Förslag till avgörande av generaladvokat Antonio La Pergola föredraget den 2 april 1998

1 Originalspråk: italienska.

2 EGT L 352, s. 82, svensk specialutgåva, område 3, volym 65, s. 208. Det skall noieras att de påpekanden som kommissionen lagt till grund för sill beslut att inlc belasta EUGFJ med de omtvistade beloppen (se nedan i förslaget) anges i dess preliminära rapport om resultaten av de kontroller som gjorts inför räkenskapsavslutet avseende garantisektionen vid EUGFJ för räkenskapsåret 1991 (dokument VI/320/94 av den 21 december 1994, nedan kallad den preliminära rapporten).

3 REG 1993, s. I-3399. 1 det målet ogillade domstolen den talan som Tyskland väckt i syfte att få beslutet om räkenskapsavslul avseende EUGFJ för räkenskapsåret 1988 ogiltigförklarai, bland annat i fråga om de rättelser som kommissionen gjort med anledning av utgifter för produktionsbidrag för stärkelse och socker. Rättelserna hade gjorts med anledning av all de tyska myndigheterna utan grund hade gynnat vissa bolag genom all tillåla dem all inkomma med begäran om utfärdande av intyg för beviljande av bidrag efter att bearbetningen av produkterna påbörjats och inte dessförinnan, vilkel krävdes enligt gemenskapsbeslämmelserna. Denna administrativa praxis — påpekade domstolen — utgjorde hinder för den ständiga kontroll av varorna som Tyskland var skyldig att utföra. Domstolen påpekade även att Tyskland inte kan göra gällande att ett annat system för kontroll vore effektivare för all undandra sig sagda skyldighet (domen, punkt 36—40).

4 Se ariikcl 1 i kommissionens förordning (EKG) nr 422/86 om ändring av kommissionens förordning (EKG) nr 1723/72 av den 26 juli 1972 om avslut av räkenskaper gällande garantisektionen vid Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EGT L 48, s. 31; svensk specialutgåva, område 3, volym 20, s. 106. Förordning nr 1723/72 publicerades i EGT L 186, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 4, s. 242). 1 enlighet med praxis i fråga om tillämpningen av förordning nr 1723/72 tillåts medlemsstaterna — även efter den 31 mars året efter det år som de aktuella utgifterna har uppkommit (det vill säga efter alt fristen löpt ut Tör att inkomma med relevanta bcvishandlingar) — att inkomma med ytterligare upplysningar av betydelse som är nödvändiga för avslutet av räkenskaperna hos de nationella myndigheter och organ som har befogenhet att betala ut exportbidrag och de interventioner som är avsedda att reglera jordbruksmarknadcrna. På så sätt har medlemsstaterna rätt att beakta i synnerhet resultaten av de kontroller som kommissionen redan gjort. Kör all kommissionen skall kunna göra en snabb kontroll av de nationella räkenskaperna, föreskrivs i artikel 1.3 i förordning nr 1723/72 att om inte uppgifterna lämnas ¡nom den fastställda tidsfristen, skall kommissionen fatta beslut på grundval av de uppgifter den har tillgång till vid utgången av tidsfristen, utom i ac fall då förseningen beror på särskilda omsländighctcr.

5 Se kommissionens meddelande till fonden av den 3 juni 1993, dok. nr VI/216/93, närmare bestämt bilaga 2 om schablonmässiga rättelser.

6 Se dom av den 8 januari 1992 i mål C-197/90, Italien mot kommissionen (KGT 1990, s. I-1), punkterna 37— 40, samt av den 22 juni 1993 i mål C-56/91, Grekland mot kommissionen (REG 1993, s. I-3433), punkterna 20—22.

7 Se dom av den 6 oktober 1993 i mâl C-55/91, Italien mot kommissionen (REG 1993, s. I-4813), punkt 67.

8 Kommissionen hävdar all riktlinjerna inte ger upphov till någon direkt rättighet för medlemsstaterna. Rättsligt sett skulle den handlingen på sin höjd innebära att kommissionen själv beslutat alt ålägga sig vissa begränsningar, med bibehållen räll att i särskilda fall göra undanlag från dessa (särskilt, som i förevarande fall, i en för medlemsstaterna gynnsam riktning).

9 Skyldigheten för medlemsstaterna att inom den fastslagna fristen meddela de upplysningar som är nödvändiga för att kommissionen skall kunna fatta beslut om räkenskapsavslut kan härledas direkt ur artikel 5 i fördraget och inte bara ur de specifika bestämmelserna i sekundärrättcn (se dom av den 14 november 1989 i mål 14/88, Italien mot kommissionen, RĽG 1989, s. 3677, punkterna 16—20).

10 Se dom av den 9 augusti 1994 i mål C-413/92, Tyskland mot kommissionen (REG 1994, s. I-3781, punkterna 29—31).

11 EGT L 94, s. 13; svensk specialutgåva, område 3, volym 3, s. 23.

12 Den finansiella rättelse som kommissionen tillämpat på de aktuella exportbidragen, vilka ansågs ha uppburils rättsstridigl, fastställdes på grundval av ett belopp som varierade i förhållande till de aktuella perioderna (100 procent för perioden november 1990 till mitten av oktober 1991, 17 procent — motsvarande den andel av rättsslridiga transaktioner som kommissionen konstaterat genom en kontroll av ett provurval — för perioden mitten av oktober 1991 till mars 1992).

13 EGT L 351, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 24, s. 216. Artikel 5.1 har följande lydelse: Betalning av ett rörligt eller fast bidrag skall i följande fall ske, inte enbart på villkor att produkten har lämnat gemenskapens tullområde, utan också — utom när den på grund av force majeure förstörts under transport — all den har importerais till tredje land eller, i tillämpliga fall, till ett bestämt tredje land inom tolv månader från den dag då exportdeklarationen togs emot: a) Det råder starkt tvivel om produktens faktiska bestämmelse. b) Produkten kan komma att återinföras till gemenskapen på grund av skillnaden mellan bidraget för den exporterade produkten och de importavgifter som tillämpades för en identisk produkt den dag då exportdeklarationen togs emot. ...

14 EGT L 187, s. 8. I artikel 1 föreskrivs att [m]ed avseende på beviljandet av exportbidrag skall djur av nötkreatur anses vara renrasiga avelsdjur och som sådana omfattas av undernummer 01 02 A I gemensamma tulltaxan om de överensstämmer med definitionen i artikel 1 i rådets direktiv 77/504/EEG av den 25 juli 1977.

15 EGT L 206, s. 8; svensk specialutgåva, område 3, volym 9, s. 49. I artikel 1 a definieras renrasiga avelsdjur som varje nötkreatur vars föräldrar samt far- och morföräldrar är införda eller registrerade i stambok för samma ras [som förs av en avelsorganisalion eller avelsförening som är officiellt godkänd] och som självt är infört i eller är registrerat och berättigat till införande i en sådan stambok. Dessutom föreskrivs i artikel 6.2 i direktiv 77/504 alt till dess all gemenskapsbestämmelser har trätt i kraft i fråga om härstamningsintyg som utarbetats i enlighet med ett enhetligt förfarande, skall medlemsstaterna godkänna de officiella kontroller avseende avelsprövningar samt beräkning av djurens avelsvärde som utförs i varje medlemsstat, samt de slamböcker som för närvarande finns. På grundval av artikel 6.1 antog kommissionen beslut 86/130/EEG av den 11 mars 1986 om metoder för individprövning och beräkning av avelsvärdet hos renrasiga avelsdjur av nötkreatur (EGT L 101, s. 37; svensk specialutgåva, område 3, volym 20, s. 188) samt beslut 86/404/EĽG av den 29 juli 1986 om utformning och innehåll i fråga om härstamningsintyg för renrasiga avelsdjur av nötkreatur (EGT L 233, s. 19; svensk specialutgåva, område 3, volym 21, s. 252).

16 EGT L. 302, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 16, s. 4.

17 Se bland annat dom av den 6 oktober 1993 (ovan fotnot 6), punkt 13.

18 Se dom av den 10 november 1993 i mål C-48/91, Nederländerna mot kommissionen, REG 1993, s. I-5611), punkterna 11, 12, 16 och 17. Se även dom av den 25 november 1980 i mål 820/79, Belgien mot kommissionen (REG 1980, s. I-3537), punkt 15, av den 21 februari 1989 i mål 214/86, Grekland mot kommissionen (REG 1989, s. 367), punkt 19, samt av den 19 februari 1991 i mål C-281/89, Italien mot kommissionen (REG 1991, s. I-347), punkt 20. I sitt förslag till avgörande av den 22 november 1990 i sistnämnda mål påpekade generaladvokaten Miseho att en strikt tillämpning av regeln om fördelning av bevisbördan inte bara skulle strida mot principen att det är käranden som har bevisbördan [actori incumbil probalio], utan även skulle ålägga kommissionen en negativ bevisbörda som är mycket svår att uppfylla, medan del är rimligt alt svarandestalen, som kan förutsättas vara medveten om de villkor som föranlett den att genomföra transaktionerna i fråga, skall kunna upplylla sin positiva bevisbörda (se REG 1991, s. I-354), punkt 19.

19 Se förslag till avgörande av den 22 november 1990 (ovan fotnot 17), punkt 19.

20 Ar 1991 importerades fler än 57000 djur till Polen från Tyskland, jämfört med de 166 djur som importerades år 1990 och de 374 djur som importerades år 1989.

21 Se skrivelsen till förbundsfinansminisicrn av den 12 november 1991, vilken innehåller en begäran om att en undersökning skall inledas av de berörda tullmyndigheterna eller av åklagarmyndigheterna (se bilaga 3 till kommissionens duplik).

22 Se skrivelse av den 24 mars 1992 av Dr. Jentsch (som kommissionen företett i bilaga 4 till sin duplik) avseende direktör Malcszewskis uttalanden.

23 e ovan, fotnoterna 20 och 21 samt motsvarande stycken i texten.

24 Se ovan fotnot 12 och motsvarande del av texten.

25 Se kommissionens förordning (EEG) nr 2342/92 av den 7 augusti 1992 om import av renrasiga avclsdjur av nötkreatur från tredje land och beviljande av exportbidrag för delta samt om upphävande av förordning (LEG) nr 1544/79 (EGT L 227, s. 12, nedan kallad förordning nr 2342/92).

26 Se ovan fotnoi 19 och motsvarande del av icxicn.

27 Se ovan fomoi 14 och motsvarande del av icxien.

28 Användningen av cu härstamningsintyg i enlighet med modellen ar inte obligatorisk förutsatt att de uppgifter som nämns i detta beslut redan finns i sådana handlingar som åtföljer ett renrasigl nötkreatur vid handel inom gemenskapen (se tredje övervägandet i beslut av den 29 juli 1986, ovan fotnot 14).

29 Se dom av den 21 september 1983 i de förenade målen 205/82— 215/82, Deutsche Milchkontor (REG 1983, s. 2633; svensk specialutgåva, volym 7, s. 233).

30 Se dom av den 12 juni 1990 i mål C-8/88, Tyskland mol kommissionen (REG 1990, s. I-2321), punkterna 16—20, i fråga om beviljande av bidrag för bevarande av besättningar av mjölkkor och bidrag till förmån för producenter av fårkött.

31 Artikel 8.1 i förordning nr 729/70, som utgör grundförordningen med avseende på gemenskapens och medlemsstaternas skyldigheter i fråga om finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken, har följande lydelse:Medlemsstaterna skall i enlighet med nationella bestämmelser i lagar och andra författningar vidta de åtgärder som är nödvändiga för att försäkra sig om att transaktioner som finansieras av fonden verkligen äger rum och alt de genomförs korrekt, förhindra och beivra oegentligheter, indriva belopp som förlorats till följd av oegentligheter eller försumlighet. ...

32 Se dom av den 2 juni 1994 i mål C-2/93, Exportslachterijen van Oordegem (REG 1994, s. I-2283), punkterna 14, 17 och 18. Min kursivering, hänvisningar har utelämnats.

33 Se ovan, fotnot 30, saml motsvarande del av texten.

34 1 analogi med del nyssnämnda anser jag att det är just på grundval av principen om att det framför allt är medlemsstaterna som ansvarar för alt reglerna om EUGFJ:s finansiering iakttas strikt, som det saknas fog för ett annat av den tyska regeringens argument avseende tillämpningen av artikel 5 i förordning nr 3665/87 (ovan fotnot 12, samt punkterna 30 och 31). Enligt Tyskland skall kommissionen ha åsidosatt sin skyldighet att samarbeta lojalt i enlighet med artikel 5 i fördraget. Trots att institutionen hyste starkt tvivel om produktens faktiska bestämmelse, skall den ha underlåtit att begära alt medlemsstaterna skall tillämpa bestämmelserna i punkt 1 i enlighet med artikel 5.2, och i varje fall skall kommissionen ha underlåtit alt utöva sin kompletterande funktion inom ramen för del kontrollsystem som inrättats genom förordning nr 729/70. Jag anser emellertid att kommissionen — trots alt den har befogenhet till det — inte var skyldig att ställa den begäran som avses i artikel 5.2 till Tyskland. Skyldigheten för medlemsstaterna att tillämpa artikel 5.1 är självständig och beror inte på ett tidigare initiativ från kommissionens sida (det går dessutom alt i förevarande fall hysa tvivel om au ett sådant initiativ skulle ha varit verkningsfullt).

35 Se dom av den 12 juni 1990 (ovan fotnot 29), punkterna 16—21, enligt vilken kommissionen —om den fastslår att del i en medlemsstat saknas de kontroller som är nödvändiga för att garantera all de materiella och formella kraven för beviljande av bidragen skall iakttas, eller alt genomförandet av kontrollerna är så bristfälligt alt det finns misstankar om att kraven inte iakttagits — har skäl att inte godkänna vissa utgifter som medlemsstaten har haft. Denna befogenheter har kommissionen även om del bevisas all del inte har förekommit någon väsentlig oegentlighet (se dom av den 25 februari 1988 i mål 327/85, Nederländerna mot kommissionen, RĽG 1988, s. 1065). Se även dom av den 8 januari 1992 (ovan fotnot 5), punkt 38.

36 Sökanden har emellertid inte argumenterat för alt utgifterna för de omtvistade bidrag som utbetalats år 1991 skulle påföras EUGFJ med ett belopp motsvarande åtminstone ett antal djur som motsvarade det antal som rättsenligt exporterades under följande räkenskapsår (1992: 9300 djur) eller det antal som hade exporterats föregående räkenskapsår (1990: 166 djur).

37 Se dom av den 5 februari 1987 i mål 288/85, Piange Kraftfutterwerke (REG 1987, s. 611), punkterna 16—19, där skyldigheten att återbetala belopp som uppburits ulan grund, vid förskottsbetalning av exportbidrag, begränsas till skillnaden (ökad med 20 procent) mellan de bidrag som utbetalats för de produkter som deklarerats såsom exporterade och de bidrag som exportören borde ha erhållit för de faktiskt exporterade produkterna (i det då aktuella fallet, fårfoder vars spannmålshalt understeg uppgivna 65 procent). Λν desto starkare skäl skall en sådan begränsning enligt domstolen göras då den faktiskt exporterade produkten — även om den företer andra kännetecken (i det aktuella fallet en högre halt aska i mjöl) än de som uppgivits på betalningsordern — i allt väsentligt motsvarar den uppgivna produkten, vilket framgår av att de omfattas av samma lulllaxcnummcr (se dom av den 27 februari 1992 i de förenade målen C-5/90 och C-206/90, Bremer Rolandmühle Erling, REG 1992, s. I-1157), punkterna 33— 37.

38 Se bland andra dom av den 7 februari 1979 i mål 18/76, Tyskland mot kommissionen (REG 1979, s. 343), samt av den 27 februari 1985 i mål 56/83, Italien mot kommissionen (REG 1985, s. 703).

39 Artikel 8.2 har följande lydelse: Om en fullständig indrivning [av förlorade belopp] inte kan åstadkommas skall de finansiella följderna av oegcntlighetcr och försummelser bäras av gemenskapen, med undanlag för följderna av sådana oegcntlighetcr eller försummelser som kan tillskrivas myndigheter eller andra organ i medlemsstaterna.

40 Se ovan fotnol 3 och motsvarande del av lexten.

41 EGT L 67, s. 11. Artikel 5.2 har följande lydelse:Då en medlemsstat anser att ett belopp inte kan eller inte kan förväntas indrivas i sin helhet skall den i särskild ordning underrätta kommissionen om det belopp som inte återbetalats och skälen för alt beloppet enligt medlemsstatens mening skall belasta gemenskapens eller medlemsstatens budget. Dessa uppgifter skall vara tillräckligt detaljerade för att kommissionen skall kunna fatta ett beslut om vem som skall bära det ekonomiska ansvaret enligt artikel 8.2 i förordning (EEG) nr 729/70 ...

42 Se bland andra dom av den 14 januari 1981 i mål 819/79, Tyskland mot kommissionen (REG 1981, s. 21), punkterna 19—21.

43 Se dom av den 2 juni 1994 (ovan fotnol 31), punkt 19.

44 1 förbigående kan sägas atl den skyndsamhet med vilken de behöriga tyska myndigheterna agerade då de väl fått kännedom om att det förelåg tillräcklig bevisning för atl åtala IMEX:s företrädare, verkar bekräfta alt det var med rätta som kommissionen beslutade att låta de belopp som utbetalats för de rättsstridiga transaktioner som genomförts efler den 1 januari 1986 belasta Tyskland, trots att den KUGľJ först genom skrivelse av den 20 november 1985 fäste de behöriga tyska myndigheternas uppmärksamhet på exportörens verksamhet, det vill säga först fyrtio dagar dessförinnan.

45 Se bland andra dom av den 9 mars 1978 i mål 106/77, Simmenthal (REG 1978, s. 629; svensk specialutgåva, volym 4, s. 75), punkt 17, samt av den 19 juni 1990 i mål C-213/89, l-actortamc m. fl. (REG 1990, s. I-2433), punkterna 18 och 19.

46 Se dom av den 11 oktober 1990 i mil C-34/89, Italien mot kommissionen (REG 1990, s. I-3603), punkt 14.

47 Se dom av den 10 juli 1990 i mål C-334/87, Grekland mot kommissionen (REG 1990, s. I-2849), punkt 31.

48 Tjugofjärde övervägandet i förordning nr 3665/87 har följande lydelse: Ingel exportbidrag beviljas om fristerna ... för att lämna in de bevis som krävs för att erhålla bidrag överskrids. ... Bestämmelser bör därför antas i enlighet med kommissionens förordning (F.liG) nr 2220/85 (om gemensamma tillämpningsföreskrifter för systemet med säkerheter för jordbruksprodukter (EGT L 205, s. 5; svensk specialutgåva, område 3, volym 19, s. 55, ändrad genom förordning (EEG) nr 1181/87 (EGT L 113, s. 31; svensk specialutgåva, område 3, volym 23, s. 127, min kursivering)). I artikel 19 i förordning nr 2220/85 i dess lydelse enligt artikel 1 i förordning nr 1181/87 föreskrivs, avseende återbetalning av säkerhet, att när tidsgränsen för styrkande av den slutliga rätten till beloppet har löpt ut utan att bevismaterial har lagts fram får tidsfristen förlängas i fall av force majeure.

49 Se bland annat dom av den 27 oktober 1987 i mål 109/86, Theodorakis (REG 1987, s. 4319), punkt 6.

50 Se ovan fotnot 48 och motsvarande del av texten (Bolaget Theodorakis hade erhållit ett exportintyg för olivolja mot ställande av säkerhet och begärde — till följd av alt köpeavtalet hävts till följd av köparens kontraktsbrott —att skyldigheten att exportera skulle upphävas och att säkerheten skulle frisläppas, se punkterna 7 och 8).

51 Se ovan fotnot 46 och motsvarande del av texten (av intresse för detta mål är att kommissionen gjorde en rättelse avseende en förlängning av den ursprungliga giltighetstiden för ett exportintyg som grekiska myndigheter hade gjort till följd av att ett köpeavtal hade hävts till följd av köparens kontraktsbrott (den sudanesiska regeringen hade inte öppnat en kredillinjc för att finansiera transaktionen). Förlängningen hade medfört att ett högre bidrag utbetalats än det som gällde den dag då lullformalilclcrna avklarades. Se punkterna 21, 34 och 35).

52 Mot bakgrund av vad som ovan påpekats i fråga om nödvändigheten att skilja mellan förebyggande av ocgcntliga negativa finansiella konsekvenser för gemenskapsbudgeten ocn det straffrättsliga beivrandet av motsvarande ocgcntligheter (se punkt 44), anser jag att det är onödigt att beröra de tyska myndigheternas argument all Südflcisch skall anses ha agcrai omsorgsfullt med avseende på tillämpningen av artikel 47.4 i förordning nr 3665/87, eftersom varken förundersökningarna eller tullmyndigheternas undersökningar hade lett till att bolagets företrädare kunnal hållas ansvariga (se ovan punkt 53).

53 Sådant handlande medför följaktligen att rätten till bidrag förfaller även om exportören inte nar gjort sig skyldig till bedrägeriet eller är i god tro. Se dom av den 9 augusti 1994 i mål C-347/93, Boterlux (REG 1994, s. I-3933).

54 Se dom av den 10 juli 1990 i det ovannämnda målet Grekland mot kommissionen (ovan fotnot 46), punkt 30.

55 Se dom av den 27 februari 1985 i del ovannämnda målet Italien mot kommissionen (ovan fotnot 37).

56 Se ovan fotnot 38.

57 Se dom av den 11 juli 1984 i mål 89/83, Dimex (REG 1984, s. 2815), punkt 11.

58 Se dom av den 31 mars 1993 i mål C-27/92, Möllmann-Fleisch (REG 1993, s. I-1701). I det målet hade den tyska domstolen frågat EG-domstolen följande: Är det tillräckligt, för att det inte skall anses vara bevisat att import skett till ett tredje land — vilken bevisning krävs för att det rörliga bidraget skall utbetalas ... som skall göras ... genom att tulldeklarationen som överensstämmer med den lagliga modellen företes — att det råder skäligt tvivel om huruvida de varor som anges i tulldeklarationen verkligen har nått marknaden i bestämmelselandet, eller skall motsatsen bevisas, det vill säga alt import inte har skett? Med stöd av den tidigare domen i målet Dimex (ovan fotnot 56) stödde domstolen den hänskjutande domstolens första alternativ genom alt fastslå att tulldeklarationen har ett begränsat bevisvärde.

59 Se domen i det ovannämnda målet Deutsche Milchkontor m. fl. (ovan fotnot 28), punkt 36.

60 Se dom av den 21 februari 1991 i mål C-28/89, Tyskland mot kommissionen (REG 1991, s. I-581), punkt 33, och av den 6 maj 1982 i de förenade målen 146/81, 192/81 och 193/81, Bay Wa m. fl. (RĽG 1982, s. 1503), punkt 29.

61 Se dom av den 2 juni 1976 i mål 125/75, Milch-, Fett- und Eicr-konlor (REG 1976, s. 771), punkt 6, i vilken domstolen fastslog alt systemet med rörliga bidrag inte skulle ha någol existensberättigande om del för alt erhålla ett högre bidrag vore tillräckligt att helt enkelt lossa varorna i en hamn i destinationslandet utan att varorna för den skull nådde importmarknaden.

62 EGT L 317, s. 1 i dess senare ändrade lydelse. Förordning nr 2730/70 upphävdes med verkan från och med den 1 januari 1988 genom artikel 50 i ovannämnda förordning nr 3665/87.

63 Se ovan fotnot 58 och motsvarande del av texten.

64 Se domen av den 11 oktober 1990 i det ovannämnda målel Italien mot kommissionen (ovan fotnot 45), punkterna 9— 11. I-rågan huruvida det ankommer på den berörda medlemsstaten eller på gemenskapen att bära de finansiella kostnaderna för eventuella rätlsstridiga utbetalningar får enligt domstolen direkta konsekvenser för gemenskapsbudgeten och kan således inte avgöras enligt nationell rätt, vilken är olika i de olika medlemsstaterna. Att den gemensamma jordbrukspolitikens finansiella konsekvenser läts variera i förhållande till de olika nationella bestämmelserna skulle i själva verket strida mot den gemensamma jordbrukspolitikens enhetlighet.

65 Se ovan fotnot 58 och motsvarande del av texten.

66 Se domen av den 21 februari 1991 i det ovannämnda målet Tyskland mot kommissionen (ovan fotnot 59), punkt 32.

67 Se domen av den 11 oktober 1990 i det ovannämnda målet Italien mot kommissionen (ovan fotnot 45), punkt 12.

68 Se fotnot 45 och motsvarande del av texten.

69 Se dom av den 3 oktober 1996 i mål C-41/94, Tyskland mot kommissionen (RĽG 1996, s. I-4733), punkterna 6—73.