Förslag till avgörande av generaladvokat

1. I dessa tre mål, av vilka två gäller import av torkade druvor och den tredje import av moreller, begär College van Beroep voor het Bedrijfsleven förhandsavgörande av frågor beträffande bestämmelser som instiftade minimipriser för import av produkter härrörande från tredje land. För att undvika omfattande störningar på gemenskapens marknader för vissa känsliga produkter, har det föreskrivits minimipriser för import av dessa varor samt en tilläggsskatt om dessa inte efterlevs. I de tre mål domstolen har inför sig, har de nationella myndigheterna som är behöriga att tillämpa denna reglering ansett att minimipriset för import inte har efterlevts och har beslutat om tilläggsskatt beräknade med rekonstruerade priser som grund. De frågor som har ställts till domstolen berör, i synnerhet, kommissionens rätt att ge de behöriga nationella myndigheterna rätten att rekonstruera importpriset samt de beräkningsmetoder som används för att rekonstruera detta pris.

Målen angående torkade druvor (C-351/93 och C-352/93)

Bakgrund

2. I målen C-351/93 och C-352/93 handlar det om import av torkade druvor härrörande från Turkiet. Efter en fördjupad undersökning kom den nederländska Fiscale Inlichtingen- en Opsporingsdienst (avdelningen för uppdagande och information i skattefrågor) fram till att det förelåg ett bedrägeri som organiserats för att undvika att behöva beakta minimipriset för import. Den använda metoden är densamma i de båda målen, men importerna har ägt rum under olika perioder (åren 1984 och 1989) och faller under tillämpningen av olika gemenskapsrättsliga förordningar. Det är av vikt att precisera att dessa mål har förelagts domstolen på grund av tester, eftersom bedrägeriet pågick under flera år med flera olika bolag som mellanhänder. Undersökningen, som påbörjades år 1984, kunde inte avslutas förrän år 1989, för vilket Minister van Landbouw, Natuurbeheer en Visserij (ministeriet för jordbruk, naturtillgångar och fiske), svarande i målet, angav tre skäl. Det första var att frågor har ställts till domstolen angående giltigheten av de förordningar som ligger till grund för beslut om tilläggsskatt på import (mål 77/86 vilket vi skall behandla senare). Det andra skälet var att förundersökningen i brottmålet mot ett av de berörda företagen, Stolp, fortfarande pågick, bland annat i Schweiz. Slutligen försökte man först och främst bekämpa bedrägeriet i fråga om torkade druvor på ett mer övergripande sätt, med utgångspunkt från uppfattningen att det inte tjänade något till att rasera en isolerad juridisk enhet, eftersom man riskerar att en likadan återuppbyggs nästan omedelbart någon annanstans.

3. I syfte att illustrera den använda metoden, skall vi i detalj redovisa omständigheterna i det enklare av de två målen, nämligen mål C-351/93. Det rör import av ett parti om 1500 kartonger à 12,5 kg innehållande torkade druvor med benämningen sultanas — special clean, vilket innebär en totalvikt på 18750 kg, sända från Turkiet till Rotterdam med fartyget Karaman. Den akt som har tillställts oss av den nationella domstolen, innehåller följande dokument:

4. I mål C-352/93 är omständigheterna och intervenienterna desamma. Deklarationen om övergång till fri omsättning är daterad den 25 juni 1984 och avsåg import av 13 containrar torkade druvor (241900 kg nettovikt). Skatterevisionen avslutades den 9 februari 1989 och en tilläggsskatt ålades tullklareraren Van der Linde. Beräkningen av skatten var mycket mer invecklad, med beaktande av den reglering som var i kraft vid tidpunkten för importen.

Den tillämpliga regleringen och de frågor som ställts

Mål C-352/93 (deklaration om övergång till fri omsättning av den 25 juni 1984)

5. Om man granskar den tillämpliga regleringen i kronologisk ordning, kan man konstatera att från den 1 april 1977 till den 28 februari 1986, är den grundläggande förordningen rådets förordning (EEG) nr 516/77 av den 14 mars 1977 om den gemensamma organisationen av marknader för bearbetade produkter av frukt och grönsaker. Artikel 14.1 i denna förordning föreskriver möjligheten att tillämpa lämpliga skyddsåtgärder vid handelsutbyte med tredje land om marknaden i gemenskapen för en eller flera produkter som är föremål för reglering, på grund av import eller export, utsätts för eller riskerar att utsättas för allvarliga störningar som skulle kunna äventyra syftena med artikel 39 i fördraget.

6. Giltigheten av förordning nr 2742/82 och, närmare bestämt, tilläggsskattebeloppet ifrågasattes i de så kallade målen om torkade druvor 77/86 och 291/86. Importörerna av torkade druvor ifrågasatte bland annat det faktum att tilläggsskatten uppgick till ett fast belopp, med anmärkning att det borde vara tillräckligt att fastställa denna skatt till ett belopp motsvarande skillnaden mellan minimipriset och importpriset. En sådan skatt utgjord av ett fast belopp är så mycket minidre berättigad eftersom de varierande växelkurserna och de ofta förekommande ändringarna av minimipriset som, i synnerhet, beror på koefficientsystemet, inte gör det möjligt att, vid tidpunkten för varans försäljning, med säkerhet bestämma vilket minimipriset för import blir vid övergången till fri omsättning. Kommissionen förklarade, för sin del, att tilläggsskattebeloppet hade beräknats genom att man från minimipriset hade dragit det lägsta priset på världsmarknaden, eftersom man var tvungen att ta de priser på världsmarknaden i beräkning som mest riskerade att orsaka störningar på gemenskapens inre marknad. Eftersom domstolen ansåg att inrättandet av en enda tilläggsskatt utgjord av ett fast belopp, som ålades även i de fall då importpriset endast var en aning lägre än minimipriset, utgjorde en ekonomisk bestraffning och att kommissionen inte hade lyckats fastslå att ett sådant system var nödvändigt för att säkra ändamålet med förordning nr 521/77, ogiltigförklarade domstolen förordning nr 2742/82 i den mån den inrättade tilläggsskatten som ett fast belopp som motsvarade skillnaden mellan minimipriset och det lägsta priset på världsmarknaden.

7. Sådana var de tillämpliga bestämmelserna vid tidpunkten för övergången till fri omsättning i juni 1984 (mål C-352/93), i fråga om vilka College van Beroep voor het Bedrijfsleven, genom beslut av den 23 april 1993, har ställt följande frågor till er:

Mål C-351/93 (deklaration avseende övergång till fri omsättning av den 25 februari 1989)

8. Genom artikel 4a i förordning nr 516/77, införd genom förordning (EEG) nr 988/84, slår rådet fast principen med ett minimipris för import av torkade druvor för varje försäljningskampanj och förbehåller sig rätten att besluta om generella tillämpningsregler som bland annat kan föreskriva ett system för fastställande av detta pris i förväg. Minimipriset för import åläggs alltså inte längre som en skyddsåtgärd, utan permanent. Identiska bestämmelser återfinns i artikel 9 i den grundläggande förordningen nr 426/86, som ersätter förordning nr 516/77 från och med den 1 mars 1986.

9. Det är med anledning av dessa bestämmelser, tillämpliga på övergången till fri omsättning i februari 1989, som College van Beroep voor het Bedrijfsleven har ställt följande frågor till domstolen vilkas text vi, för fullständighetens skull återger, men som, med undantag för de tillämpliga bestämmelserna, inte skiljer sig från frågorna 3 och 4 i mål C-352/93:

Målet angående moreller (C-353/93)

Omständigheterna

10. Detta mål avser importen av sura körsbär (moreller) från före detta Jugoslavien, under en period med början i december 1986 och pågående till augusti 1988. Tracotex Holland, tullklarerare, handlade för De Leeuv/s Handelsondernemings (numera Mondifoods) räkning. Såsom den hänskjutande domstolen har redogjort för oss, åtföljdes deklarationen om övergång till fri omsättning av två typer av fakturor: en faktura upprättad av en säljare i Österrike. eller också en faktura härrörande från en säljare i Jugoslavien men som kräver att betalningen skall ske till ett konto tillhörande ett tredje företag i Tyskland eller i något annat land. I importdokumenten nämns inte importpriset separat, men tulltjänstemännen godkände dem efter kontroll av EUR 1-certifikaten. Under år 1989 företog Fiscale Inlichtingen- en Opsporingsdienst (avdelningen för uppdagande och information i skattefrågor) en undersökning hos importören. Till följd av denna beslutade inspektören för importavgifter och acciser att tullklareraren skulle betala 539673,40 NLG i tilläggsskatt. Inspektören rekonstruerade ett importpris genom att som utgångspunkt ta återförsäljningspriset för moreller (uppdagat under undersökningen hos Mondifoods) samt genom att dra av en skönsmässigt uppskattad vinst på 8 procent, de därav betingade kostnaderna, transportkostnaderna och importtullarna som var tillämpliga vid importtillfället. Tracotex överklagade detta beslut.

Den tillämpliga regleringen och de frågor som ställts

11. De grundläggande förordningarna är desamma som i målen angående torkade druvor, nämligen rådets i tiden successivt tillämpliga förordningar nr 516/77 och nr 426/86, om den gemensamma organisationen av marknaden för bearbetade produkter av frukt och grönsaker. Precis som artikel 14 i förordning nr 516/77, redan nämnd vid behandlingen av mål C-352/93, föreskriver artikel 18.2 i förordning nr 426/86 möjligheten att vidta skyddsåtgärder i fall av allvarliga störningar som skulle kunna riskera syftena med artikel 39 i fördraget. Sådana åtgärder, rörande morelier, har vidtagits av kommissionen genom förordning (EEG) nr 1626/85.

12. För att kunna avgöra den tvist den ställts inför, har College van Beroep voor het Bedrijfsleven, genom ett beslut av den 23 april 1993, ställt ohka frågor till domstolen vilkas text vi likaledes kommer att återge, även om två av dem knappast skiljer sig från frågorna 3 och 4 i mål C-352/93:

Sammanställning av de frågor som ställts

13. I vart och ett av de tre målen har två av de ställda frågorna berört bestämmelser som är avfattade på ett nästan identiskt sätt. Det rör sig om artikel 4.3 i förordning nr 2742/82 (mål C-352/93, torkade druvor importerade under år 1984), om artikel 2.3 i förordning nr 2237/85 (mål C-351/93, torkade druvor importerade under år 1989) och om artikel 3.3 i förordning nr 1626/85 (mål C-353/93, moreller). Den första av de två nästan identiska frågorna rör tolkningen av dessa bestämmelser och, närmare bestämt, vilka faktorer som kan användas av de behöriga myndigheterna för att fastställa eller, eventuellt, rekonstruera importpriset.

Frågor som har samband med giltigheten och tolkningen av vissa bestämmelser

14. Bortsett från de två frågorna rörande förordning nr 994/88 och den för mål C-353/93 specifika tolkningsfrågan, frågar den hänskjutande domstolen, å ena sidan, om tolkningen av bestämmelserna i artikel 4.3 i förordning nr 2742/82, artikel 2.3 i förordning nr 2237/85 och artikel 3.3 i förordning nr 1626/85 med preciserande av kommissionens och de nationella myndigheternas respektive befogenheter i fråga om kontrollen av hur den gemenskapsrättsliga regleringen efterlevs och, å andra sidan, bedöma deras giltighet. Trots våra ansträngningar att skilja mellan tolkningsfrågorna och de frågor som rör giltigheten av bestämmelserna, tvingas man konstatera att det finns ett stort samband dem emellan. I och med att de gällande bestämmelsernas giltighet är beroende av vilken tolkning man ger dem och av att tolkningen skall göras i överensstämmelse med de rättsliga principerna och således avseende giltigheten av den tolkade bestämmelsen, är de två problemen intimt knutna till varandra.

Gemenskapens och medlemsstatemas behörighet i tullfrågor

15. En gemenskapsrättslig reglering av den typ som målet handlar om söker att reglera en ekonomisk verklighet, en faktisk omständighet. För att på ett riktigt sätt kunna tillämpa denna reglering, måste man först fastställa inköpspriset för en vara innan den importerades till gemenskapen. Jämförelsen av detta pris med det av förordningen fastslagna minimipriset gör det möjligt att fastställa om tilläggsskatten skall erläggas eller inte.

16. De myndigheter som har till uppgift att tillämpa denna reglering är medlemsstaternas tullmyndigheter. För att göra detta tillämpar de först och främst den nationella lagstiftningens förfaranderegler. I den utsträckning den nationella rätten i sak överensstämmer med den gemenskapsrättsliga regleringen, i synnerhet i fråga om metoden att omdefiniera importpriset och i vilka fall denna metod kan användas, gör gemenskapsrätten inget annat än att stödja reglerna i den nationella rätten. Det är den nationelle domaren, och inte gemenskapens domare, som skall bedöma giltigheten och tolkningen av dessa regler inom den nationella rätten, och naturligtvis ta hänsyn till de gemenskapsrättsliga bestämmelserna.

17. Direktiv 79/695 föreskriver att importörerna skall inlämna deklarationer till tullmyndigheterna om övergång till fri omsättning som i princip skall innehålla all nödvändig information för tillämpningen av tullregleringen och för den eventuella uppbörden av de erforderliga tullavgifterna eller avdragen. Tullmyndigheterna är dock inte tvungna att lita till deklarationen utan kan företa ett stort antal kontroller. Kontrollen av deklarationen för övergång till fri omsättning är för övrigt föremålet för rubrik II i kommissionens tillämpningsdirektiv 82/57. Där anges det uttryckligen, precis som i rådets direktiv 79/695, att tullmyndigheterna kan företa dokumentkontroller, undersökningar av varor och ta varuprover. Om deklarationen är felaktig är det tullmyndigheternas konstateranden som har företräde. Denna rättighet att fastställa vad som är sant preciseras för övrigt i artikel 10.1 i direktiv nr 79/695: Resultaten av kontrollen av deklarationen och de därtill bifogade dokumenten, åtföljd eller inte av en undersökning av varorna, utgör grund för en beräkning av importtullarna och för tillämpningen av andra regler som reglerar varors övergång till fri omsättning. Med andra ord, när uppgifterna i deklarationen är felaktiga eller ofullständiga, har tullmyndigheterna befogenhet att korrigera dem eller ersätta dem med sina egna uppgifter. Det viktiga är att så riktigt som möjligt återge verkligheten.

18. Sådana bestämmelser ger tullmyndigheterna möjlighet att bekämpa bedrägeri genom att ersätta de uppgifter som förekommer i den deklaration som inges till dem med sina egna. Enligt vår åsikt innebär detta en rätt att återskapa det verkliga importpriset med hjälp av samtliga de beståndsdelar som tullmyndigheterna har vetskap om och som deras nationella lagstiftning ger möjlighet att beakta som utgångspunkt.

19. Det återstår att fastställa när bedrägeri föreligger. De bestämmelser som underställts domstolens bedömning föreskriver att de behöriga nationella myndigheterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att fastställa importpriset när de inte är övertygade om att det pris som anges i deklarationen återger priset fob i ursprungslandet (förordningarna nr 2742/82 och nr 1626/85) eller det verkliga importpriset (förordning nr 2237/85), eller i de fall då den till tullmyndigheterna inlämnade fakturan inte har upprättats av exportören i produkternas ursprungsland, eller åter om betalningen inte har skett inom den i förordningen föreskrivna tiden. I sin ursprungliga avrättning, verkade den först daterade förordningen bara avse de fall där det på den till tullmyndigheterna inlämnade fakturan angivna priset inte motsvarade försäljningsvillkoren fob. Om så var fallet, anmodades tullmyndigheterna att vidta nödvändiga åtgärder för att bestämma priset fob. I fortsättningen är det snarare i syfte att bekämpa bedrägeri som kommissionen, genom en förordning, har fastslagit ett visst antal situationer när de nationella myndigheterna själva kan återskapa importpriset.

20. Det är nu fråga om att utreda huruvida det är tillräckligt att i en förordning beskriva vissa faktiska situationer, som skulle kunna tyda på att importpriset har framställts på ett bedrägligt sätt, för att göra det möjligt för de nationella myndigheterna att, när sådana omständigheter infinner sig, återskapa priset.

21. Omständigheterna i de mål som har underställts domstolen illustrerar väl detta problem. I målen angående torkade druvor (C-351/93 och C-352/93), är det uppenbart att bedrägliga medel använts. Alpaslan Besikcioglus försäljning till Fitmay är fiktiv; denna konstruktion används enbart med avsikt att föra in varor till gemenskapen till ett högre pris än minimipriset för import. Det föreligger ingen verklig avsikt att överföra (och att mottaga) äganderätten till dessa torkade druvor, som för övrigt inte lämnar fartyget under transaktionerna. Ett flertal omständigheter vittnar om detta: identiteten mellan Alpaslan Besikcioglu och Izmir Fig Packers, den dubbla försäljningen av de torkade druvorna samma dag, ena gången till Fitmay och andra gången till Stolp, frånvaron av verklig vinst för Fitmays del vid återförsäljningen och direktörens för bolaget erkännande att försäljningen endast genomfördes för att kunna utföra importformaliteterna, eller vidare Izmir Fig Packers förlustförsäljning.

22. I ett av domstolens nyligen avgjorda mål, vilket College van Beroep inte kunde känna till vid tidpunkten för sitt beslut, har domstolen redan berört detta problem och har givit viktiga anvisningar om hur en av de bestämmelser som har underställts domstolen i dag skall tolkas. I det fallet rörde det sig om en begäran om förhandsavgörande om tolkningen av artikel 3.3 i kommissionens förordning nr 1626/85.1 ett mål Dinter hade, nämligen det tyska bolaget Hans Dinter av en österrikisk mellanhand, bolaget Kraus und Kraus (precis samma bolag som det är fråga om i mål C-353/93), köpt moreller härrörande från Jugoslavien. Det fastställdes att det pris som Dinter betalade till Kraus und Kraus var högre än minimipriset för import. Med beaktande av definitionen av importpriset i förordning nr 1626/85 (priset fob i ursprungslandet samt transport- och försäkringskostnader fram till inträdet i gemenskapens tullområde) och det faktum att försäljningsfakturan inte hade upprättats av exportören i produktens ursprungsland, hade dock Hauptzollamt Bad Reichenhall beslutat om en tilläggsskatt för bolaget Dinter beräknad med det pris som mellanhanden hade betalat till exportören i ursprungslandet. Bolaget Dinter hade överklagat detta beslut, och gjort gällande, å ena sidan, att det pris som bolaget hade betalat vid importen var högre än minimipriset och, å andra sidan, att detta inte hade kunnat ange det pris som den österrikiske mellanhanden hade betalat till den jugoslaviske exportören eftersom bolaget inte kände till det.

23. I domstolens ovannämnda dom Dinter har domstolen tagit syftet med regleringen i beaktande, det vill säga att hindra avsättningen av de importerade varorna till onormalt låga priser, och därmed ansett att rekonstruktionen av priset var en metod som bara tillämpades när annan information saknades eller då tullmyndigheterna tvivlar på det i fakturan angivna priset. I själva verket är det så, att om det är säkert att det pris som betalats till mellanhanden av importören och det därefter av denne tillämpade återförsäljningspriset är högre än minimipriset, är syftet med förordning nr 1626/85 uppnått och, följaktligen, är uttaget av en tilläggsskatt olagligt.

24. Av detta följer, enligt vår mening, att de av den gemenskapsrättsliga lagstiftaren senare tillagda förutsättningarna, nämligen då den till tullmyndigheterna ingivna fakturan inte har upprättats av exportören i produkternas ursprungsland och då betalningen inte har ägt rum inom den i förordningen angivna tidsfristen, inte kan betraktas som ovedersägliga antaganden om att bedrägeri föreligger och därmed, utan någon ytterligare verifikation, medföra rekonstruktion av priset, utan endast som enkla indicier ägnade att väcka tullmyndigheternas uppmärksamhet. När det inte, trots närvaron av dessa tecken, finns något tvivel beträffande det faktiskt betalade importpriset och i fråga om det faktum att detta pris var högre än minimipriset — vilket verkar ha varit fallet i målet rörande moreller (C-353/93) — bör tullmyndigheterna godta detta pris och kan inte rekonstruera det.

25. Den gemenskapsrättsliga regleringen preciserar inte varken vilka uppgifter tullmyndigheterna bör ha tillgång till för att kunna ifrågasätta riktigheten av det i deklarationen angivna importpriset eller vilka uppgifter en importör skulle kunna åberopa för att kunna försvara riktigheten av detta pris när tullmyndigheterna förnekar det. I detta avseende kan man lägga märke till att kommissionen har använt en bättre formulering i senare förordningar, dels genom att den kräver att tullmyndigheterna skall ha välgrundade misstankar och, dels genom att föreskriva olika metoder för att bevisa att minimipriset för import respekteras. I detta fall, med beaktande av att ingen bestämmelse av denna typ föreskrevs i den gemenskapsrättsliga regleringen vid tidpunkten för importerna, åligger det den nationella domstolen att, i förekommande fall, i enlighet med nationell rätt bedöma den bevisning som lagts fram av såväl tullmyndigheterna som av importören och bestämma huruvida det förelåg något tvivel eller inte avseende importpriset, som skulle befoga att myndigheterna rekonstruerade detta pris.

Svar på de frågor som ställts

26. Det är mot bakgrund av det ovan anförda som de till domstolen ställda frågorna bör besvaras. Låt oss börja med de frågor som rör tolkningen av de aktuella bestämmelserna och omständigheterna som de behöriga myndigheterna kan använda för att fastställa eller rekonstruera importpriset. Dessa tolkningsfrågor ställs till domstolen med avseende på de förordningars bestämmelser som föreskriver att en sådan rekonstruktion är möjlig för det fall att myndigheterna inte är övertygade om att det i deklarationen återgivna priset återspeglar det verkliga importpriset. Det följer av den ovan angivna Dinter-domen att, i ett sådant fall, en sådan rekonstruktionsmetod kan beslutas av kommissionen och därmed bli giltig. I denna dom har domstolen, i själva verket, inte godtagit att beslutet rekonstrueras (och en tilläggsskatt påförs) då varan har köpts av en mellanhand som inte var etablerad i det land i vilket denna har sitt ursprung men då det var säkert att såväl priset som betalts till mellanhanden som det som betalts vid återförsäljningen översteg minimipriset. Domstolens dom ifrågasätter hur som helst inte lagligheten av den gemenskapsrättsliga bestämmelsen som föreskriver en rekonstruktion av priset när det föreligger tvekan. Tvärtom utesluter domstolen inte, e contrario, ett uttag av tilläggsskatten (med det rekonstruerade priset som grund) när det inte är säkert att såväl priset som betalats till mellanhanden som det som betalats vid återförsäljningen översteg minimipriset.

27. I vart och ett av målen, frågar den nationella domstolen oss vilken metod som skall användas för att fastställa importpriset: är myndigheterna skyldiga att stödja sig på handlingarna avseende de operationer som har förekommit mellan exportören och importören eller kan de återskapa importpriserna med hjälp av andra operationer som de känner till och, i synnerhet, prisutvecklingen i senare försäljningsled?

28. Den nationella domstolen frågar likaledes om giltigheten av dessa bestämmelser, i och med att rådets förordning inte ger kommissionen möjligheten att bevilja de behöriga nationella myndigheterna en så vidsträckt möjlighet till fri bedömning för att svara på frågan om importpriset, i en viss situation, är lägre än minimipriset för import eller inte.

29. Låt oss likväl, eftersom det är viktigt, upprepa att slutsatsen rörande giltigheten av de bestämmelser som underställts domstolens prövning endast berör beräkningsmetoden för fastställandet av importpriset. Den rör inte de förutsättningar under vilka denna metod kan användas. Som vi redan har sagt, kan denna metod endast användas när tvivel föreligger om det pris som angivits i deklarationen. Vad gäller de andra av kommissionens förordningar föreskrivna förutsättningarna, kan dessa inte anses som ovedersägliga antaganden om bedrägeri utan endast som enkla indicier (se punkt 24 ovan).

30. Vad gäller den för mål C-353/93 specifika frågan (import av moreller), kan man fråga sig om den nationella domstolen skulle ha känt ett behov av en tolkning av uttrycket exportören i det land varifrån produkten härrör om den hade känt till domstolens dom Dinter. Det är dock inte vår uppgift att besluta om detta. Det är den nationella domstolen som, med beaktande av domstolens dom Dinter och den bevisning som har framlagts såväl av tullmyndigheterna som av importören, skall bedöma om svaret på den av denna ställda frågan fortfarande är nödvändig.

Förordningarna nr 2742/82 och nr 994/88 (mål C-351/93)

31. Frågan rörande förordning nr 994/88 berör enbart mål C-352/93, i vilket den där aktuella importen av torkade druvor ägde rum år 1984, under det att domstolen har förklarat den vid den tidpunkten tillämpliga texten, nämligen förordning nr 2742/82, ogiltig för så vitt den instiftade en tilläggsskatt uppgående till ett fast belopp som motsvarar skillnaden mellan minimipriset och det lägsta priset på världsmarknaden. Den nationella domstolen frågar om det är förordning nr 994/88, som fastslår de belopp som skall återbetalas till importörerna, som skall betraktas som den rättsligt giltiga grunden för beräkningen av en tilläggsskatt som åläggs för första gången.

32. Såsom kommissionen och den nederländska regeringen framhåller, ogiltigförklarade domstolen inte, med domstolens ovannämnda dom National Dried Fruit Trade Association, förordning nr 2742/82 i dess helhet, utan endast beräkningsmetoden och skattens fasta karaktär. Domstolen godtog de argument som importörerna av torkade druvor framförde vilka fäste uppmärksamheten på att det skulle ha räckt att fastslå denna skatt till ett belopp som motsvarade skillnaden mellan minimipriset och importpriset. Det är den sistnämnda metoden som kommissionen följde i sin förordning nr 994/88, eftersom denna beviljade återbetalning av skillnaden mellan, å ena sidan, den med tillämpning av förordning nr 2742/82 betalade skatten och, å andra sidan, det belopp som utgör skillnaden mellan minimipriset och importpriset.

33. Vi föreslår således att domstolen skall svara på de frågor som ställts enligt följande:

I mål C-351/93:

I mål C-352/93:

Imål C-353/93

1 Originalspråk: franska.

2 Kommissionens förordning av den 11 november 1988 som ändrar förordning (EEG) nr 2303/88 i fraga om tilläggsskatter som skall indrivas i de fail minimipríset för import, tillämpligt pa torkade druvor, inte efterlevs (EGT nr L 307, s. 26).

3 EGT nr L 73, s. 1. Frän och med den 1 mars 1986 ersätts den förordningen av rådets förordning (EEG) nr 426/86 av den 24 februari 1986 om den gemensamma organisationen av marknaden för bearbetade produkter av frukt och grönsaker (EGT nr L 49, s. 1).

4 Förordning som definierar tillämpningsreglerna för skyddsåtgärder för bearbetade produkter av frukt och grönsaker (EGT nr L 73, s. 28).

5 Förordning av den 13 oktober 1982 om skyddsåtgärder tillämpliga på import av torkade druvor (EGT nr L 290, s. 28).

6 Såsom ändrad av kommissionens förordning (EEG) nr 936/84 av den 5 april 1984 (EGT nr L 96, s. 13).

7 Såsom ändrad av ovannämnda förordning nr 936/84.

8 Dom av den 11 februari 1988, National Dried Fruit Trade Association (Rec. s. 757).

9 Dom av den 5 juli 1988, Central-Import Münster (Rec. s. 3679).

10 Förordning av den 15 april 1988 om tillämpningen av en tilläggsskatt som föreskrivs av förordning (EEG) nr 2742/82 om skyddsåtgärder tillämpliga pä importen av torkade druvor (EGT nr L 99, s. 12).

11 Förordning av den 31 mars 1984 ändrande förordning (EEG) nr 516/77 om den gemensamma organisationen av marknaden för bearbetade produkter av frukt och grönsaker samt förordning (EEG) nr 950/68 om gemensamma tulltariffen (EGT nr L 103, s. 11).

12 Förordning av den 23 juli 1985 (EGT nr L 197, s. 10).

13 Förordning av den 30 juli 1985 (EGT nr L 209, s. 24).

14 Förordningens andra övervägande föreskriver au för att undvika bedrägerier i fraga om minimipriset för import, är endast de fakturor som upprättats i de torkade druvornas ursprungsland godtagbara som bcvishandlingar.

15 Det framgår av den akt som har överlämnats till oss av den nationella domstolen (handling 9—5) att det är fråga om det enligt österrikisk rätt stiftade bolaget Kraus und Kraus, vars namn man återfinner i Dintcr-malet, som avgjorts denna domstol, vilket vi kommer att tala om längre fram.

16 Se punkt 5.

17 Förordning av den 14 juni 1985 om skyddsåtgärder tillämpliga på importen av vissa moreller (EGT nr L 156, s. 13).

18 Rådets direktiv nr 79/695/EEG av den 24 juli 1979 om harmoniseringen av förfarandena för övergång till fri omsättning för varor (EGT nr L 205, s. 19); se även kommissionens direktiv nr 82/57/EEG av den 17 december 1981 om vissa tillämpningsföreskrifter för rådets direktiv nr 79/695/EEG om harmonisering av förfarandena för övergång till fri omsättning för varor (EGT nr L 28,1985, s. 38).

19 Rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om gemenskapens tulltaxa (EGT nr L 302, s. 1). Artikel 1 i denna anger att tullregleringen utgörs av denna kodex samt av de bestämmelser som antagits för dess tillämpning på nationell nivå eller på gemenskapens nivå.

20 Se det andra övervägandet i förordning nr 936/84 samt det andra övervägandet i förordning nr 2237/85, ovannämnt i not 13.

21 Dom av den 2.8.1993, Dinter (C-81/92, Rec. s. I-4601).

22 I motsats till föreliggande mål, rekonstruerades importpriset alltså inte utifrån återförsäljmnespriset efter importen, men väl utifrån det initiait av mellanhanden till exportören i ursprungslandet betalda priset.

23 Punkt 18 i domen.

24 Det rör sig om kommissionens förordning (EEG) nr 2053/89 av den 10 juli 1989 om fastställande av särskilda tillämpningsvillkor för systemet med minimipris för import för vissa bearbetade körsbär (EGT nr L 195, s. 11), och kommissionens förordning (EEG) nr 2054/89 av den 10 juli 1989 om fastställande av särskilda tillämpningsvillkor för systemet med minimipris för import av torkade druvor (EGT nr L 195, s. 14). Dessa förordningar är i stort sett identiska.

25 Se artiklarna 6.1 i dessa förordningar, enligt vilka Da tullmyndigheterna har grundade misstankar rörande det faktum huruvida det pris som finns i deklarationen för övergång till fri omsättning ätcrger det verkliga importpriset, skall de av importören kräva att han, inom en sexmänadcrsfrist, framlägger bevis för att produkten har avsatts under villkor som garanterar att minimipriset för import liar respekterats...

26 Artiklarna 7 i förordningarna lyder som följande: 1. Minimipriset för import anses efterlevt om importören framlägger Devis för att minst 95 procent av det importerade partiet att produkten har salts i befintligt skick, efter förpackning, direkt eller via mellanhänder, till skedet för de slutliga användarna till ett pris som är minst lika med minimipriset för import. 2. Om de bevis som härrör frän den slutliga användaren inte kan läggas fram trots importörens omsorg, kan de behöriga myndigheterna godta andra bevis som bevisar att produkten har salts under förhållanden som påvisar att minimipriset har efterlevts.

27 Se, i synnerhet, artikel 1 i gemenskapens tulltaxa, ovannämnd i not 18.