Domstolens dom av den 16 december 1992

I mål C-169/91 har House of Lords till domstolen gett in en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 i EEG-fördraget i de mål som pågår vid den nationella domstolen mellan

DOMSTOLEN sammansatt av ordföranden O. Due, avdelningsordförandena C.N. Kakouris, G.C. Rodríguez Iglesias och J.L. Murray samt domarna G.F. Mancini, R. Joliét, M. Diez de Velasco, P.J.G Kapteyn och D.A.O. Edward, generaladvokat: W. Van Gerven, justitiésekreterare: D. Triantafyllou, byrådirektör,

som beaktat de skriftliga yttrandena från Council of the City of Stoke-on-Trent och Norwich City Council, genom Stuart Isaaks, QC, N. Calver, barrister och J. Barnecutt, solicitor, B & Q plc, genom G. Barling, QC, D. Vaughan, QC, D. Anderson, barrister och A. Askham, solicitor, Förenade kungarikets regering, genom L. Hudson, Treasury Solicitor's Department, biträdd av N. Paines, barrister, båda i egenskap av ombud, kommissionen, genom juridiske rådgivaren R. Wainwright, biträdd av A. Ridout, nationell tjänsteman med förordnande vid rättstjänsten, båda i egenskap av ombud,

som beaktat förhandlingsrapporten,

som hört de muntliga yttrandena från Council of the City of Stoke-on-Trent och Norwich City Council, från B & Q plc, från Förenade kungarikets regering, företrädd av L. Hudson, biträdd av Sir Nicolas Lyell, QC, Attorney General, båda i egenskap av ombud, och från kommissionen vid sammanträde den 2 juni 1992, och

som hört generaladvokatens förslag till avgörande vid sammanträde den 8 juli 1992,

meddelar följande

dom

Den första frågan

Den andra och den tredje frågan

Rättegångskostnader

1. Genom beslut av den 20 maj 1991, som inkom till domstolen den 1 juli 1991, har House of Lords i enlighet med artikel 177 i EEG-fördraget ställt flera frågor om tolkningen av artikel 30 i EEG-fördraget.

2. Dessa frågor har uppkommit under två tvister mellan å ena sidan Council of the City of Stoke-on-Trent respektive Norwich City Council och å andra sidan företaget B&Q.

3. De två sökandena i målen vid den nationella domstolen har anklagat företaget för att ha överträtt artiklarna 47 och 59 i Shops Act genom att hålla sina detaljhandelsbutiker öppna på söndagar för andra handelstransaktioner än de som nämns i det femte tillägget till Shops Act.

4. I det femte tillägget till Shops Act återfinns en förteckning över de varor som genom undantag får säljas i butiker på söndagar. Det är bl.a. fråga om alkoholhaltiga drycker, vissa livsmedel, tobak, tidningar och andra dagligvaror.

5. Vid förhandlingarna inför House of Lords, som anhängiggjorts som sista instans i dessa tvister, framgick att parterna i målen vid den nationella domstolen var oeniga om tolkningen av dels domstolens dom av den 23 november 1989 i målet C-145/88, B & Q (Rec. s. 3851), dels domstolens domar av den 28 februari 1991 i målet C-312/89, Conforama (Rec. s. I-997) och i målet C-332/89, Marchandise (Rec. s. I-1027).

6. Med beaktande av denna oenighet om tolkningen av ovanstående domar beslutade House of Lords att förklara målet vilande och hänsköt följande frågor till domstolen för förhandsavgörande:

7. För en utförligare redogörelse för omständigheterna och den rättsliga ramen i tvisterna vid den nationella domstolen, rättegångens förlopp och de till domstolen ingivna yttrandena hänvisas till förhandlingsrapporten. Handlingarna i målet i dessa delar återges i det följande endast i den mån domstolens argumentation kräver det.

8. Den nationella domstolens första fråga går ut på om det följer av de ovannämnda domarna Conforama och Marchandise att förbudet i artikel 30 i fördraget inte skall tillämpas på en nationell lagstiftning som den ifrågavarande. Även ovannämnda dom B&Q gällde denna lagstiftning.

9. Domstolen har i de tre domarna funnit att de olika nationella lagreglerna om förbud mot öppethållande på söndagar inte har till syfte att reglera handeln.

10. Det framgår även av dessa domar att regler av detta slag visserligen kan ha en negativ inverkan på försäljningsvolymen i vissa butiker, men att de påverkar försäljningen av såväl inhemska som importerade varor. Det blir alltså inte svårare att avsätta varor som importeras från andra medlemsstater än inhemska varor.

11. I de ovannämnda domarna har domstolen dessutom runnit att de nationella reglerna har ett mål som är berättigat enligt gemenskapsrätten. De nationella regler som begränsar butikernas öppethållande på söndagar är nämligen ett uttryck för bestämda val som beror på nationella eller regionala sociala och kulturella förhållanden. Det är medlemsstaternas sak att göra dessa val i överensstämmelse med gemenskapsrättens krav, särskilt proportionalitetsprincipen.

12. När det gäller proportionalitetsprincipen har domstolen i ovannämnda dom B&Q understrukit att sådana nationella regler inte är förbjudna enligt artikel 30 i fördraget när den begränsande inverkan som de eventuellt kan ha på handeln inom gemenskapen inte går utöver den verkan som är utmärkande för regler av detta slag, och att frågan huruvida verkan av dessa regler faktiskt håller sig inom denna ram är en sakfråga som det ankommer på den nationella domstolen att ta ställning till.

13. I de ovan nämnda domarna Conforama och Marchandise har domstolen emellertid sett sig föranlåten att, i fråga om motsvarande regler, slå fast att den begränsande inverkan på handeln som dessa eventuellt kan medföra inte är oproportionerlig i förhållande till det mål som eftersträvas.

14. Domstolen ansåg att den förfogade över alla uppgifter som krävdes för att uttala sig om sådana reglers proportionalitet, och att den måste göra det för att de olika nationella domstolarna på ett enhetligt sätt skall kunna bedöma reglernas förenlighet med gemenskapsrätten, eftersom en sådan bedömning inte får variera beroende på vilka sakförhållanden som fastställs av varje domstol inom ramen för en bestämd tvist.

15. Vid bedömningen av proportionaliteten hos nationella regler med ett mål som är berättigat enligt gemenskapsrätten måste det nationella intresset att uppnå detta mål vägas mot gemenskapsintresset att säkerställa den fria rörligheten för varor. För att se till att reglernas begränsande inverkan på handeln mellan medlemsstaterna inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det eftersträvade målet måste i detta avseende undersökas om denna inverkan är direkt, indirekt eller enbart hypotetisk och om den inte stör avsättningen mer vad gäller importerade varor än inhemska varor.

16. Med beaktande av ovanstående överväganden har domstolen i ovannämnda domar Conforama och Marchandise funnit att den begränsande inverkan av nationella regler om förbud mot att sysselsätta arbetstagare på söndagar inom vissa försäljningsverksamheter inte är oproportionerlig i förhållande till det mål som eftersträvas. Domstolen har funnit detsamma, på samma grunder, beträffande nationella regler som förbjuder detaljhandlare att ha öppet på söndagar.

17. Svaret på den första frågan blir alltså att artikel 30 i fördraget skall tolkas så, att förbudet i artikeln inte gäller nationella regler som förbjuder detaljhandlare att ha öppet på söndagar.

18. Med hänsyn till svaret på den första frågan finns det inte någon anledning att pröva den andra och den tredje frågan.

19. De kostnader som har förorsakats Förenade kungarikets regering och Europeiska gemenskapernas kommission, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN — angående de frågor som genom beslut av den 20 maj 1991 förts vidare av House of Lords - följande dom:

1 Rättegångsspråk: engelska.