Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2026/808 av den 30 mars 2026 om ändring av förordning (EU) nr 806/2014 vad gäller åtgärder för tidigt ingripande, villkor för resolution och finansiering av resolutionsåtgärder (Text av betydelse för EES)
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING
med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 114,
med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,
efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,
med beaktande av Europeiska centralbankens yttrande,
med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande,
i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet, och
1 Unionens resolutionsram för kreditinstitut och värdepappersföretag (institut) inrättades i efterdyningarna av den globala finanskrisen 2008–2009 och i enlighet med Key Attributes of Effective Resolution Regimes for Financial Institutions som först offentliggjordes av rådet för finansiell stabilitet i oktober 2011. Unionens resolutionsram består av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 806/2014. Båda lagstiftningsakterna är tillämpliga på institut och på andra enheter som omfattas av det direktivet eller den förordningen (gemensamt kallade enheter). Unionens resolutionsram syftar till att på ett ordnat sätt hantera enheters fallissemang genom att bevara deras kritiska funktioner och undvika hot mot den finansiella stabiliteten och samtidigt skydda insättare och offentliga medel. Dessutom syftar unionens resolutionsram till att främja utvecklingen av den inre marknaden för bankverksamhet genom att skapa ett harmoniserat system för att hantera gränsöverskridande kriser på ett samordnat sätt och genom att undvika problem med snedvridning av konkurrensen och risker för ojämlik behandling.
2 Unionens resolutionsram ger efter flera års genomförande inte avsett resultat med avseende på vissa av dessa mål. Även om enheter har gjort betydande framsteg mot möjligheten till resolution och har avsatt betydande resurser för detta ändamål, särskilt genom uppbyggnad av förlustabsorberings- och rekapitaliseringskapacitet och komplettering av finansieringsarrangemang för resolution, används sällan unionens resolutionsram. I stället hanteras fallissemang i vissa mindre och medelstora enheter vanligtvis genom nationella åtgärder som inte är harmoniserade. Skattebetalarnas pengar används fortfarande snarare än branschfinansierade skyddsnät, såsom finansieringsarrangemang för resolution. Denna situation förefaller bero på otillräckliga incitament. Dessa otillräckliga incitament är en följd av samspelet mellan unionens resolutionsram och nationella regler, vilket innebär att det stora utrymmet för resolutionsmyndigheter att göra en skönsmässig bedömning av allmänintresset inte alltid utövas på ett sätt som återspeglar hur unionens resolutionsram är avsedd att tillämpas. Samtidigt har unionens resolutionsram använts i liten utsträckning på grund av riskerna för insättare i inlåningsfinansierade enheter att tvingas bära förluster för att säkerställa att dessa enheter kan få tillgång till extern finansiering vid resolution, särskilt i avsaknad av andra nedskrivningsbara skulder. Slutligen har det faktum att det finns mindre stränga regler för tillgång till finansiering utanför resolution än vid resolution avskräckt från att tillämpa unionens resolutionsram till förmån för andra lösningar, vilket ofta innebär att skattebetalarnas pengar används i stället för enheternas egna medel eller branschfinansierade skyddsnät. Denna situation medför i sin tur risker för fragmentering, risker för suboptimala resultat i förvaltningen av enheters fallissemang, särskilt när det gäller små och medelstora enheter, och alternativkostnader från outnyttjade finansiella resurser. Det är därför nödvändigt att säkerställa en mer effektiv och konsekvent tillämpning av unionens resolutionsram och säkerställa att den kan tillämpas närhelst det ligger i allmänhetens intresse, inbegripet för små och medelstora enheter som primärt finansieras genom insättningar och inte har tillräckliga andra nedskrivningsbara skulder.
3 Enligt förordning (EU) nr 806/2014 ska medlemsstater som har inlett ett nära samarbete mellan Europeiska centralbanken (ECB) och respektive nationella behöriga myndigheter betraktas som deltagande medlemsstater vid tillämpningen av den förordningen. Den förordningen innehåller dock inga närmare uppgifter om processen för att förbereda inledandet av det nära samarbetet om resolutionsrelaterade uppgifter. Det är därför lämpligt att fastställa dessa närmare uppgifter.
4 Intensiteten och detaljnivån i resolutionsplaneringsarbetet med avseende på dotterföretag som inte har identifierats som resolutionsenheter varierar beroende på de berörda enheternas storlek, deras riskprofil, deras roll i tillhandahållandet av kritiska funktioner, deras kärnaffärsområden, deras betydelse för kontinuiteten i koncernens verksamhet efter resolution och koncernresolutionsstrategin samt dotterföretagets betydelse i den medlemsstat där det är etablerat, inbegripet dess potentiella systemvikt och dess potentiella inverkan på de tillgängliga finansiella medlen inom insättningsgarantisystemet i händelse av avveckling enligt normala insolvensförfaranden. Den gemensamma resolutionsnämnden (nämnden) bör därför kunna beakta dessa faktorer när den fastställer vilka åtgärder som ska vidtas med avseende på sådana dotterföretag och följa en motsvarande metod, när så är lämpligt.
5 En enhet som är under avveckling enligt nationell rätt, efter ett fastställande av att enheten fallerar eller sannolikt kommer att fallera och en slutsats från nämnden att dess resolution inte ligger i allmänhetens intresse, är i slutändan på väg mot marknadsutträde. I sådana fall behövs inte längre någon plan för resolution av enheten, oberoende av om den behöriga myndigheten redan har återkallat auktorisationen för den berörda enheten. Detsamma gäller för den resterande delen av ett institut under resolution efter överföring av tillgångar, rättigheter och skulder inom ramen för en överföringsstrategi. Det är därför lämpligt att specificera att det i sådana situationer inte krävs att resolutionsplaner antas.
6 Nämnden kan för närvarande besluta att förbjuda vissa utdelningar om en enhet, oavsett om det rör sig om en resolutionsenhet eller inte, inte uppfyller det kombinerade buffertkravet när det beaktas utöver minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder. För att säkerställa rättssäkerhet och anpassning till de befintliga förfarandena för genomförande av beslut som fattas av nämnden är det dock nödvändigt att tydligare ange rollerna för de myndigheter som deltar i förfarandet för att förbjuda utdelningar. Det är därför lämpligt att fastställa att nämnden bör instruera den nationella resolutionsmyndigheten att förbjuda sådana utdelningar, och myndigheten bör genomföra nämndens instruktion. Dessutom kan en enhet i vissa situationer åläggas att uppfylla minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder på en annan grund än den grund på vilken enheten är skyldig att uppfylla det kombinerade buffertkravet. Denna situation skapar osäkerhet om villkoren för utövandet av nämndens befogenheter att förbjuda utdelningar och för beräkningen av det högsta utdelningsbara beloppet i samband med minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder. Det bör därför fastställas att nämnden i dessa fall bör instruera de nationella resolutionsmyndigheterna att förbjuda vissa utdelningar på grundval av det beräknade kombinerade buffertkrav som följer av den metod som fastställs i den delegerade akt som antagits enligt artikel 45c.4 i direktiv 2014/59/EU. För att säkerställa transparens och rättssäkerhet bör nämnden meddela det beräknade kombinerade buffertkravet till enheten, som sedan bör offentliggöra detta beräknade kombinerade buffertkrav.
7 I direktiv 2014/59/EU och i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 fastställs befogenheter som ska utövas av resolutionsmyndigheter, varav vissa inte ingår i förordning (EU) nr 806/2014. Inom ramen för den gemensamma resolutionsmekanismen kan detta skapa osäkerhet om vem som ska utöva dessa befogenheter och på vilka villkor. Det är därför nödvändigt att specificera hur nationella resolutionsmyndigheter bör utöva vissa befogenheter som endast fastställs i direktiv 2014/59/EU när det gäller enheter och koncerner som omfattas av nämndens direkta ansvar. Nämnden bör därför, om den anser det nödvändigt, kunna instruera nationella resolutionsmyndigheter att utöva dessa befogenheter. Nämnden bör särskilt kunna instruera nationella resolutionsmyndigheter att kräva att en enhet för detaljerade register över de finansiella avtal i vilka enheten är part, att utöva befogenheten att tillfälligt upphäva vissa finansiella skyldigheter enligt artikel 33a i direktiv 2014/59/EU och att säkerställa konfidentialiteten för insiderinformation enligt artikel 84b i det direktivet. Med tanke på att de tillstånd för minskning av kvalificerade skuldinstrument som beviljas på grundval av förordning (EU) nr 575/2013, som också är tillämpliga på enheter och på skulder som omfattas av minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder, inte kräver tillämpning av nationell lagstiftning, bör nämnden dock kunna bevilja dessa tillstånd direkt till enheter, utan att behöva instruera nationella resolutionsmyndigheter att utöva denna befogenhet.
8 Insättningar som uppfyller villkoren för att räknas som kvalificerade skulder kan användas för att uppfylla minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder. Med tanke på insättningarnas särskilda karaktär samt den funktion de har i realekonomin och för att upprätthålla förtroendet för banksystemet bör dock strängare krav ställas för att låta insättningar omfattas av de skulder som används för att uppfylla minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder, eftersom de resurser som är kvalificerade för minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder i sin helhet bör kunna användas för att bära förlusterna och bidra till rekapitaliseringen av ett kreditinstitut om det fallerar. För det första bör, såsom är fallet enligt de nuvarande reglerna, de insättningar som används för minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder inte kunna innehas av fysiska personer eller av mikroföretag eller små och medelstora företag. För det andra bör det klargöras att insättningar som ger ägaren rätt till förtida återbetalning inte kan vara kvalificerade för minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder, inbegripet i de fall där avtalsbestämmelserna föreskriver att förtida återbetalning är förenad med betalning av en straffavgift. För det tredje bör de relevanta avtalsbestämmelserna, för att säkerställa transparens och minimera riskerna för olämplig placering av sådana insättningar, uttryckligen hänvisa till kreditinstitutets avsikt att använda dessa insättningar för att uppfylla minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder samt till det faktum att de inte räknas som kvalificerade insättningar och att ingen del av den insättningen därför kommer att återbetalas av insättningsgarantisystemet om den blir indisponibel. För det fjärde bör användningen av insättningar i minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder som regel inte tillåtas, såvida inte nämnden tidigare har godkänt att de inkluderas i de resurser som är kvalificerade för minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder baserat på en bedömning att sådana insättningar inte skulle behöva skyddas från att bära förluster i händelse av resolution och att de inte skulle ge upphov till ett väsentligt hinder för möjligheten till resolution. Nämnden bör kunna tillåta att insättningar generellt används för att uppfylla minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder för varje resolutionsenhet, utan en individuell bedömning av varje insättning, samt begränsa inkluderingen av insättningar för uppfyllande av minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder till fasta belopp. Strukturerade insättningar kan, trots att de är skulder med inbäddade derivat, också räknas som ett kreditinstituts kvalificerade skulder, förutsatt att alla andra villkor är uppfyllda.
9 För att undvika stupeffekter är det nödvändigt att fortsätta att tillämpa äldre regler för de befintliga insättningar som räknas som kvalificerade skulder. För insättningar som tagits emot före den 12 maj 2028 bör de nya kvalificeringskriterierna inte tillämpas. Tillämpningen av äldre regler bör upphöra den 11 maj 2029.
10 Genom Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2019/876 och (EU) 2019/877 och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/879 genomförs i unionsrätten den internationella villkorsförteckningen för total förlustabsorberingskapacitet (TLAC), som offentliggjordes av rådet för finansiell stabilitet den 9 november 2015 (TLAC-standarden), för globala systemviktiga banker, som i unionsrätten betecknas som globala systemviktiga institut (G-SII). Genom förordning (EU) 2019/877 och direktiv (EU) 2019/879 ändrades också minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder enligt direktiv 2014/59/EU och förordning (EU) nr 806/2014. Det är nödvändigt att anpassa bestämmelserna om minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder i förordning (EU) nr 806/2014 till genomförandet av TLAC-standarden för globala systemviktiga institut med avseende på vissa skulder som kan användas för att uppfylla den del av minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder som bör uppfyllas med kapitalbas och andra efterställda skulder. I synnerhet bör skulder som är likställda med vissa undantagna skulder inkluderas i resolutionsenheternas kapitalbas och efterställda kvalificerade instrument om beloppet av dessa undantagna skulder i resolutionsenhetens balansräkning inte överstiger 5 % av resolutionsenhetens kapitalbas och kvalificerade skulder och det inte uppstår några risker kopplade till principen om inte sämre villkor för borgenär.
11 För vissa resolutionsenheter bygger den föredragna resolutionsstrategi som fastställts i resolutionsplanen eller koncernresolutionsplanen i första hand på att verksamheten i institutet under resolution överförs till en privat köpare eller till ett broinstitut. I sådana fall är det möjligt att insättningsgarantisystemet kan uppmanas att bidra till resolutionsåtgärder, eventuellt för att säkerställa skyddet av vissa insättningar som inte täcks av insättningsgarantisystemet. För att minimera den moraliska risken bör det därför specificeras att om resolutionsplanen föreskriver tillämpning av försäljningsverktyget eller broinstitutverktyget och resolutionsenhetens utträde från marknaden, bör minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder för den berörda resolutionsenheten inte fastställas till en nivå under vissa tröskelvärden. Om tillämpningen av reglerna för kalibrering av minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder leder till ett belopp som är högre än dessa tröskelvärden bör det högre beloppet ha företräde. Dessa tröskelvärden bör inte tillämpas på det minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder som fastställts för resolutionsenheter vars föredragna resolutionsstrategi består av att tillämpa skuldnedskrivningsverktyget för sin rekapitalisering i en sådan omfattning att dess förmåga att fortsätta att bedriva den verksamhet för vilken de auktoriserats kan återställas, även om den föredragna resolutionsstrategin föreskriver tillämpning av skuldnedskrivningsverktyget i kombination med andra resolutionsverktyg, där de senare används som ett komplement.
12 Förordning (EU) nr 806/2014 innehåller inga särskilda regler om övergångsarrangemang och mellanliggande målnivåer för att uppnå minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder efter 2024. Det finns dock situationer där enheter inte omedelbart bör vara skyldiga att uppfylla ett högre minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder som fastställts av nämnden, inbegripet de fall där höjningen av minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder beror på väsentliga förändringar för enheten, till exempel på grund av sammanslagningar eller förvärv, eller på ändringar av den föredragna resolutionsstrategin. I synnerhet om den föredragna resolutionsstrategin ändras från en avveckling enligt normala insolvensförfaranden till tillämpning av en resolutionsåtgärd, kan det hända att enheten inte omedelbart fullt ut kan uppfylla det minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder som fastställts av nämnden. Nämnden bör därför ges befogenhet att fastställa lämpliga övergångsperioder för att uppfylla minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder. Dessutom bör nämnden ha befogenhet att fastställa bindande mellanliggande målnivåer för sådana enheter, för att säkerställa att de bygger upp sina resurser som är kvalificerade för minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder på ett lämpligt sätt. För att skydda berättigade förväntningar bör övergångsperioder som nämnden tidigare fastställt på grundval av de regler som var tillämpliga vid den berörda tidpunkten inte påverkas av de nya reglerna.
13 Enligt artikel 4 i rådets förordning (EU) nr 1024/2013 är ECB behörig att utföra tillsynsuppgifter i samband med tidigt ingripande. Det är nödvändigt att minska riskerna till följd av skiljaktiga införlivanden i nationell lagstiftning av de åtgärder för tidigt ingripande som fastställs i direktiv 2014/59/EU och att underlätta för ECB att effektivt och konsekvent tillämpa sina befogenheter att vidta åtgärder för tidigt ingripande. Dessa åtgärder för tidigt ingripande infördes för att göra det möjligt för de behöriga myndigheterna att åtgärda en försämrad finansiell och ekonomisk situation för en enhet och att i möjligaste mån minska risken för och effekterna av en möjlig resolution. På grund av ovisshet om de utlösande faktorerna för tillämpningen av dessa åtgärder för tidigt ingripande och partiella överlappningar med tillsynsåtgärder har dock åtgärder för tidigt ingripande sällan använts. Bestämmelserna i direktiv 2014/59/EU om åtgärder för tidigt ingripande bör därför återspeglas i förordning (EU) nr 806/2014, vilket säkerställer ett enda direkt tillämpligt rättsligt verktyg för ECB, och tillämpningsvillkoren för dessa åtgärder för tidigt ingripande bör förenklas och specificeras ytterligare. För att undanröja osäkerhet om villkoren och tidpunkten för avsättning av en enhets ledningsorgan och utnämning av tillfälliga förvaltare bör dessa åtgärder uttryckligen identifieras som åtgärder för tidigt ingripande, och tillämpningen av dem bör omfattas av samma utlösande faktorer. Under vissa omständigheter kan en gradvis avveckling av verksamhet vara en kostnadseffektiv lösning som gör det lättare för en enhet med svag affärsmodell att lämna marknaden och på så sätt undvika en utdragen nedgång som slutar med att enheten fallerar.ECB bör ha befogenhet att ingripa tidigt för att begära inlämning av en plan som ska genomföras vid frivillig avveckling av en enhets verksamhet, samtidigt som beslutet om genomförandet av en sådan plan överlåts till den berörda enheten. När ECB utövar sina befogenheter att ingripa tidigt bör den åläggas att välja lämpliga åtgärder för att hantera en specifik situation i enlighet med proportionalitetsprincipen. För att ECB ska kunna ta hänsyn till anseenderisker eller risker i samband med penningtvätt eller informations- och kommunikationsteknik bör ECB bedöma villkoren för tillämpning av åtgärder för tidigt ingripande inte bara på grundval av kvantitativa indikatorer, såsom kapital- eller likviditetskrav, bruttosoliditetsgrad, nödlidande lån eller koncentration av exponeringar, utan även på grundval av kvalitativa utlösande faktorer. Beslutsprocessen för åtgärder för tidigt ingripande bör göra det möjligt att snabbt överväga och, om så är lämpligt, tillämpa sådana åtgärder, för att undvika att enhetens situation förvärras ytterligare.
14 Det är nödvändigt att säkerställa att nämnden kan förbereda en möjlig resolution av en enhet. ECB eller den relevanta nationella behöriga myndigheten bör därför i tillräckligt god tid informera nämnden om försämringen av en enhets situation, och nämnden bör ha de befogenheter som krävs för att genomföra förberedande åtgärder. För att nämnden ska kunna reagera så snabbt som möjligt på en försämring av en enhets situation bör en föregående tillämpning av åtgärder för tidigt ingripande inte vara ett villkor för att nämnden ska kunna vidta åtgärder för att saluföra enheten eller begära information för att uppdatera resolutionsplanen och förbereda värderingen. Vid saluföring av en enhet som är medlem i ett institutionellt skyddssystem bör nämnden överväga åtgärder som det institutionella skyddssystemet skulle kunna vidta före resolutionen för att undvika en väsentlig risk för att enheten kommer att fallera eller för att det blir sannolikt att enheten kommer att fallera. För att säkerställa en konsekvent, samordnad, effektiv och snabb reaktion på en försämring av en enhets situation och för att förbereda sig ordentligt för en möjlig resolution är det nödvändigt att stärka samverkan och samordning mellan ECB, de nationella behöriga myndigheterna och nämnden. Så snart en enhet uppfyller villkoren för tillämpning av åtgärder för tidigt ingripande bör ECB, de nationella behöriga myndigheterna och nämnden öka sitt informationsutbyte, inbegripet provisorisk information, och gemensamt övervaka enhetens situation.
15 Det är nödvändigt att säkerställa snabba åtgärder och tidig samordning mellan nämnden och ECB, eller den relevanta nationella behöriga myndigheten, med avseende på mindre betydande gränsöverskridande koncerner medan en enhet fortfarande är i drift men det finns en väsentlig risk för att enheten kan komma att fallera. ECB eller den relevanta nationella behöriga myndigheten bör därför så tidigt som möjligt underrätta nämnden om en sådan risk. Underrättelsen bör innehålla skälen till ECB:s eller den relevanta nationella behöriga myndighetens bedömning och en icke uttömmande översikt över alternativa åtgärder från den privata sektorn, tillsynsåtgärder eller åtgärder för tidigt ingripande som finns tillgängliga för att förhindra enhetens fallissemang inom rimlig tid. En sådan tidig underrättelse påverkar inte eventuella alternativa åtgärder från den privata sektorns sida, inbegripet åtgärder av ett institutionellt skyddssystem, som skulle förhindra enhetens fallissemang eller sannolika fallissemang inom rimlig tid eller inverka på förfarandena för att fastställa huruvida villkoren för resolution är uppfyllda. En föregående underrättelse från ECB eller den relevanta nationella behöriga myndigheten till nämnden om att det finns en väsentlig risk för att en enhet fallerar eller sannolikt kommer att fallera eller utgången av den angivna tidsramen för genomförande av åtgärderna för att hantera en sådan väsentlig risk bör inte vara ett villkor för, eller på annat sätt nödvändigtvis innebära, ett senare fastställande av att en enhet fallerar eller sannolikt kommer att fallera. Om det i ett senare skede bedöms att enheten fallerar eller sannolikt kommer att fallera och det inte finns några alternativa lösningar för att förhindra ett sådant fallissemang inom rimlig tid, måste nämnden fatta beslut om huruvida resolutionsåtgärder ska vidtas. I ett sådant fall kan ett snabbt beslut om att tillämpa resolutionsåtgärder på en enhet vara avgörande för ett framgångsrikt genomförande av resolutionsstrategin, särskilt eftersom ett tidigare ingripande i enheten kan bidra till att säkerställa tillräcklig förlustabsorberingskapacitet och likviditet för att genomföra denna strategi. Det är därför lämpligt att göra det möjligt för nämnden att i nära samarbete med ECB eller den relevanta nationella behöriga myndigheten bedöma vad som utgör en rimlig tidsram för att genomföra alternativa åtgärder för att undvika att enheten fallerar. För att säkerställa ett snabbt resultat och göra det möjligt för nämnden att förbereda sig ordentligt för den potentiella resolutionen av enheten bör nämnden och ECB, eller den relevanta nationella behöriga myndigheten, sammanträda regelbundet, och nämnden bör besluta hur ofta dessa möten ska hållas med beaktande av omständigheterna i ärendet.
16 För att täcka väsentliga överträdelser av tillsynskraven är det nödvändigt att ytterligare specificera villkoren för att fastställa att moderföretag, inbegripet holdingbolag, fallerar eller sannolikt kommer att fallera. Ett moderföretags överträdelse av dessa krav bör vara väsentlig om typen och omfattningen av en sådan överträdelse är jämförbar med en överträdelse som, om den begåtts av ett kreditinstitut, skulle motivera att den behöriga myndigheten återkallar auktorisationen i enlighet med artikel 18 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU.
17 Resolutionsramen är avsedd att kunna tillämpas på alla enheter, oavsett storlek och affärsmodell, om de verktyg som finns tillgängliga enligt nationell rätt inte är lämpliga för att hantera deras fallissemang. Vissa av ramens mål behöver dock specificeras ytterligare för att öka harmoniseringen och gynna konvergensen. Resolutionsmålet att säkerställa kontinuiteten i kritiska funktioner syftar till att skydda den finansiella stabiliteten och realekonomin. Det måste därför säkerställas att tillhandahållandet av kritiska funktioner inte upphör. I synnerhet måste det klargöras att nämnden, beroende på de särskilda omständigheterna, kan fastställa att vissa av en enhets funktioner betraktas som kritiska även om deras upphörande skulle störa den finansiella stabiliteten eller tjänster som är väsentliga för realekonomin endast på regional nivå. När det gäller mottagande av insättningar ska nämnden ta vederbörlig hänsyn till risken för förlorat förtroende hos insättare som har insättningar som inte omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/49/EU. Offentliga medel bör skyddas genom att beroendet av extraordinärt offentligt finansiellt stöd minimeras, särskilt när det tillhandahålls från en medlemsstats budget. Insättare som omfattas av direktiv 2014/49/EU, investerare som omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 97/9/EG, kundmedel och kundtillgångar ska också skyddas.
18 Under resolutionsplaneringen, när beslut fattas om huruvida en enhet bör öronmärkas för resolution, bör nämnden i allmänhet betrakta den omständigheten att en enhet omfattas av förenklade skyldigheter som en indikator på att resolution av den enheten i händelse av fallissemang inte skulle vara av allmänintresse. Omvänt kan den omständigheten att en enhet inte omfattas av förenklade skyldigheter tyda på att det skulle ligga i allmänhetens intresse att försätta enheten i resolution i händelse av fallissemang.
19 Avveckling av en enhet enligt normala insolvensförfaranden kan i vissa fall äventyra den finansiella stabiliteten och avbryta tillhandahållandet av kritiska funktioner. Detta kan till exempel vara fallet om insolvens sannolikt skulle leda till förluster på en väsentlig andel av insättningarna eller betydande svårigheter när det gäller fortsatt tillgång till insättningar, och om nämnden anser att sådana förluster eller svårigheter skulle kunna ha en betydande inverkan på tillhandahållandet av kritiska funktioner, på den finansiella stabiliteten genom spridningseffekter eller på realekonomin. I sådana fall är det högst sannolikt att det skulle finnas ett allmänintresse av att försätta enheten i resolution i stället för att avveckla den enligt normala insolvensförfaranden. Bedömningen av huruvida en resolution av en enhet är av allmänintresse bör i möjligaste mån också återspegla skillnaden mellan å ena sidan finansiering som tillhandahålls genom branschfinansierade skyddsnät, nämligen finansieringsarrangemangen för resolution eller insättningsgarantisystemen, och å andra sidan finansiering som medlemsstaterna tillhandahåller genom skattebetalarnas pengar. Sådan finansiering från medlemsstaterna medför en högre moralisk risk och lägre incitament till marknadsdisciplin. Vid bedömningen av målet att minimera beroendet av extraordinärt offentligt finansiellt stöd bör nämnden därför föredra finansiering genom Gemensamma resolutionsfonden (fonden) eller insättningsgarantisystemen framför finansiering genom lika stora resurser från medlemsstaternas budget.
20 Vid bedömningen av allmänintresset bör nämnden bedöma om något av resolutionsmålen skulle äventyras om den fallerande enheten avvecklades enligt normala insolvensförfaranden. Resolutionsåtgärder bör inte anses vara nödvändiga av hänsyn till allmänintresset om inget av resolutionsmålen äventyras om enheten skulle avvecklas enligt normala insolvensförfaranden. Om nämnden bedömer att minst ett resolutionsmål äventyras vid avveckling enligt normala insolvensförfaranden bör resultatet av bedömningen av allmänintresset vara negativt endast om avvecklingen av den fallerande enheten enligt normala insolvensförfaranden skulle uppnå resolutionsmålen inte bara i samma utsträckning som resolution utan även på ett mer ändamålsenligt sätt.
21 Mot bakgrund av de erfarenheter som gjorts vid genomförandet av förordning (EU) nr 806/2014 och direktiven 2014/49/EU och 2014/59/EU, är det nödvändigt att närmare ange på vilka villkor säkerhetsåtgärder som berättigar till extraordinärt offentligt finansiellt stöd i undantagsfall får beviljas. Det bör säkerställas att säkerhetsåtgärder vidtas tillräckligt tidigt. Dessutom kan åtgärder för att tillhandahålla lättnader för värdeminskade tillgångar, inbegripet tillgångsförvaltningsenheter eller tillgångsgarantisystem, visa sig vara ändamålsenliga och effektiva när det gäller att hantera orsakerna till eventuella finansiella svårigheter som enheter ställs inför och förhindra deras fallissemang och kan därför utgöra relevanta säkerhetsåtgärder. Det bör därför anges att säkerhetsåtgärder kan ta formen av åtgärder för övertagande av värdeminskade tillgångar.
22 För att upprätthålla marknadsdisciplinen, skydda offentliga medel och undvika snedvridning av konkurrensen bör säkerhetsåtgärder förbli undantag och endast tillämpas för att hantera situationer med allvarliga störningar på marknaden och för att bevara den finansiella stabiliteten, särskilt i händelse av en systemkris. Dessutom bör säkerhetsåtgärder inte användas för att hantera uppkomna eller sannolika förluster. Det mest tillförlitliga instrumentet för att kvantifiera uppkomna eller sannolika förluster är en översyn av tillgångarnas kvalitet som utförs av ECB, Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska bankmyndigheten) (EBA), inrättad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010, eller nationella behöriga myndigheter. ECB och de nationella behöriga myndigheterna bör använda en sådan översyn eller, där så är lämpligt, inspektioner på plats för att kvantifiera uppkomna eller sannolika förluster om en sådan översyn eller sådana inspektioner kan genomföras inom rimlig tid. Om detta inte är möjligt bör ECB och de nationella behöriga myndigheterna kvantifiera uppkomna eller sannolika förluster på det mest tillförlitliga sättet under rådande omständigheter, där så är lämpligt baserat på enhetens balansräkning, förutsatt att balansräkningen överensstämmer med tillämpliga redovisningsregler och redovisningsstandarder, vilket bekräftats av en oberoende extern revisor.Fastställandet av att en enhet är solvent bör, vid stödåtgärder i form av förebyggande rekapitalisering och statliga garantier för nyemitterade skulder, baseras på en framåtblickande bedömning av huruvida enheten kan uppfylla de kapitalbaskrav som fastställs i förordning (EU) nr 575/2013 eller Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/2033 och det krav på ytterligare kapitalbas som fastställs i direktiv 2013/36/EU eller Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/2034.
23 Syftet med förebyggande rekapitalisering är att stödja lönsamma enheter som sannolikt kommer att stöta på tillfälliga svårigheter inom en nära framtid och förhindra att deras situation förvärras ytterligare. För att undvika att offentliga subventioner beviljas företag som redan är olönsamma, bör säkerhetsåtgärder i form av förvärv av kapitalbasinstrument eller andra kapitalinstrument eller åtgärder för övertagande av värdeminskade tillgångar inte beviljas till ett belopp som överstiger det belopp som krävs för att täcka kapitalunderskott enligt det negativa scenariot i ett stresstest eller motsvarande genomgång. För att säkerställa att den offentliga finansieringen i slutändan upphör bör dessa säkerhetsåtgärder också vara tidsbegränsade och innehålla en tydlig tidsplan för deras avslutande (strategi för avslutande av stödåtgärden). Eviga instrument, inbegripet kärnprimärkapital, bör endast användas under exceptionella omständigheter och omfattas av vissa kvantitativa begränsningar eftersom de till sin natur inte är väl lämpade för att uppfylla villkoret att de ska vara tillfälliga. ECB eller den relevanta nationella behöriga myndigheten bör begära en engångsåtgärdsplan från enheter som inte uppfyller villkoren i strategin för avslutande av stödåtgärden. För att säkerställa att enheter som visar sig inte vara lönsamma lämnar marknaden bör en relevant myndighet fastställa huruvida enheten fallerar eller sannolikt kommer att fallera om ECB eller den relevanta nationella behöriga myndigheten inte är nöjd med åtgärdsplanen eller om enheten inte följer åtgärdsplanen.
24 Säkerhetsåtgärder bör begränsas till det belopp som enheten skulle behöva för att upprätthålla sin solvens i händelse av ett negativt scenario i ett stresstest eller motsvarande genomgång. När det gäller säkerhetsåtgärder i form av åtgärder för övertagande av värdeminskade tillgångar bör den mottagande enheten kunna använda det beviljade beloppet för att täcka förluster på de överförda tillgångarna eller i kombination med ett förvärv av kapitalinstrument, förutsatt att det totala beloppet av det konstaterade underskottet inte överskrids. Det är också nödvändigt att säkerställa att säkerhetsåtgärder i form av åtgärder för övertagande av värdeminskade tillgångar är förenliga med befintliga regler för statligt stöd och bästa praxis, att de återställer enhetens långsiktiga lönsamhet, att statligt stöd begränsas till vad som är absolut nödvändigt och att snedvridning av konkurrensen undviks. Av dessa skäl bör de berörda myndigheterna, när det gäller säkerhetsåtgärder i form av åtgärder för övertagande av värdeminskade tillgångar, beakta den särskilda vägledningen, inbegripet kommissionens plan för hur nationella kapitalförvaltningsbolag kan inrättas och kommissionens meddelande av den 16 december 2020 om hantering av nödlidande lån efter covid-19-pandemin. Säkerhetsåtgärder i form av åtgärder för övertagande av värdeminskade tillgångar bör alltid omfattas av det tvingande villkoret att de ska vara tillfälliga. Offentliga garantier som beviljats för en viss period med avseende på den berörda enhetens värdeminskade tillgångar förväntas säkerställa bättre efterlevnad av det kravet än överföringar av sådana tillgångar till en offentligt understödd enhet.
25 Det är viktigt att säkerställa snabba och i god tid genomförda resolutionsåtgärder från nämndens sida när sådana åtgärder inbegriper beviljande av statligt stöd eller fondstöd. Det är därför nödvändigt att göra det möjligt för nämnden att anta den berörda resolutionsordningen innan kommissionen har bedömt huruvida sådant stöd är förenligt med den inre marknaden. För att säkerställa en väl fungerande inre marknad i ett sådant scenario bör dock resolutionsordningar som omfattar beviljande av statligt stöd eller fondstöd i slutändan även i fortsättningen vara beroende av att kommissionen godkänner sådant stöd. För att göra det möjligt för kommissionen att så tidigt som möjligt bedöma om fondstödet är förenligt med den inre marknaden, och för att säkerställa ett smidigt informationsflöde, bör nämnden och kommissionen utan dröjsmål dela med sig av all nödvändig information om en eventuell användning av fondstöd. Särskilda regler bör fastställas om vilken information som nämnden bör lämna till kommissionen, och när, som underlag för kommissionens bedömning av fondstödets förenlighet.
26 Förfarandet för att inleda resolution och det förfarande som styr ett beslut att tillämpa nedskrivnings- och konverteringsbefogenheterna liknar varandra. Det är därför lämpligt att harmonisera nämndens och antingen ECB:s eller den nationella behöriga myndighetens respektive uppgifter, beroende på vad som är relevant, när de å ena sidan bedömer huruvida villkoren för tillämpning av nedskrivnings- och konverteringsbefogenheterna är uppfyllda och å andra sidan när de bedömer villkoren för antagande av en resolutionsordning.
27 Det är möjligt att resolutionsåtgärder ska tillämpas på en resolutionsenhet som ingår i en resolutionsgrupp, medan nedskrivnings- och konverteringsbefogenheter ska tillämpas på en annan enhet i samma grupp. Ömsesidiga beroenden mellan sådana enheter, inbegripet förekomsten av konsoliderade kapitalkrav som ska återställas och behovet av att aktivera mekanismer för förluster i tidigare led och kapital i senare led, kan göra det svårt att bedöma förlustabsorberings- och rekapitaliseringsbehoven för varje enhet separat, och därmed fastställa de belopp som ska skrivas ned och konverteras för varje enhet. Ett förfarande varvid nämnden bör ta hänsyn till sådana ömsesidiga beroenden vid tillämpning av befogenheten att skriva ned och konvertera kapitalinstrument och kvalificerade skulder i dessa situationer bör därför specificeras. Om en enhet uppfyller villkoren för tillämpning av nedskrivnings- och konverteringsbefogenheterna och en annan enhet inom samma grupp samtidigt uppfyller villkoren för resolution, bör nämnden därför anta en gemensam resolutionsordning som omfattar båda enheterna.
28 För att öka rättssäkerheten, och med tanke på den potentiella relevansen av skulder som uppstår till följd av framtida osäkra händelser, inbegripet resultatet av rättstvister som pågår vid tidpunkten för resolution, är det nödvändigt att fastställa den behandling dessa skulder bör få vid tillämpning av skuldnedskrivningsverktyget. Nämnden bör göra åtskillnad mellan skulder baserade på befintliga förpliktelser som härrör från tidigare händelser som kommer att leda till en förlust men som är ovissa vad gäller förfallotidpunkt eller belopp och skulder som kan uppstå i framtiden men som inte skulle leda till en förlust eller som kan uppstå i framtiden endast om en osäker händelse inträffar.
29 Det bör också specificeras att skulder som är ovissa vad gäller förfallotidpunkt eller belopp, om dessa skulder baseras på befintliga förpliktelser som härrör från tidigare händelser som kommer att leda till en förlust, ska behandlas på samma sätt som andra skulder. Sådana skulder bör vara nedskrivningsbara, såvida de inte uppfyller ett av de särskilda kriterierna för att undantas från skuldnedskrivningsverktygets tillämpningsområde. Med tanke på den potentiella relevansen av dessa skulder vid resolution och för att säkerställa säkerhet vid tillämpning av skuldnedskrivningsverktyget, bör det specificeras att de ingår i de nedskrivningsbara skulderna och att skuldnedskrivningsverktyget därför skulle kunna tillämpas på dem. För att säkerställa en effektiv tillämpning av skuldnedskrivningsverktyget på skulder som är ovissa vad gäller förfallotidpunkt eller belopp bör nämnden ha befogenhet att sänka, inbegripet till noll, det kapitalbelopp som ska betalas med avseende på sådana skulder och att konvertera sådana skulder till aktier eller andra äganderättsinstrument. Sänkningen eller konverteringen kan dock endast få verkan om och när den skuld som är oviss vad gäller förfallotidpunkt eller belopp slutgiltigt har fastställts i fråga om tidpunkt och belopp.
30 Det är nödvändigt att säkerställa att en skuld som skulle kunna uppstå i framtiden till följd av en osäker händelse eller en skuld som är oviss vad gäller förfallotidpunkt eller belopp och som baseras på en befintlig förpliktelse vid tidpunkten för resolution inte försämrar resolutionsstrategins, och särskilt skuldnedskrivningsverktygets, effektivitet. För att uppnå detta mål bör värderaren, som en del av värderingen inför resolution, bedöma sådana skulder och kvantifiera det potentiella värdet av dessa skulder enligt värderarens bästa förmåga. För att säkerställa att enheten efter resolutionsprocessen kan upprätthålla tillräckligt marknadsförtroende under en lämplig tidsperiod bör värderaren ta hänsyn till detta potentiella värde vid fastställandet av det belopp med vilket nedskrivningsbara skulder måste skrivas ned eller konverteras för att återställa kapitaltäckningskvoten för institutet under resolution. Nämnden bör i synnerhet tillämpa sina konverteringsbefogenheter på nedskrivningsbara skulder i den utsträckning som krävs för att säkerställa att rekapitaliseringen av institutet under resolution är tillräcklig för att täcka potentiella förluster som kan orsakas av en skuld som skulle kunna uppstå i framtiden till följd av en osäker händelse eller som baseras på en befintlig förpliktelse men är oviss vad gäller förfallotidpunkt eller belopp. Vid bedömningen av det belopp som ska skrivas ned eller konverteras bör nämnden noggrant överväga den potentiella förlustens inverkan på institutet under resolution på grundval av ett antal faktorer, bland annat sannolikheten för att händelsen inträffar, tidsramen för dess förverkligande och storleken på skulden.
31 Under vissa omständigheter kan nämnden, efter det att fonden har lämnat ett bidrag på högst 5 % av enhetens totala skulder inklusive kapitalbas, använda ytterligare finansieringskällor för att ytterligare stödja sina resolutionsåtgärder. Det bör anges tydligare under vilka omständigheter fonden skulle kunna ge ytterligare stöd om alla nedskrivningsbara skulder som inte är kvalificerade insättningar, med lägre prioritet än icke-garanterade insättningar från fysiska personer och mikroföretag samt små och medelstora företag, och som inte är diskretionärt undantagna från skuldnedskrivning har skrivits ned eller konverterats fullt ut.
32 För att en resolution ska bli framgångsrik krävs att nämnden i god tid får tillgång till relevant information från de enheter som omfattas av nämndens ansvar och från offentliga institutioner och myndigheter. I detta sammanhang bör nämnden kunna få tillgång till statistiska uppgifter som ECB har samlat in inom ramen för sin centralbanksfunktion, utöver de uppgifter som ECB har tillgång till i egenskap av tillsynsmyndighet inom ramen för förordning (EU) nr 1024/2013. Enligt rådets förordning (EG) nr 2533/98 bör nämnden säkerställa det fysiska och logiska skyddet av konfidentiella statistiska uppgifter och kräva tillstånd från ECB för ytterligare överföring som kan vara nödvändig för att nämnden ska kunna utföra sina uppgifter. Eftersom tillhandahållandet av information om det sammanlagda antalet kunder för vilka en enhet är den enda eller huvudsakliga bankpartnern, som innehas av de centraliserade automatiserade mekanismer som inrättats enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849, kan vara nödvändigt och proportionellt för att utföra bedömningen av allmänintresset, bör nämnden kunna ta emot denna information från fall till fall. Den exakta tidpunkten för nämndens indirekta tillgång till information bör också anges. Dessutom bör den offentliga institutionen eller myndigheten, om den information som nämnden behöver för att utföra sina uppgifter är tillgänglig för en offentlig institution eller myndighet som är skyldig att samarbeta med nämnden, lämna den informationen till nämnden när den begär det. Om informationen vid den tidpunkten inte är tillgänglig, oavsett orsak, bör nämnden dock kunna erhålla denna information från den fysiska eller juridiska person som har denna information genom de nationella resolutionsmyndigheterna eller direkt, efter att ha underrättat dessa nationella resolutionsmyndigheter om detta. Det bör också vara möjligt för nämnden att specificera det förfarande enligt vilket och den form i vilken den bör ta emot information från enheter för att säkerställa att denna information är den som är bäst lämpad för dess behov, inbegripet med avseende på virtuella datarum. För att säkerställa bredast möjliga samarbete med alla offentliga institutioner och myndigheter som kan inneha uppgifter som är relevanta för nämnden och som är nödvändiga för att den ska kunna utföra sina uppgifter, och för att undvika dubbla begäranden, bör dessutom de offentliga institutioner och myndigheter med vilka nämnden bör kunna samarbeta, kontrollera tillgången till information och utbyta information, omfatta medlemmarna i Europeiska centralbankssystemet, de relevanta insättningsgarantisystemen, Europeiska systemrisknämnden, de europeiska tillsynsmyndigheterna och Europeiska stabilitetsmekanismen. För att vid behov säkerställa ett snabbt ingripande av finansieringsarrangemang som ingåtts för fondens räkning bör slutligen nämnden informera kommissionen och ECB så snart den anser att det kan vara nödvändigt att aktivera sådana finansieringsarrangemang och förse kommissionen och ECB med all information som krävs för att de ska kunna fullgöra sina uppgifter med avseende på sådana finansieringsarrangemang.
33 I artikel 86.1 i direktiv 2014/59/EU föreskrivs att normala insolvensförfaranden avseende enheter som omfattas av det direktivet endast får inledas på initiativ av resolutionsmyndigheten och att ett beslut om att en enhet ska omfattas av normala insolvensförfaranden inte kan fattas utan att resolutionsmyndigheten har godkänt detta. Denna bestämmelse återspeglas inte i förordning (EU) nr 806/2014. I linje med den uppgiftsfördelning som anges i förordning (EU) nr 806/2014 bör de nationella resolutionsmyndigheterna samråda med nämnden innan de agerar i enlighet med artikel 86.1 i direktiv 2014/59/EU med avseende på enheter som omfattas av nämndens direkta ansvar.
34 Urvalskriterierna för befattningen som vice ordförande för nämnden är desamma som för valet av ordförande och andra heltidsledamöter i nämnden. Det är därför lämpligt att ge nämndens vice ordförande samma rösträtt som ordföranden och heltidsledamöterna i nämnden.
35 För att nämnden i sin plenarsession ska kunna göra en preliminär bedömning av det preliminära budgetförslaget innan ordföranden lägger fram det slutliga förslaget, bör ordförandens tidsfrist för att lägga fram ett första förslag till nämndens årliga budget förlängas.
36 För att ytterligare stärka samarbetet inom den gemensamma resolutionsmekanismen mellan nämnden och de nationella resolutionsmyndigheterna bör nämnden i sin verkställande session samråda med nämnden i sin plenarsession om riktlinjer, allmänna instruktioner och andra instrument med allmän tillämpning inom den gemensamma resolutionsmekanismen som anger hur nämnden förväntar sig att genomföra förordning (EU) nr 806/2014.
37 Förfarandet för att genomföra samråd om riktlinjer, allmänna instruktioner och andra instrument med allmän tillämpning inom den gemensamma resolutionsmekanismen bör tolkas med beaktande av de befintliga förfarandena för att genomföra samråd i enlighet med det ramverk som avses i artikel 31.1 i förordning (EU) nr 806/2014. Om det ramverket redan föreskriver särskilda arrangemang för riktlinjer och allmänna instruktioner bör dessa befintliga förfaranden tillämpas utöver det nya samrådsförfarandet, när så är lämpligt.
38 Efter den inledande uppbyggnadsperiod för fonden som föreskrivs i förordning (EU) nr 806/2014 kan dess tillgängliga finansiella medel komma att minska något till en nivå under målnivån, särskilt till följd av en ökning av garanterade insättningar. De förhandsbidrag som sannolikt kommer att begäras in under dessa omständigheter kommer därför sannolikt att vara små. Det är således möjligt att beloppet av sådana förhandsbidrag under några år inte längre skulle stå i proportion till kostnaden för att samla in dessa bidrag. Nämnden bör därför kunna skjuta upp insamlingen av förhandsbidrag i upp till tre år till dess att det belopp som ska samlas in når ett belopp som står i proportion till kostnaden för insamlingsprocessen, förutsatt att ett sådant uppskjutande inte väsentligt påverkar nämndens förmåga att använda fonden.
39 Icke återkalleliga betalningsåtaganden är en av komponenterna i fondens tillgängliga finansiella medel. Det är därför nödvändigt att specificera de omständigheter under vilka dessa betalningsåtaganden kan infordras. Om en enhet upphör att omfattas av skyldigheten att betala bidrag till fonden till följd av ett beslut att upphäva dess auktorisation, bör det icke återkalleliga betalningsåtagandet annulleras. För att säkerställa att annulleringen av det icke återkalleliga betalningsåtagandet inte leder till en situation där de tillgängliga finansiella medlen i fonden sjunker under en nivå som nämnden anser vara lämplig, bör nämnden ha befogenhet att fastställa ett bidrag som den berörda enheten bör vara skyldig att betala. I sitt beslut bör nämnden vederbörligen beakta behovet av att upprätthålla lika villkor mellan alla deltagande enheter, inbegripet den enhet som inte längre omfattas av artikel 2 i förordning (EU) nr 806/2014. Nämnden ska ange detaljerade skäl för sitt beslut och offentliggöra beslutet, inklusive motiveringen, i sin årliga rapport. För att öka transparensen och säkerheten när det gäller andelen icke återkalleliga betalningsåtaganden av det totala beloppet av förhandsbidrag som ska tas upp bör nämnden dessutom fastställa en sådan andel på årsbasis, med förbehåll för tillämpliga gränser. ECB, eller den relevanta nationella behöriga myndigheten, bör sträva efter att säkerställa att eventuella procykliska effekter av icke återkalleliga betalningsåtaganden, beroende på hur de redovisas, mildras.
40 Det högsta årliga belopp av extraordinära efterhandsbidrag till fonden som får infordras är för närvarande begränsat till tre gånger beloppet av förhandsbidragen. Efter den inledande uppbyggnadsperiod som föreskrivs i förordning (EU) nr 806/2014 kommer sådana förhandsbidrag, under andra omständigheter än vid användning av fonden, att bero endast på variationer i nivån på garanterade insättningar och kommer därför sannolikt att bli små. Att fastställa det högsta beloppet av extraordinära efterhandsbidrag baserat på förhandsbidrag skulle därför kunna leda till en drastisk begränsning av fondens möjligheter att samla in efterhandsbidrag och därmed minska dess handlingsförmåga. För att undvika ett sådant resultat bör en annan gräns föreskrivas och det högsta belopp av extraordinära efterhandsbidrag som får infordras bör fastställas till tre gånger en åttondel av fondens målnivå.
41 En lämplig koppling mellan ersättning och prestation bör också upprätthållas i händelse av resolution, särskilt när förluster sannolikt kommer att föras över till fonden. I sådana fall bör all rörlig ersättning till ledamöterna i ledningsorganet och den verkställande ledningen för institutet under resolution som inte har betalats ut eller inte har intjänats annulleras. Såvida inte en ledamot i ledningsorganet eller den verkställande ledningen bevisar att denne inte deltog i, eller inte var ansvarig för, det agerande som ledde eller bidrog till att institutet under resolution fallerade, bör den rörliga ersättning som intjänades eller betalades ut under de 24 månader som föregick beslutet att vidta resolutionsåtgärder återlämnas eller återbetalas.
42 Fonden kan användas för att stödja tillämpningen av försäljningsverktyget eller broinstitutverktyget, varigenom en uppsättning tillgångar, rättigheter och skulder i institutet under resolution överförs till en mottagande enhet. I så fall kan nämnden ha en fordran på den resterande delen av enheten vid dess efterföljande avveckling enligt normala insolvensförfaranden. Detta kan inträffa när fonden används i samband med förluster som borgenärer annars skulle ha burit, inbegripet i form av garantier för tillgångar och skulder, eller täckning av skillnaden mellan de överförda tillgångarna och skulderna. För att säkerställa att aktieägare och borgenärer som lämnas kvar i den resterande delen av enheten faktiskt absorberar förlusterna i institutet under resolution och förbättra möjligheterna till återbetalningar vid insolvens till nämnden, bör nämndens fordringar på den resterande delen av enheten, och fordringar som uppstår till följd av rimliga regelrätta kostnader som nämnden ådragit sig, ges samma prioritet vid insolvens som rangordningen av fordringarna från de nationella finansieringsarrangemangen för resolution i varje deltagande medlemsstat, som bör vara högre än rangordningen av insättningar och insättningsgarantisystem. Eftersom ersättning som betalas till aktieägare och borgenärer från fonden på grund av överträdelser av principen om inte sämre villkor för borgenär syftar till att kompensera dem för resultaten av resolutionsåtgärderna bör denna ersättning inte ge upphov till fordringar från nämnden.
43 För att säkerställa tillräcklig flexibilitet och göra det lättare för insättningsgarantisystem att ingripa till stöd för användningen av resolutionsverktygen, om de leder till att institutet under resolution lämnar marknaden, bör vissa aspekter av användningen av medel från insättningsgarantisystem vid resolution specificeras. Det är i synnerhet nödvändigt att specificera att ett insättningsgarantisystem kan användas för att stödja överföringstransaktioner som omfattar insättningar, inbegripet kvalificerade insättningar över den garantinivå som tillhandahålls av det berörda insättningsgarantisystemet, och även icke-kvalificerade insättningar som ingår i den allmänna preferensen för enhetligt insättarföreträde, i vissa fall och på tydliga villkor. Bidraget från ett insättningsgarantisystem bör syfta till att täcka underskottet i värdet på de tillgångar som överförs till en köpare eller ett broinstitut jämfört med värdet på de överförda insättningarna. Om köparen kräver ett bidrag som en del av transaktionen för att säkerställa dess kapitalneutralitet och upprätthålla efterlevnaden av köparens kapitalkrav bör insättningsgarantisystemet också bidra till detta. Ett insättningsgarantisystems stöd till resolutionsåtgärder bör ges i form av kontanter eller i andra former, såsom garantier eller förlustdelningsavtal som kan minimera stödets inverkan på det insättningsgarantisystemets tillgängliga finansiella medel, samtidigt som bidraget från insättningsgarantisystemet kan uppfylla sina syften.
44 Bidraget från insättningsgarantisystemet vid resolution bör vara föremål för vissa begränsningar. För det första bör det totala bidragsbeloppet från insättningsgarantisystemet i ett resolutionsfall inte överstiga beloppet av garanterade insättningar i det berörda kreditinstitutet. För det andra bör det säkerställas att eventuella ingripanden från insättningsgarantisystemets sida i en resolutionsåtgärd som främst förlitar sig på skuldnedskrivningsverktyget i syfte att rekapitalisera institutet under resolution och fortsätta dess verksamhet inte överstiger den förlust som insättningsgarantisystemet skulle bära vid insolvens om det betalade ut garanterade insättare och övertog deras fordringar på institutets tillgångar. För det tredje, om insättningsgarantisystemet används till stöd för resolutionsåtgärder som huvudsakligen består av överföring av verksamheten till en köpare eller till ett broinstitut, bör beloppet av bidraget från insättningsgarantisystemet inte överstiga 62,5 % av dess målnivå, såvida inte den utsedda myndigheten enligt direktiv 2014/49/EU väljer att inte tillämpa denna gräns för att undvika negativa effekter på den finansiella stabiliteten eller för att bevara insättarnas tillgång till sina insättningar. För det fjärde bör beloppet av bidraget från insättningsgarantisystemet inte överstiga skillnaden mellan de överförda tillgångarna och de överförda insättningarna och skulderna med samma eller högre prioritet vid insolvens än dessa insättningar. Detta skulle säkerställa att bidraget från insättningsgarantisystemet endast används för att undvika att insättare drabbas av förluster, när så är lämpligt, och inte för att skydda borgenärer med lägre prioritet än insättningar vid insolvens. I förekommande fall kan dock bidraget även omfatta ett belopp som är nödvändigt för att säkerställa den mottagande enhetens kapitalneutralitet.
45 Det bör specificeras att insättningsgarantisystemet endast bör kunna bidra till en överföring av andra skulder än garanterade insättningar i samband med en resolution om nämnden i det enskilda fallet drar slutsatsen att andra insättningar som omfattas av den allmänna preferensen för enhetligt insättarföreträde än garanterade insättningar inte kan skrivas ned eller lämnas kvar i den resterande del av institutet under resolution som kommer att avvecklas, och om villkoren för användning av fonden inte uppfylls genom bidrag från aktieägare och borgenärer. Nämnden bör i synnerhet tillåtas att undvika att fördela förluster på sådana insättningar där undantaget är absolut nödvändigt och proportionellt för att bevara kontinuiteten i kritiska funktioner och kärnaffärsområden eller när så krävs för att undvika omfattande spridningseffekter och finansiell instabilitet som skulle kunna orsaka en allvarlig störning i unionens eller en medlemsstats ekonomi. Samma skäl bör gälla för att i överföringen till en köpare eller ett broinstitut inbegripa andra nedskrivningsbara skulder med lägre prioritet än garanterade insättningar. I så fall bör överföringen av dessa nedskrivningsbara skulder inte stödjas av bidraget från insättningsgarantisystemet. Om det krävs externt finansiellt stöd för överföringen av dessa nedskrivningsbara skulder bör detta stöd tillhandahållas av fonden.
46 Med tanke på möjligheten att använda insättningsgarantisystem vid resolution är det nödvändigt att ytterligare specificera de villkor enligt vilka bidraget från insättningsgarantisystemet kan räknas in i uppfyllandet av kraven för tillgång till fonden. Denna möjlighet bör endast vara tillgänglig för kreditinstitut med ett totalt värde av tillgångar på högst 80 miljarder EUR och i samband med en resolutionsåtgärd som främst förlitar sig på tillämpning av försäljningsverktyget eller broinstitutverktyget. För att säkerställa att en resolution fortsätter att i första hand finansieras med kreditinstitutets interna medel och för att minimera snedvridningen av konkurrensen bör användning av bidraget från insättningsgarantisystemet för att säkerställa tillgång till fonden endast vara möjlig för kreditinstitut för vilka, under de föregående 24 månaderna innan resolutionsåtgärder vidtas, resolutionsplanen eller koncernresolutionsplanen inte föreskriver att de ska avvecklas under ordnade former vid fallissemang, med tanke på att det minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder som fastställts av nämnden för dessa kreditinstitut har fastställts till en nivå som innefattar både förlustabsorberings- och rekapitaliseringsbelopp. Det minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder som fastställs av nämnden bör uppfylla miniminivåerna för minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder för enheter med föredragna resolutionsstrategier som främst avser användning av överföringsverktyg vid resolution, även om respektive resolutionsplan eller koncernresolutionsplan hade föreskrivit andra åtgärder och minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder för dessa kreditinstitut därför inte omfattades av dessa miniminivåer. Dessutom bör insättningsgarantisystemets bidrag i största möjliga utsträckning föregås av bidraget från kapitalbas och kvalificerade skulder till förlustabsorbering och rekapitalisering. Slutligen får institutet under resolution inte ha underlåtit att uppnå sitt minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder, inbegripet de bindande mellanliggande målen, inom en viss period före resolutionsåtgärden, utan att det påverkar kortsiktiga tekniska underlåtelser att uppnå minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder.
47 Om bidraget från aktieägare och borgenärer i institutet under resolution genom minskning, nedskrivning eller konvertering av deras skulder eller genom de förluster som de förväntas bära vid avvecklingen av den resterande delen av enheten, utöver bidraget från insättningsgarantisystemet, uppgår till minst 8 % av institutets sammanlagda skulder inklusive kapitalbasen, bör nämnden kunna använda fonden för att tillhandahålla ytterligare finansiering om detta är nödvändigt för att säkerställa en effektiv resolution i linje med resolutionsmålen. I sådana fall bör bidraget från insättningsgarantisystemet begränsas till det belopp som krävs för att möjliggöra tillgång till fonden. Dessutom bör, för ett kreditinstitut med ett totalt värde av tillgångar på individuell basis på mellan 30 miljarder EUR och 80 miljarder EUR, insättningsgarantisystemets bidrag inte överstiga 2,5 % av de sammanlagda skulderna inklusive kapitalbasen i kreditinstitutet på individuell basis.
48 Under extraordinära omständigheter kan det inträffa att bidraget från fonden på 5 % av de sammanlagda skulderna, inklusive kapitalbasen, inte är tillräckligt för att täcka finansieringsbehoven för en viss resolutionsåtgärd. I sådana fall, och om detta bidrag har möjliggjorts genom insättningsgarantisystemets ingripande, bör insättningsgarantisystemet på vissa villkor lämna ett ytterligare bidrag som motsvarar de förluster som garanterade insättningar skulle ha lidit om de inte hade skyddats. Kostnaden för detta ytterligare bidrag bör inte överstiga de förluster som insättningsgarantisystemet skulle ha burit i det hypotetiska scenariot med en avveckling enligt normala insolvensförfaranden och återbetalning av garanterade insättningar. Dessutom bör summan av det inledande bidraget och det ytterligare bidraget från insättningsgarantisystemet inte överstiga beloppet av garanterade insättningar i det berörda kreditinstitutet. Tillsammans med det ytterligare bidraget från insättningsgarantisystemet bör nämnden kunna söka ytterligare finansiering från alternativa finansieringskällor, om villkoren för denna finansiering är uppfyllda.
49 Mot bakgrund av fondens ömsesidiga karaktär är det lämpligt att inrätta ett särskilt förfarande som ska följas när dess sammanlagda nettoutnyttjande, om detta möjliggörs genom ett tidigare bidrag från insättningsgarantisystemet, når vissa tröskelvärden. Ett sådant förfarande bör inte leda till att fondens medel inte kan användas för en efterföljande resolutionsåtgärd. Om nettoutnyttjandet av fonden under tre år når ett tröskelvärde som motsvarar 10 % av dess målnivå måste plenarsessionen ge vägledning för framtida användning av fonden som underlättas av bidraget från insättningsgarantisystemet, fram till dess att påfyllningen är slutförd. Om nettoutnyttjandet av fonden under tre år når 20 % av dess målnivå måste nämnden informera rådet och kommissionen. Vid den tidpunkten bör kommissionen se över de regler för bidrag från insättningsgarantisystemen vid resolution som gör det möjligt att senare använda fonden, samt bedöma om de tillämpliga arrangemangen för insamling av bidrag för att fylla på fonden i dessa fall är lämpliga. Dessutom bör tidsramen för att på nytt uppnå målnivån förlängas till tio år.
50 Om insättningsgarantisystemets medel används vid tillämpning av försäljningsverktyget eller broinstitutverktyget, på egen hand eller tillsammans med bidrag från fonden, bör den resterande del av enheten som återstår efter överföringen av tillgångarna, rättigheterna och skulderna avvecklas under ordnade former i enlighet med tillämplig nationell rätt, enligt artikel 22.5 i förordning (EU) nr 806/2014. Om insättningsgarantisystemets medel används till stöd för broinstitutverktyget bör broinstitutets verksamhet dessutom avslutas i enlighet med artikel 41.3, 41.5 och 41.6 i direktiv 2014/59/EU.
51 Transparens är avgörande för att säkerställa marknadsintegritet, marknadsdisciplin och investerarskydd. För att säkerställa att nämnden kan främja och delta i insatser för ökad transparens bör den tillåtas att lämna ut information som härrör från dess egna analyser, bedömningar och fastställanden, inbegripet dess bedömningar av möjligheten till resolution, om ett sådant utlämnande inte skulle undergräva skyddet av allmänintresset i fråga om finansiell, monetär eller ekonomisk politik och om det finns ett övervägande allmänintresse av utlämnandet.
52 För att säkerställa enhetlighet bör de ändringar som införs i förordning (EU) nr 806/2014 genom den här förordningen och som liknar de ändringar som införs i direktiv 2014/59/EU genom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2026/806 tillämpas från och med samma datum som datumet för införlivande av direktiv (EU) 2026/806, vilket är den 11 maj 2028. Det finns dock ingen anledning att senarelägga tillämpningen av de ändringar av förordning (EU) nr 806/2014 som införs genom den här förordningen och som uteslutande rör den gemensamma resolutionsmekanismens funktion. Dessa ändringar bör därför tillämpas från och med den 11 juni 2026.
53 Eftersom målet för denna förordning, nämligen att förbättra ändamålsenligheten och effektiviteten i ramen för återhämtning och resolution av enheter, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna på grund av de risker som skiljaktiga nationella strategier kan medföra för den inre marknadens integritet, utan snarare, genom att ändra regler som redan fastställts på unionsnivå, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.
54 Förordning (EU) nr 806/2014 bör därför ändras i enlighet med detta.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Artikel 1 – Ändringar av förordning (EU) nr 806/2014
Förordning (EU) nr 806/2014 ska ändras på följande sätt:
1 Artikel 3.1 ska ändras på följande sätt:
2 I artikel 4 ska följande punkt införas:
3 I artikel 5 ska följande punkt införas:
4 Artikel 7 ska ändras på följande sätt:
5 Artikel 8 ska ändras på följande sätt:
6 Artikel 10 ska ändras på följande sätt:
7 Artikel 10a ska ändras på följande sätt:
8 I artikel 12 ska följande punkt läggas till:
9 Artikel 12a.1 ska ersättas med följande:
10 Artikel 12c ska ändras på följande sätt:
11 Artikel 12d ska ändras på följande sätt:
12 I artikel 12e.1 ska inledningsfrasen ersättas med följande:
13 Artikel 12g ska ändras på följande sätt:
14 Artikel 12i ska ersättas med följande:
15 Artikel 12k ska ändras på följande sätt:
16 Artikel 13 ska ersättas med följande:
17 Följande artiklar ska införas i kapitel 2:
18 I artikel 14.2 ska led c ska ersättas med följande:
19 Artikel 16.2 ska ersättas med följande:
20 Artikel 18 ska ändras på följande sätt:
21 Följande artikel ska införas:
22 Artikel 19 ska ändras på följande sätt:
23 Artikel 20 ska ändras på följande sätt:
24 Artikel 21 ska ändras på följande sätt:
25 Artikel 22.5 ska ersättas med följande:
26 Artikel 27 ska ändras på följande sätt:
27 Artikel 30 ska ändras på följande sätt:
28 Följande artikel ska införas:
29 I artikel 31 ska följande punkt läggas till:
30 I artikel 32.1 ska första stycket ersättas med följande:
31 Artikel 34 ska ändras på följande sätt:
32 Följande artikel ska införas:
33 Artikel 43 ska ändras på följande sätt:
34 Artikel 45 ska ändras på följande sätt:
35 I artikel 50.1 ska led n ska ersättas med följande:
36 Artikel 53 ska ändras på följande sätt:
37 Artikel 54 ska ändras på följande sätt:
38 I artikel 55 ska punkterna 1 och 2 ersättas med följande:
39 Artikel 56 ska ändras på följande sätt:
40 Artikel 61 ska ersättas med följande:
41 Artikel 62.3 ska ersättas med följande:
42 Artikel 69.4 ska ersättas med följande:
43 Artikel 70 ska ändras på följande sätt:
44 I artikel 71.1 ska andra stycket ersättas med följande:
45 I artikel 74 ska följande stycke läggas till:
46 Artikel 76 ska ändras på följande sätt:
47 Artikel 79 ska ersättas med följande:
48 Följande artiklar ska införas:
49 I artikel 85.3 ska första stycket ersättas med följande:
50 Artikel 88 ska ändras på följande sätt:
51 Följande artikel ska införas:
Artikel 2 – Ikraftträdande och tillämpning
Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.
Den ska tillämpas från och med den 11 maj 2028.
Artikel 1.1 b, 1.2, 1.3, 1.4, 1.5 a, 1.6 a, b och d ii, 1.7 a, 1.8, 1.13 a i och c, 1.15 b och d, 1.20 d och e med avseende på artikel 18.11 i förordning (EU) nr 806/2014, artikel 1.22, 1.24 a ii, b och d, 1.27, 1.29–41, 1.45, artikel 1.48 med avseende på artikel 79b i förordning (EU) nr 806/2014, och artikel 1.49 och 1.50 i den här förordningen ska dock tillämpas från och med den 11 juni 2026.
1 EUT C 307, 31.8.2023, s. 19.
2 EUT C 349, 29.9.2023, s. 161.
3 Europaparlamentets ståndpunkt av den 24 april 2024 ( EUT C, C/2025/3752, 17.9.2025, ELI: http://data.europa.eu/eli/C/2025/3752/oj) och rådets ståndpunkt vid första behandlingen av den 5 mars 2026 (ännu inte offentliggjord i EUT). Europaparlamentets ståndpunkt av den 26 mars 2026 (ännu inte offentliggjord i EUT).
4 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 12.6.2014, s. 190, ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2014/59/oj).
5 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 806/2014 av den 15 juli 2014 om fastställande av enhetliga regler och ett enhetligt förfarande för resolution av kreditinstitut och vissa värdepappersföretag inom ramen för en gemensam resolutionsmekanism och en gemensam resolutionsfond och om ändring av förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 225, 30.7.2014, s. 1, ELI: http://data.europa.eu/eli/reg/2014/806/oj).
6 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 176, 27.6.2013, s. 1, ELI: http://data.europa.eu/eli/reg/2013/575/oj).
7 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/876 av den 20 maj 2019 om ändring av förordning (EU) nr 575/2013 vad gäller bruttosoliditetsgrad, stabil nettofinansieringskvot, krav för kapitalbas och kvalificerade skulder, motpartsrisk, marknadsrisk, exponeringar mot centrala motparter, exponeringar mot företag för kollektiva investeringar, stora exponeringar, rapporteringskrav och krav på offentliggörande av information, samt av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 150, 7.6.2019, s. 1, ELI: http://data.europa.eu/eli/reg/2019/876/oj).
8 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/877 av den 20 maj 2019 om ändring av förordning (EU) nr 806/2014 vad gäller kreditinstituts och värdepappersföretags förlustabsorberings- och rekapitaliseringskapacitet (EUT L 150, 7.6.2019, s. 226, ELI: http://data.europa.eu/eli/reg/2019/877/oj).
9 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/879 av den 20 maj 2019 om ändring av direktiv 2014/59/EU vad gäller kreditinstituts och värdepappersföretags förlustabsorberings- och rekapitaliseringskapacitet och om direktiv 98/26/EG (EUT L 150, 7.6.2019, s. 296, ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2019/879/oj).
10 Rådets förordning (EU) nr 1024/2013 av den 15 oktober 2013 om tilldelning av särskilda uppgifter till Europeiska centralbanken i fråga om politiken för tillsyn över kreditinstitut (EUT L 287, 29.10.2013, s. 63, ELI: http://data.europa.eu/eli/reg/2013/1024/oj).
11 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiven 2006/48/EG och 2006/49/EG (EUT L 176, 27.6.2013, s. 338, ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2013/36/oj).
12 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/49/EU av den 16 april 2014 om insättningsgarantisystem (EUT L 173, 12.6.2014, s. 149, ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2014/49/oj).
13 Europaparlamentets och rådets direktiv 97/9/EG av den 3 mars 1997 om system för ersättning till investerare (EGT L 84, 26.3.1997, s. 22, ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/1997/9/oj).
14 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska bankmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/78/EG (EUT L 331, 15.12.2010, s. 12, ELI: http://data.europa.eu/eli/reg/2010/1093/oj).
15 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/2033 av den 27 november 2019 om tillsynskrav för värdepappersföretag och om ändring av förordningarna (EU) nr 1093/2010, (EU) nr 575/2013, (EU) nr 600/2014 och (EU) nr 806/2014 (EUT L 314, 5.12.2019, s. 1, ELI: http://data.europa.eu/eli/reg/2019/2033/oj).
16 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/2034 av den 27 november 2019 om tillsyn av värdepappersföretag och om ändring av direktiven 2002/87/EG, 2009/65/EG, 2011/61/EU, 2013/36/EU, 2014/59/EU och 2014/65/EU (EUT L 314, 5.12.2019, s. 64, ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2019/2034/oj).
17 Rådets förordning (EG) nr 2533/98 av den 23 november 1998 om Europeiska centralbankens insamling av statistiska uppgifter (EGT L 318, 27.11.1998, s. 8, ELI: http://data.europa.eu/eli/reg/1998/2533/oj).
18 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 av den 20 maj 2015 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG och kommissionens direktiv 2006/70/EG (EUT L 141, 5.6.2015, s. 73, ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2015/849/oj).
19 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2026/806 av den 30 mars 2026 om ändring av direktiv 2014/59/EU vad gäller åtgärder för tidigt ingripande, villkor för resolution och finansiering av resolutionsåtgärder och direktiv 2014/24/EU vad gäller värderingstjänster vid resolution ( EUT L, 2026/806, 20.4.2026, ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2026/806/oj).
20 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2025/1 av den 27 november 2024 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av försäkrings- och återförsäkringsföretag och om ändring av direktiven 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2007/36/EG, 2014/59/EU och (EU) 2017/1132 och förordningarna (EU) nr 1094/2010, (EU) nr 648/2012, (EU) nr 806/2014 och (EU) 2017/1129 ( EUT L, 2025/1, 8.1.2025, ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2025/1/oj).
21 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 600/2014 av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 12.6.2014, s. 84, ELI: http://data.europa.eu/eli/reg/2014/600/oj).
22 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 av den 20 maj 2015 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG och kommissionens direktiv 2006/70/EG (EUT L 141, 5.6.2015, s. 73, ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2015/849/oj).
23 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2026/808 av den 30 mars 2026 om ändring av förordning (EU) nr 806/2014 vad gäller åtgärder för tidigt ingripande, villkor för resolution och finansiering av resolutionsåtgärder ( EUT L, 2026/808, 20.4.2026, ELI: http://data.europa.eu/eli/reg/2026/808/oj).