Vissa socialförsäkringsfrågor
1993/94
SfU4
Utskottet behandlar i detta betänkande ett flertal motioner väckta under den allmänna motionstiden 1992/93.
Några av motionerna har remissbehandlats. Dessa motioner gäller frågor om rehabiliteringsersättning vid vård på behandlingshem för missbrukare uttag av föräldrapenning i vissa fall under arbetsfria dagar begynnelsetidpunkt för utgivande av förtidspension uppdelning av vårdbidrag mellan föräldrar som lever åtskilda administration och utbetalning av offentliganställdas pensioner
Övriga behandlade motioner avser andra frågor om rehabilitering, vissa sjukvårds- och högkostnadsfrågor, ersättning för glasögon samt införandet av en allmän begravningsförsäkring.
Inom regeringskansliet bereds för närvarande frågan om möjligheterna att inleda en försöksverksamhet där en samordning av resurser för sjukvård, socialtjänst och socialförsäkring skall kunna ske. Utskottet föreslår ett tillkännagivande om att en sådan försöksverksamhet även bör omfatta rehabilitering av missbrukare.
Utskottet föreslår vidare ett tillkännagivande om att en översyn bör göras av reglerna om vårdbidrag när föräldrarna lever åtskilda.
Motionerna i övrigt avstyrks.
1992/93:Sf202 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ersättning genom det allmänna försäkringssystemet och de särskilda medlen för tidig och samordnad rehabilitering för utredning och behandling utförd av legitimerad psykolog, av legitimerad psykoterapeut och av psykoanalytiker.
1992/93:Sf204 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en effektivare rehabilitering.
1992/93:Sf205 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om införandet av en obligatorisk dödsfallsförsäkring.
1992/93:Sf207 av Inger Hestvik m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rehabiliteringsersättning.
1992/93:Sf211 av Maja Bäckström och Johnny Ahlqvist (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ersättning för kostnad för konstgjord befruktning.
1992/93:Sf214 av Chris Heister (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om begynnelsetidpunkten för sökt förtidspension.
1992/93:Sf221 av Lennart Hedquist (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om upphandling av vård och behandling som kan minska utbetalningarna från socialförsäkringen.
1992/93:Sf222 av Sigge Godin (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bidrag till arbetshjälpmedel.
1992/93:Sf223 av Lotta Edholm och Lars Sundin (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förebyggande vård för diabetiker.
1992/93:Sf229 av Ann-Cathrine Haglund (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förändring av regler för föräldrapenningen.
1992/93:Sf231 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning om hur stödet till människor med funktionshinder, kroniskt sjuka och gamla skall utformas.
1992/93:Sf232 av Rolf L Nilson m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ersättning från försäkringskassan för medicinsk fotvård.
1992/93:Sf233 av Rolf L Nilson m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förebyggande vård vid kroniska sjukdomar.
1992/93:Sf235 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av socialförsäkringssystemet för rätt till sjukpenning i vissa fall för arbetsglasögon.
1992/93:Sf237 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändrade regler för sjukförsäkringen angående ersättning för läsglasögon efter starroperation.
1992/93:Sf240 av Jan Andersson och Ingvar Björk (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att rätten till rehabiliteringsersättning utvidgas till att gälla också medicinsk rehabilitering.
1992/93:Sf246 av Agne Hansson och Marianne Jönsson (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förebyggande vård vid kroniska sjukdomar som t.ex. diabetes, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förutsättningarna för att förebyggande fotvårdsbehandling för diabetiker skall omfattas av sjukförsäkringen.
1992/93:Sf254 av Liisa Rulander (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn vad gäller reglerna om vårdbidrag för vård av handikappade barn när föräldrarna lever åtskilda.
1992/93:Sf256 av Bengt Silfverstrand och Birthe Sörestedt (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om införande av allmän begravningsförsäkring enligt vad i motionen anförts.
1992/93:Sf257 av Jan Andersson och Bo Nilsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förebyggande vård för diabetiker.
1992/93:Sf258 av Jan Andersson och Bengt Silfverstrand (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ersättning från försäkringskassan för medicinsk fotvård.
1992/93:Sf260 av Jan Andersson och Bo Nilsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn av de samlade kostnaderna för människor med funktionshinder.
1992/93:Sf274 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rättvisa förmånsregler för olika grupper av kroniskt sjuka.
1992/93:Sf279 av Monica Öhman m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn, syftande till att ge försäkringskassan samhällets totala rehabiliteringsansvar.
1992/93:Sf283 av Marianne Andersson m.fl. (c, m, kds) vari yrkas 6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i 22 kap. lagen om allmän försäkring att rehabiliteringsutredning i vissa fall kan utföras av försäkringskassan.
1992/93:Sf287 av Monica Öhman m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en utredning om överföring av administrationen av pensionsutbetalning hos SPV och KPA till de allmänna försäkringskassorna, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en utredning om överföring av administrationen för övriga delen av den statliga personalpensionen till de allmänna försäkringskassorna.
Motionerna 1992/93:Sf207, 1992/93:Sf214, 1992/93:Sf229, 1992/93:Sf254 och 1992/93:Sf287 har remissbehandlats.
Rehabilitering
Fr.o.m. år 1992 gäller nya regler om arbetslivsinriktad rehabilitering och om ekonomisk ersättning till de försäkrade vid sådan rehabilitering (prop. 1990/91:141, bet. 1990/91:SfU16, rskr. 1990/91:303).
Frågor om rehabilitering och rehabiliteringsersättning regleras i 22 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring, AFL. Enligt dessa regler skall arbetsgivaren, om det inte framstår som obehövligt, påbörja en rehabiliteringsutredning antingen när den försäkrade till följd av sjukdom har varit helt eller delvis frånvarande från sitt arbete under längre tid än fyra veckor i följd eller när den försäkrades arbete ofta har avbrutits av kortare sjukperioder eller när den försäkrade begär det. Utredningen skall göras i nära samråd med den anställde. Försäkringskassan skall överta ansvaret för rehabiliteringsutredningen om det finns skäl till det. I arbetsgivarens ansvar ingår också att vidta de arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder som kan genomföras inom eller i anslutning till den egna verksamheten. Försäkringskassan skall samordna och utöva tillsyn över de insatser som behövs för rehabiliteringsverksamheten och ansvara för att rehabilitering kommer till stånd när arbetsgivare saknas eller inte fullgör sina åtaganden. Försäkringskassan skall också upprätta en rehabiliteringsplan om den försäkrade är i behov av någon arbetslivsinriktad åtgärd.
Rehabiliteringsersättning enligt 22 kap. AFL utges när en försäkrad, vars arbetsförmåga till följd av sjukdom är nedsatt med minst en fjärdedel, deltar i arbetslivsinriktad rehabilitering som avser att förkorta sjukdomstiden eller att helt eller delvis förebygga eller häva nedsättningen av arbetsförmågan. Rehabiliteringsersättning består av rehabiliteringspenning, som fr.o.m. den 1 april 1993 utges med 95 % av den sjukpenninggrundande inkomsten, och särskilt bidrag.
Fr.o.m. budgetåret 1990/91 avsätts särskilda medel som får användas av försäkringskassorna för köp av yrkesinriktade rehabiliteringstjänster. För budgetåret 1993/94 har avsatts 700 miljoner kronor för köp av sådana tjänster.
Flera motioner som väckts under den allmänna motionstiden tar upp frågor om rehabilitering.
Medicinsk rehabilitering
I motion Sf240 av Jan Andersson och Ingvar Björk (s) anförs att uppdelningen i medicinsk och arbetslivsinriktad rehabilitering är ologisk och orättvis när det gäller rätten till rehabiliteringsersättning. Svåra gränsdragningsproblem kan komma att uppstå eftersom skiljelinjen mellan de olika typerna av rehabilitering alls inte är självklar. Motionärerna anser att rätten till rehabiliteringsersättning bör utvidgas till att gälla också medicinsk rehabilitering och att riksdagen som sin mening bör ge regeringen detta till känna.
Utskottet har i sitt betänkande 1990/91:SfU16 angivit att det av proposition 1990/91:141 klart framgår att rehabiliteringsersättning inte skall kunna utges under den tid då den försäkrade genomgår medicinsk behandling eller medicinsk rehabilitering, utan de åtgärder som berättigar till rehabiliteringsersättning skall vara arbetslivsinriktade och vara sådana att de förutsätter en aktiv medverkan från den försäkrades sida.
Genom beslut av riksdagen (prop. 1991/92:105, bet. 1991/92:SfU17, rskr. 1991/92:347) har möjligheter öppnats att genomföra lokala försök med finansiell samordning mellan socialförsäkring och hälso- och sjukvård. Försöksverksamheten får bedrivas under åren 1993--1995. Syftet är att sammanföra resurserna från de båda områdena och därigenom skapa incitament för samordnade bedömningar och åtgärder så att medborgarna får bättre vård, samtidigt som samhällets totala kostnader för socialförsäkringsförmåner och hälso- och sjukvård minskar för den del av befolkningen som är i yrkesverksam ålder.
Utskottet vidhåller att rehabiliteringsersättning endast skall utges vid arbetslivsinriktad rehabilitering. Utskottet vill dock erinra om att vid medicinsk rehabilitering kan sjukpenning utges enligt något generösare regler. Dels kan sjukpenning för de tre första dagarna av en sjukperiod utges med 80 % av den sjukpenninggrundande inkomsten, dels kan sjukpenning vid sjukfall som är längre än 365 dagar utges med 80 % i stället för 70 % av den sjukpenninggrundande inkomsten.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Sf240.
I motion Sf202 av Siw Persson (fp) tar motionären upp frågan om en mer generell ersättningsform för såväl psykoterapi och psykoanalys som annan psykologisk utredning och behandling. Motionären anser att det är nödvändigt att även utredning och behandling hos legitimerad psykolog ersätts via försäkringskassan liksom att psykologer kommer i fråga i allt högre grad när det gäller fördelningen av medlen för tidig och samordnad rehabilitering.
Utskottet har i sitt betänkande 1992/93:SfU9 behandlat frågan om de särskilda medlen för köp av yrkesinriktad rehabilitering skall kunna användas till köp av psykologisk utredning och behandling. Utskottet har därvid hänvisat till att rehabiliteringsersättning inte skall kunna utges under den tid då den försäkrade genomgår medicinsk behandling eller medicinsk rehabilitering, utan de åtgärder som berättigar till rehabiliteringsersättning skall vara arbetslivsinriktade och förutsätta aktiv medverkan från den försäkrades sida.
Utskottet vidhåller denna uppfattning.
Sedan år 1990 har regeringen och företrädare för sjukvårdshuvudmännen enats om att avsätta särskilda medel för att göra det möjligt för huvudmännen att genom avtal med legitimerade privata vårdgivare öka tillgången på psykoterapeutisk behandling till rimliga kostnader för de försäkrade. Utskottet har tidigare (se bet. 1990/91:SfU7) ansett att utredning eller annan behandling än psykoterapi som utförs av legitimerad psykolog får tills vidare lösas inom ramen för sjukvårdshuvudmännens verksamhet.
När frågan om ersättning från den allmänna försäkringen för psykoterapeutisk och psykologisk utredning och behandling senast behandlades av utskottet (se bet. 1992/93:SfU6) hänvisade utskottet bl.a. till att Psykiatriutredningen i sitt slutbetänkande Välfärd och valfrihet (SOU 1992:73) funnit att de nuvarande villkoren för att få tillgång till psykoterapi inte är acceptabla. Utredningen framhåller att denna behandlingsform måste jämställas med andra sjukvårdande behandlingar. Utredningen föreslår att frågan löses i två steg. På kortare sikt skall legitimerade psykoterapeuter, även sådana som inte är läkare, efter ansökan förtecknas hos försäkringskassan som enskilda vårdgivare. I ett längre perspektiv föreslår utredningen att psykoterapins finansiering skall anpassas till de beslut som riksdagen kan väntas fatta med anledning av förslag från Kommittén (S 1992:04) om hälso- och sjukvårdens finansiering och organisation, HSU 2000. Utskottet ansåg att beredningen av Psykiatriutredningens förslag borde avvaktas.
De medel som för år 1993 avsatts för psykoterapeutisk behandling har uppgått till högst 24,5 miljoner kronor. I en överenskommelse som representanter för regeringen och sjukvårdshuvudmännen träffat den 27 oktober 1993 har parterna ansett det vara angeläget att ytterligare öka tillgången på psykoterapeutiska behandlingsresurser till rimliga kostnader för den enskilde. De har därför enats om att den särskilda ersättningen bör höjas betydligt för år 1994, och ersättningen har bestämts till högst 39,5 miljoner kronor.
Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning även i denna del och avstyrker bifall till motion Sf202.
Missbrukarvård
Inger Hestvik m.fl. (s) anför i motion Sf207 att Riksförsäkringsverket har rekommenderat att vid vistelse på behandlingshem för missbrukare rehabiliteringsersättning endast utges i de fall den försäkrade deltar i arbetsträning, arbetsprövning eller utbildning utanför behandlingshemmet. Motionärerna påpekar att en rad nya behandlingsmetoder under senare år har introducerats i Sverige som inte sällan bygger på andra inslag än de traditionella arbetsmomenten. Motionärerna anser det angeläget att alla effektiva behandlingsformer blir tillgängliga i arbetet för att rehabilitera missbrukare, och de begär ett tillkännagivande härom.
Utskottet har inhämtat yttrande över motionen från Riksförsäkringsverket och Försäkringskasseförbundet.
Riksförsäkringsverket anför att rehabilitering är ett samlingsbegrepp för alla åtgärder av medicinsk, psykologisk, social och arbetslivsinriktad karaktär. Vid arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder betalas rehabiliteringsersättning. Verket anser att vård och behandling på grund av missbruk generellt sett är att betrakta som medicinsk och/eller social rehabilitering. Endast om den försäkrade vid vistelse på behandlingshem samtidigt deltar i arbetslivsinriktade åtgärder kan, enligt verkets rekommendationer, rehabiliteringsersättning utges. Verket delar inte motionärernas uppfattning att ifrågavarande rekommendation försvårar eller omöjliggör behandlingen vid behandlingshem, eftersom den försäkrade i regel får sjukpenning under behandlingstiden. Vad som däremot är ett problem är finansieringen av själva behandlingen och behandlingshemsvistelsen. Enligt socialtjänstlagen är det kommunernas ansvar att sörja för vård och behandling av missbrukare. På senare år har emellertid försäkringskassorna kunnat märka en stramare hållning när det gäller att bekosta denna vård. De medel för köp av yrkesinriktade tjänster som försäkringskassan förfogar över kan inte användas för dessa ändamål. Riksförsäkringsverket ser det emellertid som angeläget att olika behandlingsformer för missbrukare skapas, och verket ställer sig därför positivt till att stödja försöksverksamhet inom området som bl.a. kan utveckla lämpliga lösningar för klarläggande av kostnadsansvaret för rehabiliteringsinsatser inom missbruksområdet.
Försäkringskasseförbundet anser att det är olyckligt om försäkringskassan är förhindrad att betala rehabiliteringsersättning i fall där det kan anses berättigat. Förbundet anser att det är av största vikt att försäkringskassan i vissa fall kan medverka aktivt till att människor får behandling för sina missbruksproblem. Det är helt klart att missbruk finns med i bilden hos många långtidssjukskrivna, och rehabiliteringen försvåras eller omöjliggörs så länge inte missbruksproblemen behandlas. Förbundet föreslår att utskottet tillstyrker bifall till motionen.
Kommittén (S 1991:07) om översyn av socialtjänstlagen, Socialtjänstkommittén, anför i sitt delbetänkande Rätten till bistånd inom socialtjänsten (SOU 1993:30) under avsnittet 4.6 Samhällets ansvar för arbetslivsinriktad rehabilitering att den ansvarsfördelning som nyligen lagts fast i fråga om samhällets insatser för arbetslivsinriktad rehabilitering innebär att arbetsgivarna, försäkringskassorna och Arbetsmarknadsverket tillsammans har ansvaret för att den enskildes behov av arbetslivsinriktad rehabilitering tillgodoses. Vidare anges att det i viss mån är oklart hur socialtjänsten bör medverka i detta arbete. Socialtjänstkommittén anser det naturligt att försäkringskassans nya roll skapar osäkerhet inom socialtjänsten och att det tar tid att hitta nya samverkansformer. Kommittén skall i sitt huvudbetänkande behandla frågan om socialtjänstens framtida inriktning och organisation och får i det sammanhanget anledning att återkomma till frågor som rör uppgiftsfördelningen mellan socialtjänsten, försäkringskassorna och arbetsmarknadsmyndigheterna.
Utskottet konstaterar att möjlighet att ge ut rehabiliteringsersättning vid vistelse på behandlingshem för missbrukare under vissa förutsättningar finns redan i dag. Eftersom missbrukaren i de fall rehabiliteringsersättning inte beviljas i regel får sjukpenning under behandlingstiden torde den viktigare frågan vara vem som skall bekosta själva behandlingshemsvistelsen.
Utskottet vill erinra om att kommunerna har ansvaret för den sociala rehabiliteringen av missbrukare, och utskottet vill understryka vikten av att kommunerna även fortsättningsvis tar sitt ansvar för vården av missbrukare. Enligt vad utskottet erfarit har Riksförsäkringsverket inlett diskussioner om en försöksverksamhet med försäkringskassorna och vårdgivare på missbruksområdet, och utskottet ser positivt på om en sådan försöksverksamhet kommer till stånd. Utskottet delar emellertid motionärernas uppfattning att alla effektiva behandlingsformer för rehabilitering av missbrukare bör tas till vara och anser det viktigt att ytterligare försöksverksamhet kommer till stånd när det gäller rehabilitering av missbrukare. Inom regeringskansliet bereds för närvarande frågan om möjligheterna att inleda en försöksverksamhet med en såväl finansiell som verksamhetsmässig samordning mellan kommun, landsting och försäkringskassa, där en samordning av resurser för sjukvård, socialtjänst och socialförsäkring skall kunna ske. Utskottet anser att en sådan försöksverksamhet även bör omfatta rehabilitering av missbrukare, och detta bör riksdagen med anledning av motion Sf207 som sin mening ge regeringen till känna.
Försäkringskassornas rehabiliteringsverksamhet
Siw Persson (fp) riktar i motion Sf204 kritik mot handläggningen av rehabiliteringsärenden, framför allt vad gäller den låga andelen upphandlade privata tjänster. Motionären begär ett tillkännagivande till regeringen om en effektivare rehabilitering.
Utskottet har behandlat en likalydande motion under föregående riksmöte (se bet. 1992/93:SfU9). Utskottet hade därvid begärt yttrande över motionen från Riksförsäkringsverket och även berett Försäkringskasseförbundet tillfälle att yttra sig.
Riksförsäkringsverket ansåg att den kritik som framfördes i motionen till viss del var överdriven. Verket uppgav vidare att kassornas inköp av tjänster från privata producenter under de två år som gått sedan möjligheten infördes hade ökat från 5,4 % till 24 % av det sammanlagda köpet. Av inköpta tjänster för totalt 330 miljoner kronor avsåg 77,5 miljoner kronor köp från privata producenter.
Försäkringskasseförbundet framhöll att de i motionen framförda sakförhållandena ej ägde generell giltighet. Förbundet uppgav att, även om det då troligtvis fanns en övervikt för köp hos offentliga producenter, Stockholmskassan hade använt merparten (93 %) till köp hos privata rehabiliteringsproducenter. Försäkringskasseförbundet erinrade om att inom hela socialförsäkringsadministrationen pågår en ständig uppföljnings- och utvärderingsverksamhet. Vidare hänvisade förbundet till att Riksförsäkringsverket har fått i uppdrag av regeringen att lämna särskilda uppföljningsrapporter. Förbundet ansåg att om man skulle strypa tillförseln av medel för utbildning m.m. skulle detta ge oreparerbara effekter för rehabiliteringsverksamheten och för kassornas strävan att bringa ner ohälsotalet.
Utskottet fann, mot bakgrund av vad som framförts i remissyttrandena och av att erfarenheterna av försäkringskassornas arbete med rehabilitering än så länge var relativt begränsade och fortlöpande följs upp, att motionen borde avslås, vilket också blev riksdagens beslut.
Riksförsäkringsverket har nyligen redovisat hur medlen för inköp av yrkesinriktade rehabiliteringstjänster för budgetåren 1991/92 och 1992/93 har använts (Statistikinformation Is-I 1993:19). Av medlen för 1991/92 har 21,7 % använts för köp av rehabiliteringstjänster hos privata producenter, medan motsvarande andel för 1992/93 är 22,9 %.
Även om den kritik som framförs i motionen till viss del är överdriven noterar utskottet att Riksförsäkringsverket i sin anslagsframställning för budgetåret 1994/95 har angivit att rehabiliteringsverksamheten inte fungerar på det effektiva sätt som avsetts. Enligt Riksförsäkringsverket har insatserna från verkets och försäkringskassornas sida uppenbarligen inte varit tillräckliga. Verket anser att det behövs ett brett upplagt åtgärdsprogram med insatser bl.a. vad gäller försäkringskassans sätt att arbeta. En närmare redovisning av åtgärdsprogrammet kommer att lämnas i den fördjupade anslagsframställningen våren 1994. Med hänsyn härtill kan motion Sf204 enligt utskottets mening lämnas utan åtgärd.
Arbetslösa
Monica Öhman m.fl. (s) anför i motion Sf279 att försäkringskassan bör ha huvudansvaret för rehabiliteringen av dem som uppbär ersättning från socialförsäkringen oberoende av om anställning finns. En översyn bör göras i syfte att ge försäkringskassan samhällets totala rehabiliteringsansvar. Detta bör enligt motionärerna ges regeringen till känna.
Utskottet vill framhålla att försäkringskassans ansvar att se till att en försäkrads rehabiliteringsbehov klarläggs och att de åtgärder vidtas som behövs för en effektiv rehabilitering även avser arbetslösa personer. Däremot har arbetsmarknadsmyndigheterna ansvar för att arbetsmarknadspolitiska åtgärder ställs till förfogande för bl.a. de grupper som är arbetslösa. Riksförsäkringsverket har träffat överenskommelser med bl.a. Arbetsmarknadsverket om ansvarsfördelningen i rehabiliteringsverksamheten. I syfte att förbättra samverkansarbetet har Riksförsäkringsverket och Arbetsmarknadsstyrelsen kommit överens om att försäkringskassan redan i utrednings- och planeringsskedet skall kunna gå direkt till arbetsförmedlingen eller ett arbetsmarknadsinstitut och där få tillgång till resurser genom den anslagsfinansierade verksamheten. Särskilda resurser skall avsättas för sådant direkt samarbete.
Riksförsäkringsverket har i sin anslagsframställning för budgetåret 1994/95 anfört att försäkringskassorna uppger att samverkan med arbetsförmedlingen om arbetslösa som behöver rehabilitering nu i lågkonjunkturen ofta fungerar dåligt. En åtgärdsplan för att effektivisera arbetet inom rehabiliteringsområdet är emellertid under utarbetande.
Utskottet förutsätter att åtgärder kommer att vidtas för att förbättra samarbetet mellan försäkringskassor och arbetsmarknadsmyndigheter. Något uttalande från riksdagens sida med anledning av motion Sf279 är därför inte påkallat.
Rehabiliteringsutredning av småföretagare
I motion Sf283 (yrkande 6) anför Marianne Andersson m.fl. (c, m, kds) att många småföretagare inte har resurser att genomföra rehabiliteringen såsom avses. Arbetsgivare med upp till 15 anställda bör ges rätt att, om de så önskar, få en rehabiliteringsutredning utförd av försäkringskassan. Motionärerna anser att riksdagen bör begära förslag till ändring i 22 kap. AFL i enlighet härmed.
Utskottet har tidigare behandlat frågan om arbetsgivare med upp till 15 anställda skall kunna undantas från skyldigheten att göra rehabiliteringsutredningar (se senast bet. 1991/92:SfU8). I sitt betänkande 1990/91:SfU16 anförde utskottet att utskottet hade förståelse för att rehabiliteringsansvaret, särskilt inledningsvis, kan medföra vissa praktiska problem för arbetsgivare med få anställda. Utskottet erinrade om att det ansvar som åläggs arbetsgivaren i 22 kap. 3 § AFL inte innebär att arbetsgivaren måste göra rehabiliteringsutredningen själv. Det är i stället naturligt att han tar företagshälsovården till hjälp, och det fanns enligt utskottets mening anledning räkna med att allt fler små arbetsgivare kommer att vara anslutna till sådan hälsovård. Utskottet erinrade om att avsikten är att i enskilda ärenden skall samarbetet mellan olika ansvariga inom området i allt väsentligt ske genom att handläggare och andra hos de rehabiliteringsansvariga samarbetar med varandra direkt. Utskottet underströk också vikten av att hanteringen av rehabiliteringsärenden vid försäkringskassorna inte formaliseras. Enligt utskottets mening borde detta skapa goda förutsättningar för att enskilda företagare på ett enkelt sätt skall kunna få information och vägledning i arbetet med rehabiliteringsutredningar. Utskottet ansåg vidare att det fanns skäl att överväga om arbetsgivaren i de fall han inte fullgjort vad som rimligen kan begäras av honom skall kunna åläggas att betala kostnaden för den rehabiliteringsutredning som försäkringskassan gör i arbetsgivarens ställe. Enligt utskottets mening borde regeringen närmare utreda denna fråga. -- Frågan bereds inom regeringskansliet.
Med anledning av avvecklingen av det generella statsbidraget till företagshälsovården fr.o.m. den 1 januari 1993 har en särskild utredare, 1992 års Företagshälsovårdsutredning, haft i uppdrag att bl.a. överväga andra former av stöd för att tillgodose de små företagens behov av företagshälsovård. Utredningen har i sitt betänkande FHU92 (SOU 1992:103) ansett att en arbetsgivare som själv inte kan, eller inte vill, göra en rehabiliteringsutredning bör anlita konsulttjänst och betala för denna. Samma förhållande bör gälla om försäkringskassan gör rehabiliteringsutredningen.
Riksförsäkringsverket har i sin anslagsframställning för budgetåret 1994/95 angivit att många arbetsgivare underlåter att göra rehabiliteringsutredningar eller gör utredningar med undermålig kvalitet. Det bidrar till en ökad belastning på försäkringskassan. Riksförsäkringsverket anser att det behövs ett brett upplagt åtgärdsprogram som även avser arbetsgivarnas insatser, t.ex. tillsynen över arbetsgivarnas rehabiliteringsutredningar. En närmare redovisning av åtgärdsprogrammet kommer enligt verket att lämnas i den fördjupade anslagsframställningen våren 1994.
Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning och avstyrker bifall till motion Sf283.
Arbetshjälpmedel
Fr.o.m. den 1 juli 1991 får försäkringskassan lämna bidrag till arbetshjälpmedel som behövs som ett led i rehabiliteringen av en förvärvsarbetande försäkrad. Närmare föreskrifter om sådant bidrag finns i förordningen (1991:1046) om ersättning från sjukförsäkringen enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring i form av bidrag till arbetshjälpmedel. För budgetåret 1993/94 har anvisats medel med högst 100 miljoner kronor.
I motion Sf222 av Sigge Godin (fp) anförs att möjligheten att som ett led i en rehabilitering kunna lämna bidrag till arbetsplatsanpassning och arbetshjälpmedel är mycket värdefull. Fr.o.m. budgetåret 1992/93 anvisas dock medlen med ett högsta belopp. För att upprätthålla intentionerna med bidraget bör man enligt motionären noga överväga en återgång till att fördela medlen från sjukförsäkringsanslaget utan begränsat belopp. Motionären föreslår att detta ges regeringen till känna.
Utskottet vill framhålla vikten av att de medel som anvisats för bidrag till arbetshjälpmedel används på ett smidigt och effektivt sätt. Utskottet, som noterar att en uppföljning av det nya systemet skall ske under innevarande budgetår, anser att ytterligare erfarenheter av hur medlen använts är nödvändiga. Motion Sf222 bör därför inte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Sjukvård och högkostnadsskydd
I flera motioner väckta under den allmänna motionstiden 1992/93 tas upp olika frågor om kostnader för sjukvård och högkostnadsskydd vid sjukdom.
I tre motioner begärs en lösning av problemen med de samlade kostnaderna för människor med funktionshinder och vissa andra grupper. Det gäller motionerna Sf274 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s), Sf260 av Jan Andersson och Bo Nilsson (s) och Sf231 av Berith Eriksson m.fl. (v).
Merkostnadskommittén (S 1990:04) har haft till uppgift att överväga och lämna förslag till de förändringar i förmånssystemet inom socialförsäkringen som är påkallade för att uppnå bättre rättvisa mellan olika grupper av försäkrade som har betydande kostnader för läkemedel, förbrukningsartiklar, vård och annan behandling samt resor till följd av sjukdom eller handikapp. I kommitténs betänkande Merkostnader vid sjukdom och handikapp (SOU 1992:129) redovisas bl.a. system för skydd mot höga sjukresekostnader, prisnedsättning av speciallivsmedel, en lägre nivå av handikappersättning samt alternativa förslag om de kostnadsfria läkemedlen och förbrukningsartiklarna. Betänkandet har remissbehandlats och bereds nu i regeringskansliet.
Utskottet anser att beredningen av Merkostnadskommitténs betänkande bör avvaktas. Utskottet vill nämna att frågan även ligger inom ramen för den tidigare nämnda utredningen om hälso- och sjukvårdens finansiering och organisation, HSU 2000. Kommittén skall lägga fram en analys och bedömning av hälso- och sjukvårdens resursbehov samt hur dessa skall kunna tillgodoses fram till år 2000 inom ramen för en samhällsekonomi i balans. Utgångspunkten skall vara att hela befolkningen skall kunna erbjudas en god hälso- och sjukvård på lika villkor, oberoende av såväl sjukdomens art eller varaktighet som den vårdsökandes ålder, ekonomi eller bosättningsort. Enligt direktiven bör utredningsarbetet vara slutfört senast den 1 mars 1994.
Motionerna Sf231, Sf260 och Sf274 bör på grund av det anförda inte föranleda någon riksdagens åtgärd.
I ett flertal motioner tas upp frågor om förebyggande vård vid kroniska sjukdomar, i första hand diabetes. I motionerna Sf223 av Lotta Edholm och Lars Sundin (fp), Sf246 (yrkande 1) av Agne Hansson och Marianne Jönsson (c), Sf257 av Jan Andersson och Bo Nilsson (s) och Sf233 av Rolf L Nilson m.fl. (v) begärs tillkännagivande om att medel bör överföras till sjukvårdshuvudmännen för detta syfte.
I motionerna Sf246 (yrkande 2) av Agne Hansson och Marianne Jönsson (c), Sf258 av Jan Andersson och Bengt Silfverstrand (s) och Sf232 av Rolf L Nilson m.fl. (v) tas upp frågan om ersättning för förebyggande fotvårdsbehandling för diabetiker. I motionerna begärs tillkännagivande om att ersättning för sådan vård bör utges av sjukförsäkringen.
Vad gäller kostnaderna för medicinsk fotvård uttalade utskottet i betänkandet 1992/93:SfU6 sin stora förståelse för att kostnaderna kan vara betungande om vården inte tillhandahålls inom den offentliga sjukvården eller kostnaderna kan täckas av handikappersättningen. Utskottet var också övertygat om att sådan fotvård är viktig för att förebygga allvarligare skador som kan förorsaka extra lidande för patienten och leda till ökade kostnader för sjukvården. Utskottet ansåg att det emellertid i första hand är en fråga för sjukvårdshuvudmännen att se till att vården finns tillgänglig för de patienter som har ett medicinskt behov av den. Utskottet förutsatte att problemen skulle uppmärksammas av HSU 2000.
Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning i denna del. Utskottet anser att även övriga frågor som tagits upp i motionerna berörs av det pågående arbetet inom HSU 2000. Motionerna Sf223, Sf232, Sf233, Sf246, Sf257 och Sf258 kan därför lämnas utan åtgärd.
I motion Sf221 av Lennart Hedquist (m) anges att erfarenheterna hittills är goda av försäkringskassornas möjligheter att inom ramen för det s.k. Dagmar 400-projektet upphandla sjukvård hos de olika sjukvårdshuvudmännen. Motionären anser att det finns anledning att fortsätta det samarbete mellan försäkringskassor och sjukvårdshuvudmän som projektet lett till. Försäkringskassorna bör ges befogenheter att upphandla vård och behandling som kan minska utbetalningarna från socialförsäkringen. Motionären begär ett tillkännagivande härom.
Sedan år 1991 har sjukvårdshuvudmännen från sjukförsäkringen erhållit särskild ersättning för medicinska rehabiliterings- och behandlingsinsatser. Överenskommelse skall träffas lokalt mellan försäkringskassan och sjukvårdshuvudmännen om hur resurserna bäst skall användas för att snabbare återföra människor till arbetslivet eller till ett aktivt liv i övrigt.
Vid en uppföljning och utvärdering av medlens användning för år 1991 som företagits av Riksförsäkringsverket och Landstingsförbundet konstateras att väsentliga förbättringar i tillgänglighet och rehabiliterings- och behandlingskapacitet snabbt har uppnåtts med stöd av dessa medel. Många av 1991 års projekt har uppnått eller överträffat målsättningen att minska utbetalningarna från socialförsäkringen med ett belopp minst motsvarande storleken på den särskilda ersättningen till sjukvårdshuvudmannen.
Mot bakgrund av de positiva resultat som framkommit vid uppföljningen och utvärderingen har regeringen och företrädare för sjukvårdshuvudmännen bedömt det vara angeläget att fortsätta med denna ersättningsform även under år 1994. Överenskommelse har därför träffats om att beloppet skall höjas till 510 miljoner kronor för år 1994. Enligt utskottets mening får motion Sf221 härigenom anses tillgodosedd.
I motion Sf211 av Maja Bäckström och Johnny Ahlqvist (s) anförs att kön till sjukhus som utför konstgjord befruktning är mycket lång. Många barnlösa par vänder sig därför till privata kliniker, vilket medför en kostnad på ca 30 000 kr som paret får stå för själva. Motionärerna anser att behandlingen bör ersättas av försäkringskassan var den än utförs, och de begär ett tillkännagivande härom.
Utredningen (S 1992:02) om prioriteringar inom hälso- och sjukvården, Prioriteringsutredningen, skall enligt direktiven (dir. 1992:8) bl.a. diskutera vad som bör vara hälso- och sjukvårdens ansvarsområde. Utredningen har i en nyligen avlämnad rapport, Vårdens svåra val (SOU 1993:93), redovisat olika argument i frågan om barnlöshet skall uppfattas som en sjukdom eller inte (s. 117). Rapporten skall enligt direktiven remissbehandlas och därefter ligga till grund för utredningens fortsatta arbete som skall utmynna i ett slutbetänkande senast den 31 december 1994.
Utskottet anser att Prioriteringsutredningens slutbetänkande bör avvaktas. Frågan kan också komma att beröras av det arbete som utförs inom HSU 2000. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Sf211.
Ersättning för glasögon
AFL innehåller inte någon bestämmelse som ger rätt till ersättning för kostnader för glasögon. Sjukvårdshuvudmännen har ansvaret för att tillhandahålla hjälpmedel för handikappade. De tillhandahåller glasögon kostnadsfritt eller till nedsatt pris till barn och ungdomar under 19 år. Dessutom lämnas utan kostnad glasögon eller kontaktlinser som hjälpmedel till starropererade personer.
Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s) begär i motion Sf235 att en översyn skall göras av reglerna om sjukpenning så att en arbetstagare som är beroende av glasögon för att kunna utföra sitt arbete skall kunna få sjukpenning i vissa fall när glasögonen har gått sönder.
Samma motionärer framhåller i motion Sf237 att personer som genomgått starroperation med insättning av lins oftast även har ett behov av läsglasögon. Motionärerna anser att ersättning borde lämnas från försäkringskassan för särskilda läsglasögon, och de begär ett tillkännagivande härom.
Utskottet har tidigare behandlat frågan om ersättning i samband med skadade glasögon (se senast bet. 1991/92:SfU8). Utskottet har därvid bl.a. anfört att de flesta människor som är beroende av glasögon torde ha tillång till mer än ett par glasögon som de kan använda åtminstone tillfälligtvis. För den som behöver glasögon endast för läsning och liknande finns möjlighet att snabbt och för en relativt billig penning skaffa reservglasögon. Utskottet ansåg att det påtalade problemet av bl.a. kostnadsskäl inte borde lösas inom sjukpenningförsäkringen.
Motionsyrkanden om ersättning inom den allmänna försäkringens ram för anskaffande av glasögon har under en följd av år avslagits av riksdagen på förslag av utskottet (se senast bet. 1992/93:SfU6). Utskottet har därvid inte ansett att några andra grupper än de som för närvarande erhåller bidrag från sjukvårdshuvudmännen bör komma i fråga för ett generellt samhällsstöd för anskaffande av glasögon.
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning. Motionerna Sf235 och Sf237 bör därför avslås.
Föräldrapenning
Enligt 4 kap. AFL utges föräldrapenning med anledning av ett barns födelse under högst 450 dagar sammanlagt för föräldrarna. För tiden efter barnets födelse har den av föräldrarna som till huvudsaklig del vårdar barnet rätt till föräldrapenning. Föräldrapenning som utges med sjukpenningbelopp beräknas efter 90 % av den sjukpenninggrundande inkomsten, delad med 365. Hel föräldrapenning utges när föräldern inte förvärvsarbetar och halv resp. en fjärdedels föräldrapenning utges när föräldern förvärvsarbetar högst hälften resp. tre fjärdedelar av normal arbetstid. I Riksförsäkringsverkets föreskrifter (RFFS 1988:3) om föräldrapenningförmåner anges i 2 § att föräldrapenning inte utges för tid om en eller flera dagar som normalt är arbetsfri för en heltidsarbetande inom yrket, om inte föräldern uppbär föräldrapenningförmån i direkt anslutning till den arbetsfria tiden.
I motion Sf229 anför Ann-Cathrine Haglund (m) att det inte är ovanligt att föräldrapenning med anledning av ett barns födelse omväxlande tas ut av den som har lägst och den som har högst inkomst. Det kan gå till så att den med lägst inkomst är hemma med föräldrapenning under arbetsveckan. Den som har högst inkomst utnyttjar därefter sin rätt till föräldrapenning under helgerna, från t.ex. fredag eftermiddag till måndag. Motionären anser att det inte kan ha varit lagstiftarens mening att föräldrapenningen skulle kunna utnyttjas på det sättet, och möjligheten bör därför stoppas genom en lagändring. Hon hemställer att riksdagen som sin mening ger regeringen detta till känna.
Utskottet har inhämtat yttrande över motionen från Riksförsäkringsverket och Försäkringskasseförbundet.
Riksförsäkringsverket uppger i sitt remissyttrande den 27 maj 1993 att en mindre undersökning görs vid några försäkringskassekontor för att kartlägga omfattningen av uttag av föräldrapenning i anslutning till fridagar på detta sätt. Om resultatet av undersökningen visar att föräldrar växlar i uttag av föräldrapenning inför fridagar, och detta kan antas ske enbart för att få ut en högre föräldrapenning, anser verket att det bör övervägas att skärpa reglerna. En sådan skärpning skulle kunna göras genom att i verkets föreskrifter anges att föräldern måste ta ut minst en hel dags föräldrapenning i anslutning till de arbetsfria dagarna.
Försäkringskasseförbundet har i sitt yttrande den 13 juni 1993 anfört att, om det vid en granskning skulle visa sig att omfattningen av ifrågavarande förfarande är stor, man bör överväga att ändra föreskrifterna. Hänsyn måste då tas så att försäkringen inte försämras för andra grupper eller görs administrativt krångligare.
Genom beslut den 30 augusti 1993 har chefen för Socialdepartementet tillsatt en arbetsgrupp för översyn av vissa frågor inom föräldraförsäkringen. Arbetsgruppen skall bl.a. belysa olika situationer där en förälders uttag av föräldrapenning mer styrs av önskemålet att ge familjen en inkomstförstärkning än av att ta del i vården av barnet. Som exempel nämns den situation som beskrivs i motion Sf229. Arbetsgruppen skall bedöma omfattningen av och lämna förslag till ändringar som motverkar att föräldraförsäkringen utnyttjas på detta sätt. Förslag i denna del skall redovisas senast den 31 december 1993.
Utskottet ser positivt på att en kartläggning nu görs av omfattningen av uttaget av föräldrapenning i samband med fridagar på angivet sätt. Utskottet anser dock att resultatet av arbetsgruppens arbete bör avvaktas, och motion Sf229 bör därför inte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Begynnelsetidpunkt för utgivande av förtidspension
Förtidspension utges till en försäkrad som har fyllt 16 år för tid före den månad han fyller 65 år eller ålderspension dessförinnan börjar utges till honom, om hans arbetsförmåga på grund av sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan är nedsatt med minst en fjärdedel och nedsättningen kan anses varaktig. Förtidspension utges i form av hel, tre fjärdedels, halv eller en fjärdedels pension.
Förtidspension kan beviljas efter ansökan av den försäkrade eller genom att försäkringskassan initierar en pensionsprövning. När en försäkrad uppbär sjukpenning, rehabiliteringspenning eller ersättning för sjukhusvård enligt AFL kan försäkringskassan byta ut förmånen mot förtidspension utan att den försäkrade ansökt härom. Detsamma gäller då en försäkrad får ersättning för sjukhusvård eller livränta enligt lagen om arbetsskadeförsäkring eller motsvarande ersättning som betalas ut enligt någon annan författning. När försäkringskassan initierar en pensionsprövning tillerkänns den försäkrade alltid pension fr.o.m. månaden efter det beslutet meddelas.
Vid egen ansökan beviljas förtidspension från den tidpunkt den försäkrade uppfyller förutsättningarna för rätt till pension. Pension kan dock inte beviljas för längre tid tillbaka än tre månader före ansökningsmånaden. Den försäkrade kan dock i ansökan disponera över retroaktivtiden så att förtidspension beviljas för kortare tid tillbaka än tre månader samt även begära en senareläggning av tidpunkten, åtminstone fram till dess försäkringskassan fattar beslut i ärendet. Om en sjukskriven försäkrad ansöker om förtidspension från en viss framtida tidpunkt skall dock kassan på eget initiativ pröva utbyte av sjukpenning mot förtidspension.
I motion Sf214 anför Chris Heister (m) att enligt praxis kan en försäkrad som ansöker om förtidspension vid en viss tidpunkt disponera över begynnelsetidpunkten för utgivande av pensionen fram till dess försäkringskassan beslutar att bevilja pension. Motionären anför som exempel att om en försäkrad ansöker om pension i januari månad och försäkringskassan fattar beslut i november månad kan den försäkrade välja från vilken månad pensionen skall börja utges under den angivna tidsperioden. Om den försäkrade väljer november månad som begynnelsetidpunkt för pensionen får detta till konsekvens att arbetsgivaren får betala semesterersättning för perioden januari--november månad. Enligt motionären kan detta i framför allt mindre företag vara ekonomiskt betungande då det kan röra sig om tiotusentals kronor. Motionären framhåller att denna praxis, förutom de ekonomiska konsekvenserna för företagen, i sig är utmanande och därför bör avskaffas.
Riksförsäkringsverket och Försäkringskasseförbundet har yttrat sig över motionen.
Riksförsäkringsverket har uppfattningen att det rör sig om ett fåtal fall där den pensionsberättigade önskar en begynnelsetidpunkt för tid efter ansökningsmånaden. I de flesta ansökningsfallen uppbär den försäkrade dessutom sjukpenning, och i dessa fall är möjligheten att disponera över begynnelsetidpunkten starkt begränsad. Riksförsäkringsverket anser med beaktande härav att det saknas anledning att ytterligare reglera frågan om begynnelsetidpunkten för förtidspension men framhåller att det kan finnas anledning att inta en annan ståndpunkt om det visar sig att antalet ärenden ökar.
Försäkringskasseförbundet avstyrker motionen och anför att det nuvarande systemet fungerar bra.
Med hänsyn till vad som framkommit under remissbehandlingen anser utskottet att motion Sf214 inte bör föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.
Vårdbidrag
Vårdbidrag utges till förälder för vård av barn under 16 års ålder som behöver särskild tillsyn och vård på grund av sjukdom eller handikapp. Även merkostnader på grund av sjukdomen eller handikappet skall beaktas. Vårdbidraget utges allt efter tillsyns- och vårdbehovets omfattning och merkostnadernas storlek som hel, tre fjärdedels, halv eller en fjärdedels förmån. Hel förmån utgör 2,5 basbelopp och partiell förmån tillämplig del därav. Vårdbidraget är skattepliktigt och utgör pensionsgrundande inkomst för föräldern. Av vårdbidraget kan också viss del bestämmas som ersättning för merkostnader. Merkostnadsersättningen är skattefri, och denna ersättning grundar inte någon rätt till pension.
Om föräldrar till barn, för vilket rätt till vårdbidrag föreligger, lever åtskilda kan vårdbidraget utges med hälften till vardera föräldern under förutsättning att båda tar del i vården och har gemensam vårdnad om barnet. För uppdelning av vårdbidraget krävs också att båda föräldrarna begär att bidraget delas upp.
Liisa Rulander (kds) anför i motion Sf254 att det är relativt vanligen förekommande att barn för vilket vårdbidrag utges har en del av sitt boende hos den förälder som inte uppbär vårdbidrag. Enligt motionären är det också tämligen vanligt i en sådan situation att den förälder som uppbär vårdbidrag nekar att medverka till att en uppdelning av bidraget kommer till stånd. Även kravet på gemensam vårdnad för att delning av vårdbidraget skall kunna ske ställer till problem i de fall den ene föräldern motsätter sig en ansökan om sådan vårdnad och barnet mestadels bor hos den förälder som inte har del i vårdnaden. Motionären anser att vårdbidraget bör fördelas i proportion till hur många dygn barnet vistas hos respektive förälder och att det behövs en översyn av reglerna om uppdelning av vårdbidrag för föräldrar som lever åtskilda.
Utskottet har inhämtat yttrande över motionen från Riksförsäkringsverket och Försäkringskasseförbundet.
Riksförsäkringsverket ställer sig positivt till en översyn av reglerna och framhåller att en regelförändring som innebär att reglerna om vårdbidrag görs mer samstämmiga med reglerna för allmänt barnbidrag kan minska de problem som motionären beskriver. Barnbidrag kan efter anmälan utbetalas till den förälder hos vilken barnet är bosatt. Riksförsäkringsverket anser också att en annan uppdelning än hälftendelning av vårdbidraget kan diskuteras, men att en sådan uppdelning kräver en noggrann analys av kriterierna för en sådan fördelning och de administrativa konsekvenserna av detta.
Försäkringskasseförbundet påpekar att en delning av vårdbidraget när föräldrarna inte är överens medför en ökad administration och en svår kontrollfunktion vad gäller barnets boende hos respektive förälder. Förbundet anser dock att en förändring av reglerna kan vara motiverad.
Utskottet delar uppfattningen att det finns skäl att göra en översyn av reglerna för uppdelning av vårdbidrag när föräldrarna lever åtskilda. Enligt vad utskottet erfarit pågår inom regeringskansliet ett arbete med att förändra samhällsstödet till särlevande föräldrar, och en översyn av reglerna i nu nämnt hänseende skulle lämpligen kunna ske inom ramen för detta arbete. Vad utskottet med anledning av motion Sf254 sålunda anfört bör ges regeringen till känna.
Administration och utbetalning av offentliganställdas pensioner
Enligt nuvarande ordning administrerar de allmänna försäkringskassorna, Statens löne- och pensionsverk (SPV) och Kommunernas pensionsanstalt (KPA) sina respektive pensioner när det gäller den försäkringsmässiga hanteringen, vilket innebär att de olika organen fattar beslut om beviljande och beräkning av pensioner. Utbetalning av pensionerna styrs av förordningen (1980:624) om sättet och tiden för utbetalning av pension enligt lagen om allmän försäkring, m.m. och förordningen (1980:579) om utbetalning av statliga tjänstepensioner och vissa socialförsäkringsförmåner, m.m.
Enligt dessa förordningar betalas allmän pension ut genom Riksförsäkringsverket. Annan allmän pension än delpension betalas ut av KPA, om pensionstagaren har rätt till sådan kommunal personalpension som betalas ut av anstalten. Om SPV betalar ut tjänstepensionsförmåner enligt statliga pensionsavtal eller andra statliga pensionsbestämmelser som är samordnade med allmän pension skall SPV betala ut även allmän pension, om det inte finns särskilda skäl som talar för något annat. SPV får också efter samråd med Riksförsäkringsverket betala ut pension som inte är samordnad med allmän pension. Härvidlag gäller för närvarande att SPV alltid betalar ut allmän pension om statlig tjänstepension finns.
Hanteringen av allmän respektive statlig och kommunal pension går till på följande sätt. Om en statlig eller kommunal pension är aktuell, skickar SPV eller KPA en avisering till Riksförsäkringsverket. Denna avisering leder till en markering i Riksförsäkringsverkets databas att SPV respektive KPA skall betala ut en eventuell allmän pension. När så allmän pension beviljas en försäkrad, översänder verket de grunduppgifter som SPV och KPA behöver för att kunna beräkna utbetalningsbeloppet för den allmänna pensionen. SPV och KPA aviseras därefter kontinuerligt om förändringar av grunduppgifterna. Riksförsäkringsverket aviseras i sin tur månadsvis med uppgifter om tjänstepensionernas belopp, som behövs vid beräkning av inkomstprövade förmåner. All avisering sker via ADB-media. För försäkringskassorna och Riksförsäkringsverket innebär detta att all handläggning och ADB-bearbetning av SPV- och KPA-ärenden sker i stort sett på samma sätt som för övriga pensioner fram till själva utbetalningsmomentet.
I motion Sf287 av Monica Öhman m.fl. (s) anförs att de allmänna försäkringskassorna tillskapades i samband med genomförandet av lagen om allmän försäkring. I samband därmed fördes seriösa resonemang om att administrationen av de statliga tjänstepensionerna skulle föras över till kassorna. Av olika skäl blev så inte fallet. Motionärerna uppger vidare att allmän pension betalas ut av tre skilda administrationer, försäkringskassorna genom ADB-centralen i Sundsvall, SPV genom DAFA i Stockholm och KPA genom egen datorkraft i Stockholm. I dag, 30 år efter det att allmän tilläggspension (ATP) började utbetalas, finns det enligt motionärerna inte samma motiv för denna administration av pensionsutbetalningar. Det nya statliga pensionsavtalet från år 1991 innebär att den statliga tjänstepensionen betalas ut som ett nettobelopp utan någon samordning med den allmänna pensionen, och denna senare pension är dessutom beloppsmässigt den dominerande delen av vad SPV betalar ut i pension. Utbetalning av allmän pension bör därför enbart göras av de allmänna försäkringskassorna, och kassorna skall samtidigt betala ut statliga kompletterande tjänstepensioner till dem som får pension både enligt det nya och det gamla pensionsavtalet. På samma sätt bör utbetalning av den kommunala kompletteringspensionen kunna göras av kassorna. I yrkande 1 begär motionärerna ett tillkännagivande om behovet av en utredning om överföring av administrationen av pensionsutbetalning från SPV och KPA till de allmänna försäkringskassorna.
I yrkande 2 i samma motion begärs ett tillkännagivande till regeringen om en utredning av överföring av den övriga delen av administrationen av den statliga personalpensionen, dvs. beviljande och beräkning av pension, till de allmänna försäkringskassorna. Enligt motionärerna är serviceaspekten en av de främsta fördelarna med en sådan överföring. Pensionärerna får direkt ett beslut på sin sammanlagda pension, och då kassorna har samtliga uppgifter om pensionsförhållandena kan de besvara olika frågor från pensionärerna. Genom att kassorna inte har tillgång till SPV:s register via terminal kan kassorna i dag inte ens ge besked till pensionärerna om vilken skatt som skall dras på pensionen. En samlad administration för utbetalning bör dessutom medföra administrativa vinster.
Riksförsäkringsverket, Försäkringskasseförbundet, Landstingsförbundet, Kommunförbundet, SPV och KPA har yttrat sig över motionerna.
Enligt Riksförsäkringsverkets mening finns det beträffande utbetalning av pensioner tre möjliga alternativ. 1. Den nuvarande ordningen. 2. Försäkringskassorna och Riksförsäkringsverket betalar ut även tjänstepensioner. 3. Varje administration betalar ut sina pensioner, dvs. ingen samordning av pensionsutbetalning. Motivet för att samordna utbetalningarna är dels administrativa vinster, dels en bättre service till pensionärerna. De administrativa vinsterna enligt alternativen 1 och 2 är enligt verkets uppfattning begränsade. Varje administration måste även vid en samordning ha ett eget utbetalningssystem för sådana pensioner där ingen övrig part är inblandad. Beträffande serviceaspekten har en samordnad utbetalning fördelar genom att pensionären på ett ställe kan få besked om belopp, skatteuttag, utbetalningstidpunkt etc. En enda utbetalare medför att skatteavdrag inte behöver delas upp på en huvudarbetsgivare och en sidoinkomst. Information om det försäkringsmässiga innehållet måste däremot lämnas av respektive administration, eftersom man endast där har nödvändiga grunduppgifter, och kunskaperna om varandras regelverk ofta inte är tillräckliga. Det tredje alternativet leder till något ökade kostnader för själva utbetalningshandlingarna. Riksförsäkringsverket framhåller vidare att en överföring av hela administrationen av de statliga personalpensionerna till försäkringskassorna kan ge fördelar avseende bättre service till pensionärerna och tillvaratar de fördelar som finns med en gemensam utbetalning, men att de administrativa effekterna i övrigt är mer svårbedömda. En överföring av hela administrationen skulle dock kräva en omfattande uppbyggnad av kompetens och rutiner hos verket och kassorna. På sikt torde däremot vissa integrationsvinster vara möjliga genom bättre utnyttjande av bl.a. personal och ADB-utrustning. Riksförsäkringsverket har inga invändningar mot att en utredning görs avseende de aktuella frågorna men anser att en sådan utredning också bör innefatta alternativet att varje administration sköter sin egen utbetalning. En eventuell utredning bör också planeras så att den kan ta hänsyn till de förändringar inom pensionssystemet som övervägs inom pensionsarbetsgruppen.
Försäkringskasseförbundet anser att om utbetalning av SPV- och KPA-pensioner administreras av försäkringskassorna skulle pensionärerna kunna få en bättre service. Förbundet menar vidare att om den försäkringsmässiga hanteringen av SPV- och KPA-pensionerna överfördes till kassorna skulle informationen bli lättöverskådligare för såväl utbetalare som pensionstagare. En samlad administration bör dessutom innebära administrativa vinster. Förbundet ställer sig positivt till motionärernas förslag om en utredning i nu förevarande hänseenden.
SPV kan inte se någon förbättring för pensionsmottagarna med den av motionärerna föreslagna ändringen av utbetalning av pensionerna. Om utbetalningarna av pensionerna flyttas över till försäkringskassorna skulle detta innebära att närmare 400 olika enheter måste sitta inne med den kunskap som i dag finns samlad på ett ställe. Beträffande samordning uppger SPV att vissa delar av den statliga tjänstepensionen, t.ex. militärernas pensioner, samordnas med allmän pension även efter det att det nya tjänsteavtalet börjat att tillämpas. SPV framhåller vidare att enligt gjorda utredningar har SPV i förhållande till andra försäkringsorgan en mycket stor ekonomisk effektivitet när det gäller utbetalningsverksamheten. Beträffande den försäkringsmässiga hanteringen menar SPV att en överföring av denna enbart skulle medföra kompetensproblem och administrativa problem inom den decentraliserade kassaorganisationen. SPV har i och för sig inga invändningar mot att frågorna utreds men menar att statens utredningsresurser hellre bör användas på frågor där man kan finna en större ekonomisk potential än i denna fråga.
KPA har uppfattningen att motionen inte skall föranleda någon åtgärd. Till stöd för denna uppfattning framför KPA i huvudsak samma synpunkter som SPV.
Landstings- och kommunförbunden anser att nuvarande ordning av administration och utbetalning av pensioner väl tillgodoser landstingens och kommunernas krav på en effektiv och billig pensionsadministration och anser att motionen bör avslås.
Med hänsyn till vad som anförts av remissinstanserna finner utskottet inte anledning att föreslå någon utredning i enlighet med motionärernas önskemål. Utskottet avstyrker därför bifall till motion Sf287.
Begravningshjälp
AFL innehåller inga bestämmelser om rätt till begravningshjälp. Däremot finns en sådan rätt enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring och lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd.
Det förekommer även att olika kollektiva eller enskilda försäkringar täcker kostnader för begravning. I kollektivavtal mellan arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer har tecknats avtal om tjänstegrupplivförsäkringar som ger rätt till begravningshjälp om arbetstagaren avlider och i regel även om arbetstagarens make eller sambo avlider. Även företagare har möjlighet till anslutning till sådan försäkring. Begravningshjälpen utgår i dessa fall i regel med ett halvt basbelopp.
Enligt 5 kap. 2 § begravningslagen (1990:1144) skall kommunen där den avlidne senast var folkbokförd ombesörja gravsättning om ingen annan gör det. Kommunen har då rätt till ersättning för kostnaderna av dödsboet. Finns ej tillräckliga medel för begravningskostnader utgår bidrag enligt förarbetena till 6 § socialtjänstlagen (1980:620).
Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) anför i motion Sf205 att i de fall dödsboet inte kan betala begravningskostnaderna kan man anta att den döde levt under små ekonomiska förhållanden. Motionärerna anser att en obligatorisk dödsfallsförsäkring bör införas och begär ett tillkännagivande härom. I motion Sf256 begär Bengt Silfverstrand och Birthe Sörestedt (s) att regeringen snarast lägger fram förslag om införande av en allmän begravningsförsäkring.
En särskild utredare tillkallades år 1989 med uppgift att kartlägga de kostnader som uppkommer i samband med begravning och undersöka om det föreligger behov av stöd för sådana kostnader genom ökat samhällsansvar. Utredningen anför i sitt betänkande Vad kostar begravningar -- vem betalar? (SOU 1990:82) att, om ekonomiskt stöd skall utgå, det naturligen bör ske genom den allmänna försäkringen och finansieras genom arbetsgivaravgifter. Om begravningshjälp skulle införas i Sverige borde den enligt utredningen anpassas till att motsvara kostnaderna för kista, svepningsarbete och vad som i övrigt får anses nödvändigt och ofrånkomligt för en begravning, en kostnad på ca 6 000 kr i 1990 års priser. Med ett beräknat antal av 95 000 dödsfall per år skulle de sammanlagda årliga utbetalningarna av begravningshjälp uppgå till 570 miljoner kronor och föranleda ett ökat avgiftsuttag på ca 0,1 %.
Utredningens förslag har remissbehandlats och bereds fortfarande inom regeringskansliet (Civildepartementet).
Utskottet anser liksom vid sin senaste behandling av frågan (se bet. 1992/93:SfU6) att beredningen av utredningsförslaget bör avvaktas. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna Sf205 och Sf256.
Utskottet hemställer
1. beträffande medicinsk rehabilitering att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf240,
2. beträffande psykologisk utredning och behandling att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf202,
3. beträffande missbrukarvård att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Sf207 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. beträffande försäkringskassornas rehabiliteringsverksamhet att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf204,
5. beträffande rehabilitering av arbetslösa att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf279,
6. beträffande rehabiliteringsutredning av småföretagare att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf283 yrkande 6,
7. beträffande arbetshjälpmedel att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf222,
8. beträffande de samlade kostnaderna för funktionshindrade att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Sf231, 1992/93:Sf260 och 1992/93:Sf274,
9. beträffande förebyggande vård att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Sf223, 1992/93:Sf232, 1992/93:Sf233, 1992/93:Sf246, 1992/93:Sf257 och 1992/93:Sf258,
10. beträffande Dagmar 400 att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf221,
11. beträffande konstgjord befruktning att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf211,
12. beträffande ersättning för glasögon att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Sf235 och 1992/93:Sf237,
13. beträffande föräldrapenning att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf229,
14. beträffande begynnelsetidpunkt för förtidspension att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf214,
15. beträffande vårdbidrag att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Sf254 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
16. beträffande administration och utbetalning av offentliganställdas pensioner att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf287,
17. beträffande begravningshjälp att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Sf205 och 1992/93:Sf256.
Stockholm den 9 november 1993
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Gullan Lindblad
I beslutet har deltagit: Gullan Lindblad (m), Birgitta Dahl (s), Margit Gennser (m), Börje Nilsson (s), Sigge Godin (fp), Nils-Olof Gustafsson (s), Margareta Israelsson (s), Pontus Wiklund (kds), Arne Jansson (nyd), Maud Björnemalm (s), Gustaf von Essen (m), Bengt Lindqvist (s), Widar Andersson (s), Rune Backlund (c) och Ulf Kristersson (m).
Sammanfattning 1 Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1992/93 1 Utskottet 4 Rehabilitering 4 Medicinsk rehabilitering 5 Missbrukarvård 6 Försäkringskassornas rehabiliteringsverksamhet 8 Arbetslösa 9 Rehabiliteringsutredning av småföretagare 10 Arbetshjälpmedel 11 Sjukvård och högkostnadsskydd 11 Ersättning för glasögon 14 Föräldrapenning 14 Begynnelsetidpunkt för utgivande av förtidspension 16 Vårdbidrag 17 Administration och utbetalning av offentliganställdas pensioner 18 Begravningshjälp 21 Hemställan 22