Förslag till avgörande av generaladvokat Antonio Saggio föredraget den 7 maj 1998

1 Originalspråk: italienska.

2 EGT L 85, s. 34; svensk specialutgåva område 15, volym 10, s. 76.

3 Dom av den 17 maj 1994 i mål C-41/93, Frankrike mot kommissionen (REG 1994, s. I-1829).

4 Förordningen har offentliggjorts i BGBl. 1989 I, s. 2235.

5 EGT L 262, s. 201; svensk specialutgåva område 13, volym 5, s. 229.

6 Se kommissionens meddelande, offentliggjort i EGT C 334, s. 8. Del finns knappast någon anledning att erinra om att kommissionens meddelande senare helt riktigt likställdes med ett beslut i domen i målet Frankrike mot kommissionen, ovan nämnt i fotnot 2. Se med anledning av delta även generaladvokaten Tesauros förslag till avgörande i detta mål, i synnerhet punkt 8.

7 Domen i del ovannämnda målet Frankrike mot kommissionen (fotnot 2).

8 I samband med delta klargjorde Förbundsrepubliken Tyskland för kommissionen att bestämmelserna av den 12 december 1989 hade lagreglerats i två olika rättsakter, dels förordningen av den 26 oktober 1993 (BGBl. I av den 30 oktober 1993, bilaga 4, s. 1782) om framställning och användning av PCP, dels förordningen av den 14 oktober 1993 (BGBl. I av den 20 oktober 1993, s. 1720) om utsläppande på marknaden av nämnda ämne.

9 EGT L 316, s. 43.

10 Som jas påpekat tolkade domstolen för första gången artikel 100a.4 i domen ί det ovannämnda målet Frankrike mot kommissionen (fotnot 2).

11 I den italienska versionen av direktivet förekommer termen regole i stället för deroghe. Som uppenbart framgår av en genomläsning av texten och av granskningen av andra språkliga versioner, handlar det om ett enkelt och konkret fel.

12 EGT L 263, s. 33; svensk specialutgåva, område 15, volym 4, s. 136.

13 Samma överväganden gäller, fortfarande vad gäller asbestfibrer, för rådets direktiv 85/610/EEG av den 20 december 1985 (EGT L 375, s. 1; svensk specialutgåva, område 13, volym 15, s. 18).

14 EGT L 186, s. 59; svensk specialutgåva, område 13, volym 20, s. 198.

15 EGT L 186, s. 64.

16 Beträffande delta nöjer sig den nationella domstolen i sitt beslut om hänskjutandc med att fastställa att ladorna som innehades av Willi Burstein hade lagrats på hans mark i avvaktan på vidareförsäljning.

17 Artikel 100a stadgar även, i punkt 5, att framtida skyddsklausuler skall fastställas och inskrivas i själva texten för harmoniscringsåtgärden, för att medge staten att vidta provisoriska åtgärder, som skall vara underkastade ett kontrollförfarande från gemenskapens sida. Denna bestämmelse är i vilket fall som helst inte relevant i förekommande fall, eftersom direktivet inte innehåller någon speciell skyddsklausul.

18 Se domen i det ovannämnda målet Frankrike mot kommissionen (fotnot 2).

19 Se domarna av den 4 oktober 1991 i mål C-70/88, parlamentet mot rådet (REG 1991, s. I-4529; svensk specialutgåva, volym 14), punkt 17, och av den 17 mars 1993 i mål C-155/91, kommissionen mot rådet (REG 1993, s. I-939; svensk specialutgåva, volym 10), punkt 19. Situationen är annorlunda när akten är grundad enbart på artikel 100a endast för att ta hänsyn till de processuella villkoren uppställda i denna bestämmelse, medan den, om man ser till de eftersträvade målen, verkar kunna grunda sig på två olika bestämmelser, dels artikel 100a, dels artikel 130s. Se dom av den 11 juni 1991 i mål C-300/89, kommissionen mot rådet (REG 1991, s. I-2867; svensk specialutgåva, volym 11).

20 Vad gäller de undantag för varors fria rörlighet som föreskrivs i artikel 36 i fördraget, har kravet på en restriktiv tolkning upprepade gånger understrukits av domstolen: domarna av den 25 januari 1977 i mål 46/76, Bauhuis (REG 1977, s. 5; svensk specialutgåva, volym 3), punkt 5—12, och av den 5 juni 1986 i mål 103/84, kommissionen mot Italien (REG 1986, s. 1759), punkt 21—22. Samma synpunkt gäller för de begränsningar som införts för den fria rörligheten för personer: se allmänt beträffande de restriktioner som åsyftas i artikel 55 i fördraget för étableringsrätten, dom av den 21 juni 1974 i mål 2/74, Reyners (REG 1974, s. 631; svensk specialutgåva, volym 2), punkt 42—44.

21 Liksom beträffande hälsa, säkerhet och konsumentskydd.

22 Domen i det ovannämnda målet (fotnot 2), särskilt punkterna 29 och 30.

23 Jag erinrar om att anmälan gjordes den 2 augusti 1991, men att kommissionen inte bekräftade de tyska bestämmelserna förrän den 2 december 1992, medan fristen för införlivande av direktivet i den nationella rättsordningen gick ut den 1 juli 1992.

24 Den bestämmelse som är resultatet av de ändringar som införts genom Amsterdamfördraget är däremot otvetydig. Enligt den nya lydelsen av artikel 100a (artikel 95 enligt den nya numreringen) stadgas, bland de talrika förändringarna, att kommissionen skall godkänna eller förkasta de anmälda nationella bestämmelserna inom sex månader räknat från anmälan. Om inget beslut fattas skall de nationella bestämmelserna anses godkända.

25 Den omständigheten att man ur artikel 5 i fördraget kan härleda skyldigheter gällande lojalt samarbete även för institutionerna gentemot medlemsstaterna har flera gånger bekräftats i rättspraxis: beslut av den 13 juli 1990 i mål C-2/88 Imm., Zwartveld m. fl. (REG 1990, s. I-3365; svensk specialutgåva, volym 10), dom av den 23 februari 1995 i mål C-349/93, kommissionen mot Italien (REG 1995, s. I-343), punkt 13, och bland förstainstansrättens avgöranden, dom av den 11 februari 1992 i mål T-16/90, Panagiotopoulou mot parlamentet (REG 1992, s. II-89), punkt 51. Den rättspraxis som ur artikel 93.3 härlett en rimlig frist på två månader inom vilken kommissionen skall uttala sig om förenligheten av stödet t fråga inspireras huvudsakligen av samma princip om ömsesidigt lojalt samarbete: dom av den 20 mars 1984 i mål 84/82, Tyskland mot kommissionen (REG 1984, s. 1451; svensk specialutgåva, volym 7), punkt 11.

26 Enligt en fast rättspraxis, kan man inte klandra en medlemsstat för att ett direktiv inte införlivats innan den tidsfrist som föreskrivits i direktivet har löpt ut: dom av den 5 april 1979 i mål 148/78, Ratti (REG 1979, s. 1629; svensk specialutgåva, volym 4), punkt 41—45. Det finns emellertid anledning att erinra om att domstolen nyligen åter har prövat statens juridiska ställning under direktivets införlivandefrist, och liknat den vid en sorts skyldighet till standstill, i den meningen att staten under denna tid i varje fall skall avhålla sig från att vidta åtgärder som allvarligt kan äventyra det i direktivet föreskrivna resultatet: dom av en 18 december 1997 i mål C-129/96, Inter-Environnement Wallonie (REG 1997, s. I-7411), punkt 45—49.

27 Jag föreslår således en lösning på del problem som redan påtalats av generaladvokaten Tesauro t förslag till avgörande av den 26 januari 1994 i det ovan nämnda målet Frankrike mot kommissionen: se särskilt punkt 9, slutet, och fotnot 8.

28 Se artikel 185 i fördraget. Republiken Frankrike hade inte framställt någon begäran om uppskov med verkställigheten av den angripna rättsakten.

29 Ordalydelsen i artikel 174.2 i fördraget ger domstolen befogenhet att begränsa verkningarna i tiden av sina domar om ogiltigförklaring endast vad gäller förordningar. Rättssäkerhetsskäl har emellertid föranlett domstolen att utsträcka tillämpningen av regeln till fall av ogiltigförklaring av direktiv (se dom av den 7 juli 1992 i mål C-295/90, Parlamentet mot rådet, REG 1992, s. I-4193; svensk specialutgåva, volym 13), punkt 23— 27, och av beslut som riktar sig till samtliga medlemsstater (se dom av den 26 mars 1996 i mål C-271/94, Parlamentet mot rådet, REG 1996, s. I-1689). Liknande överväganden skulle kunna föranleda domstolen att tilllämpa regeln i fråga på fall av ogiltigförklaring av ett beslut som riktas endast till en medlemsstat.

30 Se domen i det ovannämnda målet Frankrike mot kommissionen (fotnot 2), punkt 35.

31 Bristen på motivering utgör, inom ramen för den indentine av grunder för ogikigförklaring som uppställs i artikel 173.2, ett typiskt fall av åsidosättande av väsentliga formföreskrifter.

32 Man kan möjligen anmärka att formfelet som skäl för ogiltigförklaringcn skulle kunna ha beaktats av domstolen för att förmå den att begränsa verkningarna av dess dom i tiden.

33 Se dom av den 25 januari 1979 i mål 98/78, Racke (REG 1979, s. 69; svensk specialutgåva, volym 4), punkt 20.

34 De som har agerat med hänsyn tagen till de strängare nationella bestämmelserna kan däremot ändå släppa ut på marknaden eller använda ämnet eller preparatet, eftersom det innehåller PCP i en halt som tillåts genom direktivet.

35 Beslut a den 1 februari 1984 i mål 1/84 R, Ilford mot kommissionen (REG 1984, s. 423), punkt 19.

36 Det rör sig om en fast rättspraxis: domar av den 19 januari 1982 i mil 8/81, Becker (REG 1982, s. 53; svensk specialutgåva, volym 6), av den 17 oktober 1989 i mål 231/87 och 129/88, Carpaneto Piacentino m. fl. (REG 1989, s. 3233; svensk specialutgåva, volym 10), av den 19 november 1991 i mål C-6/90 och C-9/90, Francovich m. fl. (REG 1991, s. I-5357; svensk specialutgåva, volym 11) och av den 23 februari 1994 i mål C-236/92, Comitato di coordinamento per la difesa della cava m. fl. (REG 1994, s. I-483).

37 Den direkta effekten kan endast åberopas gentemot en stat som underlåtit att inom tidsfristen eller på rätt sätt införliva direktivet eller i varje fall gentemot organisationer eller enheter som står under statens överinseende och kontroll eller som förfogar över maktbefogenheter som är större än dem som grundas på de regler som är tillämpliga i relationer mellan enskilda, den så kallade direkta vertikala effekten (domar av den 12 juli 1990 i mål C-188/89, Foster m. fl., REG 1990, s. I-3313; svensk specialutgåva, volym 10, punkt 18, och av den 14 juli 1994 i mål C-91/92, Faccini Dori (REG 1994, s. I-3325). Eftersom käranden i tvisten vid den nationella domstolen, i forevarande fall, vid den nationella domstolen åberopar direktivets bestämmelser gentemot en tysk statlig myndighet, föreligger inget tvivel om att gemenskapsregleringens direkta effekt åberopas inom ramen för en vertikal relation.

38 Domar av den 26 februari 1986 i mål 152/84, Marshall (REG 1986, s. 723; svensk specialutgåva, volym 8) och, särskilt, av den 11 juni 1987 i mål 14/86, Pretore di Salò motX (REG 1987, s. 2545; svensk specialutgåva, volym 9), där domstolen fastställer att Ett direktiv som ännu inte införlivats i en medlemsstats nationella rättsordning kan alltså inte ge upphov till skyldigheter för enskilda i förhållande till andra enskilda eller, med desto större skäl, i förhållande till staten själv (punkt 19).

39 Denna slutsats är obestridlig på grundval av den inriktning i rättspraxis som hittills utvecklats med anledning av detta. Jag medger emellertid att jag delar de tvivel som teorin om direktivets direkta effekt väcker inom en stor del av doktrinen, särskilt vad gäller den ojämlika behandling som skillnaden mellan denna effekts vertikala och horisontala dimension kan leda till.