännedom om de enskildas behov av omvårdnad och verka för att detta blir tillgodosett. Genom tillägget till 6 § socialhjälpslagen klarlades att socialnämnderna har en skyldighet att bedriva en aktiv, uppsökande verksamhet.

I Råd och anvisningar nr 2/1969 om socialvårdens uppsökande verksamhet har socialstyrelsen gett anvisningar om bedrivandet av den uppsökande verksamheten. Däri framhålls bl. a. ålderspensionärer bland de personkategorier som kan komma i fråga för den uppsökande verksamheten och att målsättningen för denna verksamhet bl. a. är att socialnämnderna skall få en ingående kännedom om de enskildas behov av omvårdnad, hjälp och service av olika slag.

I Råd och anvisningar nr 195/1967 om öppen verksamhet för åldringar m. fl. omfattande service, sysselsättning, förströelse m. m. har socialstyrelsen gett anvisningar om öppen verksamhet för äldre personer. Däri framhålls att talrika åldringar och handikappade, som lever isolerade och ensamma, känner behov av samvaro och gemenskap. Anvisningar ges om en rad serviceåtgärder. I ett avsnitt om kontaktbefrämjande verksamhet omnämns olika aktiviteter genom föreningar och organisationer-bl. a. Riksföreningen för Röda korset samt bildnings- och studieförbunden - och de sociala myndigheterna uppmanas att stödja och uppmuntra den frivilliga verksamheten.

I avsnittet behandlas närmare s. k. väntjänst, som innebär att ”vänbesökare” gör regelbundna besök hos åldringar och därvid ger hjälp med läsning av tidningar och böcker, brevskrivning, promenader, biblioteksbesök, klädinköp etc.

Inom socialstyrelsen förbereds utgivandet av en skrift om dagcentralverksamhet för åldringar, vilken skrift avses skola ersätta ovannämnda Råd och anvisningar nr 195/1967 och vilken beräknas komma att utges i början av år 1977. I skriften kommer att behandlas frågor om aktiviteter, sysselsättning och gemenskap för åldringar och ges exempel på hur man kan bryta åldringars isolering. Bl. a. kommer att uppmärksammas möjligheterna för personal inom kommunernas sociala hemhjälp att hjälpa till att bryta åldringars isolering genom att ta ut åldringarna på promenader m. m.

SoU 1976/77:2

15 Röda korsets och kyrkornas verksamhet m.m.

Svenska röda korset började i början av 1960-talet systematiskt bygga upp en organiserad kontaktverksamhet för bl. a. åldringar under mottot ”Bryt isoleringen”. Medarbetare i Röda korsets lokala organisationer följer bl. a. med åldringar på promenader och till olika aktiviteter.

Svenska kyrkans diakoninämnd stimulerar församlingarna i svenska kyrkan att starta besökstjänst hos åldringar innebärande bl. a. att församlingsmedlemmar - även pensionärer bland dem - uppsöker åldringar och tar med dem ut till olika aktiviteter. Motsvarande verksamhet bedrivs av frikyrkorna.

Pensionärsorganisationer bedriver kontaktverksamhet till förmån för sina medlemmar.

Brottsförebyggande rådets verksamhet

Det år 1974 inrättade brottsförebyggande rådet har till uppgift att främja brottsförebyggande insatser inom olika områden av samhällsverksamheten samt att verka för en samordning av samhällets och enskildas insatser mot brott. Bland olika aktiviteter som rådet bedriver kan nämnas spridande av information om våldet i samhället och om de reella riskerna för medborgarna att drabbas av detta våld.

Beräkningen av avgift för vård på ålderdomshem

Motionen

I motionen 1975/76:475 av herrar Jönsson i Arlöv (s) och Bladh (s) erinras om att avhändelse av inkomst eller egendom utan vederlag eller mot otillräckligt vederlag enligt bestämmelser i lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension kan påverka möjligheterna att erhålla sådana tillägg. Motionärerna framhåller att när det gäller avgifter på ålderdomshem leder minskning av inkomst och förmögenhet till att avgifterna beräknas på grundval av den reducerade inkomsten och förmögenheten och att detta får till följd att lägre avgifter utgår. Motionärerna anför att personer med god ekonomisk ställning genom taktiskt agerande kan få betala lägre avgifter på ålderdomshem än personer med mindre god ekonomisk ställning.

Vissa bestämmelser om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension Hustrutillägg

och kommunalt bostadstillägg enligt lagen om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension är inkomstprövade. Såsom inkomst räknas vid inkomstprövningen bl. a. inte allmänt barnbidrag, till -

SoU 1976/77:2

läggspension till den del den föranlett minskning av pensionstillskott eller barntillägg, livränta, som avräknats mot allmän tilläggspension, eller understöd från anförvant. Vid uppskattning av förmögenhets avkastning höjs denna med 10 % av det belopp, varmed förmögenheten överstiger för den som är gift 60 000 kr. och för annan 75 000 kr. För sammanlevande makar beräknas vardera makens inkomst utgöra hälften av makarnas sammanlagda årsinkomst och värdet av förmögenhet hälften av deras sammanlagda förmögenhet.

De kommunala bostadstilläggen utgår enligt grunder som kommunen själv bestämmer. Avvikelse från de i lagen fastställda inkomstprövningsreglerna får dock inte göras.

1 7 § nyssnämnda lag stadgas bl. a. att - därest någon utan vederlag eller mot uppenbarligen otillräckligt vederlag avhänt sig inkomst eller egendom i sådan myckenhet att avhändelsen avsevärt inverkar vid beräkningen av hustrutillägg eller kommunalt bostadstillägg, ehuru han insett eller bort inse att avhändelsen skulle kunna påverka rätten till sådan förmån för honom själv eller maken - ansökning om hustrutillägg eller kommunalt bostadstilllägg skall avslås och redan beviljad förmån indras när skäl därtill föreligger och att därvid viss tid må bestämmas under vilken rätten till förmånen skall vara förverkad. I stället för eller jämte nu nämnd påföljd må vid fastställandet av den pensionsberättigades årsinkomst så anses som om han fortfarande, helt eller delvis, vore i besittning av inkomst eller egendom som han avhänt sig.

Gällande bestämmelser om avgift för vård i ålderdomshem

Föreskrifter om ålderdomshem har meddelats i 18-21 §§ lagen (1956:2) om socialhjälp. Enligt 18 § socialhjälpslagen åligger det kommun att anordna och driva hem för åldringar och andra personer, vilka är i behov av vård eller tillsyn som inte eljest tillgodoses.

Genom en ändring i socialhjälpslagen år 1971 (prop. 1971:121, SoU 1971:41) infördes i lagen bestämmelser för tillämpning fr. o. m. den 1 januari 1972, varigenom kommunerna fick möjlighet att ta ut differentierade avgifter. Enligt dessa bestämmelser (19 a § socialhjälpslagen) utgår för vård i ålderdomshem avgift enligt grunder som beslutas av kommunen. Avgift för vården får dock inte överstiga vad som motsvarar vårdplatsens andel i kostnaden för hemmets anläggning, underhåll och drift. Vidare skall vid bestämmande av avgiften vårdtagaren förbehållas medel för sina personliga behov (garantibelopp) i enlighet med föreskrifter som meddelas av regeringen.

Genom en samtidigt genomförd ändring av 54 it socialhjälpslagen infördes i detta lagrum en föreskrift om att besvär över socialnämnds (social central nämnds) beslut i ärende rörande avgift förvård i ålderdomshem får anföras hos länsstyrelsen.

SoU1976/77:2

17 Närmare bestämmelser om garantibelopp m. m. har meddelats i kungörelsen (1971:830) om avgifter vid ålderdomshem.

De år 1971 införda bestämmelserna grundades på förslag av socialutredningen i dess delbetänkande (Ds S 1970:6) Ålderdomshemsavgifter.

Svenska kommunförbundet utfärdade i december 1971 cirkulär 97/1971 med rekommendation angående avgifter vid ålderdomshem, vilken rekommendation bl. a. grundats på uttalanden av föredragande departementschefen i prop. 1971:121. Rekommendationen har vid olika tillfällen kompletterats.

I Kommunförbundets rekommendation anges bl. a. att vid den inkomstberäkning som läggs till grund för avgiftsberäkningen man skall räkna med avkastning av rörligt resp. fast kapital enligt de beräkningsgrunder som gäller vid taxering till statlig inkomstskatt medan själva kapitaltillgångarna lämnas ograverade.

I kompletterande regler av år 1973 till rekommendationen anges bl. a. att vårdavgiften inte påverkas av innehav av exempelvis svenska premieobligationer, eftersom vinst på svensk premieobligation inte utgör skattepliktig inkomst. Vidare erinras om reglerna i lagen om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension om verkan av avhändelse av egendom men anges att någon motsvarighet till dessa regler inte finns när det gäller avgifter på ålderdomshem. Det anges att om pensionär på ålderdomshem får sitt kapital reducerat måste en ny avgiftsberäkning göras och hänsyn därvid tas till de ändrade inkomst- och förmögenhetsförhållandena.

Visst utredningsuppdrag ät socialutredningen

Genom beslut i februari 1975 har regeringen gett socialutredningen i uppdrag att bl. a. mot bakgrund av gällande avgiftsregler vid vård i ålderdomshem utreda och snarast möjligt lägga fram förslag angående avgiftsreglerna vid sluten sjukvård för dem som inte omfattas av sjukförsäkringens ersättningsregler för sjukhusvård. Utredningens förslag beräknas komma att läggas fram i början av år 1977.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen 1975/76:475 från socialstyrelsen och Svenska kommunförbundet.

Socialstyrelsen avstyrker bifall till motionen. Socialstyrelsen anför bl. a. följande.

Socialutredningen väntas under hösten 1976 lägga fram förslag till ny vårdlag. I detta förslag torde ålderdomshemsbegreppet försvinna. Lagförslaget väntas bli behandlat av vårriksdagen 1977.

I detta läge synes det inte finnas anledning att nu ta upp till behandling

SoU 1976/77:2

frågan om en eventuell ändring av bestämmelserna beträffande nuvarande avgiftssättning vid ålderdomshem.

Svenska kommunförbundet, vars styrelse avgivit yttrandet, anser att den i motionen redovisade problematiken bör delges socialutredningen att beaktas i dess fortsatta arbete. Kommunförbundet anför bl. a. följande.

Styrelsen delar motionärernas synpunkter på önskvärdheten av att möjligheterna elimineras att kunna få lägre avgifter på ålderdomshem genom avhändande av förmögenhet eller placerandet av förmögenhet på sådant sätt att hänsyn ej kan tas till avkastningen vid beräkningen av avgift vid ålderdomshem.

När det gäller hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension enligt lagen om allmän försäkring (AFL) kan - som också motionärerna framhåller-hänsyn tas till egendom som avhänts i fall avhändandet avsevärt inverkar på beräkningen av de nämnda försäkringsförmånerna. Vid fastställandet av den pensionsberättigades årsinkomst kan i dessa fall anses som om vederbörande helt eller delvis vore i besittning av inkomst eller egendom som avhänts.

Att tillämpa liknande regler vid beräkning av avgifter vid ålderdomshem torde dock medföra praktiska svårigheter. I det ena fallet rör det sig om en till pensionären utgående försäkringsförmån i form av kommunalt bostadstillägg och i det andra fallet rör det sig om en avgift som skall erläggas. Om man vid bestämning av avgift för pensionär på ålderdomshem tar hänsyn till avkastning på kapital som pensionären ej längre är ägare till får detta till följd att vederbörande för betalning av avgiften antingen måste ta i anspråk hela eller del av det garantibelopp som är avsett för hans personliga behov eller att pensionären får en skuld till kommunen som i många fall inte torde kunna betalas eftersom pensionären saknar ekonomiska tillgångar.

Regeringen har den 27 februari 1975 gett Socialutredningen i uppdrag att utreda och snarast lägga fram förslag om avgiftsregler vid sluten sjukvård för utförsäkrade patienter. Om Socialutredningen vid utarbetandet av sitt förslag till avgiftsregler för bl. a. utförsäkrade långtidssjuka på sjukhem och kliniker gör avvikelser i förhållande till nuvarande avgiftssystem vid ålderdomshem bör enligt styrelsens mening detta få konsekvenser även i fråga om ålderdomshemsavgifterna.

I slutet av år 1975 sammanträffade förbundspersonal med representanter från Socialutredningen varvid redogjordes för olika problem som rör nuvarande lagstiftning om avgifter för pensionärer som bor på ålderdomshem. Önskemål framfördes också om ändringar och schabloniseringar i nuvarande system för uttag av avgifter.

Vid sammanträffandet med representanterna för Socialutredningen framhölls från förbundets sida särskilt det anmärkningsvärda med nuvarande regler att pensionärer med betydande förmögenhet och med inkomst av folkpension i många fall får lägre avgifter än pensionärer utan förmögenhet med folkpension som enda inkomst. Detta förhållande har av många upplevts som stötande.

Utskottet

1 de motioner som behandlas i detta betänkande tas upp frågor om huvudmannaskapet för samhällsservice för de äldre och de handikappade

SoU 1976/77:2

m. m., vissa frivilliga hjälpinsatser för de äldre samt beräkningen av avgift för vård på ålderdomshem.

Huvudmannaskapet Jor samhällsservice för de äldre och de handikappade m. m.

Ansvaret för samhällets åtgärder för omvårdnad om de äldre och de handikappade ligger i huvudsak på kommunerna och landstingskommunerna.

I fråga om öppna vårdformer m. m. svarar kommunerna för bostadsförsörjningen samt för den sociala hemhjälpen och olika serviceinsatser i anslutning därtill, såsom matdistribution, hår- och fotvård samt hobby- och kulturaktiviteter. Landstingskommunerna svarar för öppen sjukvård inklusive hemsjukvård. När det gäller institutionsvård svarar kommunerna för vård på ålderdomshem medan landstingskommunerna svarar för sluten sjukvård. På ålderdomshemmen, som är avsedda för relativt friska åldringar, skall dock kunna meddelas viss sjukvård, men inte vård av svårare akut sjuka eller långtidssjuka. Ansvaret för vård av sistnämnda kategorier åvilar i enlighet med det ovan anförda landstingskommunerna. Närmare uppgifter om fördelningen av ansvaret för omvårdnaden om de äldre och de handikappade har lämnats i framställningen ovan (s. 1-3).

I motionen 1975/76:1286 av fru Nilsson i Kristianstad m. fl. (c) påpekas bl. a. att på grund av att huvudmannaskapet är delat beträffande de handikappades bostads-, sjukvårds- och servicefrågor det i dag finns många handikappade som får mer kostnadskrävande vård än vad de egentligen behöver. Detta är en följd av att bostads- och servicefrågor inte lösts på ett flexibelt sätt, menar motionärerna. De begär mot denna bakgrund, att ett samarbete snarast kommer till stånd mellan berörda departement, Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet i syfte att samordningsoch huvudmannaskapsfrågor inom handikappområdet skall lösas.

1 motiveringen till motionen 1975/76:2059 av herr Ahlmark m. fl. (fp) framhålls bl. a. att gränserna mellan landstingskommunernas långtidssjukvård och kommunernas åldringsvård är flytande och att samarbetet mellan de båda huvudmännen beträffande vården av de äldre är långt ifrån tillfredsställande. Motionärerna begär mot denna bakgrund en utredning om möjligheterna att skapa ett enhetligt huvudmannaskap för åldrings- och långtidssjukvården.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen 1975/76:2059 från socialstyrelsen, Kommunförbundet och Landstingsförbundet. Inte någon av remissinstanserna tillstyrker motionen. Remissinstanserna påpekar bl. a. att en ändrad gränsdragning i fråga om kommunernas och landstingskommunernas ansvarsområden beträffande omvårdnaden om de äldre skulle skapa nya gränsdragnings- och samordningsproblem. Remissinstanserna understryker i stället angelägenheten av samverkan mellan kommunerna och landstingskommunerna och lämnar uppgifter om olika åtgärder m. m. som vidtagits i syfte att förbättra samarbetet mellan huvudmännen.

SoU 1976/77:2

20 Utskottet är inte berett att nu förorda en ändring av uppgiftsfördelningen mellan huvudmännen vare sig i fråga om omvårdnaden om de äldre eller i fråga om omvårdnaden om de handikappade. Utskottet vill härvid erinra om att länsberedningen (C 1970:28) - som bl. a. haft att överväga uppgiftsfördelningen inom den kommunala sektorn mellan kommuner och landstingskommuner - i sitt år 1974 avgivna betänkande (SOU 1974:84) Stat och kommun i samverkan bl. a. ansåg alt den sociala omvårdnaden inte borde föras över på landstingskommunerna. En ändrad uppgiftsfördelning skulle, såsom påpekas i remissyttrandena, medföra nya gränsdragnings- och samordningsproblem.

För att den som behöver viss vård inte skall drabbas av att kommunerna och landstingskommunerna har olika uppfattning om vem som har att svara för vården, måste samverkan mellan huvudmännen intensifieras. Samtidigt som utskottet vill understryka angelägenheten härav finns det skäl framhålla att åtgärder för att förbättra möjligheterna till sådan samverkan har vidtagits. Kommunförbundet och Landstingsförbundet har sålunda utfärdat rekommendationer som avser samarbetet mellan kommunerna och landstingskommunerna inom åldringsvården och inom den öppna och slutna långtidssjukvården. De båda förbunden har vidare under de senaste åren bedrivit ett utvecklingsprojekt om samordning av medicinsk och social service i syfte att man skall finna praktiska metoder för att hjälpa de människor som behöver såväl hälso- och sjukvård som socialvård. I fråga om samarbetsorgan beträffande omvårdnaden om de handikappade får utskottet särskilt erinra om ombildningen av statens handikappråd år 1971 till ett samarbetsorgan på central nivå samt tillkomsten av länshandikappråd och kommunala handikappråd.

Med hänsyn till det anförda och då samarbetsfrågorna kan väntas bli ytterligare behandlade av socialutredningen (S 1969:29), pensionärsundersökningen (S 1974:06) samt av en i år tillsatt särskild ledningsgrupp med företrädare för socialstyrelsen, sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri) samt Kommunförbundet och Landstingsförbundet - vilken skall samordna utredningar i fråga om bl. a. omvårdnaden av de äldre och samverkan mellan kommuner och landstingskommuner - påkallar motionerna 1975/76:1286 och 1975/76:2059 enligt utskottets mening inte någon riksdagens åtgärd. Motionerna avstyrks därför.

Vissa frivilliga hjälpinsatser för de äldre

1 motionen 1975/76:1219 av herr Adolfsson (m) påpekas bl. a. att äldre personer av rädsla för väskryckningar och andra trakasserier undviker att gå hemifrån efter mörkrets inbrott samt att de därigenom blir isolerade. Motionären begär en utredning om formerna för en frivillig hjälpinsats för äldre personer innebärande att yngre personer frivilligt skulle ställa upp som sällskap och skydd för de äldre till och från olika aktiviteter som de

SoU 1976/77:2

äldre vill delta i under kvällstid.

Kommunerna bedriver-vanligen genom socialnämnderna/de sociala centralnämnderna - en rad aktiviteter som avser sysselsättning och förströelse m. m. för de äldre och som bl. a. syftar till att bryta deras isolering. Även värdefulla icke-kommunala initiativ med detta syfte finns. Här kan nämnas att svenska kyrkans diakoninämnd stimulerar församlingarna i svenska kyrkan att starta besöksljänst hos åldringar samt att Svenska röda korset i början av 1960-talet började bygga upp en organiserad kontaktverksamhet för bl. a. åldringar under mottot "Bryt isoleringen!”.

Inom socialstyrelsen förbereds f. n. enligt vad utskottet inhämtat utgivandet av en skrift om dagcentralverksamhet för åldringar, som riktar sig till kommunerna och vari frågor om aktiviteter, sysselsättning och gemenskap för åldringar kommer att behandlas. Exempel kommer att ges på hur åldringarnas isolering kan brytas. Såväl i de aktiviteter som pågår med olika huvudmän som i socialstyrelsens kommande skrift förutsätts det att då behov därav finns personal eller andra skall ledsaga åldringar till och från olika aktiviteter.

Med hänsyn till det anförda bör motionen 1975/76:1219 inte föranleda någon åtgärd av riksdagen.

Beräkningen av avgift för vård på ålderdomshem

Genom en ändring år 1971 i lagen (1965:2) om socialhjälp infördes en bestämmelse om att avgift för vård på ålderdomshem utgår enligt grunder som beslutas av kommunen. Detta innebar att kommunerna fick möjlighet att ta ut avgifter som är differentierade med hänsyn till betalningsförmågan hos pensionärerna. Enligt en rekommendation av Kommunförbundet skall bl. a. avkastningen av rörligt och fast kapital inräknas i underlaget för avgiftsberäkningen. Det påpekas i rekommendationen bl. a. att om vårdtagare får sitt kapital reducerat en ny avgiftsberäkning måste göras och hänsyn därvid tas till de ändrade inkomst- och förmögenhetsförhållandena.

Hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension enligt lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension utgår efter inkomstprövning. Vid inkomstprövningen skall hänsyn tas till bl. a. avkastningen av förmögenhet och ett påslag på avkastningen med viss procentsats av förmögenheten skall göras om förmögenheten överstiger visst belopp. Enligt bestämmelser i 7 S nämnda lag kan det - i fall där någon utan vederlag eller mot uppenbarligen otillräckligt vederlag avhänt sig inkomst eller egendom i sådan myckenhet att avhändelsen inverkar vid beräkningen av hustrutillägg eller kommunalt bostadstillägg - vid inkomstberäkningen likväl anses som om han fortfarande, helt eller delvis, vore i besittning av inkomst eller egendom som han avhänt sig.

I motionen 1975/76:475 av herrar Jönsson i Arlöv (s) och Bladh (s) framställs ett yrkande som syftar till att i socialhjälpslagen skall inarbetas be -

SoU 1976/77: 2

stämmelser om att hänsyn till avhänt kapital skall tas vid beräkningen av avgift för vård på ålderdomshem såsom sker enligt lagen om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension. Motionärerna påpekar bl. a. att man med sådana bestämmelser skulle ta bort de möjligheter som en pensionär nu har att få lägre avgift på ålderdomshem genom att avhända sig förmögenhet eller placera förmögenhet på sådant sätt att avkastning på denna inte beräknas vid avgiftsbestämningen.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från socialstyrelsen och Kommunförbundet.

Socialstyrelsen avstyrker bifall till motionen under hänvisning till att socialutredningen (S 1969:29) under hösten 1976 väntas lägga fram förslag till ny vårdlag och därvid bl. a. torde komma att föreslå att ålderdomshemsbegreppet försvinner.

Sedan representanter för socialdepartementet och sjukvårdshuvudmännen bl. a. kommit överens om att en översyn skulle göras beträffande avgiftsreglerna vid sluten sjukvård för s. k. utförsäkrade patienter - dvs. patienter i sådan ålder och med sådan vårdtid att de inte längre åtnjuter ersättning för sjukhusvård från den allmänna försäkringen - fick socialutredningen i februari 1975 i uppdrag att snarast möjligt utreda frågan om vårdavgifterna för utförsäkrade bl. a. med hänsyn till gällande avgiftsregler vid vård på ålderdomshem. Kommunförbundet anser mot denna bakgrund att den i motionen redovisade problematiken bör delges utredningen för att beaktas i utredningens arbete. Utskottet föreslår att motionen 1975/76:475 överlämnas till socialutredningen.

Utskottet hemställer

1. beträffande huvudmannaskapet för samhällsservice förde äldre och de handikappade att riksdagen avslår motionen 1975/76:1286 och motionen 1975/76:2059,

2. beträffande vissa frivilliga hjälpinsatser för de äldre att riksdagen avslår motionen 1975/76:1219,

3. beträffande beräkningen av avgift för vård på ålderdomshem att riksdagen med anledning av motionen 1975/76:475 hos regeringen hemställer att motionen överlämnas till socialutredningen.

Stockholm den 26 oktober 1976

På socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON

SoU 1976/77:2

23 Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Romanus (fp). Larsson i Öskevik (c)*, Carlshamre (m), Svensson i Kungälv (s), fröken Andersson (c), fru Skantz (s), herrar Bengtsson i Göteborg (c), Nordberg (s), Nilsson i Växjö (s)*, fru Wigenfeldt (c)*, fru Swartz (fp), herrar Alftin (s), Biörck i Värmdö (m) och fru Mårtensson (s).

*Ej närvarande vid betänkandets justering.

AB 52187 Stockholm 1976