Förslag till avgörande av generaladvokat
A — Inledning
1. Föreliggande mål och mål C-ll/95, i vilket jag i dag också har föredragit mitt förslag till avgörande, ger domstolen för första gången anledning att yttra sig över centrala problem i rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television (nedan kallat direktivet).
Relevanta föreskrifter i gemenskapsrätten
2. Av domstolens fasta rättspraxis framgår att TV-sändningar — inklusive reklam — skall betraktas som tjänster i den mening som avses i artiklarna 59 och 60 i EG-fördraget. Den fria rörligheten för tjänster som skyddas genom dessa bestämmelser skall tillämpas även när ett i en medlemsstat etablerat kabelföretag distribuerar TV-program från programföretag från andra medlemsstater.
3. Direktivet har som huvudsakligt syfte att undanröja hinder för den fria rörligheten för tjänster på televisionens område. I övervägandena i direktivets ingress sägs härom:
4. Artikel 1 i direktivet, som utgör dess kapitel 1, innehåller flera definitioner. Bland annat definieras där TV-sändning för direktivets syften. Med en TV-sändning avses enligt artikeln den ursprungliga överföringen av TV-program avsedda för mottagning av allmänheten, per tråd eller genom luften inklusive överföring via satellit, i okodad eller kodad form.
5. Kapitel 2 i direktivet (Allmänna bestämmelser) innehåller artiklarna 2 och 3, som har följande lydelse:
6. Kapitel 3[Främjande av distribution och produktion av TV-program) innehåller i artikel 4—9 bestämmelser som skall säkerställa att europeisk produktion utgör en övervägande andel av alla medlemsstaters TV-program. Dessutom skall nya källor för TV-produktion inom gemenskapen stimuleras genom att en del av sändningstiden eller programföretagens budget reserveras för oberoende producenter.
7. Artikel 4 i direktivet föreskriver därför att medlemsstaterna, där så är praktiskt möjligt och på lämpligt sätt, skall säkerställa, att TV-programföretagen reserverar en övervägande del av sin sändningstid med undantag av tid för nyheter, sportevenemang, tävlingar, reklam och telextjänster för europeiska produktioner (artikel 4.1). Kan denna andel inte uppnås, får den inte vara mindre än genomsnittet under år 1988 respektive år 1990 i den berörda medlemsstaten (artikel 4.2).
8. Kapitel 4 (artikel 10—21) i direktivet innehåller bestämmelser om TV-reklam och sponsring.
9. Kapitel 5 (artikel 22) i direktivet avser skydd av minderåriga. Medlemsstaterna skall vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att TV-sändningar från TV-programföretag inom respektive stats jurisdiktion inte inkluderar några program som allvarligt kan skada den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen hos minderåriga, särskilt program som innehåller pornografi eller meningslöst våld.
10. Kapitel 6 (artikel 23) i direktivet behandlar rätten till genmäle. Kapitel 7 (artikel 24—27) innehåller slutbestämmelser. Enligt artikel 25.1 i direktivet skall medlemsstaterna senast den 3 oktober 1991 sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet. Medlemsstaterna skall enligt artikel 25.2 i direktivet till kommissionen överlämna texten till centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av direktivet.
Europarådets konvention
11. Europarådet antog den 5 maj 1989 den europeiska konventionen om television över gränserna. Direktivet hänvisar i fjärde ingressövervägandet till konventionen.
12. Konventionen innehåller bland annat följande bestämmelser:
Rättsläget i Förenade kungariket
13. Produktion av TV-programtjänster (television services) genom oberoende programföretag regleras i Förenade kungariket i första delen av 1990 års Broadcasting Act (lag från år 1990 om sändningsverksamhet). Lagen föreskriver att en kommission, Independent Television Commission (nedan kallad ITC), skall inrättas för detta ändamål.
14. Enligt avsnitt (section) 13 i lagen får oberoende producenter tillhandahålla TV-programtjänster endast om de har vederbörligt tillstånd. Sådant tillstånd lämnas av ITC.
15. Tredje kapitlet (avsnitt 43—45) i första delen av 1990 års Broadcasting Act innehåller bestämmelser om TV-sändningar via satellit. Avsnitt 43 skiljer därvid mellan två typer av sändningar. Båda anses vara TV-programtjänster i lagens mening och får således inte sändas utan ett tillstånd. Bestämmelsen innehåller också de kriterier som är avgörande för om en TV-sändning tillhör den ena eller den andra kategorin:
16. Tillstånd till DDS respektive NDSS behandlas enligt olika regler. För tillstånd till DSS gäller avsnitt 44 i lagen. Avsnitt 44.3 anger bland annat att bestämmelserna i avsnitt 16.2 g och 16.2 h i lagen är tillämpliga. Enligt dessa måste de program på vilka de skall tillämpas uppfylla (bland andra) följande villkor:
17. Fjärde kapitlet i första delen av 1990 års Broadcasting Act innehåller bestämmelser om programtjänster som kräver tillstånd (licensable programme services). Därmed avses enligt uppgift från den brittiska regeringen programtjänster som består av tillhandahållande av program som skall distribueras via kabel och inte omfattas av andra bestämmelser i nämnda lag.
18. Andra delen (avsnitt 72 och följande avsnitt) av 1990 års Broadcasting Act behandlar de så kallade lokala tjänsterna (local delivery services), som också kräver tillstånd av ITC. Avsnitt 79.2 i lagen hänvisar i detta sammanhang till motsvarande tjänster som består av eller omfattar satellitprogram från utlandet.
19. Att nämna är slutligen också avsnitt 188 i lagen. Enligt denna bestämmelse kan den behörige ministern uppdra åt ITC att vidta alla åtgärder som behövs för att uppfylla Förenade kungarikets internationella åtaganden.
Förfarandets förlopp
20. Efter prövning av Bestämmelserna i 1990 års Broadcasting Act kom kommissionen fram till uppfattningen, att Förenade kungariket inte korrekt införlivat flera artiklar i direktivet med nationell lagstiftning. I skrivelse av den 3 november 1992 beredde kommissionen i enlighet med artikel 169 i EG-fördraget Förenade kungariket tillfälle att inkomma med sina synpunkter på de anmärkningar kommissionen framfört. Förenade kungariket tog ställning till anmärkningarna i en skrivelse av den 10 februari 1993.
21. Den 30 september 1993 skickade kommissionen ett motiverat yttrande till Förenade kungariket, vilket detta besvarade i skrivelse av den 25 januari 1994.
22. Den 28 juli 1994 väckte kommissionen med stöd av artikel 169 i EG-fördraget genom ansökan till domstolen den talan som ligger till grund för detta förfarande. Kommissionen har yrkat att domstolen skall fastställa att Förenade kungariket har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 2.1 och 2.2 samt artikel 3.2 i direktivet genom att
23. Svaranden har yrkat att kommissionens talan skall ogillas. Frankrike har biträtt kommissionen i tvisten.
B — Bedömning
Omfattningen av kommissionens talan
24. Förenade kungariket har i sitt svaromål hävdat att kommissionens talan i den del denna hänför sig till de lokala tjänster som nämns i avsnitt 79 i 1990 års Broadcasting Act beror på ett missförstånd avseende innehållet i de nationella bestämmelserna. Avsnitt 79.2 i lagen talar i detta sammanhang visserligen om satellitprogram från utlandet. Genom bestämmelserna i avsnitt 79.5 i lagen och i tillämpningsföreskrifterna klargörs dock att därmed inte avses program som sänds via satellit från andra medlemsstater.
25. Kommissionen har godtagit denna förklaring och vid det muntliga sammanträdet inför domstolen bekräftat att denna tvistefråga därmed är avgjord.
Resumé av de av kommissionen framförda anmärkningarna
26. Parterna i föreliggande mål utgår samstämmigt från att det enligt direktivet är nödvändigt och tillräckligt att sändningarna följer lagen i den medlemsstat varifrån de härrör. Ostridigt är också att svaret på frågan om vilken medlemsstat som i varje enskilt fall är att anse som ursprungsmedlemsstat i denna mening finns i artikel 2.1 i direktivet. Parterna är också ense om att artikel 2.2 i direktivet ålägger medlemsstaterna att säkerställa fri mottagning av TV-sändningar från andra, medlemsstater och att, av skäl som omfattas av direktivet, inte begränsa återutsändning av sådana — bortsett från det undantag som anges i artikel 2.2 andra meningen. De är därför överens om att en medlemsstat (den mottagande medlemsstaten) i detta avseende inte får göra återutsändning av TV-program från andra medlemsstater beroende av ett tillstånd.
27. Den huvudsakliga tvistefrågan i föreliggande mål är hur man skall uppfatta uttrycket jurisdiktion i bestämmelserna i artiklarna 2.1 och 3.1 i direktivet om TV-programföretag inom ursprungsstatens jurisdiktion. Kommissionen hävdar att därmed avses de programföretag som är etablerade i medlemsstaten i fråga. Enligt kommissionens mening strider bestämmelserna i avsnitt 43 i 1990 års Broadcasting Act mot nämnda bestämmelser i direktivet, eftersom de hänför sig till andra kriterier. Förenade kungariket anser däremot att med programföretag under en medlemsstats jurisdiktion avses de företag som sänder TV-program från platser inom medlemsstaten i fråga.
28. Kommissionen har gjort gällande att bestämmelserna i avsnitt 43 i 1990 års Broadcasting Act även av andra skäl strider mot artiklarna 2.1 och 3.2 i direktivet. För det första saknar enligt kommissionen det i avsnitt 43 i lagen använda mottagningskriteriet betydelse för frågan om vilken medlemsstat som i den mening som avses i direktivet är ansvarig för ett programföretag. För det andra är det genom de nationella bestämmelserna inte säkerställt att sändningar från tredje land som är avsedda för mottagning av allmänheten i en annan medlemsstat och därvid använder sig av en frekvens som har anvisats Förenade kungariket överensstämmer med den lagstiftning som gäller för de sändningar som är avsedda för allmänheten i Förenade kungariket. Slutligen innebär olikheten mellan DSS och NDSS ytterligare en överträdelse av artikel 2.1 i direktivet, eftersom medlemsstaterna är skyldiga att säkerställa att alL TV-sändningar av programföretag under deras jurisdiktion överensstämmer med den lag som är tillämplig på de sändningar som är avsedda för allmänheten.
29. Förenade kungariket har bestritt dessa anmärkningar. Vad angår den första av de av kommissionen påstådda överträdelserna har Förenade kungariket gjort gällande att bestämmelsen i avsnitt 43.1 i lagen numera saknar praktisk betydelse. Mottagningskriteriet i avsnitt 43.2 avser endast att inskränka lagens tillämpningsområde i enlighet med vad som är möjligt enligt artikel 2.3 i direktivet. Vad angår den andra anmärkningen har svaranden framhållit att en sådan överträdelse skulle kunna föreligga endast i det hypotetiska och orealistiska fallet att Förenade kungariket tillät ett programföretag från ett tredje land att använda en sådan frekvens utan att samtidigt utöva en kontroll.
30. Slutligen har kommissionen kritiserat Förenade kungariket för att avsnitten 44 och 45 i 1990 års Broadcasting Act inkräktar på den i artikel 2.2 i direktivet skyddade rätten till fri mottagning och fri återutsändning av TV-sändningar, eftersom definitionen i avsnitt 43 i lagen även omfattar programföretag inom andra medlemsstaters jurisdiktion. En överträdelse av artikel 2.2 i direktivet föreligger enligt kommissionen också med avseende på programtjänster som kräver tillstånd, eftersom dessa kan innehålla TV-sändningar som ursprungligen sänts av TV-programföretag som står under andra medlemsstaters jurisdiktion.
31. Förenade kungariket har mot detta invänt att artikel 2.2 i direktivet stärker dess tolkning av artikel 2.1 i direktivet. De nationella bestämmelserna hänvisar till TV-sändningar i Förenade kungariket. Artikel 2.2 i direktivet hänför sig emellertid endast till TV-sändningar från andra medlemsstater.
Tolkning av artikel 2.1 i direktivet
32. Enligt den första strecksatsen i artikel 2.1 i direktivet är den för kontrollen av TV-sändningar behöriga ursprungsmedlemsstaten den medlemsstat under vars jurisdiktion ifrågavarande TV-programföretag står. Endast för det fall att ett programföretag inte står under en medlemsstats jurisdiktion ställer den andra strecksatsen i artikel andra anknytningskriterier till förfogande. Det gäller därför att undersöka vad som i detta sammanhang avses med en medlemsstats jurisdiktion.
Ordalydelsen
33. I själva direktivet definieras inte detta begrepp. Det går inte heller att i detta hänseende dra några entydiga slutsatser ur bestämmelsernas ordalydelse och övervägandena i direktivets ingress. Detta gäller i synnerhet ingressövervägandena. Ser man på det tolfte, det fjortonde och det femtonde ingressövervägandet i de olika språkversionerna kan man konstatera, att där huvudsakligen används uttryck som hänför sig till sändningarnas ursprung eller härkomst. Man måste ge svaranden rätt i att dessa uttryck mycket väl låter sig förenas med teorin att den medlemsstat i vilken berörda TV-sändningar faktiskt sänds första gången är behörig, oavsett om det sker via marksändare, kabel eller satellit. Sker distributionen i denna mening i till exempel Frankrike, skulle det alltså i Belgien och andra mottagande medlemsstater, enligt det i artikel 2.2 i direktivet använda uttryckssättet, bli fråga om TV-sändningar från andra medlemsstater. I motsats till vad svaranden anser kan emellertid även den av kommissionen företrädda tolkningen förenas med detta uttryckssätt utan att uttrycken i fråga för den skull måste tillskrivas en konstlad och påtvungen betydelse. Om — för att ta ett av parterna själva använt exempel — ett i Frankrike etablerat programföretag sänder från Belgien, kan man nämligen mycket väl hävda uppfattningen att dessa sändningar har sitt ursprung i eller härrör från Frankrike.
34. Jämförelsen mellan de olika språkversionerna innehåller visserligen också vissa uttryck som förefaller att tydligt tala till förmån för den av Förenade kungariket hävdade uppfattningen. Man måste emellertid beakta att det därvid synes handla om undantag, och det finns goda skäl att vara tveksam till om dessa uttryck riktigt återger vad rådet har avsett.
35. Ordalydelsen i den i artikel 1 i direktivet angivna definitionen av begreppet TV-utsändning, vilken Förenade kungariket i sin duplik har tillmätt särskild vikt, visar inte heller övertygande att svarandens uppfattning är riktig. Denna definition anknyter visserligen till begreppet den ursprungliga överföringen, varmed man kan förstå den faktiska utsändningen. Därur kan man enligt min mening dock inte dra några väsentliga slutsatser för lösningen av den fråga som nu skall prövas. Artikel 2.1 i direktivet tar nämligen inte sikte på TV-sändningar som sådana utan på de TV-programföretag som står under en medlemsstats jurisdiktion.
36. Enligt min mening kan man inte heller dra några slutsatser av det av kommissionen förra året framlagda förslaget till ändring av direktivet. Kommissionen föreslår där bland annat att den nu omstridda bestämmelsen skall ändras. Den föreslagna nya avfattningen hänvisar uttryckligen till den stat där TV-programföretaget är etablerat. Detta förslag antogs emellertid inte av rådet och saknar därför betydelse för tolkningen av gällande rätt. A andra sidan kan man inte heller av förslaget dra den slutsatsen att gällande rätt skulle ha ett därifrån avvikande innehåll, eftersom förslaget motiveras med att gällande rätt bara skall klargöras.
Samband med rättspraxis beträffande den fria rörligheten för tjänster
37. Kommissionen har åberopat att TV-sändningar enligt rättspraxis skall anses som tjänster och att direktivet har till uppgift att säkerställa den fria rörligheten av tjänster inom detta område. Artikel 59 och följande artiklar i EG-fördraget hänför sig enligt kommissionen till de rättigheter som tillkommer de medborgare i medlemsstaterna som är etablerade i en annan medlemsstat än de personer som tar emot tjänsterna. Domstolen har därför också fastställt att tillämpningsområdet för artiklarna 59 och 60 beror på var den som tillhandahåller tjänsterna och den som mottar dessa är etablerade. Kommissionen har av allt detta dragit slutsatsen att begreppet jurisdiktion i artikel 2.1 i direktivet inte kan ges en tolkning som avsevärt skiljer sig från den som domstolen i sin praxis gett begreppet etablering i artiklarna 52, 59 och 60 i fördraget. Hade gemenskapslagstiftaren haft för avsikt att, vid undanröjande av hinder för den fria rörligheten av tjänster inom televisionens område, handla på annat sätt än inom övriga områden, hade detta enligt kommissionen kommit till uttryck genom specifika och preciserade bestämmelser.
38. Jag anser inte detta argument övertygande. Hänvisningen till artikel 52 i fördraget är — som svaranden med rätta anmärkt — i vart fall inte relevant, eftersom det här är fråga om fri rörlighet för tjänster och inte om den genom artikel 52 skyddade etableringsfriheten. Även såvitt avser artiklarna 59 och 60 i fördraget tycks mig kommissionens argumentation vara allt annat än övertygande. Rådet har i direktivet beslutat främja den fria rörligheten för tjänster inom televisionens område genom att föreskriva att ett TV-programföretags sändningar principiellt bara behöver uppfylla kraven enligt lagstiftningen i en enda medlemsstat, ursprungsmedlemsstaten. Det ligger i själva verket nära till hands att anta att denna medlemsstat skall vara den i vilken programföretaget i fråga är etablerat. Rådet kunde enligt min mening lika gärna ha beslutat sig för att fastställa behörig medlemsstat med hjälp av ett annat kriterium — till exempel den plats på vilken utsändningen sker första gången — om det eftersträvade målet, det vill säga att säkerställa den fria rörligheten för tjänster, kunde uppnås även på detta sätt.
Systematik i artikel 2.1 i direktivet
39. Väsentligt viktigare är det argument som kommissionen stöder på systematiken i bestämmelsen i fråga. Förenade kungariket anser att avgörande för att fastställa behörig medlemsstat är var den ursprungliga överföringen (enligt den i artikel 1 givna definitionen av TV-sändning) äger rum. Vid distribution via satellit betyder detta att den medlemsstat är behörig som tillhandahåller upplänkningsstationen eller tillåter användningen av en frekvens eller en satellitkapacitet. Alla dessa anknytningspunkter nämns dock i den andra strecksatsen i artikel 2.1 i direktivet. Om ett av dessa kriterier vore tillräckligt för att grunda en medlemsstats jurisdiktion, skulle emellertid det berörda TV-programföretaget redan omfattas av den första strecksatsen i artikeln. Som kommissionen med rätta anmärkt skulle den andra strecksatsen i så fall inte behövas. Det kan likväl inte antas att gemenskapslagstiftaren tar in överflödiga bestämmelser i sina rättsakter.
40. Förenade kungarikets försök att förklara denna motsägelse har inte övertygat mig. Enligt svarandens mening skall förhållandet mellan de båda strecksatserna i artikel 2.1 i direktivet inte ses som en hierarki, vilket kommissionen gör, utan snarare som en dikotomi. Detta är enligt min mening en strid om ord, som inte kan tillmätas någon särskild betydelse. Det är nämligen uppenbart att TV-programföretaget inte kan omfattas av båda strecksatserna, eftersom den andra strecksatsen hänför sig till TV-programföretag som inte står under en medlemsstats jurisdiktion. Därav följer med nödvändighet att den jurisdiktion som nämns i den första strecksatsen inte kan grundas på omständigheter som nämns i den andra strecksatsen.
41. Den av svaranden hävdade synpunkten, att den andra strecksatsen i artikel 2.1 i direktivet tydligt hänför sig till TV-sändningar via satellit, och att det i den första strecksatsen därför måste vara fråga om en annan konstellation, påverkar inte heller den slutsats jag har kommit fram till. Även om den första strecksatsen skulle avse TV-sändningar över marksändare, som svaranden antar, skulle nämligen faktum kvarstå att begreppet jurisdiktion används i båda strecksatserna. Förenade kungarikets invändning skulle vara väsentlig endast om detta begrepp hade olika betydelse i envar av strecksatserna. För en sådan hypotes finns det inget stöd. Tvärtom skall än en gång erinras om att den andra strecksatsen tydligt hänvisar till den första genom att tala om TV-programföretag som för sina sändningar använder sig av en viss frekvens, satellitkapacitet eller upplänkningsstation utan att stå under en medlemsstats jurisdiktion.
42. Redan av detta skäl kan enligt min mening den av svaranden företrädda uppfattningen inte godtas. Därmed är dock ännu inte klarlagt, om kommissionen har rätt i sin uppfattning att som den medlemsstat under vars jurisdiktion TV-programföretaget står avses den medlemsstat i vilken företaget är etablerat.
Direktivets tillkomsthistoria
43. Kommissionen har till stöd för sin uppfattning även åberopat direktivets tillkomsthistoria. Den har hänvisat till att artikel 1.1 i det år 1986 framlagda förslaget till direktiv hade följande lydelse:
44. Detta material visar att kommissionen, när den lade fram sitt förslag, utgick ifrån att sändningarna från ett TV-programföretag skulle vara underkastade lagstiftning och kontroll i den medlemsstat i vilken företaget var etablerat. Det visar också att kommissionen ansåg att hänvisningen till den medlemsstat i vilken sändningarna har sitt ursprung tillräckligt uttryckte denna avsikt.
45. Om denna uppfattning vore befogad, skulle kommissionen ur direktivets tillkomsthistoria verkligen kunna härleda ett starkt argument till förmån för sin tolkning av artikel 2.1 i direktivet. Som kommissionen med rätta anfört innehåller nämligen övervägandena i direktivets ingress formuleringar som hänvisar till berörda sändningars ursprung eller härkomst. Dessa formuleringar skulle kunna uppfattas som belägg för att lagstiftaren ville behålla innehållet i det förslag till artikel 1.1 som kommissionen hade lagt fram. Tvärtemot vad svaranden gjort gällande skulle man i så fall ur det underlag som kommissionen presenterat kunna dra slutsatsen inte bara att kommissionens uppfattning är oförändrad, utan också att rådet anslutit sig till den.
46. Det argument som kommissionen stöder på direktivets tillkomsthistoria förefaller vid första anblicken mycket plausibelt. Jag är likväl av den uppfattningen att dess övertygelseförmåga inte bör överskattas. Avgörande för denna bedömning är därvid för mig det enkla skälet, att den formulering kommissionen använde i sitt förslag ingalunda är entydig. Som jag redan nämnt, låter sig begreppet medlemsstat i vilken berörda sändningar har sitt ursprung förena med såväl kommissionens som Förenade kungarikets uppfattning. Att kommissionen i motiveringen till sitt eget förslag tolkat detta uttryck på ett visst sätt kan därför inte vara bindande för domstolen.
47. Man kan alltså inte heller ur direktivets tillkomsthistoria — åtminstone inte i den mån jag kan överblicka den — med säkerhet sluta sig till att kommissionen har rätt i sin uppfattning att den medlemsstat i vilken ett TV-programföretag är etablerat har jurisdiktion över företaget i den mening som avses i artikel 2.1 i direktivet.
Europarådets konvention
48. Såväl kommissionen som Förenade kungariket har till stöd för sin respektive uppfattning i tvistefrågan åberopat Europarådets ovan nämnda konvention om television över gränserna.
49. Svaranden har framhållit att denna konvention, som alla medlemsstater har tillträtt, antogs endast några månader före direktivet och att detta uttryckligen hänvisar till konventionen. Gemenskapen är visserligen inte fördragsslutande part i konventionen och är således inte omedelbart bunden av den. Det skulle enligt svaranden dock vara orimligt att anta, att gemenskapen har velat reglera det berörda området på ett sätt som radikalt skiljer sig från den lösning medlemsstaterna kommit fram till inom ramen för Europarådets konvention. -I-annat fall -skulle man tvinga medlemsstaterna j att antingen-åsidosätta sina gemenskapsrättsliga skyldigheter eller bryta mot konventionen.
50. Detta resonemang är inte övertygande. Jag delar tvärtom kommissionens mening, att bestämmelserna i konventionen innehåller övertygande argument till stöd för kommissionens uppfattning i fråga omtolkningen av artikel 2.1 i direktivet.
51. Jämför man artikel 2.1 i direktivet med artikel 5.2 b i konventionen finner man avsevärda olikheter. Medan direktivet i den första strecksatsen i artikel 2.1 primärt talar om TV-programföretag, hänför sig artikel 5.2 b i och ii (ävensom artikel 5 a) i konventionen till TV-sandningar. Endast artikel 5.2 b iii, som har en klart subsidiär karaktär, hänför sig till TV-programföretag. Det är därvid uppenbart att kriteriet TV-programföretagets säte i stor utsträckning motsvarar det etableringskriterium som enligt kommissionens mening är inskrivet i den första strecksatsen i artikel 2.1 i direktivet.
52. Dessa principiella olikheter består, även om man jämför enbart den andra strecksatsen i artikel 2.1 i direktivet med artikel 5.2 b i konventionen. Mera exakt kan därvid följande konstateras: Direktivet förklarar i första hand den medlemsstat behörig under vars Jurisdiktion TV-programföretaget står. Subsidian anges den medlemsstat från vilken sändningarna distribueras. Konventionen förklarar i första hand den stat behörig från vilken sändningarna distribueras. Subsidian blir den stat i vilken TV-programföretaget har sitt säte behörig.
53. Enligt min mening bekräftas detta även av Förenade kungarikets eget resonemang. Kungariket har nämligen i sin duplik anfört att det inte ser några svårigheter som talar emot att anse kriterierna säte eller etablering som en subsidiar omständighet, som enligt såväl konventionen som direktivet kan grunda en stats behörighet. Svaranden medger således att detta kriterium är relevant även inom ramen för direktivet. Om svarandens uppfattning godtas, innebär det emellertid att man måste utgå från att detta kriterium inte uttryckligen nämns någonstans i direktivet, eftersom det i den första strecksatsen i artikel 2.1 nämnda kriteriet jurisdiktion skulle ha ett annat innehåll. Svaranden har dock inte kunnat ge ett tillfredsställande svar på frågan om vilket annat innehåll detta kriterium skulle kunna ha. En meningsfull tolkning kan i själva verket bara komma till stånd, om man i likhet med kommissionen antar att den medlemsstat i vilken ett TV-programföretag är etablerat har jurisdiktion över företaget.
54. Som svaranden själv har understrukit utfärdades direktivet endast några månader efter Europarådets konvention. Det är dessutom klarlagt att gemenskapslagstiftaren vid antagandet av direktivet tog hänsyn till konventionen. Som parterna i föreliggande mål samstämmigt har anmärkt, har förslaget till direktiv på den punkt som nu är av intresse inte ändrats för att anpassas till konventionens bestämmelser. Av artikel 2.1 i direktivet kan därför endast den slutsatsen dras, att gemenskapslagstiftaren medvetet bestämt sig för en bestämmelse som avsevärt avviker från den som finns i konventionen.
55. Som kommissionen med rätta har anfört, är fastställandet av olikheter mellan å ena sidan direktivets och å andra sidan konventionens innehåll inte överraskande, eftersom de två rättsakterna inte har samma mål. Medan direktivet syftar till att förverkliga den inre marknaden genom att undanröja hinder för den fria rörligheten av tjänster och därför fastlägger de rättsliga ramarna för upprättandet av ett enhetligt audiovisuellt område, syftar Europarådets konvention till att underlätta gränsöverskridande utsändning och återutsändning av TV-program. Kommissionen har med rätta påpekat att en bestämmelse som till exempel artikel 16 i konventionen (Reklam som riktar sig enbart till en enda fördragsslutande part) skulle vara malplacerad i ett regelverk som avser att förverkliga den inre marknaden.
56. Dessa olikheter mellan direktivet och Europarådets konvention orsakar inte heller på något sätt de olägenheter som Förenade kungariket gör gällande. En konflikt mellan de båda rättsakterna är utesluten redan av det skälet, att artikel 27.1 i konventionen uttryckligen tillåter gemenskapens medlemsstater att i sina förbindelser med varandra använda sådana gemenskapsföreskrifter som direktivet och tillämpa konventionen endast i den mån det saknas gemenskapsrättsliga föreskrifter i ett visst ämne. Beträffande den fråga om fördelning av behörigheten som här är av intresse innehåller artikel 2.1 i direktivet emellertid en uttrycklig bestämmelse.
57. Jag är därför av den uppfattningen att den första strecksatsen i artikel 2.1 i direktivet skall tolkas så, att det är den medlemsstat där TV-programföretaget är etablerat som har jurisdiktion över företaget.
Det valda kriteriets effektivitet
58. Slutligen måste man gå in på ytterligare en rad överväganden som avser effektiviteten av de av respektive part förespråkade kriterierna. Såväl kommissionen som Förenade kungariket försöker nämligen bevisa, att den av motparten företrädda uppfattningen skulle leda till osakliga och med direktivet oförenliga resultat. De har i detta syfte konstruerat en hel rad exempel och hänfört sig till konkreta fall.
59. Till grund för direktivet ligger, som redan nämnts, tanken att de TV-sändningar som det omfattar principiellt skall vara underkastade en enda medlemsstats lagstiftning. Det kriterium som skall tillämpas inom ramen för artikel 2.1 i direktivet måste därför vara ägnat att göra det möjligt att entydigt fastställa behörig medlemsstat. Det är lika uppenbart att alL medlemsstater måste tillämpa kriteriet enhetligt.
60. Förenade kungariket är av den uppfattningen att en fokusering på TV-programföretagets etablering i detta avseende är olämplig. Av rättspraxis framgår nämligen enligt Förenade kungariket att ett företag kan vara etablerat i flera medlemsstater. Ett TV-programföretag kan sålunda vid sidan av en etablering i en medlemsstat även vara etablerat i andra medlemsstater. Det av kommissionen förfäktade kriteriet är därför alltför obestämt och inte ägnat att garantera en enhetlig fastställelse av behörig medlemsstat. Enligt svarandens uppfattning är däremot det av svaranden hävdade kriteriet lätthanterligt, eftersom det endast hänför sig till tekniska aspekter. Det motsvarar därför också det syfte som är grundläggande för direktivet och för artikel 59 i EG-fördraget.
61. Det kan inte förnekas att den av kommissionen hävdade tolkningen kan leda till svårigheter. Kommissionen har också öppet tillstått detta vid sammanträdet. Ett exempel räcker för att klargöra detta. TV-programföretaget Das Zweite Deutsche Fernsehen (nedan kallat ZDF) har sitt säte i Tyskland. Det har emellertid också kontor i utlandet, till exempel i Paris, om jag inte missminner mig. Det kan knappast betvivlas att sådana kontor är etableringar i den mening som avses i artikel 52 i EG-fördraget. Knappast någon kan dock komma på tanken att ZDF av den anledningen, som en följd av den första strecksatsen i artikel 2.1 i direktivet, skulle stå under Frankrikes jurisdiktion. Det är alltså helt uppenbart att det för att uppnå syftet med direktivet inte kan vara tillräckligt att enbart hänvisa till att det finns en etablering. I annat fall skulle det vara risk för att flera medlemsstater kan bli behöriga för samma TV-programföretag, vilket strider mot den tanke som ligger till grund för direktivet.
62. Kommissionen har under förfarandet försökt att komma till rätta med dessa svårigheter genom att precisera och förfina det av kommissionen förfäktade kriteriet. Den har bland annat framhållit att man skulle kunna hänvisa till den plats där det berörda XV-programföretaget har sin centrala förvaltning. I sin replik har kommissionen anfört att det avgörande skulle vara, om det berörda företaget verkligen är etablerat som TV-programföretag i en medlemsstat. Medlemsstaterna har enligt kommissionen visst spelrum vid bestämningen av sin behörighet för TV-programföretag. De begrepp eller kriterier som de använder måste dock i vart fall principiellt och till sin natur rätta sig efter etableringsbegreppet.
63. Det skall till svarandens förmån medges att kommissionens resonemang är allmänt hållna och inte har något uttryckligt stöd i direktivet. Svårigheterna förefaller mig dock ha sin grund i sakens natur. Använder man kriteriet etablering, måste man dock vara beredd att svara på frågan hur den behöriga medlemsstaten skall fastställas när det finns flera etableringar. Hur denna fråga enligt kommissionens uppfattning skall besvaras framgår enligt min mening tillräckligt tydligt av kommissionens resonemang: när det finris flera etableringar, skall den medlemsstat vara behörig i vilken TV-programföretaget är etablerat son? sådant, det vill säga där det utövar den för ett sådant företag avgörande verksamheten.
64. I motsats härtill har det av Förenade kungariket hävdade kriteriet, enligt vilket man skall hänvisa till den medlemsstat i vilken utsändningen faktiskt äger rum, vid första anblicken onekligen den fördelen att det är mera lätthanterligt. Det behövs väl knappast en rättslig bedömning eller ens en diskussion för att fastställa om ett programföretag har använt den ena eller den andra medlemsstatens frekvens, satellitkapacitet eller upplänkningsstation. Detta övervägande talar förvisso för att ge företräde åt det av svaranden förespråkade kriteriet.
65. Man måste dock betänka att detta kriterium samtidigt har allvarliga olägenheter. Detta framgår effektivt av de konkreta exempel som kommissionen har gett i detta sammanhang.
66. Kommissionen har till en början fäst uppmärksamheten på möjligheten att ett TV-programföretag vid olika tidpunkter sänder ett och samma program via upplänkningsstationer som är belägna i olika medlemsstater. Vidare har kommissionen konstruerat det fallet att ett i medlemsstat A etablerat TV-programföretag för olika delar av sina program använder sig av upplänkningsstationer i medlemsstaterna B, C och D. I båda fallen skulle då enligt Förenade kungarikets mening flera medlemsstater vara ansvariga för ett TV-programföretag.
67. Förenade kungarikets resonemang ter sig inte övertygande. Svaranden har dock rätt i att kommissionen inte har visat att de fall den har konstruerat verkligen förekommer i praktiken. Enligt min mening behövs det med hänsyn till de konkreta fall som strax skall behandlas inte några ytterligare kommentarer till de fall kommissionen har konstruerat, som väl — åtminstone för närvarande — snarast är teoretiska.
68. Enligt uppgifter av kommissionen, som inte har motsagts av svaranden, sänder TV-programföretaget FilmNet sitt program både via en upplänkningsstation i Förenade kungariket och via en upplänkningsstation i Luxemburg. ZDF använder enligt samma uppgifter för sitt program en marksändare i Tyskland och dessutom en upplänkningsstation i Luxemburg. Ibåda fallen skulle Förenade kungarikets uppfattning leda till att två medlemsstater är behöriga för både ett och samma TV programföretag och samma sändningar.
69. Svaranden medger att den uppfattning svaranden företräder måste utgå från ett underförstått begrepp om en primär utsändningsplats (implied concept of primary point of transmission) för att en dubbelkontroll skall kunna undvikas. Det rör sig enligt svaranden därvid ingalunda om ett nytt begrepp. Det innebär att företräde alltid tillkommer den plats från vilken marksändningen äger rum. Saknas en sådan plats, måste man hitta en lösning genom internationella överenskommelser.
70. Detta medgivande ger enligt min mening belägg för att svarandens påstående, att det kriterium som svaranden förespråkar tillåter en enkel och klar fastställelse av behörig medlemsstat, är ogrundat. Tvärtom kan tillämpningen av det kriterium som Förenade kungariket förordar leda till svåra gränsdragningsfrågor. För att lösa dessa frågor skulle det krävas internationella överenskommelser, vilket Förenade kungariket inte bestrider. Om till exempel ett i medlemsstat A etablerat TV-programföretag sänder sitt program via upplänkningsstationer i medlemsstaterna B och C, kan den av svaranden företrädda uppfattningen inte bidra till att klargöra om medlemsstat B eller medlemsstat C är behörig. Jag anser detta vara en utslagsgivande brist i svarandens uppfattning.
71. Slutligen måste man ta upp svarandens invändning, att det av kommissionen förespråkade kriteriet kan innebära fara för missbruk. Skulle man utgå från etableringsplatsen, skulle nämligen ett TV-programföretag enligt svaranden bara behöva etablera sig i en annan medlemsstat för att kunna kringgå tillämpningen av en viss medlemsstats föreskrifter.
72. Denna invändning är ogrundad. För det första kan erinras därom, att det inte ens med den av kommissionen förespråkade uppfattningen räcker att ett TV-programföretag upprättar vilken etablering som helst — till exempel ett enkelt kontor — i en medlemsstat för att grunda behörighet för denna stat. Avgörande är tvärtom den medlemsstat i vilken det berörda företaget faktiskt är etablerat som TV-programföretag. Att omplacera den på detta sätt uppfattade etableringen är därför inte så enkelt som svaranden tycks tro.
73. Av det nyss sagda framgår att det av kommissionen förordade kriteriet för att fastställa behörig medlemsstat är mycket bättre än det som Förenade kungariket förordar även i det avseendet, att det hänför sig till ett sakligt förhållande som är stabilt och inte så lätt att ändra. En omplacering av en etablering i ovan nämnd mening är tämligen omständlig; byte av den medlemsstat från vilket sändningen sker är däremot redan med dagens teknik möjligt att göra på kort tid utan större besvär och kostnader.
74. Såväl kommissionen som Förenade kungariket har i detta sammanhang även åberopat de sakliga omständigheter som ligger till grund för målet C-327/93. I det fallet rörde det sig om ett företag som sände sitt program först från Nederländerna och senare från Danmark men som enligt kommissionens mening likväl var etablerat i Förenade kungariket. Iden mån denna kommissionens mening skulle vara riktig (och mycket talar för detta), skulle detta fall verkligen vara ett gott exempel på de svårigheter som den av Förenade kungariket förordade uppfattningen kan leda till. Det förefaller mig dock inte vara på sin plats att här gå närmare in på detta fall.
75. Preliminärt kan därmed konstateras att den av kommissionen företrädda uppfattningen om tolkning av artikel 2.1 i direktivet är riktig. Den medlemsstat under vars jurisdiktion ett TV-programföretag står är den medlemsstat i vilken företaget är etablerat. De i bestämmelsens andra strecksats nämnda anknytningskriterierna (medlemsstat vars frekvens, satellitkapacitet eller upplänkningsstation används) är relevant endast för TV-programföretag som inte står under en medlemsstats jurisdiktion. Avsnitt 43 i 1990 års Broadcasting Act, som inte hänvisar till TV-programföretagets etablering utan uteslutande till den plats från vilken sändningen sker, strider därför mot artikel 2.1 (och artikel 3.2) i direktivet.
Ytterligare överträdelser av artikel 2.1 och artikel 3.2 i direktivet
76. Kommissionen kritiserar Förenade kungariket för att ha överträtt bestämmelserna i artiklarna 2.1 och 3.2 i direktivet i ytterligare tre avseenden.
77. Kommissionen anmärker för det första på att avsnitt 43 av 1990 års Broadcasting Act hänvisar till mottagningen i Förenade kungariket, respektive i Förenade kungariket eller en annan medlemsstat, medan artikel 2.1 i direktivet inte anser mottagning som ett kriterium för att fastställa behörig medlemsstat.
78. I den mån de berörda bestämmelserna i avsnitt 43 — som svaranden gör gällande — endast skulle avse att eliminera tillämpning av avsnittet på TV-sändningar som är avsedda uteslutande för mottagning i icke medlemsstater, skulle de motsvara artikel 2.3 i direktivet och därför inte kunna påtalas. Av vad kommissionen anfört i sin replik framgår att kommissionen reagerar mot kriteriet mottagning i Förenade kungariket, eftersom Förenade kungariket är behörigt för alla TV-programföretag inom sin jurisdiktion, inte bara för de TV-programföretag vilkas sändningar är avsedda för mottagning av allmänheten i Förenade kungariket. Den här gjorda anmärkningen sammanfaller därför antingen med den anmärkning som redan prövats (och ansetts välgrundad), nämligen att Förenade kungariket har underlåtit att följa de kriterier som enligt artikel 2.1 i direktivet är avgörande för att fastställa behörigheten, eller också med den anmärkning som ännu skall prövas, det vill säga att svaranden med orätt gör skillnad mellan DSS och NDSS.
79. För det andra kritiserar kommissionen svaranden för att inte ha säkerställt att sändningar från tredje land, som är avsedda för allmänheten i en annan medlemsstat och som därvid använder sig av en frekvens som anvisats Förenade kungariket, överensstämmer med den lagstiftning som är tillämplig på sändningar avsedda för allmänheten i Förenade kungariket.
80. Mest väsentlig förefaller mig kommissionens tredje och i detta sammanhang sista anmärkning att vara, enligt vilken olikheten i behandlingen av DSS och NDSS är ytterligare en överträdelse mot artikel 2.1 i direktivet som indirekt följer av olikheten mellan de tekniska kriterier till vilka avsnitt 43 hänför sig. Medlemsstaterna är nämligen skyldiga att säkerställa att aüa TV-sändningar som sänds av programföretag inom deras jurisdiktion följer den lag som är tillämplig på sändningar som är avsedda för allmänheten.
81. Det är emellertid inte heller i detta hänseende helt entydigt, vilken omfattning den här gjorda anmärkningen har. Kommissionen anmärker särskilt på att avsnitt 44.3 i 1990 års Broadcasting Act, som gäller för DSS, föreskriver att bestämmelserna i avsnitt 16.2 g och 16.2 h i lagen är tillämpliga, medan så inte är fallet i avsnitt 45 som gäller för NDSS. Eftersom bestämmelserna i avsnitt 16.2 g och 16.3 h har till syfte att med lagen införliva artiklarna 4 och 5 i direktivet, skulle denna anmärkning från kommissionen kunna förstås så, att svaranden kritiseras för att inte ha säkerställt att NDSS tar hänsyn till de krav som ställs i artiklarna 4 och 5 i direktivet. Detta är för övrigt den anmärkning som Republiken Frankrike gjort till huvudpunkt i sina resonemang.
82. Såväl kommissionen som Förenade kungariket har dock samstämmigt förklarat, att frågan om huruvida Förenade kungariket med avseende på NDSS har uppfyllt sina skyldigheter enligt artiklarna 4 och 5 i direktivet är föremål för ett annat förfarande.
83. Den anmärkning som kommissionen har gjort i detta mål förefaller därför i stor utsträckning vara av formell karaktär. Den skulle alltså kunna formuleras på detta sätt: Medan DSS redan enligt lag — genom avsnitt 44.3 i 1990 års Broadcasting Act — är underkastad de krav som ställs i avsnitt 16.2 g och 16.2 h gäller detta inte för NDSS.
84. Det kan enligt min mening knappast råda något tvivel om att denna anmärkning är motiverad. Förenade kungariket har inte bestritt att NDSS är underkastad ett mindre strängt system än DSS. Det har till sitt försvar dock åberopat artikel 3.1 i direktivet, som tillåter medlemsstaterna att för TV-programföretag inom sin jurisdiktion föreskriva striktare eller mera detaljerade regler inom de områden som omfattas av detta direktiv. Dessa strängare bestämmelser måste enligt Förenade kungariket inte tillämpas på alla sändningar.
85. Förenade kungariket har dock gjort gällande att det fullgjort denna skyldighet, eftersom avsnitt 188 i 1990 års Broadcasting Act gör det möjligt att tillse att NDSS tar hänsyn till artiklarna 4 och 5 i direktivet. Detta ändrar dock inte den omständigheten att de nationella bestämmelserna skiljer mellan TV-programföretag som är underkastade nämnda bestämmelser i direktivet och sådana som kan bli underkastade dessa bestämmelser. Redan denna formella skillnad i behandlingen strider enligt min mening mot artiklarna 2.1 och 3.2 i direktivet. Kommissionens anmärkning är därför motiverad.
Överträdelse av artikel 2.2 i direktivet
86. Kommissionen kritiserar vidare Förenade kungariket för att ha överträtt artikel 2.2 i direktivet i den del definitionen i avsnitt 43 i 1990 års Broadcasting Act även omfattar TV-programföretag som står under andra medlemsstaters jurisdiktion.
87. Svaret på frågan om denna anmärkning är motiverad eller ej följer inte nödvändigtvis av de konstateranden som gjorts i fråga om artikel 2.1 i direktivet. Enligt avsnitt 43 i den nationella lagen gör Förenade kungariket anspråk på behörighet för alla TV-programföretag som sänder från Förenade kungariket. Därmed omfattas även företag som är etablerade i en annan medlemsstat och därför står under denna medlemsstats behörighet. Förenade kungariket utövar därmed en andra kontroll som strider mot artikel 2.2 i direktivet.
88. Det kan än en gång erinras om att ordalydelsen i denna bestämmelse inte hindrar den här förordade tolkningen. Förenade kungariket åberopar således med orätt att det vid sändningar från programföretag som är etablerade i andra medlemsstater men sänder från Förenade kungariket inte handlar om TV-sändningar från andra medlemsstater.
89. Slutligen har kommissionen kritiserat Förenade kungariket för ännu en överträdelse mot artikel 2.2 i direktivet avseende de programtjänster som kräver tillstånd, eftersom dessa skulle kunna innehålla TV-sändningar som ursprungligen sänts av programföretag inom andra medlemsstaters jurisdiktion.
90. Även i detta avseende kan således konstateras att en överträdelse av artikel 2.2 i direktivet är möjlig enligt ordalydelsen i den nationella lagen och att det krävs särskilda förvaltningsåtgärder för att utesluta denna möjlighet. Även i denna del synes mig därför kommissionens anmärkning vara motiverad.
91. Kommissionens talan är följaktligen — med beaktande av den inskränkning med avseende på lokala tjänster som kommissionen gjort under förfarandet — i full utsträckning motiverad.
92. Beslutet om rättegångskostnaderna följer av artikel 69.2 och 69.4 i rättegångsreglerna.
C — Förslag till avgörande
93. Jag föreslår att domstolen fastställer, att Förenade kungariket har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 2.1 och 2.2 samt artikel 3.2 i rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television, genom att
1 Originalspråk: tyska.
2 EGT nr L 298, s. 23.
3 Sä redan dom av den 30 april 1974, Sacchi (155/73, Rec. s. 409, punkt 6.)
4 Dom av den 26 april 1988, Bond van Adverteerders (352/85, Rec. s. 2085, punkt 14— 17).
5 Jfr dom av den 9 februari 1995, Leclcrc-Siplec (C-412/93, REG s. I-179, punkt 28). Se också EFTA-domstolens dom av den 16 juni 1995, Forbrukcrombudct mot Mattel Scandinavia A/S och Lego Norge A/S (förenade målen E-8/94 och E-9/94, punkt 22).
6 Nionde till och med tolfte övervägandet i direktivets ingress. Jag har för översikdighetens skull tillfogat nummer inom klammer.
7 Trettonde övervägandet i direktivets ingress.
8 Fjortonde och femtonde övervägandet i direktivets ingress.
9 Som redan generaladvokaten Jacobs har fastställt i sitt förslag till avgörande av den 24 november 1994 i målet Lcclcrc-Siplec (C-412/93, REG 1995, s. I-182, fotnot 49) innehåller den engelska avfattningen av artikel 3.1 ett övcrsättningsfcl (enligt denna avfattning skulle nämligen medlemsstaterna ha möjlighet att anvisa TV-programförctagcn inom sin jurisdiktion att utfärda strängare eller mera detaljerade bestämmelser, medan de övriga språkversionerna visar att det är medlemsstaterna som kan utfärda sådana föreskrifter).
10 Tjugonde övervägandet i direktivets ingress.
11 Jfr det tjugofjärde övervägandet i direktivets ingress.
12 Detta begrepp definieras i artikel 6 i direktivet.
13 Den franska och den engelska texten till konventionen och en tysk översättning har intagits i BGBl. (Bürgerliches Gesetzbuch, tysk författningssamling) II 1994, s. 639.
14 Detta ingressövcrvägande lyder: Europarådet har antagit den europeiska konventionen om television över gränserna.
15 1990 års Broadcasting Act av den 1 november 1990. Som framgår av avsnitt 2.1 a i 1990 års Broadcasting Act handlar det därvid om alla programföretag med undantag av BBC och (det för Wales behöriga) Wclsn Authority (såvitt avser det sistnämnda jfr avsnitt 56 f. i lagen).
16 Broadcasting (Foreign Satellite Broadcasting Programmes — Specified Countries) Order 1991 (SI 1991 nr 2124).
17 Se tolfte övervägandet i direktivets ingress.
18 Jag stöder mig i detta avseende på direktivets språkbruk (jfr det tolfte och det fjortonde övervägandet i direktivets ingress). Märkligt nog används i den tyska texten till det femtonde övervägandet i direktivets ingress begreppet Scn-destaat (sändningsstat), medan andra språkversioner (t. ex. den franska och den engelska texten) även här använder ursprungsmcdlcmsstat.
19 Denna fråga är föremal för tvist i det redan nämnda målet C-ll/95.
20 Jfr det tolfte övervägandet i direktivets ingress: Ursprung (tysk text). Se också i det fjortonde ingressövervägandet: Ursprungsmitglicdstaat (tysk text), originating Member State (engelsk text), Etat membre d'origine (fransk text), Estado miembro de origen (spansk text), Estado-membro de origem (portugisisk text) och Suto membre d'origine (italiensk text). Med undantag av den tyska texten används dessa uttryck även i det femtonde ingress-övervägandcL
21 Jfr det tolfte ingressövcrvägandet: Member State from which they emanate (engelsk text), État membre dont elles émanent (fransk text), Estado-membro de onde provêm (portugisisk text) och Estado miembro de que emanen (spansk text).
22 Ser man på det tolfte, det fjortonde och det femtonde ingressövcrvägandet i de olika språkversionerna kan man konstatera, att där huvudsakligen används uttryck som hänför sig till sändningarnas ursprung eller härkomst,
23 Det faller t. ex. i ögonen att den tyska texten till det fjortonde ingressövcrvägandet använder — enligt min mening det korrekta — begreppet Ursprungsmitglicdstaat men i det femtonde ingressövcrvägandet likväl använder Scn-destaat, trots att alla övriga texter som jag jämfört med visar att det här är fråga om en (Ursprungs-JMííg/ieílstaat.
24 EGT nr C 185, 1995, s. 4.
25 Den föreslagna nya lydelsen är: Under en medlemsstats jurisdiktion står de TV-programföretag som är etablerade pä ett område inom denna stats jurisdiktion, där förfogar över en fast anläggning och faktiskt utövar en ekonomisk verksamhet (artikel 2.2 enligt ny numrering). I samband därmed skall det sjunde och det nionde övervägandet i det föreslagna direktivets ingress läsas. Enligt dessa skall ett företags säte vara huvudkriterium för fastställclsc av en medlemsstats befogenhet, och detta kriterium kan fastställas med hjälp av en rad kriterier, såsom den plats där företaget som tillhandahåller en tjänst har sitt säte, den plats där besluten om programinriktningen vanligtvis fattas eller platsen för slutregi (dvs. den plats där det program som skall sändas till allmänheten slutgiltigt sammanställs), i den mån en avsevärd del av de medel som är nödvändiga för utförandet av sändningsverksamheten för television befinner sig i en och samma medlemsstat.
26 Jfr sjunde övervägandet i det föreslagna direktivets ingress.
27 Se beträffande detta punkterna 2 och 3 ovan.
28 Dom av den 4 december 1986, kommissionen mot Tyskland (205/84, Rec. 1986, s. 3755), punkt 23.
29 Sc under punkt 58 f.
30 EGT nr C 179, 1986, s. 4.
31 Europeiska gemenskapernas bulletin, bilaga 5/86, s. 5 f.
32 A. st (fotnot 30), s. 13 f.
33 Se ovan punkt 33.
34 Det skall erinras om att det av kommissionen ursprungligen framlagda förslaget inte bara avsäg televisionen utan även radion.
35 Se ovan punkt 33.
36 Europeiska gemenskapernas bulletin, nr 12/1988, s. 8 f. (11).
37 Se ovan punkt 49.
38 Den redan diskuterade ändringen av avfattningen av ifrågavarande bestämmelse har som framgått inte något att göra med konventionen (se ovan punkt 45).
39 Jfr det andra övervägandet i direktivets ingress.
40 Se det tolfte övervägandet i ingressen i rådets direktiv 93/83/EEG av den 27 september 1993 om samordning av vissa bestämmelser om upphovsrätt och närstående rättigheter avseende satellitsändningar och vidaresändning via ka-bcl-ut-sändning (EGT nr L 248, s. 15).
41 Artikel 1 i konventionen.
42 Jfr ovan punkt 26.
43 Jfr fotnoterna 23 och 24.
44 Eniigt vad kommissionen har uppgivit vid förhandlingen är det endast Förenade kungariket och Finland som handlar annorlunda.
45 Ett TV-programföretag skulle t, ex. kunna sända en del av sitt program (som morgonprogrammet) frän en medlemsstat och en annan del (t- ex. kvällsprogrammet) från en annan medlemsstat.
46 Se ovan punkt 62.
47 Mâl C-23/93 (Rcc. 1994, s. I-4795).
48 Förslag till avgörande av den 16 juni 1994 (Rcc. 1994, s. I-4797).
49 Punkt 72 f.
50 Mâl C-327/93 har för övrigt avskrivits genom beslut av domstolens ordförande av den 29 mars 1996, sedan den nationella domstolen dragit tillbaka sin begäran om förhandsavgörande.
51 Se ovan punkt 15.
52 Se ovan punkt 28 f.
53 Vid förhandlingen nämnde kommissionen som exempel ett i Österrike etablerat TV-programförctag som nyligen fått ett NDSS-nllstând av Förenade kungariket.
54 Se ovan punkt 33.
55 Se punkt 24 f.