Förslag till avgörande av generaladvokat Giuseppe Tesauro föredraget den 16 januari 1997

1 Originalspråk: italienska.

2 EGT C 360, 1994, s.7 (fransk version; vid översättningen fanns inte någon svensk version att tillgå).

3 EGT C 312, 1991, s. 3.

4 Ett andra, ändrat, förslag framlades därefter, den 26 maj 1993 för ridet (EGT C 171, 1993, s. 13). Ändringen är emellertid inte substantiell, eftersom det andra förslaget är begränsat till att redan i rubriken göra klart att det endast gäller kassor för kompletterande pension och inte de obligatoriska pensionskassorna.

5 På denna punkt har kommissionen i meddelandet framhållit att beslutet att dra tillbaka förslaget till direktiv var föranlett av att den inte ville göra texten acceptabel för majoriteten av medlemsstater, genom ändringar som riskerade att helt ändra direktivets innebörd och äventyra ändamålet med direktivet, med den följden att hindren för fritt tillhandahållande av tjänster och friheten att investera skulle bli tillåtna i stället för undanröjda.

6 Rådets förordning av den 21 mars 1972 med tillämpningsföreskrifter för förordningen (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen (EGT L 74, s. 1).

7 Det hänvisas till följande direktiv: rådets direktiv 85/611/EEG av den 20 december 1985 om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondröretag) (EGT L 375, s. 3), rådets direktiv 89/646/EEG av den 15 december 1989 om samordning av lagar och andra författningar om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut, samt med ändring av direktiv 77/780/EEG (EGT L 386, s. 1), rådets direktiv 92/49/EEG av den 18 juni 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring samt om ändring av direktiv 73/239/EEG och 88/357/EEG (EGT L 228, s. 1), rådets direktiv 92/96/EEG av den 10 november 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser direkt livförsäkring och om ändring av direktiven 79/267/EEG och 90/619/EEG (EGT L 360, s. 1), rådets direktiv 93/22/EEG av den 10 maj 1993 om investeringstjänster inom värdepappersområdet (EGT L 141, s. 27).

8 Närmare bestämt är det, vilket preciseras i meddelandet, fråga om de verksamheter som anges i punkt 12 i bilagan till direktiv 89/646/EEG eller i punkt C. 1 i bilagan till direktiv 93/22/EEG.

9 Min kursivering.

10 Dom av den 31 mars 1971 i mil 22/70, kommissionen mot rådet (Rec. 1971, s. 263, punkt 42).

11 Dom av den 9 oktober 1990 i mål C-366/88, Frankrike mot kommissionen (Rec. 1990, s. I-3571, punkt 8).

12 Dom av den 13 november 1991 i mål C-303/90, Frankrike mot kommissionen (Rec. 1991, s. I-5315, punkt 8).

13 Dom av den 16 juni 1993 i mål C-325/91, Frankrike mot kommissionen (Ree. 1993, s. I-3283, punkt 9).

14 Detta skulle huvudsakligen gälla av det skälet att kongruensnivån som fastställts till 60 procent för pensionskassor däremot är fastställd till 80 procent för försäkringssektorn.

15 Dom av den 16 juni 1993 (ovan i fotnot 12), punkt 26 (min kursivering).

16 Nödvändigheten av att besvara denna fråga följde av övertygelsen att, om del förhåller sig så, att valet av form inte kan förändra rättsaktens innehåll, ¿et likaledes är så, att frånvaron av vissa formella rekvisit, särskilt de former som gör det möjligt att identifiera rättsakten som bindande, skulle få till följd att, även om det framgick av undersökningen av dess innehåll att den var ägnad att ha rättsverkan, den i vilket fall som helst inte skulle kunna göras gällande mot tredje man. Det skulle i så fall vara fråga om rättsakter som i vilket fall saknar rättsverkan gentemot enskilda och medlemsstater, och detta oavsett huruvida kommissionen är behörig att inom sektorn i fråga utfärda bindande rättsakter.

17 I detta hänseende behöver det knappast erinras om vad domstolen uttalade, när den bekräftade att artikel 52 i fördraget har direkt effekt och att direktiven i fräga dock inte därigenom [har] blivit irrelevanta, eftersom de fortfarande finner ett viktigt tillämpningsområde bland de åtgärder som skall främja ett effektivt utövande av etablcringsfrihctcn (dom av den 21 juni 1974 i mål 2/74, Rcyncrs, Rec. 1974, s. 631, punkt 29—31).

18 Förutom tolknings- och informationsmeddelandena, av vilka de senare är avsedda främst att främja dialogen mellan institutionerna i frågor och ämnen där antagandet av riktiga rättsakter kan komma i fråga (se till exempel meddelandet om gemenskapslagstiftningen i fråga om livsmedel (KOM (85) 603 slutlig) av den 8 november 1985), har de sä kallade beslutande meddelandena angående sektorer där kommissionen har fritt skön stor betydelse. Detta är fallet i fråga om konkurrensområdet: det räcker till exempel att nämna meddelandet av den 3 september 1986 om avtal av mindre vikt som inte omfattas av artikel 85.1 (EGT C 231, s. 2), eller meddelandet om bedömning av joint-ventureföretag med karaktär av samarbete enligt artikel 85 i EEG-fördraget (EGT C 43, 1993, s. 2), samt i fråga om statligt stöd. Vad beträffar sistnämnda sektor vill jag till exempel erinra om meddelandet om sättet för tillämpning av artikel 92.3 a och 92.3 c på regionalt stöd (EGT C 212, 1988, s. 2) samt meddelandet om gemenskapsregleringen av statligt stöd till bilindustrin (EGT C 123, 1989, s. 3). Beträffande dessa meddelandens värde, se dom av den 24 februari 1987 i mål 310/85, Deufil (Rec. 1987, s. 901, punkt 22), i vilken domstolen har uttalat att meddelandet innehåller upplysningar om de riktlinjer som kommissionen avser att följa och som den begär att medlemsstaterna skall respektera, samt dom av den 16 juni 1993, citerad i fotnot 12, i vilken domstolen däremot har ogiltigförklarat det där omtvistade meddelandet angående stöd, eftersom det, långt ifrån att innehålla endast anvisningar, skapade nya skyldigheter för medlemsstaterna och därmed för berörda företag.

19 Se bland annat meddelandet om följderna av domen av den 20 februari 1979 i mål 120/78, Cassiss de Dijon (EGT C 256, 1980, s. 2) och tolkningsmeddelandet angående friheten att tillhandahålla tjänster (EGT C 334, 1993, s. 3).

20 På denna punkt vill jag vidare erinra om att även de interna instruktionerna trots att de var ägnade att komplettera en sekundärrättsakt, antogs samtidigt som ett förslag till förordning med liknande innehåll var förelagt rådet.

21 För övrigt har domstolen i den domen för att vederlägga kommissionens argumentering, att meddelandet i fråga i själva verket var ett cirkulär riktat till dess egna tjänstemän, framhållit att det är riktat uttryckligen till medlemsstaterna och har delgetts dessa (dom av den 16 juni 1993, ovan i fotnot 12, punkt 29).

22 Det behöver knappast nämnas alt de interna instruktionerna inte alls (åtminstone inte öppet) var riktade till medlemsstaterna och ännu mindre hade delgetts dem. 22 — Se ovan, punkterna 12, 14 och 15.