Förslag till avgörande av generaladvokat Giuseppe Tesauro föredraget den 25 september 1997

1 Originalspråk: italienska.

2 EGT L 142, s. 24.

3 EGT L 14, 1975, s. 10.

4 Kommissionen har utan att bli motsagd uppgivit att Republiken Grekland inte har besvarat den tredje formella underrättelsen.

5 Kommissionen har rätt att ange ett föremål för talan som är mindre omfattande än vad som angivits under det administrativa förfarandet, utan att det innebär ett åsidosättande av svarandestatens rätt till försvar (med avseende på återkallande av talan i viss del, se dom av den 27 april 1988 i mål 252/85, kommissionen mot Frankrike, Ree. 1988, s. 2243, punkterna 21 och 22).

6 Lagdekret nr 187, publicerat i Republiken Greklands officiella tidning nr 261 av den 8 oktober 1973.

7 I bestämmelsen föreskrivs vidare ett antal formaliteter, som inte är föremål för kommissionens anmärkningar, för det fall att fartygets övcrlåtclschandling har upprättats utomlands eller för det fall att det rör sig om fartyg avsedda för passagerarbefordran.

8 Dom av den 25 juli 1991 i mål C-221/89 (Ree. 1991, s. I-3905).

9 Det rörde sig närmare bestämt om en brittisk bestämmelse i artikel 14 i Merchant Shipping Act, 1988.

10 Dom av den 4 oktober 1991 i mål C-246/89, kommissionen mot Förenade kungariket (Rec. 1991, s. I-4585).

11 Det rörde sig om artikel 217 i Code des douanes (tullagcn).

12 Dom av den 7 mars 1996 i mål C-334/94, kommissionen mot Frankrike (REG 1996, s. I-1307). I denna dom konstaterades det med avseende på frågan om sammansättningen av besättningen på fartyg som för fransk flagg att Republiken Frankrike även hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 171 i EG-fördragct genom att inte följa den tidigare meddelade domen av den 4 april 1974 i mål 167/73, kommissionen mot Frankrike (Rec. 1974, s. 359).

13 Se punkt 22 i den ovan i fotnot 11 nämnda domen.

14 Dom av den 12 juni 1997 i mål C-151/96, kommissionen mot Irland (REG 1997, s. I-3327).

15 Principen medgavs av domstolen redan i domen av den 19 januari 1988 i mål 223/86, Pesca Valentia (Ree. 1988, s. 83), punkt 13.

16 I artikel 5 i Genèvekonventionen föreskrivs följande: Varje stat skall fastställa villkoren för att fartyg skall tillerkännas dess nationalitet samt villkor för fartygs registrering och rätt att föra dess flagg. Fartyg har den stats nationalitet vars flagg de äger rätt att föra. Det måste föreligga ett verkligt samband mellan staten och fartyget. Närmare bestämt skall staten med avseende på tekniska, administrativa och sociala frågor utöva jurisdiktion och kontroll över fartyg som för dess flagg [fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå]. I artikel 91.1 i Montcgo Bay-konventionen föreskrivs följande: Varje stat skall fastställa villkoren för att dess nationalitet skall tillerkännas fartyg, villkoren för fartygs registrering inom dess territorium samt villkoren för rätten att föra dess flagg. Fartyg har den stats nationalitet vars flagg de äger rätt att föra. Det måste föreligga ett verkligt samband mellan staten och fartyget. Jag vill erinra om att enligt artikel 311 i Montego Bay-konventionen gäller densamma i stället för Genèvekonventionen.

17 Se texten i International Transport Treaties, supplement 12 (maj 1988), s. I-401 f.

18 Se artikel 1 i 1986 års konvention.

19 Som bekant har frågan diskuterats flitigt i doktrinen, i vilken föreslås lösningar som inte är helt enhetliga. Se bland de många bidragen, utöver de som kommer att citeras nedan, J. M. Rou, Les pavillons de complaisance, Paris, 1961, B. A. Boczek, Flags of Convenience, Cambridge, 1962, H. Meijers, The Nationality of Ships, Haag, 1967. För ett nyligen framlagt positivt förslag avseende bedömningen av bekvämlighetsflagg, se D. F. Matlin, Re-evaluating the Status of Flags of Convenience Under International Law, i Vanderbilt Journal of Transnational Law, 1993, s. 1017 f.

20 Det fastslogs tydligt redan i fallet Dohws of Mascate (Nations unies, Recueil des sentences arbitrales, XI, s. 92 f.) att varje stat skall besluta vem den vill ge rätten att föra dess flagg. Även den internationella domstolens yttrande avseende sammansättningen av IMCO:s kommitté för sjösäkerhet är talande, inte minst för att det är av senare datum än artikel 5 i ovannämnda Genèvekonvention (Yttrande av den 8 juni 1960, CIJ Recueil, 1960, s. 150 f.). Vid det tillfället fastslogs att det mot bakgrund av internationell praxis föreligger en skyldighet att anse att fartyg tillhör den stat där de är registrerade. Det skulle således inte finnas någon möjlighet att bedöma en handelsflottas nationalitet enligt andra kriterier. Det har påpekats i doktrinen (se S. M. Carbone, La disciplina giuridica del traffico marittimo intemazionale, Bologna, 1982, s. 77 f.) att internationell praxis, såsom denna uttrycks i vänskaps-, handels- och sjöfartsavtal, är av samma innebörd. Av denna praxis framgår att många stater har åtagit sig att gentemot andra stater, som är kända för att vara välvilligt inställda till att bevilja bekvämlighctsflagg, anse fartyg som för dessa staters flagg som sina egna.

21 Detta föreskrevs i den text som hade förberetts av Förenta nationernas International Law Commission. Med avseende på den olika avrättningen av utkastet i förhållande till den slutligen antagna texten, se H. W. Wefers Bettink, Open Registry, the Genuine Link and the 1986 Convention on Registration Conditions for Ships, i NYIL, 1987, s. 80 f., S. M. Carbone, a. a., s. 76.

22 Se domen i målet Factortamc m. fl. (ovan fotnot 7), punkt 34— 36, samt generaladvokaten Mischos förslag till avgörande i samma mål av den 13 mars 1991 (Ree. 1991, s. I-3932, punkt 56— 58). Bedömningen av förenlighet med gemenskapsrätten är begränsad till påpekandet att villkoret är uppfyllt, även om basen för driften är ett underordnat säte som rättar sig efter instruktioner från ett beslutscentrum som är beläget i den medlemsstat där huvudsätet befinner sig.

23 Se artikel 94.6 i Montego Bay-konventionen.

24 Dom av den 24 november 1992 i mål C-286/90, Poulsen och Diva Navigation (Rec. 1992, s. I-6019), punkt 13— 15.

25 Dom av den 2 december 1992 i mål C-280/89, kommissionen mot Irland (Rcc. 1992, s. I-6158), punkterna 23 och 24.

26 Se generaladvokaten Mischos förslag till avgörande (ovan fotnot 21), punkt 18.

27 För att konventionen skall träda i kraft krävs enligt artikel 19 i konventionen att åtminstone 40 stater, motsvarande minst 25 procent av världens sammanlagda tonnage, har tillträtt konventionen.

28 Till ovanstående påpekanden går det att tillägga att det enligt artikel 234 i fördraget inte är tillåtet att underlåta att uppfylla skyldigheter som följer av själva fördraget, när iakttagandet av dessa skyldigheter inte är till men för rättigheter som tillerkänns tredje länder (dom av den 22 september 1988 i mål 286/86, Dcserbais, Rec. 1988, s. 4907), punkterna 17 och 18.

29 Punkt 17 (ovan fotnot 7).

30 Att medlemsstaternas befogenhet att bevilja fysiska personer sitt medborgarskap begränsas till följd av gemenskapsrätten har fastslagits, förvisso på ett svårbegripligt sätt, i dom av den 7 juli 1992 i mål C-369/90, Micheletti m. fl. (Rec. 1992, s. I-4239), punkt 10.

31 Punkt 22— 25 (ovan fotnot 7). Påståendet har bekräftats i senare rättspraxis. Se dom av den 4 oktober 1991, kommissionen mot Förenade kungariket (ovan fotnot 9), punkt 21—27, av den 7 mars 1996, kommissionen mot Frankrike (ovan fotnot 11), punkt 12—17, av den 12 juni 1997, kommissionen mot Irland (ovan fotnot 13), punkt 12.

32 Även dessa aspekter har redan undersökts i domstolens rättspraxis (se bland andra dom av den 7 mars 1996 i målet kommissionen mot Frankrike, ovan fotnot 11, i synnerhet punkterna 18 och 19).

33 Rådets förordning (EEG) nr 3760/92 av den 20 december 1992 om ett gemenskapssystem för fiske och vattenbruk (EGT L 389, s. 1).

34 Domarna av den 14 december 1989 i mål C-3/87, Agcgate (Rcc. 1989, s. 4459), och i mål C-216/87, Jaderow (Rec. 1989, s. 4509).

35 Sc i synnerhet domen i målet Jaderow (ovan fotnot 33), punkt 22— 27, till vilken hänvisas i domen i målet Factortamc m. fl. (ovan fotnot 7), punkt 40.

36 Rådets förordning (EEG) nr 3577/92 av den 7 december 1992 om tillämpning av principen om frihet att tillhandahålla tjänster på sjötransportområdet inom medlemsstaterna (cabotage) (EGT L 364, s. 7).

37 Se dom av den 7 mars 1996, kommissionen mot Frankrike (ovan fotnot 11), punkt 21—23, och av den 12 juni 1997, kommissionen mot Irland (ovan fotnot 13), punkterna 13 och 14.

38 Det skulle förvisso gå att diskutera om den grekiska lagstiftningen i fråga även strider mot artikel 8a i EG-fördraget och mot direktiven från år 1990 och år 1993 avseende rätten till uppehållstillstånd. Genom att unionsmedborgarna enligt dessa bestämmelser garanteras rätten att fritt röra sig ocn uppehålla sig, oavsett om de bedriver eller har bedrivit näringsverksamhet, kommer de även att omfattas av rätten till likabehandling med avseende på sådana subjektiva situationer som följer av rätten att fritt röra sig och uppehålla sig. Se i det avseendet generaladvokaten Fcnncllys förslag till avgörande i målet kommissionen mot Frankrike (ovan fotnot 11), närmare bestämt fotnot 55.