Förslag till avgörande av generaladvokat Antonio La Pergola föredraget den 23 september 1997

1 Originalspråk: italienska.

2 För den sammanfattning som följer i texten har jag utnyttjat följande verk: Plender, R. O., The Protocol, the Bailiwicks and the Jersey Cow, i Plcndcr, R. O. och Kiralfy, A. K. R., Legal History and Comparative Law: Essays in Honour of Albert Kiralfy, London 1990, s.143— 163; Fransman, L., British Nationality Law, London 1989, särskilt s. 71, 132— 136, 809 och 810; Horner, S. Α., The Isle of Man and the Channel Islands. A Study of Their Status Under Constitutional, International and European Law, European University Institute Working Paper nr 98, San Domenico, 1984; Simmonds, K. R., United Kingdom — Appendix: British Islands, i Knapp, V., International Encyclopedia of Comparative Law, Haag-Tübingen, 1976, s. 103— 106; idem, The British Islands and the Community: I — Jersey, C. M. L. Rev., 1969, s. 156— 169.

3 Det vill säga de andra Kanalöarna (förvaltningsområdet Guernsey, öarna Alderney, Brechou, Sark, Herm, Jethou, Lihou och andra småöar som till största delen är obebodda) och Isle of Man.

4 Se Royal Commission on the Constitution 1969—1973, volym I, (Rapport), punkt 1347. I British Nationality Act 1948 föreskrevs dock alt i medborgarskapsärenden skulle hänvisningarna till kolonier i texten tolkas så, att de även innefattade Kanalöarna och Isle of Man (se Section 33(1)). Medborgarna på Kanalöarna förklarades följaktligen vara medborgare i Förenade kungariket och dess kolonier (samtidigt som de hade rätt att kallas medborgare i Förenade kungariket, på dess öar och i dess kolonier). Medan Förenade kungarikets kvarvarande kolonier benämndes British Dependent Territories, och de personer som uppfyllde villkoren för att anknytas till något av dessa områden blev British Dependent Territories citizens, anses de brittiska småöarna från och med den 1 januari 1983, den dag då British Nationality Act 1981 trädde i kraft, dock enbart i medborgarskapsärenden, utgöra en del av Förenade kungariket, och dess medborgare benämns brittiska medborgare (se punkt 14 nedan).

5 Som deras iranska namn (les îles Anglo-Normandes) antyder tillhörde Kanalöarna under en tid (närmare bestämt från och med år 933) hertigdömet Normandie. Fastän England och hertigdömet Normandie hade förenats i ett enda kungarike kom Kanalöarna efter den normandiska invasionen år 1066 att utgöra den engelske kungens besittning, som icke-assimilerade kolonier. Då den engelska kronan år 1204 förlorade det kontinentala Normandie till det franska kungadömet överenskoms att den brittiska kronan skulle behålla sin överhöghet över Kanalöarna och alltså förbli ansvarig för deras yttre förbindelser. De engelska regenterna fortsatte faktiskt att styra dem i egenskap av hertigar över Normandie till dess att de förlorade denna titel år 1259. Även därefter fortsatte de engelska regentcrna att hävda alt Kanalöarna var fast förenade med den engelska kronan, vilket de franska regenlerna under sen medeltid till slut erkände. Kanalöarna utgör alltså den enda del av det forna hertigdömet Normandie som fortfarande lyder under den brittiska kronan.

6 Inom doktrinen har man dock försökt atl ge en exakt definition av de brittiska småöarnas konstitutionella ställning. Enligt Horncr (se ovannämnda arbete under fotnot 1, punkt 40— 50) borde förhållandet mellan De brittiska småöarna och Förenade kungariket konstitutionellt betecknas som nästan kolonialt med hänsyn till att öarna 1) inte anses vara en del av moderlandets territorium i den brittiska konstitutionen, 2) inte åtnjuter någon demokratisk representation på central nivå och 3) har flera drag gemensamma med besittningar som allmänt crkänns som koloniala.

7 Se Simmonds, The British Islands and the Community, nämnd under fotnot 1, s. 160. Horncr hävdar att det nuvarande förhållandet mellan Westminster och öarna kännetecknas av en uppdelning på rättsregler och faktiska förhållanden. Den centrala doktrinen om (det brittiska) parlamentets överhöghet inbegriper öarna på grund av kronans ansvar alt garantera dem en god förvaltning. De viktigaste aspekterna av förhållandet grundar sig dock på utomrättsliga faktorer: gammal sedvana, historisk självständighet och en form av politisk balans som förverkligats utan att rättsliga medel har tillgripits (se nämnda arbete under fotnot 1, s. 39, fritt översatt).

8 Öns enda domstolar är Lower Court och Royal Court (som är den domstol som hänskjutit de förevarande frågorna). I andra instans finns för samtliga Kanalöarna en enda domstol, Channel Islands Court of Appeal, med domsrätt i civilrättsliga och straffrättsliga mål. Domsrätt i sista instans har ett brittiskt organ, nämligen Judicial Committee vid Privy Council (kronans privata råd), som av tradition är domstol i sista instans i mål som anhängiggörs i de brittiska kolonierna (och i de före detta kolonier som inte har avskaffat detta förfarande), men som saknar domsrätt i fråga om Förenade kungariket (se Horners nämnda arbete under fotnot 1, s. 50). Judicial Committees befogenhet att avgöra sådana mål som anhängiggjorts på ön Jersey härrör från regentens rätt au, som källa till all rättskipning, pröva överklaganden av avgöranden som meddelats av domstolarna i dess rike. Det enda lagstiftande organet på ön är States of Jersey, som alltsedan år 1771 har erkänts som sådant av den brittiska regeringen. Av medlemmarna i States, som bar sitt ursprung i Royal Court, är vissa utsedda av kronan och andra, vilka är i majoritet, valda. Behörigheten hos States är begränsad till sådana frågor som inte överskrider öns gränser, såsom skatter, finanser, jordbruk och fiske, straffrätt, gruvrätt, polisen, sociala tjänster, handel och sysselsättning. Rättskällorna till rättsordningen på Jersey utgörs ännu i dag av: 1) den forna sedvancrätlcn i ncrligdömct Normandie (som kan rekonstrueras på grundval av Grand Coutumier du Pays el Duché de Normandie från 1200-talet, från spridda sammanställningar av texter och beslut som offentliggjorts av Privy Council och av Royal Court); 2) de kungliga förordningarna (Royal Charters, från Edvard III:ts förordning av år 1241 till Karl IIis förordning av år 1662), i vilka de engelska regentcrna uttryckligen bekräftade de brittiska öarnas rätt att Tå styras enligt gamla sedvanor, i tydlig avsikt att försäkra sig om dessa öbors lojalitet, vilka var invånare på en strategisk utpost i Engelska kanalen och befann sig på tröskeln till den traditionelle fienden Frankrikes territorium. Särskilt kan nämnas den av Elisabeth I år 1559 antagna Royal Charter, i vilken bekräftades Royal Court of Jerseys exklusiva domsrätt (utom vad gäller fall av habeas corpus och förräderi) och tuilbcfrielscn (som därefter bekräftats genom lagar från 1952 och 1979) för import av övaror till Förenade kungariket, öarnas främsta avsättningsmarknad; 3) den brittiske regentens Orders in Council (sc nedan); 4) lagar antagna av det brittiska parlamentet som särskilt förklarats tillämpliga på Kanalöarna (se nedan); 5) den skrivna rätten (statute law) i den form den kodifierats år 1771 (Jersey Code)] 6) lagar antagna av States och förordningar och beslut för tillämpning av dessa (vilka States vanligtvis antar i form av lagförslag (projets de loi) som underställs kronans godkännande (Her Majesty in Council) i form av samtycke från Privy Council); samt 7) de treåriga förordningar (règlements) som antas av States i rent lokala och administrativa frågor. Dessa rättsakter kräver inte någon bekräftelse i form av Order in Council. Vad beträffar det brittiska parlamentets grundläggande befogenhet att lagstifta för de brittiska öarna (vilka inte är representerade i detta parlament), utövas den i praktiken med iakttagande av vissa betydande begränsningar av sedvanerättslig karaktär, vilka närmare bestämt, åtminstone enligt en viss uppfattning (som bland annat intas av Plcndcr, se ovannämnt arbete s. 145), utgörs av konstitutionellt bindande sedvanerätt. Kanalöarna åtnjuter den grundläggande rättigheten och förmånen att vara befriad från skattcpålagor från Förenade kungariket och i allmänhet, utom i mycket sällsynta undantag, av förmånen att den brittiska lagstiftningen inte tillämpas i frågor av rent lokalt intresse, i fråga om vilka moderlandets parlament kan lagstifta endast med öorganens samförstånd och deltagande. I alla övriga frågor tillämpas den brittiska lagstiftningen på Kanalöarna, inte automatiskt men med tillämpning av särskilda bestämmelser eller genom en överenskommen utvidgning. I avsaknad av särskilda bestämmelser får lagstiftning antagen av det brittiska parlamentet bemyndiga drottningen att, genom en Order in Council, utsträcka giltigheten av en eller flera nyligen antagna lagar till att även omfatta Kanalöarna, sedan eventuellt; erforderliga ändringar vidtagits. Lagar antagna av det brittiska parlamentet som skall tillämpas på Kanalöarna skall för registrering sändas till respektive Royal Court på Jersey och på Guernsey. Samtidigt som de inte otillbörligt kan vägra denna registrering, nar behöriga öinstanser genom denna hänvändelse till respektive Royal Court möjlighet att pröva om den lagstiftning som föreslås gälla för öarna i något avseende strider mot deras erkända rättigheter och förmåner. De brittiska öarnas befogenhet att lagstifta (med undantag för institutionella eller konstitutionella ändringar), eventuellt just pá begäran av States, hör för övrigt i synnerhet och principiellt till kronan, genom kunglig förmånsrätt och genom succession till Normandics hertigdöme (se ovan, fotnot 4 och motsvarande avsnitt i brödtexten). Kronan utövar den genom beslut (Orders in Council) som, i allmänhet efter delegering från parlamentet, antas på förslag av kronans privata råd. Orders in Council sänds även de till Royal Court för registrering. Om denna senare reser invändningar beträffande förenligheten med öns konstitutionella rättigheter av en Order in Council för vilken registrering begärs, råder Secretary of State for Home Affairs (Home Office) i regel kronan att dra tillbaka förslaget och beakta de ändringar som föreslås av den lokale lagstiftaren. Öns förvaltning är slutligen förbehållen fogden ( Bailiff), som väljs av regenten och som likaså innehar befattningen som högste domare och som ordförande i States. De administrativa uppgifter som tilldelas Lieutenant Governor, som representerar kronan på ön och som utgör det främsta sambandsorganet mellan States och den brittiska regeringen, har med tiden omstrukturerats och är i dag i praktiken tämligen oansenliga.

9 Horner (ovannämnt arbete under fotnot 1, s. 80—83) drar slutsatsen att Jersey saknar status som folkrättsligt subjekt på grund av att ön 1) inte på ett från Förenade kungariket självständigt sätt deltar i slutandet av internationella avtal (de enda instrument som motsvarar sådana avtal och som kan påträffas i praktiken är de fördrag för förhindrande av dubbelbeskattning som Jersey slutit med Förenade kungariket och med Guernsey år 1952 respektive år 1956) och 2) inte är självständig medlem i internationella organisationer.

10 Idem s. 9. Det kan noteras att även den internationella skiljedomstolen har kommit fram till samma slutsats i sitt avgörande av den 30 juni 1977 i ett skiljeförfarande mellan Frankrike och Förenade kungariket rörande fastställande av kontinentalsockeln: se International Legal Materials, 1979, s. 397, punkt 180-186.

11 Se fotnot 4 ovan och motsvarande avsnitt i brödtexten. Den brittiska regeringen (genom kronan) ansvarar även för försvaret av de brittiska öarna.

12 Det kan noteras att det i Wienkonventionen av den 23 maj 1969 om traktaträtten, som utarbetats av Förenta nationernas kommission för internationell rätt och som kodifierar folkrättslig scdvancrätt angående upprättande av internationella fördrag och villkoren för deras giltighet och verkan, i fråga om traktatens territoriella tillämpningsområde endast förklaras att såvida icke en annan avsikt framgår av traktaten eller har fastställts på annat sätt, är en traktat bindande för varje part med avseende på hela desi territorium (se artikel 29, Recueil des traités des Nations tinies, vol. 788, s. 354, samt SO 1975: 1) Även om det inte definierats närmare hävdas i doktrinen att uttrycket hela territoriet innefattar de territorier i en stat som inte hör till moderlandet: se Sinclair, I., The Vienna Convention on the Law of Treaties, Manchester, 1984 (andra upplagan), s. 87-92.

13 Sc Royal Commission on the Constitution 1969— 1973, volym I (Rapport), del IX, punkt 1362.

14 Beträffande Jersey se ovannämnda arbete av Simmonds, The British Islands and the Community, s. 160— 169.

15 Sc Special Committee of the States of Jersey appointed to consult with Her Majesty's Government in the United Kingdom on all matters relating to the Government's Application to join the European Economic Community, Report and Recommendations, 1967, s. 2 (citerad i ovannämnda arbete av Simmonds, The British Islands and the Community, s. 161-162).

16 EGT L 73, 1972, s. 14.

17 Se Smit, H. och Herzog, P., The Law of the European Community (sammanställd av D. Campbell), volym 5, februari 1989 (lösbladsutgåva), San Francisco, s.6-216.119. Jag noterar i förbigående att fastän den brittiska regeringen till att börja med förklarade sig vilja få ett associcringsavtal slutet mellan gemenskapen och de brittiska öarna med tilllämpning av artikel 238 i fördraget (se The United Kingdom and the European Communities, juli 1971, Cmnd. 4715, punkterna 123 och 124), de särskilda bestämmelserna i anslutningsakten och i protokollet inte kan ligga till grund för en sådan form av anslutning. Associcringar av sådan art är nämligen endast möjliga mellan gemenskapen och ett självständigt tredje land.

18 Se Dewost, J.-L., Dispositions générales et finales (Article 227), i Mégret, J., Waelbroeck, M., Louis, J.-V., Vignes, D. och Dcwost, J. L., Le droit de la Communauté économique européenne. Commentaire du traité et des textes pris pour son application, volym 15, Bryssel, 1987, s. 490.

19 Aven med avseende på den progressiva minskningen av sådana lokala tullar och skatter med motsvarande effekter som tillämpas på handelsutbytet mellan de brittiska öarna och gemenskapen, inklusive de medlemsstater som nyligen anslutit sig.

20 Se Förenade kungariket Storbritannien och Nordirlands regerings nya förklaring om definitionen av begreppet hemmahörande (EGT C 23, 1983, s. 1), som från och med den 1 januari 1983, den dag dá British Nationality Act 1981 trädde i kraft, ersatte den förklaring som avgivits i samband med ingåendet av anslutningsfördraget. Den ursprungliga texten till artikel 6 i protokollet hänvisade till varje medborgare ι Förenade kungariket och dess kolonier (se ovan, fotnot 3). De brittiska medborgare vars enda förbindelse med Förenade kungariket utgörs av ett band med någon av de brittiska småöarna förblir med andra ord, med tillämpning av nämnda artikel 2 i protokollet, för alla praktiska ändamål uteslutna från definitionen brittiska medborgare, såvitt avser tillämpningen av fördragen om upprättandet av gemenskaperna.

21 Det har noterats att definitionen i artikel 6 i protokollet var av den arten all beteckningen hemmahörande på Kanalöarna var tillämplig på mindre än 50 % av hela den dåvarande öbcfolkningen, eftersom ett stort antal bosatta under det andra världskriget hade lämnat Kanalöarna för att bosätta sig i Förenade kungariket och eftersom det efter krigsslutet hade skett en betydande migration i motsatt riktning.

22 Med hjälp av fastställande av medborgarskap lyckas medlemsstaterna i själva verket att reglera antalet personer som är befriade från immigrationskonlroll i nationell rätt (se till exempel Evans, A. C, Nationality Law and the Free Movenient of Persons in the EEC: With Special Reference to the British Nationality Act 1981, i 1981 Yearbook of European Law, 1982, s. 173).

23 Se Section 1(3) i Immigration Act 1971 (c. 77, SIF 62: 4(R2)): Personer som inom ramen för en lokal resa från eller till någon av öarna (det vill säga Kanalöarna och Isle of Man) eller Irland ankommer till Förenade kungariket eller avreser från Förenade kungariket underställs inte kontroll enligt denna lag, ej heller erfordras tillstånd för inresa för personer som ankommer under nämnda omständigheter ... och i denna lag förstås med gemensamt rescområac Förenade kungariket och nämnda områden. Med stöd av Schedule 4 punkt 1(1) i samma lag gäller dessutom att när en person som saknar brittiskt medborgarskap beviljas eller förvägras inresetillstånd eller tillstånd att uppehålla sig på någon av [de brittiska små-] öarna med till-Iämpning av de på ön gällande immigrationsbestämmelserna, skall beslutet om tillstånd respektive avslag för denna person [om han inte ar brittisk medborgare] anses som ett motsvarande beslut fattat enligt denna lag och gälla, för samma period, för [hela] Förenade kungariket (fri översättning). De viktigaste bestämmelserna i Immigration Act 1971, i British Nationality Act 1981 och i Immigration Act 1988 galler även för Jersey på grund av Order of the Queen in Council, Immigration (Jersey) Order 1993, av den 30 juli 1993, SI 1993/1797. Sc fotnot 7 ovan.

24 C.61, SIF 87: 8.

25 Idem, Sections 1(1) och 50(2). Det kan noteras att bestämmelserna i British Nationality Act 1981 (med förbehåll för vissa undantag som inte är relevanta för detta förslag till avgörande) förklaras tillämpliga på de brittiska småöarna genom Section 53(5) i denna lag.

26 Se Section 2(1) a i Immigration Act 1971, ersatt genom Section 39(2) i British Nationality Act 1981 (ovan fotnot 23). Enligt Section 1(1) i Immigration Act 1971 kan varje person som enligt denna lag har rätt att uppehålla sig i Förenade kungariket fritt bo där, inresa till eller lämna det utan andra hinder än de som eventuellt är nödvändiga enligt denna lag för att fastställa en persons rätt härtill eller dem som en person í övrigt åläggs enligt lag (fri översättning).

27 Se Section 3(5) i Immigration Act 1971 (ovan fotnot 22) i vilken fastställs: En person som inte är brittisk medborgare kan utvisas från Förenade kungariket a) om han eller hon endast har ett begränsat tillstånd för inresa eller uppehåll i riket och inte respekterar ställda villkor eller stannar utöver den tidsfrist som anges i tillståndet, b) om Secretary of State finner att hans eller hennes utvisning främjar allmänintresset, eller, c) om utvisning av en familjemedlem beordras eller har beordrats (fri översättning, min kursivering)

28 Det framgår dessutom av det hänskjutandc beslutet att brittiska medborgare är underkastade vissa laglifga begränsningar för förvärv och förhyrning av fastigheter för bostadsbruk enligt Housing (Jersey) Law 1949 och Housing (General Provisions) (Jersey) Regulations 1970 med avseende pi varje person, oberoende av medborgarskap, som ¡ntc uppfyller de särskilt föreskrivna kraven på anknytning till ön. Kommissionen har i sin inlaga även nämnt att arbetsgivarna på Jersey är underkastade en offentlig kontroll när de anställer personer som inte är arbetstagare på ön. Jag antar att kommissionen syftade p.\bestämmelsen i artikel 4 i Loi sur les étrangers från 1937 (se Macdonald, I. Λ., Immigration Law and Practice, London, 1983, tredje upplagan, s. 75). I beslutet om hänskjutande nämns dock ingenting om någon sådan kontroll.

29 Se Section 7(1) i Immigration Act 1988. Sc fotnot 22 ovan.

30 Se fotnot 25 ovan och motsvarande avsnitt i brödtexten.

31 Se Section 3(6) och Section 6 i ovannämnda Immigration Act 1971 (ovan fotnot 22).

32 Se Schedule 4, Section 3(1) i ovannämnda Immigration Act 1971 (ovan fotnot 22) (fri översättning).

33 Se Schedule 4, Section 3(2) i ovannämnda Immigration Act 1971 (ovan fotnot 22).

34 Se ovan under fotnot 27 och motsvarande avsnitt i brödtexten. Det han noteras att gemenshapens regler om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen, inklusive rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 med samma namn, i dess ändrade lydelse (EGT L 257, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 3), från och med den 1 januari 1992 tillämpas utan inskränkning på portugisiska arbetstagare som reser mellan Portugal och andra medlemsstater, enligt bestämmelserna i rådets förordning (EEG) nr 2194/91 av den 25 iuni 1991 om den övergångsperiod som gäller för arbetskraftens fria rörlighet mellan Spanien och Portugal å ena sidan och de övriga medlemsstaterna å andra sidan (EGT L 206, s. 1; svensk specialutgåva, område 5, volym 5, s. 45).

35 På Jersey gäller inte Section 15(1) a i Immigration Act 1971. I denna föreskrivs en möjlighet att överklaga beslut om utvisning som fattats av Secretary of State (när utvisning inte har rekommenderats av broltmålsdomstolen) till en adjudicator, vars beslut i sin tur kan överklagas till Immigration Appeals Tribunal (se Macdonald, ovannämnt arbete under fotnot 27, s.74).

36 I artikel 10.1 i förordning nr 1612/68 föreskrivs alt personer skall, oavsett sin nationalitet, ha rätt alt bosätta sig tillsammans med en arbetstagare som är medborgare i en medlemsstat och som är anställd i en annan medlemsstats territorium. Dessa personer är arbetstagarens make och deras avkomlingar som är under 21 ars ålder eller är beroende av dem för sin försörjning, och släktingar i närmast föregående led till arbetstagaren och hans eller hennes make, som är beroende av dem.

37 I denna bestämmelse görs en bestämd reservation för de begränsningar som är berättigade med hänsyn till allmän ordning, säkerhet och hälsa, i den grundläggande rättigheten till fri rörlighet för arbetstagare, som garanteras i fördraget, inklusive rätten att uppenålla sig i en medlemsstat i syfte att inneha anställning där i överensstämmelse med de lagar och andra författningar som gäller för anställning av medborgare i den staten.

38 Rådets direktiv 64/221/EEG av den 25 februari 1964 om samordningen av särskilda åtgärder som gäller utländska medborgares rörlighet och bosättning och som är berättigade med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa (EGT 56, 1964, s. 850; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 28). Med stöd av artikel 3 i direktivet, en bestämmelse som enligt vad domstolen har medgett har direkt effekt i medlemsstaternas rättsordningar (se dom av den 4 december 1974 i mål 41/74, Van Duyn, REG 1974, s. 1337, punkterna 6 och 7; svensk specialutgåva, häfte 2, s. 389), får de åtgärder för avlägsnande från territoriet som medlemsstaterna vidtar med hänsyn till allmän ordning eller säkerhet endast grunda sig på den berörda personens eget uppförande. Sådana åtgärder kan inte automatiskt rättfärdigas enbart med att det för andra utlänningar inom territoriet, i avskräckande syfte och åberopande skäl av generalpreven-tiv natur, förekommer straffdomar (se dom av den 26 februari 1975 i mål 67/74, Bonsignore, REG 1975, s. 297; svensk specialutgåva, volym 2, s. 455), såvida inte de omständigheter som ligger till grund för tidigare domar vittnar om ett personligt uppförande som samtidigt som det visar på en risk för nya brott mot fred och allmän säkerhet utgör ett faktiskt hot mot den allmänna ordningen (se dom av den 27 oktober 1977 i mål 30/77, Bouchereau, REG 1977, s. 1999; svensk specialutgåva, volym 3, s. 459). Om det inte strider mot statens säkerhetsintressen, skall den berörda personen underrättas om de skäl som ligger till grund för en viss tvångsåtgärd genom ett meddelande som är tillräckligt detaljerat och tydligt för att han skall kunna försvara sina intressen (se dom av den 18 maj 1982 i de förenade målen 115/81 och 116/81, Adoui och Cornuaille, REG 1982, s. 1665; svensk specialutgåva, häfte 6). Den berörda personen skall, då det gäller administrativa myndigheters åtgärder, ha tillgång till samma rättsmedel som landets medborgare (artiklarna 6 och 8 i direktivet). I artikel 9 slutligen föreskrivs att när rätt att överklaga till domstol inte finns, eller när ett sådant överklagande endast får ske för att avgöra om beslutet har laga giltighet, eller när överklagandet inte kan resultera i ett upphävande, får ett beslut om utvisning från territoriet för innehavaren av ett uppehållstillstånd inte verkställas av den administrativa myndigheten, innan en oberoende behörig myndighet i värdlandet hos vilken personens rätt till försvar iakttas fullt ut har prövat saken (se dom av den 30 november 1995 i mål C-175/94, Gallagher (REG 1995, s. 4253).

39 Se dom av den 3 juli 1991 i mål C-355/89 (REG 1991, s. I-3479).

40 Idem, punkt 8-10.

41 Idem, punkt 16.

42 Idem, punkt 17.

43 Idem, punkt 18. Sedan detta fastställts undersökte domstolen om en eventuell diskriminering på grund av nationalitet mellan gemenskapens arbetstagare för vissa anställningar som var föremal för undantag, varibland det av Barr utövade yrket som bolagsjurist inte ingick, var sådant att hela det system för anställningskontroli som gällde på Isle of Man med nödvändighet var oförenligt metí artikel 4 i protokollet. Domstolen besvarade denna fråga nekande; i den mån som kravet på arbetstillstånd för alla medborgare i medlemsstaterna inte tillämpades på ett diskriminerande sätt av myndigheterna på ön utgjorde det för flertalet anställningar inte något åsidosättande av skyldigheten att garantera likabehandling enligt artikel 4 och borde anses vara förenligt med gemenskapsrätten.

44 Se Plenders ovannämnda arbete under fotnot 1, s. 157 och 158. Jag noterar i detta hänseende att, även om kommissionen med stöd av den franska regeringen åtminstone har ifrågasatt om Rui Alberto Pereira Roque verkligen hade ställning som arbetstagare vid tidpunkten för fakta i målet, den hänskjutande domstolen har ansett detta vara obestritt. Det kan erinras om att begreppet arbetstagare, som används i fördraget utan att någonsin definieras, av domstolen har fått en Bred tolkning, så att det, för att leva upp till detta begrepp, tycks räcka att under viss tid och mot ersättning utöva en verklig och faktisk yrkesverksamhet till förmån för en annan person och under dennes ledning (se bland annat dom av den 23 mars 1982 i mål 53/81, Levin, REG 1982, s. 1035; svensk specialutgåva, häfte 6, och av den 3 juli 1986 i mål 66/85, Lawrie-Blum, REG 1986, s. 2121; svensk specialutgåva, häfte 8). På grundval av denna princip har domstolen preciserat att gemenskapsbestämmelserna om fri rörlighet lagligen får åberopas av arbetstagare som arbetar deltid (se dom av den 3 juni 1986 i mål 139/85, Kcmpf, REG 1986, s. 1741; svensk specialutgåva, häfte 8), av tillfälligt anställda, av säsongsarbetare och lärlingar (se dom av den 26 februari 1992 i mål C-3/90, Bernini, REG 1992, s. I-1071) och studenter som fullgör perioder av praktiktjänstgöring inom ramen för studieprogram (se dom av den 21 november 1991 i mål C-27/91, Le Manoir, REG 1991, s. I-5531). De medborgare inom gemenskapen som söker anställning har också rätt att för en rimlig tidsperiod inresa till och uppehålla sig på en annan medlemsstats territorium (se bland annat dom av den 26 februari 1991 i mål C-292/89, Antonissen, REG 1991, s. I-745).

45 Se Internationella domstolens dom av den 6 april 1955, Liechtenstein/Guatemala (Nottebohm) (Andra fasen), ICJ Reports, s. 4, särskilt s. 23. Det är i denna dom som den internationella domstolen har givit sin ofta citerade definition på nationalitet, som ett rättsligt band som grundas på social anknytning, verklig solidaritet när det gäller tillvaron, intressen och känslor, förenat med ömsesidiga rättigheter och skyldigheter. Denna definition kan sägas utgöra det rättsliga uttrycket för den omständigheten alt den enskilda personen som direkt genom lag eller genom ett myndighetsbeslut tilldelas en nationalitet i själva verket har närmare anknytning till befolkningen i den stat som har tilldelat honom nationaliteten än varje annan stat (fri Översättning). Se även utslag av den 7 februari 1923 av den sä kallade fasta mellanfolkliga domstolen i Haag, i ett mål rörande förordningar om nationalitet i Tunisien och Marocko, PCĪJ, serie B, nr 4, s. 24. Det finns anledning att i semantiskt hänseende erinra om att begreppen nationalitet och medborgarskap, även om de i stor utsträckning är utbytbara i det allmänna språkbruket (se Perry, C, Nationality and Citizenship Laws of the Commonwealth and the Republic of Ireland, London, 1957, s. 3— 8), anses understryka två skilda aspekter på en persons tillhörighet till staten, nämligen samtliga sådana betydande rättigheter inom ramen för internationell rätt som rätten till diplomatiskt skydd och till utfärdande av pass respektive sådana rättigheter som faller under den nationella rättsordningen som ratten till en bostad och rösträtten (se Karinen, Α., Expulsion in Europe, The Member States' Sovereignty and the Individuals' Rights, Instituid för Europeisk rätt vid Stockholms universitet, nr 34 (1996), s. 40).

46 Se artikel 1 i internationella konventionen från Haag 1930 for lösande av vissa konflikter mellan medborgarskapslagar (Convention on Certain Questions Relating to the Conflict of Nationality Laws) återgiven i AJIL, vol. 24 (1930), s. 192. Sådana reslriktioner i internationell rätt är för övrigt sällsynta och saknar rättsligt bindande betydelse^ Enligt generaladvokat Trabucchis förslag till avgörande i målet Airola mot kommissionen (dom av den 20 februari 1975 i mål 21/74, REG 1975, s. 221, särskilt s. 233) ingår de grundläggande mänskliga rättigheterna bland dessa. Se även O'Leary, V. S., Nationality Law and Community Citizenship: A Tale of Two Uneasy Bedfellows i 1992 Yearbook of European Law, 1993, s. 353, särskilt s. 356.

47 Sc O'Learys ovannämnda arbete, under fotnot 45, s. 378 och 379.

48 Sc dom av den 7 juli 1992 i mal C-369/90, Micheletti (REG 1992, s. I-4239; svensk specialutgåva, häfte 13), punkt 10.

49 Se artikel 8— 8c i fördraget. Unionsmcdborgarskapcl är för övrigt förbehållet varje person som är medborgare i en medlemsstat (artikel 8).

50 Den nämnda förklaringen har följande lydelse: Konferensen förklarar att när det i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen hänvisas till medborgare i medlemsstaterna skall frågan om en persons medborgarskap i en viss medlemsstat avgöras uteslutande genom hänvisning till den berörda medlemsstatens egna lagstiftning. Medlemsstaterna kan upplysningsvis i en förklaring till presidiet ange vilka personer som i förhållande till gemenskapen skall anses vara deras medborgare; de kan vid behov andra denna förklaring. Det kan erinras om den ovannämnda allmänna tolkningsregel som anges i Wienkonventionen av den 23 maj 1969 om traktaträtten (ovan fotnot 11), och som lyder: I sammanhanget ingår vid tolkningen av en traktat, förutom texten inklusive dess preambel och bilagor, a) överenskommelser rörande traktaten som träffats mellan alla parter i samband med traktatens ingående ... (se artikel 31.2).

51 Se ovan, fotnot 19.

52 Se Goodwin-Gill, G. S., The Limits of the Power of Expulsion in Public International Law, i The British Year Book of International Law 1974— 1975, Oxford, 1977, s. 55, särskilt s. 56—122; Brownlic, I., Principles of Public International Law, Oxford, 1990 (fjärde upplagan), s. 520.

53 Se domen i del ovannämnda målet Van Duyn (ovan fotnot 37), punkterna 22 och 23, dom av den 8 april 1976 i mål 48/75, Royer (RUG 1976, s. 497; svensk specialutgåva, häfte 3, s. 73), punkt 41, domen i det ovannämnda målet Adoui och Comuaille (ovan fotnot 37), punkt 7, dom av den 7 juli 1992 i mål C-370/90, Singh (REG 1992, s. I-4265; svensk specialutgåva, häfte 13), punkt 22, och av den 17 juni 1997 i de förenade målen C-65/95 och C-111/95, Shingara och Radiom (REG 1997, s. I-3343), punkt 28.

54 Se Plenders ovannämnda arbete under fotnot 1, s. 156.

55 Se bland annat dom av den 8 oktober 1980 i mål 810/79, Überschär (REG 1980, s. 2747), av den 13 februari 1985 i mål 293/83, Gravier (REG 1985, s. 593; svensk specialutgåva, häfte 8), av den 14 juli 1988 i mål 308/86, Lambert (REG 1988, s. 4369), av den 27 september 1988 i mål 42/87, kommissionen mot Belgien (REG 1988, s. 5445), av den 26 februari 1992 i mål C-357/89, Raulin (REG 1992, s. I-1027) och av den 13 oktober 1992 i de förenade målen C-63/90 och C-67/90, Portugal och Spanien mot rådet (REG 1992, s. I-5073; svensk specialutgåva, häfte 13).

56 Se bland annat dom av den 13 december 1972 i mål 44/72, Marsman (REG 1972, s. 1243) och av den 12 juli 1984 i mål 237/83, Prodest (REG 1984, s. 3153). Principen om Iikabehandling förbjuder inte endast öppen diskriminering på grundval av nationalitet, utan även varje form av dold diskriminering som genom tillämpning av andra kriterier faktiskt leder till samma resultat (se bland annat dom av den 12 februari 1974 i mål 152/73, Sotgiu (REG 1974, s. 153; svensk specialutgåva, volym 2, s. 219), av den 16 februari 1978 i mål 61/77, kommissionen mot Irland (REG 1978, s. 417; svensk specialutgåva, volym 4, s. 57), av den 14 februari 1995 i mål C-279/93, Schumacker (REG 1995, s. I-225), och av den 23 maj 1996 i mål C-237/94, OTlynn (REG 1996, s. I-2617).

57 Se dom av den 7 juli 1976 i mål 118/75, Watson och Belmann (REG 1976, s. 1185; svensk specialutgåva, volym 3, s. 145), och av den 14 juli 1977 i mål 8/77, Sagulo, Brenca och Bakhouchc (REG 1977, s. 1495; svensk specialutgåva, volym 3, s. 403), punkterna 4 och 5 (angående den skyldighet som åligger utländska medborgare i gemenskapen att meddela sin närvaro till polismyndigheterna i den mottagande staten, när det inte finns några oproportionerliga påföljder för åsidosättande av denna skyldighet).

58 Se fotnot 24 ovan och motsvarande avsnitt i brödtexten.

59 Se fotnot 43 ovan och motsvarande avsnitt i brödtexten.

60 Se fotnot 25 ovan och motsvarande avsnitt i brödtexten.

61 Se punkt 34-36 ovan.

62 Se fotnoterna 35 och 36 ovan och motsvarande delar av texten.

63 Se fotnot 37 ovan och motsvarande avsnitt i brödtexten.

64 Se fotnot 48 ovan och motsvarande avsnitt i brödtexten. Jag vill särskilt erinra om att enligt artikel 8a i fördraget varje unionsmedborgare skall ha rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, om inte annat följer av de begränsningar och villkor som föreskrivs i detta fördrag och i bestämmelserna om genomförande av fördraget. Det faktum att den grundläggande friheten att röra sig [mellan medlemsstaterna] och uppehålla sig [i dessa] erkänns som en individuell rättighet för unionens medborgare har föranlett uttalanden om att utövandet av denna rättighet inte enbart har sin grund i rent ekonomiska överväganden, utan även vilar på politisk och juridisk grund, vilket möjligen kan tänkas leda till avskaffande av de villkor som ställs i sckundärrätten samt av de förbehåll som finns i artiklarna 48, 55 och 56 i fördraget (se Pliakos, Α., Citoyenneté, i Gavald C, och Kovar R.(dir.), Répertoire de droit communautaire Dalloz, Paris, 1992 (lösbladsupplaga, juni 1995) del I, punkt 35).

65 Se även mitt nyligen presenterade förslag till avgörande av den 1 juli 1997 i mål C-85/96, Martínez Sala (REG 1998, s. I-2691), i vilket jag tolkade artiklarna 8 och 8a i fördraget i den meningen att den gemenskapsmedborgare som på något sätt har fått tillåtelse eller har medgetts att bosätta sig eller uppehålla sig på en medlemsstats territorium har rätt till utbildningsbidrag enligt den nationella lagen, oberoende av innehav av ett giltigt uppehållstillstånd, under samma villkor som medborgarna i den mottagande staten.

66 Se bland annat dom av den 11 juli 1985 i mål 137/84, Mutsch (REG 1985, s. 2681; svensk specialutgåva, häfte 8), och av den 26 september 1996 i mål C-43/95, Data Delecta och Forsberg (REG 1996, s. I-4661).

67 Även i internationell rätt diskuteras en stats oinskränkta befogenhet att från sitt territorium utvisa personer som sedan länge är bosatta där, till den grad att de verkligen kan anses ha förvärvat dess nationalitet (se ovannämnda arbete av Brownlie under fotnot 51, s. 520).

68 Se Vincenzi, C, Deportation in Disarray: The Case of E. C. Nationals, Criminal Law Rev., 1994, s. 163, särskilt s. 174—175; Karinens omnämnda arbete (ovan fotnot 44), s. 58; Goodwin-Gills omnämnda arbete (ovan fotnot 51), s. 153.

69 Principen att efterlevnaden av förbudet mot diskriminering säkerställs genom alt varje begränsning av den ifrågavarande individuella rättigheten i det konkreta fallet måste vara lämplig och nödvändig har tillämpats av domstolen vid ett stort antal tillfällen och i olika sammanhang (se domarna i de ovannämnda målen Watson och Belmann respektive Sagulo m. fl. (ovan fotnot 56), punkt 20— 22 (om den proporlionerliga karaktären hos de i den italienska lagen om allmän säkerhet föreskrivna påföljderna för underlåtenhet att uppfylla bestämmelser om utlänningars inresa och uppehåll), dom av den 5 juli 1977 i mål 114/76, Bcla-Mühlc (REG 1977, s. 1211), punkt 7, av den 5 juli 1977 i mål 116/76, Granaria (REG 1977, s. 1247), punkt 17—25, och av den 5 juli 1977 i de förenade målen 119/76 och 120/76, Ölmühle och Becher (REG 1977, s. 1269), punkt 7 (i vilka domstolen bekräftade att ett sådant kollektivt system för avsättning av de lager av skummjölkspulver som hålls av inblandade organisationer och som förenar beviljandet av stöd till uppfödare med obligatoriskt köp av denna mjölk till ett pris som är klart oproportionerligt i förhållande till priset för motsvarande produkter som används som djuröda, ger upphov till en diskriminerande fördelning, i en för mjölkproducenterna gynnsam och för uppfödarna ogynnsam riktning, mellan olika jordbrukssektorer av de ekonomiska pålagor som följer av delta system, vilket strider mot principen i artikel 40.3 i fördraget om att varje form av diskriminering mellan producenter eller konsumenter inom gemenskapen skall uteslutas), dom av den 13 december 1984 i mål 106/83, Sermide (REG 1984, s. 4209), punkt 28 (enligt vilken principen om förbud mot diskriminering mellan producenter eller konsumenter i gemenskapen, när delar i en gemensam marknadsorganisation behandlas olika efter regioner eller andra produktions- eller konsumlionsvillkor, kan anses efterlevd endast då de kriterier som använts för särbehandlingen är av objektiv art och garanterar en proportioncrlig fördelning av fördelar och nackdelar för de berörda), dom av den 15 maj 1986 i mål 222/84, Johnston (REG 1986, s. 1651; svensk specialutgåva, häfte 8), punkt 38 (om den proportionerliga karaktären hos ett undantag från förbudet mot diskriminering på grund av kön som gällde tillträde till verksamhet som polis med hänsyn till kraven på skydd för den allmänna säkerheten), och av den 27 oktober 1993 i mål C-127/92, Enderby (REG 1993, s. I-5535; svensk specialutgåva, häfte 14), punkt 29 (om den proportionerliga karaktären i skillnaden i lön mellan två verksamheter av lika värde, varav den ena utövas uteslutande av kvinnor medan den andra till övervägande del utövas av män, som påstods motiverad av bristen på sökande till den bäst avlönade verksamheten).

70 Med avseende på ett utvisningsbeslut som inom ramen för ett annat nationellt förfarande (målet Regina mot Secchi) hade förordats av en brittisk Metropolitan Stipendiary Magistrate, en brottmålsdomstol i första instans som saknar befogenhet att besluta om binding over för den tilltalade. Se dom av den 28 mars 1979 i mål 175/78, Saunders (REG 1979, s. 1129; svensk specialutgåva, volym 4, s. 409), och därtill hörande förslag till avgörande, s. 1136, särskilt s. 1139.

71 Se dom av den 28 oktober 1975 i mål 36/75, Rutili (RUG 1975, s. 1219; svensk specialutgåva, häfte 2, s. 485), punkt 27.

72 Se fotnoterna 30 och 31 ovan och motsvarande delar av brödtexten.