Betänkande 1989/90:NU36

Näringsutskottets betänkande 1989/90:NU36

Parti- och detaljhandel

Ärendet

I detta betänkande behandlas sju motioner med yrkanden i olika frågor rörande parti- och detaljhandeln, såsom - utredning om kostnader för service i detaljhandeln,

-utredning om kostnadsutveckling för förädling m.m. av jordbruksprodukter,

-åtgärder för ökad närservice,

-bankservice i butik,

-förbud mot franchising.

Sammanfattning

Tre motioner med krav på utredningar i olika avseenden rörande parti- och detaljhandeln avstyrks av utskottet. En av dessa (c), som avser statens åtgärder för att främja förnyelse inom dagligvaruhandeln, följs upp i reservationer (m, fp, c, mp). Vidare avstyrker utskottet två motioner som gäller närservice. I den ena (mp) begärs samhällsstöd för närservice och ett avgiftssystem för företag till täckande av de samhällskostnader som åstadkoms genom den ökade butikskoncentrationen. I den andra (s) uttalas att kommunerna bör åläggas att upprätta varuförsörjningsplaner. Yrkandena följs upp i tre reservationer (m, fp; c; mp). Utskottet ställer sig inte heller bakom två motioner (fp; c) med yrkanden om en liberalisering av bankinspektionens regler rörande bankservice i butiker. I en reservation (m, fp, c, mp) begärs en utvärdering av den hittillsvarande försöksverksamheten på området. Förbud mot franchising påyrkas i en motion (vpk). Överväganden om denna form för samverkan mellan näringsidkare pågår inom regeringskansliet, och en departementspromemoria har aviserats till sommaren 1990. Med hänvisning till detta avstyrks motionen, som följs upp i en reservation (vpk, mp).

1989/90

NU36

1 Riksdagen 1989/90. 17 sami. Nr 36

Motionerna

1989/90: NU36

De motioner som behandlas här är följande:

1989/90:N216 av Kurt Ove Johansson (s) och Lars-Erik Lövdén (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommunala varuförsörjningsplaner inom ramen för en total serviceplanering.

1989/90:N233 av Helge Hagberg (s) och Lars Svensson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en skärpt konsumentupplysning (delvis).

1989/90:N234 av Carl Frick (mp) vari yrkas att riksdagen

1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det skall tas fram ett system för stöd till närbutiker, som leder till att miljöslöseriet minskar och att de lokala sociala kontakterna kan bibehållas och samhällskostnaderna minskar,

2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det skall tas fram ett system för avgifter för att täcka de ökade samhällskostnader som butikskoncentrationen medför.

1989/90:N255 av Arne Andersson i Gamleby m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av kostnadsutvecklingen inom förädling, distribution och handel.

1989/90:N257 av Gudrun Norberg m.fl. (fp) såvitt gäller yrkandet (4) att riksdagen hos regeringen begär att bankinspektionen får i uppdrag att liberalisera bestämmelserna angående verksamheten "Bank i butik".

1989/90:N274 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att förslag bör framläggas om förbud mot franchising i enlighet med vad som anförts i motionen.

1989/90:N348 av Kjell Ericsson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen

1. hos regeringen begär att en utredning tillsätts rörande den framtida inriktningen av statens åtgärder för att främja förnyelse och utveckling av dagligvaruhandel,

2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bank i butik.

Motion 1989/90:N233 har såvitt den gäller affärstider behandlats i betänkandet 1989/90:NU23.

2 Uppgifter i anslutning till motionerna

Pågående utredningar

Konkurrenskommittén (C 1989:03) skall föreslå åtgärder för en förstärkt konkurrenspolitik. I uppdraget (dir. 1989:12) ingår att kommittén skall göra en översyn av vissa reglerade sektorer. Ett första delbetänkande har aviserats till den 30 mars 1990. I detta (SOU 1990:25), som behandlar livsmedelssektorn, kommer kommittén — enligt vad som har erfarits — att redovisa kostnadsutvecklingen inom denna sektor. Därvid berörs även de s.k. mellanleden, dvs. i huvudsak förädling och distribution. Analyser har visat att dessa led har haft en kostnadsutveckling som har varit snabbare än den som har ägt rum inom det s.k. primärledet; någon överkompensation för kostnaderna inom mellanleden har inte kunnat konstateras. Man kommer vidare att peka på det vanskliga i att jämföra de olika leden inom livsmedelssektorn. En viktig orsak till detta är — inte minst på grund av exportstödet till jordbruksprodukter — svårigheten att fastställa rättvisande priser inom primärledet. Kommittén kommer vidare, enligt uppgift, att ta upp frågan om plan- och bygglagens (1987:10) effekter på kommunernas planering av detaljhandeln.

Utredningen om statens regionalpolitiska och sociala ansvar på teleoch postområdena (K 1988:02) har enligt sina direktiv (dir. 1988:11) till uppgift att bedöma och föreslå preciseringar i de avseenden som framgår av utredningens benämning. Enligt vad som har erfarits kan dess betänkande emotses i slutet av mars 1990. Däri kommer överväganden rörande postens och televerkets servicemål och kostnader för olika servicenivåer att redovisas; såväl tillgången till service som dennas kvalitetsmässiga innehåll kommer härvid att tas upp. I fråga om postens verksamhetsområde behandlas glesbygdens förhållanden och behov av bl.a. betalningstjänster.

Stat- och kommunberedningen (C 1983:02) tillkallades år 1983 för att föreslå åtgärder för en ökad samverkan mellan stat och kommun samt en förenkling av statliga regler, m.m. En arbetsgrupp inom beredningen, lokalkontorsgruppen, kommer under våren 1990 att lägga fram förslag till hur den offentliga servicen kan utvecklas genom sambruk av lokaler och av personal. Härvid avses en utvärdering av olika projekt komma att redovisas. Dessa projekt har berört offentlig service som tillhandahålls av exempelvis post, polis och försäkringskassa.

1* Riksdagen 1989190. 17 sami. Nr 36

Utredningar rörande detaljhandeln

1989/90: NU 36

Butikssvinn

Stöldutredningen redovisade i sitt betänkande (SOU 1982:39) Stöld i butik vissa uppgifter om butikssvinnet. Som administrativt svinn räknas sådant som kan bero på brister exempelvis i fråga om leveranskontroll, prismärkning, kassaregistrering, inventering eller bokföring. Ett annat slags svinn uppkommer till följd av fysisk förstörelse, såsom viktförlust och oavsiktligt åstadkommen skada. De två nämnda typerna av svinn utgör inte s.k. brottsligt svinn. Till sådant svinn räknas däremot alla slag av tillgrepp men även bedrägeri och avsiktlig skadegörelse. Häri ingår stöld och snatteri som besökare i butiken gör sig skyldiga till liksom även tillgrepp från anställdas sida.

Stora svårigheter föreligger när det gäller att beräkna svinnets storlek och hur det hänför sig till olika orsaker. Definitionsmässigt är svinn den restpost som inte kan förklaras när kostnaderna har dragits från intäkterna. En bedömning av hittills känt material visar att svinnet utgör drygt 3 % av handelns omsättning och att nära en procentenhet därav har sin orsak i brottsligt förfarande. Stöld är betydligt vanligare i storstäderna än i landsorten, och varuhus är mer utsatta för brottsligt svinn än butiker. Räknat på detaljhandelns totala omsättning om 380 miljarder kronor år 1989 skulle svinnet uppgå till drygt 11 miljarder kronor, varav nästan 4 miljarder kronor skulle hänföra sig till den brottsliga verksamheten.

Brottsförebyggande rådet (BRA) har nyligen utgivit en handbok, Ökad säkerhet inom handeln, med förslag till brottsförebyggande åtgärder av praktiskt och tekniskt slag. I handboken betonas personalens viktiga roll i detta arbete. De tekniska kontrollsystemen ses mera som hjälpmedel. En hög upptäcktsrisk och ett konsekvent handlande från butiksledningens sida bedöms utgöra de faktorer som har störst betydelse för normbildningen på en arbetsplats.

Handelns utveckling, m.m.

Hösten 1989 publicerades Handelns långtidsutredning, i vilken en samlad bedömning av detalj- och partihandelns förväntade utveckling under 1990-talet presenteras. Såväl strukturella förändringar som ekonomisk tillväxt tas sålunda upp till behandling. Även den privata tjänstesektorn och förändringar i tjänstestrukturen belyses. Särskild uppmärksamhet ägnas åt databehandling och informationsteknologi inom varuhandeln. Ett annat viktigt område rör handeln inför EGintegrationen. Utredningen har utarbetats av Handelns utredningsinstitut på uppdrag av Grossistförbundet Svensk handel, Handelns arbetsgivareorganisation och Sveriges köpmannaförbund. Den är avsedd att utgöra beslutsunderlag för handelns företag och organisationer och för kommunerna. Industridepartementet har genom rådet för frågor inom handels- och tjänstesektorn (I 1984:D) deltagit i utredningsarbetet och

bidragit finansiellt. Utredningen kommer också att behandlas inom rådet, i vilket berörda handelsorganisationer och myndigheter är företrädda.

Ytterligare en utredning om handeln har nyligen färdigställts, nämligen rörande Effekter av stora externa handelsetableringar. Den har samordnats av Handelns Planinstitut AB och genomförts på uppdrag av industridepartementet, konsumentverket, Kooperativa förbundet, Svenska kommunförbundet och Sveriges köpmannaförbund. Av utredningen framgår bl.a. att ett allt större intresse under senare år har riktats mot stora, externa handelsetableringar. Exploatörer och kapitalägare betraktar dem som lönsamma investeringsobjekt, vilka ofta är lättare att förverkliga än mer komplicerade cityprojekt. Även den etablerade detaljhandeln kan finna externa lägen attraktiva genom möjligheten till rationell varuhantering och s.k. lågprisprofil. Vidare kan kommunerna se fördelar i stora externa handelsetableringar i form av ökad kommunal konkurrenskraft, bättre självförsörjning och avlastning av befintliga centra. I utredningen poängteras dock att bilden är mångfacetterad; externetableringar kan också fa negativa effekter. Primärt kan sådana uppkomma genom s.k. marknadsförskjutningar, dvs. att försäljningen i alltför hög grad flyttas från befintlig handel till den nya externetableringen. Sekundärt kan ogynnsamma verkningar uppstå i form av butiksnedläggningar, försämrad miljö och minskat utbud i befintliga centra, m.m.

Oron för de negativa följderna har ofta lett till intensiva lokala debatter vid planeringen av nya externetableringar. Kunskapsunderlaget har emellertid varit mycket begränsat. I genomförda kommunala konsekvensanalyser har, enligt vad som sägs i utredningen, metodik av skiftande kvalitet tillämpats. Genom ett antal fallstudier har framkommit vilka marknadsförskjutningar och andra effekter som kan förväntas vid stora externa handelsetableringar. Vidare diskuteras en lämplig arbetsgång vid kommunal konsekvensanalys av sådana etableringar och redogörs för åtgärder som kan motverka de negativa effekterna. Utredningen avses således bli ett hjälpmedel vid kommunernas och övriga aktörers beslutsfattande i etableringsfrågor.

Undersökningen har påvisat att marknadsförskjutningar uppkommer bl.a. som en följd av stora externa etableringar. Vid stora sådana förskjutningar finns alltid en risk för butiksnedläggningar. Externanläggningarna förorsakar dock sällan direkt nedläggning av små dagligvarubutiker i tätort eller glesbygd, eftersom sådana i allmänhet redan har varit utsatta för konkurrens från butiker eller andra enheter exempelvis i stadskärnor. På längre sikt synes det dock, framhålls det i rapporten, uppenbart att anläggningarna kan bidra till eller påskynda nedläggningar. Detta torde emellertid vara fallet endast i begränsad omfattning, heter det vidare. Det är i första hand stora dagligvaruenheter i tätorter som, enligt vad som har framkommit, drabbas vid externetableringar. Oftast blir resultatet en reducerad omsättning. Nedläggningar är däremot inte vanliga annat än då sådana har planerats med anledning av den nya externetableringen.

1989/90:NU36

5 Proposition om regionalpolitik

Regeringen har nyligen i en proposition om regionalpolitik för 90-talet (prop. 1989/90:76) föreslagit vissa åtgärder avsedda att medverka till förbättrad service i glesbygd. Glesbygdsdelegationen föreslås bli ombildad till en särskild myndighet med utökad och delvis ny verksamhet. I fråga om glesbygdsstödet till kommersiell service skall den nya myndigheten överta konsumentverkets arbete beträffande erfarenhetsutbyte och praxisdiskussioner. Vidare föreslås en höjning av detta stöd; det s.k. servicebidraget till dagligvaruservice- och drivmedelsföretag ökas från 60 000 kr. till 80 000 kr. Härutöver lämnas förslag i s.k. sektorsfrågor. Sålunda skall länsstyrelsen — innan statlig service får läggas ned — kunna ta upp överläggningar om alternativa lösningar för samordning av offentlig service med annan på orten existerande verksamhet. Detta gäller i första hand i glesbygdsområdena.

Franchising

Franchising är en form av samverkan mellan två näringsidkare, franchisegivaren och franchisetagaren. Dessa ingår i ett system för marknadsföring och distribution samt ibland även produktion av varor eller tjänster. Varje system utmärks av en särskild affärsidé eller ett speciellt kunnande. Utåt uppträder franchisegivaren och franchisetagaren under en gemensam beteckning eller ett gemensamt varumärke, som symboliserar enhetligheten inom resp. system. Franchisetagarens verksamhet bedrivs dock i eget namn och egen räkning. Villkoren för verksamheten regleras vanligen genom ett standardavtal mellan parterna. Två organisationer för franchising har etablerats. Svenska franchiseföreningen är en frivillig sammanslutning för franchisegivare och — sedan år 1987 — även för franchisetagare, under förutsättning att också vederbörande franchisegivare är medlem. Det är således systemen som är medlemmar i föreningen; dessas antal uppgick år 1989 till 24, vartill kom 14 godkända medlemskapssökande. Föreningen har nyligen tillskapat en etisk nämnd med uppgift av behandla tvister mellan parterna i ett franchiseavtal. Nämnden består av en opartisk ordförande och två ledamöter från vardera sidan, samtliga utsedda av föreningen. I Franchisetagarnas riksorganisation för oberoende uppdragstagare ingår 150 medlemmar, däribland Sveriges köpmannaförbund och Petroleumhandelns riksförbund.

Franchising har funnits i Sverige sedan 1970-talet och har under senare år utvecklats starkt. År 1984 tillkallade justitieministern enligt beslut av regeringen en särskild utredare med uppdrag att undersöka formerna för och omfattningen av franchising och att analysera de näringspolitiska för- och nackdelarna med denna samverkansform. Utredaren skulle härefter ta ställning till om det behövdes en särskild lagstiftning i fråga om franchising.

1 betänkandet (SOU 1987:17) Franchising föreslog utredaren att denna samverkansform skulle lagregleras. Bland de negativa inslag som utredningen hade noterat vid sin kartläggning var en bristande balans i vissa fall i standardavtalen mellan franchisegivare och franchisetagare;

1989/90: NU36

avtalen kan sålunda präglas av franchisegivarens ofta starkare position. I viss utsträckning ansågs dock befintlig lagstiftning räcka för att en jämkning av oskäliga villkor skulle kunna åstadkommas; för det fall att franchisetagaren blir uppsagd fann utredningen dock behov av en regel om uppsägningstidens längd. Inte bara franchisetagarna utan även tredje man kan drabbas genom samverkansformen, ansåg utredningen. Konsumenterna har — genom franchisegivarens och franchisetagarens gemensamma uppträdande utåt — svårt att avgöra vem de träffar köpeavtal med. Utredningen erinrade bl.a. om marknadsföringslagens (1975:1418) regler om otillbörlig marknadsföring och informationsskyldighet i vissa fall men valde att föreslå en separat regel om information i den tilltänkta franchiselagen. Sålunda förespråkades att franchisetagaren skall vara skyldig att i anslutning till sitt säljställe liksom i annonser m.m. informera om att verksamheten bedrivs i form av franchising och om innebörden härav. Ytterligare ett förslag som lades fram gällde franchisetagarens anställda. En s.k. överhoppande förhandlingsrätt förordades, enligt vilken franchisegivaren — före beslut om viktigare förändringar i franchisetagarens verksamhet — skall förhandla med den arbetstagarorganisation till vilken franchisetagaren är bunden genom kollektivavtal.

Vid remissbehandlingen framfördes många kritiska synpunkter på förslaget i enskilda delar. Även behovet av en särskild lag om franchising ifrågasattes.

Enligt vad som har erfarits pågår inom regeringskansliet (justitiedepartementet) arbete med en departementspromemoria om franchising. Till de frågor som därvid kan komma att behandlas hör de som rör franchisetagarnas och konsumenternas intressen. Promemorian kan emotses till sommaren 1990. Avsikten är att den skall skickas ut på remiss.

Utskottet

Utredning om dagligvaruhandeln

I ett välfärdssamhälle är det väsentligt med en välutvecklad och decentraliserad kommersiell service, anförs i motion 1989/90:N348 (c). Utvecklingen har emellertid gått i motsatt riktning i fråga om dagligvaruhandel. Detta gäller såväl glesbygden som tätorternas ytterområden. Enligt motionärernas uppfattning borde en utredning få i uppdrag att föreslå åtgärder syftande till att främja utveckling och förnyelse inom dagligvaruhandeln.

Riksdagen behandlade hösten 1989 en motion (c) med samma förslag. På utskottets hemställan (1989/90:NU2) avslogs motionen med hänvisning till den fortlöpande bevakning av utvecklingen i bl.a. de åsyftade avseendena som statliga myndigheter och andra organ genomför. Härvid åberopade utskottet statens pris- och konkurrensverk

1989/90:NU36

(SPK), konsumentverket och delegationen för glesbygdsfrågor (I 1977:02). Vidare hänvisades till rådet för frågor inom handels- och tjänstesektorn (I 1984:D), som har uppgifter av mer övergripande slag inom det berörda området. Utskottet betonade samtidigt att ansvaret för utvecklingsinsatser i första hand ankommer på handeln och dess organisationer.

I det föregående (s. 3 f.) har redovisats pågående arbeten och framlagda förslag som bl.a. syftar till en bibehållen eller förbättrad distribution av varor och tjänster, inte minst vad gäller glesbygden. Vidare har uppgifter om två nyligen färdigställda utredningar om bl.a. detaljhandeln lämnats. Dessa har avsetts vidga kunskapsunderlaget för handelns och kommunernas planering.

Utskottet konstaterar — nu liksom vid det tidigare tillfälle då ett yrkande av samma innebörd behandlades — att utvecklingen inom handeln följs uppmärksamt såväl från myndighetshåll som av handelns organisationer. Detta framgår inte minst genom de omfettande utredningar som nyligen har publicerats och som har tillkommit i samverkan mellan handelns organisationer och offentliga organ. Med hänsyn härtill och till vad som har framkommit vid utskottets tidigare behandling av samma ämne finner utskottet att någon åtgärd av riksdagen inte är påkallad. Motion 1989/90:N348 (c) avstyrks sålunda i berörd del.

Utredning om kostnader för service i detaljhandeln

En dålig organisation inom detaljhandeln kan bidra till stort svinn, påpekas det i motion 1989/90:N233 (s). Ytterst är det konsumenterna som drabbas genom de prisökningar som blir följden, heter det vidare. Motionärerna efterlyser en utredning med uppdrag att föreslå åtgärder bl.a. för bättre kundservice; denna borde samtidigt beakta de kostnader för svinnet som faller på konsumenten. De framför även synpunkter vad gäller butikernas öppettider. I den delen har utskottet behandlat motionen i betänkandet 1989/90:NU23 om affärstider.

I det föregående (s. 3 f.) har vissa allmänna uppgifter och utredningar rörande butikssvinn redovisats. Särskilt kan noteras att brottsförebyggande rådet (BRÅ) har utgivit en handbok som förutsätts kunna bli ett ändamålsenligt instrument för att initiera åtgärder mot det svinn som förorsakas av brottsliga handlingar. Detaljhandelns kostnader för svinnet under år 1989 uppskattas till drygt 11 miljarder kronor. Den andel som hänför sig till brottsligt svinn kan beräknas till nära 4 miljarder kronor.

Förebyggande åtgärder mot stöldsvinnet vidtas i första hand av de enskilda butikerna. Härutöver kan nämnas det arbete som den s.k. Aktionsgruppen mot butiksstölder utför, exempelvis genom kampanjer. Även grupper med lokal anknytning deltar i kampen mot butiksstölderna.

Regeringen har nyligen (prop. 1989/90:119) lagt fram förslag till en ny lag om övervakningskameror m.m., som skall ersätta lagen (1977:20) om TV-övervakning. Syftet med den nya lagen är främst att den rättsliga regleringen skall anpassas till den tekniska utvecklingen

1989/90:NU36

för optisk-elektronisk övervakningsutrustning. Vidare avses den ge ett tillfredsställande skydd mot integritetskränkningar när sådan utrustning utnyttjas. I ärenden där risken för integritetsintrång vid användningen av en övervakningskamera är liten föreslås ett förenklat prövningsförfarande hos länsstyrelsen. Denna nya ordning är avsedd att omfatta tillstånd till TV-övervakning i många typer av affärslokaler. Förenklingen kan sålunda underlätta för handeln att vidta åtgärder i brottsförebyggande syfte.

Tre motioner (m; fp) om skärpta samhällsåtgärder mot butikssvinn har nyligen avstyrkts av justitieutskottet (1989/90:JuU23). En reservation (m, fp, c) föreligger i fråga om införande av ordningsbot vid snatteri. I en annan reservation (m) förespråkas en vidgning av det straffbara området genom sänkt belopp för gränsen mellan snatteri och stöld.

Näringsutskottet kan sålunda konstatera att beräkningar av kostnaderna för butikssvinnet genomförs. Vidare finner utskottet att åtgärder fortlöpande vidtas i brottsförebyggande syfte. Härvidlag vill utskottet särskilt peka på BRÅ:s initiativ att utge en handbok. Utskottet utgår från att man inom branschen även i fortsättningen följer utvecklingen och vidtar nödvändiga åtgärder för att motverka butikssvinnet. Med det sagda avstyrker utskottet motion 1989/90:N233 (s) i den del som nu har berörts.

Utredning om kostnadsutvecklingen inom förädling och distribution av jordbruksprodukter

Prisutvecklingen inom producentledet för jordbruksprodukter har varit orimligt svag i förhållande till motsvarande utveckling inom de s.k. mellanleden, hävdas i motion 1989/90:N255 (s). Regeringen borde mot denna bakgrund ombesörja en översyn av kostnadsutvecklingen hos företag i livsmedelsbranschen, verksamma med förädling, handel och övrig distribution. Skulle det därvid visa sig att det uppstår ett oskäligt överskott i dessa mellanled borde utredningen resultera i ett förslag att överskottet skall tillföras producentledet.

Konkurrenskommittén (C 1989:03) har, som har nämnts i det föregående (s. 3), till uppgift att utreda hur konkurrenspolitiken ytterligare kan stärkas. I uppdraget ingår att särskilt analysera konkurrensförhållandena — och vid behov föreslå åtgärder — inom vissa reglerade sektorer, däribland livsmedelssektorn. Frågan om skillnader i kostnadsutvecklingen i olika led kommer därvid att belysas. Kommittén avser att lägga fram sitt förslag i denna del den 30 mars 1990.

SPK genomförde sommaren 1989 på regeringens uppdrag en kartläggning och analys av prisrörelserna i industri- och handelsleden till följd av en överenskommelse i GATT våren 1989 om stödet till jordbruket. Regeringen hade betonat att de planerade höjningarna av jordbruksstödet om 720 milj. kr. — vilka till följd av GATT-överenskommelsen inte kunde tas ut — skulle komma konsumenterna till del. Enligt vad SPK har redovisat i sin rapport (R 1989:15) "Matpriserna

1989/90:NU36

sommaren 1989. Efter GATT-överenskommelsen", fanns det ingenting som tydde på att företagen i senare industri- och handelsled har gjort några prishöjningar till följd av GATT-överenskommelsen.

SPK har vid olika tillfällen undersökt pris- och marginalnivåer inom dagligvaruhandeln. Sådana ger underlag för SPK:s löpande prisoch konkurrensbevakning och för verkets konsumentupplysande verksamhet i prisfrågor. Syftet är att främja konkurrensen i handeln och öka prismedvetenheten i olika led. En ny undersökning av detta slag förbereds nu inom SPK.

Med hänsyn till att de förhållanden som i motionen föreslås bli föremål för en översyn övervägs inom konkurrenskommittén och därtill bevakas av SPK finner utskottet att det inte är påkallat med någon åtgärd från riksdagens sida. Motion 1989/90:N255 (s) avstyrks därmed.

Åtgärder för ökad närservice

Två motioner berör särskilt frågan om konsumenternas tillgång till butiksservice, främst i fråga om dagligvaror.

Butiksetableringen i perifera områden bidrar till utslagning av småbutiker i glesbygd och små orter men också i centrala delar av större orter, anförs i motion 1989/90:N216 (s). Det finns därför behov av en förbättrad kommunal planering av handeln. Motionärerna anser att kommunerna borde åläggas att snarast upprätta kommunala varuförsörjningsplaner som en integrerad del i kommunens totala planering för service.

Även i motion 1989/90:N234 (mp) framförs farhågor avseende butikskoncentrationen. Utvecklingen mot ett fatal större köpcentra utanför tätorterna tvingar fram ett ökat resande. Detta leder i sin tur till försämring av miljön, påpekar motionären. Samtidigt försvåras de sociala kontakterna och inskränks valfriheten. För äldre och handikappade innebär utglesningen av butiksnätet ett ökat beroende av samhällets insatser. Ett system för direkt stöd till närbutiker borde därför införas, anser motionären, som också föreslår ett system med avgifter för de företag som medverkar till de ökade samhällskostnaderna. Butiksläget nämns som exempel på avgiftsgrundande kriterium.

På utskottets hemställan avslog riksdagen hösten 1989 en motion av samma innebörd som den nu aktuella. Utskottet sade sig dela uppfattningen att det är viktigt med tillgång till dagligvaror inom rimligt avstånd från bostaden och fann det angeläget med en fortlöpande bevakning av utvecklingen på området. Samtidigt erinrade utskottet om det befintliga systemet för stöd till kommersiell service i glesbygd och till de möjligheter till förbättringar som ryms inom systemet. Utskottet pekade vidare på kommunernas möjligheter att tillgodose konsumentintresset genom upprättande av varuförsörjningsplaner; sådana är för övrigt ett villkor för erhållande av glesbygdsstöd. I en reservation avseende motiveringen (m, fp) markerades att reservanterna inte ställde sig bakom vad utskottet hade uttalat om varuförsörjningsplanernas ändamålsenlighet. I en annan reservation (c), även den

1989/90: NU36

avseende motiveringen, erinrades om att en ytterligare utvidgning av glesbygdsstödet kunde åstadkommas genom en ökning av länsanslagen. En tredje reservation (mp) avgavs till förmån för motionen.

I det föregående (s. 4) finns ett referat av den utredning om effekterna av stora externa handelsetableringar som nyligen har färdigställts. Av denna framgår bl.a. att stora externa etableringar åstadkommer primära effekter i form av s.k. marknadsförskjutningar. Översiktligt har även sekundära effekter i form av butiksnedläggningar studerats. Det konstateras att sådana alltid riskeras vid stora marknadsförskjutningar. I fråga om små dagligvarubutiker i tätort eller glesbygd har undersökningarna visat att externanläggningarna sällan direkt orsakar små butikers nedläggning; dessa har nämligen redan tidigare varit utsatta för konkurrens från stora enheter i stadskärnan eller annorstädes. På längre sikt, framhålls det dock i utredningen, förefaller det uppenbart att de stora externa anläggningarna kan bidra till eller påskynda nedläggningar — om än i begränsad omfattning.

Vidare har en redovisning lämnats (s. 5) för regeringens förslag i den regionalpolitiska propositionen om ett utökat stöd till kommersiell service i glesbygd. I propositionen har även föreslagits en förstärkning av länsstyrelsens roll i fråga om s.k. sektorssamordning. Enligt vad som där sägs bör en sektorsmyndighet — exempelvis posten — inte agera utan en föregående grundlig prövning av möjligheten att bibehålla servicen i landsorten genom en samordning med andra verksamheter. En lösning kan vara lokal- eller personalsambruk, heter det vidare. Överväganden rörande sådant sambruk görs, som framgår i det föregående, av en grupp inom stat- och kommunberedningen vars betänkande emotses i slutet av mars 1990.

Konkurrenskommittén (se s. 3) kommer att i ett delbetänkande behandla frågor om kommunernas planering av detaljhandeln. Kommittén har låtit SPK utreda i vad mån kommunernas tillämpning av bestämmelserna i plan- och bygglagen (1987:10) om planering av detaljhandeln har medfört skadlig konkurrensbegränsning. Enligt vad utskottet har erfarit kommer kommittén inte att lägga fram förslag i denna del, främst med hänsyn till den korta tid som bestämmelserna har varit i kraft; de infördes den 1 juli 1987.

Ett betänkande från utredningen om statens regionalpolitiska och sociala ansvar på tele- och postområdena (K 1988:02) kommer att läggas fram i slutet av mars 1990 (se s. 3). I detta avses överväganden rörande postens och televerkets servicemål och kostnader för olika servicenivåer bli redovisade, även vad gäller glesbygdens behov i olika avseenden.

Hösten 1989 avslog riksdagen en motion av delvis motsvarande innebörd som de nu aktuella (1989/90:NU2 s. 14). Enligt vad utskottet har erfarit kommer frågor rörande serviceförutsättningar att behandlas i vissa utredningar som har aviserats. Utskottet anser därför att yrkandet om ett system för stöd till närbutiker inte bör föranleda någon åtgärd. Inte heller kan utskottet ställa sig bakom kravet på ett system med avgifter, vilket skulle träffa den del av detaljhandeln som genom sitt läge kunde anses bidra till ökade samhällskostnader. Ett sådant

1989/90:NU36

system skulle förutsätta en tung administration och samtidigt innebära stora risker för konkurrenssnedvridande och andra icke önskvärda effekter.

När ämnet behandlades vid det föregående tillfället, erinrade utskottet om att en kommunal varuförsörjningsplan utgör en förutsättning för att s.k. hemsändningsbidrag skall kunna utgå till en kommun och betonade att förekomsten av sådana planer kan bidra till att tillgodose konsumentintresset. Utskottet vill göra samma påpekande nu.

Med det sagda avstyrks motionerna 1989/90:N216 (s) och 1989/90:N234 (mp).

Bankservice i butik

Två motioner tar särskilt sikte på den försöksverksamhet med bankservice i dagligvarubutiker som har bedrivits och som har inskränkts i vissa avseenden genom s.k. allmänna råd från bankinspektionens sida. Dessa råd syftar främst till att säkerställa skyddet för tillgrepp av olika slag. Detta har särskilt relevans för inlåningsverksamheten, som kan generera betydande summor i en bankkassa. De allmänna råden, som utfärdades i december 1987, är av rekommenderande slag; något förbud för inlåningsverksamhet i butik föreligger sålunda inte.

Ett sätt att förbättra lönsamheten hos en landsbygdsbutik är att låta den bli central för flera slags service, framhålls i motion 1989/90:N257 (fp). Motionärerna kritiserar att bankinspektionen har utfärdat sina allmänna råd utan en föregående utvärdering av försöksverksamheten.

Även i motion 1989/90:N348 (c) betonas att en breddad funktion för lanthandeln — t.ex. genom post-, tele- och bankverksamhet — kan medverka till att en butik får tillräckligt kundunderlag och konsumenterna en god service.

Frågan om bankservice i butik behandlades av utskottet hösten 1989 (1989/1990:NU2). Utskottet lämnade (s. 8—12) en redovisning av uppgifter och synpunkter i ämnet. Inledningsvis noterade utskottet att konsumenternas intresse av bankservice och intresset av skydd mot olika slags tillgrepp stod emot varandra. Vidare konstaterades att — som nyss nämnts — bankinspektionens bestämmelser inte innebär förbud mot inlåningsverksamhet i butik och att råden endast är rekommenderande. Enligt vad utskottet kom fram till borde det således även i fortsättningen vara den berörda bankens sak att göra avvägningen mellan alternativa former för tillhandahållande av olika slag av bankservice. Efter att ha erinrat om olika projekt för förbättring av bankservicen uttalade utskottet att det inte kunde se att utvecklingen skulle avstanna till följd av bankinspektionens regler. I en reservation (m, fp, c, mp) krävdes att regeringen skulle ombesörja att en utvärdering av försöksverksamheten kom till stånd. Därvid borde även företrädare för bankkunderna, dvs. konsumenter och företag, och för glesbygdens intressen ges tillfälle att inkomma med synpunkter. Riksdagen följde utskottet.

Bankinspektionen har uttalat att inga omständigheter som föranleder ett ändrat ställningstagande från inspektionens sida föreligger och

1989/90:NU36

att anpassningen till de allmänna råden nu fortsätter. Enligt uppgift till utskottet pågår diskussioner mellan företrädare för berörda bankföretag, detaljhandeln och de handelsanställda om vissa projekt avseende bankverksamhet i butik.

Utskottet hänvisar till vad nu sagts och anser att riksdagen bör stå fast vid den inställning som den gav uttryck för hösten 1989, då ämnet senast behandlades. Motionerna 1989/90:N257 (fp) och 1989/90:N348 (c) avstyrks med det nu sagda.

Förbud mot franchising

Franchising är ett system för samarbete mellan två näringsidkare — franchisegivaren och franchisetagaren — för försäljning eller tillverkning av varor eller tjänster. Franchisetagaren får mot ersättning använda franchisegivarens namn, varukännetecken eller specifika kunnande. I Sverige har franchising funnits sedan i början av 1970-talet. Under senare år har utnyttjandet av denna samverkansform tilltagit kraftigt. Verksamhet med många franchisetagare är bl.a. servicebutiker, glassförsäljning, budbilsservice och servering av snabbmat.

Franchising innebär allvarliga nackdelar för olika intressenter, heter det i motion 1989/90:N274 (vpk). Franchisegivaren har ofta ett övertag i sitt förhållande till franchisetagaren, vilket i sin tur kan leda till att den senare inte kan fullgöra sina skyldigheter mot de anställda enligt den arbetsrättsliga lagstiftningen. Även konsumenterna saknar ett tillräckligt skydd vid köp hos en butik som bedrivs på franchisebasis. Det kan nämligen många gånger vara oklart för konsumenterna mot vem de skall rikta klagomål, franchisegivaren eller franchisetagaren.

1 det föregående (s. 6) har vissa uppgifter om franchising lämnats. Därav framgår bl.a. vilka överväganden som i betänkandet (SOU 1987:17) Franchising gjordes rörande skyddet för franchisetagarna, deras anställda och konsumenterna. I betänkandet föreslogs en lagreglering rörande franchising. Vid remissbehandlingen riktades emellertid en omfattande kritik såväl mot tanken på en separat lag som mot enskilda delar i lagförslaget. Frågor beträffande franchising bereds nu inom regeringskansliet (justitiedepartementet) med sikte på att vissa överväganden skall redovisas i en departementspromemoria sommaren 1990. Enligt vad utskottet har inhämtat kan därvid franchisetagarnas och konsumenternas intressen komma att beröras. Ett förslag om förbud mot franchising som samverkansform är däremot inte aktuellt.

Vidare har inom en av franchiseorganisationerna vissa åtgärder vidtagits för lösande av tvister mellan franchisegivare och franchisetagare (se s. 3). Regeringen har nyligen (prop. 1989/90:89) lagt fram förslag till en ny konsumentköplag, som skall ersätta den nuvarande lagstiftningen från år 1973. En viktig nyhet gäller regler om s.k. direkttalan; dessa innebär att en konsument i vissa fell skall kunna vända sig till tillverkaren eller någon annan i tidigare distributionsled än säljaren med klagomål.

Utskottet delar inte motionärernas uppfattning att franchising bör förbjudas. Det är utskottets mening att denna samverkansform, rätt

1989/90:NU36

utnyttjad, är förenad med flera fördelar och erbjuder ett värdefullt alternativ till andra former av näringsutövning. Det är emellertid viktigt att verksamheten bedrivs på ett för samtliga intressenter tillfredsställande sätt. Med hänsyn till de nyss nämnda aktiviteterna inom regeringskansliet finns det, anser utskottet, inte anledning för riksdagen att göra ett uttalande i ämnet. Följaktligen avstyrker utskottet motion 1989/90:N274 (vpk).

Hemställan

Utskottet hemställer

1 .beträffande utredning om åtgärder för dagligvaruhandelns utveckling att

riksdagen avslår motion 1989/90:N348 yrkande 1,

res. I (m, fp) motiv, res. 2 (c, mp)

2. beträffande utredning om åtgärder mot butikssvinnet, m.m. att riksdagen avslår motion 1989/90:N233 i den del denna motion inte har behandlats i 1989/90:NU23,

3. beträffande utredning om kostnadsutvecklingen inom handeln med jordbruksprodukter, m.m.

att riksdagen avslår motion 1989/90:N255,

4. beträffande åtgärder för ökad närservice

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:N216 och 1989/90: N234,

res. 3 (m, fp) motiv, res. 4 (c) motiv, res. 5 (mp)

5. beträffande bankservice i butik

att riksdagen avslår motion 1989/90:N257 yrkande 4 och motion 1989/90:N348 yrkande 2,

res. 6 (m, fp, c, mp)

6. beträffande förbud mot franchising att riksdagen avslår motion 1989/90:N274.

res. 7 (vpk, mp)

Närvarande: Lennart Pettersson (s), Hadar Cars (fp), Per Westerberg (m), Åke Wictorsson (s), Per-Ola Eriksson (c), Birgitta Johansson (s), Inga-Britt Johansson (s), Gunnar Hökmark (m), Gudrun Norberg (fp), Rolf L Nilson (vpk), Lars Norberg (mp), Leif Marklund (s), Mats Lindberg (s), Karin Falkmer (m), Kjell Ericsson (c), Leo Persson (s) och Björn Kaaling (s).

1989/90:NU36

14 Reservationer

1989/90: NU36

1. Utredning om åtgärder för dagligvaruhandelns utveckling (mom. 1, motiveringen)

Hadar Cars (fp), Per Westerberg (m), Gunnar Hökmark (m), Gudrun Norberg (fp) och Karin Falkmer (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "berörd del" bort ha följande lydelse: Utskottet vill understryka vikten av att handeln styrs av konsumenternas köpval och att varken staten eller andra offentliga organ ingriper i handelns struktur genom åtgärder eller stöd av olika slag. Följaktligen är utskottet kritiskt till kommunernas ökade möjligheter att styra handeln genom plan- och bygglagen. En sådan inblandning får i vissa fell konserverande effekter på detaljhandelsstrukturen; den sedan länge etablerade handeln gynnas vid tilldelningen av butikslägen på bekostnad av företag som har nya affärsidéer och som sålunda skulle kunna tillföra handeln de impulser som motionärerna efterlyser. Det är — och måste också vara — handelns uppgift att ansvara för sin egen utveckling. Någon utredning om statliga åtgärder bör därför inte komma till stånd. Med det anförda avstyrker utskottet motion 1989/90:N348 (c) i berörd del.

2. Utredning om åtgärder för dagligvaruhandelns utveckling (mom. 1)

Per-Ola Eriksson (c), Lars Norberg (mp) och Kjell Ericsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "berörd del" bort ha följande lydelse: Utskottet noterar med tillfredsställelse att dagligvaruhandelns utveckling är föremål för intresse bl.a. genom de utredningar som just har nämnts. Då utskottet förra gången behandlade frågan om en utredning om dagligvaruhandeln efterlystes emellertid ett samlat grepp i fråga om ändamålsenliga åtgärder för att en vidare utveckling av dagligvaruhandeln skulle kunna åstadkommas. Enligt utskottets mening finns ingenting som tyder på att en sådan helhetsbild präglar de nu nämnda utredningarna. Utskottet finner följaktligen att motionärernas krav i hög grad är motiverat. Regeringen bör låta ombesörja en utredning av det slag som begärs i motion 1989/90:N348 (c), vilken sålunda tillstyrks i berörd del.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande utredning om åtgärder för dagligvaruhandelns utveckling

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:N348 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Åtgärder för ökad närservice (mom. 4, motiveringen)

Hadar Cars (fp), Per Westerberg (m), Gunnar Hökmark, (m), Gudrun Norberg (fp) och Karin Falkmer (m) anser att den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med "När ämnet" och slutar med "påpekande nu" icke bort ingå i betänkandet.

4. Åtgärder för ökad närservice (mom. 4, motiveringen)

Per-Ola Eriksson (c) och Kjell Eriksson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med "Hösten 1989" och slutar med "påpekande nu" bort ha föjande lydelse:

Då samma fråga som den nu aktuella behandlades av utskottet hösten 1989 förespråkades (1989/90:NU2 reservation 6) en ökning av länsanslagen som en möjlighet till ytterligare utvidgning av stödet till kommersiell service i glesbygd. Däremot bedömdes inte nya statliga stödformer för det åsyftade ändamålet vara motiverade. Vidare betonades att kommunerna genom sin fysiska planering och genom upprättandet av varuförsörjningsplaner har goda möjligheter att motverka den negativa utvecklingen av butikskoncentrationen. Enligt utskottets mening har de här refererade ståndpunkterna fortsatt giltighet.

5. Åtgärder för ökad närservice (mom. 4)

Lars Norberg (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 11 med "Hösten 1989" och slutar på s. 12 med "1989/90:N234 (mp)" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att den alltmer påtagliga butikskoncentrationen är olycklig från flera utgångspunkter. Lokaliseringen av stora köpcentra utanför tätorterna leder till att konsumenterna behöver bil för att kunna ta sig till affärer för grundläggande inköp. En ökad miljöförstöring med ökade utsläpp av buller och avgaser blir en ofrånkomlig följd. Härtill kommer den sociala isolering som uppkommer genom att bostadsområden utarmas i fråga om närbutiker liksom ett behov av samhällelig hjälp för att äldre och handikappade skall kunna få sina dagligvaror. Totalt sett åsamkas samhället stora direkta och indirekta kostnader genom butikskoncentrationen. Därför bör åtgärder vidtas som kan vända denna negativa utveckling inom detaljhandeln. Regeringen bör förelägga riksdagen ett förslag till stödsystem för närservice, såväl i tätorter som i glesbygdsområden. Effekten av ett sådant system skulle kunna förstärkas genom ett avgiftssystem, riktat mot den del av detaljhandeln som på angivet sätt medverkar till de ökade samhällskostnaderna. Även i denna del bör regeringen redovisa ett förslag. Vidare bör förutsättningarna för obligatoriska varuförsörjningsplaner inom kommunerna undersökas. Regeringen bör ombesörja att så sker.

1989/90:NU36

16 Med vad nu har sagts tillstyrks motionerna 1989/90:N234 (mp) och 1989/90:N216 (s).

dels att den del av utskottets hemställan under 4 bort ha föjande lydelse:

4. beträffande åtgärder för ökad närservice

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:N216 och 1989/90:N234 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

6. Bankservice i butik (mom. 5)

Hadar Cars (fp), Per Westerberg (m), Per-Ola Eriksson (c), Gunnar Hökmark (m), Gudrun Norberg (fp), Lars Norberg (mp), Karin Falkmer (m) och Kjell Ericsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som börjar med "Utskottet hänvisar" och slutar med "nu sagda" bort ha följande lydelse:

Utskottet tvingas ånyo konstatera att bankinspektionen har underlåtit att göra den utvärdering av försöksverksamheten som rimligen borde vara en förutsättning innan en ny reglering införs. Motionärernas krav är väl motiverat och bör således bifallas. Regeringen bör föranstalta om en sådan utvärdering som har efterlysts. Med vad utskottet nu har anfört tillstyrks motionerna 1989/90:N257 (fp) och 1989/90:N348 (c).

dels att den del av utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5.beträffande bankservice i butik

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:N257 yrkande 4 och motion 1989/90:N348 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

7. Förbud mot franchising (mom. 6)

Rolf L Nilson (vpk) och Lars Norberg (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 13 med "Utskottet delar" och slutar på s. 14 med "motion 1989/90:N274 (vpk)" bort ha följande lydelse:

Utskottet ansluter sig till vad motionärerna har uttalat om franchising. Detta system för tillverkning och försäljning av varor och tjänster präglas av allvarliga brister. Det framkom genom den utredning som år 1987 lade fram sitt betänkande (SOU 1987:17) Franchising. Olika intressenter riskerar att komma i kläm. Detta gäller särskilt franchisetagarna och deras anställda. Den starkare parten, alltid franchisegivaren, kan ensidigt föreskriva villkoren i ett franch isea vtal. Det finns inget som tyder på att denna obalans kan rättas till genom frivilliga förhandlingar mellan parterna. Franchisetagarens underordnade ställning kan också leda till att denne inte kan fullgöra sina skyldigheter

1989/90:NU36

enligt den arbetsrättsliga lagstiftningen. Inte heller konsumenterna får ett godtagbart skydd, och gällande konsumentlagstiftning tycks inte räcka till i detta sammanhang.

Eftersom regeringen inte har tagit fasta på franchiseutredningens förslag om lagligt skydd blir utskottets slutsats att ett förbud mot franchising behövs. Regeringen bör snarast förelägga riksdagen ett förslag av denna innebörd. Därmed skulle kravet i motion 1989/90:N274 (vpk) tillgodoses.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6.beträffande förbud mot franchising att riksdagen med bifall till motion 1989/90:N274 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

1989/90: NU 36

18 Innehåll

1989/90:NU36

Ärendet 1

Sammanfattning 1

Motionerna 2

Uppgifter i anslutning till motionerna 3

Pågående utredningar 3

Utredningar rörande detaljhandeln 4

Butikssvinn 4

Handelns utveckling, m.m 4

Proposition om regionalpolitik 6

1 Franchising 6

Utskottet 7

i Utredning om dagligvaruhandeln 7

Utredning om kostnader för service i detaljhandeln 8

Utredning om kostnadsutvecklingen inom förädling och

distribution av jordbruksprodukter 9

Åtgärder för ökad närservice 10

Bankservice i butik 12

Förbud mot franchising 13

Hemställan 14

Reservationer

1. Utredning om åtgärder för dagligvaruhandelns utveckling

(m, fp) 15

2. Utredning om åtgärder för dagligvaruhandelns utveckling

(c, mp) 15

3. Åtgärder för ökad närservice (m, fp) 16

4. Åtgärder för ökad närservice (c) 16

5. Åtgärder för ökad närservice (mp) 16

6. Bankservice i butik (m, fp, c, mp) 17

7. Förbud mot franchising (vpk, mp) 17

gotab 96380, Stockholm 1990