Förslag till avgörande av generaladvokat
1. Tyska Sozialgericht Nürnberg har begärt att domstolen skall meddela förhandsavgörande angående tillämpningen av artikel 73 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 i förhållande till den tyska lagstiftningen om barnbidrag samt de tyska skattereglerna om avdrag för barn och sambeskattning av makar.
Bakgrund
2. Sökanden i målet vid den nationella domstolen, den spanske medborgaren José Imbernon Martínez, vistades till september 1988 i Spanien. Den 18 september 1988 reste han till Förbundsrepubliken Tyskland och fick från den 21 september 1988 arbete hos den tyska firman Schafft Fleischwerke GmbH i Ansbach.
Beslutet om hänskjutande
3. Sozialgericht Nürnberg har genom beslut av den 26 april 1993 vilandeförklarat målet och begärt att domstolen skall meddela förhandsavgörande beträffande följande frågor:
Den tyska lagstiftningen
4. Det följer av 1 § punkt 1.1 i EStG att endast personer som är bosatta eller stadigvarande vistas i Tyskland är oinskränkt skattskyldiga.
5. Beträffande avdrag för barn föreskrevs i 32 § punkt 2 i EStG vid tidpunkten för den förevarande tvisten att utgifter för barn bara kunde beaktas om barnet var oinskränkt skattskyldigt i Tyskland.
6. I 11 a § punkt 1 i BKGG har följande fastställts:
De relevanta gemenskapsrättsliga bestämmelserna
7. Parterna i målet har gjort gällande att artikel 48 i EEG-fördraget är relevant för lösningen av det förevarande målet. Det framgår härav att:
8. I förordning nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen föreskrivs i artikel 73 följande:
Parternas yttranden vid domstolen
9. José Imbernon Martínez har gjort gällande att det följer av ordalydelsen av artikel 73 i förordning nr 1408/71 samt av principerna i artikel 48—51 i fördraget att en arbetstagares rätt att motta en familjeförmån, i enlighet med den medlemsstats lagstiftning som arbetstagaren omfattas av, inte skall vara beroende av huruvida medlemmar i hans familj är bosatta inom den medlemsstatens territorium. Den omständigheten att det i en medlemsstats lagstiftning om familjeförmåner hänvisas till skatterättsliga bestämmelser, enligt vilka medlemmarna i arbetstagarens familj skall vara bosatta inom medlemsstatens territorium för att arbetstagaren skall vara berättigad till familjeförmånen, kan inte medföra att artikel 73 i förordning nr 1408/71 angående den så kallade fiktiva bosättningen inte skall tillämpas, annars skulle varje medlemsstat kunna kringgå bestämmelsen i artikel 73 genom att i sin sociallagstiftning hänvisa till andra föreskrifter.
10. Den spanska regeringen har anfört att det omtvistade tillägget till barnbidraget utgör en familj eförmån enligt artikel 73 i förordning nr 1408/71. Förbundsrepubliken Tyskland har visserligen själv rätt att fastställa regler om sociala bidrag, men den skall också därvid sörja för att dessa regler har ett innehåll som motsvarar de krav som uppställs i de harmoniseringsföreskrifter som har utfärdats av gemenskapen. Förbundsrepubliken skall således först och främst följa den princip om förbud mot diskriminering av arbetstagare och deras familjer på grund av nationalitet eller bosättning som föreskrivs i artiklarna 7 och 48 i EEG-fördraget samt i artikel 3 i förordning nr 1408/71.
11. Kommissionen är av den uppfattningen att det först bör undersökas om de tyska skattereglerna, vilkas förutsättningar skall vara uppfyllda för erhållande av rätt till tilllägg till barnbidraget, är förenliga med reglerna i artikel 48 i fördraget och med artikel 7 i rådets förordning (EEG) nr 1612/68 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen. Direkta skatter är inte undantagna från fördragets förbud mot diskriminering och när de tyska skattereglerna gör vissa förmåner beroende av en arbetstagares familjs bosättning kommer denna lagstiftning och därmed också bestämmelsen om tillägg till barnbidraget, som den hänvisar till, särskilt att vara till skada för skattskyldiga arbetstagare som är medborgare i andra medlemsstater. Detta är ett uttryck för en dold diskriminering som strider mot artikel 48 i fördraget och mot artikel 7 i förordning nr 1612/68.
12. Den tyska regeringen har vid forhandlingen upplyst att 32 § punkt 2 i EStG till följd av Gesetz zur Bekämpfung des Mißbrauchs und zur Bereinigung des Steuerrechts av den 21 december 1993 nu är upphävd och att till följd därav följande har tillagts i 32 § punkt 6 i EStG:
Upptagande till prövning
13. Trots att de tyska myndigheterna i efterhand har tillerkänt José Imbernon Martínez det begärda tillägget till barnbidraget har Sozialgericht Nürnberg hållit fast vid sin begäran om svar på de ställda frågorna, eftersom den anser att José Imbernon Martínez har intresse av att frågorna klarläggs då han vid en senare tidpunkt — t. ex. till följd av arbetslöshet — på nytt kan hamna i en situation där han uppbär en så låg inkomst att han omfattas av tillämpningsområdet för 11 a § punkt 1 i BKGG.
14. Enligt domstolens fasta praxis ankommer det
15. Mot denna bakgrund anser jag inte att domstolen bör avstå från att pröva det förevarande målet.
Saken
16. Målet vid den nationella domstolen gäller frågan om rätten att få ett tillägg till barnbidraget enligt den tidigare gällande lagstiftningen och således före de av den tyska regeringen nämnda ändringarna av skattereglerna. Jag kommer därför endast att ta ställning till rättsläget vid den tidpunkten.
17. Den hänskjutande domstolen har endast begärt att förhandsavgörande skall meddelas beträffande de tyska reglerna om barnbidrag och de tyska skattereglerna om avdrag för barn och sambeskattning av makar i förhållande till artikel 73 i förordning nr 1408/71.
18. Även om det inte ankommer på domstolen att inom ramen för artikel 177 i fördraget uttala sig om nationella bestämmelsers förenlighet med fördraget, följer det av en fast praxis att domstolen dock har kompetens att förse den nationella domstolen med alla de gemenskapsrättsliga tolkningsdata som kan hjälpa den att avgöra denna fråga.
19. Domstolen har i det tidigare nämnda målet Schumacker meddelat förhandsavgörande beträffande ett antal frågor om huruvida nationella bestämmelser, i enlighet med vilka skattskyldiga personer behandlas olika beroende på om de är bosatta i den ifrågavarande medlemsstaten eller ej, kan anses som förenliga med artikel 48 i fördraget.
20. Det kan vara nyttigt att jämföra de faktiska förhållandena i målet Schumacker med de faktiska förhållandena i detta mål. Roland Schumacker var bosatt i Belgien och var från den 15 maj 1988 till den 31 december 1989 verksam som löntagare i Tyskland. Enligt ett dubbelbeskattningsavtal mellan Belgien och Tyskland tillkom beskattningsrätten Tyskland som var den stat där arbetet utfördes. Roland Schumacker hade efter den 15 maj 1988 ingen inkomst i Belgien. Domen upplyser inte om hur hans inkomstförhållanden var före den 15 maj 1988.
21. Som domstolen har fastslagit i målet Schumacker, kan en sådan diskriminering varken motiveras med hänsyn till behovet av att upprätthålla kongruensen i den aktuella beskattningsordningen eller de administrativa svårigheter som de tyska myndigheterna eventuellt skulle erfara vid beräkningen av arbetstagarens skattepliktiga inkomst.
22. Jag vill därför föreslå domstolen att besvara den nationella domstolens frågor på så sätt att artikel 48 i fördraget skall tolkas så att den utgör ett hinder för nationella bestämmelser enligt vilka rätten till en familjeförmån för arbetstagare, som är medborgare i en medlemsstat men utövar avlönad verksamhet och är bosatta inom en annan medlemsstats territorium, är beroende av vissa skatterättsliga förutsättningar som bara kan uppfyllas om arbetstagarens maka och barn är bosatta eller stadigvarande vistas i samma medlemsstat som arbetstagaren.
23. Det finns härefter inte anledning att bedöma om artikel 73 i förordning nr 1408/71 är tillämplig på regeln 11 a § punkt 1 i BKGG.
Förslag till avgörande
24. Jag föreslår därför domstolen att meddela följande dom:
1 Originalspråk: danska.
2 EGT nr L 149, 1971, s. 2, i den lydelse förordningen erhöll genom rädets förordning (EEG) nr 2001/83 av den 2 juni 1983 (EGT nr L 230, s. 6), som ändrats cenom rådets förordning (EEG) nr 3427/89 av den 30 oktober 1989 (EGT nr L 331, s. 1), och senast genom rådets förordning (EEG) nr 1249/92 av den 30 april 1992 (EGT nr L 136, s. 28).
3 I enlighet med artikel 8 i EEG-fördraget, som undertecknades den 25 mars 1957, skall den gemensamma marknaden upprättas gradvis under en övergångstid av tolv år.
4 Dom av den 14 februari 1995, Schumacker (C-279/93, REG s. I-225).
5 EGT nr L 257, s. 2.
6 Jfr senast dom av den 2 juni 1994, AC-ATEL Electronics Vertriebs (C-30/93, Rec. s. I-2305, punkt 18).
7 Jfr exempelvis dom av den 13 mars 1979, Peureux (86/78, Rec. s. 897, punkt 6), och av den 26 februari 1992, Bernini (C-3/90, Rec. s. I-1071, punkt 10).
8 Jfr dom av den 23 april 1991, Ryborg (C-297/89, Rec. s. I-1943, punkt 9), och liknande dom av den 20 maj 1976, Mazzalai (111/75, Rec. s. 657, punkt 9), samt av den 16 juli 1992, Meilicke (C-83/91, Rec. s. I-4871, punkt 24).
9 Jfr dom av den 4 oktober 1991, Grogan (C-159/90, Rec. s. I-4685, punkt 12), av den 21 april 1988, Pardini (338/85, Rec. s. 2041, punkt 11), och av den 16 juli 1992, Lourenço Dias (C-343/90, Rec. s. I-4673, punkt 18).
10 Se t. ex. dom av den 14 juli 1994, Rustici Semences (C-438/92, Rec. s. I-3519), av den 9 juli 1992, K Line Air Service Europe (C-131/91, Rec. s. I-4513), ocli av den 7 mars 19S9, Schumacker (215/87, Rec. s. 617).