Jämställdhet

1992/93 AU1

I detta betänkande behandlas 23 motioner om jämställdhet mellan kvinnor och män från den allmänna motionstiden vid föregående riksmöte. Motionerna gäller bl.a. kvinnors egenföretagande, löneskillnader mellan kvinnor och män, kvinnors arbetsmiljö och hälsa samt frågor i anslutning till den nya jämställdhetslagen. Åtskilliga av de nu aktuella motionsyrkandena liknar dem som utskottet behandlade på våren 1991 i samband med propositionen om en ny jämställdhetslag, m.m.

Samtliga motioner avstyrks bl.a. med hänvisning till pågående utredningsarbete och aktuell projektverksamhet. Utskottet är inte heller berett att förorda några ändringar i den nya jämställdhetslagen.

Till utskottets betänkande har fogats två reservationer från Socialdemokraterna samt meningsyttring från Vänsterpartiet.

1991/92:A225 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas 12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om minskade löneskillnader mellan män och kvinnor, 13. att riksdagen hos regeringen begär att Arbetslivsfonden får i uppdrag att satsa på särskilda kvinnoprojekt i enlighet med vad som anförts i motionen, 16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ett aktivt jämställdhetsarbete.

1991/92:A414 av Sinikka Bohlin m.fl. (s) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tydliga direktiv och permanenta resurser till jämställdhetsarbete.

1991/92:A707 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas 31. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen om jämställdhet mellan män och kvinnor i arbetslivet för tillförande av regler riktade mot kollektiv könsdiskriminering i enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt 5.6.2, 32. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen om jämställdhet mellan män och kvinnor i arbetslivet för införande av ett förbud mot alla sexuella trakasserier i lagen i enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt 5.6.3, 33. att riksdagen hos regeringen begär förslag om bestämmelser om ekonomiskt skadestånd i enlighet med vad i motionen anförts, 34. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen om jämställdhet mellan män och kvinnor i arbetslivet så att arbetsledningen enligt 4 § inte skall behöva vara uppenbart oförmånlig för att grunda ett skadeståndsansvar i enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt 5.6.4.

1991/92:A708 av Berit Andnor m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om särskilda insatser från arbetslivsfonderna för att stimulera utvecklingen av arbetsorganisatoriska lösningar i branscher där deltidsarbetandet är omfattande, i syfte att öka antalet heltidsarbeten.

1991/92:A801 av Annika Åhnberg (v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nödvändigheten av skydd mot indirekt könsdiskriminering genom missgynnande av föräldralediga vid upprättande av turordningsavtal för uppsägning vid arbetsbrist.

1991/92:A802 av Lena Boström (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regeringens jämställdhetspolitik.

1991/92:A803 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att ge kvinnorna möjligheter till egenföretagande och en vidgad arbetsmarknad, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att bryta monopolen för att ge kvinnor möjlighet att välja arbetsgivare och arbetsmiljö samt inflytande över sitt arbete.

1991/92:A804 av Maud Björnemalm m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ett kvinnligt resurscentrum bör inrättas i Örebro län och knytas till Forum för kvinno- och jämställdhetsstudier vid högskolan i Örebro.

1991/92:A805 av Karin Starrin och Ingbritt Irhammar (c) vari yrkas 2. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en arbetsgrupp bestående av enbart kvinnor med uppgift att analysera vad en harmonisering med EG kommer att innebära för kvinnornas situation i Sverige i enlighet med vad i motionen anförts, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utjämning av löneskillnaderna, 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förändringar i jämställdhetslagen, 14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om personalkooperativ, 35. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om insatser för att förstärka kvinnorepresentationen.

1991/92:A806 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förutsättningarna för att uppnå jämställdhet, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om jämställdhetslagens tillämpningsområde, 3. att riksdagen beslutar att utbildningsområdet skall omfattas av jämställdhetslagen, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lika lön för lika arbete och kollektiv lönediskriminering, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett nytt arbetsvärderingssystem, 7. att riksdagen beslutar att kollektivavtal om jämställdhet måste ha minst lagens krav.

1991/92:A807 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en omfördelning av arbetsmarknadspolitiska medel för att hjälpa kvinnor som arbetar i vård, omsorg och utbildning att starta eget och för speciella utbildningsinsatser för kvinnor som behöver kompletteringsutbildning, 2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en skärpt jämställdhetslagstiftning enligt motionens inriktning.

1991/92:A809 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, m, c, kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utdelningskriterier för stipendier till män och kvinnor.

1991/92:A810 av Marianne Andersson och Marianne Jönsson (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skärpning av jämställdhetslagen, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om JämO:s tillsynsmöjlighet, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning om utvidgning av jämställdhetslagens tillämpningsområde.

1991/92:A812 av Charlotte Cederschiöld m.fl. (m) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förutsättningarna för jämställdhet, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om jämställdhetsarbetet i skolan, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utöka jämställdhetsombudsmannens tillsynsområde, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om EG:s betydelse för kvinnors arbetsmarknad.

1991/92:A813 av Margareta Winberg m.fl. (s) vari yrkas 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av kvinnlig kompetensutveckling, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Arbetslivsfonden aktivt bör stödja arbetsplatsprogram där kvinnor får del av förändringsarbetet.

1991/92:A815 av Rose-Marie Frebran och Alwa Wennerlund (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kartläggning av trakasserier inom könssegregerade yrkesområden samt behovet av utbildning i jämställdhetsfrågor inom mansdominerade utbildningar.

1991/92:A816 av Rose-Marie Frebran (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att stärka Löneskillnadsutredningens pågående arbete.

1991/92:A817 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om jämställdhet i arbetslivet, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en särskild utredning tillsätts för att belysa vilka förbättringar sjuklöneperioden medför av kvinnors arbetsmiljö och arbetsorganisation, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skärpt jämställdhetslagstiftning, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om jämställdhet i det politiska livet, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att satsa på och uppmärksamma hälsoproblem som är typiska för kvinnor.

1991/92:Fi41 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas 43. att riksdagen hos regeringen begär att Arbetslivsfonden får i uppdrag att satsa på särskilda kvinnoprojekt i enlighet med vad som anförs i motionen.

1991/92:Fi83 av Margareta Winberg m.fl. (s) vari yrkas 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att deltidsarbetande ges förtur till anställningar med högre sysselsättningsgrad.

1991/92:Fi408 av Margareta Winberg m.fl. (s) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av fler kvinnor på högre statliga befattningar inom ekonomisektorn.

1991/92:U532 av Charlotte Cederschiöld m.fl. (m) vari yrkas 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenska kvinnors politiska representation.

1991/92:So612 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär att jämställdhetsombudsmannen får i uppdrag att komma med utvärdering av och förslag till åtgärder som stimulerar män att ta föräldraledigt enligt vad som i motionen anförts.

Inledning

Utskottet behandlade under våren 1992 vissa frågor rörande jämställdheten mellan män och kvinnor i samband med medelsanvisning till statlig och annan verksamhet på jämställdhetsområdet (bet. 1991/92:AU8, rskr. 133).

I detta sammanhang behandlas kvarvarande yrkanden i jämställdhetsfrågor i de till utskottet hänvisade motionerna från den allmänna motionstiden år 1992. De avser bl.a. den allmänna inriktningen av jämställdhetspolitiken, kvinnors egenföretagande och den offentliga sektorn, löneskillnader mellan kvinnor och män, kvinnors arbetsmiljö och hälsa samt kvinnors inflytande. Vidare berörs frågor i anslutning till den nya jämställdhetslagen (prop. 1990/91:113, bet. AU17, rskr. 288). Dessa frågor rör lagens tillämpningsområde, reglerna om aktiva åtgärder, bl.a. jämställdhetsplaner, indirekt diskriminering m.m. Åtskilliga av de nu aktuella motionsyrkandena liknar dem som utskottet behandlade i samband med den ovan nämnda propositionen om en ny jämställdhetslag m.m. (Olika på lika villkor) under våren 1991.

Allmän inriktning

I två motioner tas frågor upp om förutsättningarna för jämställdhet.

I motion A806 av Lars Werner m.fl. (v) anförs att det är inflytandet över den egna arbetssituationen och inte konkurrensen mellan arbetsgivarna som kan ge kvinnorna en starkare ställning och bättre arbetsvillkor. En förändrad maktstruktur i samhället kan skapa ett samhälle där kvinnor och män har lika värde.

I motion A812 av Charlotte Cederschiöld m.fl. (m) framhålls att kampen för jämställdhet också är kampen för att erkänna individuella skillnader. Alla individer måste bedömas efter sina egenskaper. Vidare anför motionärerna att jämställdhetsfrågan är lika viktig för mannen som för kvinnan och att insatser krävs inom många olika delar av samhället. Bl.a. handlar jämställdhetsarbetet om att påverka attityder -- och inte enbart om att fatta politiska beslut. Föräldraskapet skulle avsevärt underlättas om familjen själv fick välja barnomsorg. Valfrihet och alternativ inom omsorg och vård främjar jämställdheten.

Utskottet kan -- liksom vid behandling av motsvarande frågor vid flera tillfällen tidigare -- konstatera att det råder en bred politisk enighet i fråga om de övergripande målen i jämställdhetspolitiken. De mål som formulerades år 1988 (prop. 1987/88:105, bet. AU17, rskr. 364) står fast. Det innebär att kvinnor och män skall ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom alla väsentliga områden i livet. Uppenbart är att många problem återstår innan jämställdheten är förverkligad på alla plan. Vilka medel som bör tillgripas finns det olika meningar om. Enligt utskottets mening är det fråga om insatser över hela fältet, såväl vad gäller politiska beslut som attitydförändrande arbete. Statliga insatser och initiativ på särskilda områden kommer att redovisas senare i betänkandet i samband med motioner på dessa områden.

Arbetsmarknadsverkets handlingsprogram för att öka jämställdheten i arbetslivet, antaget av styrelsen i februari 1992, slår fast att principen om lika behandling och allas likhet inför lagar och bestämmelser självfallet är en grundförutsättning för att samhällets jämställdhetsmål skall uppnås. Vidare måste könsuppdelningen på arbetsmarknaden motarbetas så att både kvinnors och mäns förutsättningar, intressen och kompetens används bättre. Föreställningen om att jämställdhet mellan kvinnor och män redan är uppnådd är i dag ett av de viktigaste hindren för en utveckling mot ökad jämställdhet. Bl.a. vill arbetsmarknadsverket satsa på mer kvalificerad arbetsmarknadsutbildning för kvinnorna så att de inte fastnar i monotona arbetsuppgifter.

Med hänvisning till det anförda anser utskottet att motionerna A806 och A812 inte bör föranleda något initiativ från riksdagens sida. Därmed avstyrks motionerna i berörda delar.

I två motioner berörs frågan om resurser till jämställdhetsarbetet.

Sinikka Bohlin m.fl. (s) begär i motion A414 ett tillkännagivande om tydliga direktiv och permanenta resurser till jämställdhetsarbetet. Enligt motionärerna räcker det inte med en ny lag om jämställdhet; det är också nödvändigt med resurser och uttalad styrning från statsmakterna. Lena Boström (s) uttalar i motion A802 att det är ytterst angeläget att resurserna bibehålls och helst utökas så att jämställdhetsarbetet kan fullföljas.

Som ovan nämnts har utskottet under våren 1992 behandlat anslag till jämställdhet i sitt betänkande 1991/92:AU8. I sitt av riksdagen godkända betänkande anför utskottet att det delar regeringens bedömning i fråga om medelsbehovet till anslaget Särskilda jämställdhetsåtgärder. Detta innebär att anslaget under budgetåret 1992/93 uppgår till 10,6 miljoner kronor jämfört med 13,3 miljoner kronor budgetåret innan. En förklaring till minskningen är att den speciella satsningen på projekt för ökad kvinnorepresentation i statliga organ har upphört. Utskottet har inte ändrat uppfattning i frågan om resurser till särskilda jämställdhetsåtgärder och avstyrker därmed motionerna A414 i denna del och A802.

Kvinnors villkor på arbetsmarknaden

Kvinnors företagande och den offentliga sektorn

I fyra motioner behandlas frågor om kvinnors företagande och den offentliga sektorn.

I motion A803 av Gullan Lindblad m.fl. (m) ställs frågan om det är nödvändigt att kvinnor är offentliganställda. Genom att vård- och omsorgsverksamheten varit monopoliserad har inte vårdpersonalens kunskap och yrkesskicklighet tagits till vara på ett positivt sätt enligt motionärerna. Personalen har haft alltför litet inflytande över arbetet och dess organisation. Motionärerna begär ett tillkännagivande angående vikten av att ge kvinnorna möjligheter till egenföretagande och en vidgad arbetsmarknad. Vidare begärs ett uttalande om vikten av att bryta monopolen för att ge kvinnor möjlighet att välja arbetsgivare och arbetsmiljö samt inflytande över sitt arbete.

Karin Starrin och Ingbritt Irhammar (c) menar i motion A805 att den offentliga sektorn snabbt förändras och att möjligheterna att starta egna företag inom vård och omsorg ökar. Enligt motionärerna är det viktigt att avskaffa de regler som hindrar egenföretagande, t.ex. i personalkooperativ. Ett av hindren för att bilda personalkooperativ är att minst fem personer måste ingå som medlemmar. Dessutom finns inte möjligheten att ha anställda.

Ylva Annerstedt m.fl. (fp) anför i motion A807 att en utveckling mot EG-förhållanden har påbörjats i Sverige med många kvinnliga företagare på bl.a. vårdområdet. Regeringen bör dock medverka till snabbare förändringar genom att initiera att en större del av tillgängliga arbetsmarknadsresurser avsätts för att praktiskt förbereda intresserade kvinnor för eget företagande inom vård, omsorg och utbildning. Även kompletteringsutbildning kan behövas.

Även i motion A817 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) betonas fördelarna för kvinnor när de offentliga monopolen bryts; bl.a. flera arbetsgivare att välja mellan samt ökade möjligheter att starta eget. Enligt motionärernas uppfattning är denna utveckling ett bra sätt att minska löneskillnaderna.

Utskottet vill i detta sammanhang redovisa det kvinnliga företagandets utveckling. SCB:s undersökning av nyföretagandet visar att det kvinnliga nyföretagandet ökade från 15 % av samtligt nyföretagande år 1989 till 19 % år 1990 och till 17 % år 1991. Andelen nystartade företag där verksamheten drivs gemensamt av kvinna och man har ökat kraftigt; från ca 5 % åren 1989--1990 till 13 % år 1991. 6 % av de nya företagen inom industrinäringarna och 19 % inom tjänstenäringarna drivs av en kvinnlig företagare (år 1991). Mer än hälften av kvinnorna väljer att starta som enskild näringsidkare medan manliga företagare främst väljer att starta företag i aktiebolagsform. Totalt beräknas ca 20 000 nya företag ha startats under år 1991, vilket innebär en mindre nedgång jämfört med tidigare år. Enligt SCB:s AKU-undersökningar har antalet egna företagare totalt sett minskat på senare år. År 1989 uppgick antalet kvinnliga företagare således till 104000 och år 1991 till 95 000. Antalet manliga företagare minskade under samma period från 289 000 till 284 000. De flesta kvinnliga egenföretagarna återfinns inom detaljhandel, jordbruk m.m. samt inom området personlig service.

När likartade motioner har behandlats tidigare år har utskottet uttalat att det är önskvärt att åstadkomma ett ökat kvinnligt företagande inom samtliga näringsgrenar. Denna uppfattning står utskottet kvar vid.

Utskottet vill vidare erinra om att användningen av starta-eget-bidraget har vidgats fr.o.m. budgetåret 1992/93. Detta bidrag kan utgå till person som söker arbete genom arbetsförmedlingen när lämpligt arbete inte finns eller annan arbetsmarknadspolitisk åtgärd inte är aktuell. Utvidgningen av bidraget innebär att från juli 1992 lämnas bidraget inte enbart till arbetslös person utan även till person som riskerar arbetslöshet eller är bosatt inom de regionalpolitiska stödområdena. Bidragsperioden på sex månader kan -- om det finns särskilda skäl -- förlängas med ytterligare sex månader. Även bidragets storlek har ökat genom att det skall motsvara det utbildningsbidrag som skulle ha beviljats en nyföretagare om denne deltagit i arbetsmarknadsutbildning, dvs. lägst 338 kr per dag. Såväl i arbetsmarknadsutskottets yttrande till finansutskottet (1991/92:AU5y) som i finansutskottets av riksdagen godkända betänkande (1991/92:FiU30, rskr. 350) ställer man sig bakom regeringens uppfattning att AMS bör verka för att starta-eget-bidraget används som ett medel för att bredda kvinnornas möjligheter på arbetsmarknaden.

Beträffande den i motion A805 berörda frågan om bildande av personalkooperativ vill utskottet redovisa att lagutskottet har behandlat detta ämnesområde i sitt betänkande 1991/92:LU1. Nykoop-företagsutredningen har år 1991 lagt fram betänkandet (SOU 1991:24) Visst går det an!. Förslagen i betänkandet syftar till att underlätta bildandet av ekonomiska föreningar och att främja den kooperativa verksamhetsformen i övrigt. Bl.a. föreslås att föreningslagen ses över och att frågan om en minskning av lägsta antalet fysiska personer som kan bilda en ekonomisk förening övervägs på nytt. Utskottet har under hand från regeringskansliet inhämtat att en proposition planeras på detta område under hösten 1992.

Med hänsyn till att det är av största vikt för Sveriges ekonomiska utveckling under 1990-talet att små- och nyföretagandet får en renässans, vill utskottet betona vikten av kvinnornas företagande inom såväl näringslivet som vård- och utbildningsområdet. Utskottet har ingen annan uppfattning än motionärerna vad gäller behovet av förberedande utbildning för kvinnor som startar företag. Starta-eget-kurser arrangeras regelbundet av olika organ, bl.a. av de regionala utvecklingsfonderna. En person som söker starta-eget-bidraget (se ovan) erbjuds av arbetsförmedlingen att gå på lämplig starta-eget-kurs med utbildningsbidrag. Vidare har regeringen i slutet av år 1991 uppdragit åt NUTEK (Närings- och teknikutvecklingsverket) att tillsammans med berörda myndigheter och organ sammanställa ett informationsmaterial riktat till kvinnliga företagare. En annan del av uppdraget till NUTEK gäller att analysera möjligheter och hinder som möter kvinnliga företagare i det regionalpolitiska stödområdet. Förslag för att främja kvinnors företagande i stödområdet skall lämnas. Frågor om stöd till kvinnor som övergår från verksamhet i offentlig sektor till egen verksamhet bör särskilt uppmärksammas. Uppdraget skall redovisas till regeringen senast den 31 oktober 1992.

De insatser som har beskrivits ovan är enligt utskottets sätt att se viktiga bidrag till att öka kvinnornas möjligheter till företagande -- även inom de sektorer som hittills har präglats av en stor offentlig produktion. Med hänvisning till det anförda avstyrks motion A803 samt motionerna A805, A807 och A817 i aktuella delar.

Löneskillnader mellan kvinnor och män

I två motioner behandlas löneskillnader mellan kvinnor och män.

I Socialdemokraternas motion A225 betonas att löneutjämningen mellan män och kvinnor i Sverige måste fortsätta. En viktig förutsättning härför är enligt motionärerna att de fackliga organisationerna fortsätter att framgångsrikt driva en solidarisk lönepolitik.

I motion A805 av Karin Starrin och Ingbritt Irhammar (c) påtalas att löneskillnaderna mellan kvinnor och män fortsätter att öka. Hela samhällslivet är uppbyggt på att värdera de manliga egenskaperna högre. Enligt motionärerna behövs därför ett könsneutralt arbetsvärderingssystem. Vidare bör större ansvar läggas på arbetsgivaren för att utjämna löneskillnaderna.

Utskottet ser allvarligt på att löneskillnaderna mellan kvinnor och män från slutet av 1980-talet på vissa områden har ökat.

Utskottet anser därför att den utredning om löneskillnader mellan kvinnor och män som påbörjats under år 1991 är viktig. Enligt direktiven (dir. 1991:61) har den särskilda utredaren till uppgift att utreda arten av och orsakerna till löneskillnader mellan kvinnor och män samt olika möjligheter att komma till rätta med förekommande lönediskriminering av kvinnor på arbetsmarknaden. Uppdraget innebär att utredaren bör bedöma vilket behov av lönestatistik som föreligger för att ge en tillräckligt god statistisk information om kvinnors resp. mäns löneutveckling. Vidare bör utredaren lämna en analys av olika orsakssamband bakom existerande löneskillnader mellan kvinnor och män. Bl.a. bör marknadskrafternas inverkan på lönesättningen samt den manliga dominansen inom förhandlingssystemet belysas. Utredaren bör vidare redovisa fördelar och nackdelar med arbetsvärdering som en metod för att jämföra arbeten som vanligtvis utförs av kvinnor resp. av män. Om så befinns lämpligt kan försök med arbetsvärdering genomföras inom utredningens ram. Utredaren bör redovisa sitt arbete senast vid utgången av år 1992.

Utskottet har i oktober 1992 informerat sig om Löneskillnadsutredningens arbete. Beträffande området arbetsvärdering har utredningen dels sett på utländska erfarenheter, dels följt ett par tre pågående arbetsvärderingsprojekt på lokal nivå i Sverige. Såväl frågan om arbetsvärdering som övriga utredningsuppgifter inom uppdragets ram är nu under övervägande. Utskottet anser att en utjämning av löneskillnaderna mellan kvinnor och män är en av de viktigaste jämställdhetsfrågorna på 90-talet.

Utskottet konstaterar att frågan om löneskillnader mellan kvinnor och män är föremål för en grundlig genomlysning. Utredningsresultatet bör enligt utskottets uppfattning kunna ge väsentlig information på de områden som berörs i motionerna. Mot bakgrund av det pågående utredningsarbetet bör de i sammanhanget upptagna motionerna -- A225 och A805 -- inte påkalla någon riksdagens åtgärd. De avstyrks därmed i tillämpliga delar.

I motion A816 av Rose-Marie Frebran (kds) begärs åtgärder för att stärka Löneskillnadsutredningen. Enligt motionen är det positivt att en statlig utredning om löneskillnader mellan kvinnor och män har tillsatts av föregående regering. Den nya regeringen bör dock stärka utredningen genom att ge frågan om könsneutral arbetsvärdering överordnad prioritet samt överväga om utredningen behöver mer tid för sitt arbete.

Som utskottet redovisat ovan bör Löneskillnadsutredningen kunna redovisa sitt arbete senast vid utgången av år 1992. Utredningen är i slutfasen av sitt arbete. Som ovan redovisats överväger utredningen just nu det material som inhämtats i fråga om arbetsvärdering. Någon omprioritering av utredningsuppgifterna eller ändrade tidsmässiga förutsättningar för utredningens bedrivande kan därför inte vara aktuella. Med det anförda avstyrks motion A816.

Kvinnors arbetsmiljö och hälsa

I fyra motioner berörs Arbetslivsfondens arbete.

I Socialdemokraternas motioner A225 och Fi41 begärs att Arbetslivsfonden får i uppdrag att satsa på särskilda kvinnoprojekt. Under en tvåårsperiod bör fonden få möjlighet att inom ramen för sina resurser vid sidan av gällande regler satsa 50 miljoner kronor per år i sådana projekt. Projekten skall tas fram gemensamt av arbetsgivaren och berörda fackliga organisationer. Fysisk arbetsmiljö, arbetsorganisation, kompetensutveckling m.m. kan aktualiseras. Fonden bör också få i uppdrag att dokumentera erfarenheterna från projekten och informera om dem.

Margareta Winberg m.fl. (s) yrkar i motion A813 att Arbetslivsfonden aktivt bör stödja arbetsplatsprogram, där kvinnor får del av förändringsarbetet.

I motion A708 av Berit Andnor m.fl. (s) begärs särskilda insatser av arbetslivsfonderna för att stimulera utvecklingen av arbetsorganisatoriska lösningar i branscher där deltidsarbetandet är omfattande, i syfte att öka antalet heltidsarbeten.

Utskottet vill för sin del anföra följande.

I Arbetslivsfondens verksamhetsplan för 1992/93, antagen av fondens styrelse den 15 juni 1992, sägs:

Under året ska i genomsnitt minst 20 procent av de anställda med de mest utsatta arbetena beröras i de arbetsplatsprogram som får stöd av fonden. Särskild uppmärksamhet ska riktas mot speciellt utsatta arbeten som ofta innehas av kvinnor. Fonden bör särskilt medverka till sådana insatser för kvinnor som bidrar till breddat yrkeskunnande med möjlighet till ökat ansvar och vidgat arbetsinnehåll.

För att förverkliga dessa mål har den centrala Arbetslivsfonden tillsatt en särskild arbetsgrupp för kvinnors arbetsmiljö. En av uppgifterna är att initiera förändringsprojekt i kvinnodominerade branscher. Varje regional arbetslivsfond har också utsett en särskild kontaktperson för frågor som rör kvinnors arbetsmiljö. Enligt vad utskottet inhämtat räknar arbetsgruppen med att lägga fram ett förslag till arbetsplan för kvinnors arbetsmiljö, vilken skall kunna behandlas av fondens styrelse i början av december 1992.

Utskottet redovisar vidare att fram till augusti 1992 har fonden beviljat 5 125 miljoner kronor till drygt 6 500 arbetsplatsprogram. Programmen rör närmare 1,4 miljoner anställda, varav ca 54 % är kvinnor. Exempel på satsningar är förändring av arbetsorganisation inom vårdyrkena, breddning av de anställdas kompetens och arbetslag med arbetsrotation. Flera av arbetsplatsprogrammen syftar till ökad jämställdhet genom att kvinnor utbildas inom traditionellt manliga yrken. Nya arbetsområden öppnas för kvinnorna exempelvis när arbetsgivare tillsammans med fonden satsar på maskiner som anpassas till kvinnor.

Riksdagens beslut i samband med kompletteringspropositionen våren 1992 (1991/92:FiU30, rskr. 350) innebar att Arbetslivsfondens ca 11,4 miljarder kronor (därtill kommer avkastning på kapitalet) minskades med två miljarder kronor. Vidare har regeringen uppdragit åt Arbetslivsfonden att särskilt beakta småföretagens behov vad gäller arbetsmiljöförbättringar och rehabiliterande insatser. I kompletteringspropositionen görs bedömningen att Arbetslivsfonden skall kunna besluta om ytterligare 2,5 miljarder kronor utöver tidigare planerad bidragsgivning fram t.o.m. december 1993. Utskottet konstaterar vidare att regeringen och det socialdemokratiska partiet i slutet av september 1992 kommit överens om att föreslå riksdagen att ca 3 miljarder kronor engångsvis dras in från Arbetslivsfonden som ett led i de olika åtgärder som nu initieras i syfte att få balans i statsbudgeten och den svenska ekonomin.

Arbetsmiljökommissionens kartläggning av de mest utsatta arbetsplatserna visade att det är kvinnor som har de sämsta arbetsmiljöerna. Kvinnor drabbas därför också i högre utsträckning än männen av skador och därav föranledd sjukfrånvaro.

Mot bakgrund av de ändrade ekonomiska förutsättningarna för Arbetslivsfondens arbete utgår utskottet från att Arbetslivsfondens fortsatta arbete koncentreras till de mest utsatta arbetsplatserna, vilket innebär att insatserna för att förbättra kvinnornas arbetsmiljö förstärks.

Med hänvisning till den pågående utvecklingen anser utskottet att det inte är aktuellt att vidta någon särskild riksdagens åtgärd med anledning av de aktuella motionerna. Motionerna A225, A708, A813 och Fi41 avstyrks därför, samtliga i berörda delar.

Kvinnors hälsa tas upp i motion A817 av Karin Pilsäter m.fl. (fp). Motionärerna betonar vikten av att satsa på och uppmärksamma hälsoproblem som är typiska för kvinnor. Enligt motionärerna beror kvinnornas högre sjukfrånvaro jämfört med männens troligen på kvinnornas dåliga arbetsmiljö och arbetsorganisation. Konsekvenserna av sjuklöneperioden för kvinnornas arbetsmiljö bör därför belysas i en särskild utredning. I ökad omfattning bör man i fortsättningen satsa på forskning kring kvinnors hälsoproblem samt kvinnors arbete och hälsa.

Som utskottet beskrivit ovan har Arbetslivsfonden särskild uppmärksamhet riktad mot kvinnornas arbetsmiljö och arbetsorganisation. Utskottet utgår från att denna satsning blir föremål för uppföljning och utvärdering.

Socialutskottet har tidigare behandlat frågor om kvinnor och hälsa. I sitt av riksdagen godkända betänkande 1991/92:SoU15 (rskr. 223) redovisar socialutskottet (från budgetpropositionen 1991/92:100 bil. 6) att kvinnors sjukdomar, symptom och skador orsakas av ett samspel av faktorer inom arbetsliv och familj. Kvinnornas sjukfrånvaro har under 1980-talet ökat mer än männens. Socialutskottets bedömning är att kvinnosjukvården är eftersatt och att kvinnors särskilda hälsoproblem inte fått tillräcklig uppmärksamhet. Socialutskottet ser det angeläget att dessa frågor uppmärksammas ytterligare i framtiden. Folkhälsoinstitutet har här en viktig uppgift enligt socialutskottet. Vidare utgår socialutskottet från att regeringen utan något initiativ från riksdagens sida noga följer utvecklingen.

Folkhälsoinstitutet -- vilket har inrättats den 1 juli 1992 -- skall omsätta hälsopolitiska initiativ i programarbete. Kvinnors hälsa är benämningen på ett av programmen, som nu påbörjas. Verksamhetsplanen för detta program tar bl.a. upp forskning, utvecklingsarbete och opinionsbildning. För verksamhetsåret 1992/93 prioriteras bl.a. följande projekt: kvinnor och arbetsliv, unga kvinnor och ensamstående kvinnor med barn samt kunskap om kvinnors hälsa och villkor. Inom det sistnämnda området sägs i verksamhetsplanen att Folkhälsoinstitutet bör ta initiativ till diskussioner med berörda organ och forskare m.fl. angående frågan hur forskningen om kvinnors hälsa i ett brett perspektiv bäst skall organiseras och stimuleras.

Vidare har Arbetsmiljöfonden stött forsknings- och utvecklingsprojekt som rör kvinnor och hälsa, såväl i snävare som i vidare bemärkelse. Inom området "Arbetslivsforskning, psykosociala problemområden" finns flera projekt som rör villkoren för kvinnors arbete i ett brett perspektiv.

Beträffande sjuklöneperiodens konsekvenser för kvinnorna vill utskottet hänvisa till att socialförsäkringsutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande 1990/91:SfU18 (rskr. 372) har utgått från att verkningarna av de förändrade sjukersättningsreglerna kommer att följas med största uppmärksamhet. Socialförsäkringsutskottet anser bl.a. att det är av mycket stor betydelse att denna grundläggande förändring i systemet följs upp och att det finns möjligheter att värdera förändringen.

Utskottet har under hand inhämtat att Riksförsäkringsverket planerar att påbörja en utvärdering av de förändrade sjukersättningsreglerna under det närmaste året.

Utskottet instämmer i den bedömning som socialutskottet och socialförsäkringsutskottet har gjort beträffande behov av uppföljning och utvärdering av kvinnors hälsa resp. av sjuklöneperioden. I det senare fallet bör naturligtvis även kvinnornas förhållanden bli belysta. Med hänvisning till vad som ovan anförts avstyrker utskottet motion A817 i tillämpliga delar.

I motion A815 av Rose-Marie Frebran och Alwa Wennerlund (kds) pekas på behov av en kartläggning av trakasserier inom könssegregerade yrkesområden. För att motverka sådana anser motionärerna att utbildning i jämställdhetsfrågor inom mansdominerade utbildningar kunde vara en åtgärd.

Enligt utredningar som JämO har gjort förekommer i arbetslivet såväl sexuella trakasserier som trakasserier på grund av att en arbetstagare har gjort en anmälan om könsdiskriminering. Det finns enligt proposition 1990/91:113, Olika på lika villkor, varierande uppfattningar om omfattningen av sådana trakasserier. Dock kan man inte komma ifrån att de förekommer, sägs det i propositionen, och att de utgör allvarliga problem för dem som blir utsatta.

Mot bakgrund av att den nya jämställdhetslagen stadgar att arbetsgivarna skall verka för att inte någon arbetstagare utsätts för sexuella trakasserier har den jämställdhetsansvariga ministern skickat ut en inbjudan till arbetsmarknadens parter att söka projektmedel för att förebygga sexuella trakasserier på arbetsplatserna. Inom en ram på ca 2 miljoner kronor kommer medel att beviljas för sådana projekt. De projekt som planeras bör enligt inbjudan ha karaktär av praktiskt utvecklingsarbete ute på arbetsplatserna. Enligt utskottets uppfattning möjliggörs därigenom sådana typer av åtgärder som motionärerna begär, varför någon särskild riksdagens åtgärd inte är påkallad med anledning av den aktuella motionen. Med det anförda avstyrks motion A815.

Övriga frågor

Kvinnors deltidsarbete tas upp i motion Fi83 av Margareta Winberg m.fl. (s). I motionen anförs att deltidsarbetslösheten stigit kraftigt och att en stor majoritet av de deltidsarbetslösa är kvinnor. Motionärerna begär därför att de deltidsarbetande ges förtur till anställningar med högre sysselsättningsgrad.

Utskottet vill anföra följande.

Inledningsvis bör noteras att motioner angående ändring i lagstiftningen för att stärka de deltidsarbetandes ställning på arbetsmarknaden kommer att behandlas i utskottets betänkande om arbetsrätt m.m. (1992/93:AU2).

De deltidsarbetslösa uppgick i augusti 1992 till ca 79000 personer, varav mer än tre fjärdedelar är kvinnor (deltidsarbetslösa som är registrerade vid arbetsförmedlingarna vid månadens slut enligt AMS verksamhetsstatistik).

Enligt AMS handlingsprogram för att öka jämställdheten i arbetslivet från februari 1992 (se ovan) bör oönskade deltider motverkas. AMS skall informera och göra kvinnorna medvetna om de ekonomiska konsekvenserna av deltidsarbete enligt programmet. Vidare skall AMS uppmärksamma arbetsgivare och fackliga organisationer på fördelarna med att anpassa arbetsorganisationen, både schematekniskt och arbetsmässigt, så att varje medarbetare får den arbetstid han/hon efterfrågar och därtill ett arbetspass som man orkar genomföra.

Vidare hänvisar utskottet till att rekommendationen från AMS styrelse i februari 1989 att samtliga kommuner och landsting borde erbjuda heltidsarbete till de anställda som så önskar, kvarstår. I AMS dåvarande styrelse ingick bl.a. Kommunförbundet och Landstingsförbundet.

Enligt utskottets uppfattning är det ytterst angeläget att finna en lösning på problemet med kvinnornas deltidsarbetslöshet, inte minst mot bakgrund av dagens arbetsmarknad. Frågan om kvinnornas deltidsarbetslöshet är aktualiserad hos AMS. Med hänvisning till det anförda är någon riksdagens åtgärd med anledning av motion Fi83 inte påkallad. Den avstyrks därför i aktuell del.

I motion Fi408 påtalar Margareta Winberg m.fl. (s) ett behov av fler kvinnor på högre statliga befattningar inom ekonomisektorn. En uppvärdering av traditionellt kvinnlig kompetens som kunskap om hushållsekonomi skulle enligt motionärerna kunna leda till att fler kvinnor kommer in i ekonomiska maktcentra.

Utskottet vill erinra om att det statliga medbestämmandeavtalet (MBA-S) också tar upp ett kapitel om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet. Enligt MBA-S uppnås jämställdhet bl.a. genom att åtgärder vidtas för att åstadkomma en jämnare fördelning mellan kvinnor och män på olika nivåer och inom skilda befattningar och yrken. En statlig arbetsgivare är skyldig att varje år upprätta en jämställdhetsplan med de konkreta åtgärder som skall vidtas under budgetåret.

Vidare vill utskottet redovisa att Statens arbetsgivarverk (SAV) i sitt arbete för jämställdhet inom den statliga sektorn under senare år haft en inriktning att "lyfta jämställdhetsfrågorna från ett rättviseperspektiv till ett arbetsgivarperspektiv. D.v.s. att visa på effektivitetsvinster som följd av jämställdhetssatsningar." I centrum för SAV:s program för jämställdhet står det partsgemensamma ALVA-projektet (Arbete av Lika Värde Arbetsgrupp), som behandlar frågor rörande metoder och system för att jämföra arbete av lika värde. Arbetsvärderingsprojekt pågår inom flera statliga arbetsplatser i avsikt att hitta könsneutrala metoder för att jämföra arbeten. Många projekt är också inriktade på att öka antalet kvinnliga chefer eller att stötta befintliga.

Mot bakgrund av de satsningar som pågår inom det statliga området finner utskottet inte anledning att föreslå några speciella åtgärder av det slag som motionärerna förordar. Därmed avstyrker utskottet motion Fi408 i tillämplig del.

Maud Björnemalm m.fl. (s) tar i motion A804 upp arbetsmarknadsläget för kvinnor i Bergslagen. Motionärerna anför att det är viktigt med särskilda kvinnosatsningar för att unga kvinnor skall välja att verka i Bergslagen. De anser att ett särskilt resurscentrum för kvinnor bör inrättas i Örebro län och knytas till Forum för kvinno- och jämställdhetsstudier vid högskolan i Örebro. Länsstyrelsen bör svara för att befintliga organ samverkar.

Utskottet vill -- liksom tidigare när likartade motionskrav har behandlats -- framhålla att ett sådant resurscentrum för kvinnor kan skapas genom samverkan av olika organ inom länet utan något initiativ från riksdag eller regering. Med hänvisning till vad som anförts avstyrker utskottet motion A804.

Charlotte Cederschiöld m.fl. (m) tar i motion A812 upp frågor om jämställdhetsarbetet i skolan. Motionärerna menar att undervisningens syfte kan störas av traditionerna när det gäller ämnen som uppfattas som typiskt kvinnliga eller typiskt manliga. Undervisning i särskilda flick- och pojkgrupper kan vara en fördel och medverka till att stärka flickornas självförtroende.

Utskottet vill redovisa att olika verksamheter pågår för att åstadkomma jämställdhet i skolan (se bl.a. bet. 1991/92:UbU1). Vidare vill utskottet ta upp de särskilda direktiven för Statens skolverks fördjupade anslagsframställning för budgetåren 1994/95--1996/97. Skolverket skall enligt direktiven särskilt uppmärksamma om det i utfall och resultat föreligger skillnader mellan könen och söka analysera vad dessa kan bero på. Skolverket bör därvid beakta vikten av att skolan tar till vara och vidareutvecklar pedagogiska metoder som tillmötesgår både manliga och kvinnliga elevers behov.

Utskottet utgår från att förfarandet med skilda flick- och pojkgrupper -- som ett led i jämställdhetssträvandena i skolan -- prövas och utvärderas utan att riksdagen gör något tillkännagivande härom. Med hänvisning till det anförda anser utskottet att motion A812 i denna del inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

Margareta Winberg m.fl. (s) framhåller i motion A813 att en fråga som har mycket stor betydelse för kvinnor är kompetensutveckling. Inte minst inom det privata näringslivet finns det många kvinnor som har bristande utbildning och som en följd därav får ensidiga och rutinbetonade arbetsuppgifter.

Utskottet vill för sin del anföra följande.

I ESO-rapporten Hur bra är vi? Den svenska arbetskraftens kompetens i internationell belysning (Ds 1992:83) dras slutsatsen att Sverige internationellt sett inte tycks utmärka sig speciellt när det gäller personalutbildning. Sverige ligger troligen på samma nivå som en rad andra länder: Frankrike, Japan, Kanada, Nederländerna, Schweiz, Storbritannien och Västtyskland.

Utredningen Kompetensutveckling -- en nationell strategi (SOU 1992:7) lades fram i början av år 1992. Efter remissbehandling fram till 1 augusti 1992 pågår beredningsarbete inom regeringskansliet. Kommitténs huvudförslag innebär att ekonomiskt stöd skall ges till de företag och förvaltningar som själva satsar på kompetensutveckling under vissa förutsättningar; bl.a. att en kompetensutvecklingsplan görs upp samt att kvinnornas behov av kompetensutveckling särskilt övervägs. Därutöver föreslår kommittén att politiken för kompetensutveckling samordnas -- såväl mellan olika politikområden som mellan branscher och regioner m.m. -- samt särskilda åtgärder för att stärka kvinnors kompetensutveckling i arbetslivet.

Utskottet vill därutöver nämna att Arbetsmarknadsdepartementet har tagit initiativ till en forskarrapport om kvinnornas situation på arbetsmarknaden. Frågeställningar bakom de olika forskaruppsatserna är bl.a. Vad sker med den offentliga sektorn i framtiden? och Var finns de framtida jobben och alternativen för kvinnorna? Vidare har departementet i samarbete med andra departement, Närings- och teknikutvecklingsverket samt AMS under september 1992 ordnat ett seminarium under temat Kvinnlig kompetens -- framtidens resurs -- eget företagande, en möjlighet?! Syftet med seminariet var att tjäna som forum för ett brett erfarenhetsutbyte. Vidare har från departementet medel beviljats till projektet Kvinnors kompetensutveckling och arbetsförmedlingens roll. Projektet syftar till att hitta metoder för hur arbetsförmedlingen kan arbeta för att bättre ta till vara kvinnors kompetens.

Utskottet vill för sin del framhålla att kompetensutveckling är en nyckelfaktor för en framtid med ekonomisk tillväxt och nya jobb. Ur utskottets synpunkt är det väsentligt att kompetensutvecklingen även kommer kvinnorna till del. Många insatser pågår också i syfte att uppmärksamma kvinnornas behov av kompetensutveckling. Mot bakgrund av vad som anförts om pågående beredningsarbete m.m. finner utskottet inte anledning att göra något uttalande i denna fråga. Motion A813 avstyrks därför i aktuell del.

Jämställdhet och föräldraledighet

I Vänsterpartiets motion So612 begärs att Jämställdhetsombudsmannen (JämO) ges i uppdrag att utvärdera och komma med förslag till åtgärder som stimulerar män att ta föräldraledigt. En bred uppföljning bör göras av de kampanjer som varit de senaste åren. Förslag till mer effektiva åtgärder bör utarbetas.

Utskottet vill för sin del anföra följande.

Riksförsäkringsverket redovisar statistik över mäns och kvinnors andel av uttagna dagar med föräldrapenning under perioden 1986--1991. Enligt statistiken utgjorde männens andel 8,1 procent av de uttagna dagarna under år 1991, vilket kan jämföras med 6,2 procent år 1986. (Uppgifterna är hämtade från Statistikinformation Is-I 1992:22.)

Enligt beslut den 12 september 1991 har regeringen uppdragit åt Riksförsäkringsverket att genomföra sådana förändringar i statistiken kring föräldrapenningen att statistikframställningen påskyndas och att bättre möjligheter ges att läsa av fördelningen mellan föräldrarna. Regeringens bedömning är att en bättre och snabbare statistik är nödvändig för att kunna bedöma om ytterligare åtgärder behöver sättas in för att öka pappornas föräldraledighet. Enligt Riksförsäkringsverkets avrapportering av uppdraget kommer en ny och förbättrad statistik att vara färdigställd i slutet av år 1992.

JämO har nyligen publicerat en rapport som rör föräldralediga fäder. I JämO:s rapportserie Nr 1 1992 "Det borde vara en merit..." berättar föräldralediga pappor om arbetet, familjen och ledigheten. Syftet med undersökningen har varit att beskriva något av de villkor som föräldralediga fäder möter i relationerna till arbetslivet. JämO:s slutsatser av studien är att 1. det går att vara pappaledig oavsett yrke, position och lönenivå 2. det finns ett stort behov av förebilder 3. papporna behöver uppmuntran från sina arbetsgivare 4. det finns stort behov av kvinnor på ledande poster; de har större förståelse/erfarenhet av att ta hand om barn 5. en samhällelig styrning på samma sätt som med de öronmärkta tio pappadagarna skulle med stor säkerhet revolutionera föräldraledighetens utnyttjande.

Regeringen har i oktober 1992 tillsatt en arbetsgrupp som skall gå igenom området "papporna, barnen och arbetslivet" med syfte att undanröja hindren för en mer allmänt utnyttjad pappaledighet. Samtidigt har idégruppen (A 1987:A) om mansrollsfrågor avvecklats.

Utskottet har tidigare ställt sig bakom uppfattningen att målet bör vara att, vid utgången av år 1993, minst två tredjedelar av papporna i någon utsträckning använder sig av möjligheten att utnyttja föräldrapenningen med anledning av barns födelse (prop. 1990/91:113, bet. AU17, rskr. 288). Utskottet instämde med propositionen att ytterligare åtgärder får övervägas, om detta mål inte nås. Utskottet står kvar vid denna uppfattning. Vänsterpartiets önskemål ligger således i linje med den pågående utvecklingen. Av den anledningen påkallas inte någon riksdagens åtgärd. Med hänvisning till det anförda avstyrks motion So612 i denna del.

Kvinnors inflytande

Karin Starrin och Ingbritt Irhammar (c) anför i motion A805 att det behövs kraftfulla insatser för att förstärka kvinnorepresentationen. Det politiska arbetet måste organiseras så att även unga kvinnor kan delta. Kortare och effektivare sammanträden, fastställda sluttider m.m. är några förslag.

Även Karin Pilsäter m.fl. (fp) påtalar i motion A817 problemen för unga kvinnliga politiker med små barn. En liten förbättring vore ersättning för barnomsorgskostnader även vid politiska uppdrag utanför ordinarie arbetstid, enligt motionärerna. Vidare bör kvinnorepresentationen i statliga kommittéer och utredningar förbättras; de som utser medlemmar bör alltid nominera två personer, en man och en kvinna. Även internationellt bör Sverige verka för en ökad kvinnorepresentation.

Utskottet hänvisar till att regeringen har beviljat tre miljoner kronor per budgetår i tre år till projekt som syftar till att öka andelen kvinnor i olika organ. Medlen har främst gått till organisationer som nominerar ledamöter i statliga organ. Utskottet vill vidare informera att regeringen i februari 1992 har initierat en utvärdering av de olika insatser som hittills gjorts för att öka kvinnorepresentationen i statliga styrelser och kommittéer. Två statsvetenskapliga forskare har beviljats medel för att göra utvärderingen som beräknas bli klar i slutet av år 1992.

Den metod som prövats under senare år när regeringen skall utse ledamöter i statliga styrelser -- dvs. en rekommendation om att för varje plats begärs två namn, ett på en kvinna och ett på en man -- finns fortfarande kvar. Någon påföljd om rekommendationen inte följs har aldrig funnits.

Antalet ordinarie uppdrag i kommunerna efter valet 1991 är 41500. Av dessa innehas 33 procent av kvinnor. Enligt Förtroendeuppdragsutredningen (SOU 1989:108) lämnar kvinnor kommunalpolitiken i mindre utsträckning än män på grund av åldersskäl. Brist på tid och ork, svårigheter att göra sig hörd m.m. är däremot faktorer bakom kvinnornas avhopp. Ersättningsfrågan för förtroendevalda inom kommuner och landsting har ändrats den 1 januari 1992 genom införande av en ny kommunallag (prop. 1990/91:117, bet. KU38, rskr. 360). Den nya kommunallagen ställer krav på att kommunfullmäktige antar bestämmelser om ersättning för förlorad arbetsinkomst m.m. Därutöver kan kommunerna anta regler om kostnadsersättningar, arvoden och andra ekonomiska förmåner. Beslut om ersättning för resekostnader, barntillsynskostnader m.m. sker således lokalt efter lokala förhållanden.

Arbete av det slag som efterlyses av motionärerna pågår således. Motionerna A805 och A817 avstyrks därmed i berörda delar.

Barbro Westerholm m.fl. (fp, m, c, kds) begär i motion A809 att regeringen låter utreda utdelningskriterierna för stipendier. Könsdiskriminerande regler bör ändras så att kvinnor och män får konkurrera på lika villkor om stipendierna.

Utskottet redovisar följande. Frågan om permutation av bestämmelser gällande stipendier från universitetsfonder har varit föremål för regeringsbeslut år 1990 efter det att Kammarkollegiet med skrivelse överlämnat ett sådant ärende till regeringen år 1988. Bakgrunden var att stipendiekommittén vid Universitetet i Lund hade ansökt om att få ändra bestämmelserna för 18 olika fonder för att bereda universitetet möjlighet att dela ut stipendier även till kvinnliga studerande. Regeringen delade Kammarkollegiets bedömning att donators intentioner skall följas så nära om möjligt och avslog framställningen. Den aktuella samhällsuppfattningen -- på t.ex. jämställdhetsområdet -- får inte tränga undan avvikande värderingar som ligger till grund för ett enskilt förordnande enligt Kammarkollegiets skrivelse. Undantag görs när de ursprungliga bestämmelserna kommit att bli stridande mot direkta lagbestämmelser och mot samhällets rättsordning. Kammarkollegiet gjorde den bedömningen att lagen (1979:1118) om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet inte hindrar förordnanden av den aktuella typen och att den med lagstiftningen avsedda normbildningen i samhället inte motverkas på ett sådant sätt att det finns särskilda skäl att tillämpa permutationslagen.

Sammanfattningsvis vill utskottet deklarera att det hyser sympati för det syfte som anförs av motionärerna. Utskottet förutsätter att annorlunda samhällsförhållanden -- t.ex. vad gäller kvinnornas möjlighet att studera -- vid tidpunkten för donationen verkligen beaktas vid nutida stipendiering och tolkas på ett för jämställdheten positivt sätt.

Med hänsyn till vad som anförts avstyrks motion A809.

Internationella frågor

Frågor om kvinnor och EG tas upp i tre motioner.

Karin Starrin och Ingbritt Irhammar (c) begär i motion A805 att regeringen tillsätter en arbetsgrupp av kvinnor, som skall analysera vad en harmonisering med EG kommer att innebära för kvinnornas situation i Sverige. Arbetsgrupper inför ett eventuellt svenskt EG-medlemskap bör ha även kvinnliga representanter.

Charlotte Cederschiöld m.fl. (m) tar i motion A812 upp EG:s betydelse för kvinnornas arbetsmarknad. Bl.a. finns en friare etableringsrätt i de flesta EG-länder.

I motion U532 av Charlotte Cederschiöld m.fl. (m) görs bedömningen att den kvinnliga politiska representationen i Sverige kan bli en tillgång i EG-samarbetet. Ett nytt valsystem i vårt land -- t.ex. ett majoritetsvalsystem -- får inte utformas så att kvinnorepresentationen minskar.

Utrikesutskottet har i april 1992 behandlat frågor om EG och jämställdhet. Utrikesutskottets övergripande slutsats är att det är möjligt och önskvärt att bibehålla en hög ambitionsnivå vad gäller jämställdhetsarbetet inom ramen för ett närmare samarbete med EG. Vidare har statsrådet Dinkelspiel som svar på en fråga i riksdagen den 27 mars 1992 framhållit att såväl kvinnor som män kommer att ingå i den svenska delegationen i medlemskapsförhandlingarna.

Utskottet har i april 1991 behandlat frågan om kvinnorepresentationen i EG-arbetsgrupperna (bet. 1990/91:AU17, rskr. 288). Utskottet vidhöll då sin tidigare framförda uppfattning att en jämn könsfördelning bör eftersträvas i integrationsarbetet, även inom referensgrupperna. Utskottet kan nu konstatera att kvinnorepresentationen endast har förbättrats marginellt sedan denna tidpunkt. Från mars 1991 till augusti 1992 har antalet kvinnliga ordförande ökat från fem till sju personer, medan andelen kvinnor i arbetsgrupperna i stort sett ligger kvar på en fjärdedel. Andelen kvinnor i referensgrupperna är lägre än så.

EG:s betydelse för den svenska arbetsmarknaden behandlas bl.a. inom ramen för långtidsutredningen 1992 (SOU 1992:19). Erfarenheten från EG-länderna tyder på att det är större risk att kvinnornas resurser inte tas till vara i marknadsarbetet, om sysselsättningen inte är tillräckligt hög. Vidare kan den genomsnittliga löneskillnaden mellan könen förväntas öka vid ett närmande till EG. I ett mer långsiktigt perspektiv kan enligt långtidsutredningen den svenska jämställdheten och jämställdhetspolitiken bli en tillgång vid integrationen. Sverige kan ha en konkurrensfördel av att våra investeringar i bl.a. en "social infrastruktur" möjliggör att både kvinnors och mäns utbildning bättre kan tas till vara.

Vad gäller valsystemets effekter på kvinnorepresentationen vill utskottet redovisa den pågående utredningen Ökat inslag av personval. Enligt direktiven (1991:121) bör ett nytt system övervägas som ger den enskilda väljaren ökade möjligheter till personval. Det riksproportionella valsystemet skall dock bibehållas. Enligt direktiven bör eventuella effekter i fråga om fördelningen mellan kvinnor och män bland de valda belysas.

Utskottet instämmer i utrikesutskottets bedömning om vikten av en hög ambitionsnivå på jämställdhetsområdet inom ramen för ett närmare samarbete med EG. Vidare är enligt utskottets uppfattning en hög ambitionsnivå av betydelse även vad gäller andelen kvinnor inom arbets- och referensgrupper. Utskottet utgår från att förbättringar sker på detta område, även utan initiativ från riksdagens sida. Med hänvisning till vad som anförts avstyrker utskottet motionerna A805, A812 och U532, samtliga i berörda delar.

Jämställdhetslagen

Bakgrund

En ny jämställdhetslag trädde i kraft den 1 januari 1992. Den ersatte 1979 års lag om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet.

Den nya lagen föregicks av en utredning (SOU 1990:41) som hade till uppgift att göra en utvärdering av den gamla lagen och föreslå de förändringar som kunde anses påkallade för att lagen bättre skulle kunna uppfylla sitt ändamål. Betänkandet, Tio år med jämställdhetslagen -- utvärdering och förslag, överlämnades till regeringen sommaren 1990.

Regeringens förslag till ny lag i proposition 1990/91:113, Olika på lika villkor, och ett stort antal motioner som väckts med anledning av förslaget behandlades av utskottet våren 1991 i det av riksdagen godkända betänkandet AU17. I det sammanhanget behandlades också motioner väckta under den allmänna motionstiden det året.

I korthet innebär den nya lagen följande. Lagens tillämpningsområde är liksom tidigare begränsat till arbetslivet. Lagen är könsneutral, men det anges särskilt att den syftar till att förbättra främst kvinnornas villkor i arbetslivet. I lagen understryks det ansvar som arbetsmarknadens parter har att samverka för jämställdhet i arbetslivet. Båda parter skall särskilt verka för att utjämna löneskillnader. Reglerna om aktiva åtgärder är utbyggda och preciserade. Utöver vad som gällt tidigare skall arbetsgivaren underlätta för både kvinnliga och manliga arbetstagare att förena förvärvsarbete och föräldraskap. Arbetsgivare med minst tio anställda skall varje år upprätta en jämställdhetsplan. Förbudet mot diskriminering omfattar uttryckligen såväl direkt som indirekt diskriminering och har utvidgats både vid anställning och vid tillämpning av anställningsvillkor. Regler har också införts mot trakasserier.

I det följande behandlas motioner som väckts under den allmänna motionstiden år 1992 och som innehåller krav på lagändringar. Flera av de frågor som tas upp behandlades av utskottet i anslutning till propositionen förra våren.

Innan utskottet kommer in på dessa motioner behandlas ett yrkande i den socialdemokratiska partimotionen A225 som gäller behovet av ett aktivt jämställdhetsarbete.

Parternas jämställdhetsarbete

Enligt Socialdemokraternas uppfattning i den nyssnämnda motionen A225 går jämställdhetsarbetet för långsamt ute på många arbetsplatser, och de lokala aktiviteterna är inte tillräckligt kraftfulla. Det är nödvändigt att intensifiera detta arbete, som i de flesta fall bygger på avtal. Motionärerna påpekar att det är arbetsgivarens ansvar att se till att sådant arbete kommer till stånd, men de ser det också som en självklarhet att löntagarnas organisationer måste vara pådrivande. Alla områden som kan påverka jämställdheten måste ses över, och en plan för hur jämställdheten kan förbättras måste upprättas. Områden som nämns är bl.a. rekrytering, befordran, kompetensutveckling, arbetsorganisation, lönesättning och arbetstider. I motionen begärs ett tillkännagivande om detta.

Utskottet har ingen annan uppfattning än motionärerna när det gäller vikten av båda parternas engagemang för att få till stånd ett aktivt jämställdhetsarbete ute på arbetsplatserna. Den nya lagen ger också uttryck för ett sådant synsätt genom samverkansregeln i 2§. Motivet till regeln är just insikten om att gemensamma ansträngningar är en förutsättning för att nå målet jämställdhet i arbetslivet. Även om ansvaret i första hand ligger på arbetsgivaren är t.ex. en utveckling av personalpolitiken knappast möjlig utan medverkan av arbetstagarna och deras organisationer. De i den nya lagen mer preciserade reglerna om aktiva åtgärder och kanske framför allt reglerna om jämställdhetsplaner bör enligt utskottets mening kunna bidra till ett mer livaktigt jämställdhetsarbete som båda parter tar del i. Med krav på en årlig jämställdhetsplan blir en diskussion nödvändig om vad som kan eller måste göras på arbetsplatsen, och genom den uppföljning som skall ske efterföljande år ges en möjlighet till självkontroll. Utskottet anser sig därför kunna utgå från att den nya lagen är väl ägnad att intensifiera det aktiva jämställdhetsarbetet. Någon särskild åtgärd från riksdagens sida är därför enligt utskottets mening inte erforderlig med anledning av motion A225, som således avstyrks i nu berörd del.

Lagens tillämpningsområde

En fråga som var föremål för diskussion i samband med behandlingen av jämställdhetspropositionen förra våren var lagens tillämpningsområde. Närmare bestämt gällde det om lagen liksom tidigare uteslutande skulle avse arbetslivet eller om även vissa andra delar av samhällslivet skulle omfattas. Utskottet anslöt sig till propositionens ståndpunkt. Övervägande skäl ansågs tala för att behålla begränsningen till arbetslivet.

Frågan tas nu upp i två motioner.

I sin motion A806 ser Vänsterpartiet det som en allvarlig brist att enbart arbetslivet omfattas. Lagen bör gälla på samhällslivets alla områden, vilket enligt partiet överensstämmer med den allmänna rättsuppfattningen. Särskilt viktigt är utbildningsområdet, eftersom jämställdhet där har en strategisk betydelse för förutsättningarna att uppnå jämställdhet i arbetslivet, sägs det i motionen.

Liknande synpunkter framförs av Marianne Andersson och Marianne Jönsson (c) i motion A810. De anser att regeringen bör utreda möjligheterna att utvidga lagen till områden utanför arbetslivet och anger som exempel utbildningen.

När motionsförslagen om en utvidgning av lagens tillämpningsområde avvisades förra våren hade utskottet i och för sig förståelse för de tankar som låg bakom motionerna. Det var för utskottet således tydligt att ett aktivt jämställdhetsarbete måste bedrivas inom stora delar av samhällslivet om verklig jämställdhet skall uppnås. Utskottet hyste emellertid tveksamhet till en lag med generell räckvidd. Reglerna skulle med nödvändighet bli mycket allmänt hållna. Därför var det att föredra att både mål och mer konkretiserade regler formulerades för varje område för sig. Den fördelen skulle också vinnas att lagen kunde anpassas till arbetslivets särskilda förhållanden och följa samma mönster som övrig arbetsrättslig och arbetsmarknadspolitisk lagstiftning.

Utskottet står fast vid denna uppfattning. När det gäller utbildningen vill utskottet emellertid nu liksom då betona det starka sambandet med arbetslivet. I konsekvens med detta skall JämO numera i sin rådgivande och informerande roll enligt instruktionen för myndigheten verka för jämställdhet även inom skolväsendet, högskolan, arbetsmarknadsutbildningen och andra utbildningsformer.

I sammanhanget vill utskottet även erinra om vad som tidigare i detta betänkande anförts om jämställdhetsarbetet i skolan.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet de nu behandlade motionerna A806 och A810 i motsvarande delar.

Kollektivavtal om jämställdhet m.m.

Reglerna om aktiva åtgärder är till skillnad från könsdiskrimineringsförbuden dispositiva. Andra regler får fastställas genom kollektivavtal som har ingåtts eller godkänts av en central arbetstagarorganisation.

I den förut nämnda utvärderingen av jämställdhetslagen konstaterades att kollektivavtal om jämställdhet täckte större delen av den svenska arbetsmarknaden. Utredningen fann emellertid att avtalen var hållna i mycket allmänna ordalag med förhållandevis få konkreta regler om hur det aktiva jämställdhetsarbetet skall bedrivas. Brister i det aktiva arbetet hade påtalats i mycket liten omfattning från fackligt håll. Detta var bakgrunden till att utredningen föreslog att kollektivavtalen borde ha en viss miniminivå.

Vid den gamla lagens tillkomst fästes en mycket stark tilltro till parternas egna ansträngningar och vilja, men regeringen kunde i jämställdhetspropositionen konstatera att förväntningarna på partssamarbete inte till alla delar kunde anses ha blivit infriade. Regeringen ansåg trots detta att reglerna om aktiva åtgärder alltjämt skulle kunna ersättas med andra regler i kollektivavtal. Ett skäl var den på den svenska arbetsmarknaden djupt rotade principen att avtalsparterna själva disponerar över avtalens innehåll och övervakar efterlevnaden. Regeringen kunde dessutom se tecken på att jämställdhetsfrågorna under den senaste tiden hade fått ökad prioritet i det fackliga samarbetet.

De nya reglerna innebär att materiell reglering måste ske i vart och ett av de hänseenden som anges i 4--11§§. Avtalen måste således innehålla regler om t.ex. åtgärder i fråga om arbetsförhållanden, rekrytering och jämställdhetsplaner.

I samband med behandlingen av propositionen väcktes i flera motioner frågan ifall reglerna om aktiva åtgärder alltjämt skulle vara dispositiva. Uppfattningen framfördes att endast avtal som minst motsvarar lagens krav skulle godtas. Arbetsmarknadsutskottet saknade inte förståelse för motionskraven men anslöt sig ändå till propositionens ståndpunkt. En ordning med en miniminivå för vad avtalen skall innehålla skulle enligt utskottet innebära påtagliga svårigheter i den praktiska tillämpningen.

Frågan om kollektivavtal och dispositivitet återkommer i fyra av de under den allmänna motionstiden väckta motionerna.

Vänsterpartiet anser enligt sin motion A806 att kollektivavtalen måste uppfylla minst lagens krav. Motsvarande yrkande framförs av Marianne Andersson och Marianne Jönsson (c) i motion A810 liksom i motion A817 av Karin Pilsäter (fp). I motion A807 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) begärs en skärpning av lagen så att möjligheten att avtalsvägen desavouera jämställdhetsarbetet tas bort.

Utskottet står fast vid den ståndpunkt som den nuvarande regleringen bygger på. Med anledning av de farhågor som framförs i motion A810 (c) om att parterna inte har för avsikt att träffa nya kollektivavtal och att den nya lagen därför kommer att bli verkningslös anser utskottet att det finns anledning att upprepa vad som framfördes i förra vårens betänkande.

Utskottet förutsätter sålunda att arbetsmarknadens parter lojalt lever upp till sitt ansvar för att jämställdhetsarbetet får en bättre prioritet i det fackliga arbetet och att jämställdhetsfrågorna drivs på ett mer engagerat och livaktigt sätt. Med de nya reglerna om jämställdhetsplaner bör man kunna räkna med att avtalen blir mer åtgärdsinriktade och därigenom också mer uppfordrande mot de lokala parterna att driva på jämställdhetsarbetet.

Något uttalande därutöver är enligt utskottets mening inte påkallat. De nu behandlade motionerna A806, A807, A810 och A817 avstyrks därför i motsvarande delar.

En fråga som har nära samband med den nu behandlade är JämO:s tillsyn över det aktiva jämställdhetsarbetet. Den principiella innebörden av lagen är även fortsättningsvis att ombudsmannens tillsyn inskränker sig till det icke kollektivavtalsreglerade området. I konsekvens med att parterna svarar för utformning och efterlevnad av avtalen har en arbetsgivare inte någon uppgiftsskyldighet i förhållande till JämO när det gäller de kollektivavtalsreglerade aktiva åtgärderna.

Frågan om JämO:s tillsyn tas upp i motion A812 av Charlotte Cederschiöld m.fl. (m), vilka anser att begränsningen inte tillgodoser den ambitiösa målsättning som ligger bakom inrättandet av JämO-funktionen. Förhållandena på de stora kollektivavtalsbundna delarna av arbetsmarknaden är enligt motionärerna inte så tillfredsställande att det skulle vara mindre motiverat med tillsyn där än på de arbetsplatser som saknar kollektivavtal. Det är därför nödvändigt att utöka JämO:s befogenheter till hela arbetsmarknaden.

Liknande synpunkter framförs av Marianne Andersson och Marianne Jönsson (c) i motion A810. De begär motsvarande utvidgning av tillsynsansvaret.

När utskottet vid behandlingen av jämställdhetspropositionen anslöt sig till den princip som lagen bygger på fann utskottet emellertid skäl att framhålla betydelsen av att JämO har möjlighet att genom kontakter med organisationer och kollektivavtalsbundna arbetsgivare skapa sig en bild av det jämställdhetsarbete som bedrivs där. Att en formell uppgiftsskyldighet saknas på detta område betyder alltså inte, påpekade utskottet, att JämO:s verksamhetsområde skulle vara på motsvarande sätt begränsat.

Utskottet vill till sist framhålla att det har förståelse för de synpunkter som framförs i motionerna. Det finns därför anledning att betona att den nya lagen, liksom den gamla, bygger på förutsättningen att parterna på arbetsmarknaden lever upp till sitt ansvar att driva jämställdhetsarbetet framåt. Skulle det visa sig nödvändigt, får mer formaliserade lösningar övervägas i framtiden.

Med det anförda avstyrker utskottet de nu behandlade motionerna A810 och A812 i motsvarande delar.

Lönediskriminering m.m.

Åtgärder mot lönediskriminering tas upp i flera motionsyrkanden. Det var också ett ämne som uppmärksammades i ett antal motioner väckta med anledning av jämställdhetspropositionen förra våren.

I den nya lagen, som innebär en anpassning till EG:s regler, har möjligheterna blivit större att pröva frågor om lönediskriminering. Diskrimineringsförbudet bygger liksom enligt den gamla lagen på att man kan tänka sig två olika metoder att jämföra arbeten och arbetsuppgifter. Den ena är att jämföra arbeten som är av samma eller i det väsentliga likartad natur med hänsyn till yttre kännetecken. Enligt den andra metoden behöver det inte vara fråga om arbeten som utåt sett ser likadana ut. Regeln uttrycks i 18§ så att jämförelsen kan avse fall där det arbete som skall jämföras antingen är lika eller att betrakta som likvärdigt på arbetsmarknaden. I förhållande till den gamla lagen innebär detta att vad som är lika arbete skall kunna prövas också när kollektivavtal eller praxis inom verksamhetsområdet saknas eller ger otillräcklig ledning. Vid den andra jämförelsemetoden skall vad som är att betrakta som likvärdigt arbete nu kunna avgöras även om det inte finns en överenskommen arbetsvärdering.

Vänsterpartiet har i sin partimotion A806 invändningar mot utformningen av lönediskrimineringsförbudet. Partiet ser det som att bestämmelsens räckvidd kraftigt inskränkts genom att det numera enligt den förstnämnda jämförelsemetoden krävs att arbetena är lika, medan den tidigare avsåg arbeten som är att betrakta som lika.

Den nu berörda frågan behandlades utförligt i förra vårens betänkande. Utskottet konstaterade att utrymmet för att anse arbeten som lika begränsas något i den nya lagen, samtidigt som utrymmet för att pröva frågan om arbeten är att betrakta som likvärdiga utvidgas väsentligt. Detta såg utskottet som en förbättring av en arbetstagares möjligheter att driva frågan om lönediskriminering. I fråga om arbeten som visserligen inte är lika men uppvisar likheter borde, enligt utskottet, kraven på arbetstagaren att kunna hänvisa till vad som förekommer på arbetsmarknaden i form av praxis, genomförd arbetsvärdering e.d. inte ställas högre än vad som gällde enligt den gamla lagens regler om arbete som kan betraktas som lika.

Utskottet står fast vid vad som då anfördes och kan alltså inte dela motionärernas uppfattning att det skulle vara fråga om en begränsning av bestämmelsens räckvidd. Motion A806 avstyrks i motsvarande del.

I samma motion A806 kräver Vänsterpartiet att arbetsgivare skall åläggas skyldighet att verka för utjämnande av löneskillnader mellan män och kvinnor, som utför arbete som är lika eller av lika värde.

Utskottet uppfattar motionskravet så att uppgiften att verka för löneutjämning bör ingå bland de aktiva åtgärderna som en skyldighet för arbetsgivaren och inte regleras genom en samverkansbestämmelse.

I motion A805 av Karin Starrin och Ingbritt Irhammar (c) framställs motsvarande yrkande, alternativt att samverkansregeln i 2§ blir vitessanktionerad.

Även frågan om lagstiftning om utjämning av löneskillnader behandlades i förra vårens betänkande med anledning av ett motionsyrkande från Vänsterpartiet. Utskottet konstaterade då att den utomordentligt viktiga frågan om hur man bör komma till rätta med löneskillnader mellan kvinnor och män, som utför lika eller likvärdigt arbete, hade framhävts i lagförslaget, dock på ett annat sätt än vad som begärdes i motionen. Genom samverkansregeln i 2§ åläggs parterna att särskilt verka för löneutjämning. Med detta betonas att arbetsmarknadens parter, inom ramen för den fria förhandlingsrätten, har ett gemensamt ansvar i detta hänseende. Att regeln utformats som en samverkansregel och inte som ett åliggande för arbetsgivaren hänger samman med det förhållandet att lönerna i allmänhet bestäms gemensamt av parterna. Utskottet ansåg att detta var en lämplig ordning för att påskynda arbetet med att utjämna löneskillnaderna mellan kvinnor och män.

Arbetsmarknadsutskottet har ingen annan uppfattning i dag och kan följaktligen inte ställa sig bakom motionernas krav om att löneutjämningsregeln skall inordnas bland de aktiva åtgärderna.

Utskottet kan inte heller ställa sig bakom förslaget att göra samverkansregeln vitessanktionerad. Ett skäl till att lagstiftaren stannade för en modell med en samverkansregel var svårigheten att tillämpa en vitessanktion när lönerna i allmänhet bestäms av arbetsmarknadens parter genom kollektivavtal (prop. 1990/91:113 s. 68). Enligt utskottets mening skulle svårigheterna knappast bli mindre med motionärernas förslag.

Av nu anförda skäl avstyrks motionerna A805 och A806, båda i motsvarande delar.

I Vänsterpartiets motioner A806 och A707 begärs en lagändring så att kollektiv lönediskriminering kan angripas rättsligt. Eftersom den faktiska lönediskrimineringen av kvinnor huvudsakligen sker genom att kvinnodominerade yrken betalas sämre, är det nödvändigt med regler som möjliggör att hela kollektiv uppvärderas, anser Vänsterpartiet, som åberopar att lagstiftning av detta slag i USA visat sig ha stort värde.

Ett motsvarande yrkande framställdes i anslutning till behandlingen av jämställdhetspropositionen. Innebörden av både den gamla och den nya lagen är att diskrimineringsförbudet är begränsat till att avse arbete hos en och samma arbetsgivare. Lagen bygger på ståndpunkten att man bör avstå från att göra förbudet tillämpligt på situationer i vilka en arbetsgivare betalar lägre löner eller tillämpar sämre anställningsvillkor i övrigt än andra arbetsgivare inom samma bransch eller verksamhetsområde. En sådan ordning skulle leda till stor osäkerhet i bedömningen. Frågor kring den lönenivå som allmänt tillämpas av ett företag eller en annan arbetsgivare bör behandlas med fackliga medel, dvs. genom förhandlingar och kollektivavtal.

Utskottet anser i dag, liksom när frågan behandlats tidigare, att den princip som lagens diskrimineringsförbud bygger på bör bibehållas.

Med hänvisning till vad som anförts avstyrker utskottet Vänsterpartiets motioner A707 och A806 även i de nu behandlade delarna.

Vänsterpartiet kommer i motion A806 också in på JämO:s roll i fråga om ett nytt arbetsvärderingssystem. Det är partiets uppfattning att ombudsmannen bör få till särskild uppgift att föra ut frågan om arbetsvärdering till en bred samhällelig diskussion, varför JämO:s instruktion bör ses över. Uppgiften bör också vara att aktivt övervaka lönediskriminering på hela arbetsmarknaden och att vidareutveckla diskussionen om ett nytt arbetsvärderingssystem.

Motsvarande yrkande behandlades förra våren, och utskottet betonade då att den nyss berörda samverkansregeln ger uttryck för arbetsmarknadsparternas gemensamma och särskilda ansvar för lönefrågorna. Utskottet tillade att det förhållandet att ansvaret ligger på parterna självfallet inte utesluter att JämO i sin opinionsbildande roll initierar och deltar i diskussioner om behovet av arbetsvärderingssystem. När det gäller att övervaka lönediskriminering i individuella fall hänvisades till den utvidgade rätten för JämO att föra talan i diskrimineringstvister. Motionen avstyrktes.

Utskottet -- som även hänvisar till vad som tidigare i detta betänkande anförts om Löneskillnadsutredningen -- står fast vid detta och avstyrker även det nu behandlade motionsyrkandet i A806.

Andra frågor med anknytning till diskrimineringsförbuden

Ylva Annerstedt m.fl. (fp) yrkar i motion A807 att jämställdhetslagen EG-anpassas bl.a. vad gäller indirekt diskriminering.

Med anledning av detta yrkande vill utskottet erinra om att den nya lagen uttryckligen omfattar såväl direkt som indirekt diskriminering. I 15§ definieras könsdiskriminering som ett missgynnande under sådana omständigheter att missgynnandet har ett direkt eller indirekt samband med den missgynnades könstillhörighet. De enskilda diskrimineringsförbuden bygger på denna definition. Innebörden av begreppet indirekt diskriminering ansluter enligt förarbetena till vad som gäller inom EG (prop. 1990/91:113 s. 80).

Med konstaterande att lagen således redan är EG-anpassad i detta hänseende avstyrker utskottet det nu behandlade motionsyrkandet.

Annika Åhnberg (v) efterlyser i motion A801 skydd mot indirekt könsdiskriminering genom missgynnande av föräldralediga vid upprättande av turordningsavtal vid uppsägning på grund av arbetsbrist.

Med anledning av detta motionsyrkande vill utskottet framhålla att avtalsfriheten inte är oinskränkt i fråga om turordningsavtal vid arbetsbristuppsägning. I den mån en sådan överenskommelse skulle anses diskriminerande eller stridande mot god sed kan den angripas rättsligt. Några särskilda regler av det slag som motionären efterlyser kan därför enligt utskottets mening inte anses behövliga.

Av nu angivna skäl avstyrks motion A801.

Frågan om ekonomiskt skadestånd vid överträdelse av diskrimineringsförbudet vid anställning har behandlats av utskottet under en följd av år, senast i betänkandet med anledning av förslaget om ny jämställdhetslag. Att tanken på ersättning för ekonomisk skada avvisats hänger samman med den rättsliga komplikation som kan uppstå om flera anser sig diskriminerade genom ett och samma anställningsbeslut. Saken har utvecklats ingående i förarbetena till den gamla jämställdhetslagen (prop. 1978/79:175 s. 67 ff.)

När Vänsterpartiet nu tar upp frågan i sin motion A707 syftar man på den nya regeln i 17§ jämställdhetslagen. Enligt denna bestämmelse föreligger otillåten könsdiskriminering, när arbetsgivaren vid anställning eller likartade situationer utser någon framför någon annan av motsatt kön som har likvärdiga förutsättningar för arbetet eller motsvarande. Detta gäller om det är sannolikt att syftet med arbetsgivarens beslut är att missgynna någon på grund av hans eller hennes kön. Förbudet är inte tillämpligt i vissa fall av intressekollisioner.

Genom denna regel ges möjlighet att angripa ett diskriminerande syfte hos arbetsgivaren. Diskrimineringsförbudet i 16§, som motsvarar 3§ i den gamla lagen, är uppbyggt som en presumtionsregel och gäller i princip oberoende av arbetsgivarens syfte. En förutsättning är enligt denna regel att den diskriminerade har ett försteg i fråga om sakliga förutsättningar för arbetet.

En och samma skadeståndsregel är kopplad till de båda förbudsreglerna. Ersättning kan bara utges för den kränkning diskrimineringen innebär, alltså för ideell skada. Enligt utskottets mening har det synsätt som ligger bakom den gamla lagens diskrimineringsförbud giltighet också i de fall som avses med den nya regeln. Utskottet är således inte berett att förorda en rätt till ekonomiskt skadestånd i enlighet med motionsyrkandet. Det bör således avslås av riksdagen.

Vad slutligen gäller det i samma motion framställda yrkandet om borttagande av kriteriet "uppenbart" vid diskriminerande arbetsledning kan utskottet konstatera att diskrimineringsförbudet numera enligt 19§ avser arbetsledning som innebär att arbetstagaren blir "påtagligt" oförmånligt behandlad i jämförelse med arbetstagare av motsatt kön. Motionsyrkandet får därmed i väsentlig mån anses tillgodosett och någon riksdagens åtgärd därför inte påkallad. Yrkandet avstyrks således.

Trakasserier

Den nya jämställdhetslagen innehåller två bestämmelser med syftet att motverka trakasserier i arbetslivet. Den ena, 6§, som ingår bland de aktiva åtgärderna, innebär att arbetsgivaren skall verka för att inte någon arbetstagare utsätts för sexuella trakasserier eller för trakasserier på grund av en anmälan om könsdiskriminering. Denna regel avser trakasserier både arbetstagare emellan och mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Den andra regeln, i 22§, innehåller ett förbud riktat mot arbetsgivaren eller den som uppträder i hans ställe att trakassera en arbetstagare på grund av att arbetstagaren har avvisat arbetsgivarens sexuella närmanden eller anmält arbetsgivaren för könsdiskriminering.

Lagen innehåller således inte någon regel med ett direkt förbud mot trakasserier, vilket kritiserades i flera av de motioner som väcktes med anledning av jämställdhetspropositionen.

I två motioner tas frågan upp igen. Såväl Vänsterpartiet i motion A707 som två enskilda motionärer, Karin Starrin och Ingbritt Irhammar (c) i motion A805, anser att lagen bör tillföras ett förbud mot sexuella trakasserier.

I sina överväganden förra året rörande denna fråga anförde utskottet att sexuella trakasserier eller andra trakasserier självfallet är något som inte skall behöva tålas på en arbetsplats. Utskottet underströk att det framför allt är genom regeln i 6§ som denna viktiga princip kommer till uttryck. Däremot hade utskottet inte övertygats om behovet eller nyttan av en särskild förbudsreglering i jämställdhetslagen. Det finns redan regler i både civilrättslig och straffrättslig lag som kan användas mot trakasserier av olika slag. Ett och samma handlande skulle alltså kunna vara förbjudet och skadeståndssanktionerat på flera olika håll i lagstiftningen, vilket enligt utskottets mening skulle kunna leda till problem i den praktiska tillämpningen.

I denna fråga har utskottet inte någon annan uppfattning nu, varför de berörda motionerna avstyrks i motsvarande delar.

Utskottet hemställer

1. beträffande förutsättningarna för jämställdhet att riksdagen avslår motionerna 1991/92:A806 yrkande 1 och 1991/92:A812 yrkande 1, men. (v) - delvis

2. beträffande resurser till jämställdhetsarbetet att riksdagen avslår motionerna 1991/92:A414 yrkande 2 och 1991/92:A802,

3. beträffande kvinnors företagande och den offentliga sektorn att riksdagen avslår motionerna 1991/92:A803, 1991/92:A805 yrkande 14, 1991/92:A807 yrkande 1 och 1991/92:A817 yrkande 2, res. 1 (s) - motiv.

4. beträffande löneskillnader mellan kvinnor och män att riksdagen avslår motionerna 1991/92:A225 yrkande 12 och 1991/92:A805 yrkande 7, res. 2 (s)

5. beträffande åtgärder för att stärka Löneskillnadsutredningen att riksdagen avslår motion 1991/92:A816,

6. beträffande Arbetslivsfondens arbete att riksdagen avslår motionerna 1991/92:A225 yrkande 13, 1991/92:A708 yrkande 1, 1991/92:A813 yrkande 6 och 1991/92:Fi41 yrkande 43,

7. beträffande kvinnors hälsa att riksdagen avslår motion 1991/92:A817 yrkandena 3 och 7,

8. beträffande kartläggning av trakasserier att riksdagen avslår motion 1991/92:A815,

9. beträffande kvinnors deltidsarbete att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi83 yrkande 8,

10. beträffande fler kvinnor på högre statliga befattningar att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi408 yrkande 2,

11. beträffande resurscentrum för kvinnor i Örebro län att riksdagen avslår motion 1991/92:A804,

12. beträffande jämställdhetsarbetet i skolan att riksdagen avslår motion 1991/92:A812 yrkande 2,

13. beträffande kvinnors kompetensutveckling att riksdagen avslår motion 1991/92:A813 yrkande 5,

14. beträffande mäns föräldraledighet att riksdagen avslår motion 1991/92:So612 yrkande 1,

15. beträffande förstärkt kvinnorepresentation att riksdagen avslår motionerna 1991/92:A805 yrkande 35 och 1991/92:A817 yrkande 5,

16. beträffande utdelningskriterier för stipendier att riksdagen avslår motion 1991/92:A809,

17. beträffande kvinnor och EG att riksdagen avslår motionerna 1991/92:A805 yrkande 2, 1991/92:A812 yrkande 5 och 1991/92:U532 yrkande 6,

18. beträffande aktivt jämställdhetsarbete att riksdagen avslår motion 1991/92:A225 yrkande 16,

19. beträffande lagens tillämpningsområde att riksdagen avslår motionerna 1991/92:A806 yrkandena 2 och 3 samt 1991/92:A810 yrkande 3, men. (v) - delvis

20. beträffande kollektivavtal och dispositivitet att riksdagen avslår motionerna 1991/92:A806 yrkande 7, 1991/92:A807 yrkande 2 i motsvarande del, 1991/92:A810 yrkande 1 och 1991/92:A817 yrkande 4, men. (v) - delvis

21. beträffande JämO:s tillsyn att riksdagen avslår motionerna 1991/92:A810 yrkande 2 och 1991/92:A812 yrkande 3,

22. beträffande lika och likvärdigt arbete att riksdagen avslår motion 1991/92:A806 yrkande 5 i motsvarande del, men. (v) - delvis

23. beträffande lagstiftning om utjämning av löneskillnader att riksdagen avslår motionerna 1991/92:A805 yrkande 10 och 1991/92:A806 yrkande 5, båda yrkandena i motsvarande delar, men. (v) - delvis

24. beträffande kollektiv lönediskriminering att riksdagen avslår motionerna 1991/92:A707 yrkande 31 och 1991/92:A806 yrkande 5 i motsvarande del, men. (v) - delvis

25. beträffande nytt arbetsvärderingssystem att riksdagen avslår motion 1991/92:A806 yrkande 6, men. (v) - delvis

26. beträffande indirekt diskriminering att riksdagen avslår motion 1991/92:A807 yrkande 2 i motsvarande del,

27. beträffande missgynnande av föräldralediga att riksdagen avslår motion 1991/92:A801,

28. beträffande ekonomiskt skadestånd att riksdagen avslår motion 1991/92:A707 yrkande 33, men. (v) - delvis

29. beträffande diskriminerande arbetsledning att riksdagen avslår motion 1991/92:A707 yrkande 34,

30. beträffande förbud mot sexuella trakasserier att riksdagen avslår motionerna 1991/92:A707 yrkande 32 och 1991/92:A805 yrkande 10 i motsvarande del. men. (v) - delvis

Stockholm den 13 oktober 1992

På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Ingela Thalén

I beslutet har deltagit: Ingela Thalén (s), Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo (m), Kjell Nilsson (s), Georg Andersson (s), Lahja Exner (s), Charlotte Cederschiöld (m), Sten Östlund (s), Laila Strid-Jansson (nyd), Isa Halvarsson (fp), Johnny Ahlqvist (s), Kent Olsson (m), Berit Andnor (s), Marianne Jönsson (c) och Rose-Marie Frebran (kds).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Karl-Erik Persson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.

1. Kvinnors företagande och den offentliga sektorn (mom. 3, motiveringen)

Ingela Thalén, Kjell Nilsson, Georg Andersson, Lahja Exner, Sten Östlund, Johnny Ahlqvist och Berit Andnor (alla s) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med "Med hänsyn" och på s. 9 slutar med "aktuella delar" bort ha följande lydelse:

Utskottet vill vidare understryka vikten av en väl fungerande offentlig sektor för att möjliggöra kvinnors insatser i arbetslivet. Uskottet vill betona att det är väsentligt -- för såväl samhället som de enskilda -- att kvinnornas kunskaper och erfarenheter bättre tas till vara både inom den privata och den offentliga sektorn. En sådan inriktning gynnar den pågående förnyelsen inom den offentliga sektorn. Mot den bakgrunden har utskottet självfallet ingen annan uppfattning än motionärerna vad gäller behovet av förberedande utbildning för kvinnor som startar företag. Olika statliga insatser, t.ex. via NUTEK, på detta område är också värdefulla bidrag för att öka kvinnornas möjligheter till företagande. Med hänvisning till det anförda avstyrks motion A803 samt motionerna A805, A807 och A817 i aktuella delar.

2. Löneskillnader mellan kvinnor och män (mom. 4)

Ingela Thalén, Kjell Nilsson, Georg Andersson, Lahja Exner, Sten Östlund, Johnny Ahlqvist och Berit Andnor (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "tillämpliga delar" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets bedömning är en framgångsrik solidarisk lönepolitik en av förutsättningarna för att få till stånd minskade löneskillnader mellan kvinnor och män.

Utan att föregripa Löneskillnadsutredningens resultat anser utskottet att denna frågas centrala betydelse för jämställdheten mellan kvinnor och män föranleder utskottet att föreslå riksdagen ett tillkännagivande till regeringen. Det anförda innebär att utskottet ställer sig bakom motion A225 (s) vad gäller utjämning av löneskillnader mellan kvinnor och män, vilket bör delges regeringen för kännedom. Ett yrkande i motion A805 som också behandlas i detta sammanhang har en annan inriktning och avstyrks av utskottet.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande löneskillnader mellan kvinnor och män att riksdagen med anledning av motion 1991/92:A225 yrkande 12 samt med avslag på motion 1991/92:A805 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.

Karl-Erik Persson (v) anför:

Jag instämmer i den reservation som de socialdemokratiska företrädarna i utskottet har avgett beträffande löneskillnader mellan kvinnor och män.

Därutöver vill jag anföra följande.

Enligt Vänsterpartiets mening är en förutsättning för att uppnå jämställdhet att kvinnor får ett ökat inflytande över den egna arbetssituationen och bättre arbetsvillkor.

Vidare bör lagens tillämpningsområde utvidgas till samhällslivets alla områden. Detta överensstämmer, såsom anförs i Vänsterpartiets motion A806, med den allmänna rättsuppfattningen. Jag anser att utbildningsområdet är särskilt viktigt. Regler måste finnas till skydd mot missgynnande på grund av kön i samband med antagning till utbildning eller vid examination.

När det gäller frågan om kollektivavtal och dispositivitet, närmare bestämt om lagens regler om aktiva åtgärder skall vara dispositiva, ansluter jag mig till Vänsterpartiets uppfattning att kollektivavtalen minst måste motsvara lagens krav. Som det är i dag är avtalen i de flesta fall så allmänt hållna att man kan ifrågasätta om de alls kan grunda rätt till skadestånd. Lagen kan urholkas om parterna ges frihet att själva bestämma ambitionsnivån på de aktiva åtgärderna.

Vidare instämmer jag i Vänsterpartiets kritik mot lagens regler om lönediskriminering och löneutjämning. Lönediskrimineringsförbudet bör för det första ta sikte på arbeten som är att betrakta som lika eller likvärdiga. Enligt Vänsterpartiets mening, som jag instämmer i, innebär den nya lagen i detta hänseende en försämring jämfört med tidigare regler. Förbudet bör dessutom utformas så, att det också kan riktas mot kollektiv lönediskriminering, eftersom den faktiska lönediskrimineringen sker genom att kvinnodominerade yrken betalas sämre. Vad sedan gäller lagstiftning om utjämning av löneskillnader anser jag att ansvaret för att verka för sådan utjämning bör ligga på arbetsgivaren. Frågan bör alltså inte regleras genom en samverkansregel på det sätt som skett i den nya jämställdhetslagen.

Min uppfattning är vidare att JämO genom ett tillägg till instruktionen för myndigheten bör få till uppgift att föra ut frågan om arbetsvärdering och behovet av ett nytt arbetsvärderingssystem i samhällsdebatten. JämO måste aktivt kunna övervaka lönediskriminering på hela arbetsmarknaden. Även i dessa hänseenden ansluter jag mig således till Vänsterpartiets uppfattning.

Slutligen ser jag det som en brist i lagen att den som missgynnats vid anställning eller liknande på det sätt som anges i 17 § inte har rätt till ekonomiskt skadestånd. Lagen bör i enlighet med Vänsterpartiets uppfattning ändras på denna punkt. Det är även en brist att lagen inte innehåller något direkt förbud mot sexuella trakasserier. Även i detta hänseende anser jag liksom Vänsterpartiet att lagen bör ändras.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom. 1, 19, 20, 22--25, 28 och 30 borde ha hemställt:

1. beträffande förutsättningarna för jämställdhet att riksdagen med anledning av motion 1991/92:A806 yrkande 1 samt med avslag på motion 1991/92:A812 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

19. beträffande lagens tillämpningsområde att riksdagen med bifall till motion 1991/92:A806 yrkandena 2 och 3 samt med anledning av motion 1991/92:A810 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

20. beträffande kollektivavtal och dispositivitet att riksdagen med bifall till motion 1991/92:A806 yrkande 7 samt med anledning av motionerna 1991/92:A807 yrkande 2 i motsvarande del, 1991/92:A810 yrkande 1 och 1991/92:A817 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

22. beträffande lika och likvärdigt arbete att riksdagen med bifall till motion 1991/92:A806 yrkande 5 i motsvarande del som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

23. beträffande lagstiftning om utjämning av löneskillnader att riksdagen med bifall till motion 1991/92:A806 yrkande 5 i motsvarande del och med anledning av motion 1991/92:A805 yrkande 10 i motsvarande del som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

24. beträffande kollektiv lönediskriminering att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:A707 yrkande 31 och 1991/92:A806 yrkande 5 i motsvarande del som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

25. beträffande nytt arbetsvärderingssystem att riksdagen med bifall till motion 1991/92:A806 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

28. beträffande ekonomiskt skadestånd att riksdagen med bifall till motion 1991/92:A707 yrkande 33 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

30. beträffande förbud mot sexuella trakasserier

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:A707 yrkande 32 och med anledning av motion 1991/92:A805 yrkande 10 i motsvarande del som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts.