lagen.nu
61997CC0266

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT SAGGIO — MÅL C-266/97 P VBA MOT VGB M.FL.

CELEX
61997CC0266
Datum
1999-07-08
Källa
eur-lex.europa.eu

synpunkter, är skyldig att beakta dessa. Det faktum att kommissionen inte har någon sådan skyldighet äventyrar nämligen den rätt för enskilda att tillhandahålla nya uppgifter om överträdelser av konkurrensreglerna, som redan har varit föremål för tidigare klagomål som kommissionen avskrivit, och skadar således den rätt att anmäla överträdelser av konkurrensreglerna som ges alla berörda genom artikel 3.2 i förordning nr 17.

Det faktum att det i det överklagade beslutet vad gäller motiveringen endast hänvisas till en tidigare rättsakt som uppenbarligen har karaktären av en icke-slutlig rättsakt räcker inte för att beslutet därigenom skall få karaktären av en bekräftande rättsakt. Det är nämligen fastslaget att motiveringen av en rättsakt kan baseras på sådana uppgifter som följer av det allmänna sammanhanget som just de uppgifter som framkommer av innehållet i de förberedande rättsakterna. Domstolen själv har uttryckt sig i den riktningen i en nyligen avkunnad dom i målet Ufex m.fl. mot kommissionen som avser ett beslut om avslag på ett klagomål om överträdelse av konkurrensreglerna. Domstolen, som bekräftade förstainstansrättens dom i samma tvist, har fastställt att kommissionen i ett beslut om slutgiltigt avslag på ett klagomål uttryckligen kan hänvisa till meddelandet enligt artikel 6 i förordning nr 99/63, eftersom motiveringen av en administrativ rättsakt kan innehålla hänvisningar till andra rättsakter, och särskilt ta hänsyn till lydelsen av en tidigare rättsakt, framför allt om rättsakten är konnex. Medan kommissionen i det omtvistade beslutet i målet Ufex m.fl. mot kommissionen återgav innehållet i skrivelsen enligt artikel 6 nöjer den sig i förevarande mål med att hänvisa till den tidigare rättsakten utan att ens summariskt återge innehållet i denna. I vart fall finns det enligt min mening inget som förbjuder kommissionen att motivera en rättsakt som den antar genom att enbart återge innehållet i en annan rättsakt som antagits inom ramen för samma förfarande, i synnerhet om denna har karaktären av en förberedande rättsakt.

35. På grundval av dessa överväganden anser jag att denna första grund för upphävande av förstainstansrättens dom saknar grund.

Den andra, den tredje, den fjärde och den femte grunden för upphävande: diskriminering av utomstående leverantörer

36. Som andra, tredje, fjärde och femte grund för upphävande kritiserar VGB förstainstansrätten i huvudsak för att den har gjort sig skyldig till en uppenbart felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna, när den åberopar diskriminering av de utomstående företag som önskar sälja sina produkter på VBA:s område. Denna diskriminering, som förstainstansrätten sätter i förbindelse med skillnaden i nivån på de avgifter som åläggs utomstående företag för att dessa skall få tillgång till kooperativets lokaler och tjänster, existerar inte eftersom särbehandlingen avser företag som erbjuder olika tjänster och VBA inte har skyldighet att garantera dessa lika behandling. Det förekommer nämligen dels leverantörer som ombesörjer direktanskaffning till de företag som finns på kooperativets område, dels leverantörer med vilka handelsavtal har slutits. Förstainstansrätten har felaktigt fastställt att VBA inte har visat att det avtalsmässiga förhållandet med utomstående företag hade ett annat innehåll och att det följaktligen förekom en privilegierad behandling av de företag som hyrde lokaler av VBA. I förfarandet i första instans tillhandahöll emellertid VBA modeller för handelsavtalen av vilka det framgick att de företag som hade slutit sådana avtal var skyldiga att hyra lokaler av VBA, och således erlägga en hyra till kooperativet, och att de dessutom var skyldiga att förse VBA med en viss typ av produkter. Klaganden hävdar att förstainstansrätten, med utgångspunkt från denna felaktiga framställning av de faktiska omständigheterna, har åsidosatt bestämmelserna på konkurrensområdet och särskilt artikel 85.1 i fördraget, när den ansåg att de avtal som slutits av VBA var förbjudna avtal. Förstainstansrätten har dessutom åsidosatt samma ickediskrimineringsprincip när den har tillämpat kriterierna om likabehandling på avtal med olika innehåll, eftersom det är fastslaget att denna princip innebär ett förbud mot att behandla identiska transaktioner olika. Slutligen är det omtvistade beslutet baserat på en felaktig rättstillämpning, eftersom förstainstansrätten, när den kvalificerade kommissionens bedömning av de faktiska omständigheterna som oriktig, hänvisade till punkterna 192 och 193 i den dom som förstainstansrätten avkunnade samma dag i de förenade målen T-70/92 och T-71/92, trots att samma domstol i den domen konstaterade att det inte förelåg någon felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna, utan snarare bristande motivering.

37. Grunderna för upphävande av förstainstansrättens dom i vad avser prövningen i sak av talan som väckts i första instans grundar sig enligt min mening på en enda invändning, som avser den påstått felaktiga bedömningen av förstainstansrätten i fråga om diskrimineringen av olika leverantörer som inte är medlemmar i VBA. På grundval av detta argument om rättsstridighet åberopar VBA åsidosättande av artikel 85.1 i fördraget, åsidosättande och felaktig tilllämpning av den allmänna ickediskrimineringsprincipen och slutligen åsidosättande av artikel 190 i fördraget.

38. På grundval av alla dessa synpunkter anser jag att överklagandet inte kan vinna bifall på de fyra grunder för upphävande som VBA har åberopat.

Överklagandet av den andra parten

39. Svarandena har ingett ett överklagande mot den del i förstainstansrättens dom i vilken deras yrkande om ogiltigförklaring av kommissionens beslut avseende bedömningen av Cultra-avtalens lagenlighet avslås. De anser att avslaget på deras yrkande om ogiltigförklaring grundas på en felaktig bedömning av sagda avtal av den anledningen att förstainstansrätten har uttalat sig om verkningarna av dessa avtal och prövat dem oberoende av kooperativets övriga interna föreskrifter, med den följden att den har fastställt kommissionens bedömning att sådana avtal är utan verkan på den gemensamma marknaden, och att artikel 85.1 i EG-fördraget således inte är tillämplig på dem. Förstainstansrätten har inte beaktat det faktum att på köpcentrumet sker inte endast de små detaljhandlarnas transaktioner utan även de stora företagens transaktioner och att där även sker försäljning av produkter avsedda för export.

Rättegångskostnader

40. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 118 skall tillämpas i mål om överklagande, skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Med hänsyn till att svarandena uttryckligen har framställt ett sådant yrkande föreslår jag att domstolen skall förplikta klaganden att ersätta företagens rättegångskostnader med undantag för de kostnader som är knutna till överklagandet av den andra parten. Jag föreslår dessutom att domstolen skall förplikta kommissionen att bära sina rättegångskostnader i enlighet med artikel 69.4 i rättegångsreglerna.

Förslag till avgörande

41. Med hänsyn till vad ovan anförts föreslår jag att domstolen skall

1 I det avseendet se ovannämnda dom i målet GEMA mot kommissionen, punkterna 17 och 18. I fråga om möjligheten att återuppta det administrativa förfarandet i de fall då nya omständigheter har inträffat som kan påverka kommissionens ställningstagande beträffande en eventuell anmäld överträdelse och som kan innebära ett återkallande eller en ändring av kommissionens beslut, med stöd av artikel 8.3 i förordning nr 17, se förstainstansrättens dom av den 28 oktober 1993 i mål T-83/92, Zunis Holding m.fl. mot kommissionen (REG 1993, s. II-1169; svensk specialutgåva, volym 14) och av den 8 juni 1995 i mål T-7/93, Langnese-Iglo mot kommissionen (REG 1995, s. II-1533), samt domstolens dom av den 1 oktober 1998 i mål C-279/95 P, Langnese-Iglo mot kommissionen (REG 1998, s. I-5609).

2 Dom av den 4 mars 1999 i mål C-119/97 P, Ufex m.fl. mot kommissionen (REG 1999, s. I-1341), särskilt punkterna 55—58.