Förslag till avgörande av generaladvokat

A — Inledning

1. Detta mål om fördragsbrott avser hinder för den fria rörligheten för frukt och grönsaker genom aktioner av enskilda i Frankrike och Republiken Frankrikes skyldighet att eliminera dessa hinder.

2. Kommissionen har kortfattat och pregnant redogjort för de omständigheter som ligger till grund för dess talan i målet. Republiken Frankrikes regering har i sitt svaromål hänvisat till denna redogörelse. Med hänsyn till betydelsen av målet anser jag det vara på sin plats att här återge hela denna redogörelse.

3. Kommissionen beslöt därefter att väcka talan om fördragsbrott vid domstolen. Den har yrkat att domstolen skall fastställa att Republiken Frankrike har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt den gemensamma organisationen av marknaden för jordbruksprodukter och enligt artikel 30 i EG-fördraget jämförd med artikel 5 i samma fördrag genom att inte vidta alla nödvändiga och lämpliga åtgärder för att hindra att enskildas handlande hindrar den fria rörligheten för frukt och grönsaker. Dessutom har kommissionen yrkat att svaranden skall åläggas att ersätta rättegångskostnaderna.

4. Konungariket Spanien och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland (nedan kallat Förenade kungariket) har intervenerat i målet till stöd för kommissionens yrkande.

B — Bedömning

I — Statens ansvar för enskildas bandlande

5. Som kommissionens företrädare framhöll under den muntliga förhandlingen vid domstolen är det här fråga om en ovanlig form av fördragsbrott. Den medlemsstat mot vilken talan förs anklagas nämligen inte för att genom egna åtgärder ha brutit mot gemenskapsrättsliga bestämmelser. Frågan är i stället om en medlemsstat kan bryta mot en skyldighet, som åligger den enligt EG-fördraget, genom att över huvud taget inte, eller endast genom otillräckliga åtgärder, ingripa mot ett sådant beteende av enskilda som sätter genomförandet av vissa bestämmelser i fördraget i fara. Domstolen skall avgöra, om en medlemsstat kan ställas till svars för att dess medborgare med våld hindrar import av varor från andra medlemsstater. Om denna fråga besvaras j åkande, måste utredas om det här verkligen föreligger ett sådant fall.

6. Det är alltså fråga om en sådan kombination av faktorer som domstolen mig veterligen hittills inte har haft anledning att behandla. Det är visserligen inte någon ny företeelse att enskilda ibland med våldsamma medel sätter sig till motvärn mot import av varor från andra medlemsstater. Domstolen kunde redan i ett i början av 1980-talet avgjort ärende, som gällde import av italienskt vin till Frankrike, konstatera att franska vinodlare hade gått våldsamt fram mot denna import. Ny är däremot frågan om en medlemsstat på något sätt kan göras ansvarig för ett sådant handlande av enskilda. Den principiella betydelsen av den framställda frågan är uppenbar. Den har också framhävts av parterna vid domstolen.

7. Artikel 169 i fördraget avser en medlemsstats åsidosättande av gemenskapsrättsliga skyldigheter. En talan som grundas på denna artikel kan därför endast vinna framgång, om medlemsstaten själv har åsidosatt sina fördragsenliga skyldigheter.

8. Detta mål gäller i första hand frågan om den fria rörlighet för varor som garanteras i artikel 30. Det i denna artikel föreskrivna förbudet mot kvantitativa importrestriktioner och åtgärder med motsvarande verkan hänför sig likväl uppenbarligen till åtgärder som vidtas av medlemsstaterna och deras institutioner. Det är ostridigt att den franska regeringen själv inte har vidtagit några åtgärder som direkt skulle kunna betraktas som kvantitativa importrestriktioner eller åtgärder med motsvarande verkan.

9. Artikel 30 är emellertid också tillämplig på åtgärder som vidtas av enskilda när de kontrolleras av vederbörande medlemsstat. Detta framgår av en av Förenade kungariket i ett annat ärende åberopad dom i ett mål, som gällde en av kommissionen mot Republiken Irland förd talan om fördragsbrott. Det målet avsåg en reklamkampanj, som fördes av Irish Goods Council, genom vilken de irländska konsumenterna uppmanades att endast köpa inhemska varor (handla irländskt). Det rörde sig därvid om ett privaträttsligt bolag, vars styrelsemedlemmar dock utsågs av den irländska regeringen. Den irländska regeringen understödde dessutom Irish Goods Council med offentliga medel, som täckte större delen av bolagets kostnader, och den bestämde i stora drag målen för bolagets kampanj. Domstolen fastställde att den irländska regeringen under sådana förhållanden inte kunde åberopa, att kampanjen hade genomförts av ett privaträttsligt bolag för att därigenom uttryckligen frita sig från allt ansvar som kunde åligga den enligt fördragsbestämmelserna. Det finns dock ingenting som talar för att ett jämförbart faktiskt förhållanden skulle föreligga i detta fall (i fråga om till exempel organisationen Coordination rurale). Kommissionen har i sitt yttrande över huvud taget inte nämnt en sådan möjlighet.

10. Vad som gäller för artikel 30 gäller också för den gemensamma organisationen av marknaden för jordbruksprodukter. Enligt artikel 38.2 i EG-fördraget skall reglerna för upprätthållandet av den gemensamma marknaden tillämpas också på jordbruksprodukter, om annat inte föreskrivs i artikel 39—46. Domstolen har i enlighet härmed flera gånger fastslagit att de gemensamma organisationerna av olika marknader vilar på principen om en öppen marknad, till vilken alla producenter har fri tillgång, under förutsättning att konkurrensen förblir fri, och vars funktioner uteslutande styrs med de medel som föreskrivs för respektive organisation. Även inom detta område kan den fria rörligheten alltså endast åsidosättas genom åtgärder som vidtas av en medlemsstat eller dess institutioner.

11. Enbart bestämmelserna i artikel 30 (och den gemensamma organisationen av marknaden för frukt och grönsaker) utgör sålunda inte tillräcklig grund för kommissionens talan. Jag kan därför inte ansluta mig till den motsatta uppfattning som framförts av den spanska regeringen (som emellertid inte kommenterar nämnda överväganden).

12. Kommissionen har beaktat detta genom att göra gällande att svaranden har underlåtit att uppfylla de skyldigheter som följer av den gemensamma organisationen av marknaden för jordbruksprodukter och av artikel 30 jämförda med artikel 5 i EG-fördraget. Enligt artikel 5 första stycket första meningen i fördraget skall medlemsstaterna vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda, för att säkerställa att de skyldigheter fullgörs som följer av detta fördrag eller av åtgärder som vidtagits av gemenskapens institutioner. Av artikel 30 i fördraget och den gemensamma organisationen av marknaden för jordbruksprodukter följer att medlemsstaterna är skyldiga att tillgripa alla lämpliga åtgärder för att säkerställa den fria rörligheten för varor, om inte en begränsning av rörligheten är tillåten enligt gemenskapsrätten. För bedömningen av den av kommissionen väckta talan betyder detta att två villkor måste prövas: Först måste undersökas om det föreligger faktiska omständigheter, som — om de kan tillräknas svaranden — innebär en begränsning av varornas fria rörlighet. Därefter måste prövas om dessa faktiska omständigheter kan tillräknas Republiken Frankrike och om republiken kan ställas till svars för dem. Denna fråga skall besvaras jakande, om svaranden i detta hänseende inte har vidtagit alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda som behövts för att säkerställa den fria rörligheten för varor.

II — Hinder för den fria rörligheten för varor genom enskildas handlande

13. I föreliggande fall kan det inte råda något tvivel om att de aktioner av enskilda som det här är fråga om skulle innebära ett hinder för den fria rörligheten för varor, om handlingarna kan tillräknas Republiken Frankrike.

14. Plundring och vandalisering av varor från andra medlemsstater är en av de allvarligaste former av hinder för importen som man kan tänka sig. Handlingarna innebär i själva verket att den fria rörligheten inte erkänns. Det är i detta sammanhang utan betydelse om varorna förstörs under transporten eller först när de redan har kommit ut i handeln i Frankrike. Inte mindre betänkliga ter sig övriga handlingar som begåtts av ifrågavarande personer enligt uppgifter av kommissionen som inte motsagts av svaranden. Hotelser mot lastbilschaufförer som genomför transporterna utgör ett direkt hinder för den fria rörligheten för varor. Den som måste räkna med att hans lastbil blir utsatt för angrepp därför att han transporterar vissa produkter kommer att vara benägen att vägra att utföra sådana transporter. Motsvarande gäller när hotelser riktas mot näringsidkare i Frankrike som saluför produkter från andra medlemsstater. Om saluförande av produkter från andra medlemsstater för med sig risken för våldsamma övergrepp, kommer en näringsidkare att noga överväga om han skall fortsätta att sälja produkterna.

15. Kommissionen har vidare med rätta hävdat att även den känsla av osäkerhet och ovisshet som skapas genom de våldsamma incidenterna utgör ett hinder för den fria rörligheten för varor. Sålunda kommer till exempel också en näringsidkare inom ett område där sådana övergrepp ännu inte förekommit ändå att räkna med risken för övergrepp och därför kanske avstå från att ta in ifrågavarande produkter. I största allmänhet kommer en näringsidkare, som måste räkna med möjligheten att den produkt som han har beställt, på grund av sådana händelser som beskrivits i det föregående, inte når honom eller inte når honom i rätt tid, att ta hänsyn till detta när han skall besluta från vilken leverantör han skall beställa sina produkter. Detta gäller också för näringsidkare i andra medlemsstater, eftersom inte bara produkter som är avsedda för den franska marknaden utan även produkter som är destinerade till andra medlemsstater förstörs vid de allvarliga incidenterna. I så måtto kan man tala om indirekta hinder för den fria rörligheten för varor. Även sådan indirekta hinder är dock förbjudna enligt gemenskapsrätten.

16. I sin duplik har svaranden gjort gällande att ifrågavarande incidenter i verkligheten inte har inkräktat på marknadsföringen av spanska jordgubbar i Frankrike, eftersom mängden av importerade jordgubbar förblivit mer eller mindre densamma under de särskilt berörda månaderna april och maj. Detta påstående kan med tanke på incidenternas allvarliga karaktär betecknas som minst sagt överraskande. Svaranden har emellertid samtidigt anmärkt att argumentet i fråga principiellt är oväsentligt med hänsyn till den rättspraxis som artikel 30 har gett upphov till. I detta hänseende kan jag bara instämma med svaranden. Det kan inte bestridas att de våldsamma oroligheter som det här rör sig om direkt har hindrat importen av varor från andra medlemsstater. Den omständigheten att mängden av denna import kanske ändå förblivit konstant är därför irrelevant. Det kan för övrigt inte uteslutas att importen skulle ha fått en större omfattning om orolighetcrna inte hade förekommit.

17. Förenade kungarikets regering har i sitt skriftliga yttrande med rätta anfört att, enligt rättspraxis, en åtgärd endast kan strida mot bestämmelserna i artikel 30, om den har fått tillräckligt fotfäste och uppvisar en viss grad av allmängiltighet. Mot bakgrund av de under flera år ständigt upprepade incidenterna kan det knappast råda något tvivel om att det förhåller sig så i detta fall.

III — De omständigheter som åberopats som förklaring

18. Om de redovisade hindren för den fria rörligheten för varor kan tillräknas Frankrike, uppkommer frågan om det möjligen finns några skäl som kan rättfärdiga hindren.

19. I sitt svaromål har Republiken Frankrike fäst uppmärksamheten på den sociala och ekonomiska ramen för ifrågavarande incidenter. Den franska marknaden för frukt och grönsaker skakas sedan nästan tio år av stora förändringar, till vilka särskilt den skärpta konkurrensen med spanska produkter, som de inhemska producenterna ser sig utsatta för, har bidragit. Vad till exempel angår jordgubbar har den spanska exporten stigit från 1000 ton år 1975 till 108000 ton år 1992, det vill säga med mer än hundra procent. Enbart den för Frankrike avsedda exporten, som år 1980 var 6000 ton, växte under åren 1990—1993 till i genomsnitt 42000 ton och uppgick år 1994 till ungefär 50000 ton. Den franska produktionen av jordgubbar står däremot sedan år 1991 stilla på 82000 ton. Utvecklingen av växelkurserna har ytterligare försvårat problemen. Under år 1995 låg sålunda kursen på den spanska pesetan 28 procent under den kurs som gällde under åren 1990—1992.

20. I sin duplik har svaranden ytterligare utvecklat detta tema. På kommissionens invändning i repliken, att ökningen av den spanska importen snarare beror på att övergångsperioden upphört och att därmed begränsningarna för handeln upphävts, har svaranden genmält att de incidenter som kommissionen har nämnt inträffade före övergångsperiodens slut. De för denna period föreskrivna anordningarna hade visat sig vara otillräckliga. I detta sammanhang har svaranden hänvisat till att det genom artikel 81 i akten om villkoren för Konungariket Spaniens och Republiken Portugals anslutning till unionen och om anpassningen av fördragen (nedan kallad anslutningsakten) införts en så kallad kompletterande handelsmekanism, som skulle tillämpas på frukt och grönsaker från och med den 1 januari 1990 till och med den 31 december 1995. I artikel 83 i anslutningsakten föreskrevs att ett visst vägledande tak skulle fastställas. Enligt kommissionens förordning (EEG) nr 3944/89 av den 20 december 1989 om tilllämpningsföreskrifter för den kompletterande handelsmekanismen vad gäller färska frukter och grönsaker kunde kommissionen fastställa vissa perioder för de berörda produkterna som skulle anses som känsliga (period 2) eller mycket känsliga (period 3). I och med att sådana perioder fastställdes fick kommissionen en viss kontroll av de mängder som exporterades från Spanien.

21. Det är emellertid överflödigt att i detta fall utförligt behandla denna kontrollmekanism och dess tillämpning i praxis. I sitt svar på Konungariket Spaniens skriftliga yttrande har svaranden anfört, att svaranden inte bestrider riktigheten av de siffror som konungariket i egenskap av intervenient till stöd för kommissionens yrkande har uppgett. Svaranden har medgett att det av siffrorna framgår att den spanska exporten under övergångstiden på det stora hela taget inte överskred de fastlagda taket. Svaranden har emellertid gjort gällande att de styrmedel som gemenskapsrätten föreskrivit för denna period endast hänförde sig till omfattningen av den spanska exporten av jordgubbar. Däremot fanns det inte någon mekanism för kontroll av priserna på denna produkt. Utformningen av priset var dock den centrala fråga som låg till grund för de franska producenternas missnöje. De spanska leverantörerna, vilkas skörd kom ut på den franska marknaden tidigare än de inhemska produkterna, tillämpade på denna marknad i början mycket höga priser men sänkte dessa avsevärt så snart konkurrensen började ge sig till känna. Svaranden betecknar denna prissänkning som regelrätt dumpning.

22. Under den muntliga förhandlingen vid domstolen har företrädare för den franska regeringen ytterligare skärpt detta uttalande. Enligt deras uppfattning utgjorde vissa metoder som tillämpades av spanska producenter regelrätta provokationer. De spanska leverantörerna lät ohederliga handlingar komma sig till last, som obestridligen var att anse som dumpning och verkade destabiliserande på hela den franska marknaden, vilket hindrade de inhemska producenterna från att få avsättning för sina produkter.

23. Jag har i det föregående utförligt — om än inte uttömmande — redovisat dessa kommentarer, eftersom svaranden fäster särskild vikt vid de därmed sammanhängande frågorna. Företrädarna för den franska regeringen har därvid visserligen alltid uttryckligen betonat, att de inte är av den uppfattningen att angivna omständigheter skulle kunna rättfärdiga de våldsamma oroligheter som förekommit. De menar emellertid att de av de spanska producenterna tillämpade metoder som svaranden har kritiserat skulle kunna bidra till att förklara de franska böndernas aktioner.

24. Jag anser det vara omöjligt att på grund av vad som har anförts i målet bilda mig ett slutgiltigt omdöme om hur stora ekonomiska svårigheter bönderna i Sydfrankrike är utsatta för och huruvida svarandens under förhandlingen gjorda påstående, att det är fråga om en särskilt känslig grupp av befolkningen, är riktigt. Det skall emellertid beaktas att kommissionen inte har motsagt dessa av den franska regeringen åberopade argument. Till svarandens förmån utgår jag därför i det följande ifrån att bönderna i Sydfrankrike verkligen var ställda inför allvarliga ekonomiska svårigheter.

25. Det är lika omöjligt att avgöra om de metoder som de spanska jordgubbsproducenterna tillämpade på den franska marknaden var så anstötliga som svaranden påstår. Det förefaller visserligen som om åtminstone några av bönderna i södra Frankrike ser sin existens hotad av billig import från andra medlemsstater. Kommissionen har i detta sammanhang emellertid hävdat att det skulle vara en överdrift att enbart hänföra de svårigheter bönderna i södra Frankrike har haft till valutakurssvängningarna. De spanska producenternas framgång skulle snarare kunna förklaras av framför allt strukturella och klimatiska faktorer. Det skall i samband härmed erinras om att den franska regeringen själv har uppgivit, att de spanska jordgubbarna kom ut på den franska marknaden tidigare än de inhemska produkterna. I den mån de spanska producenterna endast avsåg att utnyttja denna uppenbara fördel till att främja sin avsättning förhöll de sig helt i överensstämmelse med den gemensamma marknaden och utnyttjade de friheter som garanteras genom fördraget just för det ändamål som åsyftas med fördraget. Den som på grund av vissa omständigheter kan producera billigare och mera effektivt än sina konkurrenter och därför kan erbjuda sina produkter till ett gynnsammare pris än konkurrenterna kan inte enbart av detta skäl beskyllas för ohederliga metoder eller till och med dumpning.

26. Men även om den franska regeringens kritik av de spanska producenterna skulle vara riktig skulle detta förhållande inte berättiga att importen hindras.

27. För det första skall påpekas att svarandens argument enbart hänför sig till importen av jordgubbar från Spanien. Som framgår av kommissionens ansökan till domstolen avser kommissionens påståenden emellertid inte bara denna produkt utan även andra produkter. De avser dessutom också import från andra medlemsstater än Spanien. Svaranden har inte försökt att förklara varför de franska bönderna har agerat även mot sistnämnda import.

28. För det andra måste man komma ihåg att de våldsamma aktionerna riktades även mot produkter som var destinerade till andra medlemsstater. Företrädaren för den spanska regeringen har under den muntliga förhandlingen ännu en gång fäst uppmärksamheten på detta. Det är svårt att se hur angreppen på dessa produkter skulle kunna förklaras, än mindre rättfärdigas, av den svåra situationen på den franska marknaden.

29. För det tredje skall konstateras att den franska regeringen har förklarat ifrågavarande incidenter med att vissa franska bönder har ekonomiska svårigheter. Den spanska regeringen har dock helt riktigt påpekat, att överväganden av ekonomisk natur enligt domstolens praxis — varmed som komplettering skall tilläggas att därmed avses praxis avseende artikel 36 i EG-fördraget — inte utgör någon grund för att motivera hinder för den fria rörligheten för varor. Även kommissionens företrädare har under den muntliga förhandlingen ännu en gång betonat detta. Förenade kungarikets regering synes vilja uttrycka en liknande tankegång, när den framhåller att en medlemsstat inom ramen för ett förfarande enligt artikel 169 i fördraget inte kan åberopa de särskilda förhållandena inom sin jordbrukssektor.

30. Viktigast synes mig dock vara en annan tankegång av principiell natur. Om importen av frukt och grönsaker från andra medlemsstater faktiskt medför ett hot mot vissa franska bönders ekonomiska existens, åligger det de ansvariga myndigheterna att lösa detta problem. Eftersom den gemensamma jordbrukspolitiken faller inom gemenskapens behörighet, skulle det därför ankomma på gemenskapsinstitutionerna att verka för att finna en sådan lösning. Detta överensstämmer med vad kommissionens företrädare under den muntliga förhandlingen vid domstolen anförde om att en lösning på de franska böndernas problem måste sökas inom en annan ram.

31. Svaranden har i sin duplik visserligen påpekat att svaranden redan sedan flera år försöker genomföra en motsvarande reform av den gemensamma organisationen av marknaden för frukt och grönsaker. Enligt min mening kan svaranden dock inte åberopa att sådana åtgärder hittills inte har vidtagits. Så länge en sådan ändring inte har skett är det förbjudet för en medlemsstat att ingripa mot personer som håller sig till gällande rätt.

32. Detta bekräftas av en dom av domstolen från år 1979, som har vissa beröringspunkter med detta mål. I den domen var det fråga om import av fårkött från Storbritannien som hindrades av Frankrike genom en restriktiv importlagstiftning. Den franska regeringen bestred inte att denna lagstiftning inkräktade på den fria rörligheten för varor. Regeringen hänvisade emellertid till de allvarliga ekonomiska och sociala konsekvenser som skulle bli följden om lagstiftningen upphävdes. Samtidigt fäste den uppmärksamheten på det långt framskridna arbetet för upprättandet av en gemensam organisation av marknaden för fårkött.

33. Allt detta är i slutänden ett uttryck för den omständigheten att Europeiska gemenskaperna är en rättsgemenskap, inom vilken meningsskiljaktigheter och stridigheter måste avgöras på rättslig väg. Det betyder att sådana kontroverser skall biläggas med de medel som gemenskapsrätten ställer till förfogande och i sista instans avgöras av en domstol, EG-domstolen. Oförenliga med denna gemenskapens natur är emellertid inte bara ensidiga åtgärder av en medlemsstat, vilka har fått en rättslig form, till exempel som importförbud. I ännu högre grad gäller detta för våldshandlingar och godtycke. Om man skulle tillåta att även våld får tillämpas för att ekonomiska och politiska mål skall uppnås, skulle rättens herradöme avlösas av maktens. Detta skulle också betyda slutet för gemenskapen.

34. Som jag redan har redogjort för har domstolen hittills ännu inte uttryckligen behandlat denna fråga. Jag anser emellertid att en år 1995 meddelad dom i ett av kommissionen mot Republiken Frankrike anhängiggjort mål om fördragsbrott utgår från samma principer. I det fallet var det fråga om fiske. Republiken Frankrike hade för den period som tvisten i målet omfattade tilldelats vissa kvoter för ansjovisfångst. De franska fiskebåtarna hade vida överskridit dessa fångster utan att de franska myndigheterna ingripit, trots att de varit skyldiga att göra det enligt de tillämpliga bestämmelserna i gemenskapsrätten. Republiken Frankrike försvarade sig bland annat med att det förelåg så spända socioekonomiska förhållanden att det kunde befaras att det skulle uppstå betydande konflikter som kunde ge upphov till allvarliga ekonomiska svårigheter. De behöriga myndigheterna hade därför sett sig tvungna att avstå från att vidta rättsliga åtgärder mot de personer som bar ansvaret för överträdelserna. Domstolen tillbakavisade detta argument: Det kan inte anses befogat att underlåta att tillämpa ordningen i fråga med hänvisning till blotta farhågan för interna svårigheter.

35. Av de skäl som anförts i det föregående kan därför de våldshandlingar som enskilda i Frankrike har begått mot import från andra medlemsstater — om de kan tillräknas Republiken Frankrike — inte på något sätt rättfärdigas.

IV — Republiken Frankrikes ansvar för de incidenter som har konstaterats

36. Därmed skall nu den centrala frågan i detta mål klargöras, nämligen om Republiken Frankrike kan göras ansvarig för oroligheterna och våldshandlingarna.

37. Den franska regeringens företrädare har under den muntliga förhandlingen vid domstolen intagit ståndpunkten att den princip som gäller i detta sammanhang är, att en medlemsstat inte är ansvarig för enskildas handlande. Principen gäller enligt både gemenskapsrätten och folkrätten. Det finns dock ett undantag från denna princip. En medlemsstat kan enligt den franska regeringens företrädare göras ansvarig för aktioner av enskilda som lyder under dess jurisdiktion, om staten har brutit mot sin skyldighet till uppmärksamhet och omsorg.

38. Det förefaller i själva verket som om en stat enligt folkrätten endast kan bli ansvarig, om den med avseende på enskildas handlande har underlåtit att iaktta sin skyldighet att beakta den omsorg eller uppmärksamhet som omständigheterna kräver (= due diligence).

39. Denna fråga behöver vi enligt min mening dock inte här närmare fördjupa oss i, eftersom gemenskapsrätten genom bestämmelserna i den redan nämnda artikel 5 i fördraget tillhandahåller en norm för hur detta problem skall regleras inom gemenskapen.

40. Bestämmelserna i artikel 5 ålägger först och främst medlemsstaterna en allmän skyldighet att lojalt samarbeta och stödja gemenskapen. I föreliggande fall finns inget som tyder på att svaranden har brutit mot denna allmänna skyldighet. Kommissionens talan skulle därför kunna vinna framgång lika litet enbart på grund av bestämmelserna i artikel 5 som enbart på grund av bestämmelserna i artikel 30.

41. Av artikel 5 i EG-fördraget följer emellertid också särskilda förpliktelser med avseende på de skyldigheter som härleder sig ur gemenskapsrätten (artikel 5 första stycket första meningen) och med avseende på att fördragets mål skall uppnås (artikel 5 andra stycket). Om man jämför artikel 5 med artikel 30 (och med de skyldigheter som följer av den gemensamma organisationen för marknaden) framgår enligt mitt förmenande därav att medlemsstaterna är skyldiga att vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda för att säkerställa den fria rörligheten för varor. Denna skyldighet gäller också och i synnerhet säkerställandet av att denna rörlighet skyddas från angrepp av enskilda.

42. Denna tolkning vinner stöd både i den domstolens praxis som artikel 5 har gett upphov till och i artiklarna 85 och 86 i EG-fördraget. Ifrågavarande rättspraxis gäller en konstellation, som faktiskt är en spegelbild av eller en pendang till den som föreligger i detta mål. Artiklarna 85 och 86 i EG-fördraget rör i och för sig endast frågan hur företag, alltså enskilda, skall handla. Likväl är det fast rättspraxis att medlemsstaterna på grund av artiklarna 85 och 86 i förening med artikel 5 i fördraget inte får vidta eller bibehålla åtgärder som kan upphäva den faktiska effekten av de konkurrensregler som gäller för företagen. I en rad domar har domstolen klargjort att det därvid är fråga om artikel 5 andra stycket och den där föreskrivna skyldigheten att avstå från att vidta åtgärder. Det är i dessa fall alltså fråga om förpliktelser för enskilda. För att bestämmelserna om dessa förpliktelser skall få praktisk effekt förbjuder gemenskapsrätten dock varje åtgärd av medlemsstaterna som skulle få samma ofördelaktiga verkningar för det skyddade rättsobjektet (i detta fall alltså konkurrensen) som åtgärder av enskilda. Av detta skäl är medlemsstaterna skyldiga att avstå från sådana åtgärder.

43. Denna tankegång kan tillämpas beträffande den konstellation som det här är fråga om. Artikel 30 förbjuder medlemsstaterna att vidta åtgärder som kan sätta den fria rörligheten för varor i fara. Som föreliggande fall tydligt visar kan emellertid även enskilda genom sitt handlande äventyra den fria rörligheten för varor. För att säkerställa att artikel 30 får praktisk effekt är det därför erforderligt att ur fördraget härleda en skyldighet för medlemsstaterna att förhindra sådana handlingar av enskilda. Det rör sig därvid naturligen om en skyldighet att handla, det vill säga om en skyldighet som följer av artikel 5 första stycket). Denna tolkning ligger uppenbarligen också till grund för kommissionens talan, även om kommissionen inte har kommenterat detta närmare. Det förefaller mig som om Förenade kungarikets regering också delar denna uppfattning, även om det uttryckssätt som den har valt — den talar om skyldigheter som följer av artikel 30 och artikel 5 — även kan tydas på annat sätt.

44. Att en sådan tolkning ingalunda är främmande för gemenskapsrätten framgår enligt min mening indirekt av en dom som meddelades under år 1995. I den domen var det fråga om en av ett privat bolag (nedan kallat Garonor) bedriven fraktterminal. Inom terminalen fanns också en tullmyndighet, hos vilken man kunde klara av alla de formaliteter som normalt genomförs vid gränsövergången. Garonor hyrde ut olika lokaler, såsom kontor och hygieniska inrättningar, till transportkommissionärer. Vid sidan av hyran tog Garonor också ut en genomfartsavgift för varje fordon; avgiften var upptagen bland de allmänna villkoren i samtliga hyresavtal. Den nationella domstolen ansåg att en avsevärd del av denna avgift täckte kostnader som uppkom på grund av fullgörandet av vissa offentliga uppgifter. EG-domstolen fann däremot att uttagandet av en sådan avgift stred mot artiklarna 9 och 12 i EG-fördraget. Den omständigheten att avgiften här togs upp av ett privat företag tillmätte domstolen ingen betydelse:

45. Den parallell till domstolens praxis avseende artiklarna 85 och 86 i EG-fördraget som jag har dragit låter sig för övrigt ytterligare utvidgas. Av artiklarna 85 och 86 jämförda med artikel 5 framgår inte att en medlemsstat måste avstå från alla åtgärder som kan äventyra konkurrensen. Medlemsstaten bryter tvärtom endast mot dessa bestämmelser när den (vad gäller till exempel artikel 85) föreskriver eller underlättar avtal om sådana sammanslutningar som strider mot artikel 85 eller stärker effekterna av sådana avtal eller när den berövar sin egen lagstiftning dess statliga karaktär genom att till privata ekonomiska aktörer överföra ansvaret att fatta beslut som får ingripande verkningar för ekonomin. Sålunda kan man inte heller på det här aktuella området begära att en medlemsstat skall garantera ett visst resultat — här alltså den fria rörligheten för varor (obligation de résultat). Som kommissionens företrädare har anfört under den muntliga förhandlingen vid domstolen krävs emellertid åtminstone, att medlemsstaten vidtar de åtgärder som behövs för att detta mål skall uppnås. Man måste med andra ord begära att vederbörande medlemsstat vidtar alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda, för att åstadkomma detta resultat (obligation de moyens).

46. Det måste därför undersökas om Frankrike i detta fall har fullgjort denna skyldighet.

47. Som kommissionen har anfört förfogar en medlemsstat i en sådan situation i princip över två utvägar för att skydda den fria rörligheten av varor från angrepp från enskilda. Den har först och främst möjligheten att genom att sätta in sin ordningsmakt — särskilt polisstyrkor — direkt ingripa mot allvarliga incidenter av aktuellt slag, antingen genom att i förebyggande syfte skapa skydd för mål för sådana angrepp eller genom att sätta in sina krafter för att bekämpa angreppen så snart de börjar. Man kan så till vida i likhet med kommissionen tala om förebyggande åtgärder. En medlemsstat förfogar emellertid också över möjligheten att i efterhand ställa upphovsmännen till sådana oroligheter till svars genom att vidta straffrättsliga åtgärder. I så måtto kan man sammanfattande tala om åtgärder som kan leda till lagföring.

48. Jag är överens med kommissionen om att varken den ena eller den andra av gemenskapens institutioner kan förelägga en medlemsstat vilka åtgärder den konkret skall använda för att säkerställa den fria rörligheten för varor. Att besluta om detta tillkommer endast vederbörande medlemsstat själv. I det hänseendet är också vad företrädaren för den franska regeringen yttrade under den muntliga förhandlingen vid domstolen helt berättigat, nämligen att domstolen inte får inkräkta på medlemsstaternas utrymme för att bedöma frågan hur offentlig säkerhet och inre ordning skall upprätthållas genom att ersätta den berörda medlemsstatens bedömning med sin egen.

49. Om denna vid domstolen uttalade erinran emellertid skulle vara att förstå så, att svaranden har uppfattningen att det på detta oerhört politiska område — som företrädaren för den franska regeringen uttryckte sig — över huvud taget inte kan förekomma en kontroll från domstolens sida måste detta uttryckligen bestridas. Det ankommer på vederbörande medlemsstat att avgöra vilka åtgärder den vill vidta för att avvärja den fara för den fria rörligheten av varor som enskildas handlande kan medföra. Domstolen har emellertid behörighet att kontrollera, om medlemsstaten i detta hänseende har vidtagit alla nödvändiga och lämpliga åtgärder. Som Förenade kungariket har anfört är det likväl riktigt, att en medlemsstats åsidosättande av de skyldigheter som åligger den på detta område endast kan förekomma i undantagsfall. För att tillgodose det utrymme för en skönsmässig bedömning som medlemsstaterna otvivelaktigt har får man enligt min mening i själva verket endast anta att ett åsidosättande av de skyldigheter som följer av artikel 30 jämförd med artikel 5 har skett, om det klart och tydligt framgår att en medlemsstat inte har vidtagit alla nödvändiga och lämpliga åtgärder för att skydda den rörligheten för varor mot våldshandlingar av enskilda.

50. Ett sådant fall föreligger likväl här.

Förebyggande åtgärder

51. Vad först angår frågan om förebyggande åtgärder har kommissionen kritiserat svaranden för att ordningsmakten inte alltid har ingripit med den snabbhet och omsorg som varit påkallad. Vid incidenterna i april 1995 hade ordningsmakten till exempel delvis inte alls ingripit, vilket enligt kommissionen kan förklaras med antingen otillräckliga medel eller avsiktlig passivitet. Under den muntliga förhandlingen har kommissionen dragit fram ytterligare en incident från juni 1994, som tilldrog sig i närheten av Marseille och berörde omkring 200 demonstranter. Vid detta tillfälle ingrep inte ordningsmakten, trots att ett gott och väl tillräckligt antal poliser stod i beredskap. Kommissionen har vidare kritiserat de franska myndigheterna för att inte tillräckligt ha beaktat varningar om förestående oroligheter. Av det sagda har kommissionen dragit slutsatsen att de franska myndigheternas reaktion till sin struktur har varit otillfredsställande.

52. Svaranden har redan i sin svarsskrivelse gjort gällande att myndigheterna genom flera telegram från regeringen uppmanats att vidta alla lämpliga kontroll- och skyddsåtgärder som erfordrades för att skydda importörer och näringsidkare. De våldsamma oroligheterna har alltid fördömts av svaranden. Såvitt avser händelserna i april 1995 kunde man enligt svaranden inte förebrå de franska myndigheterna för att avsiktligt ha förhållit sig passiva. I dupliken har svaranden dessutom anfört, att svaranden i de särskilt utsatta zonerna i landet hade ställt mobila enheter i beredskap, som vid behov skulle kunna ingripa. Företrädaren för den franska regeringen har under den muntliga förhandlingen vid domstolen ytterligare preciserat nämnda åtgärder och kompletterat uppgifterna med statistik avseende ordningsmaktens insatser.

53. Svaranden har särskilt hänvisat till de svårigheter som föreligger för ordningsmaktens insatser. Demonstranternas taktik att slå till överraskande och snabbt medför sålunda att ett ingripande blir ytterst svårt. Attacken i Salon de Provence den 3 juni 1995 varade till exempel tio minuter, och angriparna tog omgående till flykten. Dessutom visade denna händelse att demonstranterna var ovanligt rörliga. Dessa två omständigheter sammantagna och den stora obalansen mellan demonstranterna och polismakten gjorde enligt svaranden ett ingripande omöjligt och lämnade inte tid för att tillkalla förstärkning.

54. Slutligen har svaranden hävdat att polismyndigheterna måste ha möjlighet att göra en skönsmässig bedömning, när de fullgör sin intrikata uppgift att värna offentlig ordning och säkerhet. De måste nämligen kunna underlåta att ingripa mot oroligheter av detta slag, om ett ingripande skulle orsaka ännu större eller allvarligare risker för rättsobjekten. Denna befogenhet har de franska domstolarna i praxis accepterat.

55. Alla dessa argument vederlägger enligt min mening inte kommissionens påståenden.

56. Som kommissionens företrädare helt riktigt har gjort gällande under den muntliga förhandlingen, kommer det inte an på omfattningen av de polisstyrkor som står i beredskap utan på om dessa faktiskt också har ingripit. Att instruktioner har utfärdats — vilket inte bestrids av kommissionen — betyder inte heller något. Utslagsgivande är i stället om och när dessa instruktioner har följts.

57. I detta hänseende talar dock ett stort antal omständigheter för att svaranden inte har vidtagit alla nödvändiga och lämpliga åtgärder.

58. Både Konungariket Spanien och Förenade kungariket har med rätta påpekat att de våldsamma oroligheterna tilldrar sig sedan mer än tio år tillbaka. Av redogörelsen för de faktiska omständigheterna framgår att oroligheterna framför allt inträffar under vissa månader. Vissa orter förefaller också vara särskilt känsliga. Det är överraskande att en stat som Republiken Frankrike inte anser sig kunna effektivt förebygga sådana oroligheter. Detta gäller i synnerhet med tanke på den omständigheten, att kommissionen under årens lopp flera gånger har uppmanat svaranden att energiskt ingripa mot oroligheterna. Förhandlingen vid domstolen har för övrigt — även om detta naturligtvis saknar materiell betydelse för föreliggande mål — klargjort att situationen intill denna dag inte har förändrats. Företrädaren för den spanska regeringen har räknat upp en lång rad ytterligare, motsvarande incidenter, som har tilldragit sig under de senaste veckorna.

59. De svårigheter vid bekämpandet av sådana oroligheter som svaranden har beskrivit existerar definitivt, och de bestrids inte heller av kommissionen. Det kan emellertid inte på allvar göras gällande att dessa svårigheter i samtliga fall skulle omöjliggöra ett effektivt ingripande av ordningsmakten. Det är kanske inte någon tillfällighet att svaranden har lämnat uttryckliga uppgifter endast beträffande en av de av kommissionen omnämnda incidenterna — nämligen den som inträffade den 3 juni 1995 i Salon de Provence. Låt oss se på övriga incidenter. Den 19 april 1994 genomförde 150 personer en attack vid vägavgiftsstationen St. Jean de Védas. Detta anfall varade inte tio minuter som händelsen i Salon de Provence utan två och en halv timme. Uppenbarligen var de av svaranden nämnda specialstyrkorna inte på plats. Skulle det verkligen ha varit omöjligt att ingripa med de polisstyrkor som stod till förfogande eller att — i förekommande fall — tillkalla förstärkning? Två veckor senare utfördes en ny attack på samma ställe. Den närvarande ordningsmakten ingrep inte effektivt. Hade de inte möjlighet att hålla demonstranterna stången? En tidningsartikel från juni 1994 visar att ett avsevärt antal poliser var närvarande vid incidenter i närheten av Marseille utan att ingripa. Av vilka skäl avhöll sig dessa poliser från att ingripa? På alla dessa frågor — och de berör endast några av incidenterna — har svaranden inte gett något svar.

60. Det skall dessutom särskilt beaktas att myndigheterna i åtminstone ett av de av kommissionen nämnda fallen i förväg fått kännedom om de förestående oroligheterna. Detta framgår, enligt vad kommissionen har anfört, av en skrivelse av den 18 april 1994, enligt vilken protestaktioner skulle äga rum redan följande dag; uppgiften har inte bestritts av svaranden. I detta hänseende är den av kommissionen citerade skrivelsen av den 6 maj 1994, i vilken de franska myndigheterna påstod att dessa oroligheter var svåra att förutse, i sanning anmärkningsvärd. För övrigt skall än en gång påpekas att det här inte rör sig om isolerade incidenter utan om oroligheter vilka — som företrädaren för den spanska regeringen formulerade det under den muntliga förhandlingen — upprepades vid samma tidpunkt år efter år.

61. Svarandens påstående att svaranden i föreliggande fall vidtagit alla nödvändiga och lämpliga åtgärder bekräftas inte heller av den franska regeringens beteende. Svaranden har inte nämnt något offentligt uttalande varigenom den franska regeringen fördömt ifrågavarande händelser. Företrädaren för svaranden har under den muntliga förhandlingen bara påpekat, att den franske presidenten i samband med Europeiska rådets sammanträde i Noordwijk till den spanske premiärministern offentligt framförde en ursäkt för de ifrågavarande händelserna. Kommissionen har i sin ansökan till domstolen nämnt ett uttalande av den dåvarande franske jordbruksministern, enligt vilket denne visserligen tog avstånd från händelserna men inte fann anledning att ordningsmakten skulle ingripa för att förhindra dem.

62. Jag instämmer emellertid i svarandens uppfattning att polisen kan underlåta att ingripa med våld mot svåra oroligheter av detta slag, om ingripandet skulle utsätta den inre ordningen och säkerheten för ännu större risker. Även kommissionen accepterar denna princip, som enligt min mening är en allmän princip inom lagstiftningen för polis och ordningsmakt. Kommissionen har dock med rätta påpekat att domstolen i den rättspraxis, som artikel 36 i EG-fördraget gett upphov till, alltid har ställt stränga krav för att godta att skyddet av inre ordning och säkerhet skall få motivera att den fria rörligheten för varor hindras. Bevisbördan i detta hänseende åvilar medlemstaten. Så har domstolen till exempel i den av kommissionen åberopade domen i målet Cullet mot Leclerc ogillat en argumentation om behov av sådant skydd, enligt vilken i annat fall häftiga reaktioner av vissa näringsidkare var att vänta, med motiveringen att den franska regeringen inte hade visat, att en ändring av de franska bestämmelserna så att de överensstämde med gemenskapsrätten, skulle få följder för den offentliga ordningen och säkerheten som den trots de medel som står till dess förfogande inte kunde bemästra. Detta resonemang kan inte tillämpas på det här aktuella fallet.

63. Kommissionen har också helt riktigt hävdat att sådana skäl kan godtas endast i enstaka fall, inte helt allmänt. I annat fall skulle den paradoxala konsekvensen inträffa att något som sätter den inre säkerheten och ordningen i fara (i detta fall de svåra oroligheterna) måste accepteras och tas med i beräkningen just för att skydda dessa rättsobjekt. I detta sammanhang kan jag bara ansluta mig till den åsikt som framförts av generaladvokaten VcrLoren Van Thcmaat, vilken också kommissionen åberopade vid den muntliga förhandlingen:

64. Svaranden har för övrigt åberopat, att polismyndigheternas befogenhet att i förekommande fall underlåta att ingripa mot oroligheterna uppvägs av den skadeersättning, som den franska staten ger till dem som har fallit offer för ifrågavarande incidenter. Det är därvid enligt svaranden fråga om en ersättningskyldighct som grundar sig på en föreskrift i lag men inte är villkorad av något vållande av de statliga myndigheterna. Totalt har för åren 1993—1995 redan 17 miljoner FRF betalats.

65. Denna aspekt kan avhandlas mycket kort. Även företrädaren för den franska regeringen har under den muntliga förhandlingen vid domstolen medgett, att denna skadeersättning ingalunda är ett medel för att gottgöra begränsningarna av den fria rörligheten med varor. Det var enligt vederbörande emellertid ett tecken på den goda vilja, som svaranden flera gånger under förfarandet gett uttryck för. Här kan lämnas därhän om ersättning beviljas för alla uppkomna skador, vilket särskilt den spanska regeringen med tanke på följdskadorna har betvivlat. Som kommissionen med rätta har anfört kan den skadeersättning som den franska staten utger också få negativa följder. Det ligger nämligen mycket nära till hands att man därigenom hos upphovsmännen till oroligheterna väcker eller förstärker intrycket att de inte ställs till ansvar för sina gärningar. Skadorna ersätts ju av staten, inte av dem. Om detta skulle bli en uppmuntran för dem att upprepa gärningarna skulle de — i och för sig utan tvivel välmenande — bestämmelserna i praktiken få de perversa konsekvenser som kommissionen antar.

66. Under dessa omständigheter kan man enligt min mening knappast tvivla på att svaranden har underlåtit att vidta alla nödvändiga och lämpliga åtgärder för att förebygga eller omedelbart bekämpa de svåra oroligheterna. För att förebygga missförstånd får jag här än en gång erinra om att vad som begärs av svaranden inte är ett absolut skydd av den fria rörligheten för varor. Det är naturligtvis omöjligt för en medlemsstat att helt skydda import från andra medlemsstater från angrepp av enskilda. Som Förenade kungarikets regering med rätta har anfört kan man dessutom inte begära av en medlemsstat, att den skall använda obegränsade medel för att åstadkomma ett sådant skydd. Begäras kan dock att en medlemsstat i detta hänseende vidtar nödvändiga och lämpliga åtgärder. I detta hänseende brister det i föreliggande fall.

67. I dupliken har svaranden hävdat att svaranden i föreliggande fall, precis som vid jämförbara överträdelser av nationell lagstiftning av liknande art och betydelse, har vidtagit åtgärder för att hindra (och bestraffa) ifrågavarande incidenter. Det är inte lätt att se vilka jämförbara faktiska förhållanden svaranden här har i tankarna. Om svaranden emellertid härmed avser att göra en hänvisning till det sätt på vilket de franska myndigheterna har reagerat på protestaktioner som vissa intressegrupper företagit mot den egna regeringen måste detta bestridas. Artikel 30 i EG-fördraget (i förekommande fall i förening med artikel 5) ålägger medlemsstaterna att skydda den fria rörligheten för varor. Villkoren för denna fria rörlighet för varor måste likväl i alla medlemsstater vara bestämda av fördraget och därmed alltså desamma. En medlemsstat kan därför inte åberopa sin interna politik och nationella särförhållanden som motivering för att hindra den fria rörligheten för varor. I annat fall skulle innehållet i bestämmelserna om den fria rörligheten för varor inte länge vara bestämt av fördraget utan av respektive medlemsstats politik.

Åtgärder för att lagföra de skyldiga

68. Kommissionen anser att en medlemsstat i ett sådant fall som det här är fråga om skulle kunna uppfylla den skyldighet som följer av artikel 30 jämförd med artikel 5 genom att vidta effektiva åtgärder för att de skyldiga skall kunna lagföras. Om det nämligen visar sig alltför omständligt att medelst förebyggande åtgärder nå ett tillfredsställande resultat måste vederbörande medlemsstat enligt kommissionen sörja för att det verkligen blir fråga om lagföring.

69. Enligt min mening skulle det dock vara otillräckligt om en medlemsstat tillåter oroligheter av ifrågavarande art och endast inskränker sig till att vidta straffrättsliga åtgärder. En sådan tolkning skulle inte göra rättvisa åt den fria rörligheten för varor (och övriga grundläggande friheter). Även om man godtar kommissionens — för svaranden mera gynnsamma — åsikt måste man emellertid finna kommissionens talan befogad. Svaranden har nämligen inte heller såvitt avser åtgärder för att lagfora gärningsmännen gjort allt som är erforderligt och lämpligt för att uppfylla sina skyldigheter.

70. Kommissionen anser att behöriga franska myndigheter inte har genomfört tillräckliga sanktioner för de oroligheter som det här är fråga om. Såvitt avser de gärningar som begicks under tiden från april till och med augusti 1993 förekom endast en enda förundersökning, och denna lades dessutom ned. I sin ansökan till domstolen har kommissionen hävdat att motsvarande gäller även såvitt avser incidenterna vid de senare tidpunkterna. Totalt sett har det bara getts en enda dom (vilken dock samtidigt berörde flera personer).

71. Svaranden har till sitt försvar invänt att det är svårt att få fram en tillräcklig grund för ett åtal. I dupliken har svaranden anfört att ifrågavarande incidenter systematiskt har undersökts. Om likväl endast få åtal har lett till dom beror detta på att saken som sådan är förknippad med vissa svårigheter. Det är enligt svaranden nämligen mycket svårt att fastställa de deltagandes identitet eller att bevisa att de verkligen deltagit i de åtalade gärningarna. I detta hänseende måste beaktas, att presumtionen för att den anklagade är oskyldig gäller i Frankrike och att man alltid måste konstatera en persons individuella ansvar för en viss gärning. Även i fråga om andra i Frankrike begångna brott av kollektiv art möter enligt svaranden samma svårigheter att få tillräcklig grund för ett åtal.

72. Under den muntliga förhandlingen vid domstolen har företrädaren för den franska regeringen meddelat att sedan år 1994 ytterligare sex personer har dömts eller blivit föremål för förundersökning.

73. Som Förenade kungariket med rätta har anmärkt är visserligen ännu större återhållsamhet påkallad vid prövningen av frågan, om tillräckliga åtgärder för lagföring har vidtagits i föreliggande fall, än av frågan, om tillräckliga förebyggande åtgärder har vidtagits. Det är här ju inte fråga om den av instruktioner bundna åklagarmyndigheten utan i slutänden om självständiga domstolar. Jag anser likväl att svaranden inte heller i detta hänseende har tillgripit alla nödvändiga och lämpliga åtgärder för att skydda den fria rörligheten för varor mot våldshandlingar av enskilda.

74. Både kommissionen och de båda intervenienterna på kommissionens sida har med rätta påpekat att många av de här ifrågavarande incidenterna har dokumenterats genom filmning. Den spanska regeringen har fogat några av dessa filmer till sitt skriftliga yttrande. Den av svaranden framförda åsikten, att det därvid handlar om bevismedel som, tagna för sig, inte utgör juridiskt bindande bevis, är riktig. Man frågar sig emellertid varför endast ett ringa antal åtal har väckts trots att dessa indicier förelåg.

75. Dessa frågor skärps ytterligare, när man betänker att enligt kommissionens, av svaranden oemotsagda, uppgifter de personer som deltagit i våldshandlingarna ofta inte har gjort sig något besvär med att dölja sin identitet. För övrigt fanns det vid olika tillfällen polisstyrkor på plats, som inte alls eller inte effektivt ingrep för att hindra våldshandlingarna. Man måste i likhet med kommissionen fråga sig varför dessa poliser då åtminstone inte gjorde mer för att gripa förövarna eller åtminstone säkra tillräckliga bevis som skulle ha möjliggjort ett åtal.

76. Om det vid dessa överväganden snarast är fråga om allmänna funderingar kvarstår likväl en omständighet, som i vart fall visar att svaranden inte heller i detta hänseende har gjort tillräckligt. Av redogörelsen för de faktiska omständigheterna framgår att hotelser har uttalats och även förverkligats av enskilda personer och organisationer, till exempel Coordination rurale. Kommissionen har med rätta anfört att dessa personer var kända av myndigheterna eller kunde identifieras av dessa. Åtminstone såvitt avsåg dessa personer kunde de av svaranden beskrivna svårigheterna därför inte ha någon stor betydelse. Likväl har av allt att döma inte heller i detta avseende mycket företagits.

77. Kommissionens talan är på grund av det anförda i sin helhet befogad.

78. Beslutet om rättegångskostnaderna följer av artikel 69.2 och 69.4 i domstolens rättegångsregler.

C — Förslag till avgörande

79. Jag föreslår på grund av det anförda att domstolen skall fastslå att Republiken Frankrike har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt den gemensamma organisationen för marknaden för jordbruksprodukter och enligt artikel 30 jämförd med artikel 5 i EG-fördraget genom att inte ha vidtagit alla nödvändiga och lämpliga åtgärder för att hindra att enskildas handlande hindrar den fria rörligheten för frukt och grönsaker.

1 Originalspråk: tyska.

2 Här återges dock inte de omfångsrika bilagorna

3 Det skall emellertid påpekas att den senast daterade av bilagorna härstammar från mars 1993 (kommissionens fotnot).

4 Jämför den i punkt 44 nedan omnämnda domen, som gällde ett problem som till viss del är relevant för den fråga som skall prövas i detta mål.

5 Dom av den 22 mars 1983 i mål 42/82, kommissionen mot Frankrike (Rcc. 1983, s. 1013). De händelser som hade inträffat redovisas såväl i redogörelsen för de faktiska omständigheterna (s. 1019 och 1023) som i domskälen (punkterna 7 och 15). Målet om fördragsbrott gällde dock inte dessa händelser utan de franska myndigheternas åtgärder.

6 I själva artikel 30 talas visserligen endast mycket allmänt om att sådana åtgärder är förbjudna mellan medlemsstaterna. En jämförelse med ordalydelsen i till exempel artiklarna 31 och 32 visar dock att det måste vara fråga om åtgärder av medlemsstaterna.

7 Dom av den 24 november 1982 i mål 249/81 (Rec. 1982, s. 4005).

8 A. st. (ovan fotnot 6), punkt 15.

9 Se till exempel dom av den 30 maj 1991 i mål C-110/89, kommissionen mot Grekland (Rec. 1991, s, I-2659), punkt 21.

10 Dom av den 11 juli 1974 i mål 8/74, Dassonville (Rcc. 1974, s. 837), punkt 5. Domen av den 24 november 1993 i förenade målen C-267/91 och C-268/91, Keek och Mithouard (Rec. 1993, s. I-6097) innebär inte någon ändring i detta synsätt.

11 Punkt 15.

12 Dom av den 9 maj 1985 i mål 21/84, kommissionen mot Frankrike (Ree. 1985, s. 1355), punkt 13.

13 Denna fråga kommer som redan nämnts att behandlas senare (punkt 36 och följande punkter).

14 EGT L 379, s. 20; svensk specialutgåva område 3, volym 31, s. 11.

15 Så har svaranden till exempel i sitt svaromål också hänvisat till ytterligare svårigheter som de franska producenterna i Sydfrankrike hade att kämpa emot (till exempel sen frost år 1991 som starkt skadat produktionen).

16 Se till exempel punkt 5 under dc i punkt 2 ovan redovisade faktiska omständigheterna (sparris från Spanien).

17 Jämför punkt 2 i de ovan under punkt 2 redovisade faktiska omständigheterna (tomater från Belgien).

18 Jämför till exempel dom av den 11 juni 1985 i mål 288/83, kommissionen mot Irland (Ree. 1985, s. 1761), punkt 28.

19 Dom av den 5 oktober 1994 i mål C-280/93, Tyskland mot rådet (Ree. 1994, s. I-4973), punkt 92.

20 Dom av den 25 september 1979 i mål 232/78, kommissionen mot Frankrike (Rec. 1979, s. 2729), punkt 6.

21 A. st. (ovan fotnot 19), punkt 7—9.

22 Så redan dom av den 23 april 1986 i mål 294/83, Les Verts mot parlamentet (Rec. 1986, s. 1339), punkt 23.

23 Dom av den 7 december 1995 i mål C-52/95 (REG 1995, s. I-4443).

24 A. st. (ovan fotnot 22), punkt 37.

25 A. st. (ovan fotnot 22), punkt 38.

26 Förslag till avgörande av den 17 oktober 1995 i mil C-52/95 (REG 1995, s. I-4445, I-4455). Generaladvokat Fenelly har ännu en gång bekräftat denna uppfattning i sitt förslag till avgörande av den 26 juni 1997 i mål C-280/95, kommissionen mot Italien (REG 1998, s. I-259), punkt 19.

27 Jämför Astrid Epiney, Die völkerrechtliche Verantwortlichkeit von Staaten für rechtswidriges Verhalten im Zusammenhang mit Aktionen Dritter, Baden-Baden 1992, s. 205 och följande sidor (207). Av intresse i här föreliggande sammanhang är också frågan, om Europarådets konvention till skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna av den 4 november 1950 ålägger fördragsstaterna att ingripa aktivt för att skydda enskilda från att de rättigheter, som de är garanterade enligt fördraget, kränks av andra enskilda; jämför i detta hänseende till exempel David J. Harris/Michael O'Boyle/Colin Warbrick, Law of the European Convention on Human Rights, London 1995, s. 19 och följande sidor.

28 Fast rättspraxis, jämför till exempel dom av den 19 februari 1991 i mål C-374/89, kommissionen mot Belgien (Rec. 1991, s. I-367), punkt 15.

29 Punkt 8—11.

30 Fast rättspraxis, jämför senast dom av den 17 juni 1997 i mål C-70/95, Sodemare m. fl. (REG 1997, s. I-3395), punkt 41.

31 Så till exempel i dom av den 17 november 1993 i mål C-185/91, Reiff (Rec. 1993, s. I-5801), punkt 24.

32 För enkelhetens skull nämner jag i det följande endast denna artikel och bortser från de skyldigheter som följer av den gemensamma organisationen av marknaden.

33 Det skall visserligen beaktas att även domstolen ibland använder detta uttryckssätt. I dom i målet Sodemare (ovan fotnot 29) talas till exempel i punkt 42 om en överträdelse av artiklarna 5 och 85, trots att domstolen tydligt avser skyldigheter som följer av artikel 85 jämförd med artikel 5.

34 Dom av den 11 augusti 1995 i mål C-16/94, Dubois och Général Cargo Services (REG 1995, s. I-2421).

35 A. st. (ovan fotnot 33), punkt 20.

36 Förslag till avgörande av den 18 maj 1995 (REG 1995, s. I-2423, I-2430 och I-2431).

37 A. st. (ovan fotnot 29), punkt 42.

38 Se punkt 4 i de under punkt 2 ovan skildrade faktiska omständigheterna.

39 Se punkt 5 i de under punkt 2 ovan skildrade faktiska omständigheterna.

40 Det Europeiska rådet sammanträdde den 23 maj 1997.

41 Jämför punkt 14 i den i punkt 2 återgivna texten.

42 Dom av den 29 januari 1985 i mål 231/83 (Rec. 1985, s. 305) punkterna 32 och 33.

43 Förslag till avgörande av den 23 oktober 1984 i mål 231/83 (Rec. 1985, s. 306, 312).

44 Därmed avses till exempel de skador som följer av att näringsidkare i andra medlemsstater på grund av osäkerhet om leveransen har anlitat andra leverantörer.

45 Här kan från senaste tid erinras om till exempel lastbilschaufförernas strejk.