Domstolens dom (femte avdelningen) den 9 oktober 1997

I de förenade målen C-31/96, C-32/96 och C-33/96, angående en begäran enligt artikel 177 i EG-fördraget, från Tribunal Superior de Justicia de la Comunidad de Extremadura, Cáceres (Spanien), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i de vid den nationella domstolen anhängiga målen mellan

DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av tillförordnade avdelningsordföranden J. C. Moitinho de Almeida samt domarna D. A. O. Edward, J.-P. Puissochet (referent), P. Jann och L. Sevón, generaladvokat: A. La Pergola, justitiesekreterare: biträdande justitiesekreteraren H. von Holstein,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från: Antonio Naranjo Arjona, Francisco Vicente Mateos och Laura García Lázaro, genom advokaten Abelardo Vázquez Conde, Orense, Spaniens regering, genom Alberto José Navarro González, generaldirektör med ansvar för samordning av gemenskapsrättsliga tvister, och Rosario Silva de Lapuerta, abogado del Estado, statens rättstjänst, båda i egenskap av ombud, Europeiska gemenskapernas kommission, genom Isabel Martínez del Peral och Maria Patakia, rättstjänsten, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att Antonio Naranjo Arjona, Francisco Vicente Mateos, Laura García Lázaro, spanska regeringen och kommissionen har avgivit muntliga yttranden vid sammanträdet den 17 april 1997,

och efter att den 17 juni 1997 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Den lagstiftning som är aktuell i målen vid den nationella domstolen

Tolkningsfrågan

Rättegångskostnader

1. Tribunal Superior de Justicia de la Comunidad de Extremadura, Cáceres, har genom beslut av den 15 och 17 januari 1996, som inkom till domstolens kansli den 7 februari samma år, enligt artikel 1 77 i EG-fördraget ställt en fråga om tolkningen av artikel 47.1 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tilllämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen (EGT L 149, s. 2), i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 2001/83 av den 2 juni 1983 (EGT L 230, s. 6) och efter den anpassning som skett genom del VIII i bilaga 1 i akt för anslutningsvillkoren för Konungariket Spanien och Republiken Portugal och för anpassningarna av fördragen (EGT L 302, 1985, s. 23, nedan kallad förordningen), i dess ändrade lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 1248/92 av den 30 april 1992 (EGT L 136, s. 7),

2. Denna fråga har uppkommit inom ramen för de tre tvistemålen Antonio Naranjo Arjona mot Instituto Nacional de la Seguridad Social (nedan kallad INSS), Francisco Vicente Mateos mot INSS och Tesorería General de la Seguridad Social (nedan kallad TGSS), och INSS mot Laura García Lázaro, angående beräkningen av ålderspension eller invalidpension.

3. Genom beslut av domstolens ordförande av den 12 mars 1996 har dessa tre mål förenats vad gäller såväl det skriftliga och muntliga förfarandet som domen.

4. Det framgår av de handlingar som den nationella domstolen har överlämnat att enligt den spanska lagstiftningen varierar ålderspension och invalidpension för anställda inte beroende på antal avgiftsperioder eller på hur länge de berörda har yrkesarbetat, utan de är en följd av de genomsnittliga avgifter som motsvarar den lön som uppburits under ett visst antal år före pensioneringen eller innan invaliditeten uppstod. Närmare bestämt skall enligt artikel 3.1 i lag 26/85 av den 31 juli 1985, vilken gällde under den period som är aktuell i målet vid den nationella domstolen, beräkningsgrunden för ålderspension och pension vid permanent invaliditet på grund av vanlig sjukdom vara koefficienten av den berördes avgifter under de 96 månader som omedelbart föregår den månad som försäkringsfallet inträffade dividerad med 112. Enligt denna bestämmelse skall avgifterna under de 24 månader som föregår försäkringsfallet beräknas till sitt nominella värde, medan de andra avgifterna uppräknas enligt utvecklingen av konsumentprisindex. I artikel 3.4 preciseras dessutom att om en försäkrad inte har varit skyldig att inbetala avgifter under hela eller en del av den aktuella beräkningsperioden, skall han för dessa perioder tillgodoräknas de minimibelopp som tillämpas på arbetstagare som är äldre än 18 år.

5. Mål C-31/96 rör Antonio Naranjo Arjona, som är en spansk arbetstagare. Han arbetade i Spanien från år 1952 till år 1965 och därefter i Tyskland från år 1966 till år 1991 och betalade avgifter till det spanska socialförsäkringssystemet till år 1968. År 1994 tillerkände INSS honom ålderspension med verkan från och med den 1 april 1991. Denna pension beräknades på grundval av de avgifter som han erlagt i Spanien mellan år 1962 och 1968. Han gjorde invändningar mot pensionsbeloppet och hävdade att den referensperiod som borde beaktas var perioden mellan år 1982 och 1991, det vill säga den sista delen av hans yrkesliv i Tyskland.

6. Mål C-32/96 rör Francisco Vicente Mateos, som är en spansk arbetstagare. Han arbetade i Spanien från år 1942 till år 1962 och därefter i Tyskland från år 1963 till år 1989. Den behöriga myndigheten i Tyskland tillerkände honom pension för permanent invaliditet med verkan från och med den 1 februari 1989. I Spanien tillerkände INSS honom endast invalidpension enligt det tidigare gällande spanska socialförsäkringssystemet. Pensionen beräknades endast enligt nationella grunder och ett fast belopp. Han gjorde invändningar mot pensionsbeloppet och hävdade att avgiftsperioderna i Tyskland borde beaktas.

7. Mål C-33/96 rör Laura García Lázaro, som är en spansk medborgare. Hon arbetade i Spanien från år 1961 till år 1964 och därefter i Tyskland från år 1961 till år 1987. Den behöriga myndigheten i Tyskland tillerkände henne invalidpension år 1987. Hon begärde pension för permanent invaliditet vid INSS. INSS avslog hennes begäran år 1992. Laura García Lázaro väckte talan mot detta beslut, och den domstol som hade att pröva frågan tillerkände henne pension för total och bestående invaliditet avseende hennes vanliga sysselsättning. Pensionsbeloppet beräknades på grundval av de högsta belopp som var tillämpliga i Spanien i hennes yrkeskategori för avgiftsperioderna i Tyskland.

8. Dessa domar överklagades till Tribunal Superior de Justicia de la Comunidad de Extremadura som nu begär att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande beträffande följande frågor i de tre målen:

9. Innan tolkningsfrågan besvaras skall det erinras om innehållet i de bestämmelser som är i fråga i tvisterna vid den nationella domstolen.

10. Såsom framgår av akterna i målen är lagstiftningarna i de två medlemsstater där de berörda skall få invalidförmåner inte av samma typ. Den spanska lagstiftningen nämns i bilaga 4 i förordningen såsom en av de lagstiftningar som avses i artikel 37.1, enligt vilka invalidförmånernas storlek är oberoende av försäkringsperiodens längd. Den tyska lagstiftningen återfinns däremot inte bland dessa lagstiftningar.

11. I artikel 40.1 i förordningen föreskrivs att bestämmelserna i kapitlet avseende ålderspensioner och efterlevandepensioner, det vill säga artikel 44—51 tillämpas analogt på arbetstagare som drabbats av invaliditet och som i en följd har omfattats av dessa två typer av lagstiftning. Dessa bestämmelser är således tillämpliga såväl i mål C-31/96, som avser ålderspension, som mål C-32/96 och C-33/96, som avser invalidpension.

12. I artikel 46 i förordningen fastställs regler om beviljande av förmåner. Artikel 46.2 innehåller följande regel:

13. Artikel 47 i förordningen innehåller tilläggsbestämmelser för beräkning av förmåner. I artikel 47.1 föreskrivs särskilda bestämmelser för beräkning av det teoretiska belopp som avses i artikel 46.2 a, däribland följande bestämmelse:

14. Det skall slutligen preciseras att artikel 47.1 e i den version av förordningen som följer av förordning nr 1248/92 har blivit till artikel 47.1 g. Bilaga 6, vilken i enlighet med artikel 89 i förordningen anger särskilda regler för tillämpningen av vissa medlemsstaters lagstiftning, har dessutom kompletterats på följande sätt under avsnitt D (Spanien):

15. Den nationella domstolen vill genom sin fråga i huvudsak få veta om det genomsnittliga belopp som avses i artikel 47.1 e i förordningen, som blivit till artikel 47.1 g i den version av förordningen som följer av förordning nr 1248/92, skall beräknas på grundval av teoretiska belopp (högsta, lägsta eller genomsnittliga) eller de avgifter som den försäkrade verkligen har betalat in.

16. Antonio Naranjo Arjona, Francisco Vicente Mateos och Laura García Lázaro anser att den nationella domstolens olika förslag är omöjliga att genomföra, särskilt eftersom begreppet lönebasering endast förekommer i spansk lagstiftning sedan år 1974 och migrerande arbetstagare som omfattas av en tidigare referensperiod därmed förfördelas. De föreslår därför att domstolen skall fastställa att artikel 47.1 e i förordningen som blivit till artikel 47.1 g efter det att förordning nr 1248/92 trädde i kraft samt avsnitt D (Spanien) punkt 4 a i bilaga 6 till samma förordning, i dess ändrade lydelse, står i strid med artikel 51 i fördraget, eftersom de föreskriver ett system för beräkning av förmåner som skiljer sig från det system som föreskrivs i den spanska lagstiftningen och de dessutom inte beaktar försäkrings- eller anställningsperioder i en annan medlemsstat.

17. Den spanska regeringen har tvärtom hävdat att det av de bestämmelser för tillämpning av artikel 47 i förordningen som har förts in i avsnitt D punkt 4 i bilaga 6 klart framgår att beräkningen skall ske med utgångspunkt från den försäkrades faktiska avgifter under åren närmast före betalningen av den sista avgiften till den spanska socialförsäkringen och att det pensionsbelopp som blir resultatet av denna beräkning skall anpassas till motsvarande nivå vid tidpunkten för försäkringsfallet.

18. Kommissionen anser å sin sida att ingen av bestämmelserna i artikel 47.1 är tilllämplig på beräkningen av en invaliditetsersättning i ett system enligt vilket detta belopp beräknas utan beaktande av försäkringsperioderna. Vad avser ålderspension och efterlevandepension anser kommissionen att bestämmelsen i fråga skall tolkas så, att det faktiska lönebelopp som erhölls omedelbart före försäkringsfallet beaktas, oberoende av i vilken medlemsstat lönen har erhållits, så att resultatet av en till— lämpning av den nationella lagstiftningen, tolkad mot bakgrund av syftena med artiklarna 48 och 51 i fördraget, inte blir att en arbetstagare som har utnyttjat sin rätt till fri rörlighet behandlas sämre än en arbetstagare som inte har gjort det.

19. Det skall inledningsvis erinras om att — tvärtemot vad kommissionen har hävdat, men i enlighet med vad domstolen har fastslagit i sin dom av den 12 september 1996 i mål C-251/94, Lafuente Nieto (REG 1996, s. I-4187) — artikel 47.1 e i förordningen, vilken återges under artikel 47.1 g i den nu gällande versionen, avser ett system för beräkning av invaliditetsersättning som grundas på sådana genomsnittliga avgifter som föreskrivs i den spanska lagstiftningen. Denna bestämmelse är nämligen inte enbart tillämplig på systemen för ålderspension och efterlevandepension, utan även analogt — i enlighet med artikel 40.1 i förordningen — på systemen för invalidförmåner när den berörde arbetstagaren, såsom i målen vid den nationella domstolen, i en följd har omfattats av olika typer av lagstiftning (se den ovannämnda domen i målet Lafuente Nieto, punkt 28).

20. Det skall även anmärkas att samma bestämmelse utgör en kompletterande regel till den beräkning av förmånens teoretiska belopp som avses i artikel 46.2 a i förordningen. Denna regel skall följaktligen tolkas mot bakgrund av den sistnämnda bestämmelsen och — såsom domstolen har anfört i sin dom av den 9 augusti 1994 i mål C-406/93, Reichling (Rec. 1994, s. I-4061) — mot bakgrund av den målsättning som fastslagits genom artikel 51 i fördraget, där det bland annat anges att migrerande arbetstagare inte skall drabbas av en sänkning av de sociala trygghetsförmånerna därför att de har utövat sin rätt till fri rörlighet.

21. I motsats till vad de berörda arbetstagarna har hävdat innebär dock inte en sådan skyldighet att den omtvistade bestämmelsen med nödvändighet är oförenlig med det ovan angivna syftet, eftersom den inte gör det möjligt att, vid beräkningen av de genomsnittliga avgifterna, beakta summan av de avgifter som har betalats i en annan medlemsstat. Denna skyldighet innebär enbart att nämnda beräkningsgrund skall vara densamma för den migrerande arbetstagaren som om han inte hade utnyttjat sin rätt till fri rörlighet.

22. I sådana situationer som dem som utgör föremål för tvisterna vid den nationella domstolen, och om — enligt artikel 47.1 e i förordningen som blivit till artikel 47.1 g genom förordning 1248/92 — endast summan av de avgifter som har inbetalats enligt den berörda lagstiftningen skall beaktas, skall detta belopp alltså uppräknas och uppvärderas, så att det motsvarar den avgift som den berörde egentligen skulle ha betalat om han hade fortsatt att utöva sin verksamhet på samma villkor i medlemsstaten i fråga (se ovannämnda domen i målet Lafuente Nieto, punkterna 39 och 40).

23. Denna tolkning bekräftas av de nya bestämmelser som infördes i avsnitt D punkt 4 i bilaga 6 till förordningen genom förordning nr 1248/92, enligt vilken beräkningen av den teoretiska spanska förmånen [skall] ske på grundval av den försäkrades faktiska avgifter under åren närmast före betalningen av den sista avgiften till den spanska socialförsäkringen och det fastställda pensionsbeloppet skall ökas och regleras för varje efterföljande år och till och med året närmast föregående det då försäkringsfallet inträffar för pensioner av samma slag.

24. Dessa nya bestämmelser är visserligen i princip inte tillämpliga på pensioner som beviljats före den 1 juni 1992, dock med undantag för den möjlighet som ges de berörda genom den nya artikel 95a i förordningen att begära förnyad granskning av sina rättigheter med beaktande av dessa regler. Såsom domstolen redan har anmärkt i punkt 42 i den ovannämnda domen i målet Lafuente Nieto preciserar bestämmelserna i fråga endast betalningssätten, genom att ange att de genomsnittliga avgifterna fastställs med hänsyn endast till de försäkringsperioder som fullgjorts enligt den berörda lagstiftningen, utan att därför ändra innehållet i artikel 47.1 e, och bestämmelserna syftar endast till att garantera att denna regel är förenlig med de principer som anges i artikel 51 i fördraget.

25. Kommissionen har likväl vid förhandlingen hävdat att tillämpningen av dessa regler inte får leda till att arbetstagare går miste om förmåner till följd av att konventionen om social trygghet mellan Förbundsrepubliken Tyskland och Kungariket Spanien av den 4 december 1973 (nedan kallad konventionen), vilken trädde i kraft den 1 november 1977, slutat vara tillämplig sedan dessa regler trätt i kraft. Enligt kommissionen skulle det vara mindre fördelaktigt för de berörda om förordningens bestämmelser tillämpades än om artikel 25.1 b i konventionen tillämpades, eftersom det enligt denna regel är möjligt att utgå från arbetstagarens avgifter i slutet av dennes yrkeskarriär i Tyskland, med beaktande av de avgifter som gäller i Spanien för denna yrkesgrupp.

26. Det skall i detta sammanhang erinras om att domstolen i sin dom av den 7 februari 1991 i mål C-227/89, Rönfeldt (Rec. 1991, s. I-323) har fastställt att artiklarna 48 och 51 i fördraget hindrar att berörda arbetstagare går miste om sociala trygghetsförmåner till följd av att gällande konventioner mellan två eller flera medlemsstater, vilka införlivats med nationell rätt, inte kan tillämpas sedan förordning nr 1408/71 trätt i kraft. Domstolen har i sin dom av den 9 november 1995 i mål C-475/93, Thévenon (REG 1995, s. I-3813), preciserat att denna princip dock inte är tillämplig på arbetstagare som utnyttjat sin rätt till fri rörlighet först efter det att nämnda förordning trädde i kraft.

27. Det är ostridigt mellan parterna i målen vid den nationella domstolen att de berörda arbetade i Tyskland redan innan förordningen trädde i kraft i Spanien den 1 januari 1986, varigenom förordningens bestämmelser enligt artikel 6 normalt ersatte bestämmelserna i den tysk-spanska konventionen. Denna nyordning får emellertid inte innebära att de berövas sina rättigheter och förmåner enligt nämnda konvention.

28. Det skall vidare anmärkas att den spanska regeringen vid förhandlingen ifrågasatte kommissionens påstående att det vore mer fördelaktigt för de berörda om konventionen tillämpades än om förordningen tillämpades. Såsom generaladvokaten har anmärkt i punkt 37 i sitt förslag till avgörande har uppräkningen av avgifternas värde, i enlighet med förordningens bestämmelser, såsom de har tolkats av domstolen och såsom anmärkts ovan i punkt 21 i denna dom, samma syfte som uppräkningen i konventionen och bör göra det möjligt att uppnå detta syfte.

29. Det ankommer således på den nationella domstolen att kontrollera huruvida tilllämpningen av konventionen är mer eller mindre fördelaktig för de berörda än om förordningen tillämpas. Om det är mer fördelaktigt, skall i enlighet med den princip som framgår av den ovannämnda domen i målet Rönfeldt konventionens regler tillämpas som undantag. Om så inte är fallet, skall förordningens regler tillämpas, med den innebörd som de har enligt domstolens tolkning.

30. Tolkningsfrågan skall således besvaras på så sätt att artikel 47.1 e i rådets förordning, som blivit till artikel 47.1 g i den version av förordningen som följer av förordning nr 1248/92, innebär att beräkningen av de genomsnittliga avgifterna i sådana situationer som dem som utgör föremål för tvisterna vid den nationella domstolen endast grundas på de avgifter som har inbetalats enligt den berörda lagstiftningen och att förmånens teoretiska belopp som följaktligen erhålls vederbörligen skall uppvärderas och ökas som om den berörde hade fortsatt att utöva sin verksamhet på samma villkor i medlemsstaten i fråga. Om det visar sig att det för de arbetstagare som, när förordningen trädde i kraft i denna medlemsstat, redan arbetade i en annan medlemsstat vore mindre fördelaktigt om denna bestämmelse tillämpades, såsom den tolkats av domstolen, än om en tidigare konvention med denna medlemsstat skulle tillämpas, skall den nationella domstolen som undantag tillämpa denna konventions bestämmelser.

31. De kostnader som har förorsakats den spanska regeringen och Europeiska gemenskapernas kommission, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (femte avdelningen) — angående de frågor som genom beslut av den 15 och 17 januari 1996 förts vidare av Tribunal Superior de Justicia de la Comunidad de Extremadura, Cáceres — följande dom:

1 Ráttegångsspråk: spanska.