Förslag till avgörande av generaladvokat Dámaso Ruiz-Jarabo Colomer föredraget den 18 juni 1996

1 Originalspråk: spanska.

2 Dom av den 27 april 1994, Almelo m. fl. (C-393/92, Ree. s. I-1477, punkt 21), av den 30 juni 1966, Vaassen -Göbbels (61/65, Rec. s. 377), av den 30 mars 1993, Corbiau (C-24/92, Rec. s. I-1277) och av den 21 april 1988, Pardini (338/95, Rec. s. 2041).

3 Detta var fallet under den period som den dom hänförde sig till som domstolen meddelade den 11 juni 1987 i milet Pretore di Saló mot X (14/86, Rec. s. 2545). Under denna pertod utövade Pretore funktioner bide som allmän åklagarmyndighet och som föl-undersökningsdomare. Pretore ledde förundersökningen i egenskap av allmän åklagarmyndighet och meddelade, för det fall resultatet var negativt, åtalseftergift i förundcrsökningsdomarens ställe. Det är av detta skäl som domstolen fann att Pretore var domare som, i ett sådant förfarande som det som hade föranlett förfarandet om begäran av förhandsavgörande, kumulcradc den allmänna åklagarmyndighetens och förundcrsökningsdomarens funktioner. Det medgavs därför att de hänsköt frigör till domstolen, eftersom det rörde sig om ett domstolsorgan som verkade inom den allmänna ramen för sitt uppdrag att, under självständighet och i enlighet med lagen, döma i de mil för vilka den har behörighet enligt lag, även om vissa av de funktioner som det ankommer pi denna domstol att fullgöra i det förfarande som har föranlett begäran om förhandsavgörande inte är typiska för domstolar.

4 Kommissionen understryker i sitt skriftliga yttrande hur den allmänna åklagarmyndigheten eller den person som är föremal for en undersökning enligt artikel 392 i (den italienska) rättcgångslagcn ges möjlighet att begära att domstolen som en rättcgångsfråga förordnar om ett sakkunnigutlåtande eller en rättslig undersökning beträffande personer, föremil eller platser vars tillstånd är utsatt för oundvikliga ändringar.

5 Det konstateras samtidigt, såsom den italienska författningsdomstolen förklarade i dom av den 9 april 1963 och i beslut av den 22 januari 1979, att den italienska åklagarmyndigheten inte heller är behörig att hänskjuta frågor om rättsakters grundlagsenlighet till denna domstol.

6 Domstolen har tillfälligt godtagit att det till den ställs tolkningsfrågor i begäran om förhandsavgörande från administrativa organ, vars sammansättning inte säkerställde någon absolut självständighet och vars beslut dessutom kunde prövas av egentliga domstolar. Det var därför som den i dom av den 1 april 1993, Divcrsintc och Ibcrlacu (C-260/91 och C-261/91, Ree. s. I 1885), förklarade att den begäran om förhandsavgörande som hade hänskjutits till den av en spansk ckonomi-och törvaltningsdomstol, vilken verkade såsom organ för skattemyndigheten och inte hade status av domstol, kunde tas upp till prövning.

7 Gazzetta ufficiale della Repubblica italiana nr 265 av den 12 november 1994, ordinarie bilaga nr 141.

8 EGT nr L 156, s. 14.

9 EGT nr L 183, s. 1.

10 Artiklarna 4 och 5 i direktivet avser var för sig de arbetsplatser som togs i bruk för första gingen efter den 31 december 1992 och som omgående skulle uppfylla de minimikrav som anges i bilagan respektive de arbetsplatser som redan hade tagits i bruk den 31 december 1992 som skulle vara anpassade till nämnda krav inom en frist om maximalt fyra ir.

11 Bland de minimikrav som anges i denna punkt återfinns de om bildskärm, tangentbord, arbetsbord eller arbetsyta samt arbetsstol.

12 Denna punkt i bilagan innehåller minimikrav avseende vissa villkor som den omgivande arbetsmiljön skall uppfylla, nämligen villkor om utrymme, belysning, spegling och reflexer, buller, värme, strålning samt fuktighet.

13 Denna punkt i bilagan innehåller en rad ergonomiska krav som arbetsgivaren skall ta hänsyn till vid utformning, urval, köp och ändring av programvaran samt vid utformning av arbetsuppgifter som innebär användning av bildskärm.

14 Detta utelämnande har framhållits av Silvia Bcrtocco i hennes verk La sicurezza del Lavoratore nelle fonti internazionale del lavoro. Il redptmento dalla direttiva CEE 89/391 nell'ordinamento nationale, 1995, s. 127, där hon förklarar att lagdekretet om säkerhet utgör en normativ helhet, som är utarbetad och komplex, att dess oklara lydelse gör att den tekniskt kan ifrågasättas och att dess sammantagna värde inte förbättras av vissa grova fel, såsom visas genom att två punkter utelämnas i bilaga VII: a) upphovsmännen har glömt de ergonomiska kraven avseende arbetsmiljö och samspel dator/operatör, beträffande vilka aspekter ett visst antal regler anges i punkterna 2 och 3 i bilagan till direktiv 90/270 ....

15 För att konsekvent kunna dra slutsatser av detta pistiende skulle det i vederbörlig ordning ha väckts en talan om fördragsbrott mot Republiken Italien (en medlemsstat som för övrigt inte har intervenerat i detta mil om begäran om förhandsavgörandc). Domstolen har vid upprepade tillfällen förklarat att den, inom ramen för en tillämpning av artikel 177 i fördraget, inte är behörig att avgöra om en nationell bestämmelse är förenlig med gemenskapsrätten.

16 Det innebär inte att tillämpningen och tolkningen av direktivet, på ett annat omrade än det rent straffrättsliga, inte skulle medföra några konsekvenser. Det är därför som arbetstagarna pá arbetsrättens och den sociala trygghetens omrade, till och med gentemot sin egen stat, skulle kunna göra gällande skyddsåtgärder som direktivet syftar till att säkerställa.

17 Enligt direktivet krävs för övrigt inte i något fall att dess införlivande skall säkerställas genom straffsanktioner.

18 Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna underströk i dom av den 25 maj 1993 i målet Kokki nakis mot Republiken Grekland (A 260-1 1993) att artikel 7.1 i konventionen inte inskränker sie till att förbjuda att strafflag tillämpas retroaktivt till nackdel för den anklagade utan dessutom, på ett allmänt sett, behandlar principen enligt vilken överträdelser och påföljder endast kan anges respektive föreskrivas i lag och enligt vilken en strafflag inte kan tolkas extensivt till nackdel för den anklagade, vilket till exempel skulle vara fallet vid en analogisk tolkning.

19 Det skulle för detta krävas att de förutsättningar föreligger som domstolen hänvisar till i domen av den 26 oktober 1995 i milet Siesse (C-36/94, Rec. s. I-3573), punkt 20: det bör i detta hänseende erinras om att det av en fast rättspraxis, bekräftad av domar av den 8 juni 1994, kommissionen mot Förenade kungariket (C-382/92, Ree. s. I-2435, punkt 55, och C-383/92, Rcc. s. I-2479, punkt 40), framgår att när det i en gemenskapsrättslig reglering inte föreskrivs någon särskild påföljd för överträdelser av bestämmelserna däri och det inte heller görs någon hänvisning i detta hänseende till nationella bestämmelser, är medlemsstaterna enligt artikel 5 skyldtea att vidu alla lämpliga åtgärder för att säkerställa gemenskapsrättens tillämplighet och verkan. För detta ändamål skall medlemsstaterna, som dock har ett utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller valet av påföljder, ombesörja au överträdelser av gemenskapsrätten beivras enligt regler motsvarande de processuella och materiella regler som gäller för överträdelser av samma art och svårighetsgrad enligt nationell rätt. Påföljderna skall dock under alla omständigheter vara effektiva, stå i rimlig proportion till överträdelsen samt vara avskräckande.

20 152/84, Rcc. s. 723, punkt 48.

21 Rådets direktiv 78/659/EEG av den 18 juli 1978 om kvaliteten på sådant sötvattcn som behöver skyddas eller förbättras för att upprätthålla fiskbestånden (EGT nr L 222, s. 1).

22 80/86, Ree. s. 3969.

23 I detta mil frågade den nederländska domstolen om en nationell myndighet till nackdel för sina medborgare kunde åberopa en bestämmelse i ett direktiv, med avseende pi vilken den berörda medlemsstaten inte hade antagit lagar eller andra författningar för dess tillämpning.

24 Domstolen förklarade i domen av den 10 april 1984 i milet Von Colson och Kamann (14/83, Rcc. s. 1891) att den skyldighet som till följd av ett direktiv åligger medlemsstaterna att uppnå det resultat som förutses i detta och deras förpliktelse enligt artikel 5 i fördraget att vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda, för att säkerställa att denna skyldighet fullgörs, åligger alla myndigheter i medlemsstaterna, även domstolarna inom ramen för deras behörighet. Samma hållning ¡nus i domen av den 13 november 1990 i målet Marlcasing (C-106/89, Rcc. s. I-4135).

25 Generaladvokaten Jacobs uttryckte samma isikt i sitt förslag till avgörande som han föredrog i de förenade målen Vcssoso och Zanetti (dom av den 28 mars 1990, C-206/88 och C-207/88, Ree. s. 1461), punkterna 25 och 26, i vilka han uttalade följande: Enligt min mening miste regeln i fråga medföra undantag när det rör sig om ital, eftersom verkan av att den nationella rättsordningen tolkas mot bakgrund av gcmcnskapsbcstämmclscn kan ge upphov till att straffrättsliga sanktioner utdöms till följd av ett ansvar som har bedömts föreligga i fall där ett sådant ansvar inte skulle följa av den nationella lagstiftningen sedd för sig. Skälet till denna begränsning är att en extensiv tolkning av strafflagen strider mot den grundläggande lcgalitctsprincipcn (nullum crimen, nulla poena sme lege). ... Jag anser inte att de nationella domstolarna är skyldiga att, då det rör sig om gemenskapsrätten, tolka den nationella lagen mot bakgrund av direktivens lydelse och syfte om denna skyldighet skulle resultera i att det fastställdes ett straffrättsligt ansvar som annars inte skulle inträda. Det ankommer pi de nationella domstolarna att bedöma om de nationella bestämmelser som det är fråga om i detta fall kan tolkas i överensstämmelse med de relevanta direktiven, utan att göra en extensiv tolkning som skulle strida mot lcgalitctsprincipcn.

26 Oct senaste exemplet i detta hänseende är det som undersöktes i domstolens dom av den 23 februari 1995 i de förenade milen Bordcssa m. fl. (C-358/93 och C-416/93, Ree. s. I-361). Den spanska domstolen hade frågat domstolen om en nationell fag, genom vilken rörligheten för kapital i vissa fall gjordes beroende av ett administrativt förhandstillstånd och genom vilken påföljder föreskrevs för underlåtenhet att fullgöra denna skyldighet, var förenlig med gemenskapsrätten. Domstolen svarade att artiklarna 1 och 4 i rådets direktiv av den 24 juni 1988 för genomförandet av artikel 67 i fördraget (EGT nr L 178, s. 5) utgör hinder för att export av mynt, banksedlar eller innchavarcheckar görs beroende av ett förhandstil Istind, och den tillade att bestämmelserna i artikel 1, jämförd med artikel 4 i direktivet, kan åberopas vid den nationella domstolen och leda till att de nationella regler som strider mot dessa bestämmelser inte får tillämpas.

27 Detta skulle för övrigt kanske kunna tjäna till att undvika en ökning av denna typ av tolkningsfrågor som ställs i en begäran om förhandsavgörande under sådana brottmål som liknar förevarande fall. Mil C-168/95 i ena sidan och mal C-304/94, C 330/94 och C 224/95 i andra sidan, vilka för närvarande är anhängiga vid domstolen, gäller alla tolkningsfrågor av den betydelse som flera direktiv angående miljö har för olika italienska brottmil. Den stindpunkt som anges i domen i milct Pretore di Saló mot X upprepades åter av generaladvokaten Elmer i det förslag till avgörande som han föredrog den 14 mars 1996 i det första av dessa mil.

28 I den mening som avses i de domar vilka omnämns i fotnot 18.