Domstolens dom (sjätte avdelningen) den 12 december 1996

I de förenade målen C-320/94, C-328/94, C-329/94, C-337/94, C-338/94 och C-339/94, angående en begäran enligt artikel 1 77 i EG-fördraget, från Tribunale amministrativo regionale del Lazio (Italien), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i de vid den nationella domstolen anhängiga målen mellan

DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden G. E Mancini samt domarna J. L. Murray (referent), C. N. Kakouris, P. J. G. Kapteyn och H. Ragnemalm, generaladvokat: F. G. Jacobs, justitiesekreterare: byrådirektören D. Louterman-Hubeau,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från: Reti Televisive Italiane SpA, genom advokaten Aldo Bonomo, Milano, samt advokaterna Carlo Mezzanotte och Stefano Previti, Rom, Federazione Italiana Editori Giornali (FIEG), genom advokaten Filippo Lubrano, Rom, Coordinamento delle associazioni per la difesa dell'ambiente e dei diritti degli utenti e consumatori (Codacons) och l'Associazione Utenti Radiotelevisivi, genom advokaterna Carlo Rienzi, Giuseppe Lo Mastro, Roberto Canestrelli, Michele Lioi, Luciana Selmi, Stefano Viti och Rosaria Garozzo, Rom, Italiens regering, genom professor Umberto Leanza, chef för utrikesministeriets avdelning för diplomatiska tvister, i egenskap av ombud, biträdd av Ivo M. Braguglia, avvocato dello Stato, Greklands regering, genom statens juridiske rådgivare Panaiotis Camarineas, och Joanna P. Kiki, särskilda rättstjänsten för gemenskapsrättsliga angelägenheter, i egenskap av ombud, Österrikes regering, genom Wolf Okresek, Ministerialrat, i egenskap av ombud, Portugals regering, genom Luis Fernandes, chef för rättssekretariatet vid utrikesministeriets avdelning för EG-frågor, José Santos Cardoso, rättssekretariatet vid avdelningen för EG-frågor vid samma ministerium, och Luis Paulo Rebelo Barreto Xavier, chefsrådgivare vid premiärministerns rättstjänst, samtliga i egenskap av ombud, Europeiska gemenskapernas kommission, genom juridiske chefsrådgivaren Antonino Abate och Berend Jan Drijber, rättstjänsten, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att muntliga yttranden har avgivits vid sammanträdet den 23 maj 1996 av: Reti Televisive Italiane SpA, företrätt av advokaten Aldo Frignani, Turin, Vallau Italiana Promomarket Sri, företrätt av advokaten Giovanni Giovannelli, Rom, Federazione Italiana Editori Giornali (FIEG), företrädd av Filippo Lubrano, den italienska regeringen, företrädd av Ivo M. Braguglia, den grekiska regeringen, företrädd av biträdande juridiske rådgivaren Vassileios Kontolaimos, statens rättsliga råd, i egenskap av ombud, den portugisiska regeringen, företrädd av Luis Paulo Rebelo Barreto Xavier, samt kommissionen, företrädd av Antonio Abate och Berend Jan Drijber,

och efter att den 11 juli 1996 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Den första frågan

Upptagande till sakprövning

Bakgrund

Den andra frågan

Upptagande tül sakprövning

Bakgrund

Rättegångskostnader

1. Tribunale Amministrativo Regionale del Lazio har genom sex beslut av den 19 oktober 1994, som inkom till domstolen den 8 (C-320/94), den 12 (C-328/94 och C-329/94) samt den 28 december (C-337/94, C-338/94 och C-339/94) samma år, begärt att domstolen enligt artikel 177 i EG-fördraget skall meddela ett förhandsavgörande avseende flera frågor om tolkningen av rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television (EGT nr L 298, s. 23, nedan kallat direktivet) och särskilt av artikel 17.1 om sponsring samt artiklarna 1 b och 18.

2. I artikel 1 b i direktivet definieras TV-reklam som varje form av sänt meddelande mot betalning eller liknande ersättning som utförs av ett offentligt eller privat företag i samband med handel, affärsverksamhet, hantverk eller yrke i avsikt att mot betalning främja tillhandahållandet av produkter eller tjänster, inklusive fast egendom, eller rättigheter och förpliktelser. I denna bestämmelse föreskrivs vidare att [m]ed undantag för de ändamål som anges i artikel 18 innefattar detta inte direkta erbjudanden till allmänheten som gäller försäljning, köp eller uthyrning av produkter eller tillhandahållande av tjänster mot betalning.

3. I artikel 1 d i direktivet definieras sponsring som varje bidrag, som ges för finansiering av TV-program av ett offentligt eller privat företag som inte är engagerat i TV-verksamhet eller i produktion av audiovisuella verk, i syfte att främja företagets namn, varumärke, anseende, verksamhet eller produkter.

4. Artikel 17.1 i direktivet har följande lydelse:

5. I artikel 18 föreskrivs följande:

6. Genom artikel 3.2 i lag-dekret nr 408/92 av den 19 oktober 1992 (GURI nr 246 av den 19 oktober 1992), vars bestämmelser sedermera med ändringar införts i lagdekret nr 483 av den 17 december 1992 (GURI nr 297 av den 18 december 1992), gavs den italienska ministern för postväsen och telekommunikation befogenhet att i fråga om sponsring och direkta erbjudanden till allmänheten göra ändringar i ministerdekret nr 439/91 av den 4 juli 1991 (GURI nr 19 av den 24 januari 1992) för att bringa detta i överensstämmelse med gemenskapsrätten.

7. Med stöd av denna bestämmelse antog ministern för postväsen och telekommunikation, på förslag från Garante per la radiodiffusione e l'editoria och efter att ha samrått med behöriga parlamentariska kommittéer samt Consiglio di Stato, dekret nr 581/93 av den 9 december 1993 som innehöll bestämmelser om sponsring av radio-och TV-program och erbjudanden till allmänheten (GURI nr 8 av den 12 januari 1994, nedan kallat dekret nr 581/93).

8. I artikel 4 i detta dekret föreskrivs följande:

9. Artikel 12 i dekret nr 581/93 innehåller regler beträffande reklam under rubriken Reklaminslag, TV-sänd reklam, angivande av namn m. m.; direkta erbjudanden till allmänheten; begränsning av sändningstiden. I artikel 12 b jämställs uppvisande av produkter, muntlig eller visuell presentation av varor, tjänster, namn, en varuproducents varumärke som programföretaget gör (vad som definieras som TV-sänd reklam) med sedvanlig TV-reklam, särskilt vad avser fastställandet av den sändningstid som kan ägnas därtill.

10. Reti Televisive Italiane SpA Publitalia '80, Radio Torre, Rete A Sri, Vallau Italiana Promomarket Sri, Radio Italia Solo Musica Sri m. fl. och GETE Sri (nedan kallade sökandena i målet vid den nationella domstolen) väckte vid Tribunale amministrativo regionale del Lazio talan om ogiltigförklaring av dekret nr 581/93.

11. En av flera grunder som åberopats av sökandena är att de italienska bestämmelserna om TV-sänd reklam och sponsring inte skulle stå i överensstämmelse med direktivet.

12. Då det är fråga om TV-sänd reklam har sökandena vid den nationella domstolen bestritt att denna TV-sända reklam genom dekret nr 581/93 skulle jämställas med reklammeddelanden i form av reklaminslag (spots). De anser att TV-sänd reklam utgör reklamformer som är mer tidskrävande jämfört med direkta erbjudanden till allmänheten som, enligt artikel 18.1 i direktivet inom de tidsgränser som anges i artikel 18.3, kan tillåtas omfattas av reglerna i samma bestämmelse om ett tillägg om 20 procent av den dagliga sändningstiden.

13. Vad beträffar sponsring har sökandena vid den nationella domstolen gjort gällande att dekret nr 581/93 är mer restriktivt än artikel 17 i direktivet, enligt vilken det inte är förbjudet att visa sponsorns namn eller dennes produkter under programmets gång, under förutsättning att dessa återkommande angivelser inte stimulerar till köp på ett särskilt sätt genom speciella säljfrämjande referenser.

14. Sökandena har också gjort gällande att ministern har överskridit de befogenheter han givits av lagstiftaren att i den reglering som tidigare var i kraft införa de ändringar som var nödvändiga för att denna skulle stå i överensstämmelse med gemenskapsrätten.

15. Då den nationella domstolen har bedömt att avgörandet av de tvister som är anhängiga inför denna är beroende av tolkningen av artiklarna 1 b, 17.1 och 18 i direktivet, har den beslutat förklara målet vilande och i en begäran om förhandsavgörande ställa följande frågor till domstolen:

16. Genom beslut av domstolens ordförande den 9 februari 1995 har målen förenats med avseende på det skriftliga och muntliga förfarandet samt domen.

17. Coordinamento delle associazioni per la difesa dell'ambiente e dei diritti degli utenti e consumatori (nedan kallade Codacons), Associazione Utenti Radiotelevisivi (nedan kallad AUR) och Federazione Italiana Editori Giornali (nedan kallad FIEG), som intervenerat i målen vid den nationella domstolen, har gjort gällande att den nationella domstolens första fråga inte kan prövas i sak.

18. AUR, Codacons och FIEG anser inledningsvis att tolkningen av artikel 18.1 i direktivet inte är nödvändig för att avgöra tvisten, eftersom medlemsstaterna inte har möjlighet att för TV-företag inom sin jurisdiktion föreskriva striktare eller mer detaljerade regler, åtminstone inte inom det område som avses i denna bestämmelse.

19. FIEG har vidare fastslagit att de argument som utvecklats inom ramen för talan vid den nationella domstolen huvudsakligen är att hänföra till nationella bestämmelser, vilka anges i artikel 9 c i den italienska lagen nr 483 om ratificering av lag-dekret nr 408/92, och att nationella domstolar för övrigt endast får ställa frågor om gemenskapsrätten till domstolen.

20. Det skall först erinras om att då en fråga om tolkning av fördraget eller sekundärrättsakter som antagits av gemenskapens institutioner uppkommer vid en nationell domstol i en medlemsstat får denna, om den bedömer att ett förhandsavgörande är nödvändigt för att den skall kunna döma i saken, enligt artikel 177 i EG-fördraget begära att domstolen meddelar ett sådant.

21. Inom ramen för begäran om förhandsavgörande, där endast den nationella domstolen har direkt kunskap om de faktiska omständigheterna i målet, är det denna som har bäst möjligheter att med hänsyn till dessa omständigheters särart bedöma huruvida ett förhandsavgörande är nödvändigt för att den skall kunna döma i saken (se dom av den 29 november 1978, Redmond, 83/78, Rec. s. 2347, och dom av den 28 november 1991, Durighello, Cl 86/90, Rec. s. I-5773).

22. Följaktligen är domstolen i princip tvungen att meddela ett förhandsavgörande då de frågor som den nationella domstolen ställt avser tolkningen av en gemenskapsrättslig bestämmelse (se dom av den 8 november 1990, Gmurzynska-Bscher, C-231/89, Rec. s. I-4003, punkt 20).

23. Domstolen har bedömt att den i vissa fall inte kan meddela förhandsavgörande beträffande en fråga som uppkommit vid en nationell domstol, särskilt då den tolkning av gemenskapsrätten eller granskning av en gemenskapsrättslig regels giltighet som den nationella domstolen begär inte har något samband med verkliga förhållanden eller målet vid den nationella domstolen (se dom av den 16 juni 1981, Salonia, 126/80, Rec. s. 1563, punkt 6, domen i ovannämnda mål Durighello, punkt 9, och dom av den 16 juli 1992, Lourenço Dias, C-343/90, Rec. s. I-4673, punkt 18).

24. I förevarande fall skall det fastslås att frågan i den nationella domstolens begäran om förhandsavgörande faktiskt avser tolkningen av en av institutionernas rättsakter och att den inte uppenbart saknar betydelse för avgörandet av målet vid den nationella domstolen.

25. Den första frågan skall följaktligen prövas i sak.

26. Inledningsvis skall det påpekas att även om begreppet TV-reklam definieras i direktivet, saknas det såväl en definition av begreppet erbjudanden till allmänheten om försäljning, köp eller hyra av produkter eller tillhandahållande av tjänster som en definition av begreppet reklaminslag (så kallade spots). Vidare nämns inte begreppet TV-sänd reklam någonstans i direktivet.

27. Därefter skall det avgöras under vilka omständigheter en medlemsstat kan öka andelen reklaminslag från 15 till 20 procent av den dagliga sändningstiden.

28. Härvid bör den exakta räckvidden av uttrycket reklam som innehåller erbjudanden till allmänheten om försäljning, köp eller hyra av produkter eller tillhandahållande av tjänster i artikel 18.1 andra stycket i direktivet bestämmas.

29. Det är obestridligen så, att det av användningen av lokutionen reklam som innehåller framgår att gemenskapslagstiftaren avsett att ange direkta erbjudanden till allmänheten enbart i exemplifierande syfte för att ge en antydan om vilken typ av reklam som kan föranleda en ökning av den dagliga sändningstiden. Om lagstiftaren hade avsett att införa en begränsning av den möjlighet som erbjuds medlemsstaterna att öka den dagliga reklamtiden enbart avseende fall då reklamtiden utgörs av direkta erbjudanden till allmänheten borde detta uttryckligen ha angivits.

30. Det är följaktligen lämpligt att studera vad som utmärker dessa erbjudanden.

31. I detta hänseende är direkta erbjudanden till allmänheten sändningar där det sker en presentation av produkter som kan beställas direkt per telefon, brevledes eller via text-TV och som är avsedda att levereras hem till TV-tittarna. För övrigt är de program som innehåller direkta erbjudanden till allmänheten märkbart längre än reklaminslag. Reklaminslag är en reklamform med vanligtvis mycket korta inslag, vilka har en mycket betydande suggererande effekt, och som i allmänhet förekommer i grupp. Reklaminslagen produceras av dem som tillverkar produkterna eller tillhandahåller tjänsterna eller av deras ombud snarare än av programföretagen själva.

32. Bland de ovannämnda omständigheterna förefaller enbart längden på de direkta erbjudandena till allmänheten, som är avhängig av formerna för presentation i denna reklamform, att vara sådan att den motiverar en möjlighet att öka sändningstiden för att inte diskriminera dessa i förhållande till reklaminslagen. Den omständigheten att produkterna i anslutning till inslaget kan beställas per telefon, brevledes eller via text-TV skall inte anses påverka ökningen av sändningstiden, eftersom beställningen av produkterna utgör en åtgärd som är fullständigt skild från den TV-sända presentation som avses i den ifrågavarande bestämmelsen.

33. Denna bedömning vinner för övrigt stöd av den förklarande rapport som bifogas Europakonventionen av den 5 maj 1989 om television över gränserna, vilken upprättades samtidigt som direktivet och som omnämns i direktivets ingress. Av artikel 168 i rapporten följer att möjligheten att öka andelen reklaminslag till 20 procent av den dagliga sändningstiden, såsom anges i artikel 12 i konventionen, som är en bestämmelse som är formulerad på exakt samma sätt som artikel 18.1 i direktivet, motiveras av nödvändigheten att beakta utvecklingen av nya reklamformer, såsom TV-shopping, vilka i allmänhet är mer tidskrävande än sedvanliga reklaminslag.

34. Följaktligen skall det anses att den möjlighet som anges i artikel 18.1 andra meningen att öka andelen reklaminslag till 20 procent av den dagliga sändningstiden även kan användas för sådana reklamformer som, även om de inte utgör direkta erbjudanden till allmänheten, i likhet med dessa och med anledning av det sätt på vilket de presenteras är mer tidskrävande än reklaminslag.

35. Det följer av den första frågans lydelse och av de yttranden som ingivits till domstolen att TV-sänd reklam är reklamformer som med anledning av de sätt på vilka de presenteras pågår längre än reklaminslag och i princip kan vara föremål för den möjlighet som anges i artikel 18.1 i direktivet att öka andelen reklaminslag av den dagliga sändningstiden.

36. Det skall emellertid framhållas att medlemsstaterna enligt artikel 18.1 andra meningen i direktivet inte alls är tvungna att öka andelen reklaminslag av den dagliga sändningstiden. Det står dem även fritt att, för det fall de skulle välja att göra bruk av den möjlighet de ges genom denna bestämmelse, endast göra detta till förmån för vissa reklamformer som är mer tidskrävande. Det faktum att det i artikel 19 i direktivet föreskrivs att medlemsstaterna inom sin jurisdiktion får fastställa striktare regler för sändningstid och föreskrifter för programföretagens TV-sändningar, än de i artikel 18 ... bör tolkas så, att medlemsstaterna därigenom ges tillåtelse att fastställa striktare regler beträffande vilka reklamformer som kan omfattas av det extra tillägg som anges i artikel 18.1 andra meningen, under förutsättning att dessa regler är förenliga med bestämmelserna i fördraget.

37. Av vad som anförts följer att direktivet och särskilt dess artiklar 1 b och 18 skall tolkas så, att uttrycket reklam som innehåller direkta erbjudanden till allmänheten i artikel 18 i de gcmenskapsrättsliga bestämmelser som rör möjligheten att öka den största tillåtna andelen reklaminslag till 20 procent av den dagliga sändningstiden skall anses ha en exemplifierande karaktär och därmed kunna omfatta andra reklamformer, såsom TV-sänd reklam vilken, i likhet med direkta erbjudanden till allmänheten, är mer tidskrävande än reklaminslag på grund av det sätt på vilket den presenteras.

38. AUR och Codacons anser att en tolkning av artikel 17.1 b i direktivet inte är nödvändig för att avgöra tvisten, eftersom medlemsstaterna skulle ha möjlighet att beträffande TV-företag inom sin jurisdiktion föreskriva striktare eller mer detaljerade regler, särskilt inom det område som denna bestämmelse rör.

39. De har därtill uppgivit att det system som införts genom den italienska lagstiftningen är mer restriktivt än det system som åsyftas med direktivet, eftersom det enligt direktivet även är tillåtet att under sändningar på dagtid som är fyrtio minuter eller längre ange sponsorns namn eller logotyp även vid på-och avannonsering samt under mer än fem sekunder. Följaktligen har sökandena, enligt AUR och Codacons, inte något som helst intresse av att angripa den ifrågavarande lagstiftningen, vilken för övrigt är föremål för en talan som förs av de sammanslutningar som intervenerat i målen vid den nationella domstolen, vilka anser att en alltför stor del av sändningstiden ägnas åt reklam.

40. Vad beträffar frågan om huruvida det är nödvändigt att tolka artikel 17.1 bi direktivet kan talan, på de argument som AUR och Codacon anfört av samma skäl som angivits i punkt 20—24 i denna dom, inte godtas.

41. Vad beträffar den omständigheten att sökandena inte skulle ha något intresse av att föra talan om dekret nr 581/93 är detta en fråga som faller inom den nationella domstolens behörighet även i fall då frågans lösning fordrar en föregående tolkning av direktivet.

42. Den andra frågan skall följaktligen prövas i sak.

43. Då det rör sig om den tolkning som bör göras av artikel 17.1 bi direktivet skall det noteras att ingenting i denna bestämmelses lydelse ger vid handen att gemenskapslagstiftaren skulle ha avsett att begränsa angivandet av sponsringen till enbart början och slutet av programmen.

44. Slutsatsen att det i denna bestämmelse enbart uppställs ett minimikrav beträffande angivandet av sponsorns namn och/eller logotyp bekräftas av det faktum att kommissionens första förslag (EGT nr C 179, 1986, s. 4), i vilket angivandet av sponsorn uttryckligen begränsades till början och slutet av programmet, inte genomfördes, trots att Europaparlamentet inte bara gav sitt samtycke den 20 januari 1988 (EGT nr C 49, s. 53) utan dessutom vid den andra behandlingen försökte få en ändring införd som syftade till att återinföra den ursprungliga bestämmelsen (EGT nr C 158, 1989, s. 138).

45. Om artikel 17.1 b skall tolkas så, att den inte hindrar att sponsorns namn och/eller logotyp anges under ett program, skall det emellertid erinras om att det i denna bestämmelse föreskrivs att sponsrade TV-program inte under några omständigheter får uppmuntra till köp eller förhyrning av sponsorns eller en tredje parts produkter eller tillhandahållande av tjänster, särskilt inte genom att göra särskilda säljfrämjande referenser till dessa produkter eller tjänster.

46. Det skall vidare framhållas att medlemsstaterna inom sin jurisdiktion enligt artikel 3.1 i direktivet har möjlighet att inom de områden som omfattas av direktivet föreskriva striktare eller mer detaljerade regler för TV-programföretagen, vilket antyder att även om artikel 17.1 b inte skulle hindra att sponsorns namn och/eller logotyp angavs under programmet, skulle medlemsstaterna kunna föreskriva striktare regler på området för de TV-programföretag som omfattas av deras jurisdiktion, under förutsättning att de inte inskränker de friheter som föreskrivs i EG-fördraget och då särskilt friheten att tillhandahålla tjänster och den fria rörligheten för varor.

47. Av vad som anförts följer att direktivet och särskilt dess artikel 17.1 b skall tolkas så, att de inte hindrar att sponsorns namn och/eller logotyp anges vid andra tillfällen än i början och/eller slutet av ett program.

48. De kostnader som har förorsakats den italienska, den grekiska, den österrikiska och den portugisiska regeringen samt Europeiska gemenskapernas kommission, som har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) — angående de frågor som genom beslut av den 19 oktober 1994, den 9, den 12 och den 28 december 1994 förts vidare av Tribunale amministrativo regionale del Lazio — följande dom:

1) Rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television och särskilt dess artiklar 1 b och 18 skall tolkas så, att uttrycket reklam som innehåller direkta erbjudanden till allmänheten i artikel 18 i de gemenskapsrättsliga bestämmelser som rör möjligheten att öka den största tillåtna andelen reklaminslag till 20 procent av deň dagliga sändningstiden skall anses ha en exemplifierande karaktär och därmed kunna omfatta andra reklamformer, såsom TV-sänd reklam vilken, i likhet med direkta erbjudanden till allmänheten, är mer tidskrävande än reklaminslag på grund av det sätt på vilket den presenteras.

2) Direktiv 89/552 och särskilt dess artikel 17.1 b skall tolkas så, att de inte hindrar att sponsorns namn och/eller logotyp anges vid andra tillfällen än i början och/eller slutet av ett program.

1 Rättcgingsspråk: italienska.