Förslag till avgörande av generaladvokat Giuseppe Tesauro föredraget den 28 november 1995

1 Originalspråk: italienska.

2 EGT nr L 340, s. 43.

3 EGT nr L 304, s. 1.

4 EGT nr L 340, s. 41.

5 EGT nr C 191, 1992, s. 101.

6 Texten i Birminghamdeklarationen, En Gemenskap närmare sina medborgare, finns återgiven i Bulletin des Communautés européennes nr 10-1992, s. 9, punkt 1.8.

7 Se Bulletin des Communautés européennes nr 12-1992, s. 10, punkt 1.5.

8 KOM (93) 191 slutlig, Allmänhetens tillgång till institutionernas handlingar, EGT nr C 156, s. 5.

9 KOM (93) 258 slutlig, Öppenhet i gemenskapen, EGT nr C 166, s. 4.

10 Se Bulletin des Communautés européennes nr 6-1993, s. 15, punkt 1.22.

11 Jag vill påminna om att den nederländska delegationen har röstat mot såväl uppförandekodexen som de bada rådsbcsluten av samma anledningar som den i dag ansöker om att dessa skall ogiltigförklaras.

12 För framställningens fullständighets skull bör påpekas att enligt artikel 7.2 och 7.4 skall underlåtenhet från rådets sida att besvara en ansökning, den ursprungliga såväl som den bekräftande, inom en månad frän det att den ingivits anses som ett avslag.

13 Dom av den 7 maj 1991 (C-69/89, Rec. s. I-2069, punkt 49— 50).

14 Dom av den 15 juni 1994, kommissionen mot BASF (C-137/92 P, Rec. s. I-2555, punkt 74 f.

15 Dom av den 17 mars 1993, kommissionen mot rådet (avfallsdircktivet) (Rec. s. I-939, punkt 22— 24). Förutom att intervenera till stöd för kommissionens talan, som syftade till att ett direktiv skulle ogiltigförklaras då det baserades på felaktig rättslig grund, gjorde parlamentet i det målet även gällande att en artikel i samma direktiv inte var förenlig med fördraget och krävde att den skulle ogiltigförklaras, utan att detta hade framförts i kommissionens ansökan.

16 Se kommissionens dokument Allmänhetens tillgång till information, som finns bifogat meddelandet av den 5 maj 1993, KOM (93) 191, citerat ovan i not 7, liksom Curtin, D. och Meijers, H., The principle of open government in Schengen and the European Union: democratic retrogression?, i Common Market Law Review, 1995, s. 391 f.

17 Detta är fallet i Belgien (artikel 32 i den samfällda texten i konstitutionen av den 17 februari 1994, där artikeln i fråga infördes i samband med den konstitutionella reformen år 1993 och trädde i kraft den 1 januari 1995), i Spanien (där den allmänna rätten till tillgång till handlingar hos offentliga myndigheter framgår av principen om de tre — lagstiftande, verkställande och dömande —statsmakternas rättsakters offentlighet som framgår av artiklarna 9.3, 80, 105 och 120 i konstitutionen), i Finland (artikel 10.2 i konstitutionen av den 17 juli 1919, i den i år reviderade lydelsen som trädde i kraft den 1 augusti 1995, som kopplar rätten till tillgång till handlingar till yttrandefriheten), i Nederländerna (artikel 110 i konstitutionen i dess lydelse efter ändringar införda år 1983), i Portugal (artikel 268 i konstitutionen t dess lydelse efter reformen år 1989) och i Sverige (där rätten till tillgång till allmänna handlingar fastslagits i Tryckfrihetsförordningen av år 1766, av konstitutionell valör). Vad beträffar Österrike bör påpekas att efter en konstitutionell reform år 1987 fastslås i artikel 20 i konstitutionen att statsmakten är skyldig att tillgängliggöra den information den innehar. Den bestämmelsen skapar emellertid ingen rättighet för enskilda utan endast en plikt för den ordinarie lagstiftaren på federal nivå och delstatsnivå att utarbeta en sådan rättighet, vilket har skett genom en serie lagar som antagits under år 1987—1990. En allmän reglering av rätten till tillgäng som fastslagits i lag finns även i Danmark (lagarna nr 571 och nr 572 av den 19 december 1985), i Frankrike (lagar nr 78-17 av den 6 januari 1978, nr 78-573 av den 17 juli 1978, och nr 79-18 av den 3 januari 1979), i Grekland (lag nr 1599/1986, i vilken för övrigt rättigheten är underställd ett flertal villkor och undantag), samt i Italien (lag nr 241 av den 7 augusti 1990, enligt vilken endast den som har behov av rätten till tillgång för att skydda sin juridiskt relevanta ställnings tillerkänns denna rätt). I de länder slutligen där rätten till tillgäng inte regleras allmänt fastslås den emellertid i ett flertal enskilda lagar på vissa bestämda områden.

18 Europarådet, Assemblée parlementaire, Textes adoptés, 30ème session ordinaire, 3ème partie, janvier-février 1979.

19 Europarådet, Collection des recommendations, résolutions et déclarations du Comité des ministres portant sur les droits de l'homme, 1949— 1987, Strasbourg, 1989, s. 96.

20 Artikel 17 i EKSG-fördraget respektive artikel 125 i Euratomfördraget.

21 Rådets förordning av den 6 februari 1962, första tillämpningsförordningen för artiklarna 85 och 86 i fördraget (EGT nr 13, 21.2.1962, s. 204).

22 Se särskilt tredje och femte stycket i ingressen, i vilka stycken de fördragsslutande parterna bekräftar den vikt som de fäster vid principerna om frihet, demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt vid rättsstatsprincipen och ger uttryck för sin gemensamma önskan att ytterligare stärka institutionernas demokratiska karaktär och effektivitet för att sätta dessa i stånd att inom en gemensam institutionell ram bättre fullgöra de uppgifter som har anförtrotts dem.

23 Artikel F.1 stadgar att [u]nionen skall respektera den nationella identiteten hos sina medlemsstater, vars styrelseformer bygger på demokratiska principer.

24 Utsträckningen och gränserna för rätten till tillgång till handlingar som innehas av kommissionen har som bekant preciserats i en omfattande praxis av domstolen: se exempelvis dom av den 13 februari 1979, Hoffman-La Roche mot kommissionen (85/76, Rec. s. 461, särskilt punkt 9—16), av den 29 oktober 1980, Van Landewyck m. fl. mot kommissionen (FEDETAB) (förenade målen 209/78—215/78 och 218/78, Rec. s. 3125, särskilt punkt 36— 40), av den 9 november 1983, Michelin mot kommissionen (322/81, Rec. s. 3461, särskilt punkt 5— 10), samt av den 3 juli 1991, AKZO mot kommissionen (C-62/86, Rec. s. I-3359, särskilt punkt 15—24).

25 Se i detta avseende, förutom domarna i målen Nakajima mot rådet och kommissionen mot BASF, som nämnts i fotnoterna 12 och 13, dom av den 17 januari 1984, VBVB och VBBB mot kommissionen (förenade målen 43/82 och 63/82 Rec. s. 19, punkt 14), och av den 11 oktober 1990, FUNOC mot kommissionen (C-200/89 Rec. s. I-3669, punkt 14).

26 Se exempelvis domstolens dom av den 30 januari 1974, Louwage mot kommissionen (148/73, Rec. s. 81, punkt 12), av den 10 december 1987, Del Plato m. fl. mot kommissionen (förenade målen 181/86— 184/86, Rec. s. 4991, punkt 10); principen liar upprepats av förslainslansrätten i dom av den 24 januari 1991, Latham mot kommissionen (T-63/89, Rec. s. II-19, punkt 25).

27 Dom av den 19 oktober 1995 (T-194/94, REG s. II-2765).

28 Den ifrågavarande rättsaktens art är således fundamentalt olik såväl den uppförandekodex som var föremål för domen av den 13 november 1991 i målet Frankrike mot kommissionen (C-303/90, Rec. s. I-5315, särskilt punkt 9) som andra rättsakter som domstolen ansett kunna överklagas, även om de saknat vissa formella rekvisit, på grundval av deras materiella innehåll: se exempelvis domarna av den 9 oktober 1990, Frankrike mot kommissionen (interna instruktioner) (C-366/88, Ree. s. I-3571, särskilt punkt 8), och av den 16 juni 1993, Frankrike mot kommissionen (meddelande av stöd) (C-325/91, Rec. I-3283, särskilt punkt 9).