Förslag till avgörande av generaladvokat Dámaso Ruiz-Jarabo Colomer föredraget den 20 februari 1997

1 Originalspråk: spanska.

2 EGT L 299, 1972, s. 32; fransk version, vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå.

3 EGT L 304, s. 1 och ändrad text s. 77; fransk version, vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå.

4 EGT L 204, 1975, s. 28.

5 Mil 161/84, Rcc. 1986, s. 353.

6 Utan kursivering i originalet.

7 EGT L 359, s. 46, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå.

8 Enligt denna artikel avses med franchising samtliga industriella eller intellektuella ägandcrättigheter som hänger samman med varumärken, handelsfirmor, butiksskyltar, mönster, ritningar, upphovsrätter, know-how eller patent som skall användas vid ätcrförsäljning av produkter eller tillhandahållande av tjänster ull de slutgiltiga användarna. Ett franchiseavtal definieras i denna artikel som ett avtal enligt vilket ett företag, franchiscgivaren, ger ett annat företag, franchisetagaren, mot direkt clicr indirekt ekonomisk motprestation, rätt att använda franchising för att marknadsföra vissa produkter och/eller tjänster.

9 Mål C-89/91, Rcc. 1993. s. I-139.

10 Punkt 13.

11 Begreppet actividad profesional skall uppfattas i vid bemärkelse som självfallet omfattar affärsverksamhet. Den engelska versionen av artikel 13 i Brysselkonventionen är tydligare i detta avseende, eftersom där hänvisas till avtal concluded by a person for a purpose which can be regarded as being outside his trade of profession (utan kursivering i originalet). Den tyska versionen av nämnda artikel innehåller även båda begreppen der beruflichen oder gewerblichen Tätigkeit.

12 Att denna bestämmelse skulle tolkas analogt på franchiseavtalen utgjorde ett av de argument som Francesco Benincasa anförde vid den tyska underrätten.

13 Direktiv 87/102/EEG av den 22 december 1986 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om konsumentkrediter (EGT L 42, 1987, s. 48).

14 Detta utgör för övrigt det kriterium som även har tillämpats i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, s. 29). Enligt direktivets artikel 2 skall med begreppet konsument avses en fysisk person som i samband med avtal som omfattas av detta direktiv handlar för ändamål som faller utanför hans näring eller yrke. Näringsidkare utgörs däremot av en fysisk eller juridisk person som i samband med avtal som omfattas av detta direktiv handlar för ändamål som har samband med hans näring eller yrkesverksamhet, oavsett om den är offentlig eller privat.

15 Detta har tillagts genom artikel G.38 i Fördraget om Europeiska unionen.

16 Detta fastställs i punkt 19 i dom av den 7 mars 1996 i mal C-192/94, El Corte Ingles (REG 1996, s. I-1281). I punkt 20 i samma dom Konstaterade domstolen att artikel 129a endast innebär att en målsättning uppställs i gemenskapen och gemenskapen ges behörighet att verka för detta mål utan att det i övrigt föreskrivs skyldigheter för medlemsstater eller enskilda ....

17 Generaladvokaten har valt att göra en åtskillnad mellan uttrycken pacto de sumisión, cláusula de sumisión, cláusula dc elección dc foro, prórroga de competencia, cláusula atributiva de competencia ocn convenio atributivo de competencia vilka enligt denne avser samma rättsliga fenomen, nämligen parternas viljeförklaring avseende val av den domstol eller det rättsliga organ till vilket de beslutar au hänskjuta sina tvister då det territoriella forumet inte är behörigt. Denna åtskillnad har dock inte gjorts i den svenska versionen [översättarens anmärkning].

18 Frågan avser inte heller avtalets formella motsvarighet i förhållande till de italienska lagarna, eftersom det rör sig om en klausul som har avtalats separat i enlighet med artiklarna 1341 och 1342 i den italienska Codice civile. Här gäller det emellertid inte att tillämpa nationella, italienska eller tyska, regler utan att undersöka om klausulen är förenlig med Bryssclkonvcnlioncn.

19 Mil 38/81, Rec. 1982, s. 825.

20 Syftet med Brysselkonventionen är just att säkerställa rättssäkerheten, som tar sig konkret uttryck i säkerheten eller förutsebarheten av fastställclscn av den behöriga domstolen. Genom konventionen eftersträvas au ”harmonisera reglerna om domstols behörighet i konventionsstaterna genom att i möjligaste mån förhindra att det skulle förekomma ett flertal domstolar som är behöriga i fråga om ett och samma rättsförhållande samt i att förstärka det rättsliga skyddet för personer som är etablerade inom gemenskapen genom att göra det möjligt för käranden att med lätthet avgöra vilken domstol han kan väcka ulan vid och för svaranden att med rimlig säkerhet förutse vid vilken domstol han kan komma att behöva svara (dom av den 13 juli 1993 i mål C-125/92, Mulox IBC, Rec. 1993 s. I-4075).

21 Beträffande innehållet i denna diskussion, sc de nyligen utkomna arbetena C. Blanchin: L'autonomie de la clause compromissoire: un modèle pour la clause attributive de juridiction?, Paris, 1995, och A. Rodríguez Benot: Los acuerdos atributivos de competencia judicial internacional en Derecho comunitario europeo, Madrid, 1994.

22 Det skulle kunna vara möjligt att det i en nationell rättsordning infördes vissa materiella villkor för att tillåta giltigheten av klausuler om behörig domstol. Man skulle kunna diskutera om sådana föreskrifter passade samman med bestämmelsen i artikel 17 i Bryssclkonvcntioncn eller ej. Vad gäller de formella villkoren står det klart att nämnda artikel utgör den enda tillåtna referenspunkten.

23 Se punkt 10 i detta förslag till avgörande.