Vissa socialförsäkringsfrågor

1990/91

SfU1

Utskottet behandlar i detta betänkande fyra motioner som har remissbehandlats. Motionerna avser

fråga om riksdagsledamöternas inkomstgaranti skall vara pensions- och sjukpenninggrundande,

fråga om sjukpenninggrundande inkomst i samband med föräldraledighet,

fråga om föräldrabegreppet för vårdbidrag,

fråga om beräkning av merkostnadsdelen av vårdbidraget.

Vidare behandlas tre motioner om social grundtrygghet i olika avseenden samt några motioner om pensionsfrågor och rehabiliteringsfrågor.

Utskottet avstyrker bifall till samtliga motioner. Till betänkandet har fogats fyra reservationer och två särskilda yttranden.

Motioner väckta med anledning av proposition 1989/90:52

1989/90:Sf11 av Karin Israelsson m.fl. (c) vari yrkas 2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en avsevärt höjd grundpension i enlighet med vad som i motionen anförts, 3. att riksdagen beslutar att särbehandlingen av undantagandepensionärerna upphör fr.o.m. den 1 januari 1990, 4. att riksdagen beslutar att folkpensionärernas kommunala bostadstillägg fr.o.m. den 1 juli 1990 ej skall påverkas av inkomst av jordbruksfastighet eller rörelse.

1989/90:Sf12 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas 2. att riksdagen beslutar att kommunalt bostadstillägg inte reduceras till följd av inkomst av rörelse och jordbruksfastighet i enlighet med vad som anförts i motionen.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1989/90

1989/90:Sf201 av Margitta Edgren (fp) vari yrkas att riksdagen beslutar uppdra åt förvaltningsstyrelsen att förändra inkomstgarantin för ledamöterna så att den blir underlag för beräkning av ATP och sjukpenning.

1989/90:Sf233 av Björn Samuelson och Margó Ingvardsson (vpk) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätt till vårdbidrag för handikappat barn.

1989/90:Sf250 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas 8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om möjlighet att erhålla lön vid arbete på dagcenter. Motiveringen återfinns i motion 1989/90:So227.

1989/90:Sf269 av Ann-Cathrine Haglund och Margareta Gard (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till en trygghetsgaranti i enlighet med vad som anförts i motionen i syfte att öka tryggheten och valfriheten för särskilt ensamboende vårdnadshavare i knappa ekonomiska omständigheter.

1989/90:Sf288 av Sven-Gösta Signell och Gustav Persson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att merkostnadsandelen av vårdbidrag får bedömas efter schablonmässiga normer.

1989/90:Sf327 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbetsmarknadspensionering.

1989/90:Sf341 av Barbro Sandberg och Kenth Skårvik (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att riksförsäkringsverket får i uppdrag att utreda om ändring av 3 kap. 5 § lagen om allmän försäkring är erforderlig.

1989/90:Sf351 av Nils Nordh m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lika behandling av ålders- och förtidspensionärer vad gäller KBT. Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Sk408.

1989/90:Sf370 av Kersti Johansson m.fl. (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utformningen av de sociala trygghetssystemen. Motiveringen återfinns i motion 1989/90:A815.

1989/90:Sf372 av Gunilla André och Karin Starrin (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om grundtrygghetsprincipen i de sociala trygghetssystemen. Motiveringen återfinns i motion 1989/90:A817.

Riksdagsledamöternas inkomstgaranti

En ledamot av riksdagen är berättigad till ekonomiska förmåner enligt lagen (1988:589) om ersättning m.m. till riksdagens ledamöter. I lagen finns bestämmelser om arvode och olika kostnadsersättningar. Vidare finns bestämmelser om egenpension (i form av ålders- och sjukpension), familjepension och grupplivförsäkring. Enligt lagen har riksdagsledamot under vissa förutsättningar också rätt till inkomstgaranti.

Inkomstgaranti är ett nytt begrepp som införts fr.o.m. den 1 juli 1988 och som ersatt det tidigare systemet med visstidspension och avgångsersättning för ledamot av riksdagen. Som skäl för att införa en inkomstgaranti anförde riksdagens förvaltningskontor (se förs. 1987/88:13) att de motiv som anfördes vid införandet av bestämmelserna om visstidspension och avgångsersättning fortfarande hade bärkraft. Det låg i sakens natur att uppdraget som riksdagsledamot var behäftat med osäkerhet och att det därför måste anses rimligt att de som tog på sig detta viktiga samhällsuppdrag fick en trygghet i händelse av att de av ena eller andra skälet lämnade uppdraget. Ett system som gav ett rimligt mått av trygghet var viktigt bl.a. av rekryteringsskäl och med hänsyn till behovet för ett parti att förändra personuppsättningen i riksdagen.

De närmare bestämmelserna om inkomstgaranti innebär att en ledamot som lämnar riksdagen efter minst tre års sammanhängande tjänstgöring är fr.o.m. den tidpunkt arvodet upphör berättigad till inkomstgaranti. Garantitidens längd och garantins storlek är beroende av den tid ledamoten tjänstgjort i riksdagen och ledamotens ålder då han eller hon lämnar riksdagen. Inkomstgarantin minskas även med vissa sidoinkomster.

För en ledamot som tjänstgjort kortare sammanhängande tid än sex år gäller inkomstgarantin ett år. För en ledamot som tjänstgjort minst sex år men inte uppnått 40 års ålder då han lämnar riksdagen gäller inkomstgarantin i fem år. För övriga ersättningsberättigade gäller inkomstgarantin till ingången av den månad varunder vederbörande fyller 65 år. Om ledamoten åter tar plats i riksdagen upphör garantin så länge uppdraget att vara ledamot består. -- Om särskilda skäl föreligger får riksdagens förvaltningskontor för de två förstnämnda grupperna förlänga den tid under vilken garantin gäller med högst ett år eller medge att även tjänstgöringstid som inte är sammanhängande får tillgodoräknas. Garantin kan därvid bestämmas till ett lägre belopp.

Inkomstgarantin beräknas på pensionsunderlaget, dvs. det månadsarvode som utgår till en ledamot, och storleken är beroende av ledamotens tjänstgöringstid i riksdagen. Garantin är högre under det första året och utgår då med 80% av ledamotsarvodet för den som har en sammanhängande tjänstgöringstid av minst sex år och 66% för övriga ersättningsberättigade. För tid därefter utgår inkomstgarantin med 66% av ledamotsarvodet för den som tjänstgjort minst tolv riksdagsår och med lägre andel för varje mindre antal år än tolv som ledamoten har tjänstgjort, ned till 33% av ledamotsarvodet för den som tjänstgjort minst sex men ej sju år.

Inkomstgarantin minskas med vad ledamoten uppbär i form av sjukbidrag och förtidspension enligt lagen om allmän försäkring under samma tid. Inkomstgarantin minskas dessutom med viss del av inkomst som den ersättningsberättigade uppbär i form av pensionsgrundande inkomst, inkomst av anställning eller uppdrag utomlands som inte beskattas i Sverige, kompletterande delpension samt pension och livränta i andra fall. Minskningen på grund av sådana inkomster beräknas i huvudsak som en tolftedel av skillnaden mellan å ena sidan 65 % av inkomsten beräknad per kalenderår och å andra sidan ett belopp som svarar mot två gånger det basbelopp som enligt lagen om allmän försäkring gäller för det år inkomstgarantin avser.

I motion 1989/90:Sf201 kritiserar Margitta Edgren att inkomstgarantin inte är pensions- eller sjukpenninggrundande. Hon hemställer att riksdagen uppdrar åt riksdagens förvaltningsstyrelse att förändra inkomstgarantin så att den blir underlag för beräkning av såväl allmän tilläggspension som sjukpenning.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från riksförsäkringsverket och statens löne- och pensionsverk (SPV).

Riksförsäkringsverket avstyrker bifall till motionen. Verket anför att inkomster som beräknas inflyta eller som intjänas genom eget arbete är sjukpenning- och pensionsgrundande. Däremot har ersättningar i form av avgångsvederlag, avgångsbidrag (AGB) som utbetalats av Arbetsmarknadens Försäkrings AB (AFA) och avgångsersättning (AGE) som utbetalats av Trygghetsrådet på grund av driftsmässig förändring inom ett företag inte ansetts vara sjukpenning- eller pensionsgrundande. Samma bedömning har gjorts beträffande förlorad arbetsförtjänst utbetalad av AMF-trygghetsförsäkring. Riksförsäkringsverket anser att inkomstgarantin kan jämställas med de ersättningar som exempelvis betalas ut av Trygghetsrådet, och inkomstgarantin bör således vara varken pensions- eller sjukpenninggrundande. Verket tillägger dock att en försäkrad kan ha rätt att behålla sin anknytning till sjukpenningförsäkringen av andra skäl. Detta gäller enligt verkets förskrifter (RFFS 1981:5) bl.a. en försäkrad som blir arbetslös och är anmäld som arbetssökande på arbetsförmedling samt är beredd att anta erbjudet arbete i en omfattning som svarar mot den fastställda sjukpenninggrundande inkomsten. Denna rätt bibehålls så länge den försäkrade är arbetssökande. Skulle den försäkrade bli sjuk under perioden behåller han även då skyddet. Under en sådan sjukperiod utbetalas kalenderdagsberäknad sjukpenning. Med hänsyn härtill anser verket att anledning saknas att förändra nuvarande lagstiftning i detta avseende.

SPV instämmer i vad riksförsäkringsverket anfört och avstyrker således bifall till motionen.

Bestämmelser om pensionsgrundande inkomst finns i 11 kap. lagen om allmän försäkring. Enligt 1 § grundas rätt till tilläggspension på inkomst av förvärvsarbete. I princip för varje år, varunder någon varit försäkrad enligt lagen, skall för denne beräknas pensionsgrundande inkomst på grundval av hans inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete under året. I 2 § anges bl.a. att med inkomst av anställning avses den lön i pengar eller skattepliktiga naturaförmåner som en försäkrad har fått såsom arbetstagare i allmän eller enskild tjänst. Såsom inkomst av anställning avses även vissa uppräknade förmåner, t.ex. sjukpenning enligt samma lag.

I 3 kap. 2 § lagen om allmän försäkring anges att sjukpenninggrundande inkomst är den årliga inkomst i pengar eller skattepliktiga naturaförmåner som en försäkrad kan antas komma att tills vidare få för eget arbete, antingen såsom arbetstagare i allmän eller enskild tjänst (inkomst av anställning) eller på annan grund (inkomst av förvärvsarbete).

Riksförsäkringsverket anser att inkomstgarantin kan jämställas med t.ex. avgångsersättning som utbetalas av Trygghetsrådet och således inte är pensionsgrundande. Utskottet vill därvid även nämna att avgångsvederlag, som arbetsgivaren betalar till en person i samband med att denne slutar sin anställning, i princip anses som skadestånd. I praxis har dock den del av ersättningen som motsvarar lön under skälig uppsägningstid betraktats som lön i pengar och således utgjort pensionsgrundande inkomst. En riksdagsledamot väljs emellertid för viss mandatperiod, och ledamoten har i förväg kännedom om när uppdraget kan komma att upphöra. Enligt utskottets mening kan därför inkomstgarantin under viss tid inte jämställas med ersättning under uppsägningstid. Inkomstgarantin utges dessutom även om riksdagsledamoten själv väljer att inte kandidera vid ny valperiod. Inkomstgarantin skulle enligt utskottets mening lika gärna kunna betraktas som en pensionsförmån. Oavsett vilket betraktelsesätt man bör anlägga, kan inkomstgarantin enligt utskottets uppfattning med nuvarande regler inte anses utgöra pensionsgrundande inkomst. Utskottet finner inte heller skäl för riksdagen att särskilt förordna att inkomstgarantin skall vara pensionsgrundande. Ett sådant förordnande skulle troligen aktualisera en förändring även för andra grupper med liknande förmåner, t.ex. förordnandepension för statsråd och verkschefer m.fl. samt visstidspension till förtroendevalda i kommuner och landsting.

Enligt gällande bestämmelser är inkomstgarantin inte heller sjukpenninggrundande. Utskottet konstaterar att en ledamot som uppbär inkomstgaranti har ett mycket gott skydd under sjukdom. Dels kan ledamoten uppbära inkomstgaranti även under sjuktiden, dels kan ledamoten på sätt riksförsäkringsverket anfört under vissa förutsättningar ha kvar sin tidigare sjukpenninggrundande inkomst och få sjukpenning beräknad efter den. Utskottet finner därför inte skäl att föreslå en ändring av bestämmelserna.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Sf201.

Sjukpenninggrundande inkomst vid föräldraledighet

Inom sjukpenningförsäkringen finns regler till skydd för en förälder som är helt eller delvis ledig för att vårda barn. Särskilda regler finns även till skydd för en gravid kvinna.

Enligt 3 kap. 5 § lagen om allmän föräkring (AFL) får den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI) inte sänkas för en gravid kvinna som slutar förvärvsarbeta eller minskar sin arbetstid tidigast sex månader före barnets faktiska eller beräknade födelse. Enligt samma lagrum gäller vidare att under den tid en förälder är helt eller delvis ledig för vård av barn får förälderns SGI inte sänkas. Det gäller längst till dess barnet fyller ett år. Motsvarande gäller även adoptivföräldrar vid adoption av barn som inte fyllt tio år samt när någon tar emot ett sådant barn i syfte att adoptera det. Då räknas ettårsperioden fr.o.m. den dag föräldrarna får barnet i sin vård. Om kvinnan vid ettårsperiodens utgång är gravid och nedkomsten beräknas ske eller sker inom sex månader får SGI-n inte sänkas enligt den förstnämnda bestämmelsen.

Riksförsäkringsverket har i allmänna råd 1989:4 rekommenderat att en förälders SGI inte skall sänkas om det finns tillfälligt hinder för förälderns återgång i arbete, t.ex. vid semesterstängning. Vidare rekommenderas att SGI-n inte heller sänks när en förälder från barnets ettårsdag i oavbruten följd är ledig från sitt förvärvsarbete och uppbär hel föräldrapenningförmån. Samma rekommendation gäller för förälder som i oavbruten följd har förkortad arbetstid och uppbär föräldrapenningförmån som minst svarar mot arbetstidens nedsättning. Vid bedömningen av om föräldern i oavbruten följd helt eller delvis har varit ledig med föräldrapenningförmån beaktas inte sådan ledig tid som föräldern normalt har i sitt arbete (t.ex. lördag--söndag).

I riksförsäkringsverkets föreskrifter (RFFS 1981:5) anges att vid beräkning av SGI skall endast sådan inkomst beaktas som en försäkrad kan antas komma att tills vidare åtnjuta av eget arbete under minst sex månader i följd. Härav följer även att SGI-n inte skall sänkas för en försäkrad som avbryter sitt förvärvsarbete eller minskar sin arbetstid för kortare tid än sex månader i följd.

Om förälderns SGI sänks beräknas ändock föräldrapenning enligt en särskild beräkningsgrund fram till dess barnet är två år. Även i sådant fall finns kompletterande regler om kvinnan åter är gravid.

Bestämmelsen att en förälders SGI inte får sänkas under tid föräldern är helt eller delvis ledig från förvärvsarbete för vård av barn som inte uppnått ett års ålder infördes den 1 januari 1986. Före den tidpunkten gällde enligt verkets föreskrifter (RFFS 1980:3) att föräldern fick behålla sin SGI under föräldraledighet till dess barnet uppnått ett och ett halvt års ålder. Detsamma gällde under den tid en förälder i oavbruten följd var ledig och erhöll hel föräldrapenning eller en andel därav som åtminstone svarade mot arbetstidens nedsättning. Anledningen till att tiden för rätt att kvarstå i SGI sänktes från 18 till 12 månader var att en kvinna som stadigvarande började förvärvsarbeta i mindre omfattning än tidigare under 18-månadersperioden annars kunde bli berättigad till sjukpenning eller tillfällig föräldrapenning med högre belopp än hennes inkomstbortfall gav anledning till (prop. 1984/85:78, SfU 12).

Barbro Sandberg och Kenth Skårvik anför i motion 1989/90:Sf341 att nuvarande bestämmelser medför att en förälder som efter det barnet fyllt ett år endast tar ut halv föräldrapenning men är helt ledig från arbetet för att vårda barnet får sin SGI sänkt. Föräldern får således inte någon sjukpenning om han/hon blir sjuk. Om föräldern återgår i arbete fastställs en ny SGI baserad på den inkomst föräldern kan antas få i fortsättningen i detta arbete. Därvid krävs att föräldern skall avse att ha denna arbetsinkomst under minst sex månader. För en kvinna som då är gravid med beräknad nedkomst inom sex månader fastställs därför ingen SGI. Enligt motionärerna varierar dock tillämpningen av bestämmelserna mellan olika försäkringskassor. Härtill kommer att en kvinna som underlåter att tala om att hon är gravid kan få en ny SGI. Motionärerna begär att riksförsäkringsverket får i uppdrag att utreda om en ändring av 3 kap. 5 § AFL är erforderlig.

Utskottet har inhämtat yttrande över motionen från riksförsäkringsverket och Försäkringskasseförbundet.

Riksförsäkringsverket anför att en förälder som efter barnets ettårsdag är helt ledig från arbetet och uppbär halv föräldrapenning inte längre har rätt att behålla sin SGI. När föräldern återgår i sitt förvärvsarbete fastställs en ny SGI om föräldern kan antas komma att få inkomst av eget arbete under minst sex månader i följd eller av årligen återkommande arbete. Försäkringskassan gör härvid en bedömning av förälderns avsikt att arbeta i framtiden och av varaktigheten i anställningsförhållandet. Enligt praxis fastställs förälderns SGI beräknad på årsbasis i vissa fall även om föräldern inte hinner arbeta sex månader före nästa förlossning. Detta gäller om föräldern har för avsikt att fortsätta sitt arbete i samma omfattning även efter barnledigheten. En sådan bedömning görs också när en gravid kvinna ökar omfattningen av sitt arbete kortare tid än sex månader före beräknad förlossning. Inom riksförsäkringsverket utarbetas för närvarande allmänna råd om SGI-A (av anställning), där bl.a. denna fråga kommer att behandlas närmare. Rätten att få en ny SGI fastställd är dock inte avhängig av frågan om kvinnan upplyser försäkringskassan om sin förestående graviditet utan av om hennes arbete är av stadigvarande eller tillfällig karaktär. När försäkringskassan får kännedom om en kvinnas graviditet, t.ex. när moderskapsintyg inkommer, utreder försäkringskassan hennes SGI. Är beslutet felaktigt på grund av att det har fattats på uppenbart felaktigt eller ofullständigt underlag kan kassan ändra beslutet med stöd av 20 kap. 10 a § AFL.

Riksförsäkringsverket anför vidare att gällande bestämmelser i 3 kap. 5 § AFL infördes när föräldrapenning kunde utges under 360 dagar, varav 90 dagar enligt garantinivån. Genom att föräldraförsäkringen därefter förändrats och byggts ut anser verket att det finns skäl att göra en översyn av de aktuella reglerna i 3 kap. 5 § AFL. Verket har för avsikt att ta initiativ till en sådan översyn för att kartlägga behovet av eventuella ändringar i reglerna.

Försäkringskasseförbundet, som inhämtat yttrande från flertalet försäkringskassor, anför att det tycks förekomma en viss olikhet i tillämpningen hos försäkringskassorna av ifrågavarande bestämmelser. Reglerna uppfattas ibland också som komplicerade och svåra att förstå för de försäkrade. Förbundet anser därför att tillämpningen bör klargöras och om möjligt förenklas och att detta lämpligast bör ske genom att riksförsäkringsverket förtydligar sina tillämpningsföreskrifter.

Utskottet har i samband med att föräldraförsäkringen förlängdes till 15 månader i sitt av riksdagen godkända betänkande 1988/89:SfU12 behandlat en motion med begäran att sjukpenningskydd för förälder skall föreligga under hela den tid den försäkrade enligt lag är berättigad till hel föräldraledighet, dvs. till dess barnet är ett och ett halvt år. Utskottet noterade att enligt riksförsäkringsverkets föreskrifter skulle en förälder som tar ut all föräldrapenning i en sammanhängande period inte få sin SGI sänkt under denna tid. Enligt utskottets uppfattning skulle därför utbyggnaden av föräldraförsäkringen till 15 månader inte komma att medföra något försämrat sjukpenningskydd för den föräldraledige under sådana omständigheter. Utskottet var inte berett förorda att även den, som efter föräldraledighet mer stadigvarande återgick i förvärvsarbete men i mindre omfattning än tidigare, skulle ha kvar sin SGI efter det barnet fyllt ett år. Utskottet förutsatte emellertid att frågan om hur bestämmelserna om sjukpenningskyddet skall regleras övervägs i samband med den fortsatta utbyggnaden av föräldraförsäkringen.

Av riksförsäkringsverkets och Försäkringskasseförbundets yttranden framgår att tillämpningen varierar mellan försäkringskassorna när det gäller att fastställa SGI för en förälder efter det barnet fyllt ett år. Med hänsyn härtill och då även regleringen av sjukpenningskyddet bör utredas innan en fortsatt utbyggnad sker av föräldraförsäkringen delar utskottet riksförsäkringsverkets uppfattning att en översyn bör göras av ifrågavarande bestämmelser i 3 kap. 5 § AFL. Riksförsäkringsverket avser att ta initiativ till en sådan översyn, och motion Sf341 blir därmed tillgodosedd. Någon riksdagens åtgärd är därför inte erforderlig.

Vårdbidrag för handikappade barn

Vårdbidrag utges till förälder som vårdar barn under 16 års ålder om barnet på grund av sjukdom, psykisk utvecklingsstörning eller annat handikapp under minst sex månader är i behov av särskild tillsyn och vård. Alltefter tillsyns- och vårdbehovets omfattning och merkostnadernas storlek utges helt, halvt eller en fjärdedels vårdbidrag. Helt vårdbidrag motsvarar hel förtidspension till ensamstående jämte pensionstillskott. Av vårdbidraget kan en viss del bestämmas som ersättning för merkostnader. Vårdar föräldern flera handikappade barn som inte fyllt 16 år grundas bedömningen av rätten till vårdbidrag på det sammanlagda behovet av tillsyn och vård samt merkostnadernas omfattning.

Vårdbidraget, med undantag för merkostnadsdelen, är skattepliktig och pensionsgrundande inkomst för föräldern.

Vårdbidrag utges till förälder. I vårdbidragets föräldrabegrepp innefattas, förutom biologiska föräldrar och adoptivföräldrar, även den med vilken förälder är eller varit gift eller har eller har haft barn, om de stadigvarande sammanbor. Med förälder likställs även den som med socialnämndens tillstånd har tagit emot ett utländskt barn för vård och fostran i syfte att adoptera det. Om föräldrarna lever åtskilda kan utbetalningen av vårdbidraget göras med hälften till envar av dem om båda tar del i vården om barnet.

I motion 1989/90:Sf233 anför Björn Samuelson och Margó Ingvardsson att föräldrar fritt kan välja vem av dem som skall få vårdbidraget. Vårdbidraget kan även utges till en part i ett äktenskap som inte är biologisk förälder till barnet. Motionärerna anser att samma valfrihet borde gälla även om de sammanboende inte är gifta, och de begär ett tillkännagivande härom.

Utskottet har inhämtat yttrande över motionen från riksförsäkringsverket.

Riksförsäkringsverket anför inledningsvis att vid bedömning av rätten till vårdbidrag utgår man från barnets vård- och tillsynsbehov och inte vem som faktiskt vårdar barnet. Vårdbidrag kan således utges även i de fall motionärerna tar upp men beviljas då föräldern. Verket anför vidare att det föräldrabegrepp som gäller inom vårdbidraget i princip är detsamma inom hela socialförsäkrings- och skattelagstiftningen. Det måste därför enligt riksförsäkringsverket finnas mycket starka skäl för att bryta ut vårdbidraget ur detta komplex. En utvidgning skulle också kunna tas till intäkt för att samtliga personer, som bor tillsammans med föräldern och barnet, borde kunna uppbära vårdbidrag för barnet. Beträffande tillfällig föräldrapenning gäller dock att den som bor tillsammans med en förälder under äktenskapsliknande förhållanden likställs med förälder. Som skäl härför har anförts att den tillfälliga föräldrapenningen är en tidsbegränsad förmån som avser inkomstförlust vid vård av barn i akuta situationer. En utökning av kretsen för vårdbidraget skulle enligt riksförsäkringsverket leda till krav att ytterligare grupper borde vara ersättningsberättigade. Riksförsäkringsverket anser därför att det inte finns tillräckliga skäl att frångå det föräldrabegrepp som för närvarande gäller beträffande vårdbidraget, och verket avstyrker bifall till motionen.

Utskottet har förståelse för att det av skatte- och pensionsskäl kan vara av intresse att vårdbidrag skall kunna tillerkännas den som utan äktenskap eller gemensamma barn sammanbor med en förälder. Utskottet anser emellertid att föräldrabegreppet inom socialförsäkringen bör vara så enhetligt som möjligt. Den utvidgning som skett vad gäller tillfällig föräldrapenning avser som nämnts tillfälliga och akuta situationer. En utvidgning av föräldrabegreppet i enlighet med motionärernas förslag skulle även kunna leda till krav på en ytterligare utvidgning av den ersättningsberättigade kretsen. Som riksförsäkringsverket anfört kommer vårdbidrag att kunna utges även i det fall motionärerna åberopar men då tillerkännas föräldern. Med hänsyn härtill anser utskottet att det för närvarande inte finns tillräckligt starka skäl för att utvidga föräldrabegreppet på sätt motionärerna föreslagit. Motion Sf233 bör därför avslås.

Som ovan angivits skall vid bedömningen av rätt till vårdbidrag förutom barnets vård- och tillsynsbehov även beaktas sådana merkostnader som uppkommer på grund av barnets sjukdom eller handikapp. Av vårdbidraget kan vidare en viss angiven del bestämmas som ersättning för merkostnader. Denna ersättning bestäms till följande procent av basbeloppet: 17 % om merkostnaderna uppgår till 17 men inte 34 % av basbeloppet; 34 % om merkostnaderna uppgår till 34 men inte 50 %; 50 % om merkostnaderna uppgår till 50 men inte 65 %; 65 % om merkostnaderna uppgår till 65 % eller däröver. Fr.o.m. den 1 januari 1991 höjs procentsatserna till 18, 36, 53 resp. 69 %.

I motion 1989/90:Sf288 av Sven-Gösta Signell och Gustav Persson begärs ett tillkännagivande om behovet av att merkostnadsdelen av vårdbidrag får bedömas efter schablonmässiga normer. Detta beror på att försäkringskassorna har svårigheter att beräkna merkostnadsdelen och att uträkningen är mycket tidskrävande. Motionärerna anser att merkostnadsdelen bör kunna fastställas till ett bestämt belopp för alla men att vårdbidragsmottagaren själv bör få avgöra om han eller hon vill utnyttja det schablonmässiga avdraget för merkostnader. Den närmare utformningen av ett sådant system bör utredas.

Utskottet har inhämtat yttrande över motionen från riksförsäkringsverket och Försäkringskasseförbundet.

Riksförsäkringsverket anför att verket i augusti 1988 publicerat en uppföljningsrapport över försäkringskassornas tillämpning av reglerna om en skattefri merkostnadsdel av vårdbidraget (RFV redovisar 1988:9). Vid uppföljningen konstaterades att sjukdomsbilden inom olika sjukdomsgrupper skiftade kraftigt och att det därför var stora variationer i merkostnaderna inom sjukdomsgrupperna. Med anledning härav bedömdes då inte lämpligt att föreslå bestämmelser om att merkostnadsdelen skulle fastställas enligt schablon. Försäkringskassorna borde däremot, i stället för detaljerade beräkningar av enskilda merkostnadsposter, göra en mera samlad bedömning av merkostnaderna. Riksförsäkringsverket har därefter utfärdat rekommendationer för försäkringskassorna i detta avseende.

Riksförsäkringsverket framhåller i sitt yttrande att en förutsättning för att en del av vårdbidraget skall vara skattefri är att merkostnadsdelen nära ansluter till de faktiska merkostnaderna för det handikappade barnet. Med nuvarande regelkonstruktion skall bedömningen av rätten till vårdbidrag grundas på det sammanlagda behovet av tillsyn och vård samt merkostnadernas omfattning. Med hänsyn härtill och då merkostnaderna inom samma sjukdomsgrupp varierar kraftigt är det nödvändigt att göra en individuell bedömning inte bara vad avser förälderns merarbete på grund av barnets sjukdom eller handikapp utan också avseende merkostnadernas storlek.

Riksförsäkringsverket anför vidare att enligt uttalande i lagförarbetena (prop. 1981/82:216, s. 43) bör merkostnaderna vid en sammanvägning läggas i botten av det skälet att det är möjligt att uttrycka dessa i exakt mått och att den medgivna kostnadsersättningen skall anges särskilt i beslutet. Detta medför att, i de fall merarbetet till följd av barnets vård- och tillsynsbehov är av så stor omfattning som krävs för rätt till helt vårdbidrag, en skattefri merkostnadsdel ändå fastställs om merkostnaderna är av viss omfattning. Föräldern kan då gå miste om ATP-poäng därför att merkostnaderna tar stor del av vårdbidraget. Riksförsäkringsverket anser att det kan finnas skäl överväga att ändra bestämmelserna så att föräldern i ett sådant fall får välja om hela vårdbidraget skall vara skattepliktigt och ATP-grundande eller om merkostnadsdel skall fastställas. Däremot anser riksförsäkringsverket det principiellt felaktigt att vårdbidragstagaren själv skall få avgöra att hela vårdbidraget skall vara ATP-grundande i det fall vårdbidraget till betydande del grundas på merkostnader.

Riksförsäkringsverket uppger att verket nu kommer att göra en mera djupgående utvärdering av försäkringskassornas tillämpning av vårdbidragsreglerna och merkostnadsbedömningarna. Om det visar sig att stora svårigheter kvarstår att rättvist tillämpa reglerna, kommer riksförsäkringsverket att pröva frågan om erforderliga regelförändringar.

Försäkringskasseförbundet anför att det många gånger är tidskrävande och förenat med bedömningssvårigheter att hantera vårdbidragsärendena. Detta gäller för hela ärendet och inte enbart merkostnadsdelen. Eftersom det är fråga om skälighetsbedömningar fattas också beslut i dessa ärenden av socialförsäkringsnämnderna. En bedömning efter schablonmässiga normer skulle naturligtvis innebära en avsevärd förenkling men enligt förbundets mening är det -- främst från rättvisesynpunkt -- inte en tillfredsställande lösning på de svårigheter som kan finnas. Förbundet anser i stället att ytterligare insatser kan göras på utbildningsområdet för att förbättra och underlätta handläggningen av och besluten i dessa ärenden. Med ökade kunskaper om olika funktionsnedsättningar kan bedömningarna underlättas men även försäkringskassans möjligheter att ge föräldern vägledning och råd vid ansökningstillfället så att beslutsunderlaget blir fullödigare. Decentraliseringen av vårdbidragsärenden vid försäkringskassorna understryker ytterligare utbildningsbehovet.

Utskottet erinrar om att möjligheten att fastställa en särskild merkostnadsdel infördes den 1 januari 1983. Departementschefen anförde därvid i proposition 1981/82:216 bl.a. att en skattefri merkostnadsersättning som en del av vårdbidraget måste beräknas individuellt för att det avsedda syftet med skattefrihet skulle kunna tillgodoses. En generell skattefri merkostnadsdel lika för alla skulle inte ge någon anpassning av förmånen till familjens kostnader till följd av handikappet. Departementschefen delade den åsikt som framförts av riksskatteverket, att en förutsättning för skattefriheten var att kostnadsersättningen så nära som möjligt anslöt till den faktiska situationen och de verkliga merutgifter familjen kunde antas få för vården av det handikappade barnet.

Hanteringen av vårdbidragsärendena tycks vara tidskrävande och innefatta svåra bedömningar för försäkringskassorna. Utskottet anser det därför lämpligt att riksförsäkringsverket gör en fördjupad utvärdering av försäkringkassornas tillämpning av vårdbidragsärenden. Frågan om beräkningen av merkostnadsdelen bör schabloniseras eller kan underlättas på annat sätt bör därför anstå i avvaktan på denna utvärdering. Vårdbidragsreglerna kan även komma att beröras av 1989 års handikapputredning. Utredningen har i betänkandet (SOU 1990:19) Handikapp och välfärd? -- En lägesrapport (s. 336) bl.a. angivit att utredningen i det fortsatta arbetet även bör överväga hur ATP-systemet fungerar för föräldrar som vårdar svårt handikappade barn.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Sf288.

Social grundtrygghet

Utskottet behandlar i detta avsnitt tre motioner om social grundtrygghet i olika avseenden.

Kersti Johansson m.fl. anför i motion 1989/90:Sf370 att kvinnor främst arbetar inom vård, service och kontorsyrken och därför oftast har lägre löner än män. De arbetar också oftare deltid. Våra sociala trygghetssystem är kopplade till lönearbete, och det är enligt motionärerna inte acceptabelt att i dessa bygga in orättvisor som beror på arbetsmarknadens utseende och sociala förhållanden som i mycket är ett arv från ett samhälle med andra attityder till och värderingar av kvinnors arbete. De sociala trygghetssystemen bör därför i större utsträckning utgå från grundtrygghetsprincipen med möjlighet till individuell påbyggnad av det sociala skyddet. Motionärerna begär i yrkande 1 ett tillkännagivande om att målsättningen måste vara att utveckla de nuvarande trygghetssystemen i denna riktning. Även i motion 1989/90:Sf372 yrkande 1 av Gunilla André och Karin Starrin begärs ett tillkännagivande om en sådan grundtrygghetsprincip.

Vidare föreslår Ann-Cathrine Haglund och Margareta Gard i motion 1989/90:Sf269 att föräldraförsäkringen och det av moderata samlingspartiet föreslagna vårdnadsbidraget kompletteras med en rätt till utfyllnad av inkomsten upp till en viss minimistandard. En sådan utfyllnad skulle bli ett slags trygghetsgaranti för ensamboende mammor som i dag har en svår situation, såväl ekonomiskt som i andra avseenden. De skulle därigenom kunna avstå från förvärvsarbete helt eller delvis under någon tid för att i stället ta hand om barnen. Även andra småbarnsfamiljer med utsatt ekonomi skulle ha rätt till sådan trygghetsgaranti. Trygghetsgarantin skulle samtidigt innebära ett erkännande av att vård av egna barn i hemmet är ett värdefullt arbete. Motionärerna anser att regeringen bör lägga fram förslag i enlighet med det anförda.

Utskottet anser att den för socialförsäkringen bärande principen, nämligen att socialförsäkringsförmånerna i huvudsak skall vara inkomstrelaterade, bör gälla även fortsättningsvis. Vad gäller pensionsförmånerna vill utskottet erinra om att pensionsberedningen (dir. 1984:42) gör en omfattande översyn av pensionssystemet, där även kvinnornas situation torde komma att beaktas. Pensionsberedningen beräknas avge sitt slutbetänkande i november 1990. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna Sf370 yrkande 1 och Sf372 yrkande 1.

Utskottet är inte heller berett tillstyrka införandet av ett sådant trygghetssystem som förordas i motion Sf269. Utskottet vill dock erinra om att de ensamboende föräldrarnas och andra vårdnadshavares ekonomiska situation har uppmärksammats av 1987 års underhållsbidragskommitté. I betänkandet (SOU 1990:8) Samhällsstöd till underhållsberättigade barn har kommittén redovisat olika modeller som tänkbara ersättningar till bidragsförskottssystemet. Kommittén har i maj 1990 avgivit sitt slutbetänkande (SOU 1990:48) med samma namn, del III, som bl.a. innehåller en redogörelse för situationen för särlevande föräldrar med särskilt låga inkomster. Betänkandena är för närvarande föremål för beredning inom regeringskansliet.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Sf269.

Övriga motionsyrkanden

Utskottet behandlar under detta avsnitt några motionsyrkanden om olika pensionsfrågor men även rehabiliteringsfrågor.

I motion 1989/90:Sf11 yrkande 2 redovisar Karin Israelsson m.fl. ett system med höjd grundpension som syftar till att garantera alla pensionärer en rejäl grundtrygghet och att finna former som gör skattesystemet smidigare. I ett sådant system förs folkpension, pensionstillskott, de särskilda skattereglerna för pensionärer, det kommunala bostadstillägget samt delar av ATP samman till en pensionsform, en grundpension. Motionärerna anser att alla pensionärer bör tillförsäkras en grundtrygghet motsvarande ca 85000 kr. (1989 års penningvärde). Pensionärernas inkomster skall beskattas enligt samma regler som övriga inkomsttagares. Grundpensionen utgår lika för alla men en inkomstrelaterad pension kan utgå utöver grundpensionen på samma sätt som nuvarande ATP. Motionärerna anser att regeringen bör lägga fram förslag om en förstärkt grundpension enligt dessa riktlinjer. Motionärerna begär vidare i yrkande 3 att de som tidigare hade begärt undantagande från ATP-systemet, s.k. undantagandepensionärer, fr.o.m. den 1 januari 1990 skall erhålla pensionstillskott efter samma principer som andra pensionärer. I yrkande 4 begärs slutligen att kommunalt bostadstillägg (KBT) fr.o.m. den 1 juli 1990 inte skall reduceras till följd av inkomst av rörelse och jordbruksfastighet. Även Carl Bildt m.fl. begär i motion 1989/90:Sf12 yrkande 2 en sådan förändring av KBT, dock utan angivande av tidpunkt.

Utskottet har under föregående riksmöte vid ett flertal tillfällen behandlat motionsyrkanden om höjd grundpension, senast i det av riksdagen godkända betänkandet 1989/90:SfU20. Utskottet konstaterade därvid att de pensionärer som hade låga inkomster föreslogs få en höjning av vissa pensionsförmåner, och utskottet var inte berett att i det sammanhanget förorda en ytterligare höjning av dessa förmåner. Eftersom då behandlade motionsyrkanden förutsatte förändringar i pensionssystemet ansåg utskottet vidare att resultatet av pensionsberedningens arbete borde avvaktas.

Utskottet anser att riksdagen bör vidhålla sin tidigare uppfattning att pensionsberedningens arbete, som beräknas vara avslutat i november 1990, bör avvaktas. Utskottet avstyrker därför bifall till motion Sf11 yrkande 2.

Utskottet noterar vidare att enligt beslut av riksdagen (prop. 1989/90:148, SfU20, rskr. 347) får undantagandepensionärerna fr.o.m. den 1 juli 1990 pensionstillskott efter samma principer som andra pensionärer, dvs. med avräkning endast av faktiskt utgående tilläggspension. Yrkande 3 i motion Sf11 får därför anses tillgodosett.

På förslag i proposition 1989/90:145 beslöt riksdagen samtidigt (1989/90:SfU20, rskr. 347) om ändrade regler för inkomstprövningen för KBT, vilka gäller fr.o.m. den 1 januari 1991. Bl.a. beslöts att för ålderspensionärer skall vid inkomstberäkningen inte tas med vad som i det nya skattesystemet kallas för inkomst av aktiv näringsverksamhet. Begreppet näringsverksamhet ersätter bl.a. de tidigare inkomstslagen rörelse och jordbruksfastighet. Utskottet anser att motionerna Sf11 yrkande 4 och Sf12 yrkande 2 får anses tillgodosedda genom denna förändring.

Bengt-Ola Ryttar m.fl. anför i motion 1989/90:Sf327 yrkande 1 att det är angeläget att ett förändrat system för s.k. arbetsmarknadspensionering införs där arbetsgivarna måste ta ett betydligt större ekonomiskt ansvar. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med förslag om förtidspensionering av äldre där hela problematiken behandlas i ett sammanhang, och motionärerna begär ett tillkännagivande härom.

Förtidspension enligt lagen om allmän försäkring kan bl.a. beviljas av arbetsmarknadsskäl. Därvid krävs att arbetstagaren har uppnått 60 års ålder samt till följd av arbetslöshet har fått ersättning från erkänd arbetslöshetskassa under den längsta tid sådan ersättning kan utgå, 450 dagar, eller har fått kontant arbetsmarknadsstöd (KAS) under 450 dagar. Vidare krävs att hans möjlighet att bereda sig fortsatt inkomst genom sådant arbete som han tidigare utfört eller genom annat för honom tillgängligt arbete är nedsatt med minst hälften och nedsättningen kan anses varaktig.

Riksdagen har under våren 1990 (prop. 1989/90:62, SfU12, rskr. 185) upphävt bestämmelserna om förtidspension av arbetsmarknadsskäl fr.o.m. den 1 oktober 1991. För arbetstagare som har blivit uppsagda på grund av arbetsbrist före den 1 januari 1990 gäller dock de nuvarande bestämmelserna. Utskottet underströk därvid vikten av att -- som förutskickats i propositionen -- kraftfulla arbetsmarknadspolitiska åtgärder sätts in för äldre arbetstagare som blir arbetslösa och har sin arbetsförmåga kvar. Utskottet utgick vidare från att regeringen under den tid som återstår till dess förändringen träder i kraft följer utvecklingen på arbetsmarknaden och, om det kan förutses att förändringen skulle kunna få konsekvenser som inte är förenliga med de intentioner som nu ligger bakom förslaget, tar initiativ till sådana åtgärder som kan vara påkallade i arbetsmarknadspolitiskt hänseende. Utskottet anser att yrkande 1 i motion Sf327 får anses tillgodosett med vad utskottet sålunda tidigare uttalat.

I motion 1989/90:Sf351 anför Nils Nordh m.fl. att det under senare år på flera platser i landet har startats verksamheter som syftar till att habilitera/rehabilitera förtidspensionärer, och motionärerna nämner som exempel att landstinget i samarbete med kommunen bedriver ett arbetskooperativ i Jönköping för psykiskt handikappade som vårdas vid psykiatrisk öppenvårdsmottagning. Deltagarna, som först fått genomgå en ettårig folkhögskoleutbildning, får lön för sitt arbete med 5 kr. per timme. Arbetsinkomsten minskar dock såväl det extra avdraget vid beskattningen som det kommunala bostadstillägget. Motionärerna anser därför att de förtidspensionärer som trots viss arbetsinkomst har rätt till pension bör jämställas med ålderspensionärer vid beräkning av bl.a. KBT för att inte rehabiliteringsåtgärder skall motverkas, och motionärerna begär ett tillkännagivande härom.

I motion 1989/90:Sf250 yrkande 8 anför Bengt Westerberg m.fl. att många utvecklingsstörda som arbetar på dagcenter eller annan alternativ verksamhet inom kommuner och företag utför ett arbete där huvudmannen i många fall uppbär en intäkt. Det vore därför lämpligt att viss del av pensionen i rehabiliterande syfte betalas som lön, och motionärerna begär att regeringen lägger fram förslag härom.

I de båda motionerna tas upp viktiga aspekter på rehabiliteringsverksamhet. Utskottet anser emellertid att frågorna bör avgöras i ett vidare sammanhang. I första hand bör regeringens kommande förslag om rehabilitering avvaktas men det kan även tänkas att 1989 års handikapputredning kan komma att beröra liknande frågeställningar. Vad gäller motion Sf351 vill utskottet tillägga att det extra avdraget för pensionärer vid beskattningen har avskaffats fr.o.m. den 1 januari 1991 (prop. 1989/90:110, SkU30, rskr. 356). I stället införs ett särskilt grundavdrag som inte reduceras på grund av inkomst av eget arbete vare sig för förtids- eller ålderspensionärer.

Något uttalande från riksdagens sida bör därför inte göras med anledning av motionerna Sf351 och Sf250 yrkande 8.

Utskottet hemställer

1. beträffande riksdagsledamöternas inkomstgaranti att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf201,

2. beträffande SGI vid föräldraledighet att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf341, res. 1 (m, fp, c) 3. beträffande föräldrabegreppet vid vårdbidrag att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf233, res. 2 (v, mp) 4. beträffande vårdbidragets merkostnadsdel att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf288,

5. beträffande social grundtrygghet att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf269, 1989/90:Sf370 yrkande 1 och 1989/90:Sf372 yrkande 1,

6. beträffande höjd grundpension att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf11 yrkande 2, res. 3 (c) 7. beträffande undantagandepensionärer att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf11 yrkande 3,

8. beträffande inkomstprövningen för KBT att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf11 yrkande 4 och 1989/90:Sf12 yrkande 2,

9. beträffande arbetsmarknadspensionering att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf327 yrkande 1,

10. beträffande rehabilitering att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf250 yrkande 8 och 1989/90:Sf351. res. 4 (fp) Stockholm den 23 oktober 1990

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Doris Håvik

Närvarande: Doris Håvik (s), Gullan Lindblad (m), Ulla Johansson (s), Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c), Lena Öhrsvik (s), Margit Gennser (m), Nils-Olof Gustafsson (s), Ingegerd Elm (s), Margareta Persson (s), Barbro Sandberg (fp), Rune Backlund (c), Margó Ingvardsson (v), Ragnhild Pohanka (mp), Maud Björnemalm (s), Christina Pettersson (s) och Bertil Persson (m).

1. SGI vid föräldraledighet (mom.2)

Gullan Lindblad (m), Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c), Margit Gennser (m), Barbro Sandberg (fp), Rune Backlund (c) och Bertil Persson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med "Av riksförsäkringsverkets" och slutar med "anses tillgodosedd." bort ha följande lydelse:

Av riksförsäkringsverkets och Försäkringskasseförbundets yttranden framgår att tillämpningen varierar mellan försäkringskassorna när det gäller att fastställa SGI för en förälder efter det barnet fyllt ett år. Med hänsyn härtill delar utskottet riksförsäkringsverkets uppfattning att en översyn bör göras av bestämmelserna i 3 kap. 5 § AFL. Även om riksförsäkringsverket avser att ta initiativ till en sådan översyn, anser utskottet att verket bör erhålla regeringens uppdrag att omgående göra denna översyn. Det anförda bör riksdagen med bifall till motion Sf341 ge regeringen till känna.

dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

2. beträffande SGI vid föräldraledighet att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf341 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Föräldrabegreppet vid vårdbidrag (mom.3)

Margó Ingvardsson (v) och Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med "Utskottet har" och på s. 10 slutar med "därför avslås." bort ha följande lydelse:

Förutom till biologiska föräldrar och adoptivföräldrar kan vårdbidrag utges till den med vilken förälder är eller varit gift eller har eller har haft barn, om de stadigvarande sammanbor. Utskottet anser att även den som utan att vara gift stadigvarande sammanbor med förälder skall ha rätt att uppbära vårdbidraget. Detta bör med bifall till motion Sf233 ges regeringen till känna.

dels att moment 3 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

3. beträffande föräldrabegreppet vid vårdbidrag att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf233 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Höjd grundpension (mom.6)

Karin Israelsson och Rune Backlund (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s.13 börjar med "Utskottet har" och på s. 14 slutar med "yrkande 2." bort ha följande lydelse:

Dagens pensionssystem leder med nuvarande regler om bl.a. pensionstillskott och KBT till synnerligen höga marginaleffekter för personer med låg pension. Det är enligt utskottets mening därför nödvändigt att införa ett system med avsevärt höjd grundpension, så att även folkpensionärer kan betala skatt enligt den normala skatteskalan och ändå ha en tillfredsställande levnadsstandard. I motion Sf11 yrkande 2 föreslås att alla pensionärer bör tillförsäkras en grundtrygghet inom ATP-systemet motsvarande ca 85000 kr. om året i 1989 års penningvärde. För inkomster över 4,5 basbelopp skulle pension dessutom utgå på samma sätt som nuvarande ATP. Pensionstillskott och KBT skulle därmed kunna avvecklas. Utskottet anser att regeringen bör lägga fram förslag om en förstärkt grundpension i enlighet med dessa riktlinjer. Det anförda bör med bifall till motion Sf11 yrkande 2 ges regeringen till känna.

dels att moment 6 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

6. beträffande höjd grundpension att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf11 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. Rehabilitering (mom.10)

Sigge Godin och Barbro Sandberg (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15 börjar med "I de" och slutar med "yrkande 8." bort ha följande lydelse:

I enlighet med vad motionärerna i motion Sf250 anfört utför utvecklingsstörda som arbetar vid dagcenter eller liknande i många fall ett arbete som ger huvudmannen för verksamheten en intäkt. Utskottet delar motionärernas uppfattning att det därför vore lämpligt att viss del av pensionen i rehabiliterande syfte betalas som lön, och regeringen bör snarast lägga fram förslag härom. Det anförda bör med bifall till motion Sf250 yrkande 8 ges regeringen till känna.

dels att moment 10 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

10. beträffande rehabilitering att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf250 yrkande 8 och med avslag på motion 1989/90:Sf351 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilda yttranden

1. Social grundtrygghet

Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m) anför:

När våra nuvarande socialförsäkringssystem fick sin huvudsakliga utformning på 1950-talet, men även därefter, inriktades intresset mer på de praktiska lösningarna än på en inträngande analys av grundläggande principiella frågor. De tröskeleffekter i socialförsäkringssystemen som med rätta kritiseras och de många krav på regeländringar som aktualiseras för att tillgodose olika rättvisekrav utgör endast symtom på att det är hög tid att ägna de principiella frågeställningarna ett större intresse. Detta bör inte minst observeras nu, när socialförsäkringssystemen måste förändras på grund av de allt tydligare strukturfelen. Rågången mellan de olika principerna måste klargöras inför de stora systemändringar som obönhörligen kommer att bli nödvändiga, och vi återkommer till detta i annat sammanhang.

2. Social grundtrygghet

Karin Israelsson och Rune Backlund (båda c) anför:

I motionerna Sf370 och Sf372 anförs att de sociala trygghetssystemen i större utsträckning bör utgå från grundtrygghetsprincipen med möjlighet till individuell påbyggnad av det sociala skyddet. Vi har under föregående riksmöte hävdat denna princip i skilda sammanhang vid behandling av socialförsäkringssystemet, och vi finner därför inte anledning att nu reservera oss till förmån för motionerna.