Förslag till avgörande av generaladvokat Antonio La Pergola föredraget den 14 december 1999

1 Originalspråk: italienska.

2 EGT L 44, 1999, s. 37. Besluter antogs efter förstainstansrättens delvisa ogiltigförklaring — genom dom av den 18 september 1995 i mål T-49/93, SIDE mot kommissionen (REG 1995, s. II-2501) —av kommissionens tidigare beslut av den 18 maj 1993, varigenom visst statligt stöd som Frankrikes regering hade beviljat exportörer av franskspråkiga böcker förklarades förenligt med den gemensamma marknaden (EGT C 174, s. 6, nedan kallat 1993 ars beslut). 1993 års besint ogiltigförklaradcs på grund av åsidosättande av viiscntliga formkrav, enbart vadoeträffar den del som avser statligt stöd som uteslutande beviljats CELF för att kompensera för ökade kostnader i samband med hanteringen av små beställningar från bokhandlare i utlandet. De andra grunderna för talan som anfördes av Société internationale de diffusion et d'édition (SIDE), en konkurrent till CELF, ogillades däremot (se nedan fotnot 13). Förstainstansrätteu fastställde särskilt att kommissionen innan den antog det omtvistade beslutet borde ha inlett ett kontradiktorisia förfarande enligt artikel 93.2 i EG-fördraget (nu artikel 88.2 EG) för att inhämta alla nödvändiga uppgifter för att kunna kontrollera att dess bedömning av den ifrågavarande stödåtgärdens förenlighet med den gemensamma marknaden var välgrundad. Enligt förstamstansrätten verkade inte denna bedömning vara helt utan svårigheter under de omständigheter som rådde i förevarande fall, med tanke på att kommissionen hade för avsikt att lägga den specifika situationen avseende konkurrensen inom ookscktorn till grund för att godkänna stödet i fråga (se punkterna 67—76). Den 30 juli 1996 beslutade kommissionen att inleda ett förfarande i enlighet med artikel 93.2 i fördraget avseende det omstridda stödet.

3 Som framgår av beslutet (avsnitt V och VI) är CELF ett kooperativt aktiebolag, bildat 1977, vars syfte är att direkt hantera beställningar till utlandet och till utomeuropeiska territorier och departement av böcker, broschyrer och andra kommunikationsmedier och mer allmänt att utföra alla transaktioner som särskilt avser att utveckla främjandet av fransk kultur i hela världen med hjälp av ovannämnda medier. De 101 företag som är anslutna till CELF är huvudsakligen bokförlag med säte i Frankrike, även om kooperativet är öppet för alla operatörer som är verksamma inom förlagssektorn eller inom sektorn för distribution av böcker på franska, oavsett etableringsort. CELF driver handel genom distribution av böcker främst till icke franskspråkiga länder och områden, medan denna verksamhet i de franskspråkiga områdena, särskilt Belgien, Kanada och Schweiz, hanteras genom distributionsnät som har byggts upp av förlagen. Det driftsstöd som ministeriet för kultur och franska språket (nedan kallat ministeriet) har beviljat CELF sedan 1980 gör det möjligt att ta emot beställningar som inte anses lönsamma av de anslutna förlagen eller deras distributörer på grund av de stora transportkostnaderna i förhållande till det totala värdet. I praktiken betalas stödet ut på följande sätt: De återförsäljare som behöver små kvantiteter av böcker från olika förlag vänder sig till CELF, som i detta fall fungerar som exportombud. Stödet betalas särskilt for att kunna tillgodose beställningar under 500 FRF (exklusive transportkostnader), vilka vanligen anses som förlustförsäljningar. En fjärdedel av det stödbelopp som har beviljats ett visst år betalas ut i början av året uärpå och resten betalas ut under hösten, efter det att myndigheterna har granskat CELF:s preliminära budget och de avvikelser som har noterats under första delen av räkenskapsåret. Inom tre månader från slutet av räkenskapsåret snäll en rapport över hur stödet har använts lämnas till ministeriet. Det stödbelopp som budgeteras uppgår till 2 miljoner FRF per år. Om detta belopp inte utnyttjas fullt ut, dras det Överskjutande beloppet av från följande års stödbelopp. Stödbeloppet uppgick till 2 miljoner FRF år 1990, 2,4 miljoner FRF år 1991, 2,7 miljoner FRF år 1992 och 2,5 milioner FRF år 1993. Under perioden 1994—1996 uppgick det årliga stödbeloppet till ungefär 2 miljoner FRF. Eftersom volymen små beställningar var något mindre 1996, erhöll CELF dock endast 1,6 miljoner FRF år 1997. Ar 1994 utfärdade CELF 9725 fakturor avseende små beställningar (vilket utgjorde 47 procent av dess totala antal fakturor, nämligen 20672). Omsättningen för fakturor avseende ett belopp om högst 500 FRF uppgick till 2,28 miljoner FRF, vilket dock endast motsvarar 4,83 procent av CELF:s totala omsättning. Samma år uppgick det förlustbelopp per bok som uppkommer genom hantering av små beställningar — resultatet av en jämförelse mellan den totala kostnaden och inkomsterna — till 79,4 FRF, med en genomsnittlig förlust av 203,2 FRF per beställning.

4 Artiklarna 87, 89 och 92 i EG-fördraget har ändrats. Artikel 91 i EG-fördraget upphävdes genom Amsterdamfördraget.

5 Se kommissionens beslut av den 8 februari 1995 om ett förfarande enligt artikel 93 i EG-fördraget (statligt stöd NN 135/92, det franska Postverkets konkurrensutsatta verksamheter, EGT C 262, 1995. s. 11). Se nedan fotnoterna 16 och 17 och motsvarande delar av texten.

6 Se dom av den 15 mars 1994 i mål C-387/92, Banco Exterior de España mot Ayuntamiento de Valencia (REG 1994, s. I-877).

7 Se dom av den 27 mars 1974 i mål 127/73, BRT (REG 1974, s. 313; svensk specialutgåva, volym 2, s. 249), punkt 20. och dom av den 11 april 1989 i mål 66/86, Ahmed Saeed Flugreisen och Silver Line Reisebüro (REG 1989, s. 803: svensk specialutgåva, volym 10, s. 9), punkt SS. Den åtgärd genom vilken de offentliga myndigheterna anförtror ett företag att tillhandahålla en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse kan även bestå i en offentligrättslig koncession, se dom av den 23 oktober 1997 i mål C-159/94, kommissionen mot Frankrike (REG 1997, s. I-5815), punkt 66.

8 Vi erinrar om att enligt domstolens rättspraxis påverkas giltigheten av rättsakter om genomförande av stödåtgärder, om medlemsstaternas myndigheter åsidosätter den skyldighet som åläggs dem genom artikel 93.3 sista meningen i fördraget. Kommissionens slutgiltiga beslut, som innebär att dessa åtgärder är förenliga med den gemensamma marknaden, har således inte till följd att ogiltiga rättsakter blir giltiga, eftersom den direkta effekten av den ovannämnda bestämmelsen i annat fall skulle inskränkas och enskilda gemenskapsrättssubjekts intressen, som det är de nationella domstolarnas uppgift att skydda genom att säkerställa att alla slutsatser [av åsidosättande av bestämmelsen] kommer att dras i enlighet med nationell rätt både vad gäller giltigheten av de rättsakter som utfärdats för genomförandet av stödåtgärderna och vad gäller återkrävande av sådant finansiellt stöd som beviljats i strid med denna bestämmelse eller med eventuella interimistiska åtgärder, skulle åsidosättas. Enligt domstolen skulle [v]arje annan tolkning... leda till att ett åsidosättande från medlemsstaternas sida av artikel 93.3 sista meningen skulle kunna löna sig, och detta skulle beröva denna bestämmelse dess ändamålsenliga verkan (se dom av den 21 november 1991 i mål C-354/90, Federation nationale du commerce extérieur des produits alimentaires och Syndicat national des négociants et transformateurs de saumon (REG 1991, s. I-5505; svensk specialutgåva, volym 11, s. 463), punkterna 16 och 17).

9 Se domen i målet Banco Exterior de España, punkt 18 (ovan fotnot 5).

10 Idem, punkterna 20 och 21.

11 Se dom av den 11 december 1973 i mål 120/73, Lorenz (REG 1973, s. 1471; svensk specialutgåva, volym 2, s. 177), punkt 4. Se även bland annat beslut av den 20 september 1983 i mål 171/83 R, kommissionen mot Frankrike (REG 1983, s. 2621), punkt 13, och dom av den 17 juni 1999 i mål C-295/97, Piaggio (REG 1999, s. I-3735), punkt 49. Enligt här anförd rättspraxis är medlemsstaten, i enlighet med rättssäkerhetsprincipen, i vart fall skyldig att, när förhandsgranskningsperioden har löpt ut, informera kommissionen i förväg om sin avsikt att genomföra den åtgärd som är föremål för granskning, vilket innebär att det sålunda inrättade stödet kommer att omfattas av bestämmelserna om befintliga stöd.

12 Den allmänna principen att kommissionen när den fattar beslut efter ett administrativt förfarande ¡nom området för konkurrenspolitik skall göra detta ¡nom en skälig tidsfrist, vars längd skall bedömas med hänsyn till de särskilda omständigheterna i varje fall, och särskilt till det sammanhang detta fall förekommer i samt ärendets komplexitet, de olika steg i förfarandet som kommissionen har vidtagit, parternas uppträdande under förfarandets gång samt de olika berörda parternas intresson (se dom av den 22 oktober 1997 i de förenade målen T-213/95 och T-18/96, SCK och FNK mot kommissionen (REG 1997, s. II-1739), punkterna 56 och 57, och i tillämpliga delar dom av den 24 november 1987 i mål 223/85, RSV mot kommissionen (REG 1987, s. 4617), punkterna 12—17). Det bör erinras om att enligt artikel 7.6 och 7.7 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget (EGT L 83, s. 1) skall kommissionen i möjligaste mån sträva efter att anta ett beslut inom 18 månader efter det att förfarandet har inletts (denna frist kan förlängas när den berörda medlemsstaten samtycker till det). I annat fall är kommissionen skyldig att på begäran av den berörda medlemsstaten fatta beslut inom två månader på grundval av de upplysningar som den har tillgång till. Om dessa upplysningar inte är tillräckliga för att fastställa förenlighet med den gemensamma marknaden, skall kommissionen fatta ett negativt beslut. Förordningen trädde i kraft den 16 april 1999 (se artikel 30).

13 So i tillämpliga delar dom av den 17 september 1992 i mål T-138/89, NBV och NVB mot kommissionen (REG 1992, s, II-2181), punkt 31, enligt vilken de bedömningar som kommissionen gör i motiveringen till ett beslut som går sökanden emot, och som ifrågasätts genom en talan om ogiltigförklaring, endast kan vara föremål för en sådan talan i den mån de utgör det nödvändiga stödet för beslutet.

14 1993 års beslut avsåg förutom det omtvistade stödet tre stödsystem som handhades av CELF för den franska regeringens räkning, nämligen i) stöd till flygtransport eller postförsändelser med direktflyg till utomeuropeiska territorier och departement eller till avlägsna främmande länder, ii) programmet Page à page, som gjorde det möjligt att erbjuda läsare i Central- och Östeuropa verk på franska till halva priset och iii) programmet Plus, avsett att leverera universitetslitteratur till halva priset åt förstaårsstuderande vid universiteten i Afrika söder om Sahara.

15 Se bland annat dom av den 26 april 1988 i de förenade målen 97/86, 99/86, 193/86 och 215/86, Asteris m.fl. mot kommissionen (REG 1988, s. 2181), punkt 27, och av den 15 maj 1997 i mål C-355/95 P, TWD mot kommissionen (REG 1997, s. I-2549), punkt 21.

16 Se i tillämpliga delar domen i målet SCK och FNK mot kommissionen (ovan fotnot 11), punkt 104. Förstainstansrätten avslog sökandenas förstahandsyrkande i mål T-18/96, nämligen att det ifrågasatta beslutet om ett förfarande enligt artikel 85 i EG-fördraget (nu artikel 81 EG) skulle ogiltigförklaras, i den del av beslutet där det fastslogs att artikel 85.1 var tillämplig på de omtvistade metoderna och ålade sökandena att erlägga böter, men tog inte ställning till sökandenas begäran om undantag enligt artikel 85.3 i fördraget. Förstainstansrätten påpekade att det framgick av den utförliga motiveringen till det ifrågasatta beslutet att kommissionen hade undersökt om artikel 85.1 kunde förklaras vara icke tillämplig i., det aktuella fallet med stöd av punkt 3 i samma artikel. Även om det i beslutet således inte uttryckligen talades om sökandenas begäran om undantag, innebar den fastställelse av överträdelser och de ålägganden att upphöra med dessa som framgår av beslutet, mot bakgrund av skälen, enligt förstainstansrätten med nödvändighet att kommissionens avsikt var att avslå begäran i fråga (se punkterna 102—104).

17 I det avseendet räcker det att jämföra ifrågavarande beslut med ordalydelsen i det ovannämnda beslutet av den 8 februari 1995 om stöd till franska Postverkets konkurrensutsatta verksamhet (se ovan fotnot 4), vari — trots att det antogs i form av en skrivelse ställd till den franska regeringen utan att vara formellt uppställt som en motivering och ett uttryckligt beslut — tydligt föreskrevs att kommissionen har beslutat att inte definiera de ifrågavarande åtgärderna som statligt stöd i den mening som avses i artikel 90.1 i EG-fördraget.

18 Se dom av den 27 februari 1997 i mål T-106/95, FFSA m.fl. mot kommissionen (REG 1997, s. II-229), punkt 172, enligt vilken det följer av artikel 90.2 i fördraget i synnerhet av orden i den mån tillämpningen av dessa regler [i det föreliggande fallet artikel 92 i fördraget] inte... hindrar att de särskilda uppgifter som tilldelats dem fullgörs, att i de fall då artikel 90.2 kan åberopas, kan en statlig åtgärd som faller under artikel 92.1, ändå anses förenlig med den gemensamma marknaden. ... Trots att det fortfarande handlar om statligt stöd på det sätt som avses i den sistnämnda bestämmelsen kan verkan av konkurrensreglerna emellertid begränsas i detta fall..., så att ett förbud, som följer av artikel 92 jämförd med artikel 93.2 och 93.3, att verkställa ett nytt stöd kan förklaras icke tillämpligt (min kursivering). Närmare bestämt kan enligt förstainstansrätten utgivandet av ett stöd, enligt artikel 90.2 i fördragetundgå förbudet i artikel 92 i nämnda fördrag under förutsättning att stödet i fråga endast är avsett att kompensera för de merkostnader som följer av att den särskilda uppgift fullgörs som åligger det företag som anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse och att beviljandet av stödet visar sig vara nödvändigt för att nämnda företag skall kunna säkerställa sina offentliga skyldigheter under balanserade ekonomiska förhållanden (punkt 178). Se även beslut av den 25 mats 1998 í mål C-174/97 P, FFSA m.fl. mot kommissionen (REG 1998, s. I-1303), punkt 34.

19 Se fotnot 17 ovan. Det rör sig som vi vet om ett förbud som varken [är] absolut eller ovillkorligt, eftersom kommissionen bland annat genom artikel 92.3 ges ett betydande utrymme för skönsmässig bedömning av om ett stöd skall tillåtas med avvikelse från det allmänna förbudet i nämnda punkt 1 (se bland annat dom av den 11 juli 1996 i mål C-39/94, SFEI m.fl. (REG 1996, s. 1-3547), punkt 36).

20 Se beslut av den 21 mai 1977 i de forenade målen 31/77 R och 53/77 R, kommissionen mot förenade kunganket (REG 1977, s. 921), ponkterna 17 och 18, och måle kommissionen mot Frankrike fotnot 10 ovan) punkt 12.

21 Se domen i målet SFEI m.fl. (ovan fotnot 18), punkt 48. Enligt domstolen kan därför den berörda medlemsstaten, om den hyser tvivel om de planerade åtgärderna utgör statligt stöd, skydda sina intressen genom att underrätta kommissionen om sina planer och begära att denna skall ta ställning inom två månader.

22 Bevisbördan åvilar ändå förvisso den person som åberopar undantaget i fråga, alltså Republiken Frankrike i förevarande fall (se dom av den 23 oktober 1997 i mål C-157/94, kommissionen mot Nederländerna (REG 1997, s. I-5699), punkt 51).

23 Se i tillämpliga delar dom av den 19 maj 1993 i mål C-320/91, Corbeau (REG 1993, s. I-2533; svensk specialutgåva, tillägg, s. 77), punkt 16. Det är däremot inget villkor för undantagets tillämplighet att det berörda företagets överlevnad, det vill säga dess finansiella balans eller ekonomiska lönsamhet, skall vara direkt hotad.

24 Se rådets förordning (EEG) nr 4064/89 av den 21 december 1989 om kontroll av företagskoncentrationer (EGT L 395, s.1; rättelse och ny fullständig utgåva EGT L 257, 1990, s. 13; svensk specialutgåva, tillägg, s. 16), ändrad genom rådets förordning (EG) nr 1310/97 av den 30 juni 1997 (EGT L 180, s. 1). Det anges för övrigt ¡artikel 7.4 i ovannämnda förordning att kommissionen på en i vederbörlig ordning motiverad begäran när som helst kan medge dispens från skyldigheten att uppskjuta genomförandet av transaktionen — som annars är tillämplig före anmälan och innan transaktionen har förklarats förenlig med den femensamma marknaden — eventuellt förenad med villor och ålägganden för att säkerställa förutsättningarna för en effektiv konkurrens. När kommissionen beslutar om den skall bevilja en begäran om dispens, tar den bland annat hänsyn till de verkningar som uppskjutandet kan ha på ett eller flera av de företag som berörs av transaktionen och på tredje man samt den skada som koncentrationen kan medföra för konkurrensen. I enlighet med artikel 3 i förordning nr 659/1999 (se fotnot 11 ovan) innehåller bestämmelsen om uppskjutande av utbetalning av stöd som skall anmälas däremot inget undantag.

25 Se förslag till avgörande föredraget den 7 november 1973 av generaladvokaten Reischl i målet Lorenz (ovan fotnot 10), REG 1973, s. 1485, särskilt s. 1488.

26 Se dom av den 30 mars 1985 i mål 41/83, Italien mot kommissionen (REG 1985, s. 873; svensk specialutgåva, volym 8, s. 131), punkt 30. Denna process syftar till att förena medlemsstaternas intresse av att använda vissa företag, särskilt inom den offentliga sektorn, som instrument för sin ekonomiska eller fiskala politik, med gemenskapsintresset att säkerställa efterlevnaden av konkurrensreglerna och att bevara den gemensamma marknadens enhet (se dom av den 19 mars 1991 i mål C-202/88, Frankrike mot kommissionen (REG 1991, s. I-1223; svensk specialutgåva, volym 11, s. 97), punkt 12).