Förslag till avgörande av generaladvokat

1. Begäran om förhandsavgörande från Bayerisches Verwaltungsgericht Regensburg (Tyskland) avser tolkningen av flera bestämmelser i rådets direktiv 91/173/EEG av den 21 mars 1991 om ändring för nionde gången i direktiv 76/769/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om begränsning av användning och utsläppande på marknaden av vissa farliga ämnen och preparat (beredningar) (nedan kallat direktivet).

Tillämpliga bestämmelser

2. Förbundsrepubliken Tyskland antog den 12 december 1989 en förordning om förbud mot tillverkning, utsläppande på marknaden och användning av pentaklorfenol (nedan kallat PCP), av dess salter och föreningar, av preparat som innehåller mer än 0,01 procent av nämnda ämne, samt produkter som, till följd av att de behandlats med dessa preparat, innehåller mer än 5 milligram per kilo (ppm) av ämnet i fråga.

3. Den 21 mars 1991 antog rådet med kvalificerad majoritet och med stöd av artikel 100a i fördraget det direktiv som ändrade rådets direktiv 76/769/EEG av den 27 juli 1976 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om begränsning av användning och utsläppande på marknaden av vissa farliga ämnen och preparat (beredningar) (nedan kallat grunddirektivet), genom att det infördes en reglering avseende PCP.

4. Den 2 augusti 1991 anmälde Förbundsrepubliken Tyskland, med stöd av artikel 100a.4, till kommissionen de nationella bestämmelserna om PCP, vilka bedömdes nödvändiga att tillämpa även fortsättningsvis.

Faktiska omständigheter i målet och tolkningsfrågorna

5. Det framgår av beslutet om hänskjutandc att Gewerbcaufsichtsamt Regensburg (yrkesinspektionen i Regensburg) den 17 december 1992 anmodade Willi Burstein att bortskaffa 120000 lådor ammunition som lagrats på hans mark i avvaktan på vidareförsäljning. Detta motiverades med att det visat sig att dessa lådor behandlats med PCP och innehöll detta ämne till en grad som översteg gränsvärdet 5 milligram per kilo som stadgas i den tyska regleringen från 1989.

6. Den nationella domstolen, som hyste vissa tvivel om den nationella regleringens förenlighet med gemenskapsrätten, vilandeförklarade målet och ställde följande fyra frågor till domstolen:

7. Genom de tolkningsfrågor jag just återgivit, önskar den hänskjutande domstolen främst erhålla en tolkning av domstolen som klargör direktivets tillämpningsområde (första frågan). I synnerhet ombeds domstolen klargöra om det gränsvärde som fastställs i direktivet i harmoniscringssyftc endast är tillämpligt på PCP och dess salter och estrar, i egenskap av ämnen och preparat enligt grunddirektivet, eller om detta värde även är tillämpligt på produkter som behandlats med dessa ämnen eller preparat.

8. Om däremot även de produkter som behandlats med PCP skulle omfattas av direktivets tillämpningsområde, skulle i förevarande fall strängare nationella åtgärder få tillämpas inom ramen för det undantag från harmoniscringsåtgärden som stadgas i artikel 100a.4, och domstolen skulle då återigen vara föranledd att uttala sig om villkoren för och verkningarna av denna artikel, genom att svara på de övriga tolkningsfrågor som formulerats av den hänskjutande domstolen (andra, tredje och fjärde frågan).

Första tolkningsfrågan

9. För att besvara den första frågan, är det följaktligen nödvändigt att definiera direktivets tillämpningsområde i materiellt hänseende (ratione materiae). Domstolen är således föranledd att klargöra om harmoniseringsåtgärden avseende PCP och dess salter och estrar, enligt vilken dessa [inte får] användas i koncentrationer som uppgår till 0,1 viktprocent eller högre i ämnen eller preparat som släpps ut på marknaden, är tillämplig även på produkter som behandlats med PCP.

10. Låt mig först konstatera att direktivet i fråga medför ändring i grunddirektivet, vars allmänna mål är att genomföra en harmonisering av medlemsstaternas reglering om utsläppande på marknaden och användning av farliga ämnen och preparat. Enligt artikel 1.1 i grunddirektivet avser detta nämligen begränsningar i fråga om utsläppande på marknaden och användning av de farliga ämnen och preparat som anges i bilagan. Legaldefinitioner av ämnen och preparat återfinns i stycke 3 i samma artikel, enligt vilka med ämnen avses kemiska grundämnen och deras föreningar i naturlig eller industriellt framställd form och med preparat blandningar eller lösningar som består av två eller flera ämnen. Bilaga I till grunddirektivet innehåller listan på ämnen, ämnesgrupper eller preparat som regleringen avser, med föreskrifter ora de begränsningar som gäller för deras användning och utsläppande på marknaden.

11. Just denna bilaga har under årens lopp varit föremål för många ändringar, vilka medfört en utsträckning av tillämpningsområdet för harmoniseringsåtgärden vad gäller ämnen och preparat som anses farliga och därigenom är underkastade begränsningar.

12. Jag anser att innehållet i och själva syftet med den reglering jag just redogjort för innebär att denna inte är tillämplig på produkter som behandlats med PCP.

13. Det är visserligen riktigt, såsom käranden i tvisten vid den nationella domstolen påpekar, att bilaga I till direktivet, som fastställer undantagen från förbudet för användning och utsläppande på marknaden av PCP, nämner flera produkter (särskilt trä) för vilka bilagan förbjuder vissa former av användning om de behandlats med ämnet i fråga, men detta räcker inte för att utsträcka dess till— lämpningsområdc till själva produkterna i denna deras egenskap och inte heller till trä i egentlig mening, även om det särskilt omnämns. Ur allmän synpunkt gäller nämligen även den undantagsreglering som föreskrivs genom punkt 23 i bilaga I användningen av ämnen och preparat inom ramen för industriella anläggningar. I synnerhet tilllåter regleringen endast användningen därav inom gränserna för särskilda produktionsprocesser (behandling av trä, impregnering av textilier etcetera) och under förutsättning att anläggningen i fråga är så utformad att PCP inte kan släppas ut i större mängder än som tillåts i gällande lagstiftning. Vad gäller just behandling av trä, förbjuder dessutom bilagan att trä behandlat med PCP i en högre koncentration än den föreskrivna används för vissa ändamål som anses särskilt känsliga.

14. Den synpunkt jag just utvecklat stöds huvudsakligen av en annan bestämmelse i samma bilaga, även den inom ramen för undantagsregleringen, och likaledes avseende behandling av trä. Det stadgas nämligen rent generellt (i den nya punkten 23.4. a) att PCP ensamt eller som beståndsdel i preparat vilken används med stöd av undantagen ovan skall innehålla mindre än fyra miljondelar (ppm) hexaklordibenzoparadioxin. Bestämmelsen avser endast PCP, även om det använts inom ramen för en undantagsreglering och således endast för bestämda former av användning, men inte även för produkter som behandlats med PCP.

15. Till stöd för sin uppfattning att direktivet tvärtom skulle avse såväl PCP som produkter som behandlats med PCP, påpekar käranden i tvisten vid den nationella domstolen att det i vissa andra direktiv som medfört ändringar i grunddirektivet förekommer en uttrycklig och generell reglering även av produkter som innehåller det farliga ämnet.

16. Jag anser däremot inte att uteslutandet av den tyska regleringen från tillämpningsområdet för direktivet kan härledas från sista övervägandet i nämnda direktiv, enligt vilket [d]en gällande gemenskapslagstiftning som avser medlemsstaternas rätt att besluta om mer långtgående begränsningar för användningen av de aktuella ämnena och preparaten i arbetsmiljön [inte berörs av direktivet]. Utan att gå in på överväganden som i detta fall tillkommer den nationella domstolen, synes den tyska regleringen, avseende PCP nämligen inte ha som särskilt mål att skapa en hälsosam arbetsplats, och inte heller synes platsen där käranden i tvisten vid den nationella domstolen lagrade ammunitionslådorna kunna betecknas som arbetsplats.

17. Jag föreslår således att den första frågan som ställts av den hänskjutandc domstolen skall besvaras så, att direktivet skall tolkas på så sätt att medlemsstaterna är fria att fastställa egna gränsvärden för produkter som behandlats med PCP, eftersom de endast är bundna av direktivet vad gäller ämnen och preparat som utsläpps på marknaden. För det fall domstolen skulle följa den tolkning jag föreslår av direktivet finns det givetvis inte längre någon anledning att besvara de övriga frågor som nämnda nationella domstol ställt i andra hand.

Andra tolkningsfrågan

18. För det fall domstolen skulle besluta sig för att anta en annan lösning än den tolkning av direktivet som just föreslagits och följaktligen anse att direktivet är förpliktande för medlemsstaterna även avseende produkter som behandlats med PCP, är det nödvändigt att bedöma om den tyska regleringen är förenlig med bestämmelserna i artikel 100a.4 i fördraget. Inom ramen för ett sådant antagande vill jag framställa följande anmärkningar.

19. Artikel 100a infördes, som bekant, i E(E)G-fördraget genom Europeiska enhetsakten såsom ett verktyg avsett att underlätta upprättandet av den inre marknaden, sådan denna definierats i artikel 7a. Denna bestämmelse har i synnerhet möjliggjort att de hinder för utbyte som härrör från de skillnader som finns mellan medlemsstaternas lagar och andra författningar kunnat övervinnas. I förhållande till artikel 100, från vilken den avviker, medger artikel 100a rådet att fatta beslut med kvalificerad majoritet enligt det medbestämmandeförfarande som föreskrivs i artikel 189b och garanterar således en högre grad av effektivitet och demokrati i beslutsprocessen.

20. Vad gäller förfarandet, skall medlemsstaten till kommissionen anmäla de bestämmelser staten anser det nödvändigt att tillämpa. Vad gäller kontrollen skall kommissionen först konstatera att nämnda bestämmelser inte utgör ett medel för godtycklig diskriminering eller innebär förtäckta handelshinder mellan medlemsstaterna, för att därefter bekräfta dem. För det fall en medlemsstat skulle missbruka den möjlighet till dispens som föreskrivs i artikel 100a.4, kan kommissionen eller någon av medlemsstaterna, med avvikelse från det förfarande som anges i artiklarna 169 och 170 i fördraget, väcka talan direkt vid domstolen för att få överträdelsen fastställd.

21. En oklar redigeringsteknik har gjort artikel 100a.4 till en svårförstådd bestämmelse, vilken doktrinen har kommenterat på motstridiga sätt, och vilken domstolen hittills bara tolkat en enda gång, och därtill endast avseende vissa aspekter.

22. För att besvara frågan som ställts av den hänskjutande domstolen är det nödvändigt att först hänvisa till syftet med artikel 100a, som består i att tilldela de gemenskapsrättsliga institutionerna ett verktyg, som faktiskt visat sig vara betydelsefullt, för att nå de mål som anges i artikel 7a, och således för att upprätta den inre marknaden med samtliga de friheter denna medför. Åtgärder som grundas på denna bestämmelse har följaktligen huvudsakligen till syfte att harmonisera villkoren för handeln inom gemenskapen, även om de, i andra hand eller rent tillfälligt, kan ha effekter inom områden, sådana som miljön, som regleras inom ramen för olika typer av gemenskapspolitik.

23. När man står inför en harmoniseringsåtgärd som har som målsättning den inre marknadens upprättande och funktion måste kravet på en enhetlig tillämpning av gemenskapsrätten respekteras, och det finns således anledning att utesluta att staterna, på ett ensidigt sätt, det vill säga utanför det föreskrivna kontrollförfarandet, kan åstadkomma undantag från denna åtgärd. Härav följer att det beslut kommissionen skall fatta, efter att ha konstaterat och därmed bedömt de avvikande nationella åtgärderna, har karaktären av ett medgivande med konstitutiv verkan, det vill säga av ett nödvändigt villkor (conditio sine qua non) för tillämpligheten av nationella bestämmelser som är strängare än gemenskapsåtgärden.

24. Utanför den inre marknadens system, där de krav på tillnärmning som har som mål den fria rörligheten för varor, personer, tjänster och kapital skall ha företräde, kan de skyddsklausuler som eventuellt stadgas verka på annat sätt, och därmed underförstått bekräfta behovet av en mer restriktiv tolkning av artikel 100a.4.

25. I det ovan nämnda målet Frankrike mot kommissionen har domstolen redan anslutit sig till den tolkning av artikel 100a.4 som innebär att nationella bestämmelser inte kan tillämpas så länge dessa inte bekräftats av kommissionen. I detta mål förklarade domstolen att [e]n medlemsstat [tillåts inte] tilllämpa nationella bestämmelser som anmälts förrän efter erhållande från kommissionen av ett beslut som bekräftar dem, just för att undvika att åtgärder för harmonisering av nationella lagstiftningar och därmed upprättandet av den inre marknaden på ett ensidigt sätt kan göras verkningslösa.

26. I det nämnda målet berörde domstolen emellertid inte en aspekt som däremot måste behandlas i förevarande mål, nämligen frågan huruvida förbudet att tillämpa den strängare nationella regleringen fortsätter att vara en godtagbar lösning även när, som i detta fall, kommissionen utan orsak, och i vart fall utöver de frister som föreskrivits för direktivets genomförande, fördröjer antagandet av beslutet om bekräftelse.

27. Låt oss övergå till antagandet att kommissionens underlåtenhet att respektera tidsfristen leder till en patologisk funktion av systemet. Jag anser att denna underlåtenhet skulle kunna avhjälpas genom att den stat som i rätt tid utfört anmälan har möjlighet att väcka talan vid domstolen för att i den ordning som föreskrivs i artikel 175 i fördraget få kommissionens lagstridiga Underlåtelse att agera fastställd. Gemenskapsinstitutionen skulle nämligen göra sig skyldig till ansvarsgrundande försummelse för att ha underlåtit att fatta beslutet, i strid mot den skyldighet som följer av artiklarna 5 och 100a.4 i fördraget i förening. För det fall en stat, som är skyldig att inte tillämpa sin nationella reglering, konstaterar att de behov som den enligt artikel 100a.4 tillåts skydda hotas av allvarlig skada, kan den genom ett interimistiskt förfarande, inom samma tid som gäller för hänskjutande av den talan som syftar till att få kommissionens lagstridiga försummelse fastslagen, begära att provisoriska åtgärder som är nödvändiga för att skydda dessa behov antas.

Tredje tolkningsfrågan

28. Den tredje frågan som ställts till domstolen består egentligen av tre olika delar som, för att åstadkomma större klarhet, kommer att behandlas var för sig.

29. Genom frågans andra del vill den hänskjutande domstolen veta om den omständigheten att det ogiltigförklarade beslutet ogiltigförklarades endast på formella grunder har någon inverkan på fastställandet av beslutets verkningar. Det är lämpligt att erinra om att kommissionens beslut av den 2 december 1992 ogiltigförklarades på grund av brist på motivering och därmed på grund av överträdelse av artikel 190 i fördraget, i den mån beslutet inte innehöll någon redogörelse för de faktiska och rättsliga skäl enligt vilka de villkor som ställs upp i artikel 100a.4 skulle anses uppfyllda i förevarande fall.

30. Genom frågans tredje del begär den hänskjutande domstolen átt domstolen skall klargöra om det andra bekräftelsebeslutet, som kommissionen fattade den 14 september 1994, har retroaktiv verkan, så att tillämpningen av de avvikande nationella bestämmelserna garanteras redan från dagen för det första beslutet.

Fjärde tolkningsfrågan

31. Genom sin fjärde fråga begär den nationella domstolen att EG-domstolen skall tolka direktivet för att fastställa om detta kan tillämpas i form av en direkt tvingande reglering i en medlemsstat så länge kommissionen inte har beslutat att bekräfta den nationella regleringen. I huvudsak frågar den nationella domstolen om det är möjligt att tillerkänna direktivet direkt effekt, så att dess bestämmelser skulle kunna åberopas inför nämnda domstol.

Förslag till avgörande

32. Med hänsyn till ovanstående överväganden föreslår jag domstolen att svara enligt följande på de frågor som har ställts av Bayerisches Verwaltungsgericht Regensburg:

1 Originalspråk: italienska.

2 EGT L 85, s. 34; svensk specialutgåva område 15, volym 10, s. 76.

3 Dom av den 17 maj 1994 i mål C-41/93, Frankrike mot kommissionen (REG 1994, s. I-1829).

4 Förordningen har offentliggjorts i BGBl. 1989 I, s. 2235.

5 EGT L 262, s. 201; svensk specialutgåva område 13, volym 5, s. 229.

6 Se kommissionens meddelande, offentliggjort i EGT C 334, s. 8. Del finns knappast någon anledning att erinra om att kommissionens meddelande senare helt riktigt likställdes med ett beslut i domen i målet Frankrike mot kommissionen, ovan nämnt i fotnot 2. Se med anledning av delta även generaladvokaten Tesauros förslag till avgörande i detta mål, i synnerhet punkt 8.

7 Domen i del ovannämnda målet Frankrike mot kommissionen (fotnot 2).

8 I samband med delta klargjorde Förbundsrepubliken Tyskland för kommissionen att bestämmelserna av den 12 december 1989 hade lagreglerats i två olika rättsakter, dels förordningen av den 26 oktober 1993 (BGBl. I av den 30 oktober 1993, bilaga 4, s. 1782) om framställning och användning av PCP, dels förordningen av den 14 oktober 1993 (BGBl. I av den 20 oktober 1993, s. 1720) om utsläppande på marknaden av nämnda ämne.

9 EGT L 316, s. 43.

10 Som jas påpekat tolkade domstolen för första gången artikel 100a.4 i domen ί det ovannämnda målet Frankrike mot kommissionen (fotnot 2).

11 I den italienska versionen av direktivet förekommer termen regole i stället för deroghe. Som uppenbart framgår av en genomläsning av texten och av granskningen av andra språkliga versioner, handlar det om ett enkelt och konkret fel.

12 EGT L 263, s. 33; svensk specialutgåva, område 15, volym 4, s. 136.

13 Samma överväganden gäller, fortfarande vad gäller asbestfibrer, för rådets direktiv 85/610/EEG av den 20 december 1985 (EGT L 375, s. 1; svensk specialutgåva, område 13, volym 15, s. 18).

14 EGT L 186, s. 59; svensk specialutgåva, område 13, volym 20, s. 198.

15 EGT L 186, s. 64.

16 Beträffande delta nöjer sig den nationella domstolen i sitt beslut om hänskjutandc med att fastställa att ladorna som innehades av Willi Burstein hade lagrats på hans mark i avvaktan på vidareförsäljning.

17 Artikel 100a stadgar även, i punkt 5, att framtida skyddsklausuler skall fastställas och inskrivas i själva texten för harmoniscringsåtgärden, för att medge staten att vidta provisoriska åtgärder, som skall vara underkastade ett kontrollförfarande från gemenskapens sida. Denna bestämmelse är i vilket fall som helst inte relevant i förekommande fall, eftersom direktivet inte innehåller någon speciell skyddsklausul.

18 Se domen i det ovannämnda målet Frankrike mot kommissionen (fotnot 2).

19 Se domarna av den 4 oktober 1991 i mål C-70/88, parlamentet mot rådet (REG 1991, s. I-4529; svensk specialutgåva, volym 14), punkt 17, och av den 17 mars 1993 i mål C-155/91, kommissionen mot rådet (REG 1993, s. I-939; svensk specialutgåva, volym 10), punkt 19. Situationen är annorlunda när akten är grundad enbart på artikel 100a endast för att ta hänsyn till de processuella villkoren uppställda i denna bestämmelse, medan den, om man ser till de eftersträvade målen, verkar kunna grunda sig på två olika bestämmelser, dels artikel 100a, dels artikel 130s. Se dom av den 11 juni 1991 i mål C-300/89, kommissionen mot rådet (REG 1991, s. I-2867; svensk specialutgåva, volym 11).

20 Vad gäller de undantag för varors fria rörlighet som föreskrivs i artikel 36 i fördraget, har kravet på en restriktiv tolkning upprepade gånger understrukits av domstolen: domarna av den 25 januari 1977 i mål 46/76, Bauhuis (REG 1977, s. 5; svensk specialutgåva, volym 3), punkt 5—12, och av den 5 juni 1986 i mål 103/84, kommissionen mot Italien (REG 1986, s. 1759), punkt 21—22. Samma synpunkt gäller för de begränsningar som införts för den fria rörligheten för personer: se allmänt beträffande de restriktioner som åsyftas i artikel 55 i fördraget för étableringsrätten, dom av den 21 juni 1974 i mål 2/74, Reyners (REG 1974, s. 631; svensk specialutgåva, volym 2), punkt 42—44.

21 Liksom beträffande hälsa, säkerhet och konsumentskydd.

22 Domen i det ovannämnda målet (fotnot 2), särskilt punkterna 29 och 30.

23 Jag erinrar om att anmälan gjordes den 2 augusti 1991, men att kommissionen inte bekräftade de tyska bestämmelserna förrän den 2 december 1992, medan fristen för införlivande av direktivet i den nationella rättsordningen gick ut den 1 juli 1992.

24 Den bestämmelse som är resultatet av de ändringar som införts genom Amsterdamfördraget är däremot otvetydig. Enligt den nya lydelsen av artikel 100a (artikel 95 enligt den nya numreringen) stadgas, bland de talrika förändringarna, att kommissionen skall godkänna eller förkasta de anmälda nationella bestämmelserna inom sex månader räknat från anmälan. Om inget beslut fattas skall de nationella bestämmelserna anses godkända.

25 Den omständigheten att man ur artikel 5 i fördraget kan härleda skyldigheter gällande lojalt samarbete även för institutionerna gentemot medlemsstaterna har flera gånger bekräftats i rättspraxis: beslut av den 13 juli 1990 i mål C-2/88 Imm., Zwartveld m. fl. (REG 1990, s. I-3365; svensk specialutgåva, volym 10), dom av den 23 februari 1995 i mål C-349/93, kommissionen mot Italien (REG 1995, s. I-343), punkt 13, och bland förstainstansrättens avgöranden, dom av den 11 februari 1992 i mål T-16/90, Panagiotopoulou mot parlamentet (REG 1992, s. II-89), punkt 51. Den rättspraxis som ur artikel 93.3 härlett en rimlig frist på två månader inom vilken kommissionen skall uttala sig om förenligheten av stödet t fråga inspireras huvudsakligen av samma princip om ömsesidigt lojalt samarbete: dom av den 20 mars 1984 i mål 84/82, Tyskland mot kommissionen (REG 1984, s. 1451; svensk specialutgåva, volym 7), punkt 11.

26 Enligt en fast rättspraxis, kan man inte klandra en medlemsstat för att ett direktiv inte införlivats innan den tidsfrist som föreskrivits i direktivet har löpt ut: dom av den 5 april 1979 i mål 148/78, Ratti (REG 1979, s. 1629; svensk specialutgåva, volym 4), punkt 41—45. Det finns emellertid anledning att erinra om att domstolen nyligen åter har prövat statens juridiska ställning under direktivets införlivandefrist, och liknat den vid en sorts skyldighet till standstill, i den meningen att staten under denna tid i varje fall skall avhålla sig från att vidta åtgärder som allvarligt kan äventyra det i direktivet föreskrivna resultatet: dom av en 18 december 1997 i mål C-129/96, Inter-Environnement Wallonie (REG 1997, s. I-7411), punkt 45—49.

27 Jag föreslår således en lösning på del problem som redan påtalats av generaladvokaten Tesauro t förslag till avgörande av den 26 januari 1994 i det ovan nämnda målet Frankrike mot kommissionen: se särskilt punkt 9, slutet, och fotnot 8.

28 Se artikel 185 i fördraget. Republiken Frankrike hade inte framställt någon begäran om uppskov med verkställigheten av den angripna rättsakten.

29 Ordalydelsen i artikel 174.2 i fördraget ger domstolen befogenhet att begränsa verkningarna i tiden av sina domar om ogiltigförklaring endast vad gäller förordningar. Rättssäkerhetsskäl har emellertid föranlett domstolen att utsträcka tillämpningen av regeln till fall av ogiltigförklaring av direktiv (se dom av den 7 juli 1992 i mål C-295/90, Parlamentet mot rådet, REG 1992, s. I-4193; svensk specialutgåva, volym 13), punkt 23— 27, och av beslut som riktar sig till samtliga medlemsstater (se dom av den 26 mars 1996 i mål C-271/94, Parlamentet mot rådet, REG 1996, s. I-1689). Liknande överväganden skulle kunna föranleda domstolen att tilllämpa regeln i fråga på fall av ogiltigförklaring av ett beslut som riktas endast till en medlemsstat.

30 Se domen i det ovannämnda målet Frankrike mot kommissionen (fotnot 2), punkt 35.

31 Bristen på motivering utgör, inom ramen för den indentine av grunder för ogikigförklaring som uppställs i artikel 173.2, ett typiskt fall av åsidosättande av väsentliga formföreskrifter.

32 Man kan möjligen anmärka att formfelet som skäl för ogiltigförklaringcn skulle kunna ha beaktats av domstolen för att förmå den att begränsa verkningarna av dess dom i tiden.

33 Se dom av den 25 januari 1979 i mål 98/78, Racke (REG 1979, s. 69; svensk specialutgåva, volym 4), punkt 20.

34 De som har agerat med hänsyn tagen till de strängare nationella bestämmelserna kan däremot ändå släppa ut på marknaden eller använda ämnet eller preparatet, eftersom det innehåller PCP i en halt som tillåts genom direktivet.

35 Beslut a den 1 februari 1984 i mål 1/84 R, Ilford mot kommissionen (REG 1984, s. 423), punkt 19.

36 Det rör sig om en fast rättspraxis: domar av den 19 januari 1982 i mil 8/81, Becker (REG 1982, s. 53; svensk specialutgåva, volym 6), av den 17 oktober 1989 i mål 231/87 och 129/88, Carpaneto Piacentino m. fl. (REG 1989, s. 3233; svensk specialutgåva, volym 10), av den 19 november 1991 i mål C-6/90 och C-9/90, Francovich m. fl. (REG 1991, s. I-5357; svensk specialutgåva, volym 11) och av den 23 februari 1994 i mål C-236/92, Comitato di coordinamento per la difesa della cava m. fl. (REG 1994, s. I-483).

37 Den direkta effekten kan endast åberopas gentemot en stat som underlåtit att inom tidsfristen eller på rätt sätt införliva direktivet eller i varje fall gentemot organisationer eller enheter som står under statens överinseende och kontroll eller som förfogar över maktbefogenheter som är större än dem som grundas på de regler som är tillämpliga i relationer mellan enskilda, den så kallade direkta vertikala effekten (domar av den 12 juli 1990 i mål C-188/89, Foster m. fl., REG 1990, s. I-3313; svensk specialutgåva, volym 10, punkt 18, och av den 14 juli 1994 i mål C-91/92, Faccini Dori (REG 1994, s. I-3325). Eftersom käranden i tvisten vid den nationella domstolen, i forevarande fall, vid den nationella domstolen åberopar direktivets bestämmelser gentemot en tysk statlig myndighet, föreligger inget tvivel om att gemenskapsregleringens direkta effekt åberopas inom ramen för en vertikal relation.

38 Domar av den 26 februari 1986 i mål 152/84, Marshall (REG 1986, s. 723; svensk specialutgåva, volym 8) och, särskilt, av den 11 juni 1987 i mål 14/86, Pretore di Salò motX (REG 1987, s. 2545; svensk specialutgåva, volym 9), där domstolen fastställer att Ett direktiv som ännu inte införlivats i en medlemsstats nationella rättsordning kan alltså inte ge upphov till skyldigheter för enskilda i förhållande till andra enskilda eller, med desto större skäl, i förhållande till staten själv (punkt 19).

39 Denna slutsats är obestridlig på grundval av den inriktning i rättspraxis som hittills utvecklats med anledning av detta. Jag medger emellertid att jag delar de tvivel som teorin om direktivets direkta effekt väcker inom en stor del av doktrinen, särskilt vad gäller den ojämlika behandling som skillnaden mellan denna effekts vertikala och horisontala dimension kan leda till.