Domstolens dom (femte avdelningen) den 1 juni 1995

I mål C-40/93,

DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av C. Gulmann, avdelningsordförande, och P. Jann, J.C. Moitinho de Almeida, D.A.O. Edward, (referent) samt J.-P. Puissochet, domare, generaladvokat: P. Léger, justitiesekreterare: L. Hewlett, byrådirektör,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att parterna har avgivit muntliga yttranden vid sammanträdet den 9 februari 1995,

och efter att den 30 mars 1995 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Rättegångskostnader

1. Genom en ansökan som inkom till domstolens kansli den 9 februari 1993 har Europeiska gemenskapernas kommission med stöd av artikel 169 i EEG-fördraget väckt talan om fastställelse av att Italienska republiken, genom att i lag nr 471 av den 31 oktober 1988 — vad angår innehavare av utbildningsbevis i medicin och kirurgi — flytta fram det slutdatum som fastställs i artikel 19 i rådets direktiv 78/686/EEG av den 25 juli 1978 om ömsesidigt erkännande av utbildnings-, examens-och andra behörighetsbevis för tandläkare inklusive åtgärder för att underlätta det faktiska utövandet av etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster (EGT nr L 233, s. 1, nedan kallat erkännandedirektivet) till läsåret 1984/85, har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt denna artikel och enligt artikel 1 i rådets direktiv 78/687/EEG av den 25 juli 1978 om samordning av bestämmelserna i lagar och andra författningar om verksamhet som tandläkare (EGT nr L 233, s. 10, nedan kallat samordningsdirektivet).

2. Enligt artikel 1.1 i samordningsdirektivet skall medlemsstaterna av de personer som vill påbörja och utöva verksamhet som tandläkare under de titlar som anges i artikel 1 i erkännandedirektivet kräva att de innehar något av de utbildnings-, examens- eller andra behörighetsbevis som avses i artikel 3 i samma direktiv, för att säkerställa att dessa personer under den samlade utbildningstiden har förvärvat sådana ändamålsenliga kunskaper och erfarenheter som fastställs i samordningsdirektivet.

3. I artikel 2 i erkännandedirektivet föreskrivs att varje medlemsstat skall godkänna de utbildnings-, examens-och andra behörighetsbevis för tandläkare som tilldelas medborgare i medlemsstaterna av övriga medlemsstater i enlighet med artikel 1 i (samordningsdirektivet)...genom att ge dessa bevis, när det gäller rätten att påbörja och utöva verksamhet som tandläkare, samma innebörd inom sitt territorium som dem som medlemsstaten själv utfärdar.

4. Artikel 7.1 i samma direktiv lyder enligt följande:

5. Slutligen föreskrivs i artikel 1.4 i samordningsdirektivet att detta direktiv utesluter på intet sätt medlemsstaternas möjligheter att inom sitt eget territorium och enligt sin egen lagstiftning tillåta innehavare av sådana utbildnings-, examens- eller andra behörighetsbevis som inte erhållits i en medlemsstat att påbörja och utöva verksamhet som tandläkare.

6. Vid tillämpning av artikel 24.1 i erkännandedirektivet och artikel 8.1 i samordningsdirektivet skulle tidsfristen för genomförandet av dessa två direktiv löpa ut 18 månader efter dagen för delgivning, nämligen den 28 januari 1980. För Italiens del skulle emellertid denna frist inte löpa ut förrän sex år efter delgivningen av direktiven, det vill säga den 28 juli 1984.

7. Detta uppskov motiverades av att tandläkaryrket i Italien vid denna tidpunkt endast utövades av läkare. Enligt samordningsdirektivet ålades därför Italienska republiken att införa en ny kategori av yrkesutövare, vilket gjorde det nödvändigt att införa en särskild utbildning och upprätta former för detta nya yrke.

8. Det är med beaktande av dessa särskilda omständigheter som det i artikel 19 i erkännandedirektivet föreskrivs följande:

9. Genom lag nr 409 av den 24 juli 1985 (ordinarie tillägg till GURI nr 190 av den 13 augusti 1985) införde Italienska republiken tandläkaryrket och begränsade rätten att utöva detta till innehavare av utbildningsbevis för tandvård och protetík samt till innehavare av utbildningsbevis i medicin och kirurgi med specialisering inom odontologi. I överensstämmelse med artikel 19 i erkännandedirektivet innehåller dock artikel 19 i denna lag en övergångsbestämmelse om undantag från reglerna om rätten att påbörja och utöva verksamhet som tandläkare.

10. Den 31 oktober 1988 antog Italienska republiken lag nr 471 (GURI nr 262 av den 8 november 1988) som innehåller en enda bestämmelse, med följande lydelse:

11. I en skrivelse av den 19 oktober 1990, genom vilket förfarandet enligt artikel 169 i fördraget inleddes, underrättade kommissionen den italienska regeringen om sin åsikt att den situation som hade uppkommit genom lag nr 471 av den 31 oktober 1988 var oförenlig med artikel 19 i erkännandedirektivet och med artikel 1 i samordningsdirektivet.

12. Då den inte erhöll något svar avgav kommissionen den 28 november 1991 ett motiverat yttrande i enlighet med artikel 169 i fördraget, i vilket Italienska republiken anmodades att vidta nödvändiga åtgärder för att inom en frist av två månader säkerställa ett korrekt genomförande av de berörda direktiven.

13. Eftersom kommissionen inte erhöll något svar på detta motiverade yttrande häiden väckt den aktuella talan.

14. Till stöd för sin talan har kommissionen gjort gällande att Italienska republiken, genom att tillåta att tandläkarverksamhet utövas av personer med examen i Italien som inte har en utbildning i överensstämmelse med de kriterier som anges i artikel 1 i samordningsdirektivet och som inte heller har påbörjat sin läkarutbildning på universitetsnivå före den dag som föreskrivs i artikel 19 i erkännandedirektivet, har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt nämnda bestämmelser. Genom den omtvistade lagen skulle därmed ha införts en kategori av tandläkare — vars medlemmar bara tillåts att praktisera inom det nationella territoriet — som inte överensstämmer med någon av dem som föreskrivs i direktiven. Kommissionen anser att medlemsstaterna inte har rätt att införa en sådan kategori.

15. Vid förhandlingen har Italienska republiken framställt en invändning om otillåtlighet. Enligt denna har dessa argument inte framförts i vare sig det motiverade yttrandet eller i ansökan.

16. Denna invändning kan inte godtas.

17. Kommissionen har såväl i det motiverade yttrandet som i ansökan framhållit att den omtvistade lagen strider mot bestämmelserna i direktiven, eftersom den har till följd att personer som saknar den specialisering som utgör garanti för en utbildning i enlighet med samordningsdirektivét och som inte har påbörjat sin läkarutbildning på universitetsnivå före den 28 januari 1980 tillåts att utöva verksamhet som tandläkare.

18. Italienska republiken har i sak medgivit att den omtvistade lagen har gett upphov till en kategori av tandläkare som inte kan åtnjuta rätt till ömsesidigt erkännande i de övriga medlemsstaterna. Denna lag skulle emellertid inte stå i strid med samordnings- och erkännandedirektiven, just därför att dessa tandläkare bara har tillåtelse att utöva sin verksamhet i Italien, och att den för övrigt inte utgör ett hinder för erkännande av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis som har erhållits i de andra medlemsstaterna. Ändamålet med dessa direktiv, vilket är att underlätta utövandet av etableringsrätten och det fria tillhandahållandet av tjänster, är därmed inte äventyrat.

19. Italienska republiken har dessutom påpekat att medlemsstaterna enligt artikel 1.4 i samordningsdirektivet ges rätt att inom sitt eget territorium tillåta innehavare av utbildningsbevis som har erhållits i tredje land att utöva detta yrke. Detta direktiv tillåter således tandläkare med en yrkesutbildning som inte motsvarar det system för samordning som fastställs genom de berörda direktiven att utöva sitt yrke i en medlemsstat.

20. Denna argumentation kan inte godkännas.

21. Enligt de berörda direktiven skall tandläkaren, för att ha rätt att utöva sin verksamhet, inneha ett av de behörighetsbevis som avses i artikel 2 i erkännandedirektivet. Endast tre undantag föreskrivs i artiklarna 7 och 19 i erkännandedirektivet och i artikel 1.4 i samordningsdirektivet.

22. Artikel 1.4 i samordningsdirektivet skall dock uteslutande tillämpas på erkännandet av utbildnings-, examens- eller andra behörighetsbevis som har erhållits i tredje land (se dom av den 9 februari 1994, Tawil-Albertini, C-154/93, Rec. s. I-451).

23. Vad beträffar övriga bestämmelser bör erinras om att enligt fast rättspraxis skall varje undantag från de regler som avser att säkerställa verkan av de rättigheter som härrör ur fördraget tolkas restriktivt (se domarna av den 26 februari 1975, Bonsignore, 67/74, Rec. s. 297, av den 23 mars 1983, Peskeloglou, 77/82, Rec. s. 1085, och av den 14 december 1989, Agegate, C-3/87, Rec. s. 4459). Endast sådana undantag som uttryckligen föreskrivs i fördraget eller i relevanta rättsakter är tillåtna.

24. Medlemsstaterna har följaktligen inte rätt att införa en kategori av tandläkare som inte överensstämmer med någon av de kategorier som föreskrivs i de berörda direktiven.

25. Av detta följer att Italienska republiken, genom att i lag nr 471 av den 31 oktober 1988 — vad angår innehavare av utbildningsbevis i medicin och kirurgi — flytta fram det slutdatum som fastställs i artikel 19 i erkännandedirektivet till läsåret 1984/85, har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt denna artikel och enligt artikel 1 i samordningsdirektivet.

26. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall den tappande parten förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Italienska republiken är tappande part och skall därför ersätta rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (femte avdelningen) följande dom:

1) Italienska republiken har, genom att i lag nr 471 av den 31 oktober 1988 — vad angår innehavare av utbildningsbevis i medicin och kirurgi — flytta fram det slutdatum som fastställs i artikel 19 i rådets direktiv 78/686/EEG av den 25 juli 1978 om ömsesidigt erkännande av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för tandläkare inklusive åtgärder för att underlätta det faktiska utövandet av etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster till läsåret 1984/85, underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt denna artikel och enligt artikel 1 i rådets direktiv 78/687/EEG av den 25 juli 1978 om samordning av bestämmelserna i lagar och andra författningar om verksamhet som tandläkare.

2) Italienska republiken skall ersätta rättegångskostnaderna.

1 Rättegångsspråk: italienska.