C-221/97

Domstolens dom (femte avdelningen) den 10 december 1998

CELEX: 61997CJ0221
Datum: 1998-12-10
Källa: eur-lex.europa.eu

DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av ordföranden på första avdelningen, P. Jann (referent), tillförordnad avdelningsordförande, samt domarna C. Gulmann, D. A. O. Edward, L. Sevón och M. Wathelet, generaladvokat: D. Ruiz-Jarabo Colomer, justitiesekreterare: R. Grass,

med hänsyn till referentens rapport,

och efter att den 16 juni 1998 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser, bakgrund och förfarande

Fallen av utbrott av klassisk svinpest i Tyskland under åren 1993—1994 och de åtgärder som kommissionen har vidtagit

Den överklagade domen

Överklagandet

Den första grunden

Den andra grunden

Den andra grundens första del

Den andra grundens andra del

Den andra grundens tredje del

Den tredje grunden

Rättegångskostnader

1. Aloys Schröder samt Jan och Karl-Julius Thamann har, genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 15 april 1997, i enlighet med artikel 49 första stycket i EG-stadgan för domstolen överklagat den dom som förstainstansrätten meddelade den 15 april 1997 i mål T-390/94, Schröder m. fl. mot kommissionen (REG 1997, s. II-501, nedan kallad den överklagade domen, i vilket överklagande de ogillade den talan om skadestånd som hade väckts med stöd av artiklarna 178 och 215 andra stycket i EG-fördraget och vari det yrkades att kommissionen skulle åläggas att ersätta den skada som sökandena ansåg sig ha vållats på grund av ett antal beslut som hade fattats inom ramen för bekämpningen av klassisk svinpest i Tyskland.

2. Den överklagade domen innehåller följande redogörelse för bakgrunden till tvisten:

3. Genom ansökan, som inkom till förstainstansrättens kansli den 15 december 1994, gjorde Aloys Schröder samt Jan och Karl-Julius Thamann gällande att kommissionens åtgärder kränkte vissa av deras rättigheter och hade vållat dem allvarlig skada. De yrkade därför att kommissionen skulle förpliktas att till dem utge skadestånd uppgående till 173174,45 DM som ersättning för denna skada.

4. Förstainstansrätten ogillade talan genom den överklagade dornen.

5. Efter att ha fastställt att talan kunde tas upp till sakprövning undersökte förstainstansrätten först de omtvistade beslutens beskaffenhet. Förstainstansrätten slöt sig till att besluten, som kommissionen hade riktat till medlemsstaterna, i förhållande till enskilda inte var administrativa rättsakter vilkas överträdelse kan medföra att gemenskapens ansvar inträder utan normativa rättsakter, beträffande vilka ansvar endast kan inträda om en överordnad rättsregel till skydd för enskilda har åsidosatts. Om institutionen vid antagandet av rättsakten haft ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, måste det föreligga en klar överträdelse, det vill säga en överträdelse som är uppenbar och allvarlig (punkt 49—52 och 54—62 i den överklagade domen).

6. Efter att ha konstaterat att kommissionen faktiskt hade ett stort utrymme för skönsmässig bedömning på området, undersökte förstainstansrätten om kommissionen uppenbart och allvarligt hade åsidosatt en överordnad rättsregel om skydd för enskilda. Förstainstansrätten undersökte i detta syfte de första fyra grunder som sökandena hade framfört avseende åsidosättande av principen om ickediskriminering, åsidosättande av äganderätten och rätten att utöva näringsverksamhet, åsidosättande av proportionalitetsprincipen och bristande rättslig grund. Förstainstansrätten underkände direkt den femte grunden avseende överträdelse av artikel 190 i fördraget, eftersom bristfällig motivering av en rättsakt inte i något fall kunde aktualisera gemenskapens ansvar (punkterna 65 och 66).

7. Vad gäller den första grunden slöt sig förstainstansrätten till att det inte hade förekommit någon diskriminering vare sig i förhållande till svinuppfödarna i Belgien (punkt 7 7—83), på grundval av att transportförbuden hade utfärdats i enlighet med de administrativa gränserna (punkt 91—105) eller i förhållande till företagen i Nordrhein-Westfalen (punkt 111—114). Situationerna var nämligen inte jämförbara och det kriterium som hade använts för att avgränsa områdena var effektivast.

8. Vad gäller den andra grunden avseende åsidosättande av äganderätten och rätten att utöva näringsverksamhet ansåg förstainstansrätten att även om sökandenas företag inte drabbades av klassisk svinpest, var det med hänsyn till bekämpningen av spridningen av denna mycket farliga sjukdom motiverat att även näringsidkare som inte var direkt berörda förorsakades skada (punkterna 127 och 128). Sökandena hade för övrigt inte i tillräcklig utsträckning visat att deras rättigheter hade åsidosatts. Att vid förhandlingen endast lägga fram en lista på andra kunder som är etablerade utanför de områden där förbudet gällde kunde särskilt inte utgöra ett tillräckligt bevis för förekomsten av ett sådant åsidosättande (punkt 129—131). Listan hade under alla omständigheter lagts fram för sent (punkt 130).

9. Under den tredje grunden anförde sökanden att kommissionen hade åsidosatt proportionalitetsprincipen genom att avslå en begäran om brådskande vaccinering av djuren, trots att en sådan vaccinering hade varit en mindre ingripande åtgärd som hade förorsakat näringsidkarna mindre skada. Förstainstansrätten biföll inte talan på denna grund, eftersom gemenskapsinstitutionerna, inom ramen för sitt utrymme för skönsmässig bedömning, för en politik att inte vaccinera djuren. Denna politik har för övrigt utformats i samråd med medlemsstaterna (punkt 140—142).

10. Slutligen underkände förstainstansrätten den fjärde grunden avseende bristande rättslig grund under vilken sökanden påstått dels att gemenskapen saknar behörighet att reglera rent nationella faktiska omständigheter, dels att direktiv 90/425 inte gör det möjligt för kommissionen att vidta skyddsåtgärder. På denna punkt konstaterade förstainstansrätten bland annat att direktivet faktiskt föreskriver skyddsåtgärder och att de regionala transportförbuden utgör den oundgängliga följden av förbuden inom gemenskapen för att bekämpa sjukdomens spridning (punkt 153—161).

11. Förstainstansrätten slöt sig till att sökandena inte hade visat att kommissionen, genom att fatta de omtvistade besluten, på ett uppenbart och allvarligt sätt hade åsidosatt en överordnad rättsregel om skydd för enskilda. Förstainstansrätten ogillade följaktligen talan (punkt 164).

12. Klagandena har till stöd för överklagandet i första hand anfört att förstainstansrätten begick ett antal processuella fel som även kränkte deras rätt till försvar.

13. Klagandena har för det andra gjort gällande att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till ett rättsligt fel genom att beteckna kommissionens beslut som normativa och inte som administrativa rättsakter. Förstainstansrättens bedömning var oriktig även i fråga om principen om ickediskriminering, om klagandenas äganderätt och rätt att utöva näringsverksamhet samt om proportionalitetsprincipen.

14. Klagandena har för det tredje gjort gällande att förstainstansrätten inte tog hänsyn till att kommissionens rättsakter saknade giltig rättslig grund.

15. Kommissionen anser för sin del att talan skall avvisas, eftersom klagandena, i stället för att åberopa rättsliga grunder, har begränsat sig till att kritisera bedömningar av faktiska omständigheter och har upprepat de påståenden som redan framförts inför förstainstansrätten. Överklagandet är under alla omständigheter ogrundat.

16. Klagandena har som första grund anfört att förstainstansrätten kränkte deras rätt till försvar, särskilt deras rätt att höras inför domstol, eftersom den underlät att beakta en stor del av deras skriftliga och muntliga anföranden. Därigenom drog den felaktiga slutsatser.

17. Förstainstansrätten konstaterade således i punkt 26 i den överklagade domen att [d]e anläggningar till vilka sökandena levererar ... huvudsakligen [är] belägna i distrikten Vechta, Diepholz och Osnabrück, samt i gränstrakterna till delstaten Nordrhein-Westfalen. Det stod enligt klagandena emellertid klart att de inte enbart levererade till distrikten Vechta, Diepholz och Osnabrück utan även till Nordrhein-Westfalen. Den lista över sina sedvanliga kunder som klagandena lade fram vid sammanträdet beaktades inte, eftersom den enligt förstainstansrätten lades fram för sent, vilket skulle utgöra ett typiskt exempel på åsidosättande av rätten att höras.

18. I punkt 95 i den överklagade domen konstaterade förstainstansrätten att sökandena [har] inte visat att en avgränsning av de delar av territoriet som omfattades av förbuden som grundades på endast kriteriet geografiskt avstånd till smitthärdarna skulle ha inneburit att deras anläggning inte skulle ha berörts av [transportförbuden]. Klagandena har påstått att de genom att lägga fram stora mängder kartografiskt material visade att endast det geografiska avståndet till smitthärdarna utgjorde ett lämpligt medel för att bekämpa infektionen.

19. I punkt 95 i den överklagade domen anförde förstainstansrätten även följande: Enligt vad kommissionen har påstått, vilket sökandena inte har bestridit, har distriktet Osnabrück, där sökandenas anläggning är belägen, samt de angränsande distrikten Vechta och Diepholz, där flera fall av klassisk svinpest har upptäckts, emellertid den största koncentrationen av anläggningar för svinuppfödning i världen. Klagandena har likväl hävdat att de vid sammanträdet bestred uppgifternas riktighet.

20. I punkt 99 i den överklagade dornen konstaterade förstainstansrätten att [k]ommissionen har hävdat, utan att sökandena har bestridit detta, att Förbundsrepubliken Tyskland själv föreslog en avgränsning på grundval av administrativa enheter (distrikt och/eller kommuner). Klagandena har emellertid invänt att de bestred dessa påståenden.

21. På samma sätt innebär konstaterandet i punkt 103 i den överklagade domen, enligt vilken klagandena hade uppgett att gränserna för de administrativa territoriella enheterna i allmänhet överensstämmer med de naturliga geografiska variationerna, att deras påståenden hade missuppfattats. I själva verket anförde de uttryckligen att de administrativa gränserna relativt noga [följde] vägar, vattendrag eller liknande avgränsningar i terrängen.

22. Förstainstansrätten åsidosatte även klagandenas rätt till försvar då den inte beaktade förklaringarna från chefen för veterinärtjänsten i delstaten Niedersachsen, vilka företeddes vid sammanträdet. Enligt chefen var det olämpligt att bekämpa svinpest genom att lägga de administrativa gränserna till grund för transportförbuden, bland annat därför att distrikten i Niedersachsen är så stora.

23. Klagandena har avslutningsvis uppgett att det även av vad som anfördes i punkt 129 i den överklagade domen, nämligen att begränsningarna enbart [avsåg] geografiskt avgränsade delar av territoriet, där risken var särskilt stor, framgår att förstainstansrätten inte beaktade klagandenas påståenden att skyddsåtgärderna pågick för länge, eftersom de fortfarande gällde efter det att faran hade avlägsnats. På samma sätt fäste de utan framgång förstainstansrättens uppmärksamhet på att de efter den 30 november 1993 inte längre kunde leverera till alla sina kunder i sitt distrikt.

24. Det skall anföras att rätten att höras vid ett domstolsförfarande inte innebär att en domstol skall ta ställning till samtliga påståenden som parterna framför. Efter att ha hört parterna och prövat bevisningen skall domstolen bifalla eller ogilla yrkandena och motivera sitt avgörande.

25. Av klagandenas påståenden till stöd för den första grunden framgår det inte att förstainstansrätten skulle ha åsidosatt någon av dessa principer. Såsom även generaladvokaten anförde i punkt 22 i sitt förslag till avgörande, innehåller den första grunden inte några rättsfrågor som behöver undersökas utan endast meningsskiljaktigheter avseende de faktiska omständigheter som förstainstansrätten har tagit ställning till. Klagandena har särskilt inte visat att påståendet att förstainstansrätten underlät att beakta vissa delar av deras argumentation påverkade förfarandets utgång och således skadade deras intressen.

26. Klagandena eftersträvar genom sina olika påståenden till stöd för denna grund i själva verket att domstolen skall göra en ny bedömning av de faktiska omständigheter som förstainstansrätten tagit ställning till. Enligt artikel 168a i fördraget och artikel 51 första stycket i EG-stadgan för domstolen skall ett överklagande till domstolen emellertid vara begränsat till rättsfrågor, vilket innebär att faktiska omständigheter inte kan prövas. Ett överklagande skall således avvisas i den mån syftet med det är att domstolen skall pröva faktiska omständigheter.

27. Vad beträffar den handling som klagandena lade fram vid sammanträdet och som förstainstansrätten avvisade, därför att den lades fram för sent skall det hänvisas till punkt 130 i förstainstansrättens dom, där denna framhöll följande: [a]tt vid förhandlingen endast lägga fram en lista på andra kunder som är etablerade utanför de områden där förbudet gällde — som för övrigt inte kunde beaktas, eftersom den var för sent inlämnad — kan inte utgöra ett tillräckligt bevis för förekomsten av den skada som sökandena har påstått. Av detta framgår att förstainstansrätten, trots att handlingen i fråga hade lagts fram för sent, undersökte den och ansåg den otillräcklig för att kunna utgöra nödvändig bevisning. Argumentet att sökandens rätt till försvar skulle ha åsidosatts till följd av att handlingen avvisades, eftersom den lades fram för sent, kan under dessa omständigheter inte godtas.

28. Klagandena har genom den andra grundens första del gjort gällande att det av den systematik för gemenskapens åtgärder som föreskrivs i artikel 189 i EG-fördraget följer att omtvistade beslut inte utgör normativa rättsakter utan att de ingår i gemenskapens administrativa verksamhet. Förstainstansrätten gjorde sig således skyldig till ett rättsligt fel då den tillämpade mycket strikta kriterier, avseende gemenskapens ansvar på grund av en normativ rättsakt, enligt vilka endast åsidosättande av överordnade rättsregler om skydd för enskilda kan ge upphov till detta ansvar i stället för de kriterier som har utvecklats beträffande ansvar till följd av en administrativ rättsakt, varvid varje rättsligt åsidosättande är tillräckligt.

29. På denna punkt skall det påpekas att klagandena vid förstainstansrätten mot de åtgärder som kommissionen hade vidtagit åberopade, å ena sidan, påstådda åsidosättanden av grundläggande rättigheter, nämligen åsidosättande av principen om ickediskriminering, äganderätten och rätten att utöva näringsverksamhet samt proportionalitetsprincipen och, å andra sidan, åsidosättande av den motiveringsskyldighet som föreskrivs i artikel 190 i fördraget. Förstainstansrätten tog ställning till samtliga dessa invändningar och underkände dem.

30. Under dessa omständigheter behöver det inte göras någon åtskillnad mellan normativa och administrativa rättsakter, eftersom gemenskapens ansvar i varje fall förutsätter att rättsakten i fråga är rättsstridig, oberoende av om det rör sig om en administrativ eller en normativ rättsakt.

31. Av detta följer att överklagandet inte kan bifallas på den andra grundens första del.

32. Klagandena har genom den andra grundens andra del gjort gällande att förstainstansrätten i sitt ställningstagande i punkt 125—131 i den överklagade domen till det påstådda åsidosättandet av äganderätten och rätten att utöva näringsverksamhet inte tog tillräcklig hänsyn till en enskilds subjektiva rätt till att hans individuella grundläggande rättigheter följs. Samma kritik skall enligt dem på ett generellt sätt riktas mot domstolens rättspraxis.

33. Förstainstansrättcn underlät särskilt att undersöka målet med kommissionens beslut och anknöt det till transportförbuden endast på en abstrakt nivå utan att ta hänsyn till klagandenas situation vad gäller egendom och utövande av näringsverksamhet.

34. Klagandena anser att de grundläggande rättigheterna även i gemenskapsrätten syftar till att tillhandahålla en subjektiv rätt till försvar, vilket innebär att åtgärder som i sig är lagliga i ett särskilt fall kan ge upphov till skadeståndsskyldighet. Om enskilda — såsom i det föreliggande fallet — lider skada och åsamkas en särskild nackdel, finns det enligt klagandena skäl att ge dem skadestånd.

35. Det räcker i detta avseende att anmärka att klagandenas påståenden inte tillräckligt klart och välmotiverat innehåller ett angivande av de rättsliga grunder som anförts mot den överklagade domen. Det framgår emellertid av artikel 51 första stycket i EG-stadgan för domstolen samt av artikel 112.1 c i domstolens rättegångsregler att det av ett överklagande exakt skall framgå vad som kritiseras i den dom som klaganden begär upphävd och de rättsliga argument som särskilt stödjer denna begäran. Enligt domstolens fasta rättspraxis uppfyller ett överklagande som är begränsat till att upprepa eller att i text återge de grunder och argument som redan har framförts inför förstainstansrätten inte detta krav (se bland annat dom av den 14 maj 1998 i mål C-48/96 P, Windpark Groothusen mot kommissionen, REG 1998, s. I-2873, punkt 56).

36. Överklagandet kan således inte prövas på den andra grundens andra del.

37. I den andra grundens tredje del har klagandena bestridit förstainstansrättens vägran att tillstå att principerna om ickediskriminering och proportionalitet åsidosatts i förhållande till dem. De har i detta avseende hänvisat till inlagorna vid förstainstansrätten.

38. I detta avseende är det tillräckligt att i likhet med generaladvokaten i punkt 46—48 i sitt förslag till avgörande konstatera att denna argumentation i själva verket syftar till att domstolen skall ompröva de argument som framfördes vid förstainstansrätten. Såsom har konstaterats i punkt 35, ankommer det inte på domstolen att utföra denna prövning i mål om överklagande.

39. Överklagandet kan således inte prövas på den andra grundens tredje del.

40. Klagandena har som tredje grund gjort gällande att förstainstansrätten åsidosatte gemenskapsrätten genom att anse att artikel 10.4 i direktiv 90/425 utgjorde en tillräcklig rättslig grund för kommissionens beslut.

41. Befogenheten i fråga, i den form som den bekräftades i den överklagade domen, åsidosatte enligt klagandena den exakthetsprincip som förutsätts i en rättsstat och på vilken även gemenskapsrätten grundas, eftersom de berörda med beaktande av de särskilda förordningar som gemenskapen antagit för att bekämpa infektionen inte kunde förutse att kommissionen skulle utfärda så omfattande transportförbud. Detta gäller i än högre grad med tanke på att det i det föreliggande fallet var första gången som kommissionen tillämpade denna rättsliga grund på förbud som gällde inom en medlemsstat. Förut hade kommissionen endast använt sig av förbud som var tillämpliga på handeln mellan medlemsstater.

42. Det är lämpligt att konstatera att klagandena genom denna grund inte gör annat än att på nytt återge påståenden som de redan framfört vid förstainstansrätten, där de försökte visa att bestämmelsen i fråga inte innehöll någon uppgift om de åtgärder som kommissionen kan vidta och inte gjorde det möjligt att bestämma det sätt på vilket sådana åtgärder skulle vidtas. De har emellertid inte framställt någon preciserad anmärkning mot förstainstansrättens rättsliga resonemang.

43. Av de i fråga om den andra grundens andra del anförda skälen kan överklagandet inte heller prövas på den tredje grunden.

44. Av detta följer att överklagandet skall avvisas.

45. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 118 skall tillämpas i mål om överklagande, skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Klagandena har tappat målet och skall därför förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i denna instans.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (femte avdelningen) följande dom:

1) Överklagandet avvisas.

2) Aloys Schröder samt Jan och Karl-Julius Thamann skall ersätta rättegångskostnaderna.

1 Rättegångsspråk: tyska.