Förslag till avgörande av generaladvokat

1. Detta överklagande har ingetts av företagen Union française de l'express (Ufex, tidigare Syndicat français de l'express international, SFEI), DHL International och CRIE mot förstainstansrättens dom av den 15 januari 1997 i mål T-77/95.

2. Förstainstansrätten ogillade genom den överklagade domen talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 30 december 1994 varigenom kommissionen i sin tur hade avslagit ett klagomål som den 21 december 1990 hade ingetts av vissa företag som anmodade kommissionen att inleda en undersökning av det franska postverkets (nedan kallat La poste) agerande avseende den verksamhet inom sektorn för internationell expresspost som utövades av ett av dess dotterbolag. Närmare bestämt var det fråga om att fastställa om sådant agerande stred mot EG-fördragets bestämmelser om fri konkurrens.

Faktiska omständigheter

3. Enligt förstainstansrättens dom grundas tvisten på följande faktiska omständigheter:

Det kritiserade beslutet

4. Beslutet har följande lydelse (paragrafnumreringen återges inte):

Den överklagade domen

5. Förstainstansrätten ogillade i sin dom yrkandet om ogiltigförklaring i dess helhet och underkände de fem grunderna för talan.

6. Sammanfattningsvis ansåg förstainstansrätten att kommissionens beslut att avslå klagomålet grundades enbart på att ärendet i det föreliggande fallet inte var av tillräckligt gemenskapsintresse (punkt 34 i domen). Enligt förstainstansrätten var denna bedömning inte rättsstridig i det föreliggande fallet, eftersom kommissionen hade fog för att anse att de påtalade förfarandena hade upphört till följd av ett annat samtidigt fattat beslut (beslutet i det ovannämnda ärendet GD Net), utan att klagandena hade framlagt några indicier för att bevisa motsatsen.

7. Förstainstansrätten ansåg även att det kritiserade beslutet inte åsidosatte artikel 190 i fördraget, eftersom det innehåller en klar och otvetydig redogörelse för kommissionens resonemang. Beslutet är dessutom inte i sig tvetydigt.

8. Förstainstansrätten godtog inte heller påståendet att kommissionen åsidosatte principen om god förvaltningssed genom att inte beakta sakkunnigrapporten av den 6 december 1990, eftersom denna hänförde sig till en period före antagandet av GD Net-beslutet. Vad gällde det påstådda åsidosättandet av principen om icke-diskriminering, var de omständigheter som klagandena gjorde gällande inte jämförbara med situationen i det föreliggande fallet, enligt förstainstansrätten.

9. Förstainstansrätten underkände slutligen påståendet att kommissionen hade gjort sig skyldig till maktmissbruk genom att fatta det kritiserade beslutet, eftersom den ansåg att detta inte var bevisat.

Den första grunden för överklagandet

10. Den första grunden för överklagandet avser missuppfattning av det omtvistade beslutet. Grunden består av två delar, nämligen a) förstainstansrätten missuppfattade det kritiserade beslutet genom att förneka att beslutet var baserat på två skilda argument, och b) förstainstansrätten ansåg att gemenskapsintresset utgjorde skälet till beslutet trots att detta uttryck inte återfinns i beslutet.

11. Det är riktigt att det kritiserade beslutet är aningen tvetydigt, eftersom det inte innehåller uttrycket gemenskapsintresse, vars rättsliga omfattning är välkänd och som vanligtvis används i denna typ av rättsakter. Förstainstansrätten var medveten om detta eftersom den angav följande i punkterna 31 och 32 i sin dom:

12. Om beslutet läses utan en förutfattad mening och på ett opartiskt sätt, kan det skiljas mellan a) en inledande hänvisning till kommissionens förslag de lege ferenda avseende postsektorn, b) ett centralt argument avseende inverkan av GD Net-beslutet på de påtalade förfarandena, vilka enligt kommissionen redan hade upphört, och c) en slutlig hänvisning till att kommissionen inte anser att det föreligger något intresse för en sådan undersökning med stöd av artikel 86 i fördraget när det är fråga om överträdelser som har ägt rum tidigare, om det enda syftet med eller resultatet av en sådan undersökning är att tjäna parternas enskilda intressen.

13. Även om det skulle kunna krävas att kommissionen skulle ha gjort ett mer bestämt och uttryckligt uttalande i stället för att sammanblanda påståenden vilkas respektive inverkan på det slutgiltiga ogillandet inte är klar, innebär detta enligt min uppfattning emellertid inte att förstainstansrätten missuppfattade beslutet då den, efter en helhetsbedömning, slöt sig till att beslutet grundades på bristande gemenskapsintresse.

14. Förstainstansrätten kunde nämligen fastslå den logiska följden av kommissionens resonemang i beslutet, trots den anhopning av påståenden som ingår i det. Kommissionen ansåg nämligen, rätt eller fel, att ärendet inte innehöll något intresse som skulle ha berättigat en undersökning, eftersom den själv redan hade ingripit i denna sektor och de påtalade förfarandena hade upphört. Det intresse som kommissionen talade om kunde endast vara ett gemenskapsintresse vars iakttagande den skall säkerställa och vars förekomst den skall bedöma med förbehåll för en eventuell domstolsprövning.

15. Uttrycket gemenskapsintresse är på ett sätt tvetydigt. Det finns en strikt betydelse, som förstainstansrätten undersökte i domen av den 18 september 1992 i målet Automec mot kommissionen, vars kännetecken är välkända. På samma gång är det även möjligt att tala om bristande (gemenskaps)intresse under sådana omständigheter som de som rådde i det föreliggande fallet där kommissionen hävdade att det inte fanns tillräckliga skäl för att inleda en undersökning.

16. Det var dessutom klagandena själva som i sin ansökan vid förstainstansrätten medgav att bristen på gemenskapsintresse utgjorde en grund för kommissionens avslag på klagomålet. Ett av argumenten i talan om ogiltigförklaring (punkt 5.6) bestod just i att kommissionen hade gjort sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning genom att avslå klagomå let på grund av bristande gemenskapsintresse. Det förefaller föga sammanhängande att förstainstansrätten kritiseras för att den i beslutet har hittat en rättslig omständighet (bristande gemenskapsintresse) som klagandena själva har ansett utgöra en väsentlig del av beslutet.

Den andra grunden för överklagandet

17. Genom den andra grunden påtalas att förstainstansrätten gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att det i domen hävdades att kommissionen kunde grunda det omtvistade beslutet på hänvisningar till ett annat beslut.

18. Enligt klagandenas uppfattning skall varje beslut som fattats av en domstol eller en myndighet stå på egna ben. Den som fattar beslutet skall stödja sig på de särskilda omständigheterna i fallet (även beslut av domstol) i fråga och inte hänvisa till andra faktiska omständigheter eller andra tvister som redan har bedömts och avgjorts. I det föreliggande fallet borde kommissionen alltså inte ha hänvisat till GD Net-beslutet.

19. Kritiken mot denna del av domen saknar enligt min uppfattning all grund. Förstainstansrätten gjorde sig inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den fastställde att kommissionen kunde hänvisa till GD Net-beslutet, såsom den gjorde, och att nämnda hänvisning utgjorde en del av dess argumentation för att ogilla klagomålet.

20. Det finns nämligen inte något som hindrar att motiveringen till en administrativ rättsakt innehåller hänvisningar till andra rättsakter, särskilt när det rör sig om konnexa eller inbördes sammanhängande rättsakter. Det finns nämligen inte något som hindrar att man i ett sådant fall använder förekomsten av eller kännetecknen hos en tidigare rättsakt som ett logiskt argument för att dra vissa slutsatser vid bedömningen av en tidigare rättsakt.

21. Detta är just vad som har skett i det föreliggande fallet. Beslutet innehåller en hänvisning till ett annat tidigare beslut rörande samma sektor, i vilket det föreskrivs vissa villkor för en koncentration av postföretag. Kommissionen har av nämnda beslut (GD Net-beslutet) och av att dessa villkor uppfylldes dragit vissa slutsatser beträffande frågan om klagomålet var välgrundat. Det är således inte möjligt att hävda att kommissionen i fråga om motiveringen av beslutet skulle ha gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning som förstainstansrätten borde ha påtalat.

22. Det är en annan fråga om GD Net-beslutet och vedermödorna vid dess genomförande var tillräckliga för att berättiga ett avslag på klagomålet. Denna fråga avser emellertid inte den formella motiveringen utan prövningen av grunden, det vill säga kontrollen av bedömningen av gemenskapsintresset, på vilken beslutet stödjer sig.

Den tredje grunden för överklagandet

23. Den tredje grunden för överklagandet utgörs av åsidosättande av artikel 190 i EG-fördraget och består av två delar, nämligen a) domen innehåller motstridiga argument, och b) i domen ges det inte något svar på klagandenas påståenden i ett grundläggande avseende.

24. Artikel 190 i fördraget hänför sig endast till kravet på motivering av vissa av gemenskapens rättsakter som har antagits av Europaparlamentet och rådet, eller av rådet och kommissionen, men inte till domstolarnas, såsom förstainstansrättens, avgöranden. Artikel 190 kan således inte åberopas som grund för ett överklagande för att påtala påstådda interna fel i en dom, såsom motstridiga argument eller avsaknaden av ett svar på några av påståendena i ansökan.

25. Hänvisningen till artikel 190 i fördraget i överklagandet kan bero på att argumentationen för talan om ogiltigförklaring vid förstainstansrätten på ett olyckligt sätt har upprepats i överklagandet. Därigenom har man bortsett från skillnaderna mellan förfarandet vid överklagande och förfarandet i första instans. Vid förstainstansrätten kunde klagandena nämligen kritisera en rättsakt för åsidosättande av artikel 190 i fördraget. När detta påstående underkändes i förstainstansrättens dom kunde klagandena inte påtala domen med stöd av samma argument som de tidigare särskilt anförde mot den administrativa rättsakten.

26. Det står emellertid klart att såväl motstridigheter i det rättsliga resonemanget i en dom som total avsaknad av ett sådant resonemang utgör rättsliga brister eller fel som i förekommande fall kan leda till upphävande av en dom i första instans, eftersom de utgör oberättigade rättsliga fel som — om de har påverkat utslaget på ett avgörande sätt — medför att hela domen blir ogiltigt. Jag anser följaktligen att domstolen kan uppta den tredje grunden för överklagandet till sakprövning.

27. Vad beträffar den första delgrunden är domen inte motstridig när det i den å ena sidan fastställs att kommissionen i det kritiserade beslutet inte har definierat de förfaranden som angetts enligt artikel 86 i fördraget och å andra sidan medges att kommissionen ansåg att de påtalade förfarandena hade upphört i och med GD Net-beslutet.

28. Det finns ingen motstridighet i beslutet, eftersom förstainstansrätten begränsade sig till att konstatera att klagomålet hade avslagits genom beslutet, på grund av bristande intresse, utan att ett sådant konstaterande skulle ha förutsatt en bedömning av de påtalade förfarandena med hänsyn till artikel 86 i fördraget. Hänvisningen till GD Net-beslutet har till syfte att fastställa en premiss: även om de påtalade förfarandena hade ägt rum i det förflutna, skulle förekomsten av nämnda beslut från det att det trädde i kraft ha satt stopp för förfarandena, vilket samtidigt medförde att gemenskapsintresset att beivra överträdelsen upphörde. Detta innebär emellertid inte att det skedde en bedömning av nämnda förfaranden i GD Net-beslutet.

29. Inte heller den andra delgrunden kan godtas: förstainstansrätten besvarade klagandenas påstående avseende skillnaderna mellan grunden för det första avslaget på klagomålet (i skrivelsen av den 10 mars 1992) och det slutgiltiga avslaget (i det kritiserade beslutet). Detta påstående och denna skrivelse nämns i punkt 22 i domen och påståendet underkändes bland annat i punkt 35.

Den fjärde grunden för överklagandet

30. Klagandena har genom sin fjärde grund, kallad avsaknad av rättslig grund, anfört att förstainstansrätten inte gjorde tillräckliga undersökningar som skulle ha gjort det möjligt att kontrollera om kommissionen kunde godta att La postes subventioner till sitt dotterbolag inte var ekonomiskt berättigade.

31. Klagandenas ståndpunkt i denna fråga (punkt 56 i ansökan) utgör inte precis något exempel på klarhet och dess syntax underlättar inte förståelsen. De anser att förstainstansrätten underlät att göra de väsentliga undersökningar som skulle ha gjort det möjligt för den att kontrollera i) att den på goda grunder kunde sluta sig till att svaranden felaktigt hävdade att La poste kunde fortsätta att utge de korsvisa subventionerna, då utomstående inte hade ansökt om tillgång till dess nätverk och ii) att den därför rättsenligt kunde eller inte kunde tillämpa artikel 86 i fördraget eller gemenskapsintresset.

32. Då kommissionen invände mot tvetydigheten i uttrycket avsaknad av rättslig grund, av vilket innehållet inte framgår i den rättsregel som enligt påståendet har åsidosatts, har klagandena i repliken angett att begreppet rättslig grund, som är ofta förekommande i fransk processrätt, hänför sig ... till de förklaringar varigenom ett avgörande skall motiveras och inte till en lagbestämmelse som sådan. Avsaknaden av rättslig grund består således i att det i domen saknas en tillräckligt exakt beskrivning av de faktiska omständigheterna för att överrätten skall kunna kontrollera att lagen på ett rätt sätt har tillämpats på sådana faktiska omständigheter.

33. Ur denna synvinkel skall grunden underkännas. I domen anges tydligt som en faktisk omständighet att postförvaltningarna inte hade något ekonomiskt intresse av att subventionera det gemensamma dotterbolaget. Avsaknaden av detta intresse framgår av kommissionens förklaring (punkt 62 i domen).

34. En sådan bedömning av de faktiska omständigheterna som förstainstansrätten har gjort efter att ha bedömt bevisningen kan inte utgöra föremål för ett överklagande, om det inte visas — vilket inte har skett i det föreliggande fallet — att bevismaterialet har tolkats på ett helt felaktigt sätt.

35. Den fjärde grunden för överklagandet förefaller emellertid — enligt vad som framgår av dess lydelse — grundas på ett argument som inte heller avser den bristfälliga beskrivningen av vissa faktiska omständigheter (vilka förstainstansrätten har redogjort för på ett tydligt sätt, vilket jag har betonat), utan förstainstansrättens otillfredsställande undersökning. Enligt klagandena underlät förstainstansrätten att använda sig av den nödvändiga bevisningen för att fastställa de faktiska omständigheterna med exakthet.

36. Ur denna synvinkel utgör denna grund för överklagande inte någon kritik av vare sig domen i sig eller av förstainstansrättens åtgärder för bevisupptagning, vilken under förfarandet har påståtts ha underlåtit att vidta tillräckliga åtgärder för bevisupptagning för att kontrollera en av de omtvistade faktiska omständigheterna (förekomsten eller avsaknaden av korsvisa subventioner).

37. Hänvisningen till La Postes bristande ekonomiska intresse för att dess dotterbolag skulle dra fördel av dess subventioner utgör enligt punkt 72 i domen ett tilläggsargument, tillagt till det fjärde av de fem argument av vilka förstainstansrätten slöt sig till att kommissionen på goda grunder kunde hävda att de förfaranden som påtalades i klagomålet hade upphört till följd av GD Net-beslutet.

38. Att dessa omständigheter föreligger och det faktum att förstainstansrättens sistnämnda slutsats, genom den femte grunden för överklagandet, på ett övergripande sätt kritiseras för att ha dragits efter en felaktig rättstillämpning gör att det är ändamålsenligt att undersöka denna del av den fjärde grunden för överklagandet tillsammans med den femte grunden.

Den femte grunden för överklagandet

39. Den femte grunden för överklagandet avser ännu ett fall av felaktig rättstillämpning. Klagandena anser att förstainstansrätten, med hänsyn till handlingarna i målet, inte rättsenligt kunde dra slutsatsen att kommissionen kunde konstatera att överträdelserna hade upphört.

40. Det är uppenbart att klagandena genom denna grund direkt har kritiserat förstainstansrättens bedömning av de faktiska omständigheterna.

41. Låt mig sammanfattningsvis erinra, såsom jag gjorde i förslaget till avgörande i målet John Deere Limited mot kommissionen, om utvecklingen av rättspraxis avseende ifrågasättande av bedömningen av de faktiska omständigheterna i förstainstansrättens domar. Domstolen har fastslagit att överklagandet endast kan avse en prövning av om en rättsregel har överträtts och inte någon form av bedömning av de faktiska omständigheterna. Domstolen har i enlighet med detta ansett att förstainstansrättens bedömning av den framlagda bevisningen inte utgör en rättsfråga som skall prövas av domstolen inom ramen för ett överklagande, utom då dessa omständigheter har förvrängts eller då de innehållsmässiga felaktigheterna beror på handlingarna i det aktuella målet. Domstolen är inte behörig att undersöka den bevisning som förstainstansrätten har godtagit till stöd för de faktiska omständigheterna, förutsatt att denna har erhållits på ett regelrätt sätt och de allmänna rättsreglerna och-principerna i fråga om bevisbörda och bevisprövning har följts. Domstolen är däremot behörig att göra en kontroll av dessa faktiska omständigheters rättsliga beskaffenhet och de rättsliga slutsatser som förstainstansrätten drog av dessa.

42. Klagandenas kritik på denna punkt syftar just till att stödja sig på ett av de kryphål som gör det möjligt att bestrida bedömningen av de faktiska omständigheterna: nämligen den materiella oriktigheten som framgår av själva handlingarna i målet.

43. Kritiken riktas i första hand mot punkt 68 i domen, och till den del där följande anförs: [v]ad gäller kommissionens övertygelse om att förfarandena upphört skall det för det tredje påpekas att, eftersom La Poste är bunden av de anmälda avtalen och åtagandena, kunde kommissionen på goda grunder anse att dessa regler i avsaknad av bevis på att de överträtts skulle följas, när koncentrationsåtgärden väl var slutförd, det vill säga mot bakgrund av de uppgifter som lämnades till förstainstansrätten den 18 mars 1992.

44. Klagandena anser att ett liknande påstående avvisades genom själva lydelsen av GD Net-beslutet som fick verkan först den 18 mars 1995. Kommissionen kunde inte år 1994 stödja sig på skyldigheter som ännu inte var tvingande, för att sluta sig till att de påtalade förfarandena hade upphört.

45. Ett sådant påstående går emellertid mycket längre än att enbart konstatera ett fel eller en materiell oriktighet som följer av en handling i målet. Påståendet hör nämligen till området för diskutabla rättsliga tolkningar av betydelsen och räckvidden av en viss administrativ rättsakt. Klagandena har med andra ord försökt återuppta diskussionen vid förstainstansrätten avseende bevisprövning och den fastställelse av de faktiska omständigheter som följer därav.

46. Detta framgår av den diskussion som påbörjades i svarsskrivelsen och fortsatte i repliken och dupliken och som båda parterna har utvecklat avseende räckvidden av de åligganden som följde av GD Net-beslutet och avseende deras verkan i tiden.

47. Klagandena har vidare även kritiserat konstaterandet i punkt 71 i domen enligt vilken [d]enna slutsats [att kommissionen inte begick något fel genom att anse att bevisen inte var tillräckliga för att motivera en undersökning], påverkas inte av den omständighet som sökandena åberopade vid sammanträdet, enligt vilken kommissionen i juli 1996 hade beslutat att inleda ett förfarande enligt artikel 93.2 i fördraget avseende det stöd som Frankrike hade beviljat bolaget SFMIChronopost (EGT C 206, 1996, s. 3). Ett sådant inledande av ett förfarande gör det nämligen inte möjligt att fastslå att kommissionen vid den tidpunkt då beslutet fattades förfogade över tillräckliga bevis för att motivera att en undersökning skulle påbörjas enligt artikel 86 i fördraget avseende perioden efter GD Net-beslutet.

48. Klagandena har hävdat att det av nämnda nya beslut från år 1996 obestridligen framgår att kommissionen — även avseende perioden efter GD Net-beslutet — saknade kännedom om huruvida de skyldigheter som följde av beslutet iakttogs eller inte.

49. Klagandena har på nytt tagit upp en fråga som inte avser den materiella oriktigheten utan den rättsliga tolkning som följer av en viss handling. Därigenom har de missbedömt syftet med denna grund för överklagande, eftersom de helt enkelt har yrkat att domstolen skall bedöma de faktiska omständigheterna i förstainstansrättens ställe.

50. Den tolkning som klagandena har föreslagit strider dessutom i själva verket inte mot innehållet i punkt 71 i förstainstansrättens dom, eftersom det i den sista meningen i denna punkt inte bestrids att kommissionen inte kände till om de åtaganden som följde av GD Net-beslutet hade iakttagits. Det görs endast gällande att kommissionen saknade tillräckliga uppgifter för att påbörja en undersökning avseende perioden efter nämnda GD Net-beslut, eftersom klagandeföretagens indicier i detta avseende var otillräckliga.

Den sjätte grunden för överklagandet

51. Klagandena har genom den sjätte grunden för överklagandet kritiserat förstainstansrätten för att den har åsidosatt rättsreglerna avseende bedömning av gemenskapsintresset.

52. Närmare bestämt riktas klagandenas kritik mot punkt 46 i domen enligt vilken [ä]ven om det... är riktigt att förstainstansrätten har angett de omständigheter som kommissionen i synnerhet skall ta hänsyn till vid bedömningen av gemenskapsintresset, har kommissionen emellertid rätt att vid denna bedömning ta hänsyn till andra relevanta omständigheter. Bedömningen av gemenskapsintresse är nämligen nödvändigtvis beroende av en prövning av omständigheterna i varje enskilt fall, vilken görs under förstain stansrättens överinseende (den ovan nämnda domen i målet Automec mot kommissionen, punkt 86).

53. Enligt klagandenas uppfattning utgör dessa konstateranden ett åsidosättande av gemenskapsrätten i två hänseenden: för det första kränker de rättsregler tillämpliga vid bedömning av gemenskapsintresset och för det andra kränker de principerna om rättssäkerhet och om skydd för berättigade förväntningar.

54. Klagandena anser att begreppet gemenskapsintresse och rättsreglerna avseende dess tillämpning, vilka båda är av pretorianskt ursprung, fastställdes genom förstainstansrättens dom i målet Automec mot kommissionen, vilken har bekräftats i senare domar. Förstainstansrätten kan således inte bortse från de tre kriterier för bedömning av gemenskapsintresset (betydelsen av den påtalade överträdelsen, sannolikheten av att dess förekomst kan fastställas och omfattningen av de undersökningsåtgärder som krävs i det syftet) som den själv har slagit fast, för att inte åsidosätta de ovannämnda rättsreglerna och principerna.

55. Min uppfattning är att det finns två skäl varför denna kritik inte kan godtas i sin nuvarande form.

56. I första hand, och som en principfråga, kan man ifrågasätta om vissa kriterier för bedömning av gemenskapsintresset, vilka förstainstansrätten i ett visst fall har fastställt, utan vidare skall betraktas som rättsregler som domstolen nödvändigtvis skall beakta. Inte ens förstainstansrätten själv är absolut bunden av sina prejudikat från vilka den kan göra avvikelser, förutsatt att detta sker på ett rimligt sätt.

57. För övrigt finns det inte skäl att anse att uppräkningen av kriterierna för bedömning av gemenskapsintresset i domen i målet Automec mot kommissionen skall anses uttömmande. Förstainstansrätten har på goda grunder erinrat om att det avgörande är bedömningen av omständigheterna i varje enskilt fall och kommissionens motivering av vart och ett av sina beslut att avslå ett klagomål. Inom en sådan sektor som den som är i fråga, där de rättsliga situationerna kan variera i mycket stor utsträckning, kan det uppkomma nya bedömningskriterier som inte har föreskrivits tidigare och vilkas rättsenlighet förstainstansrätten har att ta ställning till.

58. Detta har hänt i det föreliggande fallet, där motiveringen av avslaget på klagomålet utgörs av att kommissionen ansåg att de påtalade förfarandena hade upphört, till stor del tack vare dess eget tidigare ingripande, varför det inte var berättigat att inleda en undersökning. Det rör sig således om en ny omständighet som skall beaktas och som särskiljer sig från de tre omständigheter som det hänvisas till i domen i målet Automec mot kommissionen. Förstainstansrätten handlade rimligt då den undersökte rättsenligheten av kommissionens nya argument i stället för att inte endast godta det, eftersom det inte sammanföll med de argument som redan hade fastställts i domen i målet Automec mot kommissionen.

59. Att godta klagandenas uppfattning i denna fråga skulle innebära att viss rättspraxis inte längre skulle utvecklas som på ett definitivt sätt skulle innebära att såväl förändring som komplettering hindrades. Det finns nämligen inte något hinder för att förstainstansrätten, i samband med att den uttalar sig om ett kommissionsbeslut, fastställer ett nytt kriterium för bedömning av gemenskapsintresset, vilket kompletterar de kriterier som har slagits fast i domen i målet Automec mot kommissionen för att avslå klagomål avseende vissa konkurrensbegränsande förfaranden.

Den sjunde grunden för överklagandet

60. Den sjunde grunden för överklagandet utgör i själva verket den viktigaste delen av överklagandet. Jag anser, av de skäl som jag kommer att redogöra för nedan, att den skall leda till ett annat utslag än de tidigare grunderna. Jag föreslår följaktligen att grunden skall godtas, vilket innebär att förstainstansrättens dom skall upphävas.

61. Grunden avser åsidosättande av artikel 86 i EG-fördraget jämförd med artiklarna 3 g, 89 och 155 i EG-fördraget. Genom denna grund kritiseras förstainstansrättens argumentation i punkterna 57—59 i domen och dess följder för ogillandet av talan om ogiltigförklaring.

62. Nämnda argumentation kan sammanfattas i två allmänna konstateranden och ett tredje konstaterande varigenom de förstnämnda två konstaterandena har tillämpats på det föreliggande fallet.

63. Innan förstainstansrätten gjorde dessa konstateranden hade den i punkterna 54—56 i domen erinrat om tre obestridda premisser:

64. Med utgångspunkt från dessa premisser fastställs det i domen ett resonemang avseende klagomål mot tidigare överträdelser, vars tillämpning på det föreliggande fallet berättigar kommissionens agerande.

65. Nämnda resonemang anges på följande sätt i punkterna 57 och 58 i domen:

66. Tillämpningen av denna argumentation på det föreliggande fallet avslutades med att förstainstansrätten, i punkt 59 i domen, gillade kommissionens beslut i följande ordalag: Kommissionen hade följaktligen rätt att i det föreliggande fallet anse att ett slutförande av förfarandet endast för att utreda tidigare faktiska omständigheter med avseende på artikel 86 i fördraget inte skulle utgöra en lämplig användning av dess begränsade resurser, eftersom den redan hade avslutat de påtalade förfarandena genom ett annat beslut och således utövat sin roll som övervakare av en riktig tillämpning av fördraget, särskilt när den för övrigt strävar efter att införa regler inom det berörda verksamhetsområdet. Att kommissionens analys var riktig bekräftas ytterligare av att dess slutgiltiga beslut att avstå från att fortsätta behandla ett klagomål avseende en överträdelse av artikel 86 i fördraget innebär att de nationella domstolar till vilka sökandena senare vänder sig är behöriga att ta ställning till den påstådda överträdelsen.

67. Jag anser att klagandenas kritik av denna del av domen är välgrundad och tillräcklig för att deras överklagande skall vinna bifall.

68. Klagomål mot missbruk av dominerande ställning i strid med artikel 86 i fördraget är nämligen nästan oundvikligen klagomål avseende faktiska omständigheter i det förflutna. När ett företag har förfarit på detta sätt inom en viss sektor och missbrukat sin dominerande ställning på den relevanta marknaden och således otillbörligt snedvridit konkurrensen är endast den omständigheten att förfarandena har upphört vid en viss tidpunkt — i avsaknad av andra faktorer som jag skall ta upp senare — inte tillräcklig för att berättiga att kommissionen avstår från att vidta åtgärder beträffande klagomål från konkurrenterna.

69. Förstainstansrätten gjorde sig enligt min uppfattning skyldig till felaktig rättstillämpning när den fastställde att konstaterandet av tidigare överträdelser i sådana fall endast är av subjektivt intresse för klagandena och inte i något fall är av intresse för kommissionen. Denna felaktiga uppfattning ledde till att förstainstansrätten fastställde att det väsentliga syftet med ett sådant förfarande skulle vara att underlätta för klagandena att påvisa en överträdelse vid de nationella domstolarna för att erhålla skadestånd.

70. Den konkurrens som kommissionen skall säkerställa tryggas inte när ett företag har upphört med förfaranden med vilka det hade för avsikt att dra fördel av sin dominerande ställning och upphörandet exempelvis beror på att förfarandena har varit framgångsrika. Förfarandena har upphört, men deras effekter finns kvar.

71. Att godta påståendet i dessa punkter i domen skulle (framför allt på marknader som nyligen har öppnats för konkurrens, såsom marknaden för expresspost) medföra den paradoxala följden att det företag skulle belönas, vilket genom att inledningsvis missbruka sin dominerande ställning fortsättningsvis lyckats fortsätta att snedvrida den allmänna situationen på nämnda marknad. I sådana fall beror den omständigheten att de ursprungliga förfarandena har upphört inte på att snedvridningen av konkurrensen har undanröjts, utan på att det konstateras att målet med förfarandena har uppnåtts och att de inte längre är nödvändiga.

72. Kommissionen skall inte ha överseende med en sådan situation, utan skall återställa den fria konkurrensen inom sektorn i fråga, förutsatt att de övriga omständigheter som berättigar gemenskapsintresset av dess ingripande föreligger. Det första steget i det hänseendet är att kontrollera om ett företag har gjort sig skyldigt till missbruk av dominerande ställning eller inte, vilket förutsätter att kommissionen inleder den undersökning som klagandena försöker få till stånd.

73. Det är för övrigt rättsenligt att ett företag eller en företagssammanslutning som inger ett klagomål, genom att använda sig av möjligheten enligt den ovannämnda förordning nr 17, handlar såväl i syfte att återställa jämvikten av den konkurrens som snedvridits som i syfte att försvara sina egna ekonomiska intressen.

74. De företag som påtalar konkurrensbegränsande förfaranden har nämligen som funktion att aktivera, att påskynda, kommissionens agerande. Två intressen sammanstrålar i dessa företags agerande: å ena sidan det egna intresset av att inte lida ekonomisk skada genom konkurrenternas rättsstridiga uppträdande och å andra sidan det allmänna intresset av att konkurrensreglerna följs, vilket säkerställs i gemenskapsrätten och vilket kommissionen skall säkerställa.

75. När detta sistnämnda intresse föreligger (därför att det rör sig om en sektor som otvivelaktigt har en gemenskapsdimension och är relevant för gemenskapen där det är relativt lätt att konstatera den påtalade överträdelsen utan några orimliga undersökningsåtgärder), är det inte möjligt att hävda att kommissionens agerande endast skulle tjäna till att införskaffa bevisning för en skadeståndstalan vid de nationella domstolarna.

76. Kommissionens underlåtenhet att vidta åtgärder kan inte heller berättigas av att missbruket av den dominerande ställningen hade upphört, antingen till följd av ett ensidigt beslut av det företag som missbrukade sin dominerande ställning eller till följd av kommissionens kollaterala agerande med ett annat syfte, men vars indirekta verkan ledde till samma resultat. Det som är viktigt vid prövningen av beslutets rättsenlighet är att upphörandet av det påtalade missbruket inte har lett till att dess konkurrensbegränsande verkningar har undanröjts.

77. Låt mig än en gång erinra om att domstolens prövning inom ramen för en talan enligt artikel 168a i EG-fördraget är begränsad till rättsfrågor, och att domstolen således är bunden av de faktiska omständigheter som förstainstansrätten har ansett styrkta. Utgångspunkten skall således vara konstaterandet att La Postes eventuella förfaranden, som utgjorde missbruk av dess dominerande ställning inom postsektorn, hade upphört till följd av GD Net-beslutet. Även om jag medger att grunden för detta konstaterande är svag, eftersom den endast stödjer sig på ett obestritt antagande att vissa skyldigheter enligt nämnda GD Net-beslut hade iakttagits, är annat inte tillåtet enligt gränserna för kontrollen av ett överklagande.

78. Varken kommissionen, då den antog beslutet, eller förstainstansrätten, då den granskade kommissionens beslut, kunde likväl vara omedvetna om att, även om La Postes missbruk som klagandeföretagen påtalade hade upphört, en undersökning fortfarande skulle ha varit berättigad för att utreda om effekterna av dessa förfaranden som redan upphört fortfarande snedvred konkurrensen på den franska marknaden för internationell expresspost.

79. I själva verket avslöjar kommissionens attityd i detta avseende en passivitet som är svår att förstå, med beaktande av betydelsen av den berörda marknaden och dess uppenbara gemenskapsdimension. Samma skäl som förelåg för att det år 1991 fattades ett beslut avseende koncentrationen av postföretag inom sektorn för expresspost, fortsatte att föreligga efter detta beslut och borde ha gett anledning till att även senare övervaka utvecklingen inom sektorn även ex officio.

80. I beslut nr 000978 avseende ett förfarande för tillämpning av artikel 86 i fördraget, vilket kommissionen skickade till SFEI den 10 mars 1992 för att meddela företaget att dess klagomål hade avslagits (kommissionen upphävde senare detta beslut efter det att domstolen hade upphävt förstainstansrättens beslut att avvisa talan om ogiltigförklaring av beslutet), påstod kommissionen i själva verket följande: Även om vi inte har för avsikt att fortsätta undersökningen av de faktiska omständigheterna i förhållande till artikel 86, kan jag under dessa omständigheter försäkra er att vi kommer att fortsätta att på nära håll övervaka utvecklingen på denna marknad.

81. Mot bakgrund av dessa uttalanden från år 1992, vilka gjordes efter GD Net-beslutet, har ingen kunnat ge en tillfredsställande förklaring till varför kommissionen inte enbart underlät att fortsätta övervakningen av marknaden, utan även avslog de anmodanden som klagandeföretagen riktade till den i detta hänseende. Det var just detta som de yrkade genom anmodan att inleda en undersökning enligt artikel 86 i EG-fördraget.

82. Kommissionen har själv i efterhand medgett sin passivitet vad beträffar kontrollen av uppfyllelsen av de villkor som hade ställts upp genom GD Net-beslutet för att säkerställa konkurrensen inom sektorn för internationell expresspost. Kommissionen medgav i beslut C 3/96 (som förstainstansrätten undersökte och hänvisade till i punkt 71 i den överklagade domen) att den inte förfogade över tillräckliga uppgifter om tillämpningen av flera av dessa villkor. Kommissionen medgav i samma beslut att den inte heller hade uppgifter om hur La Poste hade tillämpat dess rekommendation avseende behovet av det skulle framgå av dess räkenskaper att verksamheter som inte omfattas av ett allmänintresse — det vill säga till dess konkurrensutsatta verksamheter såsom expresspost — inte erhöll några subventioner.

83. Sammanfattningsvis gavs förstainstansrätten följande beskrivning av situationen:

84. Mot bakgrund av denna beskrivning och av att klagomålet vidmakthölls samt mot bakgrund av successiva påståenden under dessa fyra år — varav det klart framgår att effekterna av ett tidigare missbruk av dominerande ställning fortfarande förelåg, på en marknad med de särdrag som kännetecknar detta fall — är det inte möjligt att på ett giltigt sätt anföra, för att avslå ett klagomål, att det rör sig om tidigare faktiska omständigheter mot vilka kommissionen redan hade ingripit. Genom att i huvudsak bifalla detta argument, som kommissionen framförde och som framgick av det omtvistade beslutet, felbedömde förstainstansrätten omfattningen av denna institutions skyldigheter vad avser iakttagandet av artikel 86 i fördraget, såsom dessa fastställs i artikel 89 i fördraget.

Den åttonde grunden för överklagandet

85. Klagandena har som åttonde grund för överklagandet, kallad åsidosättande av allmänna gemenskapsrättsliga principer, kritiserat förstainstansrätten för att i sin dom ha åsidosatt principerna om god förvaltningssed, likabehandling och icke-diskriminering, samt principerna om rättssäkerhet och om skydd för berättigade förväntningar.

86. Vad gäller principen om god förvaltningssed riktas klagandenas kritik mot punkt 100 i domen enligt vilken kommissionen, för att avgöra klagomålet, på ett giltigt sätt kunde bortse från sakkunnigrapporten av den 6 december 1990, eftersom dess innehåll hänförde sig till tiden före GD Net-beslutet.

87. Kommissionen har hävdat att denna del av den åttonde grunden skall avvisas, eftersom den begränsas till att upprepa påståendena i den ursprungliga ansökan. Det skall dock framhållas att klagandena — såsom uttryckligen anges i punkt 115 i repliken — inte längre har klandrat kommissionen för att ha åsidosatt nämnda princip, utan för att förstainstansrätten tillämpade den på ett felaktigt sätt. I detta avseende kan nämnda grund inte avvisas. Jag anser emellertid att den inte skall godtas, vilket jag kommer att redogöra för nedan.

88. Förstainstansrättens resonemang på denna punkt utgår nämligen från att det var förenligt med beslutet i dess helhet att kommissionen inte beaktade sakkunnigrapporten avseende tiden före GD Net-beslutet, som är den dag då de påtalade förfarandena upphörde eller borde ha upphört (vilket utgör den centrala faktorn i det omtvistade beslutet). Sakkunnigerapportens irrelevans följer således av beslutets interna logik enligt vilken avsaknaden av gemenskapsintresse inträder efter det datum då rapporten utgetts.

89. Dessa överväganden som förstainstansrätten gjorde förefaller inte ha vederlagts på vederbörligt sätt genom påståendena i punkt 146 och följande punkter i överklagandet, eftersom klagandena inte har framfört tillräckliga argument för att visa förekomsten av felaktig rättstillämpning i denna del av domen.

90. Vad beträffar påståendet om åsidosättande av principerna om likabehandling och icke-diskriminering har klagandena anfört a) förstainstansrättens tolkning av begreppet jämförbara situationer är felaktig och onormalt restriktiv, och b) förstainstansrättens tolkning av rättsreglerna avseende bedömning av gemenskapsintresset är inte heller förenlig med vad den alltid har vidhållit.

91. Båda delarna av kritiken saknar fog. Förstainstansrätten begränsade sig till att betona (punkt 102 i domen) att klagandena inte hade åberopat förekomsten av en faktisk situation som var jämförbar med den situation som var föremål för deras talan, vilket är ostridigt. Kravet på graden av likhet mellan de jämförbara situationerna kan utan tvivel vara mer eller mindre strikt, men om kommissionen kritiseras för rättsstridigt agerande för att ha avslagit ett klagomål mot vissa faktiska omständigheter, vilket vid andra tillfällen har bifallits, är det rimligt att kräva att den jämförbara situationen skall ha en faktisk likhet med den påtalade situationen. I det föreliggande fallet har klagandena inte lyckats identifiera en jämförbar situation på vilken de med nödvändig strikthet skulle kunna stödja påståendet om diskriminering.

92. Vad gäller påståendet att förstainstansrätten tolkade rättsreglerna avseende bedömning av gemenskapsintresset på olika sätt upprepar jag vad jag redan har anfört i samband med den sjätte grunden för överklagandet.

93. Jag skall använda denna hänvisning även för att föreslå ett ogillande av den tredje delen av den åttonde grunden för överklagandet. Klagandena har i denna del gjort gällande åsidosättande av principerna om rättssäkerhet och skydd för berättigade förväntningar, eftersom förstainstansrätten avvek från sin egen rättspraxis (nämligen domen i det ovannämnda målet Automec mot kommissionen) och tilllät att kommissionen bedömde gemenskapsintresset enligt andra kriterier än de kriterier som återfinns i denna dom.

94. Såsom jag framhöll i samband med undersökningen av den sjätte grunden för överklagandet, är bedömningen av gemenskapsintresset en bedömning som nödvändigtvis hänger samman med de faktiska omständigheterna i varje enskilt fall och kriterierna i domen i målet Automec mot kommissionen är endast omständigheter eller faktorer som bland andra kan och skall tas i beaktande. Det är således inte möjligt att tala om olikhet i lagtillämpningen eller om åsidosättande av principen om rättssäkerhet (och än mindre av principen om skydd för berättigade förväntningar) på grund av att kommissionen i ett konkret fall, med beaktande av de särskilda omständigheterna i det, inte stödjer sig på dessa kriterier utan på andra kriterier som enligt dess bedömning är avgörande för att ett klagomål skall vinna bifall eller avslås. Förstainstansrättens fullständiga domstolsprövning av sådana bedömningar säkerställer under alla omständigheter att bedömningarna är lagenliga.

Den nionde grunden för överklagandet

95. I den nionde grunden för överklagandet påtalas felaktig rättstillämpning vid tillämpningen av begreppet maktmissbruk, som klagandena beskyller förstainstansrätten för. Grunden består av två delar, nämligen a) förstainstansrätten avgjorde frågan om maktmissbruk utan att undersöka samtliga handlingar som klagandena hade åberopat, och b) förstainstansrätten gjorde en felaktig definition av de typer av faktiska omständigheter som kan anses utgöra indicier för maktmissbruk.

96. Den handling som den första delgrunden hänför sig till är en skrivelse av den 1 juni 1995 som kommissionsledamoten Sir Leon Brittan riktade till kommissionens ordförande, med kopia till andra kommissionsledamöter. Enligt klagandena bevisar denna skrivelse att kommissionen avsiktligen avstod från att beivra de påtalade överträdelserna inom postsektorn och tvärtom beslutade att lösa problemet politiskt. I repliken begärde klagandena att förstainstansrätten som bevisning skulle förordna att denna handling och vissa andra handlingar skulle beaktas vid den pågående rättegången.

97. Förstainstansrätten fastställde följande i punkt 117 i den överklagade domen: ... spekulationen om kommissionens påstådda helomvändningar och sökandenas påpekanden i fråga om en skrivelse som [Sir Leon] Brittan tillsänt kommissionens ordförande, vilken inte bifogats akten och vars förekomst inte ens kan bekräftas, endast baseras på ogrundade påståenden som således inte kan utgöra indicier varigenom det är möjligt att sluta sig till förekomsten av maktmissbruk.

98. Enligt min uppfattning gjorde förstainstansrätten sig skyldig till felaktig rättstillämpning (i detta fall åsidosättande av förfarandereglerna avseende rätten till försvar, vilket skadade klagandenas intressen) när den utan en tillfredsställande förklaring vägrade att som bevisning beakta en handling som i princip föreföll vara relevant för tvistens lösning och som klagandena hade begärt skulle bifogas handlingarna i målet. Om förstainstansrätten hyste tvivel på handlingens förekomst, skulle det ha varit lätt för den att undanröja tvivlen genom att förordna kommissionen att inge den. Förstainstansrätten kunde inte uttrycka tvivel om handlingens förekomst när den samtidigt (det vill säga i samma dom) vägrade att samtycka till klagandenas begäran om att den skulle inges. Förstainstansrätten kunde med andra ord inte underkänna vissa påståenden såsom obevisade när den vägrade att förordna om att den bevisning som erbjudits den skulle inges.

99. Förstainstansrätten gjorde sig dessutom skyldig till rättegångsfel när den först i domen avgjorde förfarandefrågor avseende godtagande eller avvisning av bevismedel, vilka den nödvändigtvis borde ha löst tidigare, eftersom begäran hade framställts under det skriftliga förfarandet.

100. I artikel 66 i rättegångsreglerna föreskrivs nämligen att förstainstansrätten genom beslut, som skall delges parterna, skall fastställa vilka bevismedel som godtas samt vad som skall bevisas. Enligt samma logik — och i än högre grad här, eftersom avvisning av bevisning kan påverka rätten till försvar — krävs att förstainstansrätten genom beslut, som också skall delges parterna, avgör frågan avseende bevismedel som parterna har åberopat under det skriftliga förfarandet och vilka den har avvisat. Därigenom ges parterna tillfälle att delta i det muntliga förfarandet med bättre kännedom om sina faktiska möjligheter till försvar och sin rätt att utvidga bevisningen (artikel 66.2 i rättegångsreglerna) innan tidigare föreslagen bevisning avvisas.

101. Om beslutet att inte godta den bevisning vars ingivande har begärts under det skriftliga förfarandet fattas i domen — vilket skedde i detta fall — är det omöjligt för de parter som har föreslagit bevisningen att vare sig under det muntliga förfarandet begära att förstainstansrätten skall ompröva sitt beslut eller att i detta skede framlägga eller föreslå nya bevis, för att uppväga att den tidigare föreslagna bevisningen avvisades.

102. Det är trots allt inte detta rättegångsfel som gör att jag förespråkar att denna sista grund för överklagandet skall bifallas, utan den omständigheten i sig att bevisningen avvisades. Kritiken av en institutions maktmissbruk grundas, av lättförståeliga skäl, inte på säkra bevis utan på mer eller mindre allvarliga indicier vilka domstolen eller förstainstansrätten skall bedöma. Enskilda kan vanligtvis endast peka på sådana indicier och begära att motsvarande handlingar skall inges eller att vittnen skall höras, eftersom dessa finns hos de berörda institutionerna. Detta innebär att om de indicier som har påpekats har en viss grad av sannolikhet, är det ännu mer klandervärt att obefogat avvisa dessa bevis, eftersom detta i de flesta fall leder till att sökandena fråntas sina möjligheter till försvar.

103. Förstainstansrätten skulle i det föreliggande fallet teoretiskt sett ha kunnat avslå begäran om ingivande av Sir Leon Brittans skrivelse på materiella grunder, det vill säga, genom att anse att dess innehåll enligt klagandenas information inte medförde något nytt till de redan tillgängliga uppgifterna om tvisten. Ett sådant resonemang (som kommissionen faktiskt försvarar) skulle kunna diskuteras, men skulle ha gett uttryck för att förstainstansrätten tog ställning till frågan om handlingens relevans.

104. Detta var emellertid inte förstainstansrättens förklaring i (den ovan återgivna) punkt 117 i domen till att den inte förordnade kommissionen att inge handlingen. Förstainstansrätten lämnade i själva verket inte någon tillfredsställande förklaring, eftersom den endast ifrågasatte handlingens förekomst och konstaterade att den inte hade bifogats akten. Det var just för att visa handlingens förekomst och innehåll som klagandena begärde att förstainstansrätten skulle förordna att nämnda handling skulle fogas till akten.

105. Jag anser sammanfattningsvis att det saknades grund för att avslå, men att det tvärtom skulle ha varit befogat att samtycka till, klagandenas begäran om att inge bevisningen och att förstainstansrätten borde ha förordnat att handlingen skulle bifogas akten, eftersom det rörde sig om en handling som klagandena ansåg central, men som de själva inte kunde inge, eftersom den fanns hos en gemenskapsinstitution.

106. Denna slutsats gör det överflödigt att undersöka den andra delgrunden, eftersom den omständigheten att ett av de bevismedel som eventuellt skulle ha varit avgörande för att fastställa förekomsten av maktmissbruk inte var tillgängligt innebär att bedömningen avseende maktmissbruk inte är tillräckligt säker.

107. Jag anser följaktligen att två av klagandenas grunder för överklagandet skall vinna bifall, vilket innebär att talan skall bifallas.

Återförvisning till förstainstansrätten

108. Att den sjunde grunden för överklagandet vinner bifall innebär inte enbart att förstainstansrättens dom skall upphävas, utan gör det även möjligt för domstolen att själv slutligt avgöra målet, vilket är en möjlighet som den har i sådana fall enligt artikel 54 i EG-stadgan för domstolen. Avgörandet består helt enkelt i att det omtvistade beslutet ogiltigförklaras som rättsvidrigt.

109. Om endast den nionde grunden för överklagandet vann bifall, skulle det inte vara möjligt för domstolen att slutligt avgöra målet. Detta förutsätter enligt min uppfattning ett uttryckligt ställningstagande till frågan om kommissionen gjorde sig skyldig till maktmissbruk eller inte, vilket i sin tur inte är möjligt utan att de handlingar som har åberopats som bevisning inges. Bevisupptagning går klart utöver gränserna för förfarandet vid överklagande och målet bör följaktligen återförvisas till förstainstansrätten.

110. I enlighet med bestämmelsen i artikel 122 i domstolens rättegångsregler skall svaranden förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, eftersom det rör sig om ett välgrundat överklagande i vilket slutlig dom avkunnas. Denna fråga skall inte avgöras om domstolen, trots att det är fråga om ett välgrundat överklagande, inte slutligt avgör målet.

Förslag till avgörande

Jag föreslår följaktligen att domstolen skall

1 Originalspråk: spanska.

2 Domen i målet SFEI m. fl. mot kommissionen, REG 1997, s. II-1.

3 Domen i mål T-24/90, REG 1992, s. II-2223; svensk specialutgåva, volym 13.

4 I punkt 91 i ansökan om ogiltigförklarine står följande: La decision de la Commission ... dc rejeter la plainte semble se fonder sur le double raisonnement suivant: la prise en compte de l'intérêt communautaire justifierait de ne pas entamer une enquête au titre de l'article 86.... I punkt 185 i samma skrivelse hävdade klagandena följande: En considérant qu'elle ne voit pas d'intérêt pour entamer une telle enquête au titre de l'article 86 du traité (point 13 de la décision), la Commission fait usage de la faculté qui lui a été reconnue par la jurisprudence de rejeter une plainte pour défaut de l'intérêt communautaire. Punkt 188 i ansökan innehåller snarlika uttryck: Le SFEI soutient... que la Commission a commis des erreurs manifestes d'appréciation quant à l'intérêt communautaire à poursuivre l'examen de l'affaire, en ce que la Commission fonde son évaluation de l'intérêt communautaire sur l'existence de proposition de lege ferenda....

5 Det står klart att förstainstansrättens avgöranden — i likhet med alla domstolars avgöranden — skall vara motiverade, och detta föreskrivs i artikel 81 i dess rättegångsregler, men inte i artikel 190 i fördraget. Domstolens funktion (iuris dictio) är inte bara oskiljaktig från skyldigheten att redogöra för det resonemang som ligger till grund för avgörandet utan har sitt berättigande i den. Det har inte alltid varit så, eftersom det under enväldets tid inte bara var så, att motiveringen till en dom inte var känd, utan det var förbjudet att motivera en dom.

6 Den totala avsaknaden av rättsligt resonemang (vilken skulle utgöra domvilla) får inte förväxlas med att det inte ges ett svar på vart och ett av de argument som har anförts i talan, vilket är möjligt i en dom: i förekommande fall kan domstolen genom ett övergripande svar samtidigt ogilla flera argument som har anförts av någon av parterna.

7 Fotnot 11 i repliken.

8 Förslag till avgörande av den 16 september 1997 i mål C-7/95 P, REG 1998, s. I-3111, punkt 24.

9 Dom av den 2 mars 1994 i mål C-53/92 P, Hilti mot kommissionen (REG 1994, s. I-667), punkt 42, och av den 6 april 1995 i de förenade milen C-241/91 Ρ och C-242/91 P, RTE och ITP mot kommissionen (REG 1995, s. I-743), punkt 67, samt beslut av den 17 september 1996 i mål C-19/95 P, San Marco mot kommissionen (REG 1996, s. I-4435), punkterna 39 och 40.

10 EGT 13, 1962, s. 204; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8.

11 Kommissionens ombud påstod vid sammanträdet att förfaranden som inleds inom ramen för artikel 86 i fördraget — till skillnad från förfarandena avseende statligt stöd (artikel 92 i fördraget) — är förfaranden som riktas mot framtiden, eftersom syftet med dem är att för framtiden säkerställa att överträdelsen upphör. Nämnda argumentation är förvånande och står i strid med annan argumentation som kommissionen tidigare har framfört vid domstolen. I de förenade målen C-68/94 och C-30/95, Frankrike mot kommissionen, använde kommissionen, för att förklara skillnaderna mellan förfarandet enligt artikel 86 i fördraget och förfarandet för kontroll av företagskonccntrationcr (rådets förordning (EEG) nr 4064/89 av den 21 december 1989 om kontroll av förctagskonccntrationcr, EGT L 257, 1990, s. 14; svensk specialutgåva, annex s. 16), rakt motsatt argument, nämligen följande: vad gäller missbruk av en dominerande ställning beaktas vid undersökningen det redan inträffade missbruket, medan analysen i den nämnda förordningen däremot är riktad mot framtida händelser. Se i detta avseende punkterna 179 och 180 i domstolens dom av den 31 mars 1998 i detta mål (REG 1998, s. I-1375).

12 Dessa faktiska omständigheter kan givetvis ifrågasättas inom de gränser som jag har angett i punkt 41 i detta förslag till avgörande.

13 Förstainstansrättens ställningstagande är i själva verket inte så klart eller bestämt som det kan förefalla. På vissa ställen tycks det i domen anses klarlagt att förfarandena hade upphört (punkterna 57, 58 och 59), medan det på andra ställen endast förklaras att kommissionen i avsaknad av motsatta indicier rättsenligt kunde anta att förfarandena hade upphört (punkt 68).

14 Se punkt 9 i den överklagade domen.

15 Se ovan, punkt 47.

16 Det är riktigt att yrkandet avseende ingivandet av handlingar, vilket framställdes i repliken, var rätt allmänt formulerat, eftersom förstainstansrätten anmodades att förordna om företeende av handlingar som skulle bevisa att vägran att beivra överträdelserna hade varit avsiktlig, för att ge företräde för en allmän politisk lösning av problemet med liberalisering av postscktorn. Icke desto mindre skall denna begäran ses mot bakgrund av resten av repliken och ansökan, vilka innehåller uttryckliga och upprepade hänvisningar till kommissionsledamoten Sir Leon Brittans skrivelse.

17 Min kursivering.