Domstolens dom (sjätte avdelningen) den 1 oktober 1998
I mål C-127/97, angående en begäran enligt artikel 177 i EG-fördraget, från Bayerisches Verwaltungsgericht Regensburg (Tyskland), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan
DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden H. Ragnemalm samt domarna R. Schintgen, G. E Mancini, P. J. G. Kapteyn (referent) och G. Hirsch, generaladvokat: A. Saggio, justitiesekreterare: avdelningsdirektören H. A. Rühl,
med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från: Willi Burstein, genom advokaten B. Weber, Amberg, Freistaat Bayern, genom E. Boettcher, Generallandesanwalt bei der Landesanwaltschaft Bayern, München, Danmarks regering, genom avdelningschefen P. Biering, utrikesministeriet, i egenskap av ombud, Nederländernas regering, genom juridiske rådgivaren A. Bos, utrikesministeriet, i egenskap av ombud, Österrikes regering, genom ambassadören F. Cede, utrikesministeriet, i egenskap av ombud, Finlands regering, genom juridiske rådgivaren T. Pynnä, utrikesministeriet, i egenskap av ombud, Sveriges regering, genom departementsrådet E. Brattgård, utrikesdepartementets handelsavdelning, i egenskap av ombud, Europeiska gemenskapernas kommission, genom chefsjuristen R. Wainwright, i egenskap av ombud, biträdd av advokaten B. Wagenbauer, Bryssel,
med hänsyn till förhandlingsrapporten,
efter att muntliga yttranden har avgivits vid sammanträdet den 12 mars 1998 av: Willi Burstein, företrädd av B. Weber, Freistaat Bayern, företrädd av R. Beer, Oberlandesanwalt bei der Landesanwaltschaft Bayern, München, Frankrikes regering, företrädd av R. Loosli-Surrans, chargé de mission, utrikesministeriets rättsavdelning, i egenskap av ombud, Nederländernas regering, företrädd av biträdande juridiske rådgivaren M. Fierstra, utrikesministeriet, i egenskap av ombud, Österrikes regering, företrädd av Rechts an waits an wärter A. Bernhard, utrikesministeriet, Sveriges regering, företrädd av E. Brattgård och kommissionen, företrädd av R. Wainwright och B. Wägenbaur,
och efter att den 7 maj 1998 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
Bakgrund
Den första frågan
Den andra, tredje och fjärde frågan
Rättegångskostnader
1. Bayerisches Verwaltungsgericht Regensburg har genom beslut av den 13 mars 1997, som inkom till domstolens kansli den 28 mars 1997, i enlighet med artikel 177 i EG-fördraget stallt fyra frågor om tolkningen av rådets direktiv 76/769/EEG av den 27 juli 1976 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om begränsning av användning och utsläppande på marknaden av vissa farliga ämnen och preparat (beredningar) (EGT L 262, s. 201; svensk specialutgåva, område 13, volym 5, s. 229), i dess lydelse enligt rådets direktiv 91/173/EEG av den 21 mars 1991 (EGT L 85, s. 34; svensk specialutgåva, område 13, volym 10, s. 76), och av artikel 100a.4 i EG-fördraget.
2. Frågorna har uppkommit i ett mål där Willi Burstein väckt talan mot Gewerbeaufsichtsamt Regensburg (yrkesinspektionen i Regensburg) och yrkat ogiltigförklaring av ett beslut av denna myndighet avseende bortskaffande av farligt avfall.
3. I artikel 1.1 och artikel 1.3 i direktiv 76/769 föreskrivs följande:
4. I artikel 2 i direktiv 76/769 föreskrivs vidare följande:
5. I den ursprungliga versionen av bilagan till direktiv 76/769 nämndes inte pentaklorfenol (nedan kallat PCP).
6. Den 17 december 1989 antog Förbundsrepubliken Tyskland Pentachlorphenolverbotsverordnung (förordningen om förbud mot pentaklorfenol, BGBl. 1989, s. 2235, nedan kallad PCP-förordningen). Enligt 1 § första stycket i förordningen är den tillämplig på PCP, på natriumpentaklorfenol, övriga salter och föreningar av PCP, preparat som totalt innehåller mer än 0,01 procent av dessa ämnen samt på produkter som, till följd av att de behandlats med dessa preparat, innehåller mer än 5 milligram per kilo (ppm) av dessa. Enligt 2 § första stycket i PCP-förordningen är det förbjudet att yrkesmässigt, inom ramen för övrig näringsverksamhet eller i övrigt genom sysselsättning av löntagare tillverka, föra ut på marknaden eller använda de ämnen som avses i 1 § första stycket i förordningen.
7. Den 21 mars 1991 antog rådet med stöd av 100a i EG-fördraget direktiv 91/173, som ändrade direktiv 76/769 genom att det infördes en reglering avseende PCP.
8. I artikel 1 i direktiv 91/173 stadgas följande:
9. I artikel 2.2 i direktiv 91/173 föreskrivs att medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet före den 1 juli 1992.
10. Fjärde och femte övervägandena i direktiv 91/173 har följande lydelse:
11. I artikel 100a.4 i fördraget stadgas följande:
12. Den 2 augusti 1991 anmälde Förbundsrepubliken Tyskland, med stöd av denna bestämmelse, till kommissionen sitt beslut att fortsätta att tillämpa PCP-förordningen i stället för direktiv 91/173.
13. Genom beslut av den 2 december 1992 bekräftade kommissionen i enlighet med artikel 100a.4 i fördraget bestämmelserna i PCP-förordningen (kommissionens meddelande, EGT C 334, s. 8).
14. Genom dom av den 17 maj 1994 i mål C-41/93, Frankrike mot kommissionen (REG 1994, s. I-1829), ogiltigförklarade domstolen detta beslut av kommissionen med motiveringen att den inte uppfyllt sin motiveringsskyldighet enligt artikel 190 i EG-fördraget.
15. Genom skrivelse av den 18 maj 1994 till kommissionen bekräftade Förbundsrepubliken Tyskland sin avsikt att fortsätta tillämpa PCP-förordningen.
16. Genom beslut 94/783/EG av den 14 september 1994 om förbud mot pentaklorfenol (PCP) som anmälts av Förbundsrepubliken Tyskland (EGT L 316, s. 43) bekräftade kommissionen ånyo bestämmelserna i PCP-förordningen.
17. Genom beslut av den 17 september 1992 anmodade Gewerbeaufsichtsamt Regensburg Willi Burstein att såsom farligt avfall bortskaffa ungefär 120000 lådor ammunition som lagrats på hans mark i avvaktan på vidareförsäljning och vilka kom från den amerikanska arméns och den nationella folkarméns lager, med motiveringen att det var fråga om produkter som behandlats med PCP till en grad som översteg gränsvärdet 5 milligram per kilo som stadgas i PCP-förordningen.
18. Willi Burstein väckte talan vid Bayerisches Verwaltungsgericht Regensburg gentemot detta beslut och gjorde därvid bland annat gällande att det var oförenligt med direktiv 91/173.
19. Eftersom Bayerisches Verwaltungsgericht Regensburg hyste tvivel om vilken tolkning detta direktiv skulle ges har den beslutat att vilandeförklara målet och att ställa domstolen följande frågor:
20. Genom sin första fråga önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i om det gränsvärde som fastställs i punkt 23 första stycket i bilaga I till direktiv 76/769, och som infördes genom artikel 1 i direktiv 91/173, endast är tillämpligt på PCP och dess salter och estrar samt preparat som framställts av dessa ämnen, eller om detta värde även är tillämpligt på produkter som behandlats med dessa ämnen eller preparat.
21. Käranden i målet vid den nationella domstolen hävdar att det i direktiven 76/769 och 91/173 inte görs någon skillnad mellan dels begreppen ämnen och preparat, dels begreppet produkter som behandlats med dessa. För det första är definitionerna av ämnen och preparat i artikel 1.3 i direktiv 76/769 så vitt formulerade att de även omfattar produkter som behandlats med ämnena och preparaten i fråga. Vidare innehåller punkt 23 andra stycket a ett förbud mot användning av trä behandlat med PCP. Slutligen gäller flera andra direktiv som rör ändringar av direktiv 76/769 såväl själva ämnena och preparaten som produkter som behandlats med sådana ämnen och preparat.
22. Det skall anmärkas att enligt artikel 1.1 i direktiv 76/769 avser direktivet begränsningar i fråga om utsläppande på marknaden och användning inom medlemsstaterna av de farliga ämnen och preparat som anges i dess bilaga.
23. Enligt artikel 1.3 a och 1.3 b i direktiv 76/769 avses med ämnen kemiska grundämnen och deras föreningar i naturlig eller industriellt framställd form och med preparat blandningar eller lösningar som består av två eller flera ämnen.
24. Av detta följer att de begränsningar som införts genom direktiv 76/769 i fråga om utsläppande på marknaden och användning inom medlemsstaterna av de farliga ämnen och preparat som anges i dess bilaga inte är tillämpliga på produkter som behandlats med sådana ämnen och preparat, om inget annat stadgas.
25. Denna tolkning stöds av punkt 23 första stycket i bilaga I till direktiv 76/769, i dess lydelse enligt rådets direktiv 91/173/EEG, enligt vilken PCP (CAS nr 87-86-5) och dess salter och estrar inte får användas i koncentrationer som uppgår till 0,1 viktprocent eller högre i ämnen och preparat som släpps ut på marknaden.
26. Käranden i målet vid den nationella domstolen kan inte mot denna tolkning invända att punkt 23 andra stycket a i bilaga I till direktiv 76/769, i ändrad lydelse, innehåller ett förbud mot användning av trä behandlat med PCP.
27. Det framgår nämligen av själva lydelsen av punkt 23 att förbudet mot användning av trä behandlat med PCP i sådana fall som avses i punkt 23 andra stycket a första och andra strecksatsen utgör ett undantag från den undantagsbestämmelse som stadgas i punkt 23 andra stycket för ämnen och preparat avsedda att användas i industrianläggningar. Det är inom ramen för detta undantag som det är förbjudet att använda trä behandlat med PCP i koncentrationer som är högre än den föreskrivna till vissa ändamål som anses särskilt farliga.
28. Dessutom kommer kommissionen, enligt fjärde övervägandet i direktiv 91/173, att utarbeta en samordnad gemenskapsstrategi som avser rätten att släppa ut kemiska produkter för träskyddsändamål på marknaden och använda dessa. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 13 i sitt förslag till avgörande, framgår av detta att gemenskapslagstiftaren enbart har ingripit avseende vissa bestämda former av användning av trä, samtidigt som han vad beträffar allmänna åtgärder har hänvisat till en framtida reglering.
29. Av detta följer att punkt 23 andra stycket a i bilaga I till direktiv 76/769, i ändrad lydelse, inte har till verkan att utsträcka tillämpningsområdet för det förbud som föreskrivs i punkt 23 första stycket till produkter som behandlats med de ämnen och preparat som anges där.
30. Vad beträffar de ändringsdirektiv som Willi Burstein har åberopat är det tillräckligt att konstatera att de, såsom kommissionen har anmärkt, är tillämpliga på produkter som behandlats med sådana farliga ämnen och preparat som anges i bilaga I till direktiv 76/769 enbart om det finns uttryckliga bestämmelser.
31. Av det ovan anförda följer att artikel 1.1 i direktiv 76/769, i dess lydelse enligt direktiv 91/173, inte är tillämplig på produkter som har behandlats med PCP, dess salter och estrar eller med ett preparat som framställts av dessa ämnen, och att medlemsstaterna således är fria att fastställa självständiga gränsvärden för sådana produkter.
32. Den första frågan skall således besvaras så, att det gränsvärde som fastställs i punkt 23 första meningen i bilaga I till direktiv 76/769, i dess lydelse enligt direktiv 91/173, är tillämpligt på PCP, dess salter och estrar samt på preparat som framställts av dessa ämnen, men inte på produkter som behandlats med dessa ämnen eller preparat.
33. Med hänsyn till det svar som givits på den första frågan saknas skäl att svara på den andra, tredje och fjärde frågan.
34. De kostnader som har förorsakats den danska, den franska, den nederländska, den österrikiska, den finska och den svenska regeringen samt kommissionen, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.
På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) — angående de frågor som genom beslut av den 13 mars 1997 har ställts av Bayerisches Verwaltungsgericht Regensburg — följande dom:
1 Rättegångsspråk: tyska.