Domstolens dom den 16 juni 1998

I mål C-53/96, angående en begäran enligt artikel 177 i EG-fördraget, från Arrondissementsrechtbank te Amsterdam, att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan

DOMSTOLEN sammansatt av ordföranden G. C. Rodríguez Iglesias, avdelningsordförandena C. Gulmann, H. Ragnemalm och M. Wathelet samt domarna G. F. Mancini, J. C. Moitinho de Almeida, P. J. G. Kapteyn, J. L. Murray, D. Α. Ο. Edward (referent), J.-P. Puissochet, G. Hirsch, P. Jann och L. Sevón, generaladvokat: G. Tesauro, justitiesekreterare: byrådirektören L. Hewlett,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från: Hermès International (kommanditaktiebolag), genom advokaten L. van Bunnen, Bryssel, Nederländernas regering, genom juridiske rådgivaren A. Bos, utrikesministeriet, i egenskap av ombud, Frankrikes regering, genom C. de Salins, sous-directeur, utrikesministeriets rättsavdelning, och G. Mignot, secrétaire des affaires étrangères, samma avdelning, båda i egenskap av ombud, Förenade kungarikets regering, genom S. Ridley, Treasury Solicitor's Department, i egenskap av ombud, Europeiska gemenskapernas kommission, genom juridiske rådgivaren P. J. Kuyper och B. J. Drijber, rättstjänsten, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att muntliga yttranden har avgivits vid sammanträdet den 27 maj 1997 av: Hermès International (kommanditaktiebolag), företrätt av advokaten L. van Bunnen, Nederländernas regering, företrädd av biträdande juridiske rådgivaren M. Fierstra, utrikesministeriet, i egenskap av ombud, Frankrikes regering, företrädd av G. Mignot, Förenade kungarikets regering, företrädd av J. Collins, Assistant Treasury Solicitor, i egenskap av ombud, biträdd av R. Plender, QC, Europeiska unionens råd, företrätt av G. Houttuin, rättstjänsten, i egenskap av ombud, och kommissionen, företrädd av P. J. Kuyper och B. J. Drijber,

och efter att den 13 november 1997 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Målet vid den nationella domstolen

Domstolens behörighet

Tolkningsfrågan

Rättegångskostnader

1. Arrondissementsrechtbank te Amsterdam har genom beslut av den 1 februari 1996, som inkom till domstolen den 22 februari samma år, i enlighet med artikel 177 i EG-fördraget ställt en fråga om tolkningen av artikel 50.6 i Avtalet om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter (nedan kallat TRIPs-avtalet), vilket ingår i bilaga 1 C till Avtalet om upprättande av Världshandelsorganisationen (nedan kallat WTO-avtalet), vilket godkändes på gemenskapens vägnar — vad beträffar frågor som omfattas av dess behörighet — genom rådets beslut 94/800/EG av den 22 december 1994 (EGT L 336, s. 1; svensk specialutgåva, område 11, volym 38, s. 3).

2. Frågan har uppkommit i en tvist mellan Hermes International, ett enligt fransk rätt bildat kommanditaktiebolag (nedan kallat Hermès) och FHT Marketing Choice BV (nedan kallat FHT), ett bolag bildat enligt nederländsk rätt, angående varumärkesrättigheter som Hermes är innehavare av.

3. I artikel 99.1 i rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken (EGT L 11, 1994, s. 1; svensk specialutgåva, område 17, volym 2, s. 3) föreskrivs följande:

4. I enlighet med artikel 143.1 trädde denna förordning i kraft den sextionde dagen efter det att den offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning. Då förordningen offentliggjordes den 14 januari 1994, trädde den således i kraft den 15 mars 1994.

5. I artikel 1 i beslut 94/800 föreskrivs följande:

6. I artikel 50 i TRIPs-avtalet föreskrivs följande:

7. Slutakten, innefattande resultaten av de multilaterala handelsförhandlingarna i Uruguayrundan (nedan kallad slutakten), och WTO-avtalet, med förbehåll för ingående, undertecknades den 15 april 1994 i Marrakech av företrädare för gemenskapen och medlemsstaterna.

8. I artikel 289.1 i den nederländska civilprocesslagen (nedan kallad civilprocesslagen) föreskrivs följande:

9. För dessa fall föreskrivs i artikel 290.2 att parterna, om de så önskar, kan inställa sig hos ordföranden, varvid sökanden under sammanträdet måste företrädas av en advokat medan svaranden däremot kan välja mellan att inställa sig personligen eller att företrädas av en advokat.

10. Enligt artikel 292 i civilprocesslagen får interimistiska beslut som antagits av ordföranden inte föregripa prövningen i sak.

11. Slutligen får beslut om skyddsåtgärder enligt artikel 295 i civilprocesslagen överklagas till Gerechtshof inom två veckor från det att de meddelats.

12. Hermès är, i enlighet med de internationella registreringsnumren R 196756 och R 199735 som avser Benelux, innehavare av ordmärket Hermès samt av ordoch figurmärket Hermès.

13. Hermes anbringar sagda varumärken på bland annat slipsar, vilka marknadsförs genom ett selektivt distributionssystem. I Nederländerna säljs de av bolaget Galerie & Faïence BV och av Boutique le Duc, etablerade i Scheveningen respektive Zeist.

14. Den 21 december 1995 lät Hermès, som ansåg att FHT marknadsförde kopior av bolagets slipsar, med tillstånd av ordföranden för Arrondissementsrechtbank te Amsterdam genomföra ett beslag av 10 stycken slipsar hos själva FHT och ett beslag hos tredje man av 453 stycken slipsar, som bolaget PTT Post B V innehade för FHT:s räkning.

15. Därefter inledde Hermès den 2 januari 1996 ett interimistiskt förfarande och yrkade att ordföranden för Arrondissementsrechtbank te Amsterdam skulle ålägga FHT att upphöra med intrånget i dess upphovs- och varumärkesrätt. Hermès yrkade även att alla nödvändiga åtgärder skulle vidtas för att överträdelsen skulle upphöra.

16. I beslutet om hänskjutande har ordföranden för Arrondissementsrechtbank te Amsterdam hävdat att det var troligt att de slipsar som beslagtagits på begäran av Hermès var varumärkesförfalskade och att FHT inte med fog kunde hävda att det agerat i god tro. Följaktligen biföll ordföranden Hermes yrkanden och ålade FHT att omedelbart upphöra med allt intrång i Hermes ensamrätt avseende upphovs-och varumärkesrätten.

17. Inom ramen för samma förfarande yrkade Hermès att ordföranden för Arrondissementsrechtbank te Amsterdam skulle fastställa en frist om tre månader, räknat från den dag då beslutet om interimistiska åtgärder delgavs, inom vilken FHT kunde inkomma med en begäran om att dessa interimistiska åtgärder skulle upphävas i enlighet med artikel 50.6. Hermes yrkade även att en frist om 14 dagar skulle fastställas för Hermes inledande av ett förfarande som skall utmynna i ett slutligt avgörande, vilken frist borde börja löpa från den dag då FHT eventuellt skulle ansöka om att ett sådant förfarande skulle inledas.

18. Ordföranden för Arrondissementsrechtbank te Amsterdam ansåg att sistnämnda yrkande inte kunde bifallas, eftersom det enligt artikel 50.6 i TRIPs-avtalet inte föreskrivs någon frist inom vilken svaranden måste inlämna en ansökan om upphävande av beslutade åtgärder. Enligt ordföranden syftar denna bestämmelse tvärtom till att göra det möjligt för svaranden att begära att en interimistisk åtgärd skall hävas när som helst, fram till dess att ett slutligt beslut har fattats. Följaktligen skulle den frist som i sagda bestämmelse föreskrivs för att inleda ett förfarande som skall utmynna i ett slutligt avgörande inte kunna fastställas med utgångspunkt från en frist som svaranden ålagts för att begära att åtgärden skall upphävas.

19. Icke desto mindre frågar sig ordföranden för Arrondissementsrechtbank te Amsterdam om det likväl inte kunde vara lämpligt att ålägga Hermès en frist för inledandet av ett förfarande som skall utmynna i ett slutligt avgörande. Det skulle vara nödvändigt att ålägga bolaget en sådan skyldighet, om den åtgärd som beslutats till följd av det interimistiska förfarandet i fråga utgör en interimistisk åtgärd, i den mening som avses i artikel 50 i TRIPs-avtalet.

20. Den hänskjutande domstolen har i det avseendet påpekat att inom ramen för ett interimistiskt förfarande enligt nederländsk rätt kallas motparten till domstolen, att parterna har rätt att höras och att den domstol som har att avgöra det interimistiska förfarandet bedömer omständigheterna i målet, vilket sammanfattas i ett skriftligt beslut som motiveras och som kan överklagas. Även om parterna därefter har rätt att inleda ett förfarande som skall utmynna i ett slutligt avgörande, accepterar de vanligtvis det interimistiska beslutet i ärenden som omfattas av TRIPs-avtalet.

21. Under dessa omständigheter beslutade den nationella domstolen att vilandeförklara målet och att hänskjuta följande fråga till domstolen:

22. Den nederländska, den franska och den brittiska regeringen har hävdat att domstolen inte är behörig att besvara denna fråga.

23. Regeringarna har i det avseendet hänvisat till punkt 104 i yttrande 1/94 av den 15 november 1994 (REG 1994, s. I-5267; svensk specialutgåva, häfte 16), i vilken domstolen enligt intervenienterna ansåg att de bestämmelser i TRIPs-avtalet som avser åtgärder för att säkerställa immaterialrätter, såsom artikel 50, huvudsakligen faller inom medlemsstaternas och inte gemenskapens behörighetsområde. Då yttrandet avgavs hade gemenskapen nämligen inte utövat sina befogenheter inom området — annat än med avseende på rådets förordning (EEG) nr 3842/86 av den 1 december 1986 om åtgärder för att förhindra övergång till fri omsättning av varumärkesförfalskade varor (EGT L 357, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 4, s. 213). Eftersom gemenskapen fortfarande inte har antagit några andra harmoniserande regler inom det berörda området, anser den nederländska, den franska och den brittiska regeringen att artikel 50 i TRIPs-avtalet inte faller inom gemenskapsrättens tillämpningsområde, varför domstolen inte är behörig att tolka den.

24. Det skall emellertid påpekas att WTO-avtalet har ingåtts av gemenskapen och ratificerats av dess medlemsstater, utan att dessas respektive skyldigheter gentemot övriga avtalsslutande parter fördelats dem emellan.

25. Även om det inte är nödvändigt att fastställa omfattningen av de skyldigheter som gemenskapen har åtagit sig genom att ingå avtalet, skall det även påpekas att förordning nr 40/94 hade varit i kraft i en månad när gemenskapen och medlemsstaterna undertecknade slutakten och WTO-avtalet den 15 april 1994.

26. Enligt artikel 50.1 i TRIPs-avtalet skall de rättsliga myndigheterna vara behöriga att besluta om interimistiska åtgärder för att skydda de rättigheter som varumärkesinnehavare tillerkänns enligt de avtalsslutande parternas lagstiftning. I artikeln föreskrivs i det avseendet olika förfaranderegler som är tillämpliga på talan som syftar till att sådana åtgärder skall beslutas.

27. I enlighet med artikel 99 i förordning nr 40/94 kan de rättigheter som uppstår genom gemenskapsvarumärket skyddas genom att interimistiska åtgärder och skyddsåtgärder antas.

28. Det är riktigt att de åtgärder som avses i sistnämnda bestämmelse, på samma sätt som de förfaranderegler som hör till dessa, är de som föreskrivs i den berörda medlemsstatens nationella rätt, med avseende på det nationella varumärket. Eftersom gemenskapen är part i TRIPs-avtalet och detta avtal berör gemenskaps varumärket, skall emellertid de rättsliga myndigheter som avses i artikel 99 i förordning nr 40/94, när de har att tillämpa nationella regler för att besluta om interimistiska åtgärder för att skydda de rättigheter som uppstår genom ett gemenskapsvarumärke, i möjligaste mån göra det mot bakgrund av ordalydelsen i och syftet med artikel 50 i TRIPs-avtalet (se i analogi med detta dom av den 24 november 1992 i mål C-286/90, Poulsen och Diva Navigation, REG 1992, s. 6019, punkt 9; svensk specialutgåva, häfte 13, och av den 10 september 1996 i mål C-61/94, kommissionen mot Tyskland, REG 1996, s. I-3989, punkt 52).

29. Därav följer att domstolen under alla omständigheter är behörig att tolka artikel 50 i TRIPs-avtalet.

30. Gentemot det ovanstående går det heller inte att invända att tvisten i målet vid den nationella domstolen avser varumärken vars internationella registreringar avser Benelux.

31. För det första ankommer det nämligen enbart på de nationella domstolar där tvisten anhängiggjorts, och som har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att bland annat bedöma om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att de skall kunna döma i målet. Härav följer att domstolen, i princip, är skyldig att meddela ett förhandsavgörande, när den ställda frågan rör tolkningen av en bestämmelse som omfattas av dess tolkningskompetens (se i det avseendet dom av den 18 oktober 1990 i de förenade målen C-297/88 och C-197/89, Dzodzi, REG 1990, s. I-3763, punkterna 34 och 35; svensk specialutgåva, häfte 10, samt av den 8 november 1990 i mål C-231/89, Gmurzynska-Bscher, REG 1990, s. I-4003, punkterna 19 och 20).

32. När en bestämmelse kan tillämpas såväl på situationer som omfattas av nationell rätt som på situationer som omfattas av gemenskapsrätten, föreligger det för det andra ett bestämt gemenskapsrättsligt intresse av att bestämmelsen blir tolkad på ett enhetligt sätt, oberoende av under vilka omständigheter den skall tillämpas, för att i framtiden undvika att det förekommer tolkningar som skiljer sig åt (se i detta avseende domarna av den 17 juli 1997 i mål C-130/95, Giloy, REG 1997, s. I-4291, punkt 28, samt i mål C-28/95, Leur-Bloem, REG 1997, s. I-4161, punkt 34). I förevarande fall tillämpas artikel 50 i TRIPs-avtalet, såsom har påpekats i punkt 28 ovan, såväl på gemenskapsvarumärken som på nationella varumärken.

33. Därav följer att domstolen är behörig att besvara den ställda frågan.

34. Genom sin fråga vill den nationella domstolen få klarhet i om en åtgärd skall anses vara en interimistisk åtgärd i den mening som avses i artikel 50 i TRIPs-avtalet, då dess syfte är att få påstådda varumärkesintrång att upphöra och då den antas inom ramen för ett förfarande som har följande kännetecken:

35. Det skall inledningsvis understrykas att även om det har framförts argument avseende frågan huruvida artikel 50 i TRIPs-avtalet har direkt effekt, har domstolen inte ombetts att besvara den frågan utan endast den tolkningsfråga som har hänskjutits av den nationella domstolen, för att göra det möjligt för sistnämnda domstol att tolka de nederländska processrättsliga reglerna mot bakgrund av bestämmelserna i sagda artikel.

36. Artikel 50 i TRIPs-avtalet avser enligt dess första stycke särskilt snabba och effektiva åtgärder som syftar till att förebygga att intrång görs i immaterialrätter.

37. En åtgärd som det föreläggande som har beslutats av den hänskjutande domstolen i det nationella målet överensstämmer med denna definition. Åtgärden syftar till att få ett varumärkesintrång att upphöra och betecknas uttryckligen som en omedelbar interimistisk åtgärd samt beslutas med anledning av krav på skyndsamhet.

38. Det är dessutom ostridigt att parterna har rätt, vare sig de har utnyttjat rätten eller inte, att inleda ett förfarande som skall utmynna i ett slutligt avgörande efter det att åtgärden i fråga har beslutats, varför åtgärden i fråga rättsligt sett inte kan anses vara slutgiltig.

39. Slutsatsen att en sådan åtgärd som det föreläggande som har beslutats av den hänskjutande domstolen utgör en interimistisk åtgärd, i den mening som avses i artikel 50 i TRIPs-avtalet, kan heller inte ifrågasättas på grund av åtgärdens övriga kännetecken.

40. För det första bör det, vad beträffar omständigheten att motparten kallas till domstolen och kan höras, påpekas att det i artikel 50.2 i TRIPs-avtalet föreskrivs en möjlighet att i förekommande fall besluta om interimistiska åtgärder utan hörande av motparten och att det i artikel 50.4 fastslås särskilda förfaranden för det fallet. Att dessa bestämmelser medger att interimistiska åtgärder i förekommande fall beslutas utan att motparten hörs, kan inte innebära att endast åtgärder som antas på ett sådant sätt skall betecknas som interimistiska i den mening som avses i artikel 50 i TRIPs-avtalet. Det framgår tvärtom av sagda bestämmelser att interimistiska åtgärder i samtliga andra fall beslutas efter ett kontradiktoriskt förfarande.

41. Den omständigheten att den domstol som har att avgöra det interimistiska förfarandet avger ett skriftligt och motiverat beslut utgör för det andra inte hinder för att beslutet kan betecknas som en interimistisk åtgärd i den mening som avses i artikel 50 i TRIPs-avtalet, eftersom denna bestämmelse inte innehåller några formföreskrifter i fråga om det beslut som innehåller en sådan åtgärd.

42. För det tredje tyder ingenting i ordalydelsen av artikel 50 i TRIPs-avtalet på att de åtgärder som avses i artikeln skall antas utan att domstolen i fråga gör en bedömning. Tvärtom innebär artikel 50.3, enligt vilken de rättsliga myndigheterna skall vara behöriga att från den sökande parten infordra bevisning som med tillräcklig säkerhet kan visa att den sökande partens rätt är föremål för intrång eller att ett sådant intrång är nära förestående, att interimistiska åtgärder, åtminstone i viss mån beslutas till följd av en sådan bedömning.

43. Vad beträffar omständigheten att ett beslut om en sådan åtgärd som den som är aktuell i målet vid den nationella domstolen kan överklagas, bör för det fjärde påpekas följande. Även om det i artikel 50.4 i TRIPs-avtalet uttryckligen föreskrivs en möjlighet att göra en prövning när en interimistisk åtgärd har beslutats utan att motparten hörts, utesluter ingen bestämmelse i denna artikel att de interimistiska åtgärderna i allmänhet kan överklagas.

44. Att parterna eventuellt accepterar avgörandet i det interimistiska förfarandet som en slutgiltig lösning på tvisten, påverkar slutligen inte den rättsliga arten av en åtgärd som skall betecknas som interimistisk i den mening som avses i artikel 50 i TRIPs-avtalet.

45. Svaret på frågan blir således följande. Som interimistisk åtgärd, i den mening som avses i artikel 50 i TRIPs-avtalet, kan anses en åtgärd vars syfte är att få påstådda varumärkesintrång att upphöra och som antas inom ramen för ett förfarande som har följande kännetecken:

46. De kostnader som har förorsakats den nederländska, den franska respektive den brittiska regeringen samt kommissionen, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN — angående den fråga som genom beslut av den 1 februari 1996 har ställts av Arrondissementsrechtbank te Amsterdam — följande dom:

1 Rättcgångsspråk: nederländska.