Tornedalsfrågor
1990/91 KrU3
I betänkandet behandlar utskottet motionsvis framförda förslag om olika insatser för att bevara och stärka det Tornedalsfinska språket och kulturen i Tornedalen. Utskottet avstyrker förslagen i motionen.
1989/90:Kr289 av Bruno Poromaa (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna behovet av att de finsktalande tornedalingarna erkänns som en ursprunglig inhemsk minoritet i likhet med samerna, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utökande av ortnamnsrådet och dialekt- och ortnamnsarkiven samt svenskt visarkivs (DOVA) styrelse med en ledamot för Tornedalsfinskan, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att de genuina Tornedalsfinska ortnamnen antecknas i fastighetsregistret, sätts ut på kartor, vägvisningsskyltar, ortskyltar m.m.
Motionären framhåller att Tornedalsfinskan är en viktig kulturbärare i den östra delen av Norrbottens län. Språket är en viktig broförbindelse till det finskspråkiga Finland. Det är därför viktigt att Tornedalsfinskan bevaras och vårdas. Om detta inte sker kommer detta minoritetsspråk och denna kultur ej att överleva, hävdar motionären.
Han anför vidare att de finska och samiska ortnamnen i likhet med de svenska namnen är bärare av en kultur och är levande fornminnen. Ortnamnen är språkliga minnesmärken och bär som sådana vittnesbörd om en långvarig bosättning. Ortnamnen ger belägg för att de finsktalande Tornedalsborna är en ursprunglig inhemsk minoritet i likhet med samerna. Motionären anser därför att samerna och de finsktalande tornedalingarna har en särställning gentemot såväl majoritetsbefolkningen som andra minoritetsgrupper som tillkommit genom senare tiders invandring till vårt land.
Om de Tornedalsfinska ortnamnen skall kunna fortleva krävs enligt motionen att de i så stor utsträckning som möjligt används i officiella sammanhang. Motionären poängterar vikten av att de ursprungliga finska ortnamnen används. Han erinrar om att vissa genuina Tornedalsfinska ortnamn i fastighetsregistret ändrades i samband med fastighetsbeteckningsreformens genomförande 1987--88 i de tre Tornedalskommunerna Haparanda, Övertorneå och Pajala. Motionären påpekar att i det år 1985 inrättade ortnamnsrådet inom statens lantmäteriverk ingår företrädare för myndigheter, organisationer, universitet och de svenska sameorganisationerna. Någon ledamot för bevakande av kulturvärdena och språkvården i de Tornedalsfinska ortnamnen saknas dock. Han anser att det är befogat att ortnamnsrådet utökas med en ledamot för de Tornedalsfinska ortnamnen. Vidare bör de genuina Tornedalsfinska ortnamnen antecknas i fastighetsregistret, sättas ut på kartor, vägvisningsskyltar, ortskyltar m.m. Han förordar vidare att i styrelsen för myndigheten dialekt- och ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv skall ingå en ledamot som representerar det Tornedalsfinska språket.
Vissa uppgifter i anslutning till motionen
Den tornedalska kulturen och språket
Den aktuella språksituationen i Tornedalen kännetecknas av att området, som omfattar Haparanda, Övertorneå, Pajala, Gällivare och Kiruna kommuner, är tvåspråkigt; dels talas Tornedalsfinska, dels svenska. Bakgrunden till tvåspråkigheten är följande.
Tornedalen, en enhetlig kulturbygd med starka finska särdrag, delades vid fredsslutet 1809 i två delar. Det finska språket var dock under lång tid i huvudsak allenarådande även inom den svenska halvan av Tornedalen liksom i den s.k. finnbygden i övrigt. Fram till 1880-talet bedrevs skolundervisningen i finskspråkiga bygder praktiskt taget undantagslöst på finska. Under 1800-talets senare hälft inledde statsmakterna i Tornedalen en försvenskning som var motiverad bl.a. av säkerhetspolitiska skäl. 1888 inrättades s.k. statsskolor i Tornedalen. De bekostades av staten och kunde inrättas i finnbygden under förutsättning att undervisning bedrevs uteslutande på svenska. I början på 1920-talet var skolväsendet i finnbygden helt försvenskat.
Finska språket infördes som frivilligt ämne i den finskspråkiga bygdens forsättningsskolor år 1935 efter beslut av statsmakterna. År 1957 meddelade skolöverstyrelsen att ingen elev skulle förbjudas tala finska under rasterna i skolan eller i skolhemmen (cirkulär från skolöverstyrelsen 24 september 1957). Sådana förbud fanns då vid många skolor. År 1958 fastslog skolöverstyrelsen (cirkulär 1958:37) att språkfrågan i den finsktalande bygden inte längre var en nationalitetsfråga eller en fråga om svenskt eller finskt. Det var i stället de kulturella och praktiska aspekterna som skulle beaktas och vara bestämmande för myndigheternas handlande.
I samband med att regering och riksdag våren 1985 lade fast principerna för hemspråksundervisning inkl. särskilda åtgärder för finskspråkiga elever (prop. 1984/85:100, bil. 10, bet. UbU12, rskr. 149) beslöts på grundval av förslag från språk- och kulturarvkommittén om särskilda åtgärder för finskspråkiga elever i grundskolan. Beslutet innebar att en särskild pedagogisk utvecklingsverksamhet skulle inledas i vissa kommuner, bl.a. Haparanda, med tonvikt på Tornedalsfinskan. Regeringen har i juni 1987 föreskrivit (SÖ-FS 1987:113) att Haparanda kommun i samverkan med Torneå stad får anordna försöksverksamhet med tvåspråkig undervisning inom grundskolan i Haparanda under läsåren 1987/88--1992/93. Denna försöksverksamhet har inletts hösten 1989.
Vid lärarhögskolan i Luleå är undervisningen inriktad mot flerkulturalism och då främst mot de egna minoriteterna samer och tornedalingar. I lärarutbildningen ingår en obligatorisk kurs som tar upp livsvillkor på Nordkalotten. I en utbildningslinje ges fördjupad utbildning i Tornedalsfinska och samiska.
Ett lexikon som upptar Tornedalsfinska uttryck samt motsvarande uttryck på både rikssvenska och riksfinska håller på att utarbetas med stöd bl.a. från länsskolnämnden i Norrbotten och statens kulturråd.
Föreningen Nordens Norrbottensdistrikt har ordnat sommarkurser i Tornedalsfinska. Deltagarna i kurserna kommer både från svenska och finska Tornedalen. Kurserna syftar till att ge träning i att muntligt och skriftligt använda Tornedalsfinska, att arbeta med Tornedalskulturen och att skapa kontakter mellan svenska och finska lärare i Tornedalen.
I syfte att verka för att bevara och utveckla kulturen och språket i Tornedalen bildades år 1981 Svenska tornedalingars riksförbund -- Tornionlaaksolaiset (STR-T). Förbundet har ca 3000 medlemmar och två lokalavdelningar, varav en i Stockholm och en i Kiruna. Förbundet ger sedan år 1982 ut tidskriften MET samt har ordnat seminarier och bedrivit kurser inom bl.a. folkmusik, historia och teater samt skrivarkurser på Tornedalsfinska. Teaterkurserna har resulterat i bildandet av en teaterförening -- Tornedalsteatern -- som uppfört pjäser på Tornedalsfinska. I STR-Ts verksamhet har även ingått att arrangera temadagar i förskolor och skolor. Vidare har förbundet ordnat musikfestivaler i syfte att lyfta fram musiktraditionerna i Tornedalen.
På initiativ av STR-T bildades år 1988 Stiftelsen Meän Akateemi--Academia Tornedaliensis. Stiftelsen har i uppgift att verka för att förvalta och utveckla kulturarvet på Nordkalotten, i första hand den tornedalska och kvänska kulturen. Stiftelsen skall såväl i historiskt som i nutids- och framtidsperspektiv initiera och genomföra aktiviteter på olika områden som folkbildning, utbildning och dokumentation.
Samernas ställning i Sverige
År 1977 beslutade statsmakterna om vissa insatser för samerna (prop. 1976/77:80, bet. KrU43, rskr. 289). I propositionen, som byggde på sameutredningens slutbetänkande (SOU 1975:99 och 100) Samerna i Sverige. Stöd åt språk och kultur uttalade föredragande statsrådet bl.a. följande om samerna som ursprunglig befolkning och etnisk minoritet i Sverige.
För egen del ansluter jag mig till den allmänna syn beträffande samerna som utredningen redovisar. Det bör således klart uttalas att samerna utgör en etnisk minoritet i Sverige, som, i egenskap av ursprunglig befolkning i sitt eget land, intar en särskild ställning både gentemot majoritetsbefolkningen och andra minoritetsgrupper. Vid utbyggnaden av samhällets stöd till samekulturen måste man ge utrymme åt även andra bedömningar än de som kan göras beträffande övriga minoritetsgrupper i det svenska samhället. Det ligger ett särskilt ansvar i att stödja samiska organisationer och institutioner, och i att hävda ett samiskt näringsunderlag, framför allt inom rennäringen, för att den samiska kulturen över huvud taget skall kunna bestå.
I propositionen erinrade föredragande statsrådet om de mål och riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken som antagits av 1975 års riksdag (prop. 1975:26, InU:6, rskr. 160). Han ansåg det naturligt att målen för samhällets insatser för den samiska minoriteten har sin utgångspunkt i de mål som har fastslagits för minoritetspolitiken i stort, nämligen jämlikhet, valfrihet och samverkan.
Sameutredningen som tillkallades i maj 1983 föreslår i betänkandet (SOU 1989:41) Samerätt och sameting att samernas särskilda ställning som etnisk minoritet och urbefolkning i Sverige markeras i regeringsformen. Vidare föreslås en särskild lag om samiska förhållanden, en samelag. Denna lag innehåller bestämmelser om främjande av samiskt kultur- och samfundsliv, främst genom att ett representativt, folkvalt samiskt organ -- ett sameting -- inrättas.
Samelagen skall enligt utredningsförslaget innehålla en definition enligt vilken i lagen med same avses den som anser sig vare same och som gör sannolikt 1. att han lärt sig samiska som första språk, 2. att någon av hans föräldrar, far- eller morföräldrar lärt sig samiska som första språk eller 3. att någon av hans föräldrar är eller varit upptagen i röstlängd till sametinget.
Ortnamn
Regering och riksdag lade våren 1985 fast vissa principer för ortnamnsverksamheten (prop. 1984/85:100 bil. 10, bet. KrU16 p. 28, rskr. 253). I den av riksdagen i denna del godkända propositionen framhölls att det är av stort kulturhistoriskt och socialt värde att de nedärvda ortnamnen vårdas och bevaras och att ny namngivning sker så att kulturarvet skyddas. Statens lantmäteriverk (LMV) gavs en allmänt samordnande uppgift när det gäller ortnamnsfrågorna. LMV skall samråda med dialekt- och ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv och riksantikvarieämbetet. Namngivningen på de allmänna kartorna bör vara normerande. Postverket, televerket, sjöfartsverket, statens järnvägar, luftfartsverket, byggnadsstyrelsen och vattenfallsverket bör i förekommande fall samråda med berörda kommuner i namngivningsfrågor. Ett särskilt ortnamnsråd knutet till LMV inrättades. Rådet som är ett samarbetsorgan för myndigheter och intressen inom ortnamnsverksamheten bör bl.a. lämna kommunerna stöd när de fastställer riktlinjer för namngivning och namnvård inom sina områden.
I propositionen behandlades även frågan om ortnamn i flerspråkiga områden. I detta sammanhang framhöll föredragande statsrådet -- kulturministern -- att en viktig utgångspunkt för bedömningar i frågor om ortnamn i flerspråkiga områden är att språket har en avgörande betydelse som kulturbärare. De finska och samiska ortnamnen är i likhet med de svenska namnen bärare av en levande kultur och kulturhistoria. En förutsättning för att de skall kunna leva vidare är att de i så stor utsträckning som möjligt används jämsides i officiella sammanhang t.ex. på kartor och vägskyltar.
Vidare erinrade kulturministern om att Förenta nationerna har antagit en resolution om behandling av ortnamn i minoritetsspråksområden. Ortnamn i sådana områden bör fastställas i samarbete med minoritetsbefolkningen, och vid fastställandet bör minoritetsspråkets skrivsätt användas. Samiskan som talas över nationsgränser bör ges en enhetlig behandling över gränserna.
Mot denna bakgrund ansåg kulturministern att stor hänsyn måste tas till de samiska och finska minoriteterna i norra Sverige vid fastställandet av namn på kartor och i samband med vägskyltning m.m. De av LMV fastställda kartnamnen bör vara normerande. Ortnamn i flerspråkiga områden skall återges på de språk som talas i området. Även det av minoriteterna tillämpade skrivsättet bör användas. Han menade att hänsynen till minoriteterna bör innebära att i de områden där ursprungliga samiska namn finns bör dessa användas och återges med adekvat samisk ortografi. Samma synsätt bör användas i fråga om de finska ortnamnen i Tornedalen.
Behandlingen av finska ortnamn i fastighetsregistret i Norrbotten aktualiserades under sommaren 1987. Bakgrunden var att under 1988 den s.k. fastighetsdatareformen skulle genomföras för kommunerna i Haparanda och Luleå domsagor. I detta arbete ingick även en översyn av fastighetsbeteckningarna. I sammanhanget aktualiserades frågan om hur tvåspråkiga ortnamn skall redovisas i fastighetsregistret, där endast ett namn i varje fastighets beteckning angavs. Ortnamnsrådet vid LMV uttalade sig för att dubbla namn borde införas i det nya fastighetsregistret. Länsstyrelsen i Norrbotten avstyrkte efter att ha hört berörda kommuner i remissyttrande till LMV införande av dubbla namn. Med hänsyn bl.a. härtill samt till att fastighetsregistret har ett konsekvent genomfört registersystem med en enda riksunik beteckning för varje fastighet beslöt LMV att dubbla namn inte skall förekomma i fastighetsregistret. Verket förklarade dock att det avser att arbeta för att kartorna på sikt skall spegla tvåspråkighet när detta är praktiskt möjligt. LMV avsåg också att ta upp frågan om dubbel namnredovisning med vägverket.
På Sverigekartans nordliga blad som nyligen utkommit anges för flera orter dubbla namn. Vägverket avser att märka vägskyltar med dubbla namn.
I ortnamnsrådet ingår representanter för lantmäteriverket, postverket, vägverket, riksantikvarieämbetet, universiteten (institutionen för nordiska språk i Uppsala), DOVA, svenska språknämnden, Riksförbundet för hembygdsvård samt för vissa samiska organisationer.
Det finns möjlighet att vid behov adjungera representanter för andra institutioner eller organisationer. Enligt uppgift från LMV har så skett vid något tillfälle med företrädare för Svenska tornedalingars riksförbund.
Dialekt- och ortnamnsarkiven och svenskt visarkiv (DOVA)
DOVA har till uppgift att insamla, bevara, bearbeta, publicera och tillhandahålla svenskt, samiskt och finskt dialekt-, ortnamns-, personnamns- och folkminnesmaterial i riket, ombesörja statliga ortnamnsundersökningar, handlägga ärenden om fastställande av ortnamn m.m. Vidare skall myndigheten insamla, sammanställa, bearbeta, publicera och tillhandahålla svenskt vismaterial, material om folkmusik samt material om den svenska jazzens historia.
Myndigheten leds av en styrelse om sex personer tillsatta av regeringen. I styrelsen ingår dessutom två personalrepresentanter.
Av styrelsemedlemmarna representerar två ämnet nordiska språk, en ämnet etnologi och en ämnet musikvetenskap. Vidare ingår i styrelsen en representant för Riksförbundet för hembygdsvård.
Tidigare riksdagsbehandling
Motionsförslag om insatser för att bevara och stärka det Tornedalsfinska språket och kulturen i Tornedalen har utskottet behandlat åren 1987 och 1989. Vid båda dessa tillfällen konstaterade utskottet (bet. KrU 1987/88:4, 1989/90:KrU8) att en rad åtgärder vidtagits i nämnda syfte och anförde att det är angeläget att de insatser som görs stöds av ansvariga myndigheter. Motionerna avstyrktes av utskottet och avslogs av riksdagen.
Det är enligt motion Kr289 (s) viktigt att det Tornedalsfinska språket och därmed även den Tornedalsfinska kulturen bevaras och vårdas.
Motionären hävdar att de finsktalande tornedalingarna är en ursprunglig inhemsk minoritet i likhet med samerna. Han anser därför att samerna och de finsktalande tornedalingarna intar en särställning både gentemot majoritetsbefolkningen och andra minoritetsgrupper som tillkommit genom senare tiders invandring till vårt land. I motionen föreslås att riksdagen skall göra en framställning till regeringen om behovet av att de finsktalande tornedalingarna erkänns som en ursprunglig inhemsk minoritet i likhet med samerna (yrkande 1).
Utskottet har i det föregående redovisat de överväganden som statsmakternas beslut år 1977 om insatser för samerna (prop. 1976/77:80, bet. KrU 43, rskr. 289) byggde på. Utskottet har även lämnat vissa uppgifter om bakgrunden till den nuvarande språksituationen i Tornedalen.
Den Tornedalsfinska befolkningen anses historiskt sett representera den ursprungliga inhemska befolkningen. Utskottet finner nu liksom vid behandlingen åren 1987 och 1989 av motionsförslag om stöd för att bevara kulturen och språket i Tornedalen att det är viktigt att de ansträngningar som görs får ett aktivt stöd från ansvariga myndigheter. Utskottet finner alltså att det finns vägande skäl att i positiv anda pröva konkreta förslag ägnade att bevara och utveckla det Tornedalsfinska kulturarvet. Utskottet är inte berett att föreslå riksdagen att göra en sådan framställning till regeringen som motionären förordar. Utskottet avstyrker alltså motionen i motsvarande del (yrkande 1).
I motionen förordas också att det till statens lantmäteriverk knutna ortnamnsrådet skall utökas med en representant för Tornedalsfinskan. Vidare föreslås att styrelsen för myndigheten dialekt- och ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv (DOVA) skall utökas med en ledamot för Tornedalsfinskan.
Utskottet har i det föregående redovisat sammansättningen av DOVASs styrelse. Av de sex styrelsemedlemmarna är fem representanter för olika humanistiska universitetsämnen medan en medlem representerar Riksförbundet för hembygdsvård. Utskottet konstaterar att det inte finns någon representant i styrelsen vare sig för det finska eller för de samiska språken. Utskottet anser att det liksom hittills får ankomma på regeringen att med beaktande av DOVAs ansvarsområde besluta om styrelsens sammansättning.
Beträffande ortnamnsrådets sammansättning har utskottet i den redovisning som lämnats i det föregående påpekat att det finns möjlighet att vid behov adjungera företrädare för andra intressen än dem som nu är representerade i rådet. Enligt vad utskottet inhämtat har ortnamnsrådet vid något tillfälle till sig adjungerat företrädare för Svenska tornedalingars riksförbund. Med hänvisning till det anförda anser utskottet att någon riksdagens åtgärd med anledning av motionen i här aktuell del inte är påkallad (yrkande 2).
Motionären vill också att de genuina Tornedalsfinska ortnamnen skall antecknas i fastighetsregistret, sättas ut på kartor, vägvisningsskyltar, ortskyltar m.m.
Behandlingen av finska ortnamn i fastighetsregistret i Norrbottens län aktualiserades -- som utskottet redovisat i det föregående -- sommaren 1987. Med hänsyn till att fastighetsregistret har ett konsekvent genomfört registersystem med en enda riksunik beteckning för varje fastighet beslöt lantmäteriverket -- efter att ha hört länsstyrelsen i Norrbotten -- att dubbla namn inte skall förekomma i fastighetsregistret. Med hänsyn härtill anser utskottet att någon riksdagens åtgärd med anledning av motionen i denna del (yrkande 3 delvis) inte är påkallad.
I fråga om angivande av de Tornedalsfinska ortnamnen på kartor och vägskyltar vill utskottet erinra om att på de nyutkomna nordliga bladen av Sverigekartan har flera orter fått dubbla namn. Enligt vad utskottet inhämtat avser vägverket att märka vägskyltar med dubbla namn -- alltså samiska, resp. finska, namn. Enligt utskottets mening är motionen i denna del (yrkande 3 delvis) härigenom delvis tillgodosedd.
Utskottet vill i anslutning till behandlingen av yrkandet om ortnamn nämna att utskottet i betänkande 1990/91:KrU6 kommer att behandla motionsförslag om lagskydd för ortnamn.
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motion 1989/90:Kr289.
Stockholm den 4 oktober 1990
På kulturutskottets vägnar
Ingrid Sundberg
Närvarande: Ingrid Sundberg (m), Åke Gustavsson (s), Maja Bäckström (s), Berit Oscarsson (s), Lars Ernestam (fp), Jan Hyttring (c), Anders Nilsson (s), Lars Ahlmark (m), Sylvia Pettersson (s), Leo Persson (s), Stina Gustavsson (c), Alexander Chrisopoulos (v), Kaj Nilsson (mp), Ingegerd Sahlström (s), Ulla Berg (s), Göran Åstrand (m) och Lola Björkquist (fp).