Förslag till avgörande av generaladvokat Dámaso Ruiz-Jarabo Colomer föredraget den 28 april 1998

1 Originalspråk: spanska.

2 Lag nr 428 av den 29 december 1990 om fullgörande av de förpliktelser som åvilar Italien till följd av dess medlemskap i Europeiska gemenskaperna (GURI, tillägg 1991, nr 10).

3 Artikelns första stycke har följande ordalydelse: Den femåriga preskriptionstid som införts genom artikel 91 i den konsoliderade tullagen, som antagits genom dekret nr 43 av den italienska republikens president av den 23 januari 1973, bör vara tillämplig på varje begäran och talan om återbetalning av belopp som har betalats i samband med tulltransaktioner. Denna preskriptionstid och den preskriptionstid som anges i artikel 84 i tullagcn förkortas till tre år från och med den nittionde dagen efter lagens ikraftträdande. Artikel 91 i tullagcn hade ursprungligen följande lydelse: Den skattskyldige äger rätt till återbetalning av avgifter som har inbetalats med för högt belopp till följd av att skatten påförts enligt felaktiga beräkningsgrunder eller till följd av att sådana avgifter påförts, som inte fastställs i gällande tulltaxa för den i varespecifikationen beskrivna varan. En förutsättning för att den skattskyldige skall kunna hävda anspråk i ovannämnda hänseende är att han framför sin begäran inom den femåriga preskriptionstiden, som räknas från betalningsdagen, och att han bifogar det ursprungliga betalningsbeviset till sin begäran.

4 Lag nr 428, som publicerades i Gazetta Ufficiale den 12 januari 1991, trädde i kraft den 27 januari samma år. Följaktligen förkortades den femåriga preskriptionstiden till tre år från och med den 21 april 1991.

5 Mål 184/85 (REG 1987, s. 2013).

6 Mål 193/85 (REG 1987, s. 2085).

7 Under rubrikerna om korta preskriptionstider och om presumtiva preskriptionstider i den italienska civillagen i artiklarna 2947 ff. regleras de fall då fristerna är kortare än vanligt. Till exempel, i fråga om skadestånd (fem år), relationer mellan bolagsmän (fem år), transport- och försäkringsavtal (ett år), anställningsförhållanden (ett eller tre år, beroende på omständigheterna), etcetera.

8 Mål 61/79 (REG 1980, s. 1205; svensk specialutgåva, volym 5).

9 Dom av den 16 december 1976 i mål 33/76, Rewe (REG 1976, s. 1989; svensk specialutgåva, volym 3), och i mål 45/76, Comet (REG 1976, s. 2043).

10 Mål C-261/95, (REG 1997, s. I-4025).

11 Mål 386/87 (REG 1989, s. 3551), punkterna 15— 18.

12 De förenade målen C-114/95 och C-115/95 (REG 1997, s. I-4263), punkt 45— 49.

13 Mål C-90/94 (REG 1997, s. I-4085), punkt 46—53.

14 Domen har nummer 12024 (Massimario del Foro Italiano 1992), och motsvarar nummer RGN 4373/91. Ibland anges den med det datum som finns i texten (den 10 april 1992), medan den vid andra tillfällen anges med det datum då den lämnades in till Cancelleria (den 6 november 1992).

15 Corte di Cassazione har vid många tillfällen uttalat sig beträffande frågan om preskriptionstid och fastställt att bestämmelsen i artikel 91 i tullagen (om den femåriga preskriptionstiden) — enligt den ordalydelse som gällde före ikraftträdandet av artikel 29 första stycket i lag nr 428 av den 29 december 1990 — endast avsåg de fall av återbetalning av erlagda belopp som genom räknefel eller felaktig tillämpning av tulltaxan har varit för höga, medan preskriptionstiden som vanligt var tio år då det — liksom i detta mål — rörde sig om felaktigt inbetalda belopp (därför att förvaltningen hade uppburit belopp för vilka det inte förelåg någon betalningsskyldighet). (Domarna nr 2217 från år 1989 och 2464 från år 1987)

16 Emellertid bör talan [om upphävande av dom] analyseras mot bakgrund av den senare regleringen i artikel 29 första stycket i lag nr 428 av den 29 december 1990. I denna har det med avseende på artikel 91 i tullagcn föreskrivits om en femårig tidsfrist (inte bara preskriptionstid) som förklarats vara tillämplig på alla de fall där det är möjligt att framställa en begäran eller väcka talan om återbetalning av belopp som har betalats i samband med tulltransaktioner.

17 Corte di Cassazione förklarade likväl vid tolkningen av bestämmelsen (dom nr 7248 från år 1991) att denna är fullständigt nyskapande, eftersom den har förvandlat en preskriptionstid till en annan frist och har utsträckt tillämpningen av artikel 91 till fall (som avgifter som otillbörligen uppburits inom gemenskapen), som säkerligen inte omfattades av artikelns tidigare ordalydelse. Trots att det medges att lagstiftaren har velat tillskriva detta lagrum retroaktiv verkan, vilket redan har fastställts genom argument som i huvudsak bekräftats av Corte Costituzionale (beslut nr 444 från år 1991), bör det inte vara tillämpligt på begäran om återbetalning av avgifter som otillbörligen uppburits inom gemenskapen, eftersom det har försvårat utövandet av rätten till återbetalning (på grund av att det är omöjligt att avbryta preskriptionstider) och till och med kan medföra att denna rätt går förlorad (eftersom fristen ex officio kan anses ha löpt ut).

18 Mål 240/87 (REG 1988, s. 3513).

19 Samma princip har redan fastställts i domen av den 2 februari 1988 i mål 309/85, Barra (REG 1988, s. 355; svensk specialutgåva, volym 9). Där anses det vara oförenligt med gemenskapsrätten att den återbetalningsskyldighet som fastställts i en tidigare dom från domstolen (dom av den 13 februari 1985 i mål 293/83, Gravier (REG 1985, s. 593; svensk specialutgåva, volym 8) begränsas genom nationell lagstiftning såtillvida att den endast främjar dem som har väckt talan före avkunnandet av sistnämnda dom.

20 Mål 112/84 (REG 1985, s. 1367; svensk specialutgåva, volym 8).

21 Företrädaren för den italienska regeringen gjorde ett uttalande med samma innebörd under den muntliga förhandlingen.

22 Den nya tidsfristen tillämpas också på utövandet av tidigare uppkomna rättigheter, när detta i enlighet med artikel 252 i tillämpnings- ocn övergångsbestämmelserna till den italienska civillagcn (RD av den 30 mars 1942, nr 318), är beroende av utgången av en kortare frist än den som fastställdes i den tidigare lagen. Den nya tidsfristen börjar dock att löpa från och med den nya bestämmelsens ikraftträdande. Motsvarande föreskrifter finns i många civillagar eller liknande bestämmelser.

23 Se härvidlag Corte di Cassazioncs bedömning i punkt 23 i detta förslag till avgörande.

24 I artikel 29 andra stycket i lag nr 428 föreskrivs att tullarna skall återbetalas om inte pålagan har övervältrats på andra personer. Det är tydligt att det inte här är fråga om en presumtion, i motsats till den tidigare italienska bestämmelsen, som prövades i domen av den 9 november 1983 i mål 199/82, San Giorgio (REG 1983, s. 3595; svensk specialutgåva, volym 7). I denna sistnämnda bestämmelse (artikel 10 i förordning [decreto legislativo] nr 430 av den 10 juli 1982) fastställs uttryckligen en legal presumtion för att övervältring har skett, som endast grundar sig på det faktum att de varor som belagts med tull eller pålagor vid tillverkning eller vid konsumtion har varit föremål för överlåtelse, bearbetning, leverans, etcetera. Efter domen i målet San Georgio avskaffades denna legala presumtion i den nya lagen genom italiensk lagstiftning år 1990.

25 De förenade milen C-192/95—C-218/95 (REG 1997, s. I-165).

26 Mål 68/79 (REG 1980, s. 501).

27 De förenade målen 331/85, 376/85 och 378/85 (REG 1988, s. 1099; svensk specialutgåva, volym 9).

28 En viss debatt har förts, som återspeglas i sökandens yttrande om huruvida tolkningen av uttrycket domanda di rimborso (talan om återbetalning) skall utvidgas till att endast omfatta talan vid domstol i egentlig mening, eller om det också skall omfatta begäran om återbetalning som har framställts på administrativ väg.