Förslag till avgörande av generaladvokat
1. Genom föreliggande talan har Konungariket Nederländerna ansökt om ogiltigförklaring av rådets beslut 93/731/EG av den 20 december 1993 om allmänhetens tillgång till rådets handlingar, av artikel 22 i rådets beslut 93/662/EG av den 6 december 1993 om antagande av dess arbetsordning, samt av rättsakten 93/730/EG med rubriken uppförandekodex för allmänhetens tillgång till kommissionens och rådets handlingar (nedan kallad uppförandekodexen), som antagits gemensamt av de båda institutionerna, i den mån den har rättsverkan.
2. För att bättre förstå parternas argumentation bör historiken bakom antagandet av de omstridda rättsakterna återges i korthet.
3. För att verkställa Maastricht-forklaringen och följa Europeiska rådets anmaningar klargjorde kommissionen i två på varandra följande meddelanden till rådet, parlamentet samt ekonomiska och sociala kommittén av den 5 maj respektive den 2 juni 1993 sin inställning i frågan om allmän tillgång till handlingar och angav grundprinciper och en första serie särskilda åtgärder att vidta i syfte att förbättra insynen i gemenskapens verksamhet. Kommissionen föreslog särskilt att de grundläggande principer som skulle inspirera regleringen i fråga, åtminstone i ett första skede, skulle fastställas i en överenskommelse mellan institutionerna.
4. Den 6 december 1993 antog rådet och kommissionen ett gemensamt dokument, den redan nämnda uppförandekodexen, i vilken fastställdes de principer och villkor som enligt vad de båda institutionerna överenskommit skulle ligga till grund för regleringen av tillgången till handlingar som dessa innehar och anförtroddes åt respektive institution att genomföra dessa principer genom särskilda föreskrifter.
5. Efter att ha klargjort de i målet föreliggande rättsakternas art och räckvidd, liksom den kontext i vilken de antogs, övergår jag nu till att bedöma de argument som anförts för att de skall ogiltigförklaras. Det bör genast klargöras att den nederländska regeringens kritik inte gäller regleringens innehåll i sak, det vill säga att den skulle vara otillräcklig för att garantera insyn i förvaltningens verksamhet och därigenom det skydd som enskilda kan göra gällande beträffande sin rättsliga ställning. Det som ifrågasätts är uteslutande dess rättsliga grund. Det är närmare bestämt det felaktiga valet av rättslig grund och beslutsform som enligt sökanden gör åtgärderna i sig otillräckliga för det syfte i vilket de vidtagits.
6. Med anledning av regleringens direkta inverkan på enskildas rättsliga ställning anser den nederländska regeringen att rådet inte rättsenligt kan grunda en sådan på bestämmelser sådana som artikel 151 i fördraget och artikel 22 i rådets arbetsordning, vilkas syfte huvudsakligen är att säkerställa att institutionens verksamhet förlöper väl och utförs korrekt. I detta avseende ifrågasätts inte att en enskild undantagsvis skulle kunna åberopa ett brott mot en föreskrift i en institutions arbetsordning, om föreskriften i fråga (även) syftar till att skydda enskilda och således kan inverka på deras rättsliga ställning. Likväl vore det enligt sökanden en helt annan sak att tillerkänna rådet behörigheten att anta bestämmelser som skapar rättigheter och skyldigheter för enskilda på grundval av en för institutionen intern rättsakt som berör dess organisation och utförandet av dess verksamhet. En sådan behörighet skulle i själva verket inte kunna grundas på annat än relevanta föreskrifter i fördraget och utövas i lämpliga former för de fastställda ändamålen.
7. Vad beträffar uppförandekodexen anser den nederländska regeringen att den i själva verket inte utgör en rättsakt med rättsverkan, utan att den huvudsakligen är av politisk natur och inskränker sig till att bekräfta rådets och kommissionens överenskommelse om gemensamma riktlinjer för allmänhetens tillgång till handlingar. Med den rättsakten skulle de båda institutionerna i själva verket endast ha förbundit sig att vid ett senare tillfälle genomföra, var och en för sin del, de principer som sålunda fastslagits.
8. Den nederländska regeringen gör slutligen gällande att rådet, genom att begränsa överenskommelserna om offentlighet i förvaltningens verksamhet till ett samarbete mellan två institutioner, har brutit även mot den balans mellan institutionerna som anges i artikel 4 i fördraget. Med beaktande av regleringens vikt och dess följder borde utarbetandet av den ha skett genom samarbete mellan samtliga berörda institutioner, bland dessa även parlamentet.
9. Som svar på de argument som den nederländska regeringen har anfört gör rådet framför allt gällande att, då fördraget inte innehåller föreskrifter om offentlighet i beslutsprocessen, de olika institutionerna tillerkänns befogenheten att självständigt reglera frågan, vilket faktiskt var och en av dessa har gjort sedan gemenskapen upprättades. Denna befogenhet har i själva verket aldrig ifrågasatts.
10. Rådet ifrågasätter dessutom att den omtvistade regleringen skulle haft till följd att det skapades en allmän rätt till tillgång till handlingar, något som i själva verket inte nämns vare sig i uppförandekodexen eller i beslut 93/731/EG. Vad beträffar den första rättsakten understryks det att denna endast fastslår principen att allmänheten skall ha största möjliga tillgång till handlingar. Syftet med åtgärderna skulle således ha varit att fastslå nödvändiga regler för att säkerställa en större insyn i rådsarbetet och inte att erkänna rättigheter till förmån för tredje man, vilket på sin höjd skulle utgöra en indirekt konsekvens av den nya regleringen.
11. Vad slutligen beträffar påståendet att balansen mellan institutionerna har rubbats anser rådet att det inte varit förpliktat att låta parlamentet delta vid antagandet av de omstridda rättsakterna, då den självständighet som varje institution åtnjuter i fråga om att organisera den egna interna verksamheten inte kan ifrågasättas. Därvid skulle den omständigheten att uppförandekodexen kommit till genom avtal mellan rådet och kommissionen bero på att dessa båda institutioners arbete, till skillnad mot parlamentets, tidigare var sekretessbelagt. Därav följer det lämpliga i att låta utarbeta gemensamma riktlinjer, då det varit fråga om att minska räckvidden för sistnämnda verksamhetsprincip.
12. När så parternas ståndpunkter har klargjorts finns det inledningsvis skäl att avvisa den invändning om rättegångshindcr som rådet, enligt artikel 37 tredje stycket i domstolens stadga, gjort gentemot parlamentets intervention till den del den grundar sig på andra skäl än de som har gjorts gällande av den nederländska regeringen. Enligt svaranden skulle interventionen huvudsakligen röra principen om insyn i lagstiftningsarbetet samt innehållet i och formerna för principens tillämpning, således frågor som inte skulle vara föremål för talan.
13. Om vi övergår till innehållet i tvisten, vill jag genast säga att, även om jag i stor utsträckning delar den nederländska regeringens allmänna inställning till medborgarnas rätt till information och tillgång till myndigheters handlingar, jag inte anser att de argument som anförts kan medföra att rättsakterna i förevarande mål ogiltigförklaras. Jag skall försöka förklara orsakerna till denna övertygelse, dock inte utan att göra några nödvändiga (och kortfattade) inledande anmärkningar.
14. Inledningsvis behöver knappast påpekas att insyn i myndigheternas verksamhet, i det att den tenderar till att garantera medborgarna större kunskap, även under beredningsstadiet, om de rättsakter och åtgärder som antas av personer som innehar regeringsställning är intimt förknippad med institutionernas demokratiska karaktär. I själva verket är det endast då verksamheten hos den lagstiftande och verkställande makten samt den offentliga förvaltningen ges en adekvat offentlighet som en reell och effektiv kontroll — även på den allmänna opinionens nivå — kan ske av de styrande organens verksamhet och en utveckling av organisationsformer med ett verkligt deltagande i förhållandet mellan förvaltning och medborgare kan äga rum.
15. Det är i detta sammanhang som flertalet medlemsstater, vilket framgår av den sammanställning som gjorts av domstolens dokumentationstjänst, har antagit författningar, somliga av konstitutionell valör, som tillerkänner den enskilde en allmän rätt till tillgång till handlingar hos förvaltningsmyndigheter. En sådan reglering syftar först och främst till att ge den som är part i ett förvaltningsärende möjlighet att på ett adekvat sätt framföra den egna ståndpunkten, varvid den utgör en del av rätten till försvar. I andra hand syftar tillgången till de offentliga myndigheternas handlingar till att öka medborgarnas deltagande i den förvaltningsrättsliga beslutsprocessen och föreskrivs sålunda oberoende av om den berörde kan visa att han har ett särskilt och rättsligt skyddat intresse i frågan. Med andra ord gäller inte längre att allt är hemligt utom det som uttryckligen förklarats vara tillgängligt, utan det är just det motsatta förhållandet som gäller.
16. Att en informerad allmän opinion utgör en väsentlig beståndsdel i varje demokratiskt system har även erkänts i olika resolutioner och rekommendationer som Europarådets rådgivande församling och ministerkommitté har antagit. I det sammanhanget kan nämnas exempelvis församlingens rekommendation nr 854 (1979) av den 1 februari 1979, i vilken uttrycks en förhoppning om att, sånär som på oundvikliga undantag, allmänhetens tillgång till administrativa handlingar och, närmare bestämt, rätten att begära och erhålla information från regeringsorgan och verk skall säkerställas. Av betydelse är otvivelaktigt även ministerkommitténs rekommendation nr R(81) 19 av den 25 november 1981, i vilken medlemsstaterna just med tanke på den betydelse som ändamålsenlig information om den offentliga verksamheten har för allmänheten i en demokratisk stat uppmanas att i sin lagstiftning införa en automatisk rätt till tillgång till information som innehas av offentliga myndigheter, utan att den berörde skall behöva ange skälen till sin ansökan. Jag vill slutligen nämna Déclaration sur les medias dans une société démocratique, som antagits under den fjärde europeiska ministerkonferensen om massmedia, som hölls i Prag i december 1994, i vilken deltagarna rekommenderat Europarådets ministerkommitté att undersöka lämpligheten av att förbereda ett bindande rättsligt instrument eller andra åtgärder som fastslår grundprinciper angående rätten till tillgång till information som innehas av myndigheter. Det kan anses att rätten till tillgång till information på ett allt mer uppenbart sätt framställs som en grundläggande medborgerlig rättighet.
17. I gemenskapens rättsordning finns än i dag inte någon generell reglering om allmänhetens tillgång till handlingar som institutionerna besitter. Endast vissa särskilda regler, som anger om vissa bestämda rättsakter eller uppgifter skall vara offentliga eller sekretessbelagda, ges i fördragen och i bestämmelser i sekundärrätten. Detta är fallet exempelvis med artikel 191.2 i EG-fördraget, enligt vilken rådets och kommissionens förordningar skall offentliggöras liksom de direktiv som är riktade till samtliga medlemsstater, varigenom själva ikraftträdandet av rättsakterna i fråga görs beroende av offentliggörandet. Detsamma gäller för artikel 156 i samma fördrag och motsvarande bestämmelser i EKSG-fördraget och Euratom-fördraget, enligt vilka kommissionen är skyldig att årligen offentliggöra en allmän rapport om gemenskapens verksamhet. Sekretess gäller däremot enligt artikel 24—27 i Euratomfördraget för uppgifter som gemenskapens institutioner erhåller då de genomför atomforskningsprogram i syfte att värna medlemsstaternas försvarsintressen. Till skydd för affärs-och företagshemligheter stadgas i artikel 47.2 i EKSG-fördraget, artikel 214 i EG-fördraget liksom i artikel 20 i förordning nr 17/62 om tillämpningen av EG-fördragets konkurrensregler, att kommissionen, dess tjänstemän och övriga anställda inte får lämna ut vissa uppgifter som de har erhållit då de utfört uppdrag som anförtrotts dem.
18. Kan man säga att beslut 93/731/EG i själva verket, som den nederländska regeringen hävdar, just har till syfte att fastställa en sådan generell reglering av allmänhetens tillgång till myndigheternas handlingar, eller i vart fall till rådets handlingar, och således grundar en rätt för enskilda att erhålla begärd information?
19. Rådet har således rätt då det hävdar att de omstridda bestämmelserna utgör åtgärder för dess interna organisation som inte i sig själva skapar någon rätt till information för enskilda. Grunden för en sådan rätt bör snarare sökas i den demokratiska principen, som utgör en av de grundläggande byggstenarna i gemenskapens utveckling, vilket nu fastslås i ingressen till Maastricht-fördraget och i artikel F i de gemensamma bestämmelserna. Mot bakgrund av den konstaterade utvecklingen i medlemsstaternas rättsordningar utgör rätten till tillgång till handlingar en väsentlig beståndsdel av denna princip. Den utgör nämligen en obestridlig förutsättning för att den allmänna opinionen skall kunna utöva en effektiv kontroll över den offentliga makten. Det är således den demokratiska principen, såsom den successivt har kommit att utformas i de olika nationella rättsordningarna, som föreskriver att tillgång till handlingar inte skall tillerkännas endast den som är föremål för myndighetsutövning. Det är i den bemärkelsen, det vill säga som en nödvändighet knuten till rätten till försvar, som rätten till tillgång till handlingar har erkänts och skyddats i gemenskapens rättsordning, särskilt inom ramen för tillämpningen av konkurrensrättsliga bestämmelser.
20. Helt annorlunda förhåller det sig med frågan om de berördas möjlighet att åberopa ett brott mot bestämmelserna i beslut 93/731 /EG, sedan det väl konstaterats att rättsakten i fråga har antagits som ett led i utövningen av den befogenhet att organisera den egna verksamheten som varje institution besitter. I domstolens praxis har redan klarlagts — vilket den nederländska regeringen dessutom inte ifrågasätter — att en sådan möjlighet måste medges i alla de fall då en intern bestämmelse syftar till att skydda enskilda. Så är fallet i synnerhet då en viss åtgärd syftar till att fastställa regler för utövandet av en verksamhet som innebär kontakt med tredje man. Mer allmänt har i en väl etablerad rättspraxis fastställts att varje gång institutionerna fastställer föreskrifter för sin verksamhet, kan de därefter inte utan motivering frångå dessa utan att bryta mot principen om likabehandling.
21. Vad som sagts innebär också att då gemenskapsdomstolen bedömer rättsenligheten av ett beslut genom vilket tillgång till en viss handling vägras, skall den i varje fall kontrollera att medborgarnas utövande av sina rättigheter i detta avseende verkligen garanteras. Med andra ord skulle ett beslut av rådet, även om det antagits i full överensstämmelse med de regler som det ålagt sig självt i fråga om offentlighet, kunna anses rättsstridigt om det i sak utmynnade i ett förnekande av det huvudsakliga innehållet i rätten till information.
22. Sammanfattningsvis är jag överens med den nederländska regeringen om det lämpliga, eller kanske rentav det nödvändiga, i att lagstiftningsvägen fastställa en generell reglering av allmänhetens tillgång till handlingar som innehas av gemenskapens institutioner, en reglering som utifrån hänsynen till medborgarnas rätt till information mera i detalj klargör formerna för den rättens utförande liksom dess gränser, eventuellt även i förhållande till de olika institutionernas verksamhet. Trots detta kan man likväl inte i frånvaron av en sådan reglering — dock självklart med förbehåll för gemenskapsdomstolarnas kontroll över de beslut genom vilka tillgång till en handling vägras i det enskilda fallet — förneka att institutionerna är behöriga att på grundval av den rätt som var och en av dem har att organisera den egna verksamheten självständigt reglera de frågor som mer direkt rör förfaranden och villkor för prövning av ansökningar om att få tillgång till handlingar.
23. Vad slutligen beträffar uppförandekodexen begränsar sig den rättsakten till att fastställa de gemensamma principer och villkor som kommissionen och rådet ämnade låta sig vägledas av i regleringen av tillgången till handlingar. Samtidigt anförtros genom den de båda institutionerna uppgiften att genomföra denna genom egna bestämmelser. Det rör sig således om en överenskommelse av huvudsakligen politisk natur, vilket den nederländska regeringen själv hävdar i samband med sitt förstahandsyrkande, som saknar möjlighet att få rättsverkan.
24. Ett sista ord om rättegångskostnaderna. Om man antar den lösning jag föreslår, skulle den nederländska regeringen normalt förpliktas att ersätta dessa. Artikel 69.2 i domstolens rättegångsregler fastslår nämligen att om detta har yrkats, vilket är fallet i förevarande mål, skall [t]appande part ... förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Med hänsyn till den i målet berörda frågans stora betydelse — det vill säga gemenskapens demokratiska utveckling — samt till den omständigheten att jag, även om grunderna för talan inte kan godtas, inte kan annat än dela den allmänna uppfattning som den nederländska regeringen framför i fråga om rätten till information, särskilt då det gäller behovet av en generell reglering i frågan, föreslår jag att domstolen gör ett undantag i beslutet om ersättning av rättegångskostnaderna. Detta bör göras även för att ge en signal till gemenskapens institutioner om att det uppdrag som dessa har att utföra inom detta område är av brådskande art.
25. Mot bakgrund av vad ovan anförts föreslår jag således att domstolen
1 Originalspråk: italienska.
2 EGT nr L 340, s. 43.
3 EGT nr L 304, s. 1.
4 EGT nr L 340, s. 41.
5 EGT nr C 191, 1992, s. 101.
6 Texten i Birminghamdeklarationen, En Gemenskap närmare sina medborgare, finns återgiven i Bulletin des Communautés européennes nr 10-1992, s. 9, punkt 1.8.
7 Se Bulletin des Communautés européennes nr 12-1992, s. 10, punkt 1.5.
8 KOM (93) 191 slutlig, Allmänhetens tillgång till institutionernas handlingar, EGT nr C 156, s. 5.
9 KOM (93) 258 slutlig, Öppenhet i gemenskapen, EGT nr C 166, s. 4.
10 Se Bulletin des Communautés européennes nr 6-1993, s. 15, punkt 1.22.
11 Jag vill påminna om att den nederländska delegationen har röstat mot såväl uppförandekodexen som de bada rådsbcsluten av samma anledningar som den i dag ansöker om att dessa skall ogiltigförklaras.
12 För framställningens fullständighets skull bör påpekas att enligt artikel 7.2 och 7.4 skall underlåtenhet från rådets sida att besvara en ansökning, den ursprungliga såväl som den bekräftande, inom en månad frän det att den ingivits anses som ett avslag.
13 Dom av den 7 maj 1991 (C-69/89, Rec. s. I-2069, punkt 49— 50).
14 Dom av den 15 juni 1994, kommissionen mot BASF (C-137/92 P, Rec. s. I-2555, punkt 74 f.
15 Dom av den 17 mars 1993, kommissionen mot rådet (avfallsdircktivet) (Rec. s. I-939, punkt 22— 24). Förutom att intervenera till stöd för kommissionens talan, som syftade till att ett direktiv skulle ogiltigförklaras då det baserades på felaktig rättslig grund, gjorde parlamentet i det målet även gällande att en artikel i samma direktiv inte var förenlig med fördraget och krävde att den skulle ogiltigförklaras, utan att detta hade framförts i kommissionens ansökan.
16 Se kommissionens dokument Allmänhetens tillgång till information, som finns bifogat meddelandet av den 5 maj 1993, KOM (93) 191, citerat ovan i not 7, liksom Curtin, D. och Meijers, H., The principle of open government in Schengen and the European Union: democratic retrogression?, i Common Market Law Review, 1995, s. 391 f.
17 Detta är fallet i Belgien (artikel 32 i den samfällda texten i konstitutionen av den 17 februari 1994, där artikeln i fråga infördes i samband med den konstitutionella reformen år 1993 och trädde i kraft den 1 januari 1995), i Spanien (där den allmänna rätten till tillgång till handlingar hos offentliga myndigheter framgår av principen om de tre — lagstiftande, verkställande och dömande —statsmakternas rättsakters offentlighet som framgår av artiklarna 9.3, 80, 105 och 120 i konstitutionen), i Finland (artikel 10.2 i konstitutionen av den 17 juli 1919, i den i år reviderade lydelsen som trädde i kraft den 1 augusti 1995, som kopplar rätten till tillgång till handlingar till yttrandefriheten), i Nederländerna (artikel 110 i konstitutionen i dess lydelse efter ändringar införda år 1983), i Portugal (artikel 268 i konstitutionen t dess lydelse efter reformen år 1989) och i Sverige (där rätten till tillgång till allmänna handlingar fastslagits i Tryckfrihetsförordningen av år 1766, av konstitutionell valör). Vad beträffar Österrike bör påpekas att efter en konstitutionell reform år 1987 fastslås i artikel 20 i konstitutionen att statsmakten är skyldig att tillgängliggöra den information den innehar. Den bestämmelsen skapar emellertid ingen rättighet för enskilda utan endast en plikt för den ordinarie lagstiftaren på federal nivå och delstatsnivå att utarbeta en sådan rättighet, vilket har skett genom en serie lagar som antagits under år 1987—1990. En allmän reglering av rätten till tillgäng som fastslagits i lag finns även i Danmark (lagarna nr 571 och nr 572 av den 19 december 1985), i Frankrike (lagar nr 78-17 av den 6 januari 1978, nr 78-573 av den 17 juli 1978, och nr 79-18 av den 3 januari 1979), i Grekland (lag nr 1599/1986, i vilken för övrigt rättigheten är underställd ett flertal villkor och undantag), samt i Italien (lag nr 241 av den 7 augusti 1990, enligt vilken endast den som har behov av rätten till tillgång för att skydda sin juridiskt relevanta ställnings tillerkänns denna rätt). I de länder slutligen där rätten till tillgäng inte regleras allmänt fastslås den emellertid i ett flertal enskilda lagar på vissa bestämda områden.
18 Europarådet, Assemblée parlementaire, Textes adoptés, 30ème session ordinaire, 3ème partie, janvier-février 1979.
19 Europarådet, Collection des recommendations, résolutions et déclarations du Comité des ministres portant sur les droits de l'homme, 1949— 1987, Strasbourg, 1989, s. 96.
20 Artikel 17 i EKSG-fördraget respektive artikel 125 i Euratomfördraget.
21 Rådets förordning av den 6 februari 1962, första tillämpningsförordningen för artiklarna 85 och 86 i fördraget (EGT nr 13, 21.2.1962, s. 204).
22 Se särskilt tredje och femte stycket i ingressen, i vilka stycken de fördragsslutande parterna bekräftar den vikt som de fäster vid principerna om frihet, demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt vid rättsstatsprincipen och ger uttryck för sin gemensamma önskan att ytterligare stärka institutionernas demokratiska karaktär och effektivitet för att sätta dessa i stånd att inom en gemensam institutionell ram bättre fullgöra de uppgifter som har anförtrotts dem.
23 Artikel F.1 stadgar att [u]nionen skall respektera den nationella identiteten hos sina medlemsstater, vars styrelseformer bygger på demokratiska principer.
24 Utsträckningen och gränserna för rätten till tillgång till handlingar som innehas av kommissionen har som bekant preciserats i en omfattande praxis av domstolen: se exempelvis dom av den 13 februari 1979, Hoffman-La Roche mot kommissionen (85/76, Rec. s. 461, särskilt punkt 9—16), av den 29 oktober 1980, Van Landewyck m. fl. mot kommissionen (FEDETAB) (förenade målen 209/78—215/78 och 218/78, Rec. s. 3125, särskilt punkt 36— 40), av den 9 november 1983, Michelin mot kommissionen (322/81, Rec. s. 3461, särskilt punkt 5— 10), samt av den 3 juli 1991, AKZO mot kommissionen (C-62/86, Rec. s. I-3359, särskilt punkt 15—24).
25 Se i detta avseende, förutom domarna i målen Nakajima mot rådet och kommissionen mot BASF, som nämnts i fotnoterna 12 och 13, dom av den 17 januari 1984, VBVB och VBBB mot kommissionen (förenade målen 43/82 och 63/82 Rec. s. 19, punkt 14), och av den 11 oktober 1990, FUNOC mot kommissionen (C-200/89 Rec. s. I-3669, punkt 14).
26 Se exempelvis domstolens dom av den 30 januari 1974, Louwage mot kommissionen (148/73, Rec. s. 81, punkt 12), av den 10 december 1987, Del Plato m. fl. mot kommissionen (förenade målen 181/86— 184/86, Rec. s. 4991, punkt 10); principen liar upprepats av förslainslansrätten i dom av den 24 januari 1991, Latham mot kommissionen (T-63/89, Rec. s. II-19, punkt 25).
27 Dom av den 19 oktober 1995 (T-194/94, REG s. II-2765).
28 Den ifrågavarande rättsaktens art är således fundamentalt olik såväl den uppförandekodex som var föremål för domen av den 13 november 1991 i målet Frankrike mot kommissionen (C-303/90, Rec. s. I-5315, särskilt punkt 9) som andra rättsakter som domstolen ansett kunna överklagas, även om de saknat vissa formella rekvisit, på grundval av deras materiella innehåll: se exempelvis domarna av den 9 oktober 1990, Frankrike mot kommissionen (interna instruktioner) (C-366/88, Ree. s. I-3571, särskilt punkt 8), och av den 16 juni 1993, Frankrike mot kommissionen (meddelande av stöd) (C-325/91, Rec. I-3283, särskilt punkt 9).