Förslag till avgörande av generaladvokat
1. De aktuella målen om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 4.1 i rådets direktiv 79/7/EEG av den 19 december 1978 om successivt genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om social trygghet (nedan kallat direktivet). Det begärs i huvudsak att domstolen skall uttala sig om tillämpningen av en princip i (tysk) nationell lagstiftning som innebär att anställningar av ringa omfattning (geringfügige Beschäftigungen) och korttidsarbeten (kurzzeitige Beschäftigung) inte omfattas av den obligatoriska invaliditets-och ålderspensionsförsäkringen samt sjukförsäkring och undantas från skyldigheten att betala avgifter för arbetslöshetsförsäkring.
2. Den begärda tolkningen avser artikel 4.1 i direktivet som har följande lydelse:
3. Jag skall inledningsvis kort beröra de nationella bestämmelser som är gemensamma för de båda målen.
Nationell lagstiftning
a) Obligatorisk invaliditets-och ålderspensionsförsäkring samt sjukförsäkring
4. Enligt tysk lagstiftning anses en anställning vara av ringa omfattning då arbete normalt utövas mindre än 15 timmar i veckan och månadslönen uppgår till högst en sjundedel av medellönen per månad för försäkrade i det lagstadgade systemet för ålderspensionsförsäkring under det kalenderår som används som referensår.
5. Sådana anställningar omfattas varken av den obligatoriska invaliditets-och ålderspensionsförsäkringen eller av sjukförsäkring. Följaktligen skall inte några obligatoriska avgifter betalas.
b) Skyldighet att betala avgifter för arbetslöshetsförsäkring
6. På samma sätt föreligger endast rätt till arbetslöshetsunderstöd eller arbetslöshetshjälp om personen dessförinnan utövat en avgiftspliktig verksamhet eller fullgjort en därmed jämställd tidsperiod.
7. Arbetstagare som innehar en anställning av ringa omfattning eller ett korttidsarbete är undantagna från skyldigheten att betala avgifter.
8. En verksamhet är att anse som korttidsarbete då den är av sådant slag att den vanligtvis är begränsad till 18 timmar i veckan eller är föremål för en sådan begränsning enligt ett anställningsavtal.
Bakgrunden till mål C-317/93, Inge Nolte
9. Inge Nolte, som är sökande i målet vid den nationella domstolen i mål C-317/93, arbetade och betalade avgifter till den obligatoriska försäkringen tills hon år 1965 uppnådde 35 års ålder. Från och med denna tidpunkt har hon inte utövat någon verksamhet som omfattas av det lagstadgade systemet för socialförsäkring och har därför inte gjort några fler obligatoriska avgiftsbetalningar. Hon innehade senast en anställning av ringa omfattning (som lokalvårdare) om tio timmar i veckan mellan år 1977 och mars 1987, då lönen hela tiden låg under det referensbelopp som anges som gräns för att någon skall undantas från ålderspensionsförsäkring.
10. Sozialgericht Hannover, hos vilken målet anhängiggjorts av Inge Nolte, anser att undantagandet av anställningar av ringa omfattning från den obligatoriska försäkringen utgör en indirekt diskriminering, som strider mot artikel 4.1 i direktivet och att sökanden i målet vid den nationella domstolen därför skall behandlas som om hennes lön lett till avgiftsbetalningar för ålderspensionsförsäkring.
11. Den nationella domstolen har därför förklarat målet vilande och hänskjutit följande frågor till domstolen:
Bakgrund till målet C-444/93, Ursula Megner och Hildegard Scheffel
12. Ursula Megner och Hildegard Scheffel, som är sökanden i målet vid den nationella domstolen i mål C-444/93, är anställda som lokalvårdare hos Firma G. F. Hehl Sc Co., som har intervenerat i målet. Deras ordinarie arbetstid uppgår till maximalt två timmar per arbetsdag, fem dagar i veckan. Ersättningen följer kollektivavtalet för lokalvårdare och uppgår, per månad, till högst en sjundedel av det i 18 § i SGB IV föreskrivna månatliga referensbeloppet.
13. Sökandena i målet vid den nationella domstolen väckte då talan vid Sozialgericht Speyer och gjorde gällande att deras verksamheter omfattades av skyldigheten att vara ansluten till det obligatoriska försäkringssystemet. De ansåg nämligen att de nationella bestämmelserna om undantagande från försäkring och avgifter strider mot gemenskapsrätten, eftersom de utgör en indirekt diskriminering av kvinnor.
14. Det är under dessa omständigheter som Sozialgericht Speyer har hänskjutit följande fråga till domstolen:
Inledande anmärkningar
15. Kommissionen har i sina yttranden framhållit att den redan har haft anledning att begrunda den omtvistade lagstiftningens förenlighet med principen om likabehandling av könen. Vid handläggningen av ett klagomål av Niedersachsen-distriktet inom Deutscher Gewerkschaftsbund (det tyska fackföreningsförbundet) om undantagande av personer som innehade anställning av ringa omfattning från socialförsäkringssystemet anmodade kommissionen år 1992 den tyska regeringen att ta ställning till frågan för att kunna bedöma om det fanns skäl att väcka talan vid domstolen på grundval av artikel 169 i EEG-fördraget. Efter den tyska regeringens svar har kommissionen hittills inte fattat något konkret beslut.
16. Innan jag besvarar den andra frågan i målet Nolte skall jag pröva den fråga som är gemensam för de båda målen.
Utgör den ifrågavarande tyska lagstiftningen en diskriminering på grund av kön som strider mot artikel 4.1 i direktivet?
17. Med förbehåll för en inskränkning till endast invaliditets-och ålderspensionsförsäkring i målet Nolte är den centrala fråga som domstolen ställs inför densamma i de båda målen. Utgör den tyska lagstiftning, som innebär att anställningar av ringa omfattning inte berättigar till olika lagstadgade socialförsäkringar, en diskriminering på grund av kön som strider mot artikel 4.1 i direktivet?
18. Det skall en gång för alla erinras om att sedan domstolens ställningstagande i dom av den 4 december 1986, Federatie Nederlandse Vakbeweging, som vid upprepade tillfällen har bekräftats, tillerkänner domstolen artikeln en direkt effekt som kan åberopas för att upphäva tillämpningen av en nationell bestämmelse som efter den 23 december 1984 inte är förenlig med den artikeln.
19. Direktivet är tillämpligt på såväl direkt diskriminering som indirekt diskriminering.
20. Enligt domstolens fasta rättspraxis föreligger indirekt diskriminering i strid med likabehandlingsprincipen då en ofördelaktig situation, genom tillämpning av kriterier som inte grundas på kön, berör ett betydligt större antal kvinnor än män, om det inte visas att diskrimineringen kan förklaras av faktorer som är objektivt befogade och helt saknar samband med diskriminering på grund av kön.
21. Med hänsyn till denna rättspraxis kan den tyska lagstiftningen endast anses som diskriminerande om den ger upphov till nackdelar, om dessa nackdelar klart berör fler kvinnor än män och den inte grundas på objektiva faktorer som helt saknar samband med diskriminering på grund av kön.
22. Jag skall därför i tur och ordning pröva dessa olika punkter, dock inte utan att först ha försäkrat mig om att direktivet är tillämpligt på detta fall, eftersom det av direktivets uppbyggnad framgår att artikel 4, i vilken likabehandlingsprincipens räckvidd definieras, endast är tillämplig inom direktivets materiella tillämpningsområde och på den personkrets som omfattas av dess tillämpningsområde.
Direktivets tillämpningsområde
23. Det råder i dessa båda mål ingen tvekan om att de omfattas av direktivets materiella tillämpningsområde såsom det definieras i artikel 3.1. Bland det antal risker som räknas upp i denna artikel och som omfattas av direktivet förekommer nämligen invaliditet, ålderdom, sjukdom och arbetslöshet.
24. Det är däremot svårare att veta om i detta fall de berörda personerna ingår i den personkrets som omfattas av direktivets tilllämpningsområde. I artikel 2 ges denna krets en mycket vid definition som praktiskt taget omfattar hela ... den förvärvsarbetande befolkningen, inklusive egna företagare, arbetstagare och egna företagare vars verksamhet avbryts av sjukdom, olycksfall eller ofrivillig arbetslöshet och personer som söker anställning — samt pensionerade eller invalidiserade arbetstagare och egna företagare.
25. Med hänsyn till omfånget av den personkrets som faller inom tillämpningsområdet för direktivet kan det inte bestridas att arbetstagare som i Tyskland har en anställning av ringa omfattning eller ett korttidsarbete utgör en del av den förvärvsarbetande befolkningen i den mening som avses i direktivet.
26. För det första anser jag nämligen inte att den omständigheten att de utövar sin yrkesverksamhet mindre än 15 respektive 18 timmar i veckan är tillräcklig för att vägra dem denna tillhörighet.
27. Domstolen har redan fastställt att personer som har anställningar som endast tar ett fåtal timmar i veckan i anspråk är att anse som arbetstagare som utgör en del av den förvärvsarbetande befolkningen.
28. Således har domstolen ansett att en tysk lagstiftning, som innebar att arbetstagare vars ordinarie arbetstid inte översteg tio timmar i veckan eller 45 timmar i månaden inte var berättigade till bibehållen ersättning vid sjukdom, stred mot artikel 119 i EEG-fördraget.
29. På samma sätt har domstolen ansett att artikel 48 i EEG-fördraget är tillämplig på en medborgare i en medlemsstat som på en annan medlemsstats territorium utövar en avlönad verksamhet som ger inkomster som understiger vad som åtgår för existensminimum i enlighet med hur begreppet förstås i den senare staten, eller som utövar en avlönad verksamhet om 12 timmar i veckan.
30. Slutligen har domstolen ansett att en undantagsbestämmelse i den nederländska lagstiftningen, som undantog försäkrade som tidigare hade arbetat deltid (i detta fall 18 timmar i veckan) från ett socialt minimiskydd som betalades ut till försäkrade som blivit oförmögna att arbeta, stod i strid med artikel 4.1 i direktivet: Samma undantag... gäller för de mycket låga inkomster som... definieras som inkomster som uppgår till mindre än 48 gånger minimilönen.
31. Det skall anmärkas att dessa domar, som i vissa fall avsett andra områden än de lagstadgade system för social trygghet som är aktuella i förevarande fall, inte har haft till syfte att fastställa en definition av begreppen arbetstagare eller den förvärvsarbetande befolkningen som endast gäller för det område som berörs i det enskilda fallet. Definitionen sker således enbart med utgångspunkt i den princip om jämställdhet mellan könen i fråga om arbetstagare som även om den ... inte är föremål för en generell norm i fördraget,... har utvecklats i flera successiva rättsakter. Dessa rättsakter rör lika lön (artikel 119 i EG-fördraget och direktiv 75/117/EEG), likabehandling i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor (direktiv 76/207/EEG), likabehandling vid egen rörelse (direktiv 86/613/EEG) och likabehandling i fråga om social trygghet (direktiv 79/7/EEG samt 86/378/EEG).
32. Vilka frågor som berörts i de ovan nämnda domarna är därför utan betydelse, då de helt och hållet kan appliceras på detta fall eftersom den personkrets som omfattas av direktivets tillämpningsområde skall definieras med utgångspunkt i likabehandlingsprincipen.
33. För det andra är i detta fall den omständigheten, att enligt den tyska lagstiftningen personer som innehar en anställning av ringa omfattning inte anses som arbetstagare, inte längre relevant. Domstolen har nämligen ansett att begreppet arbetstagare inte kan definieras genom hänvisning till medlemsstaternas lagstiftning, utan att det i stället har en gemenskapsrättslig räckvidd.
34. Det skall därför generellt tillstås att personer som utövar en verksamhet av ringa omfattning eller korttidsarbete tillhör den förvärvsarbetande befolkningen och därför ingår i den personkrets som omfattas av direktivets tillämpningsområde.
35. Jag vill emellertid göra en reservation för målet Nolte där det inte är säkert att direktivet är tillämpligt på sökanden i målet vid den nationella domstolen.
36. Inge Nolte har nämligen utövat en verksamhet av ringa omfattning, men har av okänd anledning upphört med detta innan hon ansökte om invaliditets-och ålderspensionsförmånen. Det framgår av domstolens dom i målet Achterberg-te Riele m. fl. att endast en person som då en av de risker inträffar som anges i artikel 3 i direktivet (sjukdom, invaliditet, ålderdom...) verkligen tillhörde den förvärvsarbetande befolkningen ingår i den personkrets som omfattas av direktivets tillämpningsområde. Direktivet är med andra ord inte tillämpligt på ... personer som aldrig har stått till arbetsmarknadens förfogande (eller de) som upphört att stå till dess förfogande utan att orsaken står att finna i att någon av de risker som anges i direktivet har inträffat.
37. Inge Noites situation måste räknas till det senare fallet. Även om en av de risker som anges i direktivet har inträffat (invaliditet), så var det nämligen inte på grund härav som hon upphörde med sin yrkesverksamhet. Den medicinska diagnos genom vilken hennes invaliditet konstaterades gjordes nämligen mer än ett år efter att hon upphört med verksamheten.
38. Sökanden i målet vid den nationella domstolen ingår därför inte i den personkrets som omfattas av direktivets tillämpningsområde och kan därför i princip inte åberopa artikel 4 i direktivet.
39. Inte desto mindre bör det senare konstaterandet nyanseras.
40. Jag förfogar nämligen inte över information om sökandens inställning sedan hon slutat sin sista anställning, framförallt om hon från och med denna tidpunkt sökte någon ny anställning.
41. För att i detta fall fastställa den personkrets som direktivet är tillämpligt på ankommer det på den nationella domstolen att beakta omständigheter som kan styrka att anställning verkligen sökts, som ... inskrivning vid en arbetsförmedling som har till uppgift att få fram erbjudanden om anställning eller hjälpa arbetssökande att finna anställning, ansökningshandlingar som den berörde personen skickat till arbetsgivare eller företags intyg om att den berörde personen infunnit sig på anställningsintervjuer....
42. Följaktligen är det endast under förutsättning att sökanden i målet vid den nationella domstolen verkligen sökte anställning vid den tidpunkt då hon ansökte om invaliditets-och ålderspension som hon kan åberopa artikel 4.1 i direktivet. Fastställandet av en diskriminerande situation är därför underkastat detta sista villkor. Jag noterar endast att inga omständigheter i handlingarna låter oss anta att villkoret är uppfyllt. För att förtydliga resonemanget vid läsningen av de följande punkterna bortser jag ifrån detta sakförhållande och överlämnar den noggranna prövningen härav till den nationella domstolen.
43. Nu skall jag i enlighet med domstolens ovan nämnda rättspraxis pröva om den omtvistade lagstiftningen verkligen är till nackdel för de berörda arbetstagarna.
Förekomsten av en nackdel
44. Som den brittiska regeringen har framhållit i sitt yttrande: Att tillhöra ett avgiftsfinansierat system för social trygghet skyddar den försäkrade mot vissa risker som om de inträffade skulle medföra att han berövades sin inkomst. Att vissa arbetstagare berövas skyddet mot dessa sociala risker, trots att andra arbetstagare erhåller detta skydd, synes följaktligen vid en första betraktelse innebära en klar nackdel för dem.
45. Det bör dock noteras att det synes som om en stor del av denna kategori av arbetstagare indirekt, utan föregående avgiftsbetalningar från deras sida, har tillgång till ett visst antal sociala förmåner tack vare att medlemmar av deras familj omfattas av det obligatoriska systemet (så är det exempelvis med sjukförsäkring och ålderspensionsförsäkring). Men det är viktigt att konstatera att alla arbetstagare som innehar anställningar av ringa omfattning inte erhåller dem, till exempel frånskilda eller ensamstående personer.
46. Som synes är. det inte alla arbetstagare som innehar en anställning av ringa omfattning som saknar rätt till de omtvistade sociala förmånerna. Men även för de som i princip har rätt till förmånerna har det blivit svårare att få tillgång till dem eller tillgången är åtminstone inte lika direkt som för andra arbetstagare. Omvänt skulle en generell tillgång till olika socialförsäkringar möjliggöra för alla arbetstagare att åberopa en generell rätt till sociala förmåner.
47. Men skulle detta innebära att det inte förelåg någon nackdel? För att omfattas av de olika sociala skydden skulle kompensation ske genom betalning av avgifter. Man kan fråga sig om erhållandet av dessa förmåner inte skulle bli ointressant med hänsyn till avgifternas belopp. De berörda personerna, som redan har en låg inkomst på grund av att de arbetar få timmar, skulle nämligen få se denna ersättning minska ännu mer till följd av de uppburna avgifterna. Situationen skulle inte vara annorlunda om arbetsgivaren ansvarade för uppbörden av avgifterna (som för övrigt i allmänhet är fallet i Tyskland). Det skulle nämligen kunna fruktas att den senare skulle kompensera sig för denna extra kostnad genom att minska lönerna eller att resultatet skulle bli att erbjudanden om detta slags arbete skulle upphöra.
48. Det av den tyska regeringen framförda argumentet att det inte föreligger någon nackdel, eftersom de berörda personerna är försäkrade på annat sätt och därför inte behöver ett direkt skydd kan däremot inte godtas. Vad hjälper det den kvarstående minoriteten att majoriteten av de berörda personerna indirekt erhåller ett socialt skydd? En bestämmelse behåller sin ofördelaktiga karaktär även om den endast berör ett mycket litet antal personer.
49. Denna mångfald av frågor understryker frågans komplicerade beskaffenhet. Ett argument synes mig emellertid vara avgörande. I den tyska lagstiftningen föreskrivs att en kategori av personer som innehar anställningar av ringa omfattning omfattas av den obligatoriska invaliditets-och ålderspensionsförsäkringen, nämligen personer som behöver ett särskilt skydd som lärlingar, handikappade etc. Med denna åtgärd medger den nationelle lagstiftaren att de som inte omfattas av försäkringen drabbas av en nackdel. Det finns ingen anledning att tro att lagstiftningen endast är till nackdel för just dessa personer.
50. Slutligen noterar jag att en viss balans på något sätt skulle återställas om de personer som inte omfattas av socialförsäkringar kunde välja en frivillig anslutning till ett lagstadgat system. Enligt vad den tyska regeringens ombud har upplyst vid sammanträdet förekommer en sådan möjlighet till frivillig försäkring endast inom ramen för ålderspensionsförsäkringen och är utesluten i fråga om sjuk-eller arbetslöshetsförsäkring.
51. Det får därför generellt anses att denna lagstiftning är till nackdel för samtliga arbetstagare som innehar anställningar av ringa omfattning eller korttidsarbeten.
52. Berör denna nackdel fler kvinnor än män?
Förekomsten av en nackdel som klart berör fler kvinnor än män
53. Granskning av signifikativ statistik gör det möjligt att fastställa om de omtvistade anställningarna mest innehas av kvinnor. Den sifferstrid som parterna inlät sig på under sammanträdet hindrar tyvärr en definitiv slutsats. Två statistikstudier presenterades. Enligt den ena uppgår andelen kvinnor av de personer som utövar en sådan verksamhet till nästan 75 procent, medan enligt den andra studien denna andel endast är 60 procent.
54. Det bör överlåtas på den nationella domstolen att fastställa hur det verkligen förhåller sig med detta sakförhållande.
55. Några anmärkningar.
56. För det första är den statistik som kommissionen presenterade för domstolen i målet Rinner-Kühn inte relevant i detta fall. Den är nämligen resultatet av en studie över deltidsarbete. Man kan inte jämställa arbete av ringa omfattning med deltidsarbete, eftersom arbete av ringa omfattning endast är ett slags deltidsarbete och det senare begreppet omfattar betydligt mer vidsträckta fall. Studien kan på sin höjd tjäna som en omständighet som den nationella domstolen skall beakta för att urskilja en situation som särskilt är ofördelaktig för kvinnor.
57. För det andra skall det erinras om att en åtgärd, för att présumeras vara diskriminerande, skall drabba ... ett mycket högre antal kvinnor än män... eller en väsentligt lägre procentandel män än kvinnor... eller ... en väsentligt högre procentandel kvinnor än män....
58. Andelen kvinnor som berörs av åtgärden skall därför vara särskilt markant. Således har domstolen i den ovan nämnda domen i målet Rinner-Kühn presumerai att det förelåg en diskriminerande situation då den berörda andelen kvinnor uppgick till 89 procent.
59. Bör emellertid inte den nationella domstolen beakta den framtida utvecklingen} Om således procenttalet år 1992 var 60 procent markerar redan detta en klar ökning i förhållande till den tidigare situationen. En studie av samma undersökande institut visar att detta procenttal endast var 55 procent år 1987. Det kan således tyckas att situationen berör ett, i förhållande till antalet män, alltjämt växande antal kvinnor, vilket för övrigt har bekräftats vid sammanträdet av den tyska regeringens ombud. Den nationella domstolen skulle således kunna anse att om den påbörjade utvecklingen fortsätter, missgynnas snart ett betydligt högre antal kvinnor än män av den omtvistade lagstiftningen.
60. Jag skall slutligen notera att det utöver den givna statistiken även från ett sociologiskt synsätt är troligt att verksamheter av ringa omfattning särskilt berör ett klart större antal kvinnor än män.
61. Med framhållande av att det ankommer på den nationella domstolen att lösa denna fråga nöjer jag mig med att konstatera att frågorna hänskjutits till domstolen under antagandet att den tvistiga ordningen ... berör många fler kvinnor än män eller ... klart... berör fler kvinnor än män. Jag skall föra mitt resonemang utifrån det antagandet och därmed presumera att den tvistiga lagstiftningen i större utsträckning är tillämplig på kvinnor än på män.
62. Resultatet av dessa första anföranden, där det konstateras en ofördelaktig situation som berör ett mycket större antal kvinnor än män, innebär att det kan presumeras föreligga en diskriminering på grund av kön som strider mot artikel 4.1 i direktivet. Men för att bekräfta detta antagande ankommer det fortfarande på den nationella domstolen att kontrollera att en sådan skillnad i behandling inte låter sig förklaras av objektiva faktorer som helt saknar samband med diskriminering på grund av kön.
63. Jag skall följaktligen söka efter sådana faktorer.
Frågan om de nationella reglerna är objektivt befogade
64. Inom detta område råder omvänd bevisbörda. Det ankommer nämligen på upphovsmannen till den åtgärd som présumeras vara diskriminerande att framlägga de bedömningskriterier som visar att åtgärden föranletts av objektivt befogade skäl, som helt saknar samband med diskriminering. Eftersom den omtvistade åtgärden i detta fall har ursprung i lagstiftning vilar bevisbördan på den tyska regeringen.
65. Uppgiften att bedöma om de framlagda skälen är tillräckliga för att helt befria den ifrågavarande åtgärden från diskriminerande inslag ankommer på den nationella domstolen ... som ensam är behörig att bedöma sakförhållandena och tolka den nationella lagstiftningen....
66. Domstolen har dock gett de nationella domstolarna några riktlinjer. De valda medlen skall svara mot ett verkligt behov och vara lämpade samt nödvändiga för att uppnå det eftersträvade målet.
67. I fråga om lagstadgade system för social trygghet kan sådana skäl följaktligen anses föreligga då:
68. Det är just genom att stödja sig på sin socialpolitik som den tyska regeringen vill rättfärdiga den omtvistade lagstiftningen.
69. Inledningsvis bör en tvetydighet som vidmakthållits av den tyska regeringen och andra regeringars representanter vid sammanträdet klaras ut. I de nu anhängiga målen är domstolen ombedd att uttala sig om en nationell sociallagstiftnings förenlighet med likabehandlingsprincipen. Det är inte fråga om kompetensfördelningen på den sociala trygghetens område. Den tyska regeringen har dock, för att försöka rättfärdiga sin omtvistade lagstiftning, framhållit att subsidiaritetsprincip en i varje fall talar till fördel för vidmakthållande av sociala trygghetssystem ... som visat sin duglighet... och som utvecklats inom ramen för den nationella sociala ordningen.
70. Den kompetens som medlemsstaterna med stöd av EG-fördraget har i fråga om social trygghet kan därmed aldrig befria dem från skyldigheten att beakta denna i direktivet fastslagna princip, som är bindande för dem: ... gemenskapsrätten utgör inte hinder för att en medlemsstat i syfte att begränsa sina sociala utgifter vidtar åtgärder som leder till att vissa kategorier av personer undantas från rätten att åtnjuta sociala trygghetsförmåner, förutsatt att åtgärderna innebär att den i artikel 4.1 i direktiv 79/7 definierade likabehandlingsprincipen i fråga om kvinnor och män beaktas.
71. Jag övergår till de övriga objektiva grunder som förts fram av den tyska regeringen.
72. För det första skulle undantagandet av arbetstagare med anställningar av ringa omfattning från systemen för social trygghet svara mot en strukturell princip i det tyska sociala trygghetssystemet.
73. Den tyska regeringen har även gjort gällande att om arbetstagare med anställningar av ringa omfattning skulle omfattas av de sociala systemen, så skulle detta medföra en sådan finansiell obalans att hela systemet skulle äventyras.
74. Den tyska regeringen anser vidare att de negativa återverkningar som avskaffandet av befrielse från socialförsäkring för anställningar av ringa omfattning skulle medföra för sysselsättningspolitiken rättfärdigar sådana åtgärder.
75. Den tyska regeringen tror sig även kunna argumentera utifrån den omständigheten att andra medlemsstater på samma sätt föreskriver ett tröskelvärde för att omfattas av de sociala systemen. Kommissionen har själv föreskrivit ett sådant tröskelvärde i ett förslag till direktiv.
76. Slutligen och mer allmänt anser den tyska regeringen att [a]vskaffandet av befrielse från socialförsäkring för anställningar av ringa omfattning skulle medföra allvarliga problem i det lagstadgade systemet för ålderspensionsförsäkring.
77. Avslutningsvis noterar jag i fråga om denna punkt att det under alla förhållanden ankommer på de nationella domstolarna att beakta de ovan utvecklade argumenten för att fastställa om den omtvistade lagstiftningen kan rättfärdigas av objektiva faktorer som saknar samband med diskriminering på grund av kön.
78. På grund av dessa överväganden och med beaktande av diverse frågor som förblir olösta och som det ankommer på de nationella domstolarna att lösa föreslår jag att, med reservation för direktivets tillämplighet på sökanden i målet vid den nationella domstolen i målet Nolte, den fråga som är gemensam för de båda målen besvaras jakande, under förutsättning att de nationella bestämmelserna klart berör fler kvinnor än män och under den vidare förutsättningen att Förbundsrepubliken Tyskland inte kan styrka att lagstiftningen rättfärdigas av objektiva faktorer som helt saknar samband med diskriminering på grund av kön.
79. Jag övergår till den andra frågan i målet Nolte.
Föreligger det en rätt att erhålla invaliditetspension, till och med i avsaknad av fullgjorda obligatoriska avgiftsbetalningsperioder, för det fall att det omtvistade lagstiftningen anses vara diskriminerande och på grund härav stå i strid med artikel 4.1 i direktivet?
80. Med sin andra fråga önskar den nationella domstolen få klarhet i vilka följder ett jakande svar på den första frågan får för de berörda personerna.
81. Eftersom Inge Nolte inte synes omfattas av direktivets tillämpningsområde är det endast alternativt som jag presenterar mina utlåtanden i denna fråga.
82. Vidare nöjer jag mig med att erinra om att sökanden i målet vid den nationella domstolen i avsaknad av objektiva rättfärdiganden har rätt att omfattas av samma system som andra arbetstagare i samma situation, ... det system som, om direktivet inte genomförts, förblir den enda giltiga referensramen.
83. Slutsatsen blir därför att vid ett jakande svar på den första frågan skall sökanden i målet vid den nationella domstolen, precis som andra arbetstagare med anställningar av ringa omfattning, försättas i samma situation som om hon hade uppfyllt villkoren för erhållande av sociala förmåner.
84. Med hänsyn till vad som anförts ovan föreslår jag att frågorna besvaras på följande sätt:
1 Originalspråk: franska.
2 EGT nr L 6, 1979, s. 24.
3 8 § första punkten 1 i avdelning IV i Sozialgesetzbuch, sociallagstiftning (nedan kallad SGB IV) och 5 § andra punkten första meningen 1 i avdelning VI i Sozialgesetzbuch (nedan kallad SGB VI).
4 Detta referensbelopp fastställs årligen. För är 1993 uppgick det till 530 DM i månaden i de gamla delstaterna och till 390 DM i de nya.
5 8 § första punkten i SGB IV och 5 § andra punkten i SGB VI.
6 7 § i SGB V i förening med 8 § första punkten i SGB IV.
7 100, 134, 104 och 168 §§ i Arbeitsförderungsgesetz (lag om befrämjande av sysselsättningen, nedan kallad AFG).
8 169 a § i AFG.
9 102 § i AFG.
10 Bestämmelserna i 1247 § punkt 2a och 1246 § punkt 2a första meningen I i avdelning IV i Reichsversicherungsordnung (den gamla socialförsäkringslagen, nedan kallad RVO) motsvaras av den nya 44 § första punkten 2 i SGB VI. För att erhålla invaliditetspension skall det kunna styrkas alt det under åtminstone tre av de fem år som föregått invaliditeten skett inbetalningar av avgifter i anledning av en anställning eller en verksamhet som omfattas av den obligatoriska försäkringen.
11 Se i detta hänseende dom av den 24 juni 1987, Borrie Clarke (384/85, Rec. s. 2865, punkt 12).
12 Punkt 12 i yttrandet i målet Nolte och punkt 9 i yttrandet i målet Megner och Scheffel.
13 71/85, Rec. s. 3855.
14 Se till exempel dom av den 24 mars 1987, McDermott och Cotter (286/85, s. 1453, punkt 17) och domen i målet Borrie Clarke, nämnd ovan i fotnot 10, punkt 12, dom av den 8 mars 1988, Dik m. íl. (80/87, Rec. s. 1601, punkt 11) och av den 11 juli 1991, Johnson (C-31/90, Rec. s. I-3723, punkt 36).
15 Europeiska gemenskapernas kommission, generaldirektoratet for sysselsättning, arbetsmarknads-och socialpolitik (GD V): L'égalité des chances entre les femmes et les hommes, Euroļie sodale, 3/91, s. 77, 79.
16 Se exempelvis domar av den 13 juli 1989, Rinner-Kühn (171/88, Rec. s. 2743, punkt 16) och av den 7 februari 1991, Nimz (C-184/89, Rec. s. I-297, punkt 15).
17 Se exempelvis dom av den 13 december 1989, Ruzius- Wilbrink (C-102/88, Rec. s. 4311, punkt 17).
18 Se exempelvis dom av den 13 maj 1986, Bilka (170/84, Rcc. s. 1607, punkt 31).
19 Se exempelvis domar av den 27 juni 1990, Kowalska (C-33/89, Rec. s. I-2591, punkt 16) och Nimz, nämnd ovan i fotnot 15, punkt 15.
20 Se exempelvis domen i målet Rinner-Kühn, nämnd ovan i fotnot 15, punkt 16.
21 Dom av den 27 juni 1989, Achterberg-te Ride m. fl. (48/88, 106/88 ocli 107/88, Rec. s. 1963, punki 16).
22 Dom av den 24 juni 1986, Drake (150/85, Rec. s. 1995, punkt 23).
23 L'égalité des traitements entre les hommes et les femmes dans la jurisprudence de la Cour de justice des Communautés européennes: un univers en expansion, RTDE, januari—mars 1992, s. 9.
24 Se för argumentering mot detta den tyska regeringens yttranden, punkt 11 i målet Nolte och punkt 6 i målet Megner och Scheffel.
25 Domen i målet Rinner-Kühn, nämnd ovan i fotnot 15, punkt 16.
26 Dom av den 23 mars 1982, Levin (C-53/81, Rec. s. 1035, punkt 18).
27 Dom av den 3 juni 1986, Kempf (139/85, Rec. s. 1741, punkterna 2 och 16).
28 Domen i målet Ruzius-Wilbrink, nämnd ovan i fotnot 16, punkterna 7 och 17.
29 Ibidem, punkt 4 i generaladvokat Darmons förslag till avgörande i målet Ruzius-Wilbrink, nämnt ovan i fotnot 16, min kursivering.
30 Garrone, P.: La discrimination indirecte en droit communautaire: vers une théorie générale, RTDE, nr 30, juli-september 1994, s. 425, 441.
31 Domen i mâlet Achtcrbcrg-te Riele m. íl., nämnd ovan i fotnot 20, punkt 12, min kursivering.
32 Se exempelvis domar av den 19 mars 1964, Unger (75/63, Rec. s. 347), Levin, nämnd ovan i fotnot 25, punkt 11, och Kempf, nämnd ovan i fotnot 26, punkt 15.
33 Nämnd ovan i fotnot 20.
34 Punkt 11 i domen, min kursivering.
35 Ibidem, punkt 17.
36 Nämnd ovan i fotnot 13, punkt 20.
37 Ibidem, punkt 27.
38 Ibidem, punkt 22.
39 Punkterna 20 och 21 i förslaget.
40 Yttrande i målet Nolte, punkt 3.2.
41 Även om detta inte är fallet i alla medlemsstater. Således föreskrivs i Konungariket Sverige ett undantag från skyldighet att betala avgifter för inkomster som understiger en viss tröskel under det att rätten till sociala förmåner alltjämt bibehålls.
42 Dom av den 27 oktober 1993, Enderby (C-127/92, Rec. s. I-5535, punkt 19).
43 Enligt den första studien från år 1990 som framlagts av den nationelia domstolen i målet Nolte (punkt III.4 tredje stycket) skulle ungefär tre fjärdedelar av anställningar av ringa omfattning innehas av kvinnor. Enligt den andra studien från april 1993 som avser är 1992 och som framlagts i samma mål av Landesversicherungsanstalt (punkt 3.2.1.1 i dess yttrande) och den tyska regeringen (punkt 20 i dess yttrande), studie av Institut für Sozialforschung und Gesellschaftspohtik i Köln, nedan kallat ISG, skulle denna andel inte vara mer än 60 procent (en föregande undersökning av ISG för ar 1987 visade en procentandel om 55 procent).
44 Domen i målet Rinner-Kühn, nämnd ovan i fotnot 15. Statistiken återges i punkt 23 i generaladvokat Darmons förslag till avgörande. Av denna framgår att år 1987 innehades 89 procent av deltidsanställningarna i Förbundsrepubliken Tyskland av kvinnor.
45 Ibidem, domslutet.
46 De ovan nämnda domarna i fotnot 18, Nimz, punkt 15, och Kowalska, punkt 16.
47 Dom av den 24 februari 1994, Roks m. fl. (C-343/92, Rec. s. I-571, punkt 33).
48 Se exempelvis domen i målet Ruzius-Wilbrink, nämnd ovan i fotnot 16, punkt 15, och dom av den 7 maj 1991, kommissionen mot Belgien (C-229/89, Rec. s. I-2205, punkt 13).
49 Kommissionen presenterade den 27 maj 1988 ett förslag till direktiv COM(8S) 269, slutlig, om bevisbördan inom området för lika lön och likabchandling av kvinnor och män som i allt väsentligt tar upp de principer som utvecklats i domstolens rättspraxis (EGT nr C 176, s. 5 [vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå]).
50 Domen i målet Rinner-Külm, nämnd ovan i fotnot 15, punkt 15.
51 Domen i målet Bilka, nämnd ovan i fotnot 17, punkt 37.
52 Dom i målet kommissionen mot Belgien, nämnd ovan i fotnot 47, punkt 19, min kursivering. Se även i detta hänseende domar av den 19 november 1992, Molenbroek (C-226/91, Rec. s. I-5943, punkt 13) och Roks m. fl., nämnd ovan i fotnot 46, punkt 34.
53 Se den tyska regeringens yttrande i målet Nolte, punkt 30 ff.
54 Ibidem, punkt 42.
55 Domen i målet kommissionen mot Belgien, nämnd ovan i fotnot 47, punkt 22.
56 Dom av den 3 maj 1990, Kits van Heijningen (C-2/S9, Ree. s. I-1755, punkt 20, min kursivering).
57 Domen i målet Roks m. 11., nämmi ovan i fotnot -16, punkt 29, min kursivering.
58 Se i fraga om skattepolitik dom i målet kommissionen mot Belgien, nämnd ovan i fotnot -17, punkt 21.
59 Se dess yttrande i målet Nolte, punkt 65, och i målet Megner och Scheffel, punkt 35 in fine.
60 Domen i målet Roks m. fl., nämnd ovan i fotnot 46, punkterna 35 och 36, min kursivering.
61 Dom av den 30 november 1993 (C-189/91, Ree. s. I-61S5).
62 Punkt 33, min kursivering.
63 Förslag till direktiv COMĮ90) 228, slutlig, av den 29 juni 1990 om snedvridning av konkurrensen vit! vissa anställningsförhållanden (EGT nr C 224, s. 6, ändrad den 7 november 1990, EGT nr C 305, s. 8 [vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå]).
64 Punkt 49 i denna regerings yttrande i målet Nolte, min kursivering.
65 Dom av den 3 april 1968, Molkerei-Zentrale (28/67, Rec. s. 211, 228).
66 Generaladvokat Cruz Vilaças förslag till avgörande i målet Borrie Clarke, nämnt ovan i fotnot 10, punkt 31.
67 Se vad jag.infört i denna fråga ovan, punkt 36—13.
68 Domen i målet Borrie Clarke, nämnd ovan i fotnot 10, domslutet, domen i målet Federatie Nederlandse Vakbeweging, nämnd ovan, domslutet, och domen i mälct McDermott och Cotter, nämnd ovan i fotnot 13, domslutet, punkt 2. Se även domen i målet Ruzius-Wilbrink, nämnd ovan i fotnot 16, punkt 21.