Förslag till avgörande av generaladvokat Antonio La Pergola föredraget den 26 maj 1998

1 Originalspråk: italienska.

2 EGT L 346, s. 61.

3 Som bekant omfattar en upphovsrätt en rad på varandra följande oavhängiga ekonomiska och ideella rättigheter. Utövandet av en av de aktuella rättigheterna utgör således inte hinder för en ensamrätt att utöva de övriga rättigheterna var för sig (se M. Fabiani: Normativa CEE c diritto di autore sul noleggio di videocassette i Diritto d'autore, 1990, s. 433, särskilt s. 440, och M. Rottinger: L'épuisement du droit d'auteur i Revue internationale du droit d'auteur, 1993, s. 50, särskilt s. 53, 54 och 55).

4 Dom av den 17 maj 1988 i mål 158/86, Warner Brothers (REG 1988, s. 2605; svensk specialutgåva, volym 9); se nedan punkterna 7 och 12.

5 En laserskiva definieras i Ztek Co. Catalog Multimedia Glossary (http: //www. xkt. com/BIBGLOS/glossary. html) enligt följande: En cirkulär fysisk upptagning för lagring [av uppgifter] för optisk läsning med en diameter på 8 eller 12 tum som kan innehålla antingen bild- eller ljudsignaler. En laserskiva finns i två olika format: det utvidgade formatet, det så kallade CLV [Constant Linear Velocity (med upp till 60 minuters film per sida), som normalt används för linjär till— lämpning som till exempel film och konserter], och standardformatet, det så kallade CAV [Constant Angular Velocity, som normalt används för interaktiv tillämpning och som ger möjlighet till lagring av omkring 54000 separat tillgängliga fotorutor, samt upptagning av upp till 30 minuters videofilm med ljud per sida]. Bilderna på en laserskiva lagras analogt, ljudsignalerna analogt eller digitalt. I förhållande till en videokassett innebär en laserskiva en rad fördelar, bland annat en högre bildkvalitet, längre livslängd och snabbare sökningsmöjligheter [i synnerhet i CAV-formatet]. Uppgifter som är registrerade på en laserskiva kan för övrigt inte raderas (min översättning).

6 Före denna tidpunkt var förhållandet i Copyright Act 1956 det att brittisk upphovsrätt inte erkände någon spridningsrätt för upphovsmannen eller producenten i Förenade kungariket och att köparen av ett filmverk på videokassett därför [kunde] hyra ut filmverket i Förenade kungariket utan ensamrättsinnehavarens samtycke, och utan att ensamrättsinnehavaren hade rätt till någon form av ersättning, om det inte föreskrevs ett uttryckligt förbud i köpekontraktet (se domen av den 17 maj 1988 i det i fotnot 3 nämnda målet Warner Brothers och Metronome Video, s. 2606 och 2619). Såsom den brittiska regeringen har anmärkt i sitt yttrande i förevarande mål, har upphovsrättsinnehavarna sedan augusti 1989 till återförsäljarna av videogram levererat kopior som särskilt är avsedda för uthyrning till ett högre pris än priset på de kopior som är avsedda för försäljning.

7 Lag nr 158 av den 31 maj 1961, ändrad genom lag nr 274 av den 16 juni 1985. Vid denna tidpunkt är de relevanta bestämmelserna artikel 19.1 och 19.2 i lag nr 395 av den 14 juni 1995.

8 Närmare bestämt Warner Home Video (nedan kallat War-ner), en avdelning av det kalifornicnbaseradc bolaget Time Warner Entertainment, samt de danska bolagen Egmont Film, Buena Vista Home Entertainment, Scanbox Danmark, Polygram Records, Nordisk Film Video, Irish Video och Metronome Video (vid den i målet aktuella tidpunkten hade sistnämnda bolag enligt ett licensavtal ensamrätt att i Danmark mångfaldiga och sprida videokassetter med de filmer för vilka Warner innehade spridningsrätten till Home Video. Dessa rättigheter omfattade rätten att sälja de mångfaldigade upptagningarna enbart för uthyrning efter utgången av den programtid på arton månader efter att videokassetten släppts för uthyrning på den danska marknaden).

9 Dom av den 22 januari 1981 i mål 58/80, Dansk Supermarked (REG 1981, s. 181; svensk specialutgåva, volym 6), punkt 11.

10 En sådan möjlighet motsvarar möjligheten att upphovsmannen till en film själv kan bestämma över antal, ordningsföljd, format, tid och plats för varje offentligt framförande (till exempel genom att fastställa olika tidsgränser och villkor för visning på biografer och sändning i TV i betalkanaler eller i kanaler som kan erhållas utan kostnad). Enligt FDV har domstolen erkänt lagenligheten och betydelsen av sådana programtider, vars tidsperioder kan variera mellan medlemsstaterna (för att ta hänsyn till hur lång tid det i varje enskild stat krävs för dubbning och textning, till när det är säsong för biografvisning och till omfattningen av konkurrerande spridningsmöjligheter), i domen i målen Coditei m. fl och Cinéthèque m. fl. (se dom av den 6 oktober 1982 i mål 262/81, REG 1982, s. 3381, svensk specialutgåva, volym 6, och av den 11 juli 1985 i de förenade målen 60/84 och 61/84, REG 1985, s. 2605, svensk specialutgåva, volym 8).

11 För att göra redogörelsen så kort som möjligt har jag i det föregående — som jag i övrigt även kommer att göra med hänsyn till Laserdiskens anmärkningar (i punkt 6) — medvetet inte berört de argument som avser tolkningen av artiklarna 85 och 86 i fördraget. Enligt min uppfattning kan domstolen inte ge den hänskjutandc domstolen ett relevant svar på denna del av tolkningsfrågorna, eftersom den hänskjutandc domstolen varken i en kortfattad redogörelse eller i beslutet om hänskjutandc har redogjort för varför den anser sig behöva en tolkning av de nämnda bestämmelserna i förhållande till de faktiska omständigheterna i målet vid den nationella domstolen och till de gällande nationella bestämmelserna (se punkt 17). Inte överraskande har hänvisningen i beslutet om hänskjutandc till konkurrensreglerna uppfattats på olika sätt av parterna i målet vid den nationella domstolen, av de olika regeringarna och av kommissionen, vilket klart framgår av de yttranden som har ingivits till domstolen och i vilka det tas ställning till olika delar av de teoretiskt sett relevanta avtalen och formerna av beteenden (den franska regeringen har även tagit upp ett annat problem om huruvida de danska bestämmelserna är förenliga med konkurrensreglerna jämförda med artikel 5 i fördraget).

12 Sammenslutningen af Danske Filminstruktører, Michael Viuf Christiansen (som representant för dödsboet efter hans far, Erik Viuf Christiansen, som var svarande i målet vid den nationella domstolen i målet Warner Brothers), videoförsäljare Ove Jensen, som försattes i konkurs sedan FDV år 1991 sagt upp ett tidigare licensavtal om att hyra ut produkterna, och bolaget Pioneer Electronics Denmark, som säljer videobandspelare avsedda för laserskivor.

13 Se bland annat domen i det i fotnot 8 nämnda målet Dansk Supermarked.

14 Nämnd ovan i fotnot 3.

15 Se B. Castcll: L' épuisement du droit intellectuel en droits allemand, français et communautaire, Paris, 1989, särskilt s. 131.

16 Se C. Dautrelepont: Les arrêts Coditei face au droit interne et au droit européen i Journal des Tribunaux, 1984, s. 397, särskilt s. 407.

17 Se bland annat dom av den 8 juni 1971 i mål 78/70, Deutsche Grammophon (REG 1971, s. 487, svensk specialutgåva, volym 1, s. 575) och domen i det i fotnot 8 nämnda målet Dansk Supermarked.

18 Se V.-L. Bcnabou: Droits d'auteur, droit voisins et droit communautaire, Bruxelles, 1997, särskilt s. 100.

19 Se B. Edelman: nota di commento alla sentenza Warner Brothers i JCP, c. g., 1989, II, s. 21173.

20 Se dom av den 18 mars 1980 i mâl 62/79, Coditei m. fl. (REG 1980, s. 881; svensk specialutgåva, volym 5, s. 89) punkterna 12, 13 och 14 och dom av den 13 juli 1989 i mål 395/87, Tournier (REG 1989, s. 2521; svensk specialutgåva, volym 10) punkt 12.

21 Se domen av den 18 mars 1980 i det i fotnot 19 nämnda målet Coditei m. fl., punkterna 13 och 14. Domstolen tilllade att en överlåtelse av rätten till visning i television lagligen kan begränsas till en medlemsstats territorium och att en sådan begränsning inte strider mot fördragets bestämmelser om frihet att tillhandahålla tjänster. Det framgår för övrigt relativt tydligt av domen att den lösning som domstolen valde berörde en situation — som förelåg vid den aktuella tidpunkten i medlemsstaterna — enligt vilken televisionen i medlemsstaterna i stor utsträckning är organiserad på grundval av lagliga sändningsmonopol, vilket innebär att en annan avgränsning av det geografiska tillämpningsområdet för upplåtelsen av en rättighet ofta skulle vara omöjlig att genomföra.

22 Två villkor skall vara uppfyllda nämligen att i) förbudet mot att utnyttja videokassetter under den period då filmen endast får visas på biografer skall tillämpas utan åtskillnad på såväl produkter framställda inom det nationella territoriet som importerade produkter och ii) de eventuella hinder som dess tillämpning kan medföra för handeln inom gemenskapen får inte gå utöver vad som är nödvändigt för att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås (se domen i det i fotnot 9 nämnda målet Cinéthèque m. fl.).

23 Se domen i det i fotnot 19 nämnda målet Tournier, punkt 13, och dom av den 9 april 1987 i mål 402/85, Basset (REG 1987, s. 1747).

24 Se T. Desurmont: Le droit de l'auteur de contrôler la destination des exemplaires sur lcqucls son oeuvre se trouve reproduite i Revue internationale du droit d'auteur, 1987, s. 3, särskilt s. 61.

25 Domstolen påpekade att de faktorer som var avgörande för om det hade uppstått en sådan särskild marknad bland annat var en förbättrad tillverkningsprocess [som har] medfört att videokassetterna håller en bättre kvalitet och har längre livslängd, [att] tittarna har insett att de endast sällan ser på videofilmer som de har köpt och slutligen ... det relativt höga inköpspriset (se domen i det i fotnot 3 nämnda målet Warner Brothers och Metronome Video, punkt 14).

26 Som anförts av Benabou (nämnd ovan i fotnot 17, s. 131) skulle problemen med att fastställa alla användningsområden öka i och med att den teknologiska utvecklingen i hög grad bidrar till att utveckla nya spridningsmöjlighctcr.

27 Se G. Bonets kommentar till domen i målet Warner Brothers i Revue trimestrielle de droit européen, 1988, s. 647, särskilt s. 652.

28 Enligt generaladvokaten kunde uthyrning — som är en form av upprepat utnyttjande — inte likställas med offentligt framförande av ett verk som har inspelats på en videokassett. Generaladvokaten betonade däremot de likheter som föreligger mellan uthyrning och försäljning: Bägge är en form av kommersiellt utnyttjande som nödvändigtvis innebär marknadsföring av produkten till förmån för konsumenten. Generaladvokaten anförde vidare att när upphovsmannen till en film har sålt videogrammet och således definitivt har överlåtit sin äganderätt till denna vara och gett sitt tillstånd till att den kan omsättas fritt, kan han inte stödja sig på en annan stats regler för att åberopa sin ensamrätt till det verk som är inspelat på vidcogrammet och faktiskt hindra att det införs i denna stat. Detta krav är nämligen motiverat av samma ekonomiska intresse som låg till grund för det första tillhandahållandet av verket och när så är fallet skall det ge vika för regeln i artikel 30 ... [eftersom man annars skulle] frånta konsumenterna, som i detta fall är danska medborgare, en rätt som de har enligt fördraget (kursiverat i originaltexten). Med hänsyn till den föreslagna lösningen uppvägdes konsumtionen av upphovsmannens rätt att motsätta sig uthyrning av videogram som han hade fört ut på marknaden inom gemenskapen av att han antogs ha rätt till en rimlig ersättning eller annan form av förmögenhetsrättsligt skydd, eftersom han fortfarande kunde skydda sig genom att införa särskilda klausuler i försälj-ningskontraktet (förslag till avgörande i mål 158/86, se ovan fotnot 3, presenterat den 26 januari 1988, REG 1988, s. 2618, särskilt s. 2622, 2623 och 2624).

29 Domstolen fastslog att [a]rtiklarna 30 och 36 hindrar inte tillämpningen av en nationell lagstiftning som ger upphovsmannen möjlighet att göra uthyrningen av videokassetter beroende av hans medgivande, när de med hans samtycke redan har förts ut på marknaden i en annan medlemsstat vars lagstiftning ger upphovsmannen rätt att kontrollera den första försäljningen men inte att förbjuda uthyrning.

30 Se G. Marcnco-K. Banks: Intellectual Property and the Community Rules on Free Movement: Discrimination Unearthed i European Law Review, 1990, s. 224, särskilt s. 248 och 249. Förrattarna hänvisar till att ensamrätten till uthyrning inte konsumeras efter att den fysiska upptagningen första gången utbjuds till försäljning, men att ett liknande resonemang måste föras i förevarande fall.

31 Se ovan fotnot 20 och 21. Se även V. F. Pollaud-Dulian: Le droit de destination: le sort des exemplaires en droit d'auteur, Paris, 1989, s. 464, och det i fotnot 17 nämnda verket av Bcnabou, s. 117 där det hänvisas till den av Tribunal de Charleroi meddelade domen av den 27 mars 1986 i de förenade målen 48.587 och 51.363, GPFI m. fl. mot DGD och VR.P (Revue internationale du droit d'auteur, 1986, IV, s. 128), i vilken det anges att för det fall det antas att en film kan vara föremål för en territoriell ensamrätt avseende visning i biografer men att en sådan rätt inte kan göras gällande gentemot tredjeman ifråga om videokassetter, skulle en ensamrätt till visning i biografer klart mista sitt innehåll, eftersom den nationella marknaden i ett sådant fall skulle översvämmas av videokassetter, vilket skulle skada visningen av filmen i biografer som ensamrätten nämligen skall skydda (min översättning).

32 Artikel 1 i direktivet, med rubriken Föremålet för harmonisering, har följande lydelse: 1. I enlighet med föreskrifterna i detta kapitel skall medlemsstaterna ... införa en rätt att medge eller förbjuda uthyrning och utlåning av original och andra exemplar av upphovsrättsligt skyddade verk och de andra alster som avses i artikel 2.1. 2. I detta direktiv avses med uthyrning upplåtelse för bruk under en begränsad tid mot direkt eller indirekt ekonomisk eller kommersiell nytta. ... 4. De rättigheter som avses i punkt 1 konsumeras inte genom försäljning eller annan spridning av original eller exemplar av upphovsrättsligt skyddade verk eller upplåtelse av de rättigheter som avses i artikel 2.1. I artikel 2.4 i direktivet (Innehavare och föremål för uthyrnings-utlåningsrättigheter) anges följande: De rättigheter som avses i punkt 1 kan överlåtas, bli föremål för licensavtal eller eljest upplåtas. Slutligen anges följande i artikel 9 (Spridningsrätt), som återfinns i kapitel 2 i direktivet om upphovsrätten närstående rättigheter: ... 2. Spridningsrätten ... skall inte konsumeras inom gemenskapen utom då första försäljningen av ett exemplar inom gemenskapen görs av rättighetsinnehavaren själv eller med dennes samtycke. 3. Spridningsrätten skall inte påverka tillämpningen av de särskilda reglerna i kapitel 1, särskilt artikel 1.4.

33 Se dom av den 28 april 1998 i mål C-200/96, Metronome Musik (REG 1998, s. I-1953), punkt 13-20 och generaladvokaten Tesauros förslag till avgörande av den 22 januari 1998, punkterna 13, 14, 25 och 26.

34 Se bland annat domen av den 6 oktober 1982 i det i fotnot 9 nämnda målet Coditei m. fl., punkt 17— 20, i vilken domstolen fastslog att även om upphovsrätten till en film och den hithörande visningsrätten inte i sig omfattas av förbuden i artikel 85, kan dock utövandet av dessa rättigheter omfattas av detta förbud, i ett bestämt ekonomiskt och rättsligt sammanhang som innebär att spridningen av filmen påtagligt begränsas eller att konkurrensen på filmmarknaden snedvrids, med hänsyn till denna marknads särskilda karaktär. Domstolen tillade att det ankommer på de nationella domstolarna att företa de undersökningar som är nödvändiga och särskilt fastslå huruvida utövandet av ensamrätten att visa en biograffilm skapar konstlade och oberättigade hinder eller som inte tar hänsyn till filmindustrins behov, eller om de möjliga intäkterna överstiger en skälig avkastning på de investeringar som gjorts, eller om ensamrätten omfattar en överdrivet lång tid i förhållande till dessa krav, och om detta utövande i allmänhet inte är av sådan art att det inom ett begränsat geografiskt område hindrar, begränsar eller snedvrider konkurrensen inom den gemensamma marknaden. På senare tid har generaladvokaten Tesauro mot bakgrund av domstolens senare avgöranden betonat att det är tveksamt om de krav på allmänintresse som har motiverat tillerkännandet av denna rättighet är av den karaktären att de även rättfärdigar former för utövande av den rättigheten, som står i uppenbar motsättning till de bestämmelser som avses i artikel 86 i fördraget (förslag till avgörande av den 22 januari 1998 i det i fotnot 32 nämnda målet Metronome Musik, punkt 33).

35 Enligt domstolens fasta rättspraxis gäller detta krav i synnerhet inom konkurrensområdet, som kännetecknas av komplicerade faktiska och rättsliga omständigheter, se bland annat dom av den 26 januari 1993 i de förenade målen C-320/90, C-321/90 och C-322/90, Telemarsicabruzzo (REG 1993, s. I-939, svensk specialutgåva, volym 14), punkterna 6 och 7, och dom av den 14 december 1995 i mål C-387/93, Banchero (REG 1995, s. I-4663), punkt 18—21.