Förslag till avgörande av generaladvokat
I — Inledning
1. Denna talan avser överklagande av dom meddelad den 14 maj 1997 av Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt i de förenade målen T-70/92 och T-71/92, Florimex och VGB mot kommissionen. Genom denna dom ogiltigförklarade förstainstansrätten kommissionens beslut av den 2 juli 1992 om avslag på de klagomål som Florimex och VGB ingivit i enlighet med artikel 3.2 i rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, Första förordningen om tillämpning av fördragets artiklar 85 och 86 (nedan kallad förordning nr 17).
2. Det skall erinras om att konkurrensreglerna i EG-fördraget i enlighet med artikel 42 i EG-fördraget (nu artikel 36 EG) skall tillämpas på avtal om jordbruksprodukter endast i den mån rådet... beslutar detta.
II — Bakgrunden till förstainstansrättens dom
3. De faktiska omständigheterna i förevarande tvist finns sammanfattade i punkterna 1—51 i förstainstansrättens dom. I det följande skall endast de avsnitt av domen tas upp som är relevanta för prövningen av denna talan.
Berörda parter
4. VBA företräder mer än 3000 företag, varav den övervägande delen är nederländska och en mycket liten del är belgiska. På sitt område i Aalsmeer anordnar VBA auktioner med blomsterprodukter, särskilt färska snittblommor, krukväxter och trädgårdsväxter. VBA:s lokaler används främst för själva auktionerna, men en del av området är avsatt till uthyrning av affärslokaler för grossisthandel med blomsterprodukter. Hyresgästerna är framför allt grossister som handlar med snittblommor och, i mindre omfattning, distributörer av krukväxter.
5. Florimex är ett blomsterhandelsföretag som är etablerat i Aalsmeer. Företaget importerar blomsterprodukter från medlemsstater i Europeiska gemenskapen och från tredje länder för återförsäljning till i huvudsak grossister som är etablerade i Nederländerna.
6. VGB är en sammanslutning som har många nederländska grossister som handlar med blomsterprodukter som medlemmar, däribland Florimex. VGB har till syfte att främja grossisthandeln med blomsterprodukter i Nederländerna och att vara samtalspartner vid kontakter med myndigheter och auktionsföretag.
VBA:s stadgar
7. Enligt artikel 17 i VBA:s stadgar skall medlemmarna sälja sina produkter på auktioner som anordnas på kooperativets område. Medlemmarna faktureras en avgift eller kommission (utropsavgift) för VBA:s tjänster. Denna avgift uppgick år 1991 till 5,7 procent av försäljningsintäkten.
Kommissionens beslut från år 1988
8. År 1982 ingav Florimex i enlighet med artikel 3.1 i förordning nr 17 ett klagomål för att kommissionen skulle konstatera en överträdelse av bestämmelserna i artiklarna 85 och 86 i EG-fördraget (nu artikel 82 EG) från VBA:s sida, i synnerhet vad rörde reglerna för direktanskaffning för distributörerna som var etablerade på dess område.
9. Den 5 november 1984 ansökte VBA hos kommissionen om ett ickeingripandebesked enligt artikel 2 i förordning nr 17 eller om ett gynnsamt beslut i enlighet med artikel 2 i förordning nr 26 eller i sista hand ett beslut om undantag med stöd av artikel 85.3 i fördraget vad framför allt avsåg stadgarna, auktionsföreskrifterna, handelsavtalen, de allmänna hyresvillkoren för affärslokalerna och nivån på kommissioner och avgifter.
10. Den 26 juli 1988 antog kommissionen beslut 88/491/EEG om ett förfarande enligt artikel 85 i EEG-fördraget (IV/31.379 — Bloemenveilingen Aalsmeer, nedan kallat beslutet från år 1988). I detta beslut fastslog kommissionen följande:
Andringar som införts i interna föreskrifter efter beslutet från år 1988
11. Från och med den 1 maj 1988 avskaffade VBA formellt de interna bestämmelserna om inköpsåtaganden och begränsningar av möjligheten att fritt förfoga över varor, samt ordningen med avgifter samtidigt som det infördes en nyttjandeavgift (facilitaire heffing). Denna ordning som har ändrats flera gånger enligt kommissionens anvisningar äger tillämpning på direktanskaffning för distributörer som är etablerade på VBA:s område och på försäljning som inte har skett genom VBA.
12. Genom ett cirkulär av den 29 april 1988 upphävde VBA, med verkan från och med den 1 maj 1988, dessutom de begränsningar som fram till dess hade föreskrivits i handelsavtalen, särskilt de som avsåg försörjningskällorna. Det finns sedan dess tre typer av handelsavtal som täcker något olika situationer (beroende på om leverantören hyr en affärslokal av VBA eller om han redan tidigare hade ett handelsavtal). Enligt alla dessa avtal tillämpas en avgift om 3 procent av bruttovärdet på varor som levereras till kunder på VBA:s område. Avtalen avser produkter som i allmänhet inte odlas i Nederländerna och därför skiljer sig från de produkter som medlemmarna i kooperativet vanligen lämnar för försäljning på auktion.
Återupptagande av det administrativa förfarandet
13. Genom skrivelser av den 18 maj, den 11 oktober och den 29 november 1988 ingav Florimex formellt ett klagomål, registrerat under nr IV/32.751, till kommissionen och gjorde gällande att nyttjandeavgiften hade samma syfte eller resultat som den ordning med 10 procent som kommissionen förbjudit i beslutet från år 1988 och att nivån på nyttjandeavgiften till och med var högre för vissa produkter. VGB ingav ett liknande klagomål genom skrivelse av den 15 november 1988.
14. Den 19 juli 1988 anmälde VBA sina ändrade föreskrifter, bland annat den nya nyttjandeavgiften, som beslutats med verkan från och med den 1 maj 1988, till kommissionen, dock utan att nämna de nya handelsavtalen. Den 15 augusti 1988 anmäldes ytterligare ändringar av VBA:s föreskrifter till kommissionen.
15. Genom skrivelser av den 21 december 1988 underrättade kommissionen Florimex och VGB om att den hade inlett förfaranden gentemot VBA och uppgav att nyttjandeavgiften inte var diskriminerande i förhållande till de avgifter som skulle erläggas av medlemmarna och övriga leverantörer som sålde på VBA:s auktioner.
16. Den 4 april 1989 offentliggjorde kommissionen meddelande 89/C 83/03, i enlighet med artikel 19.3 i rådets förordning nr 17 och med stöd av artikel 2 i rådets förordning nr 26. I detta meddelande uppgav kommissionen att den avsåg att fatta ett för VBA gynnsamt beslut med avseende på föreskrifterna beträffande VBA:s medlemmars och andra leverantörers anskaffning för auktionsförsäljning och villkoren för sådan försäljning och således den nyttjandeavgift som åläggs leverantörerna vid direktanskaffning för de distributörer som är etablerade på VBA:s område.
17. Genom skrivelser av den 3 maj 1989 ingav Florimex och VGB yttranden över meddelandet av den 4 april 1989. Den 7 februari 1990 anmälde VBA sina kompletterande föreskrifter avseende tillämpningsföreskrifter för nyttjandeavgiften till kommissionen. Enligt dessa kunde en leverantör undslippa nyttjandeavgiften genom att betala ett schablonbelopp om 5 procent av produkternas värde. Samma dag anmälde VBA de nya handelsavtalen till kommissionen.
18. Genom skrivelse av den 24 oktober 1990 upplyste kommissionen klagandena om sin avsikt att meddela ett gynnsamt beslut för VBA. Klagandena upprepade sina argument i skrivelser av den 26 november och den 17 december 1990 samt vid ett möte med de ansvariga vid kommissionen som ägde rum den 27 november 1990.
Kommissionens beslut som överklagats till förstainstansrätten
19. Genom skrivelse av den 4 mars 1991 underrättade kommissionen klagandena, i enlighet med artikel 6 i kommissionens förordning nr 99/63/EEG av den 25 juli 1963 om sådana förhör som avses i artikel 19.1 och 19.2 i rådets förordning nr 17 (nedan kallad förordning nr 99/63) om att de uppgifter som den erhållit inte gav den möjlighet att bifalla deras klagomål avseende den nyttjandeavgift som VBA begärde. De överväganden som föranledde kommissionen att dra denna slutsats presenterades detaljerat i en handling som bifogades skrivelsen.
20. Vad beträffar tillämpningen av artikel 2.1 första meningen i förordning nr 26 på anskaffning för auktionsförsäljning konstaterade kommissionen bland annat följande, i punkt II 2 a i den handling som hade bifogats skrivelsen av den 4 mars 1991:
21. Den 17 april 1991 svarade sökandena kommissionen och förklarade att de vidhöll sina klagomål. Sökandena gjorde bland annat gällande att kommissionen inte hade tagit ställning till samtliga angivna faktiska omständigheter och att skrivelsen av den 4 mars 1991 således inte kunde anses som ett meddelande enligt artikel 6 i förordning nr 99/63.
22. Den 2 juli 1992 skickade kommissionen ett rekommenderat brev till sökandenas advokat, där denne underrättades om det slutgiltiga avslaget på sökandenas klagomål avseende nyttjandeavgiften. I denna skrivelse (nedan kallad det omtvistade beslutet) preciserade kommissionen att motiveringen i denna var ett tillägg till och en förklaring av motiveringen i kommissionens skrivelse enligt artikel 6 av den 4 mars 1991, som den hänvisade till.
III — Förstainstansrättens dom
23. Den 21 september 1992 väckte Florimex och VGB två skilda fall av talan mot det omtvistade beslutet. Målen förenades genom beslut av den 14 juni 1993.
24. Förstainstansrätten fastslog att de argument som framförts till stöd för de två första grunderna om rättsstridighet var ogrundade och biföll talan med hänvisning till den tredje och den fjärde grunden om rättsstridighet och ogiltigförklarade följaktligen kommissionens beslut av den 2 juli 1992.
IV — Prövning i sak
25. VBA åberopar åtta grunder för upphävande av förstainstansrättens dom: den första grunden avser överträdelse och felaktig tillämpning av artikel 190 i EG-fördraget (nu artikel 253 EG) och av bestämmelser om begränsning av domstolens befogenhet att företa skönsmässiga bedömningar av administrativa rättsakter. Den andra grunden avser överträdelse och felaktig tillämpning av artikel 2.1 andra meningen i förordning nr 26. Den tredje grunden avser överträdelse och felaktig tillämpning av artikel 85.1 i EG-fördraget. Den fjärde, den femte, den sjätte och den åttonde grunden avser slutligen överträdelse och felaktig tillämpning av artikel 2.1 första meningen i förordning nr 26.
Den första grunden angående överträdelse av artikel 190 i EG-fördraget och bestämmelser om begränsning av domstolens befogenhet att företa skönsmässiga bedömningar av administrativa rättsakter
26. Som första grund har VBA åberopat överträdelse och felaktig tillämpning av artikel 190 i fördraget och regler om begränsningen av domstolens befogenhet att företa skönsmässiga bedömningar av administrativa rättsakter. VBA anser att förstainstansrätten gjort en felaktig tolkning av artikel 190 i fördraget med avseende på skyldigheten att motivera ett beslut om avslag på ett klagomål om överträdelse av konkurrensreglerna. Vid bedömningen av grunden avseende bristande motivering hade förstainstansrätten dessutom på nytt prövat alla de faktiska och rättsliga omständigheter som fastslagits inom ramen för det administrativa förfarandet. Förstainstansrätten hade därigenom dels företagit en prövning som inte ingår i dess behörighet utan uteslutande ankommer på administrationen, dels ogiltigförklarat det omtvistade beslutet på grund av formfel sedan den medgett att den berörda rättsakten antagits på grundval av en felaktig tillämpning av konkurrensreglerna och inte på grundval av en bristande motivering.
27. VBA hävdar att kommissionen vid tilllämpning av konkurrensreglerna, särskilt artikel 85.1 i EG-fördraget, på rättsakter som avser jordbruksprodukter har en stor befogenhet att företa skönsmässig bedömning, som inskränker omfattningen av domstolsprövningen sak. Den har påpekat att om administrationen ålades att mer detaljerat motivera varje beslut om tillämpning av konkurrensreglerna skulle den domstol som skall avgöra lagenligheten av en sådan rättsakt ges möjlighet att företa en sådan prövning av bedömningen som uteslutande hör till administrationens behörighet. VBA har tillagt att beslutet att avskriva ett klagomål inom konkurrensområdet i vart fall inte är underställt samma krav på motivering som ett beslut i sak avseende klagomålet. Kommissionen är således inte skyldig att ta hänsyn till alla de argument som åberopats av parterna utan är endast skyldig att beakta de faktiska och rättsliga omständigheter som har föranlett den att komma till en viss slutsats.
28. Innan det skall bedömas huruvida de skäl är berättigade som har åberopats som stöd för denna delgrund avseende rättsstridighet hos rättsakten, skall i korthet erinras om de avsnitt i motiveringen till förstainstansrättens dom som är av intresse i detta avseende.
29. Som det nyss har erinrats om hävdar VBA att detta resonemang är felaktigt, eftersom förstainstansrätten, när den felaktigt fastslog att motiveringen var otillräcklig, inte tog hänsyn till det omtvistade beslutets natur, och närmare bestämt det faktum att det är ett beslut om avskrivning i vilket ställning inte tas till de frågor i sak som de angivna faktiska omständigheterna väcker.
30. Denna invändning saknar enligt min mening grund.
31. Den andra och den tredje delen av den första grunden avser förstainstansrättens sätt att pröva rättsaktens lagenlighet. I det följande sammanfattas således parternas ställningstaganden i detta avseende.
32. Vid prövningen av den andra och den tredje delen av den första grunden för upphävande gör VBA gällande att förstainstansrätten, vid prövningen av de faktiska omständigheterna och kvalificeringen av dessa med avseende på den rättsliga ramen i artikel 2 i förordning nr 26, inte har nöjt sig med att granska huruvida det har förekommit ett uppenbart fel i bedömningen av de faktiska omständigheterna, utan har gjort en komplex och ingående kvalificering av de faktiska omständigheterna i fråga. Detta tillvägagångssätt strider mot domstolens rättspraxis enligt vilken endast en uppenbart oriktig kvalificering av de faktiska omständigheterna kan godtas för en ogiltigförklaring. Vid förfarandet inför förstainstansrätten begärde en domare att kommissionen skulle bevisa i vilken mån bedömningen av de faktiska omständigheterna var berättigad och lät på så sätt uppgiften att bevisa rättsaktens lagenlighet återfalla på kommissionen, och visade med detta att det inte ankom på sökanden att bevisa att dess påståenden på denna punkt var berättigade. Förstainstansrätten företog dessutom en fullständig och ingående prövning av de faktiska omständigheterna i akten och hade genom detta tillvägagångssätt i själva verket satt sig i kommissionens ställe genom att utföra en kontroll av administrativ karaktär. Ett sådant sätt att förfara är enligt klaganden inte förenligt med rättsakternas administrativa karaktär och äventyrar således rättssäkerheten. VBA påpekar slutligen att medan Florimex i sin talan åberopade både bristande motivering och felaktig kvalificering av de faktiska omständigheterna, har förstainstansrätten i sin dom prövat om dessa båda grunder är välgrundade endast mot bakgrund av grunden avseende bristande motivering, samtidigt som den ändå har gjort en noggrann prövning av den bedömning av de faktiska omständigheterna som återfinns i kommissionens beslut.
33. Även den andra delen av invändningen om rättsstridighet i den första grunden, som gäller omfattningen av förstainstansrättens befogenhet att företa skönsmässig bedömning i fråga om det omtvistade beslutet, förefaller mig sakna grund. Det skall erinras om domstolens fasta rättspraxis enligt vilken förstainstansrätten, även om den generellt sett gör en fullständig prövning av huruvida villkoren för tillämpning av artikel 85.1 är uppfyllda, måste begränsa sin prövning av en sådan bedömning till att undersöka om förfarandereglerna följts, om motiveringen är tillräcklig, om de faktiska omständigheterna är materiellt korrekta samt undersöka att det inte föreligger något uppenbart misstag i bedömningen och att det inte föreligger maktmissbruk. Den felaktiga tillämpning av konkurrensreglerna som kan följa av en inkorrekt framställning och kvalificering av de faktiska omständigheterna måste således kunna fastställas i domstol, även när en bedömning av lämpligheten från teknisk och ekonomisk synpunkt har skett på grundval av kriterier som inte hör till dess befogenhet att företa skönsmässig bedömning.
34. Med den tredje delen av invändningen om rättsstridighet i den första grunden gör VBA gällande att förstainstansrätten har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att konstatera bristande motivering och därvid ta hänsyn, inte till lämpligheten av de faktiska omständigheter på vilka rättsakten grundas, utan på själva innehållet i rättsakten och närmare bestämt den påstådda felaktiga tillämpningen av konkurrensreglerna på det avtal som slutits mellan medlemsföretagen i VBA.
35. Någon annan slutsats kan inte dras av ovannämnda dom i målet kommissionen mot Sytraval och Brink's France, där domstolen prövade en talan som kommissionen väckt mot förstainstansrättens dom av den 28 september 1995. I denna dom fastställde domstolen att förstainstansrätten hade gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att den inte gjorde den nödvändiga skillnaden mellan kravet på motivering [av institutionen] och [det omtvistade] beslutets lagenlighet. Förstainstansrättens dom gällde beslutet om avslag på klagomål mot statligt stöd som beviljats av Republiken Frankrike. Förstainstansrätten ogiltigförklarade beslutet om avslag på grund av bristande motivering. I sitt överklagande hävdade kommissionen att förstainstansrätten hade blandat ihop det rent processrättsliga kravet på motivering med beslutets lagenlighet. Domstolen godtog detta skäl och fastslog att förstainstansrätten hade gjort en samlad bedömning av grunden om bristande motivering och grunden om uppenbart oriktig bedömning (i meningen felaktig kvalificering av de faktiska omständigheterna) och därefter hade ogiltigförklarat det omtvistade beslutet endast på [grundval av] att artikel 190 i fördraget hade åsidosatts. Genom att göra så har förstansinstansrätten [u]nder förevändning att beslutet var otillräckligt motiverat... anklagat kommissionen för att ha gjort en uppenbart felaktig bedömning, till följd av brister i kommissionens handläggning av ärendet. Enligt domstolen hade förstainstansrätten följaktligen gjort sig skyldig till felaktig rättstilllämpning (punkterna 68—72).
36. Av detta följer att även denna del av invändningen avseende domens rättsstridighet saknar grund.
Den andra grunden avseende åsidosättande och felaktig tillämpning av artikel 2.1 andra meningen i förordning nr 26.
37. Som andra grund för upphävande åberopar klaganden åsidosättande och felaktig tillämpning av artikel 2.1 andra meningen i förordning nr 26, enligt vilken artikel 85.1 inte gäller vissa avtal mellan lantbrukare, såvida inte kommissionen finner att konkurrensen sätts ur spel eller att förverkligandet av de mål som anges i fördragets artikel 39 äventyras därigenom. Klaganden klandrar förstainstansrätten för att den i punkt 138 i domen med orätt har ansett att den inte behövde ta ställning till huruvida artikel 2.1 andra meningen var tillämplig eftersom den ansåg att kommissionens beslut uteslutande grundade sig på undantagen i den första meningen i artikel 2 och att följaktligen endast det allmänna undantaget i denna bestämmelse var tillämpligt.
38. Även denna grund för upphävande saknar grund. Det skall i första hand erinras om att kommissionen i den skrivelse som skickades till Florimex och VGB, i enlighet med artikel 6 i förordning nr 99/63, fastslog att artikel 85.1 i fördraget i enlighet med artikel 2.1 första meningen i förordning nr 26 inte gäller avtal som slutits mellan medlemmar i ett kooperativ, i den mån som sådana avtal är nödvändiga för förverkligandet av de mål som anges i artikel 39 i fördraget. Kommissionen har kommit till denna slutsats genom att pröva avtalets lagenlighet uteslutande på grundval av den första meningen i artikel 2.1 och således med hänvisning till jordbrukspolitikens mål i allmänhet och inte till möjligheten att återföra avtalet i fråga till en av de kategorier av avtal som anges i andra meningen i denna punkt.
Den tredje grunden avseende åsidosättande och felaktig tillämpning av artikel 85.1 i EG-fördraget
39. Som tredje grund kritiserar VBA förstainstansrätten för att den, i strid med fast rättspraxis, i sin dom inte har beaktat att nyttjandeavgiften är en sådan begränsning i konkurrensen som är avsedd att säkerställa att sammanslutningen fungerar tillfredsställande och för att upprätthålla dess förhandlingskraft gentemot producenterna och att den följaktligen utgör ett åsidosättande av artikel 85.1 i EG-fördraget.
40. Jag delar fullständigt de av Florimex framförda synpunkterna. Kooperativet utgår i huvudsak från den principen att artikel 85.1 inte är tillämplig i målet, eftersom avtalet inte har någon begränsande verkan på konkurrensen. Detta antagande är dock inte korrekt. I motsats till vad som görs gällande i talan har kommissionen i sitt beslut inte uteslutit att artikel 85.1 i EG-fördraget är tillämplig på VBA:s föreskrifter av det skälet att de begränsningar av konkurrensen som de innebär är nödvändiga för kooperativets överlevnad, och att VBA:s kooperativa form i verkligheten inte har någon inverkan på den fria konkurrensen inom sektorn. Tvärtemot har kommissionen utgått från den förutsättningen, att liksom det i beslutet från år 1988 ansågs att de köpare som är etablerade på VBA:s område utgör en grupp som är tillräckligt betydande för att de begränsningar av konkurrensen som har avtalats med dem skall kunna omfattas av tillämpningen av förbudet mot konkurrensbegränsande samverkan i artikel 85.1 i fördraget, har avtalen som är föremål för det omtvistade beslutet samma ekonomiska betydelse och omfattas därför av förbudet mot konkurrensbegränsande samverkan (punkt 1 i skrivelsen i enlighet med artikel 6). Kommissionen prövade därefter om det ovannämnda undantaget i artikel 2 var tillämpligt i målet. Kommissionen bedömde VBA:s föreskrifter särskilt med avseende på föremålet för verksamheten i de företag som inte var medlemmar i VBA och ansåg att föreskrifterna utgjorde ett avtal som har konkurrensbegränsande verkningar (punkt 2 i skrivelsen i enlighet med artikel 6).
41. Härav följer att även denna grund för upphävande måste underkännas.
Den fjärde, den femte, den sjätte, den sjunde och den åttonde grunden avseende åsiodsättande och felaktig tillämpning av artikel 2.1 första meningen i förordning nr 26
42. Som fjärde, femte, sjätte, sjunde och åttonde grund för upphävande åberopar VBA åsidosättande och felaktig tillämpning av artikel 2.1 första meningen i förordning nr 26 som stadgar följande: Fördragets artikel 85.1 gäller inte sådana avtal, beslut och förfaranden som avses i föregående artikel och som utgör en integrerad del av en nationell marknadsorganisation eller som är nödvändiga för att förverkliga de mål som anges i fördragets artikel 39, och detta med hänvisning till den bedömning i fråga om olika delar av invändningen avseende nyttjandeavgiftens rättsstridighet som har lagts fram i punkterna 146 —196 i domen.
43. Som fjärde grund åberopar VBA åsidosättande och felaktig tillämpning av artikel 2.1 första meningen genom att hävda att förstainstansrätten i punkterna 146—153 i domen med orätt har ansett att eftersom kommissionen grundat sig på en mer extensiv tolkning av artikel 2 än den som låg till grund för tidigare beslut borde [den] ha gjort sitt resonemang särskilt tydligt. Enligt VBA berodde förstainstansrättens felaktiga tolkning på det faktum att den prövat nyttjandeavgiftens lagenlighet utan att ta hänsyn till VBA:s samtliga föreskrifter. Enligt VBA måste nämligen nyttjandeavgifterna prövas i förhållande till samtliga de åtaganden som är förenade med VBA:s huvudsakliga verksamhet, nämligen att organisera auktioner med blomsterprodukter.
44. I detta avseende skall allra först erinras om förstainstansrättens överväganden i punkterna 146—153 i domen.
45. I huvudsak kritiserar VBA förstainstansrätten dels för att den bedömde nyttjandeavgiften utan att beakta andra åtaganden och rättigheter som följer av kooperativets föreskrifter, dels för att den har ansett att det faktum att det i de grundläggande förordningarna för gemensam organisation av marknaden saknas en uttrycklig hänvisning till möjligheten att inrätta en nyttjandeavgift i princip utesluter möjligheten att tillämpa undantaget i artikel 2.1 första meningen i förordning nr 26.
46. Båda dessa invändningar saknar grund.
47. Härav följer att även denna grund för upphävande saknar grund.
48. Med de fyra sista grunderna för upphävande ifrågasätter VBA lagenligheten av den framställning och kvalificering av de faktiska omständigheterna som görs i punkterna 155—198 i motiveringen till domen. Förstainstansrätten prövar där de främsta argumenten som kommissionen grundat sig på för att motivera att artikel 2.1 första meningen i förordning nr 26 är tillämplig på nyttjandeavgiften. Dessa grunder avser i huvudsak behovet att säkerställa VBA:s överlevnad, förekomsten av en motprestation för uttaget av nyttjandeavgiften och att nyttjandeavgiften har en verkan som liknar den verkan som det lägsta utropspriset på en auktion har (punkt 154). Dessa punkter innefattar dessutom en prövning av den invändning som framförts av Florimex i dess talan vid förstainstansrätten om diskriminerande behandling av olika leverantörer som har tillträde till VBA:s organisation.
49. Som femte grund hävdar VBA att förstainstansrätten med orätt har ansett att nyttjandeavgiften är ett hinder för tillträde till den nederländska marknaden för blomsterprodukter. Denna avgift avser nämligen endast en särskild typ av anskaffning för företag som är etablerade inom VBA:s område, närmare bestämt den anskaffning genom utomstående leverantörer som levererar sina produkter direkt till dessa företag. Det är vidare obefogat att, som förstainstansrätten gör, anse att nyttjandeavgiften påverkar nivån på försäljningspriset för konsumenten, eftersom handlarna-leverantörerna ensamma bär avgiften. Den omständigheten slutligen att de största nederländska företagen inom sektorn återfinns bland medlemmarna i VBA rättfärdigar inte att nyttjandeavgiften skall anses avskärma marknaden i fråga och främja att dessa företags ställning på denna marknad stärks.
50. Enligt min mening kan dessa grunder, med undantag för den sjunde grunden, dock endast beträffande de frågor i sak som väcks i denna, koncentreras till en enda invändning avseende förstainstansrättens påstått felaktiga framställning av de faktiska omständigheterna angående a) nyttjandeavgiftens verkningar på utomstående företag och på försäljningspriset för konsumenten (femte grunden), b) brist på överensstämmelse mellan de tjänster som kooperativet faktiskt tillhandahåller och beloppet av den nyttjandeavgift som påförs utomstående leverantörer (den sjätte grunden) och c) särbehandlingen av VBA:s olika leverantörer (den åttonde grunden).
51. Som sjunde grund kritiserar klaganden i huvudsak förstainstansrätten för att den felaktigt har kvalificerat nyttjandeavgiften som ett minimipris på marknaden. Denna invändning innehåller en rättsfråga som skall prövas i sak, eftersom den framför allt avser förstainstansrättens bedömning av rättsstridigheten av ett minimipris för jordbruksprodukter som har fastställts genom avtal. I det avseendet vill jag endast framhålla att förstainstansrätten med rätta har ansett att, eftersom priserna på jordbruksprodukter inte fastställts inom ramen för den gemensamma organisationen av marknaden, kan inte de avtal mellan företag som avser produktpriset anses vara lagenliga. Detta bekräftas av att de avtal som omfattas av jordbruksundantaget i artikel 2.1 andra meningen i förordning nr 26 uttryckligen är uteslutna. Av detta följer att ifrågavarande invändning ur den synpunkten saknar grund. För övrigt hör även denna invändning, liksom de tre andra grunderna som prövas i detta fall, till ett ifrågasättande av framställningen av de faktiska omständigheterna, eftersom den i huvudsak avser avgiftens faktiska inverkan på produktens slutpris.
52. Det är emellertid ostridigt att överklagandet av en dom från förstainstansrätten skall vara begränsat till rättsfrågor och enligt domstolens fasta rättspraxis inte kan innebära att förstainstansrättens bedömning av de faktiska omständigheterna prövas på nytt. Förstainstansrätten är nämligen ensam behörig att fastställa vilka faktiska omständigheter som är relevanta, utom då de innehållsmässiga felaktigheterna beror på handlingarna i det aktuella målet. Med den följden att [n]är förstainstansrätten har fastställt eller bedömt de faktiska omständigheterna, är domstolen enligt artikel 168a i fördraget behörig att pröva förstainstansrättens rättsliga bedömning av dessa omständigheter och de rättsliga följderna därav. Av detta följer att det måste anses att den femte, den sjätte och den åttonde grunden samt delvis den sjunde grunden, som alla avser framställningen av de faktiska omständigheterna, inte kan prövas.
53. Mot bakgrund av vad ovan anförts anser jag således att även de fyra sista grunderna för upphävande saknar grund.
Rättegångskostnader
54. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 118 skall tillämpas i mål om överklagande, skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Med hänsyn till att VGB och Florimex uttryckligen har framställt ett sådant yrkande föreslår jag att domstolen skall förplikta klaganden att ersätta dessa båda företags rättegångskostnader. Dessutom föreslår jag att kommissionen skall bära sin rättegångskostnad, i enlighet med artikel 69.4 i rättegångsreglerna.
Förslag till avgörande
55. Mot bakgrund av dessa överväganden föreslår jag att domstolen skall
1 Originalspråk: italienska.
2 REG 1997,5. II-693.
3 EGT 13, 1962, s. 204; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8.
4 EGT 30, 1962, s. 993; svensk specialutgåva, område 4, volym 1, s. 3.
5 Punkterna 1—6 i domen.
6 Punkterna 7—14 i domen.
7 Punkterna 15—18 i domen.
8 EGT L 262, s. 27.
9 Punkterna 19—23 i domen.
10 Punkterna 25—36 i domen.
11 Punkterna 37—47 i domen.
12 EGT 127, 1963, s. 2268; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 32.
13 EGT L 166, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 10, s. 8.
14 EGT L 118, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 4, s. 162.
15 Punkt 78 i domen.
16 Se särskilt domstolens dom av den 2 april 1998 i mål C-367/95 P, kommissionen mot Sytraval och Brink's France (REG 1998, s. I-1719), punkt 63.
17 Se domstolens beslut av den 16 september 1997 i mål C-59/96 P, Koelman mot kommissionen (REG 1997, s. I-4809), särskilt punkt 42, som bekräftar förstainstansrättens dom av den 9 januari 1996 i mål T-575/93, Koelman mot kommissionen (REG 1996, s. II-1), punkterna 39 och 40. Se även i samma riktning förstainstansrättens dom av den 29 juni 1993 i mål T-7/92, Asia Motor France m.fl. mot kommissionen (REG 1993, s. II-669), punkt 30, av den 18 september 1996 i mål T-387/94, Asia Motor France m.fl. mot kommissionen (REG 1996, s. II-961), punkt 46, av den 16 september 1998 i de förenade målen T-133/95 och T-204/95, IECC mot kommissionen (REG 1998, s. II-3645), punkt 125 och följande punkter, och slutligen av den 17 juli 1998 i mål T-111/96, ITT Promedia mot kommissionen (REG 1998, s. II-2937), punkt 79.
18 Denna rättspraxis går tillbaka till förstainstansrättens dom av den 18 september 1992 i mål T-24/90, Automec mot kommissionen (REG 1992, s. II-2223; svensk specialutgåva, volym 13, s. II-61), särskilt punkterna 77—85, i vilken förstainstansrätten fastställde att klagomål om en överträdelse kan avskrivas när det inte har något gemenskapsintresse. Vidare fastslog förstainstansrätten att kommissionen i ett sådant fall är skyldig att framlägga de rättsliga och faktiska hänsynstaganden som har föranlett den att dra slutsatsen att det inte finns ett tillräckligt gemenskapsintresse för att motivera att den inleder utred-ningsåtgärder och att denna motivering var underställd rättens prövning. Se även i samma riktning förstainstansrättens dom av den 18 maj 1994 i mål T-37/92, BEUC och NCC mot kommissionen (REG 1994, s. II-285), punkt 47.
19 Se dom av den 28 maj 1998 i mål C-7/95 P, Deere mot kommissionen (REG 1998, s. I-3111), punkt 34. Se dessutom de domar från domstolen till vilka denna dom hänvisar, särskilt domstolens dom av den 17 november 1987 i de förenade målen 142/84 och 156/84, BAT och Reynolds mot kommissionen (REG 1987, s. 4487; svensk specialutgåva, volym 9, s. 247). Bland domar som gäller avslag på klagomål inom konkurrensområdet skall erinras om förstainstansrättens ovannämnda dom av den 18 september 1992 i målet Automec II (punkt 80) och ovannämnd dom av den 18 september 1996 i målet Asia Motor France II (punkt 33).
20 Dom av den 12 december 1995 i mål C-399/93 (REG 1995, s. I-4515).
21 Dom av den 12 december 1995 i de förenade målen C-319/93, C-40/94 och C-224/94 (REG 1995, s. I-4471).
22 Se särskilt dom av den 15 december 1994 i mål C-250/92, DLG (REG 1994, s. I-5641), punkterna 34 och 35.
23 Domstolens dom av den 15 maj 1975 i mål 71/74 (REG 1975, s. 563).
24 Domen i målet C-399/93 (ovan fotnot 19).
25 Se särskilt domen i målet Deere mot kommissionen (ovan fotnot 18), punkt 18 och följande punkter.