Domstolens dom (femte avdelningen) den 12 december 1996
I de förenade målen C-47/95, C-48/95, C-49/95, C-50/95, C-60/95, C-81/95, C-92/95 och C-148/95, angående åtta framställningar enligt artikel 177 i EG-fördraget, från Tribunale di Genova, om att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i de vid den nationella domstolen anhängiga målen mellan
DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden J. C. Moitinho de Almeida samt domarna L. Sevón, D. A. O. Edward (referent), P. Jann och M. Wathelet, generaladvokat: N. Fennelly, justitiesekreterare: byrådirektören L. Hewlett,
med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från: Olasagasti & C. Sri, genom advokaten Alessandro Ghibellini, Genua, Igino Mazzola SpA, genom advokaten Gianfranco Barabino, Genua, Italiens regering, genom professor Umberto Leanza, chef för utrikesministeriets avdelning för diplomatiska tvister, i egenskap av ombud, biträdd av Ivo M. Braguglia, avvocato dello Stato, Europeiska gemenskapernas kommission, genom Antonio Aresu, rättstjänsten, i egenskap av ombud,
med hänsyn till förhandlingsrapporten,
efter att Italiens regering och kommissionen har avgivit muntliga yttranden vid sammanträdet den 11 juli 1996,
och efter att den 26 september 1996 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
Den första frågan
Den andra frågan
Rättegångskostnader
1. Tribunale di Genova har genom beslut av den 26 januari, den 16, den 17 och den 23 februari och den 9 och den 30 mars 1985, vilka inkom till domstolen under tiden 23 februari—12 maj 1985, enligt artikel 177 i EG-fördraget begärt ett förhandsavgörande angående två frågor om tolkningen av kommissionens förordning (EEG) nr 3416/91 av den 25 november 1991 om vissa resterande tullar som tillämpades år 1991 som ett led i en gradvis nedsättning i enlighet med Spaniens och Portugals anslutningsakt (EGT nr L 324, s. 11), och av artikel 5 i rådets förordning (EEG) nr 1697/79 av den 24 juli 1979 om uppbörd i efterhand av import-och exporttullar som inte hade påförts den skattskyldige för varor som anmälts till ett tullförfarande i vilket det föreskrivs en skyldighet att betala sådana tullar (EGT nr L 197, s. 1) [vid översättningen fanns ingen svensk version av förordningarna nr 3416/91 och nr 1697/79 att tillgå].
2. Frågorna har uppkommit i en tvist mellan å ena sidan de italienska bolagen Olasagasti & C. Sri (C-47/95), Comarcon SNC (C-48/95), Ghezzi Alimentari Sri (C-49/95), Fredo Sri (C-50/95), Cateringros Sri (C-60/95), Intercod Sri (C-81/95), Nuova Castelli SpA (C-92/95) och Igino Mazzola SpA (C-I48/95) och å andra sidan de italienska myndigheterna om uppbörd i efterhand av tullar på import av tonfisk i olivolja från Spanien under tiden mellan den 30 november 1991 och den 31 december 1992.
3. I artikel 75.1 i Konungariket Spaniens och Republiken Portugals anslutningsakt (EGT nr L 302, 1985, s. 23, nedan kallad anslutningsakten) föreskrivs gradvis avveckling av tullar på import mellan gemenskapen med tio medlemmar och Spanien. Denna avveckling skall ske i åtta etapper för huvuddelen av produkterna och i ett annat antal etapper för vissa speciella produkter som anges i punkterna a, b, c och d i bestämmelsen.
4. Artikel 75.4 i anslutningsakten gör det möjligt för gemenskapen att vad beträffar produkter som omfattas av den gemensamma organisationen av jordbruksmarknaderna genom ett visst förfarande helt eller delvis, beroende på omständigheterna, inställa uppbörden av tullar på produkter som importeras från Spanien till gemenskapen med tio medlemmar.
5. Artikel 75 ingår i tredje kapitlet som angår jordbruk. I artikel 67.1 i samma kapitel föreskrivs följande:
6. Med tillämpning av artikel 75.4 i anslutningsakten föreskrivs i artikel 1 i kommissionens förordning (EEG) nr 3416/91:
7. Enligt det tredje övervägandet i ingressen till förordning nr 3416/91 var avsikten med denna förordning att undvika att de jordbruksprodukter som importeras från Spanien och Portugal åtnjuter mindre gynnsam behandling än de produkter av samma slag som omfattas av förordning (EEG) nr 3835/90 av den 20 december 1990 om ändring av förordningarna (EEG) nr 3831/90, (EEG) nr 3832/90 och (EEG) nr 3833/90 vad gäller systemet med generella avgiftspreferenser som tillämpas på vissa produkter med ursprung i Bolivia, Colombia, Ecuador och Peru (EGT nr L 370, s. 126). Genom artikel 3 i denna förordning upphävs uttagandet av gemensamma tullar helt för produkter med ursprung i de länder som är upptagna i bilagan till förordningen. Bilagan omfattar tillagad eller konserverad fisk (kod KN 16.04 i Kombinerade nomenklaturen).
8. Genom rådets förordning (EEG) nr 3587/91 av den 3 december 1991 (EGT nr L 341, s. 1) förlängdes giltigheten för det system med generella avgiftspreferenser som infördes genom förordning (EEG) nr 3835/90 till och med den 31 december 1992.
9. Under tiden mellan den 30 november 1991 och den 31 december 1992 importerade kärandena tonfisk i olivolja från Spanien till Italien. Till en början föranledde inte denna import någon uppbörd av tull, eftersom de italienska myndigheterna ansåg att varorna omfattades av den bestämmelse om inställelse som infördes genom förordning (EEG) nr 3416/91. Att bestämmelsen om inställelse hade full verkan hade bekräftats i cirkulären nr 6507/UCTD av den 29 november 1991 och nr 1914/UCTD av den 22 februari 1992. Till följd av ett meddelande som skickats från tjänstemännen i Europeiska gemenskapernas kommission (meddelande av den 14 oktober 1992 till alla TARIC: s korrespondenter i medlemsstaterna) antog likväl de italienska myndigheterna cirkulär nr 1632/III av den 27 oktober 1992, enligt vilket systemet endast kunde tillämpas på andra jordbruksprodukter än fisk.
10. I meddelandet konstaterar kommissionen å ena sidan att vissa medlemsstater hyser tvivel beträffande de tullar som skall tillämpas på fiskeriprodukter och bekräftar, å andra sidan, att inställelsen av uppbörden av tullarna som föreskrivs i artikel 1 i förordning nr 3416/91 endast gäller jordbruksprodukter som levererats från Portugal och Spanien till gemenskapen och som omfattas av artikel 243.1 i Portugals anslutningsakt respektive artikel 75.1 i Spaniens anslutningsakt.
11. År 1993 ansåg därefter tullmyndigheterna i Ventimiglia och Genova att den befrielse som gällde i kraft av förordning (EEG) nr 3416/91 inte gällde de fiskeriprodukter som omfattas av tulltaxenummer 16.04 i Kombinerade nomenklaturen, eftersom det i artikel 1 i förordningen uttryckligen hänvisas till artikel 75 i anslutningsakten och inte till artikel 173, under vilken ifrågavarande produkter faller. Till följd härav uppfordrade var och en av de båda myndigheterna i sin begäran kärandena i målet vid den nationella domstolen att betala resterande tullar jämte dröjsmålsränta.
12. Kärandena i målet vid den nationella domstolen väckte därefter talan var och en för sig vid Tribunale di Genova med anledning av dessa fordringar och gjorde därvid gällande att enligt de gemenskapsrättsliga föreskrifterna skall förstås att jordbruksprodukter också inbegriper fiskeriprodukter och produkter i första förädlingsledet som härrör från dessa produkter, som tillagad och konserverad fisk, som upptas i bilagan till förordning (EEG) nr 3835/90. De har tillagt att villkoren i artikel 5.2 i förordning (EEG) nr 1697/79 är uppfyllda.
13. I förordning (EEG) nr 1697/79, som var giltig till och med den 31 december 1993, då den ersattes av Gemensamma tulltaxan, som infördes genom rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 (EGT nr L. 302, s. 1), föreskrevs att tullmyndigheterna i en medlemsstat kunde inleda uppbördsförfarande inom en frist om tre år om de konstaterade att den avgiftsskyldige inte krävts på det tullbelopp som lagligen skulle betalas.
14. I artikel 5 i förordning nr 1697/79 föreskrevs emellertid:
15. Under dessa omständigheter beslutade den nationella domstolen om vilandeförklaring och hänsköt beträffande de olika förfaranden som var anhängiga vid den domstolen följande frågor för förhandsavgörande:
16. Genom beslut av rättens ordförande av den 16 juni 1995 förenades målen C-47/95, C-48/95, C-49/95, C-50/95, C-60/95, C-81/95, C-92/95 och C-148/95 vad beträffar det skriftliga och muntliga förfarandet samt domen.
17. I artikel 38 i EG-fördraget omfattas fiskeriprodukter av begreppet jordbruksprodukter.
18. Under det att uttrycket jordbruksprodukter används i samma betydelse som i fördraget, införs genom kapitel 3 i fjärde delen av anslutningsakten ett regelsystem för andra jordbruksprodukter än fiskeriprodukter och i kapitel 4 ett annat regelsystem för jordbruksprodukter som härrör från fiskeriprodukter.
19. Det bör understrykas att de resterande tullar på vilka uppbörden inställdes genom artikel 1.1 i förordning (EEG) nr 3416/91 är de som omfattas av artikel 75.1 i anslutningsakten. Eftersom artikel 75.1 utgör en del av kapitel 3 i fjärde delen av förordningen, gäller denna artikel, med tillämpning av artikel 67.1, endast jordbruksprodukter med undantag av fiskeriprodukter som omfattas av rådets förordning (EEG) nr 3796/81 av den 29 december 1981 om den gemensamma organisationen av marknaden för fiskeriprodukter (EGT nr L 379, s. 1).
20. Det finns anledning att erinra om att bestämmelser genom vilka tullar upphävs skall tolkas i strikt överensstämmelse med sin ordalydelse, så att det inte är möjligt att utan stöd av ordalydelsen tillämpa dem på produkter som inte nämns i bestämmelsen (se i detta avseende dom av den 18 mars 1986, Ethicon, 58/85, Rec. s. 1131, punkt 13).
21. Även om det är riktigt att avsikten med förordning (EEG) nr 3416/91 enligt tredje övervägandet i denna var att undvika att jordbruksprodukter som importerats från Spanien och Portugal skulle behandlas mer gynnsamt än produkter av samma slag som importerats från de fyra tredje länderna som omfattas av förordning (EEG) nr 3835/90 och som åtnjuter preferensbehandling och att tonfisk i olivolja dessutom skulle omfattas av de jordbruksprodukter som upptas i bilagan till denna förordning, förhåller det sig inte desto mindre så, att ordalydelsen av artikel 1.1 i förordning (EEG) nr 3416/91 inte innehåller någon hänvisning till artikel 173 i anslutningsakten, i vilken föreskrivs att tullarna på fiskeriprodukter gradvis skall avvecklas.
22. Det finns skäl att i detta hänseende påpeka att samma regelsystem föreskrivs för Portugal. I artikel 1.1 i förordningen (EEG) nr 3416/91 nämns artikel 243.1 i anslutningsakten, vilken är identisk med artikel 75.1 och omfattar andra jordbruksprodukter än fiskeriprodukter. Artikel 360, som rör fiskeriprodukter, nämns däremot inte.
23. Det bör tilläggas att inställelsen av uppbörden av tullar som föreskrivs i artikel 1.1 i förordning (EEG) nr 3416/91 beslutades av kommissionen med tillämpning av artikel 75.4 i anslutningsakten, som, i likhet med artikel 243.4 beträffande Portugal, gör det möjligt för kommissionen att inställa uppbörden av tullarna för de produkter som nämns i denna artikel. Däremot finns det inte någon bestämmelse i anslutningsakten som gör det möjligt för kommissionen att inställa uppbörden av tullarna på fiskeriprodukter.
24. Som generaladvokaten har påpekat i punkt 18 i sitt förslag till avgörande, kan uppbörden av tullar på fiskeriprodukter inte inställas med mindre rådet fattar beslut om detta. Kommissionen är således inte behörig att föreskriva en sådan inställelse på fiskeriprodukternas område.
25. Det följer härav att bestämmelsen i förordning (EEG) nr 3416/91 för de jordbruksprodukter som upptas i bilagan till förordning (EEG) nr 3835/90 om inställelse av uppbörden av resterande tullar på import från Spanien till gemenskapen med tio medlemmar med tillämpning av artikel 75.1 i anslutningsakten inte gäller för import av tonfisk i olivolja från Spanien.
26. I sin andra fråga undrar den nationella domstolen om artikel 5 i förordning (EEG) nr 1697/79 skall tolkas så, att den behöriga tullmyndigheten inte kan inleda förfarande om uppbörd av tullar som inte uttagits vid importtillfället på grund av en felaktig tolkning från myndighetens sida av gällande gemenskapslagstiftning, och det i en situation då den betalningsansvarige uppfyllde alla sina skyldigheter enligt gemenskapslagstiftningen vid tulldeklarationen och han inte förefaller ha varit medveten om att tolkningen var felaktig.
27. I detta hänseende bör påpekas att det i artikel 5 i förordning nr 1697/79 föreskrivs två olika regelsystem.
28. Det första regelsystemet, som föreskrivs i artikel 5.1, gäller för sådana situationer då tullarnas storlek i efterhand befinns vara mindre än den lagligen skall vara och har beräknats på grundval av bestämmelser av allmän karaktär som senare har ogiltigförklarats genom domstolsbeslut (andra strecksatsen) eller på grundval av upplysningar som de behöriga myndigheterna själva har tillhandahållit och som är bindande för dem (första strecksatsen).
29. Enligt en fast rättspraxis kan dessa upplysningar endast utgöras av åtgärder för avgiftsklassificeringen av varor sådana som de behöriga tjänstemännen direkt riktar till en bestämd näringsidkare i ett bestämt fall (se i detta hänseende dom av den 28 juni 1990, Behn Verpackungsbedarf, C-80/89, Rec. s. I-2659, punkt 22).
30. Som domstolen förklarat i dom av den 8 april 1992, Beirafrio, C-371/90, Rec. s. I-2715, punkt 15, har den kategori av de behöriga myndigheternas åtgärder som faller inom bestämmelsen definierats på ett uttömmande sätt genom rådets förordning (EEG) nr 1715/90 av den 20 juni 1990 om upplysningar lämnade av medlemsstaternas tullmyndigheter om klassificeringen av varor i tullnomenklaturen (EGT nr L 160, s. 1).
31. Eftersom klassificeringen av de varor som var omtvistade i målet vid den nationella domstolen inte omfattades av cirkulären nr 6507/UCTD och nr 1914/UCTD, och eftersom dessa cirkulär inte utgjorde åtgärder för avgiftsklassificeringen av varor som de behöriga tjänstemännen direkt riktar till en bestämd näringsidkare i ett bestämt fall, är inte artikel 5.1 i förordning nr 1697/79 tillämplig på en situation som den förevarande.
32. Vad beträffar det andra regelsystemet, som föreskrivs i artikel 5.2 i samma förordning, kan de behöriga tullmyndigheterna till förmån för den avgiftsskyldige avstå från uppbörd i efterhand av tullarna på tre villkor. Denna bestämmelse har varit föremål för en fast rättspraxis (se senast dom av den 14 maj 1996, Faroe Seafood m. fl., C-153/94 och C-204/94, Rec. s. I-2465).
33. För det första måste en felaktighet ha begåtts av de behöriga myndigheterna själva. I målet vid den nationella domstolen, oberoende av frågan om den bindande kraft som cirkulären nr 6507/UCTD och 1914/UCTD har, kan den hänskjutande domstolen beakta det faktum att de behöriga italienska myndigheterna till en början bekräftade att de inte avsåg att begära uppbörd av tull på import av sådana varor som tonfisk i olivolja med ursprung i Spanien under den period förordningen varit tillämplig.
34. För det andra krävs att den felaktighet som de behöriga myndigheterna begått inte rimligen kunde ha upptäckts av den avgiftsskyldige trots hans yrkeserfarenhet och den omsorg han visat. I detta hänseende kan den hänskjutande domstolen allra först ta hänsyn till de i målet tillämpliga bestämmelsernas komplexitet, särskilt det faktum att uttrycket jordbruksprodukter i artikel 38 i fördraget omfattar fiskeriprodukter. Den hänskjutande domstolen kan sedan beakta ändamålet med förordning nr 3416/91, som är att samma bestämmelser om inställelse av uppbörden skall tillämpas på produkter med ursprung i Spanien som de som finns i en annan förordning för vissa produkter, bl. a. fiskkonserver, med ursprung i Bolivia, Colombia, Ecuador och Peru. Slutligen kan den ta hänsyn till det faktum att förordning nr 3416/91 hänvisar till den förordning i vilken bestämmelserna om inställelse av uppbörden beträffande produkter med ursprung i de ovannämnda fyra sydamerikanska länderna finns.
35. För det tredje kräver artikel 5 i förordningen att den avgiftsskyldige handlat i god tro och följt alla gällande regler om tulldeklaration. Även denna bedömning skall göras enligt nationell lagstiftning.
36. Med beaktande av ovanstående finns det skäl att besvara den andra frågan så, att det ankommer på den nationella domstolen att fastställa om villkoren i artikel 5.2 i förordning nr 1697/79 är uppfyllda. För att avgöra huruvida en felaktighet från tullmyndigheternas sida rimligen kunde ha upptäckts av den avgiftsskyldige är det viktigt att ta hänsyn särskilt till felaktighetens art, de berörda näringsidkarnas yrkeserfarenhet och graden av omsorg de visat. Bland de relevanta omständigheter som skall beaktas ingår lagstiftningens komplexitet, ordalagen i vilka syftet med bestämmelserna uttrycks, om felaktigheten i fråga har bekräftats av den berörda medlemsstaten i en rättsakt och existerande åsiktsskillnader som föreligger mellan medlemsstaterna om hur de relevanta bestämmelserna skall tolkas.
37. De kostnader som har förorsakats den italienska regeringen och kommissionen, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.
På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (femte avdelningen) — angående de frågor som genom beslut av den 26 januari och den 16, den 17 och den 23 februari, den 9 och den 30 mars 1995 förts vidare av Tribunale di Genova — följande dom:
1) Import av tonfisk i olivolja med ursprung i Spanien omfattas inte av bestämmelsen i artikel 1.1 i kommissionens förordning (EEG) nr 3416/91 av den 25 november 1991 om vissa resterande tullar som tillämpades år 1991 som ett led i en gradvis nedsättning, i enlighet med Spaniens och Portugals anslutningsakt, för jordbruksprodukter som omfattas av bilagan till rådets förordning (EEG) nr 3835/90 av den 20 december 1990 om ändring av förordningarna (EEG) nr 3831/90, (EEG) nr 3832/90 och (EEG) nr 3833/90 vad gäller systemet med generella avgiftspreferenser som tillämpas på vissa produkter med ursprung i Bolivia, Colombia, Ecuador och Peru, varigenom uppbörden av resterande tullar vid import av varor från Spanien till gemenskapen med tio medlemmar enligt artikel 75.1 i Spaniens anslutningsakt inställs såvitt gäller de jordbruksprodukter som omfattas av nämnda bilaga.
2) Det ankommer på den nationella domstolen att bedöma huruvida villkoren är uppfyllda för tillämplighet i artikel 52 i rådets förordning (EEG) nr 1697/79 av den 24 juli 1979 om uppbörd i efterhand av import-och exporttullar som inte har påförts den avgiftsskyldige för varor som anmälts till ett tullförfarande i vilket det föreskrivs en skyldighet att betala sådana tullar. För att avgöra huruvida en felaktighet från tullmyndigheternas sida rimligen kunde ha upptäckts av den avgiftsskyldige är det viktigt att ta hänsyn särskilt till felaktighetens art, de berörda näringsidkarna yrkeserfarenhet och graden av omsorg de visat. Bland de relevanta omständigheter som skall beaktas ingår lagstiftningens komplexitet, ordalagen i vilka syftet med bestämmelserna uttrycks, om felaktigheten i fråga har bekräftats av den berörda medlemsstaten i en rättsakt och existerande åsiktsskillnader som föreligger mellan medlemsstaterna om hur de relevanta bestämmelserna skall tolkas.
1 Rättcgångssprak: italienska.