Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1619 av den 31 maj 2024 om ändring av direktiv 2013/36/EU vad gäller tillsynsbefogenheter, sanktioner, filialer från tredjeland och miljö, samhällsansvar och bolagsstyrningsrisker (Text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 53.1,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,

med beaktande av Europeiska centralbankens yttrande,

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet, och

1 Syftet med ändringarna av Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU i samband med tillsynsbefogenheter, sanktioner, filialer från tredjeland och miljö-, samhällsansvars- eller bolagsstyrningsrisker (ESG) är att ytterligare harmonisera ramen för banktillsyn och i slutändan fördjupa den inre marknaden för bankverksamhet. De behöriga myndigheterna bör försöka säkerställa att tillsynsramen tillämpas på institut, enligt definitionen i det direktivet, på ett proportionellt sätt och i synnerhet sträva efter att i möjligaste mån minska efterlevnads- och rapporteringskostnaderna för små och icke-komplexa institut, med vederbörlig hänsyn till rekommendationerna i rapporten med titeln Study of the Cost of Compliance with Supervisory Reporting Requirements, som 2021 offentliggjordes av Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska bankmyndigheten) (EBA), inrättad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010, och som syftade till en genomsnittlig minskning av rapporteringskostnaderna med 10–20 %.

2 Behöriga myndigheter, deras anställda och ledamöterna i deras styrande organ bör vara oberoende och fria från politiskt och ekonomiskt inflytande. Risker för intressekonflikter undergräver integriteten hos unionens finansiella system och motverkar målet med en integrerad bank- och kapitalmarknadsunion. Direktiv 2013/36/EU bör fastställa mer detaljerade bestämmelser för att medlemsstaterna ska kunna säkerställa att deras behöriga myndigheter, inklusive deras anställda och ledamöterna i deras styrande organ, agerar på ett oberoende och objektivt sätt. I detta sammanhang bör minimikrav fastställas för att förebygga intressekonflikter och begränsa svängdörrsproblematik, särskilt genom att karensperioder, ett förbud mot handel med instrument som emitterats av enheter som står under tillsyn och en längsta möjliga mandatperiod för relevanta medlemmar i styrande organ föreskrivs. EBA bör utfärda riktlinjer till de behöriga myndigheterna om förebyggandet av intressekonflikter, baserade på internationell bästa praxis.

3 Anställda och ledamöter i den behöriga myndighetens styrande organ som omfattas av karensperioder bör ha rätt till lämplig ersättning som kompensation för deras oförmåga att under en viss period ta anställning vid enheter i förhållande till vilka dessa karensperioder tillämpas. Kompensationen bör stå i proportion till den relevanta karensperiodens längd och utformningen bör fastställas av varje medlemsstat.

4 Tillsynsmyndigheterna bör agera med största möjliga integritet när de utövar sina tillsynsfunktioner. För att öka insynen och säkerställa höga etiska standarder är det lämpligt att anställda och ledamöter i den behöriga myndighetens styrande organ åläggs att årligen lämna in en intresseförklaring. Denna förklaring bör innehålla information om ledamotens innehav av finansiella instrument för att minska de risker med anledning av intressekonflikter som kan uppstå på grund av dessa innehav och göra det möjligt för de behöriga myndigheterna att hantera sådana risker på lämpligt sätt. Intresseförklaringen bör inte påverka eventuella krav på att lämna in en förmögenhetsdeklaration enligt tillämpliga nationella regler.

5 Tillhandahållandet av de centrala banktjänster som förtecknas i punkterna 1, 2 och 6 i bilaga I till direktiv 2013/36/EU bör villkoras av ett uttryckligt och harmoniserat krav på auktorisation i unionsrätten, där det anges att företag som är etablerade i ett tredjeland som vill tillhandahålla sådana centrala banktjänster i unionen åtminstone bör etablera en filial i en medlemsstat och ansöka om auktorisation av en sådan filial i enlighet med unionsrätten, såvida inte företaget önskar tillhandahålla banktjänster i unionen genom ett dotterföretag.

6 Konsumtionen av banktjänster utanför unionen, liksom inom ramen för Världshandelsorganisationens överenskommelse om åtaganden rörande finansiella tjänster, ska inte påverkas. Kravet på att etablera en filial i unionen bör inte tillämpas på fall av kundinitierade kontakter (s.k. reverse solicitation), dvs. när en kund eller motpart uteslutande på eget initiativ kontaktar ett företag som är etablerat i ett tredjeland för tillhandahållande av banktjänster, inbegripet fortsatt tillhandahållande av banktjänster, eller banktjänster med nära anknytning till dem som ursprungligen begärdes. Vid införlivandet av detta direktiv bör medlemsstaterna kunna vidta åtgärder för att bevara kundernas förvärvade rättigheter enligt befintliga avtal. Sådana åtgärder bör endast tillämpas i syfte att underlätta övergången till genomförandet av detta direktiv och bör utformas snävt för att undvika kringgående. För att förhindra kringgående av de regler som är tillämpliga på tredjelandsföretags gränsöverskridande tillhandahållande av banktjänster bör de behöriga myndigheterna kunna övervaka tillhandahållandet av dessa tjänster. Kravet på att etablera en filial i unionen bör inte heller gälla interbanktransaktioner eller transaktioner mellan handlare. Utan att det påverkar tillämpningen av auktorisationssystemet i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 bör kravet på att etablera en filial inte tillämpas på fall där kreditinstitut i tredjeland tillhandahåller de investeringstjänster och den investeringsverksamhet i unionen som förtecknas i avsnitt A i bilaga I till direktiv 2014/65/EU och eventuella kompletterande tjänster, såsom därmed sammanhängande mottagande av insättningar eller beviljande av kredit eller lån i syfte att tillhandahålla tjänster enligt det direktivet, inbegripet tillhandahållande av handel med finansiella instrument eller förmögenhetsförvaltning för privatkunder. Ett sådant undantag bör dock ta hänsyn till efterlevnaden av de regler för bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism som fastställs i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849.

7 Behöriga myndigheter bör ha de befogenheter som krävs för att återkalla en auktorisation som beviljats ett kreditinstitut om det har fastställts att kreditinstitutet fallerar eller sannolikt kommer att fallera, det inte finns några rimliga utsikter för att alternativa åtgärder från den privata sektorn eller tillsynsåtgärder inom en rimlig tidsperiod skulle förhindra att kreditinstitutet fallerar och en rekonstruktionsåtgärd inte är nödvändig med hänsyn till allmänintresset. I en sådan situation bör kreditinstitutet avvecklas i enlighet med tillämpliga nationella insolvensförfaranden, eller andra typer av förfaranden som fastställts för sådana institut i nationell rätt, som skulle säkerställa att det kan lämna marknaden under ordnade former, och därmed avsluta den verksamhet som auktorisationen hade beviljats för. Om det fastställs att ett institut fallerar eller sannolikt kommer att fallera ska dock inte auktorisationen återkallas automatiskt, som i andra fall där den behöriga myndigheten har rätt att återkalla auktorisationen. De behöriga myndigheterna bör utöva sina befogenheter proportionellt och med beaktande av särdragen i de tillämpliga nationella insolvensförfarandena, inbegripet befintliga rättsliga förfaranden. Befogenheten att återkalla auktorisationen bör inte användas för att förhindra ett inledande eller framtvinga ett avslutande av insolvensförfaranden, såsom tillämpning av ett rättsligt moratorium eller andra åtgärder som är beroende av en aktiv licens.

8 Finansiella holdingföretag och blandade finansiella holdingföretag som är moderföretag till bankgrupper bör även i fortsättningen omfattas av den mekanism för identifiering och godkännande som infördes genom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/878. Denna mekanism gör det möjligt för behöriga myndigheter att låta vissa finansiella holdingföretag och blandade finansiella holdingföretag omfattas av det direkta tillämpningsområdet för myndighetens tillsyn och tillsynsbefogenheter enligt direktiv 2013/36/EU och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 för att säkerställa efterlevnad på gruppnivå. Under särskilda omständigheter bör de behöriga myndigheterna vara fria att undanta ett finansiellt holdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag som bildats i syfte att inneha ägarintressen i företag från godkännande. För att ta hänsyn till vissa bankgruppers särdrag bör den samordnande tillsynsmyndigheten dessutom kunna tillåta att finansiella holdingföretag eller blandade finansiella holdingföretag som är undantagna från godkännande utesluts från konsolideringen av en bankgrupp. Befogenheten att utesluta dessa enheter från konsolideringen av en bankgrupp bör dock endast utövas under exceptionella omständigheter, när alla villkor som anges i den tillämpliga rätten är uppfyllda, och i detta syfte bör den berörda bankgruppen visa att den holdingenhet som bör uteslutas inte är involverad i, eller relevant för, förvaltningen av den bankgruppen.

9 Kreditinstitutens tillsynsmyndigheter bör ha alla befogenheter som krävs för att fullgöra sina åligganden och för de olika förfaranden som genomförs av de enheter som står under tillsyn. För detta ändamål och för att åstadkomma mer rättvisa villkor bör tillsynsmyndigheterna ha alla tillsynsbefogenheter som behövs för att hantera de betydande förfaranden som kan genomföras av de enheter som står under tillsyn. Behöriga myndigheter bör därför underrättas om betydande förfaranden som genomförs av en enhet som står under tillsyn, inbegripet förvärv av enheter som står under tillsyn av väsentliga innehav i enheter i den finansiella eller den icke-finansiella sektorn, betydande överföringar av tillgångar och skulder från eller till enheter som står under tillsyn samt fusioner och delningar som inbegriper enheter som står under tillsyn och som genomförs av en enhet som står under tillsyn, väcker farhågor kring den enhetens tillsynsprofil eller om möjlig penningtvätt eller finansiering av terrorism. Dessutom bör de behöriga myndigheterna ha befogenhet att ingripa vid förvärv av väsentliga innehav, fusioner eller delningar.

10 För att säkerställa proportionalitet och undvika en onödig administrativ börda bör de behöriga myndigheternas utökade befogenheter endast tillämpas på förfaranden som anses vara betydande. Endast förfaranden som omfattar fusioner eller delningar bör automatiskt hanteras som betydande verksamheter, eftersom den enhet som bildas kan förväntas ha en tillsynsprofil som skiljer sig avsevärt från de ursprungliga enheterna i fusionen eller delningen. Dessutom bör fusioner eller delningar inte slutföras av enheter som inleder dem innan ett positivt förhandsyttrande har tagits emot från de behöriga myndigheterna. Förvärv av innehav som anses vara betydande bör bedömas av den berörda behöriga myndigheten på grundval av ett förfarande för underförstått godkännande.

11 För att säkerställa att de behöriga myndigheterna kan ingripa innan ett betydande förfarande inleds bör de underrättas i förväg. Underrättelsen bör åtföljas av all information som behövs för att de behöriga myndigheterna ska kunna bedöma den föreslagna transaktionen ur ett tillsynsperspektiv och vad gäller att förhindra penningtvätt eller finansiering av terrorism. De behöriga myndigheternas bedömning bör inledas när underrättelsen med all begärd information har tagits emot. När det gäller förvärv av väsentliga innehav, eller om den tilltänkta transaktionen endast omfattar finansiella intressenter från samma grupp, bör denna bedömning vara tidsbegränsad.

12 När det gäller förvärv av ett väsentligt innehav kan slutsatserna av bedömningen leda till att den behöriga myndigheten fattar beslut om att motsätta sig verksamheten. Om den behöriga myndigheten inte har motsatt sig förfarandet inom en viss tidsperiod bör förfarandet betraktas som godkänt.

13 Bestämmelserna om förvärv av kvalificerat innehav i ett kreditinstitut måste anpassas till bestämmelserna om förvärv av ett väsentligt innehav av ett institut om båda bedömningarna måste utföras för samma förfarande. Om de inte anpassas kan dessa bestämmelser leda till avvikelser i den bedömning som utförs av de behöriga myndigheterna och i slutändan påverka de beslut som fattas av dem.

14 När det gäller fusioner och delningar fastställs harmoniserade regler och förfaranden i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/1132, framför allt för gränsöverskridande fusioner och delningar av aktiebolag. Det bedömningsförfarande för behöriga myndigheter som föreskrivs i detta direktiv bör därför ses som ett komplement till det förfarande som föreskrivs i direktiv (EU) 2017/1132 och bör inte stå i strid med någon av dess bestämmelser. När det gäller gränsöverskridande fusioner och delningar som omfattas av tillämpningsområdet för direktiv (EU) 2017/1132 bör det motiverade yttrande som utfärdas av den behöriga myndigheten vara en del av bedömningen av efterlevnaden av alla relevanta villkor och det korrekta slutförandet av alla förfaranden och formaliteter som krävs för fusions- eller delningsintyget. Det motiverade yttrandet bör därför vidarebefordras till den utsedda nationella myndighet som är ansvarig för att utfärda fusions- eller delningsintyget enligt direktiv (EU) 2017/1132.

15 I vissa situationer, till exempel om enheter som är etablerade i olika medlemsstater är inblandade kan förfarandena kräva flera underrättelser och bedömningar av olika behöriga myndigheter, och därför kräva ett effektivt samarbete mellan dessa myndigheter. Därför måste samarbetsskyldigheterna specificeras, i synnerhet när det gäller tidiga gränsöverskridande underrättelser, smidigt utbyte av information, inbegripet med myndigheter med ansvar för att förhindra penningtvätt och finansiering av terrorism, och samordning av bedömningen.

16 EBA bör ges mandat att utveckla förslag till tekniska standarder för tillsyn och förslag till tekniska standarder för genomförande samt utarbeta riktlinjer för att säkerställa en lämplig ram för användningen av dessa utökade tillsynsbefogenheter. Dessa förslag till tekniska standarder för tillsyn och genomförande bör i synnerhet omfatta vilken information som ska tas emot av de behöriga myndigheterna, vilka delar som ska bedömas och hur samarbetet ska äga rum om fler än en behörig myndighet är inblandade. Dessa olika delar är avgörande för att säkerställa en tillräckligt harmoniserad tillsynsmetod med bestämmelser som möjliggör ett effektivt genomförande av de utökade befogenheterna med minsta möjliga ytterligare administrativ börda.

17 Regleringen av filialer som etablerats av företag från ett tredjeland för att tillhandahålla banktjänster i en medlemsstat omfattas av nationell rätt och harmoniseras endast i mycket begränsad utsträckning genom direktiv 2013/36/EU. Trots att filialer från tredjeland har en betydande och ökande närvaro på unionens bankmarknader omfattas de för närvarande endast av mycket allmänna informationskrav och inte av några tillsynsstandarder eller samarbetsarrangemang på unionsnivå. Den fullständiga avsaknaden av ett gemensamt tillsynsregelverk gör att filialer från tredjeland omfattas av olika nationella krav med varierande nivåer av tillsyn och räckvidd. Dessutom saknar de behöriga myndigheterna övergripande information och nödvändiga tillsynsverktyg för att på ett korrekt sätt kunna övervaka de särskilda risker som orsakas av grupper från tredjeland som är verksamma i en eller flera medlemsstater genom filialer och dotterföretag. Det finns för närvarande inte några integrerade tillsynsarrangemang för dem, och den behöriga myndighet som är ansvarig för tillsynen av varje filial som tillhör en grupp från tredjeland är inte skyldig att utbyta information med de behöriga myndigheter som utövar tillsyn över andra filialer och dotterföretag inom samma grupp. Ett sådant fragmenterat regelverk skapar risker för den finansiella stabiliteten och marknadsintegriteten i unionen och borde hanteras på ett korrekt sätt genom en harmoniserad rättslig ram för filialer från tredjeland. Denna ram bör omfatta gemensamma minimikrav på auktorisation, tillsynsstandarder, intern styrning, tillsyn och rapportering. Denna uppsättning av krav bör bygga på de krav som medlemsstaterna redan tillämpar på filialer från tredjeland inom sina territorier och ta hänsyn till liknande eller motsvarande krav som tredjeländer tillämpar på utländska filialer för att säkerställa samstämmighet mellan medlemsstaterna och anpassa unionens regelverk för filialer från tredjeland till befintlig internationell praxis inom detta område.

18 När de behöriga myndigheterna auktoriserar och utövar tillsyn över filialer från tredjeland bör de kunna utöva sina tillsynsfunktioner på ett effektivt sätt. För detta ändamål måste de ha tillgång till all nödvändig information om huvudföretaget för filialen från tredjeland från tillsynsmyndigheterna i det berörda tredjelandet och på ett effektivt sätt kunna samordna sin tillsynsverksamhet med tillsynsverksamheten hos tredjelandets tillsynsmyndigheter. Innan en filial från tredjeland inleder sin verksamhet i en medlemsstat bör de behöriga myndigheterna sträva efter att ingå ett avtal med tillsynsmyndigheten i det berörda tredjelandet för att möjliggöra samarbete och informationsutbyte. Ett sådant avtal bör baseras på de standardiserade administrativa arrangemang som utarbetats av EBA i enlighet med artikel 33.5 i förordning (EU) nr 1093/2010. De behöriga myndigheterna bör lämna information om sådana avtal till EBA. Om det inte är möjligt att ingå ett administrativt avtal på grundval av den standardisering som utarbetats av EBA bör de behöriga myndigheterna kunna använda andra former av arrangemang, till exempel genom skriftväxling, för att säkerställa att de kan utöva sina tillsynsfunktioner.

19 Av proportionalitetsskäl bör de minimikrav som införts för filialer från tredjeland stå i relation till den risk de utgör för finansiell stabilitet och marknadsintegritet i unionen och medlemsstaterna. Filialer från tredjeland bör därför klassificeras antingen i klass 1, om de bedöms vara mer riskbenägna, eller i klass 2 om de anses vara små och icke-komplexa och inte anses utgöra någon betydande risk för den finansiella stabiliteten, i enlighet med definitionen av litet och icke-komplext institut i förordning (EU) nr 575/2013. Enligt denna indelning bör filialer från tredjeland med bokförda tillgångar i en medlemsstat som motsvarar eller överstiger 5 miljarder EUR anses utgöra en sådan större risk på grund av deras storlek och komplexitet, eftersom deras fallissemang skulle kunna leda till en betydande störning av medlemsstatens marknad för banktjänster eller dess banksystem. Filialer från tredjeland som har tillstånd att ta emot inlåning från allmänheten bör på motsvarande sätt betraktas som mer riskbenägna oavsett deras storlek, om sådana inlåningar från allmänheten överstiger ett visst tröskelvärde, eftersom deras fallissemang kan påverka mycket sårbara insättare och leda till ett minskat förtroende för säkerheten och sundheten hos medlemsstatens banksystem och dess förmåga att skydda medborgarnas besparingar. Båda dessa typer av filial från tredjeland bör därför klassificeras som filialer från tredjeland i klass 1.

20 Filialer från tredjeland bör även klassificeras i klass 1 om huvudföretaget är föremål för reglering och den tillsyn och det genomförande av föreskrifter som föreskrivs genom den regleringen inte anses vara åtminstone likvärdiga med direktiv 2013/36/EU och förordning (EU) nr 575/2013, eller om det berörda tredjelandet är förtecknat som ett högrisktredjeland med strategiska brister i sitt system för bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism i enlighet med direktiv (EU) 2015/849. Dessa filialer från tredjeland utgör en betydande risk för finansiell stabilitet i unionen och i den medlemsstat där de är etablerade, eftersom de regelverk för bankverksamhet eller bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism som tillämpas på deras huvudföretag inte omfattar eller inte tillåter en ordentlig övervakning av de särskilda risker som uppstår till följd av den verksamhet som bedrivs av filialen i medlemsstaten eller de risker för motparter i medlemsstaten som gruppen från tredjeland ger upphov till. För att fastställa likvärdigheten mellan tredjelandets tillsynsstandarder för bankverksamhet och unionens standarder bör kommissionen kunna ge EBA i uppdrag att utföra en bedömning och utfärda en rapport om det berörda tredjelandets bankregelverk i enlighet med artikel 33 i förordning (EU) nr 1093/2010. EBA bör säkerställa att bedömningen utförs på ett noggrant och transparent sätt och i enlighet med tillförlitliga metoder. EBA bör även rådgöra och samarbeta med de tillsynsmyndigheter, de ministerier i tredjelandet som är ansvariga för dess bankreglering och, i tillämpliga fall, den privata sektorns parter, i en strävan att behandla dessa parter på ett rättvist sätt och ge dem möjlighet att skicka in dokumentation och lämna synpunkter inom en rimlig tidsram. Dessutom bör EBA säkerställa att den rapport som utfärdas är tillräckligt underbyggd, omfattar en detaljerad beskrivning av de bedömda frågorna och lämnas in inom en rimlig tidsram. För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av detta direktiv bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter att anta beslut om likvärdighet för bankregelverket för filialer från tredjeland. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011.

21 Behöriga myndigheter bör ha en uttrycklig befogenhet att från fall till fall kräva att filialer från tredjeland ska ansöka om auktorisation i enlighet med avdelning III kapitel 1 i direktiv 2013/36/EU, åtminstone om filialerna bedriver verksamhet med kunder eller motparter i andra medlemsstater i strid med reglerna för den inre marknaden, om de utgör en betydande risk för den finansiella stabiliteten i unionen eller i den medlemsstat där de är etablerade eller om det totala beloppet av tillgångar i alla filialer från tredjeland i unionen som tillhör samma grupp från tredjeland uppgår till eller överstiger 40 miljarder EUR eller beloppet av tillgångarna i filialen från tredjeland i den medlemsstat där den är etablerad i uppgår till eller överstiger 10 miljarder EUR. Dessutom bör behöriga myndigheter ha skyldighet att bedöma om filialer från tredjeland är systemviktiga om det sammanlagda beloppet av tillgångarna för alla filialer från tredjeland i unionen som tillhör samma grupp från tredjeland uppgår till eller överstiger 40 miljarder EUR. Alla filialer inom samma grupp från tredjeland som är etablerad i en medlemsstat eller i hela unionen bör omfattas av en sådan bedömning utförd av respektive behörig myndighet. Bedömningen bör omfatta en undersökning, i enlighet med särskilda kriterier, av huruvida filialerna utgör en lika hög risk för unionens eller medlemsstaternas finansiella stabilitet som institut som definieras som systemviktiga enligt direktiv 2013/36/EU och förordning (EU) nr 575/2013. Om de behöriga myndigheterna drar slutsatsen att filialerna från tredjeland är systemviktiga bör de införa krav på filialerna som är lämpliga för att minska risker för finansiell stabilitet. För detta ändamål bör de behöriga myndigheterna kunna kräva att filialer från tredjeland ska ansöka om auktorisation som dotterinstitut enligt direktiv 2013/36/EU för att kunna fortsätta att bedriva bankverksamhet i medlemsstaten eller i hela unionen. Behöriga myndigheter bör dessutom ha möjlighet att införa andra krav, i synnerhet en skyldighet att omstrukturera tredjelandsfilialernas tillgångar eller verksamheter för filialerna från tredjeland i unionen så att dessa filialer inte längre är systemviktiga, eller en skyldighet att uppfylla ytterligare krav på kapital, likviditet, rapportering eller offentliggörande, om detta skulle vara tillräckligt för att minska riskerna för finansiell stabilitet. Behöriga myndigheter bör endast kunna besluta att inte införa något av dessa krav på filialer från tredjeland som bedömts vara systemviktiga, i vilket fall de bör lämna en motiverad underrättelse till EBA och de behöriga myndigheterna i de medlemsstater där den relevanta gruppen från tredjeland har etablerat andra filialer från tredjeland eller dotterinstitut. De behöriga myndigheter som beslutar att utöva sin befogenhet att kräva auktorisation som dotterinstitut bör, för att ta hänsyn till de unionsomfattande konsekvenserna, i förväg samråda med EBA och de berörda behöriga myndigheterna.

22 För att främja samstämmigheten i tillsynsbeslut avseende en grupp från tredjeland med filialer och dotterföretag i hela unionen bör de behöriga myndigheterna, när de bedömer systemviktighet, samråda med EBA och de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där den berörda gruppen från tredjeland har etablerat andra filialer från tredjeland eller dotterinstitut, för att bedöma de risker för den finansiella stabiliteten som den berörda filialen från tredjeland skulle kunna utgöra för andra medlemsstater än den där den är etablerad.

23 Behöriga myndigheter bör utföra regelbundna granskningar av filialerna från tredjelands efterlevnad av de relevanta kraven i direktiv 2013/36/EU och införa tillsynsåtgärder för filialerna för att säkerställa eller återställa efterlevnaden av kraven. För att underlätta en effektiv tillsyn av efterlevnaden av dessa krav hos filialerna från tredjeland och möjliggöra en övergripande granskning av grupperna från tredjelands verksamhet i unionen bör en gemensam finansiell tillsynsrapportering göras tillgänglig för de behöriga myndigheterna enligt standardiserade mallar. EBA bör ges mandat att utarbeta förslag till tekniska standarder för genomförande med sådana mallar. För att säkerställa att all verksamhet inom de grupper från tredjeland som är verksamma i unionen genom filialer från tredjeland är föremål för en övergripande tillsyn, för att förhindra att de krav som är tillämpliga på dessa grupper enligt unionsrätten kringgås och för att minimera de möjliga riskerna för unionens finansiella stabilitet, måste dessutom lämpliga samarbetsarrangemang genomföras mellan de behöriga myndigheterna. I synnerhet bör filialer från tredjeland i klass 1 ingå i tillämpningsområdet för tillsynskollegierna för grupper från tredjeland i unionen. Om ett sådant kollegium inte redan finns bör de behöriga myndigheterna inrätta ett särskilt kollegium för alla filialer från tredjeland i klass 1 inom samma grupp om den gruppen är verksam i fler än en medlemsstat.

24 Unionens regelverk för filialer från tredjeland bör tillämpas utan att det påverkar det handlingsutrymme som medlemsstaterna för närvarande har att på allmän grund kräva att företag från tredjeland från vissa tredjeländer endast bedriver bankverksamhet på deras territorium genom dotterinstitut som är auktoriserade i enlighet med avdelning III kapitel 1 i direktiv 2013/36/EU. Detta krav skulle kunna gälla tredjeländer som tillämpar tillsynsstandarder för bankverksamhet som inte är likvärdiga med standarderna i medlemsstatens nationella rätt eller tredjeländer som har strategiska brister i sitt system för bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism.

25 Trots gällande sekretessregler bör informationsutbytet mellan behöriga myndigheter och skattemyndigheter förbättras. Informationsutbytet bör under alla omständigheter ske i enlighet med nationell rätt, och om informationen härrör från en annan medlemsstat bör de relevanta behöriga myndigheterna komma överens om utlämnande.

26 Det är mycket viktigt att institut, finansiella holdingföretag och blandade finansiella holdingföretag uppfyller tillsynskraven för att säkerställa deras säkerhet och sundhet och för att bevara stabiliteten i det finansiella systemet, både i unionen som helhet och i de enskilda medlemsstaterna. Europeiska centralbanken (ECB) och de nationella behöriga myndigheterna bör därför ha befogenhet att vidta avgörande åtgärder i god tid om instituten, de finansiella holdingföretagen och de blandade finansiella holdingföretagen och deras ledningsorgan inte uppfyller kraven på eller besluten om tillsyn.

27 För att säkerställa rättvisa villkor på området för sanktionsbefogenheter bör medlemsstaterna vara skyldiga att införa effektiva, proportionella och avskräckande administrativa sanktioner, viten och andra administrativa åtgärder avseende överträdelser av de nationella bestämmelserna om införlivande av direktiv 2013/36/EU och överträdelser av förordning (EU) nr 575/2013 eller beslut som fattats av en behörig myndighet på grundval av dessa bestämmelser eller den förordningen. Dessa administrativa sanktioner, viten och andra administrativa åtgärder bör uppfylla vissa minimikrav, däribland vilka minsta befogenheter de behöriga myndigheterna bör ha för att kunna tillämpa dem, vilka kriterier de behöriga myndigheterna bör beakta vid tillämpningen samt vilka krav som ska gälla för offentliggörande av de olika nivåerna av administrativa sanktioner och viten. EBA bör ges i uppdrag att rapportera om samarbetet mellan behöriga myndigheter i samband med tillämpningen av administrativa sanktioner, viten och andra administrativa åtgärder.

28 Medlemsstaterna bör kunna tillämpa administrativa sanktioner om den aktuella överträdelsen även omfattas av den nationella straffrätten. Behöriga myndigheter bör ta hänsyn till tidigare straffrättsliga påföljder som för samma överträdelse har ålagts den fysiska eller juridiska person som är ansvarig för den överträdelsen när de fastställer typen av administrativa sanktioner eller andra administrativa åtgärder och nivån på de administrativa sanktionsavgifterna. Detta säkerställer att strängheten hos alla administrativa sanktioner och andra administrativa åtgärder som tillämpas i bestraffningssyfte vid en sammanslagning av de administrativa och straffrättsliga förfarandena till följd av samma otillåtna handlande begränsas till vad som är nödvändigt mot bakgrund av överträdelsens allvar. I detta syfte bör medlemsstaterna införa lämpliga mekanismer för att säkerställa att de behöriga myndigheterna och de rättsliga myndigheterna vederbörligen och i god tid informeras om alla administrativa eller straffrättsliga förfaranden som inleds mot samma fysiska eller juridiska person.

29 Administrativa sanktionsavgifter bör ha en avskräckande effekt för att förhindra att den fysiska eller juridiska person som bryter mot nationella bestämmelser om införlivande av direktiv 2013/36/EU eller mot förordning (EU) nr 575/2013 återfaller till samma eller liknande överträdelser i framtiden. Administrativa sanktionsavgifter för juridiska personer bör tillämpas på ett enhetligt sätt, i synnerhet när det gäller fastställandet av det högsta beloppet för sådana sanktionsavgifter. Detta belopp bör baseras på det relevanta företagets totala årliga nettoomsättning. Den totala årliga nettoomsättningen, i den mening som avses i direktiv 2013/36/EU, är för närvarande emellertid varken uttömmande eller tillräckligt tydlig för att säkerställa rättvisa villkor vid tillämpningen av administrativa sanktionsavgifter. För att säkerställa en konsekvent beräkning i hela unionen bör direktiv 2013/36/EU föreskriva en förteckning över de delar som ska ingå i beräkningen av den totala årliga nettoomsättningen.

30 Förutom administrativa sanktionsavgifter bör behöriga myndigheter ha befogenhet att förelägga viten för institut, finansiella holdingföretag och blandade finansiella holdingföretag och för de ledamöter i ledningsorganet med ledningsfunktion, den verkställande ledningen, personer som innehar nyckelfunktioner, andra väsentliga risktagare och alla andra fysiska personer överträdelsen som i enlighet med nationell rätt har konstaterats bära ansvaret för överträdelser av skyldigheten att följa de nationella bestämmelserna om införlivande av direktiv 2013/36/EU, eller sina skyldigheter enligt förordning (EU) nr 575/2013 eller enligt ett beslut som fattats av en behörig myndighet på grundval av de bestämmelserna eller den förordningen. Medlemsstaterna bör fastställa särskilda regler och effektiva mekanismer för tillämpningen av viten. Viten bör tillämpas vid återkommande överträdelser. Utan att det påverkar de berörda personernas processuella rättigheter enligt tillämplig rätt, inbegripet deras rätt att bli hörda, bör de behöriga myndigheterna kunna tillämpa viten utan föregående begäran, beslut eller varning till den skyldiga parten om att åter uppfylla sina skyldigheter. Eftersom syftet med att förelägga viten är att tvinga fysiska eller juridiska personer att upphöra med en pågående överträdelse bör tillämpningen av viten inte hindra de behöriga myndigheterna från att ålägga efterföljande administrativa sanktioner för samma överträdelse. Det bör vara möjligt att förelägga viten ett visst datum och att börja tillämpa dem ett senare datum. Om inte annat föreskrivs av medlemsstaterna bör viten beräknas per dag.

31 För att säkerställa största möjliga handlingsutrymme till följd av en överträdelse och för att underlätta förebyggandet av nya överträdelser, oavsett om sådana överträdelser är föremål för en administrativ sanktion eller andra administrativa åtgärder enligt nationell rätt bör medlemsstaterna kunna införa ytterligare administrativa sanktioner och en högre nivå av administrativa sanktionsavgifter och viten.

32 Vid föreläggande av vite bör den behöriga myndigheten ta hänsyn till vitenas möjliga konsekvenser för den skyldiga fysiska eller juridiska personens ekonomiska situation och försöka undvika en situation där sanktionen leder till att den skyldiga fysiska eller juridiska personen blir insolvent eller orsakar allvarliga ekonomiska problem eller utgör en oproportionell andel av för den fysiska personens årsinkomst eller den juridiska personens totala årliga nettoomsättning. De behöriga myndigheterna bör också säkerställa att viten tillämpas på ledamöterna i ledningsorganet, den verkställande ledningen, personer som innehar nyckelfunktioner, andra väsentliga risktagare och alla andra fysiska personer som har identifierats som direkt ansvariga för överträdelsen, antingen enskilt eller kollektivt.

33 Under exceptionella omständigheter, om föreläggandet av de administrativa sanktioner som föreskrivs i detta direktiv inte är tillåtet enligt medlemsstatens rättssystem, bör det vara möjligt att undantagsvis tillämpa reglerna för administrativa sanktioner på ett sådant sätt att sanktionen initieras av den behöriga myndigheten och åläggs av en rättslig myndighet. Dessa medlemsstater måste ändå säkerställa att tillämpningen av reglerna och sanktionerna har en effekt som motsvarar de administrativa sanktioner som åläggs av de behöriga myndigheterna. Sanktionerna bör därför vara effektiva, proportionella och avskräckande.

34 För att fastställa lämpliga sanktioner för överträdelser av nationella bestämmelser om införlivande av direktiv 2013/36/EU och för överträdelser av förordning (EU) nr 575/2013 bör förteckningen över överträdelser som är föremål för administrativa sanktioner, viten och andra administrativa åtgärder kompletteras. Den förteckning över överträdelser som anges i direktiv 2013/36/EU bör därför ändras.

35 Sedan införandet av IFRS-standard 9 Financial instruments (IFRS 9) den 1 januari 2018 har resultatet av beräkningarna av förväntade kreditförluster, vilka bygger på modellbaserade metoder, en direkt inverkan på institutens kapitalbas och lagstadgade kapitalkvoter. Samma modellbaserade metoder är även grunden för beräkningen av förväntade kreditförluster om instituten tillämpar nationella redovisningsramar. Därför är det viktigt att de behöriga myndigheterna och EBA har en tydlig bild av vilka effekter beräkningarna har på det värdeintervall för riskvägda tillgångar och kapitalbaskrav som uppstår för liknande exponeringar. För detta ändamål bör riktmärkningen även omfatta dessa modellbaserade metoder. Med tanke på att institut som beräknar kapitalbaskrav i enlighet med schablonmetoden för kreditrisk även får använda modeller för beräkningen av förväntade kreditförluster inom ramen för IFRS 9 bör dessa institut också omfattas av riktmärkningen med beaktande av proportionalitetsprincipen.

36 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/876 innebar att förordning (EU) nr 575/2013 ändrades genom införandet av en reviderad ram för marknadsrisker som utvecklats av Baselkommittén för banktillsyn. Den alternativa schablonmetod som ingår i denna nya ram gör det möjligt för instituten att tillämpa modeller för vissa parametrar som används vid beräkningen av riskvägda tillgångar och kapitalbaskrav för marknadsrisk. Därför är det viktigt att de behöriga myndigheterna och EBA har en tydlig bild av värdeintervallen för riskvägda tillgångar och kapitalbaskrav som uppstår för liknande exponeringar, inte bara med den alternativa internmodellmetoden utan även med den alternativa schablonmetoden. Som en följd av detta bör riktmärkningen av marknadsrisk omfatta de omarbetade schablon- och internmodellmetoderna, med beaktande av proportionalitetsprincipen.

37 Den globala omställningen till en hållbar ekonomi i enlighet med Parisavtalet, som antogs den 12 december 2015 inom ramen för Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar (Parisavtalet), och Förenta nationernas Agenda 2030 för hållbar utveckling kommer att kräva en genomgripande socioekonomisk omställning och en mobilisering av betydande finansiella resurser från de offentliga och privata sektorerna. Genom den europeiska gröna given, som kommissionen införde i sitt meddelande från den 11 december 2019, åtar sig unionen att bli klimatneutral senast 2050. Finanssystemet har en viktig roll i samband med övergången, inte bara när det gäller att ta vara på och utnyttja de möjligheter som kommer att uppstå utan även för att hantera de risker som övergången kan medföra. Eftersom dessa risker kan få konsekvenser för stabiliteten, både för enskilda institut och det finansiella systemet som helhet, är det nödvändigt med ett förstärkt tillsynsregelverk som bättre integrerar de därmed sammanhängande riskerna.

38 Den aldrig tidigare skådade omfattningen av övergång till en hållbar, klimatneutral och cirkulär ekonomi kommer att ha betydande konsekvenser för det finansiella systemet. Under 2018 fastslog nätverket av centralbanker och tillsynsmyndigheter för miljöanpassning av det finansiella systemet, att klimatrelaterade risker är en källa till finansiell risk. I kommissionens meddelande av den 6 juli 2021 med titeln Strategi för att finansiera omställningen till en hållbar ekonomi (den förnyade strategin för hållbar finansiering) betonas att ESG-risker och risker på grund av de fysiska effekterna av klimatförändringarna, förlusten av biologisk mångfald och den allmänna förstörelsen av ekosystemen utgör en utmaning utan motstycke för unionens ekonomi och stabiliteten i det finansiella systemet. Dessa risker har olika gemensamma särdrag, däribland deras framtidsinriktade karaktär och deras betydande konsekvenser på kort, medellång och lång sikt. Särdragen hos klimatrelaterade risker och andra miljörisker, till exempel risker på grund av miljöförstöring och förlust av biologisk mångfald, när det gäller både omställningsrisker och fysiska risker, kräver särskilt att dessa risker hanteras långsiktigt under en tidsperiod på minst tio år.

39 Den långsiktiga och genomgripande karaktären hos omställningen till en hållbar, klimatneutral och cirkulär ekonomi kommer att medföra betydande förändringar av institutens affärsmodeller. En adekvat anpassning av finanssektorn, och i synnerhet kreditinstituten, är nödvändig för att uppnå målet med nollutsläpp av växthusgaser i unionens ekonomi senast 2050 och samtidigt hålla de inneboende riskerna under kontroll. Behöriga myndigheter bör därför ha möjlighet att bedöma denna anpassningsprocess och ingripa i de fall då instituten hanterar klimatrisker, såväl som risker på grund av miljöförstöring och förlust av biologisk mångfald, på ett sätt som äventyrar de enskilda institutens stabilitet eller den övergripande finansiella stabiliteten. De behöriga myndigheterna bör också övervaka och ha befogenhet att agera om det föreligger risker som uppstår i samband med omställningsutvecklingen inom ramen för unionens och medlemsstaternas relevanta regleringsmål när det gäller ESG-faktorer, till exempel enligt vad som anges förordning (EU) 2021/1119, kommissionens meddelande av den 14 juli 2021 med titeln 55 %-paketet (Fit for 55): nå EU:s klimatmål 2030 för klimatneutralitet (55 %-paketet) och den globala Kunming–Montreal-ramen för biologisk mångfald, antagen den 19 december 2022 av partskonferensen för Förenta nationernas konvention om biologisk mångfald, samt, för internationellt verksamma institut i förekommande fall, tredjeländers rättsliga mål och regleringsmål, som leder till risker för deras affärsmodeller och strategier, eller för den finansiella stabiliteten. De behöriga myndigheterna bör också ha befogenhet att stärka målen, åtgärderna och insatserna i institutens tillsynsplaner om de anses otillräckliga för att hantera ESG-riskerna på kort, medellång och lång sikt och i detta avseende skulle kunna utgöra väsentliga risker för deras solvens. Klimatrisker och mer övergripande miljörisker bör hanteras tillsammans med risker avseende samhällsansvar och bolagsstyrning inom en gemensam riskkategori för att möjliggöra en heltäckande och samordnad integrering av dessa faktorer, eftersom de ofta är sammanflätade. ESG-riskerna är nära kopplade till begreppet hållbarhet, eftersom ESG-faktorerna motsvarar de tre huvudsakliga hållbarhetspelarna.

40 För att upprätthålla en tillräcklig motståndskraft mot de negativa effekterna av ESG-faktorerna måste institut som är etablerade i unionen kunna identifiera, mäta och hantera ESG-risker på ett systematiskt sätt, och deras tillsynsmyndigheter bör åläggas att bedöma riskerna på de enskilda institutens nivå, såväl som på systemnivå, genom att prioritera miljöfaktorerna och gå vidare till andra hållbarhetsfaktorer efterhand som metoderna och verktygen för bedömningen utvecklas. Instituten bör åläggas att bedöma anpassningen av sina portföljer till unionens ambition att uppnå klimatneutralitet senast 2050 och avvärja hoten mot miljön och den biologiska mångfalden. Instituten bör vara skyldiga att utarbeta särskilda planer för att hantera de finansiella risker som kan uppstå på kort, medellång och lång sikt på grund av ESG-faktorer, inbegripet i samband med omställningsutvecklingen inom ramen för unionens och medlemsstaternas relevanta regleringsmål, till exempel enligt vad som anges i Parisavtalet, förordning (EU) 2021/1119, 55 %-paketet och den globala Kunming–Montreal-ramen för biologisk mångfald samt, för internationellt verksamma institut i förekommande fall, tredjeländers rättsliga mål och regleringsmål. Instituten bör ha skyldighet att utarbeta stabila styrningssystem och interna processer för hanteringen av ESG-risker och bör även införa strategier som godkänts av deras ledningsorgan och som inte bara tar hänsyn till de nuvarande effekterna, utan även de framtida konsekvenserna av ESG-faktorerna. Institutens ledningsorgans samlade kunskap och medvetenhet om ESG-faktorerna och den interna fördelningen av kapital för att hantera ESG-riskerna är också viktiga för att stärka motståndskraften mot de negativa effekterna av dessa risker. ESG-riskernas särdrag innebär att överenskommelser, mätningar och förvaltningsförfaranden kan skilja sig avsevärt mellan olika institut. För att säkerställa samstämmighet i unionen och en gemensam förståelse av ESG-riskerna bör lämpliga definitioner och minimistandarder för bedömningen av riskerna fastställas genom ett tillsynsregelverk.För att uppnå detta mål bör definitioner införas i direktiv 2013/36/EU, och EBA bör ges befogenhet att ange en minsta uppsättning av referensmetoder för att bedöma ESG-riskernas konsekvenser för institutens finansiella stabilitet med prioritering av effekterna av miljöfaktorer. ESG-riskernas framtidsinriktade karaktär innebär att scenarioanalyser och stresstester, tillsammans med planer för hantering av dessa risker, är särskilt informativa bedömningsverktyg, och EBA bör därför ha befogenhet att utarbeta enhetliga kriterier för innehållet i planerna för hantering av dessa risker och för fastställandet av scenarier och tillämpningen av metoder för stresstestning. EBA bör grunda sina scenarier på tillgängliga vetenskapliga rön, med utgångspunkt i arbetet i nätverket av centralbanker och tillsynsmyndigheter för miljöanpassning av det finansiella systemet och kommissionens insatser för stärkt samarbete mellan alla relevanta offentliga myndigheter i syfte att utveckla en gemensam metodbas, i enlighet med den förnyade strategin för hållbar finansiering. Miljörelaterade risker, däribland klimatrelaterade risker och risker på grund av miljöförstöring och förlust av biologisk mångfald, bör prioriteras mot bakgrund av deras brådskande karaktär och den särskilda betydelsen av scenarioanalys och stresstestning för deras bedömning.

41 Som viktiga finansiärer för företag och hushåll i unionen har instituten en relevant roll att spela när det gäller att främja hållbar utveckling i hela unionen. För att unionen ska kunna uppnå sitt övergripande mål att uppnå klimatneutralitet senast 2050 i enlighet med förordning (EU) 2021/1119 behöver institutionerna integrera rollen att främja hållbar utveckling i sin politik och sin verksamhet. För att möjliggöra denna integrering måste institutens affärsmodeller och strategier prövas mot unionens relevanta regleringsmål för en hållbar ekonomi, till exempel mot de åtgärder som föreskrivs av det europeiska vetenskapliga rådgivande organet för klimatförändringar, för att identifiera ESG-risker på grund av bristande anpassning. Om instituten offentliggör sina hållbarhetsmål och hållbarhetsåtaganden inom andra obligatoriska eller frivilliga hållbarhetsramar som enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/34/EU, bör dessa mål och åtaganden vara förenliga med de specifika planerna för att hantera de ESG-risker som de kan ställas inför på kort, medellång och lång sikt. De behöriga myndigheterna bör genom sin relevanta tillsynsverksamhet bedöma i vilken utsträckning institut ställs inför ESG-risker och har åtföljande förvaltningsstrategier och operativa åtgärder som återspeglas i de mål och delmål som fastställs i deras tillsynsplaner som är förenliga med deras offentliggjorda hållbarhetsåtaganden i samband med arbetet för anpassning till klimatneutralitet senast 2050. För att främja sund och effektiv risktillsyn och ett beteende från ledningens sida som är i linje med institutens långsiktiga hållbarhetsstrategi bör institutens riskbenägenhet när det gäller ESG-risker utgöra en integrerad del av deras ersättningspolicy och ersättningspraxis.

42 ESG-risker kan ha långtgående konsekvenser för stabiliteten, både för enskilda institut och för det finansiella systemet som helhet. Behöriga myndigheter bör därför hela tiden ta hänsyn till dessa risker i berörd tillsynsverksamhet, inbegripet översyns- och utvärderingsprocessen och stresstestningen av dessa risker. Kommissionen har genom det instrument för tekniskt stöd som inrättades genom Europaparlamentet och rådets förordning (EU) 2021/240, tillhandahållit stöd till de nationella behöriga myndigheterna i samband med utarbetandet och genomförandet av metoder för stresstestning och kommer att ge fortsatt tekniskt stöd för detta ändamål. Metoderna för stresstestning av ESG-risker har emellertid hittills främst tillämpats i förberedande syfte. För att klart och konsekvent införliva stresstestning av ESG-risker i tillsynsverksamheten bör EBA, den europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten, Eiopa) som inrättades genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1094/2010 och den europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten, Esma) som inrättades genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1095/2010 gemensamt utarbeta riktlinjer för att säkerställa konsekventa överväganden och gemensamma metoder för stresstestning av ESG-risker. Stresstestningen av dessa risker bör utgå från klimat- och miljörelaterade faktorer, men efterhand som fler uppgifter och metoder för ESG-risker blir tillgängliga för att stödja utvecklingen av ytterligare verktyg för bedömning av den kvantitativa effekten på de finansiella riskerna bör de behöriga myndigheterna övergå till att bedöma effekten av dessa risker i samband med lämplighetsbedömningen av institut. För att säkerställa överensstämmande tillsynsförfaranden bör EBA utfärda riktlinjer angående den enhetliga integreringen av ESG-risker i översyns- och utvärderingsprocessen.

43 Bestämmelserna om systemriskbuffert i direktiv 2013/36/EU kan redan användas för att hantera olika typer av systemrisker, inbegripet systemrisker i samband med klimatförändringar. Om institutets behöriga eller utsedda myndigheter gör bedömningen att risker i samband med klimatförändringar kan ha allvarliga negativa konsekvenser för medlemsstaternas finansiella system och realekonomi bör de införa ett systemriskbuffertvärde som även kan tillämpas på vissa grupper eller undergrupper av exponeringar, till exempel för dem som omfattas av fysiska risker och övergångsrisker på grund av klimatförändringar, om införandet av ett sådant värde bedöms vara ett effektivt och proportionerligt sätt att minska riskerna.

44 Marknaderna för kryptotillgångar har vuxit snabbt de senaste åren. För att hantera institutens potentiella risker på grund av deras exponeringar mot kryptotillgångar som inte i tillräcklig utsträckning omfattas av det befintliga tillsynsregelverket har Baselkommittén för banktillsyn utarbetat en standard för tillsynsbehandlingen av exponeringar mot kryptotillgångar. En del av den standarden rör institutens riskhantering och tillämpningen av tillsynsprocessen på och utvärderingen av institut. Institut med direkta eller indirekta exponeringar mot kryptotillgångar eller institut som tillhandahåller tillhörande tjänster för någon form av kryptotillgångar bör vara skyldiga att ha infört strategier, processer och metoder för riskhantering för att på lämpligt sätt hantera risker som orsakas av deras exponeringar mot kryptotillgångar. I synnerhet bör instituten i sin riskhanteringsverksamhet beakta teknikrisker för kryptotillgångar, allmänna risker relaterade till informations- och kommunikationsteknik (IKT) och cyberrisker, rättsliga risker, risker som rör penningtvätt och finansiering av terrorism samt värderingsrisker. De behöriga myndigheterna bör kunna vidta nödvändiga tillsynsåtgärder om institutens riskhanteringsmetoder bedöms vara otillräckliga.

45 Syftet med bedömningen av lämpligheten hos ledamöterna i ledningsorganen är att säkerställa att ledamöterna är kvalificerade för sina roller och har ett gott anseende. En stabil ram för bedömning av lämpligheten hos ledamöterna i ledningsorganet och personer som innehar nyckelfunktioner är avgörande för att säkerställa att instituten drivs korrekt och att deras risker hanteras på ett lämpligt sätt. Befintliga regler säkerställer inte att det utnämnande institutet bedömer lämpligheten hos ledamöterna i ledningsorganet i god tid. Dessutom finns det för närvarande inga regler för lämplighetsbedömning av personer som innehar nyckelfunktioner. Dessutom måste gränsöverskridande institut ta hänsyn till en mängd olika nationella regler och processer, vilket minskar effektiviteten i de nuvarande ramarna. Förekomsten av avsevärt olika krav när det gäller lämplighetsbedömningen är ett särskilt relevant problem för bankunionen. Därför är det viktigt att fastställa en uppsättning av regler på unionsnivå för att säkerställa en mer enhetlig och förutsägbar ram för lämplighetsbedömning. Detta kommer att främja en enhetlighet i tillsynen, stärka förtroendet mellan behöriga myndigheter ytterligare och ge instituten en större rättssäkerhet. Lämplighetsbedömningar är ett viktigt inslag i tillsynen vid sidan av andra mekanismer såsom översyns- och utvärderingsprocessen och ersättningsregler som tillsammans säkerställer en sund styrning av instituten.

46 För att säkerställa en sund styrning, främja oberoende åsikter och underlätta kritiska utmaningar samt få fram olika slags synpunkter och erfarenheter bör ledningsorganen därför präglas av en tillräcklig mångfald vad gäller ålder, kön, geografiskt ursprung samt utbildnings- och yrkesbakgrund. En jämn könsfördelning är särskilt viktig för att säkerställa en lämplig representation av befolkningen och bör främjas.

47 Institut, finansiella moderholdingföretag och blandade finansiella moderholdingföretag har det övergripande ansvaret för att bedöma lämpligheten hos varje ledamot i ledningsorganet och bör utföra den inledande lämplighetsbedömningen innan en ny ledamot tillträder sin befattning, med vissa undantag. Därefter bör de behöriga myndigheterna utföra en kontroll av lämpligheten. Dessa enheter bör säkerställa att informationen om lämpligheten hos ledamöterna i ledningsorganet hålls uppdaterad. Dessa enheter bör lämna denna information till den behöriga myndigheten. Så snart nya omständigheter eller andra förhållanden som kan påverka lämpligheten hos ledamöterna i ledningsorganet blir kända, bör enheterna utan onödigt dröjsmål informera den behöriga myndigheten om detta. Dessa enheter bör vidta nödvändiga åtgärder om de konstaterar att en ledamot eller en blivande ledamot av ledningsorganet inte uppfyller lämplighetskraven. Samma krav bör också gälla för personer som innehar nyckelfunktioner.

48 För att säkerställa rättssäkerheten och förutsägbarheten för enheterna är det nödvändigt att inrätta förfaranderegler för de behöriga myndigheternas kontroll av lämpligheten hos ledningsorganets ledamöter och personer som innehar nyckelfunktioner vid stora institut. Sådana förfaranderegler bör göra det möjligt för behöriga myndigheter att vid behov begära ytterligare information, bland annat genom dokumentation, intervjuer och utfrågningar. Information och handlingar som är nödvändiga för de behöriga myndigheternas lämplighetsbedömning, inbegripet i samband med den ansökan om lämplighet som innan en blivande ledamot tillträder en befattning (förhandsansökan om lämplighet) ska lämnas av stora institut för ledamöter i ledningsorganet med ledningsfunktion eller ordföranden för ledningsorganet med tillsynsfunktion, bör göras tillgängliga för de behöriga myndigheterna på ett sätt som fastställs av de behöriga myndigheterna. De behöriga myndigheterna bör ompröva en ledamots lämplighet om relevant information om ledamotens lämplighet har ändrats. När mandatet för en ledamot i ledningsorganet förnyas bör de behöriga myndigheterna inte vara skyldiga att göra en ny bedömning av den berörda ledamotens lämplighet om inte den relevanta information som de behöriga myndigheterna har kännedom om har ändrats och den ändringen kan påverka ledamotens lämplighet. De behöriga myndigheterna bör ha befogenhet att vidta nödvändiga åtgärder om de konstaterar att lämplighetskraven inte är uppfyllda. De behöriga myndigheterna bör kunna begära att den myndighet som ansvarar för tillsynen av penningtvätt eller finansiering av terrorism i enlighet med direktiv (EU) 2015/849 på grundval av en riskbaserad metod tar del av den relevanta informationen om ledamöterna i ledningsorganet och får tillgång till den centrala databasen för bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism.

49 På grund av de risker som förknippas med stora institut, särskilt förekomsten av möjliga spridningseffekter, bör de behöriga myndigheterna i de medlemsstater där tillsynsmyndighetens lämplighetsbedömning utförs efter det att ledamoten har tillträtt befattningen i ledningsorganet, i enlighet med nationell rätt, utan onödigt dröjsmål underrättas så snart det finns en tydlig avsikt att utse en ledamot i ledningsorganet med ledningsfunktion eller ordföranden för ledningsorganet med tillsynsfunktion. Stora institut bör under alla omständigheter säkerställa att de behöriga myndigheterna mottar en förhandsansökan om lämplighet senast 30 arbetsdagar innan den blivande ledamoten tillträder befattningen. En förhandsansökan om lämplighet bör åtföljas av alla relevanta handlingar och all relevant information som krävs för bedömningen, oavsett om de behöriga myndigheternas lämplighetsbedömning slutförs före eller efter det att personen tillträder befattningen. Om brottsregister eller andra handlingar som krävs enligt nationell rätt eller förtecknas av de behöriga myndigheterna blir tillgängliga i ett senare skede bör de behöriga myndigheterna också erhålla dessa handlingar och denna information utan onödigt dröjsmål. En förhandsansökan om lämplighet bör ge de behöriga myndigheterna möjlighet att inleda sin analys och vidta åtgärder inom ramen för bedömningen. Dessa åtgärder kan omfatta att hindra den blivande ledamoten från att tillträda tjänsten så länge som den behöriga myndigheten inte får tillräcklig information, eller, om den behöriga myndigheten hyser farhågor om den blivande ledamotens lämplighet, att inleda en fördjupad dialog i syfte att försäkra sig om att den blivande ledamoten är eller blir lämplig när befattningen tillträds. EBA bör utfärda riktlinjer om formerna för den riktade och fördjupade dialogen mellan den behöriga myndigheten och det stora institutet i syfte att undanröja eventuella hinder för den blivande ledamotens lämplighet i en anda av samarbete. Förhandsansökan om lämplighet bör göra det möjligt för de behöriga myndigheterna att i ett tidigt skede inleda en dialog med stora institut om lämpligheten hos ledamöterna i ledningsorganet med ledningsfunktion eller hos ordföranden för ledningsorganet med tillsynsfunktion innan dessa tillträder sina befattningar. Förhandsansökan om lämplighet bör dock inte påverka det stora institutets befogenheter och ansvar när det gäller att säkerställa lämpligheten hos ledamöterna i ledningsorganet, och inte heller eventuella efterhandsbedömningar som utförs av de behöriga myndigheterna, om sådana är tillåtna enligt nationell rätt.

50 För stora institut bör de behöriga myndigheterna dessutom noga överväga att fastställa en längsta period inom vilken lämplighetsbedömningen ska vara slutförd, åtminstone när det gäller utnämningen av ledamöter i ledningsorganet och utnämningen av chefen för interna kontrollfunktioner och finansdirektören, för en befattning i sådana institut. En sådan längsta period bör vid behov kunna förlängas.

51 Lämplighetsbedömningen av ledamöterna i ledningsorganet ska inte påverka tillämpningen av den nationella rätten om utnämning av arbetstagarföreträdare i ledningsorganen eller om utnämning av ledamöter i ledningsorganet med tillsynsfunktion av regionala eller lokala folkvalda organ. I dessa fall bör lämpliga skyddsåtgärder vidtas för att säkerställa lämpligheten hos dessa ledamöter i ledningsorganet.

52 Senast den 31 december 2029 bör EBA, i nära samarbete med ECB, se över och rapportera om tillämpningen av och effektiviteten hos ramen för lämplighetsbedömning, med beaktande även av proportionalitetsprincipen, särskilt när det gäller små och icke-komplexa institut.

53 EBA bör utarbeta riktlinjer för kriterierna för att fastställa om det finns rimliga skäl att misstänka pågående eller genomförd penningtvätt eller finansiering av terrorism, eller försök till detta, eller om det finns en ökad risk för detta i samband med en enhet. Vid utarbetandet av dessa riktlinjer bör EBA samarbeta med Esma och med myndigheten för bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism, inrättad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1620 (myndigheten för bekämpning av penningtvätt och av terrorismfinansiering), när den väl har inrättats. Om myndigheten för bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism inte är operativ när dessa riktlinjer utarbetas bör EBA anta dessa riktlinjer utan att behöva samarbeta med den myndigheten.

54 Eftersom lämplighetsbedömningen syftar till att främja en sund och ansvarsfull ledning av instituten måste de behöriga myndigheterna ha tillgång till nya verktyg för att bedöma lämpligheten hos ledamöter i ledningsorgan, den verkställande ledningen och personer som innehar nyckelfunktioner, till exempel redogörelser för ansvar och en kartläggning av åligganden. Dessa nya verktyg bör stödja de behöriga myndigheternas arbete med att granska institutens styrningssystem inom ramen för översyns- och utvärderingsprocessen. Trots ledningsorganets övergripande kollektiva ansvar bör instituten ha skyldighet att upprätta individuella redogörelser som anger roller och åligganden för samtliga ledamöter i ledningsorganet med ledningsfunktion, den verkställande ledningen och personer som innehar nyckelfunktioner tillsammans med en kartläggning av åligganden, inklusive uppgifter om rapporteringsvägar och ansvarsfördelning, samt för de personer som deltar i institutets styrformer och deras åligganden. Deras enskilda åligganden och ansvar fastställs inte alltid på ett tydligt och konsekvent sätt, och det kan finnas situationer där två eller fler roller överlappar varandra eller där uppgifts- och ansvarsområden förbises eftersom de inte faller inom en enskild persons ansvarsområde. Omfattningen av de enskilda åliggandena och det enskilda ansvaret bör vara väl definierad, och inga uppgifter bör sakna en ansvarig person. Dessa verktyg bör säkerställa ytterligare ansvarsskyldighet för ledamöter i ledningsorganet med ledningsfunktion, den verkställande ledningen och personer som innehar nyckelfunktioner. Om medlemsstaterna anser det nödvändigt bör de dessutom kunna anta eller behålla strängare krav för sådana verktyg.

55 Det ytterligare kapitalbaskrav som fastställts av ett instituts behöriga myndighet i enlighet med direktiv 2013/36/EU för att hantera andra risker än risken för alltför låg bruttosoliditet bör inte öka till följd av att institutet blir bundet av det kapitalgolv som fastställs i förordning (EU) nr 575/2013, om övriga omständigheter är oförändrade. I sådana fall bör den behöriga myndigheten, efter det att institutet blivit bundet av kapitalgolvet, dessutom granska det institutets ytterligare kapitalbaskrav och i synnerhet bedöma om och i vilken utsträckning dessa krav redan till fullo omfattas av det faktum att institutet är bundet av kapitalgolvet. Om detta är fallet bör institutets ytterligare kapitalbaskrav anses överlappa de risker som fångas in av kapitalgolvet i institutets kapitalbaskrav, och den behöriga myndigheten bör följaktligen minska detta krav till den nivå som är nödvändig för att undanröja en sådan överlappning så länge institutet är bundet av kapitalgolvet.

56 På liknande sätt, om institutet har blivit bundet av kapitalgolvet, kan det nominella belopp av institutets kärnprimärkapital som krävs enligt systemriskbufferten och bufferten för andra systemviktiga institut öka även om det inte har förekommit någon motsvarande ökning av de makrotillsynsrisker eller systemrisker som är förenade med institutet. I sådana fall bör institutets behöriga myndighet eller utsedda myndighet granska kalibreringen av systemriskbuffertvärdena och se till att de fortfarande är lämpliga och inte medför någon dubbelräkning av de risker som redan omfattas genom det faktum att institutet är bundet av kapitalgolvet. En sådan granskning bör äga rum med samma frekvens som granskningen av buffertarna, som ska ske varje år för bufferten för andra systemviktiga institut och vartannat år för systemriskbufferten. Institutets behöriga myndighet eller utsedda myndighet bör dock ha möjlighet att anpassa kalibreringen av buffertarna oftare.

57 För att möjliggöra en snabb och effektiv aktivering av systemriskbufferten är det nödvändigt att klargöra tillämpningen av de relevanta bestämmelserna och förenkla och anpassa de tillämpliga förfarandena. Utsedda myndigheter i alla medlemsstater bör ha möjlighet att fastställa en systemriskbuffert för att säkerställa att myndigheterna har befogenhet att hantera systemrisker på ett snabbt, proportionellt och effektivt sätt och för att möjliggöra erkännandet av systemriskbuffertvärden som fastställts av myndigheterna i andra medlemsstater. Erkännandet av ett systemriskbuffertvärde som fastställts av en annan medlemsstat bör endast kräva en anmälan från den myndighet som erkänner värdet. För att undvika onödiga auktorisationsförfaranden om beslutet att fastställa ett buffertvärde leder till en minskning av eller inte ändrar något av de tidigare fastställda värdena måste det förfarande som fastställs i artikel 131.15 i direktiv 2013/36/EU anpassas till det förfarande som fastställs i artikel 133.9 i det direktivet. De förfaranden som fastställs i artikel 133.11 och 113.12 i ovannämnda direktiv bör förtydligas och göras mer samstämmiga med de förfaranden som gäller för andra systemriskbuffertvärden i tillämpliga fall.

58 Kommissionen bör ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som utarbetats av EBA när det gäller undantaget för auktorisering av värdepappersföretag som kreditinstitut, förteckningen över de uppgifter som åtminstone ska lämnas in för att bedöma betydande förfaranden, processen för bedömning av betydande förfaranden, bokföringsarrangemangen för filialer från tredjeland, mekanismen för samarbete och arbetet inom tillsynskollegierna, begreppet exponering mot fallissemangsrisk som är betydande i absoluta termer och tröskelvärdena för stort antal betydande motparter eller positioner i omsatta skuldinstrument eller aktieinstrument från olika emittenter samt minimiinnehållet i frågeformuläret för lämplighetsbedömning, meritförteckning och den interna lämplighetsbedömningen. Kommissionen bör anta dessa tekniska standarder för tillsyn genom delegerade akter enligt artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) och i enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.

59 Kommissionen bör ges befogenhet att anta de tekniska standarder för genomförande som utarbetats av EBA när det gäller enhetliga format och definitioner för de intermediära moderföretagens rapportering, samrådsprocessen mellan behöriga myndigheter vid förvärvet av ett kvalificerat innehav, samrådsprocessen mellan behöriga myndigheter vid en fusion eller delning, tillsynsinformation och finansiell information om filialer från tredjeland samt om huvudföretag. Kommissionen bör anta dessa tekniska standarder för genomförande genom genomförandeakter enligt artikel 291 i EUF-fördraget och i enlighet med artikel 15 i förordning (EU) nr 1093/2010.

60 Vid utarbetande av tekniska standarder och riktlinjer och vid besvarande av frågor som rör deras praktiska tillämpning eller genomförande bör EBA ta vederbörlig hänsyn till proportionalitetsprincipen och säkerställa att dessa standarder och riktlinjer också kan tillämpas utan onödig ansträngning av små och icke-komplexa institut.

61 Eftersom målen för detta direktiv inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av deras omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

62 Direktiv 2013/36/EU bör därför ändras i enlighet med detta.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1 – Ändringar av direktiv 2013/36/EU

Direktiv 2013/36/EU ska ändras på följande sätt:

1 Artikel 2 ska ändras på följande sätt:

2 I artikel 3 ska punkt 1 ändras på följande sätt:

3 I artikel 4 ska punkt 4 ersättas med följande:

4 Följande artikel ska införas:

5 Artikel 8a ska ändras på följande sätt:

6 I artikel 18 ska följande led läggas till:

7 Artikel 21a ska ändras på följande sätt:

8 I artikel 21b ska följande punkt införas:

9 Följande artikel ska införas:

10 I artikel 22.2 ska första stycket ersättas med följande:

11 Artikel 23 ska ändras på följande sätt:

12 I avdelning III ska följande kapitel läggas till:

13 Avdelning VI ska ersättas med följande:

14 I artikel 53.1 ska andra stycket ersättas med följande:

15 I artikel 56 ska följande stycke läggas till:

16 Artiklarna 65 och 66 ska ersättas med följande:

17 Artikel 67 ska ändras på följande sätt:

18 Artikel 70 ska ersättas med följande:

19 I artikel 73 ska första stycket ersättas med följande:

20 I artikel 74 ska punkt 1 ersättas med följande:

21 Artikel 76 ska ändras på följande sätt:

22 Artikel 77 ska ändras på följande sätt:

23 Artikel 78 ska ändras på följande sätt:

24 I artikel 79 ska följande led läggas till:

25 Artikel 81 ska ersättas med följande:

26 I artikel 83 ska följande punkt läggas till:

27 Artikel 85.1 ska ersättas med följande:

28 Följande artikel ska införas:

29 Artikel 88 ska ändras på följande sätt:

30 Artikel 91 ska ersättas med följande:

31 Följande artikel ska införas:

32 Artikel 92 ska ändras på följande sätt:

33 Artikel 94 ska ändras på följande sätt:

34 I artikel 97.4 ska andra stycket ersättas med följande:

35 Artikel 98 ska ändras på följande sätt:

36 I artikel 100 ska följande punkt läggas till:

37 I artikel 101 ska punkt 3 ersättas med följande:

38 Artikel 104 ska ändras på följande sätt:

39 Artikel 104a ska ändras på följande sätt:

40 I artikel 104b ska följande punkt införas som punkt 4a:

41 I artikel 106 ska punkt 1 ersättas med följande:

42 I avdelning VII kapitel 3 ska följande avsnitt införas före avsnitt I:

43 Artikel 121 ska ersättas med följande:

44 Artikel 131 ska ändras på följande sätt:

45 Artikel 133 ska ändras på följande sätt:

46 Artikel 142 ska ändras på följande sätt:

47 Artikel 161 ska ändras på följande sätt:

Artikel 2 – Införlivande

1 Medlemsstaterna ska senast den 10 januari 2026 anta och offentliggöra de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv. De ska genast underrätta kommissionen om detta.

2 Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om texten till de centrala bestämmelser i nationell rätt som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 3 – Ikraftträdande och tillämpning

Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 1.44 c och 1.45 c ska tillämpas från och med den 29 juli 2024.

Artikel 4 – Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

1 EUT C 248, 30.6.2022, s. 87.

2 Europaparlamentets ståndpunkt av den 24 april 2024 (ännu inte offentliggjord i EUT) och rådets beslut av den 30 maj 2024.

3 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiven 2006/48/EG och 2006/49/EG (EUT L 176, 27.6.2013, s. 338).

4 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska bankmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/78/EG (EUT L 331, 15.12.2010, s. 12).

5 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av direktiv 2002/92/EG och av direktiv 2011/61/EU (EUT L 173, 12.6.2014, s. 349).

6 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 av den 4 juli 2012 om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister (EUT L 201, 27.7.2012, s. 1).

7 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 av den 20 maj 2015 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG och kommissionens direktiv 2006/70/EG (EUT L 141, 5.6.2015, s. 73).

8 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/878 av den 20 maj 2019 om ändring av direktiv 2013/36/EU vad gäller undantagna enheter, finansiella holdingföretag, blandade finansiella holdingföretag, ersättning, tillsynsåtgärder och tillsynsbefogenheter och kapitalbevarande åtgärder (EUT L 150, 7.6.2019, s. 253)

9 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 176, 27.6.2013, s. 1).

10 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/1132 av den 14 juni 2017 om vissa aspekter av bolagsrätt (EUT L 169, 30.6.2017, s. 46).

11 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (EUT L 55, 28.2.2011, s. 13).

12 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/876 av den 20 maj 2019 om ändring av förordning (EU) nr 575/2013 vad gäller bruttosoliditetsgrad, stabil nettofinansieringskvot, krav för kapitalbas och kvalificerade skulder, motpartsrisk, marknadsrisk, exponeringar mot centrala motparter, exponeringar mot företag för kollektiva investeringar, stora exponeringar, rapporteringskrav och krav på offentliggörande av information, samt av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 150, 7.6.2019, s. 1).

13 EUT L 282, 19.10.2016, s. 4.

14 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1119 av den 30 juni 2021 om inrättande av en ram för att uppnå klimatneutralitet och om ändring av förordningarna (EG) nr 401/2009 och (EU) 2018/1999 (europeisk klimatlag) (EUT L 243, 9.7.2021, s. 1).

15 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/34/EU av den 26 juni 2013 om årsbokslut, koncernredovisning och rapporter i vissa typer av företag, om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/43/EG och om upphävande av rådets direktiv 78/660/EEG och 83/349/EEG (EUT L 182, 29.6.2013, s. 19).

16 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/240 av den 10 februari 2021 om inrättande av ett instrument för tekniskt stöd (EUT L 57, 18.2.2021, s. 1).

17 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1094/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/79/EG (EUT L 331, 15.12.2010, s. 48).

18 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1095/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/77/EG (EUT L 331, 15.12.2010, s. 84).

19 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1620 av den 31 maj 2024 om inrättande av myndigheten för bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism och om ändring av förordningarna (EU) nr 1093/2010, (EU) nr 1094/2010 och (EU) nr 1095/2010 ( EUT L, 2024/1620, 19.6.2024, ELI: http://data.europa.eu/eli/reg/2024/1620/oj).

20 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1119 av den 30 juni 2021 om inrättande av en ram för att uppnå klimatneutralitet och om ändring av förordningarna (EG) nr 401/2009 och (EU) 2018/1999 (europeisk klimatlag) (EUT L 243, 9.7.2021, s. 1).

21 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/1114 av den 31 maj 2023 om marknader för kryptotillgångar och om ändring av förordningarna (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 1095/2010 samt direktiven 2013/36/EU och (EU) 2019/1937 (EUT L 150, 9.6.2023, s. 40).

22 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska bankmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/78/EG (EUT L 331, 15.12.2010, s. 12).

23 Rådets förordning (EU) nr 1024/2013 av den 15 oktober 2013 om tilldelning av särskilda uppgifter till Europeiska centralbanken i fråga om politiken för tillsyn över kreditinstitut (EUT L 287, 29.10.2013, s. 63).

24 Europeiska centralbankens förordning (EU) nr 468/2014 av den 16 april 2014 om upprättande av ramen för samarbete inom den gemensamma tillsynsmekanismen mellan Europeiska centralbanken och nationella behöriga myndigheter samt med nationella utsedda myndigheter (ramförordning om den gemensamma tillsynsmekanismen [SSM]) (ECB/2014/17) (EUT L 141, 14.5.2014, s. 1).

25 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 806/2014 av den 15 juli 2014 om fastställande av enhetliga regler och ett enhetligt förfarande för resolution av kreditinstitut och vissa värdepappersföretag inom ramen för en gemensam resolutionsmekanism och en gemensam resolutionsfond och om ändring av förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 225, 30.7.2014, s. 1).

26 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 av den 20 maj 2015 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG och kommissionens direktiv 2006/70/EG (EUT L 141, 5.6.2015, s. 73).

27 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/1132 av den 14 juni 2017 om vissa aspekter av bolagsrätt (EUT L 169, 30.6.2017, s. 46).

28 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/2162 av den 27 november 2019 om utgivning av säkerställda obligationer och offentlig tillsyn över säkerställda obligationer samt om ändring av direktiven 2009/65/EG och 2014/59/EU (EUT L 328, 18.12.2019, s. 29).

29 Rådets förordning (EG) nr 139/2004 av den 20 januari 2004 om kontroll av företagskoncentrationer (EG:s koncentrationsförordning) (EUT L 24, 29.1.2004, s. 1).

30 Kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/61 av den 10 oktober 2014 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 när det gäller likviditetstäckningskravet för kreditinstitut (EUT L 11, 17.1.2015, s. 1).

31 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/49/EU av den 16 april 2014 om insättningsgarantisystem (EUT L 173, 12.6.2014, s. 149).

32 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1606/2002 av den 19 juli 2002 om tillämpning av internationella redovisningsstandarder (EGT L 243, 11.9.2002, s. 1).

33 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/2554 av den 14 december 2022 om digital operativ motståndskraft för finanssektorn och om ändring av förordningarna (EG) nr 1060/2009, (EU) nr 648/2012, (EU) nr 600/2014, (EU) nr 909/2014 och (EU) 2016/1011 (EUT L 333, 27.12.2022, s. 1).

34 Kommissionens genomförandeförordning (EU) 2021/451 av den 17 december 2020 om tekniska genomförandestandarder för tillämpningen av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 vad gäller instituts tillsynsrapportering och om upphävande av genomförandeförordning (EU) nr 680/2014 (EUT L 97, 19.3.2021, s. 1).

35 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/34/EU av den 26 juni 2013 om årsbokslut, koncernredovisning och rapporter i vissa typer av företag, om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/43/EG och om upphävande av rådets direktiv 78/660/EEG och 83/349/EEG (EUT L 182, 29.6.2013, s. 19).

36 Kommissionens direktiv 2006/73/EG av den 10 augusti 2006 om genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG vad gäller organisatoriska krav och villkor för verksamheten i värdepappersföretag, och definitioner för tillämpning av det direktivet (EUT L 241, 2.9.2006, s. 26).

37 Rådets direktiv 86/635/EEG av den 8 december 1986 om årsbokslut och sammanställd redovisning för banker och andra finansiella institut (EGT L 372, 31.12.1986, s. 1).

38 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1620 av den av den 31 maj 2024 om inrättande av myndigheten för bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism och om ändring av förordningarna (EU) nr 1093/2010, (EU) nr 1094/2010 och (EU) nr 1095/2010 ( EUT L, 2024/1620, 19.6.2024, ELI: http://data.europa.eu/eli/reg/2024/1620/oj).

Europeiska unionens officiella tidning

II Icke-lagstiftningsakter

DIREKTIV