Domstolens dom (sjätte avdelningen) den 25 juni 1997
I mål C-285/94,
DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden G.F. Mancini samt domarna J. L Murray och G. Hirsch (referent), generaladvokat: D. Ruiz-Jarabo Colomer, justitiesekreterare: byrådirektören D. Louterman-Hubeau,
med hänsyn till förhandlingsrapporten,
efter att parterna har avgivit muntliga yttranden vid sammanträdet den 3 oktober 1996,
och efter att den 5 november 1996 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
Den första grunden
Kommissionens och de producerande medlemsstaternas befogenheter att genomföra rättsakter och göra bedömningar
Kommissionens befogenhet att använda andra uppgifter
Ersättandet av uppgifter inom ramen för den ifrågasatta förordningen
Den andra grunden
Den tredje grunden
Rättegångskostnader
1. Republiken Italien har genom ansökan, som inkom till domstolens kansli den 20 oktober 1994, med stöd av artikel 173 första stycket i EG-fördraget väckt talan om ogiltigförklaring av kommissionens förordning (EG) nr 1840/94 av den 27 juli 1994 om fastställande av avkastningen av oliver och olivolja för regleringsåret 1993/1994 (EGT L 193, s. 1, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå, nedan kallad den ifrågasatta förordningen).
2. Denna förordning ingår i regelverket avseende gemenskapsstöd till producenter av oliver och olivolja.
3. I rådets förordning nr 136/66/EEG av den 22 september 1966 om den gemensamma organisationen av marknaden för oljor och fetter (EGT 172, 1966, s. 3025) föreskrivs det om gemenskapsstöd till producenter av oliver och olivolja. I artikel 5.2 i denna förordning, i dess ändrade lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 3499/90 av den 27 november 1990 (EGT L 338, s. 1), anges följande:
4. Enligt artikel 2.4 i rådets förordning (EEG) nr 2261/84 av den 17 juli 1984 om allmänna bestämmelser om beviljande av stöd för framställning av olivolja och stöd till organisationer för producenter av olivolja (EGT L 208, s. 3), i dess ändrade lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 3500/90 av den 27 november 1990 (EGT L 338, s. 3), skall stora odlare i den mening som avses i artikel 5.2 första strecksatsen i förordning nr 136/66 beviljas ett stöd beräknat på grundval av deras faktiska produktion, medan de andra odlarna, som avses i artikel 5.2 andra strecksatsen i samma förordning, beviljas ett stöd som skall vara lika med det belopp som erhålls genom tillämpning av de genomsnittliga avkastningarna av oliver och olja under de fyra föregående regleringsåren, fastställda enligt en standardmetod som anges i artikel 18 i den förordningen, med beaktande av antalet olivträd i produktion och under förutsättning att oliverna pressats till olja vid en godkänd fabrik.
5. I artikel 17 a i förordning nr 2261/84, i dess ändrade lydelse enligt förordning nr 3500/90, återfinns följande detaljbestämmelser för fastställandet av de olika kvantiteter som är nödvändiga för att beräkna de olika slagen av stöd:
6. Sätten att beräkna avkastningen av oliver och olja framgår av artikel 18 i förordning nr 2261/84, där följande föreskrivs:
7. I artikel 19 i samma förordning tilläggs att avkastning i den mening som avses i artikel 18 skall fastställas i enlighet med förfarandet i artikel 38 i förordning nr 136/66, det vill säga det så kallade förvaltningskommittéförfarandet.
8. Beträffande de uppgifter som kommissionen behöver för att fastställa avkastningen föreskrivs följande i artikel 12 i kommissionens förordning nr 3061/84 av den 31 oktober 1984 om tillämpningsföreskrifter för systemet med produktionsstöd för olivolja (EGT L 288, s. 52):
9. I syfte att säkerställa en korrekt och enhetlig tillämpning av produktionsstödet och med hänsyn till att det har visat sig att den administrativa strukturen i de producerande medlemsstaterna inte har varit tillräckligt anpassad för genomförande av de kontroller som föreskrivs i gemenskapsbestämmelserna, föreskrivs i artikel 1.1 i rådets förordning (EEG) nr 2262/84 av den 17 juli 1984 om särskilda bestämmelser för olivolja (EGT L 208, s. 11) att [v]arje producerande medlemsstat skall, i enlighet med sin rättsliga struktur, upprätta ett organ för utförande av vissa kontroller och uppgifter i anslutning till systemet med stöd för olivoljeproduktionen. Republiken Italien har i detta syfte bildat Age-Control SpA (nedan kallat Age-Control).
10. Vad närmare bestämt beträffar regleringsåret 1993/1994, som tvisten gäller, anges i artikel 1 i kommissionens förordning (EG) nr 1187/94 av den 26 maj 1994 om fastställande av den beräknade produktionen av olivolja och beloppet av det enhetliga produktionsstöd som kan utbetalas i förskott under marknadsföringsåret 1993/1994 (EGT L 132, s. 4, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå) följande siffror:
11. Slutligen fastställs i bilaga I till den ifrågasatta förordningen, till vilken det hänvisas i artikel 1.1 i förordningen, standardavkastningen av oliver och olja för varje produktionsområde.
12. I detta avseende hänvisas det i första övervägandet i förordningen till artikel 18 i förordning nr 2261/84, enligt vilken avkastningen av oliver och olja skall fastställas för enhetliga produktionsområden på grundval av uppgifter som de producerande medlemsstaterna lämnar, och där det anges att denna avkastning, med beaktande av erhållna uppgifter, skall fastställas på sätt som anges i bilaga I.
13. Vad gäller den italienska avkastningen framgår det av detta övervägande att de siffror som återfinns i bilaga I i viss utsträckning har anpassats i förhållande till de uppgifter som lämnats av medlemsstaten, för att uppnå överensstämmelse med den beräknade produktionen enligt kommissionens förordning (EG) nr 1187/94.
14. Den italienska regeringen har till stöd för sin talan anfört tre grunder avseende
15. Till stöd för den första grunden har den italienska regeringen anfört att kommissionen, när den fastställde den avkastning som anges i den ifrågasatta förordningen, inte grundade sig på uppgifter från Age-Control, utan på egna uppgifter som inte hade samlats in på det sätt som föreskrivs i förordningen. Kommissionen hade i själva verket valt ut uppgifter från marknaden, bland annat genom att endast hänvisa till kvaliteten på jungfruolja.
16. Enligt den italienska regeringen medger varken artikel 155 fjärde strecksatsen i fördraget, artikel 18 i förordning nr 2261/84, artikel 12 i förordning nr 3061/84, artikel 1 i förordning nr 2262/84 eller rättssäkerhetsprincipen att kommissionen vid beräkning av den genomsnittliga avkastningen av oliver och olja enligt artikel 18 i förordning nr 2261/84 använder en metod varigenom den ersätter de uppgifter och siffror som skall lämnas av de särskilda nationella organ som anges i artikel 1.1 i förordning nr 2262/84, i detta fall Age-Control, med siffror som fritt har fastställts på grundval av andra kriterier.
17. Enligt den italienska regeringen är nämligen kommissionen också vid insamlandet av sifferunderlaget bunden av de ifrågavarande gemenskapsreglerna. Om så inte var fallet, skulle det vara onödigt med de nationella organ som medlemsstaterna har varit tvungna att inrätta för att på det nationella planet ta emot och granska den information som behövs för att fastställa olivodlingarnas avkastning. Det arbete som dessa organ utför bygger på program som i förväg godkänts av kommissionen, som står under övervakning av tjänstemän vid kommissionen och avseende vilka arbetet utförs enligt kommissionens instruktioner.
18. Den italienska regeringen har dock medgivit att kommissionen, inom ramen för det utrymme för skönsmässig bedömning som den förfogar över för att fastställa avkastningen, kan korrigera de uppgifter som den erhåller från medlemsstaterna under förutsättning att den visar att de nationella uppgifterna inte har fastställts enligt de objektiva kriterier för fastställande av avkastningen som anges i artikel 12 i förordning nr 3061/84.
19. Vad beträffar förordning nr 1187/94 och den ifrågsatta förordningen skall det inledningsvis erinras om att kommissionen för regleringsåret 1993/1994, efter att inom ramen för förordning nr 1187/94 ha minskat de italienska beräkningarna av produktionen, i förordning nr 1840/94 har fastställt standardavkastningen i kg oliver per träd och kg olja per 100 kg oliver till en nivå som, i överensstämmelse med den beräknade produktionen, ligger cirka 30 procent över den nivå som följer av en beräkning på grundval av enbart de siffror som kommer från Age-Control. Att denna minskning om 30 procent verkligen har skett har inte bestridits.
20. I fråga om kommissionens respektive de producerande medlemsstaternas befogenheter vid administrationen av systemet med stöd till producenter av oliver och olivolja, kan det erinras om att enligt artikel 155 fjärde strecksatsen i fördraget skall kommissionen, för att säkerställa den gemensamma marknadens funktion och utveckling, utöva de befogenheter som rådet ger den för att genomföra de regler som fastställts av rådet.
21. Således har rådet genom artiklarna 17 a och 18 i förordning nr 2261/84, i dess ändrade lydelse enligt förordning nr 3500/90, givit kommissionen i uppdrag att under och efter ett regleringsår enligt förfarandet i förvaltningskommittén fastställa olika kvantiteter oliver och olivolja, det vill säga den genomsnittliga avkastningen under de senaste fyra regleringsåren, den beräknade produktionen, avkastning per regleringsår och den faktiska produktionen. Dessa uppgifter behövs vid beviljandet av stöd till producenter i den mening som avses i artikel 5.2 i förordning nr 136/66.
22. Av systematiken i fördraget, i vilken artikel 155 i fördraget ingår, samt av de krav som ställs upp i praxis följer att begreppet genomföra skall ges en vid tolkning. Eftersom endast kommissionen har möjlighet att kontinuerligt och uppmärksamt följa utvecklingen på jordbruksmarknaderna och handla med den skyndsamhet som situationen kräver, kan rådet bli tvunget att ge kommissionen vidsträckta befogenheter på detta område. Följaktligen skall gränserna för dessa befogenheter i synnerhet bedömas utifrån de allmänna och grundläggande målen med organisationen av marknaden (dom av den 17 oktober 1995 i mål C-478/93, Nederländerna mot kommissionen, REG 1995, s. I-3081, punkt 30).
23. Enligt domstolens rättspraxis gäller detta utrymme för skönsmässig bedömning också i viss grad vid fastställandet av grundläggande uppgifter (se i detta avseende dom av den 29 oktober 1980 i mål 138/79, Roquette Frères mot rådet, Rec. s. 3333, punkt 25). Som generaladvokaten uppgav i punkt 30 i sitt förslag till avgörande, har domstolen nyligen, i den ovan nämnda domen i målet Nederländerna mot kommissionen, fastslagit att kommissionen kan kontrollera att de siffror som nationella förvaltningar lämnar är riktiga och i förekommande fall korrigera dem ex officio. Utövandet av denna befogenhet får dock varken strida mot det grundläggande regelverket eller tillämpningsreglerna, vilka i detta fall bland annat återfinns i förordning nr 2261/84.
24. I detta avseende kan det konstateras att en bokstavstolkning av artikel 18 i förordning nr 2261/84 inte hindrar att kommissionen inte bara godtar uppgifterna från de producerande medlemsstaterna, utan korrigerar dem om det förefaller som om de inte överensstämmer med de verkliga förhållandena på marknaden.
25. Avkastningen skall enligt denna bestämmelse beräknas på grundval av de uppgifter som de producerande medlemsstaterna lämnar. Detta uttryck utesluter i själva verket varken ändringar av de uppgifter som de producerande medlemsstaterna har meddelat eller att andra uppgifter beaktas, vilket bekräftas av artikel 12.2 i förordning nr 3061/84. I denna artikel räknas det bara upp ett begränsat antal uppgifter som de producerande medlemsstaterna skall samla in och meddela till kommissionen, utan att möjligheten utesluts att andra uppgifter kan samlas in.
26. Hänvisningen i artikel 19 i förordning nr 2261/84 till förvaltningskommittéförfarandet vid fastställandet av avkastningen enligt artikel 18 i samma förordning visar att detta förfarande inte är begränsat till en enkel beräkning på grundval av de uppgifter som meddelats av behöriga organ i medlemsstaterna, utan innebär att kommissionen, i förekommande fall biträdd av förvaltningskommittén, har en viss självständig beslutanderätt.
27. Om det antas att fastställandet av avkastningen är resultatet av en enkel beräkning som utförts enligt strikta och väldefinierade regler på grundval av siffror från medlemsstaterna som inte kan ändras, skulle det vara överflödigt att blanda in såväl förvaltningskommittén för oljor och fetter som kommissionen, och som generaladvokaten konstaterade i punkt 37 i sitt förslag till avgörande skulle medlemsstaterna direkt ha anförtrotts uppgiften att slutgiltigt fastställa avkastningen.
28. För att säkerställa att de väsentliga målen i systemet med stöd till producenter av oliver och olivolja uppnås, det vill säga att säkerställa likabehandling av alla producenter av oliver och olivolja i samtliga producerande medlemsstater och att övervaka att systemet med stöd till producenter fungerar bra på grundval av korrekta uppgifter, skall kommissionen kunna kontrollera och i förekommande fall korrigera de uppgifter som meddelas av varje medlemsstat.
29. Denna tolkning vinner stöd av det förhållandet att det inom ramen för den ifrågavarande förordningen bara är kommissionen som enligt förvaltningskommittéförfarandet ansvarar för fastställandet av de olika kvantiteter som skall beaktas vid beviljandet av stöd. Följaktligen skall kommissionen enligt artikel 17 a.2 i förordning nr 2261/84 fastställa den beräknade produktionen före den 1 april och enligt artiklarna 18 och 17 a.3 i samma förordning fastställa avkastningen före den 31 maj och den faktiska produktionen senast sex månader efter regleringsårets slut.
30. Det förefaller således som om kommissionen och de producerande staterna har kompletterande uppgifter i systemet med stöd till producenter av oliver och olivolja. De producerande medlemsstaterna skall lämna vissa uppgifter till kommissionen som denna har rätt att kontrollera för att slutgiltigt fastställa avkastningen av oliver och olivolja.
31. Den italienska regeringen har anklagat kommissionen för att ha använt uppgifter som samlats in utan stöd i de relevanta gemenskapsreglerna. Det är därför lämpligt att kontrollera räckvidden av de befogenheter som kommissionen har att korrigera uppgifter som lämnas av de producerande medlemsstaterna.
32. När uppgifterna som samlats in av de behöriga nationella myndigheterna och meddelats av de producerande medlemsstaterna på ett märkbart sätt avviker från de verkliga förhållandena på marknaden, är kommissionen inte tvungen att begränsa sig till smärre ändringar av dessa uppgifter, utan kan när det är nödvändigt ersätta dem med uppgifter som den enligt sina egna kriterier har samlat in direkt hos olika ekonomiska aktörer, dock under förutsättning att dessa uppgifter på ett riktigt sätt återspeglar läget och den verkliga utvecklingen på marknaden för oliver och olivolja.
33. Om kommissionen inte kunde ersätta uppgifterna på detta sätt, skulle den inte kunna säkerställa att systemet med stöd till producenter av oliver och olivolja fungerar på ett bra sätt på grundval av korrekta uppgifter och följaktligen inte heller kunna tillse att ett av de väsentliga gemenskapspolitiska målen på detta område iakttas, nämligen likabehandling av alla producenter av oliver och olivolja i samtliga medlemsstater.
34. En sådan tolkning strider inte mot bestämmelserna i artikel 18 i förordning nr 2261/84 och artikel 12 i förordning nr 3061/84. Till skillnad från i artikel 17 a.4 i förordning nr 2261/84 anges det visserligen inte uttryckligen i dessa bestämmelser att andra informationskällor kan användas och att det i förekommande fall kan göras studier eller undersökningar av produktionen av olivolja. Som redan framgår av punkt 25 i denna dom utesluter dock inte lydelsen av artikel 18 i förordning nr 2261/84 att andra källor än de uppgifter som samlats in och meddelats av de producerande medlemsstaterna i enlighet med artikel 12 i kommissionens förordning nr 3061/84 används.
35. När de uppgifter som samlats in av en medlemsstat bara kan korrigeras genom att de ersätts med andra uppgifter som bättre än de nationella uppgifterna återspeglar läget på marknaden och avkastningen under det ifrågavarande regleringsåret, strider följaktligen inte den möjlighet som kommissionen har att ersätta uppgifterna mot artikel 18 i förordning nr 2261/84.
36. Det är i än högre grad befogat att använda andra informationskällor, såsom de som föreskrivs i artikel 17 a.4 i förordning nr 2261/84, med avseende på avkastningen, eftersom den sammanlagt ger uttryck för den faktiska produktion som kommissionen enligt artikel 17 a.3 första strecksatsen i samma förordning skall fastställa senast sex månader efter regleringsårets slut.
37. Även om korrigeringen av uppgifterna från de producerande medlemsstaterna skiljer sig från förfarandet genom vilket dessa uppgifter ersätts med uppgifter från andra källor, kan de två förfarandena utmynna i samma sifferunderlag för beräkningen av avkastningen, så att det till slut blir omöjligt att fastställa från vilket förfarande avkastningen härrör.
38. Vid bedömningen av om kommissionen i detta fall kunde ersätta uppgifterna från de behöriga italienska myndigheterna med sina egna uppgifter, skall det följaktligen kontrolleras om de kriterier som kommissionen tillämpade på uppgifterna från olika ekonomiska aktörer på den italienska marknaden på ett bättre sätt än uppgifterna från de italienska myndigheterna kunde återspegla det verkliga läget på den italienska marknaden och om de är av sådant slag att de vederlägger den italienska regeringens påstående att produktionen under regleringsåret 1993/1994 översteg den faktiska produktionen under det föregående regleringsåret.
39. Eftersom det rör sig om en bedömning av ett komplicerat ekonomiskt förhållande, skall det först erinras om att när, som i detta fall, kommissionen besitter en långtgående befogenhet att göra en skönsmässig bedömning kan inte gemenskapsdomstolarna, enligt domstolens rättspraxis, vid en kontroll av om denna befogenhet utövats på rättsenligt sätt, ersätta den behöriga myndighetens bedömning med sin egen, utan skall begränsa sig till att pröva om myndighetens bedömning är behäftad med något uppenbart fel eller visar prov på maktmissbruk (se dom av den 14 januari 1997 i mål C-169/95, Spanien mot kommissionen, REG 1997, s. I-135, punkt 34).
40. I detta fall har den italienska regeringen inte visat att det föreligger något sådant fel.
41. Med hänsyn till vad som tidigare förevarit i fråga om fastställandet av avkastningen, hade kommissionen anledning att kontrollera, korrigera och till och med ersätta de italienska uppgifterna. De italienska myndigheternas prognos för den italienska produktionen, som ingick i den bedömning som fastställts i förordning nr 1187/94, hade nämligen redan korrigerats nedåt. Även om det inte fanns något faktiskt orsakssamband mellan förordning nr 1187/94 och den ifrågasatta förordningen, kunde kommissionen inte, utan att riskera att missköta sin roll i administrationen av stöd till producenter av oliver och olivolja, bortse ifrån den skillnad på nästan 30 procent som förelåg mellan den beräknade produktionen inom ramen för förordning nr 1187/94 och den avkastning som följde av de ursprungliga uppgifter som hade meddelats av Age-Control.
42. De kriterier som kommissionen använde, bland andra grossistpriser, förhållandet mellan priset på marknaden och utbudet, kvantiteter i privata lager, kvantiteter för vilka det begärts intervention, datum för försäljning av privata lager under regleringsårets början samt meteorologiska förhållanden i vissa italienska regioner, var av sådant slag att de sammantagna gav en riktig bild av de verkliga förhållandena och utvecklingen på marknaden.
43. Trots att den italienska regeringen på goda grunder har kritiserat vissa detaljer avseende kriterierna och vissa slutsatser som kommissionen har dragit av dessa, kan det konstateras att uppgifterna från de olika ekonomiska aktörerna, till skillnad från de uppgifter som Age-Control samlade in och som de italienska myndigheterna meddelade kommissionen, sammantagna visade på en tendens till nedgång i produktionen jämfört med det föregående produktionsåret.
44. Som generaladvokaten preciserade i punkt 54 och följande punkter i sitt förslag till avgörande, motsvarade de uppgifter som kommissionen använde för att fastställa avkastningen, som utgjorde den faktiska produktionen i den mening som avses i artikel 17 a.3 i förordning nr 2261/84, på ett bättre sätt än sifferuppgifterna från den italienska förvaltningen de verkliga ekonomiska förhållandena på den italienska marknaden för olivolja.
45. Vad beträffar rättssäkerhetsprincipen skall det påpekas att denna inte kan anses ha åsidosatts, eftersom den berörda medlemsstaten informerades om varför kommissionen beslutade att grunda sig på sina egna uppgifter samt om den metod den valde att samla in uppgifterna på och eftersom medlemsstaten själv hade tillgång till de använda uppgifterna. Denna information gav den berörda medlemsstaten möjlighet att jämföra uppgifterna och i förekommande fall se över sina egna siffror. Vad mer specifikt rör regleringsåret 1993/1994, uppgav generaladvokaten i punkt 51 i sitt förslag till avgörande att den italienska regeringen hade all information, vilket innebar att rättssäkerhetsprincipen hade iakttagits.
46. Under dessa omständigheter skall grunden avseende överträdelse av artikel 155 fjärde strecksatsen i EG-fördraget, artikel 18 i förordning nr 2261/84, artikel 12 i förordning nr 3061/84 och artikel 1 i förordning nr 2262/84 samt åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen förkastas.
47. Den italienska regeringen har gjort gällande att den ifrågasatta rättsakten inte är tillräckligt motiverad och att kommissionen därför har åsidosatt den motiveringsskyldighet som följer av artikel 190 i fördraget.
48. Enligt fast rättspraxis skall det av den motivering som erfordras enligt artikel 190 i fördraget på ett klart och otvetydigt sätt framgå hur den institution som har utarbetat rättsakten har resonerat, så att berörda parter kan få reda på skälen för den vidtagna åtgärden och domstolen ges möjlighet att utöva kontroll. Det krävs dock inte att samtliga relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom frågan om huruvida motiveringen av en rättsakt uppfyller kraven i artikel 190 i fördraget inte endast skall bedömas med beaktande av motiveringens lydelse, utan även med beaktande av det sammanhang i vilket motiveringen ingår samt av alla rättsregler som gäller på det berörda området (ovannämnda dom i målet Nederländerna mot kommissionen, punkterna 48 och 49, och dom av den 15 april 1997 i mål C-22/94, Irish Farmers Association m. fl., REG 1997, s. I-1809, punkt 39).
49. I detta fall räcker det att hänvisa till lydelsen av det första övervägandet i den ifrågasatta förordningen, där det i fråga om den italienska avkastningen på ett klart och otvetydigt sätt klargörs att de siffror som återfinns i bilaga I har ändrats i förhållande till de uppgifter som medlemsstaten lämnat för att säkerställa överensstämmelse med den beräknade produktionen enligt förordning nr 1187/94. Det kan konstateras att oavsett om det fanns grund för Republiken Italiens invändning mot att det skulle föreligga ett faktiskt orsakssamband mellan den beräknade produktionen och avkastningen, kunde den under dessa omständigheter inte bortse ifrån den motivering som föranledde kommissionen att korrigera uppgifterna från denna medlemsstat.
50. Grunden avseende att det saknas en motivering av den ifrågasatta förordningen skall därför förkastas.
51. Vad beträffar den tredje grunden, stöder sig den italienska regeringen på det första övervägandet i den ifrågasatta förordningen och har därvid gjort gällande att kommissionen har gjort sig skyldig till maktmissbruk genom att fastställa nivån på avkastningen så att den anpassas efter den produktion som beräknats inom ramen för förordning nr 1187/94 och på detta sätt motiverar sin restriktiva prognos för produktionen under regleringsåret 1993/1994.
52. Enligt fast rättspraxis är en rättsakt från en gemenskapsinstitution behäftad med maktmissbruk om den har antagits uteslutande eller åtminstone till övervägande del i avsikt att uppnå andra mål än de åberopade eller i avsikt att kringgå ett förfarande som särskilt föreskrivs i fördraget för att bemöta svårigheter i det enskilda fallet (dom av den 12 november 1996 i mål C-84/94, Förenade kungariket mot rådet, REG 1996, s. I-5755, punkt 69).
53. Så är inte fallet med den ifrågasatta förordningen.
54. Vad beträffar syftet med förordningen, har kommissionen i det första övervägandet klargjort att avkastningen av oliver och olivolja skall fastställas för enhetliga produktionsområden på grundval av uppgifter som de producerande medlemsstaterna lämnar och att avkastningen, med beaktande av erhållna uppgifter, skall fastställas på sätt som anges i bilaga I. Det råder därför inte heller någon tvekan om att avsikten med den ifrågasatta förordningen är att förverkliga det mål som anges i artikel 18 i förordning nr 2261/84, det vill säga att fastställa avkastningen.
55. Vad avser den italienska produktionen har kommissionen därefter i den sista meningen i samma övervägande angivit skälen för att den justerade de italienska siffrorna, till skillnad från siffrorna från de övriga medlemsstaterna, vilka användes utan ändringar. Som generaladvokaten uppgav i punkt 80 i sitt förslag till avgörande har kommissionen endast givit en förklaring till att det vidtagits en ändring av en uppgift för fastställandet av avkastningen, men den eftersträvar inte att förverkliga ett annat mål än det som anges i de två första meningarna i övervägandet.
56. Då den italienska regeringen inte har visat att den ifrågasatta förordningen eftersträvar något annat mål än att fastställa avkastningen, är detta fastställande inte behäftat med något uppenbart fel. Följaktligen skall även grunden avseende maktmissbruk förkastas.
57. Talan skall därför ogillas i sin helhet.
58. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Republiken Italien har tappat målet, skall den förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.
På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) följande dom:
1) Talan ogillas.
2) Republiken Italien förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.
1 Rättcgångsspråk: italienska.