Förslag till avgörande av generaladvokat Antonio La Pergola föredraget den 15 oktober 1998

1 Originalspråk: italienska.

2 Se dom av den 12 september 1996 i mil C-251/94, Lafuente Nieto (REG 1996, s. I-4187) och av den 9 oktober 1997 i de förenade målen C-31/96 och C-33/96. Naranjo Arjona m. fl. (REG 1997, s. I-5501).

3 Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, cgcnförctagarc eller deras familjer flyttar inom gemenskapen (EGT L 149, s. 2), i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 2001/83 av den 2 juni 1983 (EGT L 230, s. 6; svensk specialutgåva, omrade 5, volym 3, s. 13), i dess lydelse enligt bilaga I, avdelning VIII, till akten om villkoren för Konungariket Spaniens och Republiken Portugals anslutning till Europeiska gemenskaperna och om anpassning av fördragen (EGT L 302, 1985, s. 23, särskilt s. 170) och i dess lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 1248/92 (se fotnot 3 nedan). Förordningen har varit föremål för åtskilliga ändringar även efter det att en konsoliderad version offentliggjordes i december 1992 (EGT C 325, s. 1).

4 I bilaga VI till förordningen föreskrivs särskilda tillvägagångssätt för tillämpningen av vissa medlemsstaters lagstiftning. Ovannämnda punkt 4 a i avsnitt D infördes genom rådets förordning (EEG) nr 1248/92 av den 30 april 1992 om ändring av förordning nr 1408/71 och förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning nr 1408/71 (EGT L 136, s. 7, särskilt s. 24; svensk specialutgåva, område 5, volym 5, s. 130).

5 I målet Lafuente Nieto kom begäran från Tribunal Superior de Justicia della Comunidad Autónoma del País Vasco och i målet Naranjo Arjona m. fl. kom begäran från Tribunal Superior de Justicia della Comunidad de Extremadura, Cáccres.

6 Tillämpliga bestämmelser och relevant rättspraxis beskrivs mer utförligt i mitt förslag till avgörande av den 20 juni 1996 i milet Lafuente Nieto (sc ovan fotnot 1, REG 1996, s. I-4190, se särskilt punkterna 4 och 11— 18) och av den 17 juni 1997 i målet Naranjo Arjona m. fl. (se ovan fotnot 1, REG 1996, s. I-5503, se särskilt punkterna 6— 12, 19—22 27 och 28).

7 Sasom lägsta ålder (i allmänhet 65 år) och lägsta avgiftspcriod för rättighetshavaren (15 år varav minst två ingår bland de aua år som omedelbart föregår den tidpunkt då rätten till förmånen uppstod).

8 Inom det allmänna spanska försäkringssystemet utgörs den beräkningsgrund som tillämpas i fråga om allt som kallas gemensamma risker, med stöd av vilken man beräknar hur stor andel som skall erläggas av arbetsgivaren respektive arbetstagaren genom procentsatser som fastställs årligen av regeringen (för år 1997 fastställdes dessa procentsatser till 23,6 respektive 4,7), av det sammanlagda belopp (oavsett lorm och benämning) som en arbetstagare har rätt att erhålla (eller verkligen erhåller, om detta belopp är högre än högsta tillämpliga belopp) under rcfcrcnsmånadcn. De belopp som utbetalas oftare än en gång per månad fördelas på årets tolv månader (Real Decreto Legislativo 1/1994, dc 20 dc junio, por cl que se aprueba cl texto refundido dc la Ley General dila Seguridad Social, artiklarna 105.2 och 109.1 (Boletín Oficial del Estado av den 29 juni 1994, nr 154, s. 20658) och Real Decreto 2064/1995, dc 22 de diciembre, por cl que se aprueba cl Regolamento general sobre Cotización y Liquidación de otros Derechos dc la Seguridad Social, artiklarna 8 och 23 (BOE iv den 25 januari 1996, nr 22, s. 2295)). Bcstämmclserna på området har nyligen varit föremål för ändringar vilka dock mtc är relevanta för detta förslag till avgörande (se Ley 24/1997 de 15 de julio, de Consolidación y Racionalización dcl Sistema dc Seguridad Social (BOE av den 16 juli 1997, nr 169, s. 21781), Real Decreto 1426/1997, dc 15 dc septiembre, por cl que se modifican determinados artículos de los Reglamentos Generales de Recaudación de los recursos del sistema de la Seguridad Social y sobre Cotización y Liquidación de otros recursos de la Seguridad Social (BOE av den 30 september 1997, nr 234, s. 28443), och Real Decreto 1647/1997, del 31 de octubre, por cl que sc desarrollan determinados aspectos dc la Ley 24/1997, de 15 de julio dc Consolidación y Racionalización del Sistema dc Seguridad Social (BOE av den 13 november 1997, nr 272, s. 33156)).

9 Nämnaren fås genom att det antal år som ingår i den föreskrivna referensperioden (8) multipliceras med 14 som utgör antalet utbetalningar per år.

10 Se Ley 26/1985, dc 31 dc julio, dc medidas urgentes para la racionalización dc la estructura de la acción protectora dc la Seguridad Social, artikel 3 (BOE av den 1 augusti 1985, nr 183, s. 1907). Denna bestämmelse har därefter åtcrgivits med mindre ändringar avseende formen i artiklarna 140.4, 162.1 och 163 i Texto Refundido de la Ley General de la Seguridad Social (se ovan fotnot 7). I det system som föregick ikraftträdandet av Ley 26/1985 var det däremot arbetstagaren som inom de 7 år som föregick realiseringen av risken valde en oavbruten period om 24 månader. Beräkningsgrunden för förmanen fick man sedan fram genom att dividera summan av den berördes avgifter under denna period med 28 (se Decreto 1646/1972, de 23 de junio, para la aplicación dc la Ley 24/1972, de 21 de junio, en materia de prestaciones dcl Régimen General de la Segundad Social, artikel 7.1 (BOE av den 28 juni 1972)).

11 För en komplett förteckning över dessa avtal (uppdaterad den 12 mars 1997) se Memento práctico Social 1997. Derecho laboral, seguridad social, Madrid, 1997, s. 418 och 419.

12 Sc BOE av den 28 oktober 1977, nr 258, s. 2295, och Bun-desgesetzblatt 1977 II, s. 687.

13 Se nedan fotnoterna 13 och 14 och tillhörande textavsnitt. Artikel 25.1 b i konventionen, som återges i texten, lyder i sin originalversion som följer: Cuando todo o parte dcl período dc cotización elegido por el solicitante para el cálculo de su base reguladora de prestaciones se hubiera cumplido en la República Federal, el Organismo competente español determinará dicha base reguladora sobre las bases de cotización vigentes en España, durante dicho período o fracción, para los trabajadores de la misma categoría profesional que la persona interesada. Den omständigheten att den återgivna bestämmelsen lämnar it arbetstagaren att välja vilken aveiftspcriod som skall ligga till grund för beräkningen av avgiften — ett val som gällande spanska lagstiftning inte föreskriver — skall naturligtvis sättas i samband med gällande regler för social trygghet i Spanien då en konvention ingåus (se ovan fotnot 9).

14 Se dom av den 7 juni 1973 i mål 82/72, Waldcr (REG 1973, s. 599, punkterna 6 och 7).

15 Med undantag — i den min det är relevant för detta förslag till avgörande — för sådana internationella bestämmelser som inte påverkas av denna förordning som åsyftas i artikel 7 i förordningen, som innehåller de särskilda bestämmelser i konventioner om social trygghet som utan hinder av bestämmelserna i artikel 6 ... fortfarande [skall] gälla, eftersom de är föremål för ett uttryckligt undantag i bilaga III i samma förordning (se artikel 7.2 c).

16 Artikel 46.2 i förordningen, som är tillämplig då villkoren för rätt till förmåner enligt en medlemsstats lagstiftning är uppfyllda endast efter tillämpning av ovannämnda artikel 45, föreskriver följande: a) Institutionen skall beräkna det teoretiska beloppet för den förmån som personen skulle kunna begära om alla försäkrings- eller bosättningsperiodcr som har fullgjorts enligt lagstiftningen i de medlemsstater som den anställde eller egen företagaren har omfattats av hade fullgjorts i den mcd-Icmsstalcn och enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar den dag då förmånen bevil-jas. Om förmånens belopp enligt den lagstiftningen inte är beroende av de fullgjorda periodernas längd, skall detta belopp anses utgöra det teoretiska belopp som avses i detta stycke.

17 Se artikel 26 och bilaga I, kapitel VIII i anslutningsakten, ovan fotnot 2.

18 Enligt domstolen innebär de nya bestämmelser som genom förordning nr 1248/92 införs i bilaga VI D.4 endast en precisering av innehållet i artikel 47.1 g utan att därmed andra dess innehall och avser endast att garantera förenligheten med de principer som anges i artikel 51 i fördraget (se domarna i de ovannämnda målen Lafuente Nieto (punkt 42) och Naranjo Arjona m. fl. (punkt 24), ovan fotnot 1). Nödvändigheten av m prensera tillämpningssätten för artikel 47 i förordningen avseende Spanien är, för övrigt, uttryckligen angiven i motiveringen till förordning nr 1248/92 (se trettioandra övervägandet). Det skall påpekas att stycke b i ovannämnda punkt 4 har ändrats genom rådets förordning (EG) nr 1223/98 om ändring av förordning nr 1408/71 och förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpningcn av förordning nr 1408/71 (EGT L 168, s. 1, svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 106, se nedan punkt 21).

19 Lafuente Nieto hade arbetat i Spanien (till och med år 1969) och därefter i Tyskland (till och med juli månad 1990) där han drabbades av fullständig och beslående arbetsoförmåga. Den svarande inrättningen för social trygghet hade faststallt den omtvistade pensionens belopp genom att tillämpa regeln för beräkning av minimiavgifter för de år under vilka sökanden hade arbetat och gjort inbetalningar i Tyskland (det vill säga för hela referensperioden med avseende på beräkningen av avgiften) och ansåg att han under denna period inte hade någon skyldighet att göra inbetalningar till systemet för social trygghet (se ovan punkt 3). Enligt Lafuente Nieto skulle den kvot som låg ull grund for beräkningen av den spanska pensionen tvärtom inbegripa de avgifter som användes för att beräkna de avgifter som inbetalats i Tyskland under den tid som omedelbart föregick hans invaliditet, utan att dessa avgifter emellertid kan överskrida det högsta tillämpliga beloppet i Spanien under samma tidsperiod, och den lägsta avgiften tillämpas endast på de månader under vilka han inte hade gjort några inbetalningar i Tyskland. Det skall inledningsvis påpekas att den omständigheten att den omtvistade förmånen i målet Lafuente Nieto skilde sig ifrån den som är föremål för prövnmg i detta mål (spansk ålderspension) inte innebär att det målet saknar relevans för detta mål. Enligt artikel 40.1 i förordningen skall bestämmelserna i avdelning III, kapitel 3 i förordningen, med särskilda bestämmelser om ålders- och efterlevandepension, tillämpas per analogi på arbetstagare som drabbas av invaliditet, vilka —precis som Lafucntc Nieto —har omfattats av lagstiftningen i två eller flera medlemsstater varav minst en grundas på ett system som bygger på riskfördelning (som det spanska systemet).

20 Domstolen förkastade således sökandens argument att det system för beräkning av invalidiletsförmåner som föreskrivs i spansk lagstiftning var att hänföra till artikel 47.1 bi forordningen, vilken är tillämplig då, enligt den nationella lagstiftningen i) beräkningen av förmånerna sker på grundval av inkomster, avgifter eller ökningar och ii) de försäknngseller bosäuningsperioder som fullgjorts i en annan medlemsstat skall ingå i beräkningen. Som domstolen med ratta uttalade vilar beräkningen av förmånerna i det spanska systemet för social trygghet inte på det verkliga beloppet av de inkomster, avgifter eller ökningar som uppbunts under samtliga fullgjorda försäkrings- eller bosättningsperioder (se domen i det ovannämnda målet Lafuente Nieto, ovan fotnot 1, punkt 21). Däremot ansåg domstolen att kommissionens argument att reglerna i artikel 47.1 c i förordningen inte skulle vara tillämpliga på spansk lagstiftning saknade värde. Kommissionen hade framhållit att den ifrågavarande bestämmelsen föreskrev särskilda regler som enbart var giltiga i uttryckligen angivna fall, vilket gör alt möjligheten kvarstår au de nationella systemen för social trygghet inte omfattas av något av dessa fall (se dom av den 29 november 1984 i mål 181/83, Weber, REG 1984, s. 4007). Dessutom fordrar artikel 46.2 a i förordningen (se ovan fotnot 13), som domstolen fastslog i dom av den 9 augusti 1994 i mål C-406/93, Reichling (REG 1994, s. I-4061), att beräkningen av förmånens teoretiska belopp inbegriper den lön som arbetstagaren uppbar då försäkringsfallet inträffade i en annan medlemsstat. Genom att uttala sig i motsatt riktning påpekade domstolen att de omständigheter under vilka denna regel infördes i förordningen visar att den avser just ett system för beräkning av invalidiletsförmåner som det som föreskrivs i spansk lagstiftning, där det faktiskt föreskrivs att beräkningen av förmånerna utan undantag vilar på genomsnittliga avgifter (idem, punkt 23). Vidare erinrade domstolen om de tillägg som gjorts till bilaga VI i forordningen genom förordning nr 1248/92 (se ovan punkt 9), även om den senare trädde i kraft efter de omtvistade omständigheterna i målet, i syfte att bekräfta det faktum att reglerna i artikel 47.1 som avser just beräkningen av formånens teoretiska belopp ... innehåller regler som avser spansk lagstiftning (idem, punkt 28).

21 Se ovan, fotnot 18.

22 Som jag anförde i mitt förslag till avgörande av den 17 juni 1997 (se ovan fotnot 5, punkt 22) skall del hallas i minnet att det fortfarande finns skillnader i lönenivåer mellan medlemsstaterna (i det aktuella fallet, mellan Spanien och Tyskland). Artikel 47.1 c (numera artikel 47.1 g) kan således inte tolkas på si sätt att det teoretiska beloppet, när det handlar om alt beräkna socialförmånen med hänsyn till arbetstagarens inkomster under perioden omedelbart före försäknngsfallet, skall beräknas med hänvisning till den berördes avgifter under de 96 sisu månaderna av dennes verksamhet, även om denna utövades i en annan medlemsstat där lönen är högre än i ursprungslandet. Om man resonerar på detta sätt leder det till att man just gynnar migrerande arbetstagare jämfört med bofasta arbetstagare.

23 Med andra ord, och i enlighet med den lösning som jag föreslog i mitt förslag till avgörande av den 20 juni 1996 (se ovan fotnot 5), föreskrivs i punkt 40 i domen att beloppet av de avpfter som mbelalats enligt den berörda lagstiftningen skall beaktas, skall ... uppräknas och uppvärdcras så att det motsvarar den avgift som den berörde egentligen skulle ha betalat, om han skulle ha fortsatt att utöva sin verksamhet på samma villkor i medlemsstaten i fråga (min kursivering) Octu pasuende skall läsas tillsammans med punkt 39 dar domstolen utular att för att garantera en flyiunde arbetsugare som befinner sig i samma situation som Lafuente Nieto en soaa lorman tilfett belopp som inte understiger vad han hade erhållit om han mte hade flyttat, skall den genomsnittliga avgiltcn vara densamma ... som om han hade varit fortsatt avgiltsskyldig enligt den berörda lagstiftningen

24 Sala 4a, Ar 2560.

25 Sc INSS cirkulär av den 20 juli 1992 (som citeras iv Descernido Bonete, A: La Seguridad Social dc los trabajadores migrantes de li Unión Europei en li unificación de doctrina i Noticias de la Unión Europea, nr. 157, 1998, s. 95 fotnot 26), i vilket INSS fastslog dc irligi månatliga avgifter som skulle beaktas för perioden mellan ar 1936 och juni minad 1963, och därmed ersatte de berördas avgittcr frin denni period, för vilka det inte längre finns nagon bevisning, vilket skedde genom hänvisning till de avgiftspcriodcr under vilka del gällande systemet föreskrev avgilttr eller mdclir av annan beskaffenhet än de for ulllallct ulllämpligi. Lydelsen av denna handling (som sökanden i kopil har bifogat sitt skriftliga yttrande till domstolen) förcfillcr künni kisti tvivel över riktigheten i den spinska regeringens uttalanden i dess skriftliga svar av den 10 juni 1998 pä en av de precisa frågor som domstolen stillt till regeringen med stöd av artikel 21 andra stycket i protokollet till domstolens stadga (las bases de cotización reales dc los trabajadores se conocen siempre, aún cuando correspondan a períodos muy lejanos).

26 Som den spanska regeringen har anfört i sitt skriftliga svar (se ovan fotnot 24) och som EG-domstolen har erinrat om överensstämde, under perioden mellin ir 1944 och ir 1958, som präglades av en statsstyrd lönepolitik som inte gav nigot utrymme för avtal mellan arbetsmarknadens parter, de sociala avgifterna med de löner som fastställdes i lag lor varje bransch och yrkeskategori. Frän Ley de Convenios Colectivos i april minad 1958 upphörde sedan överensstämmelsen mcllm rcillõncr och avgifter, eftersom dc förstnämnda kunde vara föremal för höjningar som framlorhandladcs inom ramen för ett kollektivavtal medan avgifterna alltjämt var bundna till lägsta, i lag faststllda, löner Genom 1963 ärs reform, genom vilken en lägsta lon för alla yrken inrättades, föreskrev den spanske lagstiftaren — för att hejda den ständiga försämringen av del socia i trygghetssystemet som orsakades av skillnaden mellan reallöner och de löner som beaktades vid beräkningen av lorrainer — fasta avgifter för varje yrkeskategori, vilka var skilda frin arbetstagarens verkliga inkomst och som regelbundet uppdaterades. Ar 1972 infördes ett blandat system av fasta avgifter och individuella, kompletterande avgifter (som utgjorde en procentsats iv de förstnämnda) för att det skulle bli möjligt iti successivt fastställa avgifterna pa grundval av reallönen. Inte förrän år 1979 infördes i spansk rätt det aktuella systemet med avgifter beräknade pa den sammantagna, faktiski lönen, inom vissa övre och undre gränser. Se ocksi Olea, M. A. och Tortucro Plaza, J. L.: Instituciones de Seguridad Social, Madrid, 1992 (13 reviderade upplagan), s. 449 och 450.

27 Se Desdentado Bonete (a. st. fotnot 24), s. 95, fotnot 29 (med hänvisningar till de la Villa, L. E. och Desdentado Bonete, A.: Informe sobre la reforma del sistema español de la Seguridad Social, Madrid, 1983, s. 94— 98). Det skall i förbigående påpekas att författaren är domare vid Tribunal Supremo och har sammanställt beslutet om hänskjutande i målet vid den nationella domstolen.

28 I Ley 26/1985 föreskrivs följande: Las pensiones que se causen con aplicación de las modificaciones introducidas en la presente Ley, serán revalorizadas al comienzo de cada ano, de acuerdo con el Indice de Precios al Consumo previsto para dicho año (arlikel 4) Inte desto mindre gäller locande [l]as desviaciones que pudieran produrcirse, sobre las previsiones de inflación para cada año ... serán tenidas en cuenta en el año siguiente para mejorar todas las pensiones del sistema que sean inferiores al salario mínimo interprofesional (femte tilläggsbestämmelsen). Vad beträffar periodiciteten i regleringen av pensionerna som sedan år 1956 beslutas genom órdenes ministeriales, den andra gingen efter åtta år (1964), därefter vartannat är under perioden mellan år 1964 och 1970, och därefter varje år (förutom åren 1976 och 1978 under vilka regleringen skedde två gånger per år). Se Desdentado Bonete, A., Fernández, B. och González-Sancho López, E.: La reforma de las pensiones de U Seguridad Social, Madrid, 1986, s. 128.

29 Till följd av att rådets förordning nr 1248/92 (se ovan fotnot 3) trädde i kraft blev bestämmelsen i ovannämnda artikel 47.1 c i stallet 47.1 g utan att någon ändring skedde.

30 Generaladvokatens egen översättning (detsamma gäller övriga citat i texten).

31 Se särskilt den dom som anges ovan i fotnot 23 samt tillhörande textavsnitt.

32 Sökandena i målet Naranjo Arjona m. fl. var samtliga spanska medborgare som efter att ha arbetat i Spanien i ett antal år hade flyttat till Tyskland där de hade avslutat sin yrkesbana Eftersom sökandena hade utövat sin rätt till fri rörlighet före den 1 januari 1986 fastslog domstolen, med stöd av milt förslag till avgörande av den 17 juni 1997 (nämnt ovan i fotnot 5, punkt 32) alt arbetstagare som befann sig i en sidan situation som Naranjo Arjona, Vicente Mateos och García Lázaro omfattades av de principer som domstolen hade fastställt i dom av den 7 februari 1991 i mål C-227/89, Rönfeldt och Thévenon (REG 1991, s. I-323) och av den 9 november 1995 i mil C-475/93 (REG 1995, s. I-3813). Enligt denna rättspraxis kan gemenskapsbestämmelserna om social trygghet inte tillämpas så, att de förmåner som den flyttande arbetstagaren har rätt till enligt en medlemsstats interna rättsordning minskas, eftersom om detta var fallet skulle syftet med bestämmelserna om fri rörlighet för arbetstagare i fördraget fullständigt omintetgöras. Denna princip är också tillämplig på förmåner som eventuellt följer av bi- eller multilaterala konventioner mellan medlemsstater vilka införlivats med deras nationella rätt, di den berörde arbetstagaren har utövat sin rätt till fri rörlighet innan gemenskapsbestämmelserna trädde i kraft i samtliga medlemsstater som undertecknat den relevanta konventionen och i vilka arbetstagaren fullgjort sina avgiftspenoder. Domstolen anser sig inte kunna utesluta att tillämpningen av bestämmelsen i artikel 25.1 b i konventionen (se ovan fotnot 12), med hänsyn till sökandenas situation, kan leda till att dessa behandlas förmånligare än vad som föreskrivs i konventionen och har fastslagit att det ankommer på den nationella domstolen alt avgöra saken.

33 Se bland annat dom av den 20 september 1994 i mål C-12/93, Drake (REG 1994, s. I-4337), punkt 22.

34 Se dom av den 10 januari 1980 i mål 69/79, Jordens-Vosters (REG 1980, s. 75), punkt 11.

35 Se bland annat dom av den 15 januari 1986 i mål 41/84 Pinna (REG 1986, s. 1; svensk specialutgåva, volym 8) punkt 23.

36 Se bland annat dom av den 8 oktober 1980 i mål 810/79 Überschär (REG 1980, s. 2747), punkt 16. Se oekså den dom som avkunnats nyligen, nämligen den 30 juni 1998 i mal C-394/96, Brown (REG 1998, s. I-4185), punkt 30 avseende likabehandling av män och kvinnor.

37 Se Desdentado Bonete (a. st., fotnot 24), s. 91, fotnot 11.

38 Sc dom av den 7 juni 1988 i mål 20/85, Rovicllo (REG 1988, s. 2805), punkt 16.

39 Se ovan fotnot 25 och tillhörande textavsnitt.

40 Se Desdentado Bonete (a. st., fotnot 24), s. 95.

41 Och som sådana skall naturligtvis inte de ersättningsuppgifter betraktas som INSS fastställde är 1992 i sitt ovannämnda cirkulär (se ovan fotnot 24 och tillhörande textavsnitt).

42 Det skall exempelvis påpekas att i den spanska regeringens ovannämnda skriftliga svar på domstolens frågor (se ovan fotnot 24) hänvisas det till varje arbetstagares enskilda arbetskort (cartilla del trabajador), som arbetstagarna var tvungna att fylla i och uppdatera för att det skulle kunna fastställas vilken yrkeskategori de tillhörde (och således före ar 1963 även vilken avgift som skulle ligga till grund för den enhetliga relevanta avgiften). I denna handling skulle förekomma uppgifter om arbetsgivare i kronologisk ordning och arbetstagarens yrkeskategori för varje anställning. För det fall detta cartilla förkorn, godtog de spanska inrättningarna för social trygghet varje annat bevismedel, såsom lönespecifikationer eller kvitto på utbetald lön. De spanska myndigheterna har gjort gällande att de avgifter som fastställdes for varje kategori och som infördes av lagstiftaren ar 1963 publicerades äårligen i BOE.

43 Se ovan fotnot 22 och tillhörande textavsnitt.

44 Se bland annat dom av den 12 juni 1980 i mål 733/79 Laterza (REG 1980, s. 1915), punkt 8, och av den 7 juli 1994 i mål C-146/93, McLachlan (REG 1994, s. I-3229), punkt 29.

45 Se dom av den 27 september 1988 i mål 313/86, Lenoir (REG 1988, s. 5391; svensk specialutgåva, volym 9), punkt 13.

46 Å andra sidan kan man se att finansieringen av det spanska systemet för social trygghet genom skattesystemet, vilket år 1990 omfattade omkring 30 procent av utgifterna för social trygghet (4 procent år 1976), från och med år 1986 huvudsakligen användes för att täcka kostnaden för de lägsta pensionerna (som inte vilar på en riskfördelning) och de förmåner som avser sjukförsäkring (se Europeiska gemenskapernas kommission, La protection sociale en Europe, Luxemburg, 1994, s. 28).

47 Enligt tysk lagstiftning beror ålderspensionens storlek (Altersrente) på följande: i) den individuella avgiften (del vill säga förhållandet mellan den berördes årsinkomst och genomsnittsinkomsten för samtliga försäkrade under referensåret), ii) den allmänna avgiften, vilken fastställs i lag på grundval av den genomsnittliga inkomsten för samtliga försäkrade och är föremål för en årlig anpassning för att löneförhöjningar skall beaktas, iii) det anul årliga forsaknngsperioder som arbetstagaren fullgjort (inklusive eventuella ersättningsperioder (Ersatzzeiten, under vilka den försäkrade inte är skyldig att göra inbetalningar —exempelvis under militärtjänstgöringen eller för barns utbildning) samt vissa perioder av avbrott (Ausfallzeiten) och tilläggsperioder (Zurechnungszeiten) under vilka den försäkrade inte har kunnat utöva sin yrkesverksamhet), och iv) en fast multiplikator. Se Pieters, D.: Social Security Law in the Fifteen Member Stales of the European Union, Antwerpen- Apeldoorn, 1997, s. 118, och Administrative Commission of the European Communities on Social Security for Migrant Workers, Social security for migrant workers. Guide n.1 F R. of Germany. Luxemburg, 1975, s. 48 och 49.

48 Se dom av den 10 januari 1973 i mål 41/72, Getreide-lmport (REG 1973, s. 1), punkt 5, och av den 7 juli 1981 i mal 158/80, Rewe (REG 1981, s. 1805; svensk specialutgåva, volym 6), punkt 19—27. Det har påpekats att denna lösning kan vara berättigad på grund av legahtetsprincipens betydelse för den allmänna ordningen, vilket motiverar att domstolen ex officio kan pröva andra eventuella omständigheter som kan påverka den omtvistade aktens giltighet, om så bara pä grundval av handlingarna i målet (se Boutes, J.: Appréciation de validité (hänvisning) i Gavalda C. och Kovar R (red.), Répertoire de droit communautaire Dalloz, Paris, 1992, lösbladsupplaga (april 1992), vol I, punkt 52 Domstolen har också uttalat följande: Om domstolen kommer fram till att de frågor som ställts av en nationell domstol gäller giltigheten snarare än tolkningen av gemenskapsrättsakter, ankommer det på domstolen alt omedelbart upplysa den nationella domstolen härom, utan att påtvinga denna formalia som enbart skulle försena förfarandet enligt artikel 177 och strida mot dess karaktär. Aven om en sådan strikt bundenhet till formalia är förståelig i tvisteforfaranden mellan parter vars ömsesidiga rättigheter måste vara strikt reglerade, torde så inte vara fallet inom det speciella område av rättsligt samarbete som införts genom artikel 177. Detta samarbete kännetecknas av att en nationell domstol och EG-domstolen, båda inom gränserna för sin egen behörighet, direkt och ömsesidigt skall bidra till utarbetandet av ett avgörande med syfte alt säkerställa en enhetlig tillämpning av gemenskapsrätten i de olika medlemsstaterna (se domstolens dom av den 1 december 1965 i mål 16/65, Schwarze, REG 1965, s. 1081; svensk specialutgåva, volym 1) Se även dom av den 15 oktober 1980 i mal 145/79, Roquette Frères (REG 1980, s. 2917; svensk specialutgåva, volym 5), punkt 7. Domstolen har således inte tvekat att ex officio förklara en rättsakt för ogiltig som den endast ombetts att tolka (se dom av den 3 februari 1977 i mål 62/76, Strehl (REG 1977, s. 211; svensk specialutgåva, volym 3), punkt 10— 18.

49 Se domen i målet Lafuente Nieto, ovan fotnot 1, punkterna 41 och 42, och domen i målet Naranjo Arjona m. fl., ovan fotnot 1, punkterna 23 och 24.

50 Se förordning nr 1223/98 (se ovan fotnot 17), åttonde övervägandet.

51 Se ovan fotnot 17 och tillhörande textavsnitt.

52 Se ovan fotnot 31 och tillhörande textavsnitt.

53 Se domen i målet Naranjo Arjona m. fl., ovan fotnot 1, punkt 29.