Domstolens dom (femte avdelningen) den 7 november 1996

I mål C-77/95, angående en begäran enligt artikel 177 i EG-fördraget, från Hanseatisches Oberlandesgericht in Bremen, att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan

DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden L. Sevón, tillförordnad ordförande på den femte avdelningen (referent), samt domarna C. Gulmann, D. A. O. Edward, J.-P. Puissochet och P. Jann, generaladvokat: D. Ruiz-Jarabo Colomer, justitiesekreterare: avdelningsdirektören H. A. Rühl,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från: fru Ziichner, genom maken Gerhard Züchner, Handelskrankenkasse (Ersatzkasse) Bremen, genom advokaten Werner Schmalenberg, Bremen, Tysklands regering, genom Ernst Roder, Ministerialrat vid förbundsekonomiministeriet, och Bernd Kloke, Oberregierungsrat vid samma ministerium, båda i egenskap av ombud, Förenade kungarikets regering, genom Lindsey Nicoli vid Treasury Solicitor's Department, i egenskap av ombud, biträdd av Dinah Rose, barrister, och Europeiska gemenskapernas kommission, genom Marie Wolfcarius, rättstjänsten, och Horstpeter Kreppel, nationell tjänsteman avdelad till rättstjänsten, båda i egenskap av ombud, biträdda av advokaten Klaus Bertelsmann, Hamburg,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att muntliga yttranden har avgivits vid sammanträdet den 4 juli 1996 av: fru Ziichner, företrädd av Gerhard Ziichner, Handelskrankenkasse (Ersatzkasse) Bremen, företrädd av advokaten Wolfgang Liening, Bremen, Tysklands regering, företrädd av Bernd Kloke, Förenade kungarikets regering, företrädd av Dinah Rose, och kommissionen, företrädd av Marie Wolfcarius och juridiske rådgivaren Peter Hillenkamp, båda i egenskap av ombud, biträdda av Ursula Rust, professor vid Bremens universitet,

och efter att den 11 juli 1996 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Rättegångskostnader

1. Hanseatisches Oberlandesgericht in Bremen har genom beslut av den 14 februari 1995, som inkom till domstolens kansli den 15 mars samma år, begärt att domstolen enligt artikel 177 i EG-fördraget skall meddela ett förhandsavgörande avseende fem frågor om tolkningen av rådets direktiv 79/7/EEG av den 19 december 1978 om successivt genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om social trygghet (EGT nr L 6, 1979, s. 24, nedan kallat direktivet) och de gemenskapsrättsliga principer som reglerar det offentligas ansvar.

2. Dessa frågor har uppkommit i ett förfarande för allmän rättshjälp som fru Züchner har inlett mot sin makes sjukförsäkringskassa på grund av att den har vägrat att utge ersättning till henne för den terapeutiska vård som hon ger till sin make.

3. Det framgår av akten i målet vid den nationella domstolen att herr Züchner, som tidigare förvärvsarbetade, till följd av en olycka har blivit förlamad i båda benen. På grund av sitt tillstånd behöver han en annan persons hjälp för såväl terapeutisk vård som för allmän vård och för hemservice, i den mening som avses i Sozialgesetzbuch V (SGV V — band 5 i den tyska lagen om social trygghet). Hans maka svarar för all denna vård.

4. Herr Züchners sjukförsäkringskassa utger ekonomisk ersättning för hans allmänna vård och hemservice. Vad däremot gäller terapeutisk vård har den gjort gällande artikel 37.3 i Sozialgesetzbuch V enligt vilken [e]rsättning för hemservice utges endast om nödvändigt stöd och nödvändig hjälp inte kan lämnas av en annan person i samma hushåll som den sjuke.

5. Fru Züchner anser att denna bestämmelse inte är förenlig med direktivet. På grund av sitt ekonomiska trångmål ansökte hon om allmän rättshjälp vid Landgericht Bremen för att sedan kunna väcka talan om skadestånd jämte ränta mot sjukförsäkringskassan. Denna ansökan ogillades genom ett beslut av den 20 januari 1994 som fru Züchner överklagade till Oberlandesgericht in Bremen. I ett första beslut av den 30 juni 1994 ansåg Oberlandesgericht, utan att ta ställning till om sökanden i målet vid den nationella domstolen hörde till den förvärvsarbetande befolkningen enligt direktivet, att lagbestämmelsen inte var diskriminerande. Eftersom den talan som man ämnade föra inte föreföll ha en tillräcklig möjlighet till framgång, var ett av villkoren för beviljande av allmän rättshjälp inte uppfyllt, vilket var anledningen till att Oberlandesgericht ogillade överklagandet.

6. Sedan en ny ansökan om frivillig rättsvård hade inlämnats, upphävde Oberlandesgericht beslutet av den 30 juni 1994 och begärde genom ett nytt beslut av den 14 februari 1995 att EG-domstolen skulle meddela ett förhandsavgörande beträffande följande fem frågor, för att Oberlandesgericht skulle kunna avgöra om den talan som fru Züchner avsåg att väcka skulle ha en tillräcklig möjlighet till framgång:

7. Genom den första frågan vill Oberlandesgericht få klarhet i om begreppet förvärvsarbetande befolkning enligt artikel 2 i direktivet skall tolkas så, att det omfattar en sådan person som sökanden i målet vid den nationella domstolen i dennas egenskap av maka till en försäkringstagare som behöver vård. Den hänskjutande domstolen har förklarat det sammanhang frågan uppkommit i genom att anföra att fru Züchner enligt dess åsikt inte hör till den förvärvsarbetande befolkningen enligt artikel 2 i direktivet, men att en extensiv tolkning är möjlig med beaktande av att sökanden i målet vid den nationella domstolen ger sin handikappade make vård som är avsevärt mycket mer omfattande än den vård som normalt ges inom ett äktenskap.

8. Enligt artikel 2 skall direktivet gälla den förvärvsarbetande befolkningen, inklusive egna företagare, arbetstagare och egna företagare vars verksamhet avbryts av sjukdom, olycksfall eller ofrivillig arbetslöshet och personer som söker anställning — samt pensionerade eller invalidiserade arbetstagare och egna företagare.

9. Sökanden i målet vid den nationella domstolen har varken i sina skriftliga anmärkningar eller vid förhandlingen bestridit att hon inte förvärvsarbetade vid tidpunkten för sin makes olycka. Hon har emellertid hävdat att hon hör till den förvärvsarbetande befolkningen enligt artikel 2 i direktivet, eftersom hon ger vård som har krävt att hon har utbildat sig och som genom sin beskaffenhet och omfattning kan likställas med förvärvsarbete samt att om hon inte gav denna vård, skulle den behöva ges antingen av ett sjukvårdsbiträde mot vederlag eller på ett sjukhus. Kommissionen har stött denna argumentation.

10. Svaranden vid den nationella domstolen samt den tyska och den brittiska regeringen anser däremot att fru Ziichner inte hör till den förvärvsarbetande befolkningen i den mening som avses i direktivet, eftersom hon inte hade förvärvsarbetat innan hon började ge vård. Enligt den brittiska regeringen är det för övrigt inte möjligt att anse att en person som ger vård ingår i den förvärvsarbetande befolkning som avses i direktivet enbart på grundval av omfattningen av den vård som ges.

11. I detta avseende skall det erinras om att begreppet förvärvsarbetande befolkning i den mening som avses i direktivet är mycket vidsträckt och omfattar de personer som förvärvsarbetar, söker anställning eller vilkas förvärvsarbete eller sökande av anställning har avbrutits av ett av de förhållanden som avses i artikel 3 i direktivet. Domstolen har dessutom slagit fast att en person fortfar att höra till den förvärvsarbetande befolkningen, även när ett av de förhållanden som avses i artikel 3 har inträffat för en äldre släkting och tvingat denna person avbryta sitt förvärvsarbete (dom av den 24 juni 1986, Drake, 150/85, Rec. s. 1995), när förhållandet inträffar under sökande efter anställning som omedelbart följer en period av arbetslöshet (dom av den 11 juli 1991, Johnson, C-31/90, Rec. s. I-3723) eller även när förvärvsarbetet betraktas vara av ringa omfattning då det omfattar mindre än femton timmar per vecka och då månadslönen uppgår till högst en sjundedel av den månatliga medellönen (domarna av den 14 december 1995, Nolte, C-317/93, REG s. I-4625, och Megner och Scheffel, C-444/93, REG s. I-4741).

12. Direktivet kan däremot inte tillämpas på personer som inte förvärvsarbetar eller inte söker anställning eller på personer vilkas förvärvsarbete eller sökande efter anställning inte har avbrutits av ett av de förhållanden som avses i artikel 3 i direktivet (se domarna av den 27 juni 1989, Achterberg-te Riele m. fl., 48/88, 106/88 och 107/88, Rec. s. 1963, punkt 13, och Johnson, nämnd ovan, punkt 20). Domstolen har således slagit fast att en person som har lämnat förvärvsarbetet för att ta hand om sina barns uppfostran inte faller inom direktivets tillämpningsområde (domen i målet Johnson, nämnd ovan, punkt 19).

13. Det följer av dessa överväganden att begreppet förvärvsarbete, som åsyftas genom uttrycket förvärvsarbetande befolkning i artikel 2 i direktivet, endast kan anses avse en ekonomisk verksamhet, det vill säga en verksamhet som utövas mot vederlag i vittomfattande betydelse.

14. Det skall nämligen konstateras att en person kan vara beroende av en annan persons tjänster när han inte klarar, eller inte längre själv klarar av, en viss verksamhet, oberoende av om det rör sig om barnens uppfostran, hemarbeten, förvaltning av privategendom eller till och med vardagliga göromål. Sådana verksamheter kräver oftast en viss kompetens, är av en viss omfattning och måste skötas av en utomstående mot vederlag, om ingen annan person — familjemedlem eller ej — gör det frivilligt och vederlagsfritt.

15. Detta innebär att en tolkning som är avsedd att utvidga begreppet förvärvsarbetande befolkning till att omfatta en familjemedlem som vederlagsfritt utövar en verksamhet till förmån för en annan familjemedlem på grund av att denna verksamhet kräver en viss kompetens, är av en viss beskaffenhet eller omfattning eller på grund av att den skulle behöva skötas av en utomstående mot vederlag om familjemedlemmen inte gjorde det, skulle innebära en obegränsad utvidgning av direktivets tillämpningsområde medan artikel 2 just har till uppgift att avgränsa tilllämpningsområdet.

16. Den första frågan skall således besvaras på så sätt att artikel 2 i direktivet skall tolkas så, att den inte avser en person som utövar en oavlönad verksamhet som består i att ta hand om sin handikappade make, oberoende av omfattningen av denna verksamhet och den kompetens som krävs för dess utövande, eftersom nämnda person, för att göra detta, varken har avstått från förvärvsarbete eller avbrutit sökande efter anställning.

17. Med beaktande av svaret på den första frågan är det inte nödvändigt att besvara den hänskjutande domstolens övriga frågor.

18. De kostnader som har förorsakats den tyska och den brittiska regeringen samt Europeiska gemenskapernas kommission, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (femte avdelningen) — angående den första av de frågor som genom beslut av den 14 februari 1995 förts vidare av Hanseatisches Oberlandesgericht in Bremen — följande dom:

1 Rättegångsspråk: tyska.