Domstolens dom av den 22 september 1988
I mål 187/87 har Tribunal administratif i Strasbourg till domstolen gett in en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 150 i Euratomfördraget i det mål som pågår vid den nationella domstolen mellan
DOMSTOLEN sammansatt av ordföranden Mackenzie Stuart, avdelningsordförandena G. Bosco och O. Due samt domarna T. Koopmans, U. Everling, K. Bahlmann, Y. Galmot, C. N. Kakouris, R. Joliét, T. F. 0'Higgins och F. A. Schockweiler, generaladvokat: Sir Gordon Slynn, justitiesekreterare: byrådirektören B. Pastor,
som beaktat yttrandena från Saarland m.fl., sökande i målet vid den nationella domstolen, genom advokaten C. Lepage Jessua, Association pour la sauvegarde de la vallée de la Moselle m.fl., sökande i målet vid den nationella domstolen, genom advokaten M. Bourghart, staden Luxemburg m.fl., sökande i målet vid den nationella domstolen, genom advokaten F. Herbert, den franska regeringen genom J. P. Puissochet och E. Belliard, i egenskap av ombud, biträdda av C. Roéis, i egenskap av expert, den luxemburgska regeringen genom N. Schmit och J. P. Zens, i egenskap av ombud, den irländska regeringen genom Chief State Solicitor L. J. Dockery, i egenskap av ombud, biträdd av E. Fitzsimons, SC, den portugisiska regeringen genom L. Inez Fernandes, R. L. Nogueira Falcão de Campos och A. C. Branco, i egenskap av ombud, Europeiska gemenskapernas kommission genom juridiske chefsrådgivaren D. Allen och juridiske rådgivaren M. Van Ackere, i egenskap av ombud,
som beaktat förhandlingsrapporten och vad som förekommit vid det muntliga förfarandet den 26 april 1988, och
som hört generaladvokatens förslag till avgörande, framlagt vid sammanträde den 8 juni 1988,
meddelar följande
dom
DOMSKÄL
Rättegångskostnader
1. Genom en dom av den 11 juni 1987, som inkom till domstolen den 16 juni 1987, har Tribunal administratif i Strasbourg ställt en fråga enligt artikel 150 i Euratomfördraget om tolkningen av artikel 37 i nämnda fördrag.
2. Frågan har uppkommit inom ramen för en talan som Saarland, olika tyska lokala myndigheter, vissa franska och luxemburgska föreningar för skydd av Moseldalen och miljön samt ett antal privatpersoner väckt mot de franska interministeriella kungörelser av den 21 februari 1986 varigenom tillstånd gavs till deponering av dels flytande radioaktivt avfall, dels gasformigt radioaktivt avfall från de fyra blocken vid kärnkraftverket Cattenom i departementet Moselie.
3. Dessa kungörelser bildar avslutningen på ett administrativt förfarande som inleddes den 11 oktober 1978, då det förklarades vara av allmänt intresse att de arbeten igångsattes som behövdes för att i Cattenom uppföra ett kärnkraftverk med två block på vardera 900 megawatt och två block på vardera 1300 megawatt, och som fortsattes genom utfärdandet mellan den 6 juli 1979 och den 31 mars 1982 av bygglov för dessa block och genom antagandet mellan den 24 juni 1982 och den 29 februari 1984 av dekret varigenom tillstånd gavs till uppförandet i Cattenom av fyra block på vardera 1300 megawatt.
4. Vid Tribunal administratif i Strasbourg gjorde sökandena i målet vid den nationella domstolen bl.a. gällande att den franska regeringen åsidosatt artikel 37 i Euratomfördraget genom att först den 29 april 1986, dvs. efter antagandet av de angripna kungörelserna, tillhandahålla kommissionen allmänna upplysningar om deponering av radioaktivt avfall från kärnkraftverket Cattenom, medan däremot denna artikel kräver att kommissionen underrättas innan tillstånd ges till deponeringen av de behöriga myndigheterna.
5. Svarandena i målet vid den nationella domstolen gjorde å sin sida gällande att artikel 37 i Euratomfördraget måste tolkas som ett krav på kommissionens hörande innan en deponering genomförs, oavsett om tillstånd ges till deponeringen före underrättelsen till kommissionen.
6. Under dessa omständigheter har Tribunal administratif i Strasbourg ställt frågan om artikel 37 i Fördraget av den 25 mars 1957 om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen kräver att Europeiska gemenskapernas kommission underrättas innan tillstånd till deponering av radioaktivt avfall från kärnkraftverk ges av de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna, när ett förfarande med förhandstillstånd är föreskrivet, eller innan sådan deponering genomförs av kärnkraftverken.
7. För en närmare redogörelse för de faktiska omständigheterna i målet vid den nationella domstolen, rättegångens förlopp och yttrandena till domstolen hänvisas till förhandlingsrapporten. Detta aktinnehåll återges i det följande endast i den mån det krävs för domstolens argumentering.
8. Artikel 37 i Euratomfördraget har följande lydelse:
9. Med avseende på tolkningen av denna bestämmelse har den franska regeringen i sina yttranden åberopat kommissionens rekommendation av den 3 februari 1982 (EGT nr L 83, s. 15, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå), enligt vilken allmänna upplysningar om en sådan plan som den nu ifrågavarande skall tillhandahållas om möjligt ett år men åtminstone sex månader före den planerade tidpunkten för genomförandet av deponeringen av det radioaktiva avfallet. Denna rekommendation, som är en rättsakt av lägre valör än fördraget, kan emellertid inte vara avgörande för hur artikel 37 i Euratomfördraget skall tolkas.
10. Det skall anmärkas att uttrycket plan för deponering i artikel 37 tyder på att denna artikel hänför sig till ett skede före varje beslut om tillstånd till deponering. För en noga bestämning av innehållet i artikel 37 måste dock denna föreskrift tolkas mot bakgrund av dess sammanhang och syfte inom Euratomfördragets system.
11. I det avseendet skall det understrykas att denna artikel utgör en del av kapitel 3 i Euratomfördraget med rubriken Hälsoskydd och att bestämmelserna i detta kapitel bildar en sammanhängande helhet som ger kommissionen relativt vittgående befogenheter när det gäller att skydda befolkningen och miljön mot riskerna för radioaktiv kontamination.
12. Inom ramen för föreskrifterna i kapitel 3 i Euratomfördraget framträder artikel 37 som en bestämmelse som man skall utnyttja för att förebygga riskerna för radioaktiv kontamination, medan andra bestämmelser, såsom artikel 38, är tillämpliga när risken för kontamination är överhängande eller när en kontamination redan har inträffat.
13. Mot bakgrund av detta syfte med artikel 37 är den orientering som kommissionen, biträdd av högt kvalificerade expertgrupper, kan ge den berörda medlemsstaten av mycket stor betydelse, särskilt tack vare den samlade överblick som endast kommissionen har över kärnkraftsindustrins utveckling inom hela gemenskapen.
14. För att förebygga risken för en radioaktiv kontamination är det följaktligen absolut nödvändigt att kommissionens yttrande, särskilt när det i detta föreslås en ändring i planen eller införandet av säkerhetsåtgärder i samarbete mellan två eller flera medlemsstater, kan bli föremål för en grundlig prövning från den berörda medlemsstatens sida och det under sådana omständigheter att kommissionens förslag fortfarande kan beaktas av den staten, även om denna inte är rättsligt förpliktad att följa yttrandet.
15. Detta krav kan inte på något sätt ifrågasättas genom det i artikel 38 i fördraget för brådskande fall föreskrivna förfarandet, som måste reserveras för undantagsfall och som inte kan frita medlemsstaterna från att noga fullgöra sina skyldigheter enligt artikel 37.
16. Av dessa överväganden följer att när det i en medlemsstat krävs tillstånd för deponering av radioaktivt avfall är det, för att kommissionens yttrande skall få full verkan, absolut nödvändigt att denna medlemsstat får kännedom om yttrandet innan den beviljar tillståndet.
17. Om ett tillstånd redan har beviljats blir det nämligen svårare att ta hänsyn till ett negativt yttrande från kommissionen, eftersom den offentliga myndigheten då skulle vara tvungen att desavouera de instanser eller organ som verkade för beviljandet av tillståndet. Det är för övrigt inte uteslutet att i vissa medlemsstater ett beslut varigenom tillstånd ges till deponering av radioaktivt avfall skapar rättigheter för dem som gynnas av beslutet och att detta endast med svårighet kan återkallas. Slutligen kan kännedom om kommissionens yttrande vara till nytta för enskilda när det gäller för dessa att bedöma om de skall väcka talan vid domstol mot tillståndsbeslutet.
18. Vad nu sagts leder sammantaget till den bedömningen att kommissionens yttrande har verkliga utsikter att grundligt prövas och att reellt inverka på den berörda statens inställning, endast om yttrandet avges innan beslut fattas om slutgiltigt tillstånd till deponeringen. Detta innebär med desto större skäl att yttrandet måste ha begärts innan sådant tillstånd ges.
19. Endast om artikel 37 tolkas på ett sätt som innebär att kommissionen skall tillhandahållas allmänna upplysningar om en plan för deponering av radioaktivt avfall innan slutgiltigt tillstånd ges till sådan deponering, kan denna artikel uppnå sitt syfte. En sådan tolkning, som är ägnad att säkerställa den ändamålsenliga verkan av denna föreskrift, skall enligt domstolens fasta rättspraxis ges företräde (dom av den 6 oktober 1970, Grad, mål 9/70, Rec. s. 825; dom av den 31 mars 1971, kommissionen mot rådet, mål 22/70, Rec. s. 263; dom av den 5 maj 1981, kommissionen mot Förenade kungariket, mål 804/79, Rec. s. 1045).
20. Den av den nationella domstolen ställda frågan skall därför besvaras på följande sätt. Artikel 37 i Fördraget av den 25 mars 1957 om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen skall tolkas på så sätt att de allmänna upplysningarna om en plan för deponering av radioaktivt avfall skall tillhandahållas Europeiska gemenskapernas kommission innan tillstånd till sådan deponering ges av den berörda medlemsstatens behöriga myndigheter.
21. De kostnader som har förorsakats de franska, irländska, luxemburgska och portugisiska regeringarna samt Europeiska gemenskapernas kommission, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.
På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN — angående den fråga som genom dom av den 11 juni 1987 förts vidare av Tribunal administratif i Strasbourg - följande dom:
1 Rättegångsspråk: franska.