Domstolens dom (andra avdelningen) den 29 oktober 1998

I mål C-230/97, angående en begäran enligt artikel 177 i EG-fördraget, från Hof van Cassatie (Belgien), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga brottmålet mot

DOMSTOLEN (andra avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden G. Hirsch samt domarna G. E Mancini och R. Schintgen (referent), generaladvokat: P. Léger, justitiesekreterare: R. Grass,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från: Förenade kungarikets regering, genom S. Ridley, Treasury Solicitor's Department, i egenskap av ombud, biträdd av R. Thompson, barrister, Europeiska gemenskapernas kommission, genom B. J. Drijber och L. Pignataro, rättstjänsten, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till referentens rapport,

och efter att den 16 juli 1998 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Körkortsdirektiven

Nationella föreskrifter

Tvisten vid den nationella domstolen

Den första frågan

Den andra och den tredje frågan

Rättegångskostnader

1. Hof van Cassatie har genom beslut av den 17 juni 1997, som inkom till domstolen den 24 juni samma år, begärt att domstolen i enlighet med artikel 177 i EG-fördraget skall meddela ett förhandsavgörande angående tre frågor om tolkningen av artikel 8.1 i rådets första direktiv 80/1263/EEG av den 4 december 1980 om införande av ett gemenskapskörkort (EGT L 375, s. 1, svensk specialutgåva, område 7, volym 2, s. 171, nedan kallat direktiv 80/1263) och artiklarna 1.2 och 8.1 i rådets direktiv 91/439/EEG av den 29 juli 1991 om körkort (EGT L 237, s. 1, svensk specialutgåva, område 7, volym 4, s. 22, nedan kallat direktiv 91/439).

2. Frågorna har uppkommit i ett brottmål i vilket Ibiyinka Awoyemi står åtalad för att ha fört ett motordrivet fordon på allmän väg utan att inneha giltigt körkort.

3. Bestämmelser om körkort har varit föremål för en första harmonisering genom antagandet av direktiv 80/1263. Såsom framgår av första övervägandet syftar direktivet till en förbättrad trafiksäkerhet samt till att underlätta den fria rörligheten för personer som bosätter sig i en annan medlemsstat än den där de genomgick sitt körkortsprov eller som flyttar inom gemenskapen.

4. För att förverkliga detta syfte har direktiv 80/1263 tillnärmat nationella föreskrifter på området, i synnerhet vad gäller nationella system för utfärdande av körkort, fordonskategorier och villkor för körkortens giltighet. Genom direktivet har även upprättats en gemenskapsmall för körkort och ett system för ömsesidigt erkännande av körkort som utfärdats i andra medlemsstater samt för utbyte av dessa när körkortsinnehavaren byter bosättningsort eller arbetsplats från en medlemsstat till en annan.

5. Enligt artikel 6.1 får körkort endast utfärdas till sökande som dels har godkänts vid ett praktiskt och teoretiskt prov och som uppfyller de medicinska kraven, dels haisin normala bosättningsort inom den medlemsstats territorium som utfärdar körkortet, om den berörda medlemsstatens lagstiftning så kräver.

6. I artikel 8.1 i direktiv 80/1263 föreskrivs följande:

7. Genom direktiv 91/439 har för det första en ny etapp avverkats på vägen till en harmonisering av nationella bestämmelser, i synnerhet vad gäller villkoren för utfärdande av körkort och fordonskategorier. För det andra har skyldigheten att byta ut körkortet när körkortsinnehavaren bosätter sig i en annan medlemsstat borttagits, eftersom denna skyldighet utgör ett hinder för den fria rörligheten för personer, som enligt nionde övervägandet inte kan accepteras med tanke på de framsteg som gjorts i fråga om den europeiska integrationen.

8. I artikel 1.2 i direktiv 91/439 föreskrivs följande:

9. Enligt artikel 8.1 i ovannämnda direktiv gäller följande:

10. I artikel 8.6 föreskrivs följande:

11. I artikel 12.1 i direktiv 91/439 föreskrivs följande:

12. I artikel 13 i samma direktiv föreskrivs följande:

13. I Belgien föreskrivs i artikel 2 i kunglig kungörelse av den 6 maj 1988 (Moniteur belge av den 28 september 1988, s. 13631) följande:

14. Ibiyinka Awoyemi, som är nigeriansk medborgare, var under viss tid bosatt i Förenade kungariket där han innehade ett körkort enligt gemenskapsmallen med giltighetstid från och med den 11 april 1990 till och med den 26 januari 2003.

15. Sedan den 17 december 1990 är han fast bosatt i Belgien.

16. Den 23 juli 1993 var Ibiyinka Awoyemi föremål för en poliskontroll i Oostende (Belgien), vid vilken det konstaterades att han förde ett motordrivet fordon utan att inneha belgiskt körkort.

17. Trots att Ibiyinka Awoyemi åberopade sitt körkort enligt gemenskapsmallen, vilket var giltigt vid tidpunkten för händelserna, dömdes Ibiyinka Awoyemi den 4 januari 1995 av Correctionele rechtbank te Brugge (Belgien) att betala böter om 2000 BEF för att ha fört ett fordon på allmän väg i Belgien utan att inneha giltigt körkort i enlighet med bestämmelserna i artikel 2 i ovannämnda kungörelse av den 6 maj 1988. Enligt den domstolen var den berörde för det första bosatt i Belgien utan att inneha belgiskt körkort och för det andra hade den frist på ett år från det att han inskrevs i utlänningsregistret i Belgien, under vilken han hade rätt att köra ett fordon med ett giltigt körkort utfärdat av en medlemsstat i Europeiska gemenskapen, löpt ut.

18. Ibiyinka Awoyemi överklagade denna dom.

19. Det framgår av beslutet om hänskjutande att Hof van Cassatie inledningsvis anser att ovannämnda kungörelse av den 6 maj 1988 antogs för att bland annat införliva artikel 8.1 första stycket i direktiv 80/1263. Den har vidare hänvisat till dom av den 29 februari 1996 i mål C-193/94, Skanavi och Chryssanthakopoulos (REG 1996, s. I-929) och påpekat att det målet gällde medborgare i en medlemsstat i Europeiska gemenskapen, medan föreliggande mål gäller en medborgare i tredje land som innehar ett körkort utfärdat av en annan medlemsstat än den berördes värdland. Slutligen har Hof van Cassatie påpekat att enligt direktiv 91/439 upphörde direktiv 80/1263 att gälla från och med den 1 juli 1996 och att artikel 1.2 i det förstnämnda direktivet föreskriver att körkort som är utfärdade av medlemsstaterna skall erkännas ömsesidigt. Enligt artikel 8.1 i direktiv 91/439 har skyldigheten att inom ett år från det att innehavaren har bosatt sig permanent i en annan medlemsstat byta ut ett giltigt körkort utfärdat av en annan medlemsstat, omvandlats till en möjlighet. Enligt den hänskjutande domstolen förefaller dessa bestämmelser ha direkt effekt, men det framgår inte klart av direktiv 91/439 om direktivet kan tillämpas på överträdelser som begicks under den tid direktiv 80/1263 gällde.

20. Hof van Cassatie anser att det krävs en tolkning av gemenskapsrätten för att tvisten skall kunna lösas och har därför förklarat målet vilande och ställt följande tre frågor till domstolen:

21. Det framgår av motiveringen av beslutet om hänskjutande att den nationella domstolen med sin första fråga i huvudsak vill att domstolen skall klargöra om bestämmelserna i direktiv 80/1263 eller i fördraget utgör hinder för att det i den aktuella medlemsstaten anses som olovlig körning som bestraffas med fängelse eller böter att ett motordrivet fordon förs av en medborgare i ett tredje land, som är innehavare av ett körkort enligt gemenskapsmallen vilket utfärdats av en annan medlemsstat, då den personen i utbyte mot det körkortet hade kunnat erhålla ett körkort utfärdat av värdlandet, men har underlåtit att iaktta denna formalitet inom den föreskrivna fristen på ett år.

22. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 21 i sitt förslag till avgörande, kan inledningsvis konstateras att direktiv 80/1263 inte är tillämpligt på enbart medborgare i medlemsstaterna, utan på innehavare av körkort som utfärdats av en medlemsstat, oberoende av deras nationalitet.

23. Av detta följer att en person i Ibiyinka Awoyemis situation, som är innehavare av ett körkort enligt gemenskapsmallen, vilket utfärdats av de behöriga myndigheterna i Förenade kungariket och som var giltigt vid tidpunkten för de omtvistade händelserna, omfattas av tillämpningsområdet för det direktivet.

24. Direktiv 80/1263 innehåller emellertid ingen bestämmelse om de påföljder som kan utdömas för det fall skyldigheten att byta ut körkortet enligt artikel 8.1 första stycket inte fullgörs.

25. Eftersom frågan inte är gemenskapsrättsligt reglerad, är medlemsstaterna behöriga att föreskriva påföljder för åsidosättande av en sådan skyldighet (se domen i det ovannämnda målet Skanavi och Chryssanthakopoulos, punkt 36).

26. Det framgår visserligen av fast rättspraxis att medlemsstaterna inte kan föreskriva en påföljd på det aktuella området som inte står i proportion till överträdelsens art, då det skulle utgöra ett hinder för den fria rörligheten för personer med anledning av den betydelse som rätten att föra ett motordrivet fordon har för att faktiskt kunna utöva ett yrke som självständig företagare eller arbetstagare, särskilt med avseende på tillträdet till vissa verksamheter eller vissa tjänster (se domen i det ovannämnda målet Skanavi och Chryssanthakopoulos, punkterna 36 och 38).

27. En person i Ibiyinka Awoyemis situation kan emellertid inte åberopa denna rättspraxis.

28. Det framgår nämligen av domstolens motivering i punkt 36—39 i domen i det ovannämnda målet Skanavi och Chryssanthakopoulos att grunden för begränsningen av medlemsstaternas behörighet att föreskriva påföljder för åsidosättandet av skyldigheten att byta ut ett körkort är den fria rörligheten för personer som införts genom fördraget.

29. En medborgare i tredje land som befinner sig i en sådan situation som Ibiyinka Awoyemi kan inte med framgång åberopa bestämmelser om den fria rörligheten för personer, vilka enligt fast rättspraxis endast är tillämpliga på medborgare i en medlemsstat i gemenskapen som vill bosätta sig i en annan medlemsstat eller som befinner sig i en situation som har anknytning till de förhållanden som avses i gemenskapsrätten (se till exempel dom av den 25 juni 1992 i mål C-147/91, Ferrer Laderer, REG 1992, s. I-4097, punkt 7).

30. Den rättsliga situationen för en person som är medborgare i tredje land omfattas mot den bakgrunden varken av bestämmelserna i direktiv 80/1263 eller av bestämmelserna om fri rörlighet för personer i fördraget vad gäller de påföljder han kan åläggas om han inte iakttar skyldigheten att byta ut körkortet enligt artikel 8.1 första stycket i direktiv 80/1263.

31. Den första frågan skall därför besvaras så, att varken bestämmelserna i direktiv 80/1263 eller fördraget utgör hinder för att det i den aktuella medlemsstaten anses som olovlig körning som bestraffas med fängelse eller böter, att ett motordrivet fordon förs av en medborgare i ett tredje land, som är innehavare av ett körkort enligt gemenskapsmallen vilket utfärdats av en annan medlemsstat, då den personen i utbyte mot det körkortet hade kunnat erhålla ett körkort utfärdat av värdlandet, men har underlåtit att iaktta denna formalitet inom den föreskrivna fristen på ett år.

32. Den nationella domstolen vill med sin andra och tredje fråga, vilka kommer att prövas samtidigt, i huvudsak få klargjort om en medborgare i ett tredje land, som innehar ett giltigt körkort enligt gemenskapsmallen som utfärdats av en medlemsstat, men som är fast bosatt i en annan medlemsstat och som inte bytt ut sitt körkort inom ett år i enlighet med artikel 8.1 första stycket i direktiv 80/1263, har rätt att direkt åberopa artiklarna 1.2 och 8.1 i direktiv 91/439 till stöd för att i den medlemsstat där han har sitt nya hemvist ifrågasätta en påföljd i form fängelse eller böter för olovlig körning, när den ifrågavarande överträdelsen ägde rum innan direktiv 91/439 blev tillämpligt.

33. Det kan inledningsvis erinras om att fristen för införlivande av direktiv 91/439 enligt artiklarna 12 och 13 i det direktivet löpte ut den 1 juli 1994 och att det skulle börja tillämpas i medlemsstaterna senast den 1 juli 1996, då direktiv 80/1263 upphörde att gälla.

34. Följaktligen gällde skyldigheten att byta ut körkortet enligt artikel 8.1 första stycket i direktiv 80/1263 fram till den 1 juli 1996, eftersom bestämmelserna i direktiv 91/439 inte har retroaktiv verkan (se med den innebörden domen i det ovannämnda målet Skanavi och Chryssanthakopoulos, punkt 28).

35. Eftersom omständigheterna i målet vid den nationella domstolen inträffade den 27 juli 1993 har den brittiska regeringen och kommissionen ställt sig tveksamma till det ändamålsenliga i en tolkning av direktiv 91/439 för lösningen av den anhängiga tvisten vid den nationella domstolen.

36. Det framgår emellertid av beslutet om hänskjutande att den nationella domstolen anser det nödvändigt att begära domstolens tolkning av artiklarna 1.2 och 8.1 i direktiv 91/439, för det fall det skulle visa sig att nationell rätt är oförenlig med gemenskapsrätten och de relevanta bestämmelserna i gemenskapsrätten kan åberopas direkt av en enskild person, av den anledningen att den nationella domstolen i förekommande fall skulle följa den i nationell rätt erkända principen om retroaktiv tillämpning av den strafflag som ger förmånligast resultat för den åtalade framför den nationella lag som gällde då de ifrågavarande överträdelserna begicks.

37. Det finns således anledning att besvara de framställda frågorna, eftersom det ankommer på den nationella domstolen att bedöma om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken och huruvida de frågor som hänskjuts till domstolen är relevanta (se med denna innebörd dom av den 23 februari 1995 i de förenade målen C-358/93 och C-416/93, Bordessa m. fl., REG 1995, s. I-361, punkt 10, av den 14 december 1995 i de förenade målen C-163/94, C-165/94 och C-250/94, Sanz de Lera m. fl., REG 1995, s. I-4821, punkt 15, av den 26 september 1996 i mål C-341/94, Allain, REG 1996, s. I-4631, punkt 13, och domen i det ovannämnda målet Skanavi och Chryssanthakopoulos, punkt 18).

38. Gemenskapsrätten utgör inte hinder för att den nationella domstolen, i enlighet med en straffrättslig princip i nationell rätt, beaktar de förmånligare bestämmelserna i direktiv 91/439 vid tillämpningen av nationell rätt, även om, såsom kommissionen har påpekat i sitt skriftliga yttrande, gemenskapsrätten inte uppställer en sådan skyldighet.

39. För att avgöra om de ovannämnda bestämmelserna i direktiv 91/439 har direkt effekt kan det erinras om att enskilda, enligt fast rättspraxis, i samtliga fall där ett direktivs bestämmelser, vad innehållet beträffar, framstår som ovillkorliga och tillräckligt precisa, kan åberopa dessa bestämmelser gentemot staten såväl när staten underlåter att inom föreskriven tid införliva direktivet med nationell rätt, som när den införlivar detta på ett felaktigt sätt (se till exempel dom av den 8 oktober 1987 i mål 80/86, Kolpinghuis Nijmegen, REG 1987, s. 3969, punkt 7; svensk specialutgåva, volym 9).

40. I det avseendet framgår det inledningsvis av den andra frågan som den nationella domstolen har ställt att artiklarna 1.2 och 8.1 i direktiv 91/439 inte har införlivats med den berörda nationella rättsordningen inom den föreskrivna fristen, och att dessa bestämmelser inte blev tillämpliga från den 1 juli 1996, såsom föreskrivs i artikel 12 i direktivet.

41. Vad därefter gäller frågan om bestämmelserna i direktiv 91/439 är tillräckligt precisa och ovillkorliga för att enskilda skall kunna åberopa dem vid en nationell domstol, kan det konstateras dels att det i artikel 1.2 stadgas ett formlöst ömsesidigt erkännande av körkort som utfärdats av medlemsstaterna (domen i det ovannämnda målet Skanavi och Chryssanthakopoulos, punkt 26), dels att skyldigheten att byta ut körkortet inom ett år enligt artikel 8.1 första stycket i direktiv 80/1263 har ersatts, genom artikel 8.1 i direktiv 91/439, av en möjlighet för innehavaren av ett giltigt körkort som utfärdats av en medlemsstat att byta ut detta när den berörde har bosatt sig i en annan medlemsstat. Denna skyldighet utgjorde nämligen enligt nionde övervägandet i direktiv 91/439 ett hinder för den fria rörligheten för personer.

42. Såsom generaladvokaten har framhållit i punkt 37—41 i sitt förslag till avgörande åläggs medlemsstaterna i de aktuella bestämmelserna klara och precisa skyldigheter som består dels i att ömsesidigt erkänna körkort enligt gemenskapsmallen, dels i ett förbud mot att kräva att körkort som utfärdats av en annan medlemsstat skall bytas ut, oberoende av innehavarens nationalitet. Medlemsstaterna har således inget utrymme för att efter eget skön bedöma vilka åtgärder som skall vidtas för att följa dessa krav.

43. Artiklarna 1.2 och 8.1 i direktiv 91/439 har således direkt effekt, vilket innebär att enskilda har rätt att åberopa dessa vid nationella domstolar.

44. Situationen är dock ett annan då den berörde erhållit körkortet i den första medlemsstaten i utbyte mot ett körkort utfärdat av tredje land. Det följer nämligen av artikel 8.6 i direktiv 91/439 att övriga medlemsstater inte är skyldiga att erkänna ett sådant körkort, och att direktivet följaktligen i det avseendet inte uppställer en ovillkorlig skyldighet. Handlingarna i målet innehåller emellertid ingen uppgift om hur Ibiyinka Awoyemi erhöll sitt körkort enligt gemenskapsmallen i Förenade kungariket.

45. Av vad anförts följer att den andra och den tredje frågan skall besvaras så, att en medborgare i ett tredje land, som innehar ett giltigt körkort enligt gemenskapsmallen vilket utfärdats av en medlemsstat, men som är fast bosatt i en annan medlemsstat och som inte bytt ut sitt körkort inom ett år i enlighet med artikel 8.1 första stycket i direktiv 80/1263, har rätt att direkt åberopa artiklarna 1.2 och 8.1 i direktiv 91/439 till stöd för att i den medlemsstat där han har sitt nya hemvist ifrågasätta en påföljd i form av fängelse eller böter för olovlig körning. Gemenskapsrätten utgör inte hinder för att domstolen i en medlemsstat, med stöd av den i vissa medlemsstater erkända principen om retroaktiv tillämpning av den strafflag som ger förmånligast resultat för den åtalade, tillämpar bestämmelserna i direktiv 91/439, även då överträdelsen ägde rum innan det direktivet började tillämpas.

46. De kostnader som har förorsakats den brittiska regeringen och Europeiska gemenskapernas kommission, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (andra avdelningen) — angående de frågor som genom beslut av den 17 juni 1997 har ställts av Hof van Cassatie — följande dom:

1) Varken bestämmelserna i rådets första direktiv 80/1263/EEG av den 4 december 1980 om införande av ett gemenskapskörkort eller i EG-fördraget utgör hinder för att det i den aktuella medlemsstaten anses som olovlig körning som bestraffas med fängelse eller böter, att ett motordrivet fordon förs av en medborgare i ett tredje land, som är innehavare av ett körkort enligt gemenskapsmallen, vilket utfärdats av en annan medlemsstat, då den personen i utbyte mot det körkortet hade kunnat erhålla ett körkort utfärdat av värdlandet, men har underlåtit att iaktta denna formalitet inom den föreskrivna fristen på ett år.

2) En medborgare i ett tredje land, som innehar ett giltigt körkort enligt gemenskapsmallen vilket utfärdats av en medlemsstat, men som är fast bosatt i en annan medlemsstat och som inte bytt ut sitt körkort inom ett år i enlighet med artikel 8.1 första stycket i direktiv 80/1263, har rätt att direkt åberopa artiklarna 1.2 och 8.1 i rådets direktiv 91/439/EEG av den 29 juli 1991 om körkort till stöd för att i den medlemsstat där han har sitt nya hemvist ifrågasätta en påföljd i form av fängelse eller böter för olovlig körning. Gemenskapsrätten utgör inte hinder för att domstolen i en medlemsstat, med stöd av den i vissa medlemsstater erkända principen om retroaktiv tillämpning av den strafflag som ger förmånligast resultat för den åtalade, tillämpar bestämmelserna i direktiv 91/439, även då överträdelsen ägde rum innan det direktivet började tillämpas.

1 Rältegångsspråk: nederländska.